Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1982/83:1

Redogörelse
1982/83:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

1 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

Redaktör: Birgitta Hallström
Omslag: Kerstin Anckers

Översättning till engelska av Summary in English: John Hogg
Norstedts Tryckeri
Stockholm 1982

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

I ALLMÄNNA DOMSTOLAR m. m.

Domstolsväsendet m. m.

Formerna för hörande av rättsläkare i brottsmålsrättegång 20

Vissa övriga ärenden 24

Åklagar- och polisväsendena

Riksåklagaren och ubåt 137 34

Husrannsakan hos konkursförvaltare 39

Begreppet ”fortsatt husrannsakan”; även fråga om kopiering av

privatbrev som påträffats vid husrannsakan m. m 42

Hämtning till förhör, underrättelse om anledningen därtill m. m. 54
Kroppsvisitation m. m. i samband med kontroll av bilförare .... 57

Polismans åtgärd för att stoppa motorcyklist, som därvid skadats.
Vakthavande befäls ansvar för ledningen av förföljande och efterföljande
64

Oriktigt omhändertagande av bil m. m 71

Frigivning av omhändertagen berusad person 74

Vakthavande befäl har lämnat polisstationen under tid då han varit

i tjänst 79

Diabetiker som omhändertagits på grund av berusning har avlidit

efter förvaring i polisarrest 82

Tillämpningen i vissa fall av bl. a. lagen om tillfälligt omhändertagande
(LTO) och lagen om omhändertagande av berusade personer
m.m. (LOB) 90

Polismyndighet har utfärdat riktlinjer för beviljande av tillstånd till

anordnande av allmänna sammankomster (torgmöten) 95

Förflyttning av polismän till annan tjänstgöringsort av disciplinära

skäl 100

Vissa övriga ärenden 104

Kriminalvård

Förutsättningar för beviljande av korttidspermission 110

Fråga om jäv enligt förvaltningslagen 119

Dödsfall på kriminalvårdsanstalt 122

Sekretess inom kriminalvården 124

Kritik mot kriminalvårdsnämnden för handläggningen av ärende,
vari beslutanderätten i fråga om frigivningspermission delegerats

till övervakningsnämnd. Bl. a. har kriminalvårdsnämnden ej ansetts
ta tillräckligt ansvar för sådana beslut. Fråga också om innebörden
av att delegation återkallas 130

Vissa övriga ärenden 135

II FÖRSVARET m. m.

Åtal mot fänrik för missbruk av förmanskap och mot överste för

tjänstefel 151

Militär medverkan i civil verksamhet 156

III VÅRDOMRÅDET

Socialtjänst

Beslut om åtal mot hemsamariter för mutbrott 162

Socialförvaltnings handläggning av ett ärende angående omhändertagande
för samhällsvård 165

Underlåtenhet att vidta åtgärder i ett barnavårdsärende 168

Hämtning i Finland av ett för samhällsvård omhändertaget barn . 173
Fråga om rätten till socialhjälp får göras villkorad av att den
hjälpsökande deltar i gruppsamtal och om videobandupptagningar

vid sådana gruppsamtal 179

Socialförvaltnings och länsrätts handläggning av en ansökan om

offentligt biträde 188

Handläggningstider i vårdnadsärenden 189

Socialnämnds skyldighet att avge yttrande i körkortsärende .... 193

Hälso- och sjukvård

Patient intagen på sjukhus för tvångsvård oaktat vårdintyget var

ogiltigt 196

Överläkare har försöksutskrivit avviken patient 198

Sjukhus’ möjlighet att utan patients medgivande innehålla dennes

medel för vårdavgift 198

Rätt för sjukhusledning att avvisa journalister från sjukhusområde 203
Socialstyrelsens tillämpning av abortlagen 204

Socialförsäkring

Handläggning av ansökan om bidragsförskott. Bl. a. fråga om bestämmelserna
om underrättelse till den underhållsskyldige om ansökan
i lagen om bidragsförskott iakttagits och om förvaltningslagens
krav på beslutsmotivering uppfyllts 208

Handläggning av ett ärende om bidragsförskott. Försäkringskassan
har bedömt ett mellan föräldrarna ingånget avtal om underhållsbidrag
som en nullitet 209

Fråga i vad mån försäkringskassa i ärenden om bidragsförskott bör

godta domstols bedömningar i underhållsfrågor 211

Tillämpningen av den s. k. officialprövningsprincipen vid handläggningen
av ett arbetsskadeärende 212

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

Myndigheterna och informations- och serviceverksamheten —
synpunkter med anledning av några JO-beslut.

Av Per-Erik Nilsson 217

JO:s tillsynskompetens m. m 221

Offentlighet och sekretess

Överlämnande av journalhandlingar från sjukhus till företagsläka re

224

Kurator vid socialmedicinsk poliklinik har utlämnat uppgifter om
klient till dennas arbetskamrater. Fråga om detta kunde lända

klienten till men och om tystnadsplikten åsidosatts , 226

Den nya sekretesslagens inverkan på sjukhusens kontakter med

polis och anhöriga 227

Sekretesskyddet för yttrande i ärende hos JO 230

Fråga om handling hos socialstyrelsen var allmän handling eller
inte och om det var felaktigt att förstöra den sedan framställning

gjorts att få del av handlingen 232

Om meddelarfrihetens omfattning såvitt gäller beslut från hälso och

sjukvårdens ansvarsnämnd 237

Får privata dataföretag anlitas för att registrera deklarationer

m.m.? 238

Yttrande över justitiedepartementets promemoria Sekretesskydd
och informationsbehov - Vissa frågor om sekretesslagens tillämpning
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten m.m 242

Vissa ärenden angående offentlighet och sekretess 247

Taxering, uppbörd och exekution

1. Taxering och uppbörd

Åtal mot en kommunal taxeringsrevisor 250

Taxeringsnämnderna 267

Utredningsförfarandet 270

Beslutsförfarandet 282

Övrigt 287

Taxeringskontroll 300

Inledning 300

Uppgiftsplikt i allmänhet, anmaning m. m 300

Kommunicering av partsinlaga 301

Förhör, syn, besök 301

Taxerings-/Skatterevision m. m 302

Taxeringsvite 309

Bevissäkringslagen 309

Åtalsfrågor, förundersökning m. m 320

Skatteprocess 323

Den långsamma skatteprocessen — synpunkter och förslag .. 323

Taxeringsintendents behandling av en skattskyldigs besvär hos
länsrätten (periodiskt understöd eller underhåll till icke hemmavarande
barn) 327

Beslutsredovisningen i ett skattemål hos länsrätt 329

Uppbörd 333

Vem är arbetsgivare i uppbördslagens mening: anställningsmyndigheten
(FOA) eller löneutbetalningsmyndigheten (FCF)? 333
Skall länsstyrelsen återbetala redan inbetald kvarskatt när den
skattskyldige får beslut om anstånd först sedan kvarskatten

redan har betalats in? 334

Avdrag för preliminärskatt på folkpension och sjukpenning .. 335

Anstånd med inbetalning av skatt 336

Arbetsgivarkontroll 336

Vissa övriga ärenden 337

2. Exekution

Indrivning av skatter m. m. trots att uppskov lämnats enligt amorteringsplan.
Utmätning och säkerställande av högre belopp än som

var re stfört 343

Frångående av överenskommelse om avbetalning av restförd skatt 354

Vräkningen från Hässelby familjehotells restaurangmatsal 355

Samarbetet mellan kronofogde- och sociala myndigheter vid av hysningar

364

Indrivning av skatt hos delägare i handelsbolag — rutiner i REXsystemet
för uppdebitering och för granskning av exekutionstiteln

m.m 366

Handräckning på kriminal vårdsanstalt. Gäldenären ej närvarande 373

Vissa övriga ärenden 374

Utbildning

Ifrågasatt skyldighet att motivera beslut om avslag på ansökan om

statligt utgivningsstöd 378

Utelämnande av skäl i avslagsbeslut och felaktiga besvärshänvisningar
i ett ärende angående befrielse från skolgång 379

Höjning av procenttalet för skulduppräkning av återbetalningsplik tiga

studiemedel 380

Fråga om linjenämnds rätt att ändra i kursplan, då ändringen
berört studerande som redan påbörjat utbildning på aktuell utbildningslinje
381

Försäkringskassa har i ett ärende angående åläggande för en lärare
att förete läkarintyg fr. o. m. den första sjukpenningdagen (s. k.
förstadagsintyg) begärt yttrande från skolkontoret. Fråga om man
på skolkontoret har handlagt denna begäran på ett tillfredsställande
sätt 382

Utbildningsman vid AMU-center har självrådigt ändrat i lärares
ledighetsansökan 383

Byggnads- och planväsendet

Sorn förutsättning för dispens från bl. a. nybyggnad sförbud i avvaktan
på stadsplan har uppställts att byggnadslovssökande undertecknar
avtal med villkor angående marköverlåtelse och betalning
av framtida gatukostnader. Frågor om de olika villkorens förenlighet
med byggnadslagstiftningen och dess syften 385

Övrigt

Disciplinära åtgärder mot en distriktschef och en byrådirektör vid
en yrkesinspektion för bl. a. dröjsmål med expediering av yrkesin spektionsnämndens

beslut om åtalsanmälningar m. m 402

Tillämpning av upphandlingsförordningen vid upphandling av entreprenad
som omfattas av myndighets förhandlingsskyldighet enligt
38 § medbestämmandelagen 431

Allmänna verksstadgans krav på öppethållande vid statliga myndigheter
434

Kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett klaganden tillfälle

att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende 439

Hälsovårdsnämnds skyldighet att i förväg underrätta fastighetsägare
om inspektion av uthyrd lägenhet 442

BILAGOR

1. Personalorganisationen 445

2. Sakregister 446

3. Summary in English 485

Till RIKSDAGEN

Detta är riksdagens ombudsmäns berättelse för det verksamhetsår som
började den 1 juli 1981 och slutade den 30 juni 1982. Berättelsen har
redigerats på samma sätt som ljolårets men den sorn tar del av de redogörelser
för viktigare ärenden som har fogats till denna skrivelse skall finna
att årets upplaga i vissa avsnitt avviker från de tidigare i typografiskt och
andra hänseenden. Den läsaren skall sålunda upptäcka dels att inte hela
berättelsen framställts som boktryck, dels att delar av materialet presenteras
på ett nytt och annorlunda sätt. De avvikelserna beror på att vi under
året har inlett en försöksverksamhet när det gäller sättet och tidpunkten för
publiceringen av våra beslut. Försöksverksamheten, som tills vidare omfattar
ärenden på skatte- och exekutionsområdena, syftar till att åstadkomma
en snabbare allmän utgivning av viktigare beslut vid tidpunkter som är
så långt möjligt anpassade till verksamhetsrytmen hos dem som direkt eller
indirekt berörs av dem - förutsatt naturligtvis att det finns några sådana
beslut att publicera! Besluten samlas i häften som framställs i offset från
maskinskrivna manus — och tas i det skicket in i denna berättelse; det
förfarandet sparar både tid och pengar. Ibland kan det vara motiverat med
översikter över utvecklingen eller situationen inom ett visst bestämt område.
Sådana översikter kan av lätt insedda skäl tidsmässigt inte knytas till
ett givet verksamhetsår; det avsnitt med iakttagelser om och synpunkter
på taxeringskontrollen m.m. som finns med i denna berättelse spänner
sålunda över åtskilliga verksamhetsår. Det kan också tilläggas att några
särtryck av skatte- och exekutionsavsnitten självklart inte kommer att ges
ut senare i år. -Inom ramen för denna försöksverksamhet har tre häften
getts ut under våren 1982 (två inom skatte- och ett inom exekutionsområdet).

1 Organisationen

Några ändringar i arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition
har inte gjorts under verksamhetsåret. Arbetsordningen finns intagen i
ämbetsberättelsen 1981/82 s. 401 ff.

En redogörelse för personalorganisationen finns i bilaga I till denna
berättelse.

2 Verksamheten

2.1 Totalstatistiken
Balansläget

Ingående balans 1067

Nya ärenden

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 22

Klagomål och andra framställningar från enskilda 3 399

Initiativärenden med anledning av inspektioner 391

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar etc. 56

Summa balanserade och avgjorda ärenden 4 583

Avgjorda ärenden 1.7.1981—30.6.1982 -3546

Utgående balans 1037

1 Denna siffra bör ses i ljuset av att vi under senare år söker undvika formella
remisser på grund av iakttagelser under inspektioner; vi strävar i stället efter att där
så är möjligt genom samtal med berörda tjänstemän under inspektionen få fram
rutiner och handläggningsmönster som främjar en effektiv och säker hantering hos
myndigheten i fråga.

Månadsöversikt över ärendena

Nya Avgjorda Balans

Juli 241 222 1086

Augusti 238 255 1069

September 290 342 1017

Oktober 331 291 1057

November 383 378 1062

December 263 309 1016

Januari 303 261 1058

Februari 316 287 1087

Mars 344 393 1038

April 291 273 1056

Maj 255 225 1086

Juni 261 310 1037

3 516 3 546

Antalet nya ärenden under perioden var 3516 eller 55 färre än under
närmast föregående verksamhetsår. 95 av de nya ärendena var initiativärenden
och 22 var remisser från departement och myndigheter. Antalet
klagoärenden var 3 399, dvs. 65 färre än under föregående verksamhetsår.

Klago- och inititativärenden 1.1.1968—30.6.1982
År	Klago-	Initiativ-
	ärenden	ärenden
1968	2120	494
1969	2708	393
1970	2606	457
1971	3 149	346
1972	3187	357
1973	3219	445
1974	3 095	566
1975	3 025	410
19761, o. m. 30.6	1622	78
1976/77 1.7-30.6	2933	204
1977/78 1.7-30.6	2933	163
1978/79 1.7-30.6	3 023	165
1979/80 1.7-30.6	3211	140
1980/81 1.7-30.6	3464	87
1981/82 1.7-30.6	3 399	95

Under perioden avgjordes 3 546 ärenden. Av dessa var 3427 klagoären-den och 95 inspektions- och andra initiativärenden. Tablå över utgången i de under perioden den 1 juli 1981 —den 30 juni 1982 hos riksdagens ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativären-dena
Sakområde	Avgjorda utan slut-lig anled-ning till kritik	Erinran el. annan kri-tik	Åtal eller disciplinär bestraff-ning	Framställn. till riks-dagen eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	1	1			2
Åklagarväsendet	1				1
Polisväsendet	2	5			7
Försvarsväsendet	2		1		3
Kriminalvård	1	2			3
Socialtjänst	5	18			23
Sjukvård	7	3			10
Exekutionsväsendet	4				4
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	8	18			26
Övriga förvaltningsärenden	1	13	2		16

Summa ärenden

32 60 3

Tablå över utgången i de under perioden den 1 juli 1981—den 30 juni 1982 hos riksdagens

ombudsmän avgjorda klagoärendena

Sakområde	Avvisn. eller avgöran-de utan särskild utredning	Överläm-nande enl. 18 § instr.	Avgjorda efter ut-redn. utan kri-tik	Erinran eller annan kritik	Åtal el-ler dis-ciplinär bestraff-ning	Framställ-ning till riksdagen eller re-geringen	Summa ärende
Domstolsväsendet	88		157	25			270
Åklagarväsendet	40	7	65	3			115
Polisväsendet	91	2	233	56			382
Försvarsväsendet	20	1	19	4			44
Kriminalvård	41	14	189	42			286
Socialtjänst	94	2	186	58	2		342
Sjukvård	77	15	113	16			221
Allmän försäkring	71		60	13			144
Arbetsmarknaden m. m	24		28	3	1		56
Byggnads- och vägärenden . ..	54		30	17			101
Exekutionsväsendet	28	2	71	14			115
Kommunal självstyrelse	76	1	20	4			101
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden	75	1	35	9			120
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	127	36	164	84		2	413
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	58	5	41	9			113
Jordbruksärenden, miljövård,
hälsovård m. m	48	3	49	10			110
Tjänstemannaärenden	65		61	20			146
Offentlighetsärenden	30	1	23	18			72
Övriga förvaltningsärenden ..	70		71	19			160
Frågor utanför kompetensom-
rådet och oklara yrkanden .	116						116
Summa ärenden	1293	90	1615	424	3	2	3427

2.2 Besvarande av remisser
24 remisser från riksdag, departement och myndigheter har besvarats.

JO Nilsson

1) Kvinnoprästutredningens betänkande (SOU 1981:20) Omprövning
av samvetsklausulen — män och kvinnor som präster i svenska kyrkan

2) Utlänningslagskommitténs betänkande (DsA 1981:8) Ett särskilt utvisningsförfarande
- Verkställighet och förvar — Straff och ansvar

3) Grundlagskommitténs betänkande (SOU 1981:15) Grundlagsfrågor

4) Till budgetdepartementet över en inom riksskatteverket (ÖBO-projektet)
utarbetad rapport Förenkla taxeringsprocessen

5) Datalagstiftningskommitténs (DALK) promemoria (DsJu 1981:15
och 16) Tillstånd och tillsyn enligt datalagen. Förslag till åtgärder på kort
sikt m. m.

6) Betänkandet (SOU 1981:58) Samverkan vid uppgiftslämnande, avgivet
av Delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU)

7) En inom budgetdepartementets rättssekretariat upprättad rapport
(DsB 1981:18) Konst i statliga verk

8) Till riksdagens konstitutionsutskott över motionen 1981/82:255 av
Joakim Ollén m. fl. om förbättrad kontroll över de statliga utgifterna

9) Rapporten (DsU 1981: 21) Samhällets arkivproblem

JO Wigelius

1) Departementspromemorian (DsJu 1981:6) De registrerades rätt till
insyn i kriminal- och polisregister

2) Diskrimineringsutredningens delbetänkande (SOU 1981:38) Om hets
mot folkgrupp

3) Permissionsutredningens betänkande (DsJu 1981:14) Straffverkställighet
för vissa långtidsdömda m. m.

4) Frivårdskommitténs delbetänkande (SOU 1981:90) Frivårdspåföljder

5) Fängelsestraffkommitténs delbetänkande (SOU 1981:92) Villkorlig
frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården

6) Till riksdagens justitieutskott över motionen 1981/82:514 av Stina
Eliasson och Margit Odelsparr om avräkning av häktningstid m. m.

7) Betänkandet Domstolsverket och domstolarna (DsJu 1982:3), avgivet
av utredningen angående domstolsadministrationen

JO Holstad

1) Betänkandet (DsA 1981:5) Förslag till viss omorganisation av vapenfriverksamheten,
avgivet av utredningen om vapenfriorganisationen
(UVD)

2) Förvaltningsrättsutredningens delbetänkande (SOU 1981:46) Ändringar
i förvaltningslagen

3) Till justitiedepartementet över en framställning till departementet
från Svenska Inkassoföreningen om ändring i sekretesslagen

4) Länsdomstolskommitténs betänkande (SOU 1981:75) Länsrätternas
målområde — Administrativ tvåpartsprocess

5) En inom justitiedepartementet upprättad promemoria angående sekretess
i ärenden om bostadsförmedling

6) Till justitiedepartementet över överbefälhavarens förslag till ändring i
sekretesslagen

JO Sverne

1) Till justitiedepartementet över Stockholms läns allmänna försäkringskassas
framställning till departementet om ändring i sekretesslagen

2) En inom justitiedepartementet upprättad promemoria (DsJu 1981:17)
Sekretesskydd och informationsbehov - Vissa frågor om sekretesslagens
tillämpning inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten m. m.

Av yttrandena har endast det sist nämnda tagits med i berättelsen.

2.3 Framställningar till riksdag/regering

JO Nilsson har gjort två framställningar till regeringen. I den ena föreslogs
vissa ändringar i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt bl. a.
vad gäller reglerna om anstånd med och indrivning respektive restitution
av skatt. Framställningen har remissbehandlats av budgetdepartementet.
— I den andra framställningen föreslogs att lagen (1951:691) om viss
lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan ändras
så att kravet på mantalsskrivning i riket för att få skattelindring slopas.
Denna framställning hade som utgångspunkt klagomål till JO från en invandrare.

JO Nilsson har under verksamhetsåret meddelat ett beslut ”Den långsamma
skatteprocessen — några synpunkter och förslag”. Beslutet meddelades
mot bakgrund av en probleminventering som föranleddes av åtskilliga
JO-anmälningar och iakttagelser vid en serie inspektioner. 1 beslutet
redovisar JO sin syn på behovet av en reform av skatteprocessen. JO
pekar bl. a. på vikten av att skattemyndigheterna själva får utökade rättelsemöjligheter.
Beslutet har lämnats över till bl. a. riksdagens skatte- och
justitieutskott samt justitie- och budgetdepartementen. Regeringen har
senare bemyndigat budgetministern att låta utreda taxeringsförfarandet
och skatteprocessen (Dir 1982:24).

2.4 Åtal och överlämnande av klagomål till annan myndighet

Under perioden har åtal anställts i tre fall. Åtalen har riktats mot

1) en överste och en fänrik vid en flygflottilj, översten för tjänstefel och
fänriken för missbruk av förmanskap

2—3) två hemsamariter för mutbrott

Vidare har — efter klagomål från Svenska Byggnadsarbetareförbundet
med åtföljande inspektion av yrkesinspektionen i Göteborg (2 inspektionsärenden)
— anmälan om vidtagande av disciplinär åtgärd gjorts mot en
distriktschef och en byrådirektör.

Under avsnittet ”Taxering, uppbörd och exekution” i årets berättelse
redovisas domstolarnas prövning av ett åtal för myndighetsmissbruk som
JO Nilsson lät väcka mot en kommunal taxeringsrevisor. Hovrättens dom,
som nu har vunnit laga kraft, innebar att revisorn fälldes till ansvar.

Med stöd av 18 § instruktionen för justitieombudsmännen har klagomål i
90 fall lämnats över till annan myndighet för prövning och avgörande. 15
ärenden har lämnats över till socialstyrelsen eller hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd och 14 ärenden till kriminalvårdsstyrelsen. Riksåklagaren
eller annan åklagare har övertagit 7 klagomål. 35 ärenden har överlämnats
till skattecheferna i resp. län enligt den rutin som presenterades i fjolårets
berättelse (1981/82 s. 15). Alla de ärenden som överlämnades till skattecheferna
under förra verksamhetsåret har nu avgjorts. I 29 av fallen uttalade

sig vederbörande skattechef mer eller mindre kritiskt om taxeringsnämndens
handläggning. I 3 fall ansågs uppgift stå mot uppgift och i de 3
återstående fallen ansågs nämnden inte ha begått något fel. 19 av dessa
ärenden vände sig sedan de skattskyldiga till JO med synpunkter på skattechefens
beslut. Ett av dessa fall redovisas i årets ämbetsberättelse (se
under Taxering, uppbörd och exekution, Taxeringsnämnderna, avsnitt
2.4). Övriga ärenden gav inte anledning till någon åtgärd från JO:s sida. —
Av de ärenden som lämnats över detta verksamhetsår har 15 avgjorts av
skattecheferna som uttalat kritik mot taxeringsnämnden i 13 av dessa fall. 1
ett av dessa 15 fall har den skattskyldige återkommit till JO i saken.

2.5 Inspektionerna

JO Nilsson har inspekterat patent- och registreringsverket (bolagsbyrån),
länsrätten i Östergötlands län, länsstyrelserna i Östergötlands och
Värmlands län, lokala skattemyndigheterna i Stockholm (folkbokföringsenheten),
Linköping, Arvika, Filipstad, Hagfors, Karlstad, Kristinehamn,
Sunne och Säffle, kronofogdemyndigheterna i Sollentuna, Uppsala, Linköping,
Kalmar, Karlstad, Oskarshamn, Malmö, Falun och Mora, Linköpings
domkyrkoförsamling samt domkapitlet i Stockholms stift.

Inspektionerna har i stor utsträckning varit ämnesinriktade. Inspektionerna
av myndigheterna i Östergötlands län gällde främst dels situationen
hos länsrätten och länsstyrelsen med balansen av skattemål, dels skattemyndigheternas
revisionsverksamhet och deras samarbete med andra
myndigheter i den funktionen. Inspektionen av skatteförvaltningens samtliga
myndigheter i Värmlands län inriktades på tre frågor: effektivitet -granskning av arbetsgivarkontrollen, rättstillämpning - kontroll av behandlingen
av ärenden om skattetillägg och förseningsavgift och servicen
till allmänheten — bedömning av handläggningstider och servicenivå vad
gäller flera olika ärendetyper bl. a. ärenden om jämkning, existensminimiavdrag
och omräkning av skatt. Det förhållandet att samtliga lokala
skattemyndigheter i länet inspekterades samtidigt möjliggjorde jämförelser
av intrycken och ett värdefullt underlag för en avslutande genomgång med
skattechefen i länet. I övrigt har rutinerna i folkbokföringsärenden tagits
upp vid två inspektioner. Hos flera av kronofogdemyndigheterna har inspektionerna
i första hand gällt att studera den nya uppgiften för vissa
kronofogdemyndigheter att vara tillsynsmyndighet i konkurs. 1 övrigt har
inspektionerna med något undantag varit av rutinkaraktär. Inför kommande
verksamhetsår planerar JO Nilsson att fortsätta att koncentrera
inspektionsverksamheten till att avse några väl avgränsade ärendegrupper
hos skatte- och kronofogdemyndigheter.

Inspektionerna har omfattat 41 dagar.

JO Wigelius har inspekterat Helsingborgs och Södra Roslags tingsrätter,
åklagarmyndigheten i Helsingborgs åklagardistrikt, polismyndigheterna i
Göteborgs, Helsingborgs, Norrköpings och Tierps polisdistrikt, kriminalvårdsanstalterna
Helsingborg och Hinseberg, allmänna häktet i Helsingborg
samt statens invandrarverk. Vid inspektionen av kriminalvårdsanstalten
Hinseberg var Stortingets ombudsman för förvaltningen Erling Sandene
närvarande.

Inspektionerna har huvudsakligen bedrivits på sedvanligt sätt genom
granskning av diarier och akter. Uppmärksamheten har främst varit inriktad
på rättssäkerhetsfrågor. De flesta iakttagelser har kunnat klaras upp på
platsen utan efterföljande remissförfarande. Iakttagelserna har då endast
redovisats i inspektionsprotokollet.

Inspektionerna har omfattat 30 dagar.

JO Holstad har under verksamhetsåret inspekterat byggnads- och hälsovårdsnämnderna
i Karlstads och Arvika kommuner, yrkesinspektionen i
Karlstads distrikt, studiemedelsnämnden i Stockholms län samt följande
militära myndigheter — Bohusläns regemente (I 17), Skånska flygflottiljen
(F 10), Västkustens militärkommando med Älvsborgs kustartilleriregemente
(MKV/KA 4), Värmlands regemente och försvarsområde (I 2/FO
52), Försvarets civilförvaltning och Försvarets sjukvårdsstyrelse.

Inspektionerna har i regel varit av rutinkaraktär och de flesta iakttagelser
har kunnat klaras av på platsen utan efterföljande remissförfarande.

Inspektionerna har omfattat 15 dagar.

JO Svernes inspektioner fördelar sig på följande sätt.

Socialtjänsten: socialförvaltningarna i Boden, Haparanda, Kiruna, Luleå,
Staffanstorp och Sölvesborg samt Råby och Johannisbergs yrkesskolor.

Sjukvården: psykiatriska klinikerna vid regionssjukhuset i Örebro, psykiatriska
kliniken vid Gällivare lasarett, utskrivningsnämnden för Örebro
län, Örebro läns landstingskommuns förtroendenämnd, utskrivningsnämnden
för Gällivare och Kiruna kommuner samt hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd. Vid inspektionerna av psykiatriska klinikerna vid regionssjukhuset
i Örebro och utskrivningsnämnden för Örebro län var Stortingets
ombudsman för förvaltningen Erling Sandene närvarande.

Omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda: omsorgsstyrelsen inom
Norrbottens läns landsting och beslutsnämnden för Norrbottens län.

Socialförsäkringsområdet: Malmö allmänna försäkringskassa och Norrbottens
läns allmänna försäkringskassa, centralkontoret i Luleå och lokalkontoret
i Kiruna.

Skolväsendet: Högskolan i Luleå.

Inspektionerna har i regel varit av rutinkaraktär. De iakttagelser som har
gjorts har till övervägande del kunnat behandlas vid inspektionen utan
efterföljande remissförfarande.

Inspektionerna har omfattat 19 dagar.

Sverne och byråchefen Anders Thunved har den 21-22 september 1981
deltagit i Föreningen Sveriges Socialchefers studiedagar i Åre.

2.6 Samråd med riksdagens konstitutionsutskott och JO-delegation

Samråd med JO-delegationen ägde rum den 7 oktober 1981 om JO:s
anslagsframställning. Den 9 juni 1982 sammanträffade ombudsmännen
med konstitutionsutskottet för diskussion kring direktiven till den kommande
utredningen om JO-institutionen (Se KU bet. 1981/82:11, s. 5).
Vidare har JO Nilsson haft underhandskontakt med delegationens ordförande
och vice ordförande inför den försöksverksamhet beträffande publikationen
av JO-besluten för vilken en redogörelse har lämnats i inledningen
till denna skrivelse.

3 Andra aktiviteter

Liksom förra verksamhetsåret men delvis i annan form har även detta
året anordnats ett s. k. öppet hus. Det skedde i samband med JO Nilssons
och JO Holstads inspektioner av olika myndigheter i Karlstad. Mottagningen
för allmänheten förbereddes dock denna gång med att en föranmälan
gjordes där de som ville träffa JO i förväg fick tala i telefon med en
handläggare hos ombudsmannaexpeditionen och berätta något om vad
saken gällde. Handläggaren gjorde anteckningar om saken och gav den
enskilde besked om tid och plats för JO:s mottagning i Karlstad. I de fall
där saken helt klart föll utanför JO:s tillsynsområde lämnade handläggaren
besked om det och ett onödigt besök kunde på det sättet undvikas. Med
denna metod kunde JO och de handläggare som tog emot besökarna
förbereda sig inför samtalet. De frågor som togs upp av besökarna gav
också i en del fall anledning till diskussion med tjänstemän hos de myndigheter
som samtidigt inspekterades eller till fortsatt utredning eller annan
åtgärd hos JO. — Under besöket i Karlstad ställde JO Nilsson och JO
Holstad och deras medhjälpare upp och höll sammanlagt över 20 lektioner

1 ämnet samhällskunskap i både de ”vanliga” gymnasiernas och vuxengymnasiets
avgångsklasser. JO Nilsson ledde dessutom två seminarier i
ämnet statskunskap vid högskolan.

Ett annat försök att arbeta i nya former var den hearing med företrädare
för revisorskåren m.fl. som JO Nilsson ordnade i november 1981. Ett 30-tal personer som företrädde revisorsorganisationerna och andra organ med
medlemmar som sysslar med bl. a. konsultation i skatteärenden deltog. JO
Nilsson informerade om den tillsyn av skatteförvaltningen som JO utövade.
Deltagarna fick tillfälle att redogöra för sina erfarenheter av skattemyndigheternas
revisionsverksamhet. Diskussionen var värdefull inte
minst därför att den gav en möjlighet att komplettera den bild av revisionsverksamheten
som de enskilda klagomålen ger med mer samlade synpunkter.
Ett resultat av mötet är också den systematiska sammanställning

2 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

av tidigare och aktuella JO-uttalanden om taxeringskontroll som finns med
i årets ämbetsberättelse. — Det kan i detta sammanhang tilläggas att i
studien av kronofogdemyndigheternas tillsynsverksamhet i konkurs är ett
sammanträffande planerat med representativa företrädare för konkursförvaltarna.
Organiserandet av detta sker i samarbete med advokatsamfundet.

1 mars 1981 ordnade vi en s. k. journalistdag till vilken vi inbjöd i första
hand aktiva journalister (se ämbetsberättelsen 1980/81 s. 16). Syftet var att
ge journalisterna en inblick i det sätt som JO arbetar på och de förutsättningar
som gäller för JO:s arbete. Dagen blev som konstaterades i fjolårets
berättelse en framgång. En journalistdag arrangerades även i år. Den följde
både vad gäller inbjudningsmetod och program helt den modell som användes
1981 och framgången upprepades. Vi tror oss nu veta att dessa
dagar fyller en klar funktion och tänker fortsätta med dem.

4 Internationellt samarbete

Den 26—28 oktober 1981 besökte JO Nilsson och kanslichefen Hagström
Finland och den finske JO Jorma Aalto. Besökte inleddes i Åbo där
Nilsson och Hagström deltog i en inspektion av Åbo hovrätt och fortsatte i
Helsingfors där gemensamma frågor diskuterades.

The International Ombudsmen Consultative Committee (I.O. C.C.) beslöt
vid sitt sammanträde i Suva, Fiji, den 17-18 januari 1982 att uppdra åt
Sverige genom JO-ämbetet att anordna den 3:e internationella ombudsmannakonferensen
1984. Datum för konferensen bestämdes till den 25—28
juni i Stockholm. I. O. C. C. accepterade även ett erbjudande från Finlands
riksdag genom JO Jorma Aalto att i Helsingfors och i omedelbar anslutning
till konferensen i Stockholm arrangera seminarier över praktiska problem
och rutiner i ombudsmannaverksamheten. - JO Nilsson valdes vid Suvamötet
till ordförande i I. O. C. C.

Planeringen för 1984 års världskonferens har nu kommit i gång. Efter ett
anbudsförfarande har uppdraget att svara för de praktiska arrangemangen
kring konferensen lämnats till Stockholm Convention Bureau (SCB). I
uppdraget ingår också att biträda vid I.O.C.C.rs nästa sammanträde som
avses skola hållas här i Stockholm den 18 och 19 april 1983.

I anslutning till sin resa till I. O. C. C.:s möte i Suva besökte JO Nilsson
Deputy Commonwealth Ombudsman, Don Emerton i Canberra, ombudsman
Norman Geschke i Melbourne och ombudsman R. D. E. Bakewell i
Adelaide. I Melbourne besöktes även federale ombudsmannens representant,
Mr. G. Flynn. På samtliga platser hade ett omfattande och innehållsrikt
program gjorts upp och JO Nilsson sammanträffade med ledande
personer inom politik och förvaltning. I Sydney hade JO Nilsson på återvägen
tillfälle att sammanträffa med ordföranden i The Australian Law Commission,
Hon. Justiee J. Kirby. — Under besöket i Canberra träffade JO
Nilsson även den svenske ambassadören Lars Hedström och hade under

ett kortare upphåll i Singapore också tillfälle att besöka svenska ambassaden
och dess chef, chargé d’affaires Håkan Berggren.

Ämbetet har besökts bl. a. av Parliamentary Commissioner for Administration
i Storbritannien Cecil M. Clothier, Deputy Parliamentary Commissioner
Jean Horsham, Deputy Health Service Commissioner Geoffrey
Weston, Folketingets Ombudsmand Niels Eilschou Holm och Deputy
Commonwealth Ombudsman i Australien Don Emerton. De svenska justitieombudsmännen
har även tagit emot flera parlaments- och departementsdelegationer
samt vetenskapsmän från olika länder. Nämnas i sammanhanget
kan också att JO Nilsson den 18 december 1981 deltog i ett direktsänt
program i den spanska televisionen inför den förestående utnämningen
av den förste spanske ombudsmannen - el Defensor del Pueblo. Övriga
deltagare var Cecil Clothier, den spanske professorn Torres från Universitetet
i Estremadura och två spanska politiker, en från regeringspartiet och
en från den socialistiska oppositionen i Cortez.

Bilageförteckning till denna skrivelse återfinns på s. 7 i innehållsförteckningen.

PER-ERIK NILSSON ANDERS WIGELIUS

SIGVARD HOLSTAD TOR SVERNE

Ulf Hagström

I. Allmänna domstolar m. m.

Domstolsväsendet m.m.

Formerna för hörande av rättsläkare i brottmålsrättegång

I en skrivelse till JO anförde Gunilla Bring följande. I ett brottmål
angående mord vid Gällivare tingsrätt kallades hon i egenskap av rättsläkare
och obducent att höras som vittne trots att länsåklagaren begärt att få
höra henne som sakkunnig. Hon ville att JO skulle bedöma saken. Såvitt
hon förstått av tidigare uttalande av JO i ett beslut den 10 juli 1974 var det
inte riktigt av tingsrätten att höra henne som vittne. Frågan var av principiell
betydelse för henne vid eventuella framtida brottmål. Situationen i det
aktuella fallet var för henne ytterligt frustrerande genom att hon efter
avläggande av vittneseden ställdes inför frågor av uppenbar sakkunnignatur.
Skulle hon svara eller inte?

Efter remiss inkom lagmannen Roland Åkne i Gällivare tingsrätt med
yttrande jämte yttrande av rådmannen Bertil Bodén.

Bodén anförde följande.

Genom stämningsansökan väckte länsåklagaren Ove Backlund, länsåklagarmyndigheten
i Norrbottens län, åtal mot H. för mord. Som bevisning
åberopade därvid åklagaren, utom annat, ”sakkunnigförhör med avdelningsläkaren
Gunilla Bring, Rättsläkarstationen, Umeå, över de vid obduktionen
gjorda fynden”.

Målet lottades på min rotel. Jag gjorde vid målets utsättande till huvudförhandling
den bedömningen, att Gunilla Bring enligt åklagarens åberopande
inte skulle höras om annat än vad hon iakttagit i samband med den
obduktion hon företagit. Jag ansåg henne därmed vara vittne liksom exempelvis
polisman anses vara som hörs inför domstol om ett polisförhörs
gång och resultat.

Jag underrättade per telefon länsåklagarmyndighetens expedition om
min bedömning och mottog inte någon invändning.

Gunilla Bring ringde och var undrande till att vara vittne och icke
sakkunnig. Jag förklarade för henne min bedömning.

När Gunilla Bring skulle höras vid huvudförhandlingen ifrågasatte hon
att vara vittne. Såsom ordförande vidhöll jag min tidigare bedömning.
Ingen av parterna uttryckte någon åsikt i frågan. Hon hördes under vittnesed.
I allt väsentligt uttalade hon sig om vad hon erfarit vid sin obduktion.
Naturligen ställdes en hel del sakkunnigfrågor vilka hon besvarade.
Hon fick av åklagaren fråga som icke rörde hennes utförda rättsläkaruppdrag
utan avsåg skador på den tilltalade. På hennes undrande fråga om att
uttala sig som vittne i den delen gav jag besked att hon även i det avsnittet i
och för sig var vittne samt att hon kunde vägra att yttra sig över åklagarens
fråga.

Av 40 kap. 1 § rättegångsbalken framgår att sakkunnig skall förordnas av
rätten om det är nödvändigt för prövning av fråga vars bedömande kräver
särskild fackkunskap. Av 40 kap. 19 § rättegångsbalken framgår att parts
sakkunnige, dvs. den som icke förordnats av rätten, behandlas såsom
vittne, således även i fråga om eden.

Av vad som sägs av JO i bilaga 6 till ämbetsberättelsen år 1975 sid. 136—
139 och 143 n—144 n och i Gärdes m. fl. kommentar till rättegångsbalken s.
543-544 framgår det rådande tillståndet av tveksamhet i fråga om rättsläkares
hörande som vittne eller sakkunnig.

Jag anser att goda skäl kan anföras för både vittnes- och sakkunnighörande
av rättsläkare.

Med hänsyn dels till det bevistema åklagaren i sin stämningsansökan
angivit, dels till att åklagaren under målets handläggning inte vid något
tillfälle påkallade rättens förordnande av Gunilla Bring såsom sakkunnig
och dels till det sätt på vilket förhöret gestaltade sig är jag av den åsikten
att Gunilla Bring rätt hördes som vittne och inte som sakkunnig i förevarande
mål.

Åkne anförde i sitt yttrande att han delade Bodéns bedömning att Gunilla
Bring skulle höras som vittne i förevarande fall.

Gunilla Bring bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren men hörde
inte av sig.

JO hade tillgång till tingsrättens akt i målet och det band på vilket
förhöret med Gunilla Bring spelats in.

1 beslut den 8 oktober 1981 (i ärende dnr 3040-1980) uttalade JO Wigelius
följande.

Bestämmelser om vittne finns i 36 kap. rättegångsbalken (RB). Enligt
11 § skall ett vittne, innan han avger sin berättelse, avlägga ed varigenom
han lovar och försäkrar på heder och samvete att han skall säga hela
sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.

I 40 kap. RB finns regler om sakkunnig. Reglerna avser främst sådan
sakkunnig som utses av rätten (s.k. offentlig sakkunnig). En sakkunnig
skall i allmänhet avge ett skriftligt utlåtande men kan också höras muntligen
av domstolen (7 och 8 §§). Enligt 9§ skall en sakkunnig som hörs
muntligen, innan han avger sin utsaga, avlägga ed varigenom han lovar och
försäkrar på heder och samvete att han efter bästa förstånd skall fullgöra
det sakkunniguppdrag som lämnats honom. 1 19 § finns regler om sakkunnig
som har utsetts av en part och inte av rätten (s. k. privat sakkunnig).
Även privat sakkunnig skall i allmänhet avge ett skriftligt utlåtande men
kan också höras muntligen. Om en privat sakkunnig hörs muntligen, skall i
övrigt tillämpas vad som är föreskrivet om vittne. Detta innebär bl. a. att
en privat sakkunnig skall avlägga vittnesed.

Skillnaden mellan ett vittne och en sakkunnig kan i huvudsak sägas vara
följande. Ett vittne skall uttala sig om de iakttagelser han har gjort rörande
en tilldragelse eller ett händelseförlopp. Däremot behöver ett vittne inte
uttala sig om vilka slutsatser som man enligt hans mening kan dra av
iakttagelserna. En sakkunnig skall uttala sig om erfarenhetssatser och avge
omdömen, som förutsätter särskild erfarenhet eller utbildning.

Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra var gränsen går mellan bevismedlen
vittne och sakkunnig. En sakkunnig ger ofta upplysningar även om
faktiska iakttagelser som han har gjort på grund av sin särskilda sakkunskap.
Å andra sidan skulle vissa vittnen inte ha kunnat göra sina iakttagelser,
om de inte haft särskild fackkunskap. Man brukar i det senare fallet
tala om sakkunniga vittnen. Sådana vittnen skall i alla avseenden behandlas
som vanliga vittnen. (Se Ekelöf Rättegång IV 4 uppl. 1977 s. 175-189,
särskilt 183—185 och Gärde m.fl. Nya rättegångsbalken s. 543—544.)

I det tidigare nämna ärendet, som avgjordes av JO Gunnar Thyresson
den 10 juli 1974 och som gällde åtgärder vid förundersökning och rättegång
angående misstanke om mord, behandlades bl. a. frågan om en rättsläkare
borde ha hörts som vittne eller sakkunnig vid huvudförhandling i målet
(JO:s ämbetsberättelse 1975 bilaga 6 s. 136—139 och 143-144).

Thyresson uttalade i beslutet bl. a. följande.

Det torde inte vara ovanligt att även vittnen - särskilt av parter -pressas att utöver sina iakttagelser ange också slutsatser av omvittnade
iakttagelser. Ofta torde väl frågor av det slaget avstyras av rätten, men det
är uppenbart att vissa slag av vittnen lättare råkar ut för sådana frågor och
har svårare att avvärja eller undgå dem. Dit hör t. ex. kriminalexpertis och
rättsläkare. En rättsläkare kan väl vittna om fynden vid en obduktion men
om han därefter tillfrågas om han på grundval av fynden kan draga några
slutsatser om hur exempelvis ett våldsdåd tillgått, uppstår frågan hur han
då skall ställa sig. I rättvisans intresse vill han kanske tillhandagå rätten
och parterna med att redovisa sin uppfattning. Men hur förhåller sig då den
sanningsplikt som han iklätt sig till en hypotes om ett tänkt händelseförlopp?
Det är uppenbart att rättsläkare med samvetsgrann läggning här kan
komma i ett dilemma. Under handläggningen av detta ärende har också
från rättsläkarhåll framförts bekymmer över att man ofta som rättsläkare
hörs som vittne i stället för som sakkunnig, kallad av rätten.

Thyresson konstaterade vidare att domstolarnas praxis på detta område
var vacklande, vilket till stor del berodde på att förarbetena till rättegångsbalken
knappast gav någon ledning. Enligt hans mening borde emellertid
saken uppmärksammas såväl av domstolarna som av de lagstiftande instanserna.
Han förklarade att han därför skulle ge justitiedepartementet
del av vad han anfört i beslutet.

Enligt regeringens bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
1977 en utredning för översyn av rättegångsförfarandet vid allmän
domstol (rättegångsutredningen; ang. direktiv se 1978 års kommittéberättelse
del II s. 26 ff). Utredningens arbete pågår alltjämt.

Enligt vad jag inhämtat kommer utredningen att ta upp frågan om gränsdragningen
mellan vittnen och sakkunniga.

Den här aktuella frågan togs på begäran av rättsläkarna vid statens
rättsläkarstation i Stockholm upp till diskussion när jag i maj i år inspekterade
rättsläkarstationen. De i diskussionen deltagande läkarna lämnade
sammanfattningsvis följande synpunkter.

När rättsläkare kallas till domstol för att höras i brottmål kallas de ibland
som sakkunniga och ibland som vittnen. 1 vissa fall står det på kallelsen
inte angivet under vilka former de skall höras. Själva anser de att en
rättsläkare som skall höras i en brottmålsrättegång bör betraktas som
sakkunnig enligt reglerna i 40 kap. rättegångsbalken och alltså inte som
vittne. Grunden för rättsläkarens medverkan i rättegången är ju den att han
besitter särskilda fackkunskaper som rätten vill tillgodogöra sig. Det stämmer
därför bättre överens med rättsläkarens uppgifter och funktion om han
hörs som sakkunnig. Många rättsläkare upplever det som ett etiskt problem
att uttala sig efter att ha avlagt vittneseden. De anser sig då endast
kunna uttala ”absoluta sanningar”. Det förekommer emellertid endast
sällan att en rättsläkares medverkan begränsas till att han hörs endast om
sina faktiska iakttagelser, exempelvis vid en obduktion. Det vanliga är i
stället att parterna och rätten vill höra vederbörande läkares omdöme om
en viss fråga baserat på de gjorda iakttagelserna eller eljest. Läkaren anser
sig ha en större frihet att avge omdömen grundade på vetenskap och
beprövad erfarenhet, om han vet att han gör detta som sakkunnig. Hörs
han däremot som vittne anser han sig ha begränsad möjlighet att uttala sig,
vilket torde vara till men för den utredning man vill få fram i rättegången.
Ett underordnat men inte oviktigt skäl för att rättsläkare bör medverka i
rättegång som sakkunnig är dessutom att kostnadsfrågor och andra praktiska
detaljer kan lösas lättare och i mindre byråkratiska former.

Som framgått finns det inte någon skarp gräns mellan bevismedlen vittne
och sakkunnig. Domstolarna handlar också olika när det gäller sättet att
höra rättsläkare i brottmål. Det finns därför inte någon anledning att
kritisera Bodén för hans bedömning att Gunilla Bring borde höras som
vittne i det aktuella målet.

I avsikt att främja en enhetlig och ändamålsenlig rättstillämpning (jfr 6 §
lagen med instruktion för justitieombudsmännen) vill jag dock uttala min
uppfattning i frågan. I fall av förevarande slag bör i allmänhet en rättsläkare,
som hörs muntligen vid rätten, behandlas som sakkunnig. Som
rättsläkarna själva förklarat torde det väl endast i enstaka fall vara så att
förhöret rör endast faktiska iakttagelser t. ex. vid en obduktion.De frågor
som ställs till en rättsläkare lär nog oftast vara av ren sakkunnigkaraktär,
såsom hur skador kan ha uppkommit eller ett dödsfall kan ha inträffat. För
rättsläkarna tycks det också vara ett problem att domstolarna ofta hör dem
som vittnen. Även om det är åklagaren eller den tilltalade som tar initiativet
till att en rättsläkare hörs muntligen i ett mål, anser jag det naturligast
att rättsläkaren betraktas som offentlig sakkunnig. Detta medför bl. a. att
rättsläkaren skall avlägga sakkunniged enligt 40 kap. 9§ RB.

Eftersom rättegångsutredningen kommer att se över frågan om gränsdragningen
mellan vittne och sakkunnig finner jag inte skäl att utöver
gjorda uttalanden företa någon annan åtgärd än att översända en kopia av
mitt beslut till rättegångsutredningen för kännedom.

Vissa övriga ärenden

Dröjsmål med utfärdande av stämning

Som ombud för sin hustru väckte J. den 12 juni 1981 talan mot en
samfällighetsförening angående klander av föreningsstämmobeslut. Den 30
oktober 1981 utfärdade rätten stämning och kallelse till muntlig förberedelse
den 27 november 1981.

I en skrivelse, som kom in till JO den 2 november 1981, hemställde J. att
JO skulle undersöka varför domstolen inte handlade målet med den skyndsamhet
som förhållandena borde ge anledning till.

Ärendet remitterades till tingsrätten. Rådmannen K., som handlade
målet, anförde bl. a. följande. Harr gjorde den bedömningen att skriftlig
förberedelse inte kunde väntas föra målet framåt. Han övervägde att
förelägga käranden att förtydliga stämningsansökningen i vissa hänseenden,
men han kom fram till att det skulle vara lättare att nå resultat vid en
muntlig förberedelse. Sedan förberedelse ägt rum, vågade han hävda att
bedömningen varit riktig. Med hänsyn till att vissa delgivningssvårigheter
kunde befaras strävade han efter att utfärda stämning och kallelse i ett
sammanhang. Det var omöjligt att sätta ut målet till förhandling tidigare än
som skedde med hänsyn till andra mål som var i tur. Under förberedelsen
reducerades målets omfattning högst väsentligt.

I beslut den 21 april 1982 (i ärende dnr 2900-1981) uttalade JO Wigelius
bl. a. följande.

Av reglerna i 42 kap. rättegångsbalken framgår bl. a. följande. När en
stämningsansökan kommer in till rätten, skall den granskas. Om den är
bristfällig, skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen. Är ansökningen
i godtagbart skick, skall rätten utfärda stämning på svaranden att
svara på käromålet. Utfärdas stämning, skall förberedelse äga rum. Denna
skall vara muntlig eller, om rätten finner det lämpligare, skriftlig. Vid
muntlig förberedelse skall svaranden i stämningen kallas till första inställelse,
som skall sättas ut att äga rum så snart ske kan. Vid skriftlig
förberedelse skall svaranden i stämningen föreläggas att till rätten inkomma
med skriftligt svaromål. I lagen har inte föreskrivits några tidsfrister för
nu angivna åtgärder. Emellertid bör gälla att stämning skall utfärdas utan
dröjsmål, bl. a. av det skälet att vissa rättsverkningar är knutna till tidpunkten
då stämningen delges svaranden.

Så snart stämningsansökningen har kommit in, skall rätten således ta
ställning till om den är i godtagbart skick och, om så är fallet, bestämma
om förberedelsen skall vara muntlig eller skriftlig. Det är därvid att märka
att stämningsansökningen skall uppfylla samma krav oavsett förberedelsens
form.

K.:s redogörelse ger intryck av att han har ansett att stämningsansökningen
inte varit godtagbar som underlag för skriftlig förberedelse men att

det varit möjligt att ta upp den i föreliggande skick till muntlig förberedelse,
eftersom han då vid förhandlingen kunnat få till stånd nödiga ändringar
och tillägg.

Av det tidigare anförda framgår att en sådan handläggning egentligen
inte överensstämmer med vad som är avsett i rättegångsbalken. K. borde
först ha tagit ställning till om stämningsansökningen över huvud taget var
godtagbar. Därefter skulle han ha utfärdat stämning och i samband därmed
beslutat om förberedelsen skulle vara muntlig eller skriftlig.

I och för sig fanns sannolikt fog för bedömningen att muntlig förberedelse
var mest ändamålsenlig för att bereda målet till huvudförhandling. K.
kan inte heller sägas ha gjort fel, när han lät andra mål gå före detta mål.
Emellertid var det inte riktigt att på grund av dessa bedömningar låta målet
ligga i fyra månader utan att stämning utfärdades. Om det visar sig helt
omöjligt att planera in en muntlig förberedelse inom överskådlig tid, bör
det i allmänhet vara lämpligare att - åtminstone i inledningsskedet -förordna om skriftlig förberedelse, så att målets handläggning åtminstone i
någon mån drivs framåt. I ett fall som det förevarande torde det för övrigt
knappast möta hinder att rätten i stämningen upplyser att målet senare
kommer att sättas ut till muntlig förberedelse och medger att svaromålet
tills vidare begränsas till ett angivande av partens huvudsakliga inställning
till kärandens talan.

Tingsrätt har meddelat dom i ett mål utan att ha utfärdat stämning

Vid JO Wigelius’ inspektion av en tingsrätt uppmärksammades följande.

I ett mål, som gällde hävning av fastighetsköp, inkom ansökan om
stämning till tingsrätten den 15 januari 1981. Samtidigt inkom till tingsrätten
en skrivelse från svarandena av innebörd att käromålet medgavs.
Tingsrätten meddelade den 29 januari 1981 dom på handlingarna utan att
ha utfärdat stämning.

JO Wigelius uttalade bl. a. följande i inspektionsprotokollet.

I 42 kap. 5 § rättegångsbalken föreskrivs att rätten, om stämningsansökan
ej avvisas, skall utfärda stämning i målet. Bestämmelsen är undantagslös.
Dom kan inte meddelas i en sak som anhängiggjorts genom ansökan
om stämning utan att också stämning formellt utfärdas.

Tingsrätts handläggning av fråga om avvisning av talan i ett hänskjutet
mål om betalningsföreläggande

I ett ärende framkom att en tingsrätt hade avvisat talan i ett hänskjutet
mål om betalningsföreläggande under hänvisning till att kärandens talan
avsåg hyra och att målet därför skulle upptas av fastighetsdomstol.

Yttrande inhämtades från tingsrätten.

I beslut den 17 december 1981 (i ärende dnr 243-1981) konstaterade JO

Wigelius att avvisningsbeslutet hade fattats på felaktiga grunder, eftersom
handlingarna i målet visade att talan grundade sig på ett avtal om deposition
och inte avsåg ett hyresförhållande i jordabalkens mening. Wigelius,
som fann att felet att avvisa talan i och för sig var allvarligt, uttalade vidare
bl. a. följande.

Direkt anmärkningsvärd är emellertid tingsrättens handläggning av avvisningsfrågan.
Tingsrätten hade vid två tidigare tillfällen — dels då ansökan
om betalningsföreläggande upptogs, dels då målet såsom tvistigt hänsköts
till rättegång — funnit sig behörig att handlägga tvisten. Mot bakgrund
härav borde tingsrätten ha underrättat käranden om att fråga därefter
uppkommit om att avvisa hennes talan på formella grunder. Tillfälle
borde också ha beretts henne att precisera grunden för käromålet innan
tingsrätten tog definitiv ställning i avvisningsfrågan.

Det kan tilläggas att tingsrätten sedermera efter stämning prövat ersättningsanspråket.

Rättelse av tvistemålsdom (JfrJO.s ämbetsberättelse 1981182 s. 46 f)

Vid JO Wigelius’ inspektion av en tingsrätt uppmärksammades i ett mål
om äktenskapsskillnad m.m. ett beslut om rättelse enligt 17 kap. 15 §
rättegångsbalken. Handlingarna i målet utvisade bl. a. följande.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 23 december 1980. I domen
(punkt 6) ålades mannen att betala statsverket hälften av hustruns rättshjälpskostnader.
Av den kostnadsräkning som hustruns biträde givit in
framgick att förhandlingar hade ägt rum med mannens ombud, en namngiven
advokat, angående underhåll och umgängesrätt. I beslut den 2 januari
1981 avvisade tingsrätten en av mannen ingiven fullföljdsinlaga. Den 8
januari 1981 meddelade tingsrätten beslut om rättelse av domen, varigenom
förordnades att punkt 6 i domslutet skulle utgå.

Rådmannen som handlagt målet uppgav bl. a. följande. Han hade vid
genomgång av handlingarna sett att mannen haft eget ombud och avsikten
hade varit att mannen inte skulle åläggas att till statsverket betala några
rättshjälpskostnader. När han gick igenom domen, som hade satts upp av
en notarie, uppmärksammade han emellertid inte att punkt 6 felaktigt hade
kommit med i domen. Det var fråga om ett rent förbiseende från hans sida.

Efter en redogörelse för bestämmelserna om rättelse av domar och
beslut (jfr JO:s ämbetsberättelse 1981/82 s. 47) uttalade JO Wigelius i
inspektionsprotokollet att han ansåg att det inte gick att genom ett beslut
om rättelse ändra en dom på det sätt som skett i det här aktuella målet.
Åtgärden framstod nämligen som en omprövning av domen i förevarande
del, vilken torde ankomma på högre instans.

Underlåtenhet att utfärda domsbevis. Även fråga om avkunnande av dom
vid särskilt utsatt sammanträde

H. skrev till JO och klagade över att han ännu den 27 oktober 1981 inte
fått del av domslut eller fått domsbevis beträffande en dom som meddelats
av en tingsrätt den 21 oktober 1981. H. uppgav att han var häktad i målet
och att han genom tingsrättens underlåtenhet hade betagits möjligheten att
avge nöjdförklaring när han egentligen hade rätt att göra det.

I avgivet yttrande uppgav rådmannen Z., som handlagt målet, bl. a.
följande. Huvudförhandling hölls den 16 oktober 1981. Vid förhandlingens
slut gavs besked om att H. alltjämt skulle hållas häktad i målet och att dom
skulle avkunnas den 21 oktober 1981 kl. 14.00. Vid domens avkunnande
var ingen av parterna närvarande. Den 26 oktober 1981 fick Z. per telefon
från häktet besked om att man saknade domsbevis. Det visade sig mycket
riktigt vara så att domsbevis, tydligen av förbiseende, inte utfärdats när
domen avkunnades. Han ombesörjde att domsbevis samma dag skickades
till häktet. Han kunde bara förklara det inträffade med att han inte tidigare
använt sig av möjligheten att beträffande häktad avkunna dom utan samband
med huvudförhandling.

I beslut den 22 februari 1982 (i ärende dnr 2860-1981) uttalade JO
Wigelius bl. a. följande.

Enligt 1 § kungörelsen (1964:635) angående underrättelse om dom i vissa
brottmål m. m. skall avskrift av dom som meddelas angående tilltalad som
är häktad eller domsbevis sändas samma dag till föreståndaren för häktet.
Av 4§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. framgår att den
som är häktad får avge nöjdförklaring inför häktesföreståndaren. Sådan
nöjdförklaring gäller emellertid endast om den som mottager förklaringen
har tillgång till domen eller domsbevis samt den dömde haft betänketid till
andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten eller på
annat sätt delgavs honom.

Att domen avkunnas förden dömde vid rätten betyder uppenbarligen att
den dömde är närvarande när avkunnandet sker. Om så inte är fallet torde
tiden få räknas från den dag då dom eller domsbevis delges honom på
häktet. Detta skulle om allt gått rätt till för H:s del ha kunnat ske den 21
eller 22 oktober. Tidigaste dag för nöjdförklaring hade då blivit den 23 eller
24 oktober. Såvitt framgår av utredningen i ärendet fanns dom eller domsbevis
på grund av ett förbiseende från rättens sida inte att tillgå på häktet
förrän tidigast den 27 oktober, vilket ger den 29 oktober som tidigaste dag
för nöjdförklaring.

Den inträffade förseningen är beklaglig. Det har medfört att H:s överförande
till verkställighet försenats. Däremot har han inte förlorat någon tid
vid strafftidsberäkningen. Jag har inte anledning att anta annat än att
rättens försummelse utgjorde ett enstaka misstag. Utöver ett påpekande
om vikten av noggrannhet vid handläggningen kan därför ärendet i denna
del inte anses motivera något ytterligare från min sida.

I fråga om när dom bör avkunnas vid särskilt utsatt sammanträde har jag
tidigare yttrat mig, se JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 116.

Fråga om en tingsrätt är skyldig att lämna en part upplysning om skälen i
ett beslut som tidigare är avkunnat men ännu inte är utskrivet och undertecknat G.

skrev till JO och uppgav bl. a. följande. I ett besvärsärende vid en
tingsrätt om betalningsansvar för felparkeringsavgift hölls förhandling den
19 januari 1982. G. var ombud för den som anfört besvären. Dagen efter
förhandlingen ringde G. till tingsrätten för att få besked om rättens beslut.
Ordföranden meddelade att besvären hade ogillats men förklarade att hon
inte kunde ange skälen för beslutet, eftersom detta inte var utskrivet. G.
hemställde att JO skulle undersöka om tingsrätten handlat fel genom att
inte vid telefonsamtalet upplysa om beslutets hela innehåll.

Efter remiss inkom lagmannen vid tingsrätten med yttrande, vartill hade
fogats bl. a. yttrande av tingsnotarien K., som hade handlagt ärendet.

K. anförde bl. a. följande. Vid förhandlingens slut underrättades parterna
om att beslut i ärendet skulle meddelas samma dag kl. 14.00 och att
det lämpligaste var att ringa till bötesenhetens expedition för att få besked
om avgörandet. Nästa dag ringde G. och frågade K. om skälen för beslutet.
Hon förklarade att beslutet ännu inte var utskrivet men upplyste om skälen
för beslutet. Hon talade vidare om att G. skulle få beslutet skriftligen så
snart detta var utskrivet.

Lagmannen anförde bl. a. följande.

Vid avkunnandet av rättens beslut skall såväl skäl som slut meddelas.
Därefter torde det inte finnas någon skyldighet att vid telefonsamtal o. d.
informera om skälen innan beslutet är utskrivet och undertecknat. I detta
fall synes tingsnotarien K. ändå ha angett huvudpunkten i skälen.

I beslut den 26 april 1982 (i ärende dnr 309-1982) uttalade JO Wigelius
bl. a. följande.

Av K:s redogörelse framgår att rätten meddelade beslutet genom att
avkunna det efter förhandlingens slut. Då ett beslut avkunnas, skall inte
bara slutet utan även skälen återges (17 kap. 9 § och 12 § rättegångsbalken).
Även om beslutet ännu inte hade fått sin slutgiltiga utformning när det
meddelades, måste således skälen ha varit definitivt fastställda redan då.
Visserligen torde det inte finnas någon bestämmelse som uttryckligen
ålägger rätten att informera om skälen i ett avkunnat beslut, som inte är
utskrivet och undertecknat. Av domstolens allmänna serviceskyldighet
torde emellertid följa att rätten, i den mån så lämpligen kan ske, bör lämna
upplysningar om innehållet i ett sådant beslut. I det aktuella fallet fanns det
enligt min mening särskild anledning att upplysa om beslutets hela innehåll.
G. hade ju vid förhandlingens slut uttryckligen uppmanats att per
telefon vända sig till tingsrättens kansli för att få besked om avgörandet i

stället för att infinna sig personligen då beslutet skulle avkunnas. K. har
hävdat att hon lämnade besked om skälen för beslutet vid telefonsamtalet
den 20 januari. Eftersom uppgift står mot uppgift, är det inte meningsfullt
att försöka utreda frågan vidare.

Anmälan till inskrivningsmyndighet enligt 19 kap. 20 § jordabalken

Enligt 19 kap. 20 § jordabalken skall rätten genast göra anmälan till
inskrivningsmyndigheten då talan om hävning eller återgång av förvärv av
fast egendom väcks.

Vid inspektion av ett par tingsrätter har JO Wigelius haft anledning att
framhålla betydelsen av att bestämmelsen följs.

Tingsrätt har interimistiskt förordnat god man för en person utan att
denne fått tillfälle att yttra sig före beslutet

1 en skrivelse till JO begärde P. besked om en tingsrätt hade rätt att som
nu skett förordna god man för honom utan att han fått något meddelande
om detta.

Yttrande inhämtades från tingsrätten. Av remissvaret framgick att tingsrätten
efter ansökan av P:s föräldrar och syskon interimistiskt förordnat
god man för P. utan att denne fått tillfälle att yttra sig över ansökan om god
man. Förordnandet hade emellertid upphävts sedan P. besökt tingsrätten
och uppgivit att innehållet i ansökan var felaktigt i flera avseenden och att
hans släktingar gjort denna endast för att trakassera honom.

I beslut den 29 september 1981 (i ärende dnr 3215-1980) uttalade JO
Wigelius följande.

Enligt 18 kap. 3§ föräldrabalken skall rätten om någon på grund av
sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande
förhållande behöver bistånd med att bevaka sin rätt, förvalta sin
egendom eller sörja för sin person förordna god man för honom där så
erfordras. Förordnande som nu nämnts får emellertid inte ges utan samtycke
från den för vilken god man skall förordnas, såvida inte hans tillstånd
medför hinder mot inhämtande av samtycke eller det eljest föreligger
särskilda skäl. Av 18 kap. 14 § och 11 kap. 15 § föräldrabalken framgåratt
förordnande av god man även kan meddelas för tiden intill dess ärendet
avgörs av rätten.

Ett interimistiskt förordnande av god man innebär en viss prövning av
sannolikheten för att ett slutligt beslut av samma innehåll som det intermistiska
så småningom kommer att fattas. Möjligheterna att förordna god man
enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken utan samtycke från den för vilken förordnande
skall ges torde vara begränsade. Under sådana förhållanden är det
även vid prövningen av ett interimistiskt yrkande givetvis av intresse för
rätten att få besked om samtycke kommer att lämnas. Jag bortser här från

de i och för sig vanligaste men i detta sammanhang ointressanta fallen,
nämligen att läkarintyg ingivits som visar att det möter hinder mot att
inhämta samtycke. Enligt min mening ligger det därför i sakens natur att
bestämmelserna i 18 kap. 3 § om samtycke i regel skall tillämpas även när
fråga är om ett interimistiskt förordnande. Endast i undantagsfall torde
sådana skäl föreligga att ett samtycke kan undvaras. Den för vilken god
man skall utses bör således få tillfälle att yttra sig - om så kan ske utan
allvarlig tidsutdräkt — innan det interimistiska beslutet fattas.

Under hänvisning till vad jag nu anfört kan jag inte finna att omständigheterna
i P:s fall var sådana att yttrande från honom kunde undvaras. P.
borde således erhållit tillfälle att inkomma med sina synpunkter innan det
interimistiska beslutet meddelades. Jag noterar att den domare som meddelat
beslutet numera delar denna uppfattning.

Handläggning av ärenden om förordnande av god man enligt 18 kap. 3 §
föräldrabalken

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades att utredning om släktförhållandena
regelmässigt brukade förebringas i sådana ärenden om förordnande
av god man enligt 18 kap. 3§ föräldrabalken där huvudmannen
inte kunde höras över ansökningen. Rätten brukade sedan bereda de
närmaste anhöriga tillfälle att yttra sig innan förordnande meddelades.

JO Wigelius uttalade i inspektionsprotokollet att den sålunda tillämpade
ordningen, vilken ej torde vara allmänt förekommande vid domstolarna,
syntes ge rätten förbättrade möjligheter att göra en reell prövning av
behovet av god man i varje särskilt fall. Man kunde förvänta sig att
tingsrätten på detta sätt i allmänhet skulle få veta bl. a. om ett föreliggande
behov av bistånd möjligen redan var tillgodosett fastän överförmyndaren
inte fått kännedom därom.

I ett klagoärende framkom bl. a. följande. En överförmyndare ansökte
hos en tingsrätt om att god man enligt 18 kap. 3§ föräldrabalken skulle
förordnas för S., som vistades på ett sjukhus, samt föreslog att en broder
till S:s avlidne make skulle erhålla uppdraget som god man. Av ett läkarintyg
som åtföljde ansökan framgick att S:s tillstånd medförde hinder mot
inhämtande av hennes samtycke till godmansförordnandet. Tingsrätten
förordnade därefter den av överförmyndaren föreslagne personen till god
man för S. Enligt en utredning som gjorts av en kurator vid sjukhuset där
S. vistades förelåg det oenighet mellan släktingarna om vem som skulle bli
god man för S. och de hade därför kommit överens om att en neutral
person borde utses. Kuratorns utredning gav överförmyndaren inte in till
tingsrätten.

1 beslut den 3 februari 1982 (i ärende dnr 2826-1981) kritiserade JO
Wigelius överförmyndaren för att denne inte gav in kuratorns utredning till

tingsrätten. Överförmyndarens underlåtenhet i detta avseende medförde
nämligen att tingsrätten överhuvudtaget inte blev uppmärksammad på de
föreliggande motsättningarna, utan ärendet handlades som ett rent rutinärende.
Med anledning av det inträffade underströk Wigelius vikten av att
en tingsrätt i ärenden av förevarande slag genom överförmyndaren förses
med alla handlingar som kan vara av betydelse för ärendets bedömning,
eftersom tingsrätten annars inte får möjlighet att göra en reell prövning av
godmansfrågan.

Tingsrätt bör inte utan närmare prövning till förmyndare eller god man
förordna en person som redan innehar ett större antal sådana uppdrag

1 protokoll över JO Wigelius’ inspektion av en tingsrätt i november 1981
antecknades följande.

Vid genomgång av namnregistret över förordnade förmyndare och gode
män uppmärksammades några fall där påfallande många uppdrag anförtrotts
åt samma person. Flest uppdrag hade lämnats Ö. A. (18 förordnanden
varav 16 ännu aktuella), B. E. (14 förordnanden, varav 10 aktuella)
samt A. A. (10 förordnanden, varav 9 aktuella). I ytterligare ett tiotal fall
förekom fyra eller fler aktuella förordnanden. Det upplystes att de tre ovan
nämnda personerna hade särskild erfarenhet av socialt arbete och kunde
antagas i och för sig vara väl kvalificerade för uppdrag såsom förmyndare
eller god man. Inom förmynderskapsavdelningen var man medveten om
att de hade många uppdrag, men om antalet hade man inte haft en klar
uppfattning. Det hörde inte till rutinerna att kontrollera antalet tidigare
förordnanden när ett nytt aktualiserades. I allmänhet hade förslaget lämnats
av överförmyndaren och man brukade förlita sig på att denne prövat
lämpligheten av ett ytterligare förordnande.

JO anförde: Jag har ej underlag att uttala mig om lämpligheten i dessa
särskilda fall av att så många förordnanden meddelats som skett. Härför
hade fordrats en närmare kännedom om de förordnades kvalifikationer och
möjlighet att avsätta tid för uppdragen samt om uppdragens beskaffenhet.
Att nya förordnanden utan vidare meddelas för en person som redan blivit
förordnad i flera fall måste dock anses olämpligt. Jag vill särskilt framhålla
att numera på förordnade förmyndare och gode män ställes betydligt större
krav på personliga omsorger om huvudmannen än som tidigare varit fallet
(jämför prop. 1974:142, s. 132 f och 142). Det bör ej minst med hänsyn
härtill åligga domstolen att genom en noggrann prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall förvissa sig om att den som utses som förmyndare
eller god man har möjlighet att avsätta erforderlig tid och uppmärksamhet
åt uppdraget (jämför prop. 1974: 142 s. 126). Rutinerna måste utformas så
att en sådan prövning kan äga rum.

Fråga om kopior av allmänna handlingar tillhandahållits med erforderlig
skyndsamhet

I en skrivelse till JO uppgav R. bl. a. följande. Han hade på trettondagsafton
1982 besökt en tingsrätt och då begärt att samma dag få kopior av
vissa allmänna handlingar. Han hade fått besked om att tingsrätten inte
hade tid men att det kanske skulle gå bättre en annan dag. Han hade gjort
en lång bilresa till tingsrätten och handlingarna var viktiga för honom i
hans arbete. Han ifrågasatte om tingsrättens handlande var förenligt med
tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Yttrande inhämtades från tingsrätten.

I beslut den 23 mars 1982 (i ärende dnr 57-1982) uttalade JO Wigelius
bl. a. följande.

Enligt 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen (TF) skall allmän handling
som får lämnas ut på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället
utan avgift tillhandahållas den. som önskar ta del därav, så att handlingen
kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. 1 13 § samma kapitel
föreskrivs att den som önskar ta del av allmän handling även har rätt att
mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den får
lämnas ut.

Den som hos myndighet önskar ta del av allmän handling på stället skall
således få göra detta genast eller så snart det är möjligt. När det gäller
tillhandahållande genom avskrift eller kopia finns inte något motsvarande
krav på skyndsamhet. Det ligger dock i sakens natur att även avskrift eller
kopia skall utlämnas så snart det är möjligt. När det rör sig om en större
mängd handlingar måste emellertid myndigheten få erforderlig tid på sig att
verkställa avskrift eller kopiering. Som en yttersta tidsgräns gäller enligt
19 § expeditionskungörelsen att en expedition som på begäran utfärdas för
annan än part skall tillhandahållas inom två veckor, om inte särskilda
omständigheter föreligger.

Det kan här nämnas att riksdagen nyligen har beslutat att det i 2 kap. 13 §
TF skall tas in en uttrycklig bestämmelse om att begäran att få avskrift
eller kopia av allmän handling skall behandlas skyndsamt (prop. 1981/
82:37, KU 1981/82:21 och rskr 1981/82:163).

Vad beträffar förevarande ärende så har R. begärt att genast få kopior av
vissa handlingar i ett mål. Tingsrätten har emellertid med hänvisning till
arbetsbördan på trettondagsafton, då tjänstetiden varade till kl 12.00,
förklarat att man inte kunde tillhandahålla kopiorna den dagen men däremot
påföljande arbetsdag. Härigenom får tingsrätten anses ha behandlat
R:s begäran med skyndsamhet. Jag saknar därför anledning att kritisera
tingsrätten på denna punkt.

I ett annat ärende skrev en person, N., till JO och klagade över att en
tingsrätt inte hade skickat honom kopior av vissa handlingar som han
begärt.

Utredning verkställdes. Det framkom att N:s beställning, som avsåg
kopior av vissa handlingar i ett avgjort brottmål, hade inkommit till tingsrätten
den 9 oktober 1981 men att kopiorna ännu den 18 november 1981
inte hade skickats till honom. Det upplystes vidare från tingsrätten att det
då var oklart när N. kunde få de begärda kopiorna.

I beslut den 25 januari 1982 (i ärende dnr 2891-1981) uttalade JO Wigelius
att ett så långt dröjsmål med expediering av begärda kopior som
uppstått i N:s fall uppenbarligen inte kunde accepteras. Han förklarade
vidare att han utgick från att av lagmannen vid tingsrätten förutskickade
åtgärder skulle leda till att expeditionstiderna snarast nedbringades till en
godtagbar nivå.

3 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

Åklagar- och polisväsendena
Riksåklagaren och ubåt 137

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 11 mars 1982 (dnr 2899-1981, 3003-1981, 3073-1981, 3104-1981 och 3215-1981).

Den 28 oktober 1981 blev känt att en undervattensbåt, tillhörande Sovjetunionens
örlogsflotta, grundstött på svenskt inre vatten inom Blekinge
skyddsområde. Samma dag hänvände sig t.f. länsåklagaren i Blekinge län
och Kronobergs län, Bengt Kviele, till riksåklagarämbetet med förfrågan
huruvida enligt riksåklagarens mening förundersökning borde inledas rörande
misstänkt brottsligt förfarande i samband med båtens intrång. Riksåklagaren
Magnus Sjöberg utlät sig den 29 oktober och förklarade att
besättningen på undervattensbåten på folkrättsliga grunder fick anses åtnjuta
immunitet under de förhållanden som då rådde. Förutsättningar för
inledande av förundersökning saknades därför. Beslutet meddelades genast
telefonledes Kviele, men uppsattes däijämte skriftligen den 30 oktober.
Förundersökning kom ej till stånd. Däremot genomförde överbefälhavaren
på regeringens uppdrag en utredning om anledningen till och omständigheterna
kring kränkningen av svenskt sjöterritorium och intrånget
på militärt skyddsområde. Överbefälhavarens utredningsuppdrag fastställdes
genom regeringsbeslut den 29 oktober. Sedan fråga uppkommit om
utfrågning av undervattensbåtens befälhavare och en annan officer, behandlade
regeringen i ytterligare ett regeringsbeslut den 2 november vissa
immunitetsfrågor med anknytning till utredningen. 1 detta senare beslut
anmärktes bl. a. att utredningsuppdraget innefattat bemyndigande för
överbefälhavaren att utan hinder av fartygets och besättningens immunitet
vidta för utredningen erforderliga åtgärder. Regeringen förklarade nu att
de sovjetiska officerarnas personliga immunitet ej skulle hävas i anslutning
till utfrågningen. Från sovjetisk sida hade det förutsatts att sådan garanti
lämnades. Om beslutet underrättades riksåklagaren. Efter utfrågningen,
som ägde rum ombord på ett svenskt örlogsfartyg, och viss ytterligare
utredning, som bl. a. synes ha omfattat inspektion av undervattensbåten,
fick fartyget lov att lämna svenskt sjöterritorium. Förutom vid utfrågningen
hade ingen av de ombordvarande lämnat fartyget.

Riksåklagarens nyssnämnda ställningstagande har givit upphov till viss
debatt i pressen, varvid bl. a. olika meningar i immunitetsfrågan kommit
till uttryck.

I samtliga nu förevarande klagomål reses frågan huruvida den mening
riksåklagaren genom sitt råd givit uttryck åt står i överensstämmelse med
gällande rätt. Liknande klagomål har anförts också hos justitiekanslern.
Jag har gemensamt med denne inhämtat muntliga uppgifter från riksåkla -

garen den 27 november och från folkrättssakkunnige i utrikesdepartementet.
Bo Johnson, den 2 december 1981.

Sjöberg har redogjort för sin handläggning av ärendet och för de överväganden,
varpå hans ställningstagande grundat sig.

Bo Johnson har bl. a. lämnat synpunkter på immunitetsspörsmålen.

Justitiekanslern har i ett den 26 januari 1982 meddelat beslut bl. a.
förklarat sig för sin del inte kunna finna annat än att riksåklagaren haft fog
för sitt meddelande till Kviele.

Omständigheterna kring den sovjetiska undervattensbåtens närvaro i
svenska vatten var otvivelaktigt sådana att det måste uppkomma brottsmisstankar,
främst avseende spioneribrott, begånget av ombordvarande
medan båten uppehållit sig här. Dessa brottsmisstankar var, såsom också
riksåklagaren förklarat sig anse, i och för sig av tillräcklig styrka för
inledande av förundersökning. Därom råder sålunda inte delade meningar.

Vid brott mot Sverige, begånget av utlänning ombord på utländskt fartyg
här i landet, är principiellt svensk lag tillämplig och svensk domstol behörig.
Förutsättningarna för åtal skall i sedvanlig ordning prövas av behörig
åklagare. Detta framgår av reglerna i 2 kap. brottsbalken, vari anges
gränserna för den svenska straffrättsliga kompetensen. Av kapitlets 7§
framgår emellertid att man alltid har att iakttaga de begränsningar i fråga
om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet som följer av
bl. a. allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Därmed åsyftas bl. a. de
inom folkrätten etablerade regler om immunitet som är av betydelse i detta
ärende.

Med begreppet immunitet åsyftas i allmänhet den rättsligt skyddade
ställning som vissa personer och saker åtnjuter såsom bärare, direkt eller
indirekt, av främmande stats suveränitet. Den skyddade ställningen kan
komma till uttryck i civilrättsligt såväl som offentligrättsligt hänseende.
Immuniteten - ofta också betecknad såsom exterritorialitet - kan betraktas
som en inskränkning i värdlandets suveränitet eller territorialöverhöghet
till förmån för det främmande landet. I synnerhet straffprocessuella
yttringar av immunitet innebär en försvagning av värdlandets suveränitetsanspråk.
Den straffrättsliga kompetensen inom det egna territoriet är ju en
särskilt central och karakteristisk yttring av ett lands territorialöverhöghet.
Från denna synpunkt kan hävdas att immunitetsreglerna bör ges en restriktiv
tolkning.

Att en person åtnjuter immunitet i straffrättsligt hänseende innebär att
han ej behöver svara för brott vid domstol och inte heller är underkastad
andra straffprocessuella ingripanden. Föres mot honom en talan av detta
slag skall domstolen avvisa den. Skyddet yttrar sig med andra ord såsom
rättegångshinder. Sådant skydd har av gammalt åtnjutits av främmande
länders statsöverhuvuden och beskickningspersonal. I sistnämnda hänse -

ende är det numera konventionsreglerat. Ett likartat skydd kan under vissa
förhållanden tillkomma enskilda medlemmar av främmande militära enheter.
Sålunda anses viss immunitet tillkomma främmande krigsfolk som är
på genomtåg eller eljest i trupp med vederbörligt tillstånd uppehåller sig i
riket. 1 sådant fall omfattar dock immuniteten otvivelaktigt ej brott mot
Sverige eller svensk man (jämför SOU 1953: 14 s. 459 och SOU 1923:9 s.
79). Immunitetsskydd anses också tillkomma besättningsmedlemmar och
andra personer som medföljt främmande örlogsfartyg som lovligen inkommit
till Sverige. Huruvida de ombordvarande bibehåller någon immunitet
även då de går i land — det skulle då vara i tjänsteärende — synes mera
ovisst. Något belägg för att de ombordvarande på ett främmande örlogsfartyg
skulle åtnjuta ett till sin person knutet - dvs. också utanför fartyget
bestående - skydd mot åtal för brott som de, ombord på båten under det
denna uppehållit sig i landet, begått mot Sverige har jag inte funnit och jag
håller inte för troligt att de har immunitet i denna mening. Så mycket
mindre kan så antagas vara fallet om fartyget olovligen inkommit hit.
- Det är en annan sak att straffbarheten av en sådan gärning som nyss
sagts kan tänkas vara inskränkt eller utesluten på grund av folkrättsligt
grundade hänsyn (jämför rättsfallet NJA 1946:65 — som dock avsåg utomlands
begången gärning). Huruvida så är fallet anser jag inte vara en fråga
om immunitet. Det är en materiell fråga som domstol har att pröva sedan
åtal anställts. Hur denna bedömning skulle ha utfallit om någon från den
sovjetiska undervattensbåten i rättegång övertygats om spioneri mot Sverige
får betraktas som ovisst.

Riksåklagarens ställningstagande den 29 oktober 1981 anser jag inte
komma i konflikt med det nu sagda. Det hade endast avseende på frågan
om förundersökning skulle inledas och innebar att förutsättningarna härför
saknades under de vid tillfället rådande förhållandena. Redan beskedets
formulering visar att ställningstagandet var starkt begränsat till sin räckvidd
och anknutet till den faktiska situation som rådde när det tillkom.
Denna karakteriserades i synnerhet därav att ingen ombordvarande lämnat
undervattensbåten eller syntes stå i begrepp att göra det. Av den redogörelse
riksåklagaren lämnat framgår också att utvecklingen noga följdes av
åklagarmyndigheterna och att det förutsattes ett fortlöpande samråd även i
fortsättningen mellan länsåklagarmyndigheten och riksåklagaren. I riksåklagarens
ställningstagande kan sålunda inte inläggas den betydelsen att
de brott som de ombordvarande kunde ha begått under alla förhållanden
skulle förbli obeivrade.

Enligt min mening är det heller inte ett eventuellt personligt immunitetsskydd
för de enskilda ombordvarande som är mest intressant i detta
ärende, utan den immunitet fartyget som sådant kan ha åtnjutit enligt
folkrättsligt giltiga principer.

Huvudprincipen beträffande främmande örlogsfartyg är otvivelaktigt att
sådana under fredsförhållanden åtnjuter immunitet mot alla offentligrätts -

liga ingripanden. Myndigheterna i den stat, inom vars område fartyget
finns, anses sålunda förhindrade att utan flaggstatens medgivande företaga
visitationer eller några som helst andra ingripanden ombord. I den mån
fartyget åtnjuter sådan immunitet mot offentligrättsliga ingripanden
skänker det givetvis åt de ombordvarande en skyddad ställning som mest
liknar den de skulle ha haft om de befunnit sig på flaggstatens eget territorium.
Utan flaggstatens medverkan saknas följaktligen alla reella förutsättningar
för anställande av åtal eller eljest för straffprocessuellt förfarande
mot de ombordvarande. Ej ens förhör kan komma till stånd. Förundersökningsförfarandet,
vilket syftar till att ge underlag för beslut i åtalsfrågan
och förbereda rättegång samt förutsätter att polisiär maktanvändning vid
behov kan tillgripas, kan vid sådant förhållande inte framstå som meningsfullt.

Principen om främmande örlogsfartygs immunitet tillhör de allmänt erkända
folkrättsliga grundsatser, varom enighet råder i doktrinen och som
förbehållslöst godtages av vårt land. Den syftar emellertid då på örlogsfartyg
som lovligen uppehåller sig på främmande territorium. Därmed avses
att tillstånd lämnats eller att fartyget är i nöd eller under iakttagande av
erforderliga formaliteter gör bruk av rätt till s.k. oskadlig genomfart av
territorialhavet samt i övrigt uppträder på ett vänskapligt sätt. Är icke
något av dessa fall för handen utgör fartygets närvaro brott mot folkrätten.
Det är enligt min mening då mycket ovisst i vad mån staterna har skyldighet
att tillerkänna fartyget immunitet mot ingripanden på offentligrättslig
grund. Visserligen är i Sverige likaväl som i andra länder ansträngningarna
i allmänhet inriktade främst på att förhindra militära gränskränkningar och
därnäst på att identifiera och avvisa inkräktare. Detta är innebörden av de
stående instruktioner vår försvarsmakt har att tillämpa vid hävdandet av
vår suveränitet under bl. a. fredsförhållanden (IKFN). Att man sålunda i
regel brukar behandla främmande örlogsfartyg såsom om de ägde immunitet
medger emellertid inte slutsatsen att de alltid har rätt därtill. Det är
nämligen svårt att avgöra hur långt ländernas handlande styres av rent
folkrättsliga överväganden. Det finns exempel på långtgående ingripanden.
Den osäkerhet som kan råda sammanhänger bl. a. med folkrättens allmänna
natur och med dess mycket nära samband med utrikespolitiska
överväganden. Att full immunitet skulle bestå vid allvarligare suveränitetskränkning
torde dock svårligen kunna hävdas. Jag vill för min del inte
utesluta att i flagranta fall ingripanden i syfte att beivra spionage skulle få
betraktas som folkrättsligt tillåtna. Sådana åtgärder skulle dock otvivelaktigt
framstå som extraordinära och möjligen repressaliebetonade samt få
utrikespolitiska följder.

Det nyss anförda har haft avseende på det folkrättsliga. I vad mån det
kan finnas utrymme för svensk åklagarmyndighet att besluta om åtgärder
som skulle innebära att ett främmande örlogsfartygs immunitetsanspråk
åsidosattes är inte en fråga om folkrättens utan om den interna svenska

rättsordningens innehåll. Från folkrättslig synpunkt står endast klart att
det är den svenska statsledningen som gentemot andra stater bär ansvaret
för myndighetsingripanden som kan hävdas vara i konflikt med folkrättsliga
principer.

Huruvida förundersökning skall inledas eller ej är alltid en fråga som
beror av åklagarmyndigheternas eget bedömande. Varken i brottsbalkens
andra kapitel med anslutande författningar eller eljest finns i svensk lag
någon bestämmelse som uttryckligen inskränker åklagares behörighet att
pröva immunitetsfrågan i situationer av förevarande slag. I sådana fall då
det enligt det föregående står fullt klart att ett främmande örlogsfartyg
åtnjuter immunitet skall de straffprocessuella konsekvenserna därav enligt
2 kap. 7 § brottsbalken otvivelaktigt beaktas av åklagarmyndigheterna. Det
kunde då också förefalla som om det stod envar behörig åklagare - också i
underordnad befattning - fritt att efter eget bedömande besluta om ingripanden,
varigenom eventuella immunitetsanspråk sattes åsido. Ett sådant
betraktelsesätt skulle emellertid från konstitutionell synpunkt inge alltför
allvarliga betänkligheter. Frågor uppkommer nämligen ofrånkomligen om
den inbördes ansvarsfördelningen mellan olika statsmyndigheter och om
det övergripande ansvaret för rikets förhållande till andra makter.

Det är till en början tydligt att till åklagarmyndigheternas kompetensområde
endast kan hänföras rättsliga bedömningar, sedvanlig bevisbedömning
inbegripen. I enlighet med det tidigare sagda anser jag att bedömningar
som angår immunitet för främmande örlogsfartyg knappast någonsin
kan helt lösgöras från de utrikespolitiska övervägandena. Dessa ankommer
på regeringen, i vars befogenhet enligt 1 kap. 6§ regeringsformen att
styra riket ingår att företräda detta i mellanfolkliga relationer. Redan
frågan huruvida ett främmande örlogsfartygs närvaro skall kunna anses
lovlig är enligt min mening av sådan beskaffenhet att den primärt måste
ankomma på regeringen. Det kan ju exempelvis vara nödvändigt att taga
ställning till trovärdigheten av en främmande stats påstående att fartygets
närvaro beror på att det kommit i nöd.

Vidare är det klart att immunitetsspörsmålet i regel först och främst
uppkommer, icke i den brottsbeivrande verksamheten, utan i de militära
myndigheternas verksamhet. Det är ju på dessa uppgiften ankommer att
värna om den svenska territorialöverhögheten gentemot främmande
länders militära enheter. För polisiär maktanvändning ombord på främmande
örlogsfartyg kan inte finnas utrymme med mindre den främmande
staten lämnat sitt samtycke. De f. n. inom polisväsendet gällande instruktionerna
utgår helt enkelt från att sådant fartyg aldrig är underkastat
svensk jurisdiktion (jämför Författningar och anvisningar för polisväsendet,
FAP, 360-1, avsnitt 2.2.1). Insättandet av militära maktmedel vid
territorialitetskränkningar är grundlagsreglerat och det ligger på regeringen
att - under parlamentariskt ansvar - bedöma vilka bemyndiganden som
kan lämnas inom ramen för denna reglering (RF 10 kap. 9 §). Också av

dessa skäl synes uppenbart att ingripanden, vars bedömande ankommer på
judiciella myndigheter och som principiellt förutsätter möjligheten av polisiär
maktanvändning, icke i första rummet kan komma i fråga.

I detta sammanhang bör slutligen framhållas den vikt grundlagstiftaren
lagt vid en sammanhållen bedömning av frågor med utrikespolitisk betydelse.
För att skapa garantier härför och i syfte att främja en enhetlig och
konsekvent utrikespolitik har i 10 kap. 8§ regeringsformen en särskild
anmälningsskyldighet ålagts alla statsmyndigheter när för dem uppkommer
frågor som är av betydelse för förhållandet till annan stat.

Det anförda ger enligt min mening vid handen att en misstänkts ombordvaro
på främmande örlogsfartyg utgör hinder för straffprocessuella åtgärder
mot honom så länge icke fartygets immunitetsskydd antingen uppgivits
eller genombrutits genom åtgärder varöver regeringen råder. Sedan så
skett har de judiciella myndigheterna i vanlig ordning att företaga de
bedömningar som ankommer på dem.

Sammanfattningsvis finner jag sålunda att de ombordvarande på den
sovjetiska undervattensbåten inte kan anses ha på folkrättsliga grunder
åtnjutit personlig straffprocessuell immunitet. De har däremot ej varit
åtkomliga för rättsliga åtgärder emedan de funnits ombord på ett främmande
örlogsfartyg som tills vidare fick presumeras vara immunt mot ingripanden
av judiciella myndigheter. Det har i detta läge varken varit aktuellt
påkallat eller önskvärt att förundersökning inleddes. I sak kan därför inte
riktas någon erinran mot det besked riksåklagaren lämnat länsåklagarmyndigheten.

Såvitt jag kunnat finna följer icke av några allmänt erkända folkrättsliga
principer att främmande örlogsfartyg i alla situationer skall vara bibehållet
vid sitt immunitetsskydd. Av regeringsbeslutet den 2 november 1981 synes
också framgå att regeringen inte ansett sig i alla hänseenden kunna godta
sedvanliga immunitetsanspråk. I brottsbalkens förarbeten torde frågorna
kring immunitetsskyddet ha lämnats öppna såvitt angår örlogsfartyg som
olovligen trängt in i svenska vatten. I vilka former de folkrättsliga frågorna
skall prövas i sådant fall synes ej tydligt framgå av lag. Bl. a. från denna
synpunkt skulle en närmare belysning av rättsläget vara av värde. Justitieministern
har i ett interpellationssvar den 11 januari uttalat sig för en
översyn. Jag kommer att till justitiedepartementet översända ett exemplar
av detta beslut.

Ärendena är härmed slutbehandlade.

Husrannsakan hos konkursförvaltare

Advokaten Sara Rindborg anförde i en skrivelse till JO i huvudsak
följande. Hon var förvaltare i Toniton AB:s konkurs och hade hand om
bolagets bokföringsmaterial, som var omfattande. Somliga handlingar

fanns i Stockholm på den advokatbyrå där hon arbetade men det mesta
förvarades i utrymmen som byrån för sådant ändamål förhyrde i en lada
hos en lantbrukare i Sala. Med anledning av konkursen bedrev länsåklagarmyndigheten
förundersökning om vissa gäldenärsbrott. Den 19 februari
1981 gjordes husrannsakan i förvaringsutrymmena i Sala. Vissa kartonger
med bokslutshandlingar och fakturakopior togs därvid i beslag. Åtgärderna
hade beslutats av extra åklagaren Jerry Martinger. Martinger hade någon
tid dessförinnan kontaktat henne och fatt veta var bokföringsmaterialet
fanns. Det omfattade totalt ca 120 kartonger. Det ålåg henne såsom konkursförvaltare
att förvara materialet och att hålla det tillgängligt förförundersökningsändamål.
Hon hade inte rest något hinder mot att det granskades.
En del handlingar hade Martinger den 17 februari efter överenskommelse
hämtat från advokatkontoret. Han hade då endast lämnat ett vanligt
kvitto på vad han mottagit. Så hade det alltid under de 16 år advokatbyrån
funnits brukat gå till. Hon hade heller aldrig hört talas om att husrannsakan
skett hos någon annan advokat i liknande fall. Åtgärden hade förorsakat
henne skada eftersom det förekommit pressuppgifter om att hon varit
föremål för husrannsakan och ett flertal personer undrat häröver.

Klagomålen remitterades till länsåklagarmyndigheten. Länsåklagaren
Torsten Jonsson inkom med eget yttrande jämte från Martinger inhämtade
upplysningar.

1 sitt yttrande till JO höll Jonsson med Sara Rindborg om att omhändertagande
för brottsutredning av bokföringshandlingar som konkursförvaltare
förvarade ofta skedde i mycket lösliga former. Detta var praktiskt och
bra i de flesta fall. Nu gällde det emellertid ett ärende där misstankarna
avsåg allvarlig brottslighet och utredningen - med hänsyn till att målet
gällde miljontals kronor och av andra skäl — fick bedömas som ytterst
känslig. Jonsson fortfor:

Mot denna bakgrund ansåg jag det tillrådligt att åklagaren i målet skulle
uppträda så formellt oklanderligt som möjligt.

När Martinger skulle resa upp till Sala för att tillsammans med utredningsmannen
leta fram de aktuella bokföringshandlingarna uppmanade jag
honom därför att formellt använda det institut som enligt rättegångsbalken
står till buds för omhändertagande av föremål som är av betydelse för
brottsutredning (dvs. beslag) och att vid framletandet av egendomen formellt
använda det institut som rättegångsbalken anvisar för sådant eftersökande
(dvs. husrannsakan).

Som framgår av Sara Rindborgs och Jerry Martingers redogörelse för
vad som hänt innan husrannsakan genomfördes har det från åklagarens
sida inte funnits den minsta anledning till antagande att man från advokatbyråns
sida skulle göra några svårigheter att få ut det önskade bokföringsmaterialet.
Det fortsatta händelseförloppet visar att denna bedömning varit
riktig. Besöket i Sala genomfördes med all tänkbar medverkan från advokatbyråns
sida och med stor personlig välvilja från den lantbrukare, som
förestår lagret i Sala.

Det är därför beklagligt att åklagarens strävan att strikt följa de formella

reglerna (regler som f. ö. är tillkomna inte minst med hänsyn till den som
drabbas av tvångsåtgärder av ifrågavarande slag) av Sara Rindborg tycks
ha uppfattats som på något sätt riktade mot henne själv eller mot någon av
hennes medarbetare på advokatbyrån eller på byråns lagerutrymme i Sala.

Sara Rindborg avgav påminnelser och underströk att konkursförvaltarens
uppgift bl. a. var att omhänderta boets bokföring och redovisningshandlingar
och att i berättelse jämlikt 55 § konkurslagen, som också tillställdes
åklagaren, ange om det fanns skälig anledning att misstänka gäldenärsbrott.
Därmed följde att de omhändertagna handlingarna stod till
åklagarens förfogande. I denna konkurs hade hon angett sannolika skäl till
brottsmisstanke. Tvångsmedel borde enligt hennes mening användas av
åklagaren endast när denne inte på annat sätt kunde nå att värna om
samhällets intressen. Det ansågs att samhällets intressen skulle vara speciellt
angelägna för att åklagare skulle äga beröva någon friheten eller utan
medgivande genomsöka någons enskilda område; hem, kontor eller förvaringsutrymme.
Eftersom det allmänna medvetandet satte privatlivets helgd
mycket högt uppfattades det som klart att en person måste ha gjort avsevärda
felsteg när sådana hans intressen kränktes genom myndighetsingripande.
Eftersom länsåklagaren vitsordat att från advokatbyråns sida lämnats
all önskvärd medverkan vidhöll hon att det varit fel att använda
institutet husrannsakan.

JO Wigelius anförde i beslut den 28 september 1981 (dnr 712-1981)
följande.

Av 28 kap. 1 § rättegångsbalken framgår att husrannsakan i hus, rum
eller slutet förvaringsställe får ske vid utredning av brott, varå kan följa
fängelse (1 st.). Husrannsakan får äga rum ej endast hos den som är
skäligen misstänkt för brottet utan också hos annan. Förutsättning härför
är att brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller
eljest synnerlig anledning förekommer att genom rannsakningen föremål,
som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet
vinnas (2 st.). Av visst intresse i detta ärende är också stadgandet att för
husrannsakan hos den misstänkte själv inte i något fall må åberopas hans
samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.

Som Sara Rindborg framhållit ligger det i sakens natur att konkursförvaltare
tillhandahåller åklagare och polis sådana handlingar ur boet som
erfordras för utredning av misstanke om gäldenärsbrott. Sker detta uppkommer
givetvis inte fråga om att göra husrannsakan. Så var emellertid
inte situationen i detta fall. Åklagaren nödgades eftersöka handlingarna
bland andra dokument i ett hus som disponerades av advokatbyrån för
förvaringsändamål. Det var nödvändigt att öppna ett antal slutna förvaringskartonger.
Åtgärderna har enligt min mening uppenbarligen haft karaktär
av husrannsakan, låt vara att de ägt rum med byråns medgivande.

Det kan heller inte råda tvivel om att de formella förutsättningarna för
husrannsakan varit uppfyllda. Att i vederbörlig ordning förordnande härom
meddelats och rättegångsbalkens föreskrifter om förande av protokoll
över förrättningen m.m. iakttagits kan självfallet inte föranleda någon
kritik från min sida. Ett annat förfaringssätt hade däremot av lätt insedda
skäl kunnat väcka betänkligheter.

Att Sara Rindborg på grund av de företagna åtgärderna oförskyllt drabbats
av ogynnsam publicitet, vilket kan ha berott på att det måhända är
mindre välbekant att husrannsakan kan komma till stånd hos någon som
inte är misstänkt för brott, är olyckligt. Härför kan jag dock inte lasta
någon tjänsteman.

Begreppet ”fortsatt husrannsakan”; även fråga om kopiering av
privatbrev som påträffats vid en husrannsakan m. m.

Inledning

Enligt uppgifter i Dagens Nyheter den 11 oktober 1980 hade husrannsakan
på grund av misstanke om brott verkställts hos Clark Olofsson under
sommaren 1980. I samband härmed hade privatbrev, som inte rörde den
aktuella utredningen tagits i beslag och överlämnats till polismästaren i
Stockholms polisdistrikt Hans Holmér. Breven hade skrivits till Olofsson
av kriminalinspektören Ingemar Krusell. Polisledningens reaktion på breven
hade blivit så häftig att Krusell tvingats avgå från sin post som facklig
ordförande för kriminalpoliserna i Stockholm.

Efter remiss inkom utredning och yttrande från rikspolisstyrelsen och
yttrande från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt. Riksåklagaren
översände till JO en skrivelse från länsåklagaren i Stockholms län och
Gotlands län Torsten Jonsson innefattande en redogörelse för bl. a. omständigheterna
vid husrannsakan den 24 juni 1980. Vidare hölls förhör på
JO-expeditionen med Krusell.

Med anledning av vad som framkommit under den sålunda verkställda
utredningen fann JO Anders Wigelius kriminalkommissarie Rune Bertilsson
skäligen misstänkt för myndighetsmissbruk och/eller brott mot tystnadsplikt
bestående i att han i samband med husrannsakan den 24 juni 1980
i av Olofsson disponerade utrymmen på Björkahemmet hade kopierat
privatbrev från Krusell till Olofsson och därefter överlämnat kopiorna av
breven till Holmér. Vidare fann JO Wigelius kriminalinspektören Bertil
Eidefors skäligen misstänkt för samma brott bestående i att han i samband
med samma husrannsakan kopierat privatbrev från Krusell till Olofsson
och därefter överlämnat kopiorna till kriminalinspektören Göte Kindgren
eller på annat sätt underrättat Kindgren om innehållet i breven. Bertilssons

och Eidefors’ förfarande hade inneburit förfång för Krusell på så sätt att
denne förmåtts avgå som ordförande i Stockholms kriminalpolisförening
och som ledamot av Svenska polisförbundets styrelse. Krusell hade också
utsatts för förolämpning av sina kollegor, sedan innehållet i breven blivit
känt för dessa. - Bertilsson och Eidefors underrättades om misstanken
den 11 maj 1981 i samband med förhör med dem på JO-expeditionen. De
förnekade därvid att de hade gjort sig skyldiga till brott i angivna hänseenden.
Sedan samtal förts med Holmér den 24 november 1981 på JO-expeditionen,
avslutades förundersökningen.

Utredning och yttranden

Av uppgifterna från rikspolisstyrelsen framgick bl. a. följande. Den 20
juni 1980 greps Olofsson som misstänkt för misshandel. Han fördes tillsammans
med bl. a. sin hustru till polisstationen i Nacka. Förundersökningen
ägde rum i Nacka polisdistrikt med länsåklagaren Torsten Jonsson
som förundersökningsledare. Under utredningen uppkom även misstanke
mot Olofsson och hans hustru om häleri. Från rikskriminalens sida kom
man överens med förundersökningsledaren och polisledningen i distriktet
att personal från rikskriminalen skulle biträda med utredningen i denna
del. Bertilsson, som var chef för rikskriminalens spaningsrotel, erhöll
uppdraget att svara för verkställigheten av utredningen. Efter förordnande
av förundersökningsledaren företog personal från rikskriminalen den 24
juni 1980 husrannsakan i bostäder och andra lokaler som makarna Olofsson
hade tillgång till. Husrannsakan ägde rum samtidigt på fyra olika
ställen, bl. a. i Olofssons bostadsrum på kriminalvårdsanstalten Björkahemmet
i Bromma, där Olofsson vid tillfället varit intagen. En grupp på
fyra kriminalpolismän under befäl av Eidefors utförde husrannsakningen i
anstalten. Ett stort antal handlingar tillhörande Olofsson påträffades. Med
hänsyn till att det skulle ta mycket lång tid att gå igenom dessa och att det
inte skulle vara bra för Olofsson att det ”skyltades” med poliser i hans
bostad beslöt Eidefors att ta hand om handlingarna och att förlägga den
fortsatta husrannsakningen till rikskriminalens lokaler. Eidefors utförde
den följande genomgången av handlingarna. Han anträffade därvid brev till
Olofsson från Krusell, som var ordförande för kriminalpolisföreningen i
distriktet. Breven var öppnade. Eidefors fann det märkligt att brev från
Krusell fanns hos Olofsson och vände sig med detsamma till Bertilsson,
som tog hand om dem. Sedan Bertilsson läst igenom breven, fann han det
ofrånkomligt med hänsyn till innehållet i dessa och deras förekomst på en
öppen kriminal vårdsanstalt att underrätta polisledningen i Stockholm.
Bertilsson tog därför fotostatkopior av breven och underrättade därefter
själv Holmér samtidigt som han överlämnade brevkopiorna. Originalbreven
lämnade Bertilsson tillbaka till Eidefors, som påföljande dag återställde
samtliga handlingar till Olofssons bostadsrum på Björkahemmet.

Eidefors å sin sida underrättade Kindgren, som var kriminalpolisföreningens
revisor, om breven.

Rikspolisstyrelsen anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Aktuell husrannsakan hade till syfte att söka efter handlingar av varjehanda
slag som kunde ha betydelse för utredningen om det misstänkta
brottet.

För förfarandet med brev och andra enskilda handlingar som anträffas
vid husrannsakan eller som tas i beslag finns bestämmelser i 27 kap. 12 §
och 28 kap. 8§ RB. Bestämmelsernas syfte är att förhindra att innehållet i
enskilda handlingar yppas genom användande av dylika åtgärder. Bestämmelserna
innebär att brev och andra enskilda handlingar som anträffas vid
husrannsakan inte får öppnas eller närmare undersökas av annan än rätten,
undersökningsledaren eller åklagaren. De innebär också förbud för verkställande
polismän att granska enskilda handlingar; dock är polismännen
oförhindrade att göra viss ytlig undersökning för att avskilja handling, som
bör tas i beslag, från andra handlingar.

En strikt tillämpning av bestämmelserna på föreliggande fall hade krävt
antingen att undersökningsledaren deltagit i husrannsakan och själv undersökt
handlingarna eller att polismännen efter en grovsortering tagit handlingarna
i beslag, förtecknat och förseglat desamma samt överlämnat dem
till undersökningsledaren. I praktiken torde det dock sällan förekomma att
en åklagare, som är undersökningsledare, deltar i en husrannsakan. Likaså
torde det sällan förekomma att denne utför den närmare undersökningen
av beslagtagna handlingarna utan uppdrar åt polisman att verkställa den
närmare granskningen. Betydande svårigheter föreligger naturligtvis också
för en undersökningsledare att medverka när som i ett fall som det föreliggande,
husrannsakan företas samtidigt på fyra olika ställen. Än större är de
otvivelaktigt när, såsom numera inte sällan förekommer, husrannsakan
görs samtidigt på många ställen i vitt skilda delar av landet.

Undersökningsledaren deltog inte i de aktuella husrannsakningarna.
Han har på förfrågan meddelat att han inte lämnat polismännen någon
anvisning om att granska anträffade handlingar. Eidefors har tillfrågad
därom uppgett att han förutsatte att han på det sätt som är vanligt hade
undersökningsledarens uppdrag att göra även granskningen.

Eidefors och även Bertilsson ägde enligt vad som har framgått, rätt att
göra en viss undersökning av de anträffade handlingarna. Att Eidefors
gjort Bertilsson uppmärksam på de aktuella breven är givetvis inget fel.
Däremot borde han inte ha omnämnt breven för någon annan. Beträffande
Eidefors’ åtgöranden med de anträffade handlingarna borde Eidefors med
hänsyn till bestämmelserna i 27: 12 och 28:8 RB ha anmält beslaget till
åklagaren för vidare beslut även om det saknas anledning att tro något
annat än att Eidefors hade fått undersökningsledarens uppdrag att granska
handlingarna.

Såsom framgår av de nämnda bestämmelserna medger dessa inte Bertilsson
att - i vart fall inte utan undersökningsledarens uppdrag — granska
de ifrågavarande breven och ej heller att kopiera dem. Vilket intresse
breven kunde ha för utredningen var naturligtvis ovisst tills det hade
närmare undersökts. Någon rätt att ta dem i beslag förelåg inte efter
granskningen och således ej heller på den grunden någon rätt att kopiera
dem.

Bedömningen av det berättigade i att Bertilsson underrättade polismäs -

tarén i Stockholm om de anträffade breven och överlämnade brevkopiorna
ger rikspolisstyrelsen anledning att beröra dels användningen av s.k.
överskottsinformation och dels nödvändigheten av att ägna uppmärksamhet
åt polismäns förbindelser utom tjänsten med kvalificerade brottslingar.

Styrelsen konstaterar att det saknas uttryckliga rättsregler för i vad mån
s. k. överskottsinformation som blir tillgänglig vid verkställande av vissa
tvångsmedel, t. ex. husrannsakan, får användas. Gäller informationen annat
än sådant som har betydelse för utredning om brott, torde överhuvudtaget
föreligga svårigheter att finna några säkra riktlinjer. Dessa förhållanden
är givetvis ägnade att mana till stor försiktighet när fråga uppkommer
att använda sådan information, särskilt utanför det straffprocessuella området.
Därmed är inte sagt att det alltid skall vara uteslutet. Det bör finnas
tillfällen när intresset av att använda informationen ändå starkt överväger.

Beträffande den andra frågan är rikspolisstyrelsen av den uppfattningen
att man inom polisen alltid måste visa stor uppmärksamhet, om omständigheter
framkommer som tyder på att enskilda polismän kan ha inte tjänstemässiga
förbindelser med kvalificerade brottslingar. Detta är nödvändigt
för att inte riskera att allmänhetens förtroende för polisen skall allvarligt
rubbas. Sådana omständigheter bör därför självfallet komma till polischefens
kännedom. När det föreligger uppgifter eller antydningar om polismäns
umgänge med kvalificerade kriminella personer eller polismän
nämns i kriminella sammanhang är det nödvändigt att vederbörande polischef
alltid ges tillfälle till att göra en bedömning om huruvida det erfordras
en närmare undersökning av förhållandena. 1 realiteten föranleder anonyma
påståenden eller annars vaga antydningar inte sällan undersökningar -av ibland betydande omfattningar — för att utröna sanningshalten i dessa.
När det som i föreliggande fall då anträffas verkligt material, som ger klart
belägg för en kontakt av detta slag, bör därför innehållet i detta också
bringas till polischefens kännedom. Omständigheterna under vilka materialet
blivit känt bör rimligtvis inte få lägga hinder i vägen för detta.

Mot bakgrund av det ovan anförda har det enligt rikspolisstyrelsens
mening varit naturligt att, oaktat breven saknade samband med aktuell
utredning, underrätta polismästaren i Stockholm om dessas existens samt
om innehållet i dem. Med hänsyn till de problem som föreligger ifråga om
s. k. överskottsinformation borde Bertilsson dock inte själv ha avgjort
frågan om den vidare handläggningen av ärendet utan i stället föredragit
ärendet för rikspolisstyrelsens ledning för beslut hur ärendet skulle hanteras.
Bertilssons handlande har emellertid betingats uteslutande av omsorg
om polisväsendets integritet.

Polisstyrelsen anförde genom t.f. polismästaren Sune Sandström i sitt
yttrande följande.

Den 25 juni 1980 överlämnade Bertilsson till Holmér sex fotokopior av
brev från Krusell till Olofsson. Breven som var skrivna under åren 1977-79 hade dagen innan påträffats bland gods som beslagtagits vid husrannsakan
i utrymmen som disponerades av Olofsson i Björkahemmet.

Det är naturligt och nödvändigt att polischefen fortlöpande informeras
om polisverksamheten i distriktet. Information om olika förhållanden och
händelser utgör i själva verket en grundläggande förutsättning för polischefen
att leda verksamheten. Denna självklarhet har också kommit till uttryck
i polisinstruktionens stadgande om underrättelseskyldighet.

Visserligen utövar inte polischefen förmanskap över rikskriminalens
verksamhet men det är självfallet lika viktigt att enheter inom rikspolisstyrelsen
- rikskriminalen och säkerhetsavdelningen - informerar polischefen
om den verksamhet de bedriver inom distriktet. Formerna för informationen
kan variera. I detta fall valde rikskriminalen att fotokopiera några
brev. Med hänsyn till brevens - i vissa avseenden — anmärkningsvärda
innehåll var det riktigt att framföra informationen på detta sätt. En underlåtenhet
från rikskriminalen att lämna upplysningar om innehållet hade
varit betänklig.

Av Jonssons skrivelse framgick att han kontaktades av personal från
rikskriminalen och fick informationen att något gods att ta i beslag inte
hade påträffats. Den 1 juli fick han protokoll över husrannsakan. Den 10
juli beslöt han att nedlägga förundersökningen angående häleri. Den 15 juli
erhöll han ett brev från Krusell vars innehåll föranledde honom att ta
kontakt med Bertilsson. Vid detta telefonsamtal fick Jonsson reda på att
man vid husrannsakningen på Björkahemmet påträffat brev från Krusell
till Olofsson och att kopia av detta eller dessa överlämnats till polismästaren.

Till Jonssons skrivelse fanns fogat ett protokoll över husrannsakan. Av
protokollsanteckningarna framgick bl. a. att husrannsakan skett i Olofssons
bostad på Björkahemmet den 24 juni 1980 klockan 10.45—12.20. I
protokollet hade också antecknats ”Inget gods i beslag”. Protokollet var
undertecknat av Eidefors.

Bertilsson uppgav vid förhör bl. a. följande. Ifrågavarande fem eller sex
brev var skrivna ett eller två år tidigare. Förutom personliga och kamratliga
uppgifter innehöll också breven uppgifter om fester och spritförtäring.
Det berättades om resor till Finland, som Krusell skulle företaga i fackföreningssammanhang.
Dessa resor benämnde Krusell som snusk- och förnedringsresor.
Vidare hade han skrivit att han numera hade lika mycket att
säga till om som polisledningen vad gällde polispersonalens placering och
liknande. Bertilsson hade funnit att brevens innehåll var sådant att det
omedelbart måste komma till polisledningens kännedom, eftersom Krusell
skulle kunna komma i beroendeställning till andra brottslingar om innehållet
kom till sådana personers kännedom. — Bertilsson hade tagit en kopia
av vaije brev för att överlämna till Holmér. Han hade ansett att han måste
ha breven i kopia för att det var svårt att återberätta innehållet och att få
det sanningsenligt.

Eidefors lämnade likartade uppgifter om brevens innehåll. Vidare uppgav
han bl. a. att han egentligen tillhörde den ekonomiska enheten vid
rikskriminalen, där Kindgren var hans närmaste chef.

JO:s bedömning

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 30 juni 1982 (dnr 2615 —
1980).

Eidefors har uppgivit att han av hänsyn till Olofsson och till omfattningen
av materialet ansett det vara bäst att han tog med sig de handlingar han
hade påträffat till rikskriminalen för genomgång. Ett visst stöd för tillåtligheten
av en sådan åtgärd har Eidefors haft i ett uttalande av JO, refererat
i 1956 års ämbetsberättelse s. 80 ff. I det fallet hade polisen vid en
husrannsakan, föranledd av en misstanke om bl. a. bedrägeribrott, påträffat
en stor mängd skriftligt material som hade medförts till polisstationen
för uppsortering och bedömning. JO uttalade att han ansåg att det i undantagsfall
borde vara tillåtet att avskiljandet av de handlingar som skulle
tagas i beslag ägde rum på polisstationen. Det kravet uppställdes dock att
det skulle vara fråga om skriftligt material av betydande omfång. JO
framhöll vidare att rättegångsbalkens föreskrifter rörande husrannsakan
givetvis skulle iakttagas vid den fortsatta förrättningen. Sålunda borde
vittne närvara, den hos vilken husrannsakan företagits eller representant
för honom skulle beredas tillfälle att övervara förrättningen och protokoll
skulle föras över densamma. Jag har mig bekant att detta förfarande
tillämpas av polis och åklagare i samband med bl. a. utredningar angående
ekonomisk brottslighet, då omfattande bokföringsmaterial och andra handlingar
behöver undersökas. Man brukar då göra den fiktionen att husrannsakan
fortsätter i polisens lokaler.

Det kännetecknande för husrannsakan är att en representant för en
myndighet genomsöker utrymmen eller områden som inte är tillgängliga
för allmänheten. Ett beslag innefattar däremot ett omhändertagande av en
skriftlig handling eller ett föremål i visst syfte, t. ex. till främjande av en
utredning om brott. Enligt min mening ligger det därför närmast till hands
att anse det vara fråga om ett beslag så snart man tar med sig annan
tillhörig egendom från den plats där husrannsakan har skett. Konstruktionen
med en fortsatt husrannsakan i polisens lokaler anser jag därför inte
böra användas. Genom att som beslag betrakta ett provisoriskt omhändertagande
av den typ som det är fråga om här uppnår man också att beslagsreglerna
i 27 kap. rättegångsbalken skall tillämpas. Görs beslaget av annan
än åklagaren eller undersökningsledaren och har denne ej beslutat om
beslaget skall anmälan skyndsamt göras till honom. Han har då att omedelbart
pröva om beslaget skall bestå. Vidare skall det föras protokoll över
beslag. Däri skall man ange ändamålet med beslaget och noggrant beskriva
det. Den från vilken beslag sker skall också, om han inte var närvarande
vid beslaget, utan dröjsmål underrättas om åtgärden och om hur man
förfarit med det beslagtagna.

Som JO tidigare uttalat ( JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 157) är det
ofrånkomligt, när det rör sig om beslag av omfattande material, att beslaget
kan komma att omfatta även föremål som i efterhand visar sig sakna värde
för den fortsatta brottsutredningen. Det är därför av vikt att prövningen av
gjorda beslag sker skyndsamt och att sådant material som inte har någon
betydelse för utredningen återlämnas så snart som möjligt. Det bör heller

inte vara nödvändigt att man på platsen för beslaget gör en noggrann
beskrivning av det beslagtagna i protokollet. Det bör vara godtagbart att
man vid beslag, som avser ett mycket stort antal handlingar eller föremål
av skiftande slag, upprättar en detaljerad förteckning först sedan egendomen
har förts till den verkställande myndighetens lokaler. Om ett detaljerat
protokoll inte omedelbart upprättas måste det emellertid krävas att man
på platsen för beslaget genom anteckningar dokumenterar vad för slags
egendom man för med sig och vilket antal det rör sig om (jfr JO:s ämbetsberättelser
1953 s. lil och 1975/76 s. 154).

Även om jag anser att förekommande praxis att tillämpa fortsatt husrannsakan
i polisens lokaler inte är alldeles tillfredsställande, måste jag vid
bedömandet av Eidefors’ förfarande ta hänsyn till denna praxis och dess
samband med 1956 års JO-uttalande. Utredningen i ärendet ger inte klart
besked om vilken mängd handlingar som togs med från Björkahemmet.
Det framgår emellertid att husrannsakan där avslutades kl. 12.20 och att
Eidefors därefter ensam gick igenom materialet. Detta återställdes påföljande
dag till Björkahemmet. Denna tidsåtgång för undersökningen av
handlingarna genom en polismans försorg tyder enligt min mening på att
det inte varit fråga om ett material av så betydande omfång att det varit
berättigat att ta med det för fortsatt husrannsakan på rikskriminalen.
Eidefors har också uppgivit att han tagit med breven av hänsyn till Olofsson.
Jag anser att det skälet kan lämnas utan avseende. Det lär inte ha varit
någon svårighet att under rådande omständigheter genomföra en undersökning
på platsen utan att väcka någon särskild uppmärksamhet.

När man förfar på det sätt som här har skett, skall givetvis rättegångsbalkens
regler om husransakan följas också vid den fortsatta förrättningen.
Enligt 28 kap. 9§ rättegångsbalken skall över husrannsakan föras protokoll,
vari anges ändamålet med förrättningen och vad därvid förekommit.
Det protokoll som Eidefors upprättade innehåller inte någon uppgift om att
han medförde Olofsson tillhöriga handlingar från Björkahemmet eller någon
anteckning om vad som förekom vid den fortsatta förrättningen i
rikskriminalens lokaler. Denna underlåtenhet att göra fullständiga anteckningar
är från rättssäkerhets- och kontrollsynpunkter mycket otillfredsställande.
Det är betänkligt att åklagaren inte underrättades om förfarandet.
Jonsson har uppenbarligen svävat i ovisshet om att polisen tagit med sig
handlingar till rikskriminalen, fastän han var den som hade det yttersta
ansvaret för den av honom beordrade förrättningen. Inte heller Olofsson,
som hade rätt att få veta vad som förekommit under husrannsakan, kunde
vid en genomgång av materialet utläsa vad som faktiskt hänt.

Eidefors kan således inte undgå allvarlig kritik för det sätt varpå han
genomförde husrannsakan samt för sin underlåtenhet att föra fullständigt
protokoll och att underrätta åklagaren om de vidtagna åtgärderna. Det
framgår inte av utredningen om Eidefors underställt Bertilsson frågan om
protokolleringen och om underrättelse till åklagaren. Jag saknar därför
grund för att rikta någon kritik mot Bertilsson i dessa avseenden.

I fråga om Eidefors’ och Bertilssons hanterande av den information som
de i samband med husrannsakan hos Olofsson hade kommit över vill jag
anföra följande.

I 13 § polisinstruktionen föreskrevs tidigare att polisman ej obehörigen
fick yppa vad han fått veta i tjänsten, om det var av sådan beskaffenhet att
det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen ej borde komma till
allmän kännedom. Enligt 10 § sekretesslagen (1937:249) fick inte, såvitt nu
är i fråga, handlingar rörande polismyndighets verksamhet till förekommande
eller beivrande av brott eller handlingar rörande användning av
tvångsmedel i brottmål lämnas ut, om det skäligen kunde befaras att
utlämnande skulle vara menligt för enskild person. Båda dessa föreskrifter
upphörde att gälla vid utgången av år 1980, då regler i den nya sekretesslagen
(1980: 100) trädde i stället. Den information som kom fram genom
breven från Krusell till Olofsson hade uppenbarligen sådan karaktär att
den var skyddad av sekretess enligt 10§ äldre sekretesslagen. Därav följer
naturligen att de polismän som fick del av brevens innehåll hade tystnadsplikt
i fråga om detta. De fick således inte obehörigen berätta för någon om
vad som stod i breven.

Enligt 9§ polisinstruktionen skulle polisman hålla sin närmaste förman
underrättad om förhållanden som rörde tjänsten och var av sådan vikt att
det borde komma till dennes kännedom.1 Mot bakgrund härav kan det inte
riktas någon anmärkning mot Eidefors för att han visade breven för Bertilsson,
som ju var hans närmaste förman vid förrättningen. Situationen är
en annan i fråga om Kindgren. Denne hade ingenting med förundersökningen
mot Olofsson att göra. Det skulle därför väl kunna påstås att
Eidefors lämnade ut information om vad som förekommit vid förrättningen
obehörigen och således i strid mot den då gällande regeln om tystnadsplikt.
Emellertid har det genom den nya sekretesslagen inträtt en något annorlunda
situation. Där har tystnadsplikten och handlingssekretessen givits i
princip samma omfattning. Det avgörande för frågan om en allmän handling
får lämnas ut eller en uppgift ur denna får vidarebefordras är om det
finns en sekretessbestämmelse som täcker uppgiften. I detta fall är det
uppenbart att förundersöknings- och tvångmedelssekretessen i 9 kap. 17 §
sekretesslagen omfattar sådana uppgifter som framkom vid husrannsakan
hos Olofsson. Också enligt den nya lagen föreligger således tystnadsplikt
beträffande sådana uppgifter. Sekretessen gäller i förhållande till enskilda
(1 kap. 2 §) och andra myndigheter (1 kap. 3 §). Här uppstår närmast frågan
om Kindgren när han fick del av brevens innehåll kunde anses som "enskild”
i sekretesslagens mening. Även om det synes vara förutsatt att
informationsutbytet inom en myndighet i vissa avseenden skall vara begränsat
i fråga om sekretessbelagda uppgifter (jfr 1 kap. 3 § 2 st. sekretess 1

Så enligt paragrafens lydelse före den 1 september 1981. Gällande lydelse är i sak
densamma; se SFS 1981:735.

4 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

lagen och Corell m.fl.: Sekretesslagen, s. 88), kan jag inte finna att Kindgren,
som var rotelchef vid rikskriminalen, kunde betraktas som ”enskild”
i fråga om den information han fick av Eidefors.

Eidefors’ yppande av den sekretessbelagda informationen till Kindgren
skulle således enligt de vid tillfället gällande reglerna ha kunnat bedömas
som brott mot tystnadsplikt. Däremot anser jag att de objektiva förutsättningarna
för sådant brott inte föreligger enligt de bestämmelser som nu
gäller. Om en enligt lagen vid gärningstillfället straffbar handling enligt ny
lag är fri från straff eller medför lindrigare straff skall, med vissa undantag
som inte är av intresse här, den nya lagen tillämpas (se 5 § lagen om
införande av brottsbalken). Enligt de här redovisade övervägandena saknas
nu förutsättningar för åtal mot Eidefors.

Sedan Eidefors informerat Bertilsson om innehållet i breven har denne
vidarebefordrat informationen till polismästaren i Stockholm, Holmér. Det
bör här understrykas att förrättningen var beordrad av åklagare. Det synes
därför ha legat närmast till hands att denne hade underrättats om brevfynden.
Även om dessa inte hade något samband med den brottsmisstanke
som hade föranlett husrannsakan var det ändå åklagaren som hade det
yttersta ansvaret för denna. Han borde därför rimligen ha fått veta vilka
fynd som gjordes även om de inte hade direkt betydelse för brottsutredningen.
Bertilsson kan inte undgå kritik för sin underlåtenhet i detta
avseende.

1 fråga om Bertilssons rätt att informera Holmér om breven har åberopats
att Bertilsson som chef för spaningsroteln vid rikskriminalen bl. a.
haft till uppgift att upprätthålla fortlöpande kontakt med regionala och
lokala polismyndigheter och att till dessa rapportera upppgifter av betydelse
för polisverksamheten. I denna uppgift ingår bl. a. att i viss utsträckning
underrätta polismyndigheterna om fall där polismän upprätthåller kontakt
med kriminella personer. Jag kan mot bakgrund av polisverksamhetens
särskilda karaktär inte göra någon invändning mot att viss sådan underrättelseverksamhet
förekommer. Emellertid kan det ifrågasättas om information
som kommer fram i samband med begagnandet av straffprocessuella
tvångsmedel får användas för annat än den aktuella brottsutredningen.
Man kommer här in på frågan om utnyttjande av s.k. överskottsinformation.

Med begreppet överskottsinformation avses i detta sammanhang information
som kommer fram vid användande av tvångsmedel, t. ex. husrannsakan,
men som inte har samband med det brott som har föranlett tvångsmedlet.
Något uttryckligt allmänt förbud mot utnyttjande av sådan information
finns inte och det råder osäkerhet om vilka gränser som bör dras
upp för tillåtligheten av ett sådant utnyttjande. Som rikspolisstyrelsen har
anfört är det svårt att finna några säkra riktlinjer när det gäller utnyttjande
av överskottsinformation i annat syfte än för utredning om brott. Emellertid
finner jag inte skäl att närmare uppehålla mig vid frågan i detta samman -

hang, eftersom ett överförande av information till annan ligger något vid
sidan av problemen med överskottsinformation, som mer avser utnyttjandet
av informationen för en åtgärd av något slag mot en enskild. Det har
nämligen inte framkommit i ärendet att informationen har från rikspolisstyrelsens
eller polisstyrelsens i Stockholm sida utnyttjats för någon egentlig
åtgärd mot Olofsson, Krusell eller annan.

Vad som är avgörande för frågan om Bertilsson haft rätt att vidarebefordra
informationen till Holmér är närmast reglerna om sekretess. Som
jag tidigare anfört omfattades innehållet i Krusells brev till Olofsson av
förundersökningssekretess enligt 10 § äldre sekretesslagen. Emellertid har
Bertilsson anfört att han endast fullgjort skyldigheten enligt sin instruktion
att rapportera uppgifter av betydelse för polisverksamheten (Se numera
även 1 kap. 5 § och 14 kap. 3 § gällande sekretesslag). Jag kan mot denna
särskilda bakgrund inte rikta någon kritik mot Bertilsson för att han informerade
Holmér om innehållet i breven. Det var onekligen fråga om sådana
uppgifter som från tjänstesynpunkt var av intresse för polismästaren i
Stockholm i dennes egenskap av Krusells främste förman. Att polismän
har nära kontakter med personer som dömts för eller misstänkes för
allvarlig brottslighet är förhållanden som man, även om sådant på intet sätt
är förbjudet eller generellt olämpligt, kan vara tvungen att ta hänsyn till i
samband med polisiära operationer. Det måste dock understrykas att stor
försiktighet allmänt sett måste iakttas när det gäller att vidarebefordra
information av detta slag.

Jag går härefter över till bedömningen av den metod Bertilsson använde
för att informera Holmér, nämligen överlämnande av fotokopior av breven.

Myndigheters kopiering av handlingar som härrör från enskilda personer
ger upphov till åtskilliga frågor. Den främsta anledningen härtill är att det
rör sig om förfaranden som kan ha stor betydelse för enskildas integritet.
De grundläggande föreskrifterna om integritetsskyddet ges i regeringsformen.
Där har emellertid inte tagits in något allmänt skydd mot beslag eller
andra liknande tvångsåtgärder som sådana eller mot att myndigheter genom
fotografering, fotokopiering eller avskrift av enskildas handlingar
tillgodogör sig innehållet i handlingarna utan att behöva behålla dessa. Det
må här nämnas att det i regeringsformen finns föreskrivet ett särskilt skydd
mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse. Detta är dock
inte tillämpligt här eftersom skyddet endast avser meddelanden som är
under befordran.

Den närmare innebörden av begreppet beslag i straffprocessuellt hänseende
regleras i 27 kap. rättegångsbalken. Därav framgår att beslag innefattar
att en myndighet omhändertar föremål i bl. a. utrednings- eller förverkandesyfte.
1 fråga om skriftliga handlingar avser således beslag själva
handlingarna och tänkes i princip inte riktat på innehållet som sådant.
Vissa regler har emellertid meddelats till skydd för innehållet i beslagtagna

handlingar, bl. a. det i 27 kap 2§ rättegångsbalken upptagna förbudet för
vissa fall att ta handling i beslag, om innehållet kan antagas vara sådant att
det inte föreligger vittnesplikt därom. Vidare finns den tidigare behandlade
regeln i 27 kap. 12 § rättegångsbalken om vem som har rätt att närmare
granska beslagtagna handlingar. Inga bestämmelser har utfärdats om fotokopiering
m. m. av handlingar som tagits i beslag eller på annat sätt kommit
en myndighet till handa. Inte heller i förarbetena till regeringsformen eller
rättegångsbalken har jag kunnat finna något uttalande med anknytning till
detta ämne.

Ett av skälen till lagstiftarens tystnad kan vara att skyddet för den
personliga integriteten anses vara upprätthållet dels genom straffansvaret
för bl. a. oriktig myndighetsutövning för det fall att innehållet i en handling
utan laglig rätt har kommit en myndighet till del och dels genom ansvaret
för brott mot tystnadsplikt när sekretesskyddad information på ett otillbörligt
sätt sprids från en myndighet. Detta rättsskydd synes emellertid ha
vissa luckor, vilket kan väcka allvarliga principiella betänkligheter.

Justitiekanslern (JK) har i ett beslut den 19 april 1978 (dnr 1191-77-21)
uttalat sig i fråga om åklagares rätt att, innan ett beslag av skriftliga
handlingar hävs, fotokopiera dessa och använda kopiorna för den fortsatta
förundersökningen. Detta förfarande har bl. a. den konsekvensen att den,
hos vilken handlingarna tagits i beslag, blir betagen rätten att få beslaget
prövat av domstol, trots att åklagaren fortfarande har den information
tillgänglig som originalhandlingarna förmedlar (se NJA 1977 s. 573). Emellertid
fann JK att det fanns skäl som talade för att kopieringsförfarandet
åtminstone i vissa fall och under vissa förutsättningar borde kunna tillåtas.
Detta ansågs framförallt gälla i mål angående omfattande och komplicerad
brottslighet, där det kan innebära en stor olägenhet för den berörde att
under lång tid vara frånhänd t. ex. bokföringshandlingar. JK fann att problemet
borde övervägas i utredningssammanhang och överlämnade sitt
beslut till statsrådet och chefen för justitiedepartementet. Sedermera har
tvångsmedelskommittén fått i uppdrag att överväga frågan.

I förevarande fall har Bertilsson informerat Holmér om innehållet i
breven genom att fotokopiera dem och därefter överlämna kopiorna till
Holmér. Genom detta förfarande har Bertilsson åstadkommit att innehållet
har blivit tillgängligt för myndigheterna på ett sätt som ligger mycket nära
att taga handlingarna i beslag, dock utan att beslagsreglerna formellt sett är
tillämpliga. Jag vill betona att det inte hade förelegat något hinder för
Holmér att själv ta del av originalbreven om Bertilsson visat dem för
honom. Med den använda metoden överfördes informationen oförvanskad.
Detta hade kanske ej varit fallet om det skett genom förda anteckningar
eller, i synnerhet, muntlig berättelse med den risk som då alltid föreligger
för att informationen blir missvisande.

