Riksdagens protokoll 1982/83:33

Onsdagen den 24 november

Kl. 10.00

1 § Val av en riksdagens ombudsman

Förefogs val av en riksdagens ombudsman.

AnL 1 OLLE SVENSSON (s):

Herr falman! Valperioden för justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson utgår under innevarande kalenderår. Med anledning härav har JO-delegationen berett frågan om val av en jusfitieombudsman. Samråd har därvid ägt rum med de av parfigmpperna utsedda ledamöterna i falmans-konferensen.

JO-delegationen föreslår enhälligt aft riksdagen för fiden från valet till dess nytt val har förrättats under fjärde året därefter omväljer Per-Erik Nilsson till jusfitieombudsman, fillika administrativ chef för riksdagens ombudsmanna-expedifion.

AnL 2 INGA LANTZ (vpk):

Herr falman! I def här valet av justitieombudsman har vi från vänsterparfiet kommunisterna inga avvikande uppfattningar i personfrågan. Men vi vill framföra en synpunkt för framtida JO-val.

På olika områden i samhället eftersträvar man en ökad kvinnlig representation. Uppfattningen att hälften av befolkningen, dvs. vi kvinnor, oftast inte skall ställas utanför vikfiga funktioner - bara för aft def har varit så hittills - omfattas av allt fler människor. JO-ämbetet får infe vara ett undantag. I dag har vi bara manliga justitieombudsmän. Def skulle vara av stort värde för JO-institufionen om åtminstone en av justitieombudsmännen var kvinna och på så sätt skulle kunna representera den speciella erfarenhet som kvinnor har - defta särskilt som JO:s verksamhet i allt högre grad omfattar områden i samhället där kvinnorna alltmer direkt berörs.

Vpk vill verka för att man vid kommande val av jusfitieombudsman gör stora ansträngningar för att bryta den nuvarande ensidigt manliga sammansättningen. Det är klart att det finns väl lämpade och väl kvalificerade kvinnliga kandidater för den här uppgiften. Vi har, herr falman, från vpk

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Val av en riksdagens ombudsman

Nr 33 önskat framföra dessa synpunkter, samtidigt som vi ger vår anslutning fill

Onsdagen den förslaget om omval av Per-Erik Nilsson till jusfifieombudsman.

24 november 1982

_____________ Överläggningen var härmed avslutad.

Preliminär ärende
plan AnL 3 TALMANNEN:

Valet av en riksdagens ombudsman avser tiden från valet fill dess nytt val

förrättas under fjärde året härefter. JO-delegationen har föreslagit omval av

jusfifieombudsmannen Per-Erik Nilsson.

Kammaren utsåg - för fiden från valet fill dess nytt val förrättades under fjärde året härefter - till

justitieombudsman, tillika administrativ chef för riksdagens ombudsmanna-expedition justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson

2§ Justerades protokollet för den 16 innevarande månad.

3 § Talmannen meddelade att fUl kammaren inkommit läkarintyg för Ulla Ekelund, som var sjukskriven ytterligare under fiden den 1-17 december.

Erforderlig ledighet beviljades.

Talmannen anmälde att Karl Erik Olsson (c) även fortsättningsvis skulle tjänstgöra som ersättare för Ulla Ekelund.

4 § Preliminär ärendeplan

AnL 4 TALMANNEN:

Till kammarens ledamöter har i dag utdelats en preliminär ärendeplan för fiden fram till juluppehållet.

5 § Föredrogs och hänvisades
Proposifion

1982/83:66 första dels-satsen i hemställan fill konstitutionsutskottet andra dels-satsen i hemsfällan fill kulturutskottet

Beträffande detta ärende hade regeringen föreslagit att riksdagen skulle besluta att motionsfiden förkortades fill fyra dagar.

Kammaren beslöt förkorta mofionsfiden fill att utgå måndagen den 29 november.

6 § Föredrogs och hänvisades
Mofionerna

1982/83:61 till lagutskottet 1982/83:62 till justitieutskottet 1982/83:63-65 till kultumtskottet 1982/83:66 fill finansutskottet

7 § Föredrogs

Justifieutskottets betänkanden 1982/83:1 Avräkning av häkfningstid m. m. 1982/83:2 Medverkan av lekmän inom åklagarväsendet

Lagutskottets betänkande

1982/83:1 Räntesatserna i växel- och checklagarna

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Lagreglering av ideella föreningar

8 § Lagreglering av ideella föreningar

Föredrogs lagutskottets betänkande 1982/83:2 om lagreglering av ideella föreningar.

AnL 5 ALLAN EKSTRÖM (m):

Herr falman! Ideella föreningar kan vara av de mest skiftande slag. Def kan t. ex. röra sig om föreningar för religionsutövning, polifisk verksamhet, vetenskaplig forskning, välgörenhet, sällskapsliv och idrott. Det kan också röra sig om fackföreningar, arbetsgivarföreningar och branschsammanslutningar.

Sett från den enskildes synpunkt kan föreningen vara mer eller mindre vikfig eller dominerande. Den enskilde kan ha intresse anfingen av att bli medlem i föreningen och därefter fillhöra den eller av att stå utanför denna; man brukar tala om positiv och negafiv föreningsrätt.

I vår moderata reservafion pekar vi just pä defta förhållande, nämligen aft många ideella organisafioner kommit att med samhällets medverkan och stöd få ett starkt inflytande över samhällsutveckUngen, ett inflytande som kan ta sig uttryck i en ren maktposifion. I reservationen utvecklar vi detta ytterligare.

Inte desto mindre saknas inom detta vittomfamnande rättsområde normer av grundläggande karaktär som rör sådana elementära ämnen som den enskildes ställning i förhållande fill organisafionen. Detta anser vi vara en stor brist.

Det har invänts mot oss att def inte skulle föreligga något behov av lagstiftning. Jag har därför till en början gått igenom några domar från högsta domstolen för aft få en uppfattning om hur verkligheten ser ut. Verkligheten bör ju äga vitsord. Samfiiga rättsfall har gällt uteslutning av medlemmar. Ett

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Lagreglering av ideella föreningar

rättsfall gällde uteslutning ur en tandläkarförening, ett annat uteslutning ur en kennelklubb, etf tredje uteslutning ur en fackförening, ett fjärde uteslutning ur en båtklubb och ett femte uteslutning ur en mannekängförening.

I samtliga dessa fall invände organisationen att domstol inte hade rätt och behörighet att befatta sig med saken. Frågan om organisationens förfarande att utesluta medlemmen var en rent intern angelägenhet, som alltså infe kom domstolen vid. I något fall gjorde man dessutom den finurliga invändningen att organisafionen saknade rättskapacitet och därför inte kunde uppträda som part vid domstol.

En uteslutning kan vidare grundas på föreskrift i stadgarna. Den enskilde kan då anse sin rätt kränkt genom aft organisationens ställföreträdare tillämpat föreskriften på ett oriktigt sätt. Men uteslutning kan också rent faktiskt ske utan stöd i stadgarna - medlemmen avvisas helt enkelt. Förutsättningarna för uteslutning kan alltså skifta från rättslig synpunkt.

En uteslutning kan drabba den enskilde mer eller mindre hårt. I vissa situationer kan den bU helt förödande. I fallet med uteslutningen ur en båfklubb gällde konsekvenserna tillgång fill hamn och båfuppläggningsplafs, anordningar - för en båtägare så viktiga - vilka sannolikt fillkommit rned stöd från det allmänna.

Det är fortfarande oklart i vilka fall den enskilde kan vända sig till domstol för att få frågan om en uteslutnings rättsenlighef prövad. I fallet med båtklubben var domstolarna dessutom splittrade - jag kan hänvisa fill Nytt juridiskt arkiv 1970 s. 394. HD:s dom, som upphävde uteslutningen, fastställdes med siffrorna tre mot två. Minoriteten liksom hovrätten ansåg att båfklubben infe kunde frånkännas rätfen att själv bedöma huruvida medlem är mindre lämplig att tillhöra klubben eller ej. Att gå till domstol utan att kunna åberopa stöd i lag för sin talan är som att spela på lotteri - def kan gå hur som helst.

Hur kan man mot denna bakgrund påstå aft det saknas behov av lagsfiftning? Def är den ställning som utskottsmajoritefen intar. Kan det, frågar jag mig, ligga något i def påstående som framförs av Carl Hemström i doktorsavhandlingen Uteslutning ur ideell förening, nämligen att ideella föreningar ofta förlitar sig på klausuler som ger dem möjlighet att reagera då de själva så önskar? Hemsfröm tillägger: Någon rättssäkerhet för den enskilde medlemmen har de ej eftersträvat.

Hur kan man motsätta sig kravet att frågan utreds? I hur många fall har avsaknaden av rättsregler haft fill följd aft den enskilde inte vågat gå till domstol utan måst tiga i stället? Osäkerheten om gällande rätt har hela tiden drabbat den enskilde medlemmen - infe den mäktiga organisationen. Varför skall just def här området sakna rättsnormer från riksdagens sida?

Def är emellertid inte bara i fall av uteslutning ur en ideell förening som avsaknaden av rättsregler är otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. I reservationen pekas på en rad andra frågor där all rättsHg reglering saknas. Jag nöjer rhig med att omnämna två sådana som jag vet är särskilt eldfängda, nämligen negafiv föreningsrätt och organisationsklausuler. Det handlar med

andra ord dels om den enskildes rätt att slippa att bli ansluten till ett politiskt parti mot sin vilja, dels om en arbetsgivares skyldighet att anställa endast sådana som tillhör viss arbetstagarorganisation.

Varför motsätter man sig att även dessa företeelser får belysas närmare från rättslig synpunkt?

Är def sammanfattningsvis omsorgen och vakthållningen om organisationernas makt och suveränitet som ligger bakom ståndpunkten att förmena den enskilde medborgaren entydiga och balanserade rättsregler inom hela detta ytterst viktiga samhällsområde?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Lagreglering av ideella föreningar

AnL 6 STIG GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Den mofion som vi har aft behandla här i dag kan med rätta betecknas som en moderaternas följetong. Den har framlagts och avslagits här i riksdagen ett otal gånger men likt Fågel Fenix återuppstått vid nästa riksmöte.

Vad är det då som är så angeläget för moderaterna, eftersom de återkommer år efter år med samma fråga? Ja, egentligen handlar det om samma sak som valrörelsen i stor utsträckning handlade om, nämligen ett angrepp från moderaternas sida på folkrörelserna, främst de fackliga organisationerna. Def framgår av motionen, där just en facklig organisation utpekas.

Motionen gäller formellt etf yrkande om lagstiftning om ideella föreningar. Under termen ideella föreningar faller en rad föreningar i värt samhälle allfifrån nykterhetsorganisationer, bridgeklubbar, frikyrkliga föreningar, idrottsföreningar och Röda korset till fackliga organisafioner som LO, TCO, SACO/SR och Svenska arbetsgivareföreningen. Just den mycket växlande karaktären på dessa föreningar är den kanske väsentligaste anledningen fill att någon lagstiftning om ideella föreningar inte kommit till stånd. Det är nämligen mycket svårt att föra in dessa föreningar under gemensamma regler. Men som allfid när lagstiftning övervägs måste man fråga sig: Finns det ett behov av lagstiftning?

Moderaterna brukar säga att de infe är etf parti som normalf går ut och kräver lagstiftning. Låt mig här konstatera att det varken i motionen eller i något annat sammanhang har visat sig att def förhållandet aft vi infe har lagstiftning om ideella föreningar har medfört missförhållanden. Det är också bara en av remissinstanserna som klarf tillstyrker en utredning. Detta fill trots vill moderaterna ha lagstiftning.

Låt mig också erinra om aft avsaknaden av lagstiftning naturligtvis inte betyder att de ideella föreningarna står utanför det rättsliga regelområdet. Så har t. ex. normer för ideella föreningar efter hand utbildats i praxis. Vidare kan en god vägledning erhållas genom analogisk tillämpning av regler från näraliggande rättsområden, särskilt lagen om ekonomiska föreningar.

Men def viktigaste är, som också remissinstanserna har framhållit, att föreningsväsendet under lång tid fungerat väl utan lagstiftning och att önskemål om generella regler inte har framställts från föreningarnas sida.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Lagreglering av ideella föreningar

Samtliga remissinstanser utom en har som sagt avstyrkt mofionen. Det är mycket tunga instanser som har gjort det. Under sådana omständigheter är det ganska naturligt aft utskottet också har kommit till slutsatsen att föreslå avslag på mofionen.

Med anledning av att uteslutning av medlem i moderaternas reservation anförs som en mofivering för lagstiftning kan konstateras att lagsfiftning om ideella föreningar fidigare har övervägts. Redan 1919, och sedermera också 1938, diskuterades utkast till sådan lagstiftning. I båda dessa utkast intogs den ståndpunkten att medlem fick uteslutas ur förening endast om stadgarna medgav detta samt att en stadgebestämmelse som medgav sådan rätt "när skälig anledning förelåg", som det hette, borde godtas. Några ytterligare förutsättningar för uteslutningsrätt föreskrevs inte.

Om en förenings rätt till uteslutning skulle inskränkas utöver vad dessa förslag innehöll, skulle def innebära ett angrepp på föreningsfriheten i vårt land. F. ö. är det ju inte heller så, att en medlem enligt gällande rätt är rättslös vid en uteslutning. Domstolarna kan ju pröva om beslutet om uteslutning är fattat på ett formellt och också materiellt riktigt sätt. Allan Ekström har också åberopat rättsfall från högsta domstolen som visar att sådan prövning sker. .

Man kan infe komma längre. Eller menar Allan Ekström att man i lag skall ha regler som förbjuder uteslutning?

De ideella föreningarna gör en utomordentligt betydelsefull insats i vårt samhälle. Föreningar som de fackliga organisationerna, hyresgästföreningar, politiska organisationer. Röda korset och idrottsrörelsen - alla dessa föreningar utgör i dag etf omistligt inslag i vår demokrafi. Organisationerna fullgör också sina uppgifter med kunskap, insikt och ansvar. Def finns, som jag redan sagt, inga missförhållanden att peka på, och en lagstiftning skulle bara försvåra och krångla till deras verksamhet.

Avslutningsvis vill jag också hänvisa till att stiftelseufredningen och nya arbetsrätfskommittén kommer att ta upp frågor som rör ideella föreningars verksamhet. De här utredningarna kommer att avlämna sina slufbefänkan-den inom en nära framtid. Sammanfattningsvis, herr talman, finns det ingen anledning aft inta någon annan ståndpunkt än den utskottet har intagit, nämligen att avslå motionen. Vi behöver inte någon lag som reglerar de ideella föreningarnas verksamhet i Sverige. Jag yrkar bifall fill utskottetts hemställan.

AnL 7 ALLAN EKSTRÖM (m): -

Herr talman! Stig Gustafssons framställning var skickligt gjord i sig. Något annat hade jag inte heller vänfat med hänsyn till hans yrke och bakgrund. Men detta till trots rubbar hans anförande infe bärkraften i mina argument. Styrkan hos oss moderater ligger i att'vi brukar ha verkligheten på vår sida. De rättsfall jag refererat talar sitt fullt tydliga språk.

Det pågående lagstiftningsarbetet gör ingalunda en utredning av de ideella föreningarna mindre befogad, låt vara att områdena kanske täcker varandra på någon enstaka punkt. I själva verket är det nog så aft man helt enkelt inte

vill ha någon utredning - ämnet är alldeles för känsligt.

Def finns två små ord i utskottets majorifetsskrivning som röjer defta. Jag syftar på orden "bl. a.", nederst på s. 8. Jag citerar den mening i vilken orden ingår: "Ett ställningstagande fill frågan om en lagreglering av ideella föreningar bör således alltjämt anstå bl. a. i avvaktan på statsmakternas beslut med anledning av de förslag som stiftelseufredningen och nya arbetsrätfskommittén kommer att lägga fram."

Orden "bl. a." är nya i förhållande till äldre skrivning. Kanske är det så som jag ställde frågan i mitt huvudanförande, nämligen aft omsorgen och vakthållningen om organisationernas makt och supremati tar över den enskildes, den lille mannens, rätt att få fillgång fill entydiga och balanserade rättsregler.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Lagreglering av ideella föreningar

AnL 8 STIG GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Med anledning av Allan Ekströms inlägg skulle det finnas anledning att ytterligare beröra de principiella frågeställningar som tas upp både i mofionen och i hans inlägg. Jag skall dock inskränka mig fill en punkt.

Moderaterna säger sig värna om skyddet för den enskilde. Def kan man göra i många former. Men vad moderaterna i själva verket vänder sig mot -det framgick inte minst av det senaste inlägget - tycks vara de fackliga organisationernas verksamhet. Det är ingenfing nytt. Den enskildes frihet hotas, säger man från moderafhåll. Men det är nu liksom fidigare inte den enskilde arbetstagarens frihet man tänker på, när man talar om fackliga organisationer. Nu liksom då är man bara intresserad av det privata kapitalets frihet.

Värdet av fria föreningar på samhällslivets olika områden kan, som jag sade tidigare, inte nog överskattas. En lagstiftning skulle bara bidra till att inskränka denna frihet. Som jag fidigare framhöll har inte ens i mofionen påpekats några missförhållanden, som gör det motiverat att vidta denna begränsning av föreningsfriheten. Inte ens Svenska arbetsgivareföreningen stöder moderaterna på denna punkt. Men SAF vet ju också vad det är fråga om.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls med 226 röster mot 76 för reservationen av Per-Olof Strindberg m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Lagstiftningen rörande onykterhet i trafik tiU sjöss

9 § Lagstiftningen rörande onykterhet i traflk till sjöss

Föredrogs lagutskottets betänkande 1982/83:3 om lagstiftningen rörande onykterhet i trafik till sjöss.

AnL 9 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! I två mofioner, den ena från socialdemokraterna och den andra från folkpartiet, yrkas på en skyndsam utredning och en snabb översyn för aft vidga nuvarande trafiknykterhetslagstiftning att gälla också till sjöss. Många människor omkommer ärligen på sjön, dels genom drunkning, dels också genom olyckor på båtarna och i en del fall häftiga kollisioner. Det gäller både fritidsbåtar och båttrafik i professionell drift. Klart är att antalet olyckor som är alkoholbetingade kraffigt har ökat under senare år. Det är därför som vi motionärer anser att det är rimligt att ha samma krav på nykterhet på trafiken som går på sjön som på den som finns på land. Det finns anledning att fillämpa samma trafikbrottslag också för sjötrafiken.

De här frågorna har behandlats många gånger i riksdagen, inte minst under de senare åren. Går vi hela 15 år tillbaka i fiden ser vi att första lagutskottet år 1967 med anledning av proposition 145 från året före hade uttalat sig i frågan. Då var första lagutskottet inte berett att förorda en promilleregel men förutskickade aft frågan infe var slutgiltigt löst utan att saken kan komma i etf annat läge när utredningstekniken utvecklas och övervakningen stärks. Frågan kom upp i riksdagen både 1970 och 1971. Frågan föll framåt då riksdagen beslöt att överlämna motionen till fritidsbåtsutredningen, som i sin fur år 1974 avlämnade sitt betänkande SOU 1974:95. Infe heller fritidsbåts-utredningen förordade en lagstiftning om en promilleregel men kände sig inte alltför övertygad om sitt eget ställningstagande, eftersom man sade att def infe får anses slutgiltigt. Man hoppades att en förbättrad rapportering om båtolyckor skulle ge klarare besked om alkoholens roll.

Efter 1975 har frågan aktualiserats i riksdagen vid fyra tillfällen. Tre gånger har riksdagen sagt nej, och inte heller i dag är lagutskottet för sin del berett att stödja motionskraven.

Herr falman! Vad man än beskyller riksdagen och lagutskottet för, så inte kan det vara att man här har förhastat sig. Utskottet ägnar sig åt att registrera i stället för att akfivera. Utskottet erkänner problemet, men skjuter det ifrån sig än med den ena, än med den andra mofiveringen. Def hänvisas fill utredningar och fill vissa remissinstanser som har varit negativa. Ett annat förtäckt skäl för att inte åtgärda är att hänvisa fill att en del fiske- och handelspersonal bor på båtarna.

I trötthetens tecken - eller kanske i brist på engagemang - redovisar utskottet även den här gången ett märkUgt argument, framfört av sjölags-kommittén , som säger att promillegränsen skulle bli ett problem, eftersom de till sjöss starkt skiftande trafikförhållandena samt skilda slag av fartyg och sysslor ombord ställer olika starka krav i nykterhetshänseende. Man frågar sig: Vad menar utskottet? Är detta en antydan om att man skulle kunna tänka sig att tillåta sjöfart utan att ha krav på helnykterhet i samband med

tjänstgöringen? Vilka är utskottets innersta tankar, när man anger boendet som ett skäl för att inte kräva helnykterhet på arbetsplatsen? Utskottet har visserligen infe framfört defta som eget motiv, men valet av argument som framförts av tidigare beredningar antyder aft man i förlängningen med en sådan uppläggning skulle hamna i en orimlig situafion.

Antalet båtar i trafik, infe minst antalet fritidsbåtar, har ökat oerhört under de senare åren. Detsamma gäller för båtarnas hastighet - i en del fall har båtarna lika hög hastighet som snabba bilar. Det innebär att farorna ökar i motsvarande grad. Vi vet av erfarenhet från landsvägstrafiken att just alkoholpåverkan leder till många och svära olyckor. Därför är def ledsamt att behöva konstatera att lagutskottet infe heller den här gången orkade "komma loss" och göra en ny och annan bedömning. Def har ändå skett många förändringar under de senare åren, och man kan i def sammanhanget peka på att den sjölag som åberopas är från förra århundradet.

Några övertygande argument för att def skulle vara helt omöjligt att förverkliga kravet på en översyn och utredning har inte framförts. Aft hänvisa fill svårigheterna aft övervaka efterlevnaden är närmast ett uttryck för de oboffärdigas förhinder. Samma skäl skulle ju kunna anföras när det gäller att övervaka trafiknykterhefen på land, eftersom det är bara en bråkdel - eller promille, skall vi kanske säga - som går att övervaka. Ändå har lagstiftaren ansett det nödvändigt att ha en sträng trafiknykterhetslagstiftning, eftersom vi av erfarenhet vet att en sådan har en stark normativ inverkan.

När lagutskottet behandlade ett liknande mofionsyrkande för drygt ett år sedan fanns en reservafion fogad till utskoftsbefänkandet. Det var folkparfiets representanter som ställde upp bakom motionskraven på en snabb utredning. Nu finns ingen reservation, bl. a. beroende på att folkparfiet saknar representation i lagutskottet.

Herr talman! Låt mig uttrycka min besvikelse över att infe någon ledamot från något annat parfi har varit beredd aft följa upp de båda motionerna från folkpartiet och socialdemokraterna. Jag tror att vad det handlar om här är inte om vi skall få promilleregler för aft sfävja onykterhef till sjöss, utan def handlar om när. Den tragiska slutsats man möjligen kan dra av lagutskottets passiva hållning är att vi här måste ställa frågan: Hur många människoliv skall offras, innan riksdagen är beredd att ställa sig bakom krav som syftar till att förbättra säkerheten fill sjöss?

Herr falman! Jag ber aft fä yrka bifall till de båda motionerna 866 och 1232.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Lagstiftningen rörande onykterhet i trafik till sjöss

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Lagstiftningen rörande onykterhet i trafik tiU . sjöss

prövades frågan i riksdagen, och vi avslog då motsvarande krav som har framförts i de motioner vi nu behandlar.

I fråga om ansvar för onykterhef på fartyg gäller sjölagen. Där stadgas "straff för den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas aft han infe på betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom." Straffet kan, enligt de bestämmelser som finns i sjölagen, vara böter eller fängelse upp fill högst etf år. Stadgandet är tillämpligt på all sjöfart.

Den här frågan har prövats i olika sammanhang. I början av 1960-falet fanns en kommitté som hette sjölagskommittén. Den funderade på denna fråga men kom fill slutsatsen aft man inte skulle införa en promilleregel. Man hävdade att en sådan regel inte skulle vara generellt genomförbar för sjöfartens del. Den tidigare talaren har angett att utskottet har sagt aft def råder särpräglade förhållanden fill sjöss, men def är den kommitténs uttalande. Def står inte för utskottet utan är ett referat av kommitténs betänkande.

Det statsråd som 1966 lade fram proposifion beträffande sjölagen fog upp den här frågan. Även han ansåg att starka skäl fanns för att avstå från att införa en promilleregel. Det starkaste motivet, då som senare, var att en ändamålsenlig blodprovsfagning infe kunde äga rum.

I riksdagen har vi behandlat defta problem åtskilliga gånger, och varje gång har riksdagen avvisat förslagen. 1 huvudsak är mofivet aft man infe tror att det går att bevaka efterlevnaden av en skärpt lagstiftning. Man anser det inte vara möjligt att klara blodprovstagningen. Som vanligt här i riksdagen har lagutskottet nu föreslagit - eftersom def infe har framkommit några nya omständigheter, inga nya sådana har redovisats i de båda motionerna - aft riksdagen fattar samma beslut i anledning av mofionerna i år som man har gjort åtskilliga gånger tidigare. Men utskottet trycker nu liksom tidigare på vikten av information om dels innehållet i gällande bestämmelser, dels de stora risker som är förknippade med onykterhet till sjöss. Den uppmaning som vi framför i vårt utskottsbetänkande nu, vilket vi också har gjort tidigare, rikfar sig självklart till både de samhällsorgan och de organisafioner som måste känna ett ansvar för att informera om dessa viktiga frågor.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall fill lagutskottets hemsfällan.

AnL 11 ELVER JONSSON (fp):

Herr falman! Utskottets talesman hänvisar i slutet av sitt inlägg till att den ökade informationen skulle vara av värde. Jag vill bara säga att det infe är den punkten vi strider om. Den står inte i något motsatsförhållande till det mofionärerna har tänkt sig.

Det omdöme jag avgav - som jag möjligen tyckte var något hårt - att utskottet här uppträder i trötthetens tecken för att infe säga med brist på engagemang i denna fråga, får för mip del kvarstå även efter det aft utskottets talesrnan har yttrat sig. Det enda utskottet har aft berömma sig av är att riksdagen många gånger har behandlat frågan. Men till det kan sägas aft det

inte är utskoftets förtjänst. Frågan har väckts genom motioner från riksdagsmän, men utskottet har ändå infe förf frågan framåt.

Martin Olsson tvär sina händer genom att säga att utskottet infe står för en del av de argument som framförts. Utskottet har bara åberopat ett och annat av dessa. Men jag sade i mitt inlägg att valet av utgångspunkt för utskottets resonemang ändå avslöjar hur utskottet har sett på frågan.

Sedan innebär det naturligtvis en stor ihålighet när man säger att def är svårt aft klara defta med efterlevnaden. Jag försökte förekomma def talet genom att säga att det faktum att vi bara klarar av en bråkdel när det gäller övervakningen av trafiknykterhefen på landsvägar ju inte har lett till att statsmakten sagt att vi inte skall ha en sträng nykfei-hefslagstiffning när def gäller landsvägstrafiken. Nu när vi haren trafik som tenderar att bli lika tät-åtminstone lika farlig - till sjöss som fill lands, så finns det anledning aft ha likartade bestämmelser. I sakfrågan har ju inte utskottet sagt någonting som talar mot defta.

Mofionärerna har infe för sin del menat att det här förslaget skulle vara omöjligt. Vi begär ju infe att problemet skall vara slutgiltigt löst utan att man snabbt ser över vad som går aft göra för att åstadkomma denna ökade trafiksäkerhet, som skulle bygga på ökad nykterhet.

Reservanterna, som i fjol tog upp denna fråga, hade ju också skäl att anföra mot de invändningar som nu lagutskottet med stor envishet upprepar. De sade aft när det gäller att åstadkomma en attitydförändring i fråga om alkoholförtäring till sjöss och därmed minska riskerna för allvarliga olyckor väger sådana invändningar mycket lätt. Reservanterna framhåller också att def årligen inträffar många olyckor med fritidsbåtar, varvid personer i alkoholpåverkaf tillstånd omkommer. Mot den bakgrunden, och med hänsyn till att antalet fritidsbåtar ökat väsenfiigt under senare år, finns det anledning aft se allvarligt på de problem som alkoholförtäring fill sjöss utgör. I likhet med mofionärerna ansåg reservanterna att det fanns starka skäl som talar för en skärpning.

Och tror man inte på mofionärerna eller reservanterna, så kan man ändå stödja sig på etf och annat statligt ämbetsverk. Konsumentverket förordar för sin del just det som motionärerna är ute efter. Riksdagen har ju heller infe varit främmande för att vara med om defta, även om man i slutändan har värjt sig emot det.

Den fråga jag här till sist kan ställa fill utskottet är: Vad finns def för skäl att tillåta livsfarliga färder fill sjöss, när det inte accepteras på land? Eller omvänt: Varför skall vi ha så höga frafiksäkerhetskrav pä länd, men demonstrera ointresse och slapphet när det gäller trafiksäkerheten till sjöss?

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Lagstiftningen rörande onykterhet i trafik till sjöss

Nr 33 Qfn en överväldigande majoritet i riksdagen ganska nyligen - och vid

Onsdagen den upprepade fillfällen - har avslagit yrkanden i den här riktningen, och man

24 november 1982 inte i motioner eller på annat sätt har kunnat få fram nya fakta som visar

_____________ framkomliga vägar för en lagstiftning av defta slag, så är det väl naturligt att

Lagstiftningen utskottet nu kommer med samma förslag till riksdagen som tidigare. Det får

rörande onykter- inte tolkas som trötthet eller brist på engagemang. Det är snarare så aft
het i trafik till utskottet har handlat konsekvent, på def sätt som man normalf gör här i

sjöss riksdagen.

De motionärer som vill ha en lagstiftning bör ju försöka anvisa några vägar som gör att man tror att det finns möjlighet aft införa en lagstiftning och kontrollera efterlevnaden av den. Vi måste akta oss för att införa en rad lagar som vi inte har tillräckliga möjligheter att kontrollera efterlevnaden av.

Herr talman! Ufifrån de synpunkterna vidhåller vi frän utskottets sida att riksdagen bör avslå de båda motionerna även i år.

AnL 13 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Jag är ledsen om jag har gjort lagutskottet något irriterat genom att tala om att def har varit trötthet och brist på engagemang. Men det man berömmer sig av är ju ändå att vi så många gånger har sagt hej - och därför borde vi väl säga nej ytterligare en gång. Defta sker med reflexmässighet. Marfin Olsson talade nu om den sjölag det hela bygger på. I utskottsbefänkandet anges olika årtal för när den sjölagen verkligen beslöts. Läser man det förra betänkandet, LU 1981/82:21, finner man att def där sägs att sjölagen är från 1899.1 årets betänkande står det aft sjölagen är från 1891. Nåväl, det kanske spelar mindre roll vilket år den tillkom- den härrör i alla fall från förra århundradet. Så långt är det rätt.

Slutsatsen är att lagutskottet ännu en gång har varit alltför passivt när det gäller att ställa sig bakom en översyn och det ganska rimliga kravet att få den här frågan prövad. Martin Olsson talade om att efterlevnaden är svår att klara. Def har dock infe redovisats några skäl för aft man skulle ha en annan syn på sjötrafiken än på landtrafiken när def gäller att sfävja missförhållanden och säkra en bra trafik. Det handlar ändå ytterst om att rädda ett antal människoliv, och i den delen borde riksdagen göra stora ansträngningar.

AnL 14 MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! För det första vet jag inte om det är tryckfel i årets eller fjolårefs betänkande. Är det en siffra som visar fel årtal i årets betänkande kommer det en rättelse, är def i fjolårefs är det ingenting att göra åt. Det har dock infe såsfor betydelse om sjölagen skulle vara från 1891 eller 1899, eftersom den paragraf vi diskuterar infördes på 1960-falef. Def är alltså inte fråga om en så gammal lagstiftning som det kan förefalla om man utgår från uppgiften om när lagen ursprungligen infördes. Som bekant ändrar vi ju då och då lagar i det här huset.

11 § Vissa bostadsfrågor

Föredrogs lagutskottets betänkande 1982/83:8 om vissa bostadsfrågor.

AnL 15 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Herr falman! Tillsammans med Filip Fridolfsson väckte jag i januari i år en motion angående åtgärder mot bullerstörningar i fierfamiljshus. Runt om i landet förekommer sådana bullerstörningar, ofta förorsakade av hög ljudnivå vid användande av radio, TV och stereo.

Den naturligaste vägen aft avhjälpa de här missförhållandena är självfallet kontakt grannarna emellan. Men vi vet aft god kontakt i sådana här situationer kan vara svår att etablera. Bristande grannsämja och kanske ibland t. o. m. aggressivitet kan i stället bli följden. Vår uppfattning är också att särskilt äldre människor är de som utsätts för och plågas av sådana här missförhållanden.

År 1960 skärpfes byggnadsnormerna för ljudisolering. Def medförde då etf hyggligt skydd, men sedan dess har bilden fotalf förändrats. Dagens stereoanläggningar har helt andra dimensioner. Att genom isolering lösa problemen är i dag infe realisfiskt. Av experter har kostnaderna i så fall beräknats fill uppemot 100 000 kr. per normallägenhet.

Enligt jordabalkens 12 kap. Hyra har hyresgästen att iaktta "allt som fordras för aft bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten". Det gäller alla i familjen, inkl. gäster. Om hyresgäst försummar sina skyldigheter och inte rättar sig efter upprepade tillsägelser, kan hyresrätten uppsägas, och besittningsskyddet gäller i så fall infe. Men hur ofta går det så långt? Stort ansvar åvilar här naturligtvis hälsovårdsmyndigheterna. Därfill anser vi att fastighetsägaren skall ha både rätt och, infe minst, skyldighet att bistå den utsatta hyresgästen.

I lagutskottets betänkande 1982/83:8 om vissa bostadsfrågor säger utskottet att det inte anser ytterligare reglering nödvändig men att def i och för sig har förståelse för syftet bakom motionen. Vi får naturligtvis vara tacksamma för den förståelsen, men frågan är om plågade hyresgäster anser def tillräckligt. Självklart bör information och kontrakt vara främsta vägen till förbättringar, men ibland kommer man inte så långt den vägen.

2 Riksdagens protokoll 1982/83:33

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Vissa bostadsfrågor

Till försäljarna av dessa anläggningar vill jag rikta en fråga: Är def nödvändigt att marknadsföra dessa med uttryck som "Vi har öppnat en jordbävning", "Def japanska dundret" och "Lyhörda grannars fasa". Def är minst sagt en utmaning mot de människor som känner sig utsatta.

Herr falman! Jag har i dag inget yrkande, men vi kommer naturligtvis aft följa frågan om den enskilda människans möjligheter och rätt till vila och avkoppling i sin egen bostad både i de privata fastigheterna och i den s. k. allmännyttan.

AnL 16 SIGVARD PERSSON (c):

Herr talman! Under allmänna motionstiden 1982 väckte jag och andre vice talmannen Thorsten Larsson mofion 1981/82:1562 angående fördelning av kostnader vid renovering av balkonger. Mofionen har behandlats i föreliggande betänkande nr 8, till vilket jag avgivit ett särskilt yttrande.

I motionen påtalas att renovering av balkonger kan vara mycket kostnadskrävande och ofta direkt påbjuden av myndighet. Vidare anför vi att def i många fall råder olika uppfattningar om huruvida sådan renovering skall hänföras till yttre eUer inre underhåU samt hur kostnaderna skall fördelas på fastighetens bosfadsinnehavare. Vi hemställer att riksdagen i skrivelse till regeringen begär en skyndsam översyn av i mofionen påtalade problem.

Mofionen föranleddes av ett påtalat fall inom en bostadsrättsförening som omfattar hundratalet lägenheter, varav sex utan balkong. Föreningens styrelse beslöt att dessa sex bostadsrättsinnehavare infe skulle påföras några kostnader för balkongrenoveringen. Detta beslut rev emellerfid föreningsstämman upp och beslöt att alla skulle betala, bl. a. en affärsinnehavare på första våningen som blev anmodad att betala 34 000 kr. trots aft han inte hade tillgång fill balkong. Stämmans beslut kan inte överklagas, utan talan kan endast föras i civilrättsligf mål.

Utskottet uttalar aft det inte vUl utesluta att det i vissa fall kan uppkomma problem i bostadsrättsföreningar när det gäller frågan om kostnader för balkongrenoveringar och understryker, att det ytterst ankommer på medlemmarna i en bostadsrättsförening att genom bl. a. bestämmelser i föreningssfadgan reglera hur kostnaden skall fördelas. Tillgång fill balkong utgör obestridligen en fillgång för lägenhetsinnehavaren. Ur rättvisesynpunkt bör därför enligt min mening också kostnaderna för renovering åvila den som utnyttjar en sådan tillgång och infe belasta den som inte har en sådan.

Av det relaterade fallet framgår att en majoritet av föreningsstämman kan försätta en minoritet i en besvärlig ekonomisk situation. Detta anser jag vara betänkligt ur såväl rättssynpunkt som social synpunkt, särskilt som det kan röra sig om äldre och mindre bemedlade bostadsrättsinnehavare.

Att i mofionen påtalade problem kan uppstå har inte vederlagts vare sig av utskottet eller av utskottet fillfrågade bostadsrättsföreningar. Tvärtom har utskottet - även om hemställan i mofionen avstyrkts - uttalat aft def infe vill

utesluta att de kan uppstå. Med hänsyn till att frågan om i vilken utsträckning Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Främjande av mänskliga rättigheter

åberopade missförhållanden förekommer infe har kunnat belysas vid utskottsbehandlingen avstår jag från något yrkande. Frågan bör emellerfid enligt min mening följas med uppmärksamhet, och den kan komma aft behöva aktualiseras på nytt om förhållandena så påkallar.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemsfällan bifölls.

12 § Föredrogs
Lagutskottets betänkande

1982/83:9 Blodundersökning i faderskapsmål (prop. 1982/83:8)

Utskottets hemställan bifölls.

13 § Främjande av mänskliga rättigheter

Föredrogs utrikesutskoftets betänkande 1982/83:1 om främjande av mänskliga rätfigheter.

AnL 17 INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! När Sverige diskuterar frågan om mänskliga rätfigheter sker detta prakfiskt taget uteslutande med anknytning till förhållandena i andra länder. Utrikesutskottet har emellerfid i sitt betänkande nr 1 behandlat en mofion av Bo Siegbahn, i vilken föreslås att den svenska reservafionen till första tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om de mänskliga rätfigheterna skall återfås. Utskottets majoritet har inte velat ansluta sig till denna framställning, en uppfattning som inte delas av moderaterna i utskottet.

Europarådefs nu aktuella konvention är en av dem som behandlar skyldigheten att respektera föräldrars uppfattning om barnens uppfostran och undervisning, och det finns flera likartade konventioner, bl. a. inom FN och UNESCO.

Den 22 juni 1953 ratificerade Sverige det första tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om de mänskliga rätfigheterna. Protokollet innehåller i arfikel 2 en bestämmelse av följande lydelse:

"Vid utövandet av den verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse."

I en reservafion tUl denna bestämmelse förklarades dels att Sverige inte kan medge föräldrar rätt att under hänvisning fill sin filosofiska övertygelse för sina barn erhålla befrielse från skyldigheten att delta i delar av de allmänna skolornas undervisning, dels att befrielse från skyldigheten att

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Främjande av mänskliga rättigheter

delta i de allmänna skolornas kristendomsundervisning endast kan medges för bam med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka fillfredsställande religionsundervisning är anordnad.

Sverige har i det internationella arbetet alltid lagt stor vikt vid de oUka konventioner som far upp frågan om mänskliga rättigheter. Det är alltså i och för sig anmärkningsvärt att vi själva skrivit en reservation som begränsar möjligheten att följa konventionens grundläggande tanke om föräldrars ovedersägliga rätt aft tillförsäkra sina barn en uppfostran och en undervisning som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelse.

När Sverige 1963 ratificerade UNESCO-konventionen saknades möjlighet fill att avge reservafion, eftersom detta var förbjudet i särskild artikel. I denna konvenfion förklarades det vara väsentligt aft respektera föräldrars och andra målsmäns frihet "att på ett sätt som överensstämmer med formema för landets rättstillämpning fillförsäkra barnen en religiös och moraUsk uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse."

Den 6 december 1971 ratificerade Sverige dels FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, dels FN-konventionen om medborgeriiga och poHtiska rätfigheter. Enligt artikel 13:3 i den förstnämnda konvenfionen förpliktar sig konventionssfaferna bl. a. att respektera föräldrars och förmyndares "frihet att fillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse". En prakfiskt taget likalydande bestämmelse finns också i konventionen om medborgerliga och politiska rätfigheter.

Inget förbehåll gjordes heller här av Sverige mot någon av dessa bestämmelser. I den bakomliggande propositionen - nr 1971:125 - förklaras beträffande den ovannämnda artikeln i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter följande:

"Det har vid åtskilliga tillfällen framhållits att religionsundervisningen i svenska skolor skall vara objektiv. Denna undervisning kan därför inte anses stå i strid med föräldrars eller förmyndares rätt att fillförsäkra barn den reUgiösa och moraliska uppfostran som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse".

Det var alltså vad regeringen då lade fram.

Tilläggsprotokollet har emellertid en vidare räckvidd än de andra konventionerna, och de frågor om eventueU rätt till befrielse från t. ex. undervisning i historia eller biologi som uppkommit enUgt tilläggsprotokollet kan infe på samma sätt aktualiseras enligt de andra konvenfionerna, eftersom dessa endast berör religiös och moralisk fostran.

Ytterligare en skillnad mellan de olika konventionerna bör nämnas. Tilläggsprotokollet tillämpas av organ som har att tillse aft Europarådets konventioner följs. Brott mot konventionerna kan alltså anhängiggöras vid den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Frågan för utskottet har vid behandlingen av förslaget bl. a. varit huruvida dessa organ i etf givet fall skulle acceptera argumentet att den nuvarande undervisningen i religionskunskap är sådan aft den på grund av sin objektiva karaktär inte kan kränka

några föräldrars religiösa övertygelse. Vi moderater har ansett att så är fallet. Särskilt bör dock understrykas att i de fall undervisningen icke skulle fylla objekfivitetskravet måste föräldrar ha rätt aft ordna undervisning för sina barn som mer står i överensstämmelse med deras egen uppfattning. Vi är klarf medvetna om att etf återtagande av Sveriges reservafion fill Europarådskonvenfionen kan komma aft innebära aft befrielse från religionsundervisning kan komma att aktualiseras i ökad utsträckning. Vi kan dock inte anse aft vi i vårt land skulle i högre grad än i andra västeuropeiska länder lägga en press på föräldrar i strid mot konventionens eller tUläggsprotokollefs innersta mening.

Qm det är utvecklingen mellan 1953 och 1968 mot större oparfiskhet i undervisningen i reUgionskunskap som har föranlett att Sverige kunnat fa på sig en förpliktelse att respektera föräldrarnas övertygelse med avseende på barnens religiösa och moraliska fostran, skulle den logiska konsekvensen också vara aft reservafionen från 1953 numera skulle återkallas. \

Herr talman! Moderaterna i ufrikesutskoftet har alltså haft en annan uppfattning om värdet av Sveriges reservation fill tilläggsprotokollet och vi anser att reservationen bör återfås. Vi har föreslagit defta i reservafionen, till vilken jag yrkar bifall.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Främjande av mänskliga rättigheter

AnL 18 STIG ALEMYR (s):

Herr falman! I detta betänkande behandlar utrikesutskoffet olika mofioner om de mänskliga rättigheterna. I de flesta avseenden är vi helt överens. Det har stäUts krav i motioner att Sverige skulle göra kraftfulla insatser rent allmänt i kampen för de mänskUga rättigheterna. Utskottet hänvisar fill vad vi gör och vad vi har gjort, inte minst vad Sveriges representanter i Förenta nafionerna under föregående år har sagt.

Vi erinrar om aft det har gjorts uttalanden om läget i världen rörande • mänskliga rättigheter. Men dessutom har man mycket kraftfullt i övrigt tagit upp situationen i enskilda länder såsom Afghanistan, Chile, El Salvador, Guatemala, Iran, Polen, Sydafrika och Turkiet. Vi har sålunda infe ansett aft ytterligare uttalanden bör göras nu av riksdagen. Utskottet förelägger därför infe kammaren något särskilt yrkande på den här punkten.

Men i ett avseende har utskottet delat sig, och def gäller def ärende som Ingrid Sundberg nu har redovisat. Jag har ingen anledning att rikta krifik mot den skildring av fakta som Ingrid Sundberg här har lämnat - den är invändningsfri, och jag upprepar den inte.

Sverige har för snart 30 år sedan avgeff en reservation fill den europeiska konventionen om de mänskliga rätfigheterna. Utskottet menar att den reservationen kan fylla en uppgift även nu. Vi vill helt enkelt vara återhållsamma i vårt land när def gäller att möjliggöra befrielse från vissa delar av skolans undervisning. Vi hår varit och är fortfarande mycket restriktiva när det t. ex. gäller att befria elever från undervisningen i biologi på gmnd av föräldrarnas synpunkter på sexualfrågan osv. Vi anser också att det är utomordentligt angeläget att prakfiskt taget alla är med i skolans religionsundervisning, som skall var objektiv - en religionsundervisning som

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Främjande av mänskliga rättigheter

är nödvändig för aft vi skall förstå den omvärld vi lever i. Man kan inte förstå vad som händer i t. ex. Mellanöstern, om man inte har kunskap om de folkens religiösa historia och nutida tro.

Man kan invända att detta går bra utan den här reservafionen fill konventionen, och det är möjUgt att det gör det. Utskottet är inte alls kategoriskt på den punkten. Def kan tänkas att det går aft klara problemet utan reservationen. Men utskottet säger att def också kan vara möjligt att den behövs som en reserv i sista hand, om det skulle visa sig att def i ökande utsträckning reses krav på befrielse från viss undervisning i skolan.

Herr talman! Detta är motivet fill att vi anser att reservationen t. v. bör var kvar. Av def skälet avstyrks def moderata yrkandet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

AnL 19 TORE NILSSON (m);

Herr falman! Nederst på första sidan i betänkandet skriver utskottet mycket bra:

"Övertygelsen att människan har okränkbara fri- och rätfigheter går långt
fillbaka i fiden." ,

Så får vi veta att det inom Förenta nationerna utarbetades en allmän förklaring om de mänskliga rätfigheterna som antogs 1948. Jag har felaktigt skrivit 1988 i mitt manuskript; kanske blir det då den verkHgen börjar gälla.

Rätten fill liv, frihet, personlig säkerhet - det är mänskliga drömmar som änfiigen skulle förverkligas.

Förbud mot slaveri, tortyr och omänsklig behandling - efter årtusenden av förnedring änfiigen en daggryning!

Rätten fill yttrandefrihet och religionsfrihet - självklara fing för demokrafiskt tänkesätt men sällsynta i världen.

Namnet Förenta nationerna - i praktiken alla världens folk - ingav hopp. Hur många hjärtan kände infe lättnad?

Vad blev det? Vi har 34 års perspekfiv nu. Utskottet skriver: "Mindre än hälften av världens länder har ratificerat FN:s båda grundläggande konventioner."

Trots förklaringen, trots konventioner och FN-resolutioner är de mänskliga rättigheterna en overklighet inom väldiga områden av vår värld. Tortyr och omänsklig behandling torde vara av en omfattning som överträffar alla tidigare perioders grymhet.

Vad skall vi göra? Resignera? Personligen tror jag att endast krisfen tro, grundad på Den heliga skrift, allvarligt och ärligt omfattad av ett flertal, kan göra slut på slaveri och forfyr och förverkliga de mänskliga rätfigheterna. Men fill dess att detta har skett kan vi i Sverige ännu verka för en förbättring för de drabbade, en lindring för offren, etf tillfrisknande.

Utskottets beskrivning av bakgrunden till och utvecklingen av åtgärder i posifiv riktning är väl tydlig och bra, men ger den verkligen hopp om framsteg?

I mofion 1981/82:526 av Sven Johansson m. fl. krävs aft regeringen i FN

gör ett skarpt uttalande mot torfyr i olika former. Där pekas på aft tortyr Nr 33 förekommer i minst 60 länder, att detta är en internationell förbrytelse och Onsdaeen den aft def kanske allra allvarligaste inte är den kroppsliga forfyren utan den 24 november 1982

psykiska, som vi som försöker följa med vad som händer i världen har sett så _ ,

Främjande av mänskliga rättigheter

många exempel på.

Utskottet delar motionärernas uppfattning och pekar på svenska insatser men fillägger: "Vad som nu återstår är den svåra uppgiften aft åstadkomma

effektiva tillämpnings- och kontrollföreskrifter ." Därmed är mofionen

besvarad.

Jag hoppas på en kraffig svensk insats i framfiden, snar och tydlig.

Jag vill vidare säga några ord om motion 1981/82:1721 om åtgärder för Irans folk. Det är landet som kom ur askan i elden. Schahens period av förföljelser avlöstes inte av den frihet och det lugn som man hade väntat. Utskottet håller i stort med om vad vi framför i mofionen. För den som inte har läst motionen vill jag peka på några av dess underrubriker: "Politiska parfier utplånas", "Pressen likvideras, radio och TV kontrolleras", "Universitet och högskolor stängs", "Domstolsväsendets upplösning", "Kvinnans situation" - kvinnan på gatan utsätts för attacker om hon infe klär sig som regimen vill.

Allt det här är infe dikt av oss, utan vi har hämtat det från mycket tydligt och väl framställt material, framtaget av dem som verkUgen kan förhållandena i landet.

Jag fick ett brev av den 22 november i år där def talas om ytterligare nedslående rapporter från landet. Def gäller förföljelsen av Irans bahaier. Jag har själv ingen sympafi för denna riktning då det gäller trosövertygelse, men jag menar att religionsfriheten skall respekteras när det gäller alla samfund.

I brevet talar man om att enligt ett felegram från London har två bahaier avrättats senaste veckan; en har mördats, omkring 1 000 niedlemmar har gjorts hemlösa och deras egendom konfiskerats. Bahaiernas möjligheter aft livnära sig har ytterligare minskats genom indragningar av deras handelsrättigheter. Barn till bahaier får infe längre tillträde till skolorna.

Det är förhållanden som är helt ofattbara år 1982 för den som nu trott att de mänskliga rättigheterna och konvenfionerna på det området hade lett till någonting.

Vad kan Sverige göra för Iran? Vi har sagt i mofionen - och det grundas på rapporter från dem som haft insyn i landet - att man har tolkat vissa yttranden från svensk sida i vissa sammanhang som om vi i Sverige skulle vara sympatiskt inställda till regimen. Vi är angelägna om att få den uppfattningen motsagd. Jag har fått uppgiften aft dementera det.

Vi vill att Sverige skall fortsätta göra sitt yttersta för aft humanisera förhållandena. Utskottet utgår från aft så kommer att ske. Jag tackar för det. Jag vill vädja till regeringen att inte försumma sin möjlighet att påtala brotten mot de mänskliga rätfigheterna i detta fall.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Främjande av mänskliga rättigheter

AnL 20 STURE KORPÅS (c):

Herr falman! Betänkandet är i princip enhälligt. Den moderata reservafionen rör problem i utkanten av den centrala frågan "om främjande av mänskliga rättigheter", som betänkandets rubrik lyder.

Ärendets vikt gör emellertid aft def rimligen infe bör få passera kammaren så obemärkt som enhälliga betänkanden annars vänfas göra.

Eftersom de behandlade mofionerna främst frågar efter det, uppehåller sig betänkandet i huvudsak vid arbetet på aft förstärka folkrätten inom det här området. Def är angeläget. Men det torde vara så, att om makthavarna infe har viljan aft vårda mänskliga rättigheter, hjälper bokstäver och paragrafer inte stort.

Betänkandet redovisar hur Sverige starkare än de flesta andra länder drivit denna fråga i internationella organ. Det är emellertid inte i första hand det som ger oss en stark ställning. Det är att vi själva har en egen tradifion på det här området. Den traditionen går långt fillbaka. Det är ett kristet arv, men def är också en del av skandinavisk urfradifion. Vad har inte def betytt för friheten och öppenheten i def svenska samhället att stormännen aldrig lyckades kuva bönderna.

Vårt land behövde inte den typ av kamp för bondefrigörelse som Europa i övrigt hade att genomlida och som stora delar av världen ännu infe kommit igenom. Detta är någonting som vi skall vara tacksamma över. Det kan emellertid också leda till att vi mästrar och inte ser problemens djup hos andra. Jämfört med i Sverige, är förhållandena på många håll omänskliga. Det ligger då nära tillhands för oss att reagera och att döma. Att värdera land för land, som vi gärna gör, kan ha sina risker. Eftersom vi ändå infe kan fa med alla, kan def lätt uppfattas så aft vi godkänner förhållandena i de länder vi inte uttryckligen fördömer.

Detta är ett bekymmer också i riksdagen. Vi behandlar främst förhållandena i länder som aktualiserats i motioner. De kan ibland blunda för omänskligheten i vissa länder, men väl se den i andra.

Vi skall protestera, men det är en allvarlig sak. Även protester kräver kunskap och eftertanke. Vi kan inte hålla på att angripa alla länder, som på detta område fungerar på ett sätt som inte är acceptabelt för oss.

Vi nämner i betänkandet att det enligt den senaste årsrapporten från Amnesty International förekommer kränkningar mot grundläggande fri- och rätfigheter i långt över 100 stater. Vi kan inte syssla med alla, men vi måste ta upp de kränkningar som är särskilt omänskliga och förnedrande. Exempel på sådana finns i Iran och Sydafrika. Def finns också särskild anledning att reagera, när ett våldsregemenfe far över och driver utvecklingen fillbaka i ett land som har kommit ett stycke på väg. Exempel på def är Chile och Uruguay.

Kränkningar av def som vi.uppfattar som mänskliga rätfigheter är ofta så förenade med tradition och samhällsliv i etf land, att protester ufifrån infe blir förstådda. Inte ens revolutionära processer ändrar självklart på def förhållandet. Så går oberördheten inför fattigas lidanden i många latiname-

rikanska länder säkert fillbaka fill förhållandena under kolonisationens och indianutrotningarnas fid.

När vi stödjer befrielserörelser eller radikala regimer i sådana länder får vi etf särskilt ansvar. Där kan vi möjligen påverka förhållandena genom den upprättade kontakten med de nya ledarna. Det är då allvarligt, om vi enögt bara ser på dessas program och inte på deras polifik i praktiken.

Sverige har under efterkrigsfiden i ökande grad fått kontakt med länder med annan humanitär tradition än vår. Vår främsta möjlighet att påverka dem hade varit att medvetet dela med oss av vår tradition. Det har vi infe velat göra. Envetet har vi inbillat oss att en politisk förändring skulle räcka fill. Def finns inte många exempel på att det i sig i längden har förbättrat läget för människor i gemen. När vi sedan med bistånd och på annat sätt fortsatt att stödja dessa regimer, har vi i realiteten ibland accepterat en sådan behandling av människor som borde vara oss främmande. Vi missar att driva frågan om mänskliga rätfigheter där vi hade haft de bästa möjligheterna att nå fram.

Detta är en av orsakerna fill att def är tvivelaktigt med nuvarande regim-och regeringsinrikfade bistånd. Vi hade kunnat använda def för en påverkan. I stället riskerar vi aft ge ett alibi för kränkningar av mänskliga rättigheter.

Om vi skall fortsätta med ett långsikfigf bilateralt bistånd, måste vi välja partner mera efter deras förutsättningar att utveckla landet som ett öppet samhälle med allas lika rätt fill mänsklig värdighet. Lät mig ta ett exempel. Vår ensidiga satsning på en viss typ av regimer i Lafinamerika leder lätt fill uppfattningen, att just de representerar vårt idealsamhälle. Därför är det angeläget att vi här åtminstone balanserar med stöd åt ett land med ett öppet pluralistiskt system, som Costa Rica.

Herr falman! Låt oss aldrig blunda för orättfärdigheten. Låt oss protestera där det är särskilt angeläget och meningsfullt, men då med konsekvens. Låt oss infe under några förutsättningar få ett folk aft tro att vi stödjer en regim som bygger på våld och undertryckande av människor, vad den än må kalla sig.

Därmed ber jag, herr falman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i dess helhet.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Främjande av mänskliga rättigheter

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

14 § Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

Föredrogs utrikesutskoftets betänkande 1982/83:2 om situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile.

AnL 21 EVA HJELMSTRÖM (vpk);

Herr falman! I utrikesufskottets betänkande 1982/83:2 behandlas alltså situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile. Vi hade så sent som i måndags en längre interpellationsdebatt om detta. Def är litet egendomligt att man inom loppet av fre dagar har två diskussioner i samma ämne.

1 den debatten tyckte jag att utrikesminister Bodsfröm inte rikfigt klargjorde hur Sverige ser på USA:s stora ansvar för blodbaden i området. Tvärtom, utrikesministern gled i sitt svar undan frågan om hur han såg på USA:s ansvar för situationen i Uruguay, El Salvador och Guatemala. Han upprepade Ola Ullstens tidigare ord om aft all ufiändsk inblandning skulle upphöra och insinuerade därmed att de fattiga länderna Nicaragua och Cuba skulle ge omfattande militär hjälp till befrielserörelserna och till befolkningen i de av de inhemska juntorna styrda länderna. Defta gjorde han, trots att ingen kan vara omedveten om att juntornas makt kan bibehåUas endast genom Reaganadministrationens omfattande militära stöd, inte bara med gevär och sådant utan också med helikoptrar, avsedda för ren människoslakt.

Han tog i den debatten inte heller ställning till def faktum att USA nu arbetar huvudsakligen genom bulvaner. Honduras var etf exempel som jag fog upp. Han försökte försvara IDB, trots socialdemokraternas tidigare motstånd och trots vetskapen om aft IDB, som Mats Hellström också påpekat, är ensidigt inriktad på just dessa blodbesudlade regimer.

Jag vill bara i korthet upprepa vad jag sade, nämligen att regeringens beslut är en politisk ynkedom, etf svek mot arbetarrörelsens solidaritetstanke och en undfallenhet gentemot krassa kapifalinfressen. Eftersom jag vet att Jan Bergqvist - också han fidigare kritiker av IDB - kommer upp senare i debatten, vill jag passa på tillfället aft fråga honom om det verkligen kan vara så att hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen står bakom kovändningen, står bakom ynkedomen.

Vi får återkomma till IDB. Den berörs ju i och för sig infe i utrikesutskottets betänkanden i dag.

Som jag sade tycker vi i övrigt att utrikesutskottets skrivning är klarare än Lennart Bodströms svar i måndags. Def välkomnar vi frän vänsterpartiet kommunisterna. Att sedan moderaterna väljer att ånyo särskilja sig i denna fråga är inget att förvåna sig över. Deras ensidiga hållning och uppknyfning fill den ena stormakten framstår allt klarare.

Jag tänker alltså infe i första hand uppehålla mig vid situationen i Centralamerika utan skall ta upp vårt krav på bojkotfåtgärder mot Chile. I vår motion 1981/82:935 framhåller vi särskilt att för motståndet mot den chilenska militärjuntan är den stora enigheten i Sverige för solidaritet med Chiles folk av väsenfiig betydelse. Men det krävs att den solidariteten tar sig

uttryck infe bara i ord utan också i handling - på alla områden, infe minst de handelspolitiska.

Vi visar i vår motion på att Sveriges handel med Chile under treårsperioden 1976-1980 har tredubblats och ökar än mer. En fördubbling skedde t. ex. mellan 1980 och 1981. Samtidigt har förtrycket ökat, och allt flera rnänniskor har drabbats av den Friedmannska politik som Pinochet-juntan sökt föra fill förmån för multinationella storbolag och den rika inhemska bourgeoisien men till nackdel för de breda folklagren, där allt flera lever under existensminimum och där allt flera barn dör av undernäring. Man försöker tysta all opposition, däribland den fackliga, genom att människor kastas i fängelse eller försvinner eller torteras.

De krav som vi har fört fram i vår mofion överensstämmer med den plattform som den chilenska landsorganisafionen utarbetat och till vilken de progressiva krafterna i Unidad Populär har anslufit sig. Utskottet tillbakavisar nu våra krav mycket kortfattat. Man hänvisar till fidigare utlåtanden och säger aft grunden skulle vara att en svensk bojkott är verkningslös, bl. a. till följd av att FN sannolikt infe kommer att besluta om internafionella bindande akfioner mot Chile. Man säger att de ekonomiskt inte skulle betyda så värst mycket. Men ökningen av handeln med Sverige visar att så inte är fallet. Inte minst om Sverige går före, kan andra följa efter. Detta skulle få återverkningar på juntan.

Jag skulle vilja fråga utskottefs talesman: Vilka initiativ har tagits i internationella och andra sammanhang för att få till stånd en bojkott och isolera Chiles mördarregim? Jag skulle också för vpk;s del vilja ta upp just solidaritetsfrågan. Flera betänkanden från utrikesutskottet kommer att behandlas i dag. Oswald Söderqvist kommer senare att ta upp kurdernas problem och situafionen i Turkiet. Det är med besvikelse som jag tvingats konstatera att socialdemokraterna inte längre för en poUtik, som innebär solidaritet med de förtryckta, med de progressiva krafterna i tredje världens länder. Tvärtom, när man läser dessa utskottsbetänkanden, finner man att SAP i regeringsställning för i stort sett samma polifik som tidigare den borgerliga regeringen. Jag frågar; Vart har SAP:s solidaritetstanke tagit vägen?

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

AnL 22 JAN BERGQVIST (s):

Herr talman! Sedan mitten av 1970-talet har vpk vid olika fillfällen motionerat om bojkott mot Chile och förbud mot kapitalexport dit. Man har inte mofionerat varje år, men praktiskt taget likalydande yrkanden har behandlats i riksdagen då och då. Hittills har mofionsyrkandena avslagits, och det är också vad utskottet föreslår i år.

Skälet är framför allt att en handelsbojkoff, som mofionärerna i första hand tänker sig, strider mot våra internationella åtaganden i GATT. Dessutom är ensidiga svenska sanktioner av typen förbud mot kapitalexport svåra att genomföra och svåra att få verkningsfulla, speciellt när man i FN inte lyckas få ett bredare stöd för själva tanken på att isolera regimen.

Jag yrkar mot denna bakgrund bifall till utskottets hemställan.

Nr 33 Men def finns självfallet all anledning att fördöma Chilejunfans brott mot

Onsdagen den mänskliga rättigheterna, och vi bör på ohka sätt verka i FN och på andra

24 november 1982 'i" °'' ' " starkare opinion mot dem. Hit kan man räkna alla realisfiska

_____________ förslag om åtgärder som kan innebära effektiva internationella påtryckning-

Stiuationen i ar mot regimen i Chile. Självfallet bör Sverige i Världsbanken och andra

Centralamerika internationella organisationer försöka motarbeta lån till Chile och andra

Uruguay och Chile liknande länder. Vi bör ge ett ökat stöd åt flyktingar. Regeringen bör aktivt

undersöka förutsättningarna att fillsammans med andra länder genomföra en

samordnad aktion för aft bistå offren för förtrycket i Latinamerika.

Biståndsramen för sådana insatser bör vidgas.

Det finns alltså mycket att göra, och det förhållandet att de två motionsyrkanden som vpk här för fram avvisas innebär inte någon passivitet.

. Att utskottet yrkar avslag på vpk-kraven tror jag ändå att Eva Hjelmström kan förstå bakgmnden till, så att det inte blir nödvändigt aft utmåla dem som ställer sig bakom utskoftsbetänkandet som personer som infe har någon känsla för internationell solidaritet - det lät nästan så ett tag. Jag vill inte föra debatten bort från Chile, utan jag vill försöka fördjupa den. Men för att göra det vill jag nämna ett par länder. Polen och Afghanistan. Då kan jag konstatera att ingen i Sveriges riksdag har kommit på tanken att mofionera om handelsbojkott och liknande mot Afghanistan, om förbud mot kapitalexport osv. Att inte heller vpk har gjort det måste det finnas goda skäl för.

Jag vill mana till en viss eftertanke, för en del av de skäl som är bärande när def gäller de exempel jag nämnde kan också ha betydelse i fallet Chile. Om det i FN infe finns etf starkt stöd för själva tanken på att isolera Chilejuntan, är det väldigt svårt för ett land som Sverige att genomföra en ensidig handelsbojkott. Vi bör i FN och på andra håll försöka skapa opinion för en internationell aktion. Kan vi åstadkomma någonting sådant inom FN:s ram, så är det utmärkt, men man måste samtidigt förstå att def bästa sättet aft börja aktionerna kanske inte är aft införa en ensidig handelsbojkott från svensk sida, utan att det kan vara väl så angeläget att vidta en rad andra åtgärder, bl. a. att arbeta i FN för starkare fördömanden av Chilejuntans brott.

AnL 23 EVA HJELMSTROM (vpk) replik:

Herr talman! Det är beklagligt att behöva konstatera att Jan Bergqvist använder precis samma debatteknik och också samma argument som moderaterna brukar bestå oss med. Han gjorde det i slutet av sitt anförande, när han drog in Polen och Afghanistan i debatten, och i början, när han försökte försvara def ställningstagande som utskottet har gjort. I det ställningstagandet har man använt exakt samma formuleringar som moderaterna tidigare har haft när det har gällt en ekonomisk bojkott av Sydafrika.

I anförandet framfördes också det man skulle kunna kalla ursäkter, dvs. att man på allt sätt skall verka för etf fördömande. Men samtidigt drog Jan

Bergqvist in Världsbanken och IDB i resonemanget och sade att man där skulle rösta emot i frågan om lånen. Men som jag konstaterade häromdagen i min interpellationsdebatt med Lennart Bodström, kan ju ingen vara omedveten om de mycket små möjligheter som Sverige har när det gäller att påverka ställningstagandena i Världsbanken och i IDB. När det gäller IDB noterar jag f. ö. att Jan Bergqvist inte tog upp frågan om huruvida den socialdemokrafiska riksdagsgruppen verkligen står bakom den kovändning som har gjorts.

Det är ett faktum att handeln med Chile har ökat kraftigt. Jan Bergqvist hänvisade fill att vi väckt mofioner i den här frågan ända sedan 1973, och def är helt riktigt. Men vi bedömer situationen än allvarligare i dag, just mot bakgrund av den nära nog fördubbling av handeln som har skett under senare år. Borde inte def oroa Jan Bergqvist och socialdemokraterna?

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

AnL 24 JAN BERGQVIST (s) replik:

Herr falman! Def är mycket som är oroande i utvecklingen i Latinamerika och inte minst i Chile. Jag tycker också att def är allvarligt att def i FN har blivit svårare att få ett massivt stöd för de resolufioner om etf fördömande av brotten mot de mänskliga rättigheterna som Sverige har varit med om att arbeta fram. Defta bör leda fill att vi på allt sätt ökar ansträngningarna aft få fler och fler länder att ställa upp bakom sådana aktioner. Men när det gäller frågan om vilken strategi vi skall använda i det.fortsatta solidaritetsarbetet vill jag peka på en viktig skillnad. I fråga om Sydafrika, som Eva Hjelmström nämnde, har vi vidtagit en ensidig svensk sanktionsåtgärd genom att anta lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia. Jag hoppas att vi skall kunna skärpa denlagen. Det har varit en ganska jobbig debatt, och det möter fortfarande motstånd på många håll i Sverige när man ställer krav på en skärpning av den svenska sankfionspolifiken mot Sydafrika. Men den stora skillnaden är att när def gäller kravet på isolering av Sydafrika kan vi få ett starkt moraliskt stöd i FN:s ställningstagande. Där finns etf klart uttalande i den riktningen, även om det tyvärr är väldigt få länder som går från ord fill handling. Men det har i alla fall blivit ett klart genombrott för tanken på isolering av regimen i Sydafrika.

När det gäller Chile har de resolutionsförslag om en internationell aktion av sanktionskaraktär mot Chile vilka har funnits i bakgrunden måst dras fillbaka därför att de inte har fått tillräckligt stöd. FN-resolutionen om Chile har fått begränsas fill aft fördöma brotten mot de rriänskliga rätfigheterna. Man har inte kunnat ta nästa steg mot en samlad internafionell aktion. Det måste också finnas med när vi i det här sammanhanget utformar en strategi för vår solidaritet.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

honom om det allvarliga i att det är svårare att driva fram den här typen av resolufioner i FN och aft def är mycket beklagligt. Jag välkomnar också aft det skall bli en skärpning av lagen gentemot Sydafrika. Det tycker jag är bra.

Men beträffande strategin skiljer vi oss åt. Vi är uppenbarligen överens om att Sverige i FN skall försöka driva fram samma typ av bojkott gentemot Chile som den man har beslutat sig för när det gäller Sydafrika. Men vi tycker af t Sverige redan nu kan gå längre. Def vi stöder oss på-jag toguppdet i mitt fidigare inlägg- är just CUT:s, landsorganisationens i Chile, krav. CUT har ju sagt att det vill ha etf öppet tillbakavisande av juntans representanter. Man vill ha ett nej till samarbete med diktaturens administrativa, akademiska och politiska institutioner. CUT vill ha nej till varje regeringshjälp, bankhjälp eller lån till diktafuren. Där kommer IDB, Världsbanken och vår medverkan in. Man vill ha ett nej till tekniskt bistånd och total bojkott av all lastning av vapen och ammunition till juntan.

Det vi stöder oss på är uttalanden av i mänga fall partikamrater till Jan Bergqvist och på de organisationer som ingick i Unidad Populär, innan Pinochet fog makten.

AnL 26 JAN BERGQVIST (s) replik;

Herr talman! Def finns anledning att lyssna till de här kraven. Sverige har också på olika sätt försökt aft arbeta i den riktningen beträffande de krav som Eva Hjelmström läste upp.

Men när vpk kommer till kammaren är huvudkravet en ensidig svensk handelsbojkott av Chile. Det är en mycket långtgående åtgärd. Vi har inte ens kommit så långt att vi diskuterar motsvarande när det gäller Sydafrika. Där har vi ändå nått längst i detta avseende. Dessutom är det infe alldeles ointressant att ett sådant yrkande strider mot våra internationella förpliktelser. Därför menar jag att den strategi som vpk har valt för solidaritetsar-befet inte är den bästa.

Talmannen anmälde aft Eva Hjelmström anhållit att till protokollet få antecknat aft hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

AnL 27 INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Till utrikesutskottets betänkande nr 2 har moderata ledmöter i utskottet fogat ett särskilt yttrande. Vi har gjort detta som en uppföljning av den kritik vi tidigare i andra sammanhang har riktat mot den del av utrikesministerns tal vid årets generalförsamling i FN som berörde USA:s agerande i Centralamerika.

Situationen i dessa länder är alarmerande. Vi liksom andra är övertygade om nödvändigheten av att motsättningarna i Centralamerika löses med fredliga medel och på ett sådant sätt att en demokratisk utveckling för alla dessa länder säkerställs. Jag vill börja med att understryka detta för att infe få något anfall mot vår inställning fill utvecklingen i Centralamerika.

Men en sådan lösning gagnas enligt vår uppfattning infe av ensidiga

uttalanden riktade enbart åt ett håll, eftersom därigenom möjligheterna till överläggningar och förhandlingar försvåras. Utrikesministern gjorde enligt vår uppfattning sig skyldig till sådan ensidighet genom den formulering som fanns i talet. Den amerikanska reaktionen uteblev inte heller. Det kan därför finnas skäl aft dels påpeka att def torde vara första gången som USA avger en sådan direkt reaktion på en svensk utrikesministers tal i FN, dels peka på styrkan i reaktionen.

Den amerikanske delegaten Adelman förklarade först att den amerikanska delegationen var chockerad av utrikesministerns uttalanden. Därefter karakteriserade han ett avsnitt i utrikesministerns fal, vilket redovisas i utskottets betänkande, som felaktigt och "obnoxious". Det senare ordet betyder enligt def svensk-engelska skollexikonef "anstötlig, stötande, förhatlig, avskyvärd och vidrig". Det är knappast tänkbart att uttrycka en reaktion på ett mer kraftfullt sätt, varför det förefaller förvånande att utrikesministern senare påpekat att hans avsikt infe var att stöta sig med den amerikanska regeringen.

Adelman tog i repliken också upp den svenska inställningen till mänskliga rätfigheter genom att uttrycka sin oförståelse för det mycket stora svenska stödet till Vietnam, ett land som så totalt undertrycker sina medborgares mänskliga rättigheter och som dessutom håller 200 000 soldater i ockuperade Kampuchea och 30 000-40 000 i Laos. Han påpekade också det anmärkningsvärda i att utrikesministern i sitt tal infe nämnde ett ord om ryska ubåtars kränkande av svenska vatten. Givetvis ansåg han aft ensidigheten i utrikesministerns tal därmed förstärktes.

Herr talman! Här bör särskilt påpekas de amerikanska insatserna för att valen i El Salvador skulle kunna genomföras i den form som skedde. 200 utländska observatörer fillsammans med 800 journalister frän den internationella pressen fanns närvarande, och inga oegentlighefer har över huvud taget noterats vid valens genomförande. Att man då från amerikansk sida reagerar starkt mot talet om att hålla vacklande diktaturer under armarna är förklarligt.

Herr talman! Jag har i korthet velat visa på styrkan i den amerikanska reakfionen på utrikesministerns FN-tal och också motivera varför vi moderater tagit avstånd från formuleringarna i talet.

Sverige har, med vårt - låt vara begränsade - bistånd och våra politiska kontakter med de centralamerikanska länderna, ett ansvar för aft utvecklingen i dessa länder skall gagna freden och en demokratisk lösning. Det gäller såväl den oroande situationen i fråga om de mänskliga rättigheterna i El Salvador, Nicaragua och Guatemala som nödvändigheten av att förhindra att väpnade konflikter äventyrar den stabilitet som råder i Honduras och Costa Rica. Våra möjligheter att agera i den riktningen underlättas infe av försämrade relationer med en inflytelserik part i de förhandlingar om en fredlig lösning som måste komma till stånd.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

Nr 33 AnL 28 JAN BERGQVIST (s) replik:

Onsdaeen den Herr talman! USA reagerar, och så gör också moderaterna. Det verkade

24 november 1982 P Ingrid Sundberg som om def var just detta att en stormakt uttryckt kritik

_____________ som gav moderaterna anledning att spä på med ytterligare krifik.

Situationett i ' förekommer en massiv amerikansk inblandning i Centralamerika med

Centralamerika ' ' växande militärt stöd, militära rådgivare och militär träning. Det

Uruguay och Chile kanske finnas anledning att citera vad utrikesministern faktiskt sade i sitt FN-tal: "I Centralamerika har århundraden av förtryck utlöst en revolutionär situation. Det är absurt att påstå att arbetarna, bönderna, studenterna och medelklassen rest sig i Nicaragua, El Salvador och Guatemala därför att någon utländsk makt bett dem göra def. Däremot är def uppenbart att en utländsk makt. Förenta staterna, spelar en avgörande roll när det gäller aft hålla vacklande diktaturer under armarna." - Det är ju så. Vi noterar aft moderaterna har en annan uppfattning. Jag skulle vilja passa på och ta upp också en annan sak. 1 moderaternas särskilda yttrande talas det om aft det råder demokratisk stabilitet i Costa Rica och Honduras. Det kan stämma när det gäller Costa Rica. Men att man tar in Honduras och El Salvador, som nu nämndes, visar hur enögda och ensidiga moderaterna är i sin syn.