Mot bakgrund av det anförda har jag svårt att, trots mina allmänna
betänkligheter mot förfarandet, finna fog för någon allvarligare kritik mot

Bertilsson för att han i detta fall använde sig av kopieringstekniken för att
uppnå syftet att vidarebefordra information om brevens innehåll till
Holmér. Däremot anser jag att det var felaktigt av Bertilsson att inte
underrätta Jonsson om förfarandet med breven och att inte göra någon
anteckning om fotokopieringen i protokollet över husrannsakan. Dessa fel
är inte av beskaffenhet att medföra ansvar för honom. Eftersom Bertilsson
enligt min bedömning inte gjort sig skyldig till brott, beslutar jag att inte
väcka åtal mot honom.

Någon misstanke om att Bertilsson har berättat om brevens innehåll för
någon annan än Holmér eller lämnat ut kopior till andra personer har inte
uppkommit.

Sett i ett vidare perspektiv kan det enligt min mening inte generellt
godtas att myndigheter med tekniska hjälpmedel utan vidare skall kunna
tillgodogöra sig och behålla information som man kommer över vid olika
slag av förrättningar. Att detta kan medföra svåra integritetskränkningar
står utom allt tvivel: Sålunda finns förhållandevis större risk för att t. ex.
innehållet i enskildas handlingar kan komma att utnyttjas för illojala förfaranden,
om det är fotokopierat än om det bara finns lagrat i det mänskliga
minnet. Även om de flesta fall av integritetskränkning torde inrymmas
under straffbestämmelser om bl. a. oriktig myndighetsutövning och brott
mot tystnadsplikt, är det av betydande värde att hithörande frågor blir
föremål för närmare övervägande. Som jag tidigare nämnt har tvångsmedelskommittén
i uppdrag att utreda om fotokopiering skall få ske av handlingar
som har tagits i beslag. Jag överlämnar därför detta beslut till
kommittén för kännedom. Eftersom problemet har avseende också på
andra handlingar än sådana som tagits i beslag, t. ex. brev som granskas
enligt skilda bestämmelser om brevcensur, överlämnar jag beslutet även
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet för den åtgärd de redovisade
iakttagelserna kan föranleda.

Beträffande Holmérs agerande har han uppgivit att han informerat sina
avdelningschefer och ordföranden i polisföreningen Kamraterna om vad
han tänkte säga till Krusell med anledning av innehållet i breven. Jag finner
inte att det kan riktas någon kritik mot Holmér i detta hänseende. Inte
heller har det framkommit att Holmér i övrigt skulle ha nyttjat informationen
på ett otillbörligt sätt. Jag lämnar därför frågan om Holmérs handläggning
av saken utan vidare åtgärd.

Krusells uppgifter i ärendet kan leda till misstanke om att någon, som
har fått reda på brevens innehåll, har brutit mot sin tystnadsplikt. Det
torde emellertid vara ogörligt att utreda om detta verkligen har skett och
vem som i så fall är skyldig därtill. Jag företar därför inte någon ytterligare
undersökning i saken.

Hämtning till förhör, underrättelse om anledningen därtill m. m.

Den 16 mars gjordes hos gällivarepolisen anmälan om tillgrepp av bl. a.
en scotermotor i Suorva någon gång efter den 13 mars. Brottsplatsundersökning
gjordes och vissa spår, bl. a. fotavtryck, säkrades. Polisen mottog
därefter ett spaningstips, enligt vilket två personbilar iakttagits i Ritsem
natten till den 15 mars. Orterna Suorva och Ritsem ligger längs samma väg
på ett inbördes avstånd av fem mil. De som färdades i bilarna skulle ha
övernattat i en nedlagd butik och lämnat efter sig fotspår som överensstämde
med dem på brottsplatsen. Bilarnas registreringsnummer uppgavs
och det ena befanns vara det W:s bil hade. Det andra hänfördes till en
annan person, E. Efter beslut av förundersökningsledaren. kriminalkommissarien
Sixten Sköndahl, hämtades W. den 18 mars 1981 klockan 08.15
utan föregående kallelse från sin bostad i Gällivare till polisstationen för
förhör. Vid förhör, som avslutades klockan 08.45, sade W. att varken han
eller bilen funnits i det aktuella området vid tiden för brottet och hänvisade
därvidlag till ett vittne. Förhörsledare var kriminalinspektören Per Sundström.
Strax efteråt hörde denne också E., som likaledes kunde redogöra
för sina förehavanden.

Efter klagomål från W. till JO verkställdes utredning, varefter polisstyrelsen
i Gällivare yttrade i huvudsak följande.

Upplysningsvis meddelas att stöldplatsen Suorva och platsen för iakttagelserna
i spaningstipset, Ritsem, ligger efter den s. k. Vägen Västerut,
som är allmän från riksväg 97 (Gällivare-Porjus) fram till Stora Sjöfallet
och därefter enskild, Sjöfallet-Suorva-Ritsem. Vägen slutar i Ritsem.
Avståndet Suorva-Ritsem är ca 5 mil och avståndet Gällivare-Ritsem är
ca 20 mil.

Det ligger i sakens natur att hämtning till förhör utan föregående kallelse
måste ske med återhållsamhet och prövas noga.

Omständigheterna i ärendet har enligt polisstyrelsens förmenande varit
sådana att klarhet om W:s eventuella medverkan kunnat vinnas omgående
genom förhör hemma hos denne. Någon risk för undanröjande av bevis
kunde en sådan åtgärd knappast ha inneburit.

Hämtningsbeslut borde icke ha meddelats.

Senare har det framkommit att tidsangivelsen för iakttagelserna i Ritsem,
som angavs till natten mot den 15 mars 1981, rätteligen varit helgen
dessförinnan.

Att polismännen vid hämtningen har viss upplysningsplikt, exempelvis
att hämtning sker för förhör i brottmålsärende, framstår som uppenbar.
Samma sak gäller givetvis också förhörsledaren.

I ett beslut den 17 december 1981 (dnr 1316-1981) anförde JO Wigelius i
huvudsak följande.

Bestämmelser om hur förundersökning i brottmål skall bedrivas finns i
23 kap. rättegångsbalken (RB) och i förundersökningskungörelsen (FuK).
Av 23 kap. 6 § RB framgår att förhör får hållas med var och en, misstänkt
eller ej, som antages kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen.
Normalt skall dock förhöret anordnas så att minsta möjliga olägenhet
uppstår för den hörde. Denne skall sålunda i regel kallas till förhöret, helst
i god tid. I dessa hänseenden finns närmare föreskrifter i 5 § FuK. Hämtning
till förhör av någon som inte är anhållen eller häktad är en straffprocessuell
tvångsåtgärd, som inte får tillgripas hur som helst. Förutsättningarna
anges i 23 kap. 7 § 1—2 st. rättegångsbalken. För hämtning till
förhör utan föregående kallelse gäller sålunda enligt 2 st. bl. a. den förutsättningen
att det skäligen kan befaras att den som skall höras inte skulle
hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Hämtning till förhör av någon som inte är misstänkt för brott är en åtgärd
som måste övervägas noga. Sådan åtgärd får nämligen äga rum bara när
det finns skäl av särskild vikt, såsom att förhöret icke eller endast med
avsevärd svårighet kan hållas där den som skall höras befinner sig, eller att
dennes närvaro av vissa skäl behövs på brottsplats eller vid konfrontation
eller att särskild skyndsamhet är av nöden (jämför 6 § 2 st. FuK). Även där
misstankar finns mot den som skall höras bör enligt min mening styrkan av
misstanken vara en omständighet att bland andra beakta när beslut om
hämtning överväges (jämför JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 67).

Sköndahl, vilken i egenskap av förundersökningsledare fattat beslut om
hämtningen, har såsom motivering för beslutet anfört att det inte skulle ha
gått att kontrollera en förhörsutsaga som lämnats i den hördes bostad om
denne ej avskars från kontakter med andra.

Såvitt i ärendet blivit upplyst har Sköndahl inte haft annat underlag för
sitt beslut än de knapphändiga uppgifter polisen fått per telefon från en
person som endast återgivit vad han hört av andra. Sådana uppgifter är av
naturliga skäl alltid behäftade med så stor osäkerhet att de måste kontrolleras.
Det är ju inte meningen att förundersökning skall bedrivas av enskilda
personer som lämnar polisen upplysningar. Upplysningarna i detta fall
innefattade väsentligen att W:s bil en natt den helg då stölden begåtts i
Suorva funnits parkerad i Ritsem. I bilens omgivning skulle ha avsatts spår
som överensstämde med dem på brottsplatsen. Av nämnvärt intresse
synes endast sistnämnda upplysning kunna ha varit. Ritsem och Suorva
ligger visserligen längs samma väg, men på ett inbördes avstånd av fem
mil. Behovet av kontroll borde ha varit starkt iögonfallande. Det är uppenbart
att upplysningarna endast kunde betraktas som uppslag för fortsatt
spaning och utredning. Förhör borde givetvis ha hållits med dem som
påstods ha sett bilen och spåren. Om så hade skett skulle det ha visat sig
att iakttagelserna inte ens avsåg rätt tidpunkt.

På det stadium, där utredningen befann sig när hämtningsbeslutet fat -

tades, var skälen klena att misstänka W. för brottet eller för samröre med
gärningsmännen. Det kunde följaktligen inte skäligen befaras att W. i
händelse av kallelse till förhör skulle försvåra utredningen. Ville man höra
W. kunde det också mycket väl ha skett i dennes bostad. Sköndahl borde
ha insett att grunden för misstankarna var alltför bräcklig för att kunna
utgöra underlag för tvångsåtgärder. Hämtningsåtgärden ter sig närmast
som en chansning från hans sida. Jag anser beslutet mycket illa övervägt
med hänsyn till både rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens
bestämmelser.

Jag kommer så in på Sundströms handläggning.

Var och en som höres av polisen har rätt att få besked om anledningen
till förhöret. Det bör självfallet inte få förekomma att någon utan närmare
förklaringar höres om sina förehavanden vid en viss tid, så mycket mindre
sedan han utan förvarning hämtats till förhöret. Att fråga är om förhör i
kriminalärende är inte tillräcklig upplysning. På denna punkt kan jag inte
finna att Sundström på något övertygande sätt tillbakavisat W:s klagomål.
Av protokollet framgår heller inte mera än att W. i ett senare skede av
förhöret fått besked om att någon skulle ha sett hans bil i Ritsem den
ifrågavarande helgen. Sundström borde enligt min mening genast ha klargjort
för W. åtminstone att man utredde en stöld i Suorva, att sådana
uppgifter framkommit som kunde tyda på att W. funnits på brottsplatsen
samt att W. därför hämtats för att höras om sina förehavanden den ifrågavarande
helgen. Härigenom skulle W. ha fått klart för sig både vad saken
rörde och att omständigheterna gjorde att polisen kunde misstänka honom
för stölden. Upplysningarna skulle ändå inte ha innefattat sådan delgivning
av brottsmisstanke som avses i 23 kap. 18 § RB. Av hans yttrande att
döma har möjligen inte Sundström gjort detta alldeles klart för sig. Enligt
23 kap. 18 § RB skall den som är skäligen misstänkt för ett brott underrättas
om misstanken när han höres. Med orden ”skäligen misstänkt” uttryckes
ett krav på en viss styrka hos misstanken. Att någon "kan misstänkas”
behöver inte betyda att misstankarna har sådan styrka. När förundersökningen
nått ett sådant stadium att någon är ”skäligen misstänkt” för
brottet har detta viktiga följder för den fortsatta handläggningen av utredningen.
Den misstänkte kan sålunda anlita försvarare. Det är av stor
betydelse att underrättelseskyldigheten iakttages. Att inte W. delgivits
misstanke om brott enligt 23 kap. 18 § RB föranleder emellertid inte någon
kritik från min sida. Med hänsyn till vad jag tidigare anfört om det svaga
underlaget för misstankarna kan jag nämligen inte finna att W. vid någon
tidpunkt kunnat anses såsom skäligen misstänkt för brottet.

Vad förhörsledaren sagt om anledningen till förhöret skall antecknas i
protokollet på samma sätt som delgivning av misstanke. Kännedom härom
kan för övrigt bli av betydelse för tolkningen av utsagan. Protokollet skall

ge en trogen bild av vad som förekommit av betydelse för målet (22 § 1 st.
FuK).

När förundersökningsprotokoll föres - se 23 kap. 21 § RB — skall
uppteckning av förhörsutsaga uppläsas eller tillfälle på annat sätt beredas
den hörde att granska uppteckningen. Han skall också tillfrågas om han
har något att erinra mot innehållet i uppteckningen. Detta skall ske innan
förhöret avslutas, vare sig utsagan då hunnit bli protokollerad eller ej. W:s
berättelse har varit kort och okomplicerad och förhörsprotokollet borde
följaktligen genast ha kunnat färdigställas och föreläggas W. Sundström
har nu i stället endast gjort minnesanteckningar, vars innehåll han senare
tillfört protokollet genom att tala in protokollet på ett band, som han
lämnat för utskrift. Hur Sundström förfarit i samband med utskriften
saknar intresse. Däremot borde han i protokollet ha angett att detta upprättats
efter minnesanteckningar. Anteckningarna skulle ha varit delgivna
med W. och utsagan i samband därmed ha erhållit sin slutliga avfattning.
Memorialanteckningarna skulle ha sparats - även efter protokollets upprättande.
Det sagda framgår av föreskrifterna i 23 kap. 21 § RB samt 23 §
FuK (jämför även JO:s ämbetsberättelse 1974 sid. 131 ff). Jag kan inte
uppfatta Sundströms utläggningar på annat sätt än att han inte följt dessa
bestämmelser.

Sammanfattningsvis har polismyndighetens handläggning av detta
ärende från flera synpunkter varit behäftad med brister. Jag utgår från att
den allvarliga kritik som innefattas i det ovan sagda fortsättningsvis beaktas.
Eftersom det ej framkommit något som föranleder ytterligare uttalanden
eller eljest påkallar vidare åtgärd från min sida avskriver jag därmed
ärendet från vidare handläggning.

Kroppsvisitation m. m. i samband med kontroll av bilförare

1 en skrivelse som inkom hit den 29 april 1980 gjorde S. gällande i
huvudsak följande. Den 24 april 1980 kl. 22 hade han under färd med bil
blivit stoppad och kontrollerad av två polismän i radiobil. Vid kontrollen,
som skett på Klarabergsviadukten i Stockholm, hade han fått stiga ur bilen
och lägga händerna på biltaket. Polismännen hade därefter känt igenom
hans fickor, kontrollerat hans plånbok och läst igenom en anteckningsbok.
De privata anteckningar och telefonnummer, som boken innehöll, hade
polismännen ansett vara av intresse för sedlighetsroteln. Efter kontrollen
hade han fatt tillbaka sina tillhörigheter utom en fjäderbatong och en
knallpulverpistol. Han hade då vänt sig till vakthavande befälet i andra
vaktdistriktet, som kallat in patrullen. Polismännen hade dock förnekat att
de hade tagit något vid kontrolltillfället. Den polisman som hade tagit hand
om batongen och pistolen hade glasögon. En passagerare i S:s bil hade
varit vittne till det inträffade.

S. som ifrågasatte om polisen får handla på sätt som här skett, önskade
fa saken utredd och sina tillhörigheter tillbaka.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt med utredning
och yttrande. Av utredningen framgick bl. a. följande. Kontrollen
utfördes av polisassistenterna i Stockholms polisdistrikt Leif Göran Pettersson
och Bengt Stephen Jerand. Före själva ingripandet hade de två
polismännen under patrullering i radiobil observerat en personbil som
fördes av S. i de centrala delarna av Stockholm. I bilen medföljde då två
kvinnliga passagerare. En av kvinnorna steg emellertid ur vid korsningen
Mäster Samuelsgatan och Malmskillnadsgatan, varefter S. och den andra
kvinnan fortsatte färden. Polismännen beslutade sig därvid för att kontrollera
förare och fordon. De följde därför efter och stoppade S. vid Klarabergsviadukten.
Pettersson gick omgående fram till S. och tillsade honom
att stiga ur och lägga händerna på biltaket. Därefter kände Pettersson och
Jerand igenom S:s kläder. Efter visitationen fick S. ta plats i radiobilens
baksäte med Pettersson vid sin sida. Polismannen kontrollerade därvid vad
S. hade i fickorna. Antingen i samband med visitationen utanför bilen eller
efter det att S. fått ta plats i radiobilen fråntogs han plånbok och en
anteckningsbok. Vid en genomgång av anteckningsboken konstaterade
Pettersson att där fanns anteckningar om vissa skuldbelopp och en del
inköp och att dessa noteringar tydde på att S. sysslade med någon form av
koppleriverksamhet. Han sade därför till honom att sedlighetsroteln säkerligen
var intresserad av boken. Under tiden som denna kontroll pågick
talade Jerand med den kvinnliga passageraren och antecknade hennes
namn. Vidare antecknade han numren på en s. k. polisradio och en bärbar
batterienhet, som låg mellan de främre stolarna i bilen. S. och hans passagerare
samt nämnt gods kontrollerades i aktuella register, varvid allt visade
sig vara ”grönt”.

Beträffande S. uppgav Jerand att han fick lämna ett alkoholutandningsprov.
Pettersson kunde dock inte erinra sig den saken men han förutsatte
att ett sådant prov togs vid tillfället.

I och med att kontrollerna gav negativt resultat återlämnades - enligt
Pettersson - ”plånbok och vad vi har plockat upp ur fickorna på honom”,
varefter S. fick lämna radiobilen. Polismännen bestred att de skulle ha tagit
hand om en batong och en knallpulverpistol.

Närmare tillfrågade om visitationen av S. uppgav Pettersson bl. a. att
den genomsökning av kläderna som företogs utanför bilen var - enligt
Petterssons uppfattning — en skyddsvisitation. I en situation där det föreligger
misstankar mot en person tillåter inte Pettersson att den misstänkte
får ha sin plånbok eller andra större föremål kvar, eftersom det annars kan
befaras att han skall kunna ta upp något för att skada polismännen. S.
uppträdde redan från första stund på ett sådant sätt att det kunde misstänkas
att allt inte stod rätt till och polismännen ansåg det därför nödvändigt
med en noggrann kontroll av honom. Skillnaden mellan en rutinkontroll

och den kontroll som här utfördes är enligt Pettersson hårfin. Syftet med
ingripandet mot S. var i första hand att kontrollera hans körkort och
nykterhet men kontrollen blev sedan något ”djupare”.

Enligt Jerand uppträdde S. nervöst då han först fick syn på polismännen
och de beslutade därför att kontrollera honom. Samma nervösa beteende
uppvisade han för övrigt då han hade stoppats. Jerand fick då uppfattningen
att S. eventuellt kunde misstänkas för rattfylleri. Utöver det nervösa
uppträdandet var det dock inte något som tydde på eventuell spritpåverkan.

Angående skyddsvisitationen uppgav Jerand att det vanligen inte genomfördes
någon sådan om det inte var fråga om ett gripande eller omhändertagande.
I detta fall skulle emellertid S. sättas in i radiobilen för kontroll
av nykterheten och det var alltså ett inledningsskede till ett eventuellt
gripande. Det var därför viktigt att redan från början ha honom under
kontroll om det skulle visa sig att han var rattfull, efterlyst eller någonting
annat.

Jerand kände igen S. sedan tidigare och visste att han hade förekommit i
kopplerisammanhang. Det förhållandet omtalade han säkerligen också för
Pettersson innan ingripandet gjordes.

Ingripandet avrapporterades i form av s. k. minnesanteckningar. I blankettens
huvud angavs därvid person- och fordonskontroll av misstänkt
”hallick” och under rubriken ev. personuppgifter antecknades bl. a. följande:
”Hallick: (namnet)”. Blanketten hade ifyllts av Jerand.

Enligt vad S. uppgivit under utredningen togs det inte något alkoholutandningsprov
vid kontrolltillfället.

I yttrandet anförde polisstyrelsen - polismästaren Hans Holmér -följande.

Vad först angår påståendet om beslag av en fjäderbatong och en leksakspistol
har detta förnekats av polismännen. Uppgift står här mot uppgift.
Ytterligare utredning synes inte meningsfylld. I övrigt finnér polisstyrelsen
inte att någon polisman gjort sig skyldig till brott eller tjänsteförseelse i
ärendet.

Eftersom polisstyrelsen i sitt yttrande inte berörde det sätt varpå kontrollen
genomförts återremitterades ärendet med begäran om förnyat yttrande.
I sitt svar anförde polisstyrelsen - t. f. polismästaren Dag Halldin
— följande.

Av polismännens minnesanteckningar framgår att ingripandet torde ha
varit att betrakta som en person- och fordonskontroll. En kontroll av detta
slag föranleder vanligtvis inte en så pass ingripande åtgärd som skyddsvisitation.
Det är ett instrument som skall komma till användning endast om en
farlig situation bedöms kunna uppstå. Det kan synas tveksamt om omständigheterna
var sådana i detta fall. Med hänsyn till S:s nervösa uppträdande
kan man emellertid inte klandra polismännen för att de uppfattade situa -

tionen så att kontrollen kunde vara förenad med vissa risker. Enligt styrelsens
uppfattning bör det därför inte riktas någon anmärkning mot polismännen
för att de företog skyddsvisitation.

När det gäller tillvägagångssättet vid skyddsvisitationen anser styrelsen
att den borde ha kunnat genomföras på ett diskretare sätt och att den
förefaller — åtminstone i viss omfattning — ha varit så noggrann att den
tenderat till att övergå till kroppsvisitation. Förutom undersökningen av
S:s anteckningsbok kan dock visitationen inte anses ha varit så omfattande
att den erhållit karaktär av kroppsvisitation. Tillvägagångssättet bör dock
föranleda ett påpekande om vikten av att en tjänsteåtgärd genomförs på ett
sådant sätt att den inte kan uppfattas som otillåten.

Beträffande kontrollen av det gods som förvarades i bilen ger utredningen
vid handen att godset förvarades öppet. Någon undersökning i egentlig
mening i bilen förekom således inte, varför det inte kan göras gällande att
polismännens iakttagelser varit förenade med någon otillåten åtgärd.

När det gäller kontrollen av S:s nykterhet uppger S. - märkligt nog —
att alkoholutandningsprov inte företagits. Polismännen å sin sida uppger
att man underkastat S. sådan kontroll och samtidigt beklagat att man glömt
att notera åtgärderna i minnesanteckningarna. Det finns ingen anledning
för styrelsen att ifrågasätta polismännens uppgifter. Åtgärden borde dock
ha dokumenterats i enlighet med tjänsteföreskrifter GEA/1 (102) för Stockholms
polisdistrikt. Oaktsamheten är dock att betrakta som ringa.

Enligt styrelsens uppfattning bör ärendet inte föranleda annan åtgärd än
det ovan föreslagna påpekandet.

S. inkom med påminnelser och ifrågasatte om inte anteckningen om
”hallick” var att betrakta som förtal.

B. som medföljde som passagerare i S:s bil vid kontrolltillfället hördes
den 18 februari 1981 angående omständigheterna vid kontrollen. Förhöret
hölls i anledning av ett vid kriminalpolisen i Stockholm anhängiggjort
ärende. Hon uppgav därvid bl. a. att S. vid kontrolltillfället hade beordrats
ut ur bilen och därefter fått lägga händerna på biltaket. Hon hade dock inte
sett om han fråntagits någon batong eller knallpulverpistol. Däremot uppgav
hen att polisen hade tittat i bilens bagageutrymme.

Med anledning av B:s uppgifter tillfrågades S. huruvida det gjordes
någon undersökning av bilens bagageutrymme. S. förklarade därvid att
han inte hade någon minnesbild av en sådan kontroll.

Med anledning av vad som framkom under utredningen ansågs Pettersson
skäligen misstänkt för myndighetsmissbruk genom att han på kvällen
den 24 april 1980 vid ifrågavarande kontroll företagit en kroppsvisitation å
bilens förare S., oaktat förutsättningar för kroppsvisitation inte förelåg.
Pettersson underrättades om misstanken vid förhör den 13 februari 1981.
Han bestred därvid att han skulle ha gjort sig skyldig till myndighetsmissbruk.

S. inkom med ytterligare påminnelser.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 16 oktober 1981 (dnr 1273-1980).

Vad först rör frågan om visitationen av S. vill jag erinra om de bestämmelser
och föreskrifter som gäller beträffande ytlig kroppsvisitation
(skyddsvisitation) och kroppsvisitation.

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot bl. a. påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation
och husrannsakan. Begränsningar i dessa grundläggande fri- och rättigheter
får enligt 12 § första stycket samma kap. göras endast genom lag.

I 28 kap. 11 § rättegångsbalken (RB) stadgas följande angående
kroppsvisitation.

Förekommer anledning, att brott förövats, varå fängelse kan följa,
må kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremål, som är
underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som
kan äga betydelse för utredning om brottet.

Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må
kroppsvisitation dock företagas, allenast om synnerlig anledning förekommer,
att därigenom föremål, som är underkastat beslag, skall
anträffas eller annan utredning om brottet vinnas.

Av intresse i det föreliggande fallet är även lagen (1976: 371) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl. och dess tillämpningsförordning
(1976: 376). Enligt 2 § denna lag skall bl. a. den som tas i förvar i polisarrest
eller häkte senast vid ankomsten dit kroppsvisiteras, om det inte är uppenbart
obehövligt. I 2 b § anges att kroppsvisitation eller kroppsbesiktning
inte får göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver och att
all den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt
skall vittne närvara. Uttrycket ”senast” vid ankomsten till förvaringslokalen
i 2 § häkteslagen innebär att visitation kan ske omedelbart efter det
vederbörande faktiskt berövats friheten, dvs. gripits eller omhändertagits.

Som regel brukar också ytlig kroppsvisitation (skyddsvisitation) företas
så snart någon skall gripas eller omhändertas av polisen. Rikspolisstyrelsen
har i utfärdade föreskrifter om tillämpningen av lagen om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl. (FAP 102-1 medd. 1979-05-17) anfört följande
rörande ytlig kroppsvisitation och kroppsvisitation.

Ytlig kroppsvisitation
I omedelbar anslutning till ett omhändertagande eller gripande skall
ytlig kroppsvisitation (skyddsvisitation) utföras. Om polismannen bedömer
det erforderligt får sådan visitation ske även å den som hämtas
eller medtages till förhör. Ytlig kroppsvisitation är en lindrigare variant
av kroppsvisitation. Den är en summarisk undersökning av den
omhändertagnes eller gripnes kläder och har till syfte att tillvarata
vapen eller föremål med vilka den omhändertagne eller gripne kan
skada sig själv eller sin omgivning. Ytlig kroppsvisitation får även
företas slumpvis eller rutinmässigt t. ex. i samband med transporter.
Ytlig kroppsvisitation skall genomföras med tillbörlig hänsyn till den

gripnes eller omhändertagnes kön och under sådana förhållanden att
undersökningen såvitt möjligt icke väcker onödig uppmärksamhet.
Beslut om ytlig kroppsvisitation får fattas av polisman eller annan
tjänsteman som har tillsyn över den omhändertagne eller gripne.

Kroppsvisitation

Om den gripne eller omhändertagne skall förvaras i polisarrest skall
han kropps visiteras så snart han införts på polisstationen. Kropps visitering
(avvisitering) innebär en mera noggrann undersökning av en
persons kläder eller något denna bär med sig. Kroppsvisitation av
kvinna får ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare
eller legitimerad sjuksköterska. Hinder möter däremot ej att kvinnlig
befattningshavare verkställer eller bevittnar kroppsvisitation av omhändertagen
man.

Kroppsvisitation bör i möjligaste mån utföras i närvaro av annan
befattningshavare.

Vid visitationen av S. synes Jerand i någon mån ha deltagit. Pettersson
var dock den som beslutade om åtgärden och han var dessutom Jerands
förman. Pettersson är därför den av de båda polismännen som är ansvarig
för ingripandet.

Det är genom utredningen helt klarlagt att S. vid kontrollen blev utsatt
för en kroppsvisitation. I förutsättningarna för kroppsvisitation ligger att
en misstanke måste avse ett bestämt brott, som det kan följa fängelse på.
Det är utrett att polismännen inte hade några konkreta misstankar mot S.
om ett visst brott. Deras intresse för honom synes närmast ha väckts av att
han - enligt deras uppfattning - hade uppträtt nervöst eller skrämt när
han först fått syn på radiobilen. Pettersson måste därför som ansvarig för
ingripandet anses ha åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsteutövningen.
Att det på grund av S:s handlande förelåg vissa allmänna misstankar mot
honom om koppleriverksamhet är inte ägnat att leda till någon annan
bedömning. Enligt min mening förelåg det inte ens skäl för en skyddsvisitation
enligt de tidigare nämnda föreskrifterna i FAP 102-1, eftersom det
uppenbarligen inte var aktuellt att beröva S. friheten. Någon rätt att utan
vidare skyddsvisitera den som blir föremål för en vanlig person- och/eller
fordonskontroll föreligger inte.

Kroppsvisitationen medförde uppenbarligen förfång för S. I frågan om
förfånget kan anses ha varit ringa gör jag den bedömningen att ett obefogat
ingrepp i de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna allmänt sett sällan
bör anses utgöra ringa förfång. Den kränkning av S:s personliga integritet
det innebar att Pettersson tog ifrån honom och gick igenom plånboken och
anteckningsboken kan enligt min mening inte anses vara av så lindrig natur
att den faller inom det straffria området. De objektiva förutsättningarna för
myndighetsmissbruk föreligger således.

Vad beträffar frågan om det subjektiva rekvisitet är uppfyllt, dvs. om

Pettersson handlat med uppsåt, vill jag först konstatera att Pettersson
uppenbarligen haft full insikt om vilka åtgärder som vidtogs av honom och
Jerand. Däremot synes det, bl. a. av Petterssons uppgifter vid förhören,
som om han varit av den uppfattningen att ingripandet mot S. i sin helhet
skulle ha varit tillåtet. Han skulle således ha varit i villfarelse om den
rättsliga regleringen. En sådan villfarelse kan i princip inte leda till straffrihet
när det gäller en polismans kunskaper om tvångsmedelsregleringen.
Emellertid föreligger det speciella omständigheter i detta fall. I det första
yttrandet i ärendet anförde således polismästaren Hans Holmér att han
inte hade funnit att någon polisman hade gjort sig skyldig till brott eller
tjänsteförseelse i ärendet. Först sedan polisstyrelsen hade tillställts en
promemoria, som innehöll påpekanden om hur de företagna åtgärderna
borde bedömas rättsligt kom polisstyrelsen - genom t.f. polismästaren
Dag Halldin — till det resultatet att, förutom undersökningen av S:s anteckningsbok,
visitationen inte hade karaktären av kroppsvisitation. Någon
annan åtgärd föreslogs inte än ett påpekande om vikten av att en
tjänsteåtgärd genomförs på ett sådant sätt ”att den inte kan uppfattas som
otillåten”.

Jag har mycket svårt att förstå denna inställning från polisledningens
sida. Det har tydligen godtagits att de straffprocessuella tvångsmedlen i
viss utsträckning används, trots att de lagliga förutsättningarna därför inte
är helt uppfyllda. I varje fall får man det intrycket av de i ärendet avgivna
yttrandena. Oavsett hur det förhåller sig med detta finner jag det mot
bakgrund av angivna omständigheter vara svårt att inte betrakta Petterssons
villfarelse som ursäktlig. Vid denna bedömning har jag också tagit
hänsyn till att Petterssons i och för sig brottsliga handlande varit av mindre
allvarlig natur.

På grund av det anförda finnér jag det inte föreligga tillräckliga skäl att
väcka åtal mot Pettersson. Jag förutsätter att Pettersson fortsättningsvis
iakttar de föreskrifter som finns och att polisledningen i Stockholm noggrant
följer förhållandena på fältet och meddelar de råd och anvisningar
som erfordras för att verksamheten skall fortgå inom de ramar som finns
angivna i lagstiftningen.

Vad därefter rör frågan om fjäderbatongen och knallpulverpistolen så
har polismännen bestritt att de skulle ha tagit hand om dessa saker. Mot
detta bestridande kan det inte göras gällande att polismännen skulle ha
frånhänt S. sakerna. Då ytterligare utredning på den punkten inte kan
förväntas tillföra ärendet något av betydelse, vidtager jag inte ytterligare
åtgärd i den delen.

Jag finner ej anledning att gå närmare in på vad som i övrigt förekommit
vid kontrolltillfället.

Vad slutligen rör frågan om anteckningen ”hallick” i de av Jerand
upprättade minnesanteckningarna får jag anföra följande. Vid avrapporteringar
av ingripanden bör polismannen avhålla sig från att använda uttryck

som kan uppfattas som kränkande. I det föreliggande fallet rörde det sig
visserligen om anteckningar som bl. a. var avsedda som upplysningar av
intern karaktär. Även i sådana fall får det dock anses olämpligt att använda
inkorrekta uttryck. Jag är därför kritisk mot att det i minnesanteckningarna
rörande ingripandet mot S. skrivits misstänkt "hallick".

Polismans åtgärd för att stoppa motorcyklist, som därvid skadats.
Vakthavande befäls ansvar för ledningen av förföljande och efterföljande I

en skrivelse som kom till JO den 22 oktober 1980 gjorde N. och hans
mor gällande i huvudsak följande. På kvällen den 4 september 1980 hade
N. och hans kamrat J. förföljts av polisen i Falköping, då de kört omkring
på en lånad motorcykel. Under detta förföljande hade en polisbil ställts på
tvären över Järnvägsgatans körbana och då N., som var förare av motorcykeln,
skulle passera framför polisen hade den kört rakt på motorcykeln.
Vid påkörningen hade N:s vänstra ben skadats så svårt att det senare
måste amputeras. Även passageraren hade skadats svårt i sitt vänstra ben.

N. och hans mor, som ifrågasatte om polisen får handla på sätt som här
skett, hemställde att saken skulle utredas.

Efter remiss inkom länspolischefen i Skaraborgs län med utredning och
yttrande. Till remissvaret var också ett av polisstyrelsen i Falköpings
polisdistrikt avgivet yttrande närslutet. Av utredningen framgick bl.a.
följande. Den 3 september 1980 omkring kl. 23.20 inkom telefonmeddelande
till polisen i Falköping att en motorcyklist, som varit inblandad i en
trafikolycka i Skara, hade avvikit från olycksplatsen. Av meddelandet
framgick vidare att det kunde tänkas att motorcyklisten var på väg mot
Falköping. Efter det att meddelandet sänts ut via polisradion, fick två
polismän i en radiobil syn på den efterspanade motorcykeln. Vid ett försök
att köra om motorcyklisten hindrade denne polismännen genom att köra
sicksack på vägen. Polismännen tog då radiokontakt med en annan patrullbil
och med polisstationen och rapporterade om motorcyklistens framfart.
Samtidigt avbröt de det direkta förföljandet och övergick till ett efterföljande.
Redan dessförinnan eller strax efter det att meddelandet om "smitningen”
inkommit till polisen i Falköping hade polisassistenten Sture
Geidvall, som tjänstgjorde som vakt på polisstationen, åkt ut i en patrullbil
för att biträda i spaningarna. Efter det att han först hade kört omkring på
olika gator i Falköping, meddelades det på polisradion att den efterspanade
motorcykeln körde in på Brogärde sgatan, vilken leder in på Järnvägsgatan.
Geidvall körde då till Järnvägsgatan, där han ställde bilen snett över
körbanan. Den parkerades därvid på ett sådant sätt att det enligt Geidvalls
bedömning fanns utrymme att passera såväl framför som bakom den.

Omedelbart efter det att han stannat bilen såg han ljuset från motorcykelns
strålkastare. Bilens motor var då igång, halvljuset tänt och det blå rotationsljuset
påslaget. Geidvall hade tänkt stiga ur bilen men hann endast
lossa säkerhetsbältet och placera växelspaken i parkeringsläge innan motorcykeln
var framme vid bilen. Motorcykeln framfördes inte med någon
”vansinnesfart” utan Geidvall uppskattade dess hastighet till omkring 70
km/tim. Innan den kommit fram till polisbilen försökte föraren - enligt
Geidvalls uppfattning — att köra upp på den västra trottoaren (motorcykeln
framfördes Järnvägsgatan söderut). Därvid tappade föraren kontrollen
över fordonet och tornade emot bilens främre vänstra del. Vid påkörningen
kastades såväl föraren som passageraren i körbanan. Geidvall
skyndade fram till de två, varvid det visade sig att föraren var i det
närmaste livlös medan passageraren var vid medvetande. De två skadade
personerna fördes i tillkallad ambulans från platsen. Geidvall bestred att
polisbilen skulle ha varit i rörelse vid olyckstillfället och han lät den stå
kvar i ursprungsläget tills platsundersökningen senare påbörjades.

Polismännen i den bil som följde efter det misstänkta fordonet. Jerker
Hedlund och Curt Larsson, låg vid olyckstillfället cirka 300 meter efter
motorcykeln. Sikten på platsen var dock sådan att de kunde se själva
olyckan. De uppfattade emellertid inte några detaljer. Hedlund har härom
uppgivit att han endast såg ett ljussken och ett rökmoln. Vidare såg han att
polisbilens blå rotationsljus var påslaget och att bilen stod tvärs eller snett
över körbanan så att han inte kunde uppfatta dess främre strålkastare.
Enligt hans uppfattning stod bilen stilla men han ville dock inte helt
utesluta möjligheten av att den kan ha varit i sakta rörelse. Larsson hade
först inte uppfattat vad som inträffat utan endast sett något som for upp i
luften och han kunde inte uttala sig om polisbilen varit stillastående eller
inte.

N. förklarade under förundersökningen i ärendet att han inte har något
minne av hur olyckan tillgick.

J., som ansåg sig ha goda minnesbilder av händelseförloppet, har uppgivit
att motorcykelns hastighet på Järnvägsgatan torde ha varit mellan 80
och 100 km/tim. Strax efter det att J. fått syn på polisbilen på Järnvägsgatan
fördes den snett över körbanan och han var då av den uppfattningen att
den skulle ställas upp där och att någon polisman skulle försöka stoppa
dem. Det hela utvecklades emellertid mycket snabbt och på några sekunder
var de framme vid bilen. J. som då hade blicken riktad på bilen, såg
att den rullade mycket sakta snett över körbanan och mot motorcykeln. N.
försökte därvid passera framför bilen men lyckades inte utan kolliderade
med den. I kollisionsögonblicket rullade bilen fortfarande sakta framåt och
J. trodde att den avsiktligt kördes mot dem. Motorcykeln träffade någonstans
i bilens front. Det var två polismän i den bil som de kolliderade med.
Efter kollisionen tittade han mot polisbilen och såg då att den backades ett
par meter, varefter den stannades. Därefter skyndade de två polismännen
5 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

ut. Påvisad att Geidvall var ensam i bilen förklarade J. att han antagligen
blandat ihop minnesbilderna och att det således var från den senare anlända
polisbilen som den andre polismannen kom. Vid olyckstillfället varj. -enligt egen uppgift - en smula påverkad av alkohol.

Omedelbart efter olyckan påbörjades en platsundersökning under ledning
av en polisinspektör. Geidvall deltog inte i undersökningen. Enligt en
upprättad skiss var bilen uppställd snett över körbanan och med sin främre
vänstra del 1,5 meter från den västra sträckstenskanten och den bakre
högra delen 2,8 meter från den östra sträckstenskanten. Norr om kollisionsplatsen
(motorcykeln färdades söderut) fanns det inte några avsättningar
av svart gummi på den västra sträckstenskanten men väl på två
ställen söder om platsen.

Som vakthavande befäl på polisstationen tjänstgjorde vid tillfället ifråga
polisinspektören Carl-Erik Hjortmar och det var han som mottog och
vidaresände meddelandet om den efterspanade motorcykeln. Tämligen
omgående efter det att meddelandet sänts ut fick han via polisradion
besked örn att patrullen Hedlund och Larsson fått kontakt med en motorcykel,
som kunde vara den eftersökta. Patrullen lämnade därefter flera
radiomeddelanden om färdvägar, hastigheter och sina egna åtgärder. Med
ledning av dessa rapporter gjorde Hjortmar den bedömningen att hastigheten
inte föreföll helt avskräckande och han föredrog därför att avvakta med
några direktiv till patrullerna. Då rapport lämnades om att motorcyklisten
kört in på Brogärdesgatan i riktning mot Falköpings centrum var Hjortmar
klar över att Geidvall uppfattat detta, eftersom denne då lämnade besked
om sin tilltänkta färdväg. Därefter tystnade radiotrafiken fram till dess
anrop med begäran om ambulans sändes.

Polisstyrelsen anförde i sitt yttrande sammanfattningsvis att det inte var
styrkt att Geidvall kört på motorcykeln och att någon kritik inte kunde
riktas mot hans sätt att spärra vägen. Med hänsyn till den snabba händelseutvecklingen
ansåg polisstyrelsen att Hjortmar inte kunde anses ha
brustit i sina åligganden.

Länspolischefen delade polisstyrelsens uppfattning i fråga om Hjortmars
handlande och ansåg heller inte det vara styrkt att polisbilen varit i rörelse
när sammanstötningen skett. I fråga om Geidvalls uppställning av bilen
framhöll länspolischefen att flera faktorer fick vägas in och anförde i övrigt
följande.

Trafikintensiteten på platsen var vid tillfället, enligt vad som upplysts,
ringa. Körbanan är tämligen bred och siktförhållandena var mycket goda.
Sikten är på platsen fri på en sträcka av c:a trehundra (300) meter. Geidvall
gjorde den bedömningen, att utrymme fanns för passage såväl framför som
bakom polisbilen. I den hastigt uppkomna situationen förelåg minimal tid
för rådrum. Några närmare direktiv om lämplig åtgärd vad beträffar tillvägagångssättet
för att hejda motorcyklistens framfart hade, som förut
nämnts, ej meddelats Geidvall av vakthavande befälet. Motorcykelföra -

rens identitet var i detta skede okänd för Geidvall. Den brottslighet varom
misstanke då förelåg, hade närmast samband med motorcyklistens framfart
i trafiken. Motorcykelns hastighet, förarens vana eller ovana vid
fordonet ifråga, fordonets utrustning och ev. brister i detta avseende, ev.
alkoholpåverkan hos föraren är faktorer som måste beaktas vid bedömningen
av de risker som var förenade med en uppställning av polisbilen på
sätt som skedde. Naturligtvis måste även riskerna för andra trafikanter vid
en fortsatt framfart vägas in vid valet av åtgärder. Psykologiska faktorer,
stress och liknande måste också beaktas.

Ambitionen att hejda motorcyklistens fortsatta färd var stor. Att en
uppställning av polisbilen på sätt som skedde innebar ett riskmoment
borde i och för sig ha insetts av Geidvall. Tidsutrymme för att åstadkomma
annan lämplig avspärrningsanordning förelåg dock ej. Härmed åsyftas
anordning omnämnd under punkten 4.1 i FAP 104-1. Att Geidvall därför
under de förhandenvarande omständigheterna i den hastigt uppkomna
situationen inte närmare reflekterat över riskerna för motorcyklisten och
passageraren framstår därför i viss mån som försvarbart.

Även om länsstyrelsen i och för sig vill ifrågasätta lämpligheten att på
sätt skett spärra avsevärd del av körbanan med polisbilen, synes likväl vid
en samlad bedömning av hela situationen vid tillfället Geidvalls åtgärder
inte vara att bedöma som så uppenbart felaktiga, att fråga om ansvar för
honom i någon form bör aktualiseras.

Länsstyrelsen får därför föreslå, att anmälan ej föranleder annan åtgärd
från Eder sida än de uttalanden Ni kan finna påkallade i saken.

Länsstyrelsen avser att ånyo för länets polisstyrelser påtala vikten av
fortlöpande genomgångar av rikspolisstyrelsens olika anvisningar för polistjänstens
bedrivande, bl. a. FAP 104-1.

Rikspolisstyrelsen kom därefter in med följande yttrande rörande Geidvalls
åtgärder.

Polismännens beslut att avbryta motorcykelförarens färd får anses riktigt
och befogat med hänsyn till de uppgifter de erhållit — olovligt tillgrepp
av fordonet och författningsstridigt avvikande från platsen för trafikolycka
— samt polismännens egna iakttagelser beträffande fordonets framförande.
Enligt de erfarenheter som vunnits i den praktiska polistjänsten, särskilt
under senare år, tillhör det de absoluta undantagen att en förare under
aktuella omständigheter åtlyder polismans stopptecken. Att polismannen
(Geidvall) inte försökte stoppa fordonet genom att ge stopptecken kan inte
föranleda klander. Den metod han valde för att söka avbryta färden,
nämligen att delvis spärra vägen med tjänstefordonet, får anses försvarlig i
rådande situation.

Det föreligger olika uppfattningar mellan polismannen samt föraren av
motorcykeln och passageraren om tjänstebilen var i rörelse i kollisionsögonblicket.
Enligt polismannens uppgift stod tjänstebilen stilla medan
motorcykelföraren och passageraren hävdar att bilen var i rörelse framåt.
Uppgift står således mot uppgift. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning är
denna punkt knappast av större betydelse då det gäller att bedöma sakfrågan.
Av väsentligt större betydelse är det förhållandet att motorcykelföraren
haft åtminstone 300 meters fri sikt fram till polisbilen och alltså haft
ett betydande rådrum för sitt handlande. Av passagerarens uppgifter vid
förhör 1980.11.12 framgår att han observarade tjänstebilen på ett avstånd

av 500 meter. ”Bilén stod då utmed högra trottoarkanten, sett i deras
färdriktning”. Med för en fordonsförare normal uppsikt framåt på körbanan
borde även motorcykelföraren ha iakttagit tjänstebilen och dess
placering. Föraren hade under denna vägsträcka utan svårighet kunnat
nedbringa motorcykelns hastighet så att han haft full kontroll över fordonet
och även kunnat stanna om det från trafiksäkerhetssynpunkt varit
erforderligt.

Av motorcykelförarens sätt att föra fordonet framgår att han var inriktad
på att undvika ett polisingripande utan hänsyn till de risker för skada som
förelåg för såväl honom själv som passageraren.

Rikspolisstyrelsen anser inte att polismannen i förevarande situation
handlat i strid mot gällande författningar eller särskilda föreskrifter för
polistjänsten.

N. och hans mor bereddes tillfälle att yttra sig över utredningen men de
begagnade sig inte därav.

JO Wigelius anförde i huvudsak följande i ett beslut den 23 september
1981 (dnr 2741-1980).

1 det föreliggande fallet gällde det efterspaning av en motorcyklist som
under kvällen den 3 september 1980 avvikit från en trafikolycka i Skara
som han varit inblandad i. Vid den tidpunkt då begäran om efterspaning
inkom till polisen i Falköping förelåg det inte några ytterligare uppgifter i
själva saken. Polismännen Hedlund och Larsson, som ganska omgående
fick kontakt med den efterspanade, kunde dock då komplettera uppgifterna
med besked om att motorcyklisten framförde fordonet vårdslöst och
tidvis ganska fort samt att han avsiktligt hindrat dem från att köra om
honom. Det framstod således som helt klart att motorcyklisten hade för
avsikt att söka undkomma.

Beträffande åtgärder då en person söker undkomma med motorfordon
har rikspolisstyrelsen utfärdat anvisningar (FAP 104-1). I dessa anges det
inledningsvis en del allmänna synpunkter på de intresseavvägningar som
måste ske då en för brott misstänkt person söker undkomma med motorfordon.
Rikspolisstyrelsen har dock samtidigt i anvisningarna påpekat att
det knappast är möjligt att ange alla de skiftande situationer, som kan
tänkas uppkomma i samband med åtgärder för att hejda en med motorfordon
flyende person, och samtidigt anvisa det tillvägagångssätt som i varje
enskilt fall är det mest lämpliga samt att styrelsen därför inte ansett sig
böra utfärda detaljreglerande anvisningar. Härav följer enligt vad som sägs
i anvisningarna att avväganden och bedömanden - liksom i så många
andra situationer i polisens arbete — i stor utsträckning måste överlåtas åt
den enskilde polismannen. Som grundregel för bedömningen huruvida ett
förföljande skall upptas eller vilka andra åtgärder som skall vidtas hänvisas
i anvisningarna till 18 § polisinstruktionen - motsvarande 16 § i den nuvarande,
fr. o. m. den 1 januari 1973 gällande polisinstruktionen. I den paragrafen
stadgas att polisman för att verkställa tjänsteåtgärd inte får använda
strängare medel än förhållandena kräver och att våld får tillgripas endast

när tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat sätt samt att, om våld tillgrips,
den lindrigaste form som kan leda till det avsedda resultatet skall användas.

Anvisningarna behandlar därefter begreppen förföljande och efterföljande.
Jag finnér dock inte i detta sammanhang anledning att närmare gå in
på dessa saker. Polismännen Hedlund och Larsson synes nämligen ha
genomfört sin uppgift på ett oklanderligt sätt, vilket också anförts i såväl
polisstyrelsens som länspolischefens yttranden.

Beträffande anordnande av vägspärrar anges det i anvisningarna att
förarens brottslighet eller farlighet blir bestämmande för den typ av spärr
som kan komma ifråga, liksom att hänsyn alltid måste tagas till de risker
som kan uppstå för andra trafikanter eller den flyende. De former av
spärrar som berörs är avspärrning, vägspärr med spikmatta och blockering.
Det som är av intresse i detta sammanhang är avspärrning. Spikmatta
får nämligen enligt kungörelsen (1976:419) med bestämmelser om användning
av spikmatta i polistjänsten användas endast för att tvinga förare av
bil att stanna, medan blockerande hinder, dvs. ett fast hinder som inte kan
forceras, får anordnas under vissa förutsättningar och som en yttersta
utväg för att skyndsamt stoppa en mycket farlig, flyende förare. Förutsättningar
för användande av spikmatta eller blockering förelåg således inte i
detta fall.

När det gäller avspärrning anges följande i anvisningarna.

Det lindrigaste hinder som komma till användning är en anordning
som endast delvis spärrar vägen och som tvingar trafikanterna att
nedbringa hastigheten vid passerandet av platsen (”konstgjorda trafikstockningar”).
Hindret kan utgöras av en vimpelförsedd lina som
spänts över en del av vägbanan, gummikoner eller liknande anordningar
som, om den flyende kör mot hindret, under normala förhållanden
inte utgör en mera allvarlig fara för liv eller hälsa.

Som framgår av anvisningarna skall hindret vara så anordnat att en
påkörning av det under normala förhållanden inte skall innebära en mera
allvarlig fara för det påkörande fordonets förare. Skaderiskerna skall alltså
om möjligt elimineras. Det bör rimligen innebära extra stor försiktighet då
hinder skall användas vid ingripande mot en förare av motorcykel, eftersom
denne sitter betydligt mer oskyddat än vad en förare av bil gör. Det är
således olika faktorer som måste beaktas innan man tillgriper någon form
av hinder. Jag vill i det sammanhanget erinra om vad länspolischefen
anfört om just den saken.

Den metod som här tillgreps kan under hänvisning till det anförda
ifrågasättas. Det är nämligen alltid viktigt att det vid ett polisiärt ingripande
föreligger en rimlig proportion mellan medel och mål. Anordnande av en
spärr av det slag som här förekom torde väl få anses innebära ett visst
risktagande och för att ett sådant rikstagande skall kunna accepteras måste
det kunna bedömas som försvarligt med hänsyn till omständigheterna. I

detta fall var upphovet till händelserna en smitning från en trafikolycksplats.
Därtill kom polismännens egna iakttagelser beträffande motorcykelns
framförande. Situationen var alltså sådan att polismännen var skyldiga
att söka på lämpligt sätt stoppa fordonet. När det gällde valet av
medel för att genomföra den uppgiften är det uppenbart att de brott som
föraren misstänktes för inte var av det allvarliga slag, att det var försvarligt
att tillgripa medel som innebar en mera allvarlig fara för liv eller hälsa.
Frågan blir om Geidvalls uppställning av bilen som spärr kan anses försvarlig.
Det kan då först konstateras att åtgärden knappast har något stöd i
de tidigare nämnda anvisningarna. Rikspolisstyrelsen, som svarar för anvisningarna,
har dock i sitt yttrande anfört att den metod som valdes får
anses försvarlig i den rådande situationen. Även om jag inte obetingat kan
dela den uppfattningen vill jag med hänsyn därtill inte göra gällande att
Geidvall skulle ha gjort sig skyldig till ett direkt felaktigt handlande i
sammanhanget. Det måste nämligen beaktas att det ingripande som Geidvall
ansåg sig vara skyldig att göra i den uppkomna situationen måste göras
snabbt. Att han då kom att något underskatta riskerna med att använda
bilen som spärr kan därför inte bedömas med samma stränghet som om
han hade haft gott om tid till sitt förfogande. Som rikspolisstyrelsen anfört
är det också av betydelse vid bedömningen av sakfrågan att polisbilen var
uppställd på en sådan plats att föraren av motorcykeln hade åtminstone
300 meters fri sikt fram till den och således också ett betydande rådrum för
sitt handlande. Den omständigheten är givetvis tungt vägande.

Beträffande frågan om polisbilen varit i rörelse vid olyckstillfället kan
det inte mot Geidvalls bestridande göras gällande att så skulle ha varit
fallet. Ytterligare utredning kan inte heller förväntas tillföra ärendet något
nytt på den punkten. Jag lämnar därför frågan om Geidvalls ingripande.

Rikspolisstyrelsens tidigare nämnda anvisningar lämnar stort utrymme
för den enskilde polismannens egna bedömningar när det gäller att ta fast
personer som försöker att komma undan med motorfordon. Detta är också
enligt min mening nödvändigt med tanke på den mångfald av olika slags
situationer som kan förekomma. Jag vill emellertid ändå lämna några
synpunkter på anvisningarnas innehåll. Det talas genomgående om förare
av motorfordon. Jag har dock fått det intrycket att de huvudsakligen är
avsedda för sådana situationer där det är bilförare som skall stoppas. De
exempel på avspärrning som ges, vimpelförsedd lina och gummikoner,
synes således inte vara lämpliga när ingripandet skall ske mot en motorcykelförare.
Båda typerna av avspärrning kan vara livsfarliga i sådana fall.
Det finns inte heller någonting angivet om det fall som här är aktuellt,
nämligen avspärrning genom att ett fordon ställs upp som hinder. Min
uppfattning om detta förfaringssätt framgår av det tidigare sagda. Eftersom
det synes kunna ligga nära till hands att polismän — särskilt i situationer
som bedöms kräva ett snabbt ingripande - utnyttjar sitt fordon i avspärrnings-
eller blockeringssyfte, bör anvisningarna enligt min mening kom -

pletteras i detta hänseende. På grund av det sagda överlämnar jag en kopia
av detta beslut till rikspolisstyrelsen för de åtgärder som är erforderliga.

Vad därefter gäller Hjortmars åligganden i sammanhanget vill jag erinra
om följande. 1 tidigare nämnda anvisningar anges att de samordnade åtgärder
som vidtages i samband med ingripande mot person som söker undkomma
med motorfordon bör i all möjlig utsträckning ledas av vakthavande
befäl. Hjortmars agerande i ärendet synes dock ha inskränkt sig till
ett utlarmande av den begärda efterspaningen av motorcyklisten. Några
direktiv meddelades således inte utan polismännen på fältet fick själva
avgöra vilka åtgärder som kunde vara lämpligast. Jag kan emellertid inte
helt dela den uppfattningen att händelseutvecklingen skulle ha gått så
snabbt att det inte funnits utrymme för någon vägledande ordergivning.
Vilken betydelse en sådan insats från Hjortmars sida skulle ha fått, är dock
ovisst och jag finner inte anledning att vidare uppehålla mig vid hans roll i
sammanhanget.

Oriktigt omhändertagande av bil m. m.

I ett beslut den 25 januari 1982 anförde JO Wigelius (dnr 1561-1981).

I en skrivelse som inkom hit den 3 juni 1981 gjorde S. gällande i
huvudsak följande. Den 12 maj 1981 hade han hyrt bil hos firma Europcar.
Enligt det hyresavtal som då hade upprättats skulle bilen återlämnas den
15 maj. S. hade dock upplysts om att han kunde ringa till firman om det var
så att han önskade få hyrestiden förlängd. I enlighet med den överenskommelsen
hade han också senare ringt Europcar och därvid fått tiden förlängd
till den 18 maj, vilket hade noterats på firmans handling. Den 15 maj
klockan 21.30 hade en motorcykelpolis kontrollerat S. och hans bil på
Regeringsgatan i Stockholm. S. hade uppvisat hyresavtalet och samtidigt
informerat polismannen om förlängningen av hyrestiden. Polismannen
hade emellertid tagit ifrån honom bilen. En representant för firman hade
därefter fått hämta bilen hos polisen. Från polisens sida hade det sagts att
S. var känd där och detta yttrande hade medfört att han inte längre får hyra
bil hos Europcar.

Av en kopia av hyresavtalet, som var närsluten klagoskrivelsen, framgick
att bilen enligt ursprungsavtalet skulle ha återlämnats på eftermiddagen
den 15 maj men att hyrestiden sedan förlängts till den 18 maj.

Med anledning av det inträffade hemställde S. att JO skulle utreda
saken.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt med utredning
och yttrande. Av utredningen framgår bl. a. följande. Den 15 maj 1981
klockan 21.00 stoppade polisassistenten Seth Jansson den av S. förda bilen
på Regeringsgatan för en vanlig rutinkontroll. S. uppgav därvid att han
hade hyrt bilen av en firma på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Enligt

hyresavtalet, som uppvisades vid kontrolltillfället, skulle fordonet ha återlämnats
under eftermiddagen den 15 maj. S. uppgav emellertid att han
hade fått hyrestiden förlängd till den 18 maj. Jansson tog då kontakt med
polisens ledningscentral och begärde att få de av S. lämnade uppgifterna
kontrollerade. På ledningscentralen mottogs begäran av polisinspektören
Agge Carlsson, som omgående försökte komma i telefonkontakt med
uthyrningsfirman. Försöken gav emellertid negativt resultat. I det läget
ringde han till firmans uthyrningskontor på Arlanda, där han fick tala med
en kvinnlig tjänsteman. Cecilia Erman, som han informerade i saken.
Carlsson har om det samtalet uppgivit, att Erman, efter att ha letat i
tillgängliga handlingar, förklarade att hon inte hade några uppgifter i det
aktuella fallet. Samtidigt fastslog hon emellertid att den på hyresavtalet
angivna tiden hade gått ut. På fråga av Carlsson om man från firmans sida
ämnade göra en polisanmälan svarade Erman ja och att det skulle göras
ganska omgående på polisstationen vid Arlanda. Erman sade vidare att
firman var tacksam om polisen kunde taga hand om bilen. Med anledning
därav beslutade Carlsson att bilen skulle föras till kriminalavdelningen.
Han beordrade därför en patrull till Regeringsgatan för att biträda Jansson
med den saken. Beslutet rörande fordonet avsåg inte att det skulle tas i
beslag utan endast omhändertas. Han handlade nämligen från utgångspunkten
att fordonet var att anse som en anträffad efterlyst bil, som skulle
omhändertas för målsägarens räkning.

Fordonet fördes till kriminalavdelningen, där det redovisades som ”anträffat
efterlyst fordon”. Vidare upprättades en s. k. interimistisk anmälan
med brottsrubriceringen ”eventullt olovligt förfogande”. Måndagen den
18 maj tog en kriminalpolisman kontakt med uthyrningsfirman och därvid
framkom att S. vid telefonsamtal hade medgivits förlängning av hyrestiden.
Med anledning av den uppgiften nedlades förundersökningen samma
dag, dvs. den 18 maj med beslutsmotiveringen ”gärningen ej brott”.

Beträffande uppgiften att någon polisman skulle ha sagt att S. var
känd hos polisen har Erman uppgivit, att hon vid samtalet med Carlsson
hade frågat om S. hade någon anmärkning på sig. Carlsson hade då svarat:
”Ja, det finns väl en del grejor.” Det hade dock inte förekommit något
ytterligare resonemang i den saken.

Polisstyrelsen anförde följande i sitt yttrande.

Vid en rutinkontroll den 15 maj 1981 av den personbil som S. framförde
visade denne upp ett hyresavtal som gick ut ”15/5 em”. Även om uttrycket
”em." knappast sträcker sig till klockan 21 borde polisassistenten Seth
Jansson avbrutit kontrollen av S:s innehav av personbilen. Särskilt som
denne gjort gällande att han fått kontraktet förlängt till den 18 maj 1981 och
denna uppgift inte gick att kontrollera.

Att personbilen omhändertagits beror på de uppgifter som polisen fått av
en representant för biluthyrningsfirman.

Styrelsen anser inte att ärendet bör föranleda ytterligare åtgärd.

Efter begäran om komplettering av yttrandet inkom polismästaren Hans
Holmér med följande tillägg.

Polisinspektören Agge Carlsson, som vid tillfället tjänstgjorde på polisens
ledningscentral, är ansvarig för att personbilen KPU 798 togs om
hand för bilfirmans räkning och infördes till kriminalavdelningen den 15
maj 1981.

S. har inkommit med påminnelser.

I det föreliggande fallet hade S. hyrt bilen i vederbörlig ordning, vilket
han för övrigt kunde styrka vid kontrolltillfället. Den omständigheten att
han inte hade återlämnat den inom den tid som stod angiven i hans kopia
av avtalet innebar självfallet inte utan vidare att han därmed hade gjort sig
skyldig till brott som hör under allmänt åtal. Därtill kom ju att S. lämnade
en förklaring till varför bilen inte hade återlämnats. Det är dock möjligt att
omständigheterna vid kontrolltillfället tedde sig sådana att Jansson fann
det angeläget att närmare följa upp saken. Den av Jansson företagna
åtgärden att kontakta ledningscentralen i ärendet synes ha varit helt korrekt
och jag finner därför inte anledning att ytterligare uppehålla mig vid
hans agerande.

Jag övergår i stället till Carlssons handläggning av saken. Hans uppgift i
sammanhanget var att kontrollera om det förelåg någon anmälan i saken
eller om hans kontakt med firman skulle ge underlag för misstanke om
brott från S:s sida. Det kan då konstateras att det inte fanns någon anmälan
och att firmans uthyrningskontor vid Arlanda tydligen inte hade tillgång till
några handlingar eller andra uppgifter i saken. Följaktligen kunde inte
uthyrningsfirman vid tillfället ifråga prestera något som visade att misstanke
om brott förelåg. Ett eventuellt mindre överskridande av hyrestiden var
ju i första hand en sak mellan firman och S. och inte en sak för polisen.
Carlsson borde ha insett detta och således lämnat saken utan någon vidare
åtgärd. Tydligen missbedömde han dock situationen och lät sig möjligen
påverkas av det av firmarepresentanten framställda önskemålet om att
polisen skulle omhänderta bilen. Det fanns emellertid inte någon grund för
att frånta S. fordonet och Carlssons beslut i saken var därför felaktigt.
Hans förklaring att det inte var ett beslag utan ett omhändertagande för
målsägarens räkning enligt de rutiner som gäller vid anträffande av ett
efterlyst fordon är svårförståelig. I och för sig kan visserligen föremål som
avhänts någon genom brott återlämnas till ägaren utan att först tas i beslag,
under den absoluta förutsättningen att det anträffas hos gärningsmannen
och denne inte gör gällande att han har någon rätt till föremålet. Förutsättningarna
var dock inte sådana i detta fall. S. hävdade att han hade rätt att
disponera bilen under hänvisning till att han hade fått hyrestiden förlängd.
Inte ens om skälig brottsmisstanke hade förelegat hade således omhänder -

taganderutinen kunnat tillämpas. Carlsson har alltså i detta fall tydligen
helt feltolkat gällande bestämmelser. Det som här inträffat är betänkligt
och jag har därför övervägt att föra saken vidare. Jag har dock ansett mig
kunna stanna vid den allvarliga kritik som ligger i det anförda. Samtidigt
förutsätter jag att man från polisledningens sida tillser att personalen
informeras om de bestämmelser som gäller i situationer som den förevarande.

Frigivning av omhändertagen berusad person

JO Wigelius anförde i huvudsak följande i ett beslut den 19 januari 1982
(dnr 2120-1981).

I en skrivelse, som kom till JO den 12 augusti 1981, uppgav L. följande.
Den 29 juli 1981 hade han permission från kriminalvårdsanstalten i Västervik.
Han reste på morgonen till Stockholm. Senare under dagen konsumerade
han en hel del alkohol, minst en 75:a starksprit. Han kände därefter
att han var i behov av vila och inställde sig på polisstationen i Sollentuna.
Anledningen till att han gick dit var att han ville få permissionen skött och
han visste med sig att han i berusat tillstånd kunde begå brott. På polisstationen
blev han omhändertagen för fylleri och låstes in i en arrest. Klockan
var då omkring 16.00. Hans minne var därefter utsuddat, men enligt ett
polisprotokoll skulle han ha tagits ut ur arresten klockan 18.00 för att
transporteras till ett tåg till Västervik. Under transporten till centralstationen
i Stockholm hade han böljat bråka och därför hade han förts till
polisstationen i vaktdistrikt 1 i Stockholm för tillnyktring. Polismännen
hade gjort anmälan mot honom för bl. a. våld mot tjänsteman. När minnet
kom tillbaka, befann han sig på polisstationen i vaktdistrikt 1. L. ansåg nu,
att polismännen gjort sig skyldiga till brott, när de tagit honom ut ur
arresten innan han nyktrat till, vilket i sin tur medfört att han gjort sig
skyldig till brott.

Klagoskrivelsen remitterades till polisstyrelsen i Sollentuna polisdistrikt.

Till polisstyrelsens remissvar fanns fogade bl. a. två promemorior, en
upprättad av polisassistenten Jan-Erik Karlsson och en upprättad av polismännen
Ulf Persson och Lennart Karlsson.

Av Jan-Erik Karlssons promemoria framgick följande. Den 29 juli tjänstgjorde
han som t.f. polisinspektör på ordningsavdelningen på polisstationen
i Sollentuna. Vid 16-tiden upplyste receptionspersonalen honom om
att en man satt i receptionen och drack sprit. Jan-Erik Karlsson gick ut till
mannen i fråga vilken visade sig vara L. Jan-Erik Karlsson kände igen L.
sedan tidigare. Sedan man via datorn kontrollerat att L. inte var efterlyst,
ombads han att lämna polisstationen. L. berättade då, att han hade permission
från Västerviksanstalten och att han skulle infinna sig där klockan

23.00. Han ville att polisen skulle köra honom till Västervik. Jan-Erik
Karlsson upplyste honom, att polisen inte kunde bistå med en sådan
transport. Under samtalet med L. gjorde Jan-Erik Karlsson den bedömningen
att L. var så berusad att han måste omhändertagas enligt lagen om
omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB), eftersom han utgjorde
en fara för sig själv om han begav sig ut i trafiken. L. tillfrågades liera
gånger hur mycket sprit han hade druckit, men han svarade inte på detta.
Jan-Erik Karlsson tog kontakt med anstalten i Västervik och kom överens
med vaktföreståndaren där att polisen skulle transportera L. efter tillnyktring
till centralstationen i Stockholm så att denne skulle komma i tid till
anstalten före permissionstidens utgång klockan 23.00. Klockan 17.45
kontrollerade Jan-Erik Karlsson L:s tillstånd. L. tillfrågades då om han
kunde åka med ett tåg till Västervik klockan 18.22. L. var med på detta.
Efter samtalet med L. fick Jan-Erik Karlsson helt klart för sig att L. kunde
företa resan till Västervik. Polisen skulle köra L. till centralstationen. För
att inte väcka onödig uppmärksamhet skedde transporten med civilt fordon
och civilklädda polismän. Jan-Erik Karlsson följde själv med för att
vara L. till hjälp vid eventuella problem med tågbiljett eller dylikt. L. är
känd av polisen i Sollentuna för att kunna uppträda bråkigt i såväl nyktert
som berusat tillstånd.

Av Perssons och Lennart Karlssons promemoria framgick att de ombesöijde
transporten av L. till Stockholm tillsammans med Jan-Erik Karlsson.
L. hade varit lugn under hela transporten ända till dess att man nådde
Torsgatan. Han hade då helt plötsligt blivit så vild och våldsam att man
måste köra honom till polisstationen i valdistrikt 1, där han insattes i
arrest för tillnyktring.

Till remissvaret fanns även fogat ett omhändertagandeblad rörande L.
upprättat på polisstationen i Sollentuna, varav framgick att L. omhändertogs
med stöd av LOB klockan 16.00 och frigavs klockan 17.50. Vidare
fanns antecknat att L. ”hade stora problem att ta hand om sig själv.
Raglade och var hög i rösten.”

Polisstyrelsen anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Av de uppgifter Jan-Erik Karlsson lämnat framgår bl. a. tiden för omhändertagandet
av L. och vad man överenskommit med Västerviksanstalten
angående transporten dit av L. Efter kontroll av L:s tillstånd kl 17.45
gjorde Jan-Erik Karlsson bedömningen att L. kunde företa den överenskomna
resan till Västervik.

Då Jan-Erik Karlsson gjort nämnda bedömning innan transporten påbörjades
anser polisstyrelsen ej att någon av polismännen vid Sollentuna
polisdistrikt kan lastas för vad som hände under själva transporten och de
brott som L. gjorde sig skyldig till.

Jag har tagit del av förundersökningshandlingarna rörande de brott som
L. misstänkts ha gjort sig skyldig till under transporten. Därav framgick att
L. greps som misstänkt för våld mot tjänsteman m. m. klockan 18.00 och

insattes i arrest för tillnyktring klockan 18.15. I primärrapporten hade
under uppgiften rörande L:s status antecknats: ”Raglande gång. Sluddrande
tal.” S. k. ersättningsförhör hade hållits med L. den 30 juli klockan
01.45, varefter han anhållits klockan 06.15.

Jag har därefter under hand inhämtat kompletterande upplysningar från
Jan-Erik Karlsson. Ulf Persson och Lennart Karlsson.

Jan-Erik Karlsson uppgav följande. När han den 29 juli beslöt att omhändertaga
L. med stöd av LOB, var det på grund av att han bedömde L:s
berusning utgöra en fara för att L. skulle komma till skada i trafiken eller
på annat sätt. L. var inte på något sätt redlös, men han hade vissa problem
med balans och tal. Före frigivningen samtalade Jan-Erik Karlsson med L.
L. var helt lugn och redig och Jan-Erik Karlsson bedömde att L:s status
inte längre motiverade ett fortsatt frihetsberövande. Detta innebar inte att
L. var helt nykter. De kom överens om att polisen skulle skjutsa L. till
Stockholms central. Jan-Erik Karlsson uteslöt vid detta tillfälle själv möjligheten
av att L. skulle bli våldsam mot polismännen. Någon sådan
situation förelåg inte. Jan-Erik Karlsson hade vid tidigare tillfällen varit
med om att ingripa mot L. Av egna och andras erfarenheter visste han att
L. lätt blev besinningslöst aggressiv, men detta hade som regel varit i
situationer då han, nykter eller onykter, känt sig hotad eller trängd i
samband med att han skulle gripas av polis. Såvitt Jan-Erik Karlsson
kände till brukade L. inte vara våldsam eller otrevlig mot allmänhet som
han konfronterades med. Därför ansåg Jan-Erik Karlsson inte att det
förelåg något hinder för L. att åka med tåget. Anledningen till att Jan-Erik
Karlsson följde med polispatrullen till centralstationen var dels att någon
av de andra polismännen bad om detta dels att han själv tyckte att det var
lämpligt.

L:s biljett hade legat hopknycklad i fickan och datum för resan var delvis
oläsbar. Jan-Erik Karlsson har arbetat som polis på centralstationen under
lång tid och han känner därför de flesta SJ-tjänstemännen där. Hans tanke
var att han skulle tala med någon och förklara omständigheterna, så att L.
inte på grund av den otydliga biljetten blev avvisad. Vidare hade Jan-Erik
Karlsson fått god kontakt med L. och han tyckte att det var lämpligt med
hänsyn till eventuella ”konfrontationer" med L. i framtiden att han hade
visat sig hjälpsam och hygglig mot denne. Under transporten inträffade
sedan det att L. helt plötsligt slog om och försökte bita Jan-Erik Karlsson.
Händelsen föregicks inte av något bråk, "munhuggning” eller liknande. L.
blev så okontrollerat våldsam och ”vansinnig” att det var med största
möda poliserna lyckades betvinga honom. De bar in honom i arrestavdelningen
på vaktdistrikt 1. Att under dessa omständigheter bedöma L:s
status efter graden av onykterhet lät sig inte göras. Polismännen fick vara
tacksamma över att de lyckades få in honom i arresten. Uppgifterna på
arrestantbladet som säger att L. hade raglande gång och sluddrande tal var
kanske delvis riktiga, men har sannolikt skrivits ned för att befälet på

valdistrikt 1 skulle ha stöd för åtgärden att lägga in L. i arresten. Efter det
att L. placerats i arresten skrek han åt polismännen ”jävla krimmare” och
liknande uttryck vilket Jan-Erik Karlsson tolkade som att L. eventuellt
fick en blockering och trodde att polismännen var några andra poliser.
Man hade bytt om från uniform till civila kläder före transporten och
eventuellt hade detta bidragit till att L. helt plötsligt fått för sig att han var i
en annan situation än den verkliga.

Persson uppgav följande. Den 29 juli åkte han radiobil tillsammans med
Lennart Karlsson. Persson befann sig på arrestavdelningen då L. insattes i
arrest. L. var då tämligen berusad. Strax före klockan 18.00 ombads
Persson och Lennart Karlsson att med civilt tjänstefordon skjutsa L. till
centralstationen. Enligt Perssons uppfattning hade L. då tillnyktrat väsentligt.
Han raglade inte och han talade ganska normalt, men däremot luktade
han fortfarande alkohol. L. var så pass nykter att man även under normala
omständigheter hade kunnat frige honom. Om han hade varit berusad,
hade man inte låtit honom sätta sig på ett tåg bland allmänheten. Jan-Erik
Karlsson åkte med under transporten för säkerhets skull. Denne kände L.
och mot bakgrund av tidigare erfarenheter ville han följa med och se till att
allt gick bra. Persson hade fyllt i det arrestantblad som upprättades på
valdistrikt 1 efter det att L. gripits och införts dit. Det är således Persson
som ifyllt uppgifterna rörande L:s status: ”Raglande gång. Sluddrande
tal.” Uttrycken är mycket vanliga, nästan en schablon, som används för
att beskriva en onykter persons status. Uttrycken var kanske inte helt
adekvata för att beskriva L:s status då han infördes på valdistrikt 1. Å
andra sidan trissade L. upp sig och blev så okontrollerat vild att det var
svårt att göra en mer nyanserad bedömning av hans balans och tal. L. var
kraftigt byggd och det var svårt för polismännen att hålla i honom. De fick
lägga honom ner på golvet under avvisiteringen samt efter införandet i
arresten eftersom han hela tiden försökte och vid några tillfällen också
lyckades, att springa in med huvudet före i en vägg. På det sättet uppstod
för övrigt också en ögonbrynsskada på honom.

Lennart Karlsson uppgav följande. Han bedömde L. som ett gränsfall då
denne omhändertogs med stöd av LOB i receptionen på polisstationen.
Det gick bra att kommunicera med honom och hans balans var inte påtagligt
dålig. L. var också införstådd med omhändertagandet och motsatte sig
inte detta. Han var vidare helt lugn vid frigivandet och var i det skicket
fullt kapabel att genomföra tågresan till Västervik utan att man behövde
befara att han skulle begå något brott. Det var känt att L. ibland kunde bli
mycket bråkig och våldsam. Lennart Karlsson hade en gång varit med och
gripit L. Vid det tillfället var de tolv polismän och trots detta gjorde han
motstånd. Mot den bakgrunden bedömdes att en tredje man borde följa
med i bilen in till centralstationen, även om man inte befarade något bråk.
L. var mycket kraftig och stark. När han sedan vände i humöret, skedde
detta utan synbar anledning. När han infördes på valdistrikt 1, var L. helt

desperat och galen. Han kastade sig med full kraft mot väggen och inne i
arresten slängde han sig mot celldörren. Beskrivningen av L:s status
”Raglande gång. Sluddrande tal” var inte adekvat vid tillfallet då L.
infördes på vaktdistrikt 1. Det var en statusbeskrivning som var mycket
vanlig och som ibland kanske användes lite slarvigt.

L. bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret och de kompletterande
upplysningarna, men hördes inte av.

Därefter inhämtades ytterligare kompletterande upplysningar per telefon
från polisintendenten Jan Hagerman.

Av utredningen framgår att L. den aktuella dagen klockan 16.00 i Sollentuna
omhändertagits med stöd av 1 § LOB enligt beslut av Jan-Erik Karlsson.
Denne bedömde L. vara så berusad att han utgjorde en fara för sig
själv om han var på fri fot. Klockan 17.50 frigavs L., också enligt beslut av
Jan-Erik Karlsson. L. transporterades därefter i polisbil in till Stockholm.
På grund av vad som förekom under färden fann polismännen det nödvändigt
att avbryta resan och i stället införa L. på vaktdistrikt 1. På den
primärrapport som upprättades på vaktdistriktet har Persson beträffande
L:s status antecknat ”Raglande gång. Sluddrande tal”. L. satt sedan i
arrest för tillnyktring på vaktdistriktet fram till klockan 23.05. Enligt 7 § 3
st. LOB skall den omhändertagne friges så snart det finnes kunna ske utan
men för honom själv och anledning till omhändertagandet inte längre
föreligger. Såvitt jag kan finna har i detta fall inte funnits förutsättningar
för att frige L. vid den tidpunkt då så skedde i Sollentuna.

Av Jan-Erik Karlssons uppgifter framgår att han på allt sätt velat hjälpa
L. att komma i tid till Västerviksanstalten före permissionstidens utgång.
Denna ambition - i sig lovvärd - har emellertid lett alltför långt, när den
givit upphov till tanken att sätta L. på tåget redan ett par timmar efter det
att han bedömts vara i behov av omhändertagande på grund av berusning.
Om försöket att göra så hade kunnat genomföras, hade det inneburit att
polisen medverkat till att en för aggressivitet känd, långt ifrån nykter
person kommit att placeras bland andra resande - med därav följande risk
för störningar av skilda slag. Att inte heller polismännen bedömt det som
alldeles säkert att L. skulle förhålla sig lugn och stilla synes framgå av att
man ansett en kraftig eskort nödvändig vid bilresan till järnvägsstationen.
Jag finnér sålunda att Jan-Erik Karlsson handlat oförsvarligt och i vart fall
högst obetänksamt när han beslutat om L:s frigivning och befordran till
Västervik.

Av polismännens uppgifter framgår att den beskrivning som Persson
nedtecknat i primärrapporten i vaktdistrikt 1 angående L:s status inte
skulle vara i överensstämmelse med det verkliga förhållandet. Ingenting
tyder dock enligt min mening på att beslutet att inlägga L. för tillnyktring
skulle vara oriktigt. Med hänsyn till de lämnade uppgifterna vill jag emel -

lertid framhålla att det vid avrapportering i fall av detta slag är av avgörande
betydelse att en korrekt beskrivning ges av den berusades status. Att i
sådana fall använda sig av schablonuttryck som inte står i överensstämmelse
med det verkliga förhållandet får under inga omständigheter förekomma.

Utöver den kritik som framförts finnér jag inte skäl till ytterligare åtgärd
med anledning av klagomålen.

Vakthavande befäl har lämnat polisstationen under tid då han varit i
tjänst

Med anledning av vad som framkom i föregående ärende (s. 74) fann JO
Wigelius lämpligt att i ett särskilt ärende ta upp frågan angående Jan-Erik
Karlssons åtgärd att lämna polisstationen och följa med transporten till
Stockholm under tid då han tjänstgjorde som vakthavande befäl.

Efter remiss kom länspolischefen i Stockholm in med utredning och
yttrande.

Karlsson anförde följande om anledningen till att han följde med transporten
och vilka åtgärder han vidtog innan han lämnade polisstationen.
Någon av de andra polismännen bad honom följa med. Han ansåg själv att
det var lämpligt. L:s biljett hade nämligen legat hopknycklad i fickan och
datum för resan hade delvis varit oläsbart. Karlsson hade tidigare arbetat
som polis på centralstationen i Stockholm under lång tid och kände till de
flesta SJ-tjänstemännen där. Karlssons tanke var att han skulle tala med
någon tjänsteman och förklara omständigheterna så att L. inte skulle bli
avvisad på grund av att biljetten var otydlig. Vidare hade Karlsson fått god
kontakt med L. och han tyckte därför att det var lämpligt att med hänsyn
till framtida konfrontationer med L. visa sig hygglig mot denne. Innan
transporten till centralstationen påbörjades överlämnade Karlsson muntligt
befälet på polisstationen i Sollentuna till en polisassistent, som vid
tillfället arbetade extra i Karlssons turlista. Vanligtvis arbetade han i en
annan tur och hade där svarat såväl som vakthavande befäl som yttre befäl
lika mycket som Karlsson svarat som befäl i egen tur. Utöver detta kunde
kontakt upprätthållas med radioförbindelse mellan det civila polisfordonet
och polisstationen i Sollentuna. På polisstationen fanns ytterligare en
polispatrull kvar som bestod av två extra polismän. Karlsson hade arbetat
tillsammans med den ena i över ett års tid och kände därvid till hennes
kvalifikationer. Den andra polismannen hade Karlsson också arbetat tillsammans
med under en kortare tid och kände till henne i någon mån.

Polisstyrelsen i Sollentuna polisdistrikt anförde i ett yttrande bl. a. följande
.

Den som innehar eller har förordnats att uppehålla tjänst som vakthavande
befäl har bl. a. befogenhet att besluta i vissa ärenden enligt polisdistriktets
arbetsordning. Denna befogenhet kan inte vakthavande befäl
överlämna till polisman med lägre tjänstegrad. Vidare är i lokal tjänsteföreskrift
i Sollentuna polisdistrikt föreskrivet att vakthavande befäl i polisledningens
frånvaro skall ansvara för polisverksamheten inom distriktet samt
vidta de omedelbara åtgärder som erfordras för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet. Av nämnda skäl måste vakthavande befäl om han
skulle lämna polisstationen i något ärende hela tiden upprätthålla radiokontakt
med förbindelsecentralen på polisstationen. Polisstyrelsen anser
alltså att vakthavande befäls normala tjänstgöringsplats är polisstationen,
men att denne tillfälligt kan lämna denna, dock alltid under ovan angivna
förutsättningar. Vid bedömning av i vilken utsträckning vakthavande befäl
bör kunna befinna sig utanför stationen måste också beaktas hur yrkeserfaren
den polisman är, som i vakthavande befäls bortovaro från stationen,
har att ansvara för tjänsten där.

I nu aktuellt ärende anser polisstyrelsen att Karlssons avsikt att själv
bege sig till centralstationen för att underhandla med SJ-personal ej kan
godtas. Polisstyrelsen vill dock framhålla att Karlsson visat en god vilja att
lösa en tjänsteuppgift på ett smidigt sätt.

Biträdande länspolischefen Rolf Landén anförde i sitt yttrande.

Länspolischefen delar den uppfattning som polisstyrelsen framfört i
ärendet. Härutöver bör endast tilläggas att det från tjänstesynpunkt måste
vara en fördel om vakthavande befäl emellanåt kan följa den yttre verksamheten.
En förutsättning för detta är dock att han hela tiden har radiokontakt
med polisstationen och att han sålunda fortlöpande kan leda och
ha ansvaret för verksamheten i polisdistriktet. I vissa fall kan det också
vara nödvändigt att det vakthavande befälet lämnar polisstationen, eftersom
ärendet kan vara av sådan art att det kräver en kvalificerad ledning på
platsen.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 17 juni 1982 (dnr 189-1982).

Vakthavande befäl har en central ställning i polisens övervakningsverksamhet
som innefattar förebyggande och hindrande av störningar av samhällsordningen.
Det blir ofta vakthavande befäl som har att fatta beslut om
disposition av polispersonal och om åtgärder i inledningsskedet, då allvarliga
händelser inträffar. Av olika föreskrifter och anvisningar från rikspolisstyrelsen
(RPS) framgår således att vakthavande befäl kan ha att besluta
om bl. a. användande av skjutvapen, tårgasspray eller spikmatta, utlösande
av zon- eller länslarm och av spärrplan. Vidare har vakthavande befäl
det förmansans var som det föreskrivs om i bl. a. omhändertagandelagarna
och polisinstruktionen. Dessa och andra arbetsuppgifter har kommit till
uttryck i den av RPS i FAP 200-2, bilaga 2, intagna normalinstruktionen för
vakthavande befäl. De lokala tjänsteföreskrifterna för Sollentuna polisdistrikt
innehåller också föreskrifter av denna innebörd. Härutöver har vakthavande
befäl bl. a. ett allmänt lednings- och samordningsansvar i fråga om
den yttre övervakningstjänsten.

Med hänsyn till de arbetsuppgifter som sålunda åvilar ett vakthavande
befäl framstår det enligt min mening som helt klart att han under tid som
han är i tjänst normalt skall uppehålla sig på polisstationen. Flera av
arbetsuppgifterna är sådana att omedelbara beslut krävs från vakthavande
befäls sida och även sådana att hans närvaro krävs för att de skall bli
utförda på rätt sätt. Jag kan t. ex. bara peka på sådana fall — som ju är ofta
förekommande på en polisstation - då en person förs in såsom omhändertagen
enligt LOB eller LTO. Det är då vakthavande befäls uppgift att
omedelbart pröva om de lagliga förutsättningarna för omhändertagandet är
uppfyllda och därefter besluta om omhändertagandet skall bestå samt om
den omhändertagne skall placeras i arrest. Sådana beslut kräver att vakthavande
befäl finns på polisstationen och själv bildar sig en uppfattning om
den omhändertagne. Därmed vill jag inte ha sagt att ett vakthavande befäl
aldrig skulle kunna lämna polisstationen under tid då han är i tjänst. Jag är
väl medveten om att det kan uppstå situationer som gör det nödvändigt för
ett vakthavande befäl att lämna polisstationen för att på annan plats inom
distriktet bilda sig en klarare uppfattning om en situation och därmed ha
bättre förutsättningar att bedöma vilka åtgärder som bör vidtagas. Sådant
är dock undantagsfall.

I förevarande fall har Karlsson under tid då han varit i tjänst som
vakthavande befäl i Sollentuna lämnat polisstationen och medföljt en
transport av en tidigare omhändertagen person till ett annat distrikt. Avsikten
var att den omhändertagne skulle skjutsas till centralstationen i Stockholm
där Karlsson skulle se till att personen i fråga kom med ett tåg till
Västervik. Att det i det här fallet inte förelegat en situation som berättigat
Karlsson att lämna polisstationen och distriktet är alldeles uppenbart.
Karlsson har visserligen förklarat att han kunde upprätthålla radiokontakt
med polisstationen. Av hans uppgifter framgår emellertid att hans avsikt
var att tala med SJ-personal för att se till så att L. inte skulle hindras från
att följa med tåget. Detta förutsätter såvitt jag förstår, att Karlsson skulle
ha lämnat polisbilen. Under tid då han sålunda befunnit sig inne på centralstationen
hade någon direkt radiokontakt inte kunnat upprätthållas. Vidare
har Karlsson uppgivit att han, innan han lämnade polisstationen, överlämnade
befälet till en i tjänst varande polisassistent. Som polisstyrelsen i sitt
yttrande framhållit är det inte möjligt att på detta sätt överlämna beslutsbefogenheterna
till annan polisman i lägre tjänstegrad. Detta borde Karlsson
ha känt till.

Jag finner således att Karlsson förfarit felaktigt och i hög grad obetänksamt.
Någon åtgärd utöver den allvarliga kritik som ligger i det ovan sagda
finner jag ej påkallad.

6 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 1

Diabetiker sorn omhändertagits på grund av berusning har avlidit
efter förvaring i polisarrest

I en skrivelse till JO gjordes gällande i huvudsak följande. Den 10 juli 1981
hade polisen i Kalmar omhändertagit E. för påstått fylleri. Troligen hade
dock E., som led av sockersjuka, drabbats av ett komaanfall. Den omhändertagne
hade dock kvarhållits hos polisen i sex timmar utan att läkare
hade konsulterats trots att vakthavande befälet, polisman Ivar Lundqvist,
kände till E:s sjukdom. Den polisman som avlöste Lundqvist hade dock
gjort den bedömningen att den omhändertagne skulle transporteras till
Kalmar lasarett för vård. E. hade då varit medvetslös och ännu den 14 juli
hade han inte återfått medvetandet.

Efter remiss inkom länspolischefen i Kalmar län med utredning och
yttrande. Av remissvaret framgick bl. a. följande.

E. omhändertogs med stöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m.m. (LOB) den 10 juli 1981 kl. 10.50, varefter han
transporterades till polisstationen i Kalmar, där han inlades i arrest. Samma
dag kl. 16.45 fördes han i ambulans till lasarettet i Kalmar, sedan det
vid kontroll visat sig att han var i behov av läkarvård. Vid ankomsten till
lasarettet var han medvetslös. E. avled därefter den 28 juli 1981 utan att ha
återfått medvetandet. Omhändertagandet av E. verkställdes av polisassistenten
Bo Ohlsson och extra polismannen Ronny Fredriksson. De har
därom uppgivit bl. a. följande. Strax före ingripandet, som skedde i ett
grönområde, hade E. ramlat omkull men hjälpts upp på en parksoffa av ett
par privatpersoner. Vid ett följande samtal med honom konstaterade Ohlsson
och Fredriksson, att han luktade sprit och att han var så berusad, att
han inte kunde resa sig. De fick därför hjälpa honom upp och leda honom
till den polisbuss som de färdades i. Varken Ohlsson eller Fredriksson
misstänkte att E:s uppträdande kunde bero på sjukdom. Under transporten
till polisstationen satt han helt lugnt i bussen. Då han sedan infördes på
arrestavdelningen fick polismännen stödja honom. Vakthavande befälet,
polisinspektören Ivar Lundqvist, mötte dem därvid och beslöt att E. skulle
insättas i arrest för tillnyktring. Med anledning därav avvisiterades han och
placerades i en ”fylleriarresf’. Därefter återvände Ohlsson och Fredriksson
till avvisiteringsrummet, där de gick igenom E;s tillhörigheter och
skrev ut omhändertagandeblanketten. Fredriksson anträffade därvid ett
identitetskort som utvisade att E. var diabetiker. Han visade upp kortet för
Ohlsson, som ombesörjde ifyllandet av blanketten. Ohlsson reagerade inte
särskilt för kortet, eftersom han redan tidigare kände till att E. led av
diabetes. Han hade nämligen vid flera tidigare tillfällen varit med då E.
omhändertagits och därvid fått kännedom om dennes sjukdom. Ohlsson
trodde då att saken var känd även för Lundqvist och av den anledningen
talades det inte ytterligare om kortet och det antecknades inte heller i
omhändertagandeblanketten. Det förekom inte någon diskussion om att E.

skulle förås till sjukhus och enligt Ohlssons uppfattning fanns det inte
någon anledning att ta upp en sådan diskussion. Efter genomgången av E:s
tillhörigheter och förteckning av dessa återgick Ohlsson och Fredriksson
till sin yttre tjänst.

Polisinspektören Ivar Lundqvist uppgav bl. a. följande. Han hade haft
med E. att göra vid flera tillfällen under de senaste fem eller sex åren och
då i samband med omhändertaganden. Lundqvist var emellertid ovetande
om att denne var diabetiker. — Den 10 juli 1981 tjänstgjorde Lundqvist som
vakthavande befäl. Då E. kl. 10.55 infördes på polisstationen gick Lundqvist
till avvisiteringsrummet och kunde därvid konstatera att E. var
kraftigt berusad men att han kunde gå med visst stöd från polismännens
sida. På tilltal från Lundqvist svamlade han endast. Det framkom dock inte
några omständigheter som tydde på annat än en vanlig berusning. E. var
helt enkelt som han brukade vara då han var berusad. Lundqvist och
Fredriksson hjälptes åt att avvisitera honom, varefter de ledde in honom i
en arrest, där de lade ned honom på britsen. Han var därvid lugn och
protesterade inte mot placeringen. Efter det att Lundqvist hade låst dörren
till arresten, återgick han till sitt tjänsterum medan Ohlsson och Fredriksson
förtecknade tillhörigheterna. Patrullen nämnde inte något speciellt
utöver att de hade omhändertagit E. Lundqvist skötte sedan ensam tillsynen
av den omhändertagne.

Han sökte i detta fall tillse den omhändertagne varje kvart. Han kunde
därvid konstatera att E. låg kvar i det sidoläge som han hade lagts i från
början. Däremot flyttade han sig ibland något i sidled. Vid ett kontrolltillfälle
låg dock E. med ansiktet vänt upp mot taket, varför Lundqvist gick in
i arresten och lade honom på sidan. Detta var enda gången som Lundqvist
var inne i arresten. Vid de övriga kontrolltillfällena tittade han nämligen
genom rutan i arrestdörren. Han kunde därifrån se att E. andades. Lundqvist
fann det inte märkligt — med tanke på den kraftiga berusningen - att
E. sov så mycket. Han framhöll i det sammanhanget att man inte gärna går
in och stör en fyllerist som verkar sova lugnt. Vid 15.50-tiden blev Lundqvist
avlöst av polisinspektören Ture Lindéen, som då informerades om
att det fanns två eller tre fylleristerna i arrestavdelningen. Troligen var det
då tal om att E. var en av de omhändertagna. Lundqvist vet nämligen att
Lindéen yttrade ”Vet du om att han är diabetiker?”, varvid Lundqvist
svarade att han inte kände till det. Det är möjligt att Lundqvist efter
samtalet med Lindéen gjorde någon ytterligare kontroll av de omhändertagna.
Innan han senare lämnade polisstationen såg han att en av de
särskilda arrestantvakterna kom dit. Om Lundqvist själv eller Lindéen
ringt efter honom kunde Lundqvist inte erinra sig.

Lundqvist hade inte något minne av att han vid tidigare avvisiteringar av
E. skulle ha sett något identitetskort som utvisade att E. var diabetiker.
Vid E:s införande på polisstationen den 10 juli var det inte heller någonting
som väckte misstanken om att han borde ha förts till sjukhus i stället för att
läggas in i en arrest, vilket Lundqvist beslutade om.

Klaganden uppgav vid förhör i ärendet, att han är absolut säker på att
Lundqvist kände till E:s sockersjuka.

Polisinspektören Ture Lindéen uppgav, att han kände E. sedan 15-20 år
tillbaka och han ägde vetskap om att denne under senare år drabbats av
diabetes. Lindéen förmodade att E:s sjukdom var känd för Lundqvist och
för övrigt av all personal på övervakningssektionen. Vid avlösningen den
10 juli kl. 16.00 omtalade Lundqvist vilket antal personer som förvarades i
arrestavdelningen men några namn nämndes inte i det sammanhanget.
Lindéen ville minnas att han omgående ringde efter en arrestant vakt, som
därefter trädde i tjänst kl. 16.15. Vid samma tidpunkt besökte Lindéen
arrestavdelningen och konstaterade att E. låg på britsen i sin arrest och
föreföll att sova. Vid knackningar på dörren reste sig E. på höger sida och
tittade upp. Eftersom han reste sig något ansåg inte Lindéen att det kunde
vara någon större fara med honom. Nästa kontroll gjorde Lindéen mellan
kl. 16.35—16.40. Han gick då in till E. och försökte tala med honom. E.
som därvid reste sig något och verkade uppfatta Lindéens närvaro, svarade
emellertid diffust och osammanhängande. Samtidigt dreglade han och
hade krampryckningar. Då Lindéen fått klart för sig att E. hade varit inlagd
redan vid 11.00-tiden förstod han att det måste vara något ”galet” med
honom och han rekvirerade därför omgående en ambulans.

Av ett av t.f. överläkaren vid anestesi och intensivvårdsavdelningen på
Kalmar lasarett Nils Askelöf avgivet utlåtande framgick att E. var medvetslös,
då han inkom till avdelningen den lOjuli vid 18.00-tiden. Patienten
fick därefter kvarligga på intensivvårdsavdelningen till den 14 juli, då han
överfördes till medicinsk vårdavdelning. Enligt avdelningsföreståndare
Johnny Karlsson, långvårdskliniken, Kalmar lasarett, avled E. den 28 juli
1981 vid 17.00-tiden. Obduktion av den döda kroppen förrättades därefter
den 3 augusti 1981. Av utlåtandet över obduktionen framgår bl. a.
att E. avlidit till följd av hjärnuppmjukning,
att denna sannolikt orsakats av ett s. k. insulinkoma samt
att om han på ett tidigare stadium kommit under sjukhusvård skadorna
på hjärnan skulle kunnat förhindras.

Askelöf gjorde efter att ha tagit del av rättsläkarens utlåtande följande
tillägg till sitt utlåtande:

Undertecknad har tagit del utav rättsläkarutlåtandet och bestämt hävdar
att utlåtandets sista att-sats innehåller en slutsats som är medicinskt orealistisk.

Att-satsen lyder: ”att om han på ett tidigare stadium kommit under
sjukhusvård skadorna på hjärnan skulle kunnat förhindras”. En sådan
slutsats kan man absolut icke draga av det inträffade. Det händer icke
sällan att diabetiker som sköter sig invändningsfritt men detta till trots har
instabila sockerlägen inkommer med hypoglykemi som inte går att häva
utan leder till döden. Det är vidare väl känt bland intensivvårdsläkare och
internmedicinare att prognosen vid insulincoma blir sämre då insulincoma
upprepas. Undertecknad hävdar därför att den sista ovan citerade attsatsen
bör utgå ur bedömningen eller omformuleras sålunda: att om han på

ett tidigare stadium kommit under sjukhusvård skadorna på hjärnan möjligen
skulle kunnat förhindras.

Länspolischefen yttrade följande.

Av intresse för bedömningen av ärendet är i första hand 3-6§§ lagen
(1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) och
rikspolisstyrelsens föreskrifter för verkställighet av lagen (FAP 023-1).

I punkt 4.3 i föreskrifterna anges bl. a. att polisstyrelsen i tjänsteföreskrift
skall ange omfattning och villkor för alternativa vårdmöjligheter. I
tjänsteföreskrift 1977-01-17 (A-order nr 4/1977) har polisstyrelsen angivit
följande: ”För närvarande äro samtliga kommuner helt i avsaknad av
möjligheter att bereda berusade personer vård, som kunde utgöra alternativ
till förvaring i polisarrest”. Av polisstyrelsens yttrande i ärendet får
anses framgå att någon ändring i detta avseende ej skett efter föreskriftens
tillkomst.

Beträffande förfarandet vid insättning i arrest gäller lagen (1976:371) och
förordningen (1976:376) om behandling av häktade och anhållna m.fl.
samt rikspolisstyrelsens föreskrifter om tillämpning av lagen (FAP 102-1).

Någon tjänsteföreskrift med närmare regler i detta hänseende eller om
ifyllande av grundhandling för omhändertagande/förvarstagande etc. har
enligt uppgift från distriktet ej utfärdats av polisstyrelsen.

Jag går härefter över till frågan hur de bestämmelser som nu nämnts har
tillämpats beträffande E. Anmälaren uppger att E. troligen redan då han
anträffades fatt ett comaanfall. Han gör också gällande att vakthavande
befäl, Lundqvist, väl kände till E:s sjukdom men trots detta inte såg till att
läkare konsulterades.

Dessa uppgifter torde ge anledning till granskning av hela omhändertagandet.
Polisassistenten Bo Ohlsson, som tillsammans med polismannen
Ronny Fredriksson omhändertog E., har uppgivit att han kände till att
denne var sockersjuk. Han kan därför antas ha haft särskild uppmärksamhet
riktad på E:s beteende och status. Ohlsson har vid förhör uppgivit att
E. inte betedde sig som en person under comaanfall utan som en berusad.
Enligt min mening motsägs inte Ohlssons bedömning av utredningen i
övrigt. Det kan därför inte göras gällande att E. enligt 3§ LOB skulle ha
underkastats läkarundersökning i direkt anslutning till omhändertagandet.
Däremot hade E:s sockersjuka bort vara en del av beslutsunderlaget då
Lundqvist i egenskap av vakthavande befäl kort därefter enligt 5 § LOB
hade att pröva om åtgärden skulle bestå. Ohlsson har uppgivit att han inte
underrättat Lundqvist om sjukdomen och inte heller riktat hans uppmärksamhet
på det diabetikerkort som påträffades hos E. vid avvisiteringen. På
omhändertagandebladet har ej heller gjorts någon anteckning i rutan med
text: Sjukdom/skador (t. ex. sockersjuka, skallskador, även egna uppgifter
härom).

Det måste anses ha ålegat Ohlsson som hade högre tjänsteställning än
Fredriksson att rikta Lundqvists uppmärksamhet på det för dennes beslut
mycket viktiga förhållandet att fråga var om en sockersjuk person. Som
skäl för att han inte gjort detta anför Ohlsson att han trodde att förhållandet
var känt för Lundqvist. Med hänsyn till att E:s sjukdom enligt vad som
framgår av bl. a. Lindéens uppgifter synes ha varit ganska allmänt känd av
polismännen på övervakningssektionen är hans underlåtenhet enligt min
mening förståelig.

Lundqvist har uppgivit att han inte kände till att E. var sockersjuk.
Beträffande klagandens uppgifter att Lundqvist sagt motsatsen vid samtal
med denne uppger Lundqvist att han inte har något minne av detta. Av
bilagda omhändertagandeblad beträffande E. framgår att han fr. o. m. 1979
omhändertagits 14 gånger före den 10 juli 1981. Vid två av dessa tillfällen
har Lundqvist deltagit i handläggningen. Detta skedde den 10 oktober 1979
då någon anteckning om sockersjuka inte skett och den 22 april 1980 då det
antecknats: ”Sockersjuka enl. kort i plånboken.” I detta fall förvarades E.
i arrest mellan 16.25 och 21.45. Någon anteckning om kontakt med läkare
finns inte.

Jag uppfattar det inte som min uppgift att värdera vad som framkommit i
detta avseende. Däremot vill jag behandla frågan vilken inverkan vetskapen
om sockersjuka hos omhändertagen kan böra ha på vakthavande
befals prövning av verkställt omhändertagande.

Enligt FAP 023-1 p. 3.1 bör omhändertagen läkarundersökas om hans
tillstånd är sådant att behov av sjukhusvård inte kan uteslutas. Läkarundersökning
skall alltid ske bl. a. då tillståndet - oavsett alkoholförtäring -kan misstänkas vara orsakat av sjukdom. Men även i de fall sådana skäl
saknas torde som polisstyrelsen framhållit huvudregeln vara att berusade
skall beredas vård inom sjuk- eller nykterhetsvårdens ram. Finns sådana
möjligheter skall de enligt FAP 023-1 p. 4.3 alltid utnyttjas. Mot denna
bakgrund talar enligt min mening starka skäl för att omhändertagen om
vilken det framkommit att han är sockersjuk, som rutin och oavsett synliga
symtom förs till sjukhus eller i vaije fall undersöks av läkare. Risken för en
felbedömning synes så stor att det förefaller ytterst tveksamt om polisen
bör ta på sig ansvaret. Å andra sidan finns ingen föreskrift om detta inom
Kalmar polisdistrikt. En granskning av omhändertagandebladen för E. ger
vid handen att anteckning om sockersjuka skett vid nio tillfällen och att
han vid fem av dessa lagts in i arrest utan att läkarundersökning förekommit.
Det har alltså förekommit vid upprepade tillfällen att vakthavande
själva ansett sig kunna bedöma om en sockersjuk behöver akut läkarvård
eller ej.

Mot denna bakgrund synes tveksamt om ett vakthavande befäl av flera
som handlat likadant, i ett enstaka fall med olycklig utgång skulle kunna
lastas för att han med förekomst av diabetikerkort som enda indikation
väljer att besluta om förvaring i arrest utan kontakt med sjukvården.

Då det sedan gäller tillsynen enligt 6 § LOB synes det uppenbart att den
som beslutat om förvaring i arrest med vetskap om sockersjuka hos den
omhändertagna måste vara ytterst uppmärksam på förändringar i hans
tillstånd. Bl. a. bör den som ombesöijer tillsynen vid i princip varje tillsynstillfälle
gå in i arresten (FAP 023-1 p. 6.2). Den tillsyn som enligt
omhändertagandebladet gjorts beträffande E. kan inte anses fylla dessa
krav.

Länsstyrelsen övergår så till frågan om samband funnits mellan E:s död
och tidpunkten när han kom under sjukhusvård. Med hänsyn till de invändningar
överläkaren Nils Askelöf gjort mot obduktionsutlåtandet synes
någon bestämd slutsats inte kunna dras utan att ärendet tillförs ytterligare
medicinsk sakkunskap.

Om man emellertid utgår från obducentens bedömning och vidare antar
att Lundqvist känt till E:s sjukdom talar praxis i distriktet och frånvaron av
särskilda föreskrifter enligt min mening emot att Lundqvist skulle kunna
lastas för att ha vållat dödsfallet.

Slutligen vill jag framhålla att det inträffade som polisstyrelsen närmare
utvecklat riktar uppmärksamheten på betydelsen av alternativa vårdresurser
inte minst med hänsyn till frekvensen sjukdomar av olika slag hos
de alkoholberoende.

I beslut den 29 december 1981 uttalade JO Wigelius följande (dnr 1888-1981).

I länspolischefens yttrande har angivits vilka lagrum och föreskrifter
som gäller för verkställighet av lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m. m. (LOB). Därutöver finns det föreskrifter för dokumentation
m. m. av omhändertagande enligt LOB samt anvisningar om hur
man känner igen och bör handla vid vissa akuta tillstånd och vid vissa
sjukdomar. Sistnämnda föreskrifter och anvisningar finns intagna som
bilagor till föreskrifterna i FAP 023-1. Enligt anvisningarna kan vissa
sjukdomar framkalla omtöckningstillstånd som lätt kan förväxlas med
berusning. Vidare anförs det att det bör observeras, att personer som lider
av i anvisningarna beskrivna sjukdomar (bl. a. diabetes) samtidigt kan vara
alkoholpåverkade. Detta kan lätt göra att man misstolkar situationen och
inte lägger märke till den bakomliggande sjukdomen. Man bör också komma
ihåg att vissa sjukdomar och alkoholberusning kan påverka varandra
och ömsesidigt förvärra läget. Komplikationer i samband med diabetes kan
vara sockerkoma, insulinchock och insulinkänningar. Sockerkoma medför
illamående, ansiktsrodnad, slöhet, omtöckning samt till sist medvetslöshet
medan insulinchock medför allmän omtöckning och medvetslöshet. När
det gäller sockerkoma och insulinchock skall den sjuke omedelbart föras
till sjukhus, eftersom tillståndet kan vara livshotande. Insulinkänningar
dvs. varningssignaler för insulinchock yttrar sig i olust, ångest, svettningar,
hjärtklappning, hunger, blekhet samt skakningar. De åtgärder som
anges i sådan fall är följande.

— Ge personen ett par sockerbitar* eller ett glas mjölk.

— Hjälp honom/henne att lägga/sätta sig.

— Lossa åtsittande kläder.

— Efterkom i övrigt den sjukes önskemål.

* Även druvsocker, choklad eller söt dryck.

I anvisningarna finns angivet att, såvitt rör sociala och medicinska
frågor, samråd har skett med socialstyrelsen.

Av föreskrifterna för dokumentation m. m. av omhändertagande enligt
LOB framgår bl. a. följande.

Dokumentationen av omhändertagande är från kontrollsynpunkt av
avgörande betydelse. En fullständig och noggrann dokumentation av
vaije omhändertagande skall därför göras. Härvid skall särskilt beaktas
att den omhändertagnes ”status/beteende” beskrivs på ett tillfredsställande
sätt. Likaså skall alltid det tillämpade lagstödet anges i
grundhandlingen.

I det förevarande fallet kände polisassistenten Bo Ohlsson till att E. var
diabetiker. Det är möjligt att han därför - som länspolischefen angivit i sitt
yttrande — kan antagas ha haft särskild uppmärksamhet riktad på E:s
beteende och status vid omhändertagandet. Oavsett hur därmed förhöll sig
blev resultatet av bedömningen att E. var så berusad att han omhändertogs
med stöd av LOB för vidare transport till polisstationen. Jag finner inte
anledning att närmare uppehålla mig vid den inledningsvis gjorda bedömningen,
eftersom omhändertagandet ganska omgående kom att underställas
vakthavande befälets, polisinspektören Ivar Lundqvist, prövning. Bestämmelser
om vad som gäller i sådana sammanhang återfinns i 5 § LOB,
som har följande lydelse.

Polisman som har omhändertagit någon enligt denna lag skall så
skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet
ej redan upphört, skall förmannen omedelbart pröva om
åtgärden skall bestå.

Rikspolisstyrelsen har meddelat följande föreskrifter rörande tillämpningen
av 5 § LOB.

Polisman skall så skyndsamt som möjligt anmäla omhändertagande
till vakthavande befäl eller annan förman som har att ta emot sådan
anmälan. Har omhändertagen förts direkt till vårdinrättning eller till
sin bostad sker anmälan i efterhand.

Har omhändertagandet inte upphört när anmälan göres skall förmannen
omedelbart pröva om det skall bestå eller om den omhändertagne
skall friges. Förmannen skall också ta ställning till om omhändertagandet
är grundat på LOB eiler annan författning samt vidare om
den omhändertagne skall överföras till annan vård.

Händelser och annat av betydelse som iakttagits i samband med
omhändertagandet skall polismannen rapportera till förmannen när
anmälan om omhändertagandet görs. Uppgifterna skall antecknas i
grundhandling över omhändertagandet.

Det kan då i detta fall konstateras att omhändertagandet som sådant
rapporterades till Lundqvist. Däremot informerades inte Lundqvist om att
Ohlsson kände till att E. led av diabetes och att den vid genomgången av
hans tillhörigheter hade anträffats ett identitetskort som utvisade att E. var
diabetiker. I den ruta i blanketten där eventuella sjukdomar eller skador
skall antecknas skrev Ohlsson endast ”ej synliga”. Möjligen avsåg han
med den uppgiften frågan om skador. Klart är dock att Ohlsson inte har
följt gällande föreskrifter och anvisningar. Det förhållandet inger betänkligheter,
dvs. om meddelade föreskrifter och anvisningar helt eller delvis
förbises av den polispersonal till vars vägledning de upprättats. Jag ser
alltså allvarligt på Ohlssons underlåtenhet i detta fall och jag har därför
övervägt att föra saken vidare. Hans underlåtenhet innebar nämligen att
han själv tog ansvaret för ställningstagandet att E. trots sin sjukdom inte
behövde läkarundersökas eller var i behov av sjukhusvård. Vid bedöm -

ningen måste man emellertid taga hänsyn till att det bland polispersonalen
på övervakningssektionen tydligen var en utbredd uppfattning att alla där
kände till att E. led av diabetes. Ohlsson synes således ha utgått från att
Lundqvist kände till förhållandet och därför inte ansett det påkallat att
rapportera särskilt om sjukdomen. Ett sådant tillvägagångssätt kan emellertid
vara vanskligt, vilket inte minst vad som här inträffat är ett klart
bevis på. Jag förutsätter därför att man från polisledningens sida snarast
vidtager åtgärder till förhindrande av att liknande saker upprepas. För
egen del anser jag mig kunna stanna vid den allvarliga kritik som ligger i det
anförda.

Vad därefter gäller Lundqvists handläggning kan det inte mot hans
bestridande göras gällande, att han vid aktuell tidpunkt skulle ha känt till
att E. led av diabetes. Utgångspunkten för min bedömning måste därför bli
att han var ovetande om E:s sjukdom. Genom Ohlssons underlåtenhet att
informera och rapportera om den kom det för Lundqvists del att fattas en
mycket viktig del i det underlag som skulle ligga till grund för hans beslut i
ärendet. Följden blev att han bedömde E:s uppträdande som ett vanligt
berusningsfall, där inte något framkommit som tydde på sjukdomar eller
skador. Mot den bakgrunden kan jag svårligen kritisera Lundqvist för hans
beslut att låta lägga in E. i arrest för tillnyktring, eftersom annan vårdmöjlighet
tydligen inte fanns att tillgå. Frågan blir då om tillsynen, för vilken
Lundqvist själv svarade, ombesörjdes på det sätt som bort ske. Här rörde
det sig alltså om en person, som enligt Lundqvists bedömning var kraftigt
berusad. I ett sådant fall bör - enligt av rikspolisstyrelsen meddelade
föreskrifter — tillsynen ske med högst 15 minuters tidsmellanrum. Enligt
vad utredningen visar förefaller det också som om kontrollerna skett så
ofta. Vid en nu i efterhand gjord bedömning kan det dock ifrågasättas om
inte Lundqvist vid kontrolltillfällena hade bort gå in i arresten för att
verkligen förvissa sig om E:s tillstånd. Så skedde emellertid inte frånsett
ett tillfälle, som inträffade någon gång under eftermiddagen. Då visade det
sig för övrigt att E. på tilltal svarade något osammanhängande som inte
gick att uppfatta. Enligt min uppfattning kan det då ifrågasättas om inte
läget helt enkelt var sådant att Lundqvists tillsyn av E. redan från böljan
borde ha skett genom besök inne i arresten. I varje fall borde iakttagelserna
vid besöket ha givit anledning till ytterligare besök för att på ett
betryggande sätt kunna följa utvecklingen. Jag vill då erinra om att det i
rikspolisstyrelsens föreskrifter rörande tillsynen står angivet att om det
inte framstår som obehövligt skall den som har att ombesöija tillsynen gå
in i arrestlokalen och förvissa sig om den omhändertagnes tillstånd. I E:s
fall torde det knappast kunna påstås att läget var sådant att denna form av
kontroll var obehövlig. Det bör nämligen beaktas att polisen har ett stort
ansvar för den omhändertagne i de fall då vård inte kan beredas honom på
annan plats än på polisstationen. Därför är det utomordentligt viktigt att
tillsynen genomförs på ett sådant sätt att varje märkbar förändring hos den

omhändertagne som kan tyda på eventuellt behov av läkarvård snabbt kan
upptäckas och åtgärdas. Den tillsyn som här ägde rum har kanske inte vid
alla tillfällen varit så ingående som den bort vara. Jag anser mig dock inte
kunna påstå att den skulle ha varit direkt bristfällig. Det inträffade visar
emellertid nödvändigheten av att tillsynen görs mycket ingående och jag
förutsätter att polisledningen informerar berörd personal härom. Med detta
uttalande lämnar jag denna del av klagomålen.

Avslutningsvis vill jag i likhet med länspolischefen framhålla att starka
skäl talar för att omhändertagen som lider av diabetes om möjligt bör
undersökas av läkare. Enligt min mening kan det därutöver ifrågasättas om
det inte från flera synpunkter vore lämpligt att vakthavande befäl själv
övervakade genomgången av den omhändertagnes tillhörigheter. Ärendet
föranleder inte vidare åtgärd från min sida.

Tillämpningen i vissa fall av bl. a. lagen om tillfälligt omhändertagande
(LTO) och lagen om omhändertagande av berusade personer
m. m. (LOB)

Under verksamhetsåret har JO Wigelius vid olika tillfällen haft anledning
att i klagoärenden och i samband med inspektioner göra uttalanden
om polisens tillämpning av omhändertagandelagarna och om vissa spörsmål
i anslutning därtill. Här redovisas ett urval av dessa uttalanden som
har bedömts kunna vara av mera allmänt intresse.

Omhändertagande i visst fall enligt I § LTO

Vid en inspektion uppmärksammades att en person hade omhändertagits
med stöd av 1 § LTO. Anledningen hade varit att han inför släktingar hade
uttalat livsleda och därför ansetts utgöra en fara för sig själv. På omhändertagandebladet
fanns antecknat att den omhändertagne hade luktat sprit och
varit något deprimerad. Efter att ha förvarats i arrest i nära en timme hade
den omhändertagne förhörts och sedan frigivits.

JO Wigelius lät anteckna följande till protokollet.

Enligt 7 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall äger polismyndighet omhändertaga person som på sannolika skäl
lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv, om fara är i dröjsmål. Friges den omhändertagne inte omedelbart,
skall polismyndighet föranstalta om läkarundersökning. Det är alldeles
uppenbart att en person som omhändertagits med stöd av I § LTO så snart
som möjligt skall förhöras för att man därmed skall kunna göra en bedömning
om läkare skall tillkallas eller inte. Det måste betraktas som direkt

olämpligt att en person som uttalat livsleda på sätt som skett placeras i
arrest i avvaktan på förhör.

Ifrågasatt stöd i LTO för omhändertaganden

Vid en inspektion ifrågasattes om vissa omhändertaganden, där 3 § LTO
hade åberopats, verkligen hade stöd däri. Den egentliga grunden för ingripandena
syntes ha varit misstanke om brott. I ett fall hade sålunda polisen
omhändertagit en person, som i ett varuhus hade stulit en bilstereo, för att
”förhindra fortsatt brottslig verksamhet”. En annan person hade omhändertagits
för att han beställt förtäring på en restaurang utan att kunna
betala. En yngling hade antastat folk och sparkat på bilar, varefter han
hade sprungit till skogs. Han spårades med hund och omhändertogs med
stöd av 3 § LTO. 1 ett par fall hade omhändertaganden motiverats på
omhändertagandeblanketten endast med att vederbörande var misstänkta
för misshandel. — Samtliga här omnämnda personer blev insatta i arrest.
Därutöver blev de - med undantag för förhör enligt 8 § LTO - inte
föremål för någon omedelbar åtgärd från polisens sida.

JO Wigelius lät anteckna följande till inspektionsprotokollet.

För frihetsberövanden av olika slag finns skilda regler för hur den
frihetsberövade skall behandlas. Den polisman som gör ett ingripande
måste därför göra klart för sig på vilken grund ett frihetsberövande sker
och därefter tillämpa de regler som gäller. Vakthavande befäl har att pröva
de lagliga förutsättningarna för frihetsberövanden och det är alltså han som
ytterst har att bedöma grunden för dessa och därefter pröva vilka åtgärder
som är erforderliga. I de uppräknade fallen finns inte något förhållande
dokumenterat som ger stöd för ett omhändertagande enligt LTO. Ingripandena
i de olika fallen har uppenbarligen skett på grund av misstanke om
brott och de borde därför ha skett genom gripande eller medtagande till
förhör. Eftersom de frihetsberövade inte synes ha lidit någon rättsförlust
företar jag inte någon utredning angående de närmare omständigheterna i
samband med ingripandena. Jag vill emellertid understryka vikten av att
vakthavande befäl noggrant sätter sig in i på vilken grund ett frihetsberövande
har skett och handlar därefter. Det synes också böra påpekas att
vakthavande befäl inte är bunden av den bedömning som har gjorts av den
polisman som har gjort ingripandet ifråga.

Tidpunkten för förhör enligt 6 § 1 st. LTO

Vid en polismyndighet iakttogs att förhör med den som omhändertagits
med stöd av LTO så gott som regelmässigt hölls först sedan han varit insatt
längre eller kortare tid i arrest. I vissa fall hade förhöret ej redovisats på
omhändertagandebladet utan man hade endast angivit att den omhändertagne
hade underrättats om anledningen till förhöret.

JO Wigelius antecknade följande i inspektionsprotokollet.

Enligt 6 § 1 st LTO skall den som är omhändertagen med stöd av 1 eller
3 § höras så snart som möjligt och därvid underrättas om anledningen till
omhändertagandet. Förhöret skall i första hand avse de faktiska omständigheter
som föranlett omhändertagandet. Har detta skett med stöd av 1 §
betraktas förhöret som en inledning till den närmare utredning som polisstyrelsen
kan behöva för sitt ställningstagande. Den omhändertagne skall
senast i samband med förhöret underrättas om anledningen till omhändertagandet.
Vidare skall förhöret redovisas skriftligen. Meningen är att förhöret
skall hållas i ett sådant skede att det kan läggas till grund för befälets
prövning av omhändertagandet. Det är därför viktigt att förhöret hålles så
snart som möjligt efter det att den omhändertagne införts på polisstationen.
Är denne kraftigt påverkad av alkohol eller narkotika eller av
annan anledning störande kan det naturligtvis vara svårt att hålla ett förhör
omedelbart. Det bör emellertid i sådana fall krävas att anteckning görs på
omhändertagandebladet om skälet till att förhör hålls först efter arrestvistelsen.

Förvaring i arrest av personer som omhändertagits med stöd av LTO

De hos en polismyndighet upprättade handlingarna gav i vissa fall anledning
att ifrågasätta om det hade förelegat skäl att sätta in personer, som
omhändertagits enligt 3 § LTO, i arrest. Sålunda hade en person omhändertagits
och förvarats i över tre timmar för att han hade bråkat på en
spårvagn. Några anteckningar i övrigt om hans status eller om anledningen
till omhändertagandet fanns inte. Som skäl för ett annat omhändertagande,
som avsåg en kvinna, antecknades: ”Lade sig i patrullens arbete då en
man skulle omhändertagas. Försökte att rycka loss den omhändertagne
från patrullen. Vägrade lämna platsen.” Vidare fanns antecknat att hon
var högljudd och hotande och att hon luktade sprit. Detta föranledde,
liksom i ett annat liknande fall, nära tre timmars arrestförvaring. En 17-årig
flicka förvarades i arrest i nära en timme sedan hon gapat, skrikit och varit
”hysterisk” vid omhändertagandet av en annan person. En 17-årig pojke
omhändertogs och förvarades i arrest i över fem timmar en natt för att han
hade bråkat med en busschaufför och gjort sig skyldig till skadegörelse på
bussen. Han hade varit högljudd och irriterad.

Med anledning av dessa iakttagelser anförde JO Wigelius följande.

Enligt 8 § LTO skall den som omhändertagits med stöd av 3 § friges så
snart förhör och utredning som avses i 6 § slutförts och anledning föreligger
att den omhändertagne ej längre kommer att utgöra en omedelbar fara
för allmän ordning och säkerhet. Ett frihetsberövande är ett allvarligt
ingrepp i den personliga integriteten och det är därför av största vikt att ett
omhändertagande inte består längre tid än som är oundgängligen nödvän -

digt. Jag vill här också framhålla att en omhändertagen person som införts
på polisstationen normalt inte skall insättas i arrest. Av de anteckningar
som gjorts rörande anledningen till omhändertagandet i de angivna fallen
synes det ha varit fullt tillräckligt att låta den omhäpdertagne följa med till
polisstationen för förhör, varefter han eller hon kunnat friges. Jag vill
framhålla vikten av att vakthavande befäl noggrant prövar om skäl för
kvarhållande och insättande i arrest verkligen föreligger. Särskilt måste
beaktas att person under 18 år, som omhändertagits med stöd av LTO får
förvaras i arrest endast om synnerliga skäl kan åberopas (FAP 001-1 s. 8).
Då underårig insatts i arrest skall anledningen härtill alltid dokumenteras
liksom vilka försök som gjorts att bereda den omhändertagne annan förvaring.

Omhändertagande enligt LOB på enskilt område

I en skrivelse till JO ifrågasatte en person, L., lagligheten i ett polisingripande
som ägt rum mot honom utanför hans bostad. L. hade vid detta
tillfälle omhändertagits och förts till polisstationen där han insatts i arrest.

Efter utredning anförde JO Wigelius i huvudsak följande i ett beslut den
6 oktober 1981.

Ingripandet mot L. föranleddes av en anmälan per telefon från en granne
som uppgav att L. varit inblandad i ett bråk med sin sammanboende, KL.
Denna hade därför tagit sin tillflykt till grannens bostad. Polis sändes till
platsen. KL. uppgav för polisen att L. den aktuella dagen hade druckit
sprit. Han hade därefter blivit aggressiv och hotat och slagit henne. Hon
hade då flytt in till grannen eftersom hon fruktade för sitt liv. KL. vågade
inte göra någon anmälan mot L. eftersom hon var rädd för repressalier.
Polisen begav sig härefter till L:s bostad. När polismännen ”korn in genom
grinden kom L. ut på grusgången”. Polismännen beslöt att omhänderta
honom eftersom han utgjorde en stor fara för sin sammanboende när han
var berusad. På polisstationen föredrogs ärendet för vakthavande befäl
som beslöt att L. skulle omhändertagas enligt LOB.

Polisens uppgifter om händelseförloppet har lämnats obestridda av L.
och får därför läggas till grund för min bedömning av ärendet,

Omhändertagandet av L. har skett under åberopande av bestämmelserna
i LOB. Enligt 1 § i denna lag får polisman omhänderta den som på
allmän plats anträffas så berusad att han är ur stånd att ta vård om sig själv
eller som annars utgör en fara för sig själv eller annan. Detsamma gäller
när den berusade anträffas i port, trappuppgång eller liknande utrymme
eller annars inom område som gränsar till allmän plats och omständigheterna
ger vid handen att han uppehåller sig där endast tillfälligtvis. Nämnda
stadgande medför att man i allmänhet inte med stöd av LOB får omhänderta
en berusad person som vistas på enskilt område, t. ex. en husägare som

vistas i sin trädgård. L. har uppgivit att han omhändertogs på ”privat”
område. I handlingarna nämns att L. omhändertogs ”innanför grinden på
grusgången utanför sitt hus”. Även om utredningen inte ger full klarhet om
var L. omhändertogs, verkar det närmast som om omhändertagandet skett
på enskilt område, där han inte vistades tillfälligt på det sätt som avses i
lagtexten. LOB enbart gav i så fall inte stöd för åtgärderna mot L.

Utredningen synes emellertid ge vid handen att ingripande mot L. kunnat
ske på annan grund. L.:s sammanboende uppgav för de polismän som
kom till platsen att hon hotats och misshandlats av denne och att hon
fruktade för sitt liv. Även om hon inte vågade göra någon anmälan mot L.
förefaller polisen mot bakgrund av dessa uppgifter ha haft stöd för att gripa
L. enligt reglerna i 24 kap. 7 § rättegångsbalken såsom skäligen misstänkt
för olaga hot. Enligt 3 § lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO) får
vidare omhändertagande ske när det fordras för att avvärja straffbelagd
gärning. Även denna bestämmelse synes ha kunnat åberopas som stöd för
ingripandet mot L. och torde ha legat närmast till hands att tillämpa i
sammanhanget. Stöd för åtgärderna mot L. har således, enligt vad jag nyss
anfört, kunnat hämtas i andra bestämmelser än LOB.

Då L. ej kan sägas ha lidit någon rättsförlust till följd av det inträffade är
ytterligare åtgärder av JO ej motiverade.

Förfarandet vid omhändertagande enligt LOB av berusade ungdomar

Vid en inspektion uppmärksammades i flera fall, där ungdomar under 18
år hade omhändertagits enligt LOB och insatts i arrest, att det inte hade
gjorts någon anteckning om vilka alternativa vårdformer som hade övervägts.
Med anledning härav gjorde JO Wigelius följande uttalande.

14 § LOB föreskrivs att omhändertagen, som ej efter läkarundersökning
som avses i 3 § skall föras till sjukhus eller kvarstanna där, får hållas kvar
hos polisen, om annan vård ej kan beredas honom. I anslutning till denna
bestämmelse har rikspolisstyrelsen givit vissa föreskrifter (FAP 023-1).
Där anges i mom. 4.1. att omhändertagen får hållas kvar hos polisen, om
annan vård inte kan beredas honom, och att omhändertagen som kvarhållits
hos polisen får förvaras i polisarrest, dock inte barn under 15 år. Enligt
mom. 4.2. skall möjligheterna till annan vård än kvarhållande särskilt noga
undersökas om den omhändertagne är under 18 år. Denna föreskrift är
självfallet förestavad av att det anses vara förenat med särskilt stora risker
för en ung människas utveckling att förvaras inlåst. Den särskilda prövning
som i varje enskilt fall skall göras bör vakthavande befäl skriftligen redovisa,
lämpligen på omhändertagandeblanketten, så att det är möjligt för bl. a.
polisledningen att följa den praxis som utvecklas och vidta de åtgärder som
kan behövas med anledning därav.

Ingripanden med stöd av 2 § polisinstruktionen

Vid en inspektion uppmärksammades att det fanns särskilda pärmar,
som innehöll redovisningar av omhändertaganden/försvarstaganden, där
2 § polisinstruktionen (PI) hade åberopats som grund för ingripandena. I
åtskilliga av fallen rörde det sig om omhändertagande av personer som
anträffats berusade på enskilt område. Med anledning härav anförde JO
Wigelius.

I fall då en berusad person anträffas på enskilt område, i nära anslutning
till allmän plats, och personen endast tillfälligt uppehåller sig där kan han
omhändertas med stöd av LOB. Omhändertagande enligt LOB av berusad
person på annat enskilt område synes böra ske endast när ett ingripande
mot honom kan ske på annan grund. Jag hänvisar här till vad jag tidigare
uttalat i frågan; se JO:s ämbetsberättelse 1979/80 s. 132.

Om någon anträffas kraftigt berusad på enskilt område, t. ex. i en bostad,
och förutsättningar för ett ingripande mot honom i egentlig mening
saknas, kan det enligt 2 § PI åligga polisen att vidta de hjälpåtgärder som är
påkallade för att undanröja en fara för den berusades liv eller hälsa.
Härvidlag föreligger ingen skillnad i förhållande till fall där t. ex. en hjärtsjuk
person anträffas. Situationen torde i sådana fall vara den att en
förstahandsåtgärd blir att se till att den berusade eller sjuke kommer under
läkarvård. I övrigt bör föreskrifterna i LOB, som ju i grunden är en
vårdlag, kunna tjäna som ledning för polisen i fråga om de åtgärder som
skall vidtas i fråga om en berusad person. Det är väsentligt att dessa
noggrant redovisas. Därvid anser jag det vara praktiskt att omhändertagandebladet
används. Det måste dock hela tiden stå klart att det är fråga om en
hjälpåtgärd.

Polismyndighet har utfärdat riktlinjer för beviljande av tillstånd till
anordnande av allmänna sammankomster (torgmöten)

Den 6 mars 1981 beslöt polisstyrelsen i Halmstads polisdistrikt efter
samråd med företrädare för Halmstads kommun att införa följande riktlinjer
för beviljande av tillstånd till anordnande av allmänna sammankomster
(torgmöten) på Stora Torget i Halmstad:

1. Envar organisation (politisk, religiös eller eljest ideell) eller enskild
person må anordna "torgmöte” vid högst sex tillfällen per kalenderår.
Allmän sammankomst anordnat inom organisation verksam ungdomssektion,
damsektion och liknande inräknas i detta antal.

2. Torgmöte må pågå i högst en timme i följd.

3. Torgmöten må anordnas endast fredagar mellan kl 16.00-18.00
och lördagar mellan kl 09.00-10.00, 11.00-12.00. Undantagsvis kan
annan tid medges.

4. Genom att högtalaranläggning regelmässigt utnyttjas vid torgmöten
och att utsändningen kan störa inte bara personer som vistas på
torget utan även i närbelägna fastigheter och på angränsande gator får
högtalarutsändning eller tal i megafon ej vara högre än som erfordras
för att de i sammankomsten deltagande personerna skall kunna uppfatta
det utsända (och får under inga villkor överstiga 50 dbA).

5. P. g. a. ovannämnda begränsningar kommer tillstånd att beviljas
endast för ett tillfälle åt gången med hänsyn till att konkurrensen om
de timmar som står till förfogande väntas bli relativt stor och att en
förening ur rättvisesynpunkt kan tillåtas blockera en längre tidsperiod.
Polisstyrelsen kommer för att kunna åstadkomma en rättvis fördelning
att föra anteckningar om antalet torgmöten varje sökande
beviljas.

Det skall i detta sammanhang tilläggas att undantag från riktlinjerna
givetvis kan göras t. ex. under valår eller då eljest särskilt starka skäl
talar härför.

Det bör observeras att ovannämnda regler är avsedda att tillämpas
endast på Stora Torg.

Ovannämnda regler kommer att tillämpas omgående.

I en skrivelse, som kom in till JO den 13 april 1981, gjorde Kommunistiska
Partiet Marxist-Leninisterna (KPML) (r) i Halmstad gällande att polisstyrelsens
riktlinjer stred mot grundlagen samt utgjorde ett oacceptabelt
angrepp på demonstrationsrätten. KPML (r) bad JO granska ärendet och
de beslutade riktlinjerna.

Efter remiss inkom den 6 juli 1981 polisstyrelsen med upplysningar och
yttrande. KPML (r) avgav påminnelser.

Av polisstyrelsens yttrande framgick bl. a. följande.