Pä senare tid har Honduras armé, som fått kraftigt militärt stöd från USA, upprepade gånger trängt in på salvadoranskt territorium. Som nämndes i debatten i måndags deltog 2 000 man från Honduras i en operafion fillsammans med den salvadoranska armén i norra El Salvador. Detta får moderaterna till en demokratisk stabilitet i Honduras! Def är avslöjande och mycket pinsamt.

AnL 29 INGRID SUNDBERG (m) repHk:

Herr falman! Jag noterar att Jan Bergqvist inte berörde bakgrunden fill vårt ställningstagande, vilken jag angav vara bl. a. def amerikanska agerandet för att få demokratiska val genomförda i El Salvador. Det var mot bakgrund av de ansträngningarna som vi fann anklagelsen från svensk sida mot USA så oberättigad - jag vill gärna säga detta, eftersom Jan Bergqvist försökte göra gällande att det var den amerikanska reaktionen som fått oss att reagera.

En annan orsak till att vi reagerade var att vi anser att det är självklart att det måste finnas en balans i en svensk utrikesministers framträdande, inte minst i en nyfillträdande svensk utrikesministers första framträdande. Det är därför också självklart aft amerikanerna genom sin delegat Adelman påpekade det orimliga i att de enda anklagelser mot stormakter som framfördes - bortsett från att utrikesministern självfallet framhöll kravet på tillgodoseende av de mänskliga rättigheterna i andra länder i världen - var riktade mot väst, i det här fallet USA. Jag försfår att man från amerikansk sida reagerade mot detta. Man reagerade mot det också mot bakgrund av USA:s agerande i El Salvador.

Till sist tog Jan Bergqvist upp Honduras. Def har på vpk-håll blivit mycket
32 , populärt att bakfala den demokrati - för det är det, relativt sett och för aft

vara Centralamerika - som trots allt finns i Honduras och försöka få den regimen att framstå som något slags förlängd arm fill USA när det gäller att hjälpa regimerna i de andra länderna.

Jag reagerade mot att Jan Bergqvist enbart nämnde 2 000 soldater från Honduras. Det argumentet framfördes även under debatten i måndags. Deras så aft säga medborgerliga härstamning har varken Jan Bergqvist eller någon annan vidrört. Vi vet att def har skett förfiyttningar över gränsen. Men aft därmed ifrågasätta det demokrafiska systemet i Honduras är felakfigt och en eftergift åt vpk.

Jag tycker att Jan Bergqvist och jag kan enas om en sak. När man bedömer demokrafi och mänskliga rättigheter i länder som de centralamerikanska får man vara litet tolerant. Och detta av den enkla anledningen att vi inte kan förvänta oss en direkt övergång fill ett svenskt demokratiskt sysfem i dessa länder, även om - och i den uppfattningen tror jag vi är eniga - det vore angeläget.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

AnL 30 JAN BERGQVIST (s) replik:

Herr talman! Honduras har visserligen fått en civil regering, men i realiteten är det fortfarande militären som styr landet. Def är def som har kommit fill uttryck i de här operafionerna. Därför är def rätt fantastiskt att moderaterna i ett särskilt yttrande skriver att det råder demokratisk stabilitet i Honduras.

Def är också fantastiskt att Ingrid Sundberg skildrar situafionen i El Salvador så, att det efter det val som de makthavande genomförde på ett från sina utgångspunkter framgångsrikt sätt skulle råda något slags demokrati i El Salvador. Det var det intrycket man fick. när man lyssnade till Ingrid Sundberg. 1 själva verket är det något fruktansvärt som pågår där, och det är beklämmande att Ingrid Sundberg infe annat än i abstrakta ordalag uttrycker sin avsky för och sin upprördhet över detta.

AnL 31 INGRID SUNDBERG (m) repUk:

Herr talman! Jag kan tala klarspråk och säga att jag absolut delar Jan Bergqvists uppfattning om situafionen i dag i El Salvador. Jag sade också i mitt första anförande att situationen är alarmerande. Men jag sade också att USA har gjort insatser och bidragit fill att man i El Salvador genomförde fria val med utländska observatörer, och bara det är trots allt etf stort steg mot en demokratisk utveckling. Jag måste understryka detta, eftersom Jan Bergqvist påstår att jag säger att situationen i dag skulle vara lugn. Valen är genomförda, och det är till stor del USA:s verk.

Talmannen anmälde att Jan Bergqvist anhållit att till protokollet få antecknat att han infe ägde rätt till ytterligare replik.

3 Riksdagens protokoll 1982/83:33

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

AnL 32 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Låt mig först få kommentera meningsutbytet mellan Ingrid Sundberg och Jan Bergqvist.

Moderaterna tar alltså avstånd från ett yttrande i utrikesministerns FN-tal. Och från vUken utgångspunkt gör de det? Jo, de gör det, enligt vad Ingrid Sundberg uttryckligen säger, därför att USA starkt har reagerat mot detta yttrande. Och det är ju fantastiskt. Vilken underdånighet! Det innebär näsfan att man först skulle be vederbörande land om lov att säga def ena eller det andra. Det är helt absurt.

Jag tycker det är etf märkligt särskilt yttrande som moderaterna står för. Jag har mycket att invända mot def sätt på vilket den nya regeringen driver utrikespoUtik, för något så tveksamt, osäkert och motsägelsefullt som den nuvarande regeringens utrikespolitik har jag aldrig upplevt under min tid som riksdagsledamot. Och jag är djupt bekymrad över aft regeringens motsägelsefulla utrikespolitik skadar vårt internationella anseende. Men utrikesministerns uttalande i FN-talet om USA:s roll i Centralamerika är ju med sanningen heh överensstämmande. Han säger aft def är uppenbart att en ufiändsk makt. Förenta staterna, spelar en avgörande roll när def gäller att hålla vacklande diktaturer under armarna. Detta är ju sanningen, och det gäller många centralamerikanska stater. Låt mig bara nämna ett land som exempel, Nicaragua. Hur länge satt inte Somozas förtryckarregim kvar tack vare USA:s stöd! Aft blunda för sanningen är det största misstag som vi kan göra.

Vi ställer sedan kravet att uttalanden från den svenska regeringen infe skall vara ensidiga utan balanserade. Def innebär självfallet infe att def måste finnas balans i varje mening som uttrycks; det är ju en orimlighet. Däremot måste def självfallet finnas balans i etf FN-tal som håUs av en svensk regeringsrepresentanf. Jag anser också att denna balans fanns i utrikesministerns FN-tal. Han talade t. ex. om Sovjetunionens brutala övergrepp på Afghanistan, och han gick ordentligt till rätta med de fortsatta övergreppen där. Felet var snarast aft utrikesministern efter sitt tal fog fillbaka något av vad han hade sagt om USA och sjabblade till det hela. Men balans enligt moderaternas mening synes innebära att man får kritisera Sovjetunionen men inte USA, och def är orimligt. Balansen i utrikesministerns FN-tal - jag upprepar det - var enligt min mening helt tillfredsställande.

Herr falman! Utskottet har infe tidigare behandlat förhållandena i Uruguay, står det i utskotfsbetänkandet. Egentligen är def märkligt att situafionen i Uruguay infe förts fram i riksdagen förrän under motionstiden i år, då jag tillsammans med Gunilla André och Ella Johnsson väckte en motion. Vi här i riksdagen måste ju ständigt se till att bevaka och ta upp oförrätter som på olika sätt begås i skilda länder. Det är en vikfig uppgift för oss, och vi får infe förtröffas därvidlag.

Den utomordenfiigt hårda kontroll som regimen i Uruguay utövar i samhället började för åtskilliga år sedan. Undantagstillstånd infördes 1972, och 1973 blev landet en ren militärdiktatur. Några politiska rättigheter

existerar inte. Enligt mångas bedömning är Uruguay det land i Latinamerika där def hårdaste förtrycket råder.

I utskottsbefänkandet uppges aft antalet polifiska fångar för några år sedan var uppe i 6 000. Det innebär aft Uruguay relativt sett har fler polifiska fångar än något annat latinamerikanskt land. I dag torde antalet polifiska fångar uppgå till 1 200 ä 1 500. Enligt uppgifter lever också mer än en tredjedel av landets befolkning i landsfiykf.

Jag har fidigare här i kammaren tagit upp förhållandena i Uruguay och berättat om def delegationsbesök som från Sverige gjorts i Uruguay. Det var kommittén för anhöriga till polifiska fångar i Uruguay som tog inifiafivet fill detta besök. Syftet var framför allt aft studera de polifiska fångarnas situafion. I delegationen ingick en representant från centerns kvinnoförbund.

I redogörelsen från besöket berättas bl. a. om de fruktansvärda förhållanden som råder för de politiska fångarna i fängelserna, inte minst i kvinnofängelserna. Ingen medicinsk vård ges, och fångarna förvägras att fa emot medicin och vitaminer från anhöriga. Fångarna utsätts också för både fysisk och psykisk torfyr, och godtyckliga bestraffningar sker för brott mot regler som ändras från den ena dagen till den andra.

Utskottet har behandlat vår motion mycket välvilligt och delar vår uppfattning att de polifiska fångarnas situation i Uruguay i hög grad påkallar internafionell uppmärksamhet.

När det gäller utseende av FN-delegation för undersökning av de mänskliga rättigheterna säger utskottet att det utgår ifrån aft regeringen med uppmärksamhet fortlöpande bevakar de möjligheter som kan stå fill buds inom FN-systemet i syfte att få till stånd en granskning av situationen i Uruguay. Jag hoppas att detta bevakas noga av regeringen.

Regimen i Uruguay planerar nu att den 28 november genomföra val fill styrelserna för de båda partierna Colorados och Blancos. Breda fronten kommer att ställa upp i det valet och rösta blankt. Man arbetar nu för att uppnå en bred uppslutning kring valet, och def kommer också att här i Sverige organiseras val inom den umguayanska kolonin samma dag. Breda fronten har här begärt att partier och organisationer skall ställa upp och hjälpa fill med praktiska arrangemang och som observatörer, och vi bör göra allt vi kan för att stödja de demokratiska intressena.

Jag vill till sist säga några ord om El Salvador och redovisa att ordföranden i El Salvadors kommission för mänskliga rättigheter, advokaten MarianeUa Garcia-Villas under förra veckan besökte Sverige och bl. a. sammanträffade med kvinnoorganisationerna. Hon berättade då att många unga kvinnor sitter fängslade, t. o. m. flickor i 13-16-årsåldern. Hon önskade att Sverige skulle medverka fill aft en delegation sändes fill El Salvador för aft studera förhållandena i fängelserna där.

Def är utomordenfiigt viktigt att regeringen följer utvecklingen i de latinamerikanska länderna och gör allt för aft i FN och andra internafionella sammanhang föra de förtryckta folkens talan.

Def är också angeläget aft vi humanitärt bistår offren för förtrycket. Jag

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

Nr 33_________ förväntar mig att regeringen speciellt arbetar för möjligheterna fill gransk-
Onsdagen den__ tiing av förhållandena både i Uruguay och El Salvador genom delegations-
24 november 1982 besök i FN:s regi.
_____________ ____________ Jag yrkar härmed bifall till utskottets hemställan.

Situationen i ' .

Centralamerika, AnL 33 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Uruguay och Chile Herr falman! Vad Ingrid Sundberg här för en stund sedan yttrade om att . def skulle ha förekommit demokratiska val i El Salvador och att USA skulle ha verkat för att sådana val har kommit fill stånd får inte stå oemotsagt.

De val som ägde rum i El Salvador var visserligen fillkomna med stöd från USA, men def är en riktig beskrivning som utrikesministern gav häromdagen i riksdagen när han sade att den opposifion som finns inom FDR saknade alla praktiska möjligheter att delta i valet. Det betyder att def socialdemokrafiska parfiet infe hade några prakfiska möjligheter att delta i valet. Valet var också organiserat på sådant sätt att det fanns inga garanfier för att de kandidater som ställde upp för den opposition som finns inom ramen för FDR skulle kunna arbeta.

Detta val har fått till resultat att man har fått en än mer högerextrem regim än tidigare. I valet kunde endast delta höger- och högerextrema partier samt Kristdemokratiska parfiet. Efter defta val har förföljelsen också satt in mot det kristdemokratiska partiet, trots att detta parti har tre poster i regeringen.

Det finns också mycket allvarliga misstankar om aft valfusk har ägt rum i El Salvador. Det här valet har skett under en fid då ungefär 40 civila människor mördas per dag och då de folkliga organisafionerna infe har någon möjlighet att arbeta ovan jord.

Aft valet skulle tas till intäkt för aft krifik inte skulle riktas emot USA är felaktigt. USA ville ha det här valet i stor utsträckning för att legifimera den regim som fanns fidigare. Om man verkligen hade velat ha fill stånd demokratiska val i El Salvador, skulle man ha skapat garantier för demokratiska fri- och rättigheter i landet. Därefter kan val äga rum.

Det som dessutom är allvarUgt och som det finns anledning att krifisera är att USA inte stöder en förhandlingslösning i El Salvador, trots att det finns representativa krafter både inom centern och bland de konservativa som vill ta upp förhandlingar med FDR/FMNL. Detta är också orsaken till att man har anledning att kritisera USA i det här läget. Därför finns det goda skäl för def uttalande som utrikesministern gjorde, och det är svårbegripligt att moderaterna intar den här hållningen, om de verkUgen vill värna om demokratin i El Salvador och åstadkomma en fredlig förhandlingslösning där.

AnL 34 INGRID SUNDBERG (m) replik:

Herr falman! Jag tycker att Hans Göran Francks inlägg bör kompletteras

med uppgiften aft 92 % deltog i valet. I San Salvador var det långa köer, och

människor fick vänta flera timmar på aft komma fram fill valurnorna.

" Dessutom - och det tror jag att Hans Göran Franck vet lika väl som jag -

förekom det hotelser mot människor om vad som skulle hända dem om de deltog i valet. Likafullt delfog 92 %. Jag säger inte att defta var något idealiskt val, men det var ändå etf stort steg framåt att detta val kunde anordnas.

Def finns också skäl att peka på vad Hans Göran Franck sade om misstankar om valfusk. Def fanns, sammantaget med de ufiändska journalisterna, 1 000 utlänningar som på nära håll följde valet. Ingen anklagelse mot genomförandet av valet framfördes- i alla händelser enligt vad som har kommit fram både i undersökningar och i världspressen - fill någon av dessa. Men det passar vissa kretsar att göra antydningar om att misstankar om valfusk föreligger.

Herr talman! Låt mig sluta med att citera herr Garcia från Guatemala: Fred kan endast nås genom internafionella påtryckningar.

Båda de stridande parterna måste då nås av påtryckningar. Ensidigt är aft angripa enbart ena påf ryckarsidan. Vilken är den andra, och varför tiger man om den?

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

AnL 35 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Det är just det höga valdeltagandet som är föremål för misstankar om att def i själva verket har varit långt lägre, och det kommer säkerligen fram utredningsmaterial som ytterligare belyser defta.

Det är ju märkligt aft Ingrid Sundberg tar det höga valdeltagandet på 92 % som ett tecken på att det skulle råda demokrati i El Salvador när hon vet aft def här valet har skett under terror. Ca 40 människor har mördats per dag och försvinnandena har ökat i betydande omfattning. Hon vet att def socialdemokrafiska partiet infe kan verka. Socialdemokrafiska partiets ledare Guillermo Ungo står på de högerextremas dödslista. Och hon borde veta att def socialdemokratiska partiets förre ordförande, som har besökt Sverige, mördades kort fid efter def att han kom fillbaka till landet.

Ingrid Sundberg har en mycket egenartad syn på hur demokratiska val skall komma fill stånd. När def är höga procenfsiffror i andra delar av världen - exempelvis i den kommunistiska delen, där def kanske blir både 92 och 99 % valdeltagande - reagerar moderaterna. De gör det då i och för sig med rätta, för det är inte ett uttryck för att det hålls demokratiska val när man får fram sådana höga siffror. Men när valen leder fill aft en högerexfrem regim kommer till makfen är moderaternas krifik mycket måttligare.

Jag vill sammanfattningsvis säga att moderaterna intar en ensidig hållning fill demokrati och fria val. De rikfar sin kritik ensidigt mot öst. När odemokratiska val äger rum i den västliga delen av världen är krifiken mycket måttligare. Då är moderaterna mycket villiga att godta även valprocedurer som är ytterligt suspekta.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

AnL 36 INGRID SUNDBERG (m) replik:

Herr talman! Jag kan visa var ensidigheten finns genom att knyta an till påståendet att terrorn i samband med valet i El Salvador enbart utövades från ett håll. Den verkliga terrorn utövades ju av vänsterkrafferna, gentemot dem som tänkte rösta. Man ville därmed minska valdeltagandet.

AnL 37 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Det är helt fantastiskt att höra vad Ingrid Sundberg säger om den verkliga terrorn, när det är FDR/FMNL som vill ha en dialog om en fredlig förhandlingslösning. Def är FDR som lägger fram förslag om aft man skall få garanfier för demokrafiska fri- och rättigheter i landet. Att FDR/FMNL sedan, i den terror- och förfryckarsituation som är utlöst av de högerextrema krafterna, måste försvara sig är väl ingenting märkligt. Bakom de mänga massakrer på civilbefolkningen som sedan militärkuppen för ca fre år sedan har ägt rum i El Salvador - jag har själv besökt landet och kunnat studera situafionen - står de högerextrema krafterna, regimen, militären och de halvmilitära styrkorna. Dessa massakrer och förföljelsen i övrigt har krävt närmare 40 000 civila offer efter militärkuppen. Denna väldiga terror borde även Ingrid Sundberg kunna fördöma.

Att def sedan från gerillans sida har begåtts en hel del övergrepp i kampen, i försvaret av bondebefolkningen innebär infe att detta på något sätt skulle vara satt i system. Det är en felaktig beskrivning. Gerillan FMNL eller FDR står inte bakom massakrer av den typ som högerregimen har ansvar för.

AnL 38 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr falman! Jag vill säga några få ord, eftersom Ingrid Sundberg angrep vpk i sitt replikskifte med Jan Bergqvist och jag då infe hade möjlighet att ta fill orda.

Ingrid Sundberg angrep oss för vår syn på Honduras, som hon kallar för ett demokrafiskt land. Jag uppmanar Ingrid Sundberg aft studera vad t. ex. kommissionen för de mänskliga rättigheterna har skrivit om den honduranska arméns agerande.

Vi har gång på gång tagit upp och kritiserat vad armén har gjort. Låt mig bara fa ett exempel, som en kvinnlig kristdemokratisk advokat - vars man hade blivit skjuten av dödspafmllerna i El Salvador och vars son hade våldtagits av dem - redan för fyra år sedan refererade för mig.

Hon fog då upp den massaker vid gränsfloden mellan El Salvador och Honduras som senare har blivit så omskriven. När 600 kvinnor och barn försökte fly undan den salvadoranska arméns härjningar och gå över floden till Honduras, stod den honduranska armén på andra sidan och hindrade dem. Barnen kastades upp i luffen och spetsades på bajonetter. Kvinnorna sköts ner. Sedan återfanns 400 lik i floden. Detta medverkade Honduras till. Det finns många vittnesbörd på aft detta är en helt korrekt beskrivning.

Rapporten kommer alltså från kommissionen för de mänskliga rätfigheterna. Det är om detta land som Ingrid Sundberg använder orden demokrafi och stabilitet.

Def enda skälet fill aft Ingrid Sundberg försvarar Honduras är, som Jan Bergqvist fidigare var inne på, def faktum att USA har utsett Honduras fiU sin bulvan i området. Def är Honduras som skall sfävja alla försök till en progressiv utveckling, en utveckling till fromma för de breda folklagren inte bara i El Salvador utan också i grannländerna.

Det har upprepade gånger sagts aft moderaterna har en ensidig och enögd syn. Jag tycker att den dessutom präglas av om inte okunnighet så i varje fall en fruktansvärd cynism - för def kan infe vara fråga om okunnighet från moderaternas sida.

Jag är glad att kunna konstatera aft moderaterna i denna fråga - bortsett från Chile - återigen står helt ensamma i utrikesutskottet. Ni brukar tala om de fyra demokrafiska parfierna. Vi har aldrig accepterat detta begrepp, men snart kanske även vi får ta fill def. De fyra demokrafiska parfierna har en syn, moderaterna en annan.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

AnL 39 INGRID SUNDBERG (m) replik:

Herr falman! Jag vill ge Eva Hjelmsfröm rätt i aft moderata samlingspartiet är def enda parfi som har kritiserat Lennart Bodströms tal i FN. Vi står fast vid def, och jag står fast vid vad jag har sagt i mitt anförande här i dag. Det är helt riktigt.

Eva Hjelmström beskyller oss för att ha vissa egenskaper. Jag vill då peka på hur klarf def av hennes anförande i dag.har framgått hur glidande vpk är i sina formuleringar.

Bara def faktum aft USA har velat befrakta Honduras som ett av de mera demokratiska länderna i Centralamerika är etf skäl för vpk och socialdemokraterna aft göra vad de kan för att svärta ned den vilja till demokrafisk utveckling som finns i landet. De säger t. ex. när de beskriver den också för mig välbekanta massakern aft Honduras "hjälpte till".

Vad vi diskuterar i dag här i riksdagen är infe misstankar om valfusk eller om länder har "hjälpt till" eller inte, utan det är fakta - vad som har hänt. Jag skall tala om fakta: Jag är lika medveten som Eva Hjelmsfröm och Hans Göran Franck om aft övergrepp har begåtts och fortfarande begås av båda sidor. Men vi försöker att som bakgrund för vad vi säger ha fakta. Vi använder inte sådana glidande uttryck som "har hjälpt till" och "misstankar föreligger". Def är infe tillräckligt som grund för t. ex. en utrikesministers tal i Förenta nationerna. Det tycker jag att det är viktigt att påpeka.

Till slut säger Eva Hjelmström aft vår inställning grundas på cynism. Jag tycker att det är cyniskt att varken Hans Göran Franck eller Eva Hjelmström har velat svara på min tidigare framställda fråga. Om man skall trycka på båda sidor, vilket Garcia från Guatemala har sagt, vilken är den andra sidan? Varför tiger man om den? Vem stöder den?

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Situationen i Centralamerika, Uruguay och Chile

AnL 40 EVA HJELMSTRÖM (vpk) replik:

Herr falman! Det är en litet egendomlig debatfordning. I replikskiften angriper Ingrid Sundberg gång på gång andra. Jag vet emellertid infe rikfigt hur debatfordningen skall vara.

Först till frågan om den andra sidan. Ingrid Sundberg tog upp den saken i slutet av sitt anförande. Vilka är den andra sidan? frågar hon. Jo, den andra sidan i Guatemala, Uruguay och El Salvador är de fatfiga bönderna och indianerna, som förtrycks av den inhemska rika bourgeoisien understödd av USA. Aft de sedan söker befria sina länder från dessa utsugarregimer är infe aft förvåna sig över. Vi sluter helhjärtat upp bakom deras försök i den vägen.

Sedan till frågan om Honduras. Vi har aldrig sagt att Honduras inte skulle vara demokratiskt bara därför att USA betraktar landet som sin bas i området. Vi har kritiserat Honduras, därför att det är tillräckligt svart som det är. Jag kan också peka på att gamla Somozaanhängare i dag gör råder in i Nicaragua från honduranskt område. Tidigare har här nämnts att den honduranska armén fillsammans med den salvadoranska anställer massakrer inne i El Salvador. Ingrid Sundberg kan väl ändå infe förneka fakta. 40 000 människor, däribland många kvinnor och barn, har mördats under de senaste åren. Jag vidhåller aft detta är cyniskt.

AnL 41 STEN STURE PATERSON (m):

Herr falman! Vi är alla medvetna om de övergrepp när det gäller mänskliga rätfigheter som begås infe minst i Centralamerika. Men det finns fakta också i det sammanhanget. Ett faktum som här inte diskuterats utifrån saklighets-synpunkt och utifrån logikens lagar är aft 92 % av befolkningen i El Salvador har röstat - ett 92-procentigt valdeltagande alltså. Jag vände mig till de vänsferkrafter som här vill förringa betydelsen av defta. Är det - med utgångspunkt i defta 92-procenfiga valdeltagande - möjligt att man röstar på det sätt som man bevisligen har gjort och därmed stöder dem som själva begår övergrepp mot sina väljare? Jag tror infe att så kan vara fallet.

Det är berättigat att man sätter sig hed och noga och eftertänksamt funderar över den frågan.

AnL 42 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Jag skulle faktiskt vilja be Ingrid Sundberg eller någon annan representant för moderata samlingsparfiet att göra ett förtydligande. Som jag upplever situafionen har Ingrid Sundberg här sagt saker som är rätt häpnadsväckande. Hon säger att moderaterna tar avstånd från ett yttrande i det svenska FN-talet, därför att USA så starkt har reagerat mot def. Jag menar att def är ett avsteg från vad vi här i Sverige i alla fall hitfills varit eniga om, nämHgen att utifrån vår neutralitet och alliansfrihet driva en aktiv utrikespolitik, där vi bl. a. anser oss ha möjlighet aft kritisera olika länder för deras agerande. Därför är Ingrid Sundbergs uttalande mycket förvånande.

Jag viU vidare erinra om aft den tanke som framförts av Ingrid Sundberg

AnL 44 GUNNEL JONÄNG (c) replik:

Herr talman! Som jag - och uppenbarligen också Jan Bergqvist - uppfattar
detta, angav Ingrid Sundberg som mofiv för moderaternas kritik av FN-talet
USA:s starka reaktion på detta tal. Det är fortfarande ett häpnadsväckande
uttalande. . ,

Anf. 45 JAN BERGQVIST (s):

Herr talman! Det gäller det som Sten Sture Paterson sade om valdeltagandet. Den fråga som man kan ställa till honom är helt enkelt: Vilka slutsatser drar Sten Sture Paterson av att valdeltagandet i öststaterna ligger på. 98-99%?

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 4

Utskottets hemställan.bifölls med 283 röster mot 16 för reservationen av Berfil Måbrink.

Övriga motnent Utskottets hemställan bifölls.

15 § Åtgärder mot militärregimen i Turkiet

Föredrogs utrikesufskottets betänkande 1982/83:3 om åtgärder mot militärregimen i Turkiet.

Nr 33

Onsdagen dén 24 november 1982

Åtgärder mot militärregimen i Turkiet

i den vägen i våra motioner och i detta utskottsbetänkande.

Det är dock en öppen fråga om förföljelserna och def godtyckliga våldet har minskat i Turkiet. Massrättegångar pågår fortfarande mot fackföreningsfolk och mot den kurdiska minoriteten, som vi skall återkomma till i nästa ärende.

Vi har nyligen i svensk press och svensk television fått ta del av direktrapporter från advokater och journalister i Turkiet, som har lyckats komma ut ur fängelse och tortyrkammare och vittnat om hur det hela gått till. Den advokat som vågar ställa upp och försvara den anklagade råkar själv ofta mycket illa ut.

Juntan har genomfört etf arbete med att ta fram en ny konstitution, och en folkomröstning om denna har ägt rum, som också nämns i utskottets betänkande. Konstitutionen har krifiserats mycket hårt internationellt, och jag har inte någon avvikande mening gentemot den som anförs av utskottet. Denna konstitution bygger, liksom många tidigare turkiska konstitutioner och grundlagar, på paragrafer som är direkt hämtade från Mussolinis fascistiska Italien på 1920- och 1930-talen. Def har vi påtalat fidigare här i kammaren.

För fackföreningarna gäller etf klarf korporafivt sysfem, där fackföreningarna knyts upp till den styrande juntan och, naturligtvis, till de företag där de skall få verka med mycket begränsade rättigheter.

Def är alltså bra, det vill jag konstatera än en gång, aft det nu uttalas ett klart fördömande från den svenska regeringen via den svenska riksdagen. Def tog en viss fid - ungefär så här dags på året för två år sedan - innan den dåvarande borgerliga regeringen och dess utrikesminister kunde komma fram tiU den slutsatsen. Def förekom ordvändningar som att man först måste avvakta den turkiska juntans verkliga karaktär, t. ex. Jag är glad för att vi har passerat det stadiet och att det nu infe är någon som tvekar om den turkiska juntans verkliga karaktär.

Men det återstår alltså fortfarande att bistå oppositionen i Turkiet, aft bistå dem som drabbas av förföljelserna. På den punkten måste man efterlysa mer konkreta och bestämda åtgärder från Sveriges sida, och det är vad vi har velat göra med vår motion.

Det talas här om Sverigs agerande i Europarådet, och vi tycker från vpk att det har varit mycket bra. Anita Gradin, som i många fall har företrätt Sverige i de här ärendena, har gjort ett mycket förtjänstfullt arbete i Europarådet. Det som har gjorts där har varit bra, och det arbetet måste naturiigtvis fortsätta - vilket också sägs i utskottets betänkande. Man måste bevaka vad som händer, driva på i Europarådet och försöka få fill stånd ytterligare åtgärder mot juntan.

Jag viU också - även om det infe behandlas här i dag - ytterligare en gång påminna om det tredje yrkandet i vpk:s motion, som vi redan har behandlat tidigare, nämligen att Sverige snarast bör dra in de 20 miljonerna som avsatts till biståndsmedel. Vi får se vad som kommer att sägas i biståndsdelen av budgetpropositionen när statsbudgeten läggs fram vad gäller avsättning av

pengar på kafastrofanslaget för Turkiets räkning. Det är dags aft den posfen stryks.

Men vi har i vår mofion också krävt att Sverige skall verka för att ta upp Turkietfrågan i FN. Utskoftsmajorifeten hänvisar här fill aft detta har nämnts i utrikesministerns tal. Det var förtjänstfullt, men det räcker alltså infe. Nu har vi sett att arbetet i Europarådet ännu infe har lett till några konkreta resultat. Det är således dags att föra upp även den här frågan i andra internationella fora, och då naturligtvis i större sammanhang i FN - och inte bara i fal inför generalförsamlingen.

Argumentet att def infe kan vara ändamålsenligt - som def uttrycks' av utskottsmajoritefen i betänkandet - att Sverige tar upp frågan i FN kan inte accepteras. Vi måste naturligtvis aktualisera frågan om vi anser att de mänskliga rättigheterna förtrycks i Turkiet. Den här inställningen återkommer i många sådana här sammanhang. Def sägs då att det inte finns möjlighet aft fa upp en viss fråga, att det inte finns underlag. Men om nu utskottets majoritet anser att det finns anledning att beröra situationen i Turkiet i olika internationella fora, så bör man också gå litet längre och verkligen ta upp frågan i olika FN-organ och naturligtvis också inför kommissionen för mänskliga rättigheter. Detta återkommer vi tiU när det gäller kurdfrågan, som ju är direkt akut.

Vi har beträffande yrkande 1 i vår motion ansett att de ståndpunkter som har tagits är till fyllest. Vi tycker att def är bra att det nu klart sägs ut vad Sverige tycker om den turkiska juntan. Men vi anser fortfarande att vårt andra yrkande om att Sverige skall gå vidare, vidga påtryckningarna utöver agerande i Europarådet och föra def ut i FN kvarstår. Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Åtgärder mot militärregimen i Turkiet

Anf. 47 STIG ALEMYR (s):

Fru falman! Def som sker i Turkiet nu och som har skett de senaste två åren är allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Det kommer dagligen bud fill oss som berättar om detta. Def finns inget försvar för vad den turkiska militärregimen har gjort mot turkiskt folk de här åren. Vad det nu handlar om är hur Sverige mest prakfiskt skall kunna medverka tiU att förhållandena blir bättre. Det sker enligt utskottets uppfattning - jag är för min del personligen ytterst övertygad om det - genom Europarådet, som har ett särskilt organ och en särskild kommission och också en domstol för de mänskliga rättigheterna. Europarådsdelegafionen har, som Oswald Söderqvist sade, redan från allra första början starkt engagerat sig, och aUa partier har varit lika engagerade. Någon har haft i uppdrag aft driva frågan. Alla har på ständigt återkommande delegationsmöten uttalat sig för aktiv verksamhet emot den turkiska militärregimen.

Det tog en viss tid innan regeringen anhängiggjorde frågan inför kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Jag har, fru falman, ingen

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Åtgärder mot militärregimen i Turkiet

anledning att försvara den borgerliga regering som vi hade de två senaste åren. Men det finns ju ett mofiv- och jag vill gärna framföra det-för att det tog så pass lång fid. Det var ganska meningslöst att endast Sverige anmälde frågan för kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Det skulle ha varit helt utsiktslöst när det gäller att nå framgång. Därför höll man på att arbeta ganska länge för att få andra länder aft också engagera sig. Det lyckades så småningom. Def var segt när det gällde att få de andra staterna aft engagera sig. Det betraktades av oss som en viktig framgång när vi fick flera andra länder - Danmark, Frankrike, Nederländerna och Norge - att ställa upp. Inte minst att Frankrike ville vara med betydde väldigt mycket.

Nu får det här ärendet löpa i kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Jag är helt övertygad om att resultatet av def arbetet bara kan bli ett, att def noteras att Turkiet bryter mot de mänskliga rättigheterna. Detta kommer så småningom att leda fill Turkiets uteslutande från Europarådet.

Något annat forum där vi kan nå faktiska resultat finns tyvärr inte. Av det skälet menar utskottets majoritet aft def f. n. bör räcka med det som nu sker. Vi har ju ändå genom utrikesministern så sent som i höstas klart markerat avståndstagandet när det gäller händelserna i Turkiet. Lennart Bodsfröm sade att våra protester gäller också för militärdiktaturens Turkiet, där de polifiska partierna förbjuds och fackföreningar hindras aft verka fritt. Regimens motståndare utsätts för massarresteringar och skenrättegångar.

Fru talman! Jag ber aft få yrka bifall till utskottets förslag.

AnL 48 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Jag konstaterar ytterligare en gång att vi i den här frågan nu i stort sett är överens. Jag har redan tidigare sagt att det är tillfredsställande aft det nu inte finns någon som helst tvekan när det gäller Sveriges fördömande av regimen i Turkiet. Den tvekan jag talade om, och som egentUgen inte hör fill den här debatten, var kanske inte tvekan att börja arbeta och fa kontakt med andra länder, utan det var tvekan att gå ut här i Sverige från den borgerliga regeringens sida och klart uttala fördömandet. Det hade en svensk regering kunnat göra, och den hade kunnat fortsätta att försöka få till stånd etf bredare samarbete när det gäller aktionerna i Europarådet.

Jag beklagar däremot att man den här gången inte har velat sträcka sig längre och föra upp frågan på ett högre internationellt plan, dvs. i FN. Man erkänner ju sakens vikt genom att utrikesministern tog upp frågan i sitt tal i FN. Det var bra, som jag redan har sagt. Men från vår sida anser vi att man måste driva den här frågan vidare, därför att konkreta resultat, trots allt förtjänstfullt arbete som lagts ner i Europarådet inte har uppnåtts. Man har inte kunnat konstatera någon förbättring av situafionen i Turkiet. Man har inte kunnat se att general Evren och hans regim har tagit något intryck av den internationella opinion som har kommit till uttryck i Europarådet. De kanske gör det så småningom. Men det fordras alltså enligt vår uppfattning ytterligare åtgärder, och därför vidhåller vi vårt krav att frågan bör tas upp i FN, infe bara i fal, vilket har gjorts, utan också i andra sammanhang.

AnL 49 STIG ALEMYR (s):

Fru talman! Om frågan skulle aktualiseras på annat sätt i FN, finns det uppenbarligen mycket stora risker för att en majoritet går emot och att vi förlorar. Det kommer då att tolkas som en seger för militärjuntan i Turkiet. Det vill vi undvika, och av det skälet bedömer vi att den för dagen enda prakfiska möjligheten att nå resultat är aft arbeta inom Europarådet.

AnL 50 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Det förhållandet att Sverige ibland i FN har stött förslag som blivit nedröstade har ju inte betytt att besluten tolkats som en seger för den andra sidan. Sådana förslag har förekommit, och sådana uppfattningar har drivits. Därför tycker jag inte att det är något relevant argument, att man bara därför att man inte första gången nådde ett positivt resultat skall avstå från att verka. Det finns uppenbarligen en mycket stark internationell opinion. Och.även om vi skulle förlora i FN i en första omgång, tror jag inte att det skulle räknas milifärjuntan i Turkiet till godo, annat än av dem som alltid och under alla förhållanden kommer att stödja den. Deras uppfattning kommer vi inte att kunna ändra, även om vi i FN får en majoritet för att fördöma militärjuntan i Turkiet.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Åtgärder mot militärregitnen i Turkiet

AnL 51 STIG ALEMYR (s);

Fru talman! Påståendet aft det finns en stark internationell opinion mot den turkiska militärregimen är icke underbyggt, Oswald Söderqvist. Det var så svårt, som jag fidigare sade, att det fog ett par år innan vi ens fick några europeiska länder att ställa upp i kampen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Det blev till slut fem länder som gjorde det, medan en lång rad europeiska stater, bl. a. Västtyskland, har vägrat att vara med och ställa upp för kravet att Europarådet skall agera.

Def är infe så lätt, och därför upprepar jag att vi skall handla praktiskt och ta de steg vi kan fa för att nå resultat så fort som möjligt.

AnL 52 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Jag vill infe alls påstå att det är lätt - på den punkten håller jag visst med utskottets talesman. Jag är väl medveten om att det är mycket stora svårigheter med att få fram sådana här resolutioner och aft få statsledningar aft ställa sig bakom dem. Men visst finns det en internationell opinion. Hur stark den är kan vi diskutera - den kanske infe är så stark att vi direkt kan få ett majoritetsförhållande i exempelvis Europarådet. Om man skulle föra upp frågan i FN, bedömer jag def så att omröstningsförhållandena där kanske skulle vara mycket mera positiva än de är i Europarådet när det gäller ett fördömande av juntan i Turkiet. I FN är det ju, som alla inser, en helt annan sammansättning av medlemsländer än i en ensidig europeisk gemenskap. Därför tror jag fortfarande att det skulle gå att väcka en mycket stark internafionell opinion i FN för att fördöma den turkiska juntan.

AnL 53 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru falman! Def är nu ganska precis tre år sedan som vpk fog upp den kurdiska frågan första gången här i den svenska riksdagen genom en interpellafion. Sedan har vi följt upp denna med motioner under de efterföljande åren, som också nämns i utskoftsbetänkandet. Vi fick väldigt posifiva gensvar i ord när vi började ta upp kurdernas sak. De utskottsbetänkanden som det hänvisas fill och de två föregående årens debatter visar ju klart aft man höll med oss i ord.

Jag tror aft dessa debatter på etf mycket bra sätt ökade kunskapen om den kurdiska befolkningsgruppens förhållanden och de mycket hårda villkor som kurderna är utsatta för i de länder de bebor. Def är ju infe bara Turkiet, Iran och Irak som vi har berört i vår mofion den här gången. Kurderna finns i många andra länder: i Syrien, i Libanon och i begränsad omfattning också i Sovjetunionen.

Som vi har framhållit många gånger tidigare är kurderna en mycket stor folkgrupp pä ca 20 miljoner - def finns litet olika uppgifter, men def pendlar däromkring - som har varit - jag vill gärna betona har varit - mer eller mindre bortglömd i de internafionella diskussionerna. De har varit oerhört förtryckta och oerhört förföljda.

Vi talade om Turkiet för några minuter sedan. Där finns ju den största gruppen av kurder, och där utgör de inte någon liten minoritet utan en mycket stor minoritet. De har ända sedan första världskriget, när det ottomanska väldet styckades sönder, varit utsatta för en oerhört hård repression och förföljelse i Turkiet. Den stora folkslakten på den kurdiska minoriteten genomfördes av Kemål Afafiirk omkring 1925.

Vi har alltså fått lära oss litet mer om kurderna. I det första utskoftsbefänkandet för två år sedan fog utskottet förtjänstfullt fram mycket bra bakgrundsbeskrivningar, och saken har sedan kommit upp på ett helt annat sätt än tidigare i press och i den allmänna diskussionen.

Men när vi kommer till de konkreta åtgärderna har ingenting hänt. Därför har vi ansett oss tvungna aft återupprepa vår motion. Vi kommer självfallet att göra det om igen i januari. Som vi har konstaterat både i årets motion och tidigare, har nämligen utvecklingen i Väsfasien medfört att förhållandena

verkligen har förvärrats för denna folkgrupp. Def är inte bara militärjuntan i Turkiet i och för sig som har medfört ökat tryck på kurderna. Jag talade om massrättegångarna i Diyarbakir i ett tidigare anförande, när vi diskuterade Turkiet. Det är så gott som enbart kurder som ställs inför rätta i de östra delarna i Turkiet - helt naturligt, därför att i östra Turkiet utgör kurderna majoriteten av befolkningen. Alla försök av dem att hävda sin nafionella identitet, att få tala sitt eget språk osv., undertrycks väldigt hårt. Men def gäller infe bara Turkiet. Den välkända konflikten mellan Irak och Iran har naturligtvis också medfört att kurdernas situation i gränsområdena mellan de två länderna har blivit ytterligt förvärrad. När def gäller Iran kan man tala om ett krig inuti kriget, som förs av regimen i Iran mot den kurdiska befolkningen. Def är likadant i Irak; något bättre i Syrien och Libanon.

Vi återkommer här till precis samma frågeställning som i det förra ärendet. Vi i vpk tycker att det är bra med dessa positiva uttalanden, och det är bra att man nu klart och tydligt liksom tidigare - den här gången dock utan några som helst undanflykter och omskrivningar - ställer upp på att man måste fördöma behandlingen av den kurdiska befolkningsgruppen i de olika länderna.

Men vi har också velat att man på nytt skall väcka frågan inför FN:s kommission för de mänskliga rätfigheterna. Def har ju talats mycket om detta i dag, och här har vi samma problemafik igen. Utskottsmajoriteten säger också här att det är mera fill skada än fill nytta om det inte finns några förutsättningar för att få ett omfattande stöd i FN. Detta tror jag - till skillnad från det fall som vi diskuterade i förra ärendet om Turkiet - är korrekt. Det kan vara ganska svårt att få en omfattande internationell opinion att ställa upp bakom den kurdiska befolkningen.

Jag vill samtidigt framhålla aft detta infe kan få oss aft avstå från att försöka driva denna fråga. Det svenska parlamentet var först av alla parlament i världen att ta upp denna fråga. Def har väckt uppmärksamhet. Ansatser -troligen kommer de att medföra resultat - att fa upp frågan förekommer i norska stortinget. En grupp i England jobbar ganska intensivt för att främja den kurdiska befolkningens krav. Därför anser vi att kravet i vår mofion att Sverige skall engagera sig för kurderna och föra upp deras fråga inför FN:s kommission för mänskliga rättigheter är i högsta grad aktuellt.

Def vore från den internationella solidaritetens synpunkt mycket bra för Sverige, om vi tog detta initiafiv. Risken för bakslag får enligt vår mening infe avhålla Sverige från att verka. Vi får inte släppa denna fråga, utan vi bör fortsätta aft hålla debatten om förtrycket av kurderna i gäng. Vi bör också enligt kravet i vpk:s motion se till att frågan fas upp i den enda instans som finns, nämligen FN.

Alla kurdiska organisationer- såväl de som förekommer i de olika länder där det finns välorganiserade partier av olika färg och andra sammanslutningar, som verkar för medborgerUga fri- och rättigheter för kurderna, som de grupper som har varit tvungna aft emigrera och finns i mycket stort antal i Västeuropa, framför allt i Västtyskland men även här i Sverige, där vi har en omfattande och snabbt ökande grupp av turkiska invandrare - önskar att

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Kurdernas situation

AnL 54 SÖREN HÄGGROTH (s):

Fru talman! Det är en dyster bild 'som kammarens debatt under förmiddagen redovisar när det gäller efterlevnaden av de mänskliga rätfigheterna i olika delar av världen.

Det yrkande som förs fram i motionen angående kurderna är inte något nytt yrkande för utrikesutskottet. Under de två senaste riksmötena har utskottet behandlat liknande yrkanden. Vid dessa tillfällen har utskottet utförligt redovisat kurdernas situation i Turkiet, Iran, Irak, Syrien, Sovjetunionen och Libanon.

1 sitt betänkande 1981/82:7 anför utskottet aft man delar motionärernas uppfattning att kurderna i några av sina hemländer ofta utsätts för förföljelse och diskriminerande behandling. Dock är deras situafion inte likartad i de sex länder där de huvudsakligen bor. Det är emellerfid viktigt att påpeka kurdernas väldigt stora svårigheter att ge uttryck för sin nationella särart. Några faktorer som ytterligare har försämrat förhållandet är militärkuppen i Turkiet, revolutionen i Iran och kriget mellan Iran och Irak - omständigheter som motionären har påpekat i sitt anförande.

Utskottet menar att det är angeläget att följa kurdernas situation och verka för att medborgerliga, polifiska och kulturella rättigheter fillförsäkras kurderna. Utskottet menar också att övergrepp mot kurderna måste fördömas på samma sätt som övergrepp mot andra folkgrupper ute i vår värld.

Med dessa tidigare och nuvarande deklarationer finns def inget skäl att bifalla det första krav som framförs i mofionen.

Fru falman! Det finns, som jag sade, inga skäl för riksdagen att ånyo aktualisera frågan om kurderna och ett fördömande av övergreppen mot dem. 1 yrkande 1 begär man att den kurdiska frågan skall tas upp i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Även def yrkandet har behandlats av ufrikesutskoftet tidigare, och man har också övervägt en sådan åtgärd.

Utskottet menar aft det är viktigt att vinna en stark internafionell opinion för de här aktuella minoriteterna. Den skiljelinje som finns mellan utskottet och motionärerna handlar mer om vägval och metod för att uppnå en bättre ställning för kurderna. Utskottet har bedömt att man f. n. infe har några utsikter att vinna framgång i FN, och ett initiafiv i FN utan utsikter till framgång skulle också kunna skada kurdernas sak - och def hävdade också Oswald Söderqvist. Jag vill här även erinra om utrikesutskoftets betänkande 1981/82:7, där man just säger att "initiativ i FN utan utsikter till framgång riskerar aft skada den sak de är avsedda aft gagna".

Men def finns skäl att ständigt påminna om den internafionella opinionen, om den förföljelse som rikfar sig mot minoriteter och befolkningsgrupper. Jag vill här erinra om utskoftets betänkande 1982/83:1 om de mänskliga

rättigheterna, där just denna fråga utförligt fas upp och där man särskilt uppmärksammar frågan om förhållandena i Iran och Turkiet, där kurderna är värst utsatta i dag.

Fru falman! Den sveiiska regeringen och den svenska riksdagen - och även organisafioner, folkrörelser och liknande - måste såväl nafionellt som internationellt generellt verka mot förtryck och förföljelse i de länder där sådant pågår. Mot bakgrund av vad jag fidigare sagt och utskottets uppfattning att man vill överlåta åt regeringen aft bedöma hur den i varje särskilt fall önskar kanalisera denna typ av frågor yrkar jag bifall fill utskoftets hemställan.

Nr 33

Onsdagen den 24 noveriiber 1982

Socialförsäkringsförmåner till missbrukare

AnL 55 NILS CARLSHAMRE (m):

Fru falman! De motioner som ligger till grund för de två reservationerna i socialförsäkringsutskoftefs betänkande nr 3 bör ses som delar av en större helhet. Moderata samlingspartiet far där upp viktiga frågor om rehabiliteringen av människor med olika sorters handikapp. Det är framför allt två teman som går genom dessa mofioner. Def ena är behovet av samordning av i och för sig ganska stora, om än infe fillräckliga, resurser. Det andra temat är att vi bör undvika att låta olika åtgärder motverka varandra. För dagen är det närmast fråga om def senare temat.

Socialnämnderna hade tidigare, innan den nya lagen om vård av missbrukare trädde i kraft, möjlighet att ta inifiafiv för att få överta ansvar och förvaltning i fråga om socialförsäkringsmedel som fillkom missbrukare. Den möjligheten är numera avskaffad. Försäkringskassorna har en sådan möjlighet, men socialnämnderna har inte längre rätten att göra ansökan hos försäkringskassan om att förmåner som fillkommer svåra missbrukare skaU få förvalfas - fill missbrukarens och hans familjs bästa - av socialnämnden eller annan som socialnämnden anvisar. Vi menar att det är en brist i den nya lagstiftningen. Försäkringskassan i all ära, men det är både en skyldighet och en möjlighet för socialnämnderna aft långt bättre än någon försäkringskassa känna def enskilda fallet och kunna avgöra när den här sortens insatser är av

4 Riksdagens protokoll 1982/83:33

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Socialförsäkringsförmåner till missbrukare

nöden. Man skall se det från båda hållen, både som en rättssäkerhetsfråga för den socialt handikappade människa det gäller, och som ett sätt aft göra de vårdinsatser vi i övrigt sätter in effektiva. Def måste rimligen vara tryggare och bättre för den berörda personen aft den som har aft fatta det fakfiska beslutet, dvs. i detta fallet att ta inifiativ fill en förvaltning genom nämnden eller genom särskilt utvalda personer, bör vara en sakkunnig instans med bästa möjliga kontakt med det konkreta fallet.

Vi har också många exempel på att möjligheten att spara samman inte föraktliga belopp, framför allt under anstalfsvisfelse, för att sedan, när man kommer på fri fot igen, kunna använda dem efter eget skön, alltför ofta leder fill återfall, fill aft den just avslutade vårdinsatsen blir helt verkningslös. Alla som på fältet har sysslat något med de här frågorna vet att det är en trivialt vardaglig händelse. Någon kommer fillbaka till stan efter en månads bortovaro, och det som händer är aft det bryter ut ett stort kalas samma kväll. Det är tyvärr mycket vanligt.

Vi har därför i år, liksom förra året, menat att def ur alla synpunkter är bättre att återge socialnämnderna rätten och skyldigheten aft när så behövs ta initiativ fill att pengar som fillkommer någon i den här situationen, som socialförsäkringsförmåner, kan få fas om hand och förvaltas till vederbörandes bästa.

Den andra reservationen tar upp frågan om förfidspensioneringen av missbrukare. Jag är den siste att önska att vi skall avskaffa möjligheten att förtidspensionera vid de diagnoser def här gäller. Jag har varit med om och slagits för att vi skulle få den möjligheten, vi har infe alltid haft den. Jag menar att den är omistlig som ett led i vår behandlingsarsenal. Men det hindrar inte att den kan komma att användas för mycket. Jag är helt medveten om, och det utskottet säger är helt korrekt, att antalet förtidspensionerade missbrukare har börjat gå ner igen och är i själva verket nere på ungefär samma nivå som det var innan de något liberalare reglerna infördes. Men de är alltjämt för många. Därfill kommer att vi vet att den här utvecklingen infe är likformig över landet. På en del ställen har man lyckats bra, på andra ställen har man lyckats sämre. Def finns alltjämt på alltför många håll en tendens att ta till förfidspensioneringen som ett relafivt enkelt sätt att komma ifrån ett problem. Vår uppfattning är, nu som fidigare, att förtidspension skall vara en förutsättning för rehabilitering, infe en ersättning för rehabilitering.

Med den mofiveringen, fru falman, yrkar jag bifall till båda reservationerna fill socialförsäkringsutskoftefs betänkande nr 3.

annan än den försäkrade, om betalningsmottagaren inte själv kunde ta vara på sin förmån.

Förslag fanns alltså redan i socialtjänstpropositionen om att man skulle avskaffa de bestämmelser som gällde missbrukare. Eftersom frågan om tvångsåtgärder mot missbrukare när det gällde vården bröts ut ur handläggningen , och eftersom man inte hade gjort någon analys av konsekvenserna av förslaget rörande bestämmelserna i lagen om allmän försäkring, avslogs det för att utredas vidare.

Vi fick den begärda analysen, och en enig socialberedning föreslog att man kunde avskaffa dessa bestämmelser. Beredningen hade kommit fram till aft det infe fanns några vägande skäl för att behålla dem. Bestämmelserna hade näsfan inte använts alls. I stället var def mycket vanligt med frivilliga överenskommelser om förvaltning av pension och sjukpenning- t. o. m. så vanligt aft flera kommuner upplevde det som etf problem. De ville försöka minska antalet överenskommelser och arbeta för att klienterna skulle fränas aft själva klara sin ekonomi. Def är ju det som är grundtanken i hela socialtjänstlagen - att man själv skall fa ansvar för sin situation och för sitt liv i framtiden.

Regeringen följde beredningens rekommendationer, och riksdagen kunde den 15 december 1981 besluta om aft avskaffa dessa särbestämmelser. För att inga missförstånd skulle uppstå preciserades 16 kap. 12 § lagen om allmän försäkring så att def klart framgick aft särskilt kvalificerat missbruk av beroendeframkallande medel också skulle omfattas av den allmänna regel som finns om utbetalning i särskild ordning av pension.

Utskottet anser infe att det nu finns anledning för riksdagen att frångå sitt fidigare ställningstagande.

De nya reglerna har varit i kraft knappt etf år. Effekterna av socialtjänstreformen och LVM kommer att följas upp såväl av socialberedningen som inom socialdepartementet.

När def gäller problemet med aft många samlar på sig sjukpenning under en vårdtid pågår just nu på departementet en översyn om defta. Man ser alltså över bestämmelserna om sjukpenning vid vistelse pä institution.

Jag yrkar därför avslag pä reservation nr 1 och bifall fill utskottefs hemställan i denna del.

Den fråga som tas upp i reservation nr 2 är inte hellerdenny för riksdagen. Vi har flera gånger fidigare avslagit förslag med samma innebörd. Det är rikfigt, som herr Carlshamre själv sade, att antalet förfidspensioneringar fill följd av missbruk sjunker. Utskottet säger ju ändå klart ifrån aft det är angeläget aft man genom kraftfulla rehabiliteringsåtgärder och andra åtgärder fortsätter att nedbringa antalet förtidspensioneringar av det slaget. Men några särskilda åtgärder från riksdagens sida tycker vi inte är påkallade.

, De krav på åtgärder som anges i reservationen finns redan lagreglerade i bl. a. socialtjänstlagen. Där är socialnämndens ansvar klart fastslaget, att hjälpa och stödja den enskilde i olika situafioner i livet när han är i behov av sådant stöd. Vård och behandling regleras där, likaså samverkan med andra

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Socialförsäkringsförmåner till missbrukare

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Socialförsäkringsförmåner till missbrukare

myndigheter. Def är alltså saker som efterlyses i reservationen. Detta gäller också de ideella organisafionernas ställning.

Det gäller nu för oss aft se till att socialtjänstlagens intentioner uppnås. Men då krävs bl. a. resurser - och det är inte alltid som vi är överens när det gäller den delen av problemet. Det finns alltså redan en lagreglering av de åtgärder som önskas i reservafionen. Denna lagreglering följs, som jag nämnde fidigare, fortlöpande av socialberedningen.

Rehabiliteringsfrågorna i stort kommer ju aft behandlas i etf senare sammanhang - ja, redan inom en vecka - här i kammaren. Därvid kommer försäkringskassans roll att särskilt belysas.

Fru falman! Jag yrkar avslag också på reservation nr 2 - och bifall fill utskottets hemställan på samtliga punkter.

AnL 57 RUNE TORWALD (c):

Fru talman! Arne Andersson i Gustafs och jag såg oss dess värre,tvingade aft redan på årets vårsessions första dag motionera i den här frågan om socialförsäkringsförmåner till missbrukare. Vår motions nummer är 1981/ 82:171.

Anledningen fill motionen var att riksdagen den 15 december 1981 bl. a. antog lag om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. I samband härmed upphävdes från årsskiftet 18 § 3 kap. lagen om allmän försäkring. Detta innebär att socialnämnderna inte längre hos allmän försäkringskassa kan ansöka om att sjukpenning vid uppenbara fall av misskötsamhef skall utbetalas fill socialnämnd. Den fidigare bestämmelsen i lagen om allmän försäkring har möjliggjort för socialnämnderna aft i uppenbara fall av gravt missbruk uppbära sjukpenningen och använda den till nödvändiga utgifter för missbrukaren och hans eventuella familj. Man har också genom sådana beslut kunnat reducera ett fortsatt missbruk.

Vi fann det också stötande att missbrukare skall kunna förbruka hela sin sjukpenning på inköp av alkohol och narkofika, medan socialvården får svara för boendekostnader och uppehälle i övrigt.

Det bör observeras att den som varit intagen för vård med stöd av LVM i många fall kommer att kunna lämna vårdinrättningen med betydande belopp i hopsparad sjukpenning. Det är otillfredsställande att man vid uppenbara och återkommande fall av missbruk infe skall kunna omhänderta och förvalta sjukpenning fill det bästa för en missbrukare och hans anhöriga. Def väsentligaste är dock att en sådan möjlighet i många fall är till avgjord fördel för en missbrukares rehabilitering.

Även i situationer där missbrukare värdas på frivilliginstitufion bör socialnämnden efter beslut av allmänna försäkringskassan kunna erhålla rätten att uppbära och förvalta sjukpenning. För aft försäkringskassan skall kunna fatta sådant beslut måste def alltid klart kunna styrkas att missbrukaren genom sitt missbruk är ur stånd att själv förvalta sjukpenningen eller att det är fill men för hans fortsatta rehabilitering. Eftersom många sjukskrivna, även under vistelse på vårdinrättning, kommer att kunna ha fillgång fill betydande belopp kan def, i fall där vårdtagaren saknar insikt.

medföra svårigheter aft genomföra vården.

Genom riksdagsbeslutet i fjol borttogs också möjligheten i 16 kap. 12 § lagen om allmän försäkring för socialnämnden att ansöka hos försäkringskassan om utbetalande av pension för missbrukare av beroendeframkallande medel, där svår misskötsamhef föreligger. Visserligen kvarstår möjligheten för försäkringskassan att besluta om aft pensionen utbefalas till socialnämnden, men ansökningsmomentet har tagits bort.

Detta var enligt vår mening ett olyckligt beslut, eftersom försäkringskassan sällan har kunskap om huruvida en försäkrad missbrukar alkohol eller narkotika i sådan omfattning att han därigenom saknar förmåga aft själv förvalta sin pension.

För aft denna möjlighet skall bli meningsfull bör alltså ansökningsförfa-randet återinföras, så aft socialnämnden när det gäller missbruk av alkohol och narkotika i uppenbara faU skall kunna ta inifiafiv fill att pensionen utbetalas fill socialnämnden.

Jag vill också gärna citera vad utskottet skriver på s. 2 i sitt betänkande:

"Beredningen" - här avses socialberedningen - "hade funnit att bestämmelserna i 16 kap. 12 § första stycket AFL om utbetalning av pension som tillkommer alkoholmissbrukare sällan kom till användning och att motsvarande bestämmelser om sjukpenning och föräldrapenning nästan inte alls användes. Det var däremot, framhöll beredningen, inte ovanligt att utbetalning skedde till socialförvaltning efter frivillig fullmakt från den försäkrade."

Det är alltså anledningen fill att man tog bort bestämmelserna. För mig är det förvånande att man hade så ringa kontakt med socialtjänstemännen att man inte visste att def var just därför att de hade lagens möjligheter att falla tillbaka på som de kunde träffa dessa "frivilliga" överenskommelser. Def var just det förhållandet att man hade en laglig möjlighet att i socialnämnden fatta beslut att omhänderta pensionen som gjorde att man kunde träffa "frivilliga" överenskommelser.

Nu har den möjligheten försvunnit. Jag har haft kontakt med ett flertal socialarbetare i Göteborg som förklarat att inga snabbare har lärt sig denna ändring i socialtjänstlagen än missbrukarna. De säger nu: Kom infe till mig, jag klarar det här själv. Det innebär att socialförvaltningen allt oftare får gå in och betala hyran, därför att def inte finns några pengar till def - de är förbrukade för länge sedan. Det gäller både den som har pension och den som har sjukpenning - de använder den fill alkohol eller narkotika, och de har många villiga kamrater som hjälper till att göra av med de kontanter de får i sina händer. Som Claes Sjöberg litet fränt säger; Om samhället så snabbt som möjligt vill bli av med sina alkoholister är detta en utmärkt väg. De kommer nu att supa ihjäl sig betydligt snabbare än de haft möjlighet till förut, då man i alla fall såg till att den sjukpenning eller pension vederbörande hade i första hand användes fill att betala bostaden. Det blev då lika mycket mindre över aft använda till alkohol och liknande.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 1. Skulle inte denna

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Socialförsäkringsförmåner tiU missbrukare

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Socialförsäkringsförmåner till missbrukare

reservation vinna kammarens bifall nU - det finns tyvärr risk för det -försäkrar jag att jag återkommer med mina yrkanden i motion nr 171, eftersom jag anser att de där föreslagna åtgärderna är betydelsefulla för effektiv vård och hjälp åt missbrukare och deras eventuella anhöriga.

AnL 58 LENA ÖHRSVIK (s):

Fru talman! Jag måste påminna Rune Torwald om vad jag sade inledningsvis - jag vet inte om han lyssnade på det. Man har analyserat behovet av dessa bestämmelser, och en enig socialberedning har sagt aft det infe finns något sådant behov. Man har frågat flera olika typer av kommuner, och man har haft en hearing med storstadskommuner, där bl. a. Göteborg var med. Även socialtjänstemän delfog. Så jag undrar vem def är som har dålig kontakt med socialtjänsfemän.

I beredningens material redogörs för de diskussioner som har förts. Man har ställt frågan om bestämmelserna behövs och vilken inverkan de kan ha haft på antalet frivilliga överenskommelser. Samtliga säger: Vi behöver infe bestämmelserna. Tvärtom har vi problem med att alltför många människor vill att vi skall förvalta deras pension och sjukpenning och ta ett ansvar som de själva egenfiigen borde ta. Det förhåller sig alltså tvärtemot mot vad Rune Torwald säger.

Då kan man fråga sig: Vem anser att def finns etf behov av dessa regler? Det är tydligen moderaterna och Rune Torwald som gör det. Inga andra grupper har framfört önskemål om att bestämmelserna behålls.

Dessa bestämmelser avskaffades under folkparti- och centerpartiregeringens tid. Det är alltså Karin Söder som har lagt fram förslaget för riksdagen. Och jag håller med henne om aft bestämmelserna infe behövs. Vi har fått en analys av behovet av dem. Jag litar på socialberedningens bedömning i detta fall, och det har också socialförsäkringsutskottet gjort.

den, borde vi i rimlighetens namn också besluta om hur man får hantera sin lön. Men det diskuteras sällan. Vi ifrågasätter infe att någon kan använda sin lön på ett sätt som inte står i överensstämmelse med t. ex. Rune Torwalds åsikter. Jag vill alltså påminna om att sjukpenning och pension är ersättning för inkomstbortfall.

Jag tycker def vore bra om vi tog reda på hur många människor.def här egenfiigen gäller. De allra flesta av de grava missbrukarna har ingen sjukpenning. De är nollklassade ganska tidigt, därför att de aldrig har fått tillfälle till ett jobb som grundar rätfen till sjukpenning. Problemet är nog det motsatta - det är få som har rätt till sjukpenning.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Socialförsäkringsförmåner till missbrukare

AnL 61 NILS CARLSHAMRE (m):

Fru talman! De bestämmelser som vi diskuterar har varit i kraft under mycket kort fid, och etf hållbart argument i riksdagen brukar vara att man inte skall ändra på saker för snart utan vänta på erfarenheterna. Jag tycker det är ett dåligt argument, eftersom erfarenheten redan efter mycket kort fid har visat att det var ett dåligt beslut som vi råkade fatta.

Man bör också lägga märke fill aft vad som föreslås i motionerna och reservationerna är att vi skall ge socialnämnderna möjligheter, infe skyldigheter. De socialnämnder som inte behöver defta instrument kommer infe heller - def är jag övertygad om - att tvingas använda det. Men de rätt många nämnder och de rätt många tjänstemän - jag håller med Rune Torwald om det - som redan under denna korta tid har hunnit höra av sig är i många fall drivna till förtvivlan. Dem är vi beredda aft ge en möjlighet. Värre än så är det infe.

AnL 62 LENA ÖHRSVIK (s):

Fru falman! Def låter mycket bra aft man vill ge socialnämnderna denna möjlighet, men dessa har inte allfid ansett sig behöva den. Det har vi tagit fasta på. Det gäller väl att försöka rensa bort en mängd bestämmelser som leder till krångel och byråkrati; det är något som vi ofta brukar diskutera. Aft det skall skapas stort utrymme för den enskilda människans frihet brukar ju också vissa parfier fala för. Jag tycker att det är ganska bra ställt med def i detta fall.

Socialnämnderna har alltså infe ansett sig behöva dessa regler, och då finns det inte heller någon anledning att förhasta sig. Socialberedningen följer utvecklingen med uppmärksamhet, och jag tycker att vi f. n. kan luta oss mot beredningen.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Hjälpmedel till handikappade

initiafiv fill vissa rehabiliteringsinsatser. Dessa används visserligen inte särskilt ofta men de kan ändå utgöra en säkerhet. Åtskilliga efterlyser också dessa insatser, och jag kan infe inse att de kan vara fill skada för någon, men väl fill nytta för ganska många.

AnL 64 RUNE TORWALD (c):

Fru falman! Egenfiigen sade Nils Carlshamre vad jag hade tänkt säga. Låt mig i stället få fråga Lena Öhrsvik hur hon kan vara så hundraprocenfigt säker på aft alla socialnämnder är nöjda med den nuvarande situationen. Def är i så fall märkligt att jag har kunnat träffat på så många som infe är nöjda med den.

AnL 65 LENA ÖHRSVIK (s):

Fru talman! När def gäller pensionerna har man preciserat bestämmelserna också för narkotikamissbrukare, vilket infe var fallet tidigare. Det var i alla händelser svårt att då tolka bestämmelserna. Vad vi därför egentligen diskuterar är att avskaffa reglerna i fråga om sjukpenning. Sjukpenningen är, som jag sade förut, en ersättning för inkomstbortfall, och den utgår i regel under mycket kort tid. Försäkringskassorna fillämpar mycket stränga utbetalningsregler för dessa grupper och kräver oftast läkarintyg frän första dagen. Jag tror därför inte aft def saknas kännedom om de enskilda fallen på det sätt som här har gjorts gällande.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 (förvaltning av missbrukares socialförsäkringsförmåner)

Utskottets hemställan bifölls med 218 röster mot 83 för reservafion 1 av Nils Carlshamre m. fl.

Mom. 2 (förfidspensionering av missbrukare)

Utskottets hemställan bifölls med 225 röster mot 76 för reservafion 2 av Nils Carlshamre m. fl.

Mom. 3 Utskottets hemställan bifölls.

18 § Hjälpmedel till handikappade

Föredrogs socialförsäkringsutskoftefs betänkande 1982/83:4 om hjälpmedel till handikappade.

försäkring. Utgångspunkten för vårt förslag har under åren också varit densamma, nämligen det självklara faktum att nedsatt synförmåga utgör etf handikapp för den som drabbas. Jag anser det inte nödvändigt att närmare gå in på de svårigheter som många av oss med nedsatt synförmåga skulle ha, om vi infe hade det hjälpmedel som glasögon i det här fallet utgör.

Det märkliga är emellertid att enligt lagen om allmän försäkring utgör inte nedsatt synförmåga handikapp i ersätfningshänseende. Detta anser vi felakfigt, särskilt mot bakgrund av aft glasögon är dyra och aft de höga kostnaderna kan leda fill att många inte provar ut eller byter glasögon när de behöver det.

Man skulle i def här sammanhanget kunna göra den jämförelsen att det anses helt naturligt att hörapparater tillhandahålls kostnadsfritt, vilket givetvis är bra. Men den enda skillnad jag kan se mellan behovet av hörapparat och behovet av glasögon är att def senare, alltså behovet av glasögon, berör betydligt fler människor, ett faktum som jag hoppas inte är def avgörande vid frågans behandling.

Kostnadsskäl borde enligt vår mening inte få vara ett hinder eller en orsak till en fördröjning i anskaffandet av def hjälpmedel som glasögon innebär. 1 dag utgör den ersättning som utgår till glasögon närmast ett symboliskt bidrag. Det är dags, tycker vi, att avlösa det godtyckliga bidragssystem vi nu har med etf inordnande i sjukförsäkringssystemet.

Jag vill nu gå över till den del av betänkandet som far upp frågan om tillgång till bil för handikappade.

I den här frågan är vänsterpartiet kommunisternas uppfattning att de rörelsehindrade skall ha möjligheter att på samma villkor som andra delta i samhällslivet och att den möjligheten är helt underordnad vilka förutsättningar som skapas för de rörelsehindrade att oberoende och självständigt kunna förflytta sig. Det är en uppfattning som f. ö. naturligtvis delas av handikapprörelsen.

En stor del av de problem som finns beror pä att de allmänna kommunikationsmedlen är helt otillgängliga för mycket stora grupper av rörelsehindrade. Ett ytterligare problem är att de handikappade, allmänt sett, dessutom fillhör låginkomstgrupperna, vilket försvårar och i många fall omöjliggör privata lösningar. Här måste handikappanpassning av de allmänna kommunikafionerna eftersträvas, samtidigt som vi givetvis inser aft det finns en gräns för hur långt den anpassningen kan göras.

Det kommer med andra ord under överskådlig tid att vara nödvändigt med def komplement fill kollektivtrafiken som färdtjänst utgör för de rörelsehindrade. Svagheten med färdtjänst är att den är en dyr transportform, vilket innebär att den är förknippad med restriktioner och därför infe ger det oberoende och den handlingsfrihet som vi anser vara självklara för icke rörelsehindrade. Def betyder en begränsning av den målsättning för samhällets insatser som bör vara att eliminera effekterna av handikappet.

De rörelsehindrade som har möjlighet skaffar sig i många fall med mycket stora ekonomiska uppoffringar en egen bil, och def gör de därför att den ur deras synpunkt är etf oöverträffat transportmedel. Men det innebär för

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Hjälpmedel till handikappade

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Hjälpmedel till handikappade

många aft behovet av transportmedel kommer att dominera och styra hela deras ekonomi. Det har därför varit naturligt att man från de handikappades sida ställt kravet aft bilen skall betraktas som etf tekniskt hjälpmedel, dvs. ett hjälpmedel som samhället gratis ställer till förfogande för att kompensera för handikappet.

Def bidrag till inköp av bil som sedan länge funnits för svårt rörelsehindrade som arbetar eller studerar har inte följt med i kostnadsutvecklingen, samtidigt som inkomstgränserna är så snävt satta att ingen med fast arbete har så låga inkomster. Bilstödskommittén, som tillsattes 1979, har efter tre och ett halvt års arbete kommit med sitt slutbetänkande. De nyheter som föreslås är i stort sett följande; Nuvarande stödformer ersätts av tre olika bidrag - kapifalkostnadsbidrag, driftsbidrag och bidrag till specialutrustning.

Kapitalbidraget är inkomstprövat och anknutet fill hushållsinkomsten, vilket innebär aft hela familjens förhåUande kommer att präglas av att en rörelsehindrad familjemedlem har behov av bil. Def tycker vi alltså är orimligt. För en ensamstående rörelsehindrad utgår maximalt kapifalkostnadsbidrag upp fill en bruttoinkomst, märk väl bruttoinkomst, på 38 000 kr. för att sedan trappas ner och helt försvinna ■vid en bruttoinkomst på 70 000 kr.

Kapitalbidragef innebär att den rörelsehindrade får banklån med kommunal borgen, och bidraget prövas för varje år och bestäms av förhållandet mellan inkomst och kapitalkostnad. Stöd skall i fortsättningen utgå även till personer som infe arbetar eller studerar, vilket ger en ökning av antalet bidragsberätfigade. Detta är ju den positiva biten.

Det enda positiva, egentligen, med bilstödskommitféns förslag är aft man anser att personer som inte studerar eller arbetar skall kunna få stöd för bilinköp. För den gruppen kommer det också att kunna fungera bra. Och för den som enbart har pension att leva av kommer stödet i praktiken också aft fungera som om bilen erkändes som tekniskt hjälpmedel. Men alla övriga kommer även i fortsättningen att få se sin ekonomi helt bestämd av sitt behov aft kunna förflytta sig.

Bilstödskommittén har inte gått in på principen att erkänna bilen som tekniskt hjälpmedel. Enligt vår mening borde man ha utrett frågan grundligt, eftersom det är ett viktigt krav från handikapporganisationerna.

Med det här sagda vill jag yrka bifall tUl båda reservationerna av Karin Nordlander fill socialförsäkringsutskottets betänkande nr 4.

målet måste vi använda oss av många olika åtgärder och hjälpmedel. I dag behandlar vi frågan om några av de hjälpmedel som står fill buds för handikappade, nämligen glasögon, bil och ledarhund.

Som framgår av det nu aktuella utskoftsbetänkandet har riksdagen vid fiera fillfällen behandlat de ekonomiska förmånerna när def gäller de här hjälpmedlen.

Jag skall börja med kostnaderna för ledarhund, där det alltså gäller krav på ett särskilt stöd. Detta krav har tidigare avvisats av riksdagen med hänvisning fill att stödbehovet borde vara tillgodosett inom ramen för handikappersättning. Vi har nu från riksförsäkringsverket fått en redovisning av dess utredningsuppdrag i denna fråga. Riksförsäkringsverket föreslår i sitt betänkande att den som erhåller ledarhund även får ett av statsmedel bekostat årligt bidrag med skäligt belopp. Mot bakgrund av detta har vi nu i utskottet i betänkandet sagt att det finns skäl som talar för att man omprövar den nuvarande principen när def gäller kostnader för innehav av ledarhund. Därför vill vi avvakta för att se vilka åtgärder regeringen vidtar med anledning av riksförsäkringsverkets utredning. Vi har också sagt att det f. n. inte är påkallat med några särskilda åtgärder.

Jag skall nu gå över fill de mofioner som har föranlett vpk-reservationerna. I fråga om kravet att bil skall upptas i förteckningen över tekniska hjälpmedel för handikappade vill jag säga aft en statlig utredning, bilstödskommittén -som Maj Kempe också talade om här - har haft i uppdrag att göra en allsidig genomgång av bilstödsfrågan. Jag vill understryka att def i direktiven gavs möjlighet för bilstödskommittén att utforma sitt betänkande enUgt de krav som finns i mofionerna. En enig utredning - där även representanter för handikapporganisationerna har ingått - har nu avgivit sitt betänkande. Det bereds på sedvanligt sätt i regeringskansliet och kommer helt klart att gå ut på remiss. De synpunkter på betänkandet som kan finnas på ohka håU kommer också regeringen till del inför ett eventuellt propositionsskrivande. Därför anser utskottsmajoriteten att riksdagen nu bör avvakta den beredningen, innan det vidtas någon ytterligare åtgärd.