1. Antalet sex ”möten” per år/organisation har fastställts efter en undersökning
av hur många sammankomster som anordnats under 1980, av de i
detta avseende aktivaste organisationerna, och vad som enligt polisstyrelsens
uppfattning är acceptabelt ur ordnings- och trafiksynpunkt. Endast
någon enstaka förening anordnade under 1980 fler än sex sammankomster
och av dessa var ingen organisation av politisk karaktär.

2 o 3. Syftet med regleringen av sammankomstens längd samt dess förläggning
i tiden är att begränsa störningarna till vissa bestämda tidpunkter.
Detta främst av hänsyn till kringboende samt de som arbetar i närheten,
men även för att det ger polisen en möjlighet att planera verksamheten så
att ordning och säkerhet vid torgmöten kan garanteras. De dagar och tider
som anges i beslutet är de, som visat sig vara mest attraktiva för anordnare
av torgmöten.

4. I tillstånden till sammankomster på Stora Torg anges att om högtalaranläggning
skall begagnas, ljudstyrkan på denna skall avpassas så att det
framförda budskapet uppfattas av endast den närmaste omgivningen. Denna
föreskrift nonchaleras regelmässigt. Klagomål från allmänheten har ej
sällan förekommit. Då användandet av högtalaranläggning underlättar för
anordnaren att föra ut sitt budskap vill polisstyrelsen inte helt förbjuda
användandet av högtalare genom föreskrifter i de enskilda tillstånden. Det
är i stället styrelsens förhoppning att den preciserade föreskriften i ”riktlinjerna”
skall få anordnare att respektera kravet på att god ordning skall
råda vid sammankomsten. Vad gäller polisstyrelsens uppfattning av högst
tolerabla ljudnivå, bygger denna på en skönmässig värdering, men har sin
utgångspunkt i bl. a. naturvårdsverkets regler för externt industribuller
utomhus i bostadsområden. Dessa regler tillåter en ljudnivå på 50 dbA
under tiden 07.00-18.00. 50 dbA är alltså den ungefärliga ljudstyrkan runt
en talare vid ett torgmöte. Utgångseffekten får alltså i viss mån varieras
med hänsyn till deltagarantalet i den allmänna sammankomsten. Vidare
bör då deltagarantalet kan förväntas bli stort flera högtalare kunna placeras
ut, vilket innebär att fler åhörare nås utan att ljudstyrkan behöver stegras.
Ansökan om tillstånd till användande av ytterligare högtalare görs dock i
särskild ordning.

5. Vad som i denna punkt utsäges angående ansökningsförfarandet är en
konsekvens av innehållet i de tidigare punkterna 1-3 och är avsett att få
mötesverksamheten att fungera smidigt. Polisstyrelsen delar inte anmälarens
uppfattning att punktens innehåll skulle strida mot 5 § LAS, eller
snarare att det skulle försvåra för anordnare av allmänna sammankomster
att rätta sig efter det i 5 § LAS uppställda kravet på att ansökan skall göras
i god tid före sammankomst. Beträffande anmälarens undran över förvaltningsrättsliga
grunder för avslag mot den som söker tillstånd för två eller
flera möten åt gången hänvisas till vad nedan säges angående ”riktlinjernas”
karaktär av principbeslut samt tolkningen av 3 § 2 st. LAS. Genom
att ansökningsförfarandet utformats på det i punkten angivna sättet vill
polisstyrelsen också uppnå en rättvis fördelning av den disponibla tiden.
Redan nu tvingas polisstyrelsen till ”rättviseavgöranden” då det ej är
ovanligt att två eller fler organisationer samtidigt kommer in med ansökningar
om att på samma tid få anordna ”torgmöte” på Stora Torg. De av
polisstyrelsen ovan kommenterade riktlinjerna för tillståndsgivning till allmänna
sammankomster på Stora Torg, vilka tillkommit i syfte att åstadkomma
en stabilisering av mötesverksamheten på nämnda plats är, som
tidigare nämnts, enligt styrelsens uppfattning ett principbeslut vilket saknar
egentliga rättsverkningar, ej har direkt effekt och ej är exigibelt.
Sålunda är det först då de i beslutet uttryckta intentionerna resulterar i
t. ex. ett avslag på en ansökan om att få anordna allmän sammankomst som
det kan diskuteras huruvida en mot lagen stridande begränsning av möteseller
demonstrationsfriheten skett. Polisstyrelsen är väl medveten om att
då 3 § 2 st. LAS stadgar att ”tillstånd till allmän sammankomst får vägras
endast om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning”
detta ej får tolkas vidare än vad inskränkningsändamålen i 2 kap. 14 § RF
medger. Vaije ansökan kommer alltså framledes, liksom nu är fallet, att
bedömas med utgångspunkt i att endast farhågor för störning av trafiken
eller ordningen vid sammankomsten får ligga till grund för ett avslag.

Erfarenheten visar emellertid att en ”sammankomstintensitef ’ och en i
tiden spridd ”sammankomstutövning” utöver de i polisstyrelsens beslut

7 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 1

uppställda ramarna medför trafik- och ordningsstörningar. Med de resurser
som f. n. står till polisens förfogande är det inte möjligt att under
nuvarande förhållande på ett tillfredsställande sätt fullgöra den övervakningsinsats
som enligt polisstyrelsens mening är nödvändig. Riktlinjerna
ger således uttryck för styrelsens uppfattning för hur mötesutövandet på
Stora Torg måste vara utformat för att platsen överhuvud skall kunna
utnyttjas för anordnande av allmänna sammankomster. Den åsyftade stabiliseringen
avses att uppnås genom att de vilka regelbundet anordnar
”torgmöten” genom ”riktlinjerna” upplyses om förhållanden vilka typiskt
sett utgör en risk för störningar av allmän ordning och trafiksäkerhet och
som kan resultera i ett avslag på den enskilda ansökan. Genom att beslutet
betecknas som riktlinjer, att det utsäges att undantag kan göras från de
uppställda regleringarna och att det särskilt poängteras att endast Stora
Torg åsyftas har polisstyrelsen velat klargöra att beslutet inte är en absolut
reglering samtidigt som det markeras att möjlighet finns att anordna allmänna
sammankomster på andra platser i centrala Halmstad.

Att beslutet fattats efter samråd med företrädare för kommunen har
bl. a. sin grund i att kommunen upplåter försäljningsplatser på torget, att
två myndigheter, i detta fall kommun och polis, som reglerar aktiviteter på
samma område, samarbetar och inhämtar varandras synpunkter på planerade
åtgärder som berör förhållanden på och kring just den plats man båda
utövar viss kontroll över är nödvändigt. Enligt 3 § PI skall polisen också
samarbeta med andra myndigheter vilkas verksamhet berör polisverksamheten.
I prop 1980/81: 13 (s. 67) betonas också vikten av samarbete mellan
kommun och polis.

I ett beslut den 22 februari 1982 anförde JO Wigelius (dnr 1050-1981).

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot
det allmänna tillförsäkrad bl. a. mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Mötesfriheten
innebär frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning.
meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av
konstnärligt verk medan demonstrationsfriheten i RF definieras såsom
frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats. Mötes- och
demonstrationsfriheten får - frånsett vissa undantag - begränsas endast
genom lag beslutad av riksdagen och endast av hänsyn till rikets säkerhet,
till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller
till trafiken eller för att motverka farsot (2 kap. 12 och 14 §§ RF).

Bestämmelser som innebär begränsningar i den grundlagsskyddade
mötes- och demonstrationsfriheten återfinns i lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster (LAS). Denna lag äger bl. a. tillämpning på allmän
sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning
i allmän eller enskild angelägenhet. Såsom allmän skall anses sammankomst
som anordnas för allmänheten eller till vilken allmänheten äger
tillträde (1 §). Allmän sammankomst får ej hållas på gata, torg, park eller
annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän
plats och som upplåtits för avsett ändamål, utan tillstånd av polismyndigheten.
Sådant tillstånd får dock vägras endast om det är nödvändigt
med hänsyn till trafik eller allmän ordning (3 §). Polismyndigheten får

meddela de föreskrifter som behövs för att upprätthålla ordningen och
säkerheten vid sammankomsten. Föreskrifterna får inte medföra att anordnaren
belastas med onödiga kostnader eller att möjligheten att hålla sammankomsten
onödigtvis försvåras på annat sätt (7 §). Den som anordnar en
allmän sammankomst får inte åläggas att ersätta polisens kostnader för
ordningshållning som föranleds av sammankomsten (8 §). I LAS finns
vidare regler om när polisen äger inställa eller upplösa allmän sammankomst.
Detta får ske om beslut i förväg har meddelats att sammankomsten
inte får äga rum. Rätt att upplösa sammankomst för vilken sådant beslut
inte fattats föreligger endast om sammankomsten föranleder svårare
oordning eller avsevärd fara för de tillstädesvarande och andra åtgärder
visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd för de
tillstädesvarande (10 §).

De riktlinjer som polisstyrelsen i Halmstad antagit genom beslutet den 6
mars 1981 avser att reglera tillståndsgivningen och förhållandena kring
sådana möten eller sammankomster som omnämns i RF och LAS. Polisstyrelsen
har således funnit att det med hänsyn till de lokala förhållandena
föreligger ett behov av att komplettera LAS’ regler om allmänna sammankomster
med ytterligare anvisningar. Någon invändning mot att så sker
kan knappast i och för sig göras. Att polisstyrelsen efter samråd med
kommunala myndigheter ger offentlighet åt riktlinjer av detta slag kan vara
av värde för de tillståndssökande föreningarna lika väl som en sådan åtgärd
kan befrämja en enhetlig praxis vid tillståndsgivningen.

Möjligheterna att anordna allmänna sammankomster får emellertid inte
begränsats i vidare mån än som framgår av LAS. Om så sker genom lokala
föreskrifter strider detta mot såväl RF som LAS. Sådana föreskrifter
saknar därmed rättsverkan. Det kan då som polisstyrelsen anfört i sitt
yttrande sägas att det är först när intentionerna resulterar i ett direkt avslag
på en ansökan om att anordna en allmän sammankomst som frågan om
lagligheten av begränsningarna kan bli aktuell. Jag har närmast fått det
intrycket att polisstyrelsen därmed menar att det inte spelar så stor roll om
riktlinjer av förevarande slag skulle gå längre än LAS.

Även om polisstyrelsens riktlinjer i och för sig endast utgör uttalanden
utan egentlig rättslig verkan framstår det emellertid enligt min mening som
självklart att en tillståndsgivande myndighet inte bör utfärda anvisningar
beträffande tillståndsgivningen som redan från början kan sägas vara mer
omfattande än den reglering som lagstiftningen innehåller och som därmed
avses vara uttömmande. Sådana riktlinjer kan vilseleda allmänheten om
gällande bestämmelser och bör därför inte få förekomma.

Enligt 3 § LAS får tillstånd till allmän sammankomst vägras endast om
det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning. Vid en
granskning av polisstyrelsens beslut och dess enskildheter kan konstateras
att det föreligger uppenbar risk för att vissa delar därav kan komma i
konflikt med LAS. Det torde således vara svårt att avslå en ansökan om

100

tillstånd till allmän sammankomst endast under hänvisning till i vart fall
punkterna 1 -3 i riktlinjerna. Det är t. ex. inte möjligt att generellt säga att
ett ”torgmöte”, som anordnats sex gånger under ett år av samma organisation,
den sjunde gången kommer att störa trafiken eller den allmänna
ordningen på sätt som medför att tillstånd bör vägras.

Jag är således i vissa avseenden kritisk mot innehållet i polisstyrelsens
nu aktuella riktlinjer för mötesverksamheten på Stora Torg i Halmstad.
Enligt min mening upptar dessa generaliseringar som knappast till alla
delar låter sig förenas med RF:s och LAS'' bestämmelser. Vid en praktisk
tillämpning av riktlinjerna torde undantagsfallen bli så ofta förekommande
att meningen med riktlinjerna kan ifrågasättas.

Polisstyrelsen har i sitt yttrande till JO anmält att riktlinjerna inte kommer
att tillämpas förrän JO:s beslut i detta ärende föreligger. Jag har därför
anledning anta att mina nu redovisade synpunkter kommer att bli beaktade
av styrelsen. Utöver gjorda uttalanden kan därför ärendet inte anses motivera
ytterligare åtgärder från min sida.

Förflyttning av polismän till annan tjänstgöringsort av disciplinära
skäl

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 3 september 1981 (dnr 1184-1980).

ANMÄLAN

I en skrivelse, som kom in till JO den 18 april 1980, anförde riksdagsledamöterna
Georg Andersson, John Andersson, Karin Israelsson, Tore Nilsson
och Rune Ångström i huvudsak följande.

I Storumans polisdistrikt i Västerbottens län hade förekommit en händelse
som väckt oro bland allmänheten och också uppmärksammats av
massmedia. Vid ifrågavarande polisstation hade uppstått en facklig tvist
om tjänstgöringsförhållandena och därmed sammanhängande problem
mellan polismästaren och delar av poliskåren. Företrädare för den kritik,
som därvid hade riktats mot polismästarens sätt att handlägga dessa ärenden,
hade främst varit två polismän.

Den bild som allmänheten hade fått av detta ärende via uttalanden i
massmedia var följande. På grund av de samarbetssvårigheter som sålunda
hade uppstått på polisstationen i Stomman hade de två polismän, som varit
främsta talesmän för den kritik som riktats mot polismästaren, under fyra
månader beordrats att lämna sina tjänster i Stomman och tjänstgöra vid
polisen i Huddinge. Deras betyg på lämplighet som polismän hade också

101

sänkts från 4 till 1. Enligt en tidningsintervju hade länspolischefen vidimerat
att förflyttningen av de två polismännen till Huddinge berodde på
tvisten inom Storumans polisdistrikt och på att dessa polismän varit främsta
företrädare för kritik mot polismästaren.

Eftersom enligt svensk rättsuppfattning alla former av deportation på
grund av åsikt och därav följande kritik mot myndighet är förkastlig, anhöll
riksdagsledamöterna att JO ville granska om ifrågavarande ärende hade
handlagts på ett riktigt sätt.

UTREDNING M.M.

Efter remiss kom rikspolisstyrelsen efter hörande av länsstyrelsen i
Västerbottens län och polisstyrelsen i Storumans polisdistrikt in med yttrande.
Polismästaren i Stomman Lars-Göran Carlsson lämnade i det sammanhanget
en ingående redogörelse förförhållandena inom polisdistriktet.
Vidare har bl. a. polismännen R. och J., vilka var de polismän som kommenderingen
till Huddinge gällde, vid samtal med tjänstemän vid ombudsmannaexpeditionen
lämnat sin syn på dessa förhållanden.

Av handlingarna framgår att J. och R. hade beordrats tjänstgöra i Huddinge
polisdistrikt vid dess övervakningssektion på tjänster för polisassistenter
under tiden den 8 april-den 4 juli 1980.

I polisstyrelsens yttrande, som avgavs av Carlsson, anfördes bl. a. följande.
En del av orsakerna till förhållandena i Storumans polisdistrikt låg i
att tjänstgöringslistorna för personalen på övervakningssektionen vid centralvaktområdet
hade ändrats för att bättre anpassas till övervakningsbehovet
och beredskapssituationen i distriktet. På grund av sitt missnöje med
det centrala förhandlingsresultatet, där rikspolisstyrelsen och Svenska
polisförbundet hade varit överens om riktlinjerna för tjänstgöringslistornas
utformning, lämnade ett antal polismän Svenska polisförbundet och gick in
i Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC). — Polisstyrelsen var helt
överens med anmälarna att alla former av deportation på grund av åsikter
eller kritik av myndigheter är förkastlig. Polisstyrelsen ville gå ett steg
längre och säga att sådant inte bara är förkastligt utan också olagligt. Med
anledning av detta ville polisstyrelsen framhålla att det i det nu aktuella
fallet inte rörde sig om vare sig tvångsförflyttningar eller deportationer
utan om en tidsbegränsad förstärkning till ett annat polisdistrikt. — I
massmedia hade det även sagts att åtgärder av olika slag som hade företagits
i distriktet utgjorde hämnd för framförd kritik eller för facklig verksamhet
o. dyl. Polisstyrelsen ville understryka att så inte var fallet. I anmälan
angavs att de polismän som kommenderats fått sina vitsord sänkta från 4
till 1. Det var bara den ene av polismännen som fått sänkt vitsord. Den
andre hade inte blivit föremål för vitsordssättning.

Länsstyrelsen anförde.

102

Det ankommer på länsstyrelsen att efter rekvisition från rikspolisstyrelsen
bestämma från vilket distrikt personalen ska kommenderas och därefter
på polisstyrelsen att bestämma personvalet. Efter upprepade kontakter
med skilda företrädare för rikspolisstyrelsen (avdelningschef Öhrn, överdirektör
Printz och rikspolischef Romander) samt polismästaren i
Storumans polisdistrikt beslöt länsstyrelsen att kommendera två man från
Storumans polisdistrikt till Huddinge.

När länsstyrelsen fattade sitt beslut skulle de omdiskuterade nya tjänstgöringslistorna
just börja tillämpas.

Genom sitt ställningstagande ville länsstyrelsen - förutom att verkställa
rikspolisstyrelsens beslut om personalförstärkning till Huddinge polisdistrikt
— även skapa förutsättningar för att man i Storumans polisdistrikt
skulle kunna pröva de nya tjänstgöringslistorna under något så när normala
förhållanden. Dessutom skulle de i konflikten mest engagerade polismännen
få möjlighet att bli prövade i annan polismyndighet.

Länsstyrelsen vill slutligen framhålla att enligt dess uppfattning någon
kritik inte kan riktas mot tf polismästare Carlssons samarbetsförmåga. Det
kan vara värt notera att det under åtminstone Carlssons två närmaste
företrädares tid på polismästartjänsten i Stomman också förelegat samarbetssvårigheter
mellan polisledningen och polispersonalen.

Rikspolisstyrelsen uppgav i sitt yttrande den 3 juni 1980 att polisstyrelsen
i Stomman vid central förhandling med SAC den 8 maj 1980 hade
accepterat organisationens yrkande om att kommenderingen skulle skjutas
upp tills vidare. Dessutom anfördes att samarbetssvårigheterna i Storumans
polisdistrikt hade minskat och att förhållandena var acceptabla. Om
problem av liknande slag som dem polisstyrelsen redovisat åter skulle
uppstå skulle åtgärder skyndsamt komma att aktualiseras.

Anmälarna bereddes tillfälle att komma in med påminnelser. Endast
John Andersson hörde av sig. I sin skrivelse påpekade han att vissa i
yttrandena uppgivna sakförhållanden inte överensstämde med verkligheten.
Vidare uppgav han att det centrala i anmälan var misstanken om att
tvångskommendering hade vidtagits för att lösa samarbetsproblem. John
Andersson ansåg att denna misstanke kvarstod och att även facklig hemvist
och polismännens kritik och övrig verksamhet utanför tjänsten utgjorde
en icke oväsentlig del.

Länspolischefen i Västerbottens län Nils Nordgren uppgav under hand
att det inte fanns några regler om uttagning till förstärkningstjänstgöring
men att man i praxis följde denna ordning: 1 första hand söktes frivilliga.
Om det inte fanns sådana togs den yngste ut först. I vissa fall kunde det
finnas speciella skäl. Om man t. ex. sökte en tekniker måste en sådan tas
även om han var äldre. — Det finns inga skrivna regler och inte heller något
avtal i frågan.

Huvudsyftet med ifrågavarande kommendering var, enligt Nordgren,
otvivelaktigt att flytta på J. och R. tills vidare. Men samtidigt konstaterade
han att de formella förutsättningarna förelåg i så måtto att polisen i Huddinge
som vanligt behövde förstärkning m. m.

103

Vid samtalet med tjänstemän från JO-expeditionen den 30 september
1980 anförde J. med instämmande av R. bl. a. att den tilltänkta åtgärden att
tvångskommendera dem var en åtgärd som grundats dels på hämnd och
dels på att de hade varit fackligt förtroendevalda och haft personalens
stöd.

Anmälarna bereddes tillfälle att yttra sig över den ytterligare utredning
som företagits men lät inte höra av sig.

JO:S BEDÖMNING

Jag vill inledningsvis erinra om att JO Per-Erik Nilsson i ett beslut den 28
maj 1980 (dnr 1812-1979) efter anmälan från en polisman i Storuman uttalat
sig om polisstyrelsens handläggning av ett ärende om en ifrågasatt tjänsteförseelse
av honom och J. i samband med en förpassningsresa. Denna
händelse har tagits upp också i förevarande ärende.

Anmälan från riksdagsledamöterna avser endast frågan om R:s och J:s
kommendering till Huddinge hade grundats på deras åsikter och därav
följande kritik mot myndighet. På grund härav och då jag inte heller i övrigt
finner skäl därtill går jag inte närmare in på de enskilda fall av indisciplinärt
uppträdande som det har lämnats uppgifter om i ärendet. Jag inriktar mitt
ställningstagande på frågan om beslutet om kommendering var riktigt och i
övrigt lämpligt.

Det är uppenbart att det har rått svåra samarbetsproblem mellan polisledningen
i Storuman och en del av den övriga personalen. De olika
uppfattningarna om tjänstgöringslistans utformning och andra förhållanden
har lett till att polismän har handlat i rent demonstrationssyfte, så att
verksamheten ibland inte har kunnat genomföras på ett godtagbart sätt.

Jag vill redan här framhålla att jag inte har funnit skäl till antagande att
kommenderingen av R. och J. till någon del har grundats på deras åsikter
eller på den kritik som de i egenskap av fackliga företrädare har riktat mot
polisledningen. Anmälarnas misstanke om att så har varit fallet kan jag
således inte dela. Däremot står det klart att det främsta skälet för beslutet
har varit J:s och R:s uppträdande i tjänsten. Det ständiga behovet av
polisförstärkning i Huddinge har tagits till intäkt för att med stöd av 24 §
polisinstruktionen kommendera polismännen dit i det primära syftet att
skapa arbetsro i Storuman. Formellt sett kan i och för sig inga erinringar
göras mot kommenderingsbeslutet. Behovet i Huddinge har förelegat och
några fastställda regler om hur uttagningar skall ske har inte funnits. Jag
har också viss förståelse för att man har ansett situationen i Storumans
polisdistrikt kräva att en ganska radikal åtgärd vidtogs.

Jag kan emellertid inte se att det är lämpligt att använda reglerna om
polisförstärkning på ett sådant sätt, att det närmast ter sig som en omplacering
av disciplinära skäl. Syftet med reglerna är ju, som klart framgår av

104

deras lydelse, att distrikt med personalbrist skall få hjälp från andra distrikt
att klara av sin arbetsbelastning. Att som förstärkning kommendera två
polismän som anses ha försvårat verksamheten i sitt eget distrikt, varav
den ene inte ens ansetts vara lämplig för det slags tjänst det varit fråga om,
kan inte godtas från några utgångspunkter. Det finns ju allmänt sett en risk
att man för över problemen till det andra distriktet och försvårar situationen
där, vilket ju skulle stå i klar motsats till det officiella syftet med
kommenderingen och reglerna om polisförstärkning. Det finns heller inte
några garantier för att situationen skall bli bättre när de som kommenderats
återvänder till sitt eget distrikt. Snarare torde det väl vara så att
problemen kan bli än större, eftersom de kommenderade kan komma att
anse sig ha varit utsatta för ett slags hämndaktion.

När tjänstemän överträder de regler och villkor som gäller för anställningen
bör myndigheterna tillämpa de föreskrifter om disciplinansvar
m. m. som finns i lagen om offentlig anställning. Flera fall som man har
pekat på i detta ärende torde ha kunnat prövas enligt dessa bestämmelser.

Jag är således kritisk mot att bestämmelserna om polisförstärkning har
utnyttjats på det sätt som har skett, men vill avslutningsvis återigen framhålla
att jag inte har funnit skäl till antagande att det varit R:s och J: s
åsikter eller deras fackliga verksamhet som legat till grund för kommenderingsbeslutet.

Vissa övriga ärenden

Beslutande myndighet vid avbrytande av förundersökning

Vid en del inspektioner iakttogs att polisen ibland hade beslutat att lägga
ned förundersökningar på den grunden att brott ej var styrkt. Andra
polismyndigheter tillämpade inte denna nedläggningsgrund, varvid man
hänvisade till bl. a. uttalanden av representanter för rikspolisstyrelsen. JO
Wigelius fann därför skäl att under hand ta kontakt med rikspolischefen
och riksåklagarämbetet i saken. Efter en redogörelse för vad som yttrats i
olika lagstiftningssammanhang (se SOU 1967:59 s. 189 ff och 1976:47 s.
277 f samt prop. 1969: 11 s. 43 och 1981/82:41 s. 25) anförde JO Wigelius
följande i samband med en inspektion.

Frågan här är vilken behörighet en polismyndighet i vissa fall har att
avbryta en pågående förundersökning. Under senare tid har denna fråga
blivit mer aktuell, eftersom antalet mål, där saken anses vara av enkel
beskaffenhet och polismyndigheten således är behörig att vara förundersökningsledare
också då någon är skäligen misstänkt för brottet (jfr 23:3
RB), har ökat ganska kraftigt. Av redogörelsen för vad som har förekommit
i lagstiftningsarbetet framgår att huvudregeln är den att åklagare skall
fatta beslut i åtalsfrågan i samband med att en förundersökning avslutas.

105

Detta skall ske när det finns någon som är skäligen misstänkt. 1 övriga fall
meddelas beslut om nedläggning av förundersökningen. Sådana beslut kan
fattas av undersökningsledaren och faller således inom polismyndighetens
formella kompetensområde i de fall då myndigheten är förundersökningsledare.
Undantagsvis synes polismyndigheten kunna fatta nedläggningsbeslut
när det finns någon som är skäligen misstänkt, t. ex. när denne har
avlidit. Mina kontakter med rikspolischefen och riksåklagarens kansli har
gett vid handen att den här angivna kompetensfördelningen alltjämt är
avsedd att vara gällande. Däremot har man av olika skäl inte funnit
anledning att utfärda några föreskrifter i saken.

Ett av de främsta skälen till att det på sina håll har uppstått viss
osäkerhet i fråga om kompetensfördelningen synes vara utformningen av
de förtryckta beslutstyperna och beslutsmotiveringarna på blanketten för
polisanmälan. Där finns intagna rutor för kryssmarkering angående beslut
om att förundersökning ej skall inledas och att förundersökning skall
nedläggas. Bland rutorna för kryssmarkering av motivering kan nämnas
”utan åtgärd”, ”ej spaningsresultat”, "brott ej styrkt”, ”misstänkt oskyldig”,
”gärningen ej brott” och ”åtal ej påkallat ur allmän synpunkt”.
Urvalet av motiveringar synes inte stå i full överensstämmelse med de
angivna beslutsformerna. Således är det, enligt vad jag har inhämtat från
riksåklagaren, inte avsikten att motiveringen ”brott ej styrkt” skall användas
i några andra fall än vid beslut av åklagaren att inte driva saken längre,
då det inte kan förutses att brott kommer att kunna styrkas inför domstol.
Något utrymme för åklagarbeslut av detta slag finns dock inte på blanketten.
Motiveringen ”åtal ej påkallat ur allmän synpunkt” kan naturligen
också bara användas vid prövning hos åklagare. Jag har erfarit att riksåklagaren
kommer att uppmärksamma dessa förhållanden vid den översyn av
blanketterna som aktualiseras genom förslaget om förundersökningsbegränsningar.

Av det anförda framgår att polismyndighet normalt inte bör använda
beslutsmotiveringen ”brott ej styrkt” vid nedläggning av förundersökningar.
Om det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet skall utredningen
redovisas till åklagare för beslut i åtalsfrågan. Om man inte har
kommit så långt att någon har blivit skäligen misstänkt får polismyndigheten
som förundersökningsledare fatta beslut om nedläggning av undersökningen.
Om man då använder någon av de förtryckta formuleringarna
synes ”ej spaningsresultat” ofta ligga närmast till hands.

Tillvägagångssätt vid konfrontation

S. anförde klagomål mot polismän som hade kommit till den skola där
han var lärare för att ordna en konfrontation med en målsägande i ett
ärende angående försök till våldtäkt. Av den utredning som genomfördes

106

framgår bl. a. att vissa misstankar hade uppkommit mot S. En kriminalkommissarie
hade beslutat att anordna en diskret konfrontation på den
skola där S. arbetade utan att denne skulle behöva veta om det. Detta
skedde för att S. skulle slippa att ställa upp vid en valkonfrontation på
polisstationen. Kontakt togs med skolans rektor som godkände arrangemanget.
Polismännen som beordrades att utföra uppgiften lät målsäganden
se på S. Eftersom målsäganden var osäker gjordes en direktkonfrontation i
ett tjänsterum med polismännen, S. och målsäganden närvarande. Därefter
hölls efter beslut av chefen för spaningsroteln ett kortare förhör med S.

JO Wigelius anförde efter verkställd utredning följande i ett beslut den
16 november 1981 (dnr 1129-1981).

I 23 kap. 4§ rättegångsbalken stadgas bl. a. att undersökning skall bedrivas
så att ingen onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas olägenhet.
Det kan naturligtvis många gånger vara svårt att bedriva en förundersökning
på ett sådant sätt att man inte hos en utomstående framkallar misstankar
mot någon som senare visar sig vara oskyldig. Det gäller att i möjlig
mån se till att inte någon i onödan utsätts för misstanke. Förhör exempelvis
på en arbetsplats kan hos den hördes arbetskamrater väcka oberättigade
misstankar (se Allmän Polisiära, Kriminalpolistjänst, Utredning -Spaning 3, s. 28).

I förevarande fall ifrågasätter jag om inte målsäganden på ett smidigare
sätt kunde beretts tillfälle att se S. Av en spaningspromemoria framgår, att
redan vid målsägandens telefonsamtal med chefen för spaningsroteln förelåg
uppgift om lärarens namn samt vid vilken skola och i vilket ämne han
undervisade. Det hade varit lätt för polisen att med utgångspunkt från
dessa uppgifter fullständigt identifiera S. utan inblandning av skolans rektor.
Någon anledning att upplysa denne om misstankarna mot S. fanns
knappast i det här läget. Det lämpligaste hade sedan varit att låta målsäganden
titta på S., när denne var på väg till eller från skolan. Ett sådant
förfarande hade kunnat genomföras utan någon inblandning av skolans
personal och hade därmed heller inte tilldragit sig någon uppmärksamhet.
De uppgifter målsäganden därefter lämnade, sedan hon fått iaktta S., hade
fått bli vägledande för vilka åtgärder som skulle vidtagas fortsättningsvis.
Sådana åtgärder skulle i så fall ha vidtagits helt utanför skolan. Jag finnér
det direkt olämpligt att man på sätt som skett sammanför målsäganden
med en eventuell misstänkt på den senares arbetsplats och dessutom håller
förhör där. Risken för att S. skulle utsättas för onödiga misstankar hos
andra måste framstå som ganska stor. I likhet med polismästaren anser jag
också att det är av stor vikt att det är rutinerad polispersonal som skickas
ut på uppdrag av det här slaget.

Jag är således kritisk mot det sätt på vilket konfrontationsuppdraget
genomfördes. Saken föranleder dock inte något ytterligare från min sida,
eftersom hithörande frågor, enligt vad polismästaren anfört i sitt yttrande,
tagits upp vid genomgångar med arbetsledningspersonal vid spaningsenheterna.

107

Polismäns användande av skjutvapen vid gripande

Sedan W. klagat över att två polismän trängt in i hans lägenhet med
dragna pistoler i samband med ett gripande, anförde JO Wigelius bl. a.
följande i ett beslut den 2 april 1982 (dnr 2405-1981).

I de i FAP intagna anvisningarna till 1 § kungörelsen om användande av
skjutvapen i polistjänsten anges som exempel påen nödvärnssituation som
ger rätt att använda skjutvapen att en angripare höjer en yxa eller annat
farligt tillhygge till hugg eller slag eller riktar ett skjutvapen mot någon eller
då angreppet eljest innebär risk för svårare kroppsskada. Av FAP:s grundregler
framgår vidare att användande av skjutvapen är en yttersta utväg att
lösa ett tjänsteuppdrag och får komma i fråga endast om andra medel är
otillräckliga och det med hänsyn till betydelsen av det intresse som skall
skyddas kan anses försvarligt att använda skjutvapen.

Förutom i den nu beskrivna nödvärnssituationen får polisman som möts
med våld eller hot om våld på sätt som avses i 24 kap. 2§ brottsbalken
använda skjutvapen för att gripa den som är misstänkt för mord, dråp, grov
misshandel, människorov eller vissa andra i 2 § skjutkungörelsen angivna
grova brott.

W. skulle gripas såsom misstänkt för grova stölder. Möjligheten för
polismännen att använda skjutvapen vid gripandet under hänvisning till
brottets svårighetsgrad och 2 § skjutkungörelsen fanns således inte. Endast
en uppkommen nödvärnssituation skulle i detta läge kunna motivera ett
användande av vapen.

Att gå in i en lägenhet för att där gripa en misstänkt person utgör en för
polispersonal ej ovanlig situation. Vid sådana tillfällen torde det i allmänhet
ej finnas anledning att räkna med att vapen skall komma till användning.
Enligt min mening måste där tillkomma någon mer påtaglig omständighet
— det är t. ex. känt att den som skall gripas innehar vapen eller att
han är en särskilt farlig person - för att polismännen i förväg skall finna att
riskerna är större än vanligt och att därmed ett framtagande av vapen är
motiverat.

Mot denna bakgrund har jag svårt att se att situationen vid gripandet av
W. var sådan att det fanns anledning att höja beredskapen och ta fram
vapnen. Jag är medveten om att det kan finnas utrymme för olika uppfattningar
om den saken. Med det anförda vill jag emellertid mana till största
möjliga återhållsamhet när det gäller framtagande av vapen i situationer
som den förevarande.

Rättelse av felaktiga parkeringsanmärkningar

Glenn Forslund hade efter besvär fått sitt betalningsansvar för en parkeringsanmärkning
undanröjt. Efter att förgäves ha försökt få också de
parkeringsanmärkningar rättade, som utfärdats för andra fordon vid sam -

108

ma tillfälle, ifrågasatte Forslund hos JO om inte polismyndigheten hade
förfarit felaktigt.

JO Wigelius anförde i ett beslut den 9 november 1981 (dnr 2008-1981).

Enligt 9 § lagen om felparkeringsavgift är det endast fordonets registrerade
ägare som har rätt att anmäla bestridande av betalningsansvar till
polismyndigheten. Anmälan av annan än ägaren skall enligt gällande tilllämpningsföreskrifter
(RPS/FS 1977:6 p. 7:2) avvisas av polismyndigheten.
Polisstyrelsen har med hänvisning till dessa bestämmelser ansett sig
förhindrad att på talan av Forslund uppta annat än Forslunds eget parkeringsärende
till prövning. Denna bedömning kan uppenbarligen inte föranleda
någon kritik från min sida.

Forslund har emellertid också ifrågasatt om inte polisen på eget initiativ
(ex officio) bort undanröja betalningsansvaret för de fordonsägare som
enligt vad Forslund uppgivit samtidigt med honom drabbats av felaktiga
parkeringsanmärkningar. Härom är följande att säga.

Polismyndigheten har enligt lagen om felparkeringsavgift närmast ställning
av besvärsmyndighet vid prövningen av utfärdade parkeringsanmärkningar.
Förvaltningslagen är enligt uttalanden i förarbetena tillämplig på
denna prövning (prop. 1975/76:106 s. 49). I det nu aktuella fallet hade
parkeringsanmärkningarna utfärdats inte av polisman utan av kommunal
trafikövervakare inom ramen för systemet med kommunal trafikövervakning.
De var således utfärdade av en annan myndighet än polisen. Det
skulle därför strida mot grundläggande förvaltningsrättsliga regler, särskilt
vad gäller instansordningsprincipen, om en besvärsmyndighet, utan att
talan anhängiggjorts i föreskriven ordning, tog upp en annan myndighets
beslut till omprövning. Jag kan således ej finna att polisstyrelsen bedömt
saken felaktigt då den funnit sig förhindrad att ex officio ta upp den av
Forslund väckta frågan till prövning.

Lagen om felparkeringsavgift anvisar emellertid ytterligare en möjlighet
att faktiskt få ”rättelse” utöver de som följer av 8 och 9 §§. 115 § punkten 3
nämnda lag sägs nämligen att felparkeringsavgift återbetalas om det i annat
fall förekommit fel som avsett ärendets handläggning och felet varit till
men för den som erlagt avgift.

Jag har vid kontakt med trafiksäkerhetsverkets enhet för vägtrafik-,
skatte- och parkeringsanmärkningsfrågor inhämtat bl. a. följande uppgifter
om stadgandets tillämpning inom verket. Det förekommer ofta att polismyndigheter
eller kommuner anmäler till verket att olika fel begåtts i
samband med utfärdande av parkeringsanmärkningar. När verket gjorts
uppmärksamt på att ett fel kan ha begåtts inhämtas om så erfordras
yttrande eller utredning från kommunen. Sedan felet härigenom fastslagits
återbetalar verket avgiften till den berörde fordonsägaren om avgiften
erlagts. Stadgandet tillämpas även på det sättet, vilket måhända inte klart
följer av lagtexten, att vidare indrivningsåtgärder avbryts i de fall där
avgiften inte redan erlagts. Några formliga beslut i vedertagen mening

109

fattas inte av verket utan syftet att befria fordonsägaren från avgiften
uppnås genom att erforderliga ändringar görs i det datorbaserade system i
vilket anmärkningarna är noterade. Enligt trafiksäkerhets verkets uppfattning
är detta ett praktiskt tillvägagångssätt då fel ej kan rättas av polismyndighet
— av tidigare berörda skäl - eller därför att den i 9§ lagen om
felparkeringsavgift uppställda sexmånadersfristen för anmälan av bestridande
av betalningsansvar överskridits.

Någon skyldighet för polisen att initiera en kontakt av nyssberört slag
med trafiksäkerhetsverket kan emellertid inte anses ha förelegat. Det är
närmast en lämplighetsfråga och får avgöras efter omständigheterna i varje
särskilt fall om polisen med hänsyn till den tid och de resurser som står till
buds anser sig ha möjlighet att vidtaga en serviceåtgärd av denna karaktär.
Någon kritik för att så inte skedde i detta fall kan inte komma ifråga från
min sida.

110

Kriminalvård

Förutsättningar för beviljande av korttidspermission

JO Wigelius meddelade den 11 juni 1982 följande beslut i ett initiativärende
(dnr 2478-1981).

JO:S INITIATIV M. M.

Vid handläggningen av ett klagoärende gjorde jag sådana iakttagelser att
jag fann anledning att göra en utredning angående permissioner som beviljats
en intagen, H., i kriminalvårdsanstalten Österåker.

Inledningsvis granskades H:s behandlingsjournal. Till akten i detta
ärende fördes kopior av en den 10 augusti 1981 dagtecknad skrivelse till
kriminalvårdsanstalten Österåker från Stockholms och Jakobsbergs polisdistrikt
samt en inom Jakobsbergs polisdistrikt upprättad spaningspromemoria.
De två handlingarna hade ingivits i det tidigare nämnda klagoärendet.

Två befattningshavare hos JO besökte Österåkeranstalten och hade ett
samtal angående de aktuella permissionerna med anstaltsdirektören Ann
Britt Griinewald och tf assistenten Rolf Nielsén. Per telefon inhämtades
vissa upplysningar från Jakobsbergs och Stockholms polismyndigheter.

Ärendet remitterades därefter till chefen för kriminalvårdsverket, generaldirektören
Bo Martinsson, som den 3 februari 1982 inkom med ett
yttrande hit.

Slutligen har jag haft tillgång till ytterligare handlingar rörande behandlingen
av H., bl. a. kriminalvårdsstyrelsens akt VVK 12534-81 angående
prövning enligt 35 § lagen om kriminalvård i anstalt huruvida permissionstid
skulle inräknas i verkställighetstiden.

AKTUELLA BESTÄMMELSER

Enligt 32 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) kan för att underlätta
anpassningen i samhället en intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten
för viss kort tid (korttidspermission), om det inte finns påtaglig fara för
fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk. Korttidspermission
får också ges, om annan särskild anledning föreligger. För
korttidspermission får enligt samma paragraf ställas de villkor som kan
anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under
permissionen skall vara ställd under bevakning.

lil

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat föreskrifter rörande korttidspermission,
KVVFS 1979: 1. I 108 § i dessa föreskrifter sägs att återkommande
korttidspermission (regelbunden permission) skall ingå som ett led i behandlingen
av intagen som avtjänar frihetsstraff på sammanlagt tre månader
eller mer, om inte påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller
avsevärd fara för annat missbruk föreligger.

Närmare bestämmelser om permission som får beviljas, om särskild
anledning föreligger (särskild permission), finns i bl. a. 117 och 117 a §§ i
kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter.

117 § första och andra styckena i föreskrifterna har följande lydelse.

Särskild permission får beviljas för att intagen skall kunna

1. besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning,

2. enligt kallelse inställa sig vid domstol eller inför annan myndighet, om
inte domstolen eller myndigheten begär att den intagne skall inställas
genom anstaltens försorg (jfr 43 § KvaL), eller eljest bevaka sina intressen
i rättslig angelägenhet,

3. vidta förberedelser inför frigivning eller överförande till vård utom
anstalt eller

4. ombesörja annan angelägenhet som bedöms vara av väsentlig betydelse
för honom.

Innan särskild permission beviljas, skall undersökas om inte ändamålet
med permissionen lämpligen kan tillgodoses i samband med regelbunden
permission eller på annat sätt, exempelvis genom kontakter per telefon
eller genom biträde av anstalts- eller fri vårdstjänsteman, övervakare, anhörig,
sociala hjälporgan eller andra myndigheter.

I 117 a § i föreskrifterna sägs att särskild permission inte får omfatta
längre tid än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med permissionen.

Enligt 109 § i föreskrifterna beslutar kriminalvårdsstyrelsen om korttidspermission
beträffande en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år
och som är placerad i sluten riksanstalt. Kriminalvårdsstyrelsen kan dock
förordna att beslut om korttidspermission för en sådan intagen får meddelas
av anstaltens styresman. I paragrafen sägs vidare att delegation som
kriminalvårdsstyrelsen har meddelat i fråga om beslut om korttidspermission
upphör omedelbart, om den intagne avviker eller gör sig skyldig till
permissionsmissbruk som inte är ringa.

Av 35 § i föreskrifter om ändring i kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/
1974, KVVFS 1980: 1, framgår att underrättelse om korttidspermission för
en intagen som dömts till fängelse lägst två år eller som dömts för grovt
narkotikabrott alltid skall lämnas till polismyndigheten på den ort eller de
orter där den intagne skall vistas under permissionen.

112

JO:S UTREDNING

Av H:s behandlingsjournal framgår bl. a. följande.

H. dömdes den 21 mars 1980 av Svea hovrätt för grovt narkotikabrott till
fängelse fyra år med avräkning för den tid H. varit anhållen och häktad.
Sedan högsta domstolen ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd påbörjades
verkställigheten av straffet den 8 maj 1980. H. hade avtjänat halva
strafftiden den 9 november 1981. Två tredjedelstiden infaller den 12 juli
1982.

H. överfördes den 14 maj 1980 från häkte till kriminal vårdsanstalten
Hall. Vid ett permissionskollegium på anstalten den 30 maj uttalade avdelningschefen
Clas Amilon vid kriminalvårdsstyrelsen att anledning då saknades
att hänföra H. till den kategori intagna som avses i 7 § tredje stycket
KvaL och för vilken det gäller särskilda restriktioner i fråga om korttidspermissioner.
Amilon uttalade vidare att det med hänsyn till brottets art
och strafftidens längd inte kunde bli aktuellt med permission för H. förrän i
mitten av september 1980.

Kriminalvårdsstyrelsen beviljade H. regelbundna permissioner, en i september
och en i november 1980.1 samband med att permissionen i november
beviljades delegerade kriminalvårdsstyrelsen till riksanstaltschefen beslutanderätten
i frågor rörande H:s förflyttning till öppen anstalt, deltagande
i fritidsaktivitet utom anstalt och korttidspermissioner.

I november 1980 biföll kriminalvårdsstyrelsen en ansökan från H. om
förflyttning till kriminal vårdsanstalten Österåker, dit H. kom den 17 november
1980. Under perioden december 1980-augusti 1981 hade H. sammanlagt
4 regelbundna permissioner och 51 särskilda permissioner från
denna anstalt. Efter beslut av kriminalvårdsnämnden vistades H. utanför
anstalt enligt 34 § KvaL med placering på behandlingshemmet Björka
under tiden den 15 juni-den 15 juli 1981. En begäran från H. om att få
vistas ytterligare tid på Björkahemmet avslogs av kriminalvårdsnämnden.

Som skäl för de särskilda permissionerna angavs i flertalet fall besök på
Jakobsbergs sjukhus för behandling av H:s knän. I andra fall angavs som
skäl för särskild permission besök hos advokaten S., som var både övervakare
och ombud för H. I ett fall beviljades särskild permission för att H.
skulle hjälpa sin hustru i hennes affär i Stockholm. Beträffande några
särskilda permissioner angavs som skäl besök eller arbete i affären i
kombination med sjukhusbesök eller besök hos S. Vid ett tillfälle beviljades
särskild permission för att H. skulle se "Greven av Luxemburg” på
Oscarsteatern. Två gånger hade H. särskild permission för att träffa generaldirektören
Martinsson.

De särskilda permissionerna omfattade i allmänhet hela dagarna. Permissionerna
tili Jakobsbergs sjukhus varade oftast från kl. 07.00 till 18.30.

Av journalen framgår att anstalten underrättade polisen om H:s permissioner.
Den 10 augusti 1981 fick anstalten från Stockholms och Jakobs -

113

bergs polisdistrikt en rapport enligt vilken H. hade gjort sig skyldig till
permissionsmissbruk. Påföljande dag beslöt kriminalvårdsstyrelsen att
återkalla rätten för styresmannen att besluta om korttidspermissioner
m. m. för H.

Polisrapporten, som är dagtecknad den 10 augusti 1981, har följande
lydelse.

1 samband med sedvanlig spaning inom Jakobsbergs och Stockholms
polisdistrikt har uppmärksammats att H., som för närvarande på Österåkersansfalten
avtjänar straff för grova narkotikabrott, nästan dagligen har
permissioner.

Undersökning av förhållandet har visat att H:s skäl för permissionerna
har varit sjukbesök och då företrädesvis Jakobsbergs sjukhus.

Vid företagen såväl inre som yttre spaning har fortsättningsvis framkommit
att H. till synes systematiskt fört anstaltsledningen bakom ljuset beträffande
skälen för sina permissioner. Han har endast undantagsvis besökt
nämnda sjukhus.

Det har vidare konstaterats att H., när han lämnar och när han återkommer
till anstalten, endast med svårighet och med hjälp av käpp kan förflytta
sig mellan anstaltsingången och hans cirka 50 meter från ingången
uppställda fordon medan all förflyttning till fots inom Stockholm, inom
Jakobsberg eller i av hustrun ägd affär sker utan käpp och till synes utan
svårighet.

Anstalten fick den 17 augusti 1981 från Jakobsbergs polisdistrikt en där
upprättad spaningspromemoria, som påföljande dag delgavs H.

Vid samtalet på Österåkersanstalten lämnade styresmannen Ann Britt
Grunewald och tf assistenten Rolf Nielsén bl. a. följande upplysningar.

Ann Britt Grunewald''. H. var i kontakt med anstaltens behandlingsavdelning
som kunde tala om att H. var behäftad med vissa fysiska defekter
som krävde behandling. H. måste få knäna tömda på vatten, och hon
minns nu inte alla sjukdomar som han hade. H. hade tidigare fått behandling
på Jakobsbergs sjukhus. H. begärde att få fortsätta behandlingen där,
och de''t hade hon förståelse för. Sjukhusbehandling av den omfattning som
det här var fråga om är svår att klara genom transport från anstalten. Det
händer därför att intagna som mycket ofta skall ha läkarbehandling beviljas
permissioner för ändamålet och på egen hand får åka till läkaren under
förutsättning att de är inne i permissionsgång och sköter sina permissioner.
Sedan uppstod frågan om hur anstalten skulle kontrollera H:s permissioner.
H. uppgav att han bodde med sin familj i ett villaområde i Jakobsberg,
att hans tre barn gick i skola i Jakobsberg, att han deitog i föräldramöten
där samt att de hade en affär i Stockholm. Enligt H. var det inte känt
att han satt i fängelse, och det skulle väcka ett oerhört uppseende om
anstalten började ringa till sjukhuset. Hon förstod hans önskan att det inte
skulle bli känt att han var intagen och insåg att det skulle vara svårt för
honom att åka till sjukhuset med kriminalvårdspersonal. H. fick själv
beställa tid på sjukhuset och fick åka dit på egen hand. Praxis är annars att
8 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr I

114

anstaltens behandlingsavdelning beställer tid på ett sjukhus eller en läkarmottagning.
Hon godtog uppgifterna att H. var i behov av läkarbehandling.
Han hade dessutom läkarintyg som visade det. Hon tänkte inte från böljan
på att man kunde ha krävt att H. visade upp kvitton från sjukhuset. Det
förekom dock att H. visade tidsbeställningslappar. I samband med permissionerna
till Jakobsbergs sjukhus fick H. arbeta i affären. Han skulle
nämligen enligt egen uppgift besöka sjukhuset såväl på morgonen som
senare på dagen. Permissionerna till advokaten S. beviljades på begäran av
denne. H. hade en pågående process i ett skattemål och han och S.
hävdade att materialet var så omfattande att det var nödvändigt att H. fick
permissioner så att de fick tid att gå igenom det. Av mentalhygieniska skäl
beviljade hon en permission för teaterbesök. Det var en engångsföreteelse.
Vid något enstaka tillfälle fick H. permission enbart för att arbeta i affären.
Hon anser att permission i undantagsfall kan beviljas för ett sådant ändamål.
I februari 1981 gjordes en anteckning i journalen om att generaldirektören
Martinsson meddelat att H. i fortsättningen fick åka själv till läkare
och sjukhus. H. hade varit i kontakt med Martinsson och uttryckt missnöje
över att han inte fick permissioner i den omfattning han önskade. Martinsson
ringde upp Ann Britt Grunewald och diskuterade saken. Hon fick den
uppfattningen att Martinsson tyckte att de kunde vara generösare med
permissioner, och det var därför som hon gjorde journalanteckningen. Vid
ytterligare något tillfälle hörde Martinsson av sig angående H:s permissioner.
H. hade besökt Martinsson i Norrköping och det hade då talats om
permissioner för arbete i affären. Hon tillstyrkte H:s vistelse på Björka av
medicinska och sociala skäl. H. arbetade då under dagtid i hustruns affär,
och Ann Britt Grunewald trodde att hustrun verkligen behövde den hjälpen,
eftersom det var sommar och högsäsong. Senare fick hon veta att det
funnits en mängd anställda i affären. Långt innan polisen rapporterade att
H. utnyttjade permissionerna till annat än sjukhusbesök hade hon börjat
bli misstänksam mot H. Han försökte hela tiden komma ifrån de överenskommelser
som träffats och de planer som gjorts upp. Han ville ständigt ha
betydande lättnader. Hon kände på sig att det höll på att spåra ur. Hon är
nu av den uppfattningen att man från anstaltens sida borde ha kontrollerat
vaije uppgift som H. och advokaten S. lämnat.

Nielsén: Han handlade fr.o.m. den 15 juli 1981 H:s permissionsansökningar.
Vid den första kontakt Nielsén hade med H. uppgav denne att han
behövde behandling av knäna två gånger de dagar han var på Jakobsbergs
sjukhus, en på morgonen då man bl. a. skulle tappa ur vätska och en på
eftermiddagen eller framemot kvällen då han skulle få annan behandling.
Nielsén var inte medicinsk expert utan fick lita på H:s uppgifter. Eftersom
det var ganska långa resor till sjukhuset, krävde man inte att H. skulle
komma tillbaka till anstalten mellan de två behandlingarna utan han fick i
stället arbeta i affären under mellantiden. Enligt den assistent som tidigare
hade handlagt H:s permissionsärenden var det en tyst överenskommelse

115

att H. skulle få arbeta i affären i samband med sjukhusbesöken. Det skrevs
därför inte något om detta i handlingarna. Nielsén bad dock H. att skriva
på permissionsansökan även att han skulle arbeta i affären. När Nielsén
första gången skulle behandla en permissionsansökan från H., var han på
väg att ringa till Jakobsbergs sjukhus och kontrollera tiden. Han blev dock
hindrad av expeditionspersonalen som uppgav att det var en överenskommelse
att det av sociala skäl inte skulle göras någon sådan kontroll. Det var
i slutet av juli som polisen först påpekade att allt inte stod rätt till. Nielsén
minns att han därefter på en permissionsansökan lade till att H. skulle
arbeta i affären i samband med sjukhusbesök. En permissionsansökan
bifölls den 29 juli 1981 under villkor att H. uppvisade sjukvårdskvitton.
Nielsén gjorde sedan en anteckning i journalen att det på två kvitton som
H. visade upp stod angivet att det var nybesök, vilket Nielsén fann anmärkningsvärt.

Generaldirektören Bo Martinsson anförde i sitt yttrande hit följande.

Inledningsvis vill jag framhålla att jag uppfattat min befattning som chef
för kriminalvårdsverket på det sättet att jag så långt som det någonsin är
möjligt bör ta del av de framställningar och synpunkter som framförs av
personal och intagna. Detta har inneburit att jag i relativt stor utsträckning
här på mitt kontor tagit emot personer ur personalen och intagna som velat
lägga fram sin sak. Ofta har detta kunnat ske på så sätt att den intagne
kunnat erhålla särskild permission för att besöka mig. När den intagne icke
varit inne i regelbunden permissionsgång och det dessutom varit risk för
flykt eller våldshandlingar har vederbörande rest hit med bevakning. Bedömningen
av om man skulle ge särskild permission eller låta resan ske
som bevakad transport har i allmänhet överlämnats åt vederbörande enhetschef.
Däremot har jag i de särskilda fallen klart givit tillkänna att det
begärda besöket i allmänhet har varit ett fullgott skäl för särskild permission.
Vid mina täta besök i Stockholm har det också förekommit att jag
tagit emot intagna och deras anhöriga i riksdagshuset där de fått framföra
sina synpunkter. Detta har skett för att jag själv skulle spara tid och för att
de personer som det här gällde skulle besparas resekostnader till Norrköping.

Detta mitt sätt att arbeta är bakgrunden till att jag den 8 maj 1981 tog
emot H. vid ett sammanträffande i riksdagshuset i Stockholm samt att jag
den 21 juli 1981 tog emot honom här på mitt tjänsterum i Norrköping. Vad
sedan avser kontakterna med våra tjänstemän förekommer det ofta att
dessa — särskilt företrädare för regioner och riksanstalter - men även
chefer för lokala enheter vänder sig till mig för att diskutera olika uppkommande
problem. Jag har då för vana att uttala min mening och hur jag ser
på problemet även om jag av naturliga skäl är försiktig nog att inte ge den
frågande den uppfattningen att han är skyldig att besluta på det sätt som jag
uttalat mig för. Det händer naturligtvis också att jag personligen tar kontakt
med vederbörande lokala chef för att diskutera informationer som jag
har fått bl. a. i samband med uppvaktningar av enskilda intagna. Eftersom
jag har fullt klart för mig den förvaltningsrättsliga problematik som ligger i
att samtidigt fungera som representant för en tillsynsmyndighet och få lov
att pröva underordnade myndigheters beslut ur såväl rättsliga som andra

116

synpunkter har jag alltid vid mina kontakter arbetat efter de riktlinjer som
justitieombudsmannen Wigelius lämnat på sidan 4 i ett beslut i ett på JO:s
initiativ upptaget ärende om jäv enligt förvaltningslagen dagtecknat den 25
november 1981 och med riksdagens ombudsmäns diarienummer 2070-1980.

För att återgå till ärendet rörande H. uppvaktades jag i slutet av januari
1981 av advokaten S. som då företrädde H. S. hade mycket långtgående
krav på förmåner som H. borde komma i åtnjutande av. Sålunda fanns i
bilden begäran om placering på lokalanstalt för att frigång skulle kunna
erhållas. Jag framhöll för S. att med hänsyn till brottets art och med hänsyn
till den återstående långa strafftiden kunde någon sådan förändring i H:s
placering då ej tänkas. Av samtalet framgick emellertid att H. var i stort
behov av läkarvård för skador på sina knän och att behov fanns av sådan
vård utom anstalt. Detta hade emellertid ordnats på olika sätt varför han
vid denna tidpunkt icke hade några speciella krav. Någon gång i mitten av
februari ringde emellertid antingen S. eller H. och meddelade att man på
anstalten nu stoppat hans möjligheter att komma ut och erhålla den adekvata
vården. Jag hade då ett samtal med Ann-Britt Griinewald där jag
förhörde mig om situationen. Jag utgick då ifrån att man på anstalten hade
uttömt de medicinska resurser man hade där och bedömt att H. måste
erhålla sjukvård utifrån. Frågan om angelägenheten av sjukhusbesöken
blev därför inte föremål för någon diskussion oss emellan. Vid samtalet
med Ann-Britt Griinewald framgick att besök på sjukhus utanför anstalten
hade måst upphöra på grund av personalbrist. Jag förhörde mig då om
Ann-Britt Griinewald bedömde att det fanns någon grad av flyktfara eller
om H. i något avseende kunde bedömas vara en säkerhetsrisk. Jag fick den
informationen att H. arbetade på ett utmärkt sätt tillsammans med personalen
och att man kunde utgå ifrån att han med sina familjeförhållanden
och anknytning till affärsrörelsen icke skulle ha anledning att undandra sig
verkställigheten. Härefter uttryckte jag den meningen att det enligt min
bedömning borde vara möjligt att låta honom erhålla särskild permission
för sjukhusbesöken. Vid detta telefonsamtal har det möjligen också varit
tal om att H. skulle kunna beviljas permission för enstaka besök i butiken
för att ordna med bokföring, deklaration, inköp och dylika angelägenheter.

Att jag skulle ha haft ytterligare några telefonsamtal med personal på
Österåker rörande H. kan jag icke erinra mig. Däremot sammanträffade jag
i början av juni i Åtvidaberg med Ann-Britt Griinewald på ett kriminalvårdsdirektörs-
och riksanstaltschefsmöte då vi samtalade om H:s förhållanden.
Jag fick då den uppfattningen att H. erhöll särskilda permissioner
för medicinsk behandling och att dessa sköttes av honom. Till min förvåning
fick jag sedan höra talas om att kriminalvårdsnämnden medgivit
tillfällig placering på Björka för H. jämlikt 34§ lagen om kriminalvård i
anstalt. Vid mina samtal med honom hade jag förklarat att jag bedömde ett
sådant förslag vara omöjligt att genomföra. Vid samtalet den 21 juli 1981
tog H. upp frågan om sin förflyttning från Björkahemmet tillbaka till
Österåker. Jag gjorde då klart för honom att kriminalvårdsnämndens nya
förordnande ej kunde överklagas och att han hade att återgå till verkställigheten
på riksanstalten Österåker i avvaktan på att tiden kunde bli mogen
för placering på lokalanstalt.

Den 5 november 1981 hade jag ett nytt sammanträffande med S. och H. i
riksdagshuset. Överläggningen gällde då huvudsakligen frågan om H:s
förflyttning till lokalanstalt i Stockholmsregionen. Jag framhöll då för dem

117

att permissionerna för sjukhusbesöken misskötts och att detta minskat
förtroendet för H:s person och de uppgifter han lämnade. Jag informerade
vidare om den besvärliga platssituation som kriminalvården hade speciellt
i Stockholmsområdet. Överflyttning av H. till lokalanstalt har nu kunnat
ske.

Ovanstående redogörelse har lämnats med stöd av tillgängliga kalenderanteckningar
och minnesbilder av samtal under den aktuella perioden.

BEDÖMNING

Av den redogörelse jag lämnat rörande H:s verkställighet framgår att H.
under sin vistelse på kriminalvårdsanstalten Österåker fått permissioner i
mycket stor omfattning, 55 stycken under knappt nio månader. Den fråga
som man onekligen ställer sig är hur det kunnat komma sig att en person
som dömts till ett fyraårigt fängelsestraff för ett allvarligt brott fått en i
permissionshänseende så förmånlig behandling.

Det anses att permissionsinstitutet är ett värdefullt inslag i behandlingen
av dem som är intagna i anstalt. Största betydelsen har de regelbundna
korttidspermissionerna, som utgör ett led i strävandena att anpassa de
intagna till samhället och motverka allvarliga skadeverkningar av frihetsberövande!.
Utom för intagna med mycket korta strafftider och intagna
som avses i 7§ tredje stycket KvaL ingår regelbundna korttidspermissioner
som ett normalt led i anstaltsvården.

H., som inte ansetts tillhöra den kategori intagna som avses i 7 § tredje
stycket KvaL, har under den här aktuella verkställighetstiden haft ett antal
regelbundna permissioner. Jag finner inte skäl att här ytterligare gå in på
dessa permissioner utan går i stället över till att behandla de särskilda
permissioner som beviljats H.

För att en intagen skall få annan korttidspermission än regelbunden
sådan skall det föreligga särskilda skäl. Särskild permission bör inte beviljas
med mindre den verkligen fyller en väsentlig funktion, som inte kan
tillgodoses på annat sätt (se prop. 1978/79:62 s. 20). Kriminalvårdsstyrelsen
har i sina föreskrifter (KVVFS 1979: 1) närmare angett under vilka
förhållanden särskild permission får beviljas och bl. a. räknat upp vissa av
de angelägenheter som motiverar särskild permission.

Det får naturligtvis inte vara så att särskilda permissioner beviljas slentrianmässigt,
utan den som har att ta ställning till om en särskild permission
skall beviljas måste förvissa sig om att det verkligen föreligger ett
behov av en sådan permission och att inte ändamålet med permissionen
kan tillgodoses på annat sätt, t. ex. i samband med en regelbunden permission.

H. har haft ett mycket stort antal (51) särskilda permissioner under den
här aktuella perioden. I flertalet fall har som skäl för permissionerna
angetts att H. skulle besöka Jakobsbergs sjukhus för behandling av sina
knän. Jag vill här framhålla att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt

118

har samma rätt till sjukvård som andra medborgare. Eftersom den intagne
är berövad friheten och inte själv kan söka behandling inom den allmänna
sjukvården, är det kriminalvården som har det primära ansvaret för att han
får adekvat vård. Om undersökning och behandling av en sjuk intagen inte
kan ske inom anstalten, får den allmänna sjukvården anlitas (se 37 §
KvaL). Det är givet att undersökning eller behandling på sjukhus är en
sådan angelägenhet som i vissa fall kan motivera särskild permission om
förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Ann Britt Griinewald har upplyst att hon från anstaltens sjukavdelning
fått besked om att H. behövde viss behandling. Hon har vidare förklarat
att det var en behandling som var så omfattande att den var svår att klara
genom transport från anstalten och att H. därför fick permissioner för
ändamålet. För egen del har jag inte sådant underlag att jag kan bedöma i
vilken utsträckning H. behövde sjukhusbehandling. Jag har inte heller
grund för att kritisera anstaltsledningen för dess ställningstagande att det i
och för sig var möjligt att bevilja H. särskild permission för erforderlig
sjukhusbehandling. Vad som däremot är förvånande och högst betänkligt
är att man från anstaltsledningens sida utan några kontrollåtgärder tycks
ha godtagit H:s uppgifter om den behandling som skulle utföras på sjukhus
och omfattningen därav. Särskilt med tanke på att det här inte rörde sig om
något enstaka sjukhusbesök utan tätt återkommande besök är det obegripligt
att anstalten inte ansett sig ha anledning att undersöka saken. Även om
en intagen skall bemötas med förståelse och all möjlig hänsyn skall visas
honom och hans familj, kan jag inte finna att det just i H:s fall var
motiverat att ta sådana särskilda hänsyn att all kontroll i fråga om permissionerna
borde underlåtas. Om nu anstaltsledningen gjorde den bedömningen
att det var olämpligt med en direkt kontakt mellan anstalten och
sjukhuset, borde man i vart fall ha krävt av H. att han själv visade upp
kvitton från sjukhuset över besöken där. Det tycktes ju inte heller ha varit
absolut nödvändigt att H. fick behandling just på Jakobsbergs sjukhus. Jag
konstaterar alltså att de här aktuella permissionerna beviljats på ett förvånansvärt
lättvindigt sätt.

Av utredningen framgår att H. i samband med sjukhusbesöken också
skulle få arbeta i sin hustrus affär. Enligt uppgift skrevs det inte något om
detta i handlingarna utan det var en muntlig överenskommelse mellan H.
och anstaltsledningen. Det är först från slutet av den här aktuella verkställighetsperioden
som det finns anteckningar om att H. också skulle få vistas
i affären. Även om det huvudsakliga skälet till att permissionerna beviljades
var besök på sjukhus, finner jag det märkligt att det inte i besluten om
permission har redovisats att H. under viss del av permissionen skulle få
arbeta i affären, särskilt som det rimligtvis måste ha rört sig om en ganska
stor del av permissionstiden. Permissionerna till Jakobsbergs sjukhus
varade ju oftast från kl. 07.00 till 18.30.

Ett viktigt skäl till att det i fall som det förevarande klart måste anges var

119

den intagne skall vistas under en permission är att man annars riskerar att
polismyndigheten på någon av de orter där den intagne skall finnas under
permissionen inte blir underrättad.

1 ett par fall har besök i affären angetts som skäl för permission i
kombination med besök hos advokaten. I ett fall har särskild permission
beviljats enbart av det skälet att H. skulle hjälpa till i affären. Ann Britt
Grunewald har förklarat att hon anser att permission kan beviljas i undantagsfall
för sådant ändamål. Som jag tidigare nämnt skall det föreligga
särskilda skäl för att en intagen skall få annan korttidspermission än
regelbunden sådan. Det kan knappast ha varit lagstiftarens mening att en
intagen skall få särskild permission för att han skall kunna fortsätta att
driva eller delta i fortlöpande affärsverksamhet. Jag är alltså kritisk till att
H. fått permissioner för arbete i affären, även om det varit i kombination
med annat ändamål.

Vissa av H:s permissioner har avsett besök hos advokaten S. Ibland kan
det visserligen vara befogat att särskild permission beviljas för besök hos
advokat. I H:s fall har dock sådana permissioner bl. a. ägt rum den 24 juli
1981 kl. 07.00-19.30. den 25 juli 1981 kl. 08.30-16.00, den 28 juli 1981 kl.
10.00-19.00 och den 31 juli 1981 kl. 07.30-19.30 (då i kombination med
besök i affären). Någon tillfredsställande förklaring till att H. behövde
permissioner i en sådan omfattning har inte getts. Även i detta fall synes
man från anstaltens sida alltför lättvindigt ha godtagit de skäl som åberopats
för permissionerna.

Med anledning av vad som har förekommit i H:s fall vill jag också
framhålla (i likhet med vad jag tidigare uttalat; se JO:s ämbetsberättelse
1979/80 s. 198 ff) att det inte bör förekomma att permissionsinstitutet
används på ett sätt som kan anses urholka verkställigheten av ett fängelsestraff.

Den kritik som jag sålunda har uttalat drabbar i första hand den som har
fattat beslut om permissionerna, dvs. styresmannen vid kriminalvårdsanstalten
Österåker. Jag kan dock inte bortse från att Martinssons agerande i
saken synes ha medverkat i viss mån till att H. beviljats permissioner i så
stor omfattning.

Med gjorda uttalanden är ärendet av mig avslutat.

Fråga om jäv enligt förvaltningslagen

Vid inspektion av kriminalvårdsanstalten Kumla den 28 maj 1980 hade
JO Wigelius samtal med bl. a. Ingemar Carlsson och Börje Gustafsson,
vilka företrädde den till Statsanställdas Förbund anslutna personalen.
Carlsson och Gustafsson fäste JO:s uppmärksamhet på ett av förbundet

120

hos kriminalvårdsstyrelsen aktualiserat ärende. Omständigheterna i detta
återges här genom följande utdrag ur inspektionsprotokollet.

Den 8 november 1979 rapporterade en kvinnlig vårdare på Kumla att
hon samma dag hade antastats av en intagen. Denne hade enligt rapporten
”tafsat” på hennes bröst och talat om att han skulle undersöka vilket kön
hon tillhörde samt även uppmanat andra intagna att undersöka detta. Den
kvinnliga vårdaren hade vid tillfället varit ensam med de intagna. Den
intagne placerades i avskildhet enligt 50 § KvaL under knappt ett dygn.
varefter han förhördes. Styresmannen beslutade den 9 november 1979 att
den intagne skulle tilldelas varning för synnerligen olämpligt uppträdande
mot kvinnlig vårdare. SF anförde i en inlaga till kriminalvårdsstyrelsen den
12 november 1979 att man önskade styrelsens prövning av ärendet. Man
framhöll därvid bl. a. att den intagne borde ha placerats i avskildhet enligt
20 § 1 st. KvaL och anförde att man var missnöjd med styresmannens
agerande i fallet.

Styrelsen inhämtade ett yttrande i saken från styresmannen. Av yttrandet
framgick bl. a. att styresmannen, innan han fattade beslut i det aktuella
fallet, hade diskuterat ärendet med avdelningschefen Clas Amilon vid
styrelsen. De hade därvid till slut funnit att 20 §-placering inte gick att
tillämpa i fallet.

Styrelsen (Amilon) anförde i beslut den 27 februari 1980 att man delade
styresmannens bedömning i saken och inte fann anledning att vidta någon
ytterligare åtgärd i ärendet.

På hemställan av Carlsson och Gustafsson beslöt JO Wigelius att inhämta
ett yttrande från kriminalvårdsstyrelsen rörande det förhållandet att
Amilon på styrelsens vägnar prövat klagomålen över styresmannens agerande,
trots att han redan tidigare tagit ställning i fallet i samband med att
styresmannen sökt hans råd. Styrelsen anförde följande.

Kriminalvårdsstyrelsen är enligt förordningen (1974:555) med instruktion
för kriminalvårdsverket central förvaltningsmyndighet för ärenden om
kriminalvård och chefsmyndighet för regionkanslierna, kriminalvårdsanstalterna
och skyddskonsulentorganisationen. Styrelsen har bl. a. till uppgift
att pröva ärenden som rör behandlingen av enskilda klienter dels ”i
första instans” och efter underställning, dels efter besvär över regionala
och lokala myndigheters beslut (34 § ovannämnda förordning). Styrelsen
utfärdar också föreskrifter och anvisningar i anslutning till kriminalvårdslagstiftningen.
Vidare utövar styrelsen en omfattande tillsynsverksamhet i
form av inspektioner och på annat sätt, bl. a. genom att utreda påstådda
missförhållanden som kommer till styrelsens kännedom genom klagomål
från olika håll.

Det ligger i sakens natur att styrelsens tjänstemän därutöver i stor
omfattning muntligen lämnar råd och anvisningar till lokala och regionala
myndigheter i olika frågor. Inte minst i fråga om tillämpningen av lagen om
kriminalvård i anstalt — både i allmänhet och i enskilda fall - förekommer
det att regionchefer och styresmän, som har att fatta beslut i fråga om
behandlingen av intagna, vänder sig till styrelsen för att få råd. Av naturliga
skäl vänder man sig då i första hand till den enhet i styrelsen som
handlägger det slags ärenden som förfrågningen gäller. Det är därför inte

121

ovanligt att samma tjänsteman i styrelsen som gett råd till en styresman i
ett visst ärende också deltar i styrelsens handläggning av ärendet om
styrelsen efter besvär eller av annan anledning prövar saken. Den omständigheten
att tjänstemannen tidigare gett råd i saken torde inte medföra att
han enligt 4 § förvaltningslagen (1971:290) skall anses jävig i ärendet eller
att det eljest skall anses olämpligt att han deltar i handläggningen.

Det bör tilläggas att de besked som styrelsens tjänstemän ger vid muntliga
förfrågningar givetvis inte är av det slaget att de är bindande för
styrelsen vid en eventuell prövning av styrelsen efter besvär eller sedan
styrelsen av annan anledning beslutat utreda saken. Först vid en sådan
prövning får ju styrelsen tillgång till alla relevanta omständigheter i ärendet.
Besluten är självfallet inte heller bindande för frågeställaren — beslutsfattaren.

I det aktuella fallet ankom det i första hand på styresmannen vid kriminalvårdsanstalten
Kumla Lennart Wilson att ta ställning till vilka eventuella
åtgärder som den inträffade händelsen borde föranleda. Efter att ha rådgjort
med Amilon per telefon beslutade Wilson att tilldela den intagne
varning enligt 47 § 2 st. 1 lagen om kriminalvård i anstalt. Beslutet överklagades
inte av den intagne. Däremot begärde alltså avdelning 2371 av SF
genom ordföranden Ingvar Carlsson att styrelsen skulle pröva ärendet.
Trots att avdelningen inte får föra besvär i ärenden av det aktuella slaget
(se 11 § förvaltningslagen) beslutade styrelsen (chefen för rättsvårdssektionen)
på grund av vad som anfördes i avdelningens skrivelse att inom
ramen för styrelsens tillsynsverksamhet undersöka saken.

Efter företagen utredning föredrogs ärendet för Amilon som beslutade
att styrelsen inte skulle vidta någon ytterligare åtgärd i ärendet. I en
skrivelse den 27 februari 1980 underrättades avdelningen härom.

Enligt vad som anförts i det föregående torde den omständigheten att
Wilson före sitt beslut per telefon rådgjort med Amilon inte anses ha
medfört att denne var jävig i ärendet. Det kan inte heller eljest enligt
styrelsens mening ha varit olämpligt att Amilon efter utredning avgjorde
ärendet och underrättade avdelningen om styrelsens ställningstagande.

Carlsson yttrade sig över remissvaret.

I beslut den 25 november 1981 (i ärende dnr 2070-1980) uttalade JO
Wigelius följande.

Jag vill först framhålla att det i detta fall ankom på styresmannen att
själv besluta om ett eventuellt avskiljande av den intagne. Det var med
anledning av de anställdas skrivelse som kriminalvårdsstyrelsen senare tog
upp sak^n inom ramen för sin tillsynsverksamhet. När ärende tagits upp
vid högre myndighet efter överklagande eller underställning eller på grund
av tillsyn över lägre myndighet kan fråga uppkomma om s. k. tvåinstansjäv
enligt 4 § 1 st. 3 p. förvaltningslagen. Sådant jäv föreligger dock inte med
mindre handläggaren vid den högre myndigheten tidigare hos den lägre
myndigheten deltagit i den slutliga handläggningen av ärende som rör
saken. Att kriminalvårdsanstaltens styresman, innan han tog ställning till
frågan om den intagnes avskiljande enligt 20 § KvaL, rådgjorde med Amilon
innebär inte att Amilon deltagit i ärendets handläggning på det sätt
jävsregeln förutsätter.

122

Som styrelsen framhållit är den central förvaltningsmyndighet för ärenden
om kriminalvård och chefsmyndighet för bl. a. kriminalvårdsanstalterna.
Styrelsen leder verksamheten inom kriminalvården och får naturligtvis
uttrycka sin mening om hur verksamheten vid en kriminalvårdsanstalt
eller annat underordnat organ bör bedrivas. Det är fullt i sin ordning
och ofta mycket lämpligt att olika befattningshavare inom kriminalvården
inhämtar råd och synpunkter i konkreta frågor från styrelsens beslutsfattande
tjänstemän. Sådana meningsyttringar får dock ej förblandas med av
styrelsen utfärdade, bindande tjänsteföreskrifter. Råden är inte bindande
och behöver heller inte ovillkorligen följas. Däremot måste den underordnade
ta hänsyn till de framförda synpunkterna. Han kan naturligtvis inte
senare hävda att han varit okunnig om de förhållanden och synpunkter
som han fått del av. När en styresman rådgjort med kriminalvårdsstyrelsen
är det därför naturligt att han ofta följer de råd han fått. Att det ligger inom
styrelsens befogenhet att ändra ett avgörande av styresmannen är naturligtvis
också en omständighet från vilken ej kan bortses. Att styrelsen i
allmänhet kommer att fatta beslut i linje med de tidigare framförda synpunkterna
ligger ju i sakens natur. Detta är dock inte detsamma som att ett
tidigare lämnat besked varit bindande för styrelsen. Bl. a. kan det under
styrelsens beslutsberedning ha framkommit omständigheter som inte tidigare
kunnat beaktas.

Sammanfattningsvis finner jag inte att Amilons tidigare befattning med
frågan om den intagnes avskiljande grundat något jäv för denne när han för
kriminalvårdsstyrelsen prövade styresmannens bedömning. Ej heller eljest
kan det anses felaktigt eller olämpligt att Amilon avgjorde ärendet.

Dödsfall på kriminalvårdsanstalt

JO Wigelius meddelade den 19 april 1982 följande beslut i ett initiativärende
(dnr 3394-1980).

I en artikel den 14 december 1980 i Dagens Nyheter skildrades hur en 29-årig intagen någon dag tidigare avlidit under styrketräning i kriminalvårdsanstalten
Tidaholm. Det framgick av artikeln att den intagne hade tränat
tillsammans med andra intagna i anstaltens motionslokal, där de intagna
varit inlåsta utan tillsynspersonal. Det framgick vidare att den intagnes
kamrater ansett att onödigt lång tid förflutit från det de slagit larm om
olyckshändelsen till det personal kom till platsen.

Jag beslutade den 15 december 1980 att göra en utredning i anledning av
det inträffade.

Jag fick därefter del av den polisutredning som gjorts i anledning av
dödsfallet samt den utredning som styresmannen vid anstalten låtit utföra.

123

Den 8 mars 1981 lades förundersökningen ned genom beslut av polismyndigheten
i Tidaholm eftersom brott ej misstänktes. Kriminalvårdsstyrelsen
fattade den 27 mars 1981 följande beslut.

Från kriminalvårdsanstalten Tidaholm har överlämnats utredning rörande
omständigheterna kring intagne H:s dödsfall i samband med styrketräning
den 12 december 1980. Ärendet har jämväl kompletterats med utredning
verkställd vid polismyndigheten i Tidaholm.

Enär någon omständighet inte framkommit av beskaffenhet att kunna
läggas till grund för kritik av anstaltens rutiner vid larm och då någon
försumlighet inte heller kan läggas någon enskild tjänsteman till last i
samband med det inträffade avskriver kriminalvårdsstyrelsen ärendet från
vidare handläggning.

Jag remitterade ärendet till kriminalvårdsstyrelsen och infordrade yttrande
angående det lämpliga i att de intagna under fysisk träning hålls
inlåsta på sätt framgick av handlingarna i ärendet.

Av polisutredningen och den utredning som utförts vid kriminalvårdsanstalten
framgår bl. a. följande.

Mellan kl. 17.15 och 17.30 den aktuella dagen hade 17 intagna släppts in i
motionslokalen för att träna. De hade därefter låsts in och en vårdare hade
påböijat tjänst som gårdsvakt under det att en annan gick brandrundan i
anstalten. Omkring kl. 17.30 efter en stunds träning hade H., enligt intagnas
uppgifter, känt sig yr och snart blivit liggande medvetslös på golvet.
Medintagna gjorde upplivningsförsök och slog på larmet för att tillkalla
personal. De försökte också på andra sätt tilldra sig personalens uppmärksamhet.
H:s hjärta slutade dock slå efter cirka fem minuters upplivningsförsök.
De intagnas uppgifter om hur länge det dröjde innan personal kom
till platsen varierade mellan 5-6 minuter och 20-25 minuter. Larm från
motionslokalen inkom till centralvakten kl. 17.45 och cirka kl. 17.50 hade
personal kommit till lokalen. H. fördes på bår till mottagningsavdelningen
och personal försökte med hjärtmassage och mun-mot-mun-metoden, men
alla upplivningsförsök var förgäves. Ambulans hade rekvirerats kl. 17.56.
Läkare kom till anstalten och konstaterade dödsfallet kl. 18.45. Senare
företagen rättsmedicinsk undersökning visade att H:s död till fullo förklarades
av en blödning mellan de mjuka hinnorna på hjärnans bas utgången
från ett brustet pulsåderbråck. Utredningen gav vidare vid handen att det
var vanligt med falsklarm från de intagna när de vistades i motionslokalen.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt remissvar följande.

Motionsutövning är en viktig form av fritidsverksamhet vid kriminalvård
sanstalterna, i synnerhet vid de slutna riksanstalterna. Det är därför
naturligt att man så långt det är möjligt försöker tillgodose de intagnas
intresse av att utnyttja de möjligheter som står till buds för fysisk träning.

124

Emellertid är det förenat med uppenbara olägenheter att låta intagna utöva
idrott utan tillsyn av personal antingen det rör sig om fysisk träning eller
annan idrottsverksamhet. Sådan verksamhet bör äga rum under former
som medger att personal kan ingripa utan dröjsmål då en uppkommen
situation så kräver. En intagen kan under idrottsutövande råka ut för skada
som fordrar snabb hjälpinsats, våld intagna emellan kan göra det nödvändigt
att personal går emellan osv. Effektiva ingripanden i sådana situationer
torde svårligen kunna göras om inte personal direkt övervakar de
intagnas idrottsutövande. Det är, enligt styrelsens mening, inte tillfredsställande
att de intagna i första hand har att lita till ett larmsystem för att
påkalla uppmärksamhet.

Enligt vad styrelsen inhämtat torde vid de slutna riksanstalterna fysisk
träning och annan idrottsutövning som regel äga rum under tillsyn av
anstaltspersonal. Såvitt avser Tidaholmsanstalten har emellertid tidigare
till följd av knappheten på personal och konstruktionen av då gällande
tjänstgöringsschemata personaltillsyn inte ansetts kunna utgå under de
intagnas frivilliga motionsträning. Styrelsen har därför i anledning av den
aktuella olyckshändelsen förklarat sig inte vilja rikta kritik mot någon
enskild tjänsteman vid anstalten. Efter förhandlingar mellan anstaltsledningen
och de lokala personalorganisationerna har numera tjänstgöringsschemata
vid anstalten lagts om. Styresmannen vid anstalten Per-Åke
Palmquist har upplyst att de intagnas idrottsutövande numera regelmässigt
äger rum i närvaro av minst två anstaltstjänstemän. Detta har emellertid
inte kunnat ske utan en försvagning av bevakningsfunktionen på andra
avsnitt av anstaltsverksamheten. Med hänsyn till de intagnas stora intresse
för här ifrågavarande fritidsaktivitet och betydelsen av att denna alltjämt
skall stå till förfogande för de intagna har styrelsen - om än med viss
tvekan - godkänt anstaltsledningens dispositioner i denna del.

Jag vill gärna understryka vad kriminalvårdsstyrelsen anfört om det
olämpliga i att låta intagna utöva fysisk träning utan tillsyn av personal.
Det kan aldrig uteslutas att ett snabbt ingripande från personal kan vara
påkallat i sådana situationer. Det är klart otillfredsställande att de intagnas
enda möjlighet till kommunikation med personal under motionsutövande i
Tidaholmsanstalten varit larmanordningen. Eftersom den saken nu åtgärdats
och då jag i övrigt inte funnit grund för kritik mot någon enskild
tjänsteman, avskriver jag ärendet från vidare handläggning.

Sekretess inom kriminalvården

A., som var intagen i kriminalvårdsanstalten Hinseberg, klagade hos JO
över att assistenten Ingela Frödén utan A:s samtycke hade lämnat ut
upplysningar om henne till hennes far. Hon uppgav att Ingela Frödén hade
upplyst fadern om hennes uppförande i anstalten, hennes brott och att hon
väntade ännu en rättegång och troligen skulle få längre straff. Detta hade
medfört stort psykiskt lidande för henne.

125

Efter remiss inkom styresmannen vid kriminalvårdsanstalten Hinseberg,
anstaltsdirektören Gert Dahlgren, med eget yttrande samt med yttrande
av Ingela Frödén.

Ingela Frödén anförde följande.

Undertecknad har vid aktuellt tillfälle tagit emot ett samtal från A:s far.
Han sade att han ej haft regelbunden kontakt med A men nu hört att hon
fanns på kriminalvårdsanstalten Hinseberg. Han bad nu att genom mig få
veta orsaken och strafftidens längd samt A:s förhållande på anstalten.
Undertecknad ser det som mycket viktigt att hålla föräldrar informerade
och det fanns ingen anledning att tro att det var någon annan än fadern som
jag talade med. Undertecknad gav då ut dessa uppgifter samt informerade
om vilka möjligheter det fanns för honom att besöka dottern och eljest
hålla kontakt. Efter samtalet informerade jag A och berättade då om vilka
uppgifter jag lämnat till honom.

Vid vaije aktuell kontakt är det alltid en fråga om bedömning. En
bedömning om det är till gagn för den intagne att hålla kontakt med
föräldern och lämna ut information. Vid det aktuella tillfället gjorde jag en
sådan positiv bedömning och tillmötesgick Ars far med uppgifter om straffpåföljd
och rutiner på anstalten.

Som assistent kommer dessa samtal ofta, oroliga föräldrar som önskar
besked om sina barn. En del har en kontinuerlig kontakt och önskar få
olika uppgifter verifierade, en del vill ha fullständig information då de ej
har på lång tid haft kontakt. Det är av stor vikt i behandlingsarbetet att
kunna samarbeta med anhöriga och genom att ge korrekt information och
ha ett öppet språk byggs många värdefulla relationer upp. Det är för mig
helt främmande att undanhålla uppgifter för föräldrar som tar kontakt med
mig. Men det skall också sägas att det är en strävan att relationen barn
förälder skall stödjas och att vi på anstalten aktivt arbetar för detta mål.
Bedömning sker dock i varje särskilt fall och det är en svår avvägning
många gånger. Det är möjligt att vad jag som assistent bedömer som
positivt ses ibland som negativt av den intagne. Det beror enligt mig på att
jag ser saken i ett längre perspektiv.

Dahlgren anförde bl. a. följande.

Frågan om vilka uppgifter vi som kriminalvårdspersonal får lämna ut om
intagna är mycket svår att precisera. Det går knappast att lämna några
mallar till personalen om detta utan här måste den enskilda handläggaren
vid kontakt med utomstående personer göra personliga omdömen om det
kan vara till skada eller nytta för den intagna, och kanske även i vissa fall
göra bedömning om det kan vara till nytta eller skada för andra eller
samhället.

I vårt arbete lägger vi ner ett stort arbete på att försöka få de personer
som kommer hit ut i välordnande förhållanden i samband med frigivningen.
I detta arbete ingår att få kontakt med för den intagna positiva personer
ute i samhället. Våra handläggande assistenter håller dagligen på med att
försöka få de intagna som endast har fått negativa narkotikakontakter att
återknyta tidigare positiva kontakter. Helt naturligt kommer föräldrar,
makar, barn och annan nära släkt att bli föremål för vårt intresse om de kan
vara behjälpliga vid den intagnas återinträde i samhället vid frigivningen.

126

Vid Hinseberg har vi arbetat särskilt med dessa frågor. Vi har på eget
initiativ startat en särskild introduktionsavdelning där de nyinkomna får
vara de två första veckorna och där det görs upp ett förslag till behandlingsplan.
Under den tid de intagna är på introduktionsavdelningen får de
per telefon kontakta anhöriga, kontakta tidigare arbetsgivare, arbetsförmedlingstjänstemän,
frivårdstjänstemän, bostadsförmedling och alla andra
tänkbara personer eller inrättningar som kan vara till hjälp vid frigivningsarbetet.
Under dessa veckor upptäcker vi ofta att intagna ofta inte haft
kontakt med sina anhöriga på långa tider pga ihållande narkotikamissbruk.
Här ser vi det värdefullt om kontakten med närstående återupptages
då nu den intagna kommit bort från narkotikahanteringen och lever drogfritt
här. Vi får möjlighet att försöka få hit föräldrarna på besök och kanske
får möjlighet att få dem att åter göra ett försök med att placera den intagna i
familjen. Vi blir ideligen uppringda av oroliga föräldrar som är förtvivlade
över att deras barn hamnat på Hinseberg. Det finns också föräldrar som
kan andas ut och ser det positivt att det äntligen blivit stopp med narkotikahanteringen
för deras dotter och vill vara med och hjälpa till i rehabiliteringsarbetet.

Här står vi inför väldigt svåra avgöranden. Vi har ofta kännedom om den
intagnas anhöriga genom personundersökningen, men det är inte alltid.
Ibland får vi göra personliga omdömen hur vi skall ställa oss under dessa
anhörigas samtal med oss om den intagna. Helt naturligt tar assistenterna
upp dessa frågor med de intagna om vilka förhållanden de har till sina olika
anhöriga, men det blir ändå svårt då man står inför det aktuella fallet hur
mycket man får berätta. Det får dock ses som angeläget att den anhörige
som ringer får uppfattningen att vi vill ställa upp och hjälpa den intagna i
frigivningsarbetet. Frigivningsförberedelsearbetet är så svårt att det är helt
förståeligt om assistenterna på alla sätt försöker få positiva kontakter och
då också ställs inför förhållandet att de i ett enskilt fall gör misstag och
berättar för mycket.

På Hinseberg är vi lyckligt lottade att ha tre unga aktiva socionomer på
assistenttjänsterna. En av dessa är den nu aktuella Ingela Frödén. Hon är
assistent för introduktionsavdelningen och för de intagna som är på våra
två drogfria avdelningar. Till Ingela Frödéns största förtjänster hör att hon
är mycket medveten om vad hennes rehabiliterande uppgifter skall leda
fram till. Detta gör att hon ibland ej omgående får förståelse från de
nyinkomnas sida, men väl från de intagna som varit här en tid och fått
uppleva resultatet av Frödéns aktiva insatser. I det nu aktuella fallet har
Ingela Frödén gjort en personlig bedömning då A:s fader ringde upp. De
uppgifter hon lämnade ser jag dock inte som allvarliga i normalfallet, då
dessa uppgifter går att få även från annat håll t ex från domstolen. Eftersom
fadern ringde hit till anstalten måste han ju dessutom även känna till
att hon fanns här och avtjänade fängelsestraff. Jag kan inte finna att A kan
ha blivit utsatt för ett stort psykiskt lidande pga att hennes fader fått
bekräftat att hon fanns här och hur länge hon skulle stanna här.

I beslut den 27 maj 1982 (i ärende dnr 2058-1981) uttalade JO Wigelius
följande.

Sekretesslagens (1980:100) bestämmelse i 7 kap. 21 § har följande lydelse.

Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om den som dömts att

127

undergå kriminalvård, om det kan antas att han eller någon honom närstående
lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld
eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte
beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder
och inte heller beslut i annat fall enligt lagstiftningen om kriminalvård i
anstalt. Ifråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst
femtio år.

Sekretesslagen reglerar såväl handlingssekretess som tystnadsplikt. Föremålet
för sekretessen är uppgiften som sådan, vare sig den meddelas
muntligen eller skriftligen.

I föreliggande fall är det närmast fråga om att söka bedöma huruvida det
kunnat antas att A. eller någon henne närstående skulle komma att lida
men om uppgifter om henne röjdes, alltså att göra en s.k. skadebedömning.

Enligt vad som uttalas i förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80: 2
del A s. 83) har begreppet ”men” en vid innebörd. I princip bör allt som
den berörda individen upplever som ett mera påtagligt obehag kunna
betraktas vid skadebedömningen. Ordet används i första hand i fråga om
integritetskränkningar, men det kan i vissa sammanhang inbegripa också
ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Främst åsyftas således sådana
skador som att någon blir utsatt för andras missaktning om hans personliga
förhållanden blir kända. Redan den omständigheten att vissa personer
känner till en för någon enskild ömtålig uppgift kan i många fall anses vara
tillräckligt för att medföra men. Utgångspunkten för en bedömning av om
men föreligger (skadebedömning) måste således vara den berörda personens
egen upplevelse. Bedömningen måste självfallet korrigeras på grundval
av gängse värderingar i samhället. Enbart det förhållandet att en person
tycker att det i största allmänhet är obehagligt att andra vet var han bor kan
t. ex. inte anses innebära men i den avsedda bemärkelsen.

Dessa uttalanden om vad som ligger i begreppet men skall ställas mot
andra uttalanden som har gjorts under förarbetena till sekretesslagen angående
frågan om en myndighet, som skall bedöma huruvida uppgifter om
en enskild får lämnas ut, skall ta kontakt med den enskilde och höra efter
vilken inställning denne har. Av dessa uttalanden framgår att skadebedömning
normalt skall ske utan att myndigheten tar en sådant kontakt (se
Handlingssekretess och tystnadsplikt. Ds Ju 1977:11, del 2 s. 266, jfr prop.
1979/80:2 del A s. 332). Detta torde innebära att den bedömning av vilken
upplevelse den enskilde har av att uppgifter om honom lämnas ut i de flesta
fall måste grundas på vad som i allmänhet anses vara ömtåliga uppgifter.
Att många uppgifter inom kriminalvården hör till kategorin av sådana
ömtåliga uppgifter är givet. Redan det förhållandet att någon är dömd att
undergå kriminalvård, vare sig i frihet eller i anstalt, får således normalt
anses vara en uppgift, vars röjande kan antas medföra men för den enskilde.
Också uppgifter om vilka brott som en påföljd avser och t. ex. längden

128

av ett fängelsestraff hör givetvis till kategorin känsliga uppgifter (jfr prop.
1979/80:2 del A s. 219). Även om uppgifter av detta slag är offentliga hos
domstolarna omfattas de alltså av sekretess inom kriminalvården.

Vad jag nu har sagt innebär, jämfört med de uttalanden som har gjorts i
förarbetena till sekretesslagen om det s. k. raka skaderekvisit som används
i 7 kap. 21 § (prop. 1979/80: 2 del A s. 80), att en kriminalvårdsmyndighet
normalt sett inte kan lämna ut uppgifter om de personer som är dömda att
undergå kriminalvård till andra enskilda.

Å andra sidan utesluter inte sekretessen inom kriminalvården att uppgifter
under vissa förutsättningar lämnas till andra enskilda. 1 första hand
innebär ett samtycke från den som sekretessen skall skydda att uppgifter
kan lämnas ut (14 kap. 4§ sekretesslagen). Bestämmelserna i 7 kap. 21 §
sekretesslagen anses vidare inte hindra att kriminalvårdspersonalen tar
kontakt med utomstående för att hjälpa en klient, men därvid skall iakttas
största möjliga diskretion angående klientens bakgrund (prop. 1979/80:2
del A s. 219). Ett uppgiftslämnande kan i så fall stödjas på 1 kap. 5 §
sekretesslagen, som anger att sekretess inte utgör hinder mot att en uppgift
lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall
kunna fullgöra sin verksamhet (i detta fallet att slussa ut klienten i samhället
igen). En skadebedömning kan också leda till att det men, som normalt
består i att utlämnande av uppgifter om t. ex. en påföljd medför att den
dömde utsätts för andras missaktning, får antas utebli om den som skall ha
uppgifterna skall hjälpa den dömde. Denna situation står samtyckesfallet
nära (jfr prop. 1979/80:2 del A s. 331 angående s. k. presumerat samtycke).
Ett sådant utfall av skadebedömningen förutsätter dock att den som skall
fa uppgifterna är känd för den som lämnar ut dessa. Så kan vara fallet
antingen om utlämnandet sker på initiativ från kriminalvårdspersonalen
eller om det är fråga om en person som själv tar kontakt med en kriminalvårdsmyndighet
och självmant talar om vem han är och vilket syfte han
har. En efterforskning av syftet hos den som vill ta del av uppgifter hos
myndighet är i princip inte förenlig med det tryckfrihetsrättsliga anonymitetsskyddet.
Det kan dock knappast anses stötande från offentlighetssynpunkt
att ställa kravet att sökanden för att få ut en normalt sekretessbelagd
uppgift talar om vem han är och vad han skall med uppgiften till. Sådan
information kan ju i vissa fall leda till att skadeprövningen utfaller så att
någon skada ej bedöms kunna uppkomma av att sekretessbelagda uppgifter
utlämnas. En annan faktor vid bedömningen är givetvis vad den
presumtiva uppgiftsmottagaren redan vet. Att lämna mera detaljbetonade
uppgifter om t. ex. strafftider till den som känner till straffets ungefärliga
längd är knappast menligt.

Här skall observeras att beslut av kriminalvårdens nämnder och beslut i
övrigt enligt lagstiftningen om kriminalvård i anstalt är undantagna från
sekretessen. Om någon begär att få veta innehållet i ett visst beslut måste
alltså uppgift härom utlämnas.

129

Dahlgren och Ingela Frödén har anfört att de ser det som värdefullt att
understödja och hjälpa till att återetablera en i många fall försummad
kontakt mellan intagna och deras föräldrar. Jag vill gärna uttala mitt fulla
stöd för denna strävan, som ligger väl i linje med kriminalvårdslagstiftningen
och dess syften. Det är emellertid viktigt att man här verkar i samförstånd
och samarbete med den intagna. Mot den intagnas uttryckliga vilja
torde i princip ej kontakt kunna tas med föräldrarna (jfr förarbetena till
lagen om kriminalvård i anstalt prop. 1974: 20 s. 119). Det är givetvis också
på sin plats, att en bedömning av kontaktens lämplighet görs. Man kan
tyvärr inte helt bortse från att en del familjekontakter varit dåliga helt
enkelt därför att de varit skadliga. För att i det sammanhanget återknyta till
frågan om uppgiftslämnande kan det möjligen också finnas anhöriga som
ställer frågor om den intagna i syfte att utnyttja kunskapen till men för
henne. Jag uttalar mig nu utan särskild syftning på det förevarande fallet.

Som en sammanfattning kan jag säga följande. Sekretessreglerna gäller
även gentemot anhöriga till den intagna. En prövning av risken för men
eller faran för våld måste alltid göras. Det går inte att generellt ange i vad
mån föräldrar skall få uppgifter som rör den intagne. I ett visst fall kan det
vara till hjälp för den intagna att vissa uppgifter lämnas ut, men uppgiftslämnande
mest i syfte att lugna oroliga anförvanter kan ej generellt anses
tillåten utan den intagnes samtycke.

Jag vill erinra om att det givetvis är av största vikt att man som tjänsteman
förvissar sig om att en person som begär sekretesskyddade upplysningar
verkligen är den han eller hon utger sig för att vara. Motringning vid
telefonsamtal eller annan kontroll bör göras. Det räcker inte med att det
”inte finns någon anledning tro att det är någon annan”.

De uppgifter som lämnats ut har enligt Ingela Frödén gällt strafftid och
uppgifter som har samband med domen och även ”A:s förhållande på
anstalten”. Om det rört sig om någon mera detaljerad redogörelse för A:s
uppförande m.fl. upplysningar om henne eller om det varit fråga om mer
allmän information om vad anstaltsvistelsen innebär, upplysningar som
inte varit direkt relaterade till Ars person och som således inte varit
sekretesskyddade, kvarstår som något oklart. A. har inte heller själv
närmare preciserat om det varit någon speciell upplysning som orsakat
henne särskilt men.

På grundval av det föreliggande materialet kan jag alltså inte uttala mig
om huruvida Ingela Frödén handlat i överensstämmelse med gällande
regler. Jag vill emellertid gärna nämna att jag av hennes yttrande fått
intrycket att hon inte handlat utan eftertanke. Hennes resonemang tyder
på att hon är kompetent att göra erforderliga bedömningar i sådana här
frågor.

9 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 1

130

Kritik mot kriminalvårdsnämnden för handläggningen av ärende,
vari beslutanderätten i fråga om frigivningspermission delegerats till
övervakningsnämnd. Bl. a. har kriminalvårdsnämnden ej ansetts ta
tillräckligt ansvar för sådana beslut. Fråga också om innebörden av
att delegation återkallas

Beträffande den i kriminalvårdsanstalt intagne Kent K., f. 1953, hade
kriminalvårdsnämnden den 2 april 1979 fattat ett s.k. principbeslut om
villkorlig frigivning och bemyndigat övervakningsnämnden att besluta angående
frigivningspermission. Vid sammanträde den 5 december 1979
fattade övervakningsnämnden i Norrtälje sådant beslut. Sedan kriminalvårdsnämnden
underrättats därom beslöt nämnden att återkalla principbeslutet
och bemyndigandet. Av allt att döma ansågs därmed också beslutet
om frigivningspermission vara annullerat.

En ledamot av övervakningsnämnden klagade hos JO över kriminalvårdsnämndens
handläggning.

I remissyttrande till JO redogjorde kriminalvårdsnämnden inledningsvis
för innehållet i vissa lagbestämmelser m.m. samt för syftet med och
förutsättningarna för beslut om frigivningspermission. Nämnden anförde
sedan följande.

Kriminalvårdsnämnden tillämpar, enligt en praxis som går långt tillbaka
i tiden, en ordning med s. k. principbeslut om villkorlig frigivning. Beslutet
meddelas viss tid före den dag då den intagne enligt kriminalvårdsnämndens
bedömande bör beviljas villkorlig frigivning. Det är av innehåll att
kriminalvårdsnämnden förklarar sig beredd att besluta om villkorlig frigivning
så snart den intagnes frigivningsförhållanden tillfredsställande ordnats,
dock tidigast viss angiven dag och under förutsättning att mellankommande
omständigheter inte föranleder till annat. Ändamålet med denna typ
av beslut är att anstalten och den intagne skall ges tillfälle att förbereda
frigivningen i god tid före den frigivningsdag som ställts i utsikt. Om
frigivningsförhållandena inte kan förväntas bli ordnade före den angivna
frigivningsdagen kombineras principbeslutet vanligen med ett bemyndigande
för övervakningsnämnden att besluta om frigivningspermission från
nämnda dag. När frigivningsförhållandena är ordnade meddelas beslut om
villkorlig frigivning. Om den intagne då har frigivningspermission övergår
denna direkt i villkorlig frigivning.

Den ovan beskrivna gången är den som förekommer i flertalet fall.
Emellertid inträffar inte sällan efter kriminalvårdsnämndens principbeslut
ändrade förhållanden som ger nämnden anledning att ompröva och eventuellt
upphäva principbeslutet om villkorlig frigivning. Den intagne gör sig
exempelvis skyldig till ny brottslighet under strafftiden. Upphävs principbeslutet,
upphäver nämnden också det med detta förknippade bemyndigandet
för övervakningsnämnden att besluta om frigivningspermission.
Kriminalvårdsnämnden förfogar därvid över den beslutanderätt som tillkommer
nämnden i fråga om villkorlig frigivning och frigivningspermission.
Detta kan enligt nämndens mening ske oberoende av om den intagne
befinner sig i anstalt eller på frigivningspermission och oberoende av om
eventuell frigivningspermission beslutats av kriminalvårdsnämnden eller
efter dess bemyndigande av övervakningsnämnden.

131

Kriminalvårdsnämnden kom härefter in på K:s verkställighetsförhållanden.
De närmare uppgifterna därom utelämnas här av utrymmesskäl. Det
kan dock nämnas att K. efter principbeslutet den 2 april 1979 två gånger
avvikit från anstalt, dömts till sex månaders fängelse samt tre gånger haft
frigivningspermission som han misskött, varvid han sista gången den 17
november 1979 gripits av polis som misstänkt för inbrottsstöld i en bostad,
vilket brott K. erkänt.

Under hänvisning till det inträffade upphävde övervakningsnämnden i
Uppsala frigivningspermissionen och återkallade ett tidigare lämnat tillstyrkande
av villkorlig frigivning. Beslutet inkom till kriminalvårdsnämnden
den 22 november. K. omplacerades till Norrtäljeanstalten. Två tredjedelar
av strafftiden hade nu förflutit den 31 oktober. Åtal väcktes mot K.
för inbrottsstölden och åklagaren meddelade anstalten att K. skulle komma
att begäras häktad om han före huvudförhandlingen finge lämna anstalten.
Kriminalvårdsnämndens redogörelse innehöll vidare följande.

Föredragande i kriminalvårdsnämnden Lars-Åke Pettersson informeras
1979-12-04 av assistenten Jan Herder, kva Norrtälje om åklagarens inställning
och om att K. ansökt om fp fr. o. m. 1979-12-06 samt att hans ansökan
kommer att behandlas vid ÖVN:s sammanträde 1979-12-05 ävensom om
att K kommer att avhämtas av polis för inställelse till häktningsförhandling
1979-12-06. Pettersson å sin sida informerar Herder om KVN:s praxis av
innehåll att principbeslut gäller under förutsättning att mellankommande
omständigheter, såsom en ny lagakraftvunnen dom — Uppsala tr:s dom
1979-08-09 - inte föranleder annat. Pettersson anhåller att ÖVN:s ställningstagande
i ärendet utan dröjsmål (37 § tillämpningskungörelsen) anmäls
till KVN.

Övervakningsnämnden hade vid sitt sammanträde den 5 december beviljat
K. frigivningspermission fr. o. m. den 6 december t. o. m. den 19 december,
varefter kriminalvårdsnämnden vid telefonsammanträde samma den 5
december upphävt sitt beslut den 2 april 1979.

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om den fortsatta handläggningen
fortfor kriminalvårdsnämnden:

Det bör här anmärkas att ett beslut av kriminalvårdsnämnden om bemyndigande
för övervakningsnämnden att besluta om frigivningspermission
bör — även om bemyndigandet inte uttryckligen är till tiden begränsat
vara att uppfatta såsom gällande huvudsakligen för den situation och under
de förutsättningar som var för handen vid tiden för kriminalvårdsnämndens,
på övervakningsnämndens förslag grundade, ställningstagande.
Ändrade förhållanden, t. ex. ny brottslighet eller annan uppenbar misskötsamhet
från klientens sida, bör enligt kriminalvårdsnämndens mening i sig
utgöra hinder för övervakningsnämnd att med vetskap om de förändrade
förutsättningarna utnyttja bemyndigandet.

Kriminalvårdsnämndens beslut 1979-12-05 har fattats i enlighet med vad
som förut anförts om nämndens rätt att förfoga över frågorna om villkorlig
frigivning och frigivningspermission och bör ses mot bakgrunden av att

132

övervakningsnämnd trots upprepad misskötsamhet från K:s sida förordnat
från tid till annan om förnyade frigivningspermissioner för K med stöd av
kriminalvårdsnämndens ursprungliga bemyndigande. Ett sådant utnyttjande
av delegationsmöjligheten i 34 § KvaLK kan enligt kriminalvårdsnämndens
uppfattning inte stå i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner.

Det kan emellertid ifrågasättas om inte kriminalvårdsnämndens beslut
också bort innefatta ett uttryckligt upphävande av övervakningsnämndens
förordnande om frigivningspermission. Detta hade varit önskvärt som
förtydligande.

Beträffande nödvändigheten av ett sådant förtydligande i det aktuella
fallet beträffande K, som fortfarande befann sig i anstalt, är dock att anföra
att kriminalvårdsnämndens beslut om villkorlig frigivning måste uppfattas
som en faktisk förutsättning för frigivningspermission. Detta sammanhänger
med syftet med frigivningspermission och det förhållandet att möjligheten
för K att erhålla permission direkt anknutits till principbeslutet om
villkorlig frigivning. På anstalten har man också uppenbarligen tolkat innebörden
av kriminalvårdsnämndens beslut på angivet sätt.

Slutligen anförde kriminalvårdsnämnden bl. a. att det inte funnits någon
avsikt att påverka övervakningsnämndens beslut i ärendet.

Sedan klaganden avgett påminnelser inhämtades också övervakningsnämndens
yttrande. Nämnden anförde följande.

1. Övervakningsnämndens praxis

Gällande regler har kommit att tillämpas så att en intagen med en
strafftid av sex månader eller däröver friges så gott som undantagslöst, då
han avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Är hans sociala situation ordnad
på godtagbart sätt blir han villkorligt frigiven och eljest beviljas han frigivningspermission.
En sådan permission kan dras in vid misskötsamhet. I de
flesta fall beror indragning på att vederbörande inte håller kontakt med
övervakare och skyddskonsulent; han undandrar sig därigenom den kontroll
som sker genom rapporter till nämnden.

Blir den som har frigivningspermission ånyo lagförd för brott utgör detta
förhållande enligt nämndens mening inte ensamt skäl att avbryta permissionen.
Prövning av fråga om frihetsberövande på grund av det nya åtalet
tillkommer då åklagare eller domstol enligt gällande regler om anhållande
och häktning. Ett frihetsberövande, som en av nämnden indragen permission
faktiskt medför, skulle nämligen innebära att nämnden i denna fråga
satte sig i åklagarens eller domstolens ställe utan iakttagande av de rättssäkerhetskrav
som stadgas för anhållande och häktning. Enahanda bedömningsgrunder
tillämpas av nämnden, när fråga är om att bevilja frigivningspermission
eller förlänga sådan för en intagen, som står under åtal eller är
fälld till ansvar genom en icke lagakraftvunnen dom, som han förklarar sig
skola överklaga. Även i detta fall bör fråga om frihetsberövande ankomma
på åklagare eller domstol genom prövning om förutsättningar föreligger för
anhållande eller häktning.

Självklart är att nämnden bedömer fall av detta slag lika oberoende av
om nämndens befogenhet grundar sig på lag eller på bemyndigande av
kriminalvårdsnämnden.

133

2. Kriminalvårdsnämndens bemyndigande/i

I fall av det slag sorn avses i förevarande anmälan tar föredragande
assistent på kriminalvårdsanstalten alltid kontakt med kriminalvårdsnämndens
sekretariat för att efterhöra om det många gånger långt tillbaka i tiden
meddelade bemyndigandet fortfarande gäller. Ingen av övervakningsnämndens
ledamöter kan påminna sig att svaret någon gång blivit annat än
att bemyndigandet gäller. Nämnden har flera gånger varit obenägen att
utnyttja bemyndiganden, som givits under andra förhållanden än de aktuella,
men ansett, att den inte kunnat undandraga sig att pröva frågan om
frigivningspermission så länge bemyndigandet inte upphävts utan tvärtom
uttryckligen förklarats vara i kraft. Nämnden har svårt att inse att frågan
om bemyndigandets giltighet skall prövas av övervakningsnämnden och
inte av kriminal vårdsnämnden.

Slutligen anförde övervakningsnämnden bl. a. att ledamöterna fått det
bestämda intrycket att kriminalvårdsnämndens bemyndigande fortfarande
gällde och förpliktade övervakningsnämnden att taga ställning, men att
kriminalvårdsnämnden inte skulle godtaga att övervakningsnämnden biföll
frigivningspermissionen.

I beslut den 30 december 1981 (i ärende dnr 3263-1979) uttalade JO
Wigelius följande.

Om kriminalvårdsnämnden stadgas bl. a. i 37 kap. 3 § och 7 § brottsbalken.
Nämndens uppgifter är enligt brottsbalken begränsade till att avse
prövning av besvär över övervakningsnämnds beslut i ärenden om villkorlig
frigivning. Med stöd av bemyndigande i 16 § brottsbalkens promulgationslag
har emellertid på kriminalvårdsnämnden lagts uppgiften att i stället
för övervakningsnämnd pröva frågor angående villkorlig frigivning av
dem som undergår fängelse i mer än ett år.

Enligt 33 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) kan intagen som
undergår fängelse beviljas s. k. frigivningspermission under viss längre tid
till förberedelse av frigivning eller överförande till vård utom anstalt. I de
fall där kriminalvårdsnämnden enligt vad ovan sagts har att besluta om
villkorlig frigivning ankommer det enligt 54 § KvaL också på denna nämnd
att pröva bl. a. fråga som avses i 33 §. Denna beslutanderätt kan kriminalvårdsnämnden
enligt 34 § kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tilllämpningen
av lagen om kriminalvård i anstalt (KvaLK) bemyndiga övervakningsnämnd
att utöva. Har sådant bemyndigande meddelats kan övervakningsnämnden
i sin tur bemyndiga styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt
där den intagne finns att i brådskande fall eller eljest när
särskild anledning därtill förekommer besluta i frågan. Övervakningsnämnd
skall enligt 37 § KvaLK snarast underätta kriminalvårdsnämnden
om beslut som övervakningsnämnden eller styresmannen meddelat med
stöd av bemyndigande enligt 34 § kungörelsen.

I förevarande fall hade kriminalvårdsnämnden i samband med att denna
fattat principbeslut om frigivning av K. lämnat vederbörande övervakningsnämnd
bemyndigande att besluta om frigivningspermission beträffan -

134

de denne. Bemyndigandet hade sedan utnyttjats av övervakningsnämnden
i Norrtälje den 11.4.1979 samt - sedan beträffande K. tillkommit ännu en
dom å fängelse — av övervakningsnämnden i Uppsala den 19.9 och den
14.11.1979. Det får givetvis förutsättas att kriminalvårdsnämnden fått föreskriven
underrättelse om dessa beslut. Den 22.11.1979 hade vidare till
kriminalvårdsnämnden inkommit det beslut av övervakningsnämnden i
Uppsala, i vilket under hänvisning till inbrottsstölden den 17.11.1979 den
senaste frigivningspermissionen hävts och tillstyrkandet av villkorlig frigivning
återkallats.

Det var mot den nu återgivna bakgrunden som kriminalvårdsnämndens
föredragande den 4 december underrättades om att övervakningsnämnden
i Norrtälje nästa dag skulle komma att behandla fråga om ny frigivningspermission
för K. Tydligen har föredraganden då gjort något, kanske en
smula dunkelt, uttalande om hur principbeslutet från april månad skulle
förstås i betraktande av nytillkomna omständigheter, främst den lagakraftvunna
domen från augusti månad. Annat synes ej ha varit förutsatt än att
bemyndigandet för övervakningsnämnden att fatta beslut om frigivningspermission
fortfarande gällde. En annan sak är att det får antagas ha
framgått att behandling i kriminalvårdsnämnden var att vänta för den
händelse övervakningsnämnden skulle komma att bevilja permissionen.

Ett naturligt betraktelsesätt är att åt en annan myndighet meddelad
delegation gäller tills den återkallas. Det kan naturligtvis tänkas att ett
bemyndigande utformas så, att det gäller för viss tid eller under någon
bestämd förutsättning. Kriminalvårdsnämnden kunde exempelvis vid ett
bemyndigande enligt 34 § KvaLK tänkas föreskriva att det gäller under
förutsättning att strafftidsresolutionen ej ändras. I förevarande fall synes
dock icke det lämnade bemyndigandet ha varit på sådant sätt villkorat
fastän det varit nära anknutet till principbeslutet angående villkorlig frigivning.

Någon erinran kan således ej från denna utgångspunkt riktas mot att
övervakningsnämnden i Norrtälje med stöd av bemyndigandet beslöt om
frigivningspermission för K. Huruvida beslutet i övrigt varit välgrundat
och lämpligt är ett annat spörsmål som jag knappast har anledning att i
detta ärende gå in på. Det ankommer på kriminalvårdsnämnden att leda
praxis på detta område. Jag vill endast mera parentetiskt säga, att övervakningsnämndens
synpunkter på betydelsen av ny lagföring inte kan frånkännas
en viss principiell relevans.

Det finns anledning understryka vikten av att tvekan ej kan uppstå
rörande beslutsbefogenheterna i sådana fall som det förevarande. En myndighet
som bemyndigats att fatta vissa beslut har att utföra den delegerade
uppgiften på eget ansvar och kan inte avbörda sig ansvaret eller frånhändas
detta annat än genom delegationens återkallande. Övervakningsnämnd
som erhållit bemyndigande enligt 34 § KvaLK får dock i sin tur i viss
utsträckning delegera beslutanderätt till styresman vid anstalt. Med rätta

135

har sålunda i detta ärende framhållits hur osäkert rättsläget skulle bli - för
övervakningsnämnder, styresmän och intagna — om icke dessa kan förlita
sig på kriminal vårdsnämndens delegationsbeslut.

Det ligger i sakens natur att ett med stöd av lämnat bemyndigande fattat
beslut gäller tills det i vederbörlig ordning — efter besvär eller annorledes
- ändras eller upphäves. Det förfaller givetvis inte genom att endast
delegationen i efterhand återkallas. Jag vill därför livligt tillstyrka att
kriminalvårdsnämnden för den händelse ett liknande fall skulle uppkomma
återkallar den intagnes permission genom uttryckligt beslut.

Vad angår kriminalvårdsnämndens principbeslut från april månad synes
verkliga förhållandet ha varit att detta efterhand kommit att i sådan grad
sakna aktualitet att det svårligen låter sig sägas vad betydelse det kunde
ha. Kriminalvårdsnämndens underlåtenhet att upphäva eller ändra beslutet
synes dock ha kunnat tolkas så att K. skulle friges efter två tredjedelar
av den aktuella strafftiden sedan hans frigivningsförhållanden ordnats. För
ovissheten om vad som egentligen här gällde synes endast kriminalvårdsnämnden
kunna lastas. Det torde kunna hävdas att kriminalvårdsnämnden
i större utsträckning än som synes ha varit fallet bort axla ansvaret för
beslut om frigivningspermission. Därvidlag synes det vara en mindre god
metod att i efterhand jäva den bedömning övervakningsnämnd gjort i
förlitande på delegation som ej blivit återkallad. Det synes i stället böra ske
genom att kriminalvårdsnämnden antingen avstår från att delegera frågan
till övervakningsnämnd eller att den med uppmärksamhet följer vad som
sker i ett ärende, efter det att principbeslut fattats och bemyndigande
lämnats, samt vid behov återkallar delegationen. Att nämnden alltid förfogar
över beslutanderätten i denna mening lär nämligen inte kunna betvivlas.
Om nämnden i detta fall tidigare bestämt sig för att återkalla delegationen
hade sålunda ingen erinran varit att göra däremot. Hela den ordning
som nu råder beträffande dem som dömts till fängelse i mer än ett år har sin
grund i att kriminalvårdsnämnden ansetts böra styra övervakningsnämndernas
praxis. Återkallande av delegation är ett naturligt och fullt legitimt
styrmedel.

Med dessa uttalanden avskriver jag ärendet från vidare handläggning.

Vissa övriga ärenden

Intagens möjligheter att få ta del av allmänna handlingar

N., som var intagen i en kriminalvårdsanstalt, skrev till JO och uppgav
bl. a. följande. Han hade hos en tingsrätt begärt att få kopior av vissa
handlingar i ett brottmål mot sedvanlig expeditionsavgift. Några veckor

136

därefter fick han av en assistent på anstalten reda på att tingsrätten sänt
över de handlingar som han begärt och att dessa kunde lösas mot en avgift
som uppgick till 1000 kr. N. hade inte ekonomiska möjligheter till detta
utan bad assistenten att returnera handlingarna till tingsrätten. Av ett brev
till N. från tingsrätten framgick emellertid att tingsrätten hade skickat
originalhandlingarna till anstalten för att bespara N. den dryga expeditionsavgiften.
N. skulle alltså under överinseende av en assistent få ta del
av originalhandlingarna. Detta hade inte N. fått veta utan han hade bibringats
uppfattningen att de översända handlingarna var fotokopior som måste
lösas.

Upplysningar och yttrande inhämtades från anstalten. En inspektör som
yttrade sig förklarade att anstalten inte kunde påta sig ansvaret för delgivning
av en sådan mängd originalhandlingar som det rörde sig om i detta
fall. Konsekvensen skulle bli att man band personal under avsevärd tid för
övervakning av den intagne. Om domstolen ville översända kopior hade
anstalten ingenting emot det. Han framhöll också att det fanns risk att
originalhandlingar förstördes eller försvann trots bevakning.

Ärendet remitterades därefter till kriminalvårdsstyrelsen, som i yttrande
anförde följande.

Den principiella utgångspunkten måste vara att en intagen i kriminalvårdsverket
skall ha samma rätt som andra personer att ta del av allmänna
handlingar som inte är hemliga. Eftersom den intagne som regel är förhindrad
att ta del av handlingarna på det ställe där dessa normalt förvaras, är
han för tillvaratagande av sin rätt beroende av att handlingarna översänds
till den anstalt, där han vistas, och att han där bereds tillfälle att ta del av
dem. Är det i sådant fall fråga om originalhandlingar, är det naturligt att
den översändande myndigheten kräver att handlingarna tillhandahålls den
intagne under kontinuerlig tillsyn av anstaltspersonal. Det är uppenbart att
vid sådant förhållande svårigheter av praktisk art kan uppstå, sammanhängande
med personalresurser och anstaltsrutiner. Detta gäller särskilt
om handlingarna är av stor omfattning. Samma svårighet kan föreligga om
den intagne vill ta del av originalhandlingar som mer permanent förvaras
på anstalten, t. ex. i hans personakt. I sådana situationer lär den intagne,
då fara i dröjsmål inte är för handen, få finna sig i att få del av handlingarna
på tider som med hänsyn till anstaltsarbetets behöriga gång är minst
besvärande för anstaltsledning och personal. Han torde även få acceptera
att, om materialet är omfattande, få del av detta i omgångar.

I det här föreliggande fallet borde enligt styrelsens mening större intresse
ha visats från anstaltens sida för att bereda N. tillfälle få del av de
handlingar som för hans genomläsande översänts till anstalten från tingsrätten.
Av utredningen framgår att N. inte ens beretts tillfälle att inför
anstaltsledningen få ange i vilken omfattning han önskade ta del av det
förvisso mycket omfattande materialet. Möjligheten borde ha undersökts
att träffa en överenskommelse med N. i detta hänseende liksom om lämpliga
tider för genomgång av materialet, innan detta återsändes till tingsrätten.
Styrelsen menar för sin del att anstalten härvid förfarit felaktigt.

137

I beslut den 20 november 1981 (i ärende dnr 3157-1980) förklarade JO
Wigelius att han delade kriminalvårdsstyrelsens uppfattning både i principfrågan
och i fråga om kritiken mot handläggningen av det aktuella ärendet.

Översättning av brottmålsdom till främmande språk

I en skrivelse till JO anförde KRUM klagomål i vissa avseenden mot en
kriminalvårdsanstalt. Bl. a. uppgavs att en person, som nyligen påböljat
verkställighet på anstalten av ett mer än tvåårigt fängelsestraff, hade
vägrats att få sin dom översatt till sitt eget språk.

Yttranden inhämtades från anstaltens styresman och från kriminalvårdsstyrelsen.

I beslut den 18 januari 1982 (i ärende dnr 1635-1980) uttalade JO Wigelius
följande.

För att det skulle ha ålegat kriminalvårdsanstalten att svara för översättningen
av den ifrågavarande brottmålsdomen har det — såsom framgår av
kriminalvårdsstyrelsens yttrande - fordrats att 9 § förvaltningslagen varit
tillämplig (”När myndighet har att göra med någon som ej behärskar
svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad. bör myndigheten
vid behov anlita tolk”). Det skall här framhållas att med tolk avses både
den som tolkar muntligt och den som gör en skriftlig översättning av en
handling. Redan av det skälet att den ifrågavarande brottmålsdomen,
såvitt framgår av utredningen, inte var avsedd att förekomma i något
ärende vid kriminalvårdsanstalten följer att stadgandet ej varit tillämpligt.
Det finns därför inte något att erinra mot att begäran om översättning av
domen avslogs.

Mera principiellt får jag anföra följande. Det borde vara självklart att en
till brottspåföljd dömd person som inte behärskar svenska får tolkhjälp så
att han kan få veta i detalj vad domen innehåller. Avkunnas domen i
samband med huvudförhandlingen finns i allmänhet tolk närvarande, som
kan översätta åtminstone de viktigaste delarna av domen. Emellertid bör
den dömde kunna ta del också av den skrivna domen. Meddelas domen
genom att hållas tillgänglig på rättens kansli, får den dömde nog vanligtvis
ingen hjälp alls genom domstolens försorg. Har den dömde biträtts av en
offentlig försvarare kan denne givetvis skaffa tolkhjälp. Ersättning härför
kan dock utgå av allmänna medel bara om han begär ersättning i tingsrätten,
innan handläggningen där är avslutad, för de beräknade kostnaderna
eller han i hovrätten yrkar ersättning för kostnaderna för ett eventuellt
överklagande. Den som efter domen är på fri fot kan vidare själv anlita
tolkhjälp, t. ex. genom en arbetskamrat eller en invandrarbyrå, så som
departementschefen uttalade i propositionen 1973:30 med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m. (s. 73). För den som efter domen är
häktad förekommer tolkning i samband med dels att dom eller domsbevis
delges, dels att frågan om nöjdförklaring behandlas. Vanligen torde dock

138

bara domslutet översättas i sådant sammanhang. De möjligheter till tolkhjälp
som den dömde sålunda har får betecknas som mindre tillfredsställande.
Enligt min mening finns starka skäl för att dessa möjligheter utvidgas,
även om vissa praktiska och ekonomiska skäl kan anföras mot en
sådan utvidgning. Jag anser att frågan härom har sådan vikt att den i
lämpligt sammanhang bör upptagas till närmare övervägande. Jag överlämnar
därför ett exemplar av detta beslut till justitiedepartementet.

Fråga om nytt föreläggande om inställelse vid kriminalvårdsanstalt bör
utfärdas i fall där verkställigheten fått anstå under längre tid

M. delgavs den 18 maj 1978 ett föreläggande att inställa sig vid kriminalvårdsanstalt
för verkställighet av ett honom ådömt fängelsestraff. Den 7
juli 1978 och den 11 september 1978 avslogs ansökningar från M. om
uppskov med verkställigheten. Till justitiedepartementet inkom den 21
september 1978 en nådeansökan från M. Regeringen avslog ansökan den
21 maj 1981.

I en skrivelse till JO klagade M. över att han på kvällen den 7 december
1981 utan föregående varning blivit hämtad i sin bostad av två polismän för
verkställighet av fängelsestraffet. M. bad att JO skulle undersöka varför
han inte först fått en skriftlig ”inkallelseorder”.

I beslut den 23 februari 1982 (i ärende dnr 3411-1981) uttalade JO
Wigelius följande.

Enligt 10 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. skall kriminalvårdsstyrelsen
förelägga den som skall undergå fängelse att senast viss
dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.
Kan det befaras att den dömde avviker eller efterkommer han inte föreläggande,
skall polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av
kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till anstalten. Av 13 § framgår
att om den dömde ingivit ansökan om nåd, skall verkställigheten under
vissa förutsättningar anstå i avvaktan på regeringens beslut i nådeärendet.

Av handlingar infordrade från kriminalvårdsstyrelsen framgår att sådant
föreläggande som omnämns i 10 § lagen om beräkning av strafftid delgavs
M. den 18 maj 1978. Enligt anvisning på den blankett som användes av
kriminalvårdsstyrelsen för detta ändamål skulle inställelse vid anstalt ske
inom 45 dagar från det att föreläggandet utkvitterats. På blankettens baksida
lämnades under punkten 5 följande upplysningar: En ingiven första
uppskovsansökan eller i vissa fall första nådeansökan medför att inställelse
ej behöver ske enligt den på framsidan angivna tidsperioden. Avslås uppskovsansökan
behöver ej inställelse ske förrän de i föreläggandet angivna
45 dagarna utgått. Efter denna tid skall vid avslagen uppskovs- eller
nådeansökan inställelse ske omedelbart.

Av handlingarna kan vidare utläsas att, eftersom M. ansökt om nåd,
verkställigheten fick anstå. Den 21 maj 1981 avslog regeringen M:s nådean -

139

sökan. I enlighet med det år 1978 utfärdade föreläggandet skulle därefter
M. omedelbart inställa sig vid anstalt. När så ej skedde begärde kriminalvårdsstyrelsen
den 29 juli 1981, utan att skicka ut nytt föreläggande eller
påminnelse om innehållet i det gamla, hos vederbörande polisstyrelse att
M. skulle förpassas till verkställighet. Den information som kriminalvårdsstyrelsen
erhöll från polisen som svar på sin förpassningsbegäran medförde
att M. därefter kom att efterlysas.

Kriminalvårdsstyrelsen ansåg sig uppenbarligen ha stöd för sin begäran
om förpassning av M. genom att denne inte efterkommit föreläggandet att
inställa sig vid anstalt. Emellertid kom det i förevarande ärende att dröja
hela tre år mellan föreläggandet och regeringens avslagsbeslut beträffande
den ingivna nådeansökan. Någon kontakt mellan kriminalvårdsmyndigheterna
och M. hade inte förekommit sedan september 1978. Det måste enligt
min mening betraktas som naturligt om den dömde efter så lång tid inte
längre har föreläggandet och dess anvisningar aktuella. En underlåtenhet
att hörsamma ett föreläggande behöver således i detta läge inte självklart
ha sin grund i tredska. Det är därför rimligt att den dömde — i de fall där
anstånd med verkställigheten kommer att bestå under avsevärd tid -tillställes ett nytt föreläggande eller åtminstone erinras om det redan utfärdade.
Jag förutsätter att så sker fortsättningsvis.

Dröjsmål med överföring av intagen från häkte till kriminalvårdsanstalt

I en skrivelse till JO anförde B. bl. a. följande. Han var offentlig försvarare
för K. Denne hade i april 1981 dömts till fängelse sex månader. K.
började avtjäna detta straff i juli 1981 samtidigt som han var häktad i ett
annat mål. I detta senare mål meddelade Svea hovrätt dom den 13 oktober
1981. Redan genom beslut den 6 oktober 1981 hade hovrätten hävt häktningen,
men ännu den 14 oktober 1981 hade K. inte blivit förflyttad från
häktet till kriminalvårdsanstalt.

K. biträdde klagomålen i en särskild skrivelse.

Yttrande inhämtades från kriminalvårdsregionens kansli i Stockholm. I
yttrandet, som avgavs av en inspektör vid regionen, anfördes bl. a. följande.
1 samband med att häktningen hävdes aktualiserades K:s anstaltsplacering.
Regionledningen ville emellertid avvakta domen den 13 oktober.
När inspektören fick underrättelse om hovrättsdomen, beslutades den 15
oktober att K. skulle placeras på kriminalvårdsanstalten Norrtälje så snart
det blev plats där. På placeringsbeslutet inverkade bl. a. den synnerligen
hårt ansträngda platssituationen på såväl regionens som närliggande regioners
lokalanstalter. K. kom till Norrtäljeanstalten den 27 oktober 1981.

I beslut den 17 februari 1982 (i ärende dnr 2716-1981) uttalade JO
Wigelius följande.

Såvitt framgår av utredningen kunde K. ha överförts från häkte till
kriminalvårdsanstalt den 6 oktober 1981. Något beslut härom fattades
emellertid ej förrän den 15 oktober och först den 27 oktober flyttades han
till kriminalvårdsanstalt.

140

Beslut att häva en häktning grundas inte sällan på att det inte är påkallat
att förvara den misstänkte i häkte, eftersom han, om häktningen hävs,
kommer att förvaras i kriminalvårdsanstalt för verkställande av tidigare
ådömd påföljd. I somliga fall är det dock andra bedömningar, t. ex. i
skuldfrågan, som utgör skälet till domstolens beslut. Om en domstol beslutar
att en tilltalad inte längre skall vara häktad och någon verkställbar
påföljd enligt tidigare dom ej föreligger skall personen i fråga omedelbart
släppas fri. Från häktets sida måste man givetvis genast vidta de åtgärder
som är påkallade i det enskilda fallet; frisläppande eller kontakt med
regionledningen för beslut i placeringsfrågan. I det senare fallet ankommer
det på regionledningen att omedelbart fatta beslut om placering. Jag är
medveten om de särskilda svårigheter som uppkommer för de ansvariga
myndigheterna till följd av den ytterst ansträngda platssituation som rått
och råder i häkten och kriminalvårdsanstalter. Det är emellertid allvarligt
om en person onödigtvis måste kvarstanna i häkte trots att domstolen hävt
häktningen. I det föreliggande fallet har regionledningen dessutom dragit
ut på den redan alltför långsamma processen att få fram en anstaltsplats för
K.; först en vecka och därpå ytterligare två dagar. Sammanfattningsvis vill
jag framhålla, att det är mycket otillfredsställande att K. inte kunnat flyttas
från häktet till anstalt någorlunda snabbt efter domstolens beslut att häva
häktningen. Ansvariga beslutsfattare i regionledningen kan alltså inte undgå
kritik men jag finner mig med hänsyn till omständigheterna kunna
stanna därvid.

Ett brev som en intagen velat skicka Ilar på grund av sitt innehåll återlämnats
till den intagne

Ö., som var intagen i en kriminalvårdsanstalt, skrev till JO och frågade
om det var riktigt av anstalten att stoppa och lämna tillbaka ett brev, som
han velat skicka och som innehöll uttryck som att personalen var ”avskum”
m. m.

Efter remiss inkom styresmannen vid anstalten med eget yttrande jämte
yttrande av en tillsynsman. Tillsynsmannen uppgav att Ö. i ett brev hade
uttryckt sig hotande och kränkande mot vårdpersonalen samt att det
avgörande skälet till att brevet återlämnades var att Ö. skrivit att några
bland personalen borde berövas livet. Styresmannen förklarade att hans
åtgärd närmast grundade sig på 9 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL).