När det sedan gäller frågan om glasögonkostnader som försäkringsförmån, sade den talare som förra gången hade att företräda utskoffef här att denna fråga nog är kammarens eviga följeslagare, och jag är beredd att instämma i det påpekandet och tror aft han kommer att få rätt i det.

Vad är då orsaken fill att utskottet och riksdagen tidigare har gått emot kraven när det gäller generellt ekonomiskt stöd för glasögonköp? Det är faktiskt så att i princip hela svenska befolkningen över en viss ålder har glasögon. Det är alltså en del av det naturliga åldrandet att man behöver glasögon från 45-årsåldern och i stigande omfattning vid högre ålder, särskilt i fråga om läsglasögon.

Vi har vid tidigare behandling i utskottet haft en mofivering, som är mycket kort och glasklar, och jag skall här citera den. Vi har sagt "att avgiftsfria eller prisnedsatta glasögon till barn och ungdom under 19 år ingår bland de hjälpmedel som tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen". Dessutom har vi sagt "att en inom socialdepartementet företagen översyn av

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Hjälpmedel till handikappade

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Hjälpmedel till handikappade

verksamheten med hjälpmedel fill handikappade har gett vid handen att det utöver barn och ungdom, svårt synskadade eller starropereräde personer inte torde finnas någon grupp som på medicinska grunder eller av andra speciella skäl borde komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av glasögon".

Därmed är det alltså klart utsagt vilka grupper som har samhällets stöd när det gäller anskaffande av glasögon. Vi har i utskottsmajoriteten inte heller denna gång velat klassa glasögon som ett handikapphjälpmedel för hela befolkningen utan står kvar vid vår tidigare synpunkt.

Jag vill med dessa ord, fru talman, yrka bifall fill utskottets hemsfällan.

AnL 68 MAJ KEMPE (vpk);

Fru talman! För att börja med det sista, frågan om glasögon, vill jag säga aft vpk anser att samtliga synskador eller synnedsäftningar som nödvändiggör användandet av glasögon borde betraktas som handikapp. Def spelar egentligen ingen roll om detta att man nödgas använda glasögon ingår i åldrandeprocessen - det betyder ju bara att det är väldigt många människor som är berörda. Qch det är ju ändå en kostnad - en ganska hög kostnad - för alla dessa människor.

När det sedan gäller bilersättning till handikappade kan jag inte riktigt förstå den inställning som bilstödskommittén har. Det är otvivelaktigt så att om man talar om att rörelsehindrade människor skall ha möjlighet fill att fungera som vi andra som inte är rörelsehindrade, dvs. kunna gå på bio och teater, delta i mötesverksamhet, vara politiskt aktiva osv., måste man också inse att en klar förutsättning för att de rörelsehindrade skall kunna göra detta är att de själva kan bestämma när de vill komma hemifrån och alltså åka i väg någonstans. I dag vet vi att när de är beroende av färdtjänst kan de få sitta vid sina telefoner i timtal och vänta på en bil. Vi kan väl infe påstå att sådana förhållanden gör de rörelsehindrade likställda med oss icke rörelsehindrade.

AnL 69 INGEGERD ELM (s):

Fru talman! Jag vill börja med det som Maj Kempe sist berörde, nämligen stödet för bilinnehav. Det är faktiskt så, som jag påpekade i mitt anförande, att företrädare för handikapporganisationerna har deltagit i bilstödsutred-ningens arbete. Såvitt jag förstår har de, eftersom de inte reserverat sig, funnit att den föreslagna lösningen är till fördel för deras medlemsgrupper. Jag vill påstå att vänsterpartiet kommunisterna står isolerat med sina krav i den här frågan. Jag tycker det vore lämpligt att även vpk avvaktade den behandling som utredningens förslag skall få.

När det sedan gäller det som jag vill kalla kostnader för åldrande finns det naturligtvis fler sådana kostnader än för just glasögon. Ingen ställer sig väl avvisande till att vi i försäkringssystemet skulle kunna infoga också andra kostnader än dem vi tar in där i dag - och då även sådana kostnader som man har för åldrande. Men def har vi, såvitt jag försfår, inte möjlighet ull i dagens ekonomiska läge. Vi måste prioritera, och då kan jag räkna upp ett flertal

Onsdagen den 24 november 1982

Statens stöd till idrotten

. att Nr 33

områden som jag tycker är mycket väsentligare än det vi nu talar om generellt ta in kostnader för glasögon.

AnL 70 MAJ KEMPE (vpk):

Fru talman! Att hänvisa till utredningar är ett sätt att kringgå frågeställningen. Det är väldigt lätt hänt att sådana här ärenden fastnar i utredningar i evighet. Jag tycker alltså inte att det är ett godtagbart svar.

Att vpk skulle vara isolerat i sin uppfattning aft bil borde vara etf tekniskt hjälpmedel för handikappade är helt felaktigt. Handikapprörelsen står ju bakom ett sådant krav. Då är väl inte vpk isolerat.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 (ersättning för glasögon)

Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 17 för reservafion 1 av Karin Nordlander.

Mom. 2 (bil som tekniskt hjälpmedel)

Utskoftets hemställan bifölls med 285 röster mot 17 för reservafion 2 av Karin Nordlander.

Mom. 3 Utskottets hemställan bifölls.

19 § Föredrogs

Socialförsäkringsut.skottets betänkande 1982/83:6 Ersättning för sjukresor

Utskottets hemsfällan bifölls.

20 § Statens stöd till idrotten

Föredrogs kulturutskottefs betänkande 1982/83:1 om statens stöd fill idrotten (förs. 1981/82:16).

AnL 71 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Fru falman! Till kulturutskottets betänkande 1982/83:1 har moderata samlingspartiefs och folkpartiets företrädare fogat en reservation, som stöder sig på de förslag som riksdagens revisorer har framlagt i en skrivelse av den 25 februari 1982. Beträffande vad som sägs i denna skrivelse begränsar jag mig här till vad som berörs i reservationen.

Förutom Riksidroftsförbundet och dess olika anslutna förbund och föreningar finns bl. a. ett antal organisationer, som bedriver liknande verksamhet. Dessa s. k. främjandeorganisafioner erhåller sitt statliga stöd genom Riksidroftsförbundet. Av den av riksdagsrevisorerna genomförda

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Statens stöd till idrotten

granskningen framgår att dessa utanförstående organisationer kan ha erhållit en mer restrikfiv behandling än de organisationer som är anslutna till Riksidrottsförbundet.

Revisorerna anser därför att frågan bör bli föremål för djupare studium och föreslår inrättande av ett samarbetsorgan för de organisationer som uppbär organisationsstöd genom Riksidroftsförbundet utan att tillhöra detsamma. Detta samarbetsorgan skall enligt förslaget bilda en plattsform för samarbete mellan å ena sidan Riksidroftsförbundets kansli och å andra sidan regeringens ombud i Riksidroffsstyrelsen. En primär uppgift skulle således vara att för de utanförstående organisationernas räkning sammanställa deras äskanden och bevaka deras intressen i Riksidroftsförbundet.

I två motioner från centerparfiet resp. socialdemokraterna avvisas revisorernas enhälliga förslag. I c-motionen anses det förhastat aft nu vidta förändringar i ett system, som enligt vad man anser, fungerar bra. I s-motionen hävdas att def inte behövs något ytterligare organ för aft fördela statens organisationsstöd till idrotten.

I reservationen framhålls att Turek ännu infe har redovisat turist- och rekreationsfrågorna, som också ingår i utredningsuppdraget. Man anser det uppenbart att det kommer att dröja, innan ställning kan tas fill samordningen av turism och rekreation. Därför kommer främjandeorganisafionerna under en inte obetydlig fid också fortsättningsvis att få sitt statliga stöd genom Riksidroftsförbundet.

Det av riksdagens revisorer framlagda förslaget skulle enligt reservanterna innebära en förbättrad situation för främjandeorganisafionerna både faktiskt och tidsmässigt. Och, fru talman, i en tid, då ekonomisk resfrikfivifet är nödvändig och lär förbli en realitet under bra många år framåt, är det naturligtvis av synnerlig vikt att ge alla parter möjlighet till vidgat samarbete och medinflytande vad gäller deras egen verksamhet.

Fru talman! Jag ber således att få yrka bifall till den till kulturutskoffets betänkande 1982/83:1 fogade reservationen.

AnL 72 BÖRJE STENSSON (fp):

Fru falman! 1 statens stöd fill idrotten skall ligga en strävan att sfimulera motions- och breddidrotfen. Den inriktningen av statens stöd till idrotten fastställdes av riksdagen 1970.

Riksdagens revisorer har gjort en omfattande utredning kring def stafiiga stödet till idrotten. Man har funnit att idrottsrörelsen väl följer de riktlinjer som dragits upp för den idrottsliga verksamheten och användningen av det statliga stödet. Vissa väsentliga förändringar föreslås dock.

Riksdagens revisorer har särskilt uppmärksammat Riksidrottsförbundets uppgift att fördela de statliga anslagen till specialförbunden och till de ur anslagssynpunkt jämställda men utanför Riksidroftsförbundet stående organisationerna.

Mot bakgrund av sin granskning och med hänsyn till önskemålen från de tio organisationer som står utanför Riksidrottsförbundet föreslår revisorerna att en förändring i sättet aft fördela statliga anslag kommer till stånd.

Förslaget innebär att ett samarbetsorgan bildas av de utanförstående organisafionerna. Detta samarbetsorgan skulle i en framtid fördela ett givet statsanslag organisationerna emellan. Jag anser aft det är ett bra förslag och yrkar bifall fill den reservation som är fogad till kulturutskottets betänkande.

Statens insyn i Riksidrottsförbundets och dess specialförbunds verksamhet erhålls genom att regeringen utser två ombud med suppleanter i riksidrotts-styrelsen. Dessa har som särskild uppgift aft följa ärenden angående anslag fill de utanför Riksidroftsförbundet stående organisationerna. Från Riksidrottsförbundets sida ser man helst att även den verksamhet som de utomstående organisationerna bedriver inordnas under Riksidroftsförbundet. Utvecklingen har emellertid infe gått i den riktningen, beroende på att de utomstående organisafionerna anser att deras verksamhet klart skiljer sig från den verksamhet som de till Riksidrottsförbundet anslutna förbunden har. Bl. a. har man en annan grundsyn på konkurrens- och tävlingsaspekten.

Var och en av de tio organisationer som sfär utanför Riksidrottsförbundet kan sägas utgöra en folkrörelse i sig. Vi anser att det är principellt fel att en folkrörelse fördelar statsmedel fill en annan.

De utomstående organisationerna anser att de vid fördelningen av statsmedel har behandlats mer restriktivt än de till Riksidroftsförbundet anslutna förbunden. Någon direkt dokumentation om att så skett finns inte, men den nuvarande ordningen ger näring åt misstanken, då de utomstående organisationernas möjligheter att bevaka sina anslagsintressen är starkt beskurna. Bl. a. är Friluftsfrämjandet och Ridfrämjandet starkt kritiska mot Riksidroftsförbundets myndighetsfunktion, de är emot principerna för medelstilldelningen, och de anser infe att den nuvarande ordningen garanterar dem samma behandling som den RF-förbunden åtnjuter.

Under sin granskning av statens stöd till idrotten har riksdagens revisorer väckt förslaget att bilda etf särskilt samarbetsorgan för de utanför RF stående organisationerna. En sådan organisation skulle möjliggöra för de utomstående organisfionerna att själva bevaka sina intressen i anslagsfrågor. Såväl prakfiska som psykologiska skäl talar för bildandet av ett sådant samarbetsorgan.

Def sålunda bildade samarbetsorganet skall fungera som samarbetspartner med RF-kanslief och regeringens ombud i riksidroffsstyrelsen. Det skall vidare sammanställa organisationernas anslagsäskanden och bevaka deras intressen i Riksidroftsförbundet. Denna ordning kan införas på försök, och om en sådan ordning visar sig fungera kan samarbefsorganet med tiden kanske ta egna inifiativ till hävande av anknytningen fill Riksidroftsförbundet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till den reservation som är fogad till betänkandet i fråga.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Stateiis stöd till idrotten

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Statens stöd till idrotten

AnL 73 KARL-ERIC NORRBY (c);

Fru talman! Anledningen till aft vi debatterar den här frågan är riksdagens revisorers undersökning av huruvida statens stöd till idrotten har använts i enlighet med de intentioner som låg till grund för statsmakternas beslut.

Riksdagens revisorer har efter sin granskning funnit bl. a. att idrottsrörelsen väl följer de riktlinjer som har dragits upp för den idrottsliga verksamheten och användningen av det statliga stödet samt att den stafiiga tillsynen och kontrollen av idrottsrörelsens verksamhet bör förenklas. Revisorerna förordar vidare inrättande av ett samarbetsorgan för de organisationer som uppbär organisationsstöd genom Riksidrottsförbundet utan att fillhöra förbundet.

Revisorerna har som ett led i granskningen upprättat en granskningspromemoria med titeln Statens stöd till idrotten (1981:2). I promemorian tar revisorerna upp frågan om statsbidragen till utanför RF stående organisafioner. Man konstaterar att vissa av dessa organisafioner redovisat starkt missnöje med det nuvarande stödet och att de är kritiska till RF;s myndighetsfunktion. Ridfrämjandet anser också att principerna för medelstilldelningen borde vara helt annorlunda än de nuvarande.

När det gäller myndighetsfunktionen kan nu konstateras att riksdagen i våras avslog förslaget om inrättande av ett rekreationsråd som bl. a. skulle handha medelstilldelningen till de organisafioner som står utanför RF. Revisorerna föreslog att om ett rekreafionsråd inte kom till stånd skulle ett samarbetsorgan inrättas, vilket skulle fungera som samarbetspartner med RF-kanslief och regeringens ombud i Riksidroffsstyrelsen. Enligt förslaget skulle, om en sådan ordning visade sig fungera, samarbetsorganet med tiden kunna ta egna initiativ till hävande av den nuvarande anknytningen fill RF, om sä ansågs erforderligt.

Jag skall här inte ta upp någon debatt om medelstilldelningen till organisationer utanför RF. Det är dock intressant att notera att riksdagens revisorer själva säger att man infe kan avge något bestämt uttalande härom utan att göra ett studium som är mer inträngande än dem som nu har utförts.

När det gäller förslaget om inrättandet av etf samarbetsorgan föreligger två motioner som tar upp den frågan och som föreslår att något sådant organ inte skall inrättas. Utskottsmajoritefen har en med motionärerna sammanfallande uppfattning och avstyrker alltså revisorernas förslag på denna punkt. Vi anser att frågan kommer att få en mera slutgiltig lösning när riksdagen far ställning till organisationsfrågan avseende hela turist- och rekreafionssek-torn. Etf genomförande av revisorernas förslag nu skulle innebära aft man införde en ordning som kan behöva omprövas inom en nära framtid.

Jag vill också kommentera Börje Stenssons inlägg när def gäller hans beskrivning av tillvägagångssättet vid medelstilldelningen till organisationer som står utanför den s. k. RF-familjen. Börje Stensson sade att främjandeorganisationerna har en annan inriktning på sin verksamhet än de organisationer som finns inom RF-familjen. Def är riktigt. Till det kan fogas att detta är en av anledningarna till att regeringens ombud har tillsafts. De

skall försöka föra dessa organisationers talan och se fill att medelstilldelningen till dem så nära som möjligt följer tilldelningen fill idrotts- och friluftsrörelsen i dess helhet. Som skäl för defta kan jag peka på att def också inom RF-familjen finns organisationer som i sitt arbete ligger mycket nära främjandeorganisafionerna. Jag kan som exempel nämna Korporafions-idroffsförbundet och Skidförbundet.

Jag tror att det är av värde att vi försöker hålla samman anslagen fill den här sektorn och inte styckar upp dem alltför mycket. Def är också anledningen fill att utskottsmajoritefen infe viU gå revisorerna fill mötes på den här punkten utan vill avvakta för aft få en slutlig lösning på organisationsfrågan.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hemsfällan på alla punkter i betänkandet.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Statens stöd tiU idrotten

AnL 74 ELISABETH FLEETWOOD (m);

Fru talman! Jag är litet förvånad över Karl-Eric Norrbys ord. Han säger aft han inte vill splittra upp organisafionen för mycket. Det håller jag med om. Vi skall inte splittra upp organisafionen för uppsplitfrandets egen skull. Men om man kan främja verksamheten tycker jag att detta är en möjlig väg att

gå.

Vi ser i det enhälliga förslaget från riksdagsrevisorerna aft man tror att främjandeorganisafionerna skulle få en bättre arbetsmiljö och bättre möjlighet aft påverka sin egen verksamhet. Jag har förstått av de papper jag har läst att detta inte är någon ny fråga. Det är en gammal fråga från främjandeorganisationernas sida. Om vi, Kari-Eric Norrby, genom etf samarbefsorgan kan få förbättrade arbetsförhållanden, en lugnare inställning hos främjandeorganisafionerna beträffande medelstilldelningen, förstår jag inte varför vi skall dröja. Varför skall vi skjuta fill morgondagen def vi kan göra effektivt i dag, Kari-Eric Norrby?

AnL 75 KARL-ERIC NORRBY (c):

Fru falman! Jag vill i sammanhanget konstatera att det är just det som Elisabeth Fleetwood påpekar som har legat fill grund för den förra regeringens förslag om tillsättande av en rekreationsberedning, och att frågan om medelstilldelningen till främjandeorganisafionerna skulle överföras fill detta organ. Man skulle på så sätt få en mer samlad bild av anslagen till friluftssekforn. De argument för en sådan anordning som Elisabeth Fleetwood anför har, tycker jag, starka skäl för sig. Det utskottsmajoritefen för sin del har sagt är att vi inte har tagit ställning fill huruvida frågan skall få en framfida lösning i enlighet med vad som fidigare har sagts. Vi har sagt att vi inte tycker att def är lämpligt att nu inrätta ett samarbefsorgan, som kanske om en fid kommer att behöva omorganiseras ytteriigare. Jag vill bara påpeka att förhållandet att det finns utanför RF stående organisafioner infe innebär att de är utan påverkan på sin egen situation när det gäller anslagstilldelningen. Regeringens ombud har täta kontakter med organisationerna. Man kallar representanter för dessa fill en förberedande vända inför medelstill-5 Riksdagens protokoll 1982/83:33

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Statens stöd tiU idrotten

delningen och diskuterar deras anslag med dem. Jag vill påstå att det finns en viss beredning redan i nuvarande system.

AnL 76 BÖRJE STENSSON (fp):

Fru talman! Det är rikfigt som Karl-Eric Norrby påpekar att Riksidroftsförbundet har en ambifion att till sig få knyta så många organisationer som möjligt. Ja, ibland kan fakfiskt specialförbund knacka på dörren utan att komma in omedelbart. Korporafionsidroftsförbundet sökte sig ju till Riksidrottsförbundet för några år sedan, och det är säkert bra när organisationer som vill komma in i denna topporganisafion får göra det. Det finns alltså organisationer som inte gärna vill det men som bör komma i åtnjutande av statliga anslag.

Den psykologiska sidan av det här ärendet får infe underskattas. Främjandeorganisafionerna är speciella, ideella organisationer, och det är naturligt att man vill ha inflytande över de anslag organisationerna får från staten. Det finns ingen anledning fill att dessa organisationer skall stå under något slags förmynderskap av Riksidroftsförbundet om de inte vill. Def har visat sig att Riksidroftsförbundet är en topporganisafion som de inte känner någon speciell gemenskap med. Förändringen för Riksidrottsförbundet skulle innebära en avlastning av en besvärlig och ganska grannlaga arbetsuppgift, nämUgen fördelningen av resurser. Inom Riksidroftsförbundet råder ingen brist på arbetsuppgifter, såvitt jag förstår. Att hänvisa fill pågående utredning om turist- och rekreationsfrågorna för att slippa bifalla riksdagens revisorers förslag är något av den obotfärdiges förhinder, tycker jag-

AnL 77 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Fru talman! Nu skall vi genomföra de här förbättringarna - som vi uppfattar det - säger Karl-Eric Norrby. Men man har diskuterat denna fråga bland främjandeorganisafionerna under en läng följd av år, och vi har nu kommit fram till etf tillfälle när vi kan hjälpa dem aft få en verksamhetsordning som de själva är mera nöjda med, utan aft på något sätt minska Riksidrottsförbundets verksamhet - def är ju inte fal om def, vi är infe inne och tassar på dess marker. Då förstår jag infe varför vi skall låta tillfället gå oss ur händerna.

För mig är det självklart att vi i dag skall kunna ta ställning till förmån för den reservafion som föreligger i kulturutskotfefs betänkande och som överensstämmer med de enhälliga revisorernas förslag - och infe bifalla förslaget från majoriteten i kulturufskoffef.

mellan alla de organisationer som står utanför Riksidroftsförbundet. De har sinsemellan rätt olika verksamhetsinriktning. Det finns organisationer inom den här fiomannagruppen - om jag skall kalla dessa organisafioner så - vilka faktiskt tycker att man drar nytta av Riksidroftsförbundets konsulenter, när man har möjlighet aft få in dem i sin egen verksamhet. Defta har tyvärr infe utnyttjats i den utsträckning som Riksidroftsförbundet har erbjudit organisationerna. Men det beror infe på Riksidroftsförbundet, utan det kan ju bero på organisationerna själva - aft de infe har efterfrågat den hjälp som Riksidrottsförbundet har erbjudit.

Vi är som sagt inte övertygade om att en organisationsförändring nu, i avvaktan på det slutliga ställningstagandet angående en myndighet på def här området, löser dessa problem. Def är alltså anledningen till aft vi infe nu har velat följa det förslag som framlagts av riksdagens revisorer.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Statens stöd tiU idrotten

AnL 79 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Fru talman! Jag skall inte förlänga den här debatten mycket mer. Men jag vill bara konstatera att Karl-Eric Norrby inte litar på de utsagor som riksdagen har fått från främjandeorganisationerna. De har själva sagt att detta skulle betyda bättre arbetsförhållanden.

Jag vill således ytterligare en gång yrka bifall till reservafionen.

AnL 80 BÖRJE STENSSON (fp);

Fru falman! Jag vill bara till protokollet foga min bestämda uppfattning i den här frågan. Qm de närmast berörda menar att de kan få en förbättring fill stånd för sin verksamhets del genom en sådan förändring, som innebär att de utanför stående organisationerna fördelar etf visst givet statsanslag- då torde det vara ganska säkert att det är en förbättring.

Jag yrkar, fru talman, bifall till reservafionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 2 (visst samarbefsorgan för de s. k. främjandeorganisafionerna)

Utskottefs hemsfällan bifölls med 209 röster mot 92 för reservationen av Tore Nilsson m.fl.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

21 § Föredrogs Kulturutskottefs betänkanden 1982/83:2 En prästtjänst i Bai Bång 1982/83:3 Statens heraldiska verksamhet

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Viss avgiftsfrihet för amatörforskare

22 § Viss avgiftsfrihet för amatörforskare

Föredrogs kulfurutskotfets betänkande 1982/83:4 om viss avgiffsfrihef för amatörforskare.

AnL 81 TORE NILSSON (m):

Fru talman! Def finns en folkrörelse som vuxit fram under de senaste decennierna och blivit allt kraffigare, och det är den forskning som enskilda människor ute i landet bedriver om hembygden och, i många fall, sin egen bakgrund. Def finns de som föraktfullt talar om att dessa människor forskar i vem som var deras farfars mormor, osv., och def kan nog hända aft de börjar så, men de allra flesta blir med tiden oerhört intresserade, och under def att de måhända i första hand söker sina rötter lär de känna hembygden och dess historia. De går på nytt igenom det de läste i skolan men nu ufifrån def egna perspekfivet, med utgångspunkt i vad som varit i deras egen bygd, vid deras egen älv, osv. Så lär de historien mycket grundligare. De ser vilka soldater som var med i trettioåriga kriget från deras egen bygd, vilka som har odlat upp bygderna. En mängd människor har på detta sätt blivit verkligt historiskt intresserade, kunniga och kuUurellf förankrade, vilket är mycket glädjande när vi i dag har så mycket ytlig kultur som många tycker illa om, också jag. Det är infe de mäktiga, de rika människorna def handlar om; def är de vanliga människorna, det är gräsrötterna som forskar. Det är människor som först sedan de blivit pensionärer har fått tid med denna forskning. Många gånger när jag har hållit enkla föredrag i bygderna har jag upptäckt aft där också sitter i def närmaste barn - 10-, 12-, 15-åringar och litet äldre - med bandspelare och en oerhörd nyfikenhet. Det är glädjande.

Förr eller senare måste i alla fall många i väg till biblioteket och kanske till arkivet. De måste resa till Stockholm eller grannstaden för aft få reda på saker och ting. Men alla bor inte nära ett arkiv, utan def kan bU fråga om långa resor. Det kan också gälla enkla förfrågningar som med fördel kan göras per telefon eller per brev. Def har hittills gått bra. Man har alltså på det sättet kunnat inhämta kunskaper. Gäller def ett större arbete eller utförligare forskningar reser man i allmänhet för aft själv inhämta uppgifterna.

I sina försök att finna inkomster har statsmakterna nu föreslagit att riksarkivet och landsarkiven skall få rätt aft fa betalt för svar på skriftliga forskarförfrågningar. Medanledningavdethar jag väckt mofion 1331. Jagar i stort sett överens med utskottet. Men jag vill passa på och skicka en hälsning till dem som skall utarbeta grunderna för avgifterna.

Jag måste fråga som jag gör i mofionen: Kommer detta verkligen att bära sig? Vi har fått uppgift om aft def skulle röra sig om 10 600 förfrågningar under ett kalenderår. Om man begär 30,40 eller 50 kr. för uppgiffslämnandet bUr def ingen inkomst som motiverar merarbetet med registreringar, utskrivandet av räkningar, postförskott osv. Jag förmodar att det också blir fler telefonsamtal. Risken är aft det i själva verket behövs mer personal. Då blir det ingen besparing varken i arbetskraft eller i tid och inga inkomster för staten.

Jag ifrågasätter om detta är en rikfig väg att gå. Samtidigt är jag överens med remissinstanserna om aft man givetvis skall ta betalt för större arbeten. Def gör man redan, och def räknar också forskare med.

En rapport från Stockholms stadsarkiv visar aft man genom att avgiffsbe-lägga svaren på förfrågningar har fått en nedgång med över hälften. 1 stället har telefonen ringt desto mer. Är detta verkligen önskvärt från kulturell synpunkt? Är det verkligen en framgång? I en tid dä def är så kargt för kulturen borde svenska staten verkligen tänka sig för. Jag hoppas att grunderna för avgifterna kommer att utformas på vettigaste möjliga sätt. Jag har inget annat yrkande än utskottets.

En av de bästa tidningar som kommer ut i Sverige utges från en liten metropol som ligger inte långt från den stora staden Hjo, nämligen Grönköping. Jag tycker aft den fidningen väldigt bra speglar vad som händer i Sverige. Det blir en bakvänd spegelbild, men om man har rätt läsapparat får man en bra bild av Sverige. Flera gånger under det senaste året har jag med nöje läst om de besparingsplaner som kom från den förra regeringen. De skulle också genomföras i staden Grönköping, och de styrande där har med allvar gått in för uppgiften. De har lyckats få besparingar - givetvis blev def dyrt på andra områden, så att def jämnade ut sig, men man kom i paritet med vad som önskades på riksnivå. Vi skall se till att vi infe får den här metropolens rön verifierade i rikssammanhang.

Fru talman! Jag har inget yrkande.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Viss avgiftsfrihet för amatörforskare

AnL 82 ING-MARIE HANSSON (s):

Fru talman! Vi i utskottet understryker kraftigt aft det är en viktig mofion som Tore Nilsson har väckt. Men jag noterar samfidigt aft moderaterna oftare framlägger förslag om ökade avgifter och avgiftsfinansiering. Sådana frågor har utskottet f. n. under behandling. Därför är def med fillfredsställelse vi konstaterar att man här kan belysa effekterna av en avgiftsfinansiering som också inverkar på målsättningen med verksamheten.

Utskottet har vidare kraffigt understrukit vikten av det omfattande arbete som pågår och def stora intresse över hela landet som nu växer fram när def gäller att forska i den egna bygdens historia och i industrisamhällets utveckling. Detta måste dokumenteras inför den kraftiga omstrukturering av arbetsliv och näringsliv som f. n. pågår.

Utskottet har därför uttalat att avgifter infe får hindra defta intresse. I stället bör man sfimulera och uppmuntra det intresse som finns på defta område. Utskottet har också påtalat risken för att en avgiftsbeläggning leder till aft administrationskostnaderna överstiger influtna medel. Det här är naturligtvis en fråga som man i def arbete som nu pågår mellan riksarkivet och riksrevisionsverket noga får beakta. Vad blir nettokostnaden och vilka effekter kommer en avgiftsbeläggning att ge? Vi har sagt att det är önskvärt aft man i första hand inriktar sig på att se över kostnaderna för mer tidskrävande utredningar.

Utskottet kan inte komma längre i att försöka bemöta och belysa det problem som tas upp i motionen. Den grundar sig ju på ett förslag som den

AnL 83 INGVAR ERIKSSON (m):

Fru falman! Orsaken till aft jag och några parfikamrater fill mig har tagit upp frågan om bokskogslagen och dess tillämpning är att problemen i dag är stora just på defta område. Lagen avser aft bevara och utveckla bokskogen, särskilt den bokskog som är av värde ur nafurskyddssynpunkt. I betänkandet talas det också om att strävan bör vara att gå så långt som möjligt i detta avseende.

För att bevara beståndet av bokskog i framfiden krävs självfallet att gammal skog föryngras eller ersätts med ny. Def är emellertid svårt att föryngra bokskogen. Det är förenat med stora kostnader, och ofta misslyckas man i denna strävan. Därför utfärdar skogsstyrelsen föreskrifter om hur det skall ske. Statsbidrag utgår också till föryngring och vård av bokskogar. Staten betalar f. n. 60 % av föryngringskostnaderna enligt den förordning som kom till stånd 1974.

Enligt nu gällande bokskogslag måste en föryngring ske på exakt samma mark där skogen nu finns. Jag tycker aft lagen i detta avseende är mycket stelbent. Def är som sagt svårt att föryngra bokskog och kostnaderna är orimligt höga. Erfarenheten visar aft föryngringskostnaderna i vissa fall blivit så höga att hela intäkten för den avverkade bokskogen går åt till aft anlägga ny bokskog.

Med beaktande av den långa omloppstid som det far för bokskog att bli avverkningsbar - det rör sig om mellan 100 och 120 år - förstår var och en aft def här är fråga om en mycket olönsam verksamhet. Det är alltså mycket svårt att bevara bokskog. Jag och mina medmotionärer menar att om man skall göra detta måste också en ständig förnyelse ske. Man bevarar inte

bokskog genom att konservera gammal bok.

En enkät som gjordes 1972 bland Skånes främsta bokskogsexperter klargjorde redan då aft det infe var möjligt att framgångsrikt föryngra mer än ca 37 % av den bok som man hade förvaltningsansvaret för. Enkäten omfattade ändå inte mindre än en tredjedel av hela den areal bokskog som den statliga utredningen då ville bevara. Det rörde sig då om 35 000 hektar.

Av detta framgår aft det är mycket stora arealer bokskog som def i praktiken är omöjligt aft föryngra. Om man trots detta med bokskogslagens hjälp ändå tvingas föryngra bokskog, blir resultatet som def är i dag att mycket stora arealer kan stå och ruttna ner utan att föryngras. Vi vet ju att någonting måste göras åt def hela - annars kommer vi i framtiden att få se tillbaka på en fid då man inte gjorde vad man borde ha gjort för att bevara just bokskogen. Jag har nämnt alla de intressen som finns för att bevara bokskogen, och då kan def hela komma på skam.

Vi har i mofionen tagit upp frågan om def inte vore möjligt att anlägga ny bokskog på annan mark som just är lämpad för bok. Det finns alltså bokskog i dag som växer på gräsbunden dålig mark, och det blir då en dålig bokskog. Ofta blir det fråga om mycket stora inslag av annat löv, och då blir det inte den bokskog som man egenfiigen vill bevara.

Vi menar också i motionen att kostnaderna för återväxtåtgärder skulle maximeras. Vi menar att det då borde sättas en gräns för hur högt man skulle kunna gå när det gäller kostnaderna för föryngring och anläggning av ny bokskog på bättre lämpad mark.

Vi vill också ha en förbättrad forskning på detta område. Vi anser att detta är mycket angeläget, om vi skall uppnå syftet att bevara bokskog framöver.

Utskottet har i sin skrivning varit positiv fill de åtgärder som föreslagits i syfte aft förbättra möjligheterna fill en bevarad bokskog, och def är ju glädjande. Men utskottet säger också aft dessa frågor längre fram skall övervägas i regeringskansliet. I betänkandet har då berörts den utredning som tagit upp frågan om annan lövskog och bevarandet av värdefull ädellövskog. Vi anser att utskottet borde ha markerat att def är öppet för nya åtgärder som syftar fill aft bevara skogen på ett effektivt sätt. Jag tycker att det är beklagligt att utskottet inte har gjort detta. Def skulle vara intressant att få höra någon representant för utskottet här redogöra för hur man har resonerat inom utskottet.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Bokskogsodling

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Bokskogsodling

man skall kunna byta mark för att föryngra bokskogen om def upprättas en långsikfig bokskogsplan. Skogsstyrelsen har haft den uppfattningen att det inte behövs en särskild bokskogslag. Jag tror också att vi kan vara överens om att det är angeläget att bevara bokskogen och att kraven på det är väldigt välgrundade ur nafurvårdssynpunkt. Jag anser aft det finns flera skäl för att särskilt skydda bokskogen.

De frågor som tas upp i motionen behandlas ju med tanke på att den här utredningen har gjorts i regeringskansliet. Den har också gått ut på remiss, och då bör def väl vara rimligt att man avvaktar den omgången. Sedan kan man återkomma, om man anser aft det krävs för att man skall få gehör för de synpunkter som förs fram i den här mofionen.

Vi har alltså avstyrkt motionen och hänvisat till att den här frågan återkommer i samband med att def förmodligen blir etf förslag från regeringen i anslutning fill den utredning som naturvårdsverket och skogsstyrelsen har gjort.

AnL 85 INGVAR ERIKSSON (m):

Fru talman! Jag vill fill Ove Karlsson ställa frågan: Har man inom utskottet någon uppfattning om hur många långsikfiga bokskogsplaner som har upprättats? Def har ändå gått en hel del år sedan 1974, och vi som bor i bokskogsområdena upplever att det i prakfiken händer väldigt litet. Jag har en känsla av att detta beror just på aft det är förenat med så stora besvärligheter att göra föryngringarna.

AnL 86 OVE KARLSSON (s):

Fru falman! Vi har i betänkandet hänvisat till naturvårdsverkets synpunkter. Verket anser ju att det inte redan nu skulle vara erforderligt med en ändring av bokskogslagen för aft underlätta markbyte i samband med föryngring av bokskog.

Jag vill inte i dag på något sätt fa ställning i den här frågan med tanke på att det förhoppningsvis kommer förslag, utan jag vill avvakta regeringens ståndpunktstagande sedan den har fått in remissinstansernas synpunkter på det hela.

Utskottet har infe på något sätt undersökt hur många bokskogsplaner som har upprättats, men vi har självfallet behandlat motionen seriöst. Vi menar dock att den här frågan får tas upp i sedvanlig ordning efter remissbehandling och regeringsproposifion, om det, som jag hoppas, kommer en sådan på grundval av det här betänkandet.

Jag kommer emellerfid aft följa frågan med stor uppmärksamhet. Jag är själv angelägen om aft vi har en bokskog kvar men också om att def skall vara en vacker och fin bokskog till glädje även för kommande generationer. Som utvecklingen har varit under de senaste fio åren tror jag aft vi infe kommer aft lyckas i denna strävan, om vi infe är beredda aft välja nya vägar för aft lösa problemet. Jag tror att det finns möjligheter, och jag kommer alltså också framöver aft föra fram de synpunkter jag har för att bidra till en lösning i posifiv anda.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Statligt stöd åt koloniträdgårdsverksamheten

AnL 88 LENNART ANDERSSON (s):

Fru falman! Jag vill inledningsvis på nytt framhålla att målet för socialdemokratisk fritids- och rekreakfionspolitik är att skapa förutsättningar för alla oavsett ålder, kön, handikapp osv. att få uppleva en meningsfylld frifid.

Sociala och ekonomiska skäl får infe vara etf hinder för den enskilde aft utnyttja sin frifid för rekreation. Det blir en uppgift för samhället och folkrörelserna att i samverkan skapa ett frifidsutbud som står öppet för alla. På samhället ankommer def att ställa resurser fill förfogande, på folkrörelserna att forma verksamheten och ge frifidsutbudet innehåll. Samhället och folkrörelserna i samverkan måste också utgöra en motvikt mot de kommersiella intressen som, om infe kraftfulla motåtgärder sätts in, kommer att styra fritidssektorn.

Det nu aktuella betänkandet från jordbruksutskottet gäller statligt stöd till kolonifrädgårdsverksamheten här i landet. Det är bra att utskottet har brutit ut denna fråga och behandlar den i etf särskilt betänkande. Jag vill då begagna tillfället att säga en del om koloniträdgårdsrörelsen här i landet.

Koloniträdgårdar har funnits i Sverige sedan början av 1900-talet, och den organiserade koloniträdgårdsrörelsen har sitt ursprung från 1921. Under alla dessa år har koloniträdgårdarna haft - och har fortfarande - en mycket stor betydelse ur rekreafionssynpunkt för stora grupper av människor. Jag

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Statligt stöd åt koloniträdgårdsverksamheten

behöver inte särskilt erinra om den betydelse som koloniträdgårdarna har haft ur försörjningssynpunkt vid olika krisfillfällen.

1 dagens situafion är det än mer angeläget aft framhålla att koloniträdgården som idé har överlevt alla modeväxlingar som fritidsboendet här i landet under olika årfionden har genomgått. Och koloniträdgårdsrörelsen kan sedan mitten av 1970-falef notera en pånyttfödelse och en mycket omfattande efterfrågan.

När man talar med människor om orsakerna till att de i dag i så stor omfattning efterfrågar koloniträdgårdar är det två huvudskäl som alla anger.

Först och främst är det det ekonomiska skälet. En koloniträdgård och en kolonistuga har människor i allmänhet fortfarande råd att skaffa sig med en klok ekonomisk hushållning. Stora grupper, främst de stora löntagargrupperna, har inte haft möjlighet aft efterfråga de mycket påkostade fritidshus som har växt upp här i landet under 1950-, 1960- och 1970-talen. Men en kolonistuga och en koloniträdgård har man, som sagt, fortfarande ekonomiska möjligheter aft skaffa sig.

Det andra huvudskälet är den sociala gemenskap som förekommer inom en koloniträdgårdsförening. Def är just denna sociala gemenskap som mänga människor har upptäckt, efterfrågar och vill bli delaktiga i. En kolonifräd-gårdsförening behandlar i dag inte enbart odlingsfrågor, utan har också en rad andra aktiviteter på sitt program som utvecklar och förstärker den sociala gemenskapen.

I ett sådant här debattinlägg i riksdagen är det nödvändigt att också framhålla vilka fördelar som samhället kan vinna genom att nu på ett mer medvetet sätt satsa på koloniträdgårdar. Här finns def rika fillfällen aft ge metallarbetaren, gjuteriarbefaren, transportarbetaren, alla butikskassörskor, handelsanställda m. fl. grupper och deras familjer möjlighet fill rekreation och en fritidssysselsättning med meningsfullt innehåll.

Det här medför i sin fur mindre bortovaro från arbetet. Det medför också en mindre efterfrågan på sjukvårdens resurser. Varje ekonom, som har intresse av att i siffror kunna dokumentera detta, kan sätta sig ned och räkna efter och finna att def i stort är mycket stora fördelar från samhällets sida sett med aft nu medvetet satsa på en utbyggnad av koloniträdgårdarna.

Även från kommunernas synpunkt finns det en rad fördelar att ange:

1. Satsar kommunerna på en utbyggnad av nya kolonifrädgårdsområden, behöver kommunerna infe på något sätt befara en permanent bosättning i kolonistugorna.

2. Nya koloniträdgårdsområden ger kommunernas invånare en totalt sett bättre miljö. Det blir en trivsammare kommun.

3. Kommunen kan med mycket måttliga investeringar uppnå mycket goda resultat. Knappast någon annan investering ger så gott resultat som en investering i ett kolonifrädgårdsområde.

4. Tillgången till koloniträdgårdar betraktas av många människor som ett utomordentligt komplement fill den ordinarie bostaden. Människor blir därmed mindre benägna att flytta från sin kommun. Många kommuner.

särskilt i storstadsregionerna, kan härigenom spara stora summor pengar. Man slipper en årlig stor utflyttning och inflyttning av människor.

I detta ärende skall alltså i dag fattas beslut i riksdagen. Jag måste då framhålla att fidpunkten är den riktiga och att def var rikfigt att socialdemokraterna på Stockholmsbänken i januari avlämnade en mofion, särskilt med tanke på den utveckling som vi står inför här i landet när det gäller det framtida fritidsboendet och utformningen av detta.

Den stafiiga frifidsboendekommitténs slutbetänkande har nu varit ute på remiss. Vi kan konstatera att en rad remissinstanser instämmer i dess huvudtanke - nämligen att i framtiden skapa etf fätorfsnära frifidsboende, dvs. aft i nära anslutning fill våra större tätorter och inom dessa skapa ett frifidsboende som är ekonomiskt motiverat och som även är energisnålt. Inom denna ram - det fätorfsnära frifidsboendet - finns det i dag ett alternativ som är mycket beprövat. Det gäller just koloniträdgårdarna. Det är ingen hemlighet att det också är koloniträdgårdarna som fritidsboendekommittén främst tittat på. Även om det så småningom kommer aft kunna utformas också andra alternativ inom ramen för ett fätorfsnära frifidsboende, är def framför allt koloniträdgårdarna som det är fråga om.

I det nu aktuella betänkandet föreslår jordbruksutskoftet att riksdagen uttalar aft det är nödvändigt med en rad åtgärder från regeringens sida när det gäller att få ett mera samlat grepp över den fortsatta utvecklingen och att åstadkomma fler koloniträdgårdsområden här i landet. Vi motionärer instämmer naturligtvis helt i denna skrivning. Efter det att riksdagen i dag fattat beslut i denna fråga förväntar vi att regeringen inom en infe alltför avlägsen framtid skall ha möjlighet aft inför riksdagen presentera ett förslag fill hur man skall kunna fä en mera målmedveten utbyggnad av koloniträdgårdarna, en utbyggnad som är till gagn för mycket stora grupper av människor och som kan ske inom ramen för den ekonomi som landet har råd med. Den mycket stora satsning av pengar som gjorts på etf mycket dyrt fritidsboende har vi nationalekonomiskt sett infe råd aft fortsätta med. Även ur rent ekonomisk synpunkt är det därför angeläget att vi får en annan utformning av det framtida fritidsboendet.

Fru talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall fill jordbruksutskottets hemsfällan.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Stadigt stöd åt koloniträdgårdsverksamheten

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atom tiU ASEA AB

27 § Överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atom till ASEA AB

Föredrogs näringsufskoftets betänkande 1982/83:3 om överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atom till ASEA AB (prop. 1982/83:17).

AnL 89 JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Sedan 1969 äger staten hälften av akfierna i Asea-Atom. Den hädangångna borgerliga regeringen föreslog i en proposition i våras att staten skall avhända sig sitt ägarinflytande i denna betydelsefulla del av energiindustrin.

Detta bör enligt vår mening inte godtas.

Staten har gjort stora insatser på energiforskningens område, insatser som har inneburit betydande fördelar för den privata industrin. Det är därför viktigt att staten också har möjligheter till inflytande över hur dessa forskningsresultat tillämpas och utnyttjas, dvs. vilken linje som dominerar i den tekniska utvecklingen på området.

Asea-Atom har fr. o. m. 1981 kraftigt förbättrat sitt ekonomiska resultat. Vi förstår att en borgerlig regering i ett sådant läge vill hindra samhället aft dra fördelar av detta och reservera pengarna enbart för de privata intressenterna. Men något riktigt bevakande av samhällets berättigade intressen är inte detta.

Bakslagen för kärnkraften har gjort den mindre intressant som framtida investeringsobjekt för def privata kapitalet, både här i landet och internationellt. Man har därför fått en omorientering av intresset också i Asea-Atom i riktning mot annan energiteknik. Det ligger väl i linje med den statliga energipolifiken i landet. Detta borde därför ha föranlett att samhället varit noga med att bevaka utvecklingen och behålla sitt ägarinflytande.

För den nafionella självständigheten och den nafionella säkerheten på energiområdet är def av betydelse aft landet kan garanteras egen teknik och service. Energisektorn är infe vilken sektor som helst - den har särskilt betydelsefulla politiska aspekter. Asea är att befrakta som en multinationell koncern med de bindningar detta medför. Sverige har därför ingen anledning aft avhända sig det inflytande samhället har. Detta inflytande kan tvärtom just i vår tid betyda en avgörande garant mot ett politiskt beroende av mulfinafionella intressen.

Att borgerliga regeringar och borgerliga partier är helt ointresserade av samhällelig insyn och samhälleligt inflytande över energisektorn är begripligt. Aft samma partier struntar i nationens självständighet och gärna ser en ökning av de mulfinationella företagens och vissa stormakters inflytande över svenska förhållanden är också bekant. Att man skall låta pengarna regera över människornas framtid är nästan ett axiom i denna tid, när centerdecenfralism och socialliberalism håller på att kvävas under moderaternas och den ekonomiska Chicagoskolans välsmorda och välbetalda ångvält. Ju mindre politik, desto större frihet, säger som bekant profeten Adelsohn.

Allt detta förvånar oss infe. Men vad som oroar mera är den påtagliga

framgång den nyliberala Chicagoskolans idéer har börjat få i det socialdemokrafiska parfiet.

Här har vi alltså ett förslag från en borgerlig regering, en regering som tvangs att avgå på grund av utslaget vid valet. Denna borgerliga regerings förslag genomförs nu av socialdemokraterna - trots att de mycket lätt hade kunnat hindra det. Vpk och socialdemokraterna har en solid majoritet här i kammaren.

Jag vill mot den här bakgrunden ställa några frågor fill representanten för näringsufskoftets socialdemokrafiska grupp i denna debatt.

För det första: Varför anser ni socialdemokrater er förpliktade aft stödja ett förslag från en avgången borgerlig regering, när förslaget är uppenbart inriktat på att allvarligt försvaga möjligheten till samhälleligt inflytande på energisektorn?

För det andra: Det socialdemokratiska parfiet stödde officiellt linje 2 i folkomröstningen om kärnkraften. Som en del av ert alternativ framförde ni vikfen av ett samhälleligt inflytande inom energisektorn. Ni lät t. o. m. skriva in def på den valsedel som upptog ert alternativ. Där står bl. a.; "Forskning och utveckling av förnybara energikällor forceras under samhällets ledning." Där står också: "Samhället skall ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft. Kärnkraftverk och andra framfida anläggningar för produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas av stat och kommun." Tycker ni aft denna politiska inriktning på energiområdet stämmer med att ni nu berövar samhället en stödjepunkt i form av dess delägarskap i Asea-Atom?

För det tredje: Ni är medvetna om, både i regeringen och i def socialdemokrafiska partiets riksdagsgrupp, vad ett beroende av privata mulfinafionella storföretag medför för ett lands ekonomiska och teknologiska självständighet. Ni är medvetna också om att speciellt Förenta staternas nuvarande regering i många sammanhang övar påtryckningar på andra länder när det gäller handels- och teknologipolifik. Det är av speciellt intresse aft USA-adminisfrationen förklarar sig på olika politisk-strafegiska och ekonomisk-strategiska områden vilja prioritera välsinnade och allierade regimer framför t. ex. neutrala och självständiga sådana. Varför vill ni inför defta allvarliga perspektiv minska def samhälleliga inflytandet och öka graden av utlämnande åt de multinationella intressena?

Jag ställer denna fråga inte minst därför att Lilly Hansson som gruppledare i regeringsparfiets riksdagsgrupp bör ha rykande färsk information om hur utländska kapifalinsfifutioner i dag försöker påverka Sveriges ekonomiska politik. Lilly Hansson borde också med tanke därpå inte medverka till att öka möjligheten för den typen av utpressningssituafioner.

Sammanfattningsvis är det både märkligt och oroande att se hur socialdemokrater och borgerliga här går samman för att reducera samhälls-inslaget i energisektorn. Vi säger till socialdemokraterna; Ni går här i koalition med alldeles fel politiska krafter. Def gagnar inte arbetarrörelsen. Def är illa nog, menar vi, aft nyliberala teknokrater börjar tränga in i det nya finans- och ekonomidepartemenfef. Det är än allvarligare när deras idéer

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atom tiUASEA AB

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atom till ASEA AB

börjar erövra även delar av energipolitiken. Och det är inte minst oroande, om den socialdemokrafiska riksdagsgruppen i sådana situafioner infe förmår uppvisa en viss självständighet i sina synpunkter inför regeringsförslag -särskilt sådana regeringsförslag som har ärvts från den borgerliga regeringsmaktens sorglustiga epok.

Herr talman! Jag yrkar bifall fill vpk-reservationen.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

AnL 90 LILLY HANSSON (s):

Herr talman! Det ärende som nu är aktuellt har tidigare i år, närmare bestämt den 11 juni, varit föremål för diskussion här i kammaren. 1 näringsufskoftets betänkande 1981/82:115 redovisades en kommuniké från industridepartementet, innebärande att staten och ASEA inlett överläggningar som syftade till att AB Asea-Atom skulle säljas till ASEA.

Ett enigt näringsutskott uttalade vid det tillfället att man inte hade några principiella invändningar mot en försäljning. Här i kammaren var det endast vpk som anförde en avvikande mening i den frågan.

Def jag nu har sagt kan vara svar på den första frågan som Jörn Svensson ställde, varför vi kände oss förpliktade att stödja en borgerlig proposifion. Vi har, som jag sade, redan fidigare - i våras - principiellt tagit ställning fill en försäljning.

Asea-Atom bildades 1968 med syftet att bedriva en självständig, konkurrenskraffig och lönsam industriell verksamhet på kärnkraftsområdet. Utvecklingen av denna typ av industriell verksamhet har varken nationellt eller internationellt fått den omfattning som man i slutet av 1960-talet bedömde att den skulle få. En viktig faktor i defta sammanhang är det beslut som fattades här i kammaren med anledning av folkomröstningen i mars 1980. En klar gräns sattes då för vårt eget utnyttjande av kärnkraften. I och med detta, den internationella utvecklingen och beslut här i kammaren, kan vi konstatera aft den ursprungliga grunden för AB Asea-Atoms bildande inte längre föreligger.

När de två återstående reaktorerna i vårt eget kärnkraftsprogram är levererade, är den tekniska uppbyggnadsdelen avslutad. Def medför att merparten av Asea-Atoms personal successivt kommer aft frigöras, då inga ytterligare reaktorer skall byggas. För att undvika att denna personal friställs, måste andra sysselsättningsmöjligheter skapas. Bolaget har försökt möta denna situation genom att inrikta sin verksamhet på andra energitekniska områden. Det är en utveckling av verksamheter som passar in i ASEA:s framtidsmönster. Genom den föreslagna försäljningen och ombil-dandet av Asea-Atom till ett ASEA-ägt dotterbolag underlätfas möjligheterna att inom ASEA utnyttja den personal som annars riskerar att friställas. Vi kan på det sättet utnyttja def stora kunnande som denna personal har och också behålla detta kunnande i landet. Det är fråga om att samordna resurser och att utnyttja dem på bästa sätt.

Detta är inget hinder för det socialdemokratiska partiets inriktning när def gäller energipolitiken. Det innebär inte heller att vi i alla lägen stöder ett multinationellt företag, som Jörn Svensson anklagade oss för att vilja göra. ASEA har betytt väldigt mycket för industriutvecklingen på elektronikområdet och framför allt på energiområdet här i landet. Och def kunnande som ASEA har utvecklat har också kunnat utnyttjas i stora internafionella sammanhang, vilket i sin fur har gett sysselsättning och order för ASEA här i Sverige.

Låt mig avslutningsvis ta upp det intresse som staten självfallet har av att def finns inhemsk teknisk kompetens för att klara skötseln av de kärnreak-torer som finns inom vårt land. För att Asea-Atoms kunnande på detta område - man har ju ett hundratal anställda, som sysslar med service när det gäller kärnbränslereakforerna - infe skall tunnas ut, finns i avtalet med ASEA en avsiktsparagraf, där köparen förbinder sig att verksamheten inom kärnenergiområdet skall fortleva och utgöra en kvalificerad resurs för vårt eget kärnenergiprogram. Frän näringsutskottets sida tar vi det som en utfästelse aft denna paragraf är bindande.

Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till hemställan i näringsutskot-fets betänkande nr 3 och avslag på reservationen.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atom tiU ASEA AB

AnL 91 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr falman! Jag måste erkänna att jag infe blev särskilt mer upplyst av Lilly Hanssons anförande om vad som varit den verkliga bakgrunden till det socialdemokratiska ställningstagandet. Jag tycker snarare att def som Lilly Hansson här för fram mer talar för min ståndpunkt.

Låt oss börja med def formella skälet, att en gång en enhällig utredning, fillsatf av en borgerlig regering, skulle förplikta def socialdemokratiska partiet efter ett val som helt förändrat majoritetsförhållandena att stödja ett gammalt "överlevat" borgerligt regeringsförslag. Det är väl inte alls ovanligt

- vi har fakfiskt flera aktuella exempel på sådana ärenden som kommer att
behandlas här i kammaren före jul - aft utredningar har föreslagit saker och
ting men aft sedan regeringspropositionerna och kammarbesluten har skilt
sig därifrån och att regeringspropositioner och kammarbeslut dessutom har
skilt sig från varandra. Om man tycker att en utredning tagit otillräcklig
hänsyn fill fing som man anser är viktiga, är det väl ingenting som hindrar att
man då som överordnad instans, som vi ju ändåar häri riksdagen, korrigerar
sådana felakfiga beslut eller ouppmärksamhefer. Jag förstår alltså inte vari
moralen ligger i det avseendet.

Sedan argumenterar Lilly Hansson ungefär så här, att detta inte är så intressant för staten nu när verksamheten skall omorienteras. Men det förhåller sig ju precis på motsatt sätt. Det är intressant därför att verksamheten kommer att omorienteras i den riktning som ligger i linje med svensk energipolitik. Det tycker vi snarast borde leda till slutsatsen att det då är av intresse aft behålla ett direkt samhälleligt ägarinflytande. Vi anser också att def är viktigt - och det tror jag inte att Lilly Hansson förmår bestrida

- att den omstrukturering som nu måste ske inte överlämnas ät ett stort privat

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atom tiU ASEA AB

multinationellt orienterat företag. Staten borde just av den anledningen vara med och se till att detta inte går till hur som helst utan att det samhälleliga intresset på detta vikfiga område i någon liten rimlig mån beaktas. Det säger jag särskilt med hänsyn till den nafionella säkerheten och den nationella självständigheten.

Sedan blir jag litet beklämd när jag hör Lilly Hanssons försvarstal för ASEA-koncernen. ASEA-koncernen är med i den stora internafionella kartell på elenergiområdet som pungslår konsumenter och samhällsinstitutioner i olika länder. Det är ett stort multinationellt företag som naturligtvis går dit profiten går och som inte har några särskilda nationella bindningar hit. Def är ett ytterligare skäl till att vi hävdar att vi borde ha behållit det samhälleliga inflytande som ändå fanns, även om det på intet sätt skall överskattas.

Vi hade helst sett att de båda arbetarpartierna varit överens om en linje i arbetarrörelsens klassiska anda, som hade gynnat en demokratisk insyn på detta viktiga område, som hade gynnat nationell säkerhet och nationell självständighet gentemot "multinationaler" och utländska stormakter.

AnL 92 LILLY HANSSON (s) replik:

Herr talman! Får jag först påpeka för Jörn Svensson att den kommuniké från industridepartementet som vi behandlade i våras också var ett borgerligt förslag. Vi ansåg från socialdemokratiskt håll att det fanns anledning att med ASEA samordna de verksamheter som Asea-Atom hade inriktat sig på. De ligger väl i linje med def program som finns inom ASEA-koncernen. Som jag nyss sade gäller ju defta en samordning av resurser även på andra områden än specifikt energiområdet.

Def är inte så som Jörn Svensson vill försöka framställa def att staten genom en försäljning av Asea-Atom skulle frånhända sig möjUgheterna aft ta ansvar för energipolitiken eller för utvecklingen av ny energiteknik.

För det första finns i avtalet den fidigare nämnda avsiktsparagrafen. Det är, som jag fidigare sade, en deklarafion som näringsufskoftets majoritet befraktar som en förpliktelse som vi anser att köparen har skyldighet att följa. För det andra finns det ett stort kunnande i ett annat helstatligt företag, nämligen Studsvik Energiteknik AB. Man har under senare är utvecklat sin verksamhet inom det kärntekniska området. Def gäller främst kärnbränsleteknik, avfallsteknik samt reaktor- och säkerhetsteknik, som ju Jörn Svensson pekade pä som någonfing väldigt väsenfiigt i det här sammanhanget. Dessutom har man inom Studsvik gått in på andra energitekniska områden, såsom kolteknik, förbrännings- och förgasningsteknik samt solenergiteknik. Så jag vill nog påstå aft staten infe står tomhänt när def gäller resurser för att ta sitt ansvar för energipolitiken.

Jörn Svensson vet ju mycket väl att sedan Asea-Atom bildades, med de förutsättningar under vilka företaget bildades, har det runnit mycket vatten under broarna.

När det gäller säkerhetstekniska frågor finns en rad instrument och institutioner som har ansvar för olika avsnitt. Vi har statens kärnkraffin-

spekfion, statens strålskyddsinsfifut och nämnden för använt kärnbränsle,
för att nämna några som har ett övergripande ansvai- när det gäller
kärnbränslesäkerheten. Sedan har regeringen naturligtvis också sitt ansvar,
och detta far den genom aft kontinuerligt följa utvecklingen och vid olika
fillfällen titta närmare på utförsel av radioaktiva ämnen och sådana
saker. • •

AnL 93 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr talman! Vi kommer visst inte så värst mycket längre, men jag skall
använda den sista replik jag har rätt till i denna runda.
• Om det nu finns anledning aft samordna verksamheter på ett annat sätt -
och def är kanske obestridligt aft så är fallet på def här området -, bUr denna
samordning bättre eller sämre från. samhällets synpunkt om SarnhäUef
avhänder sig sitt inflytande över dem på det här sättet? Såvitt jag försfår
måsteden rimligtvis bli sämre. Då frågar vi: Varför stödjer ni ett förslag som
går ut på att göra samhällets inflytande mindre? .;

Jag tycker att Lilly Hansson liksom resonerar runt sig själv när hon anger skälen till att man gör detta. De skälen är ju i själva verket skäl för att samhället skulle behålla sitt inflytande och infe överlämna denna samordning och denna teknologiska nyordning helt och hållet åt privata intressen.

Det är riktigt att staten via andra redskap har möjligheter att påverka utvecklingen på detta område, men möjligheterna måste väl rimligtvis bli mindre om man säljer ut ett stadigt ägarinflytande - det är ju det sakeli rör sig om. I varje fall blir de mindre ifall man inte samtidigt ökar inflytandet på andra väsenfiiga delar av energitekriologin och energiprodukfionen.

När det gäller den nafionella säkerheten förvånar mig Lilly Hanssons replik. Hon tycks infe förstå att den inte bara bestårvi att statens kärnkraffsinspekförer går runt och granskar vad den privata industrin har för sig, utan den består framför allt däri att man kan lägga upp produktionen och den teknologiska utvecklingen på ett sådant sätt att självförsörjning på vitala områden garanteras. Detta är den väsenfiigaste nationella säkerhetsfakforn. Det handlar infe i första hand om att utse statliga inspektörer, även om detta är nödvändigt och viktigt. Den viktigaste delen är att bevara en viss nationell självständighet, och handlingsutrymme på detta område och att' kunna påverka teknologin, så att beroendet av de mulfinafionella, och speciellt de amerikanska, koncernerna infe ökar. Det är def väsentliga.

Det är Hksom litet avslöjande att Lilly Hansson, när jag ställer frågoroth nafionell säkerhet, tolkar dem uteslutande■ såsom irispekfionSfrågor. Det avslöjar på något sätt vad jag har. fruktat vara det socialdemokratiska synsättet. Här lär ni nog få lära om. Jag tror att det blir en smärtsam erfarenhet för er, när ni kommer att märka hur de internationella påtryckningarna på olika teknologiska områden men också på ekonomisk-polifiska områden skärps i defta krisens Sverige. Ni borde nu vara mogna aft dra lärdomar av herr Schmidts ochfandras besök beträffande vad det betyder aft inte kunna sätta emot i fråga om etf utrymme för nafionell självständighet på viktiga ekonomiska och produktionstekniska områden. 6 Riksdagens protokoll 1982/83:33

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Överlåtelse äv statens aktier i " AB Asea-Atom tiUASEAAB

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atom tiUASEAAB

AnL 94 LILLY HANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag är nog infe Uka oroad som Jörn Svensson över att vi infe skulle kunna behålla vår nafioneUa självständighet. Jag hyser inte någon större rädsla för aft den skulle minska på grund av att vi säljer våra akfier i Asea-Atom fill ASEA. Asea-Atoms övriga verksamhet utöver den kärntekniska behöver fakfiskt breddas. Eftersom def också passar in i ASEA:s program, har vi sett det såsom fördelakfigt att man till rimliga kostnader kan föra samman dessa bolag och, som jag sade fidigare, även samordna resurserna.

När det gäller stöd fill de mulfinafionella företagen vet Jörn Svensson lika bra som jag att vi i vårt land har att konkurrera på världsmarknaden med våra produkter. Nu råkar ASEA ha ett väldigt stort kunnande på detta område. Det är då självklart att företaget har gått ut på världsmarknaden och vunnit marknadsandelar med detta kunnande. Samfidigt som man fortsätter att utveckla detta kunnande på nya områden och slår sig fram på nya marknader, får man möjligheter aft Utveckla i Sverige och att behålla sysselsättningen här. Man kan från andra länder få order, som ASEA och landet har nytta av.

Som jag sade tidigare har vi med detta inte på något sätt avhänt oss möjligheten att agera när det gäller säkerhetsaspekten och den nationella säkerheten. De institufioner som jag nämnde förut har alla möjligheter att på : ett riktigt sätt följa denna verksamhet och även tä initiafiv, om man skulle se att någonting går i annan riktning än den som vi har stakat ut när det gäller industripolifiken i detta land.

AnL 95 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! I debatten om statens överlåtelse av sina aktier i AB Asea-Atom till ASEA AB har det påståtts - senast här i kammardebatten -att denna överlåtelse negativt skulle påverka statsmaktens möjligheter aft verka för största möjliga säkerhet vid drift av befintlig kärnkraft.

Jag tror att dessa påståenden bygger på missförstånd. En enig riksdag har beslutat att kärnkraffinspekfionen resp. nämnden för tillsyn av hantering av använt kärnbränsle och radioakfivt avfall på kärnkraftsiiidusfrins bekostnad skall ha ansvar för att allt behövligt forsknings- och utvecklingsarbete kommer till stånd.

Vi kan läsa innantill i energipropositionen 1980/81:90 på s. 423. Där står följande klara direktiv till kärnkraffinspekfionen:

■ "Statens kärnkraftinspekfion har ansvar för att beställa det forsknings- och utvecklingsarbete som inspektionen finner nödvändigt för att trygga säkerheten i beslutade kärnénergianläggningar. Detta ansvar innefattar också säkerhetsinriktat forsknings- oCh utvecklingsarbete avseende kärnbränsle och radioaktivt avfall:"

Vi kan läsa vidare på s. 424:

"Inspekfionen bör i anslutning fill riksdagens beslut ta etf särskilt ansvar för aft forskningsuppdrag som erfordras inom inspekfionens verksamhets-

område också kan medverka till erforderlig.kompetensutveckling inom
området." ' . • . '

I 6 § i instruktionen för nämnden för hantering av använt kärnbränsle kan vi läsa följande: Av styrelsen avgörs frågor om förslag till avgift enligt 5 § lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. samt fastställelse av plan för kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet och för övervakning och kontroll av slutförvar.

Det har varit en klar linje i riksdagens beslut som rört säkerhetsfrågorna. Kärnkraftsförefagen skall svara för alla kostnader, men statens organ har ansvaret för att behövliga åtgärder vidtas. Detta kan ske genom beställningar, överenskommelser eller direkta ålägganden.

Denna klara uppdelning mellan def ekonomiska intresset och ansvaret för
att nödvändiga åtgärder vidtas har vi varit eniga om i riksdagen, och jag tror
att def är vikfigt. '

Aft överflytta en del av säkerhetsansvaref på ett affärsdrivande, halvsfät
ligt bolag kan inte vara rikfigt. Vpk tycks.vara inne på de tankegångarna. Inte
ens ett helstatligt affärsföretag kan vara särskilt lämpat för detta. Jag menar
att Asea-Atom i ASEA:s ägo kan få samma uppdrag av kärnkraffinspekfio
nen eller av nämnden för. hantering av använt kärnbränsle som det nu
halvstafiiga Asea-Atom. I båda fallen är det kärnkraftsförefagen som skall
betala, ; . ■ . . ■:■!■■;..'

Ett annat argurnent för att staten skulle behållaJnflyfandef i Asea-Atom har angetts vara övergången till alternativ energiteknik. Detta argument har knappast heller bärighet. Asea-Atoms satsningar på alternativ energiteknik är en mycket Uten del av den mycket omfattande satsning som sker totalt på ny teknik. Det är ingenfing som talar för aft def skulle vara mer intressant för staten att vara delägare i Asea-Atom än i de många övriga företag som arbetar och kommer att arbeta med alternativ energiteknik. Det finns infe heller dokumenterat att statligt ägande akfivt har drivit på utvecklingen eller medfört en bättre styrning av verksamheten.,Statens insatser bör i stället begränsas till att akfivt stödja forskning och- utvecklingsprojekt oavsett i vilket företag eller vilken verksanihet som de förekommer.

Herr falman! Jag har redovisat dessa synpunkter för att ytterligare stryka under att överlåtelsen av statens akfier i Asea-Atom fill ASEA AB är väl motiverad, och jag yrkar alltså bifall till utskottefs hemställan.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atorh tiUASEAAB

AnL 96 JÖRN SVENSSON-(vpk) replik:

Herr falman! Bara en kort notering i anslutning till def uppbyggliga skådespel där företrädare för det forna, borgerliga regeringspartiet faller i def nya regeringsparfiets armar i denna fråga.

Jag tycker att Ivar Franzéns inlägg i sin logik präglades av en stor förvirring. Infe heller Ivar Franzén har nämligen förstått vad nafioneU säkerhet och nafionell säkerhetspolitik är. Han tolkar def ungefär som en amerikansk finansman, nämligen att statens roll skall vara begränsad fill att kontrollera att vissa bestämda krav uppfylls och att. vissa lagar och överenskommelser fungerar, men staten skall absolut infe ge sig in på något

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atom tiU ASEA AB

område där den kan styra teknologin. Teknologin är någonting som på energiteknikens område, på datorteknikens område och på upprustningens område skall överlämnas fill de kommersiella intressena.

Jag förstår så väl att defta är borgerlig politik. Jag väntar mig ingenting annat, och det är fullkomligt naturligt. Men kom inte och påstå att defta gynnar den nafionella säkerheten! Åtminstone def kunde ni låta bli, för så är det ju infe.

Till nafionell säkerhetspolitik på dessa väsenfiiga områden hör också ett aktivt inflytande inom själva produktionssektorn. Har man infe def, då må man ha hur många inspektörer som helst, men man har helt enkelt ingen makt, infe råstyrka nog att tvinga de stora företagen med deras starka internationella bindningar att i def långa loppet och i avgörande situationer handla så som de i det svenska samhällets och den svenska statens intresse skall handla. De blir för starka, om man inte åtminstone på def nationella planet försöker bevara ett grepp också om delar av den teknologiska styrningen och själva produkfionen.

Jag försfår att det som nu sker och som på ett sådant slående sätt ideologiskt har manifesterats genorn Ivar Franzéns anförande är just de två små borgerliga partiernas fortskridande underkastelse under den nyliberala filosofi som högerkrafterna ute i västvärlden driver och som går ut på att reducera samhällsinflytandef och att fa bort samhällsägandet. Jag tycker att Ivar Franzén skulle ge sitt parfi en något värdigare roll än att bara vara klackör till moderata samlingspartiet.

AnL 97 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Låt mig först konstatera aft i varje fall infe Jörn Svensson bidrar till något uppbyggligt skådespel.

Jag försökte - men lyckades tydligen infe - klargöra vad en enig riksdag gång efter annan har beslutat. Det är just att försöka hålla isär de ekonomiska intressena och säkerhetsinfressena. Må så vara att det är på nafionell nivå, Jörn Svensson, men de principer som vi har enats om tidigare är ändå viktiga, och de innebär att det är kärnkraftsföretagen som fullt ut skall betala alla kostnader för aft vi skall uppnå en så stor säkerhet som möjligt i driften av de kärnkraftverk som vi i folkomröstningen har beslutat att vi skall ha i Sverige. Uppdelningen av intressena blir på inget sätt sämre genom att vi överlåter aktierna i Asea-Atom till ASEA. Den aktiva produkfion som återstår i kärnkraffsprogrammet, om vi ser ett par år framåt i fiden, är egentligen bränsleproduktionen.

Def är infe så att def här är fråga om något slags inspektionsverksamhet, utan de två organ som jag tidigare har nämnt har makt att fa inifiafiv fill de åtgärder som krävs för aft vi skall uppnå största möjliga säkerhet. Vi skall väl ändå inte sikta på en omfattande, fortsatt produktion av kärnkraftverk. Det har i varje fall vi ansett vara helt uteslutet.

Under sådana förhållanden menar jag att en inlänkning av Asea-Atom i ASEA och en övergång fill alternafiv energiteknik sker framgångsrikast i den form som här föreslås.

AnL 98 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr falman! När jag karakteriserade den socialdemokratiska-borgerliga omfamningen i denna fråga såsom uppbygglig, var def faktiskt ironiskt menat. Men infe ens det förstod Ivar Franzén.

AnL 99 IVAR FRANZÉN (c) replik;

Herr talman! Jag förstod nog att Jörn Svensson vill få def fill def. Men jag vill samtidigt med min kommentar poängtera, att de ståndpunkter som har tagits av en stor majoritet i riksdagen helt överensstämmer med de principer och rikfiinjer som en totaU enig riksdag i etf flertal fall har beslutat om.'

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Överlåtelse av statens aktier i AB Asea-Atom tiUASEAAB

AnL 100 HUGO BERGDAHL (fp):

Herr talman! Qm riksdagen godkänner avtalet mellan staten och ASEA i fråga om överlåtelse av statens aktier i Asea-Atom, blir Asea-Atom etf dotterbolag helt ägt av ASEA. Detta skulle innebära att jobben för de närmare 1 200 anställda inom Asea-Atom skulle bli avsevärt tryggare. Det skulle också trygga svensk teknik, kunnande och produkfion i fortsättningen inom energiområdet, infe bara när det gäller ätt fullfölja de nu aktuella åtagandena på kärnenergiområdet utan framför allt inför en fortsatt satsning på bl. a. kol- och oljebasérade kraftverk. I def framtida arbetet och framför allt inom forskningen i alternafiva energikällor kommer ASEA;s och Asea-Atoms i framfiden mer samlade resurser fill bättre och effekfivare användning.

Jag tycker att vi i den här debatten inte heller skall glömma bort ASEA:s hundraåriga erfarenhet av forskning och produktion på energiområdet. Detta är vikfigt att konstatera i etf läge då förhoppningar som närdes vid bildandet av Asea-Atom om mycket omfattande kommersiell utbyggnad på kärnkraffområdef inte har förverkligats. Vi känner alla. väl fill den problematik som tynger den industri som bara för några år sedan förutsågs en lysande framfid inom energisektorn. En omställning av verksamheten mot en annan energiteknik och mot leveranser av kompletta indusfriprojekt är en följd som även Asea-Atom alltmer får anpassa sig fill. Defta i sin fur medför att de fidigare motiven för statens engagerriang i bolagefs verksamhet också reduceras. Den förändrade inriktningen av Asea-Atoms framtida uppgifter passar mycket väl in i den verksamhet som ASEA bedriver och vidareutvecklar på energiområdet. Enligt folkpartiets uppfattning är detta avtal som träffats mellan staten och ASEA, om försäljning av statens andel av Asea-Atom, en ur olika synpunkter väl avvägd åtgärd.

Herr talman! Den kommunistmofion som Jörn Svensson har talat för här i kammaren syftar fill inget annat än det som är helt naturligt enligt kommunistisk ideologi, nämligen att förstatliga produktionsmedlen, i defta fall Asea-Atom, och överföra dem i samhällets ägo.

Jag vill avslutningsvis konstatera att inte bara de nuvarande aktieägarna -och def är vikfigt, Jörn Svensson - utan även samfiiga inom Asea-Atoms

Överlåtelse av statens aktier i AB Aiea-Atom till'ASE A AB

AnL 101 JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Låt riiig bara kort nötera ett par saker.

Hugo Bergdahl har på ett fullständigt korrekt sätt skildrat skillnaden mellan å ena sidan en polifik byggd på de kommersiella och mulfinationella intressenas övermakt inom energisektorn och inom produktionen och å andra sidan'den polifik sorn' har sina klassiska rötter i arbetarrörelsens traditioner öch söm går ut på att även på produktionens, teknologins och arbetslivets områden skall demokratins principer råda. Där skall de arbetande människorna som jämlikar styra sig själva, styra sitt lands UtveckUng och inte lämna ut landet åt intressen som går på tvärs med deras.

Def är alltså en fullständigt riktig karakteristik av skillnaden mellan herr Bergdähis och min åskådning i det här fallet. Det är bara att beklaga att infe större delar av arbetarrörelsens företrädare här i kammaren ställer upp på den linje som ändå historiskt har varit arbetarrörelsens.

AnL 102 HUGO BERGDAHL (fp): ■ ■

Herr falman! I dag har vi anledning aft konstatera att vi verkligen lyssnar på Jörn Svenssons sociaUstiska skådespel! den här församlirigeri.