I yttrande över remissvaret förnekade Ö. att han uttalat sig på det sätt
som tillsynsmannen påstått. Han ingav också ett brev till JO.

JO Wigelius meddelade beslut i ärendet (dnr 1071-1981) den 20 augusti
1981.

Efter att ha redogjort för bestämmelserna om brevgranskning och kvarhållande
av brev anförde Wigelius följande.

Bestämmelserna i 9 § KvaL, som styresmannen åberopat som stöd för

141

att inte vidarebefordra Ö:s brev, handlar inte om förutsättningar för brevgranskning
och kan alltså inte läggas till grund för en sådan åtgärd. Bestämmelsen
innehåller bl. a. att intagen skall behandlas med aktning för
hans människovärde och bemötas med förståelse samt att den intagne å sin
sida skall visa hänsyn mot personal och medintagna. KvaL är så uppbyggd
att den utöver denna allmänna grundsats innehåller preciseringar i särskilda
bestämmelser rörande vilka former av oönskat beteende som direkt kan
hindras eller betvingas och under vilka närmare förutsättningar. Hindra en
intagen att uttrycka sig på ett visst sätt i ett brev genom att kvarhålla det
eller ge anvisning om ändring, kan man således inte göra med mindre det är
påkallat av säkerhetsskäl. Enbart ett anstötligt och nedsättande språk i ett
brev kan inte anses utgöra sådana skäl. Annorlunda kan det ställa sig om i
brevet finns uttalanden som uppmanar till brott eller direkt utgör brott.
Hot av det slag som här anförts kan tänkas höra dit. I nu ifrågavarande fall
saknar jag emellertid tillräckligt underlag för att bedöma om det var riktigt
att stoppa brevet, eftersom det får anses oklart huruvida det brev som Ö.
insänt hit är identiskt med det som anstalten avsett. Ö:s klagomål föranleder
därför ej något ytterligare från min sida, men jag vill avslutningsvis
inskärpa vikten av att i vaije enskilt fall noga övervägs om förutsättningar
för ett ingripande mot ett brev föreligger och att gällande bestämmelser ej
överskrids.

Fråga om en kriminalvårdsanstalt kan begränsa de intagnas rätt att ta
emot besök till att omfatta endast närstående

Enligt 29 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) får intagen mottaga
besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får ej mottaga besök
som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka
hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller
annan. I paragrafens andra stycke föreskrivs bl. a. att tjänsteman vid
anstalten skall vara närvarande vid besök, om det är påkallat med hänsyn
till säkerheten. Enligt tredje stycket i paragrafen kan som villkor för besök
av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation
eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som
han vill medföra vid besöket.

Två intagna i kriminalvårdsanstalten Hinseberg klagade hos JO över att
nya besöksregler hade börjat tillämpas vid anstalten. Detta hade lett till att
deras fästmän inte fick komma på besök, eftersom de inte betraktades som
närstående.

Styresmannen Gert Dahlgren överlämnade till JO anstaltens besöksregler
samt en skrivelse, vari han i vissa avseenden närmare berörde dessa
regler.

I beslut den 31 augusti 1981 (i ärendena dnr 2326-1980 och 2330-1980)
uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

142

Av anstaltens besöksregler framgår att stor restriktivitet kommer att
tillämpas vid prövning av ärende angående obevakade besök från annan än
närstående samt vidare att bevakade besök bör ske endast undantagsvis.
Detta måste anses innebära att möjligheten till besök av annan än närstående
i praktiken är liten. Det framgår av Dahlgrens skrivelse att anstaltens
ambition är att hålla de personer borta från anstalten som ej kan
bedömas som pålitliga från narkotikasmugglingssynpunkt. Besök under
förutsättning av bevakning eller visitation är det enligt Dahlgren inte praktiskt
möjligt att bevilja annat än i mycket liten omfattning och endast i
särskilt ömmande fall. Visitation av besökande anser Dahlgren mindre
effektiv. Liknande synpunkter framgår av verksamhetsberättelsen.

Jag har stor förståelse för Dahlgrens resonemang och anser att det är
utomordentligt angeläget att man söker hindra narkotikainförseln till anstalten.
Emellertid finnér jag att det knappast finns stöd i lagen eller dess
förarbeten för en besöksordning som framstår som principiellt avvisande
till andra besök än besök av närstående. Departementschefen framhöll, att
han ansåg det välmotiverat med en lagstiftning i detta avseende som var
mindre restriktiv än den dittillsvarande. Den begränsade nämligen tillåtna
besök till närstående och advokat och till andra personer när besöket
kunde vara till gagn för den intagne i vissa avseenden. Han anförde
emellertid, som här framgått, att det måste finnas möjligheter att hindra
besök som framstod som olämpliga enligt vad som närmare angavs, men
framhöll att begränsningsreglerna borde tillämpas restriktivt, särskilt som
man i viss mån kunde neutralisera riskerna av visst besök genom att låta
det ske under bevakning.

Det är risken för narkotikasmuggling som motiverar den restriktiva
hållningen mot icke närstående besökande. Vid en mer konkret misstanke
om att en besökande kan komma att söka lämna narkotika till en intagen
kan det vara motiverat att hindra besöket. Den mera allmänna risken för
narkotikasmuggling måste dock rimligen vara mindre framträdande vid
bevakade besök. Jag ställer mig därför frågande till Dahlgrens avvisande
inställning till besök under bevakning. För egen del anser jag att möjligheten
att medge bevakat besök alltid måste övervägas när man ställs inför att
eljest behöva avslå en framställan om besök med hänvisning till 29 § första
stycket KvaL. En annan sak är, att bevakning bör förekomma endast i
undantagsfall med hänsyn till det obehag som en sådan kontroll kan innebära
för samtliga inblandade. Man skall alltså inte föreskriva bevakning i
andra fall än då det, såvitt man kan bedöma, är påkallat med hänsyn till
säkerheten.

I beslut om disciplinär bestraffning har tagits in även beslut om att den
intagne inte skulle få delta i fritidsverksamhet utom anstalten

Enligt 14 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) bör, om
det lämpligen kan ske, intagen beredas tillfälle att utom anstalten på fritid

143

deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som
är ägnad att underlätta anpassningen i samhället.

Vid inspektion av en kriminalvårdsanstalt uppmärksammades att vissa
beslut i disciplinärenden innehöll förutom beslut om disciplinär bestraffning
även beslut om att den intagne inte skulle få delta i fritidsverksamhet
utom anstalten enligt 14 § KvaL.

JO Wigelius uttalade följande i inspektionsprotokollet.

Som disciplinär bestraffning kan varning tilldelas intagen eller förordnande
meddelas att viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden för den
påföljd den intagne undergår (47 § KvaL). Vissa andra från behandlingssynpunkt
motiverade åtgärder till följd av ett indisciplinärt beteende från
den intagnes sida kan förvisso uppfattas som repressivt betingade.
Behandlingsåtgärderna skall därför beaktas i disciplinärendet. Sålunda har
departementschefen i prop. 1975/76: 165 s. 17 bl. a. anfört att en behandlingsåtgärd
inte sällan i sig själv utgör en så pass kännbar reaktion för den
intagne att en disciplinär bestraffning därutöver framstår som onödig. I
sådana fall där en disciplinär bestraffning framstår som ofrånkomlig bör de
behandlingsmässiga åtgärderna enligt departementschefen påverka bestämningen
av både påföljdens art och svårighetsgrad.

Beslut om åtgärd som kan uppfattas repressivt skall alltså beaktas i
disciplinärendet och påverka ett eventuellt beslut om bestraffning. Det är
följaktligen lämpligt att beslutet om bestraffning innehåller också en upplysning
om sådana behandlingsmässiga åtgärder. Beslutet bör dock utformas
så att inte missförstånd kan uppkomma ifråga om vad som är en
bestraffning och vad som är en behandlingsåtgärd. Det bör noteras att
disciplinbeslut som innebär att viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden
för den påföljd den intagne undergår skall underställas kriminalvårdsstyrelsens
prövning (61 § KvaL) under det att beslut ifråga om 14 §-aktivitet fattas av styresmannen utan underställning.

Beslut om intagens deltagande i fritidsaktivitet utom anstalt efter en
disciplinär förseelse skall fattas enbart utifrån överväganden av behandlingsmässig
karaktär, t. ex. avseende säkerheten, risker för misskötsamhet
osv.

Syftet med 14 § KvaL är att aktiviteterna skall bidra till att underlätta
den intagnes anpassning i samhället. Det är inte meningen att deltagande i
fritidsaktiviteterna skall fungera som belöning för gott uppträdande eller
omvänt att indragning av aktiviteterna skall användas som bestraffning.

Otillåten våldsanvändning av kriminalvårdstjånsteman

I ett brev till JO ifrågasatte P., som var intagen i en kriminalvårdsanstalt,
om en vårdare haft rätt att bruka våld mot honom i en viss situation. P.
hade befunnit sig på sitt bostadsrum och vägrat att på tillsägelser gå till
assistenten. Vårdaren hade då bl. a. vridit upp P:s arm bakom ryggen och
handgripligen fört honom ut ur bostadsrummet.

144

Utredning verkställdes.

I beslut den 11 september 1981 (i ärende dnr 1115-1981) uttalade JO
Wigelius följande.

Kriminalvårdstjänstemans befogenhet att bruka våld för att genomföra
en tjänsteuppgift regleras i 24 kap. 2 § brottsbalken. I paragrafens andra
stycke föreskrivs, såvitt nu är av intresse, följande.

”Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad
friheten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör
han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han står, då
denne skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens hindrande
eller ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till
omständigheterna kan anses försvarligt. Om någon som skall häktas, anhållas
eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som
äger verkställa åtgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu är sagt.
Detsamma skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd övas
av annan än förut nämnts.”

Det kan här anmärkas att paragrafen är tillämplig även vid s. k. passivt
motstånd av en intagen.

Även i andra situationer än de, där rätten till våldsanvändning uttryckligen
reglerats, torde det vara förutsatt att visst våld får användas för att lösa
en tjänsteuppgift. Det bör dock understrykas att våld får tillgripas endast
när tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat sätt och att endast sådant våld
som kan anses försvarligt med hänsyn till omständigheterna får brukas.

Utredningen i detta ärende ger vid handen att vårdaren brukat visst våld
mot P. för att förmå honom att efterkomma tillsägelsen att bege sig till
anstaltens assistent. Vårdaren har tydligen varit av den uppfattningen att
han i förevarande fall hade rätt att använda våld och att det våld han
brukade mot P. var försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Styresmannen
har för sin del uttalat att vidtagna åtgärder synes ha varit nödvändiga
för upprätthållande av ordningen på anstalten.

Enligt 9 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) åligger
det intagen att rätta sig efter de ordningsregler som gäller för anstalten och
de anvisningar som anstaltspersonalen lämnar honom. Bryter intagen mot
anbefalld ordning eller meddelade anvisningar kan detta medföra disciplinär
bestraffning enligt reglerna i 47 § KvaL.

Utredningen får anses ge vid handen att P. trots flera tillsägelser underlåtit
att efterkomma personalens anvisningar om att bege sig till assistenten.
Klart är därmed att P. förfarit indisciplinärt och att det kunnat ifrågasättas
om han till följd härav skulle bli föremål för åtgärd enligt 47 § KvaL.

Lika klart är emellertid att inte varje indisciplinärt beteende från den
intagnes sida kan rättfärdiga att våld tillgripes mot honom för att hålla
vederbörande till ordningen. Jag anser för egen del inte att P:s ohörsamhet
i detta fall varit av den karaktären att våldsanvändningen mot honom har
stöd i de inledningsvis berörda regierna i brottsbalken eller att den eljest
varit tillåten.

145

Vid bedömningen av vårdarens handlande beaktar jag att han tydligen
haft en felaktig uppfattning om sina befogenheter och att det i vissa
situationer kan vara svårt för en kriminalvårdstjänsteman att avgöra om
han är berättigad att använda våld eller inte. Med hänsyn härtill och med
beaktande av att det våld som utövats mot P. under alla förhållanden måste
betecknas som ringa har jag vid övervägande av samtliga omständigheter i
ärendet stannat för att inte driva saken vidare.

Åtgärder för att förhindra våldshandlingar mellan intagna i kriminalvårdsanstalter H.

skrev till JO och uppgav att hon varit intagen i en kriminalvårdsanstalt
och då vid flera tillfällen blivit utsatt för misshandel och hot från andra
intagna. H. menade att anstaltsledningen inte utnyttjat de möjligheter som
förelegat att förhindra upprepad misshandel av henne. I något fall hade
anstaltsledningen förklarat att ingenting kunde göras på grund av brist på
bevis.

Yttrande inhämtades från kriminalvårdsstyrelsen.

I beslut den 17 december 1981 (i ärendena 2840-1980 och 2841-1980)
uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Det är inte svårt att förstå att det uppstår motsättningar mellan intagna i
en kriminalvårdsanstalt. Själva frihetsberövandet är naturligtvis påfrestande
för de intagna. Vidare tvingas de att leva tillsammans på en ganska
begränsad yta, och möjligheterna att dra sig undan är åtminstone på de
slutna anstalterna små. Att många intagna har narkotika- eller alkoholproblem
bidrar också till att göra samvaron mellan de intagna spänd. I den
slutna miljön gör sig makt- och beroendeförhållanden starkt gällande.
Ibland leder motsättningarna mellan intagna till hot och våldshandlingar.
Förhållandena leder till att intagna som är utsatta för hot eller våld från
andra intagna begär att få arbeta i enrum.

Även om det inte helt kan undvikas att intagna trakasserar andra intagna,
måste kriminalvårdsmyndigheterna göra vad de kan för att förhindra
sådana handlingar. Kriminalvårdens myndigheter har ett ansvar för de
intagna och måste på allt sätt skydda dessa från övergrepp från andra
intagna. Jag är visserligen medveten om att svårigheterna härvidlag är
stora men detta får inte medföra att man på förhand resignerar.

Det är viktigt att personalen är uppmärksam på förhållanden som tyder
på att en intagen genom hot eller våld eller på annat sätt förföljs av andra
intagna. Iakttagelser om sådana förhållanden skall naturligtvis omedelbart
rapporteras till anstaltsledningen så att denna kan ta ställning till vilka
åtgärder som bör vidtas.

Om det kommer till anstaltsledningens kännedom att en intagen av en
annan intagen utsatts för straffbar handling, t. ex. olaga hot eller misshandel,
aktualiseras anmälan till polisen. Sker anmälan blir det i första hand
10 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 1

146

polisens sak att utreda händelsen. Givetvis skall anstaltsledningen, även
om polisanmälan görs, överväga vilka behandlingsmässiga åtgärder som
bör vidtas, t. ex. förflyttning eller placering i enrum.

Om det som inträffat inte är av den arten att polisanmälan bör ske får
anstaltsledningen själv försöka utreda vad som hänt och vem som ligger
bakom övergreppet. Även om det förhåller sig så att det sällan går att
bevisa vem som är den skyldige, får man inte från anstaltsledningens sida
underlåta att söka klarlägga händelsen så långt det är möjligt. Utpekar den
som utsatts för trakasserier någon eller några andra intagna som skyldiga,
är det självklart att förhör skall hållas med de utpekade. Att det inte finns
några vittnen till händelsen får inte medföra att man underlåter detta. Man
får alltså inte utgå från att det är meningslöst att försöka utreda saken.

Wigelius tilläde avslutningsvis följande. Förhållandena vid anstalterna
skulle förbättras i flera avseenden om en tillfredsställande differentiering
av de intagna kunde göras. Som kriminalvårdsstyrelsen framhållit i sitt
yttrande är emellertid en sådan differentiering omöjlig för närvarande,
eftersom antalet anstaltsplatser är otillräckligt.

Kränkande uttryck om intagen

Z., som var intagen i en kriminalvårdsanstalt, skrev till JO och klagade
över att en vårdare vid anstalten till honom i ett yttrande betecknat Z. och
andra invandrare med ett grovt könsord.

Efter utredning uttalade JO Wigelius följande i beslut den 25 januari 1982
(i ärende dnr 3085-1981).

Vårdaren har medgivit att han uttryckt sig på sätt Z. gjort gällande. Det
får givetvis inte förekomma att en vårdare använder sådana uttryck i
umgänget med en intagen. Detta följer redan av allmänt vedertagna krav på
ett anständigt uppträdande människor emellan. I ett tidigare här avgjort
ärende har jag i liknande sammanhang framhållit följande.

Det torde knappast främja en någorlunda balanserad samtalston
mellan personal och intagna om personalen inte söker avhålla sig från
uttryckssätt som kan uppfattas som provocerande och nedsättande.
Tvärtom torde munhuggande och käbbel från de intagnas sida uppmuntras.
Det får närmast anses åligga anstaltens styresman att vara
uppmärksam på personalens språkbruk och att vid behov erinra om
innehållet i 11 § arbetsordningen för fångvårdsstaten. Av denna bestämmelse
framgår att tjänsteman skall bruka ett vårdat språk samt
genom sitt föredöme bidra till en hyfsad umgängeston och ett hänsynsfullt
uppträdande intagna emellan.

Vårdaren har genom sitt uppträdande mot Z. åsidosatt de krav som
kunnat ställas på honom som tjänsteman. Med hänsyn till att han själv
synes ha insett detta och med beaktande av att han beklagat det inträffade
anser jag mig dock kunna stanna vid den allvarliga kritik som innefattas i
det sagda.

147

Förutsättningar för användning av spännbälte på häkte samt tillsyn av den
som lagts i bälte. Även fråga om behörighet att fatta beslut om sådan
åtgärd

K. klagade hos JO över att han på det häkte där han var intagen hade
blivit lagd i spännbälte. Enligt K. hade åtgärden vidtagits sedan han berättat
att han under natten svalt metallarmbandet till sin klocka. Han hade
svalt detta på grund av att han var psykiskt nere och hade ångest. Efter
fastspännandet hade personalen lämnat honom ensam.

Utredning verkställdes, varvid bl. a. upplysningar och yttranden inhämtades
från styresmannen och överläkaren vid häktet.

I beslut den 21 januari 1982 (i ärende dnr 830-1981) uttalade JO Wigelius
bl. a. följande.

Av 15 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. bestämmelser,
i lydelse från och med ljanuari 1981 (SFS 1980:931), framgår bl.a.
att häktad får beläggas med fängsel för att betvinga våldsamt uppträdande
av den häktade, om andra medel visar sig otillräckliga och det är oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till den häktades egen eller annans
säkerhet till liv eller hälsa. Läkare skall så snart det kan ske undersöka den
som är föremål för sådan åtgärd. Tidigare kunde fängsel anbringas i häktet
för att betvinga våldsamt uppträdande av den häktade om andra medel
visade sig otillräckliga och säkerheten oundgängligen krävde det.

II § förordningen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. innehåller
bestämmelsen att anteckning om fängsel i fall som här är aktuellt
skall göras i protokoll. Anteckningen skall innehålla uppgift om fängslets
art, tiden när fängslet anbringades och när det togs bort, skälen till åtgärden
samt läkares yttrande i fall där sådant skall avges. Anteckningen skall
skrivas under av den som beslutat om åtgärden. Av förordningens 16 §
följer att det (med visst undantag som här saknar intresse) är föreståndaren
för förvaringslokalen som avgör frågor som rör fängsel.

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat föreskrifter i anslutning till lagen
och förordningen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. i Häktescirkulären
I och II (KVVFS 1977:1 och 2). I 81 § Häktescirkulär I föreskrivs
fr. o. m. den 1 februari 1981 enligt KVVFS 1981:1 följande. Intagen
får ej beläggas med fängsel eller läggas i spännbälte utan att beslut fattats
av styresmannen. Personal skall så länge åtgärden består fortlöpande hålla
uppsikt över en intagen som belagts med fängsel eller lagts i spännbälte.

Före den 1 februari 1981 innehöll cirkulärbestämmelsen i ett andra
stycke att vårdpersonalen genom täta besök hos den som belagts med
fängsel eller lagts i spännbälte skulle hålla uppsikt över honom under den
tid åtgärden bestod.

Lagen förutsätter alltså att spännbälte tillgrips som absolut sista hjälpmedel
sedan man uttömt andra tänkbara möjligheter för att betvinga ett
våldsamt uppträdande. Den ytterligare förutsättningen är att fängsel är
oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den häktades egen eller annans
säkerhet till liv eller hälsa.

148

Den skärpning som skett av förutsättningarna för användande av fängsel
har motiverats med att en så ingripande åtgärd bör få äga rum endast då liv
och hälsa äventyras.

I propositionen till lagbestämmelsen, 1980/81: 1 s. 28-29, talas om att
fängsel inte kan undvaras i samband med våldsamt uppträdande, framför
allt vid försök till självmord eller självskada då det är nödvändigt att helt
betvinga den intagnes rörelseförmåga.

I anslutning till det föreliggande fallet vill jag genast inskärpa att spännbälte
alltså aldrig får betraktas som ett behandlingsalternativ bland flera för
personer som uttalat självmordstankar. Man får inte glömma bort att bältet
anvisas som sista hjälpmedel för att betvinga ett våldsamt uppträdande.
Det är självfallet inte meningen att bältet skall ersätta vård och tillsyn.

K:s uppträdande har tydligen inte varit särskilt våldsamt. Han har lugnt
åtlytt tillsägelsen att lägga sig på bädden för att bli fastspänd och har alltså
inte behövt betvingas. Situationen synes emellertid ha varit sådan att
personalen inte kunnat utesluta att han kunde söka beröva sig livet. Man
har såvitt framgår av utredningen inte ansett sig förfoga över någon annan
möjlighet att effektivt hindra honom från försök i den riktningen. Det kan
naturligtvis inte uteslutas att hot om självmord kan komma att sättas i
verket även om personen inte uppträder våldsamt. I första hand måste
dock en sådan situation hanteras genom läkarvård och genom kontinuerlig
tillsyn och samtal, även om det skulle innebära att extra personal måste
inkallas.

Jag är dock medveten om de särskilda svårigheter personalen ställs inför
i sådana här situationer och jag finnér mig kunna stanna vid de här gjorda
uttalandena.

Det kvarstår som något oklart vem som egentligen fattat beslut om att
lägga K. i spännbälte: om något formligt beslut överhuvudtaget kan anses
ha blivit fattat. Det förefaller, som om ingen tjänsteman egentligen tagit på
sig ansvaret för bedömningen. Som framgått ankommer det på styresmannen
att fatta sådant beslut. Denne saknar möjlighet att delegera beslutsbefogenheten.
Rena nödsituationer kan givetvis göra det motiverat med ett
ögonblickligt ingripande mot en intagen utan att styresmannen hinner
kontaktas för beslut. I sådana fall skall denne underrättas omedelbart
efteråt. Läkares befogenhet att besluta om spännbälte inskränker sig till
fall där lagen om sluten psykiatrisk vård är tillämplig; härtill kommer
nödfall. De instruktioner som idag gäller i häktet visar dålig överensstämmelse
med gällande bestämmelser. Jag vill därför inte lasta någon av de i
den aktuella spännbältesläggningen inblandade tjänstemännen för att beslut
inte kommit att fattas i behörig ordning. Styresmannen har förklarat
att han avser att omarbeta instruktionerna och jag lämnar därför den
saken.

Uppenbarligen har inte ändringen i 81 § häktescirkuläret trängt igenom i
tillämpningen. Numera stadgas att personal fortlöpande skall hålla uppsikt

149

över den som lagts i spännbälte. Det betyder en skärpning jämfört med
tidigare bestämmelse som föreskrev täta besök. Såvitt jag kan förstå innebär
ändringen att personalen inte får avlägsna sig så långt från den fastspände
att man inte omedelbart märker om denne t. ex. lyckas ta sig ur
bältet på ett eller annat sätt och därigenom blir satt i tillfälle att skada sig.
Det är helt oacceptabelt om det går långa stunder mellan besöken hos den
fastspände och var så redan enligt den äldre bestämmelsen.

K. lyckades uppenbarligen få loss den ena eller båda armarna och det
upptäcktes inte förrän han släpptes ur bältet. Det finnér jag anmärkningsvärt
och jag förutsätter att styresmannen noggrant instruerar personalen
om hur tillsynen av en fastspänd häktad skall gå till.

Offentligt biträde åt två förvarstagna utlänningar har vägrats att använda
telefon på ett häkte

I en skrivelse till JO anförde M. i huvudsak följande. Han var förordnad
som offentligt biträde åt två män, som var tagna i förvar enligt utlänningslagen.
Den 13 maj 1981 besökte M. de båda männen på det häkte där de var
intagna. Enligt beslut av polismyndigheten skulle männen avvisas ur landet
påföljande dag. M. träffade männen i ett av häktets besöksrum. Sedan
det visat sig att den tolk som biträdde M. talade en annan dialekt än de
båda männen, ringde M. upp en bekant till tolken och den uppringde
tolkade därefter per telefon. En vårdare fick se att M. använde telefonen
och kom då och tog bort apparaten med hänvisning till att endast assistenten
på avdelningen fick använda telefonen. Vårdarens agerande medförde
att M. inte kunde gå igenom ärendena med männen och det hade förelegat
en överhängande risk att männen blivit avvisade enbart på grundval av
polisens egen utredning i ärendena.

Utredning verkställdes.

I beslut den 30 december 1981 (i ärende dnr 1548-1981) uttalade JO
Wigelius bl. a. följande.

För det fall att advokat eller annat juridiskt biträde för intagen på häkte
begär att få använda telefon för något samtal som har att göra med hans
uppdrag - utan att klienten är närvarande — bör väl detta i allmänhet
kunna tillåtas. Något svårare är att bedöma den i ärendet föreliggande
situationen att ett biträde önskar ringa i klientens närvaro. Vid häktet har
man alltså haft som huvudregel att i dessa fall vägra telefonanvändning, en
praxis som i huvudsak motiverats med risken för att den intagne skulle
kunna få ut otillåten information eller ta emot sådan. Det är således av
intresse att undersöka vilka restriktioner som gäller för den intagne själv i
fråga om telefonanvändning. I 12 § 1 st lagen om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl. återfinns gällande bestämmelser härom. Där anges till
en början att häktad skall vägras telefonsamtal som kan medföra fara från
säkerhetssynpunkt. I den delen är bestämmelsen tillämplig även i fråga om

150

förvarstagna utlänningar. Vidare föreskrivs att den som är häktad på grund
av misstanke om brott inte får ha telefonsamtal som kan medföra fara för
att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras. När det
gäller intagna, som är häktade på grund av misstanke om brott och som är
ålagda sådana restriktioner, kan det måhända förekomma fall där det inte
är lämpligt att den intagnes biträde telefonerar i den intagnes närvaro. Att
på grund härav föreskriva ett generellt förbud för advokater m.fl. att
använda telefon i närvaro av klient, som är ålagd telefonrestriktioner,
anser jag diskutabelt. Enligt min mening bör man i stället från fall till fall ta
ställning till om en begäran av aktuellt slag bör tillmötesgås. Givetvis skall
en vårdare inte självständigt avgöra en sådan fråga.

Vad beträffar biträden åt personer som är tagna i förvar enligt utlänningslagen
kan framhållas att det just i utlänningsärenden - mot bakgrund
av att avlägsnandebeslut i många fall verkställs tämligen omgående — kan
finnas ett uttalat behov för ett biträde att få begagna häktets telefon. Det är
därför angeläget att sådana samtal inte förhindras.

M:s båda huvudmän var tagna i förvar enligt utlänningslagen och något
godtagbart skäl att vägra M. att telefonera har inte förelegat. Jag finnér det
inträffade beklagligt, eftersom M. hade ett verkligt angeläget behov att få
använda telefon. Jag kan dock konstatera att någon slutlig rättsförlust inte
synes ha uppkommit. Det framgår nämligen av klagoskrivelsen att M.,
sedan statens invandrarverk bifallit en av M. gjord ansökan om inhibition
av avvisningsbesluten, därefter fått tillfälle att gå igenom ärendena med
sina huvudmän.

151

II. Försvaret m. m.

Åtal mot fänrik för missbruk av förmanskap och mot överste för
tjänstefel

BAKGRUND

I en artikel i Värnplikt-s-Nytt nr 3 1981 uppgavs att 15 värnpliktiga
flygmekaniker vid F6 i Karlsborg i anslutning till en övning en dag i början
av februari 1981 kommenderats att utföra straffexercis. Detta skulle ha
skett sedan några av dem under en bussfärd mot förläggningen efter
förmiddagens övningar ropat ”nära” trots att de visste att sådana rop var
förbjudna. Enligt artikeln bestod straffexercisen av en milslång marsch.
Under marschen skulle de värnpliktiga ha beordrats att ställa upp på en
leråker och där repetera ordet ”nära” 40-50 gånger. De skulle också ha
tvingats att gå ned på knä åtskilliga gånger. Det uppgavs i artikeln vidare
att de värnpliktiga hade anmält det inträffade för flottiljchefen, översten
Gunnar Hovgård. Detta hade resulterat i att Hovgård hade tilldelat den
som hade fört befälet vid tillfället, fänriken Anders Mårtensson, en informell
tillrättavisning i form av en erinran.

UTREDNING

Med anledning av artikeln beslöt JO Holstad att inleda undersökning i
saken. Efter remiss verkställde chefen för flygvapnet utredning och avgav
yttrande i ärendet.

JO Holstad fann att innehållet i handlingarna gav vid handen att Mårtensson
skäligen kunde misstänkas för missbruk av förmanskap enligt 21
kap. 5§ brottsbalken. Misstanken avsåg att han den 3 februari 1981 i
bestraffningssyfte beordrat en grupp värnpliktiga att göra en längre marsch
samt att därunder inta knästående ställning och upprepade gånger utropa
ordet ”nära”. Vidare förelåg skälig misstanke mot Hovgård för tjänstefel
bestående i att denne underlåtit att jämlikt 22 § första stycket 1 militära
rättegångslagen (1948:472) hänskjuta mål mot Mårtensson angående den
aktuella gärningen till åklagaren. Mot bakgrund av det sagda begärde
Holstad i skrivelse den 7 juli 1981 till länsåklagaren i Skaraborgs län att
denne skulle verkställa erforderlig förundersökning beträffande de nämnda
gärningarna.

Protokoll över förundersökningen upprättades den 7 september 1981.

152

JO:s BEDÖMNING

I beslut den 27 november 1981 yttrade JO Holstad följande.

Mårtensson har uppgivit bl. a. Han hade vid tillfället sett truppen marschera
på ett sätt som inte var acceptabelt. Han tog därför befälet i syfte att
under fortsatt marsch korrigera avsiktligt felaktigt uppträdande. Därefter
övade han truppen i marscherande mellan uppställningsplatsen och den
plats där truppen fick göra halt. Där fortsatte han att öva repetering.
Användandet av ordet ”nära” var en ”näpst” för ropandet i bussen.

Genom Mårtenssons egna uppgifter och de berättelser, som har lämnats
under förundersökningen av tre av de värnpliktiga som deltog i marschen,
finner jag utrett att Mårtensson gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap
enligt 21 kap. 5 § brottsbalken. Jag beslutar därför att åtal skall väckas
vid Skövde tingsrätt mot Mårtensson för detta brott.

Hovgård hade att ta befattning med saken i egenskap av bestraffningsberättigad
chef. Han har uppgivit bl. a. detta. Vid sin bedömning av ärendet
kom han inte att tänka på att Mårtenssons handling kunde vara att
bedöma som missbruk av förmanskap. Han tyckte att det inträffade bättre
passade in på tjänstefel eller oskickligt beteende. Givetvis funderade han
mycket över om det var fråga om en kompletterande övning eller ”straffexercis”.
Han påtalade med skärpa för Mårtensson det olämpliga i dennes
handlande men lät i övrigt saken bero.

I enlighet med min uppfattning om Mårtenssons gärning var Hovgård
inte behörig att själv avgöra målet. Han skulle i stället ha hänskjutit det till
åklagaren enligt 22 § första stycket 1 militära rättegångslagen. Hovgård har
alltså gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 21 kap. 18§ brottsbalken. Vid
bedömningen av Hovgårds handlande måste beaktas dels att han inte fann
någon som helst påföljd för Mårtenssons gärning motiverad - endast en
informell erinran — och dels att han inte innan han fattade beslut rådgjorde
med flottiljens auditör. Med hänvisning till det sagda beslutar jag att åtal
skall väckas vid Skövde tingsrätt mot Hovgård för tjänstefel enligt 21 kap.
18 § brottsbalken.

Jag uppdrar åt chefen för länsåklagarmyndigheten i Skaraborgs län att
väcka och utföra åtal mot Mårtensson för missbruk av förmanskap och
mot Hovgård för tjänstefel i enlighet med följande gärningsbeskrivningar.

Fänriken vid Västgöta Flygflottilj Anders Mårtensson har den 3
februari 1981 i Karlsborg otillbörligen ålagt en grupp värnpliktiga att
göra en längre marsch och under denna marsch beordrat gruppen att
flera gånger inta knästående ställning och att ett stort antal gånger
ropa ordet ”nära”. Anledningen till Mårtenssons åtgärder var gruppens
förhållande i tjänsten.

Chefen för flottiljen, översten av första graden Gunnar Hovgård har
i sin egenskap av bestraffningsberättigad chef för Mårtensson enligt
22 § första stycket 1 militära rättegångslagen haft att genast hänskjuta

153

målet till åklagaren. Hovgård har av försummelse, oförstånd eller
oskicklighet underlåtit detta.

RÄTTEGÅNGEN INFÖR TINGSRÄTTEN

Länsåklagaren Lilly Kylström väckte genom stämningsansökan åtal mot
Mårtensson (åtalspunkten 1) och Hovgård (åtalspunkten 2) vid Skövde
tingsrätt i enlighet med JO:s åtalsinstruktion.

I dom den 5 april 1982 biföll tingsrätten åtalen. Mårtensson dömdes att
utge 40 dagsböter om 50 kr och Hovgård att utge 15 dagsböter om 70 kr.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Ansvar

I målet är följande upplyst: De värnpliktiga vid flygvapnet vill med ropet
"nära” markera att det inte är långt kvar till utryckningsdagen. Ropet
användes särskilt för att reta senare inryckta kontingenter av värnpliktiga.

Åtalspunkten I

Mårtensson har vitsordat de faktiska omständigheterna. Han har emellertid
bestritt ansvar och gjort gällande att den av honom beordrade marschen
inte varit otillbörlig.

Närmare hörd över åtalet, har Mårtensson för tingsrätten uppgett följande.
Vid ifrågavarande tidpunkt ledde han en två dagar lång militärutbildning
för en avdelning värnpliktiga flygmekaniker. Första dagens övningar
genomfördes tillfredsställande. Tisdagens förmiddagsövningar —
närstrid och nästesförsvar - genomfördes inte med samma goda resultat.
Det brast inte minst i truppens förmåga att repetera. Efter övningens slut
transporterades avdelningen, cirka 18 värnpliktiga, i buss från övningsterrängen
tillbaka till flottiljen. Mårtensson körde i förväg i egen bil och
befälet över truppen fördes av överfuriren Andreasson. Lystringsgraden
”manöver” var beordrad i bussen. En stund efter det att Mårtensson
återkommit till flottiljen, fick han se större delen av gruppen komma
marscherande i dålig ordning och under stoj och glam mot flottiljens
uppställningsplats. Mårtensson förstod att ”nära”-ropet utlösts under
bussfärden. Han hade nämligen hört att de värnpliktiga sinsemellan diskuterat
att ropa ”nära”, fastän de visste att det var förbjudet och att ett rop i
bussen skulle medföra sanktioner i form av fotmarsch tillbaka till flottiljen.
Mårtensson blev mycket upprörd när han såg den dåliga marschdisciplinen
och beslöt sig omedelbart för att överta befälet från Andreasson och
genomföra en korrigeringsövning. Klockan var då nära 1200. Korrigeringsövningen
genomfördes med den del av gruppen, som beordrats fotmarsch
på grund av ”nära”-ropet. De övriga, cirka fem värnpliktiga, som inte
ropat ”nära”, deltog inte. Mårtensson underlät att för truppen ange sin
avsikt med övningen och påböljade omgående en fotmarsch. Härunder
övade han marschanträde och halt flera gånger. Truppens marschdisciplin
förbättrades inte, varför marschen förlängdes. Till sist kom man fram till
en plats med sankmark, drygt 4 km från flottiljen. Där gjorde Mårtensson
halt och genomförde en repeteringsövning. Repeteringen hade ju fungerat
dåligt tidigare under dagen. Han lät truppen på visselsignal ropa ”ett, två,
tre, nära” ett trettiotal gånger. Repeteringen genomfördes med truppen

154

såväl i stående som i knästående ställning. Härefter marscherade han
tillbaka med truppen till flottiljen. De anlände dit strax före klockan 1400.
Härefter fick de värnpliktiga, som marscherat, lunch. Eftermiddagens
övningar — sjukvårdstjänst - genomfördes på ett sådant sätt att avdelningen
inte gick miste om någon fritid. - Mårtensson hade ingen avsikt att
bestraffa gruppen ifråga. Hans enda avsikt var att korrigera iakttagna
brister i marschdisciplinen.

På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med Tony Olah, Habo,
och Lars-Erik Jansfelt, Borås. Vittnena ingick i den grupp av värnpliktiga
som under Mårtenssons befäl genomförde den marsch, varom nu är fråga.
De har i allt väsentligt bekräftat innehållet i Mårtenssons berättelse. De har
därutöver samstämmigt tillagt: Marschen till ”leråkern” under Mårtenssons
befäl, genomfördes utan några övningar i halt och marschanträden.
Det var dock möjligt att det gjordes någon enstaka halt. Marschdisciplinen
var hela tiden dålig, men Mårtensson korrigerade den aldrig. Han beordrade
dem endast att vara tysta.

Tingsrätten gör följande bedömning av åtalet mot Mårtensson.

Det är till en början klarlagt att Mårtensson handlat på det sätt som
åklagaren påstått i sin gärningsbeskrivning.

Mårtensson har emellertid gjort gällande att hans handlande inte borde
bedömas som otillbörligt. Vid prövningen härav skall följande anmärkas.
Mårtensson underlät att för truppen ange avsikten med den förestående
tjänstgöringen. En förutsättning för ett gott trupputbildningsresultat måste
enligt rättens mening vara att ändamålet med en övning klargöres för
truppen innan övningen påbörjas. Den övning, varom nu är fråga, hade för
övrigt med fördel kunnat genomföras i omedelbar närhet av flottiljen. Av
vittnesmålen framgår vidare att Mårtensson under marschen inte övade i
någon nämnvärd omfattning. Den inlagda övningen i repetering borde över
huvud taget inte ha förekommit i sammanhanget utan skulle — om den
bedömts erforderlig — ha genomförts med hela avdelningen och inte bara
med en del av den. Platsen för denna övning var synnerligen illa vald och
repeteringsorden ”ett, två, tre, nära” har ingenting med militärgrundutbildning
att göra. Att beordra de värnpliktiga till repetering av ett sådant
uttryck tyder istället på att det varit fråga om en bestraffning av gruppen.

Tingsrätten anser sammanfattningsvis att Mårtenssons avsikt med marschen
varit att bestraffa truppen för dess förhållande i tjänsten. Mårtenssons
handlande måste alltså anses otillbörligt och han skall därför fällas till
ansvar för missbruk av förmanskap. Det bör emellertid avslutningsvis
framhållas att man kan hysa en viss förståelse för Mårtenssons upprördhet
när han såg truppen under stoj och glam och i dålig formering marschera
mot flottiljens uppställningsplats.

Åtalspunkten 2

Hovgård har vitsordat de faktiska omständigheterna. Han har emellertid
bestritt ansvar på den grunden att han i sitt handlande inte ådagalagt
försummelse, oförstånd eller oskicklighet.

Närmare hörd över åtalet, har Hovgård bland annat uppgett följande.
Han fick reda på vad som inträffat på eftermiddagen samma dag och
kallade omgående Andreasson och Mårtensson till förhör. Påföljande dag
hörde han även Olah och Jansfelt. De sistnämnda bekräftade i allt väsentligt
vad Mårtensson uppgivit. Både Olah och Jansfelt hävdade emellertid
att Mårtensson ej för truppen förklarat sin avsikt med marschen, att några

155

korrigeringar under marschen icke vidtagits samt att truppen kommenderats
att ropa ”nära” både i stående och knästående ställning. På grund av
dessa nya uppgifter hördes Mårtensson om. Hovgård tyckte att situationen
var svårbedömbar. Han var medveten om att en konstaterad straffexercis
medförde anmälningsskyldighet till åklagaren. I så fall skulle truppen gå
fri, vilket Hovgård ansåg vara en orättvis lösning. Han lutade nu mest åt
att låta saken stanna vid en allvarlig erinran till Mårtensson. Han sökte vid
två tillfällen under förmiddagen den 2 maj 19811 kontakt med förbandets
auditör, men denne var inte anträffbar. Istället tog Hovgård nu upp fallet
med en annan juridisk sakkunnig person. Denne stödde Hovgård i hans
bedömning. Hovgård ansåg det lämpligt att han fattade ett slutligt beslut i
frågan så snabbt som möjligt. Dels skulle avdelningen samma dag hempermitteras
och dels låg man i tiden nära utryckningsdagen. Den 2 maj 19811
gav han således Mårtensson en allvarlig erinran och delgav även de värnpliktiga
sitt beslut i ärendet vid uppställningen samma dag.

Tingsrätten gör följande bedömning av åtalet mot Hovgård.

Det är klarlagt i målet att Hovgård underlåtit att hänskjuta denna sak till
åklagaren. Fråga är då om denna underlåtenhet kan läggas Hovgård till last
som försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Tingsrätten anser att Hovgård,
så snart han hört Olah och Jansfelt om det inträffade, borde ha
förstått att Mårtensson handlat otillbörligt och därför kunde fällas till
ansvar för missbruk av förmanskap. I den uppkomna situationen och då
Hovgård för övrigt inte samrått med förbandets auditör, borde han i
enlighet med lagens bestämmelser ha hänskjutit målet till åklagare. Tingsrätten
anser således att Hovgård av oförstånd åsidosatt vad som ålegat
honom enligt lag. Hovgård har därför gjort sig skyldig till tjänstefel på sätt
åklagaren påstått. Åtalet är alltså styrkt.

Påföljd

Påföljden för både Mårtensson och Hovgård bör - med tillämpning av
2 § 2 p. lagen om disciplinstraff för krigsmän - bestämmas till böter.

(En nämndeman var av skiljaktig mening och anförde: Jag finner att
Hovgårds handlande inte varit straffbart och jag ogillar därför åtalet mot
honom. I övrigt är jag ense med majoriteten.)

Tingsrättens dom vann laga kraft beträffande Mårtensson. Hovgård
överklagade. Vid tiden för tryckningen av denna ämbetsberättelse hade
målet mot Hovgård ännu inte prövats i hovrätten.

1 Skall rätteligen vara den 5 februari 1981.

156

Militär medverkan i civil verksamhet

FÖRESKRIFTER

Tjänstereglementet för försvarsmakten (TjRF) kap. 17 mom. 8 och 9 har
följande lydelse.

8. Förband (avdelning) får såsom övningsuppgift i utbildningsverksamheten
utföra vägbyggnadsarbete, brobyggnadsarbete, transportarbete
eller annat arbete för civil myndighet, organisation, företag eller
enskild, under förutsättning att arbetet är av otvetydigt värde för
utbildningen. Vid dylikt arbete får militärt luftfartyg, fartyg, båt eller
fordon med förare och övrig erforderlig personal ställas till förfogande.

Arbete enligt detta mom. får ej utföras om därigenom viss näringsidkare
gynnas i konkurrens med annan eller krigsmakten kommer att
framstå som konkurrent till näringsidkare. Detta gäller dock ej vid
arbete för statlig myndighet, som ej är att hänföra till affärsdrivande
verk, eller för frivillig försvarsorganisation.

9. Arbete enligt mom. 8 beslutat av regementschef (motsv.) skall
planläggas, ledas och genomföras enligt de principer som gälla för
militär verksamhet. Beslut om medverkan därvid av militärt luftfartyg,
fartyg, båt eller fordon meddelas av försvarsgrenschef i fråga om
luftfartyg och fartyg samt i övrigt av regementschef (motsv.), om ej
försvarsgrenschef i samråd med berörd central förvaltningsmyndighet
bestämmer annat. Innan luftfartyg och fartyg ställes till förfogande
skall yttrande inhämtas från vederbörlig central förvaltningsmyndighet.
Vid större arbete skall samråd äga rum med vederbörlig arbetsmarknadsmyndighet.
Planläggning av väg- och brobyggnadsarbete
skall utföras i samråd med vederbörliga vägmyndigheter.

KLAGOMÅL

I en skrivelse till JO anförde 1980 års värnpliktiga arbetsgrupp klagomål
mot chefen för Svea ingenjörregemente (C Ing. 1) för att denne beordrat
värnpliktiga att uppföra en småbåtshamn åt en civilperson. Arbetsgruppen
ansåg att föreskrifterna i TjRF kap. 17 mom. 8 och 9 därigenom åsidosatts
och framhöll särskilt att man från regementets sida inte kontrollerat om
civila byggföretag fått någon möjlighet att lämna anbud på projektet i fråga
eller tagit någon kontakt med vederbörande länsarbetsnämnd.

I en annan klagoskrift hänvisade Värnpliktsförbundet, genom Ola Frisk,
till en artikel i Länstidningen. I artikeln uppgavs att värnpliktiga i flera fall
använts för att pressa privata byggföretags arbetskostnader. Som exempel
angavs ett fall där ett privat företag under hösten 1976 ansågs ha utnyttjat
värnpliktiga som underentreprenörer vid byggandet av en provisorisk bro
mellan Katrineholm och Vingåker. Förbundet ville att JO skulle undersöka
om detta var förenligt med gällande bestämmelser.

157

UTREDNING m. m.

Klagomålen remitterades till chefen för armén för utredning och yttrande.
I det utredningsmaterial som överlämnades till JO ingick bl. a. redogörelser
av chefen för Ing. 1, översten Anders Jonsson, för tillkomsten och
genomförandet av ifrågavarande uppdrag. Yttranden avgavs också av militärbefälhavaren
för Östra militärområdet.

Av Jonssons redogörelse för byggandet av småbåtshamnen framgick
bl. a. följande. Ägaren av Göksholms slott hade i augusti 1979 förfrågat sig
om Ing. 1 hade möjligheter att utföra pålning m. m. för båtbryggor i en
planerad småbåtshamn vid Göksholm. Efter rekognoseringar och överläggningar
konstaterades att arbetet skulle passa väl in i första kompaniets
utbildningsplan för plutons- och kompanibefälsvärnpliktiga med inryckning
i juni 1980. Ett slutligt förslag förelåg i januari 1980, varefter avtal om
arbetets utförande slöts den 30 juni 1980. Enligt detta skulle arbetet utföras
av första kompaniet under tiden den 28 juli—8 augusti 1980. Beställaren
förband sig bl. a. att före arbetets påbörjande utverka erforderliga tillstånd
från berörda myndigheter. För arbetet skulle beställaren tillhandahålla och
bekosta all materiel och till Ing. 1 utge ersättning med 6000 kr., avseende
kostnader för till- och fråntransport, och med 5000 kr., avseende traktamenten
och kvartersförplägnad för befäl. Arbetet utfördes i enlighet med
avtalet. Ingenjörsinspektören hade under arbetets gång konstaterat övningens
otvetydiga utbildningsvärde.

Jonsson anförde vidare bl. a. följande.

Värnpliktiga arbetsgruppen har ansett det vara anmärkningsvärt att regementet
inte kontrollerat om civila företag fått någon möjlighet att lämna
anbud på projektet i fråga. Det ter sig nästan absurt att det skulle åligga en
regementschef att fungera som kontrollmyndighet inom hela det civila
samhällets arbetsmarknads- och entreprenörssektor. - Bedömningen av
om försvarsmakten framstår som konkurrent till näringsidkare eller icke
har i detta fall inte varit svår. Arbetets art (främst pålning), dess begränsade
storlek samt dess utförande under årstid med byggnadsarbetarbrist
talade avgjort för att TjRF föreskrifter också i detta hänseende blev iakttagna.
Det förhållandet att 90 värnpliktiga varit insatta innebär inte att
arbetet varit stort i den mening som avses i TjRF, nämligen att arbetsmarknaden
eventuellt undanhålls ett viktigt sysselsättningsobjekt. Det är ju
fråga om nästan helt okunniga värnpliktiga som för första gången hanterar
yxa och såg, hammare och spik. Av yrkeskunnig arbetskraft hade här
sannolikt inte satts in mer än fem, allra högst tio man.

Chefen för armén yttrade beträffande arbetet med småbåtshamnen bl. a.
följande.

Arbetsgruppen hävdar att man ”med säkerhet” kan anta att civila byggfirmor
i Örebro varit intresserade av att få utföra detta arbete och att det är
anmärkningsvärt att man inte från regementets sida kontrollerat att civila
byggföretag fått möjlighet att lämna anbud på projektet i fråga.

158

Med lika stor säkerhet kan man hävda att båtbryggorna aldrig skulle
blivit byggda om förutsättningen skulle ha varit att de skulle byggas av civil
entreprenör. Kostnaderna skulle sannolikt ha blivit för stora i förhållande
till vad man kan förvänta att båtägarna skulle var beredda att betala för en
båtplats.

Det är mot den bakgrunden knappast rimligt att begära, att C Ing. 1 före
beslut skall undersöka om något civilt företag är intresserat av objektet.
Detta så mycket mer som beslutet att bygga bryggorna av planeringsskäl
måste fattas året innan bygget genomförs — i detta fall 3/4 år i förväg. Det
är svårt att se hur en förfrågan skall kunna genomföras på ett sådant sätt att
den får praktiskt och inte bara teoretiskt värde. (En annons i Post- och
Inrikes Tidningar skulle kanske fylla de formella kraven på ”kontroll”,
men den skulle inte ge något utslag av praktisk betydelse.) Med all säkerhet
skulle det gå att få fram företag, som vill bygga förutsatt att arbetet
finge utföras vid tidpunkt då den civila byggverksamheten är låg. Kostnaderna
skulle emellertid bli så höga, att byggherren sannolikt ej skulle
genomföra projektet och några bryggor skulle inte bli byggda — till men för
såväl den militära utbildningen som båtägarna. Häri ligger själva kärnpunkten
vid bedömningen av om en militär myndighet kan komma att
framstå som konkurrent till civila företag. Om arbetet bedöms komma till
utförande även om det skulle genomföras av ett byggnadsföretag med
därav föjande höga kostnader, så skulle givetvis en militär insats innebära
en otillbörlig konkurrens. Om däremot förutsättningen för arbetet är, att
det kan genomföras till så låg kostnad för byggherren att en civil entreprenör
inte kan komma ifråga, så bortfaller också konkurrensmomentet.

Vid bedömning av frågan huruvida ett civilt företag skulle kunna ha varit
intresserat av arbetet bör även arbetsmarknadssituationen sommaren 1980
beaktas, även om det är underförstått att den inte kunde vara känd hösten
79, då C Ing. 1 måste fatta sitt beslut. Enligt vad som underhand inhämtats
från LAN i Örebro län var antalet platssökande byggnadsarbetare (träarbetare)
i Örebro kommun under månaderna juni, juli och augusti 10, 4 resp. 4
medan antalet lediga platser samma tid var 8, 3 resp. 3. Det är alltså
knappast troligt att båtbryggorna skulle ha fått byggas sommaren 1980 med
civil arbetskraft då de i så fall konkurrerat om arbetskraft för prioriterade
objekt. Denna situation rådde i vart fall ännu i november.

Vad så gäller anmärkningen från Vpl Ag att C Ing. 1 inte har tagit det
samråd med vederbörlig arbetsmarknadsmyndighet som TjRF kap. 17
mom. 9 föreskriver ”vid större arbete” vill CA för sin del framhålla att
regementschefen givetvis inte — för det fall han anser att samråd måste tas
— kan överlåta ansvaret för detta på byggherren. CA anser emellertid inte
att det i detta fall ålåg regementschefen att ta samråd. Bedömningen av vad
som är ”större arbete” beror på med vilka mått man mäter. Det finns skäl
att anta, att författningstexten avser ett från arbetsmarknadens synpunkt
sett ”större arbete”. Ett arbete som med helt outbildad arbetskraft kan
genomföras av 90 man på 2 veckor kan inte betraktas som ett ”större
arbete”. Som exempel på större arbeten som Ing. 1 utfört kan nämnas
vägar för räddningstjänsten på Arlanda och flygfält i Laxå kommun, arbeten
som båda utsträckts över flera utbildningsår. (Som jämförelse kan
nämnas att FortF enligt normer intagna i dess handbok 1979-09-12 anser att
s. k. mindre projekt är sådana där byggnadskostnadema ej uppgår till
800000:-.)

159

Angående arbetet med brobygget anförde Jonsson bl. a. följande.

När därför ABV kontaktade regementet för att få hjälp med att bygga en

36 m lång balkbro betraktades detta som ett gudasänt tillfälle för

befälskomp att få öva sig med vår huvudbromtrl under tillämpade förhållanden
i obekant terräng med fältmässiga problem att lösa i samband med
brobygget. ABV ställde bromtrl till förfogande på platsen, bekostade
kompaniets till- och fråntransport, ställde förläggningsterräng till förfogande
samt betalade samtliga övriga kostnader som var förknippade med
övningen.

Övningen genomfördes sålunda helt utan kostnad för regementet. Härtill
kommer att kompaniet ej behövde bryta bron vilket alltid betraktas som ett
tråkigt och improduktivt moment i övningen. Regementets tjänster har
kommit det allmänna till nytta dels genom att ersättningsbron mycket
snabbt kom på plats så att ombyggnaden av befintlig bro kunde påbörjas
dels kunde ombyggnaden utföras till lägre kostnad för vägverket.

Att ABV:s konkurrenssituation förbättrades är ingen relevant anmärkning
i sammanhanget eftersom beslut om att bron skulle byggas fattades
först då ABV var antagen som entreprenör.

Positivt intresse för att utföra arbetet uttalades vid telefonförfrågan från
ABV och övriga presumtiva entreprenörer som kontaktade reg. Dessa
telefonsamtal finns inga anteckningar om vid reg.

Som framgår av ovanstående anser jag att reg. ej gjort sig skyldigt till
intrång i konkurrensförhållande utan handlat i överensstämmelse med
TjRF bestämmelser.

Chefen för armén anförde bl. a. följande.

De konkurrerande byggnadsföretagen hade samtliga möjlighet att kontakta
Ing. 1. Varför endast fyra av dem hade gjort detta har ej kunnat
utrönas. De som kontaktat Ing. 1 har, såvitt är känt hos chefen för armén,
fått upplysning om att Ing. 1 skulle ha samtliga kostnader ersatta för att
deltaga i brobygget. Om ABV offererat ett lägre pris än de av konkurrenterna
som kontaktat Ing. 1 kan detta således ej bero på ingenjörsoldaternas
deltagande i arbetet. Chefen för armén kan ej finna att C Ing. 1 brutit mot
bestämmelser för militärt deltagande i civila arbeten, att deltagandet i
brobygget medfört konkurrens med näringsidkare eller att näringsidkare
gynnats i konkurrens med annan.

JO:s BEDÖMNING

I beslut den 13 januari 1982 (dnr 2302-1980 och 2791-1980) yttrade JO
Holstad följande.

En första förutsättning för att ett förband eller en avdelning ur försvarsmakten
skall få utföra arbete för civila myndigheter, organisationer, företag
eller enskilda är att arbetet är av otvetydigt värde för utbildningen. De
fall som jag har att bedöma här har avsett pålning m. m. för en småbåtshamn
resp. byggande av en provisorisk vägbro. Vad som har anförts av de
militära myndigheterna angående utformningen av projekten gör att det

160

saknas skäl för mig att betvivla att dessa arbeten haft ett otvetydigt värde
för utbildningen av de värnpliktiga ingenjörsoldaterna.

Oavsett värdet för utbildningen får emellertid ett civilt arbete inte utföras
om det skulle innebära att försvarsmakten framstår som konkurrent
till någon näringsidkare eller att en viss näringsidkare gynnas i konkurrens
med andra. Det lär inte alltid framgå av omständigheterna vid de inledande
kontakterna med en presumtiv civil uppdragsgivare om genomförandet av
ett projekt stöter på hinder av detta slag. Någon uttrycklig föreskrift finns i
och för sig inte om att vederbörande militära chef är skyldig att undersöka
om ett påtänkt arbete kommer i konflikt med den aktuella regeln. Men
detta kan inte innebära att han kan undandra sig att undersöka i vilken mån
ett projekt kan vara konkurrensskadligt. Omfattningen av en sådan undersökning
måste självfallet variera beroende på vilken typ av arbete det är
fråga om i de enskilda fallen.

Beträffande arbetena för småbåtshamnen går klagomålen närmast ut på
att försvarsmakten genom att åta sig arbetet framstått som konkurrent till
näringsidkare. Chefen för armén menar här att båtbryggorna sannolikt
aldrig skulle ha blivit byggda om förutsättningen varit att de skulle byggas
av civil entreprenör. Redan av det skälet skulle arbetena ha varit ointressanta
från konkurrenssynpunkt. Mot bl. a. denna bakgrund skulle det inte
heller ha varit rimligt att begära att chefen för Ing. 1 före beslutet om
arbetet skulle ha undersökt om något civilt företag var intresserat.

Enligt min mening ger utredningen inte belägg för att försvarsmakten här
har framstått som konkurrent till någon näringsidkare. Jag har alltså inte
funnit fog för klagomålen på den punkten och jag anser inte heller att det
kan göras gällande att regementschefen försummat att tillräckligt utreda
konkurrensaspekten.

När det gäller brobygget aktualiserar klagomålen närmast frågan om en
viss näringsidkare gynnats i konkurrens med andra näringsidkare. Vägverket
hade här infordrat anbud på en ombyggnad av en riksväg, och några
presumtiva anbudsgivare hade därefter kontaktat Ing. 1 för att höra sig för
om förbandet kunde delta i en del av projektet. Från förbandets sida
förklarade man sig vid dessa kontakter vara intresserad. Jag har för min del
svårt att förstå att inte företag, som kan påräkna biträde från försvarsmaktens
sida till entreprenadarbeten, i allmänhet skulle gynnas i förhållande till
andra anbudsgivare som inte har försäkrat sig om ett sådant biträde. Enligt
min mening hade en lämplig ordning varit att låta vägverket informera
samtliga anbudsgivare om att medverkan av Ing. 1 i viss omfattning kunde
påräknas. Med detta konstaterande lämnar jag frågan om någon av anbudsgivarna
gynnats i det berörda fallet.

I sammanhanget vill jag bara tillägga att det ofta kan vara svårt att
avgöra om ett företag verkligen blir gynnat i en viss situation. Det är inte
ens säkert att det i efterhand är möjligt att fastställa om ett gynnande
faktiskt har skett. Den bestämmelse det här rör sig om måste därför enligt

161

min mening förstås så, att ett arbete inte får utföras om det kan förutses att
en viss näringsidkare kan komma att gynnas i konkurrens med en annan.
Det vore knappast rimligt att göra gällande att förbudet bara skulle gälla
om det på förhand står klart att försvarsmaktens medverkan i ett arbete är
skadligt från konkurrenssynpunkt.

Vid större arbeten skall enligt TjRF samråd äga rum med vederbörande
arbetsmarknadsmyndighet. Frågan är om arbetena i de båda fallen borde
ha betraktats som större arbeten. Chefen för armén har beträffande byggandet
av småbåtshamnen anfört bl. a. att det i det fallet inte hade ålegat
regementschefen att ta något samråd. Jag har mot bakgrund av de exempel
som chefen för armén har anfört på ”större arbeten” och den argumentation
som i övrigt har förekommit kommit till den slutsatsen att det inte i
något av de båda fallen har varit fråga om arbete av ett sådant slag att
någon samrådsskyldighet kan anses ha förelegat.

Jag har mig bekant att ett nytt tjänstereglemente för försvarsmakten
håller på att förberedas inom regeringskansliet på grundval av bl. a. tjänstereglementsutredningens
betänkande, Ds FÖ 1979:4. I betänkandet lämnas
förslag som innebär bl. a. att förutsättningarna för försvarsmaktens
verksamhet i det civila samhället i viss mån skall förändras, att beslutsansvaret
i dessa frågor skall läggas på en högre nivå och att samråd med en
arbetsmarknadsmyndighet alltid skall ske. Mot denna bakgrund överlämnar
jag ett exemplar av detta beslut till försvarsdepartementet för kännedom.

11 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 1

162

III. Vårdområdet

Socialtjänst

Beslut om åtal mot hemsamariter för mutbrott

I två ärenden (dnr 2988-1980 och 1022-1981) har JO Tor Sverne beslutat
om att åtal skall väckas mot hemsamarit för mutbrott, bestående i mottagande
av fast egendom till ansenligt värde som gåva. Sverne har uppdragit
åt respektive länsåklagare att utföra åtal.

I båda ärendena har länsåklagare verkställt förundersökning på grundval
av promemorior, som har upprättats inom JO-expeditionen. I dessa promemorior
har anförts bl. a. följande.

Enligt 20 kap. 2 § brottsbalken kan arbetstagare som mottager, låter åt
sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning
ställas till ansvar för mutbrott. Ansvar kan komma i fråga även
om arbetstagaren begått gärningen efter det att han slutat anställningen.

Straffbudet åsyftar inte endast att skydda huvudmannen utan även tredje
man — dvs. allmänheten — mot korruptionens skadeverkningar. Till
dessa räknas även förekomsten av misstanke om korruption. Inom det
straffbara området faller således inte endast muta i egentlig mening utan
även andra förmåner som inte har till syfte att förmå mottagaren att handla
pliktstridigt. Även förmån som kanske endast utgör erkänsla för redan
fullgjord utövning av tjänst eller uppdrag kan vara att bedöma som en
otillbörlig belöning och rymmas under bestämmelsen om mutbrott (se
Kommentar till Brottsbalken II, 4:e uppl., 1978, i det följande kallad BrB
II, s. 381-382 samt 384).

För straffansvar förutsätts inte att förmånen måste komma just gärningsmannen
till godo (BrB II s. 383). Även förmåner som med funktionärens
goda minne lämnas t. ex. till hans make eller annan närstående kan vara
straffbara.

Avgörande för när en belöning skall bedömas som otillbörlig är beroende
av sed och allmän uppfattning (BrB II s. 385). Departementschefen uttalade
i prop. 1975/76:176 (s. 36) att vad som är otillbörligt får bestämmas på
grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla
omständigheter. Otillbörlig är enligt departementschefen varje transaktion
som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning.
När transaktionen inte har en klar och tydlig inriktning på att åstadkomma
en pliktstridig åtgärd blir bedömningen svårare. I regel blir då
avgörande om transaktionen allmänt sett är ägnad att påverka tjänsteutövningen.
Denna bedömning är enligt departementschefen i sin tur starkt

163

beroende av den ifrågavarande förmånens ekonomiska värde. Förmåner
av obetydligt värde innebär föga risk för påverkan och kan därför inte
anses otillbörliga. Så snart det inte rör sig om bagateller synes man emellertid
vid bedömningen av transaktionens otillbörlighet böra ta hänsyn
även till andra faktorer. Bland dessa bör särskilt beaktas beskaffenheten
av den tjänst eller det uppdrag som förmånstagaren innehar. Departementschefen
anför vidare (s. 37) att förmåner som faller inom ramen för
vanlig artighet och uppmärksamhet människor emellan, t. ex. blomsteruppvaktningar
i samband med högtidsdagar, sjukdom och representation,
givetvis i allmänhet är att anse som tillbörliga. Om förmånerna utgörs av
kapitalvaror eller annan dyrbarare egendom bör det för att kravet på
tillbörlighet skall anses uppfyllt föreligga ett djupare vänskapsförhållande
mellan givare och mottagare som inte enbart grundas på förbindelser i
tjänsten. Enligt ämbetsansvarskommittén måste mottagandet av kontanta
pengar i princip anses komprometterande och detsamma måste enligt
kommittén anses över huvud om förmåner som innebär en klar och icke
alldeles ringa förmögenhetsökning (BrB II s. 386-387).

Vidare framhölls av ämbetsansvarskommittén att en tjänsts beskaffenhet
kan vara sådan att tjänsten kräver särskilt integritetsskydd och att
detta i hög grad gäller om myndighetsutövning och annan väsentlig offentlig
verksamhet (BrB II s. 387). Misstanke att verksamheten på dessa
områden icke bedrivs med opartiskhet och saklighet skulle enligt kommittén
på ett olyckligt sätt kunna rubba allmänhetens förtroende för offentliga
organ. En viss arbetsuppgift kan enligt kommittén också vara av sådan
karaktär att dess korrekta fullgörande måste stå utom varje tvivel.

I de överväganden, som ledde fram till besluten om åtal, anförde Sverne
bl. a. följande.

Omsorgerna om äldre människor har på senare år blivit en allt större
uppgift för samhället. Samtidigt har synen på insatserna förändrats. I den
från och med 1982 gällande socialtjänstlagen betonas äldre människors rätt
till ett självständigt boende och till en meningsfull tillvaro i gemenskap med
andra. I konsekvens härmed åläggs socialtjänsten bl. a. att ge dem som
behöver det stöd och hjälp i hemmet samt annan lättåtkomlig service
(20 §). Dessa bestämmelser innebär närmast en bekräftelse på en utveckling
som inletts tidigare. Kommunerna har redan i stor utsträckning valt att
satsa på ett mera självständigt boende för äldre människor med olika
grader av service alltefter behov och önskemål. Allt flera äldre har därför
kunnat välja boendeformer som medger en större personlig frihet än vad
ålderdomshemmen erbjuder.

Denna utveckling innebär en förskjutning mellan de olika formerna av
service till äldre, från vård i ålderdomshem mot en varierad service som
kan lämnas i det egna hemmet. Härvid har främst den sociala hemhjälpen
och färdtjänsten spelat en stor roll. För många äldre är sådana insatser en
förutsättning för ett självständigt boende.

164

I det stora flertalet kommuner är den sociala hemhjälpen organiserad så
att det i huvudsak är en och samma hemsamarit (eller person med annan
motsvarande tjänstebenämning) som sköter om en viss pensionär. Detta är
allmänt sett ägnat att främja kontinuiteten i vården och skapa en personlig
och förtroendefull kontakt mellan tjänsteman och vårdtagare. Å andra
sidan kan en pensionär som saknar anhöriga eller andra personliga kontakter
på detta sätt lätt bli beroende av en hemsamarit. Detta ligger i
sakens natur och måste i viss utsträckning godtas. Från socialförvaltningens
sida måste emellertid uppmärksammas om ett beroendeförhållande
verkar att bli alltför uttalat. En pensionär skall inte behöva bli helt beroende
av en viss tjänsteman och kanske t. o. m. känna sig utlämnad åt dennes
godtycke. Risken härför kan t. ex. motivera att även andra tjänstemän får
göra hembesök och efterhöra hjälptagarens synpunkter.

Över huvud taget har det med den utveckling som skett blivit viktigt att
skapa ett förtroende hos de äldre för hemtjänsten. Detta gäller inte bara
insatserna i enskilda ärenden utan också hur hemtjänsten uppfattas i stort
av allmänheten. Det får inte vara så att äldre människor drar sig för att
söka hjälp av rädsla för att bli utnyttjade el. dyl. Inte heller kan det godtas
att den uppfattningen sprider sig att man får bättre vård om man kan ge
hemsamariten eller dennas familj någon form av ekonomisk erkänsla.

Av dessa skäl ser jag mycket allvarligt på transaktioner som är ägnade
att kunna inge ensamstående äldre människor föreställningen att det kan
förväntas av dem att de ger bort vad de ändå inte längre själva behöver till
den som sköter eller skött om dem. Enligt min mening är det, särskilt med
tanke på det beroendeförhållande sorn typiskt sett ofta föreligger mellan en
hemsamarit och en hjälptagare, av särskild vikt att klarlägga att det är fråga
om en kommunal service som lämnas på sedvanliga villkor och att hemsamariten
faktiskt är anställd härför av kommunen. En hjälptagare skall
således inte känna att han eller hon står i någon form av personlig tacksamhetsskuld
till hemsamariten för den hjälp som lämnats.

I sammanhanget bör dessutom framhållas att vad nu sagts är en sedan
länge godtagen princip för den sociala hemhjälpen. I Råd och anvisningar i
socialvårdsfrågor nr 175, som 1965 utgavs av socialstyrelsen, angavs sålunda
bland de regier som bör gälla för all hemhjälpspersonal att de aldrig
skall ta emot gåvor eller kontanter från vårdtagarna (s. 13). Anvisningarna
är inte formellt bindande för kommunerna, men torde tillämpas allmänt.
Det är vanligt att motsvarande regler tas in i instruktioner o. dyl. för
hemhjälpspersonalen.

I enlighet härmed finnér jag det inte heller möjligt att förbigå en gåvotransaktion
av det slag som är aktuell i detta ärende. Som anförts i JOpromemorian
kan även en belöning, som inte syftat till annat än till erkänsla
för redan lämnade tjänster, vara att betrakta som muta i brottsbalkens
mening. Avgörande är om belöningen kan anses otillbörlig. Bedömningen
härav skall enligt propositionen rörande mutbrottet bl. a. avse

165

frågan om transaktionen objektivt sett varit ägnad att påverka funktionärens
tjänsteutövning. Att funktionärens tjänsteutövning faktiskt påverkats
i det enskilda fallet krävs däremot inte. I propositionen nämns vidare
förmånens värde som en särskilt betydelsefull faktor. Ju större värde
förmånen har, ju större är risken för påverkan.

En ytterligare fråga bör beröras i detta sammanhang. Den gäller den
tidigare rättsliga behandlingen av gåvotransaktioner av här aktuellt slag.
Jag vill då erinra om den ändring som skett genom att äldre människor
numera med hjälp av t. ex. hemsamariter har större möjligheter att stanna
kvar i sina egna hem. Äldre människor som kunde löpa risk att utnyttjas
återfanns förr oftast på ålderdomshem. Det finns också exempel på att JO
ingripit då personal vid ålderdomshem överträtt sina befogenheter och
missbrukat sin ställning gentemot de gamla. Sådana överträdelser beivrades
i de flesta fall såsom tjänstefel. Sedan brottet tjänstefel numera
avskaffats är det åtskilliga transaktioner av detta slag som ter sig synnerligen
olämpliga men som inte kan beivras i annat än disciplinär ordning.
Detta gäller numera i högre grad hemservicen än ålderdomshemmen. I
vissa kvalificerade fall kan emellertid ansvar enligt brottsbalken komma i
fråga. Om man vill hävda tjänstens integritet finns därför mycket litet
utrymme för att avstå från åtal för dylika överträdelser.

Som jag ovan framhållit anser jag att en hemsamarits ställning är sådan
att det finns särskild anledning att beakta såväl den beroende ställning som
en hjälptagare kan befinna sig i som det allmänna förtroendet för hemtjänsten.
Enligt min mening är det därför nödvändigt att beivra alla inte helt
obetydliga gåvor från hjälptagare till hemsamariter om det inte är uppenbart
att gåvan saknar allt samband med tjänsten. En fastighet kan naturligen
inte anses som en obetydlig gåva av så ringa värde att den inte är ägnad
att påverka funktionärens tjänsteutövning.

Jag vill också framhålla att det inte kan anses mindre straffvärt att en
gåva lämnats till t. ex. tjänstemannens make i stället för till tjänstemannen
själv. Tvärtom kan en så utformad gåva många gånger te sig än mer
straffvärd därigenom att den uppenbarligen åsyftat att kringgå av kommunen
utfärdade instruktioner innehållande förbud att ta emot gåvor av
hjälptagarna.

Socialförvaltnings handläggning av ett ärende angående omhändertagande
för samhällsvård

I ett ärende om samhällsomhändertagande enligt 25 a) och 29 §§ barnavårdslagen
(BvL) av en nyfödd pojke (dnr 2822-1980) yttrade JO Sverne -efter hörande av vårddelegerade vid Stockholms kommun — bl. a. följande.

166

Social distriktsnämnd nr 12 i Stockholm beslöt den 23 augusti 1979 att
omhänderta Alexander, född den 8 augusti 1979, jämlikt 25 a) och 29 §§
BvL för samhällsvård. Sedan kammarrätten genom dom den 31 mars 1980
förklarat att distriktsnämndens beslut inte kunde fastställas, har ordföranden
i södra sociala distriktsnämnden i Kalmar kommun den 15 april 1980
samt Kalmar-nämnden den 23 april och den 12 maj 1980 enligt 50 § BvL
meddelat förbud tills vidare för föräldrarna att ta barnet från fosterhemmet
under påstående att ett skiljande av Alexander från fosterhemmet skulle
medföra en icke ringa skada i fråga om hans utveckling. Till stöd för detta
ställningstagande åberopades psykologutlåtande, läkarintyg, socialutredningar
samt allmänmänsklig erfarenhet.

Möjligheten att meddela förbud enligt 50 § BvL är tillkommen för att
skydda fosterbarn mot olämpliga förflyttningar. Den sociala nämndens
avgörande av en sådan fråga kan komma att grundas på delvis andra
förutsättningar än ett avgörande angående samhällsvård. Till grund för ett
beslut om samhällsomhändertagande skall ligga att förutsättningar för ingripande
enligt 25 § finns dvs. bl. a. att barnets uppväxtmiljö är så dålig att
barnets utveckling eller hälsa äventyras. Ett flyttningsförbud däremot
grundas på att barnet — på grund av den tid det vistats i fosterhemmet,
dess utvecklingsgrad eller annan omständighet - kan ta skada av att flyttas
från fosterhemmet. I det senare fallet är sålunda många gånger förhållandena
i föräldrahemmet inte avgörande för bedömningen.

Ett av social nämnd meddelat flyttningsförbud får den konsekvensen att
handräckning eller domsverkställighet för barnets utlämnande - utom i
fall som avses i 21 kap. föräldrabalken - hindras så länge förbudet gäller.
Självfallet bör det — som departementschefen uttryckte det i propositionen
till barnavårdslagen - inte få förekomma att, om en domstol i rättegång
träffat ett avgörande i en fråga om utlämnande av ett fosterbarn, en social
nämnd förbjuder verkställighet av domen därför att nämnden finnér själva
avgörandet olämpligt.

Av Kalmar-nämndens utredning angående ifrågasatt flyttningsförbud
framgår bl. a. att socialförvaltningen i Stockholm den 14 april 1980 gjort en
formell framställning till distriktsnämnden om utredning huruvida fara för
Alexanders hälsa förelåg om han hämtades. Vilken bevekelsegrund som
socialförvaltningen i Stockholm haft för detta initiativ går inte att få klarhet
i. Jag anser mig därför inte böra göra något särskilt uttalande i denna del
utan hänvisar bara till departementschefens uttalande ovan.

Sedan kammarrätten i Jönköping beslutat att inte fastställa flyttningsförbudet,
förordnade Stockholms tingsrätt i mål om äktenskapsskillnad mellan
Alexanders föräldrar att särskild förmyndare och vårdnadshavare skulle
utses för Alexander. Förordnandet hävdes sedermera, sedan ansökan
om äktenskapsskillnad återkallats. I detta läge beslöt socialdelegerade
(numera vårddelegerade) vid sociala centralnämnden i Stockholm att hemställa
hos Stockholms tingsrätt om att vårdnanden om Alexander skulle

167

anförtros åt särskilt förordnad förmyndare och vårdnadshavare. Efter det
att tingsrätten genom dom den 5 december 1980 lämnat socialdelegerades
talan utan bifall förordnades samma dag genom ordförandebeslut och
senare genom beslut av socialdelegerade att Alexander i stället skulle
omhändertas för samhällsvård enligt 25 a) och 29 §§ BvL. Länsrätten
beslutade den 10 juni 1981 att inte fastställa nämndens beslut.

Socialdelegerades agerande i nu förevarande hänseende föranleder följande
uttalanden från min sida.

Socialdelegerade har vid sin ansökan om överflyttning av vårdnaden
uppenbarligen haft bestämmelserna i 6 kap. 9 § föräldrabalken i åtanke.
Däri stadgas bl. a. att om förälder i egenskap av vårdnadshavare gör sig
skyldig till grovt missbruk eller grov försummelse vid vårdnadens utövande
eller om hans deltagande annars innebär fara för barnets utveckling,
skall rätten på talan av barnavårdsnämnden (den sociala nämnden) förordna
att vårdnaden skall tillkomma endast den andre om det inte är
uppenbart med hänsyn till barnets bästa att vårdnaden bör anförtros åt
särskild förordnad förmyndare.

Ett beslut om överflyttning av vårdnaden enligt föräldrabalken får anses
vara mer definitivt än ett ingripande enligt barnavårdslagen. Lagstiftaren
har därför uppställt mycket stränga krav för att en överflyttning av vårdnaden
skall få komma till stånd. I detta ärende hade den sociala nämndens
tidigare ansträngningar för att få Alexander omhändertagen enligt barnavårdslagen
inte krönts med framgång. Jag anser det med hänsyn härtill
förvånande att socialdelegerade ansåg sig ha haft underlag för en ansökan
om överflyttning av vårdnaden.

Socialdelegerades handlande, sedan tingsrätten ej bifallit socialdelegerades
talan om att frånta föräldrarna vårdnaden, finnér jag också anmärkningsvärt.
Socialdelegerade beslöt då att på nytt omhänderta Alexander
för samhällsvård. En social nämnd har utan tvekan skyldighet att skydda
barn och ungdomar mot en olämplig uppväxtmiljö. Detta får emellertid inte
leda så långt att nämnden använder lagen som ett instrument för att få sin
vilja igenom. Ett avgörande av en domstol måste givetvis i princip följas.
Denna princip gäller också den sociala nämnden även om den anser att
domstolsbeslutet är olämpligt. Ett annat synsätt skulle leda till att rättsordningen
sätts ur spel.

Däremot har givetvis nämnden skyldighet att ingripa om det, sedan
domstol avgjort ett mål, inträffat sådana nya omständigheter att barnets
hälsa och utveckling äventyras. Såvitt jag vid min granskning av detta
ärende kunnat finna har det emellertid inte framkommit sådana nya omständigheter
att socialdelegerade haft anledning att sätta sig över tidigare
domstolsbeslut. För detta talar även att länsrätten senare upphävde omhändertagandebeslutet
.

Vad som förevarit i fallet Alexander gör att man inte kan frigöra sig från
misstanken att ärendet kommit att bli en fråga om prestige för socialför -

168

valtningen i Stockholm. Det är beklagligt om så är fallet. Det förtjänar
emellertid i sammanhanget påpekas att den nya socialtjänstlagen, som
träder i kraft den 1 januari 1982, i viss mån kommer att förhindra att ett
ärende utvecklas på samma sätt som detta. Sålunda blir det genom den nya
lagen länsrätten - inte nämnden - som i första instans har till uppgift att
pröva samhällsomhändertaganden.

De sociala nämndernas rätt att besluta om flyttningsförbud kommer
däremot att finnas kvar. Bestämmelsen ansågs redan vid barnavårdslagens
tillkomst vara ett provisorium. Huruvida någon omprövning av bestämmelsen
kommer att övervägas inom den närmaste framtiden är för närvarande
ovisst. Vad som förekommit i detta ärende visar enligt min mening
att en översyn av bestämmelsen kan vara påkallad.

Underlåtenhet att vidta åtgärder i ett barnavårdsärende

En förälder, här nedan benämnd A., anförde klagomål mot social servicecentral
4 i Botkyrka kommun för dess handläggning av ett barnavårdsärende
beträffande hennes son B., född den 4 december 1962. A. ifrågasatte
i sina klagomål om man från servicecentralens sida hade vidtagit tillräckliga
åtgärder till stöd och hjälp för B.

Med anledning av klagomålen lånades akten i ärendet in till JO-expeditionen.
Vad som enligt akten hade förekommit i ärendet redovisades i en
promemoria den 7 januari 1981. I promemorian antecknades bl. a. följande.

I slutet av år 1978 vände sig A. till förvaltningen för att fa stöd och hjälp i
sina omsorger om sonen. Sonen ville inte fortsätta studierna. Han hade
sökt sig till tonårsgäng där kriminella handlingar inte var ovanliga. Begäran
föranledde inte någon åtgärd från socialförvaltningens sida.

I mars 1979 gjorde sig B. skyldig till förmögenhetsbrott. Den 30 augusti
1979 beslöt distriktsnämnden att utse en kontaktman för B. Nämndens
beslut ledde inte till någon åtgärd från förvaltningens sida.

B. begick härefter nya brott. Nämnden beslöt den 3 juni 1980 att omhänderta
B. för samhällsvård. Beslutet ledde till att B. under två månader
vistades på en av landstingets institutioner. I övrigt har beslutet inte lett till
att B. beretts den vård som han har behövt.

1 oktober 1980 greps B. för stöld. Den 20 november 1980 beslöt nämnden
att ansöka om att B. skulle tas in på ungdomsvårdsskola. Ansökan gjordes
den 1 december. Ärendet har ännu (den 7 januari 1981) ej prövats av
socialstyrelsen.

Med anledning av vad som framkom vid granskningen inhämtade JO
yttrande från sociala distriktsnämnden III, sociala nämnden vid Stockholms
läns landsting och styrelsen för Hammargårdens yrkesskola.

I beslut den 2 november 1981 (dnr 2943-1980) uttalade JO Sverne följande.

169

Handläggningen vid socialförvaltningen

Modern har enligt servicecentralens journal i vart fall under hösten 1978
- enligt hennes egna uppgifter långt tidigare — vänt sig till socialförvaltningen
för att få stöd och hjälp vid vården av sonen. Att sådana insatser
var påkallade framgick tydligt av de uppgifter som modern lämnade. Trots
att man vid socialförvaltningen kände till det föreliggande hjälpbehovet
genomfördes inte någon barnavårdsutredning då. Först i augusti påföljande
år förelåg en utredning och i samband därmed underställdes ärendet
nämndens bedömning.

Det står klart att man vid förvaltningen har åsidosatt det krav på skyndsamhet
vid genomförandet av en barnavårdsutredning som barnavårdslagen
ställer. Försummelsen framstår som allvarlig mot den bakgrunden att
B.s situation fortgående försämrades, ett förhållande som var väl känt vid
förvaltningen.

Nämnden har förklarat dröjsmålet med bristande personalresurser och
en hög ärendetillströmning. Nämndens förklaring är enligt min mening inte
godtagbar. I ett ärende som det förevarande, där behovet av insatser från
förvaltningens och nämndens sida har varit uppenbart, måste det ankomma
på förvaltningen att genomföra en sådan prioritering att en utredning
kan slutföras utan dröjsmål. Det är min uppfattning att en bättre organisation
av förvaltningens arbete skulle ha lett till att barnavårdsutredningen
beträffande B. kunnat slutföras väsentligt mycket tidigare än vad som blev
fallet nu.

Jag vill tillägga följande. I maj 1979 begärde åklagarmyndigheten yttrande
från nämnden med anledning av ifrågasatt åtal mot B. Genom begäran
om yttrande blev förvaltningen påmind om det stora hjälpbehov som
förelåg. Det hade därför kunnat förväntas att ärendet omgående anmäldes i
nämnden. I stället begärde man vid förvaltningen uppskov med avgivande
av yttrande. Ärendet kom upp i nämnden först i slutet av augusti 1979.

Ärenden rörande yttrande till åklagare beträffande unga lagöverträdare
skall handläggas skyndsamt. 1 detta ärende var särskild skyndsamhet
påkallad. Ärendet borde enligt min mening ha prövats i nämnden långt
tidigare än vad nu blev fallet.

Redan vid denna tid förelåg således försumlighet vid ärendets handläggning.
Men även vad som förekom under den fortsatta handläggningen ger
anledning till allvarlig kritik.

Nämnden beslöt den 30 augusti 1979 att tillsätta en kontaktman för B.
Den av nämnden beslutade åtgärden kom emellertid aldrig till stånd. Först
i juni månad 1980 — nära ett år efter nämndens beslut — togs ärendet upp
till ny prövning i nämnden. Under tiden hade B:s situation allvarligt
försämrats.

Med den vetskap som man hade vid förvaltningen om B:s förhållanden
hade det ålegat de ansvariga tjänstemännen där att noga följa ärendet. Då

170

det visade sig att någon kontaktman inte kunde tillsättas, hade det ankommit
på tjänstemännen att anmäla ärendet för nämnden för att ge nämnden
möjlighet att fatta ett nytt beslut i fråga om stöd- och hjälpinsatser för B.
Det är enligt min mening en självklarhet att om av nämnden beslutad hjälp
inte kan komma till stånd, det bör åligga ansvarig tjänsteman att anmäla
ärendet för ny prövning i nämnden.

Av nämndens yttrande framgår att det var fosterhemssektionen vid
förvaltningen som var närmast ansvarig för rekrytering av en kontaktman.
Det kan mot bakgrund av de erfarenheter som har nåtts i detta ärende
ifrågasättas om den fördelning av arbetsuppgifter som har förelegat varit
ändamålsenlig.

Den rådande arbetsfördelningen har medfört att behovet av insatser till
stöd och hjälp för B. har aktualiserats i fosterhemssektionen först efter
nämndens beslut i augusti 1979. Enligt min mening hade det funnits skäl att
långt tidigare än vad som nu blev fallet undersöka möjligheterna att finna
en kontaktman eller, som ett alternativ, en stödfamilj för B. En organisation
som leder till att en ung människa, vars sociala utveckling allvarligt
hotas, under en tid av två år inte kan få ändamålsenlig hjälp har allvarliga
brister.

Ytterligare en synpunkt bör beaktas. Visserligen har handläggaren vid
sociala avdelningen ett ansvar för att de beslutade åtgärderna kommer till
stånd. Han måste emellertid i stor utsträckning förlita sig på resultat av det
arbete som bedrivs inom fosterhemssektionen. Där saknar man emellertid
regelmässigt en fortlöpande information om ärendenas utveckling. Det
måste vid sådant förhållande möta uppenbara svårigheter vid fosterhemssektionen
att göra nödvändiga prioriteringar mellan de olika ärendena.
Enligt nämndens yttrande pågår nu en dialog mellan de sociala avdelningarna
och fosterhemssektionen i syfte att renodla arbetsuppgifterna sektionerna
emellan. Det är enligt min mening nödvändigt att denna diskussion
leder fram till en större effektivitet i arbetet så att händelser som den nu
föreliggande kan undvikas i framtiden.

I slutet av maj 1980 bereddes B. plats vid Nybohovs ungdomshem, som
drivs av Stockholms läns landsting. Placeringen där hade inte föregåtts av
något beslut i nämnden. Först då ärendet den 3 juni 1980 på nytt kom under
nämndens prövning beslöt nämnden att B. skulle tas om hand för samhällsvård
och att han skulle placeras på Nybohov.

Det stod redan på ett tidigt stadium klart för tjänstemännen vid socialförvaltningen
att B. inte kunde ges behövlig vård vid Nybohov. Några effektiva
åtgärder för att bereda B. vård under andra former vidtogs emellertid
inte. Under de följande månaderna vistades B. på hemmet under allt mer
oacceptabla förhållanden. Han saknade under större delen av tiden arbete.
I slutet av juli 1980 skrevs B. ut från hemmet. Någon alternativ hjälpform
förelåg inte då. Eftersom förhållandena för B. på Nybohov försämrades
allt mer hade det ålegat förvaltningen att under B:s vistelse där medverka
till att B. bereddes vård i andra former.

171

Man synes från socialförvaltningens sida ha bortsett från det övergripande
ansvar som nämnden har för ett för samhällsvård omhändertaget
barn. I stället för att inom ramen för de egna resurserna finna en lämplig
placering av B. togs tiden i anspråk för resultatlösa diskussioner med olika
landstingskommunala institutioner. Bristen på framgång i det arbetet tycks
till viss del ha haft samband med de oklara regler för anvisning av plats på
de landstingskommunala institutionerna som förelåg då.

Handläggningen av ärendet har alltså innefattat flera allvarliga brister.
En konsekvens av att man från socialförvaltningens sida inte kunnat ge B.
behövlig vård har varit att B. under lång tid saknat fast anknytning till
något hem. I det uppkomna läget har man från förvaltningens sida vid flera
tillfällen av ”humanitära skäl” gett B. permission till det egna hemmet.
Samtidigt som man från nämndens sida förklarat att det förelegat ett behov
av att bereda B. vård genom samhällets försorg, har man underlåtit att ge
honom sådan vård.

Det är beklämmande att behöva konstatera att den hänvändelse som
modern redan år 1978 gjorde till socialförvaltningen ännu i slutet av år 1980
inte har lett till några meningsfulla insatser för B.

Handläggningen vid sociala nämnden vid Stockholms läns landsting

Av sociala nämndens yttrande framgår att Nybohov är ett öppet ungdomshem.
Hemmet är i första hand avsett för relativt välfungerande ungdomar.
Utredningen visar att placeringen av B. på Nybohov utföll klart
negativt. Han kunde inte beredas något arbete och hans förhållande till
personalen försvårades under hand. Det hade självfallet varit en uppgift för
placeringsenheten vid sociala nämnden att medverka till en placering som
främjade B:s sociala rehabilitering. Uppenbarligen har man inte med tillräcklig
omsorg prövat om den valda placeringen varit lämplig för B. i den
situation som han befann sig.

Under en tid av mer än tre månader har man från institutionens sida
kunnat se hur B:s situation successivt förvärrades. Det hade ålegat placeringsenheten
att långt tidigare och senast vid den utskrivning som skedde
se till att B. togs emot i ett annat hem. Det kan enligt min mening inte
godtas att en ung människa i behov av samhällets omsorger avvisas från ett
hem, innan en annan placering föreligger. Utskrivningen av B. ledde nu till
att hans sociala situation försvårades än mer.

Östertäljegården drivs av Stockholms läns landsting. Redan i augusti
1980 hade socialförvaltningen kontakt med personalen vid hemmet, som
vid denna tid hade plats till förfogande. Trots att B. var i omedelbart behov
av vård förhalades frågan om hans intagning på hemmet. Frågan om
intagningen hölls öppen under tiden augusti-oktober 1980. På ett enligt
min mening oförsvarligt sätt har man vid hemmet låtit interna svårigheter
ta över det ansvar för att bereda unga människor behövlig vård som är
hemmets primära syfte. Särskilt vad som förekom i samband med eventu -

172

eli intagning av B. vid hemmet har aktualiserat frågan om det sätt på vilket
landstingets institutionsvård skall bedrivas.

Sociala nämndens yttrande i ärendet ger vid handen att det har förelegat
ett övergripande ansvar för vården vid hemmen. Vad som har förekommit i
detta ärende talar emellertid i en annan riktning. Handläggningen ger sken
av att hemmet har varit en självstyrande enhet, där man utifrån i stunden
rådande värderingar ansett sig kunna åsidosätta hemmets huvuduppgift.

Det är enligt min mening nödvändigt att sociala nämnden som ansvarig
för vården söker medverka till en enhetlig syn på hemmens uppgifter och
att man tillser att hemmen inte skjuter ansvaret för enskilda personer ifrån
sig under hänvisning till förmodade svårigheter att bereda dem vård.

Sociala nämnden har i sitt yttrande till mig redovisat den formella
gången vid intagning på landstingets institutioner. Vad som har förekommit
i detta ärende visar emellertid att de i yttrandet angivna vägarna för
intagning på intet sätt har följts. Utredningen ger närmast vid handen att
socialförvaltningen utan att gå över placeringsenheten genom egna direkta
underhandlingar med institutionerna söker finna en lämplig placering. Som
detta ärende visar kan dessa förhandlingar bli mycket utdragna, beroende
på de olika hemmens krav på samtal och gruppdiskussioner rörande den
vårdsökandes möjlighet att uppfylla de krav som institutionspersonalen
anser sig ha rätt att ställa.

Det är enligt min mening nödvändigt att landstinget snarast ser över sin
organisation av institutionsvården. Man bör därvid tillse att man från
sociala nämndens sida kan följa resursutnyttjandet och att man med denna
kunskap styr intagningarna så att ett upprepande av vad som här förekommit
inte behöver befaras.

Handläggningen vid ungdomsvårdsskolan

B. har tillsammans med handläggande tjänsteman vid socialförvaltningen
vänt sig till ungdomsvårdsskolan för frivillig intagning där. Vid tiden för
besöket hade mer än två år gått från det modern begärde hjälp utan att
några meningsfulla insatser till stöd och hjälp för B. hade kommit till stånd.
B. hade senast avvisats från Östertäljegården. Några alternativa placeringsmöjligheter
förelåg inte. Han var vid tiden för besöket misstänkt för
allvarlig brottslighet och hans behov av vård var stort.

Utredningen har inte visat att B. motsatt sig vården vid ungdomsvårdsskolan.
Det kan mot bakgrund av de erfarenheter B. vid denna tid hade
ifrågasättas om det inte hade funnits skäl att inleda vården vid skolan och
med intensiva insatser där söka medverka till en förbättring av B:s förhållanden
i stället för att på nytt stänga honom ute från vården.

Av skolstyrelsens yttrande framgår att fråga om intagning prövas i ett
forum bestående av bl. a. personal från skolan och de på avdelningen
intagna eleverna. Inför dessa skall den vårdbehövande berätta om sig själv

173

och tala om varför han vill söka till skolan. Det kan på goda grunder
ifrågasättas om en sådan redovisning bör utgöra en förutsättning för intagning
på skolan. Förfarandet bygger ju på att den sökande till utomstående
skall lämna ut uppgifter om sig själv, uppgifter som annars omfattas av
sekretessen inom socialvården. Det kan också ifrågasättas om en redovisning
i en sådan grupp kan ge ett tillförlitligt underlag för beslut i fråga om
intagning.

Sammanfattning

Förevarande ärende ger en skrämmande bild av hur flera samverkande
brister leder till att barnavårdslagens klart uttalade ansvar för barns och
ungdoms förhållanden sätts åt sidan. Handläggningen av ärendet kan allvarligt
minska förtroendet för barna- och ungdomsvården.

Jag utgår ifrån att de erfarenheter som har vunnits vid granskningen av
detta ärende tas till vara och att de förändringar genomförs som är nödvändiga
för att förhindra ett upprepande.

Jag har i andra ärenden i Stockholms län kunnat konstatera att beslut om
tillsättande av övervakare eller kontaktmän på grund av svårigheten att
finna lämpliga personer inte har kunnat verkställas och att socialförvaltningen
i sådana fall har underlåtit att anmäla detta för den nämnd som har
beslutat om åtgärden. Jag anser mig böra fästa tillsynsmyndighetens uppmärksamhet
på detta förhållande och översänder därför en kopia av beslutet
till länsstyrelsen i Stockholms län.

Under hänvisning till den resursplanering som f. n. pågår i anslutning till
socialtjänstreformens genomförande översänder jag däijämte en kopia av
beslutet till socialstyrelsen för kännedom.

Hämtning i Finland av ett för samhällsvård omhändertaget barn

BAKGRUND

Sedan den 1 januari 1971 gäller om utlämning för verkställighet av beslut
om vård en för de nordiska länderna i huvudsak överensstämmande lagstiftning.

I den finska lagen om utlämning till Danmark, Island, Norge eller Sverige
för verkställighet av beslut om vård eller behandling ges bestämmelser
om förfarandet.

Den finska lagen, som således har sin motsvarighet i de övriga länderna,
anger i vilka fall utlämnande från Finland får ske till annat nordiskt land av
den som enligt beslut av myndighet i det landet skall vara omhändertagen

174

för vård eller behandling. Av 2 § följer att utlämning får beviljas endast
under villkor, att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande
stats lagstiftning om bl. a. barna- och ungdomsvård, att den som begärs
utlämnad enligt beslutet skall intagas eller hållas kvar på anstalt eller
uppehålla sig på plats som särskilt anvisats honom samt att beslutet får
verkställas i den stat där det meddelats. Av lagen framgår att den som
begärs utlämnad i vissa fall kan tas om hand i avvaktan på att utlämning
kan ske. Den finska lagen motsvaras här i landet av lagen (1970: 375) om
utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av
beslut om vård eller behandling.

Till utlämningslagarna ansluter kungörelsen (1970:710) om utlämning till
eller från de nordiska länderna för verkställighet av sådant beslut. Av den
kungörelsen framgår att framställning om utlämnande från Finland eller
annat nordiskt land skall göras av polismyndighet. Sådan framställning
skall, såvitt avser Finland, sändas till den länsstyrelse inom vars verksamhetsområde
vederbörande uppehåller sig eller, om uppehållsorten är
okänd, till länsstyrelsen i Nylands län (10, 11 §§).

Av den finska lagen framgår att länsstyrelsen skall vidarebefordra en
framställning om utlämning till chefen för det polisdistrikt inom vilket den
omhändertagne uppehåller sig. Chefen för polisdistriktet får sedan bifalla
framställningen, om förutsättningar för utlämning är för handen och hinder
mot utlämning annars inte föreligger. Det är förutsatt att samråd äger rum
med andra myndigheter, främst när det gäller utlämning av någon som har
ett framträdande vårdbehov.

Lagstiftningen utgår från att man i de nordiska länderna respekterar
varandras vårdlagar på berörda områden. Utlämningsförfarandet har därför
närmast utformats som ett slags handräckning, varvid den beslutande
myndigheten i huvudsak skall begränsa sin prövning till att konstatera att
vissa formella förutsättningar är för handen. Någon överprövning av om
det andra landets beslut om omhändertagande är sakligt motiverat bör
därför i princip inte komma i fråga (prop. 1970:30 s. 36).

Lagarna rörande utlämning har tillkommit för att reglera förfarandet när
ett återförande inte kan ske i frivilliga former. Är den vårdbehövande villig
att återvända för fortsatt vård här finns ingen anledning att tillämpa den
särskilda lagens bestämmelser. I sådant fall möter inte heller hinder mot att
svenska tjänstemän — i förekommande fall efter samråd med tjänstemän i
det andra nordiska landet - medverkar vid återresan. Kan å andra sidan
samtycke inte erhållas måste lagens bestämmelser om utlämnande iakttas.

A., född 1969, omhändertogs för samhällsvård med stöd av 25 § a) och
29 § barnavårdslagen genom beslut av södra sociala distriktsnämnden i
Lidingö kommun den 10 november 1979. Länsrätten fastställde beslutet
den 13 februari 1980. Kammarrätten har i dom den 18 september 1981
lämnat mot beslutet anförda besvär utan bifall.

175

Efter omhändertagandet i november 1979 vistades A. i avvaktan på
placering i ett lämpligt fosterhem på barnpsykiatriska kliniken vid Karolinska
sjukhuset i Stockholm. Den 12 november 1979 mellan klockan 20.30
och 21.00 lämnade A. kliniken. A. intogs påföljande dag på barnkliniken
vid Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors (HUCS). I journal antecknade
barnpsykiatern Vappu Taipale att ärendet gällde ett för samhälls vård
omhändertaget barn, som var i behov av barnpsykiatrisk behandling.

På begäran av socialförvaltningen i Lidingö har Taipale i ett intyg den 13
maj 1981 uppgett följande.

A. hämtades till HUCS Barnklinikens dejourpoliklinik 13.11.1979. Eftersom
han var svensk medborgare och omhändertagen av Lidingö kommun,
återsändes han till sitt eget land för adekvat vård. Han avhämtades
den 14.11.1979 av två socialarbetare och två manliga sjukvårdare.

Man var på sjukhuset medveten om att Lidingö barnskyddsverk bett om
tjänstehjälp hos Helsingfors stads barnskyddsverk, som begärde tjänstehjälp
av skyddspolisen i Helsingfors. Man använde sig dock inte av denna
hjälp.

Överläkaren vid sjukhuset, professorn i pediatrik Niilo Hallman har i
skrift den 14 maj 1981 bekräftat innehållet i Taipales intyg.

A. återfördes till Sverige av socialsektreteraren Clara Carlsson och
familjerättsassistenten Gunnel Lindhé samt A:s kontaktmän på Karolinska
sjukhuset.

KLAGOMÅLEN

Med anledning av A:s återförande inkom klagomål till JO. 1 klagomålen
uppgavs bl. a. följande.

A. ringde från sjukhuset i Helsingfors till sin mor och meddelade var han
befann sig. Modem reste till Helsingfors. Vid framkomsten fann hon att A.
inte längre var kvar på sjukhuset. Han hade hämtats av fyra svenska
tjänstemän. Sköterskor som bevittnat hämtningen berättade - enligt vad
modern har uppgett - att pojken gjorde förtvivlat motstånd och att det
våld svenskarna använde var utomordentligt brutalt.

JO bör utreda förhållandena kring A:s gripande i Helsingfors. Hans mor
har hos nämndens tjänstemän frågat om hämtningen av A. skedde med
tillstånd av finländska myndigheter. Enligt det svar hon har fått var så inte
fallet. Om detta är riktigt synes hämtningen vara brottslig och bör föranleda
åtal.

Då A. bortfördes från sjukhuset brukades utomordentligt våld. De
svenska tjänstemännen tog inte kontakt med finländska myndigheter för
att begära tillstånd och handräckning vilket de har haft skyldighet att göra.
Tjänstemännen vidtog alltså åtgärden i egenskap av vanliga privata personer
i Finland. Genom åtgärden förlorade A. sin frihet. Uppsåt att beröva
honom friheten förelåg. Förfarandet har varit brottsligt. Gärningen bör
föranleda åtal för olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § brottsbalken.

176

Hämtningen av A. har inneburit att svenska tjänstemän har utövat
jurisdiktion på främmande lands territorium i strid med allmänt erkända
folkrättsliga grunder. Därigenom är hämtningen att betrakta som en allvarlig
kränkning av Finlands judiciella suveränitet.

UTREDNING

Klagomålen remitterades till södra sociala distriktsnämnden i Lidingö
kommun. Nämnden åberopade som eget yttrande ett av socialsekreterarna
Carlsson och Lindhé avgivet tjänsteutlåtande. I utlåtandet anfördes bl. a.
följande.

På måndagskvällen 1979-11-12 vid 21-tiden meddelades Clara Carlsson
per telefon till bostaden från KS att A. avvikit från avdelningen under den
tid då avrapport sker från dagpersonal till nattpersonal. Enligt personalen
hade han tagit sig ut genom ett fönster på avdelningen.

Jourhavande läkare vid barnpsykiatriska kliniken. Gösta H Schwieler,
skrev samma kväll A. försvann ett intyg om försvinnandet, varav framgick
att det var till skada för hans personliga hälsa.

På eftermiddagen samma dag, 1979-11-13, kom ett meddelande från KS
att en läkare, dr Tainio vid Universitetskliniken i Folkhälsans hus i Helsingfors,
ringt och berättat att A. just kommit till sjukhuset och skrivits in.
Polisen underrättades omgående om detta.

Undertecknade socialsekreterare kom överens med dr Tainio om, att
var och en på sitt håll under kvällens lopp skulle undersöka möjligheten att
snarast möjligt återföra A. till KS, och därigenom verkställa nämndens
beslut om omhändertagande för samhällsvård. Telefonsamtal senare på
kvällen med dr Tainio på Universitetskliniken bekräftade att det från
sjukhusets sida inte fanns något hinder för att han hämtades, då han dels
var svensk medborgare, dels var omhändertagen av svenska barnavårdsmyndigheter.

Kontakt togs även med Barnskyddsverket i Helsingfors i form av telefonsamtal
med Lea Pitkinen. Vi begärde hjälp att få reda på tillvägagångssätt
och eventuell nödvändig medverkan att få A. återförd till Sverige. Vi
framförde att vi själva skulle kunna medverka vid återförandet, och detta
mötte enligt barnskyddsverket inget hinder. Vi talade själva med vårdpolisen
i Helsingfors angående medverkan från dem vid behov. Vi talade även
med Terto Nousianinen vid barnskyddsverket, som lovade kontakta polisen,
och begära deras medverkan vid hämtningen vid behov. Barnskyddsverket
lovade även att bekräfta till sjukhuset att A. fick återföras till
Sverige av oss.

Då detta tycktes vara den snabbaste och lättast framkomliga vägen, och
i enlighet med barnskydds verkets godkännande, samt med hänsyn till
barnets psykiska hälsa, bestämde vi att efter samråd och beslut av socialchef
och avdelningschef, åka till Helsingfors och återföra A. till KS. A:s
två kontaktmän vid barnpsykiatriska kliniken följde med på resan.

Pojken gjorde vid hämtningen inget som helst motstånd och något våld
användes självfallet inte vid hämtningen.

Som också framgår av den lämnade redogörelsen hade finländska myndigheter
kontaktats, varvid samtliga myndigheter var ense om att barnet

177

skulle återföras till Sverige. Något uppsåt att beröva barnet friheten förelåg
inte, om inte anmälaren med detta avser att verkställighet av ett beslut
om omhändertagande jämlikt barnavårdslagen är ett frihetsberövande.

Tjänstemän vi JO-ämbetet har den 2 oktober 1981 vid besök på socialförvaltningen
samtalat med socialchefen Arne Åberg.

Åberg uppgav därvid bl. a. följande.

Det är svårt att nu med behövlig säkerhet uttala sig om förhållanden som
ligger så långt tillbaka i tiden. Enligt vad han nu kan minnas så framstod
det för honom sorn självklart att de, när de fick veta att A. var i Helsingfors,
så snart som möjligt skulle ta hand om pojken och återföra honom till
Sverige. Åberg kan inte minnas att den omständigheten att pojken befann
sig utomlands ansågs utgöra någon speciell komplikation. De hade tidigare
haft samarbete över gränserna — även vid det tillfället med Helsingfors —
ett samarbete sorn har varit lika självklart som formlöst. Det var Åberg
som fattade beslutet om att A. skulle föras tillbaka. Då beslutet fattades
var det inte tal om någon författning som reglerade förfarandet. Åberg har
inte heller senare sett några sådana bestämmelser. Det framstod för dem
som självklart att de hade ett ansvar för det här barnet och att barnet skulle
återföras till deri vård, som sociala distriktsnämnden hade beslutat om. De
bedömde det som i hög grad angeläget med en snabb handläggning. Det
fanns en risk för att pojken skulle försvinna och därigenom inte kunna få
den hjälp och det stöd som han otvivelaktigt behövde. Åberg hade genom
utredarna kännedom om hur läkarna på Karolinska sjukhuset såg på pojkens
behov av läkarvård.

BEDÖMNING

I ett beslut den 24 mars 1982 (dnr 1048, 1343-1981) uttalade JO Sverne
bl. a. följande.

I förevarande ärende får utredningen anses visa att A:s vårdnadshavare
motsatt sig att A. återfördes till Sverige för fortsatt vård här.

Åberg har i egenskap av socialchef beslutat att A. skulle återföras till
Sverige. Han har därvid åsidosatt bestämmelserna i den särskilda lagen om
utlämning.

I klagomålen har ifrågasatts om inte återförandet av A. inneburit ett
sådant olaga frihetsberövande för vilket ansvar kan följa enligt 4 kap. 2 §
brottsbalken (BrB).

För en tillämpning av denna paragraf förutsätts att någon har berövats
sin frihet, dvs. gått sin frihet förlustig. För ansvar krävs vidare att frihetsberövande!
saknar stöd i lag. (Ett frihetsberövande enligt t. ex. lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga omfattas inte av ansvarsbestämmelserna
i BrB, om åtgärden har vidtagits i enlighet med bestämmelserna i
den lagen.)

12 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 1

178

A., som var omhändertagen för vård enligt ett här i landet fattat beslut,
har återförts hit från Finland utan att de särskilda bestämmelserna för ett
sådant förfarande har iakttagits. Även om den företagna åtgärden således
saknat stöd i lag kan ansvar för olaga frihetsberövande endast komma
ifråga om uppsåt att olagligen beröva A. friheten har förelegat.

Av utredningen framgår att Åberg utgått från att den tillämnade åtgärden
var rättsenlig. Hans uppsåt har alltså inte omfattat den omständigheten att
frihetsberövandet var olagligt. Ansvar på den i klagomålen angivna grunden
kan därför inte följa.

Åberg har emellertid genom sitt beslut åsidosatt vad som enligt lagen om
utlämnande har gällt för den myndighetsutövning som beslutet har innefattat.
Jag har därför också haft anledning att pröva frågan om ansvar utifrån
bestämmelserna i 20 kap. 1 § BrB. Där stadgas ansvar för den som vid sin
myndighetsutövning åsidosätter vad som enligt författning gäller för denna.

För ansvar enligt 20:1 BrB krävs att gärningen skall ha medfört förfång
för det allmänna eller för någon enskild.

Till en början kan konstateras att eftersättande av det allmännas intresse
av en författningsenlig myndighetsutövning i sig inte har ansetts utgöra
sådant förfång för det allmänna att straffrättslig sanktion kan förekomma.
Att Åberg genom sitt beslut åsidosatt lagens bestämmelser om förfarande
vid utlämnande, utgör således inte sådant förfång för det allmänna som
avses i lagrummet.

Den fråga som därefter måste besvaras är om åtgärden kan sägas ha
inneburit förfång för någon enskild.

Jag har därvid såvitt angår A. beaktat att de finska och svenska barnavårdande
myndigheterna och läkare i de båda länderna varit ense om att A.
var i behov av fortsatt vård och att sådan vård lämpligen borde meddelas i
Sverige. Jag har vidare beaktat att det inte finns något i ärendet som talar
mot att de finska myndigheterna omedelbart skulle ha efterkommit en
begäran om utlämnande enligt lagen. Något förfång för A. kan mot den
bakgrunden inte sägas ha uppkommit.

Även när det gäller ifrågasatt förfång för vårdnadshavaren kan samma
synpunkter anföras. Såvitt avser frågan om förfång för vårdnadshavaren
bör emellertid även följande synpunkter beaktas.

Beslutet om samhällsvård har inneburit att de svenska myndigheterna
vid genomförandet av vården har övertagit den bestämmanderätt över
barnet som annars har tillkommit vårdnadshavaren.

Av vad jag har sagt tidigare följer att den nordiska lagstiftningen om
utlämnande har sin utgångspunkt i att beslut om omhändertagande för
samhällsvård, som fattats i ett land, skall respekteras i övriga länder. Med
lagens förarbeten som grund kan således sägas att beslutet om samhällsvård
har ägt verkan mot modern även i Finland och att barnets återförande
inte har inneburit ett sådant intrång i föräldrarätten att ett förfång i brottsbalkens
mening kan anses ha uppkommit.

179

Jag finnér därför att vad som förekommit inte kan hänföras under bestämmelserna
i 20:1 brottsbalken.

Kvar står emellertid att Åberg har förfarit felaktigt. Vid bedömningen av
Åbergs försumlighet måste emellertid följande omständigheter beaktas.

Åberg har handlat under tidspress. Omedelbara åtgärder har av hänsyn
till A:s hälsa och utveckling framstått som nödvändiga. Vid föredragning
av ärendet har, såvitt utredningen visat, den osäkerhet som tjänstemännen
har känt rörande förekomsten av en författning på området inte kommit
fram.

Även om Åberg således har åsidosatt bestämmelserna i den angivna
utlämningslagen anser jag omständigheterna vara sådana, att jag kan stanna
vid den kritik som ligger i vad jag har sagt tidigare.

De tjänstemän vid förvaltningen som har fört över A. har handlat i
enlighet med ett av socialchefen fattat beslut. Det finns inget som visar att
tjänstemännen har utfört uppdraget med insikt om att bestämmelserna om
utlämnande därvid har satts åt sidan.

Visserligen har tjänstemännen, som satt ifråga om inte förfarandet var
reglerat i lag, bort göra sig bättre underrättade om gällande rätt. De har
emellertid i kontakterna med finska myndigheter bestyrkts i sin uppfattning
att den tillämnade åtgärden var rättsenlig. Tjänstemännen har vidare
på grundval av de uppgifter som läkare har lämnat och omständigheterna i
övrigt av hänsyn till barnet funnit största skyndsamhet nödvändig.

Med hänsyn till detta och till att frågan om A:s återförande har förelagts
socialchefen för bedömning och beslut finner jag inte grund för vidare
åtgärder beträffande tjänstemännen föreligga.

Fråga om rätten till socialhjälp får göras villkorad av att den hjälpsökande
deltar i gruppsamtal och om videobandupptagningar vid sådana
gruppsamtal

I slutet av år 1979 kom till JO in klagomål mot social servicecentral 6 i
Stockholms kommun. Advokaten Lars-Erik Juth uppgav att han biträtt i
ett par ärenden, som varit föremål för utredning vid servicecentralen. Det
hade i de aktuella fallen kommit fram att servicecentralen vid samtal med
personer i behandlingsgruppen samt vid samtal med föräldrar, vars barn
var föremål för utredning om eventuellt omhändertagande för samhällsvård,
gjorde videobandinspelningar av de samtal som ägde rum på servicecentralen.
Rätten att använda videobandinspelningar i sådana sammanhang
hade enligt klaganden allmänt intresse.

Efter remiss kom sociala centralnämnden i Stockholms kommun in med
yttrande.

180

Nya klagomål kom härefter in till JO. Även dessa avsåg det förhållandet
att man vid servicecentralen gjorde videobandinspelningar av vad som
förekom i behandlingsgrupp. Klagomålen remitterades till sociala distriktsnämnden
nr 6 för yttrande.

JO beslöt härefter att inspektera verksamheten vid servicecentralen.
Den 22 januari och den 6 februari 1980 besökte JO servicecentralen, varvid
han samtalade med tjänstemännen där. JO granskade även stickprovsvis
ett antal ärenden. Granskningen ledde till att JO tog upp tre ärenden till
utredning. I dessa tre ärenden hade, såvitt journalanteckningarna utvisade,
rätten till socialhjälp gjorts villkorad av att den hjälpsökande deltog i
gruppsamtal. JO beslöt att inhämta yttrande från social distriktsnämnd nr
6.

I mars 1980 kom det in nya klagomål mot servicecentralen. RFHL
uppgav att två hjälpsökande, som vänt sig till servicecentralen, inte fått
någon hjälp med mindre de deltagit i samtal som åhörts av utomstående
och som spelats in på video. Även dessa klagomål remitterades till distriktsnämnden.

Mot bakgrund av de uppgifter som nu förelåg i ärendet beslöt JO att
inhämta ett nytt yttrande från sociala centralnämnden enligt en vid JOämbetet
upprättad promemoria.

I beslut den 10 september 1981 (dnr 1419-1979) uttalade JO Sverne
härefter följande.

I socialtjänstlagen har den rätt till skydd för den personliga integriteten,
som redan nu får anses tillkomma den enskilde, uttryckligen angetts.
Verksamheten skall enligt 1 § socialtjänstlagen bygga på respekt för den
enskildes integritet. Det kravet måste vara vägledande under såväl utrednings-
som behandlingsarbetet. Det innebär bl. a., att utredningen måste
begränsas till att avse de omständigheter som är av betydelse för beslut i
ärendet. Den enskilde måste kunna förlita sig på att en hänvändelse till
socialvården inte leder till att han får lämna ut uppgifter om sig själv till
utredaren eller annan, när detta inte behövs för ärendets prövning. Utredningen
måste bedrivas med takt och omdöme och med respekt för den
hjälpsökande. Rätten till skydd för den personliga integriteten får betydelse
också under behandlingsarbetet.

Socialvården skall bygga på ömsesidighet. Ett sådant samspel måste
kunna rymma såväl erbjudanden från socialvården som åtaganden från den
enskildes sida. Socialvården får inte stå utan möjlighet att kunna ställa
krav på den enskilde. Verksamheten får inte innehålla sådana begränsningar
att den leder till en uppgivenhet inför de hjälpsökandes önskemål. Det
strider således inte mot de principer, som skall gälla för verksamheten, att
insatser från socialvårdens sida görs villkorade av åtaganden från den
hjälpsökandes sida.

Vad som har sagts nu gäller emellertid inte oreserverat. Det får således
inte förekomma villkor i situationer där lagstiftningen binder rätten till

181

hjälp till i lagen angivna förutsättningar. Det innebär således att sådana
villkorade hjälpinsatser måste begränsas till att avse den frivilliga hjälpverksamhet,
som socialvården har att bedriva. Men även för denna verksamhet
måste förbehåll göras. Villkoren får inte ges en sådan utformning
att den enskilde tvingas uppge rätten till skydd för den personliga integriteten.

Möjligheten att i det sociala arbetet ställa krav på motprestation från den
enskilde bestäms således av lagstiftningens utformning. Frågan får mot
bakgrund av de ärenden som nu föreligger till bedömning särskild betydelse
i fråga om rätten till socialhjälp.

Enligt 12 § socialhjälpslagen har socialnämnden en skyldighet att lämna
socialhjälp. Rätt till socialhjälp föreligger när den behövande saknar förmåga
att helt eller delvis försörja sig genom eget arbete. Det krävs vidare
att den hjälpbehövande saknar medel till sitt uppehälle och att han inte får
medel från annat håll. Föreligger dessa förutsättningar är socialnämnden
skyldig att lämna behövligt bistånd till uppehälle och vård.

I fråga om den frivilliga hjälpen enligt 13 § anges inte i lagtexten under
vilka förhållanden och i vilken omfattning sådan hjälp skall utgå. Hjälp
skall meddelas efter grunder som kommunfullmäktige bestämmer, eller om
sådana grunder inte har fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt.

Gemensamt för den obligatoriska hjälpen enligt 12 § och den frivilliga
hjälpen enligt 13 § gäller enligt 14 § socialhjälpslagen att hjälpen bör lämnas
på ett sådant sätt att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för
framtiden försörja sig och de sina. Vidare sägs att hjälpen bör utgå i form
av kontant understöd, såvida inte hjälpbehovets art föranleder till annat
och anledning inte heller finns att anta att sådan hjälp inte kommer till
avsett ändamål.

I socialhjälpslagen har inte meddelats något förbud mot ställande av
villkor för erhållande av socialhjälp. Utformningen av bestämmelserna i
12 § ger emellertid inte utrymme för uppställande av sådana villkor. När de
förutsättningar som anges där är uppfyllda, skall socialhjälp utges. Något
utrymme för att begränsa denna rätt genom att göra den villkorad föreligger
inte. Den omständigheten att bestämmelserna i 14 § lämnar utrymme
för alternativ när det gäller hjälpens former ger inte möjlighet att förbinda
själva rätten till hjälp med något villkor.

När det gäller den frivilliga hjälpen är situationen delvis annorlunda. I
dessa fall lämnar lagstiftningen utrymme för ömsesidighet i åtaganden.
Som sociala distriktsnämnden framhåller i ett av sina remissyttranden bör
den enskildes önskan att medverka till en förändring av sin situation kunna
tilläggas betydelse vid prövningen av om frivillig socialhjälp skall utgå eller
inte. Verksamheten får inte utarmas till att avse slentrianmässiga utbetalningar
till dem som i stället behöver stöd och hjälpinsatser i andra former
från förvaltningens sida. Det är en självklarhet att de krav som i ett sådant

182

samarbete bör ställas på den enskilde måste utformas med all möjlig
hänsyn till den hjälpsökandes situation och förmåga att gå in i ett behandlingsarbete.

Vad jag har sagt nu om möjligheten att göra rätten till den frivilliga
socialhjälpen villkorad måste emellertid förses med ytterligare en reservation.
Beteckningen frivillig socialhjälp får således inte tas till intäkt för
uppställande av villkor som strider mot lagens anda. Det står således klart i
strid med socialhjälpslagens anda att ställa upp sådana villkor för erhållande
av socialhjälp, som kan leda till obehöriga ingrepp i den hjälpsökandes
privatliv och personliga förhållanden. Det krav på respekt för den
enskildes integritet, som har kommit till klart uttryck i socialtjänstlagen,
måste även f. n. beaktas. Det innebär att villkor som kan komma att
medföra att den enskilde ställs inför utsikten att behöva lämna ut uppgifter
om förhållanden som han anser och bör ha rätt att betrakta som personliga
inte bör ställas. Villkor som kan leda till att den enskilde i en behandlingsgrupp
måste uppge rätten till integritet får inte förekomma.

Den verksamhet som bedrivs vid en socialbyrå har till yttersta syfte att
ge stöd och hjälp åt dem som av olika orsaker behöver samhällets bistånd.
Verksamheten måste bedrivas med detta som utgångspunkt. Det bör inte
komma ifråga att den enskilde som vänder sig till en socialbyrå på andra
skäl än de som hänför sig till hans behov av hjälp, får lämna sitt samtycke
till åtgärder som för honom kan framstå som integritetskränkande.

Deltagande i gruppsamtal

Den fråga som i första hand skall tas upp till bedömning är om deltagande
i gruppsamtal i någon utsträckning utgjort villkor för erhållande av
socialhjälp eller annat bistånd från förvaltningens sida och i så fall om
sådana villkor har varit förenliga med socialvårdens syfte och innehåll.

De som vänder sig till socialförvaltningen hänvisas i första hand till
mottagningssektionen, där en första bedömning av ärendet sker. En del
ärenden är sådana att de kan avslutas i mottagningssektionen. Andra
ärenden kan kräva ytterligare åtgärder. Dessa ärenden kan remitteras till
någon av de andra sektionerna på byrån, som får ta över ärendet. De
sektioner som kan komma i fråga för en sådan remiss är sektionen för
socialt grupparbete och sektionen för familjearbete. De samtal som bedrivs
i dessa grupper betraktas som en form av stöd och hjälpåtgärd.

Det första av de ärenden som togs upp vid inspektionen gällde en kvinna
som sökte socialhjälp till hyra, uppehälle och elräkningar. Enligt anteckning
i akten underrättades hon om att hon kunde få socialhjälp till uppehälle
genast, men att hennes övriga ansökan skulle behandlas under förutsättning
att hon deltog i gruppsamtal.

Av nämndens remissvar framgår att den hjälpsökande var måttligt
intresserad av gruppverksamhet men inte direkt negativ. I remissvaret

183

sägs att ”assistenten avgjorde ambivalensen genom att bestämma sig för
att L. accepterade gruppverksamhet och sa åt henne att han beviljade
socialhjälp till uppehälle men att resten skulle behandlas när hon kom till
gruppen”. Visserligen har man från nämndens sida gjort gällande att de i
inspektionsprotokollet redovisade anteckningarna är ryckta ur sitt sammanhang
och att de därför skulle vara missvisande. Anteckningarna i
akten i förening med remissvaret talar dock ett tillräckligt tydligt språk.
Allt pekar sålunda på att man utan uttryckligt samtycke från den hjälpsökande
skjutit upp prövningen av hennes begäran om socialhjälp. Denna
prövning har i stället förlagts till gruppsamtal till vilket den hjälpsökande
anmodats inställa sig.

Även i det andra ärendet som togs upp vid inspektionen talar journalanteckningarna
sitt tydliga språk. Dessa utvisar således att R. sökt socialhjälp
och att man vid förvaltningen förklarat att hans ansökan skulle
prövas om han kom till gruppsamtal. Då R. inte inställt sig till sådant
samtal har någon prövning överhuvud taget inte kommit till stånd. Någon
återkallelse av ansökan har inte gjorts. I remissvaret sägs att skälet för att
R:s ansökan inte behandlades var att R. efter sitt spontana besök inte
hörde av sig till socialbyrån varken genom besök, brev eller telefon. Det
fanns, sägs det, inte skäl att anta att detta berodde på annat än att hjälpbehovet
bortfallit.

Även i detta fall har nämnden i sitt remissvar förklarat att deltagandet i
gruppsamtal på intet sätt varit bestämmande för ärendets handläggning.
Det är dock fakta i ärendet att R. vänt sig till byrån med en begäran om
socialhjälp, att han hänvisats till gruppsamtal för prövning av ansökan, att
han uteblivit från sådant samtal och att — oaktat återkallelse ej skett -någon prövning av hans ansökan inte har ägt rum.

Det tredje ärendet slutligen gäller M. M. har varit i trängande behov av
socialhjälp. Hon har beviljats sådan hjälp för korta perioder, i avvaktan på
att hon tog del i gruppsamtal. I en anteckning i journalen sägs också att om
hon inte kommer till gruppsamtal är det slut på hjälpen.

Nämnden har i sitt yttrande även i detta fall förklarat att deltagande i
gruppsamtal inte har utgjort någon förutsättning för erhållande av hjälp.

I de olika klagomål som har kommit in har också gjorts gällande att
deltagande i gruppsamtal utgjort förutsättning för erhållande av socialhjälp.
RFHL som företräder två klienter hos socialförvaltningen har uppgett
bl. a. att E., som regelbundet har fått socialhjälp vid byrån, har fått
denna hjälp i samband med gruppsamtal som har spelats in på video. Sedan
hon velat dra sig ur behandlingsgruppen har hon enligt klagomålen underrättats
om att sådant deltagande var en absolut förutsättning för att få
socialhjälp. På motsvarande sätt uppges i klagomålen att A., som varit i
behov av socialhjälp, underrättats om att hon inte kunnat påräkna sådan
hjälp med mindre hon deltog i gruppsamtal med videoinspelning.

Nämnden har i fråga om E. förklarat att påståendet saknar grund. När

184

det gäller A. har nämnden på motsvarande sätt förnekat något samband
mellan rätten till socialhjälp och deltagande i gruppsamtal. Av nämndens
yttrande i den delen framgår dock att A. beviljats socialhjälp i samband
med gruppsamtal.

Jag har vid min genomgång av ärendena inte kunnat finna annat än att
det har rått ett samband mellan möjligheten att få socialhjälp och deltagande
i gruppsamtal. De tillämpade rutinerna har uppenbarligen gett de socialhjälpssökande
grundad anledning att anta att deltagande i gruppsamtal
har varit en förutsättning för erhållande av socialhjälp. Om de enskilda
tjänstemännen vid förvaltningen i sina kontakter med klienterna varit av en
annan uppfattning har de uppenbarligen inte lyckats förmedla denna till
klienterna. Resultatet torde således ha blivit att rätten till socialhjälp för
klienterna framstått som villkorad av deltagande i gruppsamtal.

Den fråga som därefter måste besvaras är om det överhuvudtaget är
förenligt med lagstiftningen att ställa det kravet på en hjälpsökande att han
måste ta del i gruppsamtal. Jag vill i den delen anföra följande.

Den som ansöker om socialhjälp har rätt att få sin ansökan prövad utan
dröjsmål. Den utredning som en ansökan kan föranleda skall därför göras
skyndsamt och beslut skall meddelas i ärendet. Utredningen skall bedrivas
med takt och omdöme och med respekt för den hjälpsökandes integritet.

Det står i uppenbar strid med socialhjälpslagens syfte och innehåll att -även om samtycke därtill har lämnats — bedriva fortsatt utredning i ett
socialhjälpsärende i en behandlingsgrupp. Jag vill starkt betona detta eftersom
det av nämndens remissvar framgår att socialhjälp har beviljats i
samband med gruppsamtal. Det ligger i sakens natur att om en ansökan
skall beviljas på grundval av vad som kommer fram vid ett gruppsamtal
kan den sökande bli nödsakad att lämna ut sådana uppgifter som rör
honom eller henne personligen, uppgifter som den sökande annars skulle
vilja skydda från utomståendes insyn. Det är enligt min mening klart
oförenligt med socialhjälpslagens syfte att - även med samtycke - bedriva
utredning i ett socialhjälpsärende under former som kan framstå som
kränkande för den enskildes integritet. Det får således inte i något fall
förekomma att beslut i ärende om socialhjälp hänskjuts till avgörande vid
gruppsamtal på grundval av de uppgifter som kan komma fram vid ett
sådant samtal.

Det är inte heller tillåtet att sedan beslut i ärendet meddelats låta anstå
med utbetalning av den beslutade hjälpen i avvaktan på att vederbörande
tar del i gruppsamtal.

Slutligen bör den frågan besvaras, om den hjälpsökande som en motprestation
i ärende om socialhjälp kan åta sig att delta i gruppsamtal och
om rätten till fortsatt socialhjälp kan göras villkorad av deltagande i gruppsamtal.

Jag har tidigare framhållit att verksamheten inom socialvården måste
bygga på en ömsesidighet som rymmer såväl åtaganden från socialvårdens

185

som klientens sida. På så vis kan hjälpinsatser från socialvårdens sida
göras villkorade av att den hjälpsökande själv aktivt medverkar till att
förbättra sin situation. Som jag har sagt förut råder emellertid vissa begränsningar
för sådana villkor. Villkor som kan leda till att den enskilde
tvingas uppge skyddet för den personliga integriteten kan inte godtas.

Man synes från nämndens sida mena att gruppsamtalen inte ges sådan
utformning att den enskilde behöver lämna ut uppgifter om sina personliga
förhållanden. Nämnden synes mena att det är den enskilde själv som skall
ange gränserna för vad han anser bör skyddas från andras insyn. Den
uppfattning som nämnden ger uttryck för är enligt min mening verklighetsfrämmande.
Man måste således bl. a. ställa sig frågan hur en missbrukare i
en motivationsgrupp skall kunna ställa upp sådana gränser.

Enligt min mening kan således gruppsamtalen leda till att den enskilde
tvingas uppge skyddet för den personliga integriteten. Jag anser därför att
det är oförenligt med socialhjälpslagens anda och syfte att i någon utsträckning
göra rätten till socialhjälp villkorad av deltagande i gruppsamtal.

Vad jag har sagt nu kan leda till det antagandet att jag anser att gruppsamtalen
är olämpliga inslag i det sociala arbetet. Jag vill till undvikande av
missförstånd framhålla följande.

Det kan troligen för den enskilde i vissa situationer vara av värde att
tillsammans med andra diskutera sin situation för att finna stöd och hjälp
till att lösa de svårigheter han eller hon befinner sig i. De gruppsamtal som
förekommer inom socialvården kan därför vara en metod, vid sidan av
andra, att bistå den enskilde. Men det är viktigt att denna form för socialt
arbete icke går längre än att vara ett erbjudande från socialvårdens sida.
Den som vänder sig till socialförvaltningen skall, om nämnden önskar
bedriva sådan verksamhet, underrättas om de möjligheter till gruppsamtal
som föreligger och underrättas om vad sådana gruppsamtal kan innebära
för honom. Det skall därefter stå den enskilde fritt att efter eget bedömande
och utan påtryckningar från förvaltningens sida avgöra om han eller hon
vill gå in i sådan gruppverksamhet. Gruppsamtalen får inte anvisas under
former som kan ge den enskilde uppfattningen att hans deltagande kan bli
bestämmande för rätten till andra stöd- och hjälpinsatser från förvaltningens
sida.

Videoupptagningar i undervisningssyfte

Enligt uppgift från nämnden äger videoupptagningar rum i mottagningssektionen.
Syftet med dessa bandupptagningar har, enligt de uppgifter som
har lämnats, varit att vid en efterföljande genomgång av det inspelade
materialet i socialarbetargrupper nå en förbättring av arbetsmetoderna.

En fortgående förnyelse av socialvården är givetvis betydelsefull. De
erfarenheter som vinns i det sociala behandlingsarbetet bör tas till vara och
kunskaper och erfarenheter förmedlas mellan socialarbetarna. Det är

186

emellertid nödvändigt att man därvid ger akt på de gränser för arbetet som
lagstiftningens syfte ställer upp.

Socialvården skall utgöra en verksamhet för stöd och hjälp åt dem som
av olika skäl behöver samhällets bistånd. Det framstår mot bakgrund av
det syftet för verksamheten som i hög grad diskutabelt om man bör
använda dem som söker sig till förvaltningen för att få stöd som åskådningsexempel
i en intern utbildning - även om samtycke till åtgärden har
lämnats.

Härtill kommer att det på nu förevarande område kan ifrågasättas om
det är etiskt försvarligt att inhämta samtycke till åtgärder, som i grunden
måste framstå som i hög grad integritetskränkande, av den som till följd av
sitt behov av stöd och hjälp befinner sig i en beroendesituation.

Videoupptagningar i behandlingssyfte

Syftet med inspelningarna på video har också varit att inom ramen för en
pågående behandling vid uppspelningar i gruppen bl. a. se på relationerna
mellan socialarbetare och klient.

Jag vill till en böljan säga att jag mot bakgrund av den utredning som
föreligger i ärendet inte vill utesluta att videon kan ha behandlingsmässiga
fördelar och således vara till hjälp för klienterna när det gäller deras sociala
rehabilitering. Jag vill emellertid knyta an till vad jag har sagt tidigafe om
gruppsamtalen. Jag har således i den delen framhållit att deltagande i
gruppsamtal leder till ingrepp i den enskildes personliga integritet och att
man därför från förvaltningens sida inte i någon utsträckning bör göra
deltagande i sådana grupper till en förutsättning för vidare åtgärder från
förvaltningens sida. Gruppsamtalen bör vara ett erbjudande vid sidan av
andra inom den sociala verksamheten. Det måste vara den hjälpsökande
själv som bestämmer om han eller hon vill delta. Videoinspelningar kan på
motsvarande sätt av den enskilde upplevas som kränkande för den personliga
integriteten. Videoinspelningar får således inte förbindas med rätten
till stöd och hjälp från förvaltningens sida.

Om videobandupptagningar fortsättningsvis skall förekomma vid förvaltningen,
måste garantier ges för att inspelningar inte förekommer i
andra situationer än då det för den enskilde framstår som uppenbart att
hans vilja att delta vid inspelning inte påverkar bedömningen av hans
ärende vid förvaltningen. Det är viktigt att den enskilde ges full information
om syftet med inspelningen, om de regler som gäller för det inspelade
och om det sätt på vilket inspelningen kommer att användas framdeles.
Det är först på grundval av en sådan information som den enskilde skall
kunna ge sitt samtycke. För att ge garantier för att frågan om klientens
deltagande i en bandupptagning hålls helt neutral, kan det vara lämpligt att
annan tjänsteman än den som skall pröva klientens ärende lämnar behövlig
information och inhämtar samtycke.

187

Det är således först när det på tillförlitliga grunder kan antas att den sorn
lämnar samtycket är klart medveten om vad det innebär och att samtycket
har lämnats fritt från varje påverkan av den situation som den enskilde
hjälpsökande befinner sig i som bandupptagning - med de reservationer
som tidigare har angetts - bör ifrågakomma.

Är videoupptagningen allmän handling?

Juth har i sina klagomål aktualiserat frågan om en videoupptagning skall
anses utgöra en allmän handling.

Sociala centralnämnden har i sitt remissvar förklarat att inspelade videoband
bör vara att betrakta som internt arbetsmaterial likvärdigt med s. k.
minnesanteckningar enligt 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. Banden
avspelas ”så snart ändamålet med dem uppnåtts eller behandlingen av
andra skäl avbryts dock senast tre månader efter inspelningen”. Banden
utgör inte heller något aktmaterial enligt vårdlagarna.

Enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen förstås med handling ”framställning
i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller
på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.” Under begreppet
handling faller således bl. a. videoupptagningar. Handling är att anse som
allmän om den förvaras hos myndighet och på närmare angivet sätt är att
anse som inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

Bestämmelser om när handling skall anses inkommen resp. upprättad
finns i 2 kap. 6 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen. Av sistnämnda bestämmelser
följer bl. a. att handling, som inte hör till visst ärende, anses
upprättad hos myndighet när den har justerats av myndigheten eller på
annat sätt har färdigställts.

Frågan om videoupptagnings karaktär av allmän handling har närmare
berörts i proposition 1979/80:2 med Förslag till Sekretesslag m. m. Uttalandena
hade aktualiserats av de videoupptagningar som förekommer inom
hälso- och sjukvården.

Departementschefen uttalade som sin mening att en filmupptagning (videoband
m.m.) som utförts efter instruktion från en befattningshavare
inom den allmänna hälso- och sjukvården skall anses som allmän handling,
om den har färdigställts och tagits om hand för förvaring vid det sjukhus
eller den institution, där upptagningen har gjorts. Huruvida upptagningen
förvaras i arkivutrymme eller t. ex. på en viss läkares tjänsterum saknar
därvid betydelse.

De bandupptagningar som det har varit fråga om i detta ärende har skett
efter beslut vid förvaltningen och med nämndens godkännande. Bandupptagningarna
har färdigställts för senare användning dels som ett medel i
den pågående utbildningen av personalen, dels som ett led i behandlingsarbetet.

Det är mot bakgrund av vad som har uttalats i propositionen mycket som

188

talar för att nu ifrågavarande videobandupptagningar är att anse som
allmänna handlingar. Den frågan kan emellertid slutligt prövas endast av
regeringsrätten i den i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen angivna
besvärsordningen i samband med en begäran om att få ta del av en sådan
bandupptagning.

Från sekretessynpunkt har emellertid frågan om upptagningarna skall
anses som allmänna handlingar eller inte begränsad betydelse. Således
gäller sekretess för uppgift som förekommer i upptagning vare sig upptagningen
är att anse som allmän handling eller ej. Departementschefen uttalade
i den frågan bl. a. följande (prop. s. 172).

Frågan huruvida filmupptagning skall anses som allmän handling eller
inte har emellertid i praktiken inte samma betydelse som tidigare med den
reglering av sekretessen som föreslås i den nya sekretesslagen. Denna
reglering innebär bl. a. att sekretess gäller för uppgift, oavsett om den
förekommer i allmän handling eller ej. Sekretessen enligt förevarande
paragraf gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden. Det innebär att uppgifter om
person som vårdas eller behandlas inom sjukvården åtnjuter sekretessskydd
enligt förevarande paragraf, om uppgifterna finns i upptagning som
har gjorts medan patienten var föremål för sådan vård eller behandling.
Den som är underkastad sekretessbestämmelsen får alltså i princip inte
lämna ut eller på annat sätt låta utomstående ta del av sådan upptagning.

Filmupptagning som är att anse som allmän handling skall självfallet
behandlas som andra sådana handlingar som har upprättats inom hälsoeller
sjukvården. Huruvida upptagningen har gjorts för att användas för
undervisnings- eller forskningsändamål eller i behandlingen av patienten
saknar därvid betydelse. Samma regler gäller alltså i fråga om utlämnande
av upptagningen — vare sig detta sker genom att upptagningen överlämnas
eller genom att någon får se den — som i fråga om utlämnande av andra
handlingar som upprättats inom hälso- eller sjukvården. Eftersom undervisning
och forskning normalt inte kan sägas tillhöra samma verksamhetsgren
som den egentliga vården, kan upptagningen inte utan vidare lämnas
ut för att användas i de båda första verksamheterna. Detta följer av 1 kap.
3 §. Möjlighet att använda bildupptagning för undervisnings- och forskningsändamål
får i stället öppnas genom att erforderliga undantag från
sekretessen görs.

Socialförvaltnings och länsrätts handläggning av en ansökan om
offentligt biträde

Offentligt biträde skall i ett ärende angående omhändertagande för samhällsvård
utses för den som åtgärden avser om det behövs för tillvaratagande
av dennes rätt (42 § rättshjälpslagen). Offentligt biträde förordnas efter
ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning föreligger.
Ansökan om offentligt biträde ges in till den myndighet som handlägger
målet eller ärendet. Myndigheten som inte själv får förordna offentligt
biträde (bl. a. social centralnämnd) skall till behörig myndighet med eget

189

yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller
anmäla behovet av offentligt biträde (43 § samma lag).

I ett ärende angående omhändertagande av en 16-årig flicka för samhällsvård
begärde flickans moder genom sitt ombud att offentligt biträde
skulle utses för flickan. Ansökan kom in till sociala centralnämnden i
Tyresö kommun den 23 september. Nämnden vidarebefordrade utan eget
yttrande ansökan till länsrätten den 9 oktober. Sedan länsrättens ordförande
efter samtal med moderns ombud fått uppfattningen att ansökan återkallats
och sedan det stått klart att nämnden inte avsåg att anmäla behov
av offentligt biträde återsändes ansökningen till nämnden.

Efter inhämtande av yttrande från sociala centralnämnden och länsrätten
yttrade JO Sverne i beslut den 16 juli 1981 (dnr 3358-1980) följande.

Jag finnér den tid som förflutit från det ansökan inkom till nämnden och
till dess den vidarebefordrats till länsrätten anmärkningsvärt lång. Nämnden
hade i detta skede redan beslutat att flickan skulle omhändertas för
utredning. Eftersom beslutet skulle verkställas omedelbart när flickan
påträffades, måste det ha framstått som angeläget att snarast få frågan om
offentligt biträde prövad. Självfallet hade detta även betydelse för ombudets
fortsatta handlande i ärendet.

Förutom den oskäligt långa tidsutdräkten har nämnden inte följt rättshjälpslagens
bestämmelser att avge eget yttrande i saken. Uppenbarligen
har inte heller ett till ansökan fogat följebrev vidarebefordrats. Med hänsyn
till innehållet i detta och i ansökningshandlingen måste det ha stått
klart för nämnden att ansökan avsåg offentligt biträde.

Länsrätten har till en böljan varit tveksam till vad ansökan avsåg. Denna
tveksamhet bottnar uppenbarligen i att ansökningshandlingen kommit in
till rätten utan följebrev och utan yttrande från nämnden. Handlingarna i
ärendet visar dock att länsrätten genom telefonsamtal med socialförvaltningen
fick klart för sig vad saken rörde.

Länsrätten borde därefter ha tagit upp ansökan om offentligt biträde som
ett formellt ärende och meddelat beslut i detta.

Handläggningstider i vårdnadsärenden

Med anledning av en på JO:s initiativ verkställd undersökning angående
handläggningstiden vid utförande av vårdnadsutredningar uttalade JO
Sverne i beslut den 12 mars 1982 (dnr 3007-1981) b. a. följande.

Inledning

Enligt tillgänglig statistik kommer föräldrarna i de flesta fall på egen
hand överens i vårdnads- och umgängesfrågan vid en skilsmässa. Dock
kvarstår en hel del fall (ungefär 10%), där föräldrarna inte kan nå en

190

samförståndslösning. I uppskattningsvis 2000 fall om året tvistar föräldrarna
vid domstol om vem som skall ha vårdnaden och hur umgängesrätten
skall utformas. I dessa fall görs vanligen en vårdnadsutredning.

Mot vårdnadsutredningarna har anförts den kritiken, att de ofta snarare
bidrar till att förstärka konflikten mellan föräldrarna än att lösa den. Den i
många fall långa utredningstiden ökar pressen på familjen. Den omständigheten
att en utredning drar ut på tiden medför att föräldrar och barn går
i ovisshet och oro för hur det skall gå för dem. Ju längre tid barnet får bo
hos den ene föräldern med stöd av ett provisoriskt beslut desto större
svårigheter ställs barnet också inför om det med anledning av domstolens
slutliga ställningstagande skall flytta till den andra föräldern. Detta leder i
de flesta fall till att den förälder som provisoriskt får ha barnet hos sig
också får behålla det slutligt.

Barnpsykiatrisk undersökning

Det har under senare år alltmer uppmärksammats vilka risker som barn
utsätts för vid en skilsmässa mellan föräldrarna. Barn försätts i en svår
konfliktsituation när föräldrarna inte kan komma överens. Lojaliteten mot
var och en av föräldrarna gör det till en många gånger omöjlig uppgift för
barnet att välja vem av föräldrarna barnet skall bo hos efter skilsmässan.
Sett mot denna bakgrund är det förståeligt att socialnämnden i vissa fall
anser det nödvändigt att under vårdnadsutredningen begära en barnpsykiatrisk
undersökning. En sådan undersökning kan också mången gång vara
till hjälp för såväl barn som föräldrar. Den ger vidare nämnden ett bättre
underlag för sitt ståndpunktstagande.

Det är naturligtvis ofrånkomligt att en vårdnadsutredning tar åtskillig tid
i anspråk i de fall en barnpsykiatrisk undersökning ingår som ett led i
utredningsarbetet. Jag vill dock i detta sammanhang betona vikten av att
de som gör den barnpsykiatriska undersökningen inte låter den dra ut på
tiden längre än som är nödvändigt. Socialförvaltningarna bör därför fortlöpande
hålla sig informerade om den barnpsykiatriska undersökningens
gång.

Konfliktbearbetning

Det är emellertid även i de fall, då utredningen sker enbart inom socialförvaltningen,
mycket viktigt att föräldrarna får möjlighet att bearbeta den
kris de hamnat i vid skilsmässan. En dåligt bearbetad kris i samband med
en skilsmässa leder ofta till svåra följder för både föräldrarna och barnet.

1 många kommuner pågår sedan några år med goda resultat försök att
hjälpa föräldrarna i en skilsmässosituation att nå en samförståndslösning i
vårdnads- och umgängesfrågan.

En av orsakerna till att vårdnadsutredningen'' tenderar att dra ut på tiden

191

är uppenbarligen kommunernas försök att ge föräldrarna möjlighet att lösa
konflikten genom samarbetssamtal. I de fall sådan konfliktbearbetning inte
leder till en överenskommelse mellan föräldrarna har ofta mycken tid gått
förlorad. Detta har att göra med att det arbete som lagts ned på samarbetssamtalen
oftast inte kan tillgodogöras i en efterföljande vårdnadsutredning.
Det är nämligen önskvärt att det råder åtskillnad mellan samarbetssamtalen
och vårdnadsutredningen. En viktig förutsättning för att samarbetssamtalen
skall kunna genomföras är med största sannolikhet att föräldrarna
känner att de kan anförtro sig åt samtalsledarna utan risk för att de
uppgifter som de lämnar under samtalen används mot dem i vårdnadsutredningen.
Det anses därför i allmänhet viktigt att samarbetssamtalen
och vårdnadsutredningen inte utförs av samma personer.

Även om det sålunda föreligger en risk att konfliktbearbetning i samband
med skilsmässa förlänger tiden för slutförandet av en vårdnadsutredning,
bör man dock enligt min mening se positivt på de försök med samarbetssamtal
som görs inom kommunerna. Värdet av att föräldrarna når en
samförståndslösning i fråga om barnet får anses vara så stort att man får
godta att vårdnadsfrågans lösning kan dra ut något på tiden. Regeringen
har också i en nyligen till lagrådet överlämnad remiss rörande ändringar i
reglerna om vårdnad och umgänge förklarat samarbetssamtalen vara ett
betydelsefullt medel för att i ett så tidigt skede som möjligt lösa de konflikter
som kan finnas mellan föräldrarna vid en separation.

Samtidigt som det alltså finns starka skäl för att stödja verksamheten
med samarbetssamtal finns emellertid också anledning att betona vikten av
att samarbetssamtalen är planerade, målinriktade och koncentrerade.
Samarbetssamtal, som utan påtagliga framsteg sträcker sig över flera månader,
kan i allmänhet inte sägas uppfylla dessa krav. Finner samtalsledaren
att konfliktbearbetningen är gagnlös, bör samtalen inte fortsätta i
onödan. I stället bör man i sådana fall snarast övergå till att göra en
utredning.

Andra orsaker till den långa utredningstiden

En annan inte ovanlig orsak till tidsutdräkten i fråga om vårdnadsutredningar
har visat sig vara att utredningen inte påbörjats omedelbart. I vissa
fall har dröjsmål upp till flera månader kunnat konstateras. Dröjsmålen har
vanligtvis förklarats med att nämnderna på grund av personalbrist inte
kunnat utse en utredare omedelbart. Mot bakgrund av vad som ovan
anförts om vikten för de inblandade, inte minst barnen, att vårdnadsfrågan
får sin lösning inom en rimlig tid bör socialnämnderna fortlöpande hålla sig
underrättade om personalsituationen på förvaltningarna i syfte att förebygga
sådana orimliga väntetider. Man bör därvid även se till att längre
dröjsmål inte uppstår på grund av att utredaren blir sjuk eller har semester.
Att någon av parterna vägrar att medverka i utredningen kan naturligtvis

192

inte godtas som skäl för något längre uppskov med densamma. 1 stället får
denna omständighet redovisas i utredningen.

Utformningen av vårdnadsutredningar

Jag vill också något beröra utformningen av vårdnadsutredningar.
Utredningsmetodiken kan ju i hög grad inverka på tidsåtgången.

Vårdnadsutredningen och nämndens därpå grundade yttrande utgör ett
betydelsefullt beslutsunderlag för domstolen, när den prövar mål och
ärenden rörande vårdnad och umgänge. En noggrann och omsorgsfull
utredning är en viktig förutsättning för att rätten skall kunna besluta i
överensstämmelse med vad som är bäst för barnet.

Mot bakgrund av de krav som alltså måste ställas på vårdnadsutredningar
är det ofrånkomligt att sådana utredningar är ganska tidskrävande. Min
erfarenhet är dock att många utredningar är alltför vidlyftiga. En bidragande
orsak till detta är ofta det stora antal referenser som hörs i utredningarna.
Man kan vanligen ifrågasätta värdet av att släkt och vänner hörs i en
vårdnadsutredning. Uppgifter från dessa är ofta ägnade att förstärka föräldrarnas
konflikt utan att beslutsunderlaget för den skull blir bättre.

Enligt min uppfattning bör utredaren vara återhållsam när det är fråga
om att ta in uppgifter från släkt och vänner till föräldrarna i utredningen. I
stället bör utredaren - utöver samtal med föräldrarna och eventuellt
barnen — i största möjliga utsträckning nöja sig med att kontakta personer
som står utanför konflikten och som har särskilda kunskaper om barn,
t. ex. personal vid barnavårdscentraler, förskolor, skolor och fritidshem.
Även i övrigt bör utredaren sträva efter att i möjligaste mån begränsa
utredningen, utan att för den skull eftersätta kravet på att ge domstolen ett
så tillförlitligt beslutsunderlag som möjligt.

Kravet på att en utredning är noggrann och omsorgsfull är inte liktydigt
med att utredningen måste vara vidlyftig. En koncentrerad utredning kan i
minst lika hög grad som en omfattande sådan tjäna syftet att utgöra ett
fullgott beslutsunderlag för domstolen som skall pröva vårdnadsfrågan.
Utredaren bör alltså sträva efter att i möjligaste mån begränsa utredningen
till sådant som objektivt sett kan vara av intresse för beslutsfattaren.
Omdömen, värderingar och slutsatser från personer som på något sätt är
engagerade i skilsmässokonflikten bör undvikas. Genom att begränsa utredningen
kan många gånger mycken tid vinnas, till gagn för samtliga
inblandade parter.

Det kan tilläggas att uttalanden i liknande riktning även görs av regeringen
i ovan nämnda lagrådsremiss.

Sammanfattning

Som framgår av vad tidigare sagts finnér jag det angeläget att den
verksamhet med samarbetssamtal som för närvarande pågår i vissa kom -

193

muner och som förefaller att bli alltmer vanlig fortsätter. Jag anser därför
att man får godta en rimlig tidsutdräkt med vårdnadsutredningen för att
sådana samtal skall kunna äga rum. Däremot är jag kritisk till det förhållandet
att dessa samtal enligt allt att döma ibland tillåts dra ut på tiden över
åtskilliga månader. Jag anser vidare att vårdnadsutredningar inte sällan
görs alltför vidlyftiga och att de därför också blir alltför tidskrävande.

Enligt min mening bör en vårdnadsutredning, om samarbetssamtal inte
äger rum och speciella förhållanden inte föranleder annat, kunna slutföras
inom sådan tid att socialnämndens yttrande är domstolen tillhanda inom
tre eller högst fyra månader från det begäran om yttrande inkom till
socialförvaltningen. I den utsträckning som samarbetssamtal förekommer
måste emellertid godtas att längre tid förflyter, innan domstolen kan få
yttrandet. Även i dessa senare fall bör dock tillses att längre tid inte anslås
än som är nödvändigt för att uppnå ändamålet med samtalen eller för att
konstatera att man inte uppnår syftet med dem. Detta bör i flertalet fall
kunna ske inom loppet av tre eller högst fyra månader. Även om både
samarbetssamtal äger rum och vårdnadsutredning sker, bör alltså yttrande
som regel kunna vara domstolen till handa inom sju eller högst åtta månader.

En förutsättning för att särskild tid skall kunna anslås till samarbetssamtal,
innan vårdnadsutredningen startar, måste emellertid vara att parterna
och domstolen är införstådda med att vårdnads- eller umgängesrättsfrågan
får vila i rätten medan samarbetssamtalen och eventuell vårdnadsutredning
pågår. I sammanhanget kan nämnas att regeringen i tidigare nämnd
lagrådsremiss föreslagit en bestämmelse om att rätten, när samarbetssamtal
inleds, skall kunna på parts begäran vilandeförklara målet under en viss
tid. Om detta förslag genomförs, bör alltså socialförvaltningen, när samarbetssamtal
inleds, vara parterna behjälpliga med att göra en sådan framställning
till rätten. Därvid bör givetvis även anges den tid som samtalen
beräknas ta i anspråk.

Någon bestämmelse om att socialnämnden i andra fall, då vårdnadsutredningen
tar lång tid, skall underrätta domstolen om detta har inte
föreslagits. Det ligger emellertid i sakens natur att så bör ske. Om socialnämnden
exempelvis begär en barnpsykiatrisk undersökning och på grund
av detta kan förutse att vårdnadsutredningen inte kan slutföras inom
tidigare angiven tid, bör socialnämnden enligt min mening snarast möjligt
underrätta domstolen om detta.

Socialnämnds skyldighet att avge yttrande i körkortsärende

I en skrivelse till JO bad länsstyrelsen och allmänna ombudet i körkortsfrågor
i Uppsala län om ett uttalande från JO huruvida socialnämnden är
skyldig att efter remiss i körkortsärende utreda en persons nykterhetsförhållanden
i de fall där dessa inte redan är kända för nämnden.

13 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 1

194

Såsom bilaga till anmälan har klagandena fogat ett brev till länsstyrelsen
och allmänna ombudet i körkortsfrågor från socialdirektören Ivan Magnusson
och utredningssekreterare Lennart Egnell vid socialförvaltningen i
Uppsala. I brevet sägs följande.

Nämnden har från länsstyrelsen erhållit ett antal remisser i körkortsärenden.
Några av de personer som ärendena gäller är helt okända för oss,
andra är kända så tillvida att de finns noterade i socialregistret. Det finns
emellertid inga journalanteckningar från det senaste halvåret, i många av
fallen är anteckningarna ännu äldre. Nämnden har följaktligen ingen aktuell
kunskap om dessa personers förhållanden och det finns heller inga
behov av åtgärder från socialtjänsten.

Socialtjänstens medverkan i denna typ av körkortsärenden är oklar.
Förarbeten, proposition och lagstiftning ger inga entydiga besked om hur
socialförvaltningen ska medverka. Vi har på socialförvaltningen i Uppsala
diskuterat dessa frågor både inom och utom förvaltningen och har nu
kommit fram till att utifrån de intressen som socialtjänsten har att beakta,
kan det inte vara socialtjänstens uppgift att utföra undersökningar, vars
enda syfte är att ge underlag för ställningstagande i körkortsfrågan i sådana
ärenden som de nu aktuella. Denna första grupp av icke kända eller ej
aktuella ärenden kommer alltså att redovisas till länsstyrelsen med ett
kortfattat meddelande.

Vidare har ingivits ett exempel på remissvar från förvaltningen i ett
körkortsärende. Detta har följande lydelse.

Nämnden får härmed meddela att W. icke är känd vid förvaltningen och
nämnden har därför inget att tillföra det nu aktuella körkortsärendet.

Ärendet remitterades till socialnämnden i Uppsala kommun som anförde
bl. a. följande.

Nämndens uppfattning är att socialnämnden ska utreda och avge yttranden
endast i vissa speciella ärenden. De ärenden som därvid kan komma
ifråga är ärenden där nämnden utifrån sina uppgifter enligt socialtjänstlagen
har speciella uppgifter att ansvara för. Det kan exempelvis gälla
ärenden där körkortet från den enskildes situation har stor betydelse.
Härav följer att det i princip endast bör vara fråga om ärenden som av
andra skäl är kända vid nämnden. När det gäller personer som ej är kända
vid nämnden och där det inte finns några skäl att från socialtjänstens sida
vidta några åtgärder eller erbjuda några tjänster anser nämnden inte att det
kan vara socialtjänstens uppgift att utföra undersökningar eller utredningar
vars enda syfte är att ge underlag för länsstyrelsens eller länsrättens
ställningstagande i körkortsärenden.

Frågan är nu om socialtjänsten även fortsättningsvis ska medverka i
samma utsträckning som före 1982-01-01 dvs. att i princip svara för det
utredningsarbete som behövs som underlag för beslut i körkortsfrågor.
Nämndens uppfattning är att detta måste stå i strid med socialtjänstens
intentioner.

195

I beslut den 17 juni 1982 (dnr 689-1982) redogjorde JO Sverne först för
vad som anförts i körkortsfrågan i förarbetena till socialtjänstlagen (SOU
1977:40 s. 663 ff, prop. 1979/80:1 s. 430 ff och SoU 1979/80:44 s. 97), i
förarbetena till 39 § körkortslagen (prop. 1979/80:178 s. 82, 194 ff och 205)
samt i ett betänkande rörande vissa registreringsfrågor i anslutning till
socialtjänstlagen (Ds K 1980:5) och i propositionen om hälso- och nykterhetsprövningen
i körkortsärenden (1981/82:9 s. 12). Han anförde därefter
följande.

Av det sagda framgår att det tidigare förekommande rutinmässiga lämnandet
av uppgifter från nykterhetsvårdens sida slopats men att socialnämnderna
är skyldiga att på begäran av länsstyrelse, länsrätt eller allmänt
ombud i körkortsfrågor avge yttranden i körkortsärenden. Samtidigt bör
emellertid framhållas att remissmyndigheterna - såsom framhållits av
departementschefen vid ställningstagande till lagrådets förslag - inte bör
begära sådana yttranden med mindre det verkligen föreligger behov härav.

Vad härefter angår frågan om yttrandets innehåll och vilken utredning
som bör ligga till grund för detsamma vill jag anföra följande.

Enligt min mening måste ett yttrande från nämnden innefatta ett ställningstagande
från nämndens sida till om vederbörande bör betros med
körkort eller inte. Vilken utredning som i varje enskilt fall krävs för att
kunna ta ställning till denna fråga torde vara nämndens sak att avgöra.
Uppenbart är emellertid att nämnden är skyldig att se till att det finns ett
sådant underlag för yttrandet att nämnden kan stå för detta.

Med anledning av vad som upplysts i detta ärende om att socialnämnden
ansett sig böra begränsa sina yttranden till att avse fall, då vederbörande är
antecknad i socialregistret under det senaste halvåret, vill jag tillägga
följande. En sådan begränsning har inte något stöd i körkortslagen eller
dess förarbeten utan nämnden är, som jag tidigare sagt, skyldig att avge
yttrande då detta begärs av behörig myndighet. Vidare bör nämnden
därvid även ange de skäl som ligger till grund för dess ställningstagande.
Skulle det för nämnden vara känt att vederbörande under det senaste året
haft alkoholbesvär, förefaller det mig egendomligt om detta inte redovisas i
ett ärende av förevarande art med angivande av hur detta bedömts av
nämnden i körkortsfrågan.

Då det tycks råda en allmän osäkerhet om de frågor som här behandlats
översänder jag en kopia av detta beslut till socialstyrelsen för den åtgärd
styrelsen kan finna befogad.

196

Hälso- och sjukvård m.m.

Patient intagen på sjukhus för tvångsvård oaktat vårdintyget var
ogiltigt

Vid en inspektion av Gullberna sjukhus uppmärksammades att en patient,
R., intagits med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall (LSPV) trots att vårdintyget var behäftat med sådana fel att det
var ogiltigt. Sålunda hade den läkare som utfärdade vårdintyget angivit den
s. k. specialistindikationen trots att han inte var behörig därtill. Intyget var
vidare odaterat.

Efter remiss avgav chefsläkaren för sjukhuset yttrande i vilket följande
anfördes.

Beträffande patient R. är vårdintyget självfallet ogiltigt av anförda skäl.
Oaktat detta har patienten intagits enligt § 8 a på fredagen av dr L D. ATläkare,
vilket dock korrigerades genast på måndagen 1980-03-17, då patienten
överfördes till frivillig vård av överläkaren. Beträffande själva ärendet
kan sägas, att det är ett karakteristiskt exempel på hur man försöker få in
åldringar på mentalsjukhuset genom att mer eller mindre ”kuppartat”
insända dem med vårdintyg på helger, i hopp om att oerfarna jourhavande
skall lägga in dem.

Vi har uppmärksammat att vårdintygen ofta är undermåliga och har
därför 1980-03-14 i didaktiskt och korrigerande syfte skickat ut påminnelse
om hur vårdintyg skall avfattas till samtliga öppenvårdsläkare i upptagningsområdet.
Jag har också vid läkarmöten i december 1980 och januari
1981 utfärdat direktiv om att åldringar inte får inläggas på jouren utan
personligt ställningstagande av ansvarig bakjour.

Jag hoppas att dessa vidtagna åtgärder liksom också under året förbättrad
introduktion och fortbildning av nya läkare skall vara till fyllest för att
undvika misstag som det anförda.

Vederbörande AT-läkare (numera legitimerade läkaren) D. har vid telefonsamtal
med tjänsteman på ombudsmannaexpeditionen bekräftat vidtagna
åtgärder och förklarat att han inte påkallar någon ytterligare utredning.
Vidare har från Blekinge läns landsting inhämtats att den läkare som
utfärdat vårdintyget f. n. inte är verksam i Sverige.

Vid ärendets avgörande den 2 juni 1982 (dnr 165-1981) anförde JO
Sverne följande.

Bestämmelser om avfattning och innehåll av vårdintyg finns bl. a. i 5 och
6 §§ LSPV. Där stadgas att vårdintyg med åberopande av omständighet
som avses i 1 § första stycket a) LSPV (den s. k. specialistindikationen) får
utfärdas endast av läkare som har specialistkompetens avseende psykiska
och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda
vårdintyg av detta slag. Vidare följer av bestämmelserna att vårdintyget
måste vara daterat.

197

För intagningsbeslut gäller enligt 8 § LSPV att intagningsläkaren har att
kontrollera att vårdintyget är utfärdat i enlighet med föreskrifterna i 4-

7 §§ LSPV. Intagningsbeslut fattas enligt huvudregeln av överläkaren,
som dock — om särskilda skäl föreligger — får överlåta på annan läkare vid
sjukhuset att besluta om intagning.

Som chefsläkaren uppgivit var vårdintyget ogiltigt. D., som fullgjorde
sin AT-tjänstgöring vid sjukhuset, har sålunda förfarit felaktigt genom att
ta in patienten för vård enligt LSPV. Jag kan i och för sig förstå att en
oerfaren läkare kan ställas inför svåra avgöranden, när han skall pröva en
ansökan om intagning av en patient. Bristerna i det aktuella vårdintyget
var emellertid av sådant slag att intagningsläkaren redan vid en första
granskning av intyget borde ha upptäckt de formfel som gjorde det ogiltigt.
Den felaktiga åtgärden har härigenom fått till följd att patienten under tre
dagar varit föremål för olaga frihetsberövande. Detta förhållande är självfallet
inte godtagbart. Utredningen får dock anses visa att patienten var i
behov av sjukhusvård under denna tid. Det har heller inte framkommit
något som tyder på att patienten under denna tid motsatt sig vården eller
begärt att fa lämna sjukhuset. Med hänsyn härtill och då så lång tid förflutit
sedan händelsen inträffade, anser jag mig kunna underlåta att gå vidare i
detta ärende. Jag vill emellertid understyrka att det inträffade visar på en
allvarlig brist i den formella handläggningen av detta LSPV-ärende. Det är
mot bakgrund härav självfallet nödvändigt att sjukhuset ser över rutinerna
för handläggningen av dessa ärenden. Chefsläkaren har i sitt yttrande
förutskickat vissa förbättringar. Det är emellertid nödvändigt att även den
formella prövningen enligt 8 och 9 §§ LSPV fyller alla rimliga rättssäkerhetskrav.
Detta förutsätter bl.a. att delegation av intagningsbeslut enligt

8 § LSPV endast sker till läkare med erforderliga kunskaper.

Möjligheterna för överläkare att delegera intagningsbesluten enligt 8 §

LSPV till annan läkare följer sedvanliga regler på området. Den som
erhåller ett förordnande eller uppdrag skall sålunda - utöver det formella
kravet i 8 § LSPV att vara läkare - även ha tillräcklig erfarenhet av
verksamheten. Överläkaren måste sålunda förvissa sig om att den läkare
på vilken beslutandefunktionen överlåts också har tillräcklig erfarenhet
och kunskap för att kunna utföra de ålagda uppgifterna. Det åligger även
mottagande läkare att säga ifrån om han inte anser sig ha förutsättningar
klara av de uppgifter som följer med delegationen. Jag får därför understryka
vikten av att delegation av uppgifter enligt 8 § LSPV inte lämnas med
mindre mottagande läkare visat sig besitta tillräcklig kompetens och erfarenhet
för uppgiften. Ansvaret härför åvilar sjukhusledningen vad gäller
riktlinjerna för delegation och vederbörande överläkare i de enskilda fallen
av delegation.

Jag förutsätter att sjukhusledningen beaktar dessa uttalanden. Jag får
vidare anmoda direktionen för Gullberna sjukhus att inkomma med en
redogörelse över vilka åtgärder som vidtagits med anledning av detta
beslut.

198

Med den allvarliga kritik som ligger i dessa uttalanden är förevarande
inspektionsärende avslutat.

Överläkare har försöksutskrivit avviken patient

På förekommen anledning anförde JO Sverne i beslut den 4 juni 1982
(dnr 1076-1981) bl. a. följande.

Fråga om utskrivning av patient skall enligt 16 § LSPV prövas fortlöpande.
Denna prövning ankommer på överläkaren och skall självfallet
göras på aktuella uppgifter om patienten. Av den bristfälligt förda journalen
framgår flera uppgifter som närmast talar mot en utskrivning. Under
den tid L. vistades på sjukhuset har överläkare X. heller inte funnit skäl
föreligga för utskrivning. Det är mot bakgrund härav anmärkningsvärt att
X. fem dagar efter det patienten avvikit från sjukhuset och utan några som
helst uppgifter om L:s aktuella status ansett sig kunna utskriva denne på
försök. Någon motivering härför har inte lämnats i journalen. X:s förfarande
ger mer intryck av att utskrivningsbeslutet tillkommit för att patientbokföringen
skulle stämma än av omsorg om patienten.

X:s förfarande inger så starka betänkligheter att jag övervägt att överlämna
ärendet till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd med yrkande om
disciplinär påföljd för X. Med hänsyn till de åtgärder socialstyrelsen vidtagit
i ärendet och då X. enligt socialstyrelsens bedömning, nu synes ha
insett det felaktiga i sin handläggning av ärendet, låter jag det emellertid
bero med den allvarliga kritik som ligger i mina uttalanden.

Sjukhus’ möjlighet att utan patients medgivande innehålla dennes
medel för vårdavgift

E. vårdades under 1979 på S:t Sigfrids sjukhus. I juli och augusti detta år
var E. sysselsatt med arbete utom sjukhuset för vilket han uppbar lön,
vilken insattes på E:s patientkonto. Då E. häftade i skuld till sjukhuset för
förfallna vårdavgifter beslöt sjukhusets kurator att denna skuld skulle
kvittas mot E:s influtna lönemedel. E. vände sig till JO med klagomål över
kuratorns åtgärd.

Med anledning av anmälan inhämtades upplysningar från kuratorn. Denne
meddelade att de innehållna medlen utgjorde förfallna av E. ej erlagda
vårdavgifter. E. hade skrivit på en förbindelse med följande lydelse.

199

Undertecknad medger att ovan förtecknade tillhörigheter får omhändertas
och förvaltas av inrättningen, enligt fastställda regler för
förvaltningen.

Samma åtgärder får vidtas med penningmedel som inkommer under
min/patientens vistelse på inrättningen.

Vidare inhämtades yttrande från socialstyrelsen över frågan huruvida
sjukhus utan patients samtycke har rätt att ta i anspråk innestående patientmedel
för att betala förfallna vårdavgifter. Socialstyrelsen anförde
bl. a. följande i sitt yttrande.

Vid intagningen på sjukhuset har E. undertecknat en överenskommelse
rörande omhändertagande och förvaltning av penningmedel m. m. Ett dylikt
omhändertagande sker i patientens intresse och får inte utan vederbörligt
medgivande ske för att vinna säkerhet för bestridande av sjukvårdskostnader.
Någon rätt för sjukhuset att med stöd av denna överenskommelse
reglera obetalda vårdavgifter föreligger således inte.

I lagen om arbetsgivares kvittningsrätt (1970:215) anges under vilka
förutsättningar arbetsgivare får göra avdrag på arbetstagares fordran på
lön eller lönefordran för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren. Av
3 § framgår att arbetsgivare utan arbetstagarens medgivande endast får
kvitta med klar och förfallen fordran som uppkommit i samband med
anställningen och antingen grundas på avtal, enligt vilket fordringen får
kvittas mot lönefordran, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren
vållat uppsåtligen i tjänsten. Rätt till kvittning kan härutöver medges
arbetsgivare genom kollektivavtal.

E:s lön har via AMS överförts till hans personliga konto i Sparbanken
Kronoberg med landstinget som kontoinnehavare. Enligt socialstyrelsens
uppfattning kan föreskrifterna i ovannämnda lag tillämpas analogt och E.
bör därför åtnjuta samma skydd som annan arbetstagare mot avdrag på
lönefordran.

Vårdavgift för patient som inte omfattas av sjukförsäkringen vid sjukhusvård,
s.k. utförsäkrad patient, fastställs av sjukvårdshuvudmännen
själva. Enligt landstingsförbundets rekommendationer (se exempelvis
landstingsförbundets cirkulär 1979-03-30 - AC 10/79) förutsätts att sjukvårdshuvudmännen
vid behov medger avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse
för utförsäkrad patient så att patienten garanteras visst utrymme för
bostads- och andra levnadsomkostnader. Möjlighet har således förelegat
för landstinget att nedsätta E:s vårdavgift eller helt befria honom från
avgift om hans ekonomiska situation skulle ha påkallat detta. Även detta
talar mot att kvittningsrätt föreligger för landstinget. För att kvitta innestående
lön mot förfallen vårdavgift har därför krävts en direkt överenskommelse
härom mellan landstinget och patienten. Någon sådan har inte
träffats. Det är också att märka att en eventuell överenskommelse inte
binder patienten för framtiden.

Även om landstinget ansåg sig ha avräknings- eller kvittningsrätt borde
man innan patientmedlen togs i anspråk, ha tagit kontakt med E. för att
efterhöra hans inställning. Någon svårighet att nå E. kan inte ha förelegat
eftersom hans vistelseort var känd för sjukhuset.

Sammanfattningsvis finnér socialstyrelsen således skäl tala för att landstinget
ej kunnat ta medlen i anspråk utan E:s samtycke.

200

Med anledning av socialstyrelsens yttrande beslöts att inhämta yttrande
från hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Kronobergs läns landsting. Hälso- och
sjukvårdsstyrelsen anförde följande.

De fall där tillvägagångssättet tillämpats gäller framför allt s. k. särskilt
vårdkrävande patienter, som oftast överlämnats av domstol till psykiatrisk
vård. Det är en allmän erfarenhet att det bland dessa patienter är vanligare
än hos flertalet att man undandrar sig skyldigheten att göra rätt för sig på
frivillig väg. Att mot den bakgrunden — som socialstyrelsen anser -analogt tillämpa lagen om arbetsgivares kvittningsrätt, som reglerar förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, synes HSS diskutabelt.

Psykiatriska sjukvårdsdistriktet anförde i ett yttrande till hälso- och
sjukvårdsstyrelsen bl. a. följande.

Patientandelen av vårdkostnaden i sluten vård sätts vid förhandling
mellan staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen till en sådan nivå
(1979 = 30 kr/dag) att utrymme skall kunna ges för patients bostads- och
andra levnadsomkostnader.

För utförsäkrad patient har landstinget följt samma princip eftersom
avgiften ej inkräktar på det s. k. garantibelopp utförsäkrad patient är tillförsäkrad.

Vad gäller anförd kritik mot att medel ianspråktagits från E:s konto utan
att vid varje enskilt tillfälle inhämta skriftligt medgivande från E., grundar
sig detta förfaringssätt i första hand på den överenskommelse som på
fastställd blankett (LIC MS-124) träffades med E. 1979-01-23 om förvaltning
av E:s privata medel under sjukhusvistelsen.

Allmänt gäller att för vården ansvarig läkare har att tillse att patient som
till följd av sjukdom har behov av hjälp med omhändertagande och/eller
förvaltning av pengar och andra tillhörigheter ges erforderligt bistånd.

I LSPV § 13 sägs att den som med stöd av denna lag intages på sjukhus
bl. a. får underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med vården. Justitiekanslern har i uttalande klarlagt att denna paragraf
medger tvångsförvaltning av penningmedel m. m. Vårdansvarig läkare har
således möjlighet att utan patients medgivande låta omhänderta och förvalta
penningmedel m. m. som patient disponerar över på sjukvårdsanstalten.
1 första hand skall dock försök göras att träffa överenskommelse med
patienten. Lyckas inte detta har läkaren att överväga vilket ur vård- och
behandlingssynpunkt är fördelaktigast för patienten: tvångsförvaltning genom
sjukvårdsanstaltens försorg eller föranstaltande om omyndigförklaring.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande bl. a. anfört att ”omhändertagandet
sker i patientens intresse". I ansvarig läkares och kurators uppgift ligger
att enligt vår mening tillvarata patients intresse genom att medverka till att
patient fullgör sina betalningsförpliktelser.

Eftersom E:s pension enligt uppgift gick till ”tredje man” meddelade
kuratorn sjukhuskontoret 1979-07-18 att fakturerad vårdavgiftsfordran på
1 140 kronor skulle utbetals från E:s konto.

Socialstyrelsen har även tagit upp ”arbetsgivares kvittningsrätt” i sitt
yttrande. Med anledning härav får följande anföras.

I vårdprogram för varje enskild patient ingår av terapeutiska skäl arbets -

201

och sysselsättningsteräpi, så långt möjligt anpassad till patients individuella
behov och förutsättningar.

För patient, bl. a. E., sorn efter medgivande från behörig instans (i första
hand utskrivningsnämnd) under övervakning får/kan vistas utanför kliniken,
anordnas sedan många år skoglig sysselsättning i rehabiliterande
syfte. Ersättning till patient härför utgår efter de normer som tillämpas för
beredskapsarbete.

Ersättningens storlek fastställs individuellt för varje patients insats i
förhållande till full ersättning för beredskapsarbete. Eftersom patient som
ordineras denna terapi uppbär sjukpenning, sjukbidrag, pension eller motsvarande,
lämnas meddelande om ersättningens storlek för eventuell reducering
helt eller delvis av därifrån utgående sociala förmåner.

Huruvida lagen om arbetsgivares kvittningsrätt kan anses vara tillämplig
vid ersättning för skoglig sysselsättning i rehabiliterande syfte till patient
intagen i sluten vård vid klinik för särskilt vårdkrävande kan från vår sida
ej bedömas.

Sammanfattningsvis vill vi anföra att de uttag från berörd patients konto
för att reglera vårdavgifter som ej regleras på annat sätt, skett i enlighet
med meddelade bestämmelser och praxis. Den grundläggande förutsättningen
för detta förfarande är den förbindelse där patienten medger sjukhuset
att omhänderta och förvalta patientens tillhörigheter och penningmedel.
Detta ger enligt vår mening sjukhuset rätt att reglera vårdavgift på det
sätt som skett i det aktuella fallet oavsett om ianspråktagna medel utgör
pension eller ersättning för arbete i något av sjukhusets skogslag.

Slutligen bereddes landstingsförbundet tillfälle yttra sig i ärendet.
Landstingsförbundet anförde bl. a. följande.

Det är ej landstingets uppgift att vara bank, förmyndare eller förvaltare
av patientmedel. I första hand bör därför andra institutioner och organ
samt anhöriga eller förmyndare anlitas för sådan förvaltning av medel som
patienten ej själv kan ombesörja. Detta framgår av de av kommunförbunden
rekommenderade reglerna för förvaltning av patienternas privata medel.

Endast i fall där sådan förvaltning ej är möjlig träder sjukvårdshuvudmannen
in och ger service för att underlätta och säkerställa att patientens
medel blir förvaltade under sjukhusvistelsen och för att skydda personalen
mot misstankar om oegentligheter.

För detta krävs medgivande av patienten för huvudmannen att omhänderta
och förvalta förtecknade tillhörigheter och penningmedel som framgår
av formulär för sådan överenskommelse mellan patienten och vårdinstitutionen.

Sådan överenskommelse ger dock ej huvudmannen rätt att ianspråkta
förvaltade medel för patienten.

Det förevarande fallet visar på behov att generellt klarlägga frågan om
kvittningsrätt för sjukvårdshuvudman för vårdavgifter i pensionsmedel
eller andra medel som tillkommer patienten under sjukhusvistelsen, eller
om förordnande av förmyndare eller andra kravåtgärder för förfallna vårdavgiftsfordringar
är ett lämpligare förfaringssätt.

Frågan kommer att upptas till prövning inom den arbetsgrupp hos socialstyrelsen
som tillsammans med kommunförbunden under hösten 1981 skall
göra en översyn av föreskrifter och anvisningar beträffande förvaltningen
av privata medel m. m. för vissa patienter.

202

Vid ärendets avgörande den 24 november 1981 (dnr 2566-1979) anförde
JO Sverne följande.

Utredningen visar att E. medgivit sjukhuset att penningmedel som inflyter
på hans konto under hans vistelse på sjukhuset får omhändertas och
förvaltas av sjukhuset enligt fastställda regler för förvaltningen. Någon rätt
att utgiva penningmedel för att betala räkningar kan enligt min mening inte
härledas ur det åberopade medgivandet. Inte heller kan någon rätt att
kvitta fordringar på patienten mot medel innestående på patientens konto
anses föreligga enligt avtalet med E. eller till följd av lagstiftningen på
området.

Från psykiatriska sjukvårdsdistriktets sida görs gällande att 13 § LSPV
skulle ge sjukhuset rätt att bestämma hur patientens medel skall användas.

Det är riktigt att tvångsåtgärder enligt 13 § LSPV även kan avse förvaltning
av patients ekonomiska medel. Tvångsåtgärderna enligt 13 § LSPV
får emellertid vidtas endast då det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med vården eller för att skydda patienten själv eller hans omgivning. Det
kan sålunda komma ifråga att omhänderta patients penningmedel eller
annan egendom som patienten vill omsätta i sprit eller narkotika. Det kan
också förekomma att penningmedel omhändertas med stöd av 13 § LSPV
för att hindra en patient från att ingå avtal, vars konsekvenser han till följd
av sin sjukdom inte kan förutse eller kan förväntas ta någon hänsyn till. Jag
vill heller inte helt utesluta möjligheten att bestämmelsen kan åberopas till
stöd för att utan patientens medgivande verkställa utbetalningar från
dennes konto. Det kan uppstå situationer, där en utbetalning måste göras
för att vidmakthålla patienten vid en rätt. Det kan gälla hyra, försäkringspremier
etc., där en utebliven betalning medför rättsförluster för patienten.

Detta synsätt kan enligt min uppfattning dock inte anläggas i här aktuellt
ärende. Åtgärden att utan E:s medgivande överföra medel från hans konto
till landstinget har inte varit nödvändig med hänsyn till ändamålet med
vården eller för att skydda E. eller hans omgivning. Sjukhuset har följaktligen
enligt min mening på ett otillbörligt sätt utnyttjat sin ställning. För att
gottgöra sig sina i och för sig ostridiga vårdavgifter skulle sjukhuset i första
hand sökt inhämta E:s medgivande att få ta ut medel på hans konto till
vårdavgiften och — om det ej visat sig möjligt - anlitat de rättsmedel som
står envar borgenär till buds.

Kuratorn har alltså handlat fel, när han beordrade kassan att göra avdrag
från E:s konto för dennes förfallna vårdavgifter. Utredningen visar dock
att detta förfarande tillämpats under lång tid. Jag anser därför inte att
kuratorn personligen kan lastas för det inträffade.

Det inträffade visar emellertid onekligen på behov av en reglering i
någon form. Det är självfallet inte tillfredsställande med en ordning som
försvårar för sjukvårdshuvudmännen att få in förfallna vårdavgifter.
Landstingsförbundet har emellertid uppgivit att en arbetsgrupp skall se
över bl. a. denna fråga. Jag anser mig därför ej ha skäl att vidare uppehålla

203

mig vid denna fråga. Jag utgår ifrån att Kronobergs läns landsting omgående
dels ser över den praxis som hittills använts för indrivning av förfallna
vårdavgifter, dels träffar en uppgörelse med E.

Rätt för sjukhusledning att avvisa journalister från sjukhusområde

En redaktionschef uppgav i sina klagomål till JO att journalister från
tidningen trots upprepade försök vägrades komma in och se de slutna
avdelningarna på Pärlby sjukhus. Föreståndaren hade utfärdat förbud mot
besök trots att högre organ inom landstinget förklarat sig inte ha något
emot besök från tidningen.

Med anledning av anmälan inhämtades yttrande från direktionen för
Säters sjukhus, varunder Pärlby sjukhus lyder. Till direktionens yttrande
var fogat yttranden från föreståndaren och vederbörande klinikchef.

Föreståndaren har bl. a. uppgivit att journalisten och fotografen från
tidningen fått besöka en öppen avdelning och fotografera där men ej
släppts in på de slutna avdelningarna på sjukhuset.

Klinikchefen har i huvudsak anfört att han principiellt anser att klinikchef
och föreståndare har rätt att vägra reportrar tillträde till sjukvårdsavdelningar
och att klinikchef av medicinska skäl äger rätt förbjuda sådana
besök även om tillstånd härtill skulle föreligga från direktionen eller sjukvårdsnämnden.
Vidare har klinikchefen uppgivit att föreståndaren i förevarande
fall samrått med klinikchefen och handlat enligt hans anvisningar.

Direktionen uppgav i sitt yttrande bl. a. att olyckligt samverkande faktorer
bidragit till den i anmälan påtalade situationen och att föreståndaren
och klinikchefen varken syntes ha överträtt någon befogenhet eller begått
tjänstefel.

Vid ärendets avgörande den 23 november 1981 (dnr 1656-1980) anförde
JO Sverne följande.

Slutna avdelningar på sjukhus är ej allmän plats till vilken allmänheten
äger fritt tillträde. Det fordras sålunda tillstånd för att få komma in där.

I första hand ankommer det på sjukhusdirektionen att lämna direktiv för
hur besök på sjukhuset skall tillåtas. I övrigt är det klinikchef eller dennes
ställföreträdare på platsen - i detta fall föreståndaren - som beslutar om
besök på kliniken. Utredningen har inte visat att föreståndaren förfarit
felaktigt genom att ej lämna tillstånd till tidningens representanter att
besöka de slutna avdelningarna på sjukhuset. Jag finnér därför inte skäl
föreligga för mig att gå vidare i saken.

204

Socialstyrelsens tillämpning av abortlagen

I 3 § abortlagen (1974:595) stadgas följande:

Efter utgången av adertonde havandeskapsveckan får abort uföras endast
om socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd
får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger för aborten.

Tillstånd enligt första stycket får ej lämnas, om det finns anledning
antaga att fostret är livsdugligt.

Ärenden rörande tillämpning av 3 § abortlagen handläggs fr. o. m. den 1
juli 1981 av socialstyrelsens rättsliga råd. Tidigare handlades ärendena av
socialstyrelsens nämnd för abort och sterilisering.

Frågan om socialstyrelsens tillämpning av 3 § abortlagen har varit föremål
för en livlig debatt bl. a. i massmedia.

Mot bakgrund av innehållet i vissa tidningsartiklar bl. a. i Läkartidningen
beslöt JO Sverne att till utredning ta upp frågan om socialstyrelsens
tillämpning av 3 § abortlagen. Med anledning härav besökte vederbörande
byråchef vid riksdagens ombudsmannaexpedition dåvarande abort- och
steriliseringsnämndens kansli och genomgick där handlingar i ärenden
rörande tillämpning av 3 § abortlagen. Genomgången, som omfattade ärenden
under ett kvartal 1980, rörde cirka 100 ansökningar. Det konstaterades
att det övervägande flertalet av dessa hade bifallits. Av de ärenden som
bifallits utvaldes vissa ärenden, vilka föredrogs för JO till belysande av
socialstyrelsens praxis. Mot bakgrund härav beslöt JO begära yttrande
från socialstyrelsen angående de skäl som föranlett beslut om bifall i elva
angivna ärenden.

I sitt remissvar lämnade socialstyrelsen en allmän översikt över handläggningen
av ifrågavarande typ av ärenden. Beträffande de i remissen
särskilt angivna ärendena upplyste socialstyrelsen följande.

1 Vid genomgång av den ursprungliga ansökan var nämnden tveksam
men ett följebrev från den sökande visade förutom sociala skäl en mycket
uttalad omognad och uttalade psykologiska skäl vilka måste betraktas
såsom synnerliga.

2 Ungdom som förträngt graviditeten och söker sent. Söker 11/7 1980
och uppger sista reglering till 5/5 1980 men visar sig vara gravid i 20:e
veckan. Barnafadern är en tidigare förbindelse, avbruten. Får avbryta
skolgång. Socialpsykologiska skäl med planeringsrubbning hos omogen
17-åring.

3 Huvudsakliga skäl: Den sökandes ålder och bristande mognad, den
osäkra sociala situationen och den brutna kontakten med det väntade
barnets far.

4 Huvudsakliga skäl: Ensamstående tvåbarnsmor som enligt läkarintyg
saknar reella möjligheter att ta hand om ytterligare ett barn p. g. a. ”måttlig
debilitet och stark hämning”. Personal från socialkontoret i hemkommunen
stöder denna uppfattning.

205

5 Huvudsakliga skäl: 19-årig kvinna med ett tidigare fött barn där barnafadern
är tidigare gravt kriminellt belastad 31-årig man med 11 år i fängelse
bakom sig, med ständigt dålig ekonomi, som aldrig haft stadigvarande
arbete.

6 Huvudsakliga skäl: 16-årig flicka, oönskat gravid efter sitt första samlag,
utan någon kontakt med barnafadern och med dåliga sociala förutsättningar
utan stöd från föräldrarna.

7 Huvudsakliga skäl: Kvinnans ungdom, hennes förnekande av graviditeten
och det bristande känslomässiga stödet från föräldrarna.

8 Huvudsakliga skäl: Komplicerad och oklar relation till fästmannen
som försöker pressa henne att behålla graviditeten. Kvinnans egen bedömning
att hon ej är mogen att ta hand om det väntade barnet.

9 Huvudsakliga skäl: Ung kvinna med otrygg uppväxt och fortfarande
osäkra sociala förhållanden. Graviditeten ett hot mot en nyligen påbörjad
rehabilitering. Abortansökan framställd före utgången av 18:e graviditetsveckan.

10 Huvudsakliga skäl: Ung arbetslös kvinna utan egen bostad, nyligen
invandrad i Sverige. Ingen kontakt med den man hon tror är det väntade
barnets far.

11 Huvudsakliga skäl: Ensamstående kvinna utan kontakt med det väntade
barnets far. Att vara ensam mor är i hennes situation och med hennes
läggning en ekonomisk och framförallt en psykisk belastning.

Vid ärendets avgörande den 4 januari 1982 (Dnr 274-1981) anförde JO
Sverne följande.

I inledningen till propositionen rörande abortlagen (prop 1974:70) sägs
att efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i undantagsfall.
Längre fram i propositionen gör föredragande departementschefen bl. a.
följande uttalanden (s. 68 ff).

Även om det av flera skäl kan förväntas att den nuvarande utvecklingen,
som innebär att en allt större andel av jngreppen utförs i ett tidigt stadium
av graviditeten, kommer att fortsätta, måste man enligt min mening räkna
med att det också i framtiden ibland kan uppstå situationer, där abort efter
18:e veckan kommer att framstå som en angelägen åtgärd. Hit hör t. ex. fall
som går in under den nuvarande eugeniska indikationen eller fosterskadeindikationen.
Som ytterligare exempel kan nämnas situationer där frågan
om abort av skilda orsaker har kommit upp först på eft sent stadium av
graviditeten. Jag föreslår därför att abort skall få ske även efter den
särskilda gränsen vid utgången av 18:e havandeskapsveckan, om det föreligger
synnerliga skäl för åtgärden.

Efter utgången av 18:e graviditetsveckan skall enligt vad jag tidigare har
förordat abort få utföras endast om synnerliga skäl talar för åtgärden.
Innebörden härav är att kvinnan i detta skede måste gnge särskilda skäl för
sin begäran och att dessa skäl kommer att underkastas prövning och
jämföras med eventuella skäl mot ingrepp. Att i lagtext närmare precisera
de omständigheter som här kan vara av betydelse finner jag inte nödvändigt
i vidare mån än jag nyss har angett för fall då det kan befaras att fostret
vid tiden för aborten är livsdugligt. Frågan hänger naturligtvis delvis samman
med hur prövningsförfarandet utformas, något som jag kommer att
behandla i följande avsnitt.

206

Beträffande förfarandet i dessa ärenden anförde departementschefen
följande.

När det gäller abort efter utgången av 18:e veckan är situationen en
annan än vid tidigare ingrepp. I sådant fall bör abort enligt vad jag tidigare
förordat få äga rum endast om synnerliga skäl talar för åtgärden. Det blir
alltså här fråga om en reell prövning av skälen både för och emot abort. Jag
föreslår att avgörandet av dessa ofta komplicerade ärenden i likhet med
vad som enligt 1938 års lag gäller för aborter efter 20:e veckan och i
överensstämmelse med vad en stor majoritet av remissinstanser har föreslagit
sker centralt för hela landet hos socialstyrelsen.

Socialsutskottet (SoU 1974:21), som förklarade att abort i princip inte
skulle få företas efter utgången av I8:e havandeskapsveckan, anslöt sig
dock till förslaget att tillstånd skulle få lämnas om synnerliga skäl förelåg
för aborten.

Med uttrycket ”synnerliga skäl” avses i juridiskt språkbruk att det skall
vara fråga om skäl av alldeles speciell karaktär och styrka och inte om skäl
som man normalt kan åberopa i det slag av ärende som det här gäller. Att
detta varit avsikten framgår också av att man i propositionen sagt att abort
efter 18:e havandeskapsveckan skall få företas bara i undantagsfall och att
man i utskottsutlåtandet talat om att sådan abort i princip inte skall få
förekomma.

De i propositionen först nämnda exemplen på när abort kan tillåtas i sent
stadium, dvs. fall som går in under den tidigare eugeniska indikationen
eller fosterskadeindikationen, visar också att lagstiftaren haft särpräglade
undantagssituationer för ögonen vid tillåtande av abort i sent skede. Möjligen
kan det därefter i propositionen angivna exemplet — att abort härutöver
kan tillåtas i situationer, där frågan om abort av skilda orsaker har
kommit upp först på ett sent stadium av graviditeten - vara ägnat, att inge
uppfattningen, att bestämmelsen om abort i sent skede skulle vara tillämplig
i alla fall, då sociala och medicinska skäl för abort åberopas först i detta
skede. Av vad som i övrigt sagts och av lagtextens utformning framgår
emellertid att detta ej varit avsikten. Även i sistnämnda fall måste alltså
föreligga skäl av speciell karaktär och styrka för att tillstånd till abort skall
få ges.

Man kan givetvis i ärenden av förevarande art ha olika uppfattning om
vad som är skäl av speciell karaktär och styrka. Jag är också medveten om
att dessa ärenden är så brådskande att det i tveksamma fall är svårt för att
inte säga omöjligt att verkställa ytterligare utredning. För min del har jag
emellertid i flera av de elva av mig upptagna fallen svårt att ansluta mig till
ståndpunkten att de i remissvaret åberopade skälen skulle utgöra sådana
synnerliga skäl som åsyftats vid abortlagens tillkomst.

Sett mot bakgrunden av att det vid abortlagens tillkomst sagts att tillstånd
till abort efter 18:e havandeskapsveckan bör tillåtas endast i undan -

207

tagsfall förefaller det vidare värt att uppmärksammas, att socialstyrelsen,
såvitt framgår av den begränsade utredning jag låtit företa, beviljat tillstånd
till abort i det stora flertalet av sådana ärenden. Man kan givetvis inte
utesluta att det till socialstyrelsen huvudsakligen kommer in ansökningar
om tillstånd där det föreligger ”synnerliga skäl”. Detta skulle i så fall bero
på att läkare och kuratorer på respektive ort vid sin handläggning av
abortärenden medverkar till en stor restriktivitet i fråga om ansökningar
om tillstånd enligt 3 § abortlagen. Min utredning av frågan ger inte underlag
för att bedöma om det förhåller sig på det sättet.

Det kräver en mer omfattande och ingående utredning för att kunna
statistiskt belysa utfallet i de hos styrelsen anhängiggjorda ansökningsärendena
om abort. Enligt min mening ligger det dock, mot bakgrund av
utredningen i detta ärende, nära till hands att ifrågasätta om socialstyrelsen
i ärenden enligt 3 § abortlagen inte blott ger tillstånd, då det föreligger
”synnerliga skäl” utan även då man rent allmänt anser att det föreligger
sociala eller medicinska skäl som enligt styrelsens mening talar för tillstånd
till abort.

Vad som framkommit vid min granskning av abortärenden visar klart att
frågan om utformningen och tillämpningen av 3 § abortlagen bör närmare
utredas.

Socialutskottet förordade vid riksdagen 1978/79 att en utvärdering av
abortlagen skulle ske. Chefen för socialdepartementet har för detta ändamål
tillkallat en kommitté med uppdrag att göra en utvärdering av abortlagstiftningen
samt föreslå åtgärder som syftar till att minska abortfrekvensen
i landet. Kommittén har antagit namnet 1980 års abortkommitté. Den
utredning jag förordar kan lämpligen göras av denna kommitté. Jag översänder
därför ett exemplar av mitt beslut till socialdepartementet och ett
till kommittén.

Med denna åtgärd är ärendet för min del avslutat.

208

Socialförsäkring

Till JO inkom från M. en kopia av ett brev den 26 maj 1981 från honom
till Uppsala läns allmänna försäkringskassa. Brevet gällde kassans beslut
den 22 maj 1981 om bidragsförskott till M:s dotter. 1 brevet överklagade M.
beslutet och uppgav att han inte visste vad skälet till beslutet var. Han
kunde därför inte överklaga beslutet på rätt sätt.

Efter remiss uppgav försäkringskassan att ansökan om bidragsförskott
från och med juni 1981 inkommit den 6 maj 1981 och att vårdnadshavaren i
ansökan uppgivit att M. inte erlagt fastställt underhållsbidrag i rätt tid.

I fråga om handläggningen av ärendet anförde kassan följande.

Enligt 7 § första stycket lagen om bidragsförskott skall till underhållsskyldig
snarast efter det ansökan inkornmit avsändas meddelande om att
ansökan inkommit samt att han inom viss tid skall avhöra sig till kassan om
han har något att erinra i anledning av ansökan. Sådant meddelande
(blankett FKF 2552) avsändes till M. den 7 maj 1981 tillsammans med
broschyren ”Bidragsförskott och underhållsbidrag” (FKF 4272), varvid
uppgavs att ansökan avsåg bidragsförskott fr. o. m. juni 1981. Vidare uppmanades
M, att inom 8 dagar framföra synpunkter till kassan om han hade
något att erinra i anledning av ansökan. Något yttrande inkom inte från M.
Den 22 maj 1981 beslutade försäkringskassan att bevilja bidragsförskott
fr. o. m. juni 1981 med stöd av 4 § första stycket lagen om bidragsförskott.
Samma dag avsändes meddelande till M. om beslutets innehåll samt vad
han hade att iaktta i anledning av beslutet. Till meddelandet bifogades
utdrag ur lagen om bidragsförskott, 4 § första stycket och 16 §.

JO Sverne, som tagit del av försäkringskassans handlingar i ärendet,
anförde följande i ett beslut den 24 mars 1982 (dnr 1560-1981).

I meddelandet den 7 maj 1981 till M. fanns förutom uppgift om barnet
och underhållsbidragets storlek den särskilda upplysningen att ansökningen
gällde helt bidragsförskott från och med den 1 juni 1981. Vårdnadshavarens
påstående i ansökningen a(t underhållsbidrag inte betalats i rätt tid
var inte återgivet. Någon uppgift om erlagt underhållsbidrag för tiden
februari—maj 1981 fanns varken i ansökan om bidragsförskott eller i meddelandet
till M.

Enligt min mening borde försäkringskassan inte ha sänt meddelandet till
M. utan att ansökan om bidragsförskott först kompletterats med uppgifter
om eventuella betalningar av underhållsbidrag för tiden februari-maj
1981. Enligt 6§ andra stycket lagen om bidragsförskott skall ansökan

209

innehålla nödiga upplysningar för bedömande av barnets rätt till bidragsförskott.
Ifrågavarande uppgifter är av väsentlig betydelse för denna bedömning
på grund av bestämmelserna i 2 § b) och c) lagen om bidragsförskott.
Enligt dessa bestämmelser lämnas inte bidragsförskott bl. a. om det
föreligger grundad anledning att anta att den underhållsskyldige i vederbörlig
ordning betalar fastställt underhållsbidrag som inte understiger bidragsförskottets
belopp. Bidragsförskott lämnas inte heller om det finnes
uppenbart att den underhållsskyldige på annat sätt sörjt eller sörjer för att
barnet erhåller motsvarande underhåll.

Bestämmelsen i 7 § första stycket lagen om bidragsförskott tjänar i stort
samma syften som kommuniceringsreglerna i 15 § förvaltningslagen och
innebär självfallet att de omständigheter som åberopats till stöd för ansökan
om bidragsförskott skall bringas till den underhållsskyldiges kännedom.
Försäkringskassan skulle alltså ha redovisat vårdnadshavarens påstående
att underhållsbidrag inte betalats i rätt tid i meddelandet till M.

Mot bakgrund av bristen i meddelandet borde kassan i beslutet ha
lämnat uppgift om vad beslutet grundade sig på. Jag kan nämligen inte
finna att något av undantagen från den i 17 § förvaltningslagen angivna
skyldigheten att motivera beslut, varigenom ärende avgörs, är tillämpligt i
förevarande fall. I beslutet har kassan inte heller underrättat M. om innehållet
i 2 § b) och c) lagen om bidragsförskott, vilket 7 § andra stycket
nämnda lag föreskriver.

Handläggning av ett ärende om bidragsförskott. Försäkringskassan
har bedömt ett mellan föräldrarna ingånget avtal om underhållsbidrag
som en nullitet

I ett brev till JO uppgav R. bl. a. följande. Han har tidigare sammanbott
med E. och har tillsammans med henne en dotter. I november 1980 flyttade
de isär. E. har vårdnaden om barnet. R. och E. träffade i november 1980
ett avtal angående underhåll till barnet. I början av december 1980 ansökte
E. hos försäkringskassans lokalkontor i Solna om bidragsförskott för barnet.
Det avtal som upprättats och en av R. gjord uträkning av det underhållsbidrag
som han ansåg sig kunna bära lämnades också in till kassan.
Under den tid som handläggningen pågick hann han betala underhållsbidrag
till E. för två månader enligt det upprättade avtalet. Vid telefonsamtal
med handläggaren av ärendet hos kassan i december 1980 uppgav denne
att den beräkning av bidragsförmågan som R. gjort inte kunde godtas.
Tjänstemannen underkände avtalet. Tjänstemannen skulle uppmana E. att
vända sig till familjerättsavdelningen vid socialförvaltningen i Solna.
Tjänstemannen uppmanade vidare R. att begära tillbaka de underhållsbi14
Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

210

drag som han betalat eftersom avtalet hade underkänts. E. besökte sedan
kassan. Därvid uppmanades hon att lämna tillbaka de underhållsbidrag
som R. hade betalat till henne.

Av anmälan framgick att R. är anställd på kassan.

Efter remiss avgav Stockholms läns allmänna försäkringskassa yttrande
den 24 juni 1981. Till sitt yttrande fogade kassan ett yttrande den 20 maj
1981 av sektionschefen Eric Sundberg. I yttrandet anförde Sundberg bl. a.
följande.

Vid genomgång av beräkningsunderlaget fann handläggaren att beräkningarna
var behäftade med flera fel vilka alla var till fördel för den
underhållsskyldige, anmälaren. I stället för att i detta läge besluta om ett
reducerat bidragsförskott i enlighet med 4 § 4 st. lagen (1964:143 om
bidragsförskott) bedömde handläggaren felaktigt att avtalet kunde ses som
en nullitet och biföll ärendet att utgå med helt bidragsförskott enligt 4 § 1
st. och uppmanade vårdnadshavaren att vända sig till socialförvaltningen
för att få underhållsbidrag fastställt.

Kassan anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Den formella handläggningen av ärendet har brustit. Lokalkontoret har
bl. a. utfärdat ett felaktigt beslutsmeddelande och tvingats rätta detta med
ett nytt. Tidpunkterna för olika meddelanden har medfört att mottagaren
haft svårt att förstå vad som gällde. Anmälarens beräkningar i det egna
ärendet har å andra sidan varit svåra att förstå trots att han sysslar med
motsvarande arbetsuppgifter i sin tjänst på kassan.

Underhållsbidragets skälighet har från början ifrågasatts av handläggaren
enligt gällande instruktioner. Numera har det av anmälaren beräknade
beloppet fastställts av familjerätten.

JO Sverne anförde i ett beslut, som meddelades den 5 april 1982 (dnr
635-1981), bl. a. följande.

Inledningsvis vill jag meddela att R. genom ett brev, som kom hit den 16
juni 1981, har återtagit sin anmälan. Jag har emellertid, med stöd av de
möjligheter som JO har att på eget initiativ granska handläggningen av
ärenden hos myndigheter, beslutat att ändå ta upp ärendet till prövning.

Av vad som sägs i proposition 1978/79:12 om underhåll till barn och
frånskilda, m.m. framgår att kassorna inom bidragsförskottssystemet har
att utöva en viss kontroll över hur den privaträttsliga underhållsskyldigheten
fastställs i syfte att hindra att föräldrarna genom inbördes dispositioner
omintetgör det allmännas regresskrav mot den bidragsskyldige (s. 95).
Kassorna har också att ta ställning till frågor om indrivningsåtgärder och
om det allmännas krav på återbetalning skall efterges. Som även framhålls
i propositionen är det emellertid parterna själva och i sista hand de allmänna
domstolarna som avgör hur stort underhållsbidrag som skall utbetalas.
Kassan har alltså ingen beslutanderätt i denna fråga.

Om kassan uppmanar parterna att ändra ett ingånget avtal för att därigenom
göra det möjligt att betala ut det bidragsförskott som kan utgå är detta

211

något som i regel inte kan kritiseras. Det är emellertid en annan sak att
förfara som om inget avtal om underhållsbidrag har träffats trots att så har
skett. Något sådant kan inte godtas. I detta fall har vederbörande tjänsteman
vid handläggningen av ansökan om bidragsförskott bedömt det avtal
som träffats som en nullitet. Detta vittnar om grundläggande brister i
kunskaperna om hur bidragsförskottssystemet fungerar. Jag konstaterar
vidare att R., som är anställd på kassan och som handlägger ärenden om
bidragsförskott, inte heller har förstått att kassan inte har någon rätt att
bedöma ett avtal om underhållsbidrag som en nullitet. Två handläggare av
bidragsförskottsärenden hos kassan ger alltså här prov på bristfälliga kunskaper
inom detta område. Förhoppningsvis utgör vad som uppenbarats
inte något bevis på att det överlag hos de tjänstemän hos kassan som har
alt handlägga ärenden om bidragsförskott förekommer grundläggande brister
i kunskaperna om hur bidragsförskottssystemet fungerar. Vad som
inträffat visar dock hur viktigt det är att handläggande personal bibringas
tillräckliga kunskaper för att kunna klara sina arbetsuppgifter.

Det är en allvarlig sak att vid handläggningen av ett ärende gå utanför
den kompetens som kassorna har. Det har skett i detta fall. Det är ännu
mer allvarligt om på grund av den felaktiga handläggningen någon vidtar
åtgärder i strid mot sina egna intressen. I detta fall har barnets moder
betalat tillbaka de underhållsbidrag som hon erhållit. Detta hade antagligen
inte kommit att ske om det ingångna avtalet hade respekterats av kassan.
Visserligen beslöt kassan att bevilja helt bidragsförskott för barnet fr. o. m.
november 1980. Då modern betalade tillbaka underhållsbidragen förelåg
emellertid inte något beslut att bevilja bidragsförskott. Kassan kan mot
bakgrund av det anförda inte undgå kritik för sin handläggning av ansökan
om bidragsförskott.

Fråga i vad mån försäkringskassa i ärenden om bidragsförskott bör
godta domstols bedömningar i underhållsfrågor

Vid inspektion av Malmö allmänna försäkringskassa den 15-17 december
1981 framkom att kassan vid prövning av ansökningar om bidragsförskott
i regel brukade godta tingsrätts dom som bygger på de uppgifter som
parterna lämnat och som vitsordats av motparten. En tjänsteman hos
kassan framhöll i samband härmed att han helst såg att tingsrätten skulle
vara skyldig att kontrollera parternas uppgifter för att den olyckliga situationen
att tingsrätten och kassan kommer till olika resultat skulle kunna
undvikas.

JO Sverne lät till inspektionsprotokollet anteckna föjande.

På grund av bestämmelserna i 4 § fjärde stycket lagen om bidragsför -

212

skott har försäkringskassan att självständigt pröva det fastställda underhållsbidragets
skälighet. Enligt min mening tar kassan för lätt på denna
prövning om man - trots att det finns anledning att ifrågasätta om inte det
av domstolen fastställda underhållsbidraget är uppenbarligen för lågt —
godtar domen. På grund av underhållsmålens dispositiva natur har domstolen
att utan kontroll lägga uppgifter om parternas ekonomiska förhållanden,
som parterna vitsordat inför rätten, till grund för domen. Om kassan
godtar en sådan dom öppnas stora möjligheter till missbruk av bidragsförskottssystemet.
Den gällande lagstiftningen kan emellertid inte anses vara
tillfredsställande när olika myndigheter beroende på olika utgångspunkter
kan komma till olika resultat utan att någon av myndigheterna för den skull
förfar felaktigt. Detta är olyckligt ur flera synpunkter. Domstolar och
försäkringskassor belastas med merarbete och — vad värre är - barnet
drabbas oskäligt hårt i de fall försäkringskassan vägrar bidragsförskott
eller sätter ned bidragsförskottets belopp. Detta talar enligt min mening för
att lagstiftningen snarast bör ändras så att barnets berättigade intressen
tillgodoses. Vilket som är det bästa sättet att komma tillrätta med dessa
problem kan inte avgöras utan en ingående utredning. Hithörande frågor
lär f.n. behandlas av ensamförälderkommittén, vars arbete jag inte vill
föregripa. Jag tillställer emellertid kommittén en kopia av detta protokoll.

Tillämpningen av den s. k. officialprövningsprincipen vid handläggningen
av ett arbetsskadeärende

I ett brev till JO uppgav Z. att han i sitt arbete den 5 december 1980
halkat omkull och skadat sin ena arm. Enligt en kopia av ett läkarintyg som
Z. sänt med var han sjukskriven under tiden 8 december 1980-30 januari
1981. Vidare uppgav Z. att han den 2 februari 1981 började arbeta på nytt.
Han kan emellertid inte arbeta i samma omfattning som tidigare. Någon
ersättning för arbetsskada har han ännu inte fått.

Efter remiss anförde Jönköpings läns allmänna försäkringskassa bl. a.
följande beträffande hur ärendet handlagts.

Den 29 december 1980 inkom Z. med försäkran för sjukpenning.

Den 19 februari 1981 inkom arbetsgivaren med uppgift att ”skadan
inträffat i hemmet”.

Eftersom Z. återgått i arbete redan den 2 februari 1981 dvs. inom den
s. k. samordningstiden (t. o. m. 90 dagar efter skadan) fann vårt lokalkontor
inte någon anledning att vidta ytterligare utredning, då lagen om arbetsskadeersättning
endast ersätter kostnader eller inkomstbortfall, som
uppkommer efter samordningstidens utgång.

213

Ärendet remitterades sedan till riksförsäkringsverket (RFV) för yttrande
tillsammans med en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria,
i vilken anfördes bl. a. följande. Kassan uppger i remissyttrandet till
JO att Z. anmodats att besöka kassan för en närmare redogörelse för sina
ersättningsanspråk. I den mån sådana finns kommer kassan att i laga
ordning pröva hans rätt till ersättning. Kassan har alltså gjort sin prövning
av ärendet beroende av om Z. framställer anspråk på ersättning. Detta
synes inte stå i överensstämmelse med den officialprövningsprincip som
får anses gälla inom detta område.

I ett svar den 9 december 1981 anförde RFV bl. a. följande.

Ett ärende enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) anhängiggöra
i princip genom anmälan om arbetsskada. Underrättelse om
arbetsskada skall beträffande arbetstagare omedelbart lämnas till den arbetsgivare
hos vilken arbetstagaren var anställd när skadan inträffade.
Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som genom sådan underrättelse eller
på annat sätt fått kännedom om inträffad arbetsskada är skyldig att omedelbart
anmäla skadan till allmän försäkringskassa. Anmälan skall i regel
göras till den allmänna försäkringskassa hos vilken den försäkrade är
inskriven. Enligt förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och
statligt personskadeskydd skall anmälan hos allmän försäkringskassa göras
om skadan har medfört eller kan antagas medföra rätt till sjukvårdsersättning
eller sjukpenning från den allmänna försäkringen eller ersättning
från arbetsskadeförsäkringen. Anmälan skall också göras om skadan föranlett
eller kan antagas föranleda sveda och värk eller lyte eller annat
stadigvarande men. Erhåller försäkringskassa uppgift om att arbetsskada
inträffat har kassan att föranstalta om att anmälan infordras från vederbörande
arbetsgivare.

Anmälan syftar primärt till att de skadefall som bör det skall komma
under försäkringsmässig prövning. Att anmälningsskyldigheten gjorts
mera omfattande än som betingas därav dikteras främst av intresset från
arbetsmiljösynpunkt att erhålla fullständigast möjliga redovisning av skadornas
antal, art och orsaker m. m. Anmälningsskyldigheten enligt LAF
och anslutande förordning är således väsentligt mera vidsträckt än som
erfordras för att de arbetsskadefall som kan ge rätt till ersättning enligt
lagen skall komma under prövning. Angivna omständigheter har gjort det
nödvändigt att hos försäkringskassorna tillskapa bevakningsrutiner för att
ur det totala anmälningsmaterialet sortera ut de anmälningar (ärenden)
som skall prövas enligt LAF. Denna ordning har i huvudsak gällt sedan år
1955 och betingas också av samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen
och arbetsskadeförsäkringen.

För att belysa omfattningen av bevakningssystemet kan följande siffror
nämnas. Under 1980 anmäldes i runt tal 190000 arbets- och yrkesskador
till försäkringskassorna. Av dessa gick ca 19000 arbetsskador orsakade av
olycksfall och ca 20000 arbetssjukdomsfall till prövning av rätten till
ersättning enligt LAF. Under samma år inkom ca 9000 yrkesskadeärenden
— huvuddelen yrkessjukdomar — till RFV för prövning enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL).

214

De tjänstemän hos försäkringskassorna som svarar för hanteringen av
arbetsskadeanmälningarna har i första hand att se till att anmälan infordras
i de fall då kännedom om eventuell arbetsskada erhållits på annat sätt än
genom formell anmälan. De har vidare att göra vissa bedömningar på
grundval av bevakningssystemet. I övervägande antalet fall gäller det att
konstatera om skadan föranlett sjukskrivning utöver samordningstiden.
Men de skall också uppmärksamma de fall i vilka någon blivit friskskriven
före samordningstidens utgång men har kvarstående men av sin skada. 1
sistnämnda fall skall - om det inte bedöms uppenbart obehövligt - uppgift
begäras från den skadade om eventuell kvarstående nedsättning av arbetsförmågan.

Sedan försäkringskassan genom JO:s remiss fått kännedom om vad Z.
uppgivit i sitt brev den 22 mars 1981 har kassan vidtagit vissa ytterligare
åtgärder i ärendet, bl. a. skrivit till Z. som ”anmodats besöka kontoret för
närmare redogörelse för sina ersättningsanspråk”. Kassans ordval därvidlag
skulle möjligen kunna anses tyda på att kassan i strid mot officialprövningsprincipen
gjort sin prövning av ärendet beroende av om Z. framställer
anspråk på ersättning. I sak torde dock kassan endast ha åsyftat att få Z.
att medverka till närmare utredning angående förutsättningarna för ersättning
enligt LAF på grund av bestående nedsättning av arbetsförmågan
(livränta).

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 5 mars 1982 (dnr 915-1981) bl. a. följande.

Inom tillämpningsområdet för lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
(LAF), som trädde i kraft den 1 juli 1977, får den s.k. officialprövningsprincipen
anses gälla. Den inställningen har riksförsäkringsverket
också gett uttryck för i ett yttrande till försäkringsöverdomstolen den 12
februari 1980 i ett mål där (1230/79:6). Verket anför i yttrandet att det
saknar betydelse i ett ärende om arbetsskadeersättning huruvida den försäkrade
framställt ersättningsyrkande eller ej. Försäkringskassan har enligt
verket att självmant pröva om sjukpenning, livränta elller annan ersättning
skall utgå. Jag vill vidare framhålla att denna princip även får anses
tillämplig på skador som skall prövas enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring
(YFL). Denna lag tillämpas på skador som inträffat före den 1
juli 1977. I kommentaren till YFL, Lagstiftningen om yrkesskador m.m.,
Göte Blomqvist/Allan Lundberg, lämnas en närmare beskrivning på vad
officialprövningsprincipen innebär (s. 209). Det sägs att försäkringsinrättningarna
på eget initiativ i vaije särskilt ärende - utan att i anledning av en
skada framställning gjorts om ersättning överhuvudtaget eller i visst hänseende
— anses skyldiga att pröva om och med vilket belopp ersättning bör
utgå samt att meddela beslut i enlighet härmed.

Officialprövningsprincipen kan dock inte sägas vara undantagslös. Således
anförs fortsättningsvis i kommentaren till YFL att principen inte bör
drivas så långt att skyldighet skall anses föreligga att i varje fall, då en ogift
man dör av yrkesskada, undersöka om livränterätt tillkommer någon kvin -

215

na med vilken han sammanlevt. Det får i stället enligt vad som sägs anses
åligga den kvinna som vill göra anspråk på livränta att ge sitt anspråk till
känna. Motsvarande begränsning får även anses gälla inom LAF. Det
torde finnas fler fall då myndigheten inte kan anses skyldig att följa denna
princip. Jag tänker bl. a. på det fallet att kassan får kännedom om att den
skadade har genomgått en läkarundersökning, för vilken han eller hon bör
ha haft utgifter. Skyldighet att ersätta dessa utgifter kan inte anses föreligga
förrän den skadade framställer anspråk - genom företeende av kvitto —
på att få utgifterna ersatta.

Kassan anför i sitt yttrande att kassans lokalkontor i Sävsjö — i anledning
av Z:s skrivelse till JO - dels haft kontakt med arbetsgivaren och
anmodat honom att verkställa ny utredning och i förekommande fall inkomma
med arbetsskadeanmälan och dels tillskrivit Z., som anmodats
besöka kontoret för närmare redogörelse för sina ersättningsanspråk. 1 den
mån sådana finns kommer, enligt vad kassan anför, kassan att i laga
ordning pröva hans rätt till ersättning. Verket anser att kassan i sak endast
torde ha åsyftat att få Z. att medverka till en närmare utredning om
förutsättningarna för ersättning enligt LAF på grund av bestående nedsättning
av arbetsförmågan. Jag har naturligtvis ingen erinran mot kassan om
det är av detta skäl som man anmodat Z. att besöka kassan. Jag har dock
svårt att kunna tolka vad kassan anför på annat sätt än att man gjort sin
prövning beroende av om anspråk på ersättning framställs eller inte. Jag
vill därför erinra kassan om kassans skyldighet att självmant pröva ersättningsfrågor
av detta slag i ärenden enligt LAF.

Det kan tyckas att en prövning enligt LAF i regel inte bör komma i fråga
annat än i de fall då ersättning eventuellt kan utgå. Anmälan skall emellertid
enligt bestämmelser i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring
och statligt personskadeskydd även göras om det kan föreligga rätt till
sjukvårdsersättning eller sjukpenning från den allmänna försäkringen. Detta
betingas såvitt jag kan förstå av samordningen mellan den allmänna
försäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Dessutom skall enligt nämnda
förordning anmälan även göras om skada föranlett eller kan antas föranleda
sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande men. Eftersom LAF
endast har till syfte att ersätta inkomstbortfall kan man tycka att anmälningsskyldigheten
inte heller skulle behöva omfatta dessa fall. Att det ändå
förhåller sig på det viset torde betingas av hänsyn till arbetsskadestatistiken
och det förebyggande arbetarskyddet.

Kasssan skall enligt 8 kap. 3 § LAF så snart det kan ske bestämma den
ersättning som skall betalas ut. Den fråga man ställer sig är om tillämpningen
av denna bestämmelse är beroende av hur pass stora möjligheterna är
att få ersättning. Det kan alltså ifrågasättas om inte beslut alltid bör
meddelas oavsett hur uppenbart det än är att ersättning inte skall utgå. Det
kan emellertid knappast ha varit lagstiftarens mening att kassorna skulle
anses skyldiga att meddela beslut med anledning av varje anmälan som

216

kommer in dit. Det framstår i det närmaste som orimligt att kräva något
sådant. Inte bara med tanke på den ökade arbetsbörda det skulle innebära
för kassorna utan även för besvärsmyndigheterna. Den ordning som tillämpas
innebär - som jag uppfattar den — att kassorna i realiteten själva med
hjälp av det bevakningssystem som inrättats avgör om ett ärende enligt
LAF skall anhängiggöras. Jag utgår naturligtvis ifrån att kassorna alltid
meddelar beslut om ett yrkande om arbetsskadeersättning framställs hos
kassan, oavsett hur små möjligheterna till ersättning än må vara. Vad jag
tidigare har framhållit är att kassorna i regel inte får göra sin prövning
beroende av om anspråk framställs eller inte. Lika väl som lagstiftningen
som sådan enligt det anförda inger vissa betänkligheter inger också det
bevakningssystem som inrättats betänkligheter. Det kan inte undvikas att
det genom ett sådant system skapas risker för att anmälningar som bör bli
föremål för prövning inte blir det.

Det är möjligt att man måste godta gällande ordning, eftersom det kan
vara svårt att finna något annat system som på ett bättre sätt tillfredsställer
de intressen som ligger bakom utformningen av bestämmelserna. Jag kommer
emellertid att ägna denna fråga fortsatt uppmärksamhet i min kommande
inspektionsverksamhet. Jag översänder också en kopia av detta
beslut till socialdepartementet för kännedom.

Se också beträffande avdrag för preliminär skatt på folkpension och
sjukpenning under Taxering, uppbörd och exekution, delavsnitt Uppbörd.

217

IV. Förvaltningen i övrigt

Myndigheterna och informations- och serviceverksamheten — synpunkter
med anledning av några JO-beslut

Av JO Per-Erik Nilsson

Inledning

Vad kan de enskilda människorna begära av myndigheterna när det gäller
information och service? Vilka krav kan allmänheten ställa på de informationsbroschyrer
eller enstaka upplysningar som myndigheternas tjänstemän
lämnar vid telefonsamtal? Dessa allmänt formulerade frågor rymmer
många viktiga delproblem.

Statsmakterna har tidigare, 1971, beslutat att förbättra samhällsinformationen.
Det slogs då fast att medborgarna skulle informeras såväl om sina
rättigheter och skyldigheter gentemot samhället som om verksamheten hos
våra samhällsorgan. Myndigheternas serviceskyldighet finns angiven i förordningen
(1980:900) om statliga myndigheters serviceskyldighet. Reglerna
om myndigheters mottagningstider etc. i allmänna verksstadgan
(1965:600) är också viktiga i sammanhanget. Offentlighetsprincipen och
den nya sekretesslagen (1980:100) innebär också att kravet på myndigheternas
service ökar. Tili detta har inte minst bidragit att riksdagen nyligen
antog nya regler om allmänhetens rätt till insyn i myndigheternas dataregister.
Information och service till invandrarna är också en fråga som
kräver särskild uppmärksamhet. Det räcker med att peka på de problem
som tolk- och översättarservicen erbjuder.1

JO och tjänstemännen hos ombudsmannaexpeditionen kommer i kontakt
med de här frågorna på flera sätt. Av de personer som ringer till JO är
det många som vill ha information om regler och myndigheternas arbete -en typ av information som myndigheterna själva ju i första hand bör svara
för. Det förekommer också att personer per telefon eller genom skriftliga
anmälningar tar upp sitt missnöje med brister i myndigheternas information
eller service. En del sådana ärenden tas också upp till närmare
utredning av JO. Slutligen, och inte minst viktigt, ägnas JO:s myndighetsinspektioner
i stor utsträckning åt service- och informationsfrågor. Vid
granskning av en myndighets akter och handlingar kan ses hur myndigheten
uppfyller de här kraven i sina skriftliga besked m.m. Frågor om

1 Se förvaltningsrättsutredningens delbetänkande (SOU 1981:46) Ändringar i förvaltningslagen
där det föreslås att vissa allmänna servicebestämmelser skall tas in i
förvaltningslagen. Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.

218

telefonservice och mera brett upplagd information är ett vanligt tema i de
samtal JO har under inspektionerna med myndigheters tjänstemän. Dessa
tar ofta upp saken på eget initiativ vid samtalen.

Det allmänna intryck som inspektionerna ger är att myndigheternas vilja
och ambition att informera allmänheten och ge service är god. Men allmänhetens
krav på service och upplysningar stiger påtagligt vilket ökar trycket
på redan knappa personella och andra resurser — ett förhållande som i sin
tur gör den i praktiken nödvändiga prioriteringen av olika arbetsuppgifter
ännu svårare. Många myndigheter förefaller väl medvetna om att en god
information och service till allmänheten i ett tidigt skede kan medföra att
myndigheterna kan spara sina resurser i senare led av ärendehandläggningen
etc. Samtidigt blir det en viktig fråga var gränserna bör gå för serviceambitionerna
i olika sammanhang. Här kan det föreligga en konflikt
mellan att ge en god service, tillgängliga resurser och kravet på att en
senare sakprövning hos myndigheten i ett ärende inte får föregripas genom
en informationsåtgärd till en rättssökande.

Enligt 3§ lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen
skall ombudsmännen särskilt se till att medborgarnas grundläggande frioch
rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten. Det är
därför naturligt att JO särskilt kontrollerar att myndigheterna iakttar offentlighetsprincipen
så att medborgarnas grundlagsenliga rätt att ta del av
allmänna handlingar kan garanteras. I JO:s ämbetsberättelse redogörs så
gott som vaije år för ett eller flera ärenden där JO har uttalat sig på den här
punkten.

Vid sidan av offentlighetsprincipen har också andra informations- och
servicefrågor aktualiserats hos JO. Årets ämbetsberättelse innehåller redogörelser
för fem ärenden inom det området. Även förra årets ämbetsberättelse
innehöll ett sådant ärende. Det är dessa tre frågor som JO här tar upp:

— brister i skriftlig information till allmänheten, informationens utformning
i förhållande till föreskrifter och anvisningar i saken och kravet att
felaktiga uppgifter måste beriktigas.

— vilka krav gäller om en myndighets öppethållande och telefonmottagningstid? —

behovet av tolk och översättare.

Här skall något ytterligare sägas om dessa tre frågor och de fem ärendena.

Brister i skriftlig information till allmänheten m. m.

Under verksamhetsåret har jag behandlat två ärenden som båda gällt
riksskatteverkets (RSV:s) skriftliga informationsgivning.

Det första gäller utformningen av RSV:s information om deklaration av
småhus inför 1981 års allmänna fastighetstaxering m. m. En kort notis om
detta ärende finns under avdelningen Taxering, uppbörd och exekution,

219

delavsnitt Taxering och uppbörd, Vissa övriga ärenden. Beslutet är omfattande.
Det gäller den utformning som RSV gav åt sina föreskrifter, åt
deklarationsblanketten och åt informationen till fastighetsägarna på en
punkt: värdefaktorn ”storlek” för småhus eller närmare bestämt om ytberäkning
av rum på vinden och av biutrymmen. Jag börjar med att konstatera
att statsmakterna hade beslutat att mätreglerna skulle "anknyta” till en
nyligen antagen svensk standard som i sig är klar men inte lätt låter sig
transformeras till enkla och entydiga föreskrifter och anvisningar. Lagtexten
i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152) lämnar inte heller någon nämnvärd
ledning. Det var därför inte någon lätt uppgift för RSV att göra klart
för allmänheten hur uppgiftsskyldigheten på de här punkterna skulle fullgöras.
Jag analyserar i beslutet de begrepp (bl. a. primär och sekundär
bruksarea, bostadens yta etc.) som används av RSV i föreskrifterna,
deklarationsblanketter och upplysningsbroschyren. Slutsatsen blir att föreskrifterna
är kopplade till men inte konsekvent avpassade efter definitionerna
i svensk standard, att innehållet i upplysningsbroschyren är motsägelsefullt
och inte begreppsmässigt stämmer med föreskrifterna. Inte heller
stämmer deklarationsblanketten med de övriga föreskrifterna. Jag går därefter
igenom de brister som förelåg i informationsbroschyren vad gäller
ytberäkningen av rum på vinden och biutrymmen. Avslutningsvis konstateras
att det inträffade var allvarligt både ur enskild och allmän synpunkt.
Det finns en risk för att en del av, främst det äldre, fastighetsbeståndet har
blivit för lågt taxerat men också att en del fastighetsägare fått för höga
värden. Det inträffade har enligt min mening lett till extra arbete för
taxeringsnämnderna. Missförstånd och irritation kunde också bli följden
när man senare under granskningsarbetets gång informerade taxeringspersonalen
men inte allmänheten om bristerna i upplysningsbroschyren.
Jag slår fast att en informationsmiss av det här slaget måste följas
upp med beriktigande åtgärder.

Under nyssnämnda avdelning och delavsnitt av årets ämbetsberättelse
finns också en notis ”Felaktig information om besvärstid”. Även i det
ärendet kritiseras RSV för en brist i en informationsbroschyr och för
underlåtenhet att gå ut med ett beriktigande. Jag har där lagt synpunkter på
hur ett beriktigande av en speciell felaktig uppgift kunnat utformas.

Öppethållande och telefontid hos myndigheter

I 15 § allmänna verksstadgan finns en regel om statliga myndigheters
mottagningstider m. m. Regeln gäller registrators- och kassakontor men
också övriga tjänstemän som skall ta emot allmänheten under öppethållande
”i den mån deras övriga göromål inte lägger hinder i vägen”. 1
fjolårets ämbetsberättelse (JO 1981/82 s. 396—399) behandlade jag mot
bakgrund av denna bestämmelse frågan om telefonservicen hos en central
förvaltningsmyndighet och om myndighetens befogenhet att begränsa ti -

220

den för att svara på allmänhetens förfrågningar per telefon. Myndigheten
hade dock i stället under den inskränkta öppettiden en särskilt bemannad
”telefonpanel” för att besvara allmänhetens frågor. - I årets ämbetsberättelse
finns under avdelningen ”Förvaltningen i övrigt” ett liknande ärende
där JO Holstad behandlade en studiemedelsnämnds inskränkningar av
öppethållandet på grund av arbetsanhopning. JO uttalade allvarlig kritik i
sitt beslut och överlämnade detta till chefen för utbildningsdepartementet.

Tolk och översättare

Förvaltningslagen innehåller i 9§ en regel om att en myhdighet, som har
att göra med någon som inte behärskar svenska språket, vid behov bör
anlita tolk. Ordet tolk betyder i detta sammanhang också översättare. I
ämbetsberättelsens avdelning Kriminalvård redovisas ett ärende: ”Översättning
av brottmålsdom till främmande språk”. I sitt beslut tar JO Wigelius
upp frågan på ett principiellt plan och går igenom de olika typsituationer
där en till brottspåföljd dömd person som inte behärskar svenska
kan eller bör kunna fa domen översatt och hur detta sker. JO betecknar de
möjligheter till tolkhjälp som den dömde har som mindre tillfredsställande.
- Under avdelningen Taxering, uppbörd och exekution, Taxeringsnämnderna,
delavsnitt 4.3, lämnar jag i anledning av en anmälan en redogörelse
för frågan om tolk och översättare i taxeringsnämndernas arbete. — Det
hänvisas till de båda notiserna.

Avslutning

Som framgår av det nu sagda kommer de här frågorna upp på många
tillsynsområden. Här har endast ett försök gjorts att teckna en bild av JO:s
arbete med ett viktigt problem som i mycket är gemensamt för många
myndigheter.

221

JO:s tillsynskompetens m.m.

I likhet med tidigare år lämnas en redogörelse för ärenden där justitieombudsmännen
tagit ställning i fråga om JO:s tillsynskompetens.

I ett ärende anfördes klagomål mot en av tingsrätt förordnad personundersökare.
JO Wigelius anförde följande.

JO har enligt sin instruktion tillsyn över statliga och kommunala myndigheter,
tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa samt annan som
innehar tjänst eller uppdrag varmed föijer myndighetsutövning.

Personundersökning verkställes av tjänsteman inom skyddskonsulentorganisationen
eller av personundersökare som skyddskonsulenten utser.
Jag har under hand låtit inhämta att M. ej är anställd inom
skyddskonsulentorganisationen. Hon omfattas således inte på denna grund
av JO:s tillsyn. M. åtar sig i egenskap av privatperson uppdrag att utföra
personundersökningar. En offentlig uppdragstagare av detta slag omfattas
av JO:s tillsyn endast om uppdraget är förenat med myndighetsutövning.
Det kan emellertid inte anses vara fallet när det gäller uppdrag som personundersökare.
Klagomålen mot M. kan således ej föranleda någon åtgärd av
mig.

Klagomål mot Sveriges advokatsamfund angående handläggning av ett
disciplinärende mot en advokat upptogs till prpvning i sak. JO Wigelius
uttalade följande i sitt beslut.

Enligt instruktionen för justitieombudsmännen har JO tillsyn över statliga
och kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare
vid dessa myndigheter och dessutom över annan som innehar tjänst
eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna hans
verksamhet. I 8 kap. 6 § rättegångsbalken föreskrivs bl. a. att advokatsamfundets
styrelse skall utöva tillsyn över advokatväsendet och tillse att
advokat i sin verksamhet fyller de plikter som åvilar honom. Av 7 § i
samma kapitel framgår att åt samfundets organ har anförtrotts befogenhet
att ingripa med disciplinära åtgärder mot advokater, som åsidosätter sina
plikter. Närmare regler om det disciplinära förfarandet återfinns i samfundets
stadgar, som har fastställts av regeringen. Statsmakterna har således
uppdragit åt advokatsamfundet att i förhållande till de enskilda personer
som är ledamöter av samfundet utöva funktioner, vilka har karaktär av
myndighetsutövning. JO är därför oförhindrad att i sak pröva klagomål
mot samfundet angående handläggningen av disciplinärenden.

En anmälan mot tjänstemän vid Musikaliska akademien angående tillsättning
av ett långtidsvikariat som överbibliotekarie prövades i sak. JO
Sverne anförde i kompetensfrågan.

Enligt 2 § lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen
begränsas min tillsyn till myndigheter och befattningshavare vid dessa,

222

samt till annan, som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning,
såvitt avser denna hans verksamhet. Musikaliska akademien
och dess bibliotek faller inte utan vidare in under denna bestämning.

Innan jag går in närmare på frågan om JO:s kompetens beträffande
ärendet, vill jag erinra om att musikaliska akademiens bibliotek tillsammans
med musikhistoriska museet och svenskt musikhistoriskt arkiv numera
bildar statens musiksamlingar, en myndighet, som inledde sin verksamhet
den 1 juli 1981 enligt förordning (1981:504) med instruktion för
statens musiksamlingar.

Musikaliska akademien instiftades år 1771 och dess verksamhet reglerades
under den nu aktuella tiden genom bestämmelserna i stadgar, som
Kungl. Maj:t fastställde den 27 maj 1971. Enligt dessa var akademiens
uppgift att främja tonkonsten och vårda musiklivet. Den skulle också följa
utvecklingen på musiklivets olika områden inom och utom riket samt ta de
initiativ som bedömdes ägnade att gagna den svenska musikkulturen.
Akademien leddes av en preses och en styrelse. Inom akademien fanns ett
kansli, som förestods av akademiens sekreterare, och ett bibliotek, som
förestods av överbibliotekarien.

Akademien är inte en myndighet utan en organisation, som i rättsligt
hänseende närmast kan jämföras med en statlig stiftelse eller vad som
tidigare benämndes allmän inrättning (jfr prop. 1979/80:134 med förslag till
organisation av verksamheten vid musikaliska akademiens bibliotek
m.m., s. 10). Den faller därmed inte under myndighetsbegreppet i 1 kap.
8 § regeringsformen (1974: 152).

Vid akademien fanns ett antal tjänster, däribland tjänsten som överbibliotekarie.
Tjänsterna reglerades förutom av stadgarna genom det tidigare
nämnda Kungl. Maj:ts beslut den 27 maj 1971 med bestämmelser om
tjänstemän m. m. vid musikaliska akademien. Härtill kom uttalandet i
prop. 1971:31, s. 31, att vid akademiens bibliotek har personalen statliga
tjänster, samt bestämmelser meddelade bl. a. genom regleringsbrev för
budgetåret 1979/80. Där föreskrivs att när vakans uppkom på tjänst vid
biblioteket skulle tjänsten uppehållas med vikarie. Ett annat förhållande
var att statens avtalsverk medverkade i avtalsförhandlingar för dessa tjänster.
Tjänsterna var således statligt reglerade enligt definitionen i 2 kap. 1 §
lagen (1976:600) om offentlig anställning. Den rätt att tillsätta offentliga
tjänster som enligt stadgarna och Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut tillkom
akademiens styrelse är, som också framgår av det i det föregående refererade
regeringsrättsbeslutet (beslut 1981-03-21, dnr 3435-1980) en form av
myndighetsutövning (jfr prop. 1973:90, s. 397, och prop. 1975/76: 105, s.
244). Med detta konstaterande faller förevarande ärende om tjänstetillsättning
vid musikaliska akademiens bibliotek i princip under min tillsyn.

God man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken och fosterföräldrar står inte
under JO:s tillsyn.

Klagomål mot styrelsen för en häradsallmänning och ett hushållningssällskap
har avvisats med motivering att dessa organ inte är någon myndighet
och att deras verksamheter inte är att hänföra till myndighetsutövning.

Klagomål mot stiftelser, föreningar, förbund, politiska och fackliga
organisationer och deras funktionärer m. fl. har förekommit i stor omfattning
men avvistas utan saklig prövning. Som exempel kan omnämnas
Upplands Musikstiftelse, Lunds barnhem (privat stiftelse), Stiftelsen Sam -

223

hällsföretag i Kopparbergs län, Stiftelsen Karlstadshus (bildad av Karlstads
kommun och Svenska Riksbyggen), Stiftelsen Östhammarshem,
Bostadsstiftelsen Haningehem, Frälsningsarmén, ombudsman i Svenska
Byggnadsarbetareförbundet, Handelsantälldas Förbund och SAF:s kampanjledare
mot löntagarfonder.

Klagomål mot statliga aktiebolag, kommunala bostadsaktiebolag, renhållningsaktiebolag,
trafikaktiebolag och andra kommunala aktiebolag
har inte heller tagits upp till prövning, t. ex. Postens Bilbud (drivs av ett av
postverket ägt aktiebolag), Utbildningsradion AB, AB Lidingö Energiverk,
Luleå kommunala renhållnings AB och Malmö kommuns parkerings AB.
Många klagomål riktar sig mot privata aktiebolag, banker, sparbanker och
försäkringsbolag men avvisas med hänvisning till att de inte står under
JO:s tillsyn. Som exempel kan nämnas Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten
AB (SEMKO), Apoteksbolaget AB, Upplysningscentralen
AB, Kontokortsföretaget VISA, Kreditupplysningsföretaget Soliditet AB,
Föreningsbanken i Karlskoga, Kristianstads sparbank och Sparbankernas
Fastighetsbyrå AB.

I ett ärende kritiserades tjeckiska myndigheter för medverkan vid byte
av släktnamn. Klagomålen avvisades med motivering att utländska myndigheter
inte står under JO:s tillsyn.

Flera klagomål har sin grund i arbetsrättsliga tvister. JO går endast
undantagsvis in i prövning av sådana frågor. Vidare bör nämnas att enligt
20 § instruktionen för justitieombudsmännen bör ombudsman ej ta upp till
utredning förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden om det ej är
från allmän synpunkt väsentligt att saken utreds. 1 ett ärende begärdes
JO:s prövning huruvuda en uppsägning var sakligt grundad och om förfarandet
i samband med uppsägningen var riktigt. JO Holstad svarade på
följande sätt.

Era klagomål avser huvudsakligen frågor av arbetsrättslig art. För JO:s
befattning med sådan klagomål gäller vissa begränsningar. För lösande av
tvister som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare finns en
särskild ordning, nämligen fackliga förhandlingar och, i sista hand, rättegång
enligt reglerna i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. JO är
ett extraordinärt organ, vars ingripande inte normalt kan påräknas i arbetstvister.
Endast om förhållandena i det enskilda fallet är speciellt anmärkningsvärda
eller om annars alldeles särskilda omständigheter föreligger
bör JO ingripa. Mot denna bakgrund har jag funnit att det Ni skriver i
denna del inte motiverar att jag inleder någon utredning. Jag har då beaktat
också att vissa av de förhållanden som Ni påtalat och som har samband
med uppsägningen ligger flera år tillbaka i tiden. Detta aktualiserar nämligen
ännu en begränsning i JO:s befattning med klagomål. Enligt den
instruktion som gäller för JO:s verksamhet bör JO i regel inte ta upp och
utreda förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden.

224

Offentlighet och sekretess

Överlämnande av journalhandlingar från sjukhus till företagsläkare

M.R. förlorade i januari 1979 sitt barn vid förlossning på kvinnokliniken
vid Sahlgrenska sjukhuset.

M.R. arbetar på Volvo i Göteborg. Där hade fackföreningen tagit initiativ
till en undersökning huruvida förhållandena på arbetsplatsen och arbetsmiljön
kunde ha inverkan på kommande graviditeter. M.R. arbetade
vid det s. k. "bandet”. Skyddsombudet på arbetsplatsen hade begärt att
alla kvinnor på denna arbetsplats skulle få gå igenom en läkarundersökning.
M.R. hade därför den 18 mars 1981 kallats till Volvos företagsläkare.
Vid besöket hos företagsläkaren upptäckte M.R. att kopia av hennes
journal från Sahlgrenska sjukhuset fanns på läkarens skrivbord.

I anmälan till JO riktade M.R. klagomål mot att hennes sjukjournaler
överlämnats från Sahlgrenska sjukhuset till Volvos företagsläkare utan
hennes medgivande. Hon hade aldrig tidigare berättat för företagsläkaren
att hon hade förlorat sitt barn. Hon hade blivit chockad över det inträffade
och lämnat läkarmottagningen. Hon hade senare återvänt dit och då tagit
med sig sin journalkopia. Mot bakgrund av vad som förekommit begärde
M.R. att JO skulle utreda saken.

Med anledning av klagomålen begärde JO yttrande från direktionen för
Sahlgrenska sjukhuset.

Som svar på remissen överlämnade sjukhusdirektionen ett av sjukhusförvaltningen
i Göteborg upprättat tjänsteutlåtande med därtill hörande
bilagor.

Vid ärendets avgörande den 10 mars 1982 (dnr 1475-1981) anförde JO
Sverne följande.

Direktionen har som svar på remissen överlämnat styresmannens yttrandejämte
därvid fogade bilagor. Av styresmannens yttrande framgår att
denne inte ansett att det förelegat hinder att lämna ut M.R:s journal,
eftersom utlämnandet med hänsyn till syftet inte kunde anses vara till men
för den enskilde patienten. Styresmannen uttalar vidare att det enligt hans
mening inte krävts något medgivande från henne för att journalen skulle
kunna lämnas ut.

För egen del vill jag uttala följande.

Huvudregeln om sekretess inom hälso- och sjukvården ges i 7 kap. 1 §
sekretesslagen. Där framgår att sekretess gäller för uppgifter rörande enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden ”om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men”. Då en uppgift rörande patientens hälsotillstånd
eller personliga förhållanden begärs utlämnad måste läkaren således göra

225

en prövning huruvida ”det står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men”. Utgångspunkten för en
sådan skadeprövning måste vara patientens egen upplevelse av risken för
men. Även om läkaren skulle anse det vara till nytta för patienten att
uppgifter om dennes situation lämnas ut till annan läkare eller sjukvårdsinrättning,
är det för den skull inte säkert att detta är förenligt med sekretesslagen.
En läkare, som avser att lämna ut uppgifter om en patient, måste
därför sätta sig in i patientens situation och försöka förstå hur denne skulle
uppleva det om uppgifterna om honom förs vidare. Om det inte kan
uteslutas att patienten skulle uppleva det som obehagligt att någon annan
fick kännedom om hans hälsotillstånd eller personliga förhållanden, kan
uppgift härom som regel inte vidarebefordras. Om läkaren inte är säker på
att patienten är med på att sådana uppgifter om honom lämnas ut skall
läkaren därför inhämta patientens mening. Lämnar patienten inte medgivande
till att uppgifterna lämnas ut får det inte heller ske. Det råder således
inom hälso- och sjukvården en mycket stark sekretess.

En skadeprövning leder normalt till att uppgifter om en patient kan
lämnas från en läkare till en annan och från ett sjukhus till ett annat om
uppgiften behövs i rent vårdsyfte. Man kan ju t. ex. som regel räkna med
att en patient, som vårdas på ett sjukhus för en somatisk sjukdom, inte har
något att erinra mot att man inhämtar uppgifter från annat sjukhus, där
man tidigare vårdat patienten för samma sjukdom, om vilken behandling
som skett där. I detta sammanhang bör dock nämnas att man i propositionen
till sekretesslagen uttalat att försiktighet bör iakttas då det gäller att
lämna ut uppgifter från den allmänna sjukvården till privatpraktiserande
läkare eller företagsläkare. I allmänhet bör man då alltid först begära
patientens samtycke.

I detta fall hade företagsläkaren vid Volvo inte begärt in uppgifterna från
Sahlgrenska sjukhuset i något vårdsyfte. Redan på grund härav anser jag
att journalen inte skulle ha lämnats ut utan M.R:s samtycke.

Av utredningen i ärendet framgår vidare att journalen innehöll känsliga
uppgifter. Vid Sahlgrenska sjukhuset borde man därför ha insett att man
inte kunde utgå från att M.R. gick med på att journalen överlämnades till
företagsläkaren på hennes arbetsplats.

Jag vill understryka vad som tidigare sagts om att försiktighet måste
iakttagas då uppgifter från den allmänna sjukvården lämnas till företagsläkare.
Många gånger förhåller det sig otvivelaktigt så att arbetstagaren
upplever som särskilt obehagligt att företagsläkaren utan hans vetskap får
reda på uppgifter som allmänt sett kan vara känsliga eller som rent av kan
ha betydelse för anställningsförhållandet.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt finnér jag således att det var fel att
lämna ut journalen. Orsaken till att felet begåtts har uppenbarligen varit att
man inte rätt förstått att tolka sekretesslagens bestämmelser. Det finns
inget som tyder på att man avsiktligt åsidosatt M.R:s intressen. Jag finner
15 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

226

mot bakgrund härav inte anledning till vidare ingripande utan låter bero vid
den kritik jag nu uttalat.

Kurator vid socialmedicinsk poliklinik har utlämnat uppgifter om
klient till dennas arbetskamrater. Fråga om detta kunde lända klienten
till men och om tystnadsplikten åsidosatts

E. hade sedan hösten 1980 haft kontakt med en kurator vid socialmedicinska
polikliniken i Trollhättan. I mars 1982 fick E. en depression. På
begäran av E. sjukanmälde en psykolog vid socialmedicinska polikliniken
E. på hennes arbetsplats. E:s arbetskamrater blev oroliga för henne och
tog därefter kontakt med kuratorn på polikliniken.

E. klagar nu på att kuratorn brutit sekretessen genom att berätta för en
arbetskamrat till E. om E:s förflutna. Detta har varit känsligt för E.,
eftersom hon haft en tråkig uppväxttid och t. o. m. bytt namn för att
glömma det förflutna.

Yttrande inhämtades från socialnämnden i Trollhättans kommun, som
hörde kuratorn. Kuratorn bekräftade att hon till en av E:s arbetskamrater
- en socialtjänsteman — gett en kortfattad redogörelse för Ers bakgrund,
vilket skett för att arbetskamraterna skulle förstå något av problematiken.

JO Sverne anförde i beslut den 30 juni 1982 (dnr 1059-1982) följande.

På de socialmedicinska sektionerna inom socialtjänsten arbetar ofta
såväl hälso- och sjukvårdspersonal som socialtjänstpersonal. För hälsooch
sjukvårdspersonalen gäller den för denna kategori gällande sekretessen
medan socialtjänstpersonalen - utom då den direkt biträder läkaren i
dennes verksamhet - är underkastad socialtjänstsekretessen. Någon större
betydelse har detta inte med hänsyn till att sekretessen på dessa områden
med några få undantag är densamma.

Bestämmelserna om sekretess på hälso- och sjukvårdens och på socialtjänstens
område återfinns i 7 kap. sekretesslagen. Huvudregeln är att det
råder sekretess om den enskildes personliga förhållanden. Uppgifter om
personliga förhållanden får enligt 7 kap. 1 § (hälso- och sjukvårdssekretessen)
och 4 § (socialtjänstsekretessen) lämnas ut endast om det står klart att
uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men.

Sekretessen omfattar alltså enskilds personliga förhållanden. Uttrycket
”personliga förhållanden” omfattar alla uppgifter som hänför sig till vederbörande
person och kan avse allt ifrån uppgift om hans adress till uppgifter
om psykiskt sjukdomstillstånd. Bara om det står klart att uppgiften kan
lämnas ut utan men för den enskilde får det ske.

227

Med men avses i första hand sådana skador som att bli utsatt för andras
missaktning, om ens personliga förhållanden blir kända för andra. Utgångspunkten
för om men föreligger skall alltså vara patientens egen
upplevelse (se prop. 1979/80: 2 s. 83 och 90). Även om en tjänsteman skulle
anse det vara till nytta för en enskild att uppgifter om dennes besvärliga
situation lämnas till annan, så att denna kan hjälpa honom, är det således
inte säkert att detta är förenligt med sekretessreglerna. Den tjänsteman,
som avser att lämna ut uppgifterna, måste alltså sätta sig in i den enskildes
situation och försöka förstå hur denne skulle uppleva det om uppgifterna
om honom sprids till ytterligare någon eller några personer. Kan det inte
uteslutas att den enskilde skulle uppleva det som obehagligt att andra fick
kännedom om hans besvär, kan uppgifter härom som regel inte vidarebefordras.
Om tjänstemannen inte är säker på att den enskilde är med på att
kontakter tas med andra utomstående personer och myndigheter rörande
hans förhållanden, skall tjänstemannen inhämta hans samtycke. Det råder
alltså en mycket stark sekretess för uppgifter om personliga förhållanden
på hälso- och sjukvårdsområdet och på socialtjänstens område.

Av utredningen i ärendet framgår att kuratorn lämnat ut vissa sekretessskyddade
uppgifter om E. till en arbetskamrat till E. Även om kuratorn —
som hon hävdar - gjort detta för E:s eget bästa och därvid också beaktat
att E:s arbetskamrater i egenskap av socialtjänstemän hade tystnadsplikt
kan det vid utlämnandet knappast ha stått klart att uppgifterna kunde röjas
utan men för E. Vad E. anfört i sina klagomål visar tvärtom att E. ansett
sig ha lidit men.

Kuratorn har följaktligen genom röjande av uppgifter om E:s enskilda
förhållanden brutit mot sekretesslagens bestämmelser. Med hänsyn till att
sekretesslagen är relativt ny och utan tvekan inrymmer en del tolkningsproblem
ävensom till omständigheterna i det föreliggande fallet anser jag
mig emellertid kunna stanna vid den kritik som ligger i det sagda.

Den nya sekretesslagens inverkan på sjukhusens kontakter med polis
och anhöriga

1 flera tidningsartiklar hade uppmärksammats frågan om den nya sekretesslagens
betydelse för sjukhusens möjligheter att till polis och anhöriga
lämna uppgifter huruvida en patient är intagen på sjukhuset eller inte. I
flera av artiklarna gjordes gällande att den nya sekretesslagen försvårat
samarbetet mellan sjukvården och polisen samt att anhöriga till patienten
vägrats upplysningar om vederbörande tagits in på sjukhuset.

Efter företagen utredning uttalade JO Sverne vid ärendets avgörande
den 5 augusti 1981 (dnr 20-1981) följande.

228

Utlämnande av uppgifter till anhöriga om att patient intagits på sjukhus

Bestämmelser om sekretess inom hälso- och sjukvården finns i 7 kap.
1 § sekretesslagen (1980:100). Där framgår att sekretess gäller för uppgift
om enskilds hälsotillstånd och om andra personliga förhållanden, ”om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men”. Det är alltså inte endast uppgifter om
enskilda personers hälsotillstånd som skyddas av sekretess utan även
andra uppgifter rörande deras personliga förhållanden om uppgifterna
finns inom hälso- och sjukvården.

Vad som menas med uttrycket "personliga förhållanden” framgår inte
av lagtexten. Av förarbetena till lagen framgår emellertid att därmed avses
alla uppgifter som hänför sig till vederbörande person. Uppgift om att
någon intagits på sjukhus är således en uppgift om ”enskilds personliga
förhållanden” och omfattas därför i princip av sekretesskydd. En sådan
uppgift får dock lämnas ut om det står klart att så kan ske utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Det måste alltså ske en
skadeprövning innan man kan ta ställning till om uppgiften får lämnas ut.
En sådan prövning leder som regel till att det inte kan vara till men för
patienten om det är en nära anhörig som begär uppgiften. Normalt sett bör
man således — i vart fall då det är fråga om somatisk vård — kunna lämna
ut uppgift till anhöriga att en patient intagits på sjukhuset. Undantagsvis
kan emellertid förhållandena vara sådana att det finns anledning misstänka
att patienten inte önskar att uppgiften om hans sjukhusvistelse lämnas ut
till anhöriga. Så kan vara fallet då det är fråga om psykiatrisk vård.

I detta sammanhang bör även framhållas att det inte sällan kan anses
åligga sjukhuspersonalen att ta kontakt med patientens anhöriga. Sålunda
anförs i prop. 1978/79:220 om samhällets tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m. fl. (s. 20 och 45) följande.

”1 de fall patienter förs till sjukvårdsinrättning efter att ha drabbats av
akut sjukdom eller olycksfall är det angeläget att kontakt snarast tas med
någon anhörig för att denne skall få veta vad som inträffat och hur det står
till med patienten.”

”Den som har ansvaret för viss vårdåtgärd är också skyldig att se till att
patienten eller hans anhöriga underrättas om hans hälsotillstånd att de
behandlingsmöjligheter som står till buds, allt i den mån det inte motverkar
vården.”

Det kan i detta sammanhang även bli aktuellt att lämna ut uppgifter till
en utomstående. Det kan t. ex. vara en person som ringer på uppdrag av en
äldre anhörig, som blivit orolig men ej törs ringa själv. Likaså kan det vara
polisen som på uppdrag av anhöriga söker en försvunnen person. Bedömningen
bör då bli densamma som om den anhörige ringt själv.

Vill man från sjukhusets sida skapa garantier för att ej lämna ut uppgifter
om patienten i sådana fall som kan förorsaka patienten men, kan det vara

229

lämpligt att vid intagningen eller vid första lägliga tillfälle fråga patienten
om hur han vill ha det samt göra en anteckning härom på patientens kort
eller i patientregistret.

Möjligheter att lämna ut uppgifter till polisen om att en person intagits på
sjukhus

Som tidigare sagts omfattar sjukvårdssekretessen även uppgift om att
någon tagits in på sjukhus. I motsats till vad som tidigare var fallet gäller
den nya sekretesslagen även gentemot andra myndigheter. Då det gäller en
sekretesskyddad uppgift får denna inte lämnas till annan myndighet eller
företrädare för sådan myndighet utan att detta särskilt medges i sekretesslagen.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är bestämmelsen i 14 kap.
3 §, den s. k. generalklausulen. Där stadgas att en sekretessbelagd uppgift
får lämnas till annan myndighet, om det är uppenbart att intresset av att
uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall
skydda. I andra stycket i denna paragraf stadgas emellertid vissa undantag
från denna huvudregel. Därav framgår att generalklausulen inte gäller
inom hälso- och sjukvården. Härav följer att man från sjukvårdens sida
inte får lämna ut sekretesskyddade uppgifter i andra fall än då uppgiftsskyldighet
är föreskriven i lag eller förordning (14 kap. 1 § sekretesslagen).

Som tidigare sagts får uppgift om patienters personliga förhållanden inte
lämnas ut annat än då det står klart att så kan ske utan att det leder
patienten eller hans närstående till men. Av förarbetena till sekretesslagen
framgår att uttrycket men skall tolkas utifrån den enskildes egen uppfattning.
Även rättsenliga åtgärder kan därför falla under begreppet men.

Vid en skadeprövning måste man således från sjukhusets sida göra klart
för sig om den enskilde anser att det är till skada för honom att uppgiften
lämnas ut. Då man från sjukhusets sida ställs inför en fråga från polisen om
en person har tagits in där måste man därför först fråga om syftet med
begäran. Gäller det t. ex. att polisen på begäran av anhöriga vill höra efter
om en person tagits in på sjukhuset — t. ex. en åldring som försvunnit från
hemmet - bör det, som tidigare sagts, normalt inte föreligga något hinder
mot att lämna ut uppgiften. Om förfrågan görs i brottsutredande syfte t. ex.
om polisen söker efter personer som deltagit i knivslagsmål eller smitit från
en trafikolycka måste bedömningen som regel bli den motsatta. Tillämpar
sjukhuset den nyss beskrivna rutinen att anteckna om patienten önskar att
hans vistelse på sjukhuset inte röjs så slipper personalen att ställas inför
svåra avgöranden. Har patienten förklarat att uppgift om honom inte skall
lämnas ut, skall sjukhuspersonalen respektera detta.

Som tidigare nämnts kan dock uppgiftsskyldighet vara föreskriven i lag
eller förordning och då viker sekretessen. Vidare måste en viss begränsad
möjlighet finnas att i nödsituationer kunna lämna sekretesskyddade uppgifter.
I sammanhanget kan även nämnas den generella skyldigheten enligt

230

rättegångsbalken att avlägga vittnesmål och på begäran tillhandahålla domstolen
handlingar. Denna skyldighet är dock för sjukvårdens del starkt
begränsad då fråga är om uppgifter som lämnats i förtroende och vad man i
samband därmed erfarit.

Av 5 § allmänna läkarinstruktionen (1963:341) framgår vidare att viss
skyldighet föreligger att tillhandagå länsstyrelse, domare, åklagare och
polismyndighet med av dem begärda undersökningar och utlåtanden. Bl. a.
gäller detta tagning av blodprov och undersökning vid misstanke om trafikonykterhetsbrott.
Likaså innefattas kroppsbesiktning av den som misstänks
för brott på vilket frihetsstraff kan följa. I sådana fall räcker det med
att det är en polisman som begär undersökningen eller besiktningen.

Det förutsätts dock i nämnda paragraf att den som begär undersökningen
känner till att vederbörande är intagen på sjukhuset. Någon allmän skyldighet
att upplysa polisen om vilka patienter som är intagna på sjukhus
finns inte. Vill polisen ha upplysningar huruvida en för brott misstänkt
person vistas på ett sjukhus återstår möjligheten att enligt 28 kap. 2 §
rättegångsbalken låta verkställa husrannsakan på sjukhuset.

Sekretesskyddet för yttrande i ärende hos JO

Med anledning av klagomål mot verksamheten vid en social servicecentral
angående dels om rätt till socialhjälp har gjorts villkorad av deltagande
i gruppsamtal dels i vilken utsträckning videobandupptagningar vid gruppsamtal
är tillåtna hade JO meddelat beslut. I ärendet hade upplysningar
och yttrande begärts från vederbörande sociala distriktsnämnd. Som svar
på remissen beslöt sociala distriktsnämnden att överlämna ett av dess
distriktsförvaltning upprättat tjänsteutlåtande.

I en anmälan till JO riktades klagomål mot sociala distriktsnämnden och
dess tjänstemän för innehållet i nämndens remissvar till JO. Därvid gjordes
gällande att nämnden och dess tjänstemän i onödan lämnat ut sekretessskyddade
uppgifter rörande enskilda klienter.

Vid ärendets avgörande den 17 november 1981 (dnr 2766-1980) anförde
JO Sverne följande.

Av 14 kap. 1 § sekretesslagen framgår att sekretess inte hindrar att
uppgift lämnas till annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag
eller förordning. Denna uppgiftsskyldighet bryter således sekretessen. JO
har enligt föreskrifter i regeringsformen tillgång till myndigheternas protokoll
och handlingar. Vidare skall myndigheterna och deras tjänstemän
tillhandagå JO med de upplysningar och yttranden han begär. Härav följer
således att det föreligger en lagstadgad skyldighet för myndigheter och
befattningshavare vid dessa att på begäran ge JO de upplysningar han

231

önskar. Det kan tilläggas att sekretessen inte heller hindrar att uppgift i
annat fall än då uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning lämnas till
myndighet, om uppgiften behövs där för tillsyn över den myndighet där
uppgiften förekommer (se 14 kap. 2 § 3. sekretesslagen).

Särskilda bestämmelser om sekretess för JO:s verksamhet finns meddelade
i 11 kap. 4 § sekretesslagen. Därav framgår följande. Uppgifter i JO:s
verksamhet är i princip offentliga. Från denna huvudregel är dock vissa
undantag meddelade. Erhåller JO i sin tillsyn över offentlig verksamhet
uppgift från myndighet där den är sekretessbelagd, gäller sekretessen
också hos JO. Förekommer uppgiften i sådan handling som har upprättats
med anledning av verksamheten gäller sekretess hos JO dock endast i den
mån det kan antas att allmänt eller enskilt intresse lider avsevärd skada
eller betydande men om uppgiften röjs. Härav framgår således att om
myndighet i ett remissvar till JO lämnar uppgifter, som är sekretesskyddade
hos myndigheten, blir uppgifterna offentliga hos JO, om det inte kan
antas att allmänt eller enskilt intresse lider avsevärd skada eller betydande
men om uppgiften röjs.

I förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2 s. 325) behandlas närmare
myndigheternas uppgiftsskyldighet till JO. Där sägs bl. a. följande:
”Rätten att utan hinder av föreliggande sekretess lämna JO och JK uppgifter
i någon form bör emellertid sträcka sig längre än skyldigheten att på
begäran tillhandagå med information. Sålunda bör en befattningshavare,
vare sig han är underkastad JO:s eller JK:s tillsyn eller inte, av eget
initiativ kunna lämna dessa tillsynsmyndigheter hemliga uppgifter t. ex. i
anslutning till en anmälan om missförhållanden inom förvaltningen. Det
bör dock krävas att uppgiftslämnandet kan anses försvarligt. Det bör
därför vara en förutsättning för att en sekretessbelagd uppgift skall få
lämnas att uppgiften behövs för tillsynen. Det är givet att bedömningen här
måste tillåta en ganska stor frihet att lämna uppgifter till JO eller JK.”

Mot bakgrund av nu redovisade lagbestämmelser och uttalanden i förarbetena
till sekretesslagen anser jag inte skäl föreligga för ingripande mot
sociala distriktsnämnden eller någon tjänsteman vid socialförvaltningen på
grund av innehållet i det påtalade remissvaret. Jag vill emellertid i sammanhanget
tillägga att det - då det gäller ömtåliga uppgifter - många
gånger kan vara lämpligare att i stället för att direkt återge uppgifterna i
remissvaret hänvisa till de handlingar som finns hos socialförvaltningen.
JO kan sedan infordra de åberopade handlingarna från socialförvaltningen
och de kommer då att behålla sin ursprungliga sekretess. Ett sådant förfarande
är ofta lämpligt för att säkerställa de enskilda klienternas integritet.
Som framgår av vad tidigare sagts kan ju uppgifter i ett remissvar till JO
endast hemlighållas ”i den mån det kan antas att allmänt eller enskilt
intresse lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs”.

232

Fråga om handling hos socialstyrelsen var allmän handling eller inte
och om det var felaktigt att förstöra den sedan framställning gjorts
att få del av handlingen

Socialstyrelsen verkställde under slutet av år 1979 och början av år 1980
inspektion av allmänkirurgiska kliniken vid Södersjukhuset i Stockholm.
Inspektionsberättelse upprättades den 8 maj 1980. Överläkaren Rudolf
Schlaug begärde hos socialstyrelsen att få ta del av de journaler som
styrelsen inlånat från Södersjukhusets kirurgiska klinik i samband med
inspektionen. I beslut den 16 juli 1980 förklarade socialstyrelsen under
åberopande av 14 § första stycket sekretesslagen (1937:249) att hinder
förelåg att utlämna hos socialstyrelsen förvarade journalhandlingar till
Schlaug. Denne anförde besvär över beslutet hos kammarrätten i Stockholm.
1 dom den 3 november 1980 beslöt kammarrätten att med vissa
inskränkningar bifalla Schlaugs besvärstalan.

I skriftväxling i målet hos kammarrätten anförde Schlaug bl. a. att han
erfarit att ”föredraganden i kirurgi i socialstyrelsen docenten Lennart
Forsgren anfört, att vad Wiechel angivit i operationsberättelserna ''inte får
stå opåtalt’ ”.

Av utredningen i ärendet framgår att det citerade uttalandet funnits i en
skrivelse från Forsgren till föredraganden i inspektionsärendet hos socialstyrelsen,
byrådirektören Marianne Thorén. Kopia av skrivelsen var vidfogad
de handlingar som i besvärsmålet överlämnats från socialstyrelsen
till kammarrätten och efter besvärsmålets avgörande återlämnats till styrelsen.
Skrivelsen hade dock inte omfattats av Schlaugs besvärstalan.

I sin anmälan till JO anförde Schlaug bl. a. följande.

Han hade under sista veckan i september 1980 hos socialstyrelsen begärt
att få del av en handling som han visste fanns i socialstyrelsens besittning
på byrå SN 2. Det rörde sig om ett brev från docenten Lars Forsgren till
byrådirektören Marianne Thorén och utgjorde Forsgrens kommentar till
ett utkast till inspektionsberättelse. När Schlaug alltså omkring fyra månader
efter det att inspektionen avslutats och inspektionsberättelse avgetts
begärt att få del av brevet, hade man på socialstyrelsen förklarat att man
just var i färd med att "rensa akten” och att meddelanden av den art som
han hade påstått skulle finnas bland handlingarna skulle avlägsnas. Detta
berodde på att sådana handlingar inte betraktades som allmänna handlingar
utan som sådana minnesanteckningar som avses i 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen.
För egen del ansåg Schlaug att brevet var en allmän och
offentlig handling. Brevet hade förvarats i socialstyrelsens ordnade akt
under flera månader efter det inspektionsärendet avslutats. Det borde
därför enligt hans mening ha tagits om hand för arkivering eller förvaring.
Vidare ansåg Schlaug att Forsgrens brev innehöll sådant som var avsett att
påverka myndighetens beslut och därför under alla förhållanden redan från
böljan hade bort uppfattas som allmän handling. Dessutom rörde det sig

233

om ett brev som passerat postverket för befordran och som därför syntes
vara att betrakta som inkommet till myndigheten. Hur det än förhöll sig
härmed var det likväl ostridigt att brevet fanns i socialstyrelsens akt sedan
det aktuella ärendet avslutats och att det förstörts först sedan han efterfrågat
brevet.

Med anledning av anmälan begärdes upplysningar från socialstyrelsen. I
remissvaret, som var undertecknat av byråchefen Kurt Roos, angavs bl. a.
följande. Forsgren var anställd på socialstyrelsen som föredragande läkare
i kirurgi. Forsgrens meddelande till Marianne Thorén hade överlämnats av
Forsgren personligen och var aldrig föremål för någon postbefordran. Det
hade vare sig instämplats eller diarieförts. I juli 1980 hade Schlaug beretts
tillfälle att ta del av allt material i ärendet - med undantag av 12 journalhandlingar
— dvs. även rent arbetsmaterial. Forsgrens meddelande var
varken förstört eller undanskaffat utan tvärtom hade samtliga utrensade
handlingar sparats. Vad gäller förvaringen av Forsgrens meddelande satt
det vid det tillfälle i juli 1980 då Schlaug tog del av handlingarna i Marianne
Thoréns personliga pärm. Detta förhållande kunde knappast medföra att
brevet skulle anses vara ”omhändertaget för arkivering”.