Jörn Svensson tycks ifrågasätta företaget ASEA:s berättigande därför att def är ett välskött och framgångsrikt företag, ett företag sorn har betytt så mycket för att föra svensk kvalitet och svensk produkfion fill andra världsdelar. Som svenskar behöver vi, tycker jag, infe skämmas för de varor 'söm 'gjort'Mrife'bärå''ASEA utan också Sverige-välkänt över hela världen genom de insatser som ASEA har gjort, inte minst på energiområdet.-' '

Ibland undrar jag, när jag lyssnar på Jörn Svensson: Känner Jörn Svensson
sig söm en äkta svensk?' • ••■ -

AnL 103 JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! TUl Hugo Bergdahl vill jag säga att jag tycker att han ställer den frågan till alldeles fél forum. Den skäll han ställa tiU de företag sorri nu mer och 'mer här" lierat sig méd den iriternatioriellä storfinansen, som investerar mera utomlands än i Sverige, söm ingår i kartéUöverenskommel-ser för att pungslå konsumenterna i Sverige och i andra länder. Det är alltså till dem Hugo Bergdahl skall ställa frågan om de är svenskar, för då är frågan berättigad.

företagsamhet som ASEA företräder. Låt sedan vara att man skall bedriva den i socialt acceptabla former - och det tycker jag aft ASEA gör, precis som andra företag i def här samhället.

Är det någonting i företagsamheten som infe passar inom de sociala ramarna, då är def vi polifiker som skall se fill aft def kommer förändringar till stånd. Vi från Hberal sida ställer alltså iipp bakom den företagsform som ASEA representerar.

, AnL 105 JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Def var ett alldeles utmärkt inlägg. Herr Bergdahl svarar ju
själv på den fråga han ställde - nämligen att han som liberal företräder de
kommersiella intressena före den nationeUa självständighetens. För mig är
det precis tvärtom. -

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

De offentligrättsliga villkoren för svenska medborgare anställda utomlands

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 18 för reservationen av Jörn Svenssoii,

28 § Föredrogs

Näringsutskottets betänkanden

1982/83:5 Internafionellf samarbete på råvaruområdet

1982/83:6 Export av farUga produkter

Väd utskottet hemställt bifölls. , .

29 § De ofFentligrättsliga villkoren för svenska medborgare anställda utomlands

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1982/83:2 om de offentligräftsliga villkoren för svenska medborgare anstäUda utomlands.

AnL 106 ANDERS HÖGMARK (m):

Herr talman! I en freparfimofion, 1981/82:1523, tas de offentligräftsliga villkoren för svenska medborgare anställda utomlands upp till behandling. Utgångspunkten för motionärerna är det faktum att Sverige är ett av världens mest exportberoende länder. För att trygga det framfida svenska välståndet krävs enligt rnotionärerna ökad export med ökade marknadsandelar på våra gamla tradifionella marknader samfidigt som det krävs en systematisk bearbetning av nya potentiella marknader. I själva verket förutsätter återskapandet av balansen i den sveiiska ekonomin kraffigt ökad export, gärna i kombination med en minskad import.

Om vi i vårt land skall lyckas med en sådan poUtik avgörs av flera faktorer. Några kan vi inte alls eller enbart marginellt påverka. Andra kan vi mer påtagligt utöva inflytande på. Bl. a. gäller det utformningen av vår egen

Nr 33

Onsdagen den ■ 24 november 1982

De offentligrättsliga villkoren för svenska med borgare anställda utomlands

lagstiftning. En del har förvisso gjorts på detta område, och mofionärerna pekar bl. a. på satsningar på exporffrämjande åtgärder som har gjorts under de gångna åren.

Men på ett par områden har inga nämnvärda förändringar skett. Då tänker jag på exempelvis villkoren för de enskilda människorna inom exportindustrin - för exportförsäljare, resémontörer, tekniker - som vistas utanför landets gränser. Vi moderater menar att det behövs en genomgripande översyn av samfiiga lagar och regler som påverkar villkoren för dem som arbetar utomlands och genom sitt arbete posifivt verkar för att förbättra den svenska bytes- och betalningsbalansen.

I vår reservafion ger vi moderater uttryck för den uppfattningen och menar att en sådan översyn snarast bör komma tUl stånd. En lämplig form för en sådan översyn bör kunna vara en interdeparfemental utredning med uppgift aft skyndsamt genomföra detta angelägna arbete. Visserligen har, som utskoftsmajorifeten påpekar, nya regler som rör bosätfningsbegreppet från den 1 juli i år införts i lagen om allmän försäkring, och dessa regler skapar förhoppningsvis på detta område den ökade klarhet som fråri flera håll har efterlysts. Def är bra. Men utskottet uttrycker samfidigt förhoppningen att regeringen på etf lämpligt sätt skall uppmärksamma ytterligare problem som är förknippade med svenska medborgares anställning utomlands och hänvisar fill den arbetsgrupp som, enligt vad jag har inhämtat främst sysslai-med biståndsarbetarnas tjänstledighets- och meriffrågor.

På något sätt är utskoffsmajorifefens uppfattning etf sorgligt vittnesbörd om hur defensivt man från utskottsmajoritefens sida ser på dessa frågor. Mot bakgrund av aUa de synpunkter som under senare år har framförts om behovet av en samlad översyn av dessa frågor och med, förhoppningsvis, insikt om landets absoluta behov av ökad export är det anmärkningsvärt att motionärernasyrknde i.nte,har vunnit alljnänf gehör, i utskottet..

Herr talman! Jag har inte för avsikt att göra def vid def här tillfället, men jag skulle från flera områden kunna anföra exempel där gällande lagar och praxis direkt ellergenom bestämmelsernas inbördes motstridighet indirekt skapar problem och starkt bidrar till osäkerhet och oöverskådlighef för enskilda personer, företag och myndigheter. Detta, herr talman, gäller 1982, då riksdag, regering, verk och myndigheter borde lägga ned all kraft på att få till stånd en lagstiftning samt en fillämpning av den som inte bara underlätfar exportarbefet i vidaste bemärkelse utan också aktivt stimulerar detsamma via en samlad harmonisering av lagar och regler i exportfrämjande syfte.

Det finns säkert anledning för oss moderater att återkomma i ämnet. Regeringen och dess företrädare här i kammaren borde ha skäl att i vår reservations anda senare återkomma med förslag fill riksdagen. För den svenska exportens utveckUng och därmed för det svenska välståndets tryggande vore förslag i denna riktning ytferiigt välkommna.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till den moderata reservationen i arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 2.

AnL 107 LARS ULANDER (s):

Herr talman! Jag kan efter herr Högmarks anförande konstatera att jag inte behöver utnyttja mina fio minuter. Låt mig först konstatera att såväl utskottsmajoritefen som reservanterna anser att de problem som kan vara förknippade med svenska medborgares anställning utomlands bör fä en snar lösning.

Utskottet pekar i betänkandet pä att tidigare oklarheter när det gäller bosätfningsbegreppet, som spelar en mycket viktig roll i sammanhanget, redan har undanröjts eller övervägs att undanröjas med anledning av de beslut som riksdagen fattade i våras.- Jag utgår tillsammans med övriga i arbetsmarknadsutskottet ingående parfier från att,regeringen på lämpligt sätt uppmärksammar de andra problem som kan uppstå i sammanhanget. Regeringen har f. ö. redan en arbetsgrupp, vilket Anders Högmark berättade om, som fortlöpande följer utvecklingen på detta område, främst när det gäller svensk personal i biståndsarbete.

På det här viset bör problemen kunna få en tillfredsställande lösning. Jag kan infe av de skäl som Anders Högmark här har anfört finna anledning att man skall fUlsäfta en ny särskild utredning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

De offetitiigrätts-liga viUkoren för svenska 'med borgare anställda utomlands

AnL 108 ANDERS HÖGMARK (m):

Herr falman! Det är som Lars Ulander säger och utskoftsmajorifeten
nämner, det finns en arbetsgrupp som studerar dessa problem. Eftersom
Lars Ulander själv omnämner denna grupp vill jag fråga honom vad gruppen
egenfiigen har sysslat med under de senaste månaderna. Def är utomordent
ligt svårt aft få något som helst besked om vad denna grupp gör för att
åstadkomma den eftersträvade anpassningen mellan olika lagar och författ
ningar. Det lilla man kaii inhämta - fakfiskt efter ett visst besvär - är att
gruppen har ägnat sig åt, precis som Lars Ulander sade, att något studera
biståndsarbetarnas tjänstledighetsfrägor och vissa meriteringsfrägor. Men
dessa;bisfåndsarbetare, herr falman, utgör ju-bara en mycket liten del av de
människor som befinner sig utomlands och som aktivt skall stimulera den
svenska bytesbalansen. ' .

Vi reservanter anser aft def bör vara ett samfällt intresse; oavsett vem som sitter i kanslihuset, att verkligen fundera igenom om de olika delarna i den svenska lagsfiftningen fungerar i harmoni med varandra. Är def så aft de skilda begreppen när det gäller skaftelagstiftning, socialförsäkringslagsfiff-ning, valufaförordningar och folkbokföringsregler verkar försvårande sinsemellan för enskilda och företag? Vår uppfattning är-aft det inte föreligger harmoni dem emellan.

Jag vill fråga Lars Ulander om han har någon informafion som andra inte
kunnat ta del av. På vilket sätt arbetar denria grtipp praktiskt i syfte aft
åstadkomma denna harmonisering? -

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

De offentiigrätts-liga villkoren för svenska medborgare anställda utomlands

AnL 109 LARS ULANDER (s):

Herr talman! Vad den grupp det här gäller arbetat med under de senaste månaderna kan jag naturligtvis infe berätta om, därför att det borde kanske Anders Högmark veta bättre. Men vad utskottet nu säger är att utskottet utgår ifrån aft regeringen på lämpligt sätt uppmärksammar eventuella ytterligare problem som är förknippade med svenska medborgares anställning utomlands. Det är etf uttalande från utskottet som väl ändå bör vara klarf och tydligt. Jag tycker därför att det inte finns någon anledning, när def nu finns en grupp som arbetar med dessa frågor, att det skall filisättas en utredning för detta ändamål. Det gäller här problem som vi - som Anders Högmark säger - har ett samfällt intresse av aft lösa, och då bör man också se fill att de löses.

AnL 110 ANDERS HÖGMARK (m):

Herr talman! Jag tror infe heller att def finns någon skillnad mellan Lars Ulanders grunduppfattning och min uppfattning om behovet av att på alla sätt se till att den lagsfiftning det här gäller ses över så att man på alla sätt sfimulerar enskilda personer och företag att jobba utomlands. Hittills har jag haft en stark känsla av aft def råder en defensiv inställning, nämligen att man skall lösa problemen om de dyker upp. Men efter så många påtryckningar och så många sammanställningar som har gjorts från olika håll om behovet av en anpassning på defta område tycker jag aft det är märkligt att utskottet inte mot bakgrund av - precis som Lars Ulander här säger - att vi egenfiigen har etf samfällt intresse kunde ha gett till känna att denna samlade översyn önskas.

Jag skall gärna talaom för Lars Ulander vad gruppen har sysslat med: Den har egenfiigen infe gjort någonting alls under den fid som han bedömer aft de borgerliga parfierna skulle ha etf ansvar för gruppens arbete. Om gruppen har aktiverats under de senaste veckorna har jag inte kunnat erfara, men def hade kanske varit lyckligt för gruppen att något få vidga sitt arbetsområde utöver biståndsarbetarnas problem och verkligen lösa en del problem som svensk industri i dag upplever som besvärande och som även de anställda inom svensk indusfri upplever som besvärande när de måst resa ut med familj och utföra etf tufft arbete ute på fältet för att klara det välstånd som vi i dag lånar upp till.

AnL 111 LARS ULANDER (s):

Herr talman! Om nu Anders Högmark kan ge beskedet att arbetsgruppen inte har gjort någonting alls, kan vi väl ändå säga att utskottsmajoriteten har uppmanat regeringen aft se över dessa frågor och att utskottsmajoritefen har gjort det i form av ett mycket klart uttalande i betänkandet. Därmed anser jag att vi har gjort mera än vad Anders Högmark har lyckats med under de regeringar som har sutfit under de senaste sex åren.

AnL 113 BENGT WITTBOM (m):

Herr talman! Under 1970-falets sista är stod def alltmer klarf att de arbefsförmedlande -uppgifterna inom ramen för AMS verksamhet infe utvecklats på etf godtagbart sätt. Målet att med högsta prioritet placera de arbetssökande i arbete ute på den öppna marknaden fick, och får fortfarande i alltför stor utsträckning, stå tillbaka för ambitionen att hålla nere den öppna arbetslösheten genom omfattande satsningar på bl. a. beredskapsarbeten. Arbetskraftens förändrade sammansättning och beteende ställer allt större krav på effektiviteten i arbefsförmedlandet. En försämrad geografisk rörlighet genom att t. ex. båda makarna förvärvsarbetar och andra ekonomiska och sociala faktorer av skilda slag har också resulterat i avsevärt större svårigheter att snabbt placera de arbetslösa i nya arbeten.

AMS måste; bl. a. mot den här bakgrunden, i ökad utsträckning inrikta sina resurser möt en effekfivisering och utbyggnad av de direkt arbefsför-rnedlande uppgifterna. Den nyligen tillsatta utredningen för översyn av AMS bör arbeta med målet att skapa en bättre fungerande arbetsmarknadspolifisk administrafion med prioritet för arbetsförmedlingen. Nya vägar måste sökas för aft bryta ned byråkratisk tröghet och etf starkt centraliserat beslutsfattande. Vägledande principer för en sådan omläggning av AMS organisation bör enligt moderata samlingsparfiets uppfattning vara att arbetsförmedlings-monopolet skall ses över inom ramen för de av Sverige ratificerade ILO-konventionerna, vilka enligt vår uppfattning genom sin utformning och sitt innehåll ger väsentligt större handlingsfrihet för lagstiftaren Sveriges riksdag än vad som framgått av den allmänna debatten, och vad som framgår av utskottets majoritetsutlåfande. Särskilt bör därvid beaktas sådana yrkesområden där arbetsförmedlingen visat sig ha svårt att uppfylla både de arbetssökandes och arbetsgivarnas önskemål. En långtgående decentralisering av besluten måste genomföras på regional och lokal nivå.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

A rbetsförmedling

En omläggning av arbetsförmedlingen enligt dessa riktlinjer lämnar enligt vår uppfattning utrymme dels för en betydande effektivisering, dels för sänkta kostnader. Förutsättningar skapas också för förbättrade kontakter mellan arbetsgivare, arbetsförmedling och de arbetssökande. En bättre förmåga till anpassning fill föränderliga förhållanden på lokala arbetsmarknader borde också lättare kunna uppnås. Detta skulle vara ett väsentligt bidrag till att sänka def genomsnittliga antalet ersättningsdagar per arbetslös och därmed också minska samhällets kostnader, vilket är ytferiigt vikfigt i def ansträngda budgetläget.

I utskottets betänkande behandlas också tre enskilda motioner av moderata ledamöter. Dessa är skrivna utifrån i stort sett samma utgångspunkter som vår partimotion och har naturHgtvis också fill syfte att genom en förändring av organisafionsformer och huvudmannaskap för arbefsförmedlandet förbättra och effektivisera arbetsförmedlingsarbetet. Motionsyrkandena, som utskottet i och för sig avvisar, bör självfallet behandlas inom ramen för den utredning som moderata samlingspartiet förordar i reservafion 1.

Utskottets utlåtande över mofionerna andas enligt vår mening ensidighet och kanske också ovilja att med en öppen attityd gripa sig an de problem som utan tvivel byggts in i vår arbetsmarknadspolifiska och arbefsförmedlande administrafion under 1970-talef. Utskottets majoritet tar egenfiigen infe upp de problem som ligger fill grund för vår partimotion. I stället slår man utan minsta tvekan fast att det inte finns några variationsmöjligheter för arbetsförmedlingslagstiftningen inom ramen för de tidigare nämnda ILO-konventionerna. Detta tycker vi, herr talman, är en märklig inställning, sett från den synpunkten att vi under senare år under såväl hög- som lågkonjunktur kunnat konstatera aft vår nuvarande organisafion av arbetsförmedlingen inte kunnat motsvara de krav som både arbetssökande och arbetsgivare ställer. Arbetsförmedlingen har t. ex. trots omorganisation och försök till effektiviseringar flera gånger infe klarat av att förse företagen med yrkesutbildad arbetskraft under den senaste högkonjunkturen, samtidigt som vi vet att människor med yrkeskunskaper gick arbetslösa. Kritiken från enskilda arbetsgivare vad gäller personkontakterna med arbetsförmedlarna och också arbetsförmedlingarnas effektivitet är fortfarande stark. . Herr falman! Under senare år har man dock kunnat upptäcka en något större öppenhet i den allmänna debatten kring de problem som en alltför trög och byråkratiserad AMS inneburit. Tyvärr finns det ingenting av detta i majoritetens skrivning. Under föregående år tillsattes på riksdagens uttryckliga önskan en översynsutredning av AMS. Utredningen har enligt nuvarande direkfiv en omfattande uppgift, och det är många som hyser stora förhoppningarom vad utredningen skall kunna åstadkomma. Från moderata samlingspartiets sida hoppas vi självfallet också att utredningens slutresultat skall komma att innebära väsentliga förändringar inom AMS, med nya organisationsformer, som innebär en väsentlig förbättring av effektiviteten. Men vi har svart att förstå hur utredningen på ett seriöst och grundligt sätt skall kunna gripa sig an sin uppgift, utan att nödvändiga grundfakta utreds.

De absolut vikfigaste av nödvändiga grundfakta måste enligt vår uppfattning vara att fastställa vilken rörelsefrihet och handlingsfrihet för olika tänkbara organisationsförändringar och organisationsformer som finns inom ramen för de ILO-konventioner som Sverige har skrivit under. Hur skall utredningen annars kunna fa fill vara de möjligheter till organisations- och huvudmannaskapsförändringar för att förbättra effektiviteten i arbetsför-medlingsarbefet till gagn för både företag och enskilda människor som finns att tillgå? Hur skall man kunna föreslå nödvändiga förändririgar inom arbetsförmedlingslagstiftningen? Hur skall man över huvud taget kunna fullgöra sin uppgift med hänsyn fill kraven från arbetsmarknaden och inte minst med hänsyn till det ansträngda stafsfinansiella läget?

Herr talman! Med det sagda vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 2 som är fogade till utskottets betänkande.

Nr 33

Onsdagen den 24 november. 1982

A rbetsförmedling

AnL 114 LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Den som söker ett arbete i dag får ofta höra att det inte är någon idé aft gå fill arbetsförmedlingen därför att det inte finns några jobb. Visa dig själv på styva linan! Sök jobb själv! Gä direkt till arbetsgivaren! - Så lyder råden från många. Def kan naturligtvis gå bra, framför allt för dem som har mycket bra kunskaper- för dem som har lyckats här i livet, som det heter. Men för def stora flertalet, för de vanliga människorna, är dessa råd rena hånet. Det gäller framför allt i fider med hög arbetslöshet, när samhällssystemet inte förmår ge alla etf arbete. Denna inriktning är ju privatmänniskans syn. Det är den egoistiska vägen. Denna syn är framför allt inriktad på den starkes rätt. Det är en i grunden djupt reaktionär väg som saluförs, inte minst från Arbetsgivareföreningens propagandaenhef. Några av moderaternas initiafiv andas just denna syn.

Arbetsförmedlingarna har i dag, som jag ser det, inte tillräcklig status. Genom deras roll, genom att de inte har arbeten att erbjuda och genom att de som förmedlar inte har makt och befogenhet aft placera arbetskraft, blir gör-def-själv-kampanjerna ett slag mot arbetsförmedlingens uppgifter. Tilltron fill arbetsförmedlingen minskar.

Vi har i vpk-motionen pekat på framför allt tvä fall där arbetsförmedlingen skulle spela en mycket posifiv roll men där man har misslyckats kapitalf. Det ena fallet gäller strävan att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. De präglas fortfarande av könsmönstref i detta samhälle och vill inte ta jobb på nya områden. Det andra fallet gäller de handikappade, och man har infe heller fått ut dem på arbetsmarknaden. Där gäller def tillämpningen av främjandelagen.

Detta är också en fråga om att arbetsgivarna har rätt att fritt avgöra vem som skall anställas. I prakfiken har varken fackförening eller arbetsförmedling något som helst inflytande över detta. Varken medbestämmandelagen eller de avtal som nu finns, främst inom den privata sektorn, ger fackföreningen något reellt infiytande. När utskottet i sin motivering för avslag på vpk:s krav på obligatorisk arbetsförmedling hänvisar till att medbestämmandet ger inflytande, talar man med dubbla tungor. Utskottets

Ni" 33 ledamöter säger aft medbestämmandelagen är något aft gripa tag i, och i

Onsdagen den nästa stund avstyrker samma utskoftsledamöter vpk:s förslag att bredda de

24 november 1982 fackliga organisafionernas inflytande, så att de har något medel i sin hand.

--------------------- Behandlingen av medbestämmandelagen om en vecka i denna kammare

A rbetsförmedling

kommer att visa detta.

Arbetsköparna vill ju ha de bästa. De vill ha toppkraffer, som skall slitas ut på några år. Def gäller framför allt inom industrin. Man klagar över att def inte finns arbetskraft inom den offenfiiga sektorn som konkurrerar. Vi.skall emellerfid komma ihåg och slå fast att många söker jobb inom industrin utan att få något. Det handlar i realiteten om en utsortering - de är inte bra nog, inte fillräckligt dugliga.

Vpk anser att def måste vara samhället och de fackliga organisationerna som avgör vem som skall ha ett bestämt arbete. En obligatorisk arbetsförmedling kan omöjliggöra för arbetsköparna att i tider av arbetslöshet välja och vraka bland de arbetssökande, aft plocka ut de bästa och på def sättet skapa ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden. När man tillämpar defta sätt att välja och vraka är det dessutom lätt för arbetssökande att komma in i yrkesförbud. Man ser till att vissa personer är svartlistade. Genom registreringar på tidigare arbetsplatser o. d. ser man till att man har en åsiktsregistrering. Med en obligatorisk arbetsförmedling skulle ingen råka ut för något sådant.

Def är viktigt aft genomföra en obligatorisk arbetsförmedling framför allt under sådana konjunkturer som vi häri dag. Men de nuvarande förhållandena beror ju inte bara på konjunkturen - vi har ju också en strukturell arbetslöshet. Då måste arbetsförmedlingen ta på sig etf aktivt ansvar och se fill att de som söker arbete får arbete på ett rättvist sätt - att man inte plockar ut de bästa.

Arbetsmarknadsministern har ju nyligen sagt att de långtidsarbetslösa och de som är utförsäkrade eller på väg aft bli utförsäkrade skall få förtur till beredskapsarbete. Defta ger bara en liten vink om. vad en obligatorisk arbetsförmedling skulle kunna göra för nytta, nämligen se fill att ingen bUr utförsäkrad, att alla får arbete i någorlunda jämn ström. Målsättningen måste vara arbete åt alla. Men en obligatorisk arbetsförmedling skulle ändå kunna göra det litet lindrigare för dem som står utanför arbetsmarknaden. Def gäller alltså för den obligatoriska arbetsförmedlingen att anvisa etf arbete. Vederbörande skall vara lämplig för jobbet och ha de erforderliga kvalifikationerna. Arbetsgivaren skall inte ha rätt att avvisa den sökande. Däremot anser vi att fackföreningen, med de befogenheter som den skulle ha enligt våra förslag, skulle kunna se fill - kanske bl. a. genom vetorätt - att anvisningar fill anställningar sker på lämpligt sätt.

Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall fill reservafionen 3, som är fogad till utskottets betänkande.

Mofionerna från moderaterna har etf gemensamt, nämligen att man med olika argument försöker få riksdagen att fatta beslut om en privatisering av arbetsförmedlingarna.

Argumenten är litet olika - alltifrån den moderata partimotionen 2054, som kräver en översyn inom ramen för de av Sverige ratificerade ILO-konventionerna, till Allan Åkerlinds mer direkta krav på att privat arbetsförmedling skall fillåtas och att sådana arbetsförmedlingar skall verka jämsides med de offentliga. Man kan konstatera aft det finns två klara uppfattningar i dessa frågor. Moderaterna hymlar inte med sin uppfattning: Privatisera, även om det skulle slå hårt mot dem som är i behov av service och hjälp från dessa vikfiga serviceorgan!

Klarf är att en arbefsförmedlingsorganisation som moderaterna förespråkar snabbt skulle tvinga fram två arbetsmarknader. Aft moderaterna inte skulle ha något emot detta är kanske infe världens största avslöjande.

Avslöjande däremot är krifiken från moderaterna mot effekfiviteten och verksamheten på arbetsförmedlingarna. Under de sex år som vi har haft olika borgerliga regeringar har arbetsförmedlingarna varit i strykklass. Faktum är .att trots ständigt ökad arbetslöshet och ökade arbetsuppgifter för arbetsförmedlingarna har viljan hos de borgerliga partierna att ge arbetsförmedlingarna personalla resurser varit milt sagt dålig. Sedan kan man som i reservationen nr 1 skylla på att effektiviteten är låg. Är detta en fortsättning på den förtalskampanj mot de anställda på arbetsförmedlingarna som startades av en av den orsaken känd riksdagskandidat under valrörelsen?

Folkparfiet och centern har inte ställt sig bakom moderaternas reservafioner, utan de har ställt sig bakom skrivningarna i betänkandet, och det är bra. Men en liten brasklapp har man ändå ansett sig ha anledning aft komma med. Man beklagar aft arbetsförmedlingsutredningen inte har fått fullfölja sitt arbete. Varför beklagar man det? Dén utredningen fanns det ingen anledning aft fillsäfta, och därför är det etf naturligt skeende med hänsyn fill valresultatet att den inte fortsätter. En utredning tillsätts om man har för avsikt att ändra rådande förhållanden, och då i bestämd riktning. Så var ju fallet med denna utredning. Riktningen var, som alla vet, för ett ökat privat inslag i arbefsförmedlandet.

Reservation 3 från vpk far upp en gammal bekant, nämligen obligatorisk arbetsförmedling. Ingen utanför vpk ställer upp för detta krav. Tvärtom anser t. ex. den fackliga rörelsen aft inflytandet över personalpolitiken skall tillkomma de fackliga organisationerna.

-Herr talman! Det är ingen tillfällighet att Internationella arbetsorganisationen ansett sig ha anledning att råda sina medlemsländer aft arbeta för en avgiftsfri offenflig arbetsförmedling. De internafionella erfarenheterna med privata arbetsförmedlingar är definitivt inget att ta efter.

Arbetsförmedlingen är en mycket viktig del av arbetsmarknadspolifiken. Skulle moderaterna lyckas med sina uttalade försök till en privatisering, blir följden en försämrad arbetsmarknadspolitik. Att de i ett läge med större arbetslöshet än någonsin i vår tid gör svulstiga deklarafioner som skulle ställa

Nr 33

Onsdagen den 24 november .1982

A rbetsförmedling

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

A rbetsförmedling

de arbetslösa i en åtskilligt sämre situation bör noteras. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

AnL 116 BENGT WITTBOM (m> replik:

Herr talman! Jag skall inte göra denna debatt särskilt lång, Lars Ulander, så jag nöjer mig med en replik. Det gör jag därför aft det inte går att resonera med socialdemokraterna om de här frågorna. Såväl i utskottet som i kammaren säger de bara: Ni vill bara privatisera, ni vill bara privatisera. De bryr sig inte alls om vad vi tagit upp i vår parfimotion.

Jag tycker att det är oansvarigt, Lars Ulander, att inte ens vara beredd att ge sig in och diskutera att ge arbetsmarknadsutredningen för översyn av AMSen möjlighet aft gå från grunden med sin uppgift. Detta är ju exakt vad vi har föreslagit i vår motion: Qm det sedan visar sig att det finns ett utrymme för aft förbättra effekfiviteten i arbetsförmedlingsarbefet i Sverige som skulle innebära ändrade organisationsformer och kanske t. o. m. något privat inslag, så får vi ju ta ställning till detta då, Lars Ulander. Sluta med denna monumentala argumentation mot motionsyrkandet!

Sedan vill jag bära påminna Lars Ulander öm att vi har en omfattande privat arbetsförmedling i Sverige-. Och fur är väl def. Har inte Lars Ulander tänkt på att enskilda människor i mycket stor utsträckning sköter om förmedlandet av egna arbeten, att enskilda människor på basis av informationer i tidningarna, t. ex. annonser, och andra kontakter skaffar sig jobb? Det gör de utan offentlig kontroll och insyn, och def fungerar bra. Hur skulle det se ut om detta inte fungerade? Dä skulle arbetsuppgiften för arbetsförmedlingarna här i landet bli dem ännu mer övermäktig.

Det pågår en förtalskampanj mot de anställda, säger Lars Ulander. Def är etf enkelt, svepande argument bara för att slippa diskutera de grundläggande sakfrågor som faktiskt måste diskuteras, om man är beredd att ta upp vår partimotions yrkande till en seriös diskussion: Men det vill infe Lars Ulander, och jag kan mycket väl förstå varför. Jag hoppas däremot att vi i utredningen kan komma till en något mer seriös diskussion än den Lars Ulander tycks vara beredd att ta här.

AnL 117 LARS-OVE,HAGBERG (vpk) replik;

Herr talman! När Lars Ulander blankt avvisar obligatorisk arbetsförmedling, gör han det med argumentet att de fackliga organisationerna skall ha ett ökat infiytande. Hur blir det med det ökade inflytandet, Lars Ulander? Ända sedan 1976 har det inte ökat, och jag har infe sett att socialdemokratin aktivt har verkat för att inflytandet skall öka. I utvecklingsavtalef pä den privata sidan finns inget som helst stöd för detta inflytande. När skall det komma och i vilka former?

När man nu avvisar förslaget om obligatorisk arbetsförmedling, måste jag. fråga: Utesluter det ena det andra? Det kan väl inte vara de lokala fackföreningarnas sak att avgöra vilka som skall få arbete över hela linjen? Den egenfiiga utsorteringen sker på arbetsförmedlingen. Den arbetssökande anvisas ett arbete, men arbetsgivaren kan i dag totalt nonchalera denna

anvisning. Vi vet ju vilka krav som ställs på den som söker arbete. De är så pass hårda och omöjliga att en del sökande infe kan få etf arbete. Fungerar då arbetsförmedlingen bra? Def måste man fråga sig.

Nu har socialdemokraterna regeringsmakfen. Jag vill fråga Lars Ulander: Fungerar arbetsförmedlingen i dag bra, framför allt i etf läge med stor arbetslöshet? Efter vad jag kan förstå sker ändå en form av offentlig utsortering. Den skulle vara ännu mer omfattande, om vi infe hade arbetsförmedlingen. Men när vi ser svagheterna klarf framför oss, måste vi väl vidta åtgärder: båda stärka den fackliga makfen lokalt och förbättra arbetsförmedlingen.

Bengt Wittbom talade i sista delen av sitt anförande verkligen om vad han var ute efter, nämligen en ökad privatisering - sköt dig själv, i likhet med Svenska arbetsgivareföreningens kampanj.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

A rbetsförmedling

AnL 118 LARS ULANDER (s) replik:

Herr talman! Jag har fått en del frågor som jag skall försöka besvara. Bengt Wittbom sade aft han bara ville ha en översyn. I sitt första inlägg gick han fakfiskt rätt hårt in för att stötta de motioner som väckts från moderata samlingspartiet, dels parfimotionen, dels enskilda motioner. Dessa motioners inriktning är fullkomligt klar, nämligen en ökad privatisering av arbetsförmedlingen. Def är ingenfing att resonera om. Skälet fill att vi har fått en skiljelinje inom utskottet är ju att utskottet har förklarat att det inte är med på en sådan privatisering. Därför är det lika bra att Bengt Wittbom låter masken falla och säger vad han egenfiigen vill. Def är infe så uppseendeväckande i och för sig. Def skulle vara mer uppseendeväckande, om moderata samlingspartiet inte skulle ha denna uppfattning.

Min lilla anmärkning om att man kastar sig över arbetsförmedlingens personal håller jag fast vid. I reservationen vill man att utskottet skall förklara att effektiviteten i den nuvarande verksamheten inte är tillfredsställande enligt utskottets mening och att inte heller omorganisationen kommer aft bli tillfredsställande. Men för detta bör man anklaga sig själv och inte den organisation det gäller, eftersom man infe har givit den tillräckliga resurser.

Till Lars-Ove Hagberg vill jag säga att man givetvis kan påstå att ingenting har hänt frän 1976 och tills nu. När def gäller en väldig mängd frågor har utvecklingen stått stilla, t. ex. beträffande demokratibifen. Men vi får väl hoppas att vi nu skall kunna få fart på den.

Fungerar arbetsförmedlingen bra som den är i dag? Jag vill påstå att vi har all anledning att ställa upp väldigt hårt för de människor på arbetsförmedlingen som dagligen jobbar intensivt med dem som har en besvärlig arbetsmarknad. Pä arbetsförmedlingen görs dagligen och stundligen insatser för att ge människorna fillfredsställelsen av aft ha ett arbete.

1 stället för att gä den väg som vpk talar om och som skulle vara rätt omöjlig

på många sätt - en obligatorisk arbetsförmedling - bör man verka för att få

fram flera arbeten. Def är naturligtvis grundförutsättningen. Men man bör

också se till att man ger arbetsförmedlingarna resurser, så att de. oavsett om

.7 Riksdagens protokoll 1982/83:33

Nr 33

Onsdagen den -24 november 1982

A rbetsförmedling..

det finns få eller många jobb, kan ge stöd åt de människor som är i behov av hjälp. Det är då väldigt viktigt aft vi förfar på det sättet.

AnL 119 LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:

Herr talman! Jag vill gå litet längre än Lars Ulander och säga: Jag ställer upp för dem som arbetar med arbetsförmedling, men jag vill också ge dem bättre villkor än vad Lars Ulander vill - han vill bara ställa upp för dem. Och de får jobba på ganska hopplösa villkor i dag, vad jag förstår. Den främsta orsaken finns kanske inte inom deras egen organisation utan ligger i att arbetsgivaren är sä omöjlig beträffande att ta emot, aft man sorterar ut. Det är just i fråga om det momentet som jag skulle vilja hjälpa arbetsförmedlingarna till att göra ett bra och rejält arbete och inte bidra till utsorteringen, som de till viss del får vara med om i dag - naturligtvis oförskyllt. Det är den frågan som jag tycker att Lars Ulander skall fundera litet över.

Det är också dags att göra någonting beträffande den stärkta lokala fackliga makfen. Jag efterlyste socialdemokratiska initiativ från 1976 och framåt. Jag har inte sett några. Ni har bara avslagit våra krav. Och så sent som i veckan lade ni ytterligare maktfrågor på is - det får vi se nästkommande vecka.

AnL 120 ARNE FRANSSON (c):

Herr falman! Riksdagen har i dag att fa ställning fill vissa motioner som berör formerna för arbetsförmedlingsverksamheten. Ifrån centerns sida har vi ingen annan uppfattning än den som redovisats i utskotfsbetänkandet.

På en punkt beklagar vi emellerfid den nya regeringens handlande, nämligen beslutet att lägga ner den statliga arbefsförmedlingsutredningen. Vi är av den uppfattningen att def hade varit värdefullt om den hade fått fullfölja sitt arbete. Avsikten med utredningen var aft behandla frågan om arbetsförmedling för korttidsanställda på kontorsområdet. Därutöver skulle utredningen också fa upp frågan om arbetsförmedling på kulturområdet. I utredningsuppdraget ingick bl. a. att söka få fill stånd en klarare gränsdragning mellan lagUg och olaglig verksamhet. Def betonades också i utredningsdirektiven att eventuella förslag skulle sammanfalla med ILO-konvenfioner-nas intentioner.

Utredaren kom så långt i sitt arbete att ett delbetänkande avlämnades med en kartläggning av verksamheten inom kontorsservicebranschen. Vad jag har förstått har utredaren ytterligare material sammanställt som hade varit värdefullt att få publicerat. Men så tycks nu inte bli fallet, och det är att beklaga.

Utskottet säger att regeringen i annat sammanhang skall låta göra den översyn av arbetsförmedlingslagen som kan anses mofiverad. Jag vill därför fråga utskottets talesman Lars Ulander: På vilket sätt skall defta översynsarbete bedrivas? Och när förväntas arbetet påbörjas? Jag tror att det vore värdefullt om vi kunde få etf svar, eftersom den statliga arbetsförmedlingsutredningen nu tycks vara ett minne blott.

Vi skall i dag inte diskutera de arbetsrättsliga frågorna. Men de har ändå

aktualiserats tidigare i debatten, och det riktades viss kritik mot att det infe har hänt så mycket under de sex år som def varit icke-socialistiska regeringar. Låt mig därför säga till'Lars Ulander att jag infe tycker att starten för hans parti har varit så speciellt lysande, eftersom han under veckan har yrkat avslag på sin egen partimotion där just dessa frågor tas upp - till den debatten återkommer vi ju nästa vecka.

Herr talman! För dagen.har jag inget annat yrkande än yrkande om bifall fill utskottets hemställan i samtliga delar.

Nr 33

Onsdagen den 24 november d982

Arbetsförmedling

AnL 121 GUSTAV PERSSON (s):

Herr talman! Arbetsmarknadsutskottet konstaterar i sin skrivning att utvecklingen på arbetsmarknaden under 1980-falet har starkt försämrats. Vi har en arbetslöshet av en omfattning som vi infe har upplevt sedan 1930-falet. Framför allt ungdomsarbetslösheten inger stark oro. Antalet lediga platser är rekordlågf. Sysselsättningen inom industrin har sjunkit kraftigt, samfidigt som sysselsättningsökningen i den offentliga sektorn har avstannat. Defta är något nytt. Tidigare har vi vant oss vid att även om sysselsättningen inom industrin har gått ner, så har nya arbeten skapats i den offenfiiga sektorn.