Schlaug inkom med yttrande över remissvaret. Vidare ingav Schlaug
kopia av en av honom till socialstyrelsen den 11 november 1980 ställd
skrivelse, i vilken han begärde att i bestyrkt kopia få del av två angivna
handlingar. Den ena handlingen avsåg brevet från Forsgren till Marianne
Thorén. I denna del uttalade Schlaug i skrivelsen bl. a. följande. Han hade
erfarit genom dels socialstyrelsens skrivelse till kammarrätten, dels styrelsens
skrivelse till JO att Forsgrens brev numera omhändertagits av styrelsen.
Fotokopia av brevet hade tillställts kammarrätten. Härmed torde det
vara fullt klart att Forsgrens brev blivit en allmän handling oavsett hur det
förhöll sig tidigare.

Vidare inkom till riksdagens ombudsmannaexpedition från socialstyrelsen
en kopia av en av styrelsen den 27 november 1980 till Schlaug ställd
skrivelse. I denna skrivelse förklarade Roos att ”Det personliga meddelande
av docent Lennart Forsgren till en annan tjänsteman på socialstyrelsen,
vilket Ni begärt att få kopia av” bedömts utgöra arbetsmaterial. Det hade
därför förstörts.

Med anledning av den i ärendet lämnade uppgiften att den av Schlaug
efterfrågade handlingen förstörts hos socialstyrelsen begärde jag förnyat
yttrande från styrelsen. Som svar på remissen överlämnade socialstyrelsen
yttranden från lagbyråchefen Gunnar Fahlberg och byrådirektören Marianne
Thorén.

Marianne Thorén uppgav i sitt yttrande bl. a. följande. Vid telefonsamtal
med Schlaug hade hon lämnat denne upplysning om att Forsgren gjort en
sammanställning av innehållet i av socialstyrelsen inlånade journaler. Eftersom
hon omedelbart skulle gå på semester informerade hon Schlaug om
att denne kunde komma upp på socialstyrelsen och ta del av aktuell

234

handling som förvarades i hennes pärm under bokstaven L. Meningen var
att Schlaug enbart skulle få ta del av just den handling de kommit överens
om. 1 stället hade tydligen hela pärmen utlämnats till honom. Schlaug hade
då gått igenom samtliga handlingar, således även hennes arbetsmaterial.
Härvid kom han att läsa Forsgrens meddelande till henne som fanns under
bokstaven I i pärmen.

Fahlberg anförde i sitt yttrande följande.

Det aktuella meddelandet från Lennart Forsgren till Marianne Thorén
bedömde jag som sådan handling, varom sägs i tryckfrihetsförordningen 2
kap. 9 §. Meddelandet var nämligen att anse som tillkommet endast för
ärendets beredning i socialstyrelsen. Sådan handling är - i den mån inte
några sakuppgifter därigenom tillförs ärendet — inte allmän handling hos
myndigheten även om vederbörande tjänsteman sedan ärendet avslutats
förvarar den i särskild pärm eller dylikt på sin arbetsplats.

Enligt min mening ägde därför Thorén förfoga över handlingen. Jag
bedömde det då som möjligt för henne att bestämma hur hon ville förfara
med den. Såvitt jag förstår har hon med ledning av samtalet med mig
förstört handlingen.

I besvärsärendet över socialstyrelsens vägran att utlämna journaler till
Schlaug kom en fotokopia av meddelandet att översändas till kammarrätten.
Sedan kammarrätten avgjort ärendet återsändes bl. a. den aktuella
fotokopian till socialstyrelsen. Jag bedömde handlingen i det sammanhanget
som av socialstyrelsen utlånat arbetsmaterial. För att icke bli att anse
som allmän handling borde den därför inte tas om hand för arkivering av
styrelsen utan omedelbart utgallras. Thorén följde mitt råd.

Eftersom det aktuella meddelandet av såväl Forsgren som Thorén inte
bedömts som annat än ett i tjänsten meddelat råd om hur inspektionsärendet
borde handläggas och då inte heller några sakuppgifter härigenom
tillförts ärendet är det orimligt att person som inte haft med ärendets
handläggning att göra skall kunna få ta del av meddelandet och använda
detta mot handläggarna. Jag bedömde meddelandet som en sak enbart
mellan Forsgren och Thorén, vilket ingen annan haft med att skaffa. När
Schlaug emellertid personligen besökte socialstyrelsen och krävde att få se
handlingarna i ärendet kom det aktuella meddelandet av misstag att överlämnas
till Schlaug. Detta borde inte ha skett. Att ifrågavarande åtgärd
skulle medföra att handlingen efteråt inte kunnat utgallras är emellertid
knappast rimligt.

Enligt min mening har således handhavandet av handlingarna skett på
ett ur såväl saklig som formell synvinkel korrekt sätt.

Socialstyrelsens remissvar innehåller även ett kompletterande yttrande
från Marianne Thorén i vilket hon bekräftar att hon följt de råd Fahlberg
givit henne angående handlingens handhavande. Hon uppger vidare att
handlingen liksom fotokopian av densamma numera hade förstörts av
henne efter samråd med chefen för sjukhusbyrån, medicinalrådet Kurt
Roos. Roos har bekräftat sistnämnda uppgift, men förklarat att han först
inhämtat Fahlbergs synpunkter och utgått från att dessa var riktiga.

Vid ärendets avgörande den 19 april 1982 (dnr 2540:1980) anförde JO
Sverne följande.

235

Av utredningen i ärendet framgår att Marianne Thorén inhämtat råd från
byråcheferna Roos och Fahlberg samt att hon med ledning härav förstört
den av Schlaug efterfrågade handlingen jämte kopia av samma handling.
Detta ger anledning till följande uttalande från min sida.

En allmän handling får i princip inte förstöras annat än genom gallring.
Handlingar som inte är allmänna får däremot utrensas ur akterna innan
dessa omhändertas för förvaring hos myndigheten under förutsättning att
det inte rör sig om handlingar som tillfört ärendet sakuppgifter.

I detta fall rörde det sig inte om någon gallring enligt därför gällande
föreskrifter utan Marianne Thorén har själv beslutat att förstöra handlingen
på eget bevåg. Det rörde sig således om s. k. aktrensning. För bedömning
av ärendet måste man därför i första hand ta ställning till om den
förstörda handlingen var en allmän handling eller inte. Vad som menas
med allmän handling framgår av 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen. Där
sägs att handling är allmän om den förvaras hos myndighet och är att anse
som inkommen till eller upprättad hos myndighet.

Den i detta ärende aktuella handlingen var skriven av Forsgren, vilken
var anställd som föredragande läkare hos socialstyrelsen, till Marianne
Thorén, som handlade ärendet hos styrelsen. Det rörde sig således om en
intern handling och den kan därför inte anses som inkommen till myndigheten.

Vad som anses med upprättad handling framgår av 2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen.
Enligt huvudregeln i detta lagrum skall handling anses
upprättad hos myndighet när den har expedierats. Har handling ej expedierats
skall den anses upprättad, när det ärende till vilken den hänför sig
har slutbehandlats hos myndigheten.

1 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen ges vidare bestämmelser om s. k.
minnesanteckningar eller vad som ofta brukar kallas "arbetshandlingar”.
Där stadgas att hos myndighet tillkommen minnesanteckning, som ej är
expedierad, inte skall anses som allmän handling hos myndigheten, om den
inte tas om hand för arkivering. Detta innebär alltså att sådana handlingar
inte blir allmänna handlingar, då ärendet avslutats, om de inte omhändertas
för arkivering. Begreppet minnesanteckning har förtydligats i lagrummet.
Där sägs att därmed skall förstås promemoria och annan uppteckning
eller upptagning som har kommit till endast för ärendets föredragning eller
beredning, dock ej till den del den har tillfört ärendet sakuppgifter.

Den av Schlaug efterfrågade handlingen var en intern skrivelse mellan
två befattningshavare vid socialstyrelsen, vari framförts synpunkter på hur
inspektionen vid Södersjukhuset skulle ske och redovisas. Det rörde sig
således om en uppteckning som kommit till för ärendets beredning hos
socialstyrelsen. Mot bakgrund av de uppgifter jag fått angående innehållet i
skrivelsen kan jag inte finna att den skulle ha innehållit sakuppgifter. Jag
kommer således fram till att handlingen kunde hänföras till vad som kallas
minnesanteckningar.

236

Sorn framgår av vad tidigare sagts kan handling dock inte rubriceras som
minnesanteckning om den har expedierats. Av utredningen i ärendet framgår
att kopia av handlingen följt med akten från socialstyrelsen till kammarrätten
i samband med kammarrättens prövning av fråga om utlämnande
av vissa andra handlingar. Kammarrättens prövning omfattade inte
den nu ifrågavarande handlingen. Huruvida handlingen genom denna åtgärd
kommit att bli ”expedierad” är en fråga som kan ge utrymme för olika
meningar. Uttrycket ”expediering” får i princip anses begränsat till ett
formbundet översändande av viss handling. Jag är därför närmast böjd för
att anse att handlingen icke kan anses som expedierad, i det avseende som
nu avses, genom att den medföljt socialstyrelsens akt i målet hos kammarrätten.
Mot bakgrund av dessa bedömningar kommer jag således fram till
att det i och för sig inte kan riktas någon kritik mot den uppfattningen att
det inte rörde sig om en allmän handling utan en s. k. minnesanteckning.

Frågan om vem som äger förfoga över en minnesanteckning är inte
närmare reglerad i lagstiftningen. En allmän uppfattning torde dock vara
att det är den tjänsteman som erhållit eller utarbetat minnesanteckningen
till stöd för sin beredning av ärendet som äger förfoga över minnesanteckningen.
Om handlingen skulle förstöras, var det alltså inte något fel om
Marianne Thorén gjorde det. I den situationen då Schlaug efterfrågade
handlingen anser jag dock att läget ifråga om rätten att förstöra handlingen
förändrats. Härom vill jag särskilt säga följande.

Bestämmelser om utlämnande av allmän handling och besvär över vägran
att lämna ut allmän handling ges i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Till
komplettering härav ges vidare närmare bestämmelser i 15 kap. sekretesslagen.
Därav framgår bl. a. följande. Frågan om utlämnande av allmän
handling till enskild skall prövas av den myndighet som förvarar handlingen.
Svarar viss befattningshavare vid myndigheten enligt arbetsordning
eller särskilt beslut för vården av handling ankommer det på honom att i
första hand pröva fråga om handlingens utlämnande. Vägrar han att lämna
ut handlingen skall, om sökanden begär det, frågan hänskjutas till myndighetens
prövning. Mot beslut varigenom myndighet avslagit enskilds
begäran att få ta del av handling får sökanden föra talan genom besvär.
Sådan talan förs hos kammarrätten. Mot kammarrättens beslut att vägra
lämna ut handling får talan utan prövningstillstånd fullföljas hos regeringsrätten.
Detta prövningsförfarande gäller även då fråga är om viss handling
är allmän eller inte.

Såvitt gäller handläggningen av detta ärende innebär reglerna således
följande. Då Schlaug vände sig till socialstyrelsen för att få del av Forsgrens
skrivelse till Marianne Thorén, fanns skrivelsen ostridigt fortfarande
i behåll. Det ålåg då Marianne Thorén att pröva Schlaugs begäran om
handlingens utlämnande. Om hon inte ansåg att det rörde sig om en allmän
handling utan om en minnesanteckning så hade Schlaug rätt att få saken
hänskjuten till myndighetens (socialstyrelsens) prövning. Med myndighe -

237

tens prövning avses i sådant fall generaldirektören eller den som med stöd
av delegation kunde slutligt ta ställning i saken. Om socialstyrelsen vägrat
lämna ut handlingen skulle den meddela besvärshänvisning till kammarrätten
dit Schlaug kunde fullfölja sin talan. Som tidigare sagts kan sådana
besvär sedan fullföljas till regeringsrätten.

Av utredningen i detta ärende framgår att Marianne Thorén, sedan
Schlaug bett att få ta del av handlingen, rådfrågat Roos och Fahlberg och
därefter förstört handlingen. Genom denna åtgärd blev det inte möjligt för
Schlaug att få saken prövad enligt den i tryckfrihetsförordningen och
sekretesslagen fastlagda ordningen.

Som framgår av vad tidigare sagts, anser jag inte att det finns anledning
rikta kritik mot Marianne Thoréns bedömning att hon ägde förfoga över
handlingen, eftersom hon inte utan anledning ansåg att den ej var allmän
handling. Hennes åtgärd att förstöra handlingen skulle därför enligt min
mening inte ansetts klandervärd, om ingen efterfrågat handlingen. Nu
förhöll det sig ju inte så, eftersom Schlaug just begärt att få ta del av den.
Jag finnér det i denna situation ytterst märkligt att man hos socialstyrelsen
förstört handlingen. Därmed omöjliggjordes ju Schlaugs grundlagsfästa
rätt att få frågan om handlingens utlämnande prövad hos domstol. Än mer
märkligt är att två ledande tjänstemän vid socialstyrelsen rått Marianne
Thorén till denna egendomliga åtgärd. Vad som förekommit i ärendet ger
följaktligen anledning till stark kritik från min sida. Jag finnér det angeläget
att socialstyrelsen lämnar erforderliga anvisningar till de anställda vid
myndigheten så att något liknande inte skall behöva upprepas.

Om meddelarfrihetens omfattning såvitt gäller beslut från hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd

I en tidningsartikel som var införd i tidningen Dagen den 20 februari 1982
lämnades uppgifter om att en namngiven överläkare meddelats en varning
av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Av tidningsartikeln framgick att
ansvarsnämndens beslut då ännu inte var offentligt.

I anmälan från överläkaren ifrågasattes om uppgifter av detta slag får
lämnas ut innan ansvarsnämndens beslut är offentligt.

Vid ärendets avgörande den 14 april 1982 (dnr 784-1982) anförde JO
Sverne följande.

Enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser äger envar fritt lämna
uppgifter till tidningar, författare av tryckta skrifter m.fl. Motsvarande
regler gäller enligt radioansvarighetslagen såvitt gäller utlämnande av uppgifter
till radio och TV. Denna s.k. meddelarfrihet inskränks endast i de
fall som särskilt anges i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.

238

Av 12 kap. 5 § sekretesslagen framgår att sekretess gäller hos domstol i
dess rättsskipande eller rättsvårdande verksamhet för uppgift om innehållet
i ännu inte meddelad dom eller i annat ännu inte meddelat beslut. Av 16
kap. 1 § 3. sekretesslagen framgår vidare att denna sekretess bryter meddelarfriheten.
Av 12 kap. 6 § sekretesslagen framgår vidare att regeringen,
om synnerliga skäl talar för det, i annat fall än som avses i 5 § sekretesslagen
får föreskriva att sekretess skall gälla hos statlig myndighet för uppgift
om innehållet i ännu inte avkunnat eller expedierat beslut, i vilket ändring
kan sökas hos domstol. Någon sådan föreskrift har emellertid inte meddelats
för hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Det finns således inte några bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
eller sekretesslagen som förbjuder någon att till tidningar lämna ut uppgifter
av det slag som avses i anmälan. Myndigheterna är vid straffansvar
förhindrade att efterforska vem som lämnat uppgifter till massmedia i
andra fall än då sådant utlämnande är förbjudet. Härav framgår således att
anmälan inte kan ge anledning till utredning eller andra åtgärder från min
sida.

Får privata dataföretag anlitas för att registrera deklarationer
m. m.?

I ett beslut (1982-03-11; dnr 149-1980) behandlade JO Nilsson principfrågan
om det är lagligt och i så fall lämpligt att skattemyndigheterna lämnar
ut sekretessbelagda uppgifter (deklarationer, kontrolluppgifter, arbetsgivaruppgifter)
till privata dataföretag, s. k. servicebyråer, för registrering.
Yttrande inhämtades från riksskatteverket (RSV). JO uttalade i sin bedömning
bl. a. detta.

3.2 Aktuella författningsbestämmelser och förarbetena till dem

RSV har i sitt yttrande hit redogjort för de i det här sammanhanget
viktiga bestämmelserna i sekretesslagen och för uttalandena i den proposition
(1979/80:2) där lagen föreslogs. RSV behandlar där

• 1 kap. 5 § med departementschefens uttalande i remissen till lagrådet,
lagrådets yttrande och departementschefens synpunkter på
detta (prop. s. 122, 465 och 494)

• 1 kap. 6§ med departementschefens och lagrådets uttalanden
(prop. s. 126 ff och 466)

I yttrandet redogörs även för 13 § datalagen (1973:289) och anslutande
uttalanden i propositionen (1973: 33). Den bestämmelsen innehåller i första

239

stycket en tystnadspliktsregel som lyder: ”Registeransvarig eller annan
som tagit befattning med personregister eller med uppgifter som samlats in
för att ingå i sådant register får inte obehörigen röja vad han till följd därav
fått veta om enskilds personliga förhållanden. I det allmännas verksamhet
tillämpas i stället för vad som nu har sagts bestämmelserna i sekretesslagen
(1980: 100).”

Den redogörelse som RSV lämnar skall här kompletteras med den bestämmelse
i sekretesslagen som är central i sammanhanget, dvs. 9 kap. I §.
Där föreskrivs sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden när uppgiften förekommer i en myndighets verksamhet av
visst slag på skatteområdet. Sekretessen är i dessa fall absolut. Det finns
m.a.o. inte något skaderekvisit i bestämmelsen. Enligt propositionen (s.
258) är det inte bara själva taxeringsärendena etc. som täcks av uttrycket

”verksamhet som avser bestämmande av skatt ”. Även registerfö ring

hör dit. Uttrycket ”enskild” i sekretesslagens olika regler tar sikte
även på juridiska personer, jfr Corell m.fl., Sekretesslagen, 1980 års
lagstiftning med kommentarer, 1980, s. 55.

Till den redogörelse för innehållet i 13 § datalagen som finns i RSV:s
yttrande skall erinras om att den lagen tar sikte på att skydda endast
fysiska personers integritet. När det i lagens 1 och 13 §§ talas om ”enskild
person” eller ”enskilds personliga förhållanden” syftar man - till skillnad
från sekretesslagen — enbart på fysiska personer. Uppgifter om juridiska
personer som kan finnas i olika register åtnjuter alltså i sig inget skydd
enligt datalagen (prop. 1973: 33 s. 92).

3.3 Analys och slutsatser

3.3.1 Frågan om laglighet

Den fråga som jag här har aktualiserat är denna:

• Är det lagligt att lämna sekretessbelagda handlingar till privata servicebyråer
för registrering?

Det kan först konstateras att frågan inte får sitt svar direkt i lagtexten.
Reglerna måste i stället tolkas. Först bör man fråga sig om personalen hos
servicebyråerna och byråerna som sådana faller under någon av de personkategorier
som är skyldiga att iaktta sekretess enligt 1 kap. 6§ sekretesslagen,
närmast då som uppdragstagare hos skattemyndigheterna.

Personalen vid servicebyrån omfattas i så fall på samma sätt som myndighetens
egen personal av sekretessen och de uppgifter som skattemyndigheterna
lämnar över till byrån för registrering får man där enligt 9 kap.
1 § sekretesslagen inte röja. - Min genomgång av förarbetena har dock
inte övertygat mig om att lagstiftaren har avsett att servicebyråerna och
deras personal i en sådan här funktion skall omfattas av 1 kap. 6§ sekretesslagen.
Jag kan alltså inte lämna frågan med hänvisning till 1 kap. 6§

240

och dess förarbeten. Ett svar kräver ytterligare analyser och överväganden.

Att en uppgift är sekretesskyddad hos myndighet innebär dock inte ett
absolut förbud mot utlämnande. En uppgift får, oberoende av sekretessen,
lämnas ut om det är nödvändigt för att den utlämnade myndigheten skall
kunna fullgöra sin verksamhet (1 kap. 5§ sekretesslagen). Utredningen i
det här ärendet visar att i vaije fall vissa länsstyrelser inte alltid har ansett
sig kunna klara av all registrering av deklarationsuppgifter m. m. utan hjälp
av servicebyråer. Samtidigt har man från myndigheternas sida varit väl
medveten om de sekretessproblem som ett sådant arrangemang för med
sig. Man har försett sina avtal med klausuler om tystnadsplikt - f. ö. i
överensstämmelse med de uttalanden som departementschefen har gjort i
propositionen.

Jag ser för min del inga avgörande invändningar mot den ordning som
sålunda kommit till användning - och som f. ö. stämmer överens med den
som RSV menar bör gälla. Den fråga som jag ställde i inledningen - är det
lagligt att lämna sekretessbelagda handlingar till privata servicebyråer för
registrering? - är jag alltså beredd att svara ”ja” på under förutsättning att
åtgärden verkligen är nödvändig.

3.3.2 Frågan om lämplighet; behövs ytterligare lagreglering?

Det räcker dock inte att konstatera att ett sådant här förfarande är lagligt
och förenligt med sekretesslagen. Nästa fråga som inställer sig blir:

• Hur bör förfarandet med servicebyråernas åtaganden lämpligen ordnas
för att på bästa sätt tillgodose de skyddsintressen som sekretesslagen
tar sikte på?

I vissa fall när uppgifter lämnas ut från en myndighet kan skyddsintresset
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt genom att myndigheten uppställer
ett förbehåll som inskränker den enskildes rätt att förfoga över uppgifterna.
En överträdelse av ett förbehåll är straffbelagd som tystnadspliktsbrott
(jfr 14 kap. 9 och 10 §§ sekretesslagen). Bestämmelsen i 9§ gäller
dock bara sådana sekretessregler som innehåller skaderekvisit och regeln i
10 § avser några speciella situationer som saknar intresse här. - Eftersom
skattesekretessen är absolut, dvs. saknar skaderekvisit, är förbehållsreglerna
inte möjliga att använda i de här aktuella situationerna.

En annan fråga i sammanhanget som är värd att nämna har att göra med
principen om meddelarfrihet. Skattesekretessen i 9 kap. 1 § hör till de
tystnadsplikter som har företräde framför denna princip, jfr 16 kap. 1 §
sekretesslagen. Däremot tar meddelarfriheten över tystnadsplikten enligt
13 § datalagen. Om tystnadsplikten är reglerad i ett civilrättsligt avtal kan
någon inskränkning i meddelarfriheten inte göras gällande som ett avtalsvillkor,
jfr JO:s ämbetsberättelse 1979/80 s. 385.

Det som jag nu har sagt belyser vikten av restriktivitet när det gäller att

241

lämna ut det här materialet utanför myndighetssfären. Skyddsintresset när
det gäller uppgifter om fysiska personer tillgodoses dock på ett i huvudsak
tillfredsställande sätt genom den tidigare nämnda tystnadspliktsregeln i
13 § datalagen.

För att skydda uppgifter om juridiska personer i det material som är
tillgängligt vid registreringsarbetet är man däremot hänvisad enbart till
avtalsreglerad tystnadsplikt. Några andra sanktioner mot servicebyrån och
dess personal än sådana som kan följa på ett avtalsbrott står här inte till
buds.

Det kan diskuteras om en avtalsreglerad tystnadsplikt tillgodoser
skyddsintresset tillräckligt i situationer som de nu aktuella. Jag har tidigare
väckt ett förslag som sedan också genomförts om en straffsanktionerad
tystnadspliktsreglering på ett helt annat område, nämligen när det gäller
telefonsamtal hos alarmeringscentraler. För den här situationen tror jag
dock inte att det är nödvändigt med en i lag inskriven tystnadsplikt. Det
bör finnas andra sätt att hantera problemet.

Som jag ser det bör skattemyndigheterna använda sina egna personella
och tekniska resurser för att registrera i första hand sådant material som
främst innehåller uppgifter om juridiska personer. Om det är nödvändigt
att lägga ut registreringsarbete på en servicebyrå bör myndigheterna sträva
efter att lämna ut endast sådant material där uppgifterna primärt gäller
fysiska personer och där datalagens tystnadspliktsregel alltså blir tillämplig Jag

har tagit reda på att en sådan uppdelning av materialet som jag nu har
skisserat i stort bör låta sig göras i praktiken. Till detta kommer att jag

även har förstått att skattemyndigheternas behov av att anlita

servicebyråer för dessa arbetsuppgifter överhuvudtaget numera påtagligt
har minskat.

Mot bakgrund av det sagda överlämnar jag till RSV att göra de ev.
kompletteringar av rutinerna på området som är lämpliga. Jag vill tillägga
att datainspektionen i sin tillsynsverksamhet inom datalagens tillämpningsområde
kan ägna uppmärksamhet åt vissa av de här behandlade frågorna.
Också jag har möjlighet att återkomma till frågor av den här typen t. ex. i
samband med myndighetsinspektioner. Ärendet är med dessa uttalanden
slutbehandlat i denna del.

16 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 1

242

Yttrande över justitiedepartementets promemoria Sekretesskydd och
informationsbehov — Vissa frågor om sekretesslagens tillämpning
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten m. m.

Genom remiss beredde justititedepartementet riksdagens ombudsmän
tillfälle att yttra sig över rubricerade promemoria (Ds Ju 1981:17). JO
Sverne avgav den 14 december 1981 yttrande till departementet och anförde
därvid följande.

Gällande rättsläge

Tidigare gällde inom socialvården att sekretesskyddade uppgifter rörande
klienterna inte fick ”obehörigen” röjas för andra myndigheter. Även
för sjukvården gällde att sekretesskyddade uppgifter rörande patienterna
inte fick ”obehörigen” röjas för andra myndigheter. För sjukvårdens del
kompletterades denna princip med bestämmelser om starkare sekretess i
s. k. förtroendesituationer. Mot bakgrund av den då gällande huvudregeln
att sekretesskyddade uppgifter inte fick ”obehörigen” röjas utvecklades
en praxis inom socialvården och sjukvården rörande vilka uppgifter som
fick lämnas ut till andra myndigheter. Genom den nya sekretesslagens
ikraftträdande har uppgiftslämnandet av sekretesskyddad information mellan
myndigheter formaliserats.

Enligt 7 kap. 1 och 4 §§ sekretesslagen får uppgifter rörande enskilda
inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten ej lämnas ut ”om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men”. Av förarbetena till sekretesslagen framgår att
begreppet ”men” skall tolkas utifrån den enskildes uppfattning om vad
som är till skada för honom.

Sekretesskyddade uppgifter får i princip lämnas till andra myndigheter
under följande förutsättningar.

1. Samtycke. Uppgift får enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen lämnas ut
med samtycke från den uppgiften rör.

2. Nödvändigt uppgiftslämnande. Av 1 kap. 5 § sekretesslagen framgår
att myndighet får lämna sekretesskyddade uppgifter till andra myndigheter
(och även till enskilda) om detta är nödvändigt för att myndigheten skall
kunna fullgöra sina egna uppgifter. Så länge man rör sig inom den frivilliga
delen av socialtjänsten respektive hälso- och sjukvården kan denna bestämmelse
om ”nödvändigt uppgiftsutlämnande” i princip inte tillämpas
mot klientens vilja. Annorlunda förhåller det sig då fråga är om utredning
om tvångsvård eller utredning till följd av att man inom socialtjänsten
respektive hälso- och sjukvården enligt lag eller förordning är skyldig
biträda annan myndighet med utredning eller yttrande, t. ex. yttrande till
domstol enligt föräldrabalken.

3. Utlämnande med stöd av lag eller förordning. Om uppgiftsskyldighet

243

följer av lag eller förordning, får uppgiften lämnas ut enligt 14 kap. 1 §
sekretesslagen. Såväl inom socialtjänsten som hälso- och sjukvården finns
ett flertal exempel på sådan uppgiftsskyldighet. Hit hör även skyldighet
enligt 23 kap. 6 § brottsbalken att anmäla vissa grövre brott som är ”å
färde”.

4. Generalklausulen. Av 14 kap. 3 § sekretesslagen framgåratt en myndighet
efter intresseavvägning får lämna ut sekretesskyddade uppgifter till
annan myndighet, om det är uppenbart att betydelsen av att uppgiften
lämnas till denna myndighet har företräde framför det intresse som sekretessen
skall skydda. Generalklausulen gäller dock inte inom socialtjänsten
och hälso- och sjukvården.

5. Nödsituation. Av 24 kap. 4 § brottsbalken framgår indirekt att myndighet
får bryta sekretesskyddet för att bl. a. förhindra allvarlig fara för liv
eller hälsa.

Mot bakgrund av nu redovisade regler om i vilka fall sekretesskyddade
uppgifter får utlämnas till annan myndighet kan vissa av de uttalanden som
gjorts i justitiedepartementets promemoria starkt ifrågasättas. På s. 21 sägs
att uppgifter från socialtjänsten torde kunna lämnas ”i samma utsträckning
som mellan olika sjukvårdsinrättningar, dvs. om uppgifterna behövs i rent
vårdsyfte”. Detta uttalande står enligt min mening inte bara i strid med
sekretesslagen utan även med den i socialtjänstlagen fastlagda principen
att vårdåtgärder inte skall vidtas ”över klientens huvud”.

Vidare sägs längre ner på s. 21 angående de sociala myndigheternas
möjlighet att lämna uppgifter till polisen: ”Här torde finnas ett betydande
utrymme för de sociala myndigheterna att lämna uppgifter till polisen. Till
stor del bör uppgifterna i dessa fall vara avidentifierade. Om uppgifterna är
hänförliga till enskilda individer, lär däremot sekretess många gånger gälla
för uppgifterna.” Till detta kan sägas att om uppgifterna är avidentifierade
saknar de i detta sammanhang intresse eftersom de då inte är sekretessskyddade.
Gäller det däremot uppgifter som kan härledas till socialtjänstens
klienter kan man inte från socialtjänsten lämna ut dem utom i de fall
som tidigare nämnts.

Enligt sekretesslagen gäller sekretess mellan olika myndigheter och
självständiga verksamhetsgrenar. Sekretessen mellan olika myndigheter
gäller oavsett om dessa har likartade arbetsuppgifter. På s. 21 hävdas att
sekretessen inte lär ”hindra ett uppgiftslämnande mellan olika sociala
distriktsnämnder och den sociala centralnämnden, om de har gemensam
förvaltning”. Om kommunfullmäktige beslutat att en social distriktsnämnd
självständigt skall handlägga viss typ av ärende kan det enligt min mening
inte bedömas på annat sätt än att den sociala distriktsnämnden i sådant
sammanhang är en självständig myndighet. Det torde inte vara möjligt att
kringgå den grundläggande bestämmelsen 1 kap. 3 § sekretesslagen om
sekretess mellan olika myndigheter genom att påstå att en social distriktsnämnd
ej skulle vara en självständig myndighet. Socialförvaltningen som
sådan är inte en myndighet.

244

Nu återgivna uttalanden i promemorian angående innehållet i gällande
rätt har inte lagts till grund för några förslag. De ger därför inte anledning
till vidare överväganden från min sida. Jag övergår härefter till de olika
förslagen i promemorian.

Utlämnande av uppgift som i särskilt fall begärs av en åklagarmyndighet
eller polismyndighet om att någon vistas på en sjukvårdsinrättning

Av uttalanden i promemorian framgår att det här endast gäller uppgift
om att någon vistas på en sjukvårdsinrättning. Några andra adressuppgifter,
t. ex. uppgift om en patients hemadress avses däremot inte.

Eftersom man i detta sammanhang i promemorian talar om ”adressuppgifter”
framstår det som tveksamt om syftet med bestämmelsen är att en
sjukvårdsinrättning endast skulle vara skyldig att lämna ut uppgifter på
dem som är inskrivna vid sjukhuset. Enligt min mening bör utlämnande av
uppgifter om patienter kunna lämnas till polis och åklagare även om
patienten endast söker sig till sjukvårdsinrättningen i öppen vård. Bestämmelsen
bör enligt min mening kompletteras eller förtydligas i detta avseende.
I praktiken kan polisen många gånger behöva få reda på om en person
begett sig till sjukhus för tillfällig sjukvård efter t. ex. ett knivslagsmål eller
en trafikolycka, där man misstänker brott.

I sådana fall där polisen biträder anhöriga med att leta efter försvunna
personer t. ex. barn eller åldringar leder en skadeprövning till att det
normalt inte finns något hinder att från sjukvårdsinrättningens sida lämna
ut uppgifter till polisen av sådan karaktär. Något undantag från sekretessen
behövs inte för sådana fall.

Enligt min mening talar, då det gäller polisens brottsutredande verksamhet,
starka samhälleliga skäl för att polisen skall få uppgift från sjukvårdsinrättningar
huruvida en eftersökt person vistas där. Jag har såtillvida
ingen erinran mot den föreslagna bestämmelsen.

Det förekommer dock även att polisen i stor utsträckning utnyttjas för
delgivningar i skilda sammanhang. För min del anser jag det stötande att
sjukvårdsinrättningar rutinmässigt skall biträda polis och åklagare med att
lämna ut uppgift huruvida patienter som söks för delgivning finns på
sjukvårdsinrättningen. Skulle det ske en sådan inskränkning av sekretessskyddet
anser jag att man gjort ett betydande avsteg från de värderingar
som legat till grund för sekretessen inom hälso- och sjukvården. Jag anser
att den föreslagna bestämmelsen bör begränsas till en skyldighet för sjukvårdsinrättningar
att till polis eller åklagare lämna ut uppgift om att någon
vistas på sjukvårdsinrättning, om detta i särskilt fall begärs i brottsutredande
syfte.

Vidare bör bestämmelsen kompletteras så att den även öppnar möjlighet
för åklagare och polis att få uppgift om en person vistas på en sjukvårdsinrättning,
om det gäller spaning efter någon som rymt från mentalsjukhus,

245

kriminalvårdsanstalt eller på annat sätt undandragit sig beslut som gäller
frihetsberövande.

Utlämnande till åklagarmyndighet eller polismyndighet av uppgifter som
angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år eller försök till sådant brott

I promemorian föreslås vidare tillägg till 14 kap. 2 § sista stycket sekretesslagen.
Enligt detta tillägg skall uppgifter som omfattas av sekretessen i
hälso- och sjukvården och socialtjänsten få utlämnas till åklagarmyndighet
eller polismyndighet, om uppgifterna angår misstanke om brott för vilket
det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök till
sådant brott.

Bestämmelserna anknyter till de strafflatituder som gäller ifråga om
skyldighet att avlägga vittnesmål för läkare m. fl. Denna avgränsning synes
i och för sig lämpad.

Av uttalanden i promemorian framgår att avsikten är att envar som på
ett eller annat sätt är verksam inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten
skall efter egen bedömning få lämna uppgifter av förevarande slag till
åklagarmyndighet eller polismyndighet. Om detta är avsikten framstår det
som redaktionellt felaktigt att bestämmelsen knutits till bestämmelserna
om anmälan om misstanke om brott mot underåriga. Av uttalanden i
förarbetena till sekretesslagen (jfr prop. 1979/80:2 s. 123) framgår att
avsikten är att det är myndigheten eller den som med stöd av delegation
från myndigheten får besluta härom, som skall kunna göra anmälan och
inte den enskilde befattningshavaren. Hur det än förhåller sig härmed
anser jag för min del att det inte bör komma ifråga att envar som är
verksam inom socialtjänsten eller hälso- och sjukvården på eget ansvar
skall avgöra om uppgiften skall få lämnas ut eller inte. I så fall blir
uppgiftslämnandet beroende på vederbörandes egna värderingar, om man
vill hjälpa polisen eller inte. Vidare torde det i allmänhet vara svårt eller i
flesta fall omöjligt för den enskilde att avgöra om det rör sig om brott som
är av den svårighetsgrad att det inte kan följa lindrigare straff än fängelse i
två år. Jag anser i stället att bestämmelsen bör utformas så att envar är
skyldig att efter begäran från polis eller åklagare lämna uppgift av förevarande
slag. Många gånger torde det vara svårt att bedöma om det finns
misstanke om brott av den svårighetsgrad som här avses. Beslut att infordra
uppgifter enligt den föreslagna bestämmelsen bör därför fattas av
förundersökningsledare. En bestämmelse av sådant slag hör dock närmast
hemma bland bestämmelserna om förundersökning och kan tas in där som
en uppgiftsskyldighet, som enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen bryter sekretessen.

I konsekvens med vad jag nyss föreslagit avstyrker jag det i promemorian
föreslagna tillägget till 15 kap. 5 § sekretesslagen.

246

Utlämnande av uppgifter från socialtjänsten om att någon vistas på ett hem
för vård eller boende

I likhet med vad jag föreslagit rörande hälso- och sjukvården föreslår jag
att uppgiftsskyldigheten begränsas. Jag hänvisar till vad jag tidigare sagt i
denna del.

I lagförslaget används ordet ”vistats”, medan däremot i motsvarande
förslag på hälso- och sjukvårdsområdet används ordet ”vistas”. Jag förutsätter
att avsikten är att bestämmelsen i socialtjänstlagen även skall innehålla
ordet ”vistas”. Därest avsikten är att i detta avseende göra skillnad
mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör detta närmare utvecklas.
Eljest riskerar man att det kan uppstå missförstånd.

Jag vill i sammanhanget peka på att socialtjänstens klienter många
gånger placeras på hem vars huvudman formellt inte är en myndighet, jfr
69 § socialtjänstlagen. Därför anser jag att det bör klargöras om det även
skall föreligga skyldighet att lämna uppgift om dem som vistas på hem med
privata huvudmän.

Utlämnande av uppgifter för rättsmedicinsk undersökning

Mot förslaget i denna del har jag intet att erinra.

Socialnämndens skyldighet att lämna uppgifter enligt 94 § a) utlänningslagen

Mot förslaget i denna del har jag intet att erinra.

Avslutande synpunkter

Som jag inledningsvis framhållit har sekretessen myndigheter emellan
formaliserats genom den nya sekretesslagen. Den möjlighet till lämplighetsavvägningar
som generalklausulen erbjuder finns inte inom hälso- och
sjukvården samt socialtjänsten. Till följd härav har den nya sekretesslagens
tillämpning i vissa avseenden vållat praktiska svårigheter för arbetet
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. För egen del anser jag dock
att den kritik som från många håll framförts mot de nya bestämmelserna
om sekretess inom hälso- och sjukvård och socialtjänst i stor utsträckning
är överdriven och beror på missförstånd och oförmåga att rätt tolka den
nya lagstiftningen. Emellertid kan man inte bortse från att det även har
framkommit uppgifter som tyder på att samarbetet mellan olika vårdmyndigheter
rörande barn och ungdom har försvårats genom den nya lagstiftningen.
Det är enligt min mening ännu svårt att fullt ut överblicka konsekvenserna
av den nya lagstiftningen. Jag vill föreslå att man - då tillräckliga
erfarenheter vunnits — gör frågan om sekretess inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten till föremål för ytterligare övervägande särskilt
med tanke på att underlätta myndigheternas samarbete inom barnavårdsområdet.

247

Vissa ärenden angående offentlighet och sekretess

Utlämnande av sjukjournal från försäkringskassa till läkare

A. anmälde hos JO att en läkare (F.), sorn tidigare behandlat honom,
utan hans vetskap hade rekvirerat sjukvårdshandlingar rörande A. från
försäkringskassan. Av utredningen i ärendet framgick att F. rekvirerat
handlingarna i syfte att välja sig mot olika anmärkningar och anklagelser
från A.

Vid ärendets avgörande den 24 september 1981 (dnr 213-1980) anförde
JO Sverne följande.

Då F. begärde hos försäkringskassan att få kopior av ifrågavarande intyg
hade hennes vårdansvar för A. som patient för länge sedan upphört. I
ärendet är ostridigt att hon begärt kopiorna i syfte att värja sig mot de
anklagelser som A. i skilda sammanhang riktat mot henne. F. borde ha
insett att försäkringskassan, då hon begärde handlingarna, utgått ifrån att
hon rekvirerat dem i tjänsten. Genom hennes underlåtenhet att upplysa om
syftet med rekvisitionen har inte skett någon prövning hos kassan enligt
sekretesslagen huruvida kassan kunnat lämna ut handlingarna med hänsyn
till det syfte för vilka de begärdes. Jag anser därför att F. skulle ha upplyst
om syftet med sin begäran. Hade kassan då vägrat lämna ut handlingarna
hade hon fått överklaga beslutet enligt den i tryckfrihetsförordningen angivna
besvärsordningen. Därest hon ansett handlingarna vara av betydelse
som processmaterial i brottmålet hade hon — vilket också senare synes ha
skett genom hennes ombud — kunnat hos tingsrätten begära editionsföreläggande.

Villkor vid utlämnande av allmän handling

I ett ärende rörande utlämnande av sjukjournal upplystes bl. a. att patienten
erbjudits ta del av sin journal i närvaro av en sjuksköterska så att hon
kunde hjälpa patienten med att förklara för denne vad som stod i journalen.

Vid ärendets avgörande den 5 april 1982 (dnr 8-1982) anförde JO Sverne
följande.

En myndighet får inte uppställa villkor i samband med utlämnande av en
allmän handling som inte skall hållas hemlig. Om patienten inte har något
emot detta är det naturligtvis i och för sig en lämplig serviceåtgärd att
läkare eller någon annan hjälper honom med att förklara innehållet i
journalen. Det finns däremot inte någon skyldighet för patienten att acceptera
att någon annan skall delta i genomgången av hans journal. Endast om
ett sådant arrangemang är nödvändigt för att förhindra att handlingarna
förstörs eller dylikt får detta ske mot patientens önskan.

248

Utlämnande av uppgifter angående patients hälsotillstånd från sjukhus till
massmedia

Från lokalradion i Jämtlands län hade man begärt uppgifter från Östersunds
lasarett om tillståndet hos ett barn som förts i iltransport med
ambulans till lasarettet. Några uppgifter lämnades emellertid inte ut från
lasarettet. I en anmälan till JO ifrågasattes att lasarettet gjort fel då man
vägrat lämna ut begärda uppgifter.

Vid ärendets avgörande den 14 september 1981 (dnr 2273-1981) anförde
JO Sverne följande.

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess inom hälso- och sjukvården
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Redan uppgiften att någon intagits på
ett sjukhus är i och för sig en uppgift om patientens personliga förhållanden.
Den omfattas därför i princip av sekretessen. I allmänhet står det
emellertid klart att en sådan uppgift kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Däremot kan givetvis uppgifter om
patientens tillstånd vara ömtåligare.

I detta fall hade barnets anhöriga begärt att uppgifter inte skulle lämnas
ut från sjukhuset. Med hänsyn härtill och till bestämmelserna i sekretesslagen
kan jag inte finna, att anledning föreligger att rikta kritik mot sjukhuset
för att man därifrån vägrade lämna ut begärda uppgifter. Tvärtom synes
man ha följt sekretesslagens bestämmelser.

Öppnande av post som är ställd till en namngiven tjänsteman

En myndighet föreskrev i instruktion för myndighetens registrator att
”alla till verket eller till tjänsteman vid verket adresserade försändelser är i
princip att betrakta som tjänsteförsändelser”. Brev till namngiven tjänsteman
som var märkt ”personligt” eller ”konfidentiellt” eller av vilket det
annars framgick att den kunde vara av privat natur, skulle enligt instruktionen
lämnas över oöppnat till adressaten. — Hanteringen anmäldes till JO. I
sitt beslut rekommenderade JO Nilsson myndigheten att följa dessa öppningsrutiner: •

Post som öppnas av registrator (motsvarande)

— försändelse där enbart myndighetens namn finns på kuvertet/omslaget -

försändelse där både myndighetens och en enskild tjänstemans namn
finns på kuvertet/omslaget, men där myndighetens namn finns före/ovanför
tjänstemannens.

• Post som inte öppnas av registrator (motsvarande) utan vidarebefordras -

249

- försändelse där det finns en notering på kuvertet/omslaget som anger
att innehållet är privat eller där det av annat skäl är uppenbart att försändelsen
inte har något som helst samband med myndighetens verksamhet

- försändelse där både myndighetens och enskild tjänstemans namn
finns på kuvertet/omslaget men där tjänstemannens namn står före/ovanför
myndigheten.

JO fortsatte.

Jag inser givetvis att rutinerna kan leda till att tjänstepost i behandlingshänseende
kan komma att behandlas som privat post och att detta kan leda
till förseningar i handläggningen. För att gardera sig mot det bör myndigheten
begära att få ett medgivande från sina tjänstemän som ger myndigheten
rätt att öppna även sådan post som enligt vad jag nyss har sagt skall
behandlas som privat. I vaije fall om ett medgivande begränsas till att gälla
sådana perioder då tjänstemannen är t. ex. sjuk eller på semester vågar jag
på basis av vad jag känner till från andra myndigheter påstå att myndigheten
inte kommer att möta några som helst svårigheter att få det medgivande
man vill ha.

(Beslut 1982-03-18; dnr 2348-1981, jfr JO 1978/79 s. 222)

250

Taxering, uppbörd och exekution

1. Taxering och uppbörd

Åtal mot en kommunal taxeringsrevisor

1 INLEDNING

I ett beslut (1981-05-05, dnr 784-1979 m. fl.) behandlade JO Nilsson fyra
anmälningar — en av dem från restaurangägaren Secundo Bertolino — mot
den kommunale taxeringsrevisorn i Uppsala, Birger Eklund. JO beslöt om
åtal mot Eklund för myndighetsmissbruk i två fall. JO fann vidare anledning
att kritisera Eklund i flera hänseenden, bl. a. vad gäller hur han utfört
sina revisionsuppdrag, samt att göra vissa påpekanden angående länsstyrelsens
sätt att leda revisionsverksamheten.1 I beslutet sammanfattade JO
sin bedömning och redovisade några mera generella synpunkter enligt
följande (bilagorna och vissa hänvisningar har utelämnats här).

2 DEN SAMLADE BEDÖMNINGEN

2.1 Inledning

I bilaga 3—5 redovisar jag närmare utredningen och min bedömning i de
olika avsnitten. Här sammanfattar jag min bedömning och redovisar några
mera generella synpunkter.

Detta ärende startade med anmälningar från skattskyldiga, alla restaurangägare
i Uppsala. Anmälningarna gällde i första hand den kommunale
taxeringsrevisorn i Uppsala, Birger Eklund, och hans arbetsmetoder. Klagomål
har också på några punkter riktats mot länsstyrelsen för dess sätt att
leda revisionsverksamheten. Eklund och olika tjänstemän hos länsstyrelsen
i Uppsala län har också i olika sammanhang kritiserat och gjort anmälningar
mot varandra. Några av de aktuella frågorna eller närliggande saker
har prövats av andra instanser. Under utredningen här har även andra
frågor aktualiserats än de anmälningarna gällde.

Av — som jag hoppas — lätt insedda skäl har det inte varit möjligt för mig
att arbeta med annat material i min bedömning av Eklunds revisionsmetoder
och hans sätt att genomföra revisionerna än hans revisionspromemorior,
de skattskyldigas erinringar mot dessa, Eklunds tilläggspromemorior
samt taxeringsintendentens och i några fall länsrättens ställningstaganden
i olika skatteärenden. Vidare har jag tagit del av bl. a. två yttranden
från RSV där Eklunds verksamhet som revisor belyses. Jag har dock

1 De olika sakfrågor som JO här behandlade redovisas i det följande under olika
delavsnitt i översikten Taxeringskontroll.

251

ansett mig ha underlag för en mera allmän bedömning av Eklunds granskningsmetoder
samt revisionspromemoriornas innehåll och utformning. Låt
mig också så här inledningsvis framhålla att det här inte till någon del är tal
om ett ställningstagande från min sida till hur de skattskyldiga skall beskattas.

Jag är medveten om att de skattskyldiga som klagat hit kan ha velat få ut
mera med sina anmälningar än vad de nu får. Jag har dock ansett att jag bör
avgränsa utredningen på det sätt som skett. Ett viktigt skäl till detta är att
Eklunds verksamhet som revisor i de olika ärendena ju utmynnat i promemorior
vars processbarhet bedömts av taxeringsintendenten och där hållbarheten
av Eklunds iakttagelser och ställningstaganden i sista hand kunnat
prövas av skattedomstolarna. I denna ordning skall alltså den skattskyldiges
rättskyddsbehov när det gäller den materiella taxeringen slutligt
kunna garanteras.

En taxeringsrevision är en för den skattskyldige mycket ingripande
kontroll- och utredningsmetod. Syftet med taxeringsrevision anges i 56 § 1
mom. taxeringslagen (TL). Där sägs:

”För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet riktigt

och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda beskattningsmyndighet
upplysning till ledning vid beslut om taxering eller eftertaxering må taxeringsrevision
äga rum

Denna typ av kontroll förutsätter inte någon misstanke om oegentligheter
eller skattebrott i det enskilda fallet. Det är inte ovanligt med rent
rutinmässiga revisioner. Taxeringsrevisorn har mycket stora befogenheter.
Den skattskyldige och andra uppgiftsskyldiga måste genast ställa
sina räkenskaper och andra handlingar till förfogande för revisorns granskning.
Revisorn har också rätt att granska den enskildes affärskorrespondens
m. m. liksom varulager, maskiner och andra inventarier i rörelsen.
Taxeringsrevisionens genomförande garanteras genom vitesregler och i
sista hand reglerna i bevissäkringslagen.

Det säger sig självt att en taxeringsrevisor måste arbeta strängt objektivt.
Eftersom revisorn nämligen i normalfallet är den enda myndighetsföreträdare
som ser hela det räkenskapsunderlag som sedan i det enskilda
fallet kan komma att ligga till grund för skatteprocess — ofta då i form av
eftertaxeringsmål — och eventuellt också ett skattebrottmål, är det absolut
nödvändigt att revisorn på ett korrekt och balanserat sätt redovisar resultatet
av sin granskning och att han arbetar med tillförlitliga metoder. Samtidigt
måste revisorn beakta det allmännas intresse av att skatteundandragande
förhindras och att korrekta och rättvisa taxeringar kommer till
stånd. Han har en fiskal roll. Inom ramen för den rollen skall han uppträda
opartiskt.

Lagstiftaren har förutsatt att revisorn skall ta hänsyn till att han med sitt

252

kontrollarbete griper in i den enskildes sfär; jämför bl. a. bestämmelsen i
56 § 3 mom. första stycket TL där det sägs: "Taxeringsrevision skall såvitt
möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar hinder i
verksamheten för den, hos vilken revisionen sker.” Även när revisorn
iakttar den här regeln kan hans granskning och vad som följer med den bli
både tids- och kostnadskrävande för den enskilde. Åtgärder från en taxeringsrevisors
sida som innebär att han inte tar skälig hänsyn till den
granskades befogade önskemål eller intressen kan mot denna bakgrund bli
att bedöma som allvarliga fel.

Det uppstår naturligtvis spänningar när den enskildes anspråk på en i
alla hänseenden korrekt behandling konfronteras med det allmännas krav
på effektivitet och resultat i revisionsverksamheten. Taxeringslagen innehåller
också en hel del detaljföreskrifter om de båda "parternas” — den
enskildes och taxeringsrevisorns - skyldigheter i sammanhanget, låt vara
att de som gäller revisorns skyldigheter av i viss mån naturliga skäl inte
genomgående är lika precisa och detaljerade som de beträffande den enskildes
skyldigheter. Det här aktuella ärendet visar enligt min mening att
dessa förra regler bör byggas ut och kompletteras. Jag återkommer senare
till detta.

Det här ärendet handlar om en kommunal taxeringsrevisor och hans sätt
att sköta sitt arbete. Kommunala taxeringsrevisorer finns endast i några få
större kommuner i landet. De utgör en speciell kategori av granskningsmän.
Regelsystemet är inte omfattande när det gäller denna grupp och
dessutom delvis oklart, något som tydligt framgår bl. a. av ett av JK prövat
ärende om kommunal taxeringsrevisors rätt rät ta del av de skattskyldigas

självdeklarationer .En annan fråga som varit aktuell är frånvaron av

regler i mervärdeskattelagen om kommunal taxeringsrevisors rätt att göra

skatterevision enligt den lagen . I det här ärendet belyses också,

bland mycket annat, behovet av att berörda länsstyrelser måste hålla sig
med utvecklade rutiner såvitt rör arbetsmomenten kring den revisionsverksamhet
som utövas av de kommunala taxeringsrevisorema.

Det är mot angivna bakgrund viktigt att skattechefen och revisionsdirektören
ger taxeringsrevisorn stöd och leder och utövar tillsyn över dennes
arbete. Detta gäller även om revisionsuppdraget lämnats till en kommunal
taxeringsrevisor.

De skattskyldiga som har klagat på Eklund är — eller var när revisionerna
gjordes — alla i restaurangbranschen. Denna bransch utgör givetvis
ingen för skattekontroller skyddad sektor. Det måste rimligen ligga i branschens
eget intresse att denna kontroll bedrivs effektivt, något som bör
gagna både branschens rykte utåt och konkurrensen inom den.2

2 Se Hotell- och restaurangutredningens betänkande (SOU 1978:37) Hotell- och
restaurangbranschen med rapportdel (Ds H 1978:2). I detta material redovisas en
del av de typiska förfaringssätten för skatteundandragande som förekommer i branschen
och de svårigheter att kontrollera detta som myndigheterna ställs inför.

253

Det är viktigt att se Eklunds verksamhet också i det perspektiv som jag
nu sist anlagt. Jag går nu över till hans handlande som det bedömts i detta
ärende.

2.2 Åtalsdelen

Jag har i bilaga 3 närmare redogjort för utredningen och min bedömning i
två avsnitt av ärendet. De avsnitten gäller

— Eklunds åtgärder att anlita Söderman som biträde vid revisionen
hos Bertolino trots att Eklund visste att jäv förelåg för Söderman
och att med vetskap om ett motsatsförhållande mellan Bertolino
och Söderman i samband med revisionen avkräva Bertolino underlaget
för den fordran som Bertolino hävdat att han hade på Söderman
i anledning av vissa förhållanden under Södermans tidigare
anställning hos Bertolino

- Eklunds åtgärd att genom ett brev till X. under hot om skandalisering
begära vissa uppgifter om X:s ekonomiska förhållanden för en
taxeringskontroll som han inte själv kunnat tvinga fram.

I de här aktuella avsnitten har Eklund överskridit och utnyttjat sina
befogenheter som kommunal taxeringsrevisor för sådana obehöriga syften
att han måste sägas ha handlat i direkt strid med grundläggande rättsprinciper.
Regeringsformen (1 kap. 9 §) ålägger offentliga tjänstemän att i
myndighetsutövning iaktta saklighet och opartiskhet i sitt förhållande till
de enskilda. Den närmare reglering som finns bl. a. i förvaltningslagen och
taxeringslagen och som styr taxeringsmyndigheternas arbete bygger på
dessa principer.

Eklunds förfarande under den första punkten innebär att han utnyttjat
sitt revisionsuppdrag för obehöriga, privata syften. Det är enligt min mening
ett fall av myndighetsmissbruk. Eklunds åtgärd mot X. är av ett
liknande slag. Den innehåller ett trakasseri av X. och innebär ett klart
befogenhetsöverskridande från Eklunds sida, som också det skall bedömas
som myndighetsmissbruk.

Jag vill tillägga att departementschefen i förarbetena till den aktuella
bestämmelsen i brottsbalken (prop. 1975:78 s. 143) illustrerade tillämpningsområdet
för brottet myndighetsmissbruk med exemplen att en polisman
på sin fritid och med stöd av sin legitimation gör en ”husrannsakan”
och tar egendom ”i beslag” för en enskild persons räkning eller omhändertar
en person i syfte att trakassera denne. Parallellen med Eklunds förfaranden
är tydlig.

På de båda angivna punkterna har jag med stöd av 6 § andra stycket
lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen beslutat att
åtal skall väckas mot Eklund vid Uppsala tingsrätt för myndighetsmissbruk
jämlikt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken enligt de gärningsbe -

254

skrivningar som återges i bilaga 3. Jag uppdrar med stöd av 22 § nyssnämnda
lag åt länsåklagaren i Uppsala län att väcka och utföra åtalet mot
Eklund.

2.3 Kritiken mot Eklund

Jag har under åtta delavsnitt behandlat delar av Eklunds verksamhet.
Min bedömning utmynnar i kritik mot Eklund som kan sammanfattas
under sju punkter:

— Eklund har i samband med en taxeringsrevision underlåtit att klargöra
att den uppfattning han gav uttryck för i revisionspromemorian
inte delades av medrevisorn

— Eklund har till två deklarationsmedhjälpare uttalat ett hot om åtal
för medhjälp till skattebrott innan den aktuella deklarationen hade
upprättats

— Eklund har i ett fall inte lämnat den skattskyldige besked om var
visst omhändertaget material fanns trots att den skattskyldige frågat
om detta

— Eklunds förslag till taxeringshöjning beträffande en person har
framförts i en revisionspromemoria trots att Eklund endast haft
förordnande att göra revision hos personens make. varför åtgärden
saknat laga stöd

— Eklund har gjort en åtalsanmälan om skattebrott i strid med de
bestämmelser som gäller om detta

— Eklund har haft en arbetsmetod som bl. a. inneburit att han beträffande
två skattskyldiga underlåtit att klargöra att han inte avslutat
sitt uppdrag med avlämnad promemoria

— Eklunds granskningsmetodik och hans sätt att utforma revisionspromemorior
har haft allvarliga brister. Hans verksamhet har på
åtskilliga punkter varit övernitisk, omdömeslös och missriktad och
ur det allmännas synpunkt ganska misslyckad. Han har i några
avseenden bemött en skattskyldig på ett nedlåtande sätt och med
inslag av trakasseri

Tagna en och en för sig framstår kanske de sex första kritikpunkterna
inte som så särskilt allvarliga. De måste dock ses i sammanhang med både
de två åtalspunkterna och den sista mera allmänt syftande kritikpunkten.
Det samlade materialet ger en tydlig bild av hur Eklunds verksamhet under
den aktuella tidsperioden helt enkelt spårat ur. Eklunds förslag till taxeringshöjningar
har i stor utsträckning inte varit processbara, dvs. de har
inte ansetts kunna användas i skatteprocessen. Hans granskningsmetoder
har varit diskutabla och hans sätt att arbeta på flera punkter klart olämpligt
och i några avseenden ytterst märkligt. De frågor som behandlats och för
vilka jag valt att åtala eller kritisera Eklund belyser skilda delar av hans
verksamhet och visar på flera generella och allvarliga brister i hans arbete.

255

Resultatet av en revision kan, som nämnts, för den enskilde många
gånger vara av genomgripande personlig och ekonomisk betydelse för
framtiden. Anmärkningar mot konkreta punkter och skönsmässiga uppskattningar
efter allmänt vedertagna metoder måste den enskilde vara
beredd att tåla och ta konsekvenserna av. Det kan också krävas av den
enskilde att han måste bemöta åtskilliga detaljfrågor under en utredning.
Sådana frågor kan vara av största betydelse. Men den enskilde skall inte
behöva tåla att revisorn i missriktat nit testar ingripande revisionsmetoder
som inte är utprovade och vedertagna, särskilt inte när detta sker i sådana
— delvis rent ovärdiga - former som här varit fallet.

En punkt som jag allmänt sett ställer mig kritisk till är Eklunds metod att
inleda sina revisioner med en granskning av det löpande räkenskapsåret,
dvs. innan bokslutet gjorts och deklarationen upprättats, för att först långt
senare granska förflutna räkenskapsår. Revisorns rätt att granska det
löpande räkenskapsåret är visserligen inskriven i 56 I TL. Om man går till
förarbetena finnér man dock att lagstiftaren haft främst två syften med
regeln. Man har velat dels möjliggöra granskning i direkt samband med
förändringar i företagsform eller ägarförhållanden under året eller där en
situation med brutna räkenskapsår föreligger, dels tillgodose intresset av
att direkt kunna iaktta om affärshändelserna bokförs löpande. Eklund har
emellertid haft andra och mera vittgående syften med de av hans revisioner
som inletts med en granskning av det löpande räkenskapsåret. Jag tvivlar
starkt på att lagstiftaren tänkt sig att det skall gå till på detta sätt. Metoden
kan för övrigt, som detta ärende visar, vara förenad med en hel del
problem .

2.4 Påpekandena för länsstyrelsen

Jag har på några konkreta punkter gjort påpekanden för länsstyrelsens
del och bl. a. sagt att man bör se över sina rutiner för revisionsverksamhetens
bedrivande i vissa avseenden. Jag har för min bedömning av det här
ärendet inte funnit det nödvändigt att i detalj utreda länsstyrelsens roll när
det gäller den revisionsverksamhet som Eklund bedrivit.

En kommunal taxeringsrevisor har en speciell och delvis oklar ställning
och kan ha flera olika arbetsuppgifter. I andra funktioner än revisorsrollen
är han underställd kommunen och står självständig i förhållande till länsstyrelsen.

Jag har fått ett bestämt intryck av att länsstyrelsen inte tidigt nog varit
tillräckligt aktiv när det har gällt att utforma lämpliga arbetsrutiner för
Eklunds revisionsverksamhet och att utöva tillsyn över den. Det omdömet
står sig även om jag beaktar att det inte kan ha varit helt lätt för länsstyrelsen
att hantera situationen, som den utvecklat sig i detta speciella fall.

Det som inträffat bör, som jag ser det, leda till en självprövning från
länsstyrelsens sida — om det inte redan gjort det. Jag utgår från att

256

länsstyrelsen nu kommer att se över de rutiner som allmänt rör det här
arbetsområdet. Jag tror att det då är viktigt att man också går in på
samarbetsformerna mellan de olika enheterna, bl. a. mellan revisionsenheten
och besvärsenheten. Jag planerar att senare på platsen ta del av vad
som har åstadkommits i de hänseenden som jag här tagit upp.

2.5 Slutord

JO prövar emellanåt klagomål från skattskyldiga mot taxeringsrevisorer.
Den skattskyldige är då missnöjd med sättet att utföra taxeringsrevisionen
och resultatet av den. Man ifrågasätter kanske revisorns objektivitet. De
här klagomålen prövar jag i medvetenhet om dels taxeringsrevisionens
ibland genomgripande ekonomiska och/eller personliga betydelse för den
enskilde och dels taxeringsrevisorns viktiga, känsliga och utsatta arbetsuppgift
i det allmännas tjänst. Jag finnér ofta och kanske i de flesta fallen -och detta även när jag verkställt en utredning — inte skäl till något ingripande
mot revisorn. Detta kan bero på att den skattskyldige som klagat
missförstått revisorns roll eller också på att revisorn enligt min bedömning
handlat inom ramen för vad som måste anses tillåtet. Tjänstemän med
arbetsuppgifter av detta slag måste ha ganska vida ramar för sitt arbete och
för sina bedömningar av det granskade materialet. Det skall därför rätt
mycket till för att JO skall anse att en taxeringsrevisor gått över gränsen
för vad som får godtas, jämför Bergman-affären (JO:s ämbetsberättelse
1978/79 s. 242).

Jag har aldrig sett något som har liknat det nu aktuella fallet. Jag
bedömer det som ett särfall. Eklunds agerande är, det vill jag till undanröjande
av eventuella missuppfattningar slå fast, definitivt inte representativt
för revisionsverksamheten. Jag hoppas att ärendet skall förbli ensamt i sitt
slag.

Ärendet visar också, som jag tidigare antytt, att det behövs en mer
detaljerad reglering av den skatt- och uppgiftsskyldiges respektive revisorns
rättigheter och skyldigheter. Lagstiftningen är i dag enligt min mening
inte tillräckligt klarläggande på flera punkter. Regeringen har uppdragit
åt utredningen om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen m.m. (USSutredningen)
att se över detta lagstiftningsområde och lägga fram ett förslag
till en ”allmän kontrollag” på beskattningens område. Detta arbete
pågår för närvarande. Jag fäster utredningens uppmärksamhet på en del
frågor som aktualiseras i detta ärende.

3 ÅTALET

I stämningsansökningen yrkades ansvar enligt följande.

257

Gärning

Eklund förordnades den 4 oktober 1977 att i sin tjänst som kommunal
taxeringsrevisor i Uppsala kommun göra taxeringsrevision hos restaurangägaren
Secundo Bertolino. Revisionen inleddes i månadsskiftet oktobernovember
1977. Som biträde vid revisionen anlitade Eklund Sven Söderman,
som tidigare varit anställd i Bertolinos restaurangrörelse. Mellan
Söderman och Bertolino rådde, då revisionen inleddes, ett för Eklund väl
känt motsatsförhållande.

Det spända förhållandet mellan Söderman och Bertolino hade sin upprinnelse
i att Bertolino hade en fordran på Söderman. Denna fordran hade
uppkommit i Södermans anställning hos Bertolino. Den 4 maj 1977 hade
Söderman accepterat en växel på ett av Bertolino framräknat fordringsbelopp.
Eklund hade, redan innan revisionen inleddes, av Söderman underrättats
om omständigheterna kring växelaccepten.

Den 14 november 1977 polisanmälde Söderman Bertolino och påstod att
accepten hade tillkommit under utpressningshot från Bertolinos sida (anmälan
ledde inte till åtal). Eklund kände till denna anmälan men fortsatte
att anlita Söderman som revisionsbiträde trots att den jävssituation som
förelegat redan alltsedan revisionen inleddes sålunda blivit - om möjligt -ännu tydligare. Eklund har sedan under revisionens gång den 23 november
1977 muntligen och den 14 december 1977 skriftligen begärt att Bertolino
skulle ge in vissa angivna handlingar till honom, däribland en som betecknades
”Underlag för fordran å Sven Söderman”.

Eklund har härigenom rubbat förtroendet för sin egen opartiskhet i
ärendet (se 4 § första stycket 5 förvaltningslagen). Eklund har vidare, med
användande av taxeringslagens möjligheter för revisor att för taxeringsrevision
fordra in skriftliga handlingar från en skattskyldig, genom att
begära in det nämnda underlaget aktivt och partiskt blandat sig i en tvist
mellan sitt revisionsbiträde och den skattskyldige. Eklund har på så sätt
utnyttjat sitt tjänsteuppdrag för främmande syften. Genom sitt samlade
förfarande har han överskridit sina befogenheter som taxeringsrevisor.
Detta måste Eklund ha insett, liksom att hans förfarande inneburit avsevärt
förfång för Bertolino och det allmänna.

Eklunds förfarande i revisionsärendet har stått i strid med bestämmelserna
i 1 kap. 9 § regeringsformen, 4 § förvaltningslagen och regleringen i
56 § taxeringslagen av taxeringsrevisionsverksamheten och dess syften.
Förfarandet skall bedömas som myndighetsmissbruk.

Lagrum

20 kap. 1 § första stycket brottsbalken.

17 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 1

258

Gärning

Eklund har i sin tjänst som kommunal taxeringsrevisor i Uppsala kommun
i ett brev den 29 september 1978 till fögderichefen X. begärt att denne
snarast skulle styrka vissa avdrag och skulder i den allmänna självdeklaration
som X. avgivit till 1978 års taxering i Uppsala kommun.

Eklund har inte haft befogenhet att förbinda sin anmaning till X. med
vite (se 53 § jämförd med 31 § 2 mom. första stycket taxeringslagen).
Eklund har inte heller haft något förordnande att utföra taxeringsrevision
hos X., varför han saknat de möjligheter som taxeringslagens revisionsregler
ger en taxeringsrevisor att begära in uppgifter från en skattskyldig
(se 56 § 2 mom. och 58 § taxeringslagen). Eklund har med andra ord varit
hänvisad till att X. frivilligt lämnade de begärda upplysningarna.

Eklund har varit medveten om nämnda begränsningar i sina möjligheter
att tvinga fram upplysningar från X. Eklund har i detta läge i stället använt
sig av påtryckningsmedlet att i brevet uttrycka ett direkt och tydligt hot
mot X. om skandalisering. Eklund har - med tydlig syftning på en av
honom själv kort dessförinnan hos justitiekanslern gjord anmälan mot
länets skattechef angående påstådda felaktigheter i dennes deklaration, en
anmälan som blivit allmänt bekant genom publicitet i massmedia - i brevet
framhållit att X. snarast borde lämna de begärda upplysningarna för att han
inte skulle ”komma i samma ömtåliga situation”.

Eklund har saknat lagenliga sanktionsmedel för att förmå X. att lämna
begärda uppgifter. Han har genom sitt förfarande sökt tilltvinga sig uppgifterna
genom att använda ett otillbörligt påtryckningsmedel. Eklund måste
ha insett att han härigenom överskridit sina befogenheter liksom att hans
förfarande varit till avsevärt förfång.

Lagrum

20 kap. 1 § första stycket brottsbalken.

4 UPPSALA TINGSRÄTTS DOM

I dom den 8 oktober 1981 dömde Uppsala tingsrätt Eklund för myndighetsmissbruk
i vad avser anmaningen att lämna in underlaget för fordran
mot Söderman men lämnade åtalet i övrigt utan bifall. Påföljden bestämdes
till 50 dagsböter å 40 kr. I domskälen gjorde tingsrätten denna bedömning.

Åtalspunkt 1

Genom förhören med Eklund och Söderman framgår att Södermans
uppgift huvudsakligen avsett biträde för granskning av preliminärskatteav -

259

drag och inbetalning av olika arbetsgivaravgifter. Genom förhören har
dock framkommit att Söderman, som haft inte blott allmän branscherfarenhet
utan även speciell kännedom om förhållandena i Bertolinos rörelse,
lämnat Eklund särskilda upplysningar om Bertolinos rörelse, vilka självfallet
varit av stor betydelse för Eklund när han utformade strategien för
revisionen. Både omfattningen och inriktningen av revisionen har Söderman
på detta sätt kunnat öva inflytande på. Det ligger i öppen dag att
Söderman, efter vad som förevarit mellan Bertolino och honom, inte
kunde tas i anspråk för några revisionsuppgifter och ej heller för några
uppgifter som informatör vid revisionen. Även vad gäller arbetsgivargranskningen
vill tingsrätten uttala tveksamhet om lämpligheten av att
anlita Söderman, ehuru uppgiften synes vara av mycket enkel och osjälvständig
natur.

Eklund har genom att nyttja Söderman som informatör grovt åsidosatt
de principer som gäller för all offentlig förvaltning, nämligen att den skall
bedrivas i former som garanterar den enskilde en saklig och opartisk
behandling (jfr 1 kap. 9 § regeringsformen). Genom att anlita Söderman
har Eklund försatt sig i den situationen att han jämlikt 4 § 5 p. förvaltningslagen
(1971:290) blivit jävig att bedriva revisionsarbetet mot Bertolino.
Vad särskilt gäller anmaningen att lämna över underlaget för fordran mot
Söderman har Eklund inte kunnat lämna någon tillfredsställande förklaring
till att han ansett sig för revisionen behöva närmare undersöka förhållandena.
Varken differensen 2000 kronor eller frågan om reduktion vid ev.
framtida kapitalförlust kan förklara Eklunds intresse för saken. Tingsrätten
utgår från att Eklunds aktion i denna del varit dikterad av en önskan att
gå Södermans ärende i dennes mellanhavande med Bertolino. Eklund har
härigenom gjort ett allvarligt fel i tjänsten.

För att ansvar enligt det av åklagaren åberopade lagrummet, 20 kap. 1 §
brottsbalken, skall kunna utdömas fordras - utöver att lag eller annan
författning åsidosatts — att gärningen skett i myndighetsutövning och att
den för det allmänna eller någon enskild medfört förfång eller otillbörlig
förmån som ej är ringa. Genom dessa bestämningar inskränkes ansvarsområdet
i betydande mån och många åtgärder av en tjänsteman i hans tjänst
förs utanför det straffbara området. Särskilt tydligt framträder detta vid en
jämförelse med förhållandena före 1975 års ämbetsansvarsreform, då ännu
tjänstefelsansvaret fanns kvar. Avsikten med reformen var att fel och
försummelser i tjänsten i allt väsentligt skulle beivras ej genom åtal vid
allmän domstol utan genom de disciplinära förfaranden som kunde stå till
buds enligt författning och/eller kollektivavtal.

Åklagaren har till en början lagt Eklund till last som myndighetsmissbruk
att han trots vad han visste om motsatsförhållandet mellan Bertolino
och Söderman anlitat Söderman vid revisionens utförande. Enligt tingsrättens
mening torde själva revisionsarbetet som sådant ej innefatta någon
myndighetsutövning i den mening som avses i 20 kap. 1 § brottsbalken.

260

Varken kontrollarbetet eller avfattandet av revisionspromemorian påverkar
i och för sig rättsläget för den skattskyldige. Annorlunda förhåller det
sig t. ex. om det under granskningsarbetet utfärdas anmaningar av den som
utför revisionsuppdraget som medför skyldigheter för den enskilde. Åklagaren
har lagt Eklund till last att sådan anmaning utfärdats när det gäller
fordran mot Söderman. Sådana framställningar är den enskilde enligt lag
skyldig att efterkomma (56 § 2 mom. taxeringslagen, 1956:623), låt vara att
något tvångsmedel ej är direkt förbundet med rätten att infordra handlingar
utan kan utverkas först efter prövning av den som förordnat om revisionen
(58 § taxeringslagen). Här föreligger enligt tingsrätten en sådan myndighetsutövning
som omfattas av straffstadgandet.

Om sålunda Eklunds åtgärd att anmoda Bertolino lämna in underlaget
för fordran mot Söderman innefattar myndighetsutövning skall slutligen
ställning tas till om (den av Bertolino ej åtlydda) anmaningen innefattat
förfång för det allmänna eller Bertolino. I det förstnämnda hänseendet är
svaret enligt tingsrätten nej. Förfång för det allmänna innefattar enligt
förarbetena till ämbetsansvarsreformen något annat och mer än att det
allmännas intresse av att författningar tillämpas korrekt eftersätts (jfr
Beckman m.fl. Brottsbalken II s. 374). Däremot har anmaningen medfört
för Bertolino ett förfång. Anmaningen har för hans del inneburit bl. a. att
han sett sig nödsakad att vända sig till tjänstemän vid länsstyrelsen. Därefter
har saken förfallit. Med hänsyn till bakgrunden till anmaningen (jfr
ovan) finnér tingsrätten förfånget icke kunna bedömas som ringa.

Eklund skall sålunda i denna del dömas för myndighetsmissbruk i vad
avser anmaningen att lämna in underlaget för fordran mot Söderman,
medan åtalet i övrigt skall lämnas utan bifall.

Åtalspunkt 2

Eklund saknade behörighet att påfordra att skattskyldig lämnade uppgifter
för eftergranskningen. Detta uteslöt icke att Eklund i sitt arbete med
eftergranskning av deklarationer efterhörde om han fick ta del av verifikationer
o. 1. som han ansåg sig behöva för granskningen. Eklunds förfarande
att i X:s fall anspela på den uppmärksamhet Lendel-fallet fått i massmedia
är enligt tingsrättens mening inte något annat än ett förtäckt hot att om inte
de begärda handlingarna lämnades över skulle X:s sak måhända kunna
komma att, på ett eller annat sätt, röna samma intresse från massmedias
sida. Eklund har i målet sökt framställa innebörden av brevet så att det
varit fråga om en ”kollegial tråkning". Vad Eklund anfört härutinnan
förtjänar inte avseende. Framställningen i brevet och hans förnyade propå
i telefon om att utfå materialet innefattar ett klart befogenhetsöverskridande
från Eklunds sida och utgör ett flagrant avsteg från vad som gällde
för utövandet av Eklunds tjänst.

261

Med det sagda har ställning icke tagits till om gärningen är straffbar
enligt det åberopade lagrummet, 20 kap. 1 § brottsbalken. För straffbarhet
krävs som ovan upptagits bl. a. att åtgärden vidtagits i myndighetsutövning.
Tingsrätten finnér med hänsyn till att underlåtenhet att efterkomma
en sådan framställning som det här är fråga om ej är förenad med någon
sanktion — vilket X. varit medveten om - att det ej varit fråga om någon
myndighetsutövning i den mening begreppet får antagas ha i 20 kap. 1 §
brottsbalken. Åtgärden faller därför utanför lagrummets tillämpningsområde
och något straffrättsligt ansvar kan således ej utkrävas.

Åtalet skall ogillas.

4 ÖVERKLAGANDET

JO beslöt att överklaga tingsrättens dom med yrkande om bifall till åtalet
i alla delar. JO utvecklade i en promemoria skälen till detta och sin syn på
begreppet myndighetsutövning i det aktuella sammanhanget enligt följande.

Tingsrätten har i "Söderman-delen" sagt att revisionsarbetet som sådant
inte innefattar myndighetsutövning i brottsbalkens mening. Varken
kontrollarbetet eller avfattandet av revisionspromemorian påverkar, enligt
tingsrätten, i och för sig rättsläget för den skattskyldige; om revisorn
däremot t. ex. under granskningsarbetet utfärdar en anmaning så föreligger
myndighetsutövning även enligt tingsrättens åsikt om den enskilde enligt
lag är skyldig att efterkomma framställningen — och det även om något
tvångsmedel inte är direkt förbundet med rätten att infordra handlingar
men sådant kan utverkas efter prövning av annan överordnad tjänsteman.

I "X-delen" har tingsrätten ansett att Eklunds åtgärd mot X. inte har
varit myndighetsutövning i brottsbalkens mening eftersom underlåtenhet
att efterkomma en sådan framställning som det här varit fråga om inte är
förenad med någon sanktion, vilket X. varit medveten om.

Jag kan inte godta tingsrättens bedömning.

Revisionsverksamhet som den beskrivs i 56-58 §§ taxeringslagen utgör
enligt min mening tveklöst myndighetsutövning. Det skall inte behövas en
”anmaning” för att verksamheten skall kunna klassas som sådan. Förhållandet
kan uttryckas så att revisionsverksamheten i sin helhet är en sorts
anmaning till den enskilde att visa upp t. ex. sina räkenskaper. Följs inte
denna anmaning — dvs. vägrar den enskilde m. a. o. att medverka - finns
viteshotet och åtgärder i bevissäkringslagen i bakgrunden för att ge effektivitet
åt kontrollverksamheten. En taxeringsrevision är enligt min mening i
själva verket ett ovanligt tydligt exempel på ett sådant ingrepp i den
enskildes rättsfär som faller under begreppet myndighetsutövning.

262

Jag vill med det nyss sagda givetvis inte påstå att det inte under eller i
samband med en taxeringsrevision kan förekomma åtgärder som är av
mera intern och rent expeditionell karaktär och som därför inte kan sägas
beröra den enskilde i hans rättsfär. Tjänstemannens val av medarbetare för
mera underordnade arbetsuppgifter i samband med revisionen kan vara
exempel på sådana åtgärder. — Håller en sådan medarbetare allmänt sett
inte måttet får det allmänna vid behov reagera mot hans överordnade med
disciplinrättsliga sanktioner. - Men det finns enligt min bestämda mening
fall som inte är på detta sätt vanliga. Medarbetaren kan ha sådana relationer
till den enskilde respektive utöva sin funktion på ett sådant sätt att den
överordnade genom att anlita medhjälparen inte längre kan anses bedriva
en opartisk och saklig myndighetsutövning; denna ”smittas” så att säga av
att det råder ett ”infekterat” tillstånd mellan den enskilde och revisionsmedarbetaren.
I sådana fall blir alltså redan användandet av den olämplige
medarbetaren ett led i den myndighetsutövning som riktas mot den enskilde.
Jävsreglerna är till för att garantera saklighet och opartiskhet i myndighetsutövning
och de fungerar därför till skydd för den enskildes rätt i
det enskilda fallet och för att garantera allmänhetens tilltro till den offentliga
maktens utövning. Eklunds åtgärd att anlita Söderman innebär ett
åsidosättande av dessa regler till den grad att han enligt min mening inte
kan undgå ansvar för myndighetsmissbruk i denna del.

Även i den del av åtalet som gäller X. har tingsrätten tolkat begreppet
myndighetsutövning alldeles för snävt. Det står enligt min uppfattning helt
klart att det uppgiftskrav som Eklund framställt mot X. är att hänföra till
myndighetsutövning.

Om jag bortser från hur Eklund formulerade sig i brevet till X. innebär
hans åtgärd att han i sin tjänst har bett en skattskyldig att denne skall
lämna vissa uppgifter för att styrka ett avdrag. Det är mycket vanligt att
taxeringsnämnder, taxeringsintendenter och taxeringsrevisorer gör så.
Många utredningar och skatteprocesser börjar på detta sätt. Eklund har —
precis som andra funktionärer inom skatteförvaltningen som med stöd av
31 § 2 mom. och 51 § taxeringslagen anmanat en skattskyldig att lämna
vissa uppgifter — varit hänvisad till att den skattskyldige frivilligt lämnar
uppgifterna. Detta är ett naturligt första led i utredningsverksamheten hos
förvaltningsmyndigheter. Onödigt ingripande åtgärder skall inte sättas in
på ett för tidigt stadium. Svarar inte den enskilde får en mer ingripande
utredningsåtgärd som lagstiftningen medger tillgripas. Dessa åtgärder kan
fordra att ärendet förs upp på en högre beslutsnivå hos myndigheten (jfr
bestämmelsen om beslut om vitesföreläggande i 53 § taxeringslagen). Det
förhållandet att det första ledet i utredningsarbetet inte är förenat med
någon direkt rättslig sanktion utan att detta sanktionshot finns med mera i
bakgrunden får självklart inte tolkas så att tjänsteåtgärderna faller utanför
begreppet myndighetsutövning.

Att X. tycks ha insett att Eklunds brev inte var förenat med någon direkt

263

sanktion kan inte tillmätas avgörande vikt i sammanhanget. Typiskt sett
var Eklunds brev en åtgärd inom ramen för hans myndighetsutövning.
Genom brevets innehåll och obehöriga syfte missbrukade han sin myndighet.

Samtliga de åtgärder som Eklund har åtalats för har i så väsentlig mån
inneburit ett allvarligt eftersättande av det allmännas intresse av en korrekt
tillämpning av centrala författningsbestämmelser att gärningarna skall
anses ha inneburit avsevärt förfång även för det allmänna.3

Även Eklund överklagade tingsrättens dom med yrkande om att åtalet
skulle ogillas i sin helhet.

5 HOVRÄTTENS DOM

I dom den 4 februari 1982 ändrade Svea hovrätt tingsrättens dom på det
sättet att hovrätten dels biföll åtalet för myndighetsmissbruk i åtalspunkt 2,
dels bestämde påföljden till 70 dagsböter å 40 kr.

1 domskälen gjorde hovrätten denna bedömning.

Åtalspunkt 1

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att Eklunds anlitande av Söderman
i samband med revisionen varit ägnat att rubba förtroendet för Eklunds
opartiskhet i ärendet och att Eklund härigenom blivit jävig att bedriva
revisionsarbetet.

Den som är skyldig att avge deklaration eller annan uppgift till ledning
för egen taxering eller uppgift till ledning för annans taxering är också
skyldig att i skälig omfattning sörja för att underlag finns för deklarationseller
uppgiftsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav (jfr 20 §
taxeringslagen). Vid taxeringsrevision blir den skattskyldige emellertid
därutöver pliktig att tillhandahålla de handlingar och lämna de upplysningar
som erfordras för revisionens verkställande, att lämna tillträde till de
lokaler, som användes i hans verksamhet, samt att lämna nödigt biträde för
granskning av handlingar och varulager samt maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier och för kassainventering (56 § 2
mom. samma lag). Att den skattskyldige på dessa sätt tillmötesgår den som
verkställer revisionen är i allmänhet en förutsättning för granskningsarbetets
behöriga gång. Med hänsyn till de förpliktelser som åvilar den skattskyldige
vid revisionen måste denna enligt hovrättens mening anses inne 3

I ett avslutande avsnitt i promemorian hänvisade JO till bl. a. detta uttalande av
Håkan Strömberg i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1972, s. 249. ”Sannolikt är väl, att
beslut vilkas väsentliga rättsverkan är den, att de skall läggas till grund för senare
beslut som rör enskild, i princip bör hänföras till myndighetsutövning. Även här kan
den enskilde sägas vara beroende av myndigheterna, som ensamma har makten att
fatta beslut med de ifrågavarande rättsverkningarna.”

264

fatta sådana ingrepp i den personliga rättssfären att revisionsarbetet i sin
helhet - och således även om detta inte resulterar i anmaningar till den
skattskyldige — är att anse som myndighetsutövning.

Eklund har således i sin myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för
denna genom att utföra revisionen hos Bertolino ehuru jäv förelegat. För
att ansvar härför som myndighetsmissbruk skall kunna inträda fordras
dock att gärningen medfört förfång, som ej är ringa, för det allmänna eller
Bertolino.

Enär Eklunds förevarande handlande framstår som en ren undantagsföreteelse,
finnér hovrätten att det allmänna ej kan anses ha lidit något
förfång därav. Vad gäller Bertolino personligen har hans situation i anledning
av Eklunds jäv ej påverkats i vidare utsträckning än att han uppfattat
det som obehagligt att Söderman biträdde Eklund i revisionsarbetet. Detta
kan dock inte anses utgöra sådant förfång som skall medföra ansvar för
myndighetsmissbruk.

Vad härefter angår det som i övrigt i åtalspunkten 1 lägges Eklund till
last som myndighetsmissbruk, nämligen hans åtgärd att muntligen och
skriftligen anmoda Bertolino att förete underlaget för sin fordran på Söderman
beaktar hovrätten följande. Som tidigare anförts har Eklund vidtagit
åtgärden under myndighetsutövning. Eklund har inte heller i hovrätten
kunnat förklara varför han ansett sig behöva närmare undersöka förhållandena
kring nämnda fordran. Av bokföringen framgick inte att det rådde
någon tvist om fordringen. Enligt vad Eklund själv har uppgivit var bakgrunden
för hans åtgärd inte heller några iakttagelser i samband med
revisionen eller några uppgifter som Bertolino därvid lämnade. I stället
föranleddes hans anmodan av att Bertolinos motpart i tvisten, Söderman,
för Eklund hade uppgivit att fordringen var tvistig. Söderman hade berättat
att fordringsförhållandet visserligen dåmera hade bekräftats genom en
växel men att Söderman ansåg sig ha accepterat denna under hot. Eklunds
uppgift att det varit i Bertolinos intresse som Eklund aktualiserat frågan
om fordringens underlag förtjänar inte tilltro. Fastmera måste antas att
Eklund handlat antingen med Södermans intressen för ögonen eller i
trakasseringssyfte. Det är under alla förhållanden uppenbart att Eklund
inte haft någon saklig grund för sin åtgärd och att denna inneburit ett
missbruk av den behörighet som tjänsten som taxeringsrevisor medfört.
Åtgärden har därför varit ägnad att rubba tilltron till en god och opartisk
förvaltning.

Inte heller i denna del finnér hovrätten att Eklunds handlande kan anses
innebära sådant förfång för det allmänna som fordras för att ansvar för
myndighetsmissbruk skall inträda. Däremot måste, på de av tingsrätten
anförda skälen, Bertolino anses ha lidit förfång som ej är att bedöma som
ringa.

På grund av vad som upptagits skall tingsrättens domslut fastställas i
denna åtalspunkt.

265

Åtalspunkt 2

Eklund utförde s. k. eftergranskning av X:s deklaration och hade därvid
ingen befogenhet att begära att X. skulle inkomma med några handlingar
och än mindre att använda några sanktionsmedel för att förmå X. att
villfara denna begäran. Eklunds begäran i brevet till X. kan emellertid inte
uppfattas på annat sätt än som en anmodan att förete verifikationer på de i
deklarationen upptagna avdragen och skulderna. Eklunds invändning om
att brevet med den formulering det fått var att uppfatta som en ”kollegial
tråkning” förtjänar inte avseende. Hovrätten delar i allo tingsrättens bedömning
att Eklund klart överskred sina befogenheter när han skriftligen
under förtäckt hot begärde att X. skulle styrka vissa avdrag och skulder i
deklarationen.

Det kan knappast anses att eftergranskningsarbete som sådant innebär
myndighetsutövning i den mening som avses i stadgandet om myndighetsmissbruk.
När Eklund med överskridande av sina befogenheter begärde in
ifrågavarande handlingar från X. har emellertid denna åtgärd, även om den
var utan rättslig verkan, haft sådan karaktär att den med fog kunnat
uppfattas som ett uttryck för myndighetsutövning. Att resultatet inte blivit
det av Eklund avsedda och att hans begäran inte lagligen kunnat av honom
sanktioneras medför inte annan bedömning. Eklund har således jämväl i
denna del av målet under myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för
denna.

Ej heller i fråga om denna gärning kan anses att det allmänna lidit något
förfång. Vad gäller X. var han först osäker beträffande Eklunds befogenheter
men insåg, efter att ha rådgjort med kolleger, att Eklund inte hade
rätt att begära in några handlingar. Oaktat han med denna insikt kunde
besluta att inte efterkomma Eklunds begäran ansåg han sig ändå nödsakad
att redovisa delar av sin deklaration för landshövdingen. Utöver det obehag
X. utsatts för genom Eklunds åtgärder har han enligt hovrättens
mening därför också lidit sådant förfång som bör medföra att Eklunds
handlande är att bedöma som myndighetsmissbruk.

På grund av det anförda skall åtalet bifallas även i denna åtalspunkt.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft. Om jag kort skulle kommentera
utgången vill jag säga detta.

Kärnfrågan i målet var ett viktigt rättsligt problem - avgränsningen av
begreppet ”myndighetsutövning” i den aktuella straffbestämmelsen om
myndighetsmissbruk i 20 kap. 1 § brottsbalken. Innebörden av det s.k.
förfångsrekvisitet i bestämmelsen - dvs. att gärningen skall ha medfört
förfång (ekonomisk skada eller annan olägenhet) för det allmänna eller

266

någon enskild — belystes också. I målet synes domstolarna ha givit dessa
båda begrepp en restriktiv innebörd. Ett problem i sammanhanget gäller
om begreppet myndighetsutövning omfattar redan ett första led i ett utredningsförfarande
hos en förvaltningsmyndighet där myndighetens personal
träder i kontakt med den enskilde och ber om uppgifter av denne utan att
myndigheten i det ledet av förfarandet har tillgång till sådana tvångsmedel
som kan användas först senare och då efter särskilt beslut. Ett annat
problem gäller hur pass allvarlig gärningen skall vara för att förfarandet
skall kunna anses vara till förfång för det allmänna. Bl. a. för JO:s tillsynsverksamhet
är det av stor vikt att frågor av denna typ klarläggs. Antalet
domstolsavgöranden på det här området är mycket litet. Det kan antas att
tjänsteansvarskommittén (Ju 1979:13), som ser över reglerna om ansvar
för funktionärer i offentlig verksamhet, i sitt arbete kommer att uppmärksamma
de frågor som ärendet har aktualiserat.

T axeringsnämnderna

269

1 BAKGRUND OCH SYFTE: JO NILSSONS INLEDNING

Fr.o.m. år 1979 har vi en ny taxeringsorganisation i
första instans. JO:s erfarenheter av organisationens
första arbetsår redovisades sommaren 1980 med beslutet
TAXERING I DATAÅLDERN - synpunkter för kommande
år m.m. Det beslutet - vanligen (och även i fortsättningen
här) kallat det GULA BESLUTET efter omslagets
färg - byggde på dels iakttagelser som gjorts vid
inspektioner, dels utredningar med anledning av anmälningar
hit. I formellt hänseende var beslutet i den
meningen ovanligt som det inte var föranlett av eller
uppbyggt kring ett eller flera noga preciserade enskilda
fall; beslutet återger JO:s syn på hur vissa moment
i taxeringsarbetet bör hanteras och de enskilda fallens
eller iakttagelsernas uppgift blir att illustrera hur
man kan resp. inte bör agera i de givna situationerna.

Det gula beslutet gavs en för JO-beslut osedvanligt
stor spridning: först gavs beslutet ut i en offsetupplaga
på 1 200 exemplar, därefter togs det in i JO:s
ämbetsberättelse för verksamhetsåret 1980/1981 (s. 387-

-419), en bok med en upplaga på c:a 6 000 exemplar,
och sedan spreds det - tillsammans med andra beslut
inom skatte- och exekutionsområdena - som särtryck i
7 000 exemplar. Det väckte också - glädjande nog -betydande intresse. Detta visade sig inte minst därigenom
att jag och mina medarbetare fick presentera
och diskutera de synpunkter som läggs fram i beslutet
i skilda sammanhang, bl.a. vid Taxeringsnärandsordförandenas
Riksförbunds årsmöte och vid olika möten med länens
skattechefer och taxeringsdirektörer. Att beslutet
fångade intresset beror naturligtvis på att ämnet är
intressant och viktigt. Men jag tror också att sättet
att presentera synpunkterna har bidragit. Jag är personligen
övertygad om att metoden med "samlingsbeslut"
där ett givet ämne och inte ett individuellt fall blir
huvudsaken på många områden kan fylla en viktig funktion
för att åstadkomma en korrekt, rimlig och enhetlig
rättstillämpning i det ordets vidaste mening.

Det häfte som nu föreligger är tänkt att vara en fortsättning
på det gula beslutet. Sättet att presentera
materialet - redigeringen - avviker dock något från
det som användes i det förra beslutet. Redovisningen
har sin alldeles tydliga tyngdpunkt på de enskilda
fallen. Att det blivit så beror helt på att deras bedömningsavsnitt
har utformats på ett mer principiellt
och generellt sätt. Oavsett förändringar i redigeringen
så är syftet detsamma nu som 1980: att ta fram
exempel på problem och frågor som dyker upp i taxeringsarbetet
och redovisa min syn på hur problemen kan
lösas och frågorna besvaras nästa gång de dyker upp.

Låt mig här bara tillägga, att den omständigheten att
jag i de flesta av de fall som redovisas här ansett
mig böra ge viss kritik, självklart inte berättigar
till slutsatsen att så sker i de flesta ärenden som
kommer under min prövning. Så är det alls inte: att

270

"felfallen" är i majoritet här, beror helt enkelt på
att de är betydligt mer givande i det här sammanhanget
redan därför att de som regel är utförligare i sin
analys än de "felfria fallen".

Redovisningen här omspänner perioden hösten 1980 -våren 1982. Flertalet beslut som behandlas har meddelats
under det senaste verksamhetsåret (= budgetåret).
Den har delats upp på tre skilda avdelningar vilka
när det gäller sakinnehållet motsvaras av avsnitten

2.3 - 2.5 och 2.7 i det gula beslutet. I det beslutet
lämnas också en del bakgrundsfakta som redogörelser
för lagbestämmelser, förarbeten osv. Redogörelser av det
slaget har därför utelämnats här.

Avslutningsvis: det är min avsikt både att fortsätta
"bevakningen" av och rådgivningen på taxeringsområdet
och att utnyttja den här använda redovisningstekniken
även på andra områden.

2 UTREDNINGSFÖRFARANDET

2.1 ALLMÄNT

I detta avsnitt behandlar jag en del frågor som hör
till utredningsförfarandet hos taxeringsnämnden. Först
vill jag erinra om några grundläggande principer.

Regeln i 65 § taxeringslagen säger att taxeringsnämnden
skall se till att utredning görs när det behövs
för nämndens beslut. Nämnden har alltså ett ansvar för
att utredningen blir tillräcklig (= den s.k. officialprincipen).
I samma paragraf sägs också att den skattskyldige
skall få tillfälle att yttra sig när det behövs
för nämndens beslut. Bestämmelsen fyller ut den
mera allmänt syftande föreskriften i 15 § förvaltningslagen
(1971:290); där föreskrivs det att en part alltid
har rätt - om det inte är obehövligt - att innan
ärendet avgörs få ta del av och yttra sig över utredningsmaterial
som någon annan har tillfört ärendet.

För taxeringsförhållandena betyder detta alltså att den
skattskyldige har en rätt att få del av material och
att yttra sig i saken innan taxeringsnämnden fattar
sitt beslut ( = den s.k. kommunikationsprincipen).
Även om inte taxeringsnämnden av eget initiativ har
gett den skattskyldige del av ett visst material för att
han eller hon skall få yttra sig över det, har den
skattskyldige enligt 14 § förvaltningslagen som regel
(jfr dock 4 kap. 2 § och 14 kap. 5 § sekretesslagen)
rätt till insyn i det material som har tillförts ärendet
oavsett om detta har avgjorts eller inte (= principen
om partsinsyn). För att taxeringsnämnden skall
kunna göra vad författningarna ålägger den måste givetvis
uppgifterna, även muntliga, dokumenteras och till -

271

föras deklarationshandlingarna i ett ordnat skick
(= dokumentationsprincipen). Jfr avsnitt 2.3 i det
gula beslutet.

2.2 FÖRFRÅGNINGAR TILL UTOMSTÅENDE I TAXERINGS NÄMNDENS

ARBETE M.M.

2.2.1 Inledning

I ett ärende har jag haft anledning att diskutera innebörden
av official- och kommunikationsprinciperna m.m.

De principiella frågeställningarna var konkret dessa.

• Bör en taxeringsnämnd använda sig av utomstående
som informationskälla i utredningar?

« Vilka uppgifter från tredje man eller ledamöter
av nämnden skall dokumenteras och vilka
skall den skattskyldige få tillfälle att yttra
sig över innan nämnden fattar sitt beslut och
vad gäller om den skattskyldiges insyn?

2.2.2 Bakgrunden - det enskilda ärendet

I ett ärende var den skattskyldige missnöjd med taxeringsnämndens
sätt att utreda hans bosättningsförhållanden
i taxeringsärendet. Han tog särskilt upp det
förhållandet att taxeringsnämnden hade grundat sitt beslut
att anse honom bosatt på annan ort än där han
själv ansåg sig bosatt bl.a. på sin "kännedom" om hans
förhållanden - en kännedom som nämnden sedan på hans
förfrågan inte hade kunnat konkretisera. Den skattskyldige
reagerade också mot att nämnden hade ringt upp
grannar till honom för att fråga om hans bostadsförhållanden
.

Saken utreddes. Av materialet i ärendet framgår bl.a.,
att nämnden hade fattat sitt beslut utan föregående kommunikation
med den skattskyldige . Taxeringsnämnden
yttrade sig två gånger till JO. Av det första svaret
kunde utläsas bl.a. att nämnden, när den skattskyldige
bad att få veta vilken kännedom nämnden stödde sitt
beslut på, tolkade detta så att han-ville veta vilka
personer som hade lämnat uppgifter i/till taxeringsnämnden
men att nämnden fann att namnen inte kunde lämnas
ut till den skattskyldige utan att dessa personer
samtyckte. Av nämndens andra svar framgick att två ledamöter
av nämnden hade uttalat sig i frågan om var
den skattskyldige var bosatt, att den ene sedan hade
kontaktat grannar per telefon och den andre hade skaffat
sig information i saken och att nämndens granskare
sedan inför den skattskyldiges personliga inställelse
hos nämnden försökte ta kontakt per telefon med de åberopade
grannarna.

272

2.2.3 JO:s bedömning - avsnittet allmänna synpunkter
m • m •

Mot bakgrund av detta enskilda ärende - redovisade jag
följande allmänna synpunkter.^

Tredje man som informationskälla

Det finns ingen författningsbestämmelse som förbjuder
en taxeringsnämnd (eller någon annan myndighet för
den delen) att använda en utomstående tredje man som
informationskälla.2 Men nämnden kan inte kräva att en
sådan tredje man skall lämna några uppgifter till nämnden.
Om nämnden skall få tillgång till de uppgifter som
den tredje mannen ev. sitter inne med, beror helt på
om han eller hon är villig att lämna nämnden dem. Och
villigheten att medverka i en utredning kan komma att
påverkas när den tilltänkte "informatören" inser att
vad som sägs kan läggas till akten i ärendet, att den
som nämndens undersökning avser kan komma att få del
av uppgifter som lämnas, att en part har principiell
rätt till full insyn i ärendet och att någon anonymitet
inte kan påräknas.

Det är m.a.o. ganska mycket som gör tredje man - i de
fall där det inte finns någon lagstadgad upplysningsplikt
- till en ganska bräcklig informationskälla. Samtidigt
är det ju klart att uppgifter från tredje man
i vissa situationer kan lämna skattemyndigheterna värdefull
hjälp i deras strävanden att åstadkomma en rättvis
och riktig taxering. Vill man skapa garantier för
att denna informationskälla skall kunna utnyttjas effektivare
och säkrare återstår inget annat än att genom
lagstiftning utvidga upplysningsplikten till nya situationer.
Det kan här erinras om att den nya:.''.utsökningsbalken
(4 kap. 15 §) har regler om tredje mans upplysningsplikt.
Jag menar att man allvarligt bör överväga
regler av den typen även på skattelagstiftningens område.

Till beslutet fogades som bakgrundsmaterial en promemoria
med redogörelse för de i ärendet aktuella lagbestämmelserna,
förarbeten och tidigare JO-uttalanden m.m.,
"Promemoria om official- och kommunikationsprincipernas
tillämpning .i förvaltningsförfarandet, särskilt hos
taxeringsnämnd". I denna promemoria hänvisas till bl.a.
följande tidigare JO-uttalanden: JO 1948 s.48, 1973
s. 226, 1975 s. 479, 1977/78 s. 265, 281 och 310, 1978/

79 s. 318, 1979/80 s. 275 och 427 och 1980/81 s. 392.
Vidare åberopas ett rättsfall i fråga om undantag från
regeln om partsinsyn, RÅ 1981 2:63.

- Med tredje man avses t.ex. en granne, en arbetskamrat,
en arbetsgivare eller hyresvärd som inte i någon form har
intresse för den sak/person som myndighetens utredning
avser; som tredje man i det här sammanhanget räknas följaktligen
inte arbetsgivare eller andra när de i vissa
hänseenden är skyldiga enligt lag att lämna uppgifter
för annans taxering. Myndigheter faller också utanför
begreppet som jag har använt det här.

273

Det finns alltså goda skäl för en taxeringsnämnd att
noga tänka sig för innan man bestämmer sig för att gå
ut med en förfrågan till tredje man. Det bör noga övervägas
om man inte i första hand bör ge den skattskyldige
tillfälle att själv komplettera utredningen. Den utvägen
har dessutom den fördelen att man inte behöver
bekymra sig om de sekretessfrågor som en kontakt med
en utomstående kan väcka. Bedömer man emellertid en kontakt
med den skattskyldige som otillräcklig eller olämplig
är det onekligen vissa grupper av tredje män som
det är naturligare att nämnden vänder sig till än till
andra för att .inhämta sakupplysningar. En sådan naturlig
kontakt är den skattskyldiges arbetsgivare. I vissa
hänseenden är ju denne enligt lag skyldig att lämna
uppgifter. Men arbetsgivaren kan även i övrigt ha upplysningar
att lämna om den anställdes anställningsvillkor
etc. som kan vara av betydelse för nämnden. Tar
man en sådan kontakt måste nämnden givetvfs agera med
ansvar och omdöme. Arbetsgivarna bör inte onödigtvis
besväras även om de och deras personal ju är rätt vana -vid förfrågningar av denna typ från myndigheterna. Kravet
på saklighet måste ställas högt. Självfallet måste
det i akten hos taxeringsnämnden dokumenteras vilka upplysningar
som har lämnats och vem som gjört det. Som
regel måste detta material, som ju har tillförts av
annan än parten själv, sedan kommuniceras med den skattskyldige
före beslut i frågan.

Väljer nämnden att ta kontakt med en utomstående privatperson
som normalt inte går myndigheterna tillhanda med
upplysningar om andra personer eller att till en arbetsgivare
rikta frågor som inte rör anställningsvillkoren
etc. ställs än större krav på nämndens omdöme. Detta
gäller i särskild grad när en taxeringshöjning ifrågasätts
eller kan bli aktuell.

Jag vill här säga att skattemyndigheterna enligt min
mening definitivt inte bör använda den här utredningsmetoden
när det är fråga om att få information om t.ex.
en persons levnadsförhållanden eller andra frågor där
det kommer in betydande moment av värderingar, uppskattningar
eller omdömen. Skall utomstående tredje
män tillfrågas av skattemyndigheterna bör det som jag
ser det röra konkreta saker. Jag anser dock inte att
taxeringsnämnden och dess ledamöter själv bör göra
sådana förfrågningar - jag bortser då från frågor till
kategorin arbetsgivare etc. enligt vad jag nyss sagt
och från situationer där nämnden på detta sätt enkelt
kan agera till den skattskyldiges förmån. I ärenden där
det i taxeringsnämnden uppkommer fråga om behovet av
mera ingripande eller komplicerade utredningsåtgärder
bör taxeringsnämnden göra framställning om taxeringsrevision.
Inom ramen för det förfarandet bör förfrågningar
av den här typen kunna göras i vissa situationer.3

3 Här har en hänvisning gjorts till ett tidigare J0-uttalande, JO 1977/78 s. 310.

18 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr I

274

Låt mig sammanfatta. Metoden att använda tredje man som
informationskälla har sina givna fördelar i vissa situationer.
Men den kräver mycket av den som utnyttjar den.
Ställs fel frågor eller de rätta frågorna på ett felaktigt
sätt eller till fel personkategori kan inte bara
metoden som sådan råka i vanrykte utan vad värre är:
allmänhetens tilltro till skattemyndigheternas arbetssätt
kan sättas i fara.

Dokumentation, kommunikation_och_insyn

Taxeringsnämnden har ett eget ansvar för att utredning
görs. Officialprincipen gäller m.a.o. för nämndens arbete.
En utredning skall genomföras sakligt, allsidigt
och opartiskt (jfr 1 kap. 9 § regeringsformen). Detta
förutsätter i sin tur att uppgifter som taxeringsnämnden
har fått eller skaffat sig regelmässigt måste kommuniceras
med den skattskyldige, dvs. sändas till honom
eller henne för ett ev. bemötande. Skall det kunna ske
måste uppgifterna dokumenteras, dvs. fästas på papper.
Saken kan uttryckas så att officialprincipen bl.a.
fordrar att uppgifter av betydelse i saken som myndigheten
har i sin hand skall tillföras ärendet, dokumenteras
och kommuniceras med parten. På samma sätt förutsätter
kommunikationsprincipen och regeln om partsinsyn
att dokumentationskravet iakttas. Men dokumentationsskyldigheten
motiveras även av andra skäl. En överordnad
instans måste vid en framtida besvärsprövning ha
tillgång till det material som legat till grund för
beslutet. De här rutinerna måste obetingat iakttas när
det gäller uppgifter som lämnats till nämnden under beredningsfasen
och som är av betydelse för beslutet.
Denna regel gäller oberoende av om de uppgifter som
nämnden fått härrör från någon ledamot eller från någon
annan källa. Detta kräver en ytterligare kommentar.

S.k. notoriska fakta och den allmänna erfarenhet, sakkunskap
och ortskännedom som nämndledamöterna i övrigt
har skall självklart användas i taxeringsarbetet. Det
är här fråga om bl.a. uppgifter som bygger på allmän
kännedom om olika delar av taxeringsdistriktet och om
grupper av skattskyldiga inom det (jfr departementschefens
uttalande i prop. 1977/78:181 sid. 195). De
uppgifter och synpunkter som de från dessa utgångspunkter
lämnar i nämnden under dess hemliga överläggningar
behöver inte särskilt dokumenteras och kommuniceras.
De kan beaktas direkt vid beslutsfattandet.

Från denna typ av allmänt material måste dock ovillkorligen
skiljas uppgifter som bygger på privat vetande
om en person eller ett förhållande, eller med andra
ord speciella uppgifter som bottnar i vederbörande
ledamots särskilda lokal- eller personkännedom. Sådant
material kan vara av mycket skiftande karaktär. Det
kan bygga på lösa rykten eller bestå av sakliga eller
personligt färgade påståenden eller faktiska iakttagelser,
som övriga ledamöter i nämnden inte utan vidare
kan bedöma kvalitén på. För att taxeringsnämnden skall
kunna leva upp till officialprincipen är det ju själv -

275

klart att nämnden måste bortse från material som inte
håller viss kvalité. Lika nödvändigt är att nämnden
inte fattar beslut på basis av för den skattskyldige
negativa uppgifter som har lämnats av en ledamot under
ärendets beredning innan den skattskyldige har fått
tillfälle att yttra sig över uppgiften eller över den
gjorda utredningen i sakfrågan enligt kommunikationsreglerna.

En myndighet är skyldig att iaktta kommunikationsreglerna.
Även om myndigheten bedömer saken så att kommunikationskravet
inte gäller i en viss situation och därför fattar
sitt beslut direkt utan kommunikation, så har parten
en obetingad rätt att få del av det material som
har tillförts akten och legat till grund för beslutet.

Det är regeln om partsinsyn. Detta innebär att en
taxeringsnämnd som regel måste iaktta öppenhet och
visa den skattskyldige sitt material om den skattskyldige
begär det även sedan nämnden har fattat sitt beslut,
t.ex. i samband med en omprövning. Det finns dock
ett undantag, se 4 kap. 2 § sekretesslagen, nämligen
om det är av synnerlig vikt för en pågående granskning
att uppgiften inte uppenbaras under kontrollen. Den
regeln är viktig främst under taxeringsrevision och i
pågående skönstaxeringsärenden där deklaration inte
avgivits. X övrigt blir den knappast av någon betydelse
i det vanliga arbetet hos en taxeringsnämnd.

Vid min bedömning av det enskilda fallet uttalade jag
bl.a. detta.

En persons bosättningsförhållanden kan givetvis
utredas av en taxeringsnämnd. Nämnden är inte
bunden av den faktiska mantalsskrivningen. (Den
skattskyldige) måste därför som andra skattskyldiga
få finna sig i ''att en taxeringsnämnd söker utreda
hans bosättnings- och därmed också hans levnadsförhållanden
i vissa avseenden. En sådan utredning
måste emellertid - - - följa vissa regler.

Jag anser att taxeringsnämnden, när nu två ledamöter
ifrågasatte var @en skattskyldig^ borde anses
bosatt, skulle ha försökt att i sakliga former
genomföra en utredning i den frågan. I det ligger
bl.a. att man skulle ha berett (den skattskyldige)
tillfälle att yttra sig. En sådan förfrågan kunde
också gärna ha innehållit konkreta frågor om olika
moment av betydelse för bedömningen av bosättningsfrågan.
Nämnden gjorde inte på det sättet. I stället
satte man sig över regeln i 65 § taxeringslagen
och gick direkt till beslut.

Jag erinrade nämndens ordförande, ledamöter och dess
granskare om vikten av att gällande regler om taxeringsförfarandet
iakttogs. Beslutet överlämnades för kännedom
till riksskatteverket och utredningen om säkerhetsåtgärder
m.m. i skatteprocessen. (Beslut 1982-04-15;
dnr 450-1980)

276

2.3 FÖRFRÅGNINGAR TILL DEN SKATTSKYLDIGE

Här redovisas två ärenden som båda belyser frågan om
hur taxeringsnämnden bör utforma förfrågningar till
de skattskyldiga.

Ärende 1

I en anmälan till JO berättade Ingrid A. att hon hade

yrkat avdrag för kostnader för dubbel bosättning i

sin deklaration. I deklarationen hade hon upplyst att
hon hade sammanbott med sin make under större delen
av beskattningsåret. Hon fick ett brev från taxeringsnämnden
med anhållan om svar på dessa frågor.

1) Under hur många år har Ni under delar av
året varit bosatt i Stockholm?

2) Under hur lång tid har Ni arbetat i Stockholm?

3) Hur länge har Ni varit anställd av N.N.?

4) Vilken typ av arbete utför Ni hos N.N.?

5) Finns inte liknande arbete att få i X-stad?

6) Är Ni anmäld hos arbetsförmedlingen i X-stad?
Sedan hur länge?

7) Varför har Ni skaffat arbete och lägenhet i
Stockholm? Beror det på arbetssituationen i
X-stad, söndring i äktenskapet eller liknande? 8)

Var god styrk kostnaden för hyra av lägenhet,
i Stockholm.

Ingrid A. sade i sin anmälan bl.a. att hon uppfattade
frågorna - särskilt den under p. 7 - som kränkande.

Saken utreddes. I mitt beslut i ärendet diskuterade jag
frågan om och i så fall hur en granskare vid utredningen
av en deklaration borde framställa en så personlig
fråga till den skattskyldige som den under p.

7. Jag sade bl.a. detta.

När en granskare i taxeringsnämnd utnyttjar den
vittgående rätt att ställa frågor till de skattskyldiga
som taxeringslagen ger måste han göra
det med gott omdöme. Han måste noga överväga om
det överhuvudtaget är motiverat att ställa en viss
fråga. - - - Att så att säga i oträngt mål kräva
svar av den skattskyldige på omfattande eller personligt
ingående frågor kan inte annat än skada
skattemyndigheternas anseende.

Jag skall inte här gå in på reglerna i kommunalskattelagen
om avdrag för kostnader för dubbel bosättning.
Jag nöjer mig med att konstatera att
Ingrid A:s situation var sådan att det var motiverat
att fråga henne om hennes levnadsförhållanden
i olika avseenden. Det skall också nu sägas att de
frågor hon fick i huvudsak var både relevanta
i sak och väl formulerade i form. Det finns dock

277

anledning att ifrågasätta om inte granskaren
borde ha avvaktat med den mycket personliga frågan
om söndring i äktenskapet förelåg eller åtminstone
framställt den på ett mjukare sätt. Jag har i
andra sammanhang sagt ifrån att granskarna - så
som skett i det här fallet - i en förfrågan till
de skattskyldiga skall ta upp alla de frågor som
skall utredas och inte i onödan besvära dem flera
gånger. I ett fall som detta skulle jag dock själv
ha valt att avvakta med frågan om söndring i äktenskapet;
de andra frågorna var ju sådana att ett
svar på dem kanske skulle ha gjort det onödigt att
ställa just den frågan. Men under alla förhållanden
menar jag att granskaren i sin anhållan om
vissa uppgifter borde ha förklarat för den skattskyldige
varför han ställde frågan. I det här fallet
hade det räckt med att komplettera frågan med
en uttrycklig upplysning om att den ställdes därför
att avdrag för kostnader för dubbel bosättning
enligt de regler som gäller inte kan medges - även
om makarna sambeskattas - när maken flyttat av eget
fritt val.

Det är latt gjort att en granskare av deklarationer
som ofta kommer i kontakt med människors .högst
privata förhållanden inte tänker på att dessa
ibland kan känna sig kränkta av den typ av frågor
som den nu aktuella är ett exempel på. Det är viktigt
att granskarna gör grundliga utredningar men
det får inte heller gå dithän att man i onödan
besvärar skattskyldiga med personliga frågor;
frågor som kanske främst är ’ av teoretiskt intresse.
I samband med utbildningen av skattetjänstemännen
bör man därför ta upp också den här typen
av problem i utredningsarbetet. (Beslut 1982-04-14;
dnr 1743-1980)

Ärende 2

Här gällde det om den skattskyldiges fastighet vid
inkomsttaxeringen skulle behandlas enligt den s.k.
konventionella metoden eller den s.k. schablonmetoden
(jfr 24 och 25 §§ kommunalskattelagen). Ärendet belyser
vikten av att en förfrågan eller en begäran om vissa
uppgifter utformas så att ett tillfredsställande beslutsunderlag
kan skaffas in eller med andra ord att
kommunikationskravet i 65 § taxeringslagen uppfylls
innan beslut i ärendet fattas. En taxeringsnämnd måste
därför givetvis göra noga klart för sig hur en förfrågan
el. dyl. till den skattskyldige bör utformas. I
ärendet var förhållandena dessa.

G:s fastighet hade tidigare år taxerats enligt
den s.k. konventionella metoden. Enligt självdeklarationen
vid 1980 års taxering uppgick bruttointäkten
för fastigheten under 1979 - utöver
hyresvärdet för G:s egen del - till 4 110 kr och
fastigheten redovisades också detta år enligt
den konventionella metoden. I en anhållan - - -

278

ombads G. att visa verifikationer avseende reparations-
och underhållskostnader för fastigheten.
Sedan G. hade svarat på anhållan från nämnden fick
han i beslut veta att fastigheten hade taxerats
enligt schablonmetoden.

I mitt beslut i ärendet sade jag bl.a. detta.

Taxeringsnämnden måste självklart utforma sina
förfrågningar resp. motivera sina beslut så att
den skattskyldige förstår vad nämnden vill ha för
uppgifter att grunda sin bedömning på resp. varför
nämnden har intagit den ena eller andra ståndpunkten
i ett beslut. Förstår inte den skattskyldige
detta, vet han ju inte säkert hur han ska
argumentera för att övertyga nämnden resp. länsrätten
om det riktiga i den egna ståndpunkten.

- - - Taxeringsnämndens handläggning av detta
ärende är enligt min mening klart otillfredsställande.
Nämnden borde i sin anhållan om verifir
kationer också ha fäst G:s uppmärksamhet på att
man ifrågasatte hans val av metod. Då hade G.
fått tillfälle att ge in kompletterande uppgifter
och att argumentera även i den delen före
nämndens beslut. Som taxeringsnämndens anhållan
blev utformad är det naturligt att G. förhöll
sig passiv i denna fråga. (Beslut 1982-02-25;
dnr 2861-1980)

2.4 YTTERLIGARE TILL KOMMUNIKATIONSPRINCIPEN

Här tas ytterligare några fall upp som belyser situationer
där taxeringsnämnden enligt JO:s bedömning
skulle ha givit den skattskyldige tillfälle att yttra
sig innan nämnden gick till beslut. Jfr också ett
ärende under avsnitt 2.5.2.

En skattskyldig, S., klagade bl.a. över att taxeringsnämnden
inte hade lämnat honom en godtagbar motivering
till varför man hade vägrat honom yrkat avdrag för
kostnader för representation. Av handlingarna i S:s
deklaration att döma hade taxeringsnämnden inte gett
S. tillfälle att yttra sig i frågan före beslutet.
Taxeringsnämndens ordförande yttrade sig till JO och
svarade bl.a.

Den som yrkar avdrag i deklarationen gör det
under ansvar och är således skyldig att känna till
bestämmelserna som gäller för avdraget. S:s redovisning
av avdraget för representationskostnader
står inte i överensstämmelse med kommunalskattelagens
regler och riksskatteverkets anvisningar på
området. Inte heller har S. följt taxeringslagens
föreskrift att sådant avdrag skall göras på en
av riksskatteverket fastställd blankett. Taxeringsnämnden
har därför bedömt det__så att någon

279

ytterligare kommunikation med S. inte .
skulle kunna förebringa något säkrare underlag
än det som S. redan fogat till deklarationen.

I sitt beslut i ärendet anförde JO ''bigelius bl. a. följ
ande.

S. har inte lämnat en sådan redogörelse för sina
representationskostnader som avses i 25 a § taxeringslagen.
Hans redovisning av avdragen har också
i övrigt varit summarisk. Taxeringsnämnden skulle
därför ha uppmanat S''. att lämna en sådan redogörelse
och i övrigt anvisat vilken utredning man
ansåg sig behöva för att kunna ta ställning till
hans avdrag. En förutsättning för att den skattskyldige
skall få avdrag för representationskostnader
är att "kostnaderna har ett omedelbart samband
med verksamheten såsom då fråga uteslutande
är om att inleda eller bibehålla en affärsförbindelse
och liknande" (20 § KL). Naturligt nog
kan en taxeringsnämnd inte bedöma om den här förut
sättningen är uppfylld, utan att ha tillgång till
den skattskyldiges synpunkter i saken. Någon sådan
utredning har taxeringsnämnden alltså inte
gjort. Därigenom har också motiveringarna kommit
att hänga i luften. - - - Det för nämnden avgivna
remissvaret i detta ärende tyder på att man inte
har klart förstått omfattningen av nämndens utredningsskyldighet
och vad man kan kräva av den skatt
skyldige i det hänseendet. Jag får därför erinra
om att taxeringsnämnden bör också aktivt verka
för att den skattskyldige får sådan vägledning
att han kan bedöma vad han skall tillföra ärendet
innan beslut fattas. - - - (Beslut 1981-10-21,
dnr 2624-1980)

I ett annat ärende berättade det skattskyldige, T.,
att han i slutet av oktober 1980 hade fått en underrättelse
om avvikelse från självdeklarationen från taxeringsnämnden.
Beslutet löd:

Enligt föreliggande kontrolluppgift ägde ni pr
31/12 en Opel Rekord 1979 års modell. Denna bil
har vid förmögenhetsberäkningen upptagits till
1 000 kr. Då detta får anses orimligt lågt uppskattades
i avsaknad av närmare utredning värdet
på bilen vid beskattningsårets utgång till ett
såsom skäligt ansett belopp av 35 000 kr, varför
34 000 kr tillädes vid förmögenhetsberäkningen.

T. vände sig emot att nämnden inte hade gjort någon
utredning under de åtta månader som man hade haft
deklarationen till sitt förfogande och att man ändå
hade avvikit från den "i brist på närmare utredning".

Taxeringsnämndens ordförande och skattechefen i länet
var båda av uppfattningen att nämnden inte brustit i
sin utredningsskyldighet. Det upplystes att nämnden

280

under taxeringsarbetet hade haft tillgång till ett utdrag
ur det centrala bilregistret.

Jag förklarade bl.a. följande.

Enligt de uppgifter sorn taxeringsnämnden hade, så
var det fråga om en förhållandevis ny bil. Det
värde som T. tagit upp i sin deklaration var så
lågt att det fanns all anledning att ifrågasätta
det. Men att en post kan ifrågasättas är inte
alltid detsamma som att den är oriktig och därför
utan vidare kan ändras. En ändring borde ha föregåtts
av en kontakt med T. i syfte att bredda
underlaget för ställningstagandet. Det kunde ju
nämligen inte uteslutas att det hant något som
drastiskt sänkt bilens värde. Och att nämnden
också insåg att det fanns behov av utredning har
man också vitsordat när man i sin beslutsmotivering
skriver att man uppskattat bilens varde till
ett skäligt belopp därför att man saknade "närmare
utredning1'' om värdet. - - -

Skattechefen har i sitt beslut hänvisat till bestämmelserna
i 31 § 1 mom. taxeringslagen. Där
föreskrivs att "envar bör, utöver vad deklarations
formuläret föranleder, meddela de upplysningar
till ledning för egen taxering, som kunna vara av
betydelse för åsättande av en riktig taxering".

T. har inte själv i deklarationen kommenterat sin
värdering av bilén. Jag anser dock inte att den
citerade föreskriften kan åberopas till stöd för
att man underlät att ta kontakt med den skattskyldige.
(Beslut 1982-02-15; dnr 846-1981)

2.5 NÅGRA ANDRA FRÅGOR

2.5.1 Beredning av s.k. E-deklarationer

Under en inspektion av en lokal skattemyndighet granskades
behandlingen av självdeklarationer. Det noterades
att en skattskyldig, vars deklaration var Emärkt-dvs.
en deklaration som behandlas enligt en
enkel rutin som snabbt ger ett definitivt underlag för
ADB-registrering och som granskas i första hand av
tjänstemän hos lokala skattemyndigheten - hade yrkat
avdrag, för väsentligen nedsatt skatteförmåga i det avsedda
utrymmet på deklarationens fjärde sida. Yrkandet
hade inte utretts eller medgivits och den skattskyldige
fick ingen underrättelse i saken. - X mitt beslut
i ärendet sade jag bl.a. detta.

I detta ärende har såväl nämndens granskare som
nämndens ordförande av allt att döma förbisett
den skattskyldiges yrkande om avdraget. Vid gransk
ning enligt den s.k. E-rutinen ingår det som ett
särskilt moment att just kontrollera i vilken mån

281

den skattskyldige framställt yrkande på deklarationens
fjärde sida. Upptäcks då ett sådant här
yrkande skall deklarationen tas ut för förregistrering
och granskas och utredas med ev. kontakt
med den skattskyldige m.m. i vanlig ordning (Frutinen).
Om den här kontrollen brister blir resultatet
att den skattskyldige löper en påtaglig
risk för rättsförlust. Jag ser därför allvarligt
på fel av denna typ särskilt som en kontroll av
deklarationens fjärde sida är ett grundläggande
kontrollmoment enligt E-rutinen. (Eeslut 1981-04-08;
dnr 1437-1980)

2.5.2 Kommunicering och partsinsyn i samband med
omprövningsför far andet

I ett ärende anmälde den skattskyldige, 3., att taxeringsnämnden
med G. som ordförande, trots uttrycklig
begäran vid en personlig inställelse då omprövning av
tidigare beslut begärdes, vägrat B. att få del av
vissa uppgifter som taxeringsnämnden hade inhämtat.
Uppgifterna hade inhämtats från 3:s uppdragsgivare.

Bland deklarationshandlingarna finns tjänsteanteckningar
med dessa uppgifter. 3. hade själv.i ärendet
tidigare åberopat intyg från sina uppdragsgivare. - I sitt
första yttrande i ärendet förnekade G., att han hade vägrat
att lämna ut några,.uppgifter. I sitt andra yttrande
medgav han att B. inte hade fått del av allt utredningsmaterial.
Han tilläde:

Det ej kommunicerade utredningsmaterialet underbyggde
ytterligare taxeringsnämndens beslut att
underkänna de aktuella intygen. B:s möjligheter
att bevaka sina rättigheter blev därför inte lidande
.

I mitt beslut i ärendet sade jag detta.

3. begärde omprövning av taxeringsnämndens första
beslut. Taxeringsnämnden hade efter det beslutet
på eget initiativ inhämtat ytterligare utredning
om 3:s taxering genom kontakter med B:s uppdragsgivare.
Resultatet av en sådan utredning måste en
taxeringsnämnd, även om utredningen görs efter
det grundbeslutet har fattats och inför en omprövning,
kommunicera med den skattskyldige (se 15 §
förvaltningslagen och 65 § och 69 § 3 mom. taxeringslagen.
) Jag kan inte tro att nämnden var
okunnig om dessa grundläggande handläggningsregler.
Att så skulle ha skett i detta fall borde
f.ö. ha varit desto självklarare för nämnden eftersom
utredningen, som G. i yttrandena hit själv framhållit,
befäste den uppfattning som taxeringsnämnden
tidigare hade redovisat. Materialet var med
andra ord av betydelse för bedömningen. Jag är
därför ytterst förvånad över att G. i yttrandena
hit kan säga att 3:s möjligheter att bevaka sina
rättigheter inte har blivit lidande, eftersom de
inhämtade uppgifterna ytterligare har underbyggt

282

taxeringsnämndens beslut. Det verkar förhålla
sig så att G. helt enkelt inte har förstått att
förutsättningen för ett meningsfullt omprövningsförfarande
i fall som detta är att den skattskyldige
ges tillfälle att yttra sig över det
material som tillkommit i ärendet efter nämndens
beslut och som är av betydelse i saken. Detta är
allvarligt.

Än allvarligare är emellertid att G. vägrade att
efterkomma B:s uttryckliga begäran att få del av
utredningsmaterialet. Enligt 14 § förvaltningslagen
har sökande, klagande eller annan part rätt att
ta del av det som "tillförts ärendet" med vissa
begränsningar enligt sekretesslagstiftningen
(numera 14 kap. 5 § sekretesslagen). Det är uppenbart
att de uppgifter om B:s verksamhet som taxeringsnämnden
hämtade in tillförts ärendet i den
mening som avses i 14 § förvaltningslagen. Något
hinder enligt sekretessbestämmelserna för utlämnande
förelåg inte. B. hade därför en ovillkorlig
rätt att få del av utredningen i sin helhet.

G. har handlagt 3:s taxering på ett i väsentliga
hänseenden klart felaktigt sätt. Jag bedömer detta
som ett allvarligt fel och förutsätter bestämt
att G. i vidare taxeringsarbetet lägger sig vinn
om en korrekt behandling av de skattskyldiga. Med
detta avslutar jag ärendet. (3eslut 1982-03-23;
dnr 2876-1980)

Om partsinsyn, se också avsnitt 4.4.2.

3 BESLUTSFÖRFARANDE!

Taxeringsnämnderna måste självklart motivera sina
beslut så att den skattskyldige förstår varför nämnden
har intagit den ena eller den andra ståndpunkten.
Gör han inte det vet den skattskyldige ju inte säkert
hur han - i samband med en begäran om omprövning -skall argumentera för att övertyga nämnden om det
riktiga i den egna ståndpunkten. Inte heller får han
någon bra utgångspunkt för sina eventuella besvär i
länsrätten. Samtidigt måste man emellertid konstatera
att det här är fråga om en beslutsverksamhet som årligen
är ytterst omfattande och kraven på motiveringarna
måste ställas därefter, men även en beslutsmotivering
från en taxeringsnämnd måste uppfylla vissa minimikrav.
Jfr avsnitt 2.4 och 2.5 i det gula beslutet.

283

3.1 M0TIVERINGSKRAVET4

I detta avsnitt illustrerar jag kravet på beslutsmotivering
med några ärenden. Det är viktigt att komma
ihåg att kravet att ett taxeringsnämndsbeslut skall
vara motiverat enligt 69 § taxeringslagen gäller både
"grundbeslut" och "omprövningsbeslut".

I en anmälan vände sig en skattskyldig, A., emot att
en taxeringsnämnd i sin beslutsmotivering hade använt
uttryck som "skäligt" och "verksamhetens art och omfattning".
I ärendet var det inte fråga om någon skönstaxering
av inkomst av viss förvärvskälla utan om avvikelse
från deklarationen ifråga om vissa avdragsposter.

I beslutet i ärendet erinrade jag om att regeln om avdrag
för representationskostnader i punkt 1 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen innehöll ett
påpekande om att avdrag skulle medges med "skäligt"
belopp. Jag fortsatte.

I detta fall har det gällt att fördela kostnader
dels på A. privat och dels på hennes rörelse.

En sådan fördelning kan knappast göras enbart på
"objektiva" kriterier. Inslag av uppskattning
och skälighetsbedömning är oundvikliga. Men uppskattningar
och skälighetsbedömningar måste så
att säga "stampa av" från vissa fakta. I sitt
yttrande hit har taxeringsnämndens ordförande pekat
på sådana fakta som har styrt nämndens beslut när
det gäller bilkostnaderna, representationen och
arbetsrummet i bostaden. Dessa fakta borde taxeringsnämnden
ha redovisat i sina avvikelser från
självdeklarationen. Skälet för detta ligger ju i
öppen dag. (Beslut 1980-07-03; dnr 2969-1979)

Ett par andra ärenden har särskilt gällt de krav som
bör ställas när det gäller motivering av "omprövningsbeslut"
.

Ärende 1

Här hade den skattskyldige, H., i sin deklaration yrkat
avdrag för kostnader för resor till och från arbetet
med egen bil. Till deklarationen hade han fogat en
redogörelse för sina restider.- - - I en underrättelse
om avvikelse från deklarationen förklarade nämnden
i den här frågan:

Taxeringsnämnden finner ej sannolikt tidsvinsten
för resor med egen bil mellan bostad och arbete
vara av den omfattningen att avdrag härför kan
medges. Avdrag medges med 840:- (12x70) + 3120.

I sammanhanget hänvisas ock_sa till avsnitt 4.3
där. en olämpligt utformad beslutsmotivering
i. ett ärende också tas .upp till diskussion.

284

H. skrev därefter till nämnden och argumenterade för
sin sak och begärde att nämnden skulle precisera vari
det osannolika låg och att nämnden skulle styrka att
dess uppfattning var den rätta. Nämnden svarade H.
genom att skicka över en av riksskatteverket utformad
blankett (RSV 3515) med denna lydelse:

Taxeringsnämnden har behandlat Er begäran om
omprövning av beslutet om avvikelse från Er självdeklaration.
Vad Ni haft att invända har dock
inte föranlett taxeringsnämnden att ändra sitt
tidigare beslut.

I mitt beslut i ärendet sade jag bl.a. detta.

Många gånger framstår de skattskyldigas tidsvinstberäkningar
som "väl optimistiska". Med tanke på
nämndernas arbetsbörda menar jag att i sådana fall
är det tillräckligt om nämnden motiverar sitt beslut
om avvikelse från deklarationen med en förklaring,
att det av den skattskyldiges tidsvinstredogörelse
inte klart framgår att den nödvändiga
tidsvinsten om 90 minuter per dag uppnås vid
resa med egen bil i stället för med allmänna kommunikationsmedel.
5 Det är ju som bekant den skattskyldige
som har att bevisa att han gör denna tidsvinst.

Men begär den skattskyldige omprövning av nämndens
beslut och en närmare motivering bör nämnden enligt
min mening försöka precisera vad som brister i den
skattskyldiges tidsvinstberäkning. Kanske är det
så att nämnden känner till en snabbare resväg
med allmänna kommunikationer än den som den skattskyldige
utgått ifrån vid sina beräkningar eller
att den skattskyldige beräknat gångtider för generöst.
I sådana fall bör nämnden tala om det i sitt
beslut efter omprövningen. Men finns det någon som
helst tveksamhet hos nämnden om avdraget skall medges
eller inte måste en sådan mer detaljerad motivering
ges redan i det första beslutet om avvikelse
och det eventuellt först sedan nämnden kompletterat
deklarationen med ytterligare utredning.
(Beslut 1981-11-30; dnr 3039-1980)

Ärende 2

JO har i några ärenden (jfr bl..a. beslut 1 981-09-04;
dnr 330-1980) haft anledning att säga ifrån att, om
den skattskyldige har begärt omprövning av ett beslut
och då anfört viktiga nya argument och/eller omständigheter
som han tidigare inte fört fram i ärendet, så kan
inte taxeringsnämnden avfärda den skattskyldiges begä -

Från och med 1983 års taxering gäller krav på en
tidsvinst om 2 timmar, jfr dock övergångsbestämmelserna.