Den tekniska utvecklingen med ökad robotisering och datorisering kommer att öka under 1980-talet inte bara inom industrin, utan strängt taget på hela arbetsmarknaden. Defta kommer aft kräva stora omställningar på arbetsmarknaden. Vi har fidigare upplevt denna utveckling i fekobranschen och inom varven. Nu är def våra stora basnäringar - gruvorna, skogen och StåUndustrin - som står inför stora förändringar. Även om en konjunkturuppgång skulle förbättra arbetsmarknadssituationen, får vi räkna med stora omställningar på arbetsmarknaden..

Erfarenheten visar att en sådan utveckling drabbar särskilt de svagare grupperna på arbetsmarknaden. Det gäller framför allt de handikappade, de gamla och de nyfillträdande på arbetsmarknaden, såsom ungdomar och kvinnor, men även de som saknar utbildning eller som infe har en gångbar utbildning drabbas.

Den här situationen kan prakfiskt taget alla människor hamna i. Även om man är ung och välutbildad i ett skede av livet, kan man under livefs gång drabbas av sjukdom, def yrke man arbetar i kan rationaliseras bort, företaget kan läggas ner eller man blir äldre och orkar kanske infe med etf tungt och hårt arbete.

- För aft möta en sådan situafion på arbetsmarknaden krävs stor beredskap. Vi måste föra en ekonomisk politik som skapar nya jobb när de gamla försvinner. Det krävs samtidigt stora arbetsmarknadspolitiska insatser. Regeringen har nyligen presenterat riksdagen en rad åtgärder i detta syfte, och fler förslag kommer.

Etf viktigt instrument i arbetet för aft arbetsmarknadspolitiken skall bli framgångsrik är en väl fungerande arbetsförmedling. Arbetsförmedlingen har därför under en följd av år byggts ut för att man skall underlätta för alla arbetssökande att få ett arbete. Ju högre ambition vi har när det gäller aft ge

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

A rbetsförmedling

100

människor möjlighet att delta i arbetsgemenskapen, desto större krav måste vi ställa på arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har här två viktiga funktioner: dels att påverka arbetsgivarnas rekrytering, dels aft ge de arbetssökande en korrekt bild av arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingen konfronteras ständigt med de konflikter som finns meUan arbetslivets krav och individens fysiska, psykiska och sociala situation. Arbetsförmedlingen har därför fått en rad resurser vid sidan om själva förmedlingsarbetet för att kunna häva dessa hinder och sammanjämka de oUka kraven. Det gäller arbetsmarknadsutbildning, olika hjälpmedel för att anpassa arbetsplatserna, flytfningsersäftning, lönebidrag för nyanställning eller fortsatt anställning av personer med nedsatt arbetsförmåga, etc. Ju större dessa resurser blir, desto vikfigare är def med en väl fungerande arbetsförmedling som alla har tillgång till.

Arbetsförmedlingen har därför en central uppgift i hela vår sysselsättningspolitik. Försämrar vi arbetsförmedlingens möjligheter att arbeta drabbar det hela arbetsmarknadspolifiken.

Def är därför socialdemokratin och fackföreningsrörelsen slår vakt om den offentliga arbetsförmedlingen och avvisar kraven på privat arbetsförmedling, som framförs i flera moderata motioner.

Moderaterna har valt att gå fram med flera mofioner med olika lydelse -förmodligen i syfte att de lättare skulle vinna riksdagens bifall. Den gemensamma nämnaren är dock densamma, man vill införa privat arbetsförmedling.

Erfarenheter från de länder där man tillåter privata arbetsförmedlingar visar att arbetsmarknaden blir segregerad. De privata arbetsförmedlingarna är bara intresserade av att betjäna den mest attraktiva arbetskraften, som ger mest utbyte till lägsta kostnad. Den offentliga arbetsförmedlingens uppgift bUr då att ta hand om de mest svårplacerade, som har svårt att konkurrera på arbetsmarknaden. Detta kommer att medföra en försvagning av den offentliga arbetsförmedlingen.

Eftersom arbetsförmedlingen har en central roll i hela arbetsmarknadspolitiken, kommer också effekten av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna att försämras. Det är en utveckling som inte bara drabbar de arbetssökande, utan på litet längre sikt även arbetsgivarna och företagen.

En uppdelning av arbetsmarknaden i A- och B-lag strider mot våra grundläggande sysselsäftningspolitiska mål om allas rätt fill arbete, liksom mot idéerna bakom arbefsförmedlingslagen. Det var bl. a. för att stoppa segregeringen på arbetsmarknaden som ILQ-konventionen mot privat arbetsförmedling kom fill.

Den grundläggande tanken i 1935 års lag om arbetsförmedling är att arbetsförmedlingen skall vara avgiftsfri och öppen för alla grupper på arbetsmarknaden. 1 detta ingick också att förhindra att de arbetssökande otillbörligt utnyttjas av enskilda personer. Den som utfört ett arbete skall själv få hela ersättningen för arbetet och infe behöva avstå en del av lönen fill någon som förmedlar arbetet. Om ett ekonomiskt beroendeförhållande

uppstår mellan den arbetssökande och förmedlaren finns risk för missbruk av olika slag.

Etf viktigt tillägg fill arbefsförmedlingslagen gjordes också 1942, där man uttryckligen angav att uthyrning av arbetstagare var att anse som arbetsförmedling om def huvudsakliga syftet var aft förmedla arbete.

Arbefsförmedlingslagen avser således också aft förhindra skentransaktioner som ges karaktären av entreprenadförhållanden, när def i verkligheten är fråga om förmedling av arbetskraft. Def är därför viktigt att framhålla att uthyrning av arbetskraft står i strid med arbefsförmedlingslagen, vilket bl. a. har bekräftats av högsta domstolen 1973. Def står också i strid med den ILO-konvention som arbetsförmedlingslagen bygger på.

Med den utveckling vi kan skönja på arbetsmarknaden kommer arbetsförmedlingen att ställas inför ökade krav både kvantitativt och kvalitafivt.

Det finns, som jag redan har antytt, klara tendenser fill ökad utslagning och utesfängning från arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen måste då med olika medel hjälpa arbetstagarna att ta de arbeten som finns, påverka arbetsgivarnas utbud av arbetsplatser och påverka atfityder hos både arbetsgivare och arbetstagare. Under tider av hög arbetslöshet ställer arbetsgivarna stora krav på arbetskraften och undviker att anställa handikappade eller människor med andra arbetshinder.

Nya grupper har tillkommit som arbetssökande. Grupper som inte har någon bestämd yrkesinriktning eller yrkeserfarenhet dominerar. Det gäller många kvinnor, invandrare och ungdomar.

Arbetsmarknaden förändrar därmed arbetsförmedlingens sätt att arbeta. Förändringen går i riktning mot allt större krav på att direkt medverka till aft hjälpa individen till etf arbete som passar hans eller hennes förutsättningar.

Arbetsförmedlingen har också fill uppgift att med olika medel försöka påverka arbetsgivare och fackliga organisafioner att driva en anställnings-politik som är förenlig med de sysselsäftningspolitiska målen. Det gäller inte minst i jämsfälldhetsfrågorna. För att kunna uppfylla dessa mål måste arbetsförmedlingen kunna arbeta med hela arbetssökandesfrömmen.

En privat arbetsförmedling har av naturliga skäl inga möjligheter aft uppfylla dessa krav. Den kommer i stället att motverka de angivna målen i fråga om allas rätt till arbete.

Privat arbetsförmedling står därför i konflikt med de arbetsmarknadspolitiska målen.

Med def anförda, herr falman, yrkar jag bifall fill utskottets hemställan.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

A rbetsförmedling

Nr 33 på 100-105 miljarder. Upplåningen för att täcka dessa underskott går

Onsdagen den lavinartat snabbt. Räntekostnaderna ser ut aft bli oss övermäktiga. Det är

24 november 1982 varje partis ansvar i Sveriges riksdag, Gustav Persson, att peka på

_____________ möjligheter till besparingar och mer rationella sätt att arbeta inom

A rbetsförmedling

statsförvaltningen och den offentliga verksamheten. Vi måste redan nu sätta i gång ett omfattande besparingsarbete, så att Sverige inte hamnar i samma situation som en del andra länder i världen, som står inför statsbankrutt. I det läget måste vi fråga oss: På vilket sätt kan vi inom arbetsmarknadspolitiken hjälpa till att spara?

Moderaterna - sades def - väcker olika typer av motioner bara för att försöka åstadkomma privat arbetsförmedling i slutändan. Nej, Gustav Persson, det gör vi inte. Vi lägger fram förslag för att försöka få i gäng en grundlig och seriös diskussion om hur vi skall kunna finna nya former för att klara en effektiv arbetsförmedling som kostar mindre pengar än vad dagens kostar. Pengar är nämligen något som Sverige har ont om, och det måste även en socialdemokrat ta hänsyn fill.

AnL 123 ARNE FRANSSON (c):

Herr talman! Jag beklagar att socialdemokraterna står tomhänta och inte kan ge något besked om hur det fortsatta arbetet med översyn av arbefsförmedlingslagen skall bedrivas. Därför torde vi få aktualisera frågan i annat sammanhang. Jag hade hoppats få ett svar från de socialdemokratiska företrädarna här i riksdagen i dag, men så tycks icke bli fallet.

AnL 124 GUSTAV PERSSON (s):

Herr talman! Bengt Wittbom säger här att vi bör spara genom aft satsa på privat arbetsförmedling. Låt mig bara erinra om hur man har förbättrat arbetsförmedlingen under de senaste åren. Vi har fått ADB i platsförmedlingen, vi har fått obligatorisk platsanmälan och man har nyligen inom arbetsmarknadsverket avslutat en pilotufredning, vars syfte är att förbättra arbetsförmedlingen.

Jag menar att man nu måste pröva de möjligheterna först. Låt personalen inom arbetsförmedlingen arbeta i lugn och ro, så tror jag att vi har möjligheter att verkligen förbättra arbetsförmedlingen, något som jag knappast tror blir fallet om vi satsar på ytterligare privat arbefsförmed-Ung.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 (översyn av arbetsmarknadsmonopolet)

Utskottets hemsfällan bifölls med 229 röster mot 73 för reservafion 1 av Anders Högmark m. fl.

med 229 röster mot 73 för bifall till utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 2 av Anders Högmark m. fl. anförda mofiveringen.

Wow. 4 (obligatorisk arbetsförmedling m. m.)

Utskoftets hemställan bifölls med 283 röster mot 17 för reservation 3 av Lars-Ove Hagberg.

31 § Gemensam nordisk arbetsmarknad

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1982/83:5 om gemensam nordisk arbetsmarknad.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Gemensam nordisk arbetsmarknad

AnL 125 RUNE GUSTAVSSON (c):

Herr falman! Om man skall döma efter arbetsmarknadsutskottets betänkande är detta ärende infe så omfattande. Därför har jag begärt ordet för att anföra några synpunkter på denna fråga.

I de nordiska diskussionerna talar man ofta om fre hörnpelare som grundval för nordiskt samarbete, nämligen 1955 års trygghetskonvention, 1957 års passöverenskommelse och 1954 års arbefsmarknadsöverenskom-melse. Def är den senare överenskommelsen som vi nu skall besluta oss för att ersätta med en ny som föreligger i reviderad form.

Jag har infe för avsikt att anföra några synpunkter på utskottets uttalande i betänkandet. Däremot önskar jag mot bakgrund av den synnerligen ingående behandling som frågan om revision av överenskommelsen har fått i Nordiska rådet och dess social- och miljöutskott framföra några synpunkter på den nordiska behandlingen.

Först kort om bakgrunden fill överenskommelsens fillkomst. Genom en kungörelse i oktober 1943 frifogs danska, finska, isländska och norska medborgare från tvånget aft söka tillstånd för arbete i Sverige. Vid andra världskrigets slut hade ca 40 000 icke-svenska medborgare - de flesta nordbor - fått arbete utan krav på arbetstillstånd i Sverige. I prakfiken innebar detta att en "nordisk" arbetsmarknad hade etablerats i Sverige. Försök gjordes att utvidga befrielsen från arbetstillstånd till aft också gälla i Danmark och Norge. Den överenskommelsen, som undertecknades i november 1946, kom dock bara att omfatta Danmark och Sverige.

Så fortsatte arbetet. Nordiska parlamentariska kommittén för friare sariifärdsel m. m., tillsatt år 1951, förordade att passtvånget avskaffades för nordbor vid resa inom Norden. Defta skedde år 1952, då en s. k. personell passunion infördes i Norden. För icke-nordbor upprätthölls under ytterligare några år kravet på passkontroll vid passering av nordiska gränser. Eftersom ingen passtämpel längre kunde berätta om fidpunkten för inresan till ett nordiskt grannland, blev det i praktiken omöjligt att upprätthålla kravet på arbetstillstånd. Nordiska parlamentariska kommittén föreslog därför aft en gemensam nordisk arbetsmarknad skulle upprättas. Nordiska rådet antog en rekommendafion i saken vid den första sessionen år 1953. I början av juli 1954 trädde överenskommelse om gemensam arbetsmarknad mellan Dan-

103

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Gemensam nordisk arbetsmarknad

104

mark, Finland, Norge och Sverige i kraft. Island anslöt sig ej då till överenskommelsen.

Två begränsningar fanns i överenskommelsen; den gällde inte för fria yrkesutövare och infe heller för yrkesgrupper för vilka särskilda krav på aukforisafion eller legitimation uppställdes. Främst inom sjukvården kom en rad yrkesutövare att gå miste om den fria arbetsmarknadens fördelar. Dessa olägenheter har avlägsnats genom att separata överenskommelser träffats grupp för gmpp. 1966 trädde överenskommelsen om arbetsmarknad för läkare i kraft, 1967 för tandläkare, 1970 för sjuksköterskor, 1971 för farmaceuter och 1978 för sjukgymnaster. Därefter har arbetsmarknaden genom beslut 1981 utökats fill 13 ytterligare yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Det har vi här i riksdagen tidigare ratificerat.

Under de drygt 27 år som överenskommelsen varit i kraft har den inte -före den nu aktuella revisionen - reviderats på någon punkt. Kompletterande bilaterala avtal har dock ingåtts mellan Finland och Sverige. De nordiska länderna har också antagit riktlinjer för arbetsförmedlingssamarbefet i Norden.

Sedan överenskommelsen ingicks har snart över en miljon människor flyttat mellan de nordiska länderna. Av den totala nordiska flyffningsrörel-sen har nästan 80 % bestått av finländarnas flyttning mellan Finland och Sverige. Danmarks och Norges andel av den totala nordiska flyftningsrörel-sen har varit rätt blygsam.

Frågan om en revision av överenskommelsen aktualiserades redan 1974 inom Nordiska arbetsmarknadsutskottet. Någon revision kom då inte till stånd, men frågan fogs på nytt upp vid rådets session 1979. Från finländsk sida önskades en ajournering av 1954 års arbefsmarknadsöverenskommelse. Det underströks särskilt att någon uppsägning av avtalet inte var aktuell. Från finländsk sida var man däremot av den uppfattningen att infogandet av en social- och flyftningssäkerhetsklausul skulle kunna minska olägenheterna av utvandring och flyffningsrörelser på det individuella planet. Att komma fill rätta med defta problem var dels en samnordisk, dels en bilateral fråga för Finland och Sverige, enligt statsminister Sorsa.

Initiativet fill revisionen har således tagits från finländskt håll och som en konsekvens av den nämnda omfattande emigrationen från Finland fill Sverige under senare delen av 1960-talef tiU mitten av 1970-talef.

Inom rådet har det funnits full förståelse för de problem som de fria flytfningsrörelserna mellan de nordiska länderna och framför allt mellan Finland och Sverige medfört och en vilja fill att avhjälpa dessa. Samtidigt har emellerfid rådet varit mycket uppmärksamt på att den fria arbetsmarknaden inte får inskränkas och begränsas till men för den enskilde medborgarens rätt aft fritt ta arbete och bosätta sig i vilket av de nordiska länderna han själv önskar. Det är med stor tillfredsställelse man därför nu kan konstatera att också Island undertecknat överenskommelsen.

Den isländske social- och hälsominisfern framhöll i samband med behandlingen av den reviderade överenskommelsen vid sessionen i Helsingfors i mars aft def är första gången som Island är fullt ut medlem av samtliga

traktater beträffande def nordiska samarbetet. Undertecknandet av arbetsmarknadsöverenskommelsen är därför en vikfig milstolpe för Island och de islänningar som lägger vikt vid etf större isländskt deltagande i def nordiska samarbetet, framhöll den isländske ministern.

Vid rådets utskottsbehandling framstod def som helt klarf aft revisionsförslaget var ett resultat av ett kompromissförfarande. Olika önskemål och strävanden hade jämkats ihop till en helhet. Def framhölls dock att framfiden fick utvisa om arbetsmarknadsöverenskommelsen skulle kräva ändringar. Def väsenfiiga var att en ny överenskommelse nu skulle komma fill stånd, även om den innehöll vissa brister som utskottet hade pekat på.

Liksom arbetsmarknadsutskottet gjort i sitt betänkande framhölls av rådet preambelns innehåll om att flyttning mellan länderna skall göras under på förhand kända samt socialt och ekonomiskt tryggade förhållanden - en mycket vikfig punkt. Här fillgodoses sålunda def finländska önskemålet, framför allt framfört av den finske statsministern. Rådet ansåg det dock inte önskvärt eller nödvändigt att utöver den nyss reviderade frygghefskonven-tionen bygga upp ett alfernafivt socialt säkerhetsnät.

Från rådets sida konstaterades att överenskommelsen är svåröverskådUg och infe helt exakt i ord och uttryck, vilket kan medföra svårigheter då man skall tolka överenskommelsen. Speciellt gäller detta för dem som inte är experter på området. Det vore således en fördel om den enskilde nordbon finge möjlighet att fa del av och förstå innebörden i överenskommelsen. Som den nu är utformad kan vissa problem föreligga; man är medveten om detta inom rådet.

Det framhölls som synnerUgen viktigt aft def redan i inledningen till överenskommelsen slås fast att varje nordisk medborgare har rätt att få ta arbete och bosätta sig i ett annat nordiskt land, en deklaration som helt klarf är i överensstämmelse med rådefs fidigare uttalanden. Det konstaterades också att syftet med den genomförda revisionen inte på något sätt varit att införa begränsningar i den fria rörligheten pä arbetsmarknaden i Norden.

I detta sammanhang vill jag understryka aft ett av de mest grundläggande mofiven för nordiskt samarbete är att undanröja prakfiska hinder vid resa, flyttning eller byte av arbete eller uppehållsort i Norden.

Som ett led i denna målsättning diskuteras nu inom Nordiska rådet begreppet nordiskt "medborgarskap". Detta innebär infe ett medborgarskap i juridiskt och statsräftsligt hänseende utan kan på sikt betyda t. ex. gemensamma nordiska personnummer, harmoniserad sociallagstiffning och rösträtt i riksdagsval. En nordisk databank för lediga platser skulle kunna underlätta för en person att söka arbete i något av de fem nordiska länderna. Idén är inte ny. Redan på 1950-talet formulerade nämligen den danske statsministern indirekt tanken på etf nordiskt medborgarskap.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Gemensam nordisk arbetsmarknad

Nr 33 Herr talman! Jag har velat framföra dessa synpunkter, därför att jag tycker

Onsdagen den att denna fråga är av så stor betydelse för Norden och det nordiska

24 novernber 1982 folket.

Personalresurserna Överläggningen var härmed avslutad. för kontrollen av

arbetsgivaravgifter Utskottets hemställan bifölls. och källskatt

32 § Föredrogs

Civilutskottets betänkande

1982/83:3 Huvudmannaskapet för räddningstjänsten, m.m. (skr. 1982/ 83:22)

Utskottets hemställan bifölls:

33 § Personalresurserna för kontrollen av arbetsgivaravgifter och källskatt

Föredrogs civilutskotfets betänkande 1982/83:4 om personalresurserna för kontrollen av arbetsgivaravgifter och källskatt (förs. 1981/82:20).

106

AnL 126 STURE PALM (s);

Herr falman! Det ärende som nu ligger på riksdagens bord har fått en märklig behandling av civilutskotfet. Det gäller riksdagens revisorers förslag om personalresurserna för kontroll av arbetsgivaravgifter och källskatt. Detta arbete ingår som en del i revisorernas granskning beträffande kontrollen av skatter och avgifter.

Vid granskningen har vi funnit att kontrollen av arbetsgivaravgifter har
varit eftersatt. Det har bl. a. visat sig att riksdagen fidigare anslagit medel för
en bättre kontroll - men många av de tjänster som dessa medel är avsedda för
har infe tillsafts. —

Jag vill hänvisa fill de intressanta uppgifter som finns att läsa i handlingarna. Där framgår det att revisorerna, sammanfattningsvis, har föreslagit att kvarstående vakanser i bemanningsplanen för lokala skattemyndigheterna snarast fylls ut och att de för kontrollen av källskatt och arbetsgivaravgifter tillsatta tjänsterna endast används för avsedda uppgifter. Vidare föreslår revisorerna att utbildningen av nyanställda handläggare intensifieras och aft frågan om inrättande av särskilda rekryteringstjänster övervägs. Dessutom har vi föreslagit att åtgärder vidtas i syfte att öka tjänsternas attraktivitet.

Till detta betänkande är fogat ett yttrande från skatteutskottet, som ju fidigare uppmärksammat den här frågan. Skatteutskottet skriver starkt och understryker vad som framförts av revisorerna. Jag vill citera vad skatteutskottet säger vid sin skrivning till civilutskotfet:

"Mot denna bakgrund fäster utskottet i likhet med revisorerna stor vikt vid

att en väl fungerande grundorganisation för kontrollen av arbetsgivarnas redovisning så snabbt som möjligt kommer till stånd."

Civilutskotfet, som står för betänkandet i detta ärende, understryker i sin text dessa frågors stora betydelse, men hemställer kort och gott aft revisorernas förslag läggs fill handlingarna.

Herr falman! Defta är ur revisionens synpunkt en ytterst märklig handläggning av våra förslag. Mot denna bakgrund vill jag fråga utskottets företrädare: Vilken ledning kan myndigheterna få av ett sådant beslut? Enligt min mening ingen alls! Det kan lätt uppfatfas som en likgilfighet från riksdagens sida som vi finner rent uppseendeväckande.

Revisorernas förslag kan enligt vår mening inte jämföras med en vanlig verksamhetsberättelse, som brukar läggas till handlingarna. Vi frågar oss, om revisorerna i fortsättningen måste lämna fram mofioner på sina förslag för att få dem seriöst behandlade i resp. utskott.

Herr falman! Jag vill med defta kort och gott anmäla aft vi anser oss nödsakade att återkomma till den här frågan under den allmänna mofionsfiden.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Personalresurserna för kontrollen av arbetsgivaravgifter och källskatt

AnL 127 KJELL MATTSSON (c):

Herr falman! Som Sture Palm sade är def betänkande vi nu behandlar föranlett av ett av revisorerna framlagt förslag till åtgärder för att förbättra kontrollen vid de lokala skattemyndigheterna av arbetsgivarnas redovisning av skatter och avgifter. Utskottet har i olika sammanhang fidigare betonat vikfen av bättre kontrolUnsafser på skatteområdet. Vi har därför självfallet ingen annan uppfattning än revisorerna om def betydelsefulla i en bättre och mer effekfiv kontrollverksamhet. Men utskottet har också konstaterat att de olika förslag som revisorerna lagt fram antingen kan vänfas bli tillgodosedda utan riksdagens eller regeringens vidare åtgärd eller kommer att beaktas i def kommande arbetet hos regeringen eller myndigheterna.

Låt mig ta ett exempel. Revisorerna har framhållit att de kvarstående vakanserna snarast bör fyllas ut. Den undersökning som vi har gjort inför behandlingen av förslaget har visat att det i mars 1982 var ett tjugotal tjänster som var obesatta. De uppgifter vi fick pekade pä aft resterande icke besafta tjänster skulle komma aft vara tillsatta under innevarande budgetår.

Jag skall inte gå in på de övriga av revisorernas förslag, utan nöjer mig med att erinra om aft den förra regeringen tog inifiativ fill och genomförde den omorganisation av de lokala skattemyndigheterna som är en av. förutsättningarna för en bättre kontroll. Dessutom kom ju även den nya regeringen att ta initiafiv till en förbättrad kontroll. Därför tycker jag att det som Sture Palm här säger tyder på att han infe tilltror den nya regeringen några möjligheter i def här sammanhanget. Eftersom så mycket gjorts av det som revisorerna tagit upp och eftersom ytterligare några av de åtgärder som initierats av den tidigare regeringen kommer aft fortsättas av den nya, har vi i

107

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Personalresurserna för kontrollen av arbetsgivara vgifter och källskatt

civilutskottet inte funnit det meningsfullt med tillkännagivande enligt revisorernas förslag. Vi har infe heller föreslagit aft riksdagen skall avslå förslaget, utan har i full enighet stannat för något som kan kaUas en mellanform, nämligen aft förslaget läggs fill handlingarna. Det var detta som Sture Palm speciellt reagerade mot. Men alternativet hade i så fall, som jag nyss nämnde, varit aft vi hade yrkat avslag på framställningen med hänvisning fill att de frågor som har tagits upp i revisorernas förslag redan är under behandling.

AnL 128 STURE PALM (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter kanske erinrar sig omläggningen av . revisorernas arbetsrutiner. Tidigare riktade vi våra propåer till regeringen. En del propåer gav vissa resultat, andra ligger väl kvar i olika lådor. Vi lade för några år sedan om rutinen så att man nu skall vända sig till resp. fackutskott för att riksdagen skall uttala sin mening i vissa frågor. Dessa fackutskott, som skulle representera en sakkunskap, skulle markera sitt ståndpunktstagande till de olika förslag som vi lagt fram.

Man kan nu i civilutskotfets betänkande hitta vissa starka formuleringar. Def framhåUs aft man behöver denna förstärkning. På ett ställe ser jag formuleringen "utskottet utgår ifrån". På annat ställe säger man som svar på våra konkreta förslag att "utskottet förutsätter".

Vi har i dag för några fimmar sedan haft uppe ett ärende som kulturufskottet har behandlat. Utskottet har besvarat varje fråga som vi har aktualiserat. Men här sveper man till med att lägga förslaget till handlingarna. Vi som läser så mycket vet ju att man infe lägger ner så mycket arbete på papper som avslutas med att frågan läggs fill handUngarna. Då anses def vara något passé. Men om man gör ett fillkännagivande skulle man markera aft riksdagen har en uppfattning i de frågor där utskottets eget serviceorgan riksdagens revisorer har plockat fram material.

108

AnL 129 KJELL MATTSSON (c):

Herr talman! Jag är fullt införstådd med den arbetsordning och de arbetsuppgifter som revisorerna har. Men det betyder inte att revisorerna, om de lägger fram etf förslag, har någon sorts självklar rättighet att få sina förslag bifallna av riksdagen. Utskottets genomgång av de förslag som revisorerna har tagit upp visar att en del av ärendena kommer att vara lösta innan detta budgetår är slut, andra kommer aft behandlas i budgetpropositionen och några fas upp i direkta löneförhandlingar och liknande. Därför har vi i utskottet kommit fram till slutsatsen att infe använda den metodik som vi annars brukar använda. Den metodiken innebär att anfingen tillstyrka ett förslag genom att ge regeringen till känna vad utskottet anfört eller att avstyrka förslaget. Att "ge regeringen tUl känna", som Sture Palm ville att vi skulle göra i defta fall, gör man endast om regeringen infe har gjort eller ännu infe vill göra någonting i den fråga som har tagits upp. Jag hoppas att den nuvarande regeringen fortsätter def arbete som redan är påbörjat på detta

område. I så fall kommer förslagen och synpunkterna i revisorernas framställning att bli genomförda.

AnL 130 STURE PALM (s):

Herr talman! Nu har vi en riksdagens kontrollmakf, och den skall väl fungera oavsett vilken regering som sitter eller vilka formuleringar man hittar. Vi hade alltså önskat att riksdagen gjort en markering, som jag sade förut, att riksdagen uttalat någon uppfattning i sammanhanget. Hela detta yttrande slutar ju i en västgöfaklimax, och def är att beklaga. Men vi får försöka komma överens om rufinerna. Vi sammanträffar ju årligen med utskotten för att gå igenom de granskningsärenden som ni vill aft vi skall ge oss på. Därmed trodde vi att det skulle finnas etf gemensamt intresse hos utskotten och dem som riksdagen har utsett att granska statsförvaltningen.

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Personalresurserna för kontrollen av arbetsgivaravgifter och källskatt

35 § Anmäldes och bordlades Motionerna

1982/83:67 av Sten Svensson 1982/83:68 av Sten Svensson och Per Westerberg 1982/83:69 av Per Unckel m.fl.

1982/83:70 av Jan-Erik Wikström och Kerstin Göthberg Tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 (prop. 1982/ 83:25)

1982/83:71 av Christer Eirefeh m. fl.

1982/83:72 av Evert Hedberg m. fl.

1982/83:73 av Erik Hovhammar och Eric Hägelmark

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83:50)

1982/83:74 av Staffan Burenstam Linder m.fl.

1982/83:75 av Christer Eirefelt och Ivar Franzén

Ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713), m. m. (prop. 1982/83:51)

1982/83:76 av Göte Jonsson m. fl.

Effekfivare regler för debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter (prop.

1982/83:60)

1982/83:77 av Allan Ekström

Ändring i föräldrabalken (prop. 1982/83:62)

109

Nr 33 1982/83:78 av Karin Ahrland

Onsdagen den 1982/83:79 av Eric Hägelmark och Erik Hovhammar

24 november 1982 Föriängd reglering av anslutningen av privatpraktiserande tandläkare fill

_____________ ________________ tandvårdsförsäkringen (prop. 1982/83:63)

Meddelande om

interpeUation

36 § Meddelande Om interpellation

Meddelades att följande interpellation framställts

den 24 november

110

1982/83:39 av Pär Granstedt (c) till utrikes- och haridelsminisfern om regeringens ställningstaganden i vissa utrikespolifiska frågor:

Tradifionella ledstjärnor för svensk utrikespolitik har varit konsekvens och bred politisk förankririg. Det är betydelsefullt aft den svenska utrikespolifiken bygger på väl förankrade principer och aft vi kan uppvisa ett betydande mått av enighet utåt och på så sätt skapa förtroende för vårt handlande och våra ställningstaganden. Självfallet innebär infe detta att def inte bör föras en debatt i frågor där det finns genuint olika uppfattningar. Däremot måste det vara önskvärt aft infe kortsiktiga inrikespolifiska bedömningar gör att man skapar konstlade motsättningar.

En av de utrikespolitiskt präglade frågor där det under de senaste åren framkommit de skarpaste mötsättningarna mellan regering och opposifion gällde def svenska inträdet i IDB. Med djupt moraliska och principiella mofiveringar motsatte sig deri dåvarande socialdemokrafiska oppositionen def svenska inträdet, och man krävde vid upprepade tillfällen att Sverige skulle lämna banken. Ca en månad efter det att den nya socialdemokratiska regeringen hade tillträtt visade den sig infe ha för avsikt att avveckla det svenska engagemanget utan i stället föreslå att Sverige skall delta i en ny kapitalpåfyllnad.

En senare aktuell fråga gäller Sveriges röstning i FN beträffande Östtimor. Sverige stödde under flera år FN-resolufioner, som krävde tillbakadragande av indonesiska trupper från området. När dessa resolutioner i längden visade sig meningslösa och i praktiken minskade våra möjligheter fill humanitära hjälpinsatser, avstod Sverige från aft stödja motsvarande resolution år 1981. Detta föranledde då skarp kritik från den dåvarande socialdemokrafiska opposifionen i riksdagen. Hösten 1982 röstade Sverige, nu med socialdemokrafisk regering, på samma sätt som året innan och som den socialdemokrafiska oppositionen då hade fördömt.

Etf område där def traditionellt varit en mycket bred polifisk uppslutning gäller Sydafrika och inte minst kravet på att isolera den sydafrikanska apartheidregimen. Trots detta utsatte den dåvarande socialdemokratiska opposifionen ibland regeringen för kritik för att den inte ansågs gå tillräckligt långt. 1 början av november beviljade IMF, där Sverige är medlem, ett lån på

Onsdagen den 24 november 1982

Meddelande om frågor

ca 7 miljarder kronor till Sydafrika. Bakom detta beslut står också den Nr 33 nordiska representanten, efter klartecken från Sverige. Detta står naturligtvis på etf uppseendeväckande sätt i strid med Sveriges vanliga politik gentemot Sydafrika.

Det är föreståeligf om svensk utrikespolitik mot bakgrund av sådana här exempel ibland kan verka svårförståelig och oklar. Def vållar naturligtvis alltid en viss osäkerhet när regering och opposifion hamnar på olika linjer i principiellt vikfiga frågor. Om sedan ett ledande parfi byter posifion i samband med aft det övergår från att vara oppositionsparti fill att vara regeringsparti, så blir naturligtvis inte osäkerheten mindre.

Det måste förutsättas att de ställningstaganden som jag har berört här bygger på nya förhållanden som fillkommit under det senaste året Och som framtvingar nya bedömningar. Vilka dessa nya förhållanden skulle vara har dock knappast framkommit i den allmänna debatten.

Med hänvisning fill det anförda hemställer jag att få rikta följande frågor till utrikesministern:

1. Vilka nya förhållanden i Latinamerika eller i övrigt ligger bakom den socialdemokratiska regeringens ställningstagande till IDB?

2. Vilka nya förhållanden ligger bakom den socialdemokrafiska regeringens ställningstagande när def gäller Östtimor?

3. Hur förklarar utrikesministern Sveriges medverkan till etf mycket stort lån fill Sydafrika?

37 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 24 november

1982/83:124 av Sten-Ove Sundström (s) till arbetsmarknadsministern om åtgärder för att förhindra en ökad utförsäkring från arbetslöshetskassor-

En följd av att antalet långtidsarbetslösa ökat har blivit att allt fler utförsäkras från arbetslöshetskassorna. För 1982 räknar AMS med en ökning med 50-75% jämfört med 1981. Utförsäkringen innebär fÖr många människor att de tvingas söka socialhjälp. Dels utgör defta en ökad belastning på utsatta kommuners ekonomi, dels upplever många arbetslösa det som generande att utsättas för den prövning som def innebär aft söka socialhjälp, även om det är en naturlig rättighet när ingen annan hjälp finns att få. I den allmänna debatten betraktas den ökade utförsäkringen från arbetslöshetskassorna som etf stort hål i vårt trygghetssystem.

Jag vill därför ställa följande fråga till chefen för arbetsmarknadsdepartementet:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för aft förhindra en ökad utförsäkring från A-kassorna?

111

Nr 33

Onsdagen den 24 november 1982

Meddelande om frågor

1982/83:125 av Kenth Skårvik (fp) fill kommunikationsministern om återupptagande av persontrafiken på järnvägssträckan Munkedal-Lysekil:

Enligt 1979 års trafikpolitiska beslut ingår vissa bandelar i det s. k. riksnätet, medan andra skulle bli föremål för vidare diskussioner.

På bandelen Munkedal-LysekU har persontrafiken lagts ned. Samtidigt pågår med AMS-medel en betydande upprustning av banans standard. Nu fill halvårsskiftet 1983 skall beslut fattas huruvida persontrafiken skall återupptas. SJ driver nu en omfattande parallell busstrafik.

Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga kommunikationsministern:

Avser regeringen medverka fill att persontrafiken på bandelen Munkedal-Lysekil återupptas?

Förteckning över talare 1982/83:33

(Siffrorna avser sida i protokollen)

Onsdagen den 24 november

Talmannen 6

Alemyr, Sfig (s) 21, 43, 45

Andersson, Lennart (s) 73

Bergdahl, Hugo (fp) 85, 86

Bergqvist, Jan (s) 27, 29, 30, 32, 33, 41

Carishamre, Nils (m) 49, 55

Ekström, Allan (m) 7, 10

Elm, Ingegerd (s) 58, 60

Eriksson, Ingvar (m) 70, 72

Fleetwood, Elisabeth (m) 17, 61, 65, 66, 67

Franck, Hans Göran (s) 36, 37, 38

Fransson, Arne (c) 98, 102

Franzén, Ivar (c) 82, 84, 85

Gustafsson, Sfig (s) 9, 11

Gustavsson, Rune (c) 103

Hagberg, Lars-Ove (vpk) 93, 96, 98

Hansson, Ing-Marie (s) 69

Hansson, Lilly (s) 78, 80, 82

Hjelmström, Eva (vpk) 26, 28, 29, 38, 40

Häggroth, Sören (s) 48

Högmark, Anders (m) 87, 89, 90, 91

Jonsson, Elver (fp) 12, 14, 16

Jonäng, Gunnel (c) 34, 40, 41

Karlsson, Ove (s) 71, 72

Kempe, Maj (vpk) 56, 60, 61

Korpås, Sture (c) 24

Lantz, Inga (vpk) 5

Mattsson, Kjell (c) 107, 108

Nilsson, Tore (m) 22, 68

Norrby, Kari-Eric (c) 64, 65, 66

Olsson, Marfin (c) 13, 15, 16

Palm, Sture (s) 106, 108, 109

Paterson, Sten Sture (m) 40

Persson,Gustav (s) 99, 102

Persson, Sigvard (c) 18

Stensson, Börje (fp) 62, 66, 67

Sundberg, Ingrid (m) 19, 30, 32, 33, 36, 38, 39, 41

Svensson, Jörn (vpk) 76, 79, 81, 83, 85, 86, 87

Svensson, Olle (s) 5

Söderqvist, Oswald (vpk) 41, 44, 45, 46

113