285

rån om omprövning bara med den förtryckta blanketten
för avslagsbeslut som nyss citerades i ärende 1.

Som exempel på detta kan nämnas ett ärende som gällde
en taxeringsnämnd - som utan att först ha hört delägarna
i en jordbruksfastighet - beslutat påföra dem
värde av bostadsförmån; ett värde som enligt vad
nämnden säger i sitt beslut beräknats enligt länsanvisningarna
för två rum och kök till 2.000 kr. När sedan
en delägare, J., i begäran om omprövning talar om för
nämnden bl.a. att värdet 2.000 kr enligt länsanvisningarna
avser en bostad som till skillnad från den
nu aktuella är utrustad med centralvärme, vatten och
avlopp, svarar nämnden endast: "Då något nytt i sakfrågan
inte framkommit har nämnden inte funnit skäl
till ändring av tidigare beslut".

I mitt beslut i ärendet sade jag bl.a. detta.

J:s invändningar mot nämndens värderingar var
sakliga. Han borde därför ha fått en saklig motivering
av taxeringsnämnden varför man vidhöll
sitt,beslut. Det minsta man kan begära i en sådan
här situation är att nämnden talar om vilka fakta
man grundar sitt avgörande på. Annars framstår
nämndens agerande som maktfullkomligt och den
misstanken infinner sig lätt att nämnden inte har
godtagbara skäl för sitt beslut. (Beslut 1981—11—
05; dnr 604-1980)

3.2 OMPRÖVNINGSFÖRFARANDET I ÖVRIGT

Den situation som är aktuell här är den när en taxeringsnämnd
efter en begäran om omprövning beslutar att
avvika från självdeklarationen på andra punkter än de
som den skattskyldiges begäran har avsett. I denna
fråga hänvisas som en bakgrund till vad jag har sagt
i JO:s ämbetsberättelse 1980/81 s. 403 (eller se det
gula beslutet s. 19).

I ärendet var förhållandena dessa. Taxeringsnämnden hade
avvikit från två makars deklarationer på en del punkter.
Makarna accepterade avvikelserna utom ifråga om ett
vägrat avdrag för ökade levnadskostnader. På den punkten
begärde mannen omprövning hos taxeringsnämnden.
Nämnden stod dock fast vid sitt beslut. Samtidigt överförde
nämnden, utan att makarna hade begärt det, på
hustrun vissa ränteavdrag som mannen hade gjort i sin
deklaration. Detta var, enligt makarnas mening, fel
och i direkt strid med RSV:s anvisningar, eftersom
mannen till sin deklaration hade fogat utredning som
visade att han hade betalt räntorna.

Makarna menade bl.a. att taxeringsnämnden gjort sig
skyldig till godtycke när den förde över räntekostnaderna
på hustrun. De ansåg också att nämnden borde ha
tagit ställning till ränteavdragen redan då den behandlade
deklarationerna första gången. Länsstyrelsen ut -

286

gick nämligen från taxeringsnämndens första avvikelse
när man beslutade om förtida återbetalning av skatt
till mannen. - I sitt yttrande i ärendet beklagade
taxeringsnämndens ordförande, H., att taxeringsnämnden
inte redan från början hade uppmärksammat förhållandet
med ränteavdraget. Han menade dock att överföringen
av avdraget för räntekostnaderna till hustrun i sak
var riktigt.

Jag förklarade till att börja med att jag inte avsåg
att föregripa länsrättens prövning av sakfrågorna.

I frågan om den formella handläggningen sade jag detta.

Det finns i och för sig inte någon föreskrift som
förbjuder en taxeringsnämnd att - när den skattskyldige
har begärt omprövning - avvika från deklarationen
även på andra punkter än de som avsågs
i det första beslutet (grundbeslutet) och som omprövningen
gäller. Men en taxeringsnämnd skall
egentligen inte behöva fatta ett sådant beslut.

Om nämligen nämnden ser till att den nödvändiga
utredningen görs och att den skattskyldige får
yttra sig när det är motiverat, bör det rimligen
endast i sällsynta undantagsfall bli aktuellt
för nämnden att själv utnyttja omprövningsrätten.

Om inte nämnden restriktivt utnyttjar omprövningsrätten
finns det risk för att den som har begärt
omprövning uppfattar avvikelser på nya punkter som om
han blivit föremål för en extra granskning i andra
avseenden - en granskning som aldrig hade kommit
till stånd om han inte velat ta tillvara sin rätt.

I det här fallet hade taxeringsnämnden redan vid
tidpunkten för grundbeslutet tillgång till den utredning
som nämnden lade till grund för sitt beslut
att föra över vissa ränteavdrag från mannen
till hustrun.

Förutsättningarna fanns alltså redan då för nämnden
att redovisa sin uppfattning om vem som nämnden
ansåg borde få göra ränteavdragen. Att nämnden
inte gjorde det måste rimligen berott på ett svårursäktligt
förbiseende eller rent av på slarv.

H.» är emellertid medveten om att man gjorde fel
i nämnden och har också beklagat det inträffade.

Jag nöjer mig därför med den kritik som ligger i
det som jag nu har sagt. (Beslut 1980-07-03;
dnr 2790-1979)

287

4 ÖVRIGT6

4.1 JÄV I TAXERINGSNÄMND; HJÄLP ÅT SKATTSKYLDIGA

ATT DEKLARERA

Vid inspektioner hos två länsstyrelser och genom en
anonym anmälan till JO uppmärksammades tre fall där
tre taxeringsnämndsordförande, TO, och ett kronoombud,
KO, (Lundberg, Mattsson, Johansson och Genberg)
i ganska stor omfattning syntes ha hjälpt skattskyldiga
inom det egna taxeringsdistriktet med att upprätta deklarationer
och i två av fallen dessutom deltagit i
besluten om de skattskyldigas taxeringar. De upplysningar
jag fick gav mig anledning att tro att deklarationshjälpen
i viss utsträckning också hade gjorts
mot betalning. Mot denna bakgrund satte jag igång en
utredning för att få klarlagt om de berörda taxeringsfunktionärerna
iakttagit vad som gäller för en taxeringsnämnds
verksamhet.

Den gjorda utredningen utvisade att verksamheten i de
fyra fallen hade haft denna omfattning:

Lundberg
Mattsson
Johansson
Genberg

Utredningen, som bl.a. omfattade yttranden från tre
länsstyrelser, redovisas i övrigt inte här. Jag uttalade
följande om mina iakttagelser.

1 Inledning och, dea tätt al ig a kahgtuudsnZ.

De nu aktuella ärendena gäller ledamöter i taxeringsnämnder
som upprättat självdeklarationer åt skattskyldiga
i det egna taxeringsdistriktet. Ledamöterna, som
varit ordförande och i ett fall kronoombud i nämnden,
har i några fall tagit betalt av de skattskyldiga för
sina tjänster. Två av ordförandena har dessutom deltagit
i nämndens beslut om de berörda skattskyldigas
taxeringar. Inte i något fall har jäv antecknats i
nämndernas protokoll. - Ärendena gäller m.a.o. frågan
om tillämpningen av 4 och 5 §§ förvaltningslagen
(1971:290). De paragraferna lyder:

4 § Den som har att handlägga ärende är jävig,

1. om saken angår honom själv eller hans
make, föräldrar, barn eller syskon eller
annan honom närstående eller ärendets ut 6

Jfr avsnitt 2.7 i det gula beslutet.

. Jfr JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 355 och Hermanson
m.fl. Taxeringshandboken, 2:a uppl. s. 182.

ca 40 deklarationer
ca 70-100
6

ca 60

288

gång kan väntas medföra synnerlig nytta eller
skada för honom själv eller någon honom närstående
,

2. om han eller någon honom närstående är ställföreträdare
för den som saken angår eller för
någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada
av ärendets utgång,

3. om ärendet blivit anhängigt hos myndigheten
efter överklagande eller underställning eller
på grund av tillsyn över annan myndighet och
han tidigare hos den underordnade myndigheten
deltagit i den slutliga handläggningen av ärende
som rör saken,

4. om han i saken fört talan som ombud eller mot
ersättning biträtt någon eller

5. om eljest särskild omständighet föreligger
som är ägnad att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i ärendet.

Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen
saknar betydelse.

5 § Den som är jävig får ej handlägga ärendet.

Han får dock vidtaga åtgärd, som ej utan olägligt
uppskov kan ombesörjas av annan.

Känner någon till omständighet som kan antagas
utgöra jäv mot honom, skall han självmant ge det
till känna.

Har fråga om jäv mot någon uppkommit och har
annan ej trätt i hans ställe, skall myndigheten
snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller
får deltaga i prövningen av jävsfrågan endast om
myndigheten ej är beslutför utan honom och annan
ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.

Mot beslut i jävsfråga får talan föras endast
i samband med talan mot beslut, varigenom myndigheten
avgör ärendet.

När ordföranden i en taxeringsnämnd är jävig skall
nämnden inom sig utse viss ledamot att föra ordet vid
ärendets behandling (62 § taxeringslagen).

I detta sammanhang är också följande bestämmelser
i taxeringskungörelsen av intresse.

1 § Vid det första sammanträdet med taxeringsnämnden
eller den särskilda fastighetstaxeringsnämnden
skall 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971:290) samt
1 och 62 §§ taxeringslagen (1956:623) läsas upp.
Vid sammanträdet skall också erinras om den tystnadsplikt
som enligt sekretesslagen (1980:100)
gäller i nämndens verksamhet.8

® Noten finns på nästa sida.

289

26 § Ordföranden skall se till att protokoll förs
vid varje sammanträde. Han får uppdraga åt annan
ledamot av taxeringsnämnden eller åt föredragande
tjänsteman att handha protokollföringen.

I protokollet skall särskilt antecknas
vilka ledamöter som har varit närvarande,
vern som har varit föredragande i nämnden,
i vilka särskilda fall ledamot eller föredragande
tjänsteman på grund av jäv inte har deltagit i
behandlingen av ärende,

i vilka fall personligt sammanträffande eller besiktning
enligt 31 § 2 mom. tredje stycket taxeringslagen
har ägt rum samt

i vilka fall ledamot eller, föredragande tjänsteman
har anfört skiljaktlig mening.

I protokollet för det första sammanträdet skall
antecknas huruvida föreskriften i 1 § har iakttagits
.

Protokollet skall justeras av två ledamöter.^

Den som är jävig får inte handlägga ärendet. Granskning
av deklarationer är att räkna som handläggning.

En taxeringsnämndsiedarnot eller föredragande tjänsteman,
som är jävig, får alltså inte heller granska
deklarationen. Jäv innebär också att den berörde personen
skall lämna sammanträdet när taxeringen behandlas
(jfr departementschefens uttalande i prop. 1971:60,
s. 31) .

2 Lundbergs och Genber2S_a2erande

Lundberg (TO) och Genberg (KO) har mot betalning upprättat
deklarationer åt ett stort antal skattskyldiga
i det egna distriktet.

Båda har förklarat att de lämnat taxeringsnämndens sammanträden
när de "egna" deklarationerna behandlats.

Det har alltid varit någon annan än de själva som granskat
de deklarationer som de upprättat mot betalning.
Genberg är av den uppfattningen att det enda fel han
har gjort sig skyldig till är att han inte låtit anteckna
jäv i de fall han lämnat nämndens sammanträden.

Länsstyrelsen har ansett Lundbergs och Genbergs agerande
oförenligt med 4 § förvaltningslagen eftersom
nämndens oväld skulle kunna komma att ifrågasättas hos
allmänheten genom systemet med att taxeringsnämndsordföranden
och kronoombud mot ersättning upprättade
deklarationer. Länsstyrelsen har inte gett de båda
något nytt förordnande eftersom de inte velat avstå
från sina deklarationsuppdrag.

Detta är bestämmelsernas senaste lydelse. Senaste
ändringen (SFS 1981:146) har inte i sak ändrat
vad som vid 1980 års taxering gällde beträffande
jäv. Kursiveringarna i författningstexten har
gjorts här.

19 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

290

Jag gör följande bedömning.

Det har varken gjorts gällande eller i min utredning
kommit fram något som tyder på att de båda taxeringsfunktionärerna
skulle ha deltagit vid handläggningen
av någon deklaration vid vars upprättande de biträtt.
Däremot är det klarlagt att de har upprättat ett betydande
antal deklarationer åt skattskyldiga i det
egna distriktet. En verksamhet av det slaget och den
omfattningen är klart olämplig inte bara därför att
den kan inverka på nämndens effektivitet utan också
kanske framför allt därför att den kan rubba allmänhetens
förtroende för nämndens oväld.- Länsstyrelsens
åtgärd att ställa Lundberg och Genberg inför valet
att antingen sluta som deklarationsuppsättare eller
taxeringsfunktionär kan jag ställa mig bakom. Det är
angeläget att länsstyrelserna i sin information till
både nya och gamla taxeringsnämndsordföranden gör
klart för dem vilka regler - oskrivna men existerande
- som gäller på detta område. - - - Jag avslutar detta
avsnitt med att betona att'' det är en viktig del av
länsstyrelsens och skattechefens tillsynsskyldighet
att föregripa händelser av det slag som förekommit i
detta fall.

3 Mattssons agerande_

Mattsson har upprättat deklarationer åt skattskyldiga
inom det egna distriktet och deltagit vid nämndens
handläggning av dem. I en hel del fall har han tagit
betalt för sitt arbete. På fråga från länsstyrelsen
har han inte annat än uppskattningsvis kunnat ange
hur många deklarationer det varit fråga om. Mattsson
har vidare sagt att samtliga deklarationer han upprättat
granskats också av en annan taxeringstjänsteman
och att han fortlöpande hållit lokala skattemyndigheten
och taxeringsnämndens ledamöter underrättade om vilka
deklarationer han upprättat-. Mot denna bakgrund menar
Mattsson att han inte gjort något annat fel än att han
inte antecknat jäv i protokollet.

Först vill jag göra den anmärkningen att det är besynnerligt
att Mattsson inte har kunnat precisera det antal
deklarationer som han upprättat mot betalning med
tanke på den anteckningsskyldighet som han haft enligt
20 § taxeringslagen för skattepliktiga inkomster. Jag
ställer mig också frågande inför Mattssons påstående
att han fortlöpande hållit lokala skattemyndigheten
och taxeringsnämndens ledamöter underrättade om vilka
deklarationer han upprättat mot betalning. Det sätt på
vilket den här affären uppdagades och taxeringsnämndsledamöternas
brev till länsstyrelsen tyder snarast på
motsatsen. Jag har med viss tvekan stannat för att
inte driva utredningen vidare för att försöka få dessa
punkter klarlagda. Tyvärr visar ju redan den utredning
som finns i ärendet med all önskvärd tydlighet att
Mattsson överhuvudtaget inte begripit jävsbestämmelsernas
innebörd. Det är betänkligt särskilt som det i
första hand är taxeringsnämndsordförandens uppgift att

291

se till att förvaltningslagens och taxeringsförfattningarnas
bestämmelser efterlevs. Mot denna bakgrund
anser jag länsstyrelsens beslut att inte ge Mattsson
förtroendet att vara ordförande vid kommande års taxeringar
vara väl grundat. Jag har emellertid fått reda
på att Mattsson numera är kommunalvald ledamot i samma
taxeringsnämnd. Jag förutsätter att Mattsson i förekommande
fall anmäler jäv och lämnar nämndens sammanträden.

4 Johanssons_agerande

Johansson har mot betalning upprättat deklarationer åt
allmänheten. Han har annonserat om sina tjänster i
lokaltidningen under rubriken "Deklarationsbyrå".

Enligt Johansson har han bedrivit sådan här verksamhet
under en lång följd av år och varje år gjort
50-75 deklarationer mot ersättning. Inom det egna
distriktet har han upprättat sex deklarationer under
vart och ett av de senaste åren. Dessa har enligt
Johansson varit av enkel beskaffenhet och han har ensam,
beslutat om taxeringen i de fallen.

Johansson kan knappast - av de skäl som skattechefen
redovisat i sitt svar hit - ha varit omedveten om
jävsreglerna. Det är därför mycket förvånande att
Johansson - och andra - gör sådana här övertramp.

En förklaring är kanske att de anser sig så omutligt
hederliga och fyllda av objektivitet och saklighet
att de inte på något sätt påverkas i sin bedömning
av det förhållandet att de fått betalt för sina
tjänster. Måhända är det så i många fall men förfarandet
är som sådant ägnat att skada allmänhetens
förtroende för taxeringsnämndens verksamhet. Hur
känsliga de här frågorna är visar det här ärendet på
ett tydligt sätt. Den anonyme anmälaren har av begripliga
skäl utgått ifrån att redan det förhållandet att
Johansson var taxeringsnämndsordförande har gjort
honom obehörig att upprätta deklarationer mot betalning.
Men situationen är ju som framgått inte den.
Johanssons agerande skulle ha varit invändningsfritt
om han jävat sig och inte befattat sig med taxeringen
av de sex deklarationer som han upprättat och som hörde
till hans eget taxeringsdistrikt. Det är mot denna
bakgrund som det är så mycket allvarligare när en taxeringsfunktionär
inte följer de regler som gäller i det
här avseendet.

Jag ser mycket allvarligt på Johanssons övertramp.

Jag nöjer mig dock med dén kritik som ligger i det
sagda. (Beslut 1981-12-28; dnr 1174-1980, 1536-1980,
823-1981)

En sammanfattning

När nu detta beslut ges en vidare spridning vill jag
sammanfattningsvis säga detta.

292

Något förbud för en taxeringsnämndsordförande (TO)
eller ett kronoombud (KO) att biträda en skattskyldig
med att upprätta självdeklaration finns inte inskrivet
i någon författning. En sådan taxeringsfunktionär kan
alltså hjälpa till med att upprätta en deklaration även
om den skall avlämnas i funktionärens eget distrikt.

Inte heller är det förbjudet för honom eller henne att
ta betalt för ett sådant biträde. Är taxeringsfunktionären
däremot anställd hos riksskatteverket, hos länsstyrelsens
skatte-, taxerings- eller administrativa
avdelning eller hos lokal skattemyndighet är han eller
hon enligt gällande instruktioner förbjuden att lämna
deklarationsbiträde mot betalning inom myndighetens
verksamhetsområde. För sådana anställda gäller för
övrigt också regler som under vissa förhållanden förbjuder
en bisyssla, se 6 kap. 1 § lagen om offentlig
anställning.

Har en TO eller KO (eller för övrigt också en kommunalvald
nämndledamot) biträtt en skattskyldig i det egna
distriktet med att upprätta hans eller hennes deklaration
- och jag tänker här inte på sådana åtgärder som
avses i 23 § taxeringslagen - måste dock följande
ovillkorligen iakttas:

• Funktionären får inte delta i behandlingen av
den aktuella deklarationen; förvaltningslagens
jävsregler (4 och 5 §§) betyder i den praktiska
tillämpningen att den jävige funktionären skall
lämna sammanträdet när det aktuella ärendet behandlas •

Jävet skall antecknas i taxeringsnämndens protokoll
.

Låt mig tillägga detta. Det finns flera mycket goda skäl
varför en TO eller en KO bör vara ytterst restriktiv
med att uppträda som deklarationsmedhjälpare. Ett sådant
är omsorgen om effektiviteten i nämndens arbete:
den funktionär som upprepade gånger måste jäva sig
under granskningsarbetet och vid beslutsfattandet vållar
onekligen störningar i det arbete som är pressande
nog sådana störningar förutan. Ett annat är att allmänhetens
förtroende för nämndens arbete kan komma
att rubbas om det blir vanligt att funktionärerna
!''dubbelarbetar" på detta sätt - och det även om man
rigoröst iakttar j ävsreglerna.. Att vara "ytterst restriktiv"
är dock här inte detsamma som att helt avstå från
att ge deklarationshjälp. Den redogörelse som jag har
lämnat i det föregående bör ge en vägledning om var
gränsen går mellan vad som kan accepteras och vad som
inte kan det.

4.. 2 BESLUTSBEHÖRIGHET

I vilken utsträckning får taxeringsnämnden delegera
sin beslutanderätt till nämndens ordförande - det är
den fråga som tas upp i ett ärende från 1980.

293

I 63 § andra stycket taxeringslagen sägs att, om det
inte är påkallat av särskild anledning att ärendet
prövas av fullsutten nämnd, taxeringsnämnden är beslutsför
med ordföranden ensam i vissa fall. Ett av dessa
fall anges i punkt 5 och rör "beslut i ärende i vilket
saken är uppenbar". I förarbetena till denna bestämmelse
(prop. 1977/78:181 sid. 214) säger departementschefen
bl.a. detta.

Några remissinstanser ifrågasätter lämpligheten
av att ge ordföranden behörighet att besluta
i ärenden i vilka saken är uppenbar. Det anses
från en del håll lämpligt att i vart fall erinringar
mot ordförandens beslut föredras i nämnden.
En och annan remissinstans anser att ordförandens
rätt att besluta ensam inte bör sträcka sig längre
än till fall då fråga är om tekniska och formella
ändringar. För egen del anser jag i likhet med
utredningen att ordförandens beslutsbehörighet
bör omfatta även ärenden där saken är uppenbar.

Det bör dock understrykas att fråga är om restriktiv
tillämpning. Så snart det föreligger tveksamhet
- i rättsligt eller materiellt hänseende -hur frågan skall bedömas skall den underställas
nämnden. Jag vill också framhålla att den omständig
heten att den skattskyldige kommer in med erinringar
mot.beslut som har fattats av ordföranden
ensam normalt bör anses utgöra sådan särskild anledning
som påkallar att ärendet avgörs av fullsutten
nämnd.

I ett ärende uppmärksammades en formulering i en besluts
underrättelse som tydde på att ordföranden ensam hade
fattat ett beslut om att vägra den skattskyldige, T.,
ett avdrag för kostnader för facklitteratur.

Taxeringsnämndsordföranden A. yttrade sig i saken och
svarade bl.a.

(Taxeringsnämnden hade) delegerat till honom att
på nämndens vägnar fatta beslut om att underkänna
yrkanden om avdrag för material och hjälpmedel
för fullgörande av arbetsuppgifter hos offentliga
arbetsgivare. Denna delegation hade beslutats med
stöd av 63 § andra stycket 5) taxeringslagen. Enligt
A. kunde endast vid speciella omständigheter
godkännande av sådana avdrag komma ifråga, vilket
då skulle beslutas av nämnden in pleno.

Jag uttalade detta i ärendet.

Jag kan hålla med A. om att det finns en del
situationer där anställda med offentliga arbetsgivare
yrkar avdrag som är sådana att det är
uppenbart hur de skall behandlas av nämnden. I
sådana fall kan jag givetvis inte ha några erinringar
mot att ordföranden ensam fattar beslutet.
Jag förutsätter då givetvis att nödvändig utredning
först företagits. Det är emellertid lika

294

klart att det finns en hel del andra situationer
där offentliganställda yrkar olika avdrag under
inkomst av tjänst där taxeringsfrågan, t.ex. när
utredningen inte är fullständig, inte kan sägas
vara uppenbar. Departementschefen har också klargjort
att han menar att den här delegationsmöjligheten
bör tillämpas restriktivt. T. är matematiker
och anställd vid försäkringsinspektionen
för tekniskt-matematiska arbetsuppgifter. Han
har yrkat avdrag för facklitteratur och vissa
facktidskrifter. Utan att vilja föregripa länsrättens
beslut i ärendet måste jag bestämt hävda
den uppfattningen att rätten till avdrag i ett
sådant fall inte alls kan sägas vara uppenbar.

Den aktuella delegationsbestämmelsen i taxeringslagen
är därför inte tillämplig i fall sora T:s.
Jag stannar vid detta konstaterande. (Beslut

1981-05-18; dnr 1013-1980)

4.3 TOLK OCH ÖVERSÄTTARE HOS TAXERINGSNÄMNDEN

I ett brev till JO klagade en skattskyldig, Arvo M.,
över att taxeringsnämnden hade fattat ett för honora
negativt beslut enligt M. bara på den grunden att man
inte hade förstått ett av honom åberopat intyg, skrivet
på finska. Intyget gällde betalning av underhåll
till barn i Finland. Nämnden hade också i beslutet
begärt bl.a. att M. skulle översätta intyget för att
han vid en omprövning eventuellt skulle kunna få yrkat
avdrag^. M. hänvisade till bestämmelsen i 9 § förvaltningslagen
10 och menade att myndigheten var skyldig
att vid behov anlita tolk och att en handling inte fick
avvisas bara därför att den inte var skriven på svenska.

I mitt beslut i ärendet erinrade jag bl.a. om att JO
tidigare behandlat en liknande fråga (JO 1972 s. 295).
Jag konstaterade att förvaltningslagen hade tillkommit
sedan dess och hänvisade till såväl lagens 9 § som till
15 § taxeringslagen.^ Jag påminde vidare om att JO
hade haft anledning att ta ställning till innebörden
av bestämmelsen i 9 § förvaltningslagen i ett annat
sammanhang (JO 1978/79 s. 78) och nämnde att departementschefen
i förarbetena till denna bestämmelse hade
understrukit att en inlaga inte fick avvisas enbart
av det skälet att den inte var på svenska (prop. 1971:30
s. 382). Jag fortsatte:

I 9 § förvaltningslagen föreskrivs: "När myndighet
har att göra med någon som ej behärskar svenska
språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad,
bör myndigheten vid behov anlita tolk". Det bör påpekas
att bestämmelsen också gäller översättning
av skriftligt material.

I 15 § taxeringslagen sägs att taxeringsnämnden skall
samråda med skattechefen vid behov av tolk.

295

Om jag nu skall applicera det hittills redovisade
på M:s ärende vill jag säga detta. Med undantag
för intyget var M:s deklaration gjord på svenska.

Det framgick inte av handlingarna att M. inte behärskade
svenska. Taxeringsnämndens åtgärd att be
honom översätta handlingen bör ses mot den bakgrunden.
Jag tycker dock inte att taxeringsnämnden
formulerade sig särskilt väl i detta beslut där man
begärde att M. skulle översätta intyget. Man skulle
definitivt inte ha kopplat sitt ställningstagande
i sakfrågan till översättningen av handlingen.
Om taxeringsnämnden inte själv kunde översätta
handlingen borde M. i stället ha fått en anhållan
om att översätta handlingen på ett tidigare stadium
utan att denna anhållan kopplades ihop med
själva beslutet. Men taxeringsnämnden hade ju
också kunnat vända sig till länsstyrelsen för
att få hjälp med översättningen av handlingen. Den
åtgärden hade varit den naturligaste för en serviceinriktad
myndighet. Taxeringsenheterna hos länsstyrelsernas
skatteavdelningar bör, som jag ser
det, ge taxeringsnämnderna stöd i sådana här frågor.

Avslutningsvis erinrade jag om den nordiska språkkonventionen
(se prop. 1981/82:5)- Jag konstaterade att
ärendet inte hade skötts på ett fullt tillfredsställande
sätt.. Mitt beslut skickades till bl.a. riksskatteverket
och statens invandrarverk. (Beslut 1981-09-14;
dnr 3389-1980)

4.4 VISSA ÖVRIGA FRÅGOR

4.4.1 Korrespondensen mellan den skattskyldige och

taxeringsnämnden; postrutiner m.m.

I ett ärende anmärkte en skattskyldig, W., bl.a. på
att taxeringsnämndens ordförande, M., i en underrättelse
om avvikelse från självdeklarationen hade lagt till följande
anhållan.

Inkommen skrivelse är i vissa avsnitt synnerligen
svårtolkad. Om ytterligare skriftväxling skall
förekomma, anhålles, att skrivmaskin användes.

I mitt beslut i ärendet sade jag bl.a. detta.

Jag går inte in på frågan om W:s handskrivna
skrivelse är svårläst. Jag nöjer mig med att
konstatera att M. borde ha uttryckt sin anhållan
om tydligare skrivelser på ett annat sätt och
så att W. inte kunde uppfatta sig bunden av att
ge skrivelserna till taxeringsnämnden en viss
form för att de skulle beaktas. Att uttrycka sig
som M. gjorde kan lätt leda till onödig irritation
i kontakterna med de skattskyldiga. (Beslut

1982-02-23; dnr 2907-1980)

296

Ett annat ärende gällde frågan hur taxeringsnämnden
skall behandla rekommenderade brev som de skattskyldiga
sänder till nämnden. I ett ärende berättade den
skattskyldige att han hade fått ett brev från taxeringsnämndens
ordförande som innehöll bl.a. detta.

Ert förfaringssätt att sända Edra meddelanden i
rekommenderad försändelse med mottagningsbevis
har gjort att innehållet i Edra skrivelser först
i dag kommit till min kännedom. Rekommenderad
försändelse som skall avhämtas på min hempoststation
kan jag normalt nämligen avhämta endast
på lördagar men då jag sedan början av september
haft uppdrag på annan ort varje lördag har jag
först i dag haft tillfälle hämta ut Edra försändelser
.

Vid risk att jag kanske inte blir i tillfälle att
hämta ut eventuella rekommenderade försändelser
ombedes Ni att i fortsättningen (om annat inte
sägs) sända event, meddelanden till Taxeringsnämnden
som lösbrev.

I mitt beslut uttalade jag bl.a. detta.

Självfallet skall en skattskyldig ha rätt att
sända över brev till taxeringsnämnden som rek.
Detta är hans möjlighet att öka säkerheten i
befordring och få bevis på att brevet verkligen
har avsänts; kombineras brevet med mottagningsbevis
så kan avsändaren också få bevis på att
det kommit fram. Tyvärr kan det då inträffa att
mottagaren kan få svårt att komma till posten för
att lösa ut dessa brev. Detta är något som avsändaren
i och för sig måste inse. Men han måste
ändå kunna räkna med att breven blir utlösta inom
rimlig tid.. Det kan hända att taxeringsnämndens
ordförande har ett ordinarie arbete på sådant
avstånd från sin "hempostanstalt" att han inte
hinner lösa ut breven på vardagar, utan måste
invänta nästa arbetsfria vardag. En ordförande
som vet med sig att dessa problem kan uppstå,
får enligt min bedömning nog vara beredd att
försöka ordna med någon form av fullmakt så att
någon annan kan hämta brevet på posten, om han
inte själv kan lösa ut det inom den närmaste
tiden. (Beslut 1982-03-25; dnr 1318-1980)

4.4.2 Skattskyldigs rätt att ta del av en rättsutredning
i taxeringsärende

I ett ärende påstod den skattskyldige, N., att taxeringsnämndens
ordförande, trots begäran, inte hade
låtit honom få ta del av nämndens rättsutredning i den
aktuella skattefrågan; rättsutredningen utgjordes av
en rättsfallssammanställning.

297

Jag tog del av den skattskyldiges deklaration och
taxeringsnämndens handlingar. I mitt beslut i ärendet
sade jag bl.a. detta.

Vad sedan gäller frågan om taxeringsnämnden gjorde
fel när den inte tillmötesgick N:s begäran att få
ta del av nämndens rättsutredning i form av en
rättsfallssammanställning vill jag säga detta. En
skattskyldig har inte en obetingad rätt att få
ta del av en sådan utredning. Det har han endast
om nämnden valt att tillföra den ärendet när nämnden
slutbehandlat den skattskyldiges taxering
(se 2 kap. 7 och 9 §§ tryckfrihetsförordningen
och 14 § förvaltningslagen, se även Hellners,
Förvaltningslagen, 2:a uppl,, s. 165 f.). Normalt
har taxeringsnämnderna inte någon anledning att
tillföra de enskilda ärendena den här typen av
material. Det skall dock inte ha någon större
betydelse för den skattskyldige eftersom nämnden
i sin motivering skall ange de skäl som är relevanta
för dess ställningstagande. Dessutom har
jag svårt att förstå varför en taxeringsnämnd skulle
vägra att visa upp en rättsfallssammanställning
om den skattskyldige begär att få se den
vid ett personligt sammanträffande. Att en taxeringsnämnd
inte är skyldig att visa ett sådant
här material betyder inte att den är förbjuden
att göra det.

När jag lånade in N:s deklaration fanns rättsfallssammanställningen
i den. Eftersom taxeringsnämnden
slutbehandlat N:s taxering är sammanställningen
numera allmän handling. Jag skickar
därför över en kopia av den till N. tillsammans
med det här beslutet. (Beslut 1982-03-19; dnr
3047-1980)

4.4.3 Underrättelser och samråd mellan taxeringsnämnder I

en del situationer måste vissa inkomster som en
skattskyldig har bedömas i två olika taxeringsnämnder.
Detta kan leda till att nämnderna kommer fram till
olika bedömningar i vad som är samma fråga. Det finns
ingen regel som ger den ena taxeringsnämnden "högre
prioritet" framför den andra. Ingen taxeringsnämnd
är - om man så vill - förmer än den andra. För att
sådana här otillfredsställande situationer skall kunna
undvikas finns regler som ålägger taxeringsnämnderna
att samråda med varandra, och att taxeringsbesluten
skall fattas med förtur. I 22 § taxeringskungörelsen
sägs nämligen detta.

Taxeringsnämnden skall snarast möjligt taxera
skattskyldiga som skall taxeras också av annan
taxeringsnämnd, om sådan förtur behövs för att
taxeringsarbetet skall kunna bedrivas på ett
ändamålsenligt sätt.

298

Om skattskyldig skall taxeras av flera taxeringsnämnder
skall dessa samråda när det behövs.

Under taxeringsarbetets gång skall taxeringsnämnden
utan dröjsmål lämna meddelanden till andra
taxeringsnämnder om förhållanden, som kan vara
av betydelse vid taxeringen inom dessa nämnder.
Taxeringsnämnden skall underrätta andra taxeringsnämnder
om taxeringsbeslut i fall som riksskatteverket
föreskriver.

I ett ärende klagade en skattskyldig som bodde i
Huddinge och drev rörelse i Stockholm över att hon
blivit kraftigt skönstaxerad av "hemortsnämnden" medan
deklarationen hade följts av "Stockholmsnämnden".

I beslutet i ärendet uttalade jag bl.a. detta.

Skälet till den olikformiga bedömningen går inte
att utläsa ur tillgängliga handlingar. Först i
taxeringsperiodens absoluta slutskede fick ''''Stockholmsnämnden"
ett meddelande från "hemortsnämnden"
om att man där gjort en kontantberäkning och med
stöd av denna frångått deklarationen. "Stockholmsdeklarationen"
har blivit markerad för eftergranskning.
- - -

Vad resultatet slutligen blir kan jag inte uttala
något om. Jag kan bara konstatera att den
kontakt som bör hållas taxeringsnämnderna emellan
inte fungerat. Taxeringsnämndsordföranden i hemortsnämnden
har förklarat sig med att han först
och främst ville ha till stånd ett korrekt taxeringsresultat
innan han underrättade den andra
nämnden. Detta syfte kan kanske tyckas vällovligt.
Dock anser jag att det gott och väl bör kunna
förekomma att man tar kontakter sinsemellan innan
beslutet kommer. Risken är annars att den andra
nämnden kanske också utreder samma sak, sitter
inne med lokalkännedom eller andra upplysningar
som gör att deklarationens uppgifter skall godtagas
eller kanske "missar" en ändring som bort
göras. Jag avslutar denna fråga med att erinra
om vikten av att man samråder i sådana här fall.
Bestämmelsen i 22 § taxeringskungörelsen har inte
kommit till för att fungera som någon innehållslös
formell bestämmelse, utan för att möjliggöra
tillfredsställande taxeringsresultat. (Beslut
1981-05-21; 3245-1979)

4.4.4 Kryssmarkering av rutan för skattetillägg/
förseningsavgift

Under en inspektion hos en lokal skattemyndighet granskades
en s.k. fritidsgranskad taxeringsnämnds handläggning.
Det iakttogs att nämnden i två fall, där avvikelse
(höjning) från deklarationen med mer än 1 000
kr., hade beslutats, hade låtit bli att göra kryssmarkering
för skattetillägg/ förseningsavgift . Taxerings -

299

nämndens ordförande förklarade sig i yttrande till
JO med att det hade varit fråga i det ena fallet om ett
s.k. öppet yrkande och i det andra om en skattskyldig
med vissa familjeproblem.

I mitt beslut i ärendet sade jag bl.a. detta.

I fallen - - - har taxeringsnämnden avvikit med
belopp som överstiger 1 000 kr. Enligt anvisningarna
för taxeringsnämnder med fritiasgranskare skall
då alltid rutan för skattetillägg/förseningsavgift
ikryssas. Det blir sedan den lokala skattemyndighetens
sak att pröva förutsättningarna för sådana
avgifter. Taxeringsnämnden har när den inte är
tjänstemannagranskad inte några som helst beslutsbefogenheter
i dessa frågor. Kryssmarkeringen är
en förutsättning för att den lokala skattemyndigheten
får fram de fall där beslut kan komma ifråga.
Det är ett rättvisekrav mellan de olika skattskyldiga
att detta fungerar och att bedömningen
blir likartad. Frågor rörande skattetillägg är
ofta mycket svåra att bedöma, och korrekta beslut
kräver en ingående kunskap. Det skall inte förekomma
att taxeringsnämnden gör en "förhandsgranskning"
och sållar bort ömmande fall. Vill nämnden
i sådana fall göra något,. kan man göra en anteckning
om sin kännedom -i deklarationen och på så
sätt bredda beslutsunderlaget för handläggaren
vid lokala skattemyndigheten. (Beslut 1982-03-25;
dnr 2637-1980)

Sökordsregister

anonymitet	4	notoriska fakta	6
anteckningsskyldighet	2, 5, 6 officialprincipen	2,6
arbetsgivare	5	omprövning 13,15,16,17
behörighet	24	partsinsyn 2,6,13,28
beredning	1 2	per sonkännedom	6
beslutsbehörighet	24	postrutiner	27
beslutsmotivering	15,26rek. brev	28
bosättning	7	rättsutredning	28
deklarationshj älp	19	samordning mellan
delegation	24	taxeringsnämnder	29
dokumentation	2,5,6 skattetillägg	30
E-deklaration	12	skäl	1 5,26
förfrågningar	3,5,8	taxeringsrevision	5
insyn	6	tolk	26
j äv	19	tredje man	4
kommunicering 2,6,9,	10,13	underrättelser mellan
korrespondens	27	taxeringsnämnder	29
kryssmarkering för		uppgiftsplikt	4
skattetillägg	30	upplysningsplikt	4
ledamöters kännedom		utomstående person	4
och uppgiftslämnande 6	utredningsför farandet	2
levnadsförhållanden	6,8	översättare	26
lokalkännedom	6
mantalsskrivning	7
motivering	15,26

300

TAXERINGSKONTROLL

TAXERINGSKONTROLL» TAXERINGS" OCH SKATTEREVISION, BEVISSÄKRING
MiM. ~ EN ÖVERSIKT AV JO-UTTALANDEN PÅ OMRÅDET

1 INLEDNING

JO har under den senaste tiden behandlat flera ärenden
om taxerings- och skattekontroll i mera inskränkt bemärkelse,
dvs. de kontrollformer som skattemyndigheterna
kan använda i samband med taxerings- och skatterevision.
Under detta avsnitt kommer dessa ärenden att redovisas.
Avsnittet har dock fyllts ut med en översikt även av tidigare
JO-uttalanden som refererats i JO:s ämbetsberättelse.
Dessa senare JO-uttalanden återges här i stark sammanfattning.
Ett syfte med översikten är att den skall
kunna fungera som en upplysningskälla för taxeringsrevisorer
m.fl. Översikten gör det obehövligt att anlita
sakregistret till tidigare års ämbetsberättelser vid
sökning av JO-uttalanden i frågor om taxeringsrevision
m.m. Ett ärende om åtal mot en kommunal taxeringsrevisor
redovisas utförligt i JO:s ämbetsberättelse 1982/33.
Översikten avslutas med ett söfcPrdsregister.

2 UPPGIFTSPLIKT I ALLMÄNHET, ANMANING M.M.

2.1 Äldre regler

I JO 1950 s. 102 uppkom fråga om en taxeringsmyndighets
befogenhet att från samtliga skattskyldiga eller
större grupper bland dem infordra uppgifter utöver deklarationsformulären.
Det gällde en förfrågan från en
länsstyrelse till bilägare för värdering av bilförmån.

JO analyserade uppgiftspliktens omfattning och framhöll
att anmaning inte fick ske på detta sätt. JO behandlade
frågeformulärets innehåll och menade att det
hade utformats så att uppgiftsplikten blivit i hög grad
betungande. JO konstaterade att de skattskyldiga inte
hade anteckningsskyldighet i alla de avseenden som förfrågningen
avsåg. Slutligen tog JO upp det förhållandet
att utredningen även avsett att vinna kontroll över
annans än bilägarens taxering, vilket inte hade författningsstöd.

I JO 1954 s. 112 behandlades en liknande fråga. Det
rörde där två frågeformulär - ett om värdering av icke
börsnoterade aktier och ett om rörelseidkares omkostnader
- som användes inom ett län. Riksskattenämnden
yttrade sig i ärendet. JO fann att anmärkning inte kunde
riktas mot frågeblanketten om värdet av icke börsnoterade
aktier - att det inte fanns någon föreskrift
om saken hindrade inte att bolagens frivilliga medverkan
påkallades på detta sätt. JO fann däremot beträffande
uppgiftskravet om omkostnadsspecifikation att författningsstöd
saknades för ett generellt krav och att anmaningsrätten
inte fick tillämpas för vidsträckt eller
permanent. JO menade att sådana uppgiftskrav borde behandlas
i centralt fastställda blanketter.

301

2.2 Nyare regler

I JO 1977/78 s. 310 var fråga om ett ärende där taxeringsrevision
gjorts hos en bilskola. Revisorn hade
skickat en förfrågan till skolans tidigare elever om
bl.a. erlagda avgifter till skolan. JO konstaterade
att eleverna inte tillhörde kretsen av uppgiftsskyldiga.
De kunde inte tvingas att lämna uppgifter. En förfrågan
måste i ett sådant läge förses med en uttrycklig uppgift
om att besvarandet är frivilligt. Vägen att fråga utanför
kretsen av uppgiftsskyldiga borde enligt JO utnyttjas
restriktivt och borde föregås av en kvalificerad
förhandsbedömning länpligenr av den sorn utfärdat revisions
för ordnande t.

I ett ärende hade en kommunal taxeringsrevisor vid
eftergranskning av självdeklarationer avgivna i kommunen
skrivit en förfrågan till en skattskyldig, tillika
tjänsteman inom skatteförvaltningen, och begärt att
vissa uppgifter i deklarationen skulle styrkas. Uppgiftskravet
saknade lagstöd, eftersom revisorn varit
hänvisad till att uppgifterna lämnades frivilligt.

Kravet hade i brevet förenats med ett förtäckt hot.
Revisorn åtalades av JO Nilsson och fälldes för myndighetsmissbruk.
(Beslut 1981-05-05; dnr 784-1979
m.fl.)

3 KOMMUNICERING OCH PARTSINSYN

Det finns många JO-uttalanden om kommunicering och
partsinsyn i skatteärenden. Frågan är viktig också
i samband med taxeringsrevision. Här erinras endast
om saken genom hänvisning till några fall. JO har
särskilt understrukit vikten av att kommunikationsreglerna
iakttas när uppgifter från tredje man utnyttjas
så att den skattskyldige får möjlighet att bemöta
lämnade uppgifter. Frånvaron av anonymitet för uppgiftslämnare
och problem kring användandet av uppgifter som
lämnats till skattemyndigheterna av utomstående har
också uppmärksammats, se JO 1978/79 s. 318 och 1980/81
s. 396. I ett annat ärende, JO 1979/80 s. 452 kritiserade
JO att en taxeringsnämnd sekretessbelagt uppgifter
gentemot den skattskyldige i en situation där
detta inte lagligen fick ske.

4 FÖRHÖR, SYN, BESÖK

4.1 Före RS-reformen

I JO 1948 s. 48 behandlade JO ett ärende där en taxeringsfunktionär
hade hållit förhör med en person för
att få upplysningar till ledning för annans taxering
angående ett lån. JO diskuterade och kritiserade förfarandet.

Syn fick företas av taxeringsnämndsordförande, se JO
1971 s. 419. JO underströk att besök av detta slag

302

skulle ske med omdöme och under beaktande av den skattskyldiges
önskemål. Byggnader fick inte besökas utan
medgivande. Förrättningen fick inte urarta till en husrannsakan
med ett sökande på måfå efter omständigheter
sorn .kunde vara av betydelse.

I samband med taxeringsrevision hos en skattskyldig
gjorde en annan taxeringsfunktionär än revisorn i sin
egenskap av fastighetstaxeringsnämndsordförande ett
besök på platsen för den skattskyldiges fritidsfastighet.
Besöket gjordes utan föregående underrättelse och
utan att den skattskyldige var närvarande. Utifrån in
genom fönstret gjordes iakttagelser av byggnadens inredning
på önskemål av revisorn som sedan fick en
rapport om iakttagelserna. I ärendet frågade revisionsdirektören,
dvs. revisorns överordnade, en granne till
den skattskyldige om den senares levnadsvanor. JO uttalade
kritik, se JO 1977/78 s. 281. Jfr också nedan
under 5.1.1.

4.2 Efter RS-reformen

JO har i sitt beslut om erfarenheterna av 1979 års
taxering pekat på vikten av bl.a. att ordnade anteckningar
förs om iakttagelser vid taxeringsbesök, se
JO 1980/81 s. 396 och 399.

5 TAXERINGS-/SKATTEREVISION M.M.

5.1 Behörighet m.m.

5.1.1 Behörighet i tiden m.m.

Revisorn är skyldig att uttryckligen ange att en re visionspromemoria

är en delpromemoria om inte hela

uppdraget redovisas samtidigt och revisorn har avsikten
att gå vidare med granskning av ytterligare taxeringsperioder.
(Beslut 1981-05-05; dnr 784-1979 m.fl.)
JO.Nilsson tog i sammanhanget också upp vissa frågor
om revision av löpande räkenskapsår samt utformning
och närmare precisering av revisionsförordnandet i
tiden.

X samband med en överenskommen syn angående skattekonsekvenserna
av reparations-/ombyggnadskostnader
på en hyresfastighet avseende år 1 gjorde en taxeringsrevisor
iakttagelser som redovisades och även var . •

av betydelse för taxeringsnämndens bedömning av värdet
av fastighetsägarens förmån av hyresfri bostad år 2.

JO Nilsson kritiserade revisorn för att han inte före
besiktningen eller under dess gång konkret tog upp även
den frågan och alltså inte klart och otvetydigt lät den
skattskyldige förstå under vilka förutsättningar han tog
emot revisorn och vad besöket skulle gälla. (Beslut
1981-09-15; dnr 342-1979) Jfr ovan under 4.1.

303

5.1.2 Lokal behörighet

S.k. kontrolluppgiftsrevision görs hos en arbetsgivare.
Revisionen görs av länsstyrelsen i län 1 och avser ett
entreprenadföretag med säte inom länet, med en arbetsplats
i län 2 och med anställda bosatta i olika län,
bl.a. i län 2. Vid revisionen tog revisorn del också
av en anställds, M:s deklaration. M bodde i län 2.

Sedan gick förfrågan angående M:s egen taxering, bl.a.
vad gäller traktamentsfrågor, ut till honom från revisorn
i län 1. Något samrådsförfarande med beslut enligt
57 § taxeringslagen om att revision av M kunde ske av
skattemyndigheterna i län 1 förekom inte. JO Nilsson
diskuterade saken mot bakgrund bl.a. av bestämmelserna
om anmaningsrätten och ifrågasatte mot den bakgrunden
handläggningen. JO pekade på behovet av en närmare
författningsreglering av skattemyndighetens lokala behörighet
i olika situationer. (Beslut 1931-06-23; dnr
973-1980)

5.1.3 Behörighet ifråga om skattskyldigs person

I ett ärende tog JO Nilsson upp två frågor om revisionsförordnandets
begränsning till person. Det ena fallet
rörde situationen att revisorn, som hade förordnande att
granska en fysisk persons (rörelseidkares) räkenskaper.

I revisionspromemorian beträffande den granskade togs
också upp en anmärkning mot den granskades hustrus
deklaration utan att denna anmärkning hade något samband
med mannens rörelse och utan att revisorn hade något
förordnande att göra revision hos hustrun. JO kritiserade
detta. - Det andra fallet rörde frågan om revisionsförordnandets
utsträckning till företagsledare i
fåmansföretag m.m. JO konstaterade att det inte var
ovanligt att ett revisionsförordnande på ett fåmansbolag
utmynnade i flera promemorior även avseende företagsledare
och delägare utan att formellt revisionsförordnande
fanns beträffande dessa. JO ville inte
kritisera detta men framhöll att revisorn självfallet
måste ha ett formligt förordnande om han under revisionen
måste gå in på andra ekonomiska förhållanden för
delägaren etc. än sådana som hade med företaget att
göra. (Beslut 1981-05-05; dnr 784-1979 m.fl.)

5.1.4 Behörighet för kommunal taxeringsrevisQr

JO Nilsson har behandlat vissa frågor dels om länsstyrelsens
rutiner såvitt rör den revisionsverksamhet
som utövas av de kommunala taxeringsrevisorerna, dels om
dessa revisorers behörighet. (Beslut 1981-05-05; dnr
784-1979 m.fl. och beslut 1981-09-15; dnr 342-1979)

5.1.5 Behörighet i övrigt, tidpunkt för utfärdande
av förordnande

JO Nilsson har behandlat ett ärende om granskning av
kilometerskatt. Den skatterevisor som utförde granskningen
hade inte fått något formellt uppdrag att ge -

304

nomföra åtgärden. Granskningsuppdraget godkändes
först i efterhand av den behöriga myndigheten. (Beslut
1981-06-22; dnr 1385-1979) Se också JO 1978/79
s. 257 antecknat i det följande under avsnitt 8.2.

5.2 Revisionens inledande

5.2.1 Verkan av konkurs på revisionsförfarandet

I ett ärende var förhållandena dessa. Länsstyrelsen
hade beslutat om taxeringsrevision hos ett aktiebolag.
När bolagets räkenskaper begärdes in för gransk
ning hänvisade aktieägaren till bolagets revisor, D.,
och uppgav att räkenskapshandlingarna fanns hos
denne. Trots påstötningar lämnades inte handlingarna.

I ett brev till länsstyrelsen förklarade D. att bolaget
försatts i konkurs och att egendomen numera
tillhörde konkursboet. När taxeringsrevisorerna besökte
D. ville denne inte lämna ifrån sig handlingarna

I sitt beslut i ärendet uttalade JO Nilsson bl.a.
detta.

Sedan ett bolag försatts i konkurs har det förlorat
rådigheten över konkursboets egendom. Till
boets egendom hör bl.a. räkenskaper och andra
handlingar rörande verksamheten. Det ankommer
då på den av tingsrätten förordnade förvaltaren
(eller enligt tidigare konkurslagstiftning,
aktuell i detta ärende, i vissa fall gode mannen)
att bestämma om exempelvis räkenskapshandlingarna
. 1 )

I förberedelserna för att genomföra taxeringsrevision
bör som ett normalt led ingå att man
ifrån skattemyndigheternas sida kontrollerar
om den som skall revideras är försatt i konkurs
eller inte. Om konkurs är för handen skall räkenskapshandlingarna
i första hand begäras av
förvaltaren.

Jag har inte anledning att ifrågasätta taxeringsrevisorernas
uppgifter att de hade vänt sig till
gode mannen i konkursen och fått klart för sig
att denne inte motsatte sig att de tog hand om
räkenskaperna. Vad som kommit fram vid utredningen
här visar att de handlade riktigt, när
de tog kontakt med. gode mannen i konkursen. För
att undanröja varje tvivel hos D. hade det -mot bakgrund av vad som förekommit vid tidigare
kontakter i ärendet med bolaget och D. - natur -

1) Förvaltaren får numera, om det behövs, påkalla
handräckning av kronofogdemyndigheten för att få
tillgång till bl.a. gäldenärens räkenskaper (54 §
konkurslagen; jfr 185 b § samma lag).

305

ligtvis varit bra om de hade haft ett skriftligt
medgivande från gode mannen med sig. (Beslut
1981-11-26; dnr 596-1980 - Jfr aven avsnitt 7.2)

5.2.2 Kontrollåtgärder i den skattskyldiges lokaler
i dennes frånvaro

Två taxeringsrevisorer hade på avtalad tid för att
genomföra taxeringsrevision kommit till de lokaler där
den person, Å., vars rörelse skulle granskas, hade drivit
sin verksamhet. Lokalerna användes också i andra
personers verksamhet.. Revisorerna fick tillträde till
lokalerna men Å. infann sig inte. - Utredningen i*
ärendet hos JO visade bl.a. att den ene revisorn, B.,
i Å:s frånvaro hade bläddrat i dennes telefonregister
och att revisorerna hade samtalat med dem som arbetade
i lokalerna om verksamheten. Vidare hade de i revisionspromemorian
antecknat att de vid besök i verksamhetslokalerna
kunnat konstatera att några räkenskaper inte
syntes finnas där.

JO Nilsson konstaterade inledningsvis vid sin bedömning
av saken att revisorerna i det uppkomna läget bara hade
att vänta på Å. Deras uppdrag att utföra revision gav
dem inte befogenheter att företa något utan att företrädare
för bolaget var närvarande. JO fortsatte.

De borde därför inte ha inlåtit sig i samtal vid det
andra besöket den 13 september med dem som uppehöll sig •
i lokalerna om hur verksamheten där bedrevs och 3.
skulle avgjort ha avstått från att bläddra i Å:s telefonregister.
I revisionspromemorian har taxeringsrevisorerna
gjort ett konstaterande om att några räkenskaper
inte syntes finnas i lokalerna. Dessa omständigheter
sammantagna kan tyda på att de i rörelselokalerna
sökt göra vissa iakttagelser beträffande bolaget. Även
om jag kan ha förståelse för att revisorerna för sitt
uppdrag haft intresse av att få upplysningar om bolagets
verksamhet och räkenskaper och delta i samtal om verksamheten
i lokalerna konstaterar jag att de borde ha
avstått från att göra det. Ett vanligt taxeringsrevisionsuppdrag
måste klart hållas isär från en förrättning
enligt bevissäkringslagen med dess särskilda krav.
(Beslut 1981-11-16; dnr 2536-1979)

5.2.3 Vilka handlingar får granskas?

Läkare/tandläkare

Frågan om tillgången till läkares och tandläkares
patientkort behandlades i JO 1946 s. 152, 1947 s. 87
och 1948 s. 14. Sådana handlingar kan bli föremål för
granskning i samband med revision, jfr JO 1976/77
s. 259. Frågan om undantagande från revision av dessa
handlingar behandlades också i det sistnämnda ärendet
och i JO 1974 s. 439.

20 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr I

306

Internrevision

Även handlingar upprättade av ett bolags internrevisorer
skall enligt JO hållas tillgängliga för granskning
vid revision hos bolaget. JO hämtade i ärendet in
yttranden från Föreningen Auktoriserade Revisorer och
riksskatteverket, se JO 1978/79 s. 315.

5.2.4 Kvitto på mottagna handlingar

Att kvitto på mottagna handlingar, som skall granskas
vid taxeringsrevision, skall lämnas omedelbart vid
handlingarnas mottagande och inte först sedan de medtagits
till taxeringsrevisorns expedition framgår av
JO 1969 s. 365. Ordningsfrågor av detta slag har också
behandlats av JO Nilsson i ett annat ärende. (Beslut
1981-05-05; dnr 784-1979 m.fl.)

5.3 Granskningsmetoderna och utformningen av re vi

sionspromemorior

Ett ärende rörde kravet på saklighet i en revisionspromemoria
och lämpligheten av uttalanden i den om vissa
skatterättsliga frågor, JO 1978/79 s. 281. JO menade
att revisorn borde avhålla sig från att i promemorian
gå in på långtgående värderingar av materialet i bevishänseende
och att klar åtskillnad i promemorian borde
göras på objektiva konstateranden och subjektiva värderingar.
JO reagerade mot en del uttryckssätt i promemoriorna
som hade fört tanken till en rent straffrättslig
bedömning eller eljest varit insinuanta.

Vidare kritiserade JO att revisorn underlåtit att redovisa
vissa omständigheter till den enskildes förmån.

I ett ärende om den kommunale taxeringsrevisorns i
Uppsala Birger Eklunds arbetsmetoder behandlades åtskilliga
frågor om utformning av revisionspromemorior
och granskningsmetodik i samband med en serie revisioner
av företag i restaurangbranschen i Uppsala där bl.a.
bruttovinstberäkning av drycker och vissa maträtter
hade bedömts vara av stor betydelse. I ärendet kritiserade
JO Nilsson också det förhållandet att endast
en av de två revisorer, som gemensamt hade gjort en
revision av en skattskyldig, undertecknat promemorian
trots att medrevisorn hade en avvikande och för den
skattskyldige förmånligare inställning till materialet
än den som undertecknat promemorian. (Beslut 1981-05-05;
dnr 784-1979 m.fl.)

I samma ärende behandlade JO Nilsson också revisorns
åtgärd att som revisionsmedhjälpare anlita en person
som tidigare varit anställd hos den person som revisionen
gällde och som hade ett ekonomiskt mellanhavande
med denne som var ouppklarat och där de båda gjort polisanmälningar
mot varandra. JO diskuterade jävsaspekterna
i fallet, uttalade sig kritiskt mot förfarandet och lät
detta omfattas av ett åtal mot revisorn för myndighetsmissbruk.
Åtalet ogillades i denna del. - I samma situa -

307

tion begärde revisorn att den person, som var föremål
för granskningen,för revisionen, skulle lämna honom
underlaget för sin fordran på den person som nu biträdde
med revisionen. Kravet på att få in underlaget hade inte
saklig grund. JO åtalade revisorn för myndighetsmissbruk.
Ätalet bifölls.

I ett annat ärende behandlades lämpligheten av att
det i revisionqpromemorior hade gjorts anmärkningar mot
sådana formella brister i mervärdeskatteredovisningen
som att fakturamottagarens namn saknades eller var felaktigt
angivet. I sitt beslut (1981-09-14; dnr 2132-1980)
hänvisade JO Nilsson till anvisningarna till 16 § lagen
om mervärdeskatt och uttalade detta.

Gällande bestämmelser på det här området är klara.
Det åligger den mervärdeskatteregistrerade som i
sin deklaration yrkar avdrag för ingående skatt
att i bokföringen ha fakturor av vilka det framgår
att han är rätt mottagare. Regeln har givetvis
tillkommit av kontrollskäl. En skatterevisor som
framställer anmärkning i samband med en revision
på denna punkt har alltså lagens bestämmelser i
ryggen. Det här kravet på hur en verifikation skall
se ut bör emellertid inte drivas hur långt som
helst. Det måste räcka med uppgifter som på ett
betryggande sätt identifierar kunden. Tillämpliga
system för en sådan redovisning bör därför normalt
kunna accepteras även för mervärdeskatteredovisningen
och kontrollen av den, jämför FridolinHelmers,
Mervärdeskatten, 2:a uppl., s. 168.

Om en skatterevisor mot denna bakgrund gör anmärkningar
mot fel som närmast kan framstå som tillfälliga
och mot mindre misstag när det gäller
uppgiften om fakturamottagarens namn skulle detta,
som jag ser det, kunna ses som utslag av en
olämplig kitslighet och formalism. - Det jag nu
sagt ligger på ett allmänt plan. Jag går nu över
till det enskilda ärendet.

Anmälaren har i sitt svar på länsrevisorns yttrande,
såvitt jag förstår, medgivit att vissa fakturor
inte rörde det aktuella bolaget utan annat eller
andra bolag med samma intressenter och att därför
anmärkningen i den delen var befogad. I övrigt
menar han dock att anmärkningarna är överambitiösa.
Jag har översiktligt gått igenom de 20 revisionspromemorior
som har anknytning till ärendet.
Efter den genomgången har jag funnit att det inte
finns skäl för någon anmärkning mot revisorns sätt
att behandla frågan. Det har tvärtom förelegat skäl
som motiverat att man uppmärksammat underlaget för
yrkade avdrag för ingående mervärdeskatt. Jag delar
därför skattechefens uppfattning att anledning till
anmärkning mot sättet att genomföra skatterevisionen
hos bolaget inte föreligger.

308

5.4 Delgivning av revisionspromemoria m.m.

I ärendet om den kommunala taxeringsrevisorns i Uppsala
arbetsmetoder behandlade JO Nilsson också länsstyrelsens
sätt att sköta delgivningen med den skattskyldige
av en revisionspromemoria som upprättats av den kommunale
taxer ingsrevrsorn. JO kritiserade länsstyrelsens
åtgärder som bl.a. innebar att det inte framgick att
det var länsstyrelsen som stod för delgivningsåtgärderna
och att det var dit ett svar med ev. erinringar borde
sändas. (Beslut 1981-05-05; dnr 784-1979 m.fl.)

5.5 Bemötande av den skattskyldiges erinringar m.m.

I JO 1974 s. 448 var förhållandena dessa. Sedan den
skattskyldige (åkeriägare med oljedistribution) hade
fått del av revisionspromemorian riktade han allvarliga
anmärkningar mot den. Hans anmärkningar var preciserade.
De innehöll uppgifter om namn och adress för vissa
kunder samt om betalningsdag och belopp i de fall då
i promemorian påstått undanhållet belopp enligt den
skattskyldiges mening i själva verket var bokfört. Vidare
angav den skattskyldige dels de transaktioner som
han alls inte haft att göra med, dels ett antal fall där
den påstådda kunden sagt sig inte kunna vitsorda att
han köpt någon olja av den skattskyldige. Riktigheten
av uppgifterna undersöktes inte av revisorn genom ny
genomgång av räkenskaperna eller stickprovsvisa kontakter
med de kunder som skulle ha förnekat att de köpt
någon olja. I stället skrevs i tilläggspromemorian bara
att den skattskyldiges uppgifter betvivlades. Vidare
gjordes, enligt JO, flera insinuanta och i sammanhanget
irrelevanta anmärkningar om den skattskyldiges bokföring
tidigare år. - Senare gjord utredning visade att flera
av den skattskyldiges anmärkningar mot promemorian i
sak var befogade. Taxeringsintendenten satte sedan i
anledning härav ned sitt yrkande hos prövningsnämnden.

- JO åtalade revisorn för tjänstefel, liksom den taxeringsintendent
som enligt JO underlåtit att hos prövningsnämnden
bemöta den skattskyldiges nya uppgifter. Tingsrätten
ogillade åtalet. Rätten konstaterade dock "viss
försummelse". - JO fann inte tillräckliga skäl att överklaga
domen.

I JO 1978/79 s. 320 gällde frågan - som är av visst
intresse i detta sammanhang - en funktionär hos taxeringsnämnden
som hade ansett sig förhindrad att ta del
av räkenskapsmaterial som erbjudits av den skattskyldige
till bemötande av en ifrågasatt skönstaxering. JO konstaterade
att den skattskyldige tidigare i ärendet hade
lämnat sin deklaration och besvarat en relativt detaljerad
förfrågan från nämndens sida. JO menade att det
sedan inte var så konstigt om den skattskyldige ville
åberopa sina räkenskaper. Det tedde sig enligt JO
direkt stötande att man vägrade ta del av materialet.
Nämnden borde enligt JO granska materialet så långt att
den kunde bilda sig en uppfattning om det berättigade
i att frångå deklarationen. Det fick dock inte bli tal
om att genomföra en formlig taxeringsrevision.

309

I ett ärende kritiserade JO Nilsson allvarligt en taxeringsrevisor
och en taxeringsintendent för vissa fel.
Revisorn hade i ett yttrande påstått sig ha tillgång
till "tillgänglig statistik rörande andra företag inom
branschen" som visade att det förekom bruttovinster
med viss procentsats. Det framkom dock senare i taxeringsprocessen
att vad det var fråga om var ett material
som inte kunde anses som en bruttovinststatistik.

JO menade att revisorn helt borde ha avhållit sig från
bruttovinstresonemang i ärendet. Revisorns och taxeringsintendentens
ovillighet att öppet redovisa underlaget,
trots att den skattskyldige flera gånger uttryckligen
begärde det, kritiserades av JO, som också pekade på
att bristerna i handläggningen hade kunnat leda till
onödiga processkostnader både för den skattskyldige
och för statsverket. (Beslut 1981-06-22; dnr 507-1979)

5.6 Punktskatter, kilometerskattegranskning m.m.

I ett ärende uppmärksammade JO Nilsson vissa brister i
den lagtekniska utformningen av kontrollbestämrnelserna
i fråga om punktskatter, särskilt vägtrafikskatt. JO
överlämnade sitt beslut till bl.a. budgetdepartementet
och tre olika utredningar som arbetade med frågorna.
(Beslut 1981-06-22; dnr 1385-1979)

6 TAXERINGSVITE

Ärenden om taxeringsvite var tidigare vanliga hos JO,
se JO 1961 s. 389, 1962 s. 451 och 453, 1964 s. 569 och
572, 1966 s. 621 och 627 samt 1967 s. 542.

7 BEVISSÄKRINGSLAGEN

7.1 Inledning

Bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen
innehåller detaljerade regler om förutsättningarna
för och genomförandet av säkringsåtgärder enligt
lagen. I två ärenden har JO Nilsson tagit upp olika
frågor om lagens tillämpning. (Beslut 1981-11-11 och
1931-11-26; dnr 1035-1980 resp. 596-1980) JO:s iakttagelser
och synpunkter på bevissäkringslagens tillämpning
i de i detta sammanhang aktualiserade avseendena
har tagits in i det följande.

7.2 Eftersökning i verksamhetslokal; begreppet

"uppdrag för den granskade i dennes verksamhet"
(6 §)

7.2.1 Bestämmelserna

Bevissäkringslagen är tillämplig vid revision enligt
taxeringslagen (1956:623). En av säkringsåtgärderna
enligt bevissäkringslagen är eftersökning. Den sker
genom att bevismedel (räkenskapsmaterial m.m.) efterforskas
i förvar eller utrymme. Med förvar förstås enligt

310

lagen skåp, låda, väska, pärm, kuvert och liknande anordning,
som kan tillslutas. Med utrymme avses lokal
och liknande avgränsat utrymme. Beslut om eftersökning
i utrymme får fattas bl.a. om det finns grundad anledning
antaga att den granskade inte endast tillfälligt
använder utrymmet för sin verksamhet eller att utrymmet
yrkesmässigt användes av annan än den granskade, som
har uppdrag för den granskade i dennes verksamhet, samt
risk föreligger att bevismedel kommer att undanhållas
eller förvanskas. Samma villkor gäller för beslut om
eftersökning i förvar som påträffas i nu nämnt utrymme.
Innan beslut om eftersökning verkställs skall den granskade
och annan hos vilken verkställighet skall ske beredas
tillfälle att inställa''sig till förrättningen.

Vid verkställighet av eftersökning i utrymme får även
förvar som påträffas där genomsökas. Verkställighet
skall genomföras så att den innebär minsta möjliga
olägenhet för den som berörs av förrättningen. Det är
granskningsledaren som får besluta om eftersökning i
verksamhetslokal. Eftersökning får även ske om det
finns grundad anledning antaga att bevismedel finns i
annat utrymme eller förvar än som nu behandlats
och risk föreligger att bevismedlet kommer att undanhållas
eller förvanskas. I dessa fall av eftersökning
fordras beslut av länsrätt, som fattar sitt beslut på
skriftlig framställning av granskningsledare. (Se 1,

2, 3, 6, 14 och 15 §§ bevissäkningslagen).

7.2.2 Förhållandena i ärendet

I ett ärende var förhållandena dessa. En person, D.,
var revisor i ett aktiebolag. Bolaget försattes i
konkurs i november 1979. Vid ett därefter gjort besök
hos D. i en lägenhet på X-gatan 32 hade två taxeringsrevisorer
konstaterat att D. utan något egentligt skäl
inte ville lämna ifrån sig räkenskapsmaterialet avseende
bolaget. Därefter beslöt en granskningsledare
om eftersökning av materialet hos D. i lägenheten.

7.2.3 JO:s bedömning

Utredningen visar ostridigt att D. hade använt lägenheten
på X-gatan 32 yrkesmässigt i vart fall till ingången
av år 1980. Revisorernas redogörelse för besöket
i lägenheten och vad som i övrigt har kommit fram ger
inte vid handen annat än att D. ännu i samband med
eftersökningen normalt utförde arbete i sin verksamhet
där. Jag finner också att granskningsledarna gjorde en
riktig bedömning, när de fann att det förelåg risk att
räkenskapsmaterialet skulle komma att undanhållas. Den
omständigheten att D. hade sagt att han inte förvarade
bolagets handlingar i lägenheten utgjorde inte heller
något hinder för beslutet.

Den tredje förutsättningen för beslutet var att D.
hade uppdrag för bolaget i bolagets verksamhet. Av
förarbetena till bevissäkringslagen (prop. 1975/76:11
s. 132) framgår att det skall vara fråga om ett upp -

311

drag, som föreligger när granskningen sker- D:s uppdrag
för bolaget måste dock, som jag ser det, anses
ha upphört i och med konkursbeslutet.

Förutsättningarna för beslutet om eftersökning brast
alltså på denna tredje punkt. Situationen var i stället
sådan att villkoren för beslut om eftersökning hos D.
skulle ha prövats av länsrätten efter framställning dit
(jfr 6 § andra stycket och 15 § första stycket bevissäkringslagen)
. - JO utgick från att granskningsledarna
helt enkelt inte hade tänkt på den särskilda situation
som konkursbeslutet hade medfört och nöjde sig med det
gjorda påpekandet. (Beslut 1981-11-26; dnr 596-1980.

Jfr ovan avsnitt 5.2.1)~

7.3 Villkor för verkställighet, kravet på särskilt

tillkallat vittnes närvaro

7.3.1 Bestämmelserna

Innan beslut om eftersökning verkställs skall den
granskade enligt 9 § första stycket bevissäkringslagen
beredas tillfälle att inställa sig till förrättningen.

Om den granskade inte utan nämnvärt uppskov kan kallas
till förrättningen eller inställa sig vid denna, får
enligt andra stycket i samma § verkställighet ändå
ske under förutsättning att särskilt tillkallat vittne
är närvarande.

7.3.2 Förarbetena

Av departementschefens uttalanden i förarbetena till
lagen (prop. 1975/76:11 s. 136-137, 143) framgår detta.
Den granskade skall beredas tillfälle att närvara även
om förrättningen inte äger rum i hans egna lokaler. Vid
eftersökning hos den granskades revisor i den senares
verksamhetslokaler måste alltså både revisorn och den
granskade i princip ges möjlighet att inställa sig.

Om den granskade är juridisk person är det tillräckligt
att någon legal ställföreträdare är närvarande. Det
bör normalt vara tillräckligt att förrättningsmannen
först på platsen för verkställigheten tar direkt personlig
kontakt med berörda personer eller söker komma
i förbindelse med dem. Det ankommer på förrättningsmannen
att konstatera om hinder föreligger för verkställighet
i enskild parts frånvaro. Sker verkställighet
i enskild parts frånvaro måste särskilt tillkallat
vittne vara närvarande under förrättningen. Med uttrycket
"särskilt tillkallat vittne" markeras att biträde till
granskningsmannen eller förrättningsmannen inte kan
fungera som vittne. I stället skall tillkallas någon
som inte är direkt inblandad i granskningsärendet på
det allmännas sida. Många gånger torde saken kunna
lösas genom att någon familjemedlem eller anställd förklarar
sig villig att fungera som vittne.

312

7.3.3 JO Nilssons synpunkter

JO Nilsson har funnit anledning att, sedan han prövat
vissa ärenden om bevissäkringslagens tillämpning,
lägga ytterligare synpunkter på vissa handläggningsfrågor
i sammanhanget. Här behandlas kravet på vittnes
närvaro i en verkställighetssituation.

Följande fall skall diskuteras. Kronofogdemyndigheten
verkställer på granskningsledarens begäran ett beslut
om eftersökning hos det granskade bolagets revisor i
dennes verksamhetslokal. Under förrättningen i lokalen
är följande fem personer närvarande: bolagets revisor,
två granskningsledare som har befattning med ärendet,
en taxeringsrevisor som förordnats att utföra taxeringsrevision
och en förste kronoassistent. Kronofogdemyndigheten
utfärdar bevis om verkställighet av eftersökningen.
Av beviset framgår att varken företrädare för
bolaget eller vittne enligt 9 § andra stycket bevissäkringslagen
har varit närvarande.

När ett fall som detta bedöms inställer sig först
denna fråga: Bereddes bolaget tillfälle att inställa
sig till förrättningen? Ansvaret för att de processuella
förutsättningarna för verkställighet föreligger ankommer
på kronofogdemyndigheten. Det är alltså den förrättningsman
som företräder den myndigheten som har att
pröva om hinder för förrättningen i den aktuella situationen
föreligger eller inte. Är det så att den granskade
inte har kallats - det räcker inte att revisorn är
närvarande - brister förutsättningarna för verkställighet
om det inte är fråga om en sådan undantagssituation
där den granskade inte kan kallas "utan nämnvärt uppskov".
Låt oss dock anta att det är fråga om en sådan
situation; innebörden av uttrycket klarläggs i anf.
prop. s. 137. Nästa fråga blir då: Var särskilt tillkallat
vittne närvarande? Beviset utvisar inte att så var
fallet. Ingen av de närvarande personerna (revisorn
eller tjänstemännen) kunde heller fungera som sådant
vittne. Förutsättningarna för verkställighet är då inte
uppfyllda och kronofogdemyndigheten har inte iakttagit
lagens krav.

Låt oss nu ändra exemplet så att det är granskningsledaren
som själv avser att verkställa förrättningen.

Den situationen tas upp i följande avsnitt 7.4.

7.4 Granskningsledares behörighet att verkställa

beslut

7.4.1 Bestämmelserna

Enligt 15 § andra stycket bevissäkringslagen beslutar
granskningsledare om säkringsåtgärd i verksamhetslokaler
m.m. Granskningsledaren har enligt 16 § andra stycket
samma lag också rätt att verkställa sådant beslut under
förutsättning att det kan ske obehindrat. Beslut om
bl.a. eftersökning får granskningsledaren dock enligt
samma bestämmelse verkställa endast i närvaro av den

313

som berörs av förrättningen eller någon som kan anses
företräda denne. Brister dessa förutsättningar
får man falla tillbaka på huvudregeln ora verkställighet,
dvs. det blir kronofogdemyndigheten som verkställer
beslutet (se 16 § första stycket bevissäkringslagen).
Observera i sammanhanget regeln om särskilt tillkallat
vittne, se avsnitt 7.3.1.

7.4.2 Förarbetena

I förarbetena till bevissäkringslagen (prop. 1975/76:

II s. 142-143) säger departementschefen när det gäller
frågan om verkställighet kan ske "obehindrat" följande.

Behörighetsreglerna skall inte förstås så som om
det föreligger någon skyldighet för granskningsmannen
att vara förrättningsman så snart de lagliga
förutsättningarna härför finns. Granskningsmannen
har alltid möjlighet att begära kronofogdemyndighets
medverkan. En allmän riktpunkt
bör vara att granskningsman verkställer beslut
endast i okomplicerade situationer.

En ovillkorlig förutsättning för att granskningsman
skall få verkställa beslut är att förrättningen
kan genomföras "obehindrat". Varje fysiskt
motstånd - även passivt motstånd av sådan art -från någon som är närvarande vid förrättningen
medför ett absolut hinder för verkställighet genom
granskningsmans försorg. Även hot om våld eller
motstånd bör medföra att granskningsmannen avstår
från att själv söka genomföra förrättningen. Om
den enskilde inte motsätter sig att granskningsmannen
påbörjar förrättningen, bör han kunna inleda
verkställighetsåtgärder. Om den enskilde därefter
börjar göra mer allvarliga erinringar beträffande
granskningsmannens sätt att genomföra
verkställigheten, bör denne dock genast avbryta
förrättningen och tillkalla personal från kronofogdemyndigheten.

I propositionen s. 139 säger departementschefen vidare.

I de situationer där granskningsmannen fungerar som
förrättningsman kan fysiskt våld inte komma i
fråga. Självfallet äger förrättningsmannen - oavsett
om han är granskningsman eller tillhör krono- ■
fogdemyndighetens personal - flytta möbler och
andra tillhörigheter under verkställighetens genomförande.
Såsom utredningen framhållit är emellertid
situationen inte sällan labil vid mera omfattande
förrättningar, varför det redan av det
skälet oftast är mest lämpligt att redan från början
låta kronofogdemyndigheten verkställa ingripande
beslut.

314

I fråga om kravet att den som beröres av förrättningen
skall vara närvarande när granskningsman verkställer
beslut om eftersökning säger departementschefen i
propositionen (s. 143).

Ett villkor för att granskningsman skall få verkställa
beslut om försegling eller eftersökning
är att förrättningen sker i närvaro av den som
berörs härav eller någon som kan anses företräda
denne. I första hand skall vara närvarande de personer
som avses i 10 § första stycket. Däri inbegrips
legal ställföreträdare. Med uttrycket
"någon som kan anses företräda" sådan person menas
till en början någon som bef ullmäk-tigats att
företräda enskild part vid förrättningen. Skriftlig
fullmakt behöver inte finnas. Det är fullt tillräckligt
att förrättningsmannen på något sätt -t.ex. genom ett telefonsamtal med huvudmannen -får bekräftat att vederbörande äger företräda parten.
Även personer som saknar sådant formellt
uppdrag att tillvarata huvudmannens intressen kan
emellertid anses om företrädare i lagrummets mening.
Hit bör i regel räknas exempelvis vuxna
familjemedlemmar men även anställda som i sin
tjänst sköter huvudmannens ekonomiska angelägenheter
såsom ekonomichef, kamrer eller personer
med liknande centrala arbetsuppgifter. Under
vissa förutsättningar torde också andra kategorier
anställda kunna betraktas som företrädare.
Portvakt, städerska, växeltelefonist etc. bör dock
inte innefattas i det företrädarbegrepp, som avses
i lagrummet.

7.4.3 JO Nilssons synpunkter

JO Nilsson har funnit anledning att, sedan han prövat
vissa ärenden om bevissäkringslagens tillämpning, lägga
ytterligare synpunkter på vissa handläggningsfrågor i
sammanhanget. Här behandlas förutsättningen att verkställigheten
kan ske obehindrat.

Följande fall skall diskuteras. Eftersökning har ägt
rum hos X. i dennes bostad. Därefter sker eftersökning
beträffande X. i dennes revisors, Yrs, verksamhetslokaler.
Vid förrättningens början är både X. och Y.
närvarande. Granskningsledaren verkställer själv eftersökningen.
Förrättningen inleds kl. 10.00. Efter en
timme avlägsnar sig X. Förrättningen fortgår till kl.
14.00. I det bevis om verkställighet som granskningsledaren
sedan utfärdar finns inte någon företrädare
för X. antecknad. Handlingarna i övrigt visar inte
heller att X. befullmäktigat någon att företräda honom.

När ett fall som detta bedöms bör först konstateras att
de berörda enskilda är närvarande vid förrättningens
början. Granskningsledaren kan därför själv inleda verkställandet
av eftersökningen och fullfölja den så länge
det kan ske obehindrat. I det läge X. avlägsnar sig utan
att någon som kan anses företräda honom finns närvarande

315

kvar måste granskningsledaren genast avbryta förrättningen
och tillkalla personal från kronofogdemyndigheten,
som sedan får avgöra om förrättningen skall
återupptas och verkställigheten fortsätta. Om så sker
blir det en första uppgift för kronofogdemyndighetens
personal att tillkalla ett vittne att närvara under
den fortsatta förrättningen. - Mot bakgrund av det nu
sagda är det många gånger, när en förrättning inte
kan förväntas bli okomplicerad, bäst att kronofogdemyndigheten
anlitas för verkställigheten av en förrättning
redan från början.

7.5 Frågor om förrättningsmannens uppträdande i

samband med eftersökning

7.5.1 Inledning

I bevissäkringslagen finns,förutom de bestämmelser som
reglerar förfarandet närmare, också en allmän regel
som tar sikte bl.a. på förrättningsmannens allmänna
uppträdande. I lagens 14 § sägs bl.a. att verkställighet
skall genomföras så att den innebär minsta möjliga
olägenhet för den som berörs av förrättningen.

I anslutning till denna bestämmelse kan här hänvisas
till följande uttalanden av JO Nilsson. (Beslut 1981?--11-26;:
dnr 596-1980)

7.5.2 Legitimering, presentation

En person klagade till JO över förrättningsmännens
uppträdande i samband med en förrättning och bl.a.
över att de inte hade legitimerat sig. JO uttalade
detta.

Det är klart att en förrättning av det här slaget
medför vissa olägenheter för den som utsätts för
den. Naturligtvis bör man se till att verkställigheten
tilldrar sig minsta möjliga uppmärksamhet
från utomståendes sida eller annan olägenhet för
den som berörs av förrättningen. - - - Det är
i en situation som den aktuella självklart att
myndighetspersoner om det begärs legitimerar sig
och att de i allt fall talar om vad de heter,
från vilken myndighet de kommer och vilka uppgifter
de har. Den enskilde bör på det sättet få klart
för sig bl.a. att det är tjänstemannen från kronofogdemyndigheten
som svarar för verkställigheten
och som beslutar om det praktiska genomförandet.

7.5.3 Eftersökning hos uppdragstagare, bör beslut om
taxeringsrevision hos denne personligen lämnas
över under förrättningen?

Utgångspunkten är detta fall. X. har en bokföringsbyrå
och är bl.a. revisor i ett aktiebolag. X. driver sin
verksamhet i en lägenhet. Beslut har fattats om eftersökning
av bolagets räkenskapshandlingar hos X. i lägenheten.
Vidare har ett beslut fattats om taxerings -

316

revision hos X. personligen. Samma granskningsledare
och taxeringsrevisor, Y., har förordnats att genomföra
uppdragen. Förrättningen enligt bevissäkringslagen
inleds och granskningspersonalen söker i lägenheten
efter bolagets räkenskapshandlingar. Under förrättningen
överlämnar Y. beslutet om taxeringsrevision
till X. X. upplyser då att hans egna räkenskaper inte
finns där. Eftersökningen av bolagets räkenskaper fortgår
.

JO uttalade i ärendet att det var olämpligt att överlämna
revisionsbeslutet under pågående förrättning.

JO menade att beslutet om revisionen hos X. borde ha
delgivits honom före (i god tid innan eller omedelbart
före) beslutet om eftersökning av andras räkenskaper
hos honom så att länsstyrelsen hade fått klart för sig
om X. frivilligt avsåg att lämna ifrån sig sina egna
räkenskaper eller inte innan man gick över till en
bevissäkringsförrättning. Bakom detta påpekande från
JO:s sida ligger tanken att granskningsarbetet inte
får bedrivas så att den enskilde kan få grund att tro
att en taxeringsrevisor går utöver sina befogenheter
enligt taxeringslagen genom att utöva sina mera långtgående
befogenheter som granskningsledare enligt bevissäkringslagen.
Arbetet måste bedrivas strängt objektivt
och olika typer av myndighetsåtgärder måste, även om
de aktualiseras samtidigt, genomföras var och en under
sina villkor.

7.6. Underrättelse om beslut och verkställighet

7.6.1 Allmänt

Granskningsledare får verkställa beslut om eftersökning
i de fall det kan ske obehindrat, jfr avsnitt
7.4.1. I övrigt verkställer kronofogdemyndighet beslut
om säkringsåtgärd. Detta sker på begäran av granskningsledare.
- Beslut om säkringsåtgärd upprättas skriftligt
och lämnas senast vid förrättningen för verkställighet
mot bevis till den granskade och annan, hos vilken
verkställighet sker. Kan beslutet inte överlämnas vid
förrättningen, skall det delges genom granskningsledarens
försorg. Bevis om beslutsunderrättelsen skall i
förekommande fall tillställas länsrätten. Om verkställighet
av beslut om säkringsåtgärd skall utfärdas bevis.
Vad nyss sagts äger motsvarande tillämpning på
sådant bevis. Bevis om verkställighet av beslag skall
innehålla förteckning över beslagtagna bevismedel.

(Se 16, 23 och 24 §§ bevissäkringslagen).

JO Nilsson har diskuterat har dessa.expeditionella
frågor skall skötas i två skilda situationer, eftersökning
i bostad resp. verksamhetslokal. (Beslut 1981—
11-11; dnr 1035-1980)

317

7.6.2 Verkställighet i bostad

I det aktuella fallet ägde - efter beslut av länsrätten
- eftersökning enligt bevissäkringslagen rum i en persons
bostad. Vid detta tillfälle skulle kronofogdemyndighetens
personal i bostaden även verkställa ett
beslut om betalningssäkring hos samma person. Förrättningarna
genomfördes och granskningsledaren tillställde
länsrätten bevis om att länsrättens beslut lämnats till
den enskilde. Granskningsledaren uppgav i beviset att
beslutet verkställdes av två namngivna tjänstemän hos
kronofogdemyndigheten. Granskningsledaren utfärdade
också själv bevis om verkställighet av beslutet om
säkringsåtgärd och angav i beviset skattemyndigheten
som berörd myndighet. Kronofogdemyndigheten sade sedan
i sitt yttrande till JO bl.a. att tjänstemännen från
den myndigheten verkställde beslutet om betalningssäkring
men att de inte deltog i verkställigheten
enligt bevissäkringslagen och att någon begäran om
detta inte hade lämnats till myndigheten. Även riksskatteverket
(RSV) yttrade sig i ärendet.

JO uttalade detta om handläggningen.

Myndigheterna har alltså haft delade meningar om vem
egentligen som verkställde eftersökningen. Enligt
bevissäkringslagens regler är det endast kronofogdemyndigheten
som kan verkställa ett beslut om eftersökning
i privatutrymme. Personal från den myndigheten
fanns också på plats vid förrättningen. Det är klarlagt
att de vid samma tillfälle verkställde ett beslut
om betalningssäkring mot Sen enskilde)* För kronofogdemyndighetens
medverkan vid verkställighet enligt bevissäkringslagen
räcker det med en muntlig hemställan från
granskningsmannen. Jag ifrågasätter inte granskningsledarens)
uppgift - - - att han begärt att kronofogdemyndigheten
skulle verkställa beslutet. Utredningen
ger också vid handen att Jian)var av den uppfattningen,
att representanterna för kronofogdemyndigheten verkställde
besluten enligt såväl betalningssäkrings- som
bevissäkringslagen, medan de sistnämnda inte tycks ha
tänkt på annat än att de verkställde beslutet om betalningssäkring.
De olika uppfattningarna kom fram
först när bevis om verkställighet av eftersökningen
skulle utfärdas vid förrättningen.

Det är naturligtvis illa att den här situationen uppkom.
Som granskningsledaren) själv har påtalat är det
granskningsledaren som har det yttersta ansvaret även
vid förrättning som företas under medverkan av krono-fogdemyndighet.
Han får därför ta på sig ansvaret för
det inträffade. Exakt vad som brustit är svårt att
bedöma, men det ligger nära till hands att anta att
(granskningsledaren) inte hade gjort tillräckligt klart
för kronofogdemyndighetens personal att de även anlitades
för att verkställa eftersökningen - - -.

När det gäller frågan om vilken myndighet som skall
utfärda bevis om verkställighet av beslut om säkrings -

318

åtgärd delar jag RSV:s uppfattning att detta är en uppgift
för den verkställande myndigheten. När kronofogdemyndighet
verkställer beslut om säkringsåtgärd svarar
den myndigheten för att de processuella förutsättningarna
för verkställighet föreligger och beslutar om förrättningens
praktiska genomförande. Det ligger då också
närmast till hands att beviset utfärdas av kronofogdemyndigheten.
Hos den myndigheten skall, som jag ser
det, självfallet också finnas dokumentation om tjänsteåtgärderna.
RSV har upplyst att man numera tillämpar
rutinen att beviset utfärdas av kronofogdemyndigheten
när den myndigheten sköter verkställigheten. I det här
fallet borde alltså inte (granskningsledaren) ha utfärdat
beviset om verkställighet. Jag nöjer mig med att konstatera
detta.

7.6.3 Verkställighet i verksamhetslokal

Det aktuella ärendet gällde de expeditionella rutinerna
kring utfärdande och bevis om verkställighet av beslag.
Sådant bevis skall innehålla förteckning över beslagtagna
bevismedel. Förhållandena i ärendet var dessa.

Granskningsledaren, X.,„ beslutade om
eftersökning i ett bolags kontorslokaler. Ändamålet
med åtgärden var att efterforska handlingar om en persön
YJ. bolagets utrymmen och förvar. Beslutet om eftersökning
upprättades på en särskild upptryckt blankett
(RSV 6581). Under förrättningen, som verkställdes av
X. själv,, påträffades handlingar om Y. X. fattade då
ett beslut om beslag på en för det ändamålet särskild
blankett (RSV 6582). I beslutet redogjorde X. för de
handlingar som beslutet avsåg. X. har sedan samma dag
utfärdat ett bevis om verkställighet av säkringsåtgärd
på en i förväg upptryckt blankett (RSV 6583). Han antecknade
i beviset att beslut om eftersökning och om
beslag hade verkställts. Av beviset framgår att de
två sistnämnda besluten inte fogats som bilagor till
beviset.

JO uttalade detta i sin bedömning av förfarandet.

Bevis om verkställighet av beslag skall enligt 24 §
andra stycket bevissäkringslagen innehålla bl.a. förteckning
över beslagtagna bevismedel. X. har i sitt
yttande hit sagt att dokumenteringen av beslagtagna
bevismedel skett på beslutsblanketten. Han har vidare
sagt, att det skulle räcka med förteckning på beslutsblanketten,
eftersom Y. var närvarande på förrättningsplatsen.
X. har slutligen anmärkt, att Y. ungefär en
och en halv månad efter förrättningen delgavs såväl
besluten som beviset. RSV har bl.a. sagt, att det i
bevissäkringslagen inte föreskrivs hur eller på vilket
sätt förteckningen skall vara upprättad och att det
därför måste finnas möjlighet att ta in förteckningen
som bilaga till beviset om verkställighet. RSV menar
vidare att bilagan bör kunna utgöras av den blankett
som innehåller beslutet om beslag, om de beslagtagna
bevismedlen har förtecknats på beslutsblanketten. RSV

319

anser att så har skett i detta fall samt att sambandet
mellan beslut och verkställighet framgår av de likalydande
diarienumren.

Jag vill anmärka att Y., enligt vad X. själv uppgivit,
hade lämnat förrättningsplatsen redan ungefär en timme
innan de sedermera beslagtagna handlingarna påträffades.
Vidare delar jag inte RSV:s uppfattning att blanketten
för beslut om beslag (RSV 6582) är lämplig som
bilaga till ett bevis om verkställighet som utfärdats
på bevisblanketten (RSV 6583) . Jag återkommer till
detta i nästa stycke. Inte heller framgick det, som
jag redan påpekat, av beviset om verkställighet att
beslutet om beslag utgjorde en bilaga till beviset.

Enda sambandet som finns är diarienumren. Det kan inte
vara tillräckligt för att anse beslutet som en bilaga
till beviset. Bestämmelserna i 24 § andra stycket bevissäkringslagen
har därför inte uppfyllts i detta fall.

Jag förstår inte varför X. har krånglat till frågan
om utfärdande av bevis. Den blankett (RSV 6582) som X.
använde för beslutet om beslag är utformad så att den
även kan användas för att utfärda bevis om verkställighet
av beslutet. Beviset kunde således ha tecknats på
samma blankett som X. redan hade använt för beslutet
om beslag. Genom blankettens utformning skulle X. på
det viset ha kunnat uppfylla bevissäkringslagens krav
på denna punkt. Den blankett (RSV 6583), som X. använde
sig av för att utfärda bevis om verkställighet,
lämpade sig i detta fall endast beträffande eftersökningen.
Som blanketten är utformad borde X. ha fogat
beslutet om eftersökning som bilaga 1 till det beviset.

Jag vill påpeka för X. att det, när det gäller för den
granskade så ingripande beslut som säkringsåtgärd
enligt bevissäkringslagen, är viktigt att de formella
krav som ställs på granskningsmannen uppfylls.

7.7 JO Nilssons avslutande synpunkter

JO Nilsson anför i anledning av det som har redovisats
under avsnitten 7.2 - 7.6 sammanfattningsvis detta.

De olika situationer där bevissäkringslagen skall
tillämpas som beskrivits i dessa avsnitt belyser klart
och tydligt att bevissäkringslagen innehåller en komplicerad
reglering. Bestämmelserna skall tillämpas av
tjänstemän från olika myndigheter som har att fullgöra
olika kvalificerade funktioner i sammanhanget.

Dessa bestämmelser skall tillämpas i mycket känsliga,
ibland dramatiska situationer som fordrar både fasthet
och lyhördhet för de rättsskyddsbehov som föreligger.
Det är stora krav som måste ställas på de
tjänstemän som ansvarar för åtgärderna. Jag är inte
beredd att, med utgångspunkt i det material som jag
hittills har tagit del av, göra några mera ingående
uttalanden om lagens regler och dess tillämpning. Jag
vill dock understryka vikten, av att förrättningar
enligt bevissäkringslagen föregås av noggrann planering
i samråd mellan de tjänstemän som skall delta så

320

att var och en inför förrättningen är klar över sin
roll och sina befogenheter i de olika situationer sora
kan tänkas uppkomma när förrättningen verkställs.
Detta kan fordra ett sammanträde där länsstyrelsens
och kronofogdemyndighetens ansvariga och i förrättningen
deltagande personal gemensamt går igenom den
aktuella arbetsuppgiften.

8 ÅTALSFRÅGOR, FÖRUNDERSÖKNING M.M.

8.1 Otillbörligt åtalshot

JO har i två fall (JO 1978/79 s. 307 och JO Nilsson

i beslut 1981-05-05; dnr 734-1979 m.fl.) betonat att

påpekanden om straffrättsliga konsekvenser i en diskussion
mellan den skattskyldige och företrädare för
skattemyndigheten kan vara att se som otillbörlig påtryckning
.

8.2 Åtalsanmälan

JO kritiserade dröjsmål med åtalsanmälan från skattemyndigheternas
sida i JO 1967 s. 544.

I JO 1978/79 s. 257 behandlades förfarandet med s.k.
förgranskningspromemorior som underlag för åtalsanmälningar.
- JO diskuterade i sammanhanget frågan om kartläggning
och planering inför revision och tidpunkten
när revisionsförordnande senast bör utfärdas.

I JO 1978/79 s. 267 kritiserades riksskatteverket för
att verket hade gjort åtalsanmälan om valutabrott i
stället för att låta riksbanken bedöma saken.

Riksskatteverkets nya rutiner för åtalsanmälningsärenden
behandlades i JO 1978/79 s. 308.

I sitt beslut om den kommunale taxeringsrevisorn i
Uppsala kritiserade JO Nilsson revisorn för att revisorn
själv, trots bestämmelsen i 43 § taxeringskungörelsen,
med förbigående av skattechefen i länet,
gjorde åtalsanmälan om misstänkt brott mot skattebrottslagen.
(Beslut 1981-05-05; dnr 784-1979 m.fl.)

8.3 Annan anmälan

I JO 1978/79 s. 200 redovisas ett av JO väckt åtal för
tjänstefel mot en tjänsteman, domare i länsskatterätt
och ordförande i ett riksbankens avdelningskontor, för
att han med åsidosättande av sin tystnadsplikt överlämnat
vissa uppgifter från riksbanken till revisionsenheten
hos en länsstyrelse. Uppgifterna låg sedan till
grund för en åtalsanmälan mot en skattskyldig. JO:s
åtal bifölls.

321

8.4 Samarbetet skatterevisor - polis/åklagare

I ett ärende behandlade JO flera frågor om dels revisorernas
kontakter och samarbete med polis- och åklagarmyndigheter,
dels revisorernas medverkan vid polisingripanden
och polisförhör, JO 1978/79 s. 269 och 277.

8.5 Förtur i skattemål där brottsutredning före ligger JO

krävde i JO 1961 s. 493 en reglering av förtursbehandlingen
av skattemål i de fall brottsutredning/åtal
i fråga om skattebrott samtidigt förelåg.

8.6 Övrigt

I JO 1959 s. 391 behandlades ett fall där en läkare
hade fällts till ansvar för vårdslös deklaration och
där åtalet byggt på, av skattemyndigheterna okontrollerade,
hos sjukkassan gjorda felaktiga summeringar
av sjukkassekvitton. Domen i brottmålet undanröjdes.

JO kritiserade skattemyndigheterna allvarligt för det
inträffade.

Sökordsregister

anmaning
anmälan
anonymi tet
anteckningar
behörighet, lokalt
" , person

, tid

bemötande av erinringar

besiktning

besök

bevis om verkställighet

bevissäkring

bostad

bruttovinstberäkning
delgivning
delpromemoria
eftergranskning
efter sökning
erinringar
fakturor
felsummering
formella brister
fysisk person
fåmansfötetag
för frågan
förgranskningspromemoria
förhör
förtur

granskningsledare
granskningsmetoder
hot

1 internrevision

21 jäv 7

2 kilometerskatte 3

granskning 4,10

4 kommunal taxerings4
revisor 2,4

3 kommunicering 2

9 konkurs 5,11

kontrolluppgi ftsrevision
4

kronofogdemyndighet 13,18
kvitto på mottagna
handlingar

legitimering 1

lokal behörighet
löpande räkenskapsår

medhjälpare
9 medrevisor
8 mervärdeskatt

22 närvaro 6,1
8 partsinsyn

4 patientkort

4 polis 22

1 ,2 presentation 16

21 punktskatter 10
2 restaurangbranschen 7

22 revisionsbiträde/

13,17 -medhjälpare 7

6,7 revisionsförord2,
21 nande 3,4,16

2,3,6
2,6
13,18,19
10
18
7 ,10
9
3
2

10,13,16,18

21 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

322

revisionspromemoria	7
saklighet	7,9
samverkan	20,22
sekretess	21
skattebrottmål	32
syn	2,3,6
taxeringsintendent	9
taxeringsnämnd	9
taxeringsrevision	3,16
taxeringsvi te	10
tilläggspromemori a	9
tredj emans-lokal	10
tystnadsplikt	21
undantagande från revision	6
underrättelse	17,19
uppgi ftsplikt	1
uppträdande utformning av revisions-	2,6,7,16,21,22
promemoria	7,9
vålutabrott	21
verksamhetslokal	6,10,13,19
verkställighet	12,13,17,19
vi te	10
vi ttne	12,13
vägtrafikskatt	4,10
åkeri branschen	9
åklagare	22
åtalsanmälan	21
åtalshot	21

323

SKATTEPROCESS

DEN LÅNGSAMMA SKATTEPROCESSEN - SYNPUNKTER OCH FÖRSLAG

I ett beslut den 15 december 1981 (dnr 2662-1980) lade
JO Nilsson fram sina synpunkter på problemen kring
den långsamma skatteprocessen. Beslutet utgjorde samtidigt
JO:s yttrande över riksskatteverkets rapport
"Förenkla skatteprocessen". Det överlämnades till bl.a.

riksdagens skatte- och justitieutskott samt till
justitie- och budgetdepartementen. I beslutet diskuterade
JO problemen i skatteprocessen och dess följder
och presenterade bakgrundsfakta och aktuella reformförslag.
JO underströk behovet av mera "processvänliga"
materiella skatteregler och rekommenderade bl.a. förenklade
rättelsemöjligheter för skattemyndigheter genom
en utvidgning av bestämmelserna i 72 a § taxeringslagen
efter mönster av regeln om försäkringskassornas
omprövningsrätt i 20 kap. 10 § lagen om allmän försäkring.
JO pekade på att vissa frågor om skatteprocessen
som borde utredas närmare, förutom ett utbyggt
rättelseförfarande, bl.a. reglerna om anstånd med
inbetalning av skatt. I beslutet lade JO också fram
några synpunkter på praktiska handläggningsfrågor.

Det avsnittet av beslutet innehåller följande.

Samarbetsfrägorna

Det finns flera olika myndigheter vid sidan av domstolarna
och taxeringsintendenterna som har intresse
av och i vissa stycken direkt berörs av skatteprocessen.
Lokala skattemyndigheten, länsstyrelsens uppbördsenhet
och kronofogdemyndigheten är de myndigheter som
man då i första hand kommer att tänka på. En snabb,
säker och effektiv skatteadministration kräver hos de
olika myndigheterna inte bara kunskap om de andras
uppgifter och villkor utan även aktiva insatser för
att främja samverkan och samarbete. Jag har vid mina
inspektioner sökt följa ärendena genom de olika leden
i förfarandet och hämta synpunkter på i första hand
skatteprocessen från alla de här berörda myndigheterna
för att på det sättet bilda mig en uppfattning om var
dagens problem ligger Jag

har också sett en rad exempel på olika initiativ
i länen - initiativ som kanske kan vara av intresse
också i andra delar av landet. Jag ger här ett par
exempel. Låt mig dock poängtera att kraven på enhetliga
lösningar inte bör drivas för långt. Förhållandena
varierar nämligen mycket. I vissa län ligger
"arbetsproppen" hos besvärsenheten, i andra hos länsrätten.

I Malmöhus län har man hos länsrätten en rutin med
två remisstider för taxeringsintendentens yttranden
över de skattskyldigas besvär: en kort tid, två månader,
för mål som länsrättens rotelinnehavare bedömer
som enkla, främst E-målen, och en lång tid, sex månader,
för de mål som bedöms som svårare. Systemet uppskattas
både hos länsrätten och av taxeringsintendenterna.
Besvärsenheten har också - i de mål som bedöms

324

som E-mål och där taxeringsintendenten bedömer att
svaret inte behöver kommuniceras med den skattskyldige
- börjat att använda en svarsblankett som bara
kryssas eller fylls i för hand av taxeringsintendenten
och skickas över till länsrätten I

Göteborgs och Bohus län har man utvecklat det s.k.
disk-intendentsystemet, där taxeringsintendenten tidvis
arbetar ute hos lokala skattemyndigheten (jfr ÖBOrapporten
s. 211). Den arbetsmetoden har jag med intresse
studerat. Det är viktigt att rättelsereglerna
i 72 a § taxeringslagen utnyttjas optimalt. För att
åstadkomma detta fordras en väl ubyggd samverkan mellan
lokala skattemyndigheten, länsstyrelsen och länsrätten.
Här är en punkt där jag tror att man i en del
län i samverkan kan åstadkomma rationellare arbetsformer
särskilt om rättelsemöjligheterna också utvidgas.

Handläggningen av anståndsärenden

En grupp av ärenden som kräver samarbete mellan flera
myndigheter är de som gäller anstånd med inbetalning
av skatt. Jag har tidigare i detta beslut pekat på
vissa problem i det sammanhanget. Låt mig här säga
ytterligare något om handläggningen av dessa ärenden.

&§G§§£YE£i§®£2ä_2£h_skattecheferna måste ta på sig det
grännlagä-änsväret~för-att nuvarande regler i uppbördslagen
om anstånd tillämpas generöst i sådana fall där
utgången av skatteprocessen kan bedömas som tveksam
och där indrivningsåtgärder skulle kunna bli obilliga
mot den enskilde. Det bör också ställas krav på de

l2!Såia_a!Sä£££2XG2i2hetsrna att kan 9e de skattSkyldTgä~upplysningär
Inte bara om de vanliga ärendena
om anstånd enligt 49 § 1 mom, uppbördslagen utan
också om förutsättningarna för att få anstånd enligt
49 § 2 mom, uppbördslagen. Vidare bör det fordras av
ia2§§£Z£Sia§£Gä att man där ser till att besvär över
beslut I anståndsärenden enligt 49 § 1 mom, också
behandlas som ansökningar enligt 49 § 2 momi i de fall
där detta är motiverat. Jag har vid inspektioner sett
brister i de här avseendena. Det är också viktigt att
taxeringsintendenterna, som är beslutsorganens sakkunniga
i dessa ärenden, inser att de kan tillstyrka
ett anstånd med skatteinbetalningen även i sådana
fall där de hävdar en annan uppfattning än den skattskyldige
i taxeringsmålet.

Synpunkter på taxeringsintendenternas arbete

I en del län ligger länsrättens målbalans i huvudsak
hos länsstyrelsens besvärsenhet. Länsrätten kan vara
i det närmaste undersysselsatt, medan besvär senheten
dignar under arbete. I den situationen måste man hos
besvärsenheterna gå igenom rättsfrågor och rutiner
kring uppgiften att skriva yttranden i besvärsmålen.
Vidare bör man ta upp överläggningar mellan länsrätter
och besvärsenheter för diskussion av avverkningspla -

325

ner, kommunikationsrutiner, remisstider m.m. Tillfälliga
utbyten av personal på föredragandenivå bör
också kunna komma ifråga. Jag kan inte se att det
kan finnas några principiella invändningar mot utlåning
av personal i den aktuella situationen. Huvudsaken är
att tjänstemannen inte tar befattning med samma ärende
eller med ärenden som har stark anknytning med varandra
hos båda myndigheterna.

Hos de tyngst belastade besvärsenheterna måste arbetet
prioriteras hårt. Vissa resurser måste även där sättas
av för att sköta den offensiva verksamheten. När det
gäller arbetet med att utreda och yttra sig i målen
med de skattskyldigas besvär måste nu under en tid
snabbhet i behandlingen tillmätas en mycket stor vikt
vid sidan av de författningsbundna kraven på att eftersträva
likformighet och rättvisa. Här behövs hushållning
med resurserna. Låt mig peka på några saker.

• Kvittningsinvändningar bör, särskilt om de
fordrar utredning eller rör lägre belopp eller
situationer där normalt eftertaxeringsyrkanden

i motsvarande situation inte skulle framställas,
göras med stor återhållsamhet. Taxeringsintendenten
kan, om han vill och anser det lämpligt,
i stället uppmärksamma taxeringsnämnden på att
saken bör utredas om den blir aktuell ett följande
år.

Taxeringsintendenten bör kunna svara mindre utförligt
än vad som nu ofta görs i de fall där
han anser att taxeringsnämndens utredning och
beslutsmotivering är godtagbar och den skattskyldiges
besvär till länsrätten inte tillfört
saken något nytt och där anledning inte heller
finns att anta att den skattskyldige kan tillföra
saken något ytterligare. Det är dock viktigt
att sådana svar meddelas snabbt och att
hänvisning då också görs till taxeringsnämndens
beslut. Det är min erfarenhet att skattskyldiga
kan bli mycket irriterade om ett så korthugget
svar kommer efter lång tid.

• Handläggningen av anstånds- och besvärsärendet
bör gärna hållas samman även om det blivit
praktiskt svårare att göra det nu efter RSreformen.
För de ärenden där lokala skattemyndigheten
anser att taxeringsintendenten bör
höras bör gärna disk-intendentsystemet användas.
I de fall där lokala skattemyndigheten själv ger
anstånd bör åtminstone ett utkast till ett yttrande
över besvären samtidigt arbetas fram.

Detta får ske i former som man kommer överens

om mellan länsstyrelsen och lokala skattemyn -digheten. Vissa tjänstemän hos de lokala skattemyndigheterna
bör också kunna ges delegation
som taxeringsintendent eller kunna anlitas som
"spökskrivare".

326

Länsrättens handläggningsrutiner

Åtskilligt av det sorn jag har tagit upp tidigare i
detta beslut illustrerar problem kring de olika handläggningsrutinerna
hos länsrätterna.» Jag skall här inte
gå närmare in på detta» Förhållandena varierar så mycket
mellan stora och små länsrätter» Jag vet också att man
arbetar med de här frågorna på olika håll»

En sak som jag dock anser bör övervägas närmare är frågan
om vilka mål som bör vara förtursmål bland skattemålen.
När målbalansen går ned bör det vara möjligt att
urskilja något flera kategorier av förtursmål än man
hittills gjort» En ny aspekt som kanske bör ges en
betydelse vid urvalet av förtursmål är frågan om anstånd
med skatteinbetalningen föreligger eller inte.

En annan är att de skattemål som kan antas ha betydelse
för kommande taxeringsår och som därmed kan väntas
ge upphov till följdmål kan vara förtjänta av förtursbehandling.

Mycket viktigt är att utveckla bevaknings- och beredningsrutinerna
ytterligare hos länsrätterna. Problemet
är att den stora massan av mål skall ges enklaste och
snabbaste behandling samtidigt som mål med särskilda
yrkanden eller mål som på annat sätt är speciella
snabbt skall få den särskilda handläggning som behövs.

Jag har i min verksamhet sett exempel på hur yrkanden
från den skattskyldige först på ett mycket sent stadium
besvarats av domstolen helt enkelt därför att de
inte uppmärksammats. Dagens hårt standardiserade rutiner
gör det svårt att observera sådana udda företeelser
som t»ex. yrkanden om inhibition eller om andra
speciella åtgärder från domstolens sida utanför regelboken.
Hos länsrätten i Göteborgs- och Bohus län har
man ett system med en jourhavande jurist som är ett
sätt att minska risken för olycksfall i arbetet av
den typ som jag här syftar på. Hos andra länsrätter
ger inte alltid förfarandet ett så bra skydd mot sådana
olycksfall» Inte sällan har man den ordningen att rotelinnehavaren
ser besvärsskriften först när akten kompletterats
med deklarationen» I övrigt tar han som regel inte
del av de inlagor som löpande kommer in- i målen förrän
skriftväxlingen avslutats.

Jag tänker, som sagt, inte fördjupa mig i de lika
viktiga som svåra handläggningsfrågorna. De diskuteras
i olika fora, bl.a. hos domstolsverket. Jag kommer med
intresse att följa utvecklingen.

327

TAXERINGS INTENDENTS BEHANDLING AV EN SKATTSKYLDIGS
BESVÄR HGS LÄNSRÄTTEN (PERIODISKT UNDERSTÖD ELLER
UNDERHÅLL TILL ICKE HEMMAVARANDE BARN)

I samband med inspektion av en länsrätt granskades
bl.a. akter i ännu inte avgjorda skattemål. Ett mål
rörande en i Sverige bosatt finsk medborgare, A.E.,
änka med barn bosatta i Finland, uppmärksammades. I
målet, som rörde 1977 års taxering, fick den skattskyldiga
anses ha framställt yrkande om underhåll
till icke hemmavarande barn under 18 år. Såväl taxeringsnämnden
som taxeringsintendenten hade dock inriktat
sin motivering för avvikelse från självdeklarationen
resp* hemställan om avslag på besvären på
att kravet för att erhålla avdrag för periodiskt understöd
inte har uppfyllts. Man hade inte gått in på
fråganom underhåll för icke hemmavarande barn.

Skattechefen i länet yttrade sig till JO i saken
efter att ha hört taxeringsintendenten* Senare tillstyrkte
taxeringsintendenten avdraget med visst belopp
(698 kr). Länsrätten följde i sin dom taxeringsintendentens
inställning.

I sitt beslut i ärendet den 20 november 1981 (dnr
163-1981) uttalade JO Nilsson ifråga om taxeringsintendentens
behandling bl.a. detta.

Det här ärendet gäller ett skattemål i länsrätten
som rör ett ganska litet belopp och som blivit
gammalt. Den skattskyldiga, A.E., har yrkat ett
avdrag för underhåll till icke hemmavarande barn
- ett avdrag som hon numera, efter fem ar, ansetts
delvis berättigad till. Hos taxeringsnämnden och
taxeringsintendenten har hennes ärende inte behandlats
riktigt, bl.a. har det inte tydligt klargjorts
för den skattskyldiga vilken utredning som
hon varit skyldig att prestera för att styrka sin
rätt till avdraget.

I ärendet belyses bl.a. innebörden av taxeringsintendentens
uppgifter att medverka till att taxeringarna
blir så långt möjligt rättvisa och likformiga
(jfr 1 och 14 §§ taxeringslagen). I denna
uppgift ligger .att,.taxeringsintendenten måste agera
till den skattskyldiges förmån i vissa fall där
detta är motiverat. Men resurserna för processföring
i skattemål är begränsade och skall användas
till mycket, inte minst till den viktiga "offensiva"
verksamheten som består i att hos skattedomstolarna
yrka höjningar av vissa skattskyldigas
taxeringar och för att snabbt få fram ärendena till
ett avgörande. Man står därför här inför ett prioriteringsproblem
- för att använda ett modernt
uttryck.

328

(Jag har) menat att taxeringsnämnden på sin tid
- det var vid 1977 års taxering för 1976 års inkomster
- inte skötte det här ärendet på ett tillfredsställande
sätt. Taxeringsnämndens beslutsmotivering
var definitivt inte bra. Man kan säga
att den skattskyldiga missleddes av motiveringen
och på grund av den kom att lägga upp sin talan
i länsrätten på ett sätt som ledde in på fel spår.
Inte heller den förfrågningsblankett som användes
i ärendet var helt väl utformad- Detta är givetvis
faktorer som måste beaktas när man tar ställning
till vilken aktivitet som bör krävas av en taxeringsintendent
när han yttrar sig över den skattskyldiges
besvär i ett mål- En annan omständighet
i det här fallet är att man genom en granskning
av deklarationen kan ana sig till att den skattskyldige
kan ha haft svårigheter att själv lägga
upp sin talan på bästa sätt- Det har senare under
utredningens lopp kommit fram att A-E- behärskar
svenska språket dåligt- Av innehållet i deklarationen
bör en taxeringsintendent, som jag ser det,
kunna få ett bestämt intryck av att han har att
göra med en skattskyldig som av olika skäl kanske
inte har de bästa resurserna för att själv tillvarata
sina intressen i målet- En erfaren taxeringsintendent
som översiktligt granskar ett mål av
denna typ - i det skick det befann sig efter det
att A-E. besvärat sig hos länsrätten - borde också
rimligen finna att hennes talan åtminstone delvis
inte alls var utsiktslös utan, om utredningen kompletterades
på ett visst sätt, mycket väl skulle
kunna åtminstone till viss del både tillstyrkas
av taxeringsintendenten och bifallas av länsrätten.

Det är mot bakgrund av vad jag nu har sagt som jag
menar att det måste anses åligga en taxeringsintendent
att aktivt agera i ett ärende av denna typ
även om det belopp som är i fråga numera kan verka
ganska obetydligt.

Så skedde dock inte i detta ärende- I själva verket
kan man säga att taxeringsintendenten genom sitt
yttrande till länsrätten över den skattskyldigas
besvär förvärrade situationen för henne. Han vidhöll
i yttrandet att kravet på periodicitet inte
skulle anses vara uppfyllt- Vidare uppehöll han
sig, som taxeringsnämnden, enbart vid reglerna
om periodiskt understöd- Taxeringsintendenten tog
alltså inte upp den egentliga sakfrågan. Jag menar
att det minsta som kan krävas i ett fall som detta
är att taxeringsintendenten snabbt ger den skattskyldiga
en upplysning om de förutsättningar som
enligt lagen gäller för avdrag för underhåll till
icke-hemmavarande barn. På grund av att målet
alltså hanterats på ett otillfredsställande sätt
tidigare och beroende på de långa väntetiderna
i många ärenden hos besvärsenheten vid länsstyrel -

329

sen kom det nu att dröja till april 1981 innan
taxeringsintendenten bad den skattskyldiga att
förete intyg från trovärdig person eller annat
skriftligt bevis som utvisade att utgivet belopp
kommit hennes barn tillhanda* Det var alltså först
fem år efter det år då underhållet betalades ut
som det klargjordes för A.E. att hon kunde uppfylla
beviskravet i lagen med hjälp av ett intyg
från en trovärdig person* Det säger sig självt
att en sådan handläggning är djupt olustig för
alla berörda parter*

Nu är nog en av förklaringarna till att det här
ärendet gick snett det mycket ansträngda arbetsläget
hos besvärsenheten,som har rått under de
senaste åren. Den taxeringsintendent, vars handläggning
jag har kritiserat i det här ärendet,
kan givetvis inte lastas för att målet blivit
liggande under åren 1978 och 1979 hos besvärsenheten
utan att någon utredningsåtgärd då vidtogs.
. Detta är ett förhållande som hänger ihop med
ett mera allmänt problem - nämligen det om det
generella arbetsläget hos besvärsenheterna och
länsrätterna - ett problem som jag tar upp i ett
annat sammanhang.

Avslutningsvis anförde JO.

Jag tycker att det är tråkigt att det kan gå på
det här sättet i ett mål där det är ganska tydligt
att den skattskyldige får svårt att lägga
upp sin talan på rätt sätt men där mycket talar
för att denna talan har visst fog för sig. Det är
viktigt att de tjänstemän som är under utbildning
till taxeringsintendenter eller nu tjänstgör som
sådana får tillfälle att diskutera problem av det
här slaget eller, med skattechefens ord, problemet
om vad som är god "intendentsetik". Jag hoppas
att det jag har sagt i detta beslut kan vara ett
bidrag till den diskussionen.

BESLUTSREDOVISNINGEN I ETT SKATTEMÅL HOS LÄNSRÄTT

De sociala avgifter som belöper på en anställds tjänsteinkomster
betalas normalt av arbetsgivaren. Skönstaxeras
en person under inkomst av tjänst får han själv
betala dessa avgifter via skattsedeln. Periodiska understöd
som också redovisas som inkomst under tjänst
är inte pensionsgrundande m.m., och några sociala avgifter
skall inte erläggas på grund av sådana understöd
.

Om en skattedomstol vid sin prövning skulle finna att
en inkomst som taxeringsnämnden bedömt vara en inkomst
av anställning rätteligen är att betrakta som perio -

330

diskt understöd ändras inte den taxerade inkomsten.

Det enda sättet för domstolen att markera en sådan
omföring är att omnämna detta i domen.

Vid en inspektion av en länsrätt observerades en dom
i ett skattemål, som hade fått en ofullständig utformning
i den ovan beskrivna situationen.

Bakgrunden till fallet var i korthet denna.

En person, M.., uppgav i sin självdeklaration vid 1978
års taxering 0 kr. att taxera. Som upplysning talade
han om att han fått 30 000 kr. från utlandet från
"egen verksamhet". Taxeringsnämnden tog upp detta belopp
som inkomst av tjänst. M. åsattes efter scha blonavdrag

en taxerad inkomst om 29 900 kr. Inkomsten
hänfördes till A-inkomst. M. fick därefter en slutlig
skatt på 12 344 kr. samt kvarskatteavgift. I den slutliga
skatten ingick sociala avgifter med 7 194 kr.

M. överklagade beslutet till länsrätten och sade att
de erhållna beloppen egentligen var frivilligt periodiskt
understöd från hans föräldrar* Understödet utgjorde
inte mer än existensminimum för honom och
hans familj. Han hade haft utgifter för sjukdomskostnader
med 5 000 kr. och yrkade avdrag för nedsatt
skatteförmåga.

Taxeringsintendenten yttrade att det var rätt av taxeringsnämnden
att ta upp det periodiska understödet
till beskattning under inkomst av tjänst. Eftersom
sjukdomskostnaderna inte hade specificerats eller
verifierats avstyrktes bifall till besvären.

Länsrätten yttrade i sin dom att uppburet understöd
skulle tas upp till beskattning och att man ej kunde
medge något avdrag för nedsatt skatteförmåga. Länsrätten
lämnade besvären utan bifall.

Som en bilaga till länsrättens dom fanns en sedvanlig
siffersammanställning av beloppen» I kolumnen för länsrättens
beslut hade länsrätten inte avgivit "ej ändring",
utan fyllt i samma belopp som stod i kolumnen
för taxeringsnämndens beslut, med följande smärre
ändring: Taxeringsnämnden hade åsatt inkomst av tjänst
m.nu med 29 900 kr. och raden för "varav B-inkomst"
hade lämnats tom. I länsrättens kolumn hade motsvarande
rad för inkomst av tjänst m.m. lämnats tom, men raden
för "varav B-inkomst" ifyllts med 29 900 kr.

Några anteckningar i recit eller domskäl som talade
för att länsrätten hade avsett att ändra inkomsten
från A-inkomst till B-inkomst fanns inte.

Länsrätten yttrade sig till JO i saken och anförde att
domen fått en otillfredsställande utformning, och att
sagda inkomst borde hänföras till B-inkomst. Domen
hade inte medfört någon omdebitering hos den lokala

331

skattemyndigheten. Sedan förhållandena uppmärksammats
under inspektionen gjorde den lokala skattemyndigheten
en omdebitering, varvid den slutliga skatten minskades
med 7 194 kr, motsvarande de sociala avgifterna och
del av kvarskatteavgiften.

JO Nilsson yttrade i bedömningsdelen av sitt beslut
(1981-08-26; dnr 164-1981) bl.a. följande.

Jag går först in på frågan om länsrätten borde
ha hänfört ifrågavarande inkomst till B-inkomst,
även när nu yrkande om detta inte gjorts i målet.

Normalt gäller enligt förvaltningsprocesslagen
att rättens avgörande inte får gå utöver vad som
har yrkats i målet. Om det föreligger särskilda
skäl får dock rätten även utan yrkande besluta
till det bättre för en enskild när det kan ske
utan men för motstående enskilt intresse (29 §).

I detta fall kunde ett överförande av inkomsten
från A-inkomst till B-inkomst ske utan men för
något motstående enskilt intresse, och det skulle
ge ett bättre resultat för den enskilde. Så är dock
inte alltid fallet. - - -

För de sociala avgifter som enskild själv betalar,
via slutskattsedeln får han göra avdrag. Detta
medför normalt att den verkliga kostnaden för
sociala avgifter blir avhängig av hur stora inkomsterna
blir kommande år. Det blir således
näst intill omöjligt att avgöra om det skulle vara
till men eller inte för den enskilde att göra
sådan här omför ing.

I praxis har frågan om när omföring skall ske
behandlats i ett kammarrättsavgörande (RK 80 1:8).
Kammarrätten fann att inkomsten skall hänföras
till A- resp. B-inkomst oavsett om yrkande framställs.
Detta avgörande hade inte avkunnats när
länsrätten i detta fall meddelade sin dom.

Hur borde länsrätten ha redovisat sin ändring i
ett fall som detta? Läser man domen får man intrycket
att ingen ändring skulle ske över huvud
taget. Bilagan däremot har emellertid en ändring:
inkomsten har flyttats ned en rad. Om det inte
här var fråga om ett rent skrivfel - och något som
tyder på att det skulle vara fallet finns inte -så skulle jag föreställa mig att "nedflyttningen"
beror på att länsrätten velat göra omföringen
från A- till B-inkomst men att man svävat i ovisshet
om hur det bort noteras. Jag har svårt att
förstå varför man inte valde att omnämna förhållandet
i domskäl och domslut och att fylla i båda
raderna "inkomst av tjänst m.m." och "varav Binkomst"
med samma belopp.

332

Jag menar alltså att domen fått en bristfällig
utformning. Jag är emellertid inte benägen att
uttala någon allvarligare kritik för det inträffade
trots att det förelåg stor risk för rättsförlust
för M. om domen inte noterats vid JO:s
inspektion. Grunden till det inträffade är snarast
att finna i det förhållandet att frågorna
om beskattning och fastställande av sociala avgifter
hanteras i två skilda ordningar som i flera
hänseenden är dåligt samordnade med varandra.

Det inträffade är ett bra exempel på risken för
att allvarliga feldebiteringar kan ske - och
reglerna på området är säkerligen inte så pass
välbekanta så att man kan förutsätta att de enskilda
själva reagerar. Så länge periodiska understöd
antecknas rätt i deklarationen, så fungerar
det hela nog tämligen säkert då datan sorterar
understöden för sig* I granskningshandboken
omnämns också detta, och på taxeringsavin skrivs
en särskild "signal" ut. Men när omföring sker i
domstolarna blir risken uppenbar, och jag är inte
övertygad om att detta fall är unikt. Jag sänder
därför över ett exemplar av beslutet till riksskatteverket,
riksförsäkringsverket och domstolsverket
med förhoppning om att man kan finna en
praktisk lösning på problemet.

333

UPPBÖRD

VEM ÄR ARBETSGIVARE I UPPBÖRDSLAGENS MENING: ANSTÄLLNINGSMYNDIGHETEN
(FOA) ELLER LONEUTBETALNINGSMYNDIG"
HETEN (FCF)?

I ett ärende var förhållandena dessa* En person, P.,
var anställd hos försvarets forskningsanstalt (FOA)
och fick sin lön utbetald av försvarets civilförvaltning
(FCF)* P*, som vid sidan av lönen uppbar pension,
hade fått en betydande kvarskatt, så stor att lönen
inte räckte till för att täcka hela kvarskatten. Enligt
43 § 1 morn., uppbördslagen skall arbetsgivaren
vid det avlöningstillfälle som närmast föregår den uppbördsmånad
då den aktuella skatten skall betalas in
underrätta arbetstagaren om storleken av felande belopp
eller m*a.o. om den del av skatten som inte täcks
av lönen. Så hade inte skett i P:s fall* Han blev i
stället restförd hos kronofogdemyndigheten för detta
belopp* P. anmälde saken till JO som begärde in yttranden
från de berörda myndigheterna* FOA förklarade sig
i sitt svar anse att FCF var att betrakta som arbetsgivare
i uppbördslagens mening* FCF ansåg i sitt yttrande
att FOA var arbetsgivare. I ett senare yttrande
vidhöll FOA sin uppfattning.

I beslut den 4 september 1981 (dnr 2498-1980) anförde
JO Nilsson bl.a. detta.

FOA är sedan 1979 ansluten till försvarets datorstödda
löneuträkningssystem (F/SLÖR). För det
systemet är försvarets civilförvaltning (FCF)
huvudman; FCF svarar för uträkning och utbetalning
av lön, skatt osv.

Enligt uppbördslagen skall en skattskyldig som
har att betala kvarskatt få besked från sin arbetsgivare
om inbetalningen en viss månad inte
är tillräcklig därför att lönen den månaden inte
förslår* Det beskedet har P> inte fått - av det
något ovanliga skälet att två statliga centralmyndigheter
har olika uppfattningar om vem av dem
som är P:s arbetsgivare och som sådan skyldig
att lämna honom det besked som lagen föreskriver.

Sväret på frågan vem som är P:s arbetsgivare -FOA där han arbetar eller FCF som betalar ut
hans lön - är enligt min mening givet: FOA* FCF:s
uppgift ser jag närmast att på vägnar av FOA/anställningsmyndigheten
svara för den praktiska
delen av löneutbetalningen* Jag har vid detta
ställningstagande inte förbisett att FCF enligt
sin instruktion har "att uträkna och utbetala avlöning
för tjänstemän med avlöning fpån anslag
under riksstatens fjärde huvuddel" (= försvaret).

334

Den bestämmelsen menar jag inte numera i varje
fall kan konstruera arbetsqivaransvar för FCF
som har fått motsvarande uppgifter även när det
gäller löner under andra huvudtitlar. Det kan
också erinras om att någon liknande uppgift inte
har lagts på statens löne- och pensionsverk (SPV),
som handhar SLÖR och som betjänar åtskilliga olika
myndigheter på liknande sätt.

Tvister av det här slaget skall naturligtvis inte
behöva uppstå. - - - Även om jag, som sagt, tycker
att sakläget är klart, är jag självklart inte säker
på att jag lyckats övertyga berörda parter. Jag
har därför beslutat att lämna över detta beslut
till regeringen som har möjlighet att med vägledande
uttalande förhindra att situationen från
detta ärende upprepas - till fördel inte bara för
den enskilde utan även för statsförvaltningen och
dess myndigheter.

SKALL LÄNSSTYRELSEN ÅTERBETALA REDAN INBETALD KVARSKATT
NÄR DEN SKATTSKYLDIGE FÅR BESLUT OM ANSTÅND
FÖRST SEDAN KVARSKATTEN REDAN HAR BETALATS IN?

Vid en inspektion av en länsstyrelse diskuterades vissa
frågor om sent meddelade anståndsbeslut med en handläggare
på uppbördsenheten. I korthet antecknades följande
fråga.

Om en skattskyldig får anstånd med att betala
kvarskatt genom ett beslut som meddelas i mars
månad, så har redan arbetsgivaren normalt sett
gjort avdrag för kvarskatten och kanske också
levererat in den. Eventuellt kan länsstyrelsen
då som en serviceåtgärd betala tillbaka skatten
till den skattskyldige, men den måste då restföras
särskilt. Detta medför risk för dubbel utbetalning.
Vidare får många anställda lön genom
olika datarutiner, som kräver att ev. anståndsbeslut
matas in i relativt god tid för att kunna
beaktas. I praktiken blir därför många anståndsbeslut
verkningslösa om inte en återbetalning
kan ske.

Frågan remitterades till riksskatteverket för upplysningar
om vilka rutiner man ansåg borde tillämpas,
särskilt i fall när anståndsbeslutet blivit fördröjt
av orsaker varöver den enskilde inte kunnat råda.

Sedan riksskatteverket svarat gjorde JO Nilsson följande
bedömning. (Beslut 1981-11-23; dnr 1541-1980)

Den diskuterade frågan är intressant- Särskilt ur den
synpunkten att det trots allt förekommer till och
från att JO får in klagomål på just långsam handläggning
av ärenden rörande anstånd, vilket medför att

335

arbetsgivaren gör avdrag för kvarskatt på lönen och
också ibland hinner leverera in den till skatteverket
innan beslut kommer. Särskilt den senare tidens datarutiner
vid utbetalningar av löner har medfört att det
blivit än viktigare att besluten fattas i god tid. Jag
anser därför personligen att det också är viktigt att
enskilda inte drabbas av eventuella fördröjningar utanför
den enskildes kontroll- Av riksskatteverkets svar
hit framgår att verket anser att återbetalning kan ske
i de fall där den enskilde "skött sig" dvs. som regel
gjort sin ansökan i god tid - vad som nu skall anses
med det begreppet- Det kan räcka med att erinra om
att det under viss period kan ta upp emot en månad
för länsrätten i Stockholms län att bara registrera
i sitt dataförda diarium att besvär kommit in till
länsrätten, vilket också kan fördröja beslutet i anståndsärendet
i motsvarande mån.

Det framgår vidare att återbetalning enligt riksskatteverkets
mening inte ska ske på myndighetens eget initiativ,
utan endast i de fall där den skattskyldige
hör av sig och begär återbetalning» En sådan handlingslinje
förutsätter som jag ser det att den myndighet
som beslutar om anstånd i förekommande fall - eventuellt
efter en viss prövning av om den skattskyldige
gjort vad som rimligen kan krävas av honom - i sina
beslut upplyser om möjligheten till återbetalning,
och kravet på särskild begäran om detta.

Av riksskatteverkets svar framgår att några anvisningar
eller särskilda rutiner inte utarbetats ännu, men att
sådana är "på gång". Att det finns behov av sådana
tror jag mig våga påstå. Det skall inte vara så att
de berörda handläggarna skall sväva i ovisshet om hur
de skall agera.

AVDRAG FÖR PRELIMINÄRSKATT PÄ FOLKPENSION OCH SJUKPENNING I

ett ärende behandlade JO Nilsson rutinerna hos riksförsäkringsverket
och försäkrinqskassorna för hur avdrag
för preliminär skatt görs när både folkpension
och sjukpenning utgår samtidigt. Det aktuella fallet
gällde en person som uppbar halv sjukpension och i
övrigt sjukpenning. Skatteavdragen på de båda ersättningarna
samordnades inte och han fick höga kvarskatter.
JO pekade på vikten av att försäkringskassornas
personal informerade den enskilde om möjligheten att
begära förhöjt skatteavdrag och hjälpte den skattskyldige
med formaliteterna kring en sådan begäran»

JO diskuterade behovet av åtgärder från riksförsäkringsverkets
sida i sammanhanget. (Beslut 1981-10-22; dnr
2491-1979)

336

ANSTÅND MED INBETALNING AV SKATT

En lokal skattemyndighet har kritiserats av JO
Nilsson för att myndigheten underlåtit att i sitt
beslut om anstånd med inbetalning av tillkommande
skatt (fåmansbolagsanstånd enligt SFS 1974:267) ange
alla de uppgifter som behövdes för att det belopp
som omfattades av anståndet när anståndstiden löpte
ut skulle kunna betalas in till rätt konto och myndighet.
I det aktuella fallet gjordes inbetalning
av rätt belopp i rätt tid men på fel sätt. Beloppet
restfördes sedan hos kronofogdemyndigheten. (Beslut

1981-07-02; dnr 1423-1980)

Jfr också ovan under Skatteprocess: "Den långsamma
skatteprocessen - synpunkter och förslag".

ARBETSGIVARKONTROLL

I ett ärende har JO Nilsson behandlat bl.a. frågan
om rutinerna vid utfärdande av granskningsrapport
och upprättande av indrivningshandlingar i fall där
preliminär A-skatt inte betalats in från ett handelsbolag.
Jfr under Exekution i JO:s ämbetsberättelse
1982/83. (Beslut 1981-1 2-09; dnr 17-1980)

337

VISSA ÖVRIGA ÄRENDEN

REGISTRERING AV DEKLARATIONER HOS PRIVAT DATAFÖRETAG

Får privata dataföretag anlitas för att registrera
deklarationer m..m.? I ett ärende inhämtades riksskatteverkets
yttrande i denna fråga* I sitt beslut
i ärendet diskuterade JO Nilsson, mot bakgrund av
bestämmelserna i sekretesslagen och datalagen, lagligheten
och lämpligheten av förfarandet. (Beslut

1982-03-1 1 ; dnr 1 49-1 980) ''Jfr under Offentlighet och
sekretess i JO:s ämbetsberättelse 1982/83.

FASTIGHETSTAXERING

I ett ärende kritiserade JO Nilsson utformningen av
riksskatteverkets information om deklaration av småhus
inför 1981 års allmänna fastighetstaxering såvitt
gällde värdefaktorn "storlek" eller närmare bestämt
ytberäkningen av rum på vinden och uppgifterna om biutrymmenas
yta. I beslutet behandlades också den
teknik och den begreppsbildning som använts när lagreglerna
och mätstandarden omvandlats till begrepp
och uppgifter i RSV:s föreskrifter, deklarationsblanketten
och informationsbroschyren. (Beslut 1981-09-24;
dnr 3306-1980)

ARVSSKATT OCH GÅVOSKATT

JO Nilsson har i en framställning till regeringen
föreslagit vissa ändringar i lagen om arvsskatt och
gåvoskatt (AGL). JO föreslår att kravet på att hovrätts
beslut skall ha vunnit laga kraft för att indrivning
resp. restitution skall få ske slopas (61 §
första stycker AGL), att kravet på ansökan för återbetalning
av för mycket erlagd skatt slopas (61 §
första stycket AGL), att den skattskyldige får begära
anstånd även inom rimlig tid efter det han fått
del av skattebeslutet (55 § 3 mom AGL), att ett
anståndsbeslut skall ändras i motsvarande mån som
skattebeslutet ändras, att ställda säkerheter skall
kunna anpassas till den aktuella skulden samt att en
uttrycklig regel införs om att beslut skall få meddelas
till det bättre för den enskilde om något motstående
intresse inte lider men av ett sådant beslut.
(Beslut 1982-01-11; dnr 1904-1980)

22 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

338

FOLKBOKFÖRING; FLYTTNING AV BARN UNDER DE FRÅNSKILDA
FÖRÄLDRARNAS GEMENSAMMA VÅRDNAD

I ett ärende behandlade JO Nilsson frågan om folkbokför
ingsmässig flyttning av barn mellan frånskilda
föräldrar med gemensam vårdnad om barnet- I det aktuella
fallet hade flyttningsanmälningen gjorts av endast
den ene föräldern* JO kritiserade pastorsämbetet för
bristande kontroll och hänvisade till riksskatteverkets
numera utarbetade anvisningar i frågan som rekommenderade
att kontroll skedde av att anmälan gjordes
av båda föräldrarna eller att samtycke inhämtades
av den förälder som inte själv flyttade. (Beslut 198 2—
02-10; dnr 2347-1981)

LINDRING AV FÖRSAMLINGSSKATT

I ett ärende behandlade JO Nilsson reglerna om lindring
av församlingsskatt för den som inte tillhör
svenska kyrkan, se lagen (1951:691) om viss lindring
i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska
kyrkan. JO uttalade bl.a. att han ansåg att lagens
krav på mantalsskrivning i riket för att få skattelindring
borde slopas. JO överlämnade beslutet i
ärendet till regeringen med hemställan att regeringen
skulle överväga saken. (Beslut 1982-04-16; 968-1981)

FOLKBOKFÖRINGSMÅL; KOMMUNICERINGSRUTINER

I ett ärende behandlade JO Nilsson de krav förvaltningsprocesslagen
och folkbokföringsförordningen
ställer på domstolarna när det gäller att kommunicera
utredningen med parter och andra berörda i folkbokföringsmål.
JO lade synpunkter på två frågor: dels
slutkommunicering av utredningsmaterial med enskild
part i kyrkobokföringsmål, dels förfarandet med
yttrande från annan länsrätt m.m. Beslutet skickades
till bl.a. budgetdepartementet. (Beslut 1982-05-04;
dnr 3196-1979)

FELAKTIG INFORMATION OM BESVÄRSTID

I ett ärende kritiserade JO Nilsson riksskatteverket
för en felaktig upplysning om besvärstid i
broschyren "Deklarationsupplysningar 1981, Löntagare".
Broschyren innehöll uppgiften att länsrätten "måste
ha fått in överklagandet senast den 2 mars 1982"; det
rätta datumet var den 1 mars 1982. Den felaktiga uppgiften
fick sedan, den 28 februari 1982, spridning i
en artikel i Aftonbladet. - JO diskuterade i sitt beslut
de skäl som riksskatteverket hade åberopat för
sin ståndpunkt att inte gå ut med ett beriktigande av

339

den felaktiga sakuppgiften. JO ansåg att verket gjorde
en allvarlig felbedömning och uttalade bl.a. detta.

Det är förvisso sant att det kan bli både dyrt
och svårt att nå ut med en rättelse av en felaktig
uppgift särskilt om uppgiften - som i det
här fallet - fått en mycket stor spridning. Jag
kan mycket väl förstå om RSV inte ansåg det lämpligt
att gå ut med en rättelse våren/sommaren
1981 - då låg ju besvärstidens utgång långt
fram i tiden och ett beriktigande skulle kunna
leda till missförstånd. Men jag kan inte förstå
att man inte utnyttjade det tillfälle att göra
beriktigandet som fanns i och med att 1982 års
upplaga av de båda informationsbroschyrerna
("Dags att deklarera" resp. "Deklarationsupplysningar
1982, Löntagare") skulle utarbetas. Hade
man tagit in beriktigandet i de broschyrerna
hade man, såvitt jag begriper, på ett effektivt
och billigt sätt kunnat minimera, ja, kanske
helt undvika risken att felet i 1981 års upplaga
av "löntagarbroschyren" fick några negativa
följder för någon. Ett förslag för övrigt: sista
dagen för besvär kan variera år från år pga bestämmelserna
om lagstadgad tid. Besvärstiden för
föregående års taxering löper fortfarande när
de nämnda broschyrerna distribueras. Varför då
inte i dessa på lämpligt sätt lämna upplysningar
om när besvärstiden går ut inte bara för det
aktuella utan även för föregående årets taxering?
(Beslut 1982-05-27; 620-1982)

HUNDSKATTEKONTROLL

JO Nilsson hade i ett ärende att ta ställning till
formerna för kommunernas kontroll av hundskatt. I
ärendet inhämtades yttrande av Stockholms kommun,
som sade bl.a. att hundskattekontrollantens befogenheter
var mycket begränsade och att kontrollen var
beroende av hundägarnas frivilliga medverkan. Även
Svenska kommunförbundet yttrade sig. JO avslutade
ärendet med att säga detta.

Det ligger väl i sakens natur att en viss kontroll
måste bedrivas av att innehavet av en hund
anmäls och att skattskyldigheten fullgörs för
att det syfte som bär upp hundskattelagen skall
tillgodoses. Lagen innehåller dock inga egentliga
regler som gäller kontroll utöver bestämmelserna
om registerhållning och skattemärke.

Som nyss framgått kan kommunen för att "kontrollera"
att lagen efterlevs låta en tjänsteman
fråga personer med hund på allmän plats om de
fullgjort sina skyldigheter som hundägare enligt
lagen. Sådana förfrågningar får allmänheten
finna sig i. Om kommunerna vill ha en egen effektiv
kontroll fordras andra metoder - metoder som
enligt min mening i så fall kräver uttrycklig
lagstiftning. (Beslut 1982—06—1 1 ; dnr 170-1981 )

340

B-SKATTEKONTROLL

I ett ärende, som i första hand gällde frågan om
arbetstagarbegreppet i socialförsäkringen, behandlade
JO Nilsson också frågan om brister i lokala
skattemyndighetens kontroll av att arbetstagaren,
som själv hade uppgivit att han drev rörelse, fick
rätt preliminärskatteform - i det aktuella fallet
A-skatt. JO kritiserade myndigheten och menade att
saken borde ha utretts innan B-skattsedel utfärdades.
(Beslut 1982-06-22; dnr 3046-1979)

Exekution

343

INDRIVNING AV SKATTER M.M. TROTS ATT UPPSKOV LÄMNATS
ENLIGT AMORTERINGSPLAN, UTMÄTNING OCH SÄKERSTÄLLANDE
AV HÖGRE BELOPP ÄN SOM VAR RESTFÖRT

JO Nilsson anförde i ett beslut den 13 januari 1982
i ärende dnr 2040-1979 bl.a. detta.

1 ANMÄLAN

I två brev som kom in hit den 23 augusti 1979 påstod
makarna Gunilla och Lennart A att kronofogdemyndigheten
i Göteborg hade brutit ett avtal om avbetalning
av skatter som man hade träffat. Bl.a. hade myndigheten
börjat räkna in framtida skatteskulder i anspråken.
Allt detta hade i sin tur lett till att makarna
hade hamnat i en närmast hopplös situation.

I breven beskriver makarna A sin situation så här:

Vi drev en leksaksaffär i Härryda och bodde i villa.

Vi hade en momsskuld på 45 000 kr> för den hade kronofogdemyndigheten
utmätt fastigheten ("låtit registrera
i fastighetsregistret"). För att få ordning på
ekonomin övervägde vi att sälja villan på privat väg.
Detta kunde bara ske med myndighetens medgivande på
grund av utmätningen. Vi kontaktade myndigheten och
presenterade vår plan. Vi ingick ett avtal med förste
kronoassistenten Erik Trönnberg. Avtalet innebar följande:
1) Huset skulle säljas. Som ersättningsbostad
skulle vi köpa en insatslägenhet nära affären. 2) I
fortsättningen skulle bara Gunilla arbeta i affären
medan Lennart skulle ta ett arbete utanför och därmed
öka betalningsförmågan. 3) Eftersläpande momsskuld
skulle betalas så fort arbetsbytet och flyttningen
var klara. (Senare önskade Trönnberg avbetalning med
5 000 kr./mån.) 4) 100 000 kr. av köpeskillingen för
huset skulle vara bundna på banken i minst 12 månader.
45 000 kr. skulle ersätta det belopp som var intecknat
i fastigheten på grund av utmätningen för momsskulden.
Resterande 55 000 kr. skulle ersätta den inteckning på
50 000 kr. som vi hade lämnat till vår störste leverantör
som säkerhet för leveranser. - Dessa "bundna"
100 000 kr. utgjorde en mycket viktig del av idén med
husförsäljningen. De skulle vara pengarna till ett ersättningshus
så snart vi kommit i en bättre situation.

Vi ingick detta avtal med kronofogdemyndigheten i
februari/början av mars 1979. På grund av de kontakter
vi tidigare hade haft med Trönnberg i saken var vi
övertygade om att det stod helt klart för myndighetenhur
viktig varje del av avtalet var.

När vi hade undertecknat köpeavtalet om huset, vilket
skedde den 16 mars 1979, ändrade sig kronofogdemyndigheten
efter hand och började räkna in framtida skulder
i anspråken. Trönnberg åberopade en ny lag från den 1
januari.

344

Det sista kravet sorn vi hörde nämnas var ca 80 000 kr.
När vi kom till banken den 26 april 1979 för att reglera
husförsäljningen hade Trönnberg ringt till banken
samma morgon och krävt att 115 000 kr. skulle undantas
för kronofogdemyndigheten. Vi var därmed ställda i en
verkligt hopplös situation. Pengarna räckte inte ens
till den lägenhet som vi avtalat att köpa. Det blev
absolut inga pengar över för varuanskaffning i affären
.

Makarna A:s brev finns med som bilaga 1-2 till detta
beslut.1''

2 UTREDNING

2.1 Kronofogdemyndighetens remissyttrande

Makarna A:s brev skickades på remiss till kronofogdemyndigheten.
Myndigheten redovisade ärendet den 25
september 1979 med yttranden från kronofogden Magnus
Welin och från Trönnberg.

Trönnberg säger detta:

Under 1978 upprättades vid ett par tillfällen
amorteringsplaner med makarna A rörande obetalda
studiemedelsavgifter och mervärdeskatter.
Planerna fullföljdes aldrig. I augusti och november
1978 och den 22 mars 1979 utmätte kronofogdemyndigheten
Gunilla A:s fastighet för restförda
utskylder, som vid sistnämnda tillfälle uppgick
till sammanlagt drygt 81 000 kr. - Tidigt på våren
1979 uppgav Lennart A att familjen övervägde
att sälja den utmätta fastigheten. Detta accepterades
av kronofogdemyndigheten med förbehåll att
full säkerhet av banktillgodohavanden eller bankgaranti
kunde ställas. - Den 22 mars 1979 kontaktades
mervärdeskatteenheten vid länsstyrelsen och
upplyste då om att ytterligare debiteringar, sammanlagt
34 320 kr., var att vänta. Den sammanlagda
skulden uppgick då till 81 652 kr. exkl. de
väntade debi teririgarna . I början av april 1979
tog jag kontakt med Lennart A för att ånyo få
till stånd en uppgörelse. Jag föreslog amortering
med 5 000 kr./mån. Planen skulle börja löpa fr.o.
m. att den utmätta fastigheten var såld. Lennart
A accepterade planen men den fullföljdes aldrig.
Den 18 april fick jag en skrivelse från Lennart
A där han reviderade den senaste planen med att
flytta fram den första amorteringen till den 30
augusti. Den 25 april kontaktades Gunilla A och
upplystes om att kronofogdemyndigheten inte kunde
acceptera en sådan uppgörelse. Vi kom överens om

1) Beslutets bilagor har utelämnats här.

345

att makarna A skulle avbetala med 2 500 kr./mån.
med början omgående. Överenskommelsen fullföljdes
aldrig. - Den 25 april 1979 kontaktades Sparbankernas
fastighetsbyrå och informerades då om
att utmätning skulle ske av makarna A:s banktillgodohavanden
samma dag som fastighetsköpet skulle
fullföljas. Beloppets storlek skulle bestämmas
senare. Den 3 maj 1979 utmättes Gunilla A:s innestående
medel 115 000 kr. på motbok i SE-banken.
Skuldsumman uppgick då till 81 652 kr. Lennart A
delgavs utmätningen muntligen samma dag. Bevis
översändes i rek. brev, men Gunilla A löste inte
ut det. - Den 2 juli 1979 kontaktades jag av
Lennart A, som ställde sig frågande till varför
kronofogdemyndigheten hade utmätt 115 000 kr när
skulden endast uppgick till 81 652 kr. Han fick
till svar att ytterligare debiteringar var att
vänta men att Gunilla A självklart hade rätt att
disponera det överskjutande beloppet.

Trönnbergs yttrande finns med som bilaga 3 till detta

beslut.

Welin uppger bl.a.:

I slutet av mars 1979 tog Trönnberg per telefon
kontakt med mig för att få råd och anvisningar
rörande handläggningen av Gunilla A:s restförda
skatter m.m. Jag upplyste Trönnberg om att kronofogdemyndigheten
kunde tänkas medverka till föreslagen
privatförsäljning av Gunilla A:s fastighet
om bankgaranti eller annan betryggande säkerhet
ställdes för hennes samtliga dels restförda dels
ännu inte restförda men upplupna skatter där tidpunkten
för betalning infallit före en sadan betalningsuppgörelse.
Därjämte ålades det gäldenären
att frami edes betala löpande skatter i rätt
tid, vilket bl.a. innebar att mervärdeskatterna
(moms) löpande skulle deklareras och redovisas.
Gunilla A skulle också avbetala på momsskulden
med 5 000 kr./mån. med början omgående efter det
att en uppgörelse kommit till stånd. Eftersom
Gunilla A såsom rörelseidkare resterade med betydande
momsskulder och i dessa belopp endast ingick
redovisningsperioderna t.o.m. juni 1978 anmodades
Trönnberg ta kontakt med länsstyrelsens
mervärdeskatteenhet till utrönande huruvida ytb
terligare debiteringar var att vänta för perioderna
juli - december 1978.

Beträffande innehållet i övrigt i Welins yttrande hänvisas
till detta, som finns med som bilaga 4 till detta
beslut. Jag skall här endast återge vad Welin säger
sammanfattningsvis i sitt yttrande.

346

Den första och inte helt ointressanta frågan -inte minst ur arbetspraktisk synvinkel - är den
huruvida kronofogdemyndighet kan ta säkerhet för
framtida skatteskulder, dvs. fordringar som ännu
inte är restförda men som väntas bli det inom en
snar framtid utanför betalningssäkringslagstiftningens
område. Härvid avses bl.a. skatte- eller
avgiftsfordringar vilkas redovisnings- eller betalningsperioder
gått till ända men fordringen
ännu inte fastställts. Undertecknad hävdar att så
kan ske om överenskommelse därom träffas med gäldenären
även om man i ett sådant fall inte kan
tala om indrivning i egentlig mening (jfr vad departementschefen
anfört härom i prop. 1978/79:28
s. 129). Enligt fast praxis anses ju kronofogdemyndighet
kunna motta betalningar i allmänna mål
där fordringen ännu inte fastställts - ett förfarande
som inte är helt olikt det nu aktuella.
Dock kan med visst fog hävdas att den uppgörelse
som låg till grund för omhändertagandet av bankmedlen
- med hänsyn till målets beskaffenhet -borde ha dokumenterats i ett skriftligt avtal.
Därigenom kunde missförstånd och oklarheter lättare
ha undvikits. Därtill kommer att hos kronofogdemyndighet
upprättas skriftliga avtal numera
alltid rörande avbetalningsplaner och andra betalningsuppgörelser
i samband med tagande av sådan
säkerhet som avses i lagen (1978:882) om säkerhet
för skattefordringar m.m. Därvid användes
särskild av RSV utarbetad blankett. Dessa nya rutiner
var dock inte helt utformade vid kronofogdemyndigheten
när betalningsuppgörelsen aktualiserades
i mars 1979.

Dessutom kan det naturligtvis anföras kritik mot
att det tillägg som jag gjorde i utmätningsförklaringen
den 3 maj 1979 (varigenom utmätningen
av bankboken med innestående 115 000 kr. begränsades
till att gälla intill 81 652 kr.) inte bevisligen
delgavs med gäldenären på samma sätt som
föreskrivs för utmätningsbevis. Förfarandet kan
endast förklaras med att jag utgick från att hela
betalningsuppgörelsen skedde i samförstånd med
gäldenären varför bevisfrågor av nu aktuell beskaffenhet
inte skulle behöva uppkomma.

Makarna A bemötte vad kronofogdemyndigheten hade sagt.
Deras yttrande utgör bilaga 5 till detta beslut.

2.2 Samtal med Trönnberg, Welin och makarna A m.m

I samband med att jag i januari 1981 inspekterade kronofogdemyndigheten
i Göteborg tog jag kontakt med
Trönnberg, Welin och makarna A och samtalade med dem
om det aktuella ärendet. Syftet var att komplettera
den skriftliga utredningen.2)

T) Vad som sades vid detta samtal har återgetts i sammandrag
i beslutet. Men det utelämnas här.

347

2.3 Remissyttrande av riksskatteverket och kro nofogdemyndighetens

synpunkter på detta

Den 16 mars 1981 skickade jag ärendet på remiss till
riksskatteverket. Jag ville att verket skulle yttra
sig "rörande dels avtal om avbetalning på skatteskuld
och vad som sammanhänger därmed, dels indrivning av
skatter som ännu inte överlämnats för indrivning".

2.3.1 Riksskatteverkets yttrande

Riksskatteverket yttrade sig den 14 maj 1981. I yttrandet
heter det bl.a.:

Makarna A anser att de träffat en överenskommelse
med KFM om att säkerhet i annan form än fastigheten
bara skulle behöva lämnas för de ca 45 000 kr

som var restförda när frågan först togs upp med

myndigheten. KFM har uppgivit att man inte gått
med på någon sådan begränsning. RSV saknar anledning
att ifrågasätta riktigheten av myndighetens
uppgift. Tilläggsutmätning av fastigheten ägde
rum den 22 mars 1979 för ett belopp av 36 980 kr.

KFM har inte kunnat godta en väsentlig försämring

av den säkerhet som vunnits genom utmätningarna
av fastigheten. Det har ålegat KFM att i samband
med fastighetsförsäljningen fordra säkerhet för
hela det restförda beloppet.

Vad gäller själva utmätningen av banktillgodohavandet
avsåg den ursprungliga utmätningsförklaringen
ett tillgodohavande på 115 000 kr, som utmättes
för en skuld av 81 652 kr. En sådan utmätning
borde normalt ha följts av en uppdelning av
tillgodohavandet, så att överskottet kunnat disponeras
av gäldenären. I detta fall var det emellertid
KFMs avsikt att säkerställa ett högre belopp
än det för tillfället restförda. Genom det
senare gjorda tillägget till utmätnings förklaringen
kan indrivningsåtgärden sägas ha delats upp
i 1. utmätning för de restförda 81 652 kr och
2. tagande av säkerhet för belopp som ännu inte
blivit restförda, intill sammanlagt 115 000 kr.

Tagande av säkerhet förutsätter medverkan från
gäldenärens sida. Säkerheten måste ställas frivilligt
av gäldenären eller av tredje man, om
gäldenären kan antas medge det, låt vara att det
sker under starkt tryck på grund av hotet om
andra indrivningsåtgärder.

Ett beslut om tagande av säkerhet har bestämda
rättsverkningar. KFM skall vid mottagande av säkerhet
besluta under vilka förutsättningar säkerheten
får tas i anspråk, 3 § första stycket säkerhetslagen.
Om säkerheten utgörs av pant får
den tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt
egendom, 4 § första stycket. Det är uppenbart
att tagande av säkerhet bör dokumenteras så

348

noggrant som möjligt. För detta ändamål har fastställts
blankett, RSV 9294. KFM har medgett att
dokumenteringen i detta fall varit bristfällig.
Med tanke på att åtgärden vidtogs kort tid efter
den nya lagstiftningens ikraftträdande är det
förklarligt om det hos myndigheten rått viss osäkerhet
om det praktiska förfarandet.

Det är enligt RSVs mening klart att säkerhetslagen
är avsedd att tillämpas bara beträffande fordran
som har överlämnats för indrivning. Det ovan
anförda motivuttalandet måste förstås på detta
sätt. I de fall där det finns anledning att säkerställa
betalning av fordran som ännu inte har
överlämnats till KFM för indrivning får i stället
beslut om betalningssäkring utverkas, varefter
KFM som ett alternativ till verkställighet av
beslutet kan ta säkerhet enligt 18 § betalningssäkringslagen
.

Riksskatteverkets yttrande finns med som bilaga 9 till
detta beslut.

2.3.2 Kronofogdemyndighetens synpunkter på riksskat
teverkets yttrande

Kronofogdemyndigheten fick tillfälle att yttra sig
över vad riksskatteverket hade anfört. Myndigheten redovisade
ärendet med hänvisning till ett yttrande av
Welin.

Welin säger sammanfattningsvis bl.a. detta:

I en avbetalningsuppgörelse måste även de poster
som är förfallna och obetalda men ännu inte överlämnade
för indrivning medtagas. Så sker också i
det praktiska indrivningsarbetet. En annan ordning
vore inte särskilt meningsfull om statsverkets
borgenärsfunktion skall utövas effektivt och
rationellt.

Det kan ifrågasättas om kronofogdemyndigheten i
fall där gäldenären samtycker till en paketlösning,
måste avvisa erbjuden säkerhet beträffande
viss del av skatteskulden och i stället vara hänvisad
till det omständligare förfarandet att utverka
beslut om betalningssäkring för att kunna
mottaga säkerheten i den delen. Utverkande av betalningssäkringsbeslut
förutsätter för övrigt att
det föreligger påtaglig risk för att gäldenären
inte kommer att betala fordran - jfr 4 § i lagen
om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
(1978:880). Sådan risk kan näppeligen före
ligga om gäldenären erbjuder fullgod säkerhet för
skattefordringarna. Det är alltså tveksamt om mot
tagande av säkerhet via betalningssäkringslagen
är en framkomlig väg i nu berörda fall. - - -

349

Kronofogdemyndigheten efterlyser en klarare och
enklare ordning för mottagande av säkerheter för
skattefordringar vid sidan av betalningssäkringsoch
indrivnings fall en. Man kan tänka sig att en
sådan ordning omfattar såväl skattefordringar som
ännu inte uppkommit (framtida fordringar) som sådana
fordringar som uppkommit, debiterats och förfallit
till betalning men ännu inte restförts.
Departementschefen framhöll i prop. 1978/79:28
s. 129 att det var fullt tänkbart att medge kronofogdemyndighet
befogenhet att ta säkerhet i
dessa situationer men då det rådde oklarhet vilka
verkningar detta skulle få på den ordinarie uppbörden
begränsades säkerhetslagens omfattning
tills vidare till indrivning i egentlig mening.
Emellertid bör på initiativ av JO frågan om en
utvidgning av säkerhetslagen i berört hänseende
kunna tas upp av skatteindrivningsutredningen
(budgetdep. dir. 1980:89), som bl.a. har att utreda
statens borgenärsfunktion vid indrivning av
skatter och avgifter.

Welins yttrande finns med som bilaga 10 till detta
beslut.

Makarna A har fått tillfälle att kommentera riksskatteverkets
och Welins yttranden men de har inte begagnat
sig av den möjligheten.

3 BEDÖMNING

Makarna A gör gällande att kronofogdemyndigheten har
handlagt indrivningen av deras skatteskulder på ett
sätt som har gjort det praktiskt taget omöjligt för
dem att komma ekonomiskt på fötter och återuppta den
rörelse de drivit. De menar att myndigheten handlat
fel eller klandervärt i dessa hänseenden:

- Det avtal om avbetalning som de träffade
med förste kronoassistenten Trönnberg har
myndigheten inte haft rätt att ensidigt
ändra eller bryta''; hade kronofogden Welins
godkännande av avtalet krävts, borde ärendet
ha underställts honom innan de inrättade
sig efter avtalet

- Utmätningen av mervärdeskatt gjordes till
för högt belopp

- Myndigheten utmätte och kvarhöll bankmedel
till större belopp än vad den restförda
skatteskulden uppgick till som säkerhet
för vissa framtida skattefordringar

350

3.1 Avbetalningsavtalet

Först något om regler och praxis för anstånd med skattebetalning
.

Innan skatten har restförts kan länsstyrelsen i fråga
om mervärdeskatt besluta om anstånd med att betala
skatten (45 § lagen - 1968:430 - om mervärdeskatt).

För inkomstskatt finns motsvarande bestämmelser i 48
och följande paragrafer i uppbördslagen (1953:272);
anstånd meddelas av länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet.
Har skatten restförts hos kronofogdemyndigheten
saknas däremot positiva bestämmelser om avbetalning
eller uppskov med betalning av skatten. Att
myndigheten har befogenhet att träffa överenskommelse
med gäldenär om avbetalning på skatteskuld och att
lämna uppskov med betalningen har sedan länge ansetts
och indirekt bekräftats genom lagen (1978:882) om säkerhet
för skattefordringar m.m (säkerhetslagen). Den
lagen förutsätter att uppskov kan beviljas med betalning
eller annan indrivningsåtgärd. Riksskatteverket
(RSV) har också gett ut särskilda blanketter som kan
användas för beslut om uppskov eller avbetalning (RSV
9217) och för beslut om säkerhet, med eller utan kombination
med beslut om uppskov eller avbetalning (RSV
9294). Muntliga överenskommelser kan också förekomma.

En överenskommelse om avbetalning på skatteskuld innebär
emellertid inte - det förtjänar att understrykas -något avtal av civil rättslig art, som binder kronofogdemyndigheten
under viss tid och under vissa villkor;
detta har högsta domstolen slagit fast i ett avgörande
från 1959 - se Nytt juridiskt arkiv 1959 s.

238. Men detta bör inte få betyda att kronofogdemyndigheten
ensidigt och utan särskild anledning bör gå
ifrån en sådan överenskommelse; gäldenär bör kunna
lita på att överenskommelsen normalt skall ligga fast
och kunna inrätta sig därefter. RSV:s blanketter är
f.ö. utformade i enlighet med vad jag har sagt. Jag
hänvisar här till RSV:s yttrande i detta ärende.

Det är naturligtvis mycket viktigt att kronofogdemyndigheten
i överenskommelsen gör klart för gäldenären
vad man kräver av honom, och att man kan bryta överfens
kommel sen om det finns särskild anledning till det.
Om överenskommelsen gäller mer invecklade förhållanden
eller frågor av vital betydelse för gäldenären är det
än angelägnare att den dokumenteras skriftligt och att
gäldenären får en kopia. Som RSV har framhållit bör
det alltid dokumenteras när säkerhet tas.

Så till det aktuella är ende t. Makarna A'', och kronofogdemyndigheten
har olika uppfattningar inte bara om vad överenskommelsen
egentligen innebar utan även när den ingicks.
Makarna A gör bl.a. gällande att de bara skulle behöva
lämna säkerhet för de 45 000 kr. som ursprungligen
var restförda. Kronofogdemyndigheten bestrider att man
gått med på en sådan begränsning. Makarna A påstår att
de slöt överenskommelsen med Trönnberg i februari el -

351

ler i början av mars 1979. Strax därefter sålde de
fastigheten. Men sedan kom Welin in i bilden och
"körde över" Trönnberg och ändrade överenskommelsen
stegvis, bl.a. genom att räkna in framtida skatteskulder
i anspråken. De hade inte fått veta något om Welins
existens förrän långt senare. Trönnberg däremot
säger att överenskommelsen träffades i slutet av mars
1979 och att han dessförinnan hade kontaktat Welin i
saken vilket han hade upplyst Lennart A om.

Jag kan inte påstå att det under utredningen har kommit
fram någon omständighet som gör den ena versionen
av överenskommelsens innehåll troligare än den andra.
Jag måste dock tillstå att det förefaller mig märkligt
om myndigheten skulle ha godtagit en så väsentlig försämring
av säkerheten, som makarna A:s version innebär*
vid den tidpunkt då överenskommelsen ingicks enligt
myndighetens uppfattning var den restförda skulden
drygt 81 000 kr. Samtidigt så tror jag makarna A när
de säger att de uppfattade överenskommelsen på det
sätt de hävdar* hade de inte gjort det är det svårt
att förstå att de vågade sälja sin villa. Situationen
kan som jag ser det förklaras av att parterna grovt
har missförstått varandra. Skulden för detta får kronofogdemyndigheten
ta på sig. Den avgörande bristen
är som jag ser det att man inte skrev ner vad överenskommelsen
innebar och gav makarna ett exemplar av den
handlingen. Omständigheterna var ju något ovanliga och
det förhållandet att en överenskommelse av detta slag
inte är ovillkorligen bindande för kronofogdemyndigheten
kan knappast anföras som försvar för underlåtenheten*
just detta att överenskommelsen kunde återkallas
av myndigheten under särskilda förhållanden var ju
en viktig faktor - bland flera - som makarna A borde
ha upplysts om. Jag kan heller inte frigöra mig från
intrycket att bristande rutiner för samråd mellan förrättningsman
och kronofogde bidrog till att det gick
som det gick. En ordentlig genomgång av premisserna
för en överenskommelse mellan Welin, Trönnberg och makarna
A i ett tidigt skede skulle säkert har varit
klargörande.

I motsats till makarna A tror jag dock inte att de
skulle ha fått en förmånligare betalningsuppgörelse
om de förhandlat med Welin direkt i stället för att
det skedde via Trönnberg. Jag håller det för föga troligt
att Welin skulle ha gått med på en säkerhet som
understeg restförd skatteskuld. Vinsten med en direktkontakt
med Welin låg i stället - som jag nyss antydde-i
att förutsättningarna för att kronofogdemyndigheten
skulle kunna gå med på en betalningsuppgörelse
då hade blivit klarlagda bättre.

Makarna A och kronofogdemyndigheten har emellertid
också olika uppfattningar om när överenskommelsen ingicks.
Om makarna A:s uppfattning är riktig har Welin
gått in och ändrat den överenskommelse som makarna
träffat med Trönnberg till deras nackdel. Enligt kro -

352

nofogdemyndigheten har Welin emellertid varit med och
angett riktlinjerna för myndighetens medverkan redan
från början och har alltså inte "hoppat in" i efterhand
och gjort ändringar. Vad som förevarit av kontakter
mellan makarna A och Trönnberg innan Welin
kopplades in har enligt myndighetens mening haft karaktären
av förberedande samtal. Oavsett hur det faktiskt
förhåller sig med den saken har makarna A haft
sin uppfattning om vad kontakterna med Trönnberg egentligen
inneburit. Om det missförstånd mellan dem och
myndigheten som sålunda uppkommit berott på myndighetens
agerande (eller brist på agerande) har inte
kunnat klarläggas i utredningen. En sak är emellertid
klar: om myndigheten hade haft fungerande rutiner för
handläggningen av ärenden av detta slag så hade den
situationen knappast behövt uppstå, att gäldenären
ansåg sig ha fått till stånd en viss uppgörelse med
myndigheten om betalningen av skatteskulder när ärendet
i själva verket fortfarande endast befann sig på
planeringsstadiet. Så allvarliga missförstånd som det
här är fråga om får helt enkelt inte uppstål

Jag vill skjuta in här att om det nu skulle vara så

att makarna A och Trönnberg först träffat en överenskommelse
och att sedan Welin gripit in och ändrat
denna så kan jag i och för sig inte kritisera Welin för
detta. Det är nämligen tydligt att överenskommelsen,
sådan som Welin uppfattade den, inte hade fullföljts
av makarna, bl.a. genom bristande avbetalningar. Vad
jag kan anmärka på - och det har jag redan gjort - är

att makarna A inte bättre informerades om att överens kommelsen

kunde ändras av myndigheten under särskilda
betingelser.

3.2 Utmätning av mervärdeskatt till ett för högt
belopp

Makarna A har hävdat att kronofogdemyndigheten hade
utmätt ett regtfört mervärdeskattebelopp som senare
ändrades till ett avsevärt lägre belopp. På denna
punkt kan jag bara konstatera att kronofogdemyndigheten
är skyldig att indriva restförd skatt. Någon möjlighet
för kronofogdemyndigheten att underlåta detta
finns inte. Enda möjlig.heten för makarna A att stoppa
indrivningen av det belopp, som motsvarade vad de
ansåg vara för högt restfört, hade varit att de sökt
och fått anstånd med betalningen av länsstyrelsen enligt
45 § lagen om mervärdeskatt.

3.3 Kronofogdemyndigheten utmätte och kvarhöll

bankmedel till större belopp än vad den rest förda

skulden uppgick till som säkerhet för

vissa framtida skattefordringar

När Trönnberg utmätte innestående medel 115 000 kr. på
en Gunilla A tillhörig motbok hos en bank skedde det
för att säkra betalning av restförda utskylder på sammanlagt
drygt 81 000 kr. Det var fel; en utmätning får

353

inte gälla högre belopp än vad den restförda skulden
uppgår till. Welin ändrade emellertid kort tid därefter
utmätningen till att bara avse vad som var restfört
hos myndigheten. Jag stannar därför vid detta uttalande,
låt vara att det är oklart om makarna A verkligen
fick veta om begränsningen och att de kunde disponera
över det överskjutande beloppet.

Som RSV har framhållit kan genom det senare gjorda tilllägget
till utmätningsförklaringen indrivningsåtgärden
sägas ha delats upp i dels utmätning för de restförda
drygt 81 000 kronorna, dels tagande av säkerhet för
belopp som ännu inte blivit restförda. Det kan sättas
i fråga vilken grund Welin hade för att kvarhålla det
belopp som översteg vad som var restfört. Han åberopar
den då helt nyligen införda säkerhetslagen och samtycke
till åtgärden av makarna A,manifesterat genom
ett konkludent handlande, bestående i att de frivilligt
lämnat över en bankbok på 115 000 kr. Säkerhetslagen
förutsätter också mycket riktigt samtycke från gäldenären.
Makarna A bestrider att överlämnandet skedde
frivilligt.

RSV anser att det är helt klart att säkerhetslagen är
avsedd att tillämpas bara beträffande fordran som har
överlämnats för indrivning. Jag delar den uppfattningen.
Jag kan alltså inte se att det ens med en vid tolkning
av motivuttalandena skulle vara möjligt för kronofogdemyndigheten
att ta emot säkerhet även för skatt som
inte har lämnats över för indrivning till myndigheten.
Detta kan bara ske om kronofogdemyndigheten först utverkar
ett beslut om betalningssäkring enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter m.m. (betalningssäkringslagen).

Jag kan emellertid hålla med. Welin om att det är opraktiskt
att ta omvägen över betalningssäkringslagen i
fall där gäldenären samtycker till att ställa säkerhet
för skatter som ännu inte har lämnats över för indrivning.
Departementschefen framhöll också i propositionen
att det var fullt tänkbart att ge kronofogdemyndighet
befogenhet att ta säkerhet för sådana skatter
■, då det rådde oklarhet vilka verkningar detta skulle
få på den ordinarie uppbörden borde emellertid säkerhetslagens
omfattning tills vidare begränsas till
indrivning i egentlig mening. Jag kan ställa mig bakom
Welins förslag att frågan om en utvidgning av säkerhetslagen
i berört hänseende bör utredas närmare. Jag
lämnar därför över en kopia av detta beslut till budgetdepartementet.

När nu Welin ansåg sig kunna åberopa säkerhetslagen
och ett (presumerat) samtycke från makarna A till stöd
för sin åtgärd att kvarhålla belopp som översteg den
restförda skatteskulden, så borde han också ha dokumenterat
både samtycket och åtgärden som sådan. Det gjorde
han inte. Med hänsyn till att säkerhetslagen vid denna
tid var helt ny och att arbetsrutiner för dess tillämp -

23 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

354

ning ännu inte hade införts vill jag emellertid inte
kritisera Welin särskilt hårt för denna underlåtenhet.

FRÅNGÅENDE AV ÖVERENSKOMMELSE OM AVBETALNING AV RESTFÖRD
SKATT

I ett brev till JO påtalade E att kronofogdemyndigheten
i Täby distrikt - enligt hans uppfattning utan
tillräcklig anledning hade frångått en överenskommelse
om avbetalning på skatteskuld. Kronofogdemyndigheten
hade nämligen trots att en sådan överenskommelse
förelåg beslutat om införsel i den lön, som han skulle
få ut från lönegaranti fonden sedan det företag, som
han varit anställd i, gått i konkurs, till betalning
av resterande skatteskuld om 1 505 kr. Säkerhet hade
funnits och finns för kronofogdemyndigheten att få ut
beloppet. Inbetalningarna hade från hans sida skötts
utan anmärkning.

Yttrande begärdes från kronofogdemyndigheten. Myndigheten
svarade sammanfattningsvis att myndigheten hade
följt sin praxis att ta i anspråk kontanta medel när
sådana upptäckes.

E bemötte remissyttrandet.

JO Nilsson meddelade beslut i ärendet (dnr 2349-1980)
den 3 juli 1981. I beslutet uppgav JO Nilsson inledningsvis
att riksskatteverket i ett annat ärende hos
JO (nämligen i det nyss refererade ärendet dnr 2040-1979) hade uttalat sig om bl.a. innebörden av avtal
om avbetalning på skatteskuld. Han återgav vad verket
hade sagt i denna del.

För egen del uttalade JO Nilsson detta:

Jag kan instämma i vad riksskatteverket har sagt om
innebörden av en överenskommelse om avbetalning. Någon
bundenhet av civilrättslig art uppkommer m.a.o. inte.
Men kronofogdemyndigheten bör inte ensidigt och utan
särskild anledning gå ifrån en sådan överenskommelse.
Detta står också f.ö. angivet i den blankett för beslut
om avbetalning som har använts.

Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det i detta
fall verkligen förelåg någon godtagbar "särskild anled
ning" för att återkalla medgivandet och besluta om införsel.
E hade skött avbetalningarna. Han hade utmätningsbara
tillgångar som täckte skatteskulden. Skulden
var förhållandevis liten. Allt detta är omständigheter
som enligt min mening talade mot att "bryta" överenskommelsen.
För en sådan åtgärd talade dock att E
plötsligt fick ut en stor summa pengar från lönegarantin
på en gång och att hans framtida inkomstförhållanden
kunde framstå som något ovissa. Beslutet måste byg

355

ga på en avvägning av omständigheterna i det enskilda
fallet och någon generell handlingsregel kan därför
inte ställas upp. I avvägningsfrågor av detta slag är
det inte möjligt att hävda att ett visst beslut är det
enda riktiga och att varje avvikelse därifrån är sådant
fel som JO bör "slå ned på". Jag vill därför -även om jag inte delar kronofogdemyndighetens uppfattning
i detta speciella fall - inte kritisera dess beslut.

VRÄKNINGEN FRÅN HÄSSELBY FAMILJEHOTELLS RESTAURANGMATSAL I

ett brev till JO begärde Lennart Lindström, Ami
Lönnroth och Irene Mårdh som företrädare för hyresgäster
i Hässelby familjehotell att JO skulle pröva
"om kronofogde och polis åsidosatt lag eller författning
eller om de eljest handlat felaktigt eller olämpligt
när vi den 20 juli 1979 med våld avhystes från
vår gemensamma matsal i familjehotellet". Det gjordes
i sammandrag gällande

dels att kronofogdemyndigheten inte haft rättslig grund
för avhysningen

dels att polisen hade gjort sig skyldig till oacceptabelt
vald och uppträtt olämpligt även på annat sätt.

JO Nilsson meddelade beslut i ärendet (dnr 2122-1979)
den 21 augusti 1981.

Beslutet är uppdelat på tre avdelningar. Avdelning 1
beskriver bakgrunden. Avdelning 2 behandlar kronofogdemyndigheten
och verkställigheten. Avdelning 3 tar
upp polisens åtgärder vid avhysningen.

Bedömningen av polisens åtgärder gäller i huvudsak
bevisfrågor (om påståendena om våld och olämpligt uppträdande
m.m. kunde styrkas). Dessa frågor är av mindre
intresse i detta sammanhang. Polisens åtgärder utelämnas
därför i detta referat, som alltså bara kommer att
återge avdelningarna 1 och 2 i beslutet.

AVDELNING 1
Éak-gA.andzn

1 Uppsägningsärendet; perioden oktober 1976

t.o.m. bostadsdomstolens dom 13 januari 1978

Kollektivhuset Hässelby familjehotell på Ormängsgatan
45-73 i Hässelby byggdes åren 1954-1957 av Olle Engkvist
Fastigheter AB för stiftelsen Olle Enkvist,
Byggmästare. I huset finns 328 lägenheter och dessutom
bl.a. en restaurang. Restaurangen drevs från starten
av stiftelsen/hyresvärden. Enligt hyreskontrakten

356

skulle hyresgästerna varje månad köpa ett antal kuponger
som gällde för måltider i restaurangen. Grundhyrorna
för lägenheterna bestämdes av statens hyresråd
; via dem betalade hyresgästerna sin del av kostnaderna
för restauranglokalerna.

Den 1 oktober 1976 upphör stiftelsen med restaurangverksamheten;
fortsatt drift anses inte längre vara
ekonomiskt möjlig. Vissa hyresgäster protesterar mot
att restaurangen läggs ner; man menar att hyresavtalen
förutsätter att det finns en restaurang i huset. Stiftelsen
säger upp dessa hyresgäster. Hyresgästerna vänder
sig till hyresnämnden. De yrkar att hyresavtalen
skall förlängas i första hand på oförändrade villkor
och i andra hand utan skyldighet för hyresvärden att
driva restaurangen men med rätt för hyresgästerna att
använda dess lokaler; hyran för lokalerna skall enligt
detta senare yrkande tas ut över bostadshyrorna.

Hyresnämnden i Stockholm förlänger i beslut den 27
september 1976 hyresavtalen efter den 1 oktober med
den ändringen av "hyresvillkoren att matkupongplikten
för hyresgästerna upphörde och att skyldigheten att
tillhandahålla restaurangservice upphörde för hyresvärden
samt mot en hyra som inte omfattade ersättning
för restauranglokalerna".

En del hyresgäster överklagar nämndens beslut till
bostadsdomstolen. Domstolen lämnar i beslut den 13
januari 1978 besvären utan bifall. I s‘itt beslut konstaterar
domstolen bl.a. att hyresavtalen bara gav
hyresgästerna rätt att uppehålla sig i restauranglokalerna
i samband med måltiderna och därutöver bara efter
särskild överenskommelse med stiftelsen. Hyresgästerna
hade alltså enligt domstolen inte på grund av
hyresavtalen haft någon självständig dispositionsrätt
till restauranglokalerna.

Medan målet ligger i bostadsdomstolen får en av hyresgästerna
- Ingvar Thörnblom - den 7 oktober 1977 kvittera
ut nycklar till restauranglokalerna. Någon hyra
för/ lokalerna tas inte ut vare sig av Thörnblom eller
genom påslag på lägenhetshyrorna; vatten, el och värme
som förbrukas betalas av stiftelsen.

2 Avhysningsärendet; perioden mars t.o.m.

oktober 1979

I mars 1979 skriver stiftelsen till överexekutor vid
länsstyrelsen i Stockholms län och begär att överexekutor
skall avhysa Thörnblom från restauranglokalerna.
Som motivering för sin begäran säger stiftelsen bl.a.:
Genom att stiftelsen lämnade över nycklarna till Thörnblom
fick han - och genom honom övriga hyresgäster -rådrum för att ta ställning till stiftelsens förslag
att hyresgästerna skulle bilda ett eget organ, t.ex.
en ekonomisk före.ning, och genom detta hyra lokalerna
av stiftelsen. Någon uppgörelse har emellertid inte
kunnat träffas. Stiftelsen har i brev till Thörnblom

357

begärt att han skall lämna tillbaka nycklarna. Det brevet
fick Thörnblom den 9 februari 1979. Några nycklar
har stiftelsen emellertid inte fått tillbaka. Stiftelsen
yrkar att länsstyrelsen "måtte genom förordnande
om avhysning av Thörnblom återställa det besittningsförhållande,
som egenmäktigt rubbats genom Thörnbloms
vägran att återlämna nycklarna samt återinrymma stiftelsen
i ensambesittningen av lokalerna".

Thörnblom svarar: När han kvitterade ut nycklarna var
han ordförande.i föreningen Nytta & Nöje som verkade
inom familjehotellet. Det var därför naturligt att han
uppfattades som en representant för hyresgästerna. Att
stiftelsen lämnade ut nycklarna betydde att man lämnade
lokalerna till hyresgästerna för att de skulle, få-använda
dem. Det har de också gjort. De har sedan dess
matservering i egen regi i lokalerna. - Att han kvitterade
ut nycklarna betydde inte att lokalerna uppläts
till honom personligen. Han gör gällande i första hand
att det uppstod ett nytt hyresförhållande när stiftelsen
fr.o.m. den 1 oktober 1976 lät hyresgästerna använda
lokalerna. Ersättningen för den upplåtelsen togs ut
på samma sätt som tidigare, dvs. via lägenhetshyrorna.
Dessa sänktes nämligen inte den 1 oktober 197 6 när
stiftelsen lade ner restaurangrörelsen. - I andra hand
gör han gällande att lokalerna har upplåtits till hyresgästerna
genom ett muntligt avtal om nyttjanderätt.
Sedan den 1 oktober 197 6 - och även efter bostadsdomstolens
utslag den 13 januari 1978 - har förhandlingar
pågått mellan hyresgästerna och värden i saken. Hyresgästerna
har vid dessa förhandlingar företrätts av hyresgästföreningen.
Föreningen har vid förhandlingarna
önskat att restauranglokalerna skulle ställas till deras
disposition mot att bostadslägenheterna belastades
med ett hyrespåslag, som man skulle komma-överens om.
Värden har emellertid inte velat förhandla i denna
del. - Numera representerar Thörnblom endast sig själv
och inte övriga hyresgäster. Han ansvarar inte för
deras räkning för nycklarna till lokalerna.

Stiftelsen yttrar sig på nytt till länsstyrelsen och
bemöter då bl.a. Thörnbloms påstående att stiftelsen
har,fått hyra för restauranglokalerna. - Thörnblom
kommer in med ytterligare synpunkter i saken.

Länsstyrelsen ger sitt utslag i avhysningsmålet den
14 juni 1979. Där sägs:

Av utredningen framgår att stiftelsen den 7 oktober
1976 överlämnat nycklarna i fråga till Thörnblom,
som i eget namn kvitterat dessa. Härigenom
får stiftelsen anses ha upplåtit lokalerna till
Thörnblom personligen. Den ifrågavarande upplåtelsen
har skett vederlagsfritt såvitt utredningen
visar. Stiftelsen har ostridigt anmodat Thörnblom
att återställa nycklarna. Thörnblom har underlå -

358

tit detta. På grund härav får Thörnblom anses
själv ha tagit sig rätt.

Länsstyrelsen förpliktar enligt 191 § utsökningslagen
'' Thörnblom att genast återställa besittningen
av lokalerna till stiftelsen vid äventyr
av handräckning på Thörnbloms bekostnad efter anmälan
av stiftelsen till vederbörande kronofogdemyndighet.

Thörnblom förpliktas ersätta stiftelsen dess kostnader
i målet med 2.345 kr 50 öre, varav 2.250 kr
avser ombudsarvode.

Thörnblom överklagar länsstyrelsens utslag till Svea
hovrätt; han vill också att detta inte skall få verkställas
förrän målet hade slutligt avgjorts (inhibition)
- Hovrätten meddelar sitt utslag den 16 juli 1979. Hovrätten
finner ingen anledning bevilja inhibition och
lämnar besvären utan bifall.

Thörnblom överklagar till högsta domstolen. - Högsta
domstolen finner enligt beslut den 19 oktober 1979
"ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav
hovrättens utslag skall stå fast".

3 Verkställigheten

Den 21 juni 1979 begär stiftelsen hos kronofogdemyndigheten
i Stockholm verkställighet av länsstyrelsens
utslag av den 14 i samma månad, dvs. det utslag där
Thörnblom hade förklarats skyldig att återställa besittningen
av restauranglokalerna till stiftelsen. Begäran
om verkställighet betyder - uttryckt på ett
annat sätt - att man vill ha ut Thörnblom från lokalerna
och tillbaka nycklarna allt genom kronofogdemyndighetens
försorg.

Förrättningen sätts ut till den 20 juli 1979. Vid besök
på kronofogdemyndigheten den 18 juli 1979 betalar
en av hyresgästerna kostnaderna i målet (= 2.345 kr
50 öre) och lämnar tillbaka fem nycklar till restauranglokalerna.

Den 20 juli 1979 besöker förste kronoassistenten Lars
Klint, som är förrättningsman, tillsammans med kronoassistenten
Thomas Vårbäck, familjehotellet för att

1) Lagrummet lyder: "Har man egenmäktigt pantat något
till sig eller skilt annan från det han innehar eller
eljest själv tagit sig rätt; äge överexekutor att genast
besittningen eller annat förhållande, som rubbat
är, återställa; och svare den, som sig förgrep, vid
doms tol.

Den, mot vilken sådan handräckning gives, vare ej förment
att sin talan vid domstol efter stämning utföra."

359

kontrollera att nycklarna passar och att restauranglokalerna
är utrymda. De finner att dörrarna är öppna
och ett 30-tal personer i restaurangen. Klint uppmanar
dem att lämna lokalerna. De vägrar. Klint tar kontakt
med vederbörande kronofogde, kronofogden Kristina
Tallroth. Tallroth beslutar att slutföra förrättningen
och avhysa de personer som befinner siq i restauranglokalerna.
Hon begär hjälp av polisen2''. Avhysningen
genomförs på eftermiddagen. I aktionen deltar ett 30-tal polismän. Den leds av kriminalkommissarien Harry
Gebestam.

AVDELNING 2

KAono&ogdcmyndighctcn och ocxk^tdllighctcn

1 Anmälan

Anmälan innehåller en begäran att JO skall pröVa om
kronofogde (och polis) har satt sig över lag eller författning
eller handlat felaktigt eller olämpligt i
något annat hänseende när hyresgästerna avhystes från
restaurangen. Den egentliga anmälan är kortfattad
men i en bilaga till den utvecklar ett antal hyresgäster
närmare sina synpunkter på och ktitik mot förrättningen.
De avsnitt i den bilagan och underbilaga

2 till den som gäller kronofogdemyndighetens agerande
finns med som bilaga 1 till detta beslut.

Anmälan och de bilagor som hade fogats till denna
sändes till kronofogdemyndigheten som ombads yttra
sig i saken.

2 Kronofogdemyndighetens yttrande

Kronofogdemyndigheten (genom kronofogde J.E. Cederstrand)
åberopar som sitt yttrande vad som tf* kronofogden
Kristina Tallroth säger i ett yttrande till
kronodi rektoren.

Tallroth redogör i sitt yttrande, som finns med i sin
helhet som bilaga 2 till detta beslut, för händelseförloppet
ur kronofogdemyndighetens synvinkel och konstaterar
avslutningsvis att enligt hennes uppfattning

så

- kunde inte besittningen återställas endast genom
att nycklarna lämnades tillbaka» en utrymning
var nödvändig för detta

- hade de som fanns i lokalerna när verkställigheten
skulle ske ingen självständig tätt till
dem

2) Enligt 9 § kronofogdeinstruktionen har förrättningsman
rätt att begära biträde av polismyndighet
vid exekutiv åtgärd.

3) Beslutets bilagor har utelämnats här.

360

- var det nödvändigt att genomföra avhysningen
vid detta tillfälle eftersom fler personer
annars kunde ha tagit sig in i lokalerna

- var polisens medverkan helt nödvändig för att
förrättningen skulle kunna genomföras.

3 Bedömningen

Anmälaren menar att kronofogdemyndigheten har gjort fel
- handlat utan "laga grund" - när man verkställt överexekutors
utslag mot .andra personer än den som utslaget
riktar sig mot (dvs. Thörnblom) och följaktligen mot
personer som inte är "parter i målet". De som nu kom
att avhysas anser sig ha en egen besittningsrätt till
lokalerna. - Kronofogdemyndigheten anser sig ha handlat
i alla avseenden korrekt och riktigt.

I min bedömning av kronofogdemyndighetens agerande tar
jag upp frågan om de formella förutsättningarna fanns
för att verkställa avhysningsutslaget på det sätt och
vid den tidpunkt som skedde och - om svaret på båda de
frågorna är "ja" - om utslaget borde ha verkställts då.

3.1 Kunde med hänsyn till gällande regler avhys ningen

verkställas den 20:e?

Länsstyrelsens utslag (1979-06-14) gäller Thörnblom
personligen; enligt länsstyrelsens uppfattning har
stiftelsen genom att lämna över nycklarna till restauranglokalerna
upplåtit dem åt Thörnblom och utslaget
ålägger följdriktigt Thörnblom att "genast återställa"
den besittning som han har rubbat genom att vägra lämna
tillbaka dem till stiftelsen. - Den bedömningen har
stått sig genom instanserna. Domstolarna har alltså inte
ansett vare sig att det med nyckelöverlämnandet uppstått
ett nytt hyresförhållande mellan stiftelsen och
hyresgästerna (= Thörnbloms invändning 1) eller att lokalerna
har upplåtits till hyresgästerna genom ett nytt
muntligt avtal om nyttjanderätten (=Thörnbloms invändning

2). Såväl Thörnblom som länsstyrelsen/domstolarna har
då haft bostadsdomstolens avgörande av den 13 januari
1978 som den givna förutsättningen för sina resp. ställningstaganden.
I det avgörandet slår ju bostadsdomstolen
fast att hyresgästernas rätt att använda restauranglokalerna
upphörde då stiftelsens restaurangverksamhet
upphörde, dvs. den 1 oktober 1976.

Kronofogdemyndigheten var skyldig att verkställa överexekutors
utslag, dvs. se till att stiftelsen fick tillbaka
nycklarna och -att dess möjligheter att ensam
disponera över restauranglokalerna säkrades. Men innebar
detta också att myndigheten hade rätt och/eller
skyldighet att mot deras vilja avhysa även andra personer
än Thörnblom från lokalerna?

361

Det finns i dag inga bestämmelser som ger ett direkt
svar på en sådan fråga.Enligt praxis kan emellertid
verkställigheten av en avhysning av en nyttjanderättsinnehavare
(den s.k. sublokatorn) utsträckas till att
omfatta även den som härleder sin rätt från sublokatorn,
dvs. som har fått nyttjanderätt upplåten för sig
från denne (den s.k. subkonduktorn). En förutsättning
för att även subkonduktorn skall få avhysas är att
denne inte har en självständig rätt mot ägaren av den
egendom som nyttjanderätten gäller (se prop. 1980:81,
s. 739) .

Hade då de hyresgäster som uppehöll sig i restaurangen
på morgonen och förmiddagen den 20 juli en sådan självständig
nyttjanderätt till lokalerna som krävdes för
att de skulle få stanna kvar eller var deras rätt att
vistas där avhängig av att Thörnblom fick göra det?
Överexekutor (och Svea hovrätt) har i avhysningsmålet
underkänt Thörnbloms invändningar och därmed också -låt vara indirekt - sagt att övriga hyresgäster inte
hade någon egen, av Thörnblom oberoende rätt till lokalerna.
Jag har ingenting att erinra mot denna slutsats
och jag kan heller inte finna att det senare i
utredningen har kommit fram något som tyder på att de
hade en sådan rätt.

Den 20 juli hade Svea hovrätt sagt sitt i saken. Men
tiden för ett överklagande av hovrättens utslag (beslut)

- som sakligt sett innebar att hovrätten ställde sig
bakom överexekutors utslag - hade inte gått ut; hovrättens
utslag hade m.a.o. inte vunnit laga kraft. Men
laga kraft är ingen förutsättning för att ett utslag

i utsökningsmål skall verkställas. Principen är snarast
den motsatta: endast ett uttryckligt förordnande om
att utslaget inte t.v. får verkställas (inhibition) hindrar
att det verkställs genast. En överinstans - dvs.
den instans till vilken man överklagar ett utslag/beslut

- kan med andra ord inhibera verkställigheten (53, 210
och 213 §§ utsökningslagen.) - I samband med att Thörnblom
överklagade överexekutors utslag till hovrätten
begärde han inhibition. Hovrätten avslog det yrkandet
och avgjorde målet i ett och samma utslag; utslaget
meddelades den 16 juli. Den 27 juli överklagade Thörnblom
hovrättens utslag och yrkade samtidigt inhibition
av detta. Men då hade ju verkställigheten redan skett;
det fanns m.a.o. ingenting att inhibera när högsta domstolen
den 19 oktober meddelade sitt beslut - som innebar
att man inte tog upp saken till prövning.

Inom utsökningsrätten är det en allmän princip att den
som direkt berörs av en förrättning skall underrättas
om vad som kommer att ske och när. Avsteg från den prin -

4) Sådana bestämmelser kommer det att finnas fr.o.m.
1982-01-01. I 16 kap. 8 § i den utsökningsbalk som
då träder i kraft föreskrivs att även tredje man får
avhysas om denne hindrar "sökanden i utövningen av
hans rätt, om det är uppenbart att tredje mannen saknar
fog att motsätta sig verkställigheten - - -".

362

cipen får göras endast när det finns speciella omständigheter
(se t.ex. 59 och 193 §§ utsökningslagen och
39 och följande §§ i utsökningskungörelsen). Reglerna
som de ser ut idag tar inte uttryckligen sikte på en
tredje man som även han kan drabbas av en exekutiv åtgärd
- t.ex. en inneboende hos en hyresgäst som skall
avhysas. När det gäller avhysningsfallet inträder en
förändring fr.o.m. kommande årsskifte. Enligt 16 kap.

8 § utsökningsbalken skall en kronofogdemyndighet som
avser att avhysa en inneboende eller annan tredje man
"om möjligt i förväg" underrätta tredje mannen om
detta. Denna nya regel innebär emellertid snarare ett
konfirmerande av vad som tillämpas i praxis idag än
ett införande av något nytt. Känner en kronofogdemyndighet
till att en tredje man kommer att beröras av en
verkställighet, lär denne som regel också bli underrättad
om vad som är på gång. Och det är naturligtvis
så som det bör vara. - I detta fall har någon formell
underrättelse om att en förrättning för verkställighet
av länsstyrelsens utslag skulle äga rum den 20 juli
inte gått ut till andra hyresgäster än Thörnblom; tredje
man hade alltså inte underrättats. Det finns emellertid
inte utrymme ens för ett påpekande om det lämpliga
i att så borde ha skett redan därför att hyresgästerna
i allmänhet - som det visade sig - ändå var väl medvetna
om att en förrättning skulle komma att ske den
dagen.

Jag kommer - om jag sammanfattar vad jag har sagt i
detta avsnitt - till denna slutsats; kronofogdemyndigheten
har handlagt ärendet på ett från formell synpunkt
invändningsfritt sätt; gjorda bedömningar av förutsättningarna
för verkställigheten har varit riktiga och
givna föreskrifter för genomförandet har följts. Mot
verkställigheten som sådan kan alltså några anmärkningar
inte riktas. En annan sak är om den borde ha skett vid
just detta tillfälle; men till den frågan återkommer
jag i nästa avsnitt.

3.2 3orde med hänsyn till omständigheterna avhys ningen

ha verkställts den 20:e?

Att Hässelby familjehotell fr.o.m. den 1 oktober 1976
i och med att restaurangen stängde inte fungerade fullt
ut som det var tänkt och planerat var något som uppmärksammades
även utanför kretsen av hyresgäster. Det
skrevs om saken på tidningarnas nyhets- och debattsidor,
det talades om den i radio och TV. Debatten och diskussionerna
gällde inte enbart - eller kanske ens huvudsakligen
- relationen stiftelsen-hyresgästerna; den
rörde snarare bärkraften hos och genomförandet av en
idé. Och intresset för Hässelby blev inte mindre när
kronofogdemyndigheten kom in i bilden och eventualiteten
av en aktion för att definitivt stänga hotellets
restaurang för hyresgästerna inte kunde uteslutas.

Mot denna bakgrund kunde inte kronofogdemyndigheten
räkna med att det var ett ärende vilket som helst -i varje fall borde man ha räknat med komplikationer.

363

Det är därför en aning förvånande att förrättningsmannen
säger sig ha blivit häpen när han kom till hotellet
den utsatta förrättningsdagen och fann dörrarna till
restaurangen öppna och folk i denna* som man hade kunnat
vänta förklingade hans uppmaning till de församlade
att lämna restaurangen ohörd. Han tog kontakt med kontoret
eller den ansvarige kronofogden, Kristina Tallroth.
Det blev hennes sak att raskt bestämma bur den
tydligen oväntade situationen skulle hanteras. Hennes
manöverutrymme var begränsat men ett par alternativ
att välja emellan hade hon dock. Hon kunde

• bege sig till hotellet för att personligen bilda
sig en uppfattning om läget och förutsättningarna
för att genomföra förrättningen, för
att efter ett sådant sammanträffande bestämma
sig för nästa åtgärd, dvs. endera

- fortsätta och slutföra förrättningen

- avbryta förrättningen för att genomföra den
vid ett senare tillfälle

• bestämma sig för att nu och i ett sammanhang
slutföra förrättningen i vilket fall hon måste
avgöra om

- myndigheten själv kunde klara av ett slutförande -

polishjälp behövdes.

Tallroth valde det senare alternativet och hon bestämde
sig samtidigt för att det behövdes polishjälp. Låt
mig genast här slå fast att hennes val kan diskuteras
i termer som lämpligt/olämpligt eller överlagt/förhastat
men definitivt inte som rätt/fel eller lagenligt/
lagstridigt* redan avsaknaden av bestämmelser på området
utesluter detta. Själv tycker jag att det fanns
flera goda skäl för henne att s.a.s. stanna upp ett tag
och än en gång analysera situationen - jag säger detta
i fullt medvetande om att den bedömningen görs i efterhand
med facit i hand. Men Tallroth måste rimligen ha
insett att situationen var infekterad och att det kanske
i just detta fall låg mer sanning än vanligt i uttrycket
att den som vinner tid vinner allt. Det hade som jag nu
ser det varit bättre om hon redan i anslutning till förrättningsmannens
första kontakt med henne på morgonen
den 20 hade åkt ut till hotellet och där sökt förklara
för dem som uppehöll sig i restauranglokalen varför de
måste lämna den och att de kunde avhysas om de vägrade.
Om inte förr så hade hon ju möjlighet till detta när
hon på eftermiddagen var på hotellet när polisen skulle
lämna den handräckning hon hade begärt. En "lektion"
av det slaget hade varit motiverad redan därför att
det säkert inte stod klart för dem alla att länsstyrelsens
utslag - riktat som det var mot en av hyresgästerna
- utan vidare kunde verkställas också mot andra.

Och samtidigt hade människorna i lokalen fått en chans
att på platsen ange och utveckla skälen varför de ansåg
sig ha en självständig rätt att utnyttja restaurangen.

364

Till försvar för sin åtgärd att söka genomföra förrättningen
så snabbt som möjligt har Tallroth sagt att det
fanns en risk för att ytterligare människor kunde samlas
i restauranglokalerna. Jag tror visserligen att
hennes farhågor i det hänseendet var något överdrivna;
i alla händelser så måste hon ha insett att det knappast
var möjligt att genomföra aktionen £å snabbt att den
"faran" kuride elimineras.

Det verkar överhuvudtaget på mig som om kronofogdemyndigheten
haft svårt att ta initiativet för att få igång
en dialog med de hyresgäster som befann sig i restauranglokalen-
Det är självklart möjligt att sådana försök
skulle ha blivit resultatlösa och att en dialog -om den kommit igång - inte skulle ha lett någonstans.
Men det hade som jag ser det åtminstone varit
värt ett försök; något missförstånd hade kanske kunnat
redas ut. Och det hade ju inte varit hela världen att
uppskjuta verkställigheten någon tid; några ekonomiska
värden stod ju inte omedelbart på spel.

Jag tycker alltså - sammanfattningsvis - att Tallroth
haragerat förhastat och utan att utnyttja de förhandlingsmöjligheter
som trots allt ändå måste ha funnits.
Med detta konstaterande - som jag gör i medvetande om
att situationen var ovanlig och svårhanterlig av flera
skäl - avslutar jag denna del av ärendet.

SAMARBETET MELLAN KRONOFOGDE" OCH SOCIALA MYNDIGHETER
VID AVHYSNINGAR

JO Nilsson anförde i ett beslut den 11 december 1981
(dnr 575 och 576/1981).

Inför en inspektion av kronofogdemyndigheten i Huddinge
distrikt i december 1980 ombads myndigheten besvara
vissa allmänna frågor rörande dess verksamhet. En av
frågorna gällde samarbetet med de sociala myndigheterna
vid avhysningar.

Myndigheten svarade.

Samarbetet med de sociala myndigheterna vid avhysningar
fungerar inte tillfredsställande. Socialmyndigheterna
bryr sig inte om myndighetens underrättelser
om att avhysning skall ske ens beträffande
barnfamiljer, om inte gäldenär en själ v tar kontakt
med socialmyndigheten, något som gäldenären
i dylika situationer ofta underlåter. Det fungerar
inte heller helt tillfredsställande ens i de
fall då gäldenären tar kontakt med socialmyndigheten
på grund av tungroddheten i myndighetens
beslutsprocess. Det har hänt många gånger att socialmyndigheten,
trots att kronofogdemyndigheten
framhållit att den vräkningshotade familjen har
småbarn, ej infunnit sig till avhysningsförrättningen.
Förrättningsmannen har då fått ringa till

365

socialmyndigheten från förrättningsplatsen och
ibland lyckats få någon socialassistent att komma
till platsen men ofta nåtts av det beskedet att
familjen själv efter avhysningen får söka hjälp
hos socialmyndigheten. Denna situation är mycket
otillfredsställande.

Jag beslöt att hämta in yttranden'' i. saken från
sociala centralnämnderna i Botkyrka och Huddinge kommuner
.

Nämndernas svar finns med som bilagor1'' till detta beslut.

BEDÖMNING

Kronofogdemyndigheten i Huddinge distrikt har på fråga
från JO sagt att samarbetet mellan myndigheten och de
sociala centralnämnderna i Huddinge och Botkyrka kommuner
fungerar bristfälligt när det gäller handläggningen
av avhysningar. I yttranden till JO har myndigheterna
redogjort för sina rutiner i den här typen av
ärenden. Sociala centralnämnden i Huddinge kommun har
i sitt svar redovisat en helt annan uppfattning i fråga
om samarbetet än den kronofogdemyndigheten säger sig
ha; nämnden i Botkyrka kommun har sagt att det har före
kommit fall där nämnden inte medverkat i den utsträckning
som hade varit önskvärd.

Jag ser ingen anledning att ytterligare fördjupa mig
i fråga vad som har gjorts eller inte gjorts i de avhysningsärenden
som de nu berörda myndigheterna haft
att ta befattning med. Av svaren att döma är man väl
medveten om behovet av ett nära och förtroendefullt
samarbete sig emellan. Jag tar istället inspektionsärendena
som utgångspunkt för mer allmänna reflexioner
kring samarbetsfrågan.

De sociala myndigheterna kan antas redan ha varit i
kontakt med den vräkningshotade när man får underrättel
sen om förrättningen från kronofogdemyndigheten, eftersom
hyresvärdarna skall underrätta de sociala myndigheterna
om uppsägning av bostadshyresgäst (12 kap.

44 § jordabalken). Men om dessa socialmyndighetens kontakter
med den drabbade leder till sådan lösning på pro
blemet att man inte anser det nödvändigt att komma till
själva förrättningen bör man - särskilt om det är fråga
om vräkning av barnfamiljer - underrätta kronofogdemyndigheten
om detta innan förrättningen. Dessutom bör
myndigheterna i samråd utarbeta sådana rutiner att de
"krissituationer" som kan uppkomma om det visar sig
att den sociala myndigheten gjort en felbedömning när
man inte kommit till förrättningen kan lösas på ett
godtagbart sätt. Dessa frågor, liksom t.ex. frågorna

1) Bilagorna har utelämnats här.

366

om i vilken utsträckning myndigheterna bör samverka
när man bestämmer tidpunkten för en förrättning eller
när man ställer in en utsatt förrättning av någon anledning,
bör myndigheterna kunna lösa bäst själva på
ett så enkelt sätt som att de berörda tjänstemännen
träffas och diskuterar saken.

Som bekant kommer kronofogdemyndigheterna att få något
ökade möjligheter att ge anstånd med avhysningsförrättningarna
i och med att den nya utsökningsbalken träder
i kraft den 1 januari 1982. Syftet med dessa generösare
anståndsregler har just varit att ge de sociala myndigheterna
tid att i akuta situationer bistå de drabbade.
Det samarbete som kronofogdemyndigheterna redan har
med de sociala myndigheterna och som allmänt sett har
fungerat smidigt formaliseras fr.o.m. årsskiftet. Den
utsökningsförordning som då träder i kraft ålägger
nämligen kronofogdemyndigheten att underrätta den sociala
myndigheten både när ansökan har gjorts och om
tiden för avhysningsförrättningarna (16 kap. 2 § utsökningsförordningen).
2)

INDRIVNING AV SKATT HOS DELÄGARE I HANDELSBOLAG - RUTINER
I REX-SYSTEMET FÖR UPPDEBI TER ING OCH FÖR GRANSKNING
AV EXEKUTIONSTITELN M.M.

1 BAKGRUND

I ett ärende (JO Nilssons beslut meddelat den 9 december
1981; dnr 17-1980) klagade en person, T.A. över ett
skattekrav. T.A. var kommanditdelägare i ett kommanditbolag
och svarade med högst 100 kr för bolagets förbindelser.
En annan person, J.E.H. var komplementär och
ensam firmatecknare.

Lokala skattemyndigheten i Uppsala fögderi ifrågasatte
i granskningsrapport - enligt 53 § uppbördskungörelsen
(1967 :6 26-UK) den 29 oktober 1979 om inte bolaget var
betalningsskyldigt för obetald preliminär A-skatt om
4.440 kr plus restavgift 267 kr. I rapporten återgavs
bolagsmännens namn och personnummer.

Den 19 november 1979 betalade bolaget skulden. Den 26
november 1979 fastställde lokala skattemyndigheten
enligt 55 § UK betalningsskyldighet för kommanditbolaget
enligt 77 § uppbördslagen (UL) för beloppet (4.440
+267=) 4.707 kr. I beslutet anges bolagsmännen på samma
sätt som i granskningsrapporten. Fastställelsebeslutet
delgavs bolaget genom firmatecknaren J.E.H; de övriga
bolagsmännen fick alltså inte del av beslutet.

2) Förordningen innebär en måhända något extensiv
tolkning av föredragande departementschefens uttalande
i prop. 1980/81:8 (del 2) s. 770.

367

Länsstyrelsen i Uppsala län sora är uppbördsmyndighet
lämnade över fastställelsebeslutet till kronofogdemyndigheten
i Stockholms distrikt för inregistrering i
det ADB-baserade REX-systemet för kronofogdemyndigheterna.
Vid registreringen angavs som betalningsskyldiga
inte endast bolaget utan också samtliga bolagsmän.

Den 28 november 1979 underrättade länsstyrelsen enligt
de rutiner som då gällde kronofogdemyndigheten i Uppsala
distrikt om att skulden hade betalts1). Detta
hindrade emellertid inte myndigheten från att i slutet
av december 1979 kräva, inte bolaget men väl bolagsmännen
.

2 ANMÄLAN

I sin anmälan till JO berättade T.A. i huvudsak detta.

När han den 27 december 1979 fick ett krav på
skatt från kronofogdemyndigheten kom det som en
fullständig överraskning för honom. Han kunde
inte utläsa vad kravet avsåg. Han tog därför kontakt
med kronofogde- och lokala skattemyndigheterna
i Uppsala och fyra olika avdelningar på länsstyrelsen
i Uppsala län; inte någonstans kunde han
få annat besked än att det avsåg preliminär Askatt
för anställd som kommanditbolaget inte hade
betalt in och att bolaget och delägarna var solidariskt
betalningsansvariga för beloppet. Eftersom
han i övrigt inte fått klara besked från myndigheterna
och då beloppet redan hade betalts av
bolaget när han krävdes på det, ber han JO undersöka
saken ur framförallt följande aspekter:

• Har myndighet rätt att i ärende som ovan, att
vända sig till kronofogdemyndigheten utan att
först göra utredning, ta beslut, delge den
drabbade individen och ge möjlighet för individen
att besvära sig?

• Har myndighet rätt att utsända kräv för skuld
utöver den hos länsstyrelsen registrerade kommanditdelägaransvarsbegränsningen?
Har denna
begränsning efterfrågats och lämnats i laga
ordning?

1) Det var vid denna tid kronofogdemyndigheten som hade
att kuvertera och skicka ut det s.k. första-kravet (=
krav på betalning) som framställts automatiskt i REXsystemet.
Numera skickas det kravet ut från DAFA. Den
kronofogdemyndighet som ytterst ansvarar för ärendet
har dock möjlighet att göra en markering på sin dataterminal
och därigenom förhindra att kravet sänds ut.

I ett sådant fall skickar DAFA kravhandlingarna till
kronofogdemyndigheten som själv får avgöra hur indrivningen
i ärendet skall hanteras.

368

o Jag står nu som registrerad i dataregister som
skyldig att betala fordran? Får sådan registrering
ske på så lösa boliner som det varit frågan
om här? Är myndigheten beredd att ta bort mig
från detta register?

3 UTREDNING

Länsstyrelsen i Uppsala län gjorde först en egen utredning
i saken som resulterade bl.a. i att registreringen
i REX-systemet för bolagsmännen togs bort och
att länsstyrelsen underrättade kreditupplysningsföretag
och andra köpare av registeruppgifter om att registreringarna
var felaktiga.

Lokala skattemyndigheten i Uppsala fögderi, länsstyrelsen
i Uppsla län och kronofogdemyndigheten i Uppsala
distrikt och senare också riksskatteverket (RSV) yttrade
sig hit i ärendet.

4 BEDÖMNING

I bedömningsavsnittet av sitt beslut uttalade JO
Nilsson detta.

4.1 Bakgrund och vad det är fråga om

T.A., som är anmälare i detta ärende, har av kronofogdemyndigheten
blivit krävd på preliminär A-skatt,
som innehållits men inte betalats in i rätt tid av.
det handelsbolag, i vilket T.A. är kommanditdelägare.
T.A. är missnöjd främst med att han inte har fått del
av det beslut av lokala skattemyndigheten som låg till
grund för kronofogdemyndighetens indrivningsåtgärd.

eller ens fått yttra sig i saken hos skattemyndigheten

innan kravet.sändes ut.

Det är utrett här att T.A. blev krävd på skatten utan
att dessförinnan ha fått något som helst besked i saken
från skattemyndigheterna.

Av myndigheternas yttranden hit har jag skapat mig
denna bild av varför det gick som det gick. Varken
lokala skattemyndigheten eller länsstyrelsen har ansett
att det går att skapa en giltig exekutionstitel
mot delägare i handelsbolag genom att skattemyndigheten
anger dem i rapport och fastställelsebeslut. Man
delar m.a.o. inte den uppfattning i frågan som RSV
har gett uttryck åt i sina anvisningar^). Eftersom
lokala skattemyndigheten menade att någon exekutionstitel
inte kunde tillskapas gentemot delägarna ansåg
man det onödigt att följa RSV:s anvisning att delge

2) Se RSV Du 1975:5; jfr numera RSV Du 1979:14.

369

delägarna fastställelsebeslut. Man nöjde sig med att
i handlingarna - vid sidan av bolaget - ta upp delägarnas
namn och personnummer. Detta gjorde man för att
i enlighet med anvisningarna (som man uppfattade dem)
underlätta identifieringen av dem mot vilka en eventuell
talan om företrädaransvar (enligt 77 a § UL) senare
skulle komma att förås. På samma sätt har länsstyrelsen
uppfattat anvisningen. Därför har man inte särskilt
omnämnt delägarna när man underrättade kronofogdemyndigheten
om att bolaget betalat skatten - man utgick
alltså ifrån att delägarna aldrig skulle komma
att registreras hos kronofogdemyndigheten som solidariskt
betalningsskyldiga med bolaget.

Den tjänsteman på kronofogdemyndigheten i Stockholm
som uppdebiterade ("förde in") indrivningsuppdraget i
REX-systemet kunde inte av lokala skattemyndighetens
beslut utläsa att viss bolagsman hade begränsat ansvar
för bolagets förbindelser. Tjänstemannen förutsatte att
beslutet hade kommit till på det sätt som föreskrivs i
RSV:s anvisningar och att det följaktligen fanns en
giltig exekutionstitel mot bolaget och bolagsmännen.

I detta ärende gäller det att ta ställning till dessa
frågor

- hur skapas i ett skatteärende en exekutionstitel
mot en delägare i ett handelsbolag?

- vilka rutiner skall tillämpas när en skatteskuld
skall uppdebiteras i REX-systemet?

- vilken granskning bör kronofogdemyndigheten göra
av de exekutionstitlar som man får in för verkställighet? Jag

behandlar de tre frågorna var för sig.

4.2 Hur skapas i ett skatteärende en exekutions titel

mot delägare i handelsbolag?

I ett avgörande år 197 6 av högsta domstolen (NJA 1976:
230) slås fast att en exekutionstitel mot ett handelsbolag
inte kan användas också mot de solidariskt betalningsskyldiga
bolagsmännen; vill man kräva dem på betalning
så behövs det en särskild exekutionstitel mot
varje bolagsman. Den uppfattningen har redan tidigare
CFU (centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden) och
senare RSV hävdat och byggt sina anvisningar på. CFU
lämnade nämligen redan år 1969 rekommendationer för
hur sådana exekutionstitlar skulle kunna tillskapas;
de rekommendationerna har sedan modifierats av RSV i
anvisningsform 1972 och 1979.

Enligt RSV:s mening så får man en exekutionstitel mot
bolagsmännen genom att man anger dem i rapport och
fastställelsebeslut. Detta uttrycks i anvisningarna
(RSV Du 1979:14 avsnitt 2.2.2) på detta sätt: "I fråga
om handelsbolag anges såväl handelsbolaget som bolags24
Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr I

370

männen för att få en exekutionstitel som är giltig mot
såväl handelsbolaget som bolagsmännen". Denna ståndpunkt
har inte heller vad jag vet som sådan underkänts av de
allmänna domstolarna vare sig när det gäller källskatt
eller mervärdeskatt. Jag kan också tillägga att regeringsrätten
i ett färskt avgörande, (beslut 1981-02-03,
dnr 4177-1980) har intagit den ståndpunkten att lokal
skattemyndighet kan skapa en exekutionstitel gentemot
delägare i handelsbolag på det sätt som RSV rekommenderar.
Det bör även erinras om att kronofogdemyndigheterna
sedan länge allmänt godtagit exekutionstitlar
av detta slag.

Vad jag nu har sagt gäller fullt ut i fråga om källskatt.
När det gäller obetald mervärdeskatt är enigheten
om metodens tillåtlighet inte lika total. JK
har i ett beslut år 1979 för sin del underkänt uppfattningen
att man på det sätt som RSV har anvisat kan
skapa en exekutionstitel för mervärdeskatt mot en bolagsman.
Jag ser emellertid inget skäl att här gå in i den
debatten. JK har hos regeringen begärt att frågan skall
för fattningsregleras.

Vad som emellertid, i anslutning till vad jag sade senast,
bör noteras är att lokala skattemyndigheten i
sitt yttrande hit har hänvisat till JK-beslutet. Oavsett
vilken uppfattning man har i sakfrågan kan man
konstatera att man då drar alltför långtgående slutsatser
av (eller missuppfattat) vad JK faktiskt säger;
hans uttalande gäller mervärdeskatten och ingenting mer.
När det gäller källskatt kan jag därför inte se att den
lokala skattemyndigheten hade behövt känna sig det
minsta osäker om det var möjligt att på sätt RSV rekommenderat
skapa giltiga exekutionstitlar mot bolagsdelägare
eller inte; det var och är möjligtl

Samtidigt som jag konstaterar detta så måste jag påpeka
att när myndigheterna nu hade den inställning i
fråga om möjligheten att skapa en exekutionstitel mot
en delägare som man har sagt sig ha, så var det direkt
fel att utforma fastställelsebeslutet som om det också
avsåg delägarna. Man borde ha förstått att kronofogdemyndigheten
med bl.a. tanke på RSV:s anvisningar på området
skulle kunna komma att uppfatta beslutet som
riktat också mot delägarna. Handläggningen har alltså
inte varit konsekvent och genomtänkt hos lokala skattemyndigheten.
För detta kan man inte undgå kritik.

Låt mig avsluta detta avsnitt med att erinra om att
RSV i sitt svar hit påpekat att en kommanditdelägare
inte kan åläggas solidariskt betalningsansvar med bolaget.
Detta har framstått som så självklart att man inte
särskilt omnämnt detta i anvisningarna. RSV har dock
utfäst sig att på lämpligt sätt informera skattemyndigheterna
om detta. Då bör man inte glömma bort att påminna
om det beslut av regeringsrätten från februari
i år som jag tidigare har nämnt. Regeringsrätten har
nämligen i beslutet också pekat på att det faktiskt
kan, förekomma situationer där kommandi td el ägarna kan

371

vara solidariskt betalningsskyldiga för bolagets skulder
och att dessa delägare därför under vissa förutsättningar
också kan åläggas betalningsskyldighet för
källskatter av lokal skattemyndighet genom ett fastst
äll el sebeslut .

4.3 Vilka rutiner skall tillämpas när en skatte skuld

skall uppdebiteras i REX-systemet?

När länsstyrelsen lämnade över handlingarna i ärendet
till REX-myndigheten var det endast i avsikt att bolaget
skulle registreras i REX-systemet för att den skatt
som bolaget redan betalt skulle kunna tillgodoföras det
i bokföringen. Men till följd av en del oklarheter i
länsstyrelsens begäran om åtgärd av REX-myndigheten
kom ärendet att registreras som om det var fråga om
indrivning av skatt; detta ledde i sin tur till att
ett s.k. första krav producerades och skickades över
till kronofogdemyndigheten i Uppsala. Med anledning av
att länsstyrelsen redan den 28 november 1979 hade
underrättat kronofogdemyndigheten om att bolaget betalat
skulden, hade kronofogdemyndigheten en sådan bevakning
att man kunde stoppa kravet som riktade sig mot bolaget.
Men eftersom underrättelsen endast avsåg bolaget
så hade man inte en motsvarande bevakning på delägarna
varför kravet på dessa skickades ut.

Det nu i korthet relaterade händelseförloppet visar
på att det har fu-nnits en hel del brister i rutinerna
för hur myndigheterna skall hantera sådana här situationer.
Myndigheternas svar visar på ytterligare omständigheter
som har bidragit till att krav felaktigt
skickats ut. Som RSV framhåller i sitt svar hit har
t.ex. länsstyrelsen skickat över pengarna till kronofogdemyndigheten
för sent. Jag förutsätter att de berörda
myndigheterna - om de inte redan gjort det - ser
över sina rutiner så att fel av det här slaget inte skall
behöva uppkomma i framtiden. Innan jag avslutar ärendet
i den här delen vill jag dock tillägga detta.

När kronofogdemyndigheten i Uppsala fick kravhandlingarna
från REX-myndigheten3^ hade kronofogdemyndigheten
möjlighet att på sin dataterminal kontrollera vilka
uppgifter som fanns beträffande de gäldenärer som kravhandlingarna
avsåg. Hade man gjort en kontroll på terminalen
- vilket jag anser hade varit en naturlig åtgärd
- hade man sett att T.A. och de övriga delägarna
•var registrerade som solidariskt betalningsskyldiga
med bolaget; kraven borde följaktligen ha kunnat stoppas
i tid eftersom man vid kontrollen hade kunnat se
att bolaget hade betalat skulden.

4.4 Vilken granskning bör kronofogdemyndigheten

göra av de exekutionstitlar som man får in
för verkställighet?

Kronofogdemyndigheten i Uppsala län är som har fram 3)

Med REX-myndigheten menar jag den kronofogdemyndighet
som på RSV:s uppdrag centralt sköter inregistreringen
av målen.

372

gått av vad jag tidigare har sagt ansluten till REXsystemet.
Enligt de rutiner som gäller för systemet
skall uppbördsmyndigheten lämna även underläget för
begärda indrivningsåtgärder till kronofogdemyndigheten
i Stockholm som på RSV:s uppdrag centralt sköter inregistreringen
av målen. Den verkställande myndigheten
har därför - som rutinerna nu är utformade - inte möjlighet
att göra en verkställighetsprövning i målet
innan det registreras i datan. Kronofogdemyndigheten
i Uppsala har sagt att man mot denna bakgrund inte vill
ta på sig något ansvar för att någon sådan prövning
inte skett i det här fallet.

Ansvaret för prövningen ligger på den verkställande
kronofogdemyndigheten. Det är följaktligen inte acceptabelt
med en sådan ordning att den myndigheten i praktiken
saknar möjlighet att göra denna prövning; det är
detsamma som att myndigheten inte kan ta ansvaret för
sin egen verksamhet. RSV bör därför som systemet nu
är reglerat se till att kronofogdemyndigheterna får
den möjligheten. Alternativet är att föra in en positiv
bestämmelse som lägger ansvaret för prövningen på
REX-myndigheten. - Jag inser fuller väl de komplikationer
som ett system med att skicka handlingar mellan
myndigheterna skulle innebära särskilt om riksdagen
bestämmer sig för att REX-systemet skall byggas ut
till att omfatta samtliga kronofogdemyndigheter. Dessa
omständigheter talar onekligen med betydande tyngd
för det senare alternativet.

4.5 Avslutning

Till REX-systemet är f.n. endast ett begränsat antal
myndigheter anslutna. Verksamheten bedrivs ännu på
försöksstadiet; erfarenheterna av försöksverksamheten
får avgöra om systemet skall byggas ut till att omfatta
samtliga kronofogdemyndigheter. Utvärderingen har
gjorts av "utredningen om redovisningssystemet för
exekutionsväsendet". Dess slutsats är att REX fungerar
väl vid såväl stora som små kronofogdemyndigheter.

Här är inte platsen att diskutera vare sig REX-systemet
eller den utvärdering av det som har gjorts. Jag
kan bara konstatera att jag vid mina inspektioner hos
kronofogdemyndigheter som är anslutna till systemet
endast har hört positiva omdömen om REX. Det sägs
t.ex. att det är en ovärderlig hjälp i arbetet. De
klagomål som kan föras ^tillbaka på .REX-systemet har
varit få till antalet och ganska okomplicerade. Endast
ett ärende har tidigare utretts närmare (se JO:s ämbetsberättelse
1981/82 s. 348). Det faktum att REXsystemet
tekniskt fungerat väl och av användarna anses
som ett stort steg framåt mot en effektivare exekutiv
verksamhet, får emellertid inte skymma det faktum att
systemet - liksom andra "stora" system - väcker en del
frågor och uppfordrar till ett nytänkande i åtskilliga
hänseenden. En sådan fråga, som jag utgår från måste
närmare penetreras, är om den gamla invanda synen på

373

myndighet och myndighetsbegreppet håller även i ett
datorbaserat indrivningssystem av REX-typ.

Det här fallet - som till sin natur är ganska speciellt
- är vad jag kan förstå ett olycksfall i arbetet som i
mycket men förvisso inte i allt kan tillskrivas det
förhållandet att det ännu var fråga om en försöksverksamhet
och ovana vid rutinerna. Jag har också kunnat
konstatera att de berörda myndigheterna och då främst
länsstyrelsen på ett föredömligt snabbt sätt undersökte
vad som hänt och rättade till det som gick att ändra
på.

Beslutet överlämnades till bl.a. budgetdepartementet,
kommundepartementet och skatteindrivningskommittén.

HANDRÄCKNING PÅ KRIMINALVÅRDSANSTALT, GÄLDENÄREN EJ
NÄRVARANDE

JO Wigelius anförde i ett beslut den 30 juli 1981
(ärende dnr 1299-1981) bl.a. detta.

1 ANMÄLAN

B, som är intagen i anstalten Kumla, anförde att han
i anstalten blivit utsatt för en handräckning den 5 maj
1981 av kronofogdemyndigheten i Hallsberg. Anstaltsledningen
hade gett klartecken till handräckningen och B
undrade om antstaltsledningen verkligen hade den befogenheten
och om sekretessbestämmelser har följts. Han
skrev också att han inte fick närvara vid förrättningen

2 UTREDNING

Efter remiss inkom kronofogdemyndigheten i Hallsberg
med yttrande. B fick del av yttrandet och bemötte det
skriftligen.

Kronofogdemyndigheten anförde att det hade begärts verk
ställighet av Svea hovrätts utslag 80-07-28. B hade
underrättats om handräckningen. Vid förrättningen fick
förrättningsmannen besked från personalen vid anstalten
att de i utslaget angivna föremålen fanns i ett förråd,
och att det var B som hade tagit dit dem. Efteråt delgavs
B bevis om verkställd handräckning. Kronofogdemyndigheten
anser att förrättningsmannens handläggning av
målet och genomförande av förrättningen överensstämmer
helt med gällande lagstiftning och att sekretessbestämmelserna
har följts.

B genmälde, att han hade väntat på förrättningsmannen
på utsatt tid, men det var ingen som kora. Han säger
också att den handräckta egendomen tillhör honom.

374

Synpunkter på ärendet har därefter inhämtats per telefon
från anstaltsledningen.

3 BEDÖMNING

Enligt sekretesslagen (1980:100) 17:21 är beslut om
anstaltsplacering undantagna sekretesskydd. Kronofogdemyndigheten
kan alltså få besked om en intagens placeringsort.
Något hinder för kronofogdemyndigheten att
utföra förrättningen på kriminalvårdsanstalt föreligger
inte.

I detta sammanhang är det av intresse att diskutera
frågan om intagnas möjlighet att närvara vid utmätningsförrättningar
i anstalten. Vid samtal med Uno Hagström,
Hallsbergs kronofogdemyndighet, har det framkommit att
i dessa fall gäldenären vanligen är närvarande endast
på eget initiativ. Förrättningsmannen brukar vid utmätningstillfället
inte själv ta kontakt med den intagne.

För en gäldenär som är intagen i. anstalt gäller vissa
faktiska och rättsliga begränsningar i rörelse- och
handlingsfriheten.I princip bör dock den intagne enligt
min mening ges möjlighet att bevaka sin rätt vid en
förrättning av här aktuellt slag som utförs i anstalten.
Det torde dock närmast ankomma på vederbörande
anstaltsledning att ta ställning till eventuella säkerhetsfrågor
och liknande. Kronofogdemyndigheten borde
därför planera sina förrättningar i kriminalvårdsanstalter
i samråd med anstaltsledningen innan underrättelse
om förestående förrättning tillställes den intagne.

Det torde därefter ankomma på anstaltsledningen att
tillse att den intagne ges möjlighet närvara om han så
önskar.

Utöver vad sålunda uttalats finner jag ej vidare åtgärd
från min sida påkallad med anledning av klagomålen.

VISSA ÖVRIGA ÄRENDEN
FELAKTIG RÅDGIVNING

Som företrädare för en myndighet är en tjänsteman
skyldig att lämna de upplysningar han eller hon kan inom
det egna verksamhetsområdet. Att upplysningar skall
gälla sådant som tjänstemannen "kan:l betyder att tjänstemannen
måste vara säker på att de upplysningar som lämnas
är korrekta; den som inte själv har den kunskapen
och inte heller kan skaffa sig säkert underlag för ett
riktigt besked får avstå från att säga något alls och
hänvisa till någon som kan lämna de upplysningar som
begärs. Beslut 1981-08-21 av JO Nilsson; dnr 2027-1980.

375

INSAMLANDE AV UPPGIFTER OM ENSKILD PERSON

Handlingar - i ärendet fråga om tidningsartikel - som
inte tillför en myndighet (kronofogdemyndigheten i
Stockholm) ny information av värde och som saknar betydelse
för ett måls exekutiva handläggning skall inte
intas i akten. Beslut 1981-08-24 av JO Nilsson; dnr
1839-1S80.

CMFATININGEN AV ANNONSERING ENLIGT KUNGÖRANDELAGEN
(1977:6 54)

I ett ärende om kostnader för annonsering i samband
med exekutiv försäljning av fastighet hade länsstyrelsen
i Östergötlands län annonserat i fler lokala dagstidningar
än dem som hade en hushållstäckning på minst
5 %. Någon särskild omständighet som motiverade den utvidgade
annonseringen fanns inte. Länsstyrelsen medgav
sitt misstag och ersatte klagandena för den merkostnad
misstaget hade vållat dem. JO noterade detta och avstod
från något ytterligare uttalande. Beslut 1981-09-04
av JO Nilsson; dnr 3145-1980.

DRÖJSMÅL VID INFÖRSEL FÖR UNDERHÅLLSBIDRAG (LÖNEUTBETALNING
VIA DATOR)

I ett ärende om dröjsmål vid införsel för underhållsbidrag
åberopade arbetsgivaren (länssjukhuset i Halmstad)
att man haft svårigheter att sköta lönehanteringen
vid och efter övergången till ett nytt databaserat
lönesystem och att utbetalningarna till bl.a. kronofogdemyndigheten
därför hade försvårats. JO kritiserade
detta och sade bl.a. att ett tredskande datasystem måste
kunna suppleras av sådana manuella rutiner att de som
systemet skall tjäna inte kommer i knipa. Beslut 1981—
09-08 av JO Nilsson; dnr 3418-1980.

MATERIELLA INVÄNDNINGAR MOT HANDRÄCKNING FÖR ÅTERTAGANDE
AV VARA ENLIGT KONSUMENTKREDITLAGEN

B. klagade hos JO på kronofogdemyndigheten i Växjö för
det sätt på vilket myndigheten hade handlagt ett mål om
handräckning för återtagande av en husvagn. B. gjorde
materiella invändningar mot återtagandet, bl.a. att
köpet hade hävts.

JO hänvisade till kommentaren till den gamla avbetalningsköplagen
(Eklund - Nordström, Lagen om avbetalningsköp
s. 102 f.) och tilläde detta: Vad som sägs där gäller
fortfarande; den nya konsumentkreditlagen har m.a.o.
inte betytt någon ändring i just detta hänseende. Utmätningsmannen
har alltså att från fall till fall avgöra om
köparen har fog för sin invändning och - om han anser

376

det - vägra handräckning. Huruvida B. i detta ärende
haft fog för sina invändningar är en fråga, som man kan
ha olika uppfattningar om. Jag vill i varje fall inte
kritisera kronofogdemyndighetens ställningstagande, särskilt
som B. överklagat beslutet och länsstyrelsen lämnat
besvären utan bifall. B. kan för övrigt dra frågan
om köpekontraktets giltighet under domstols prövning.
Beslut 1981-09-18 av JO Nilsson; dnr 1471-1981.

UTMÄTNING AV EGENDOM, SOM PÅSTÅS TILLHÖRA TREDJE MAN.-DENNES INVÄNDNING HÄROM EJ ANTECKNAD I ÄRENDET.

Möbelvaruhuset i Sundsvall klagade genom Kjell Andersson
hos JO på kronofogdemyndigheten där för att myndigheten
vid en förrättning hos E hade utmätt och senare sålt
möbler trots att myndigheten visste vem som ägde möblerna;
man hade nämligen ringt och kontrollerat saken.

Efter att ha inhämtat yttrande från kronofogdemyndigheten
uttalade JO detta: Andersson hävdar i sin anmälan
att kronofogdemyndigheten visste att det var möbelvaruhusets
möbler som man utmätte och senare försålde för
att betala gäldenärens skulder; gäldenären hade nämligen
inte betalt möbelvaruhuset för möblerna. Enligt Andersson
är myndighetens agerande "egendomligt". Kronofogdemyndigheten
menar att man har handlat helt korrekt.

Självfallet skall kron-ofogdemyndigheten inte utmäta något
som tillhör en annan än gäldenären, en regel av den
innebörden finns i 69 § utsökningslagen. Men vad som
finns t.e.x i en gäldenärs bostad antas - och det på
goda grunder - tillhöra gäldenären. Det krävs ordentliga
bevis för att äganderätten till gods som finns i
gäldenärens omedelbara besittning inte tillkommer honom
utan någon annan. Köp av lös egendom fullbordas - dvs.
äganderättsövergången sker - som regel genom att säljaren
lämnar över egendomen till köparen och får betalning ■
i utbyte. Om egendomen lämnas över trots att betalning
inte samtidigt sker bör säljaren - om han vill vara på
den säkra sidan - skydda sig genom att upprätta ett avbetalningskontrakt.
Ett avbetalningskontrakt är ett sådant
ordentligt bevis som bryter den presumtion som jag
nyss talade om.

I det aktuella ärendet är det formellt sett fråga om
ett kontantköp; något avbetalningskontrakt eller annan
handling som utvisade att det var fråga om en villkorad
äganderättsövergång upprättades inte. Det fanns m.a.o.
inga yttre omständigheter som ens antydde annat än att
det var E:s möbler och som sådana utmätningsbara för
hans skulder, förutsatt att de inte var utmätningsfria
enligt beneficiereglerna i 64 § UL.

Hade det inte varit för det faktum att den förste förrättningsmannen
- kronoassistenten Bo Johansson - hade
ringt upp möbelvaruhuset och fått beskedet att möblerna,
enligt varuhusets uppfattning, var deras så skulle jag

377

ha kunnat stanna med det senast sagda. Någon anteckning
om sin kontakt med möbelvaruhuset och den invändning
som man därifrån reste, gjorde inte Johansson, förmodligen
därför att han nog ansåg att möblerna under alla förhållanden
borde undantas som E:s beneficium (64 § UL). En
sådan anteckning borde han dock enligt min mening ha
gjort; som det nu blev så kom den förrättningsman som
övertog ärendet från Johansson och som hade en helt annan
uppfattning i beneficie-frågan att sakna kännedom
att äganderättsfrågan inte var så klar som den - som jag
nyss utvecklade - gav sken av att vara. Det hade kanske
funnits skäl för förrättningsmannen att titta litet
närmare på den frågan; en underrättelse enligt 44 §
utsökningskungörelsen hade kanske blivit följden.

Det saknas bestämmelser om vad som skall antecknas och
hur under handläggningen av ett utmätningsärende. Därför
och då jag inte kan se att kronofogdemyndigheten i
övrigt har gjort eller underlåtit något som motiverar,
ett uttalande från min sida avslutar jag ärendet med det
konstaterandet att möbelvaruhuset i avgörande utsträckning
har sig självt att skylla att det gick som det gick.

Beslut av JO Nilsson 1981-10-09; dnr 1194-1981.

VERKSTÄLLIGHET UTAN TÄCKNING I EXEKUTIONSURKUND.

I ett ärende om handräckning för återtagning av vissa
handlingar hade verkställigheten omfattat även handlingar
som inte var angivna i exekutionsurkunden. Verkställigheten
kom därför att sakna laglig grund beträffande
de handlingarna. JO konstaterade att någon jämförelse
mellan handlingar och exekutionsurkund rimligen
inte hade gjorts och kritiserade verkställigheten i den
delen. Beslut 1982-01-07 av JO Nilsson; dnr 579-1981.

KONTROLL" AV LAGFARTS.FÖRHÅLLANDEN INFÖR UTMÄTNING AV
FASTIGHET

Kontroll per telefon med inskrivningsmyndighet av lagfar
tsförhållanden inför utmätning av fastighet har av
praktiska skäl ansetts tillräcklig. I akten skall emellertid
alltid antecknas när och av vem kontrollen har
gjorts och risken för misstag och/eller missuppfattningar
måste beaktas. Beslut 1982-02-25 av JO Nilsson;
dnr 1530-1980.

BEVISSÄKRINGSLAGEN

I fråga om kronofogdemyndighetens verkställighetsuppgifter
enligt bevissäkringslagen hänvisas till avsnittet
"Taxeringskontroll, taxerings- och skatterevision, bevissäkring
m.m. - en översikt av JO-uttalanden1'' i JO:s
ämbetsberättelse 1982/83.

378

Utbildning

Ifrågasatt skyldighet att motivera beslut om avslag på ansökan om
statligt utgivningsstöd

Med anmälan till JO hade Latina Förlaget sänt in kopia av en cirkulärskrivelse
från statens kulturråd, som vidfogas nämndens beslut i fråga om
statligt utgivningsstöd. Skrivelsen har följande lydelse.

Ny svensk skönlitteratur för vuxna

Kulturrådets nämnd för litteratur och bibliotek har vid sammanträde
1981-06-16 beslutat att ej tilldela litteraturstöd till nedan följande titel/titlar.

Anledning till avslag av ansökan om litteraturstöd kan vara att verket
tryckts i för låg upplaga, åsatts för högt pris, utgivits innan pågående
budgetår/stödår, erhållit statligt stöd i annan ordning eller att verket inte
har sådana kvaliteter att statligt litteraturstöd ansetts motiverat. Nämnden
motiverar ej sitt avslag i det enskilda fallet.

1 sin anmälan till JO ifrågasatte Latina Förlaget om statens kulturråd inte
har åsidosatt bestämmelserna i förvaltningslagen då rådet inte motiverar
sina beslut.

Efter företagen utredning uttalade JO Sverne den 20 november 1981 (dnr
1802-1981).

Kulturrådets utdelning av statligt utgivningsstöd får anses innefatta sådan
myndighetsutövning som avses i förvaltningslagen. För ärende, som
innefattar myndighetsutövning, gäller särskilda bestämmelser enligt 14—
19 §§ förvaltningslagen. I 17 § ges bestämmelser om motivering av beslut.
Där föreskrivs att beslut, varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla
de skäl som bestämt utgången. Därefter anges i samma paragraf vissa
undantag från denna huvudregel. Av 2. i paragrafen framgår att skälen för
beslut får utlämnas helt eller delvis ”om beslutet rör tillsättning av tjänst,
antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag
eller jämförbar sak”. Enligt min bedömning kan denna undantagsbestämmelse
bli tillämplig då det gäller fördelning av statligt utgivningsstöd.
Jag finner således ingen anledning ifrågasätta kulturrådets praxis
att inte ange skälen för beslut i ärenden, som det här gäller.

Jag vill dock även erinra om bestämmelsen i 17 § sista stycket, där det
sägs att om myndighet utelämnat skälen för beslut så bör myndigheten på
begäran av part om möjligt upplysa honom om dem i efterhand.

379

Utelämnande av skäl i avslagsbeslut och felaktiga besvärshänvisningar
i ett ärende angående befrielse från skolgång

Enligt skollagens bestämmelser gäller att barn, som är bosatta i Sverige
och uppnått viss ålder, i princip är skyldiga att delta i undervisningen i
grundskolan. 135 § första stycket skollagen föreskrivs emellertid att ”beredes
barn i hemmet eller annorstädes enskild undervisning, som väsentligen
motsvarar grundskolans, skall barnet befrias från skolgång”. Av bestämmelserna
i 10, 53 och 54 §§ skollagen framgår att det i första hand ankommer
på skolstyrelsen att fatta beslut i sådan fråga, att besvär över skolstyrelsens
beslut anförs hos länsskolnämnden och att besvär över nämndens
beslut anförs hos kammarrätten.

Föräldrarna till en pojke i årskurs två ansökte hos Malmö skolstyrelse
om befrielse från skolgången för sin son. Skolstyrelsen (delegat) avslog
ansökningen. Några skäl för avslagsbeslutet angavs inte. I beslutet upplystes
att besvär kunde anföras hos länsskolnämnden inom tre veckor från
den dag beslutet anslogs. Föräldrarna överklagade beslutet hos länsskolnämnden,
som lämnade besvären utan bifall. Enligt länsskolnämndens
besvärshänvisning kunde besvär över nämndens beslut anföras hos regeringen
(utbildningsdepartementet) inom tre veckor från det klaganden fatt
del av beslutet.

Sedan föräldrarna klagat på skolmyndigheternas handläggning av ärendet
och kopior av länsskolnämndens akt infordrats, beslöts att yttrande
skulle inhämtas från skolstyrelsen och länsskolnämnden. I remissen till
skolstyrelsen ställdes bl. a. frågan varför skolstyrelsen inte angett skälen
för sitt avslagsbeslut och varför man i samma beslut hade angett att
besvärstiden skulle räknas från det beslutet anslogs och inte från delgivningen
av beslutet.

Länsskolnämnden tillfrågades varför man gett besvärshänvisning till
regeringen och inte till kammarrätten.

I remissyttrandet till JO uppgav skolstyrelsen att avslagsbeslutet föregåtts
av ingående samtal med föräldrarna, varvid skälen redovisats, och att
också sekretesskäl talade för att skälen inte skulle anges skriftligen. —
Beträffande utgångspunkten för beräkning av besvärstiden framhöll skolstyrelsen
att delegaten haft uppfattningen att besvärstiden skulle räknas
från anslag vilket mestadels torde medföra en längre besvärstid för parten
än om besvärstiden beräknas från delgivning.

Länsskolnämnden svarade att man felaktigt lämnat besvärshänvisning
till regeringen i stället för kammarrätten och beklagade detta.

I beslut den 2 mars 1982 (dnr 822-1981) uttalade JO Sveme i huvudsak
följande.

Skolstyrelsens ärende om befrielse från skolgång är en fråga som innefattar
myndighetsutövning mot enskild. Härav följer att 17 § förvaltningslagen
är tillämplig i ärendet. Enligt detta lagrum skall — med vissa undan -

380

tag — beslut, varigenom myndighet avgör ärende, innehålla de skäl som
bestämt utgången i ärendet. Av skolstyrelsens remissvar att döma synes
man vara av den uppfattningen att skälen för beslutet i förevarande fall
kunde utelämnas på två i lagrummet angivna grunder, nämligen dels att det
var uppenbart obehövligt att upplysa om skälen, dels att det var nödvändigt
att utelämna skälen av hänsyn till privalivets helgd. I remissvaret har
skolstyrelsen något närmare förklarat sin ståndpunkt härvidlag. Även med
beaktande av den förklaring som getts, kan jag inte finna att skolstyrelsen
har haft rättslig grund för att göra avsteg från huvudregeln att skälen skall
anges. Omständigheterna i ärendet talar för att det måste ha framstått som
i hög grad troligt att föräldrarna skulle överklaga ett avslagsbeslut. Bl. a. av
detta skäl hade det snarare varit angeläget att i formell ordning ange skälen
för beslutet. Jag anser således att skolstyrelsens delegat åsidosatte vad
som ålåg honom i detta hänseende.

Av skolstyrelsens remissyttrande hit får man intrycket att skolstyrelsen
är av den uppfattningen, att frågan om utgångspunkten för beräkning av
besvärstid är något som kan bli föremål för en lämplighetsbedömning. Det
är givetvis inte fallet. Det är i stället en fråga av rent rättslig art. Skolstyrelsens
beslut i fråga om befrielse från skolgång överklagas genom förvaltningsbesvär
hos länsskolnämnden. Skolförfattningarna innehåller - ifråga
om beslut i sådant ärende - inte några bestämmelser som avviker från
förvaltningslagens vad gäller utgångspunkten för beräkning av besvärstid.
I enlighet med bestämmelserna i 12 § förvaltningslagen skall således besvärstiden
i förevarande fall räknas från den dag då klaganden fått del av
skolstyrelsens beslut.

Länsskolnämnden har i sitt remissyttrande hit uppgett att man felaktigt
har lämnat besvärshänvisning till regeringen i stället för kammarrätten.
Nämnden har beklagat det inträffade. För egen del konstaterar jag att
länsskolnämnden åtminstone numera är på det klara med att dess beslut i
förevarande slag av ärende överklagas hos kammarrätten. Jag har inte
något att tillägga i denna fråga.

Höjning av procenttalet för skulduppräkning av återbetalningspliktiga
studiemedel

Till JO har inkommit flera klagomål mot centrala studiestödsnämnden
(CSN) i samband med att nämnden underrättat sina låntagare om att
skulduppräkningen för återbetalningspliktiga studiemedel höjts från högst

3,2 % per år till högst 4,2 % per år. Klagandena har i princip gjort gällande
att lånen tagits under bl. a. den förutsättningen att skulduppräkningen
skulle vara högst 3,2%, varför CSN:s plötsliga besked om en höjning till

381

4,2% måste vara en otillåten, retroaktiv ändring av de ursprungliga lånevillkoren.

I ett beslut den 18 februari 1982 (dnr 333-1982) lämnade JO Sverne
klaganden följande besked.

Enligt 8 kap. 15 § studiestödslagen skall CSN i slutet av varje år fastställa
ett regleringstal för året. Detta regleringstal ligger sedan till grund för
uppräkning av studiestödstagarnas studieskulder. I nämnda lagrum föreskrivs
vidare att regleringstalet skall fastställas till det lägsta av två alternativa
tal, nämligen dels ett tal som kort sagt bestäms av utvecklingen av
konsumentprisindex, dels ett s. k. garantital som regeringen särskilt fastställer.

Regeringen har i förordningen (1981:1131) om garantital beslutat att
garantitalet, som alltså utgör övre gräns för regleringstalet, skall vara 1,042
(4,2%) fr. o. m. 1982. Det är således regeringen och inte CSN som har
beslutat detta. Regeringen står inte under JO:s tillsyn. Med hänsyn härtill
och eftersom det inte finns något som talar för att CSN skulle ha gjort
något fel i det här sammanhanget, har jag inte anledning att gå vidare i
saken.

Fråga om linjenämnds rätt att ändra i kursplan, då ändringen berört
studerande som redan påbörjat utbildning på aktuell utbildningslinje

Enligt bestämmelser i 3 kap. 13-22 §§ högskoleförordningen skall det
för allmän utbildningslinje finnas en utbildningsplan som fastställs av universitets-
och högskoleämbetet och som gäller samtliga högskoleenheter
där linjen anordnas. Vidare skall det finnas en lokal plan för varje högskoleenhet
som anordnar linjen och en kursplan för varje kurs som ingår i
linjen. Dessa båda senare planer fastställs av vederbörande linjenämnd.

En studerande som genomgick utbildning på en linje som omfattade
totalt 80 poäng, skulle vårterminen 1982 gå den fjärde och sista terminen av
utbildningen. Den 1 december 1981 beslöt vederbörande linjenämnd om en
ändring i kursplanen fr. o.m. vårterminen 1982. Ändringen omfattade en
till den fjärde terminen förlagd delkurs om 5 poäng.

I klagomål till JO ifrågasatte den studerande om linjenämnden hade rätt
att ändra utbildningens innehåll för de som redan påböijat sin utbildning på
linjen.

Universitets- och högskoleämbetet avgav remissyttrande i ärendet. Enligt
ämbetets mening kunde den ändring i kursplanen som det här var fråga
om inte anses ha rubbat förutsättningarna för utbildningen vare sig i fråga
om innehåll eller tid.

I beslut den 1 april 1982 (dnr 3310-1981) uttalade JO Sverne följande.

För egen del konstaterar jag att linjenämndens beslut om ändring i

382

kursplanen fattats innan den aktuella kursen påbörjats. Med hänsyn härtill
och då utredningen i ärendet inte ger belägg för att ändringen i kursplanen
skulle strida mot utbildningsplanen eller den lokala planen, anser jag att
linjenämndens åtgärd att ändra i kursplanen inte kan betraktas som fel eller
försummelse.

Försäkringskassa har i ett ärende angående åläggande för en lärare
att förete läkarintyg fr. o. m. den första sjukpenningdagen (s. k. förstadagsintyg)
begärt yttrande från skolkontoret. Fråga om man på
skolkontoret har handlagt denna begäran på ett tillfredsställande sätt

1 ett brev till JO uppgav S. att Bohusläns allmänna försäkringskassa i en
skrivelse till skolkontoret den 4 december 1980 hade begärt yttrande i ett
ärende, som gällde frågan om att vid framtida sjukdomsfall ålägga honom
att förete s. k. förstadagsintyg.

Skolkontoret avgav yttrande till kassan den 8 december 1980. Detta
yttrande är undertecknat av T. I yttrandet uppges vid vilka tillfällen under
1980 S. varit ledig från sitt arbete på grund av sjukdom. T. förklarade i
yttrandet att han ingenting hade att erinra mot att läkarintyg skulle uppvisas
vid vaije sjukdomsfall.

S. anlade kritiska synpunkter på det av T. avgivna yttrandet och anförde
bl. a. följande: T. var ovetande om orsakerna till hans sjukfrånvaro. T.
hade inte kontaktat hans rektor vid skolan eller någon av hans studierektorer.
T. hade ej heller kontaktat tjänsteläkaren eller lasarettet för att förvissa
sig om huruvida S. sökt läkarhjälp eller inte. Främst borde emellertid
T. ha kontaktat S. själv för ett ingående samtal i sakfrågan. Detta hade inte
skett. T:s enda kontakt i denna fråga utgjordes av ett meddelande till S.
under en rast att han erhållit en skrivelse från kassan, som han tänkte
besvara.

Efter remiss avgav T. yttrande.

JO Sverrie anförde i sitt beslut den 24 mars 1982 (dnr 3346-1980) bl. a.
följande.

S. anser att den utredning som T. företog med anledning av kassans
begäran om yttrande är bristfällig. Det kan givetvis diskuteras i vilken
omfattning en myndighet bör företa utredning i ett fall som detta. Kassan
skall dock enligt sina arbetsinstruktioner samråda med den myndighet hos
vilken arbetstagaren är anställd och det får väl anses som självklart att
myndigheten försöker bistå kassan på bästa möjliga sätt. Jag vill här erinra
om att statliga och kommunala myndigheter enligt 20 kap. 9§ första
stycket lagen om allmän försäkring är pliktiga att på begäran lämna bl. a.
kassan uppgift för namngiven person rörande förhållande som är av betydelse
för tillämpningen av denna lag. Man bör vidare notera det intresse för

383

egen del som en myndighet bör ha av att göra en ordentlig utredning i
saken. Myndigheten kan själv besluta att ålägga den anställde att förete
läkarintyg redan från första frånvarodagen om särskilda skäl föreligger.
Om kassan beslutar att inte ålägga en person att förete s. k. förstadagsintyg
är det alltså inget som hindrar att myndigheten själv beslutar att läkarintyg
skall företes från första frånvarodagen. Jag vill också erinra om det rehabiliteringsansvar
som en myndighet har för sina anställda. Detta ansvar
kommer till uttryck i bl. a. statens personalnämnds föreskrifter m. m. till
förordningen om sjukledighet i statligt reglerad anställning - SPNFS
1977:6 - och förordningen — 1979:518 — om arbetshandikappade i statligt
reglerad anställning, m. m.

T. lämnade i yttrandet till kassan den 8 december 1980 uppgifter om de
tillfällen under 1980 då S. varit frånvarande från sitt arbete på grund av
sjukdom. Dessa uppgifter var - något som S. också framhållit — i stort sett
kända för kassan. Yttrandet kan därför inte sägas ha tillfört kassans ärende
något av betydelse i sak. T. bedömde att han har haft tillräcklig kännedom
om S:s sjukfrånvaro för att kunna avge yttrande i frågan. T. hade emellertid
inte känt till huruvida S. besökt läkare i samband med sjukdomsfallen.
Detta var något som T. borde ha försökt ta reda på - lämpligen genom att
fråga S. om detta.

S. anför vidare att någon kontakt inte heller tagits med hans rektor eller
någon av hans studierektorer med anledning av kassans begäran om yttrande.
T. uppger att han har haft fortlöpande kontakt med vederbörande
rektor för information om bl. a. lärare. T. vill med detta — såvitt jag kan
förstå - göra gällande att han haft så pass god kännedom om S. att någon
särskild kontakt med skolans rektor eller annan ansvarig person där inte
var erforderlig. Jag ifrågasätter ändå om det inte hade varit lämpligt att
kontakta skolan då kassans begäran om yttrande kom in. Det får väl anses
naturligt att ledningen för den skola där läraren är anställd får ge sin syn på
saken innan yttrandet avges. Jag anser alltså att man på skolkontoret inte
kan anses ha handlagt kassans begäran om yttrande på ett tillfredsställande
sätt. Av skäl som jag tidigare har redovisat ifrågasätter jag också om man
inte för egen del borde ha varit intresserad av att få till stånd en ordentlig
utredning.

Utbildningsman vid AMU-center har självrådigt ändrat i lärares
ledighetsansökan

I en anmälan till JO klagade yrkesläraren J. på utbildningsmannen G. vid
AMU-centret i Kramfors, för att denne utan J:s medgivande skulle ha
ändrat ett datum i en ledighetsansökan från J.

Klagandens påstående bekräftades av G. Denne förklarade att åtgärden

384

vidtagits för att ansökningen skulle bli materiellt korrekt samt att han av
vissa skäl inte kunnat få kontakt med J.

JO Sverne uttalade i beslut den 3 december 1981 (dnr 2710-1981) följande.

J:s ledighetsansökan gjordes på en för ändamålet avsedd blankett, som
utarbetats av skolöverstyrelsen. Blanketten är uppdelad i flera avsnitt,
varav ett avsnitt bär rubriken ”Ansökan om tjänstledighet”, avsett att
ifyllas av sökanden och ett annat avsnitt rubriceras ”Beslut”. Av utredningen
i ärendet framgår att G. utan J:s medgivande ändrat dennes uppgift
om datum under rubriken ”Ansökan om tjänstledighet”. Så får det givetvis
inte gå till. Om G. ansett att han inte kunde bifalla J:s ansökan i enlighet
med dess avfattning, hade han bort kontakta J. i saken. Om det inte kunde
ske på telefon, hade G. exempelvis kunnat skriva ett enkelt brev till J. och
däri bett denne kontakta arbetsgivaren. Om försök till kommunicering
trots allt skulle ha misslyckats och G. således hade måst fatta beslut i
ärendet i dess ursprungliga skick, hade hans ståndpunkt i saken endast
bort komma till uttryck under rubriken ”Beslut”. Jag vill således bestämt
säga ifrån att G. såsom beslutsfattare i ärendet inte haft rätta att utan J:s
medgivande ändra datum eller andra uppgifter som denne lämnat i sin
ansökan.

385

Byggnads• och planväsendet

Sorn förutsättning för dispens från bl. a. nybyggnadsförbud i avvaktan
på stadsplan har uppställts att byggnadslovssökande undertecknar
avtal med villkor angående marköverlåtelse och betalning av
framtida gatukostnader. Frågor om de olika villkorens förenlighet
med byggnadslagstiftningen och dess syften

JO Holstad anförde i ett beslut den 25 februari 1982.

1. INLEDNING

I beslutet behandlas tre klagoärenden. I ärendena aktualiseras bl. a.
frågan om man från kommunernas sida felaktigt uppställt vissa villkor för
att meddela dispens från byggnadsförbud och byggnadslov, Det första
ärendet har väckts av Barbro och Urban Uhlin. Klagomålen är där riktade
mot Gävle kommun. Det andra klagoärendet har väckts av Bertil Högberg
och gäller åtgärder som vidtagits av Mölndals kommun. Även i det tredje
ärendet är klagomålen riktade mot Mölndals kommun. Klagande är där
Henrik och Eivor Nilsson.

2. KLAGOMÅL OCH UTREDNING

2.1 Uhlinärendet

2.1.1 Bakgrund

Byggnadsnämnden i Gävle kommun beslöt den 29 november 1978 på
ansökan av Urban Uhlin att med stöd av länsstyrelsens bemyndigande
(67 § byggnadsstadgan) medge dispens från nybyggnadsförbud enligt 15
och 35 §§ byggnadslagen och att bevilja byggnadslov för nybyggnad av
enfamiljshus på fastigheten Bäck 6:7, Valbo. Dessförinnan, den 21 november
1978, hade Urban Uhlin med kommunen, genom dess fastighetsnämnd,
träffat ett avtal, som innehåller bl. a. följande villkor.

1) I och för exploatering av fastigheten Bäck 6:7 erlägger Uhlin till
kommunen exploateringsbidrag med tjugosjutusen (27 000) kronor.

3) Sedan exploateringsbidraget erlagts, har skyldigheten att betala
gatukostnadsbidrag fullgjorts för fastigheten, såvitt avser den första
stadsplan, som härefter antages för området.

25 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 1

386

4) Uhlin överlåter till kommunen utan ersättning det område om ca
58 kvadratmeter av Bäck 6:7 som å bifogade kartkopia utmärkts med
röd färg.

2.1.2 Klagoskriften

I klagoskriften uppger Barbro och Urban Uhlin bl.a. följande. Innan
byggnadsnämnden beviljade byggnadslov, måste de skriva på ett exploateringsavtal
utan att få upplysningar om vad avtalet gällde annat än att 58
m2 skulle överlämnas utan ersättning och 27000 kronor betalas. Fastighetskontoret
framställde avtalet som ett villkor för byggnadslov och uppgav
att det inte var överklagbart. Om de inte hade fått byggnadslov, skulle
byggnationen ha fördröjts och de hade fått en fördyring på tiotusentals
kronor. Det var fråga om ”utpressning” från fastighetskontorets sida.

2.1.3 Utredning

Efter remiss har fastighetsnämnden i Gävle kommun avgett yttrande. I
yttrandet, som har avfattats inom fastighetskontoret, anförs bl. a. följande.

Byggnadslov beviljades enligt byggnadsnämndens handlingar 1978-11-29, § 1176, för nybyggnad av enfamiljshus. Lovet beviljades med dispens
från bestämmelserna om nybyggnadsförbud enligt 15 och 35 §§ byggnadslagen.

Vid tiden för byggnadslovsansökan (sept 1978) förelåg ej färdigt bearbetade
förslag till generalplan (daterat 1976-09-27, reviderat 1977-01-20) och
stadsplan (daterat 1977-06-20). Kopia av generalplaneförslaget samt av
stadsplaneförslaget, såvitt avser fastigheten Bäck 6:7, bifogas. (Bil 2 och

3). Vidare förelåg en översiktlig exploateringskal kyl, upprättad av fastighetskontoret
och baserad på generalplaneförslaget. Kopia av kalkylen
bifogas. (Bil 4). Med hänsyn till nybyggnadsförbudet och det preliminära
stadium planarbetet befann sig i låg det närmast till att avslå ansökningen
om byggnadslov för nybyggnad å Bäck 6:7. Men byggnadslovssökanden
var angelägen om byggnadslov, planarbetet kunde beräknas vara så omfattande
att det skulle draga ut på tiden och i förefintliga planförslag hade inte
förutsatts att byggnadsrätten på Bäck 6:7 skulle utsläckas. Om ett avtal
kunde träffas med sökanden, varigenom denne godkände att betala ett på
basis av exploateringskalkylen schablonmässigt beräknat exploateringsbidrag
samt avstå ett mindre markområde blivande gatumark och i gengäld
befrias från framtida gatukostnader, syntes bebyggelsen kunna komma till
stånd utan våda för framtida plangenomförande. Flera kontakter förekom
mellan Urban Uhlin och en av kontorets tjänstemän per telefon och vid
personliga besök av Uhlin. Uhlin hade ingen invändning mot avtal, men
det förelåg då problem med att Uhlin ville inrätta multrum på fastigheten,
vilket bl. a. hälsovårdsnämnden motsatte sig. Sedan Uhlin återtagit sin
begäran om multrum var han angelägen att snabbt träffa avtal, vilket
skedde. Vid de kontakter som förekommit har Uhlin informerats om

387

avtalets innehåll och han var vid avtalets träffande enligt fastighetskontorets
mening väl informerad. Påståendet att ingen information lämnats är
alltså oriktigt.

Avtal med markägare träffas av fastighetsnämnden och byggnadslov
beviljas av byggnadsnämnden. Enligt fastighetskontorets bedömning var
avtalet en förutsättning för byggnadslov.

De exploateringskostnader, som medtagits i fastighetskontorets exploateringskalkyl,
avser inte kostnader som redan nedlagts på vägar, broar och
andra anläggningar utan kostnader som åsamkas av den planerade exploateringen.
Stadsplanen är ännu inte fastställd och därför ej heller genomförd.
Det senaste stadsplaneförslaget är daterat 1979-09-07, kopia av plankartan
(remissupplaga) bifogas. (Bil 5). Den enskilda väg som nu finns och
begagnas för bl. a. Bäck 6:7 har markerats med röd färg å plankartan.
Sträckningen stämmer inte med blivande gator. Enligt detta planförslag
erfordras inte ianspråktagande av mark från Bäck 6:7 för gata. Om detta
planförslag framställs behöver marköverlåtelsen i avtalet ej genomföras.

I vad gäller beloppets storlek i och för sig får fastighetskontoret framhålla,
att ett schablonmässigt beräknat bidrag av försiktighetsskäl sättes lågt.
Det i avtalet angivna beloppet ligger inom ramen för vad som godkänns för
den statliga belåningen. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande
kostnader i ett annat aktuellt bostadsområde (Södra Bomhus) för närvarande
uppgår till 37 000 kronor, och planen på detta område är av normalstandard
och sålunda utan den exklusiva karaktär med gångbroar etc. över
Gavleån som utmärker planen för Västbyggeby-Bäck.

Klagandena har kommenterat yttrandet.

2.2 Högbergärendet

2.2.1 Bakgrund

Fastigheten Kållered Stom 1:58 ägs av Rolf Aronsson och Gunilla Högberg.
Den är belägen inom ett område för vilket gäller en byggnadsplan,
som fastställdes år 1963. Förbud mot nybyggnad enligt 35 § byggnadslagen
har med kortare avbrott gällt sedan år 1976. Förbudet är föranlett av att
stadsplan skall upprättas för området. Fastigheten är sedan år 1934 bebyggd
med ett bostadshus med en byggnadsyta om 58 m2. År 1978 ansökte
Aronsson om byggnadslov för att bygga till bostadshuset med 56 m2.

2.2.2 Klagoskriften m. m.

I klagoskriften anför Högberg bl. a. följande.

Ansökan om byggnadslov har föregåtts av att ägarna samrått med kommunens
planarkitekt om tillbyggnadens läge på husets baksida. Enligt
stadsarkitekten måste dock tillbyggnaden minskas för att undvika intrång
på bakre förgårdsmarken. Nämnas bör att intrånget skulle bli relativt
måttligt och var särskilt motiverat av förhållandena. Förgårdsmarken gränsar
mot ett kuperat tätbevuxet och ogallrat skogsområde, i angränsande

388

stadsplan anvisat som park. I enlighet med ställda krav sökte ägarna
byggnadslov för en minskad tillbyggnad. Trots minskningen kom en mindre
del av tillbyggnadens ena hörn inom förgårds marken. Huset får med
tillbyggnaden och den befintliga delen en sammanlagd byggnadsyta av 115
m2.

I maj månad 1979 fick ägarna efter förfrågan under hand besked att
byggnadslov skulle kunna erhållas om en utökning av fastigheten med
angränsande parkmark (omkring 40 m2) kunde genomföras. Ägarna förklarade
sig beredda att förvärva mark i den omfattning som byggnadsnämnden
ansåg nödvändig för byggnadslov.

Under hösten 1979 ansåg sig ägarna nödsakade för ärendets fortgång att
nära nog kontinuerligt kontakta byggnadsnämnden och fastighetskontoret.
Klara besked var därvid svåra att få. Vid en sådan kontakt, i november
1979 — ett år efter ansökan om byggnadslov — ställdes ägarna inför ett nytt
krav för att byggnadslov skulle kunna erhållas nämligen att 30000 kr måste
betalas ”för eventuell vägändring vid stadsplanering”. Ägarna ställde upprepat
frågan om detta krav verkligen kunde vara riktigt men blev upplysta
om att så var fallet och praxis.

Den 18 december 1979 beslutade byggnadsnämnden medverka till dispens
och byggnadslov under bl. a. förutsättning att ”exploateringsavtal
träffades mellan sökanden och kommunen”. Byggnadsnämndens beslut
sändes till fastighetskontoret men blev uppenbarligen aldrig avsänt till
ägarna. De har inte fått del av detta beslut.

Det avtal som uppgavs vara nödvändigt för byggnadslov träffades med
kommunen den 29 januari 1980 däri ägarna förband sig att ”betala på
fastigheten framtida belöpande gatukostnader med 30000 kr”. Betalning
skall ske när byggnadslovet vunnit laga kraft. I annat fall påförs ränta.
Ägarna hade vid det tillfället ingen anledning tro annat än att kommunen
hade lagligt stöd för sitt villkor. Ägarnas situation var, som de berättat,
helt enkelt den: betala annars inget byggnadslov. Tiden hade runnit undan,
byggkostnaderna ökade och med en växande familj var situationen svår i
den trånga bostaden. Sedan avtalet undertecknats lämnades byggnadslov
någon tid därefter.

Ägarna var vid den aktuella tiden helt okunniga om sina rättigheter och
kommunens skyldigheter. Genom uppvaktning den 2 maj har jag riktat
länsstyrelsens uppmärksamhet på vad som förekommit. För att få till stånd
en ändring av avtalet till att endast omfatta markförvärvet sammanträffade
jag den 7 maj med företrädare för kommunens styrelse, fastighetschefen
m. fl. Jag blev därvid utlovad besked om ändring var möjlig. Något formellt
svar har ännu inte lämnats men efter telefonkontakt med kommunens
kansli har jag kunnat dra den slutsatsen att kommunen inte kommer att
ändra avtalet. Vid mitt möte med kommunen framhöll jag bl. a. att byggnadsnämnden
vid prövning av byggnadslov har ställning som förvaltningsmyndighet
och intar en självständig ställning i förhållande till exempelvis
kommunstyrelsen. Byggnadsnämnden skall därför handlägga ansökningar
om byggnadslov endast i enlighet med de bestämmelser som gäller för
byggnadsnämndens verksamhet oavsett om annan av kommunens myndigheter
skulle ha särskilda krav. Sålunda är ägare till fastighet inom byggnadsplan
enligt byggnadslagen inte, så som krävts, skyldig att gälda bidrag
till kostnad för gata. Byggnadsnämnden borde, enligt byggnadsstadgan,
redan i samband med att byggnadslovet söktes, förklara för ägarna vilka
svårigheter och vilken tidsutdräkt som skulle föregå ett byggnadslov för
tillbyggnad, som på något sätt inkräktar på förgårdsmark. En sådan upp -

389

lysning hade med all sannolikhet lett till annan lösning av tillbyggnaden
utan beroende av dispens från byggnadsplanen. Nybyggnadsförbudet enligt
35 § byggnadslagen skulle i intet fall av tänkbar utbyggnad ha utgjort
hinder. Med full kännedom om den arbetsinsats som fordras och den
service åt allmänheten som rimligen kan krävas borde byggnadslovet ha
lämnats någon gång in på nyåret 1979. Då hade väsentliga kostnadsökningar
kunnat undvikas.

Med hänvisning till det anförda kan jag inte finna annat än att ägarna lidit
en rättsförlust på grund av byggnadsnämndens handlande och kommunstyrelsens
vägran att ändra det på felaktiga grunder slutna avtalet. Rättsförlusten
innebär att ägarna får vidkännas väsentliga ekonomiska uppoffringar
som under nu rådande förhållanden kan äventyra möjligheterna att
slutföra byggnadsföretaget.

Till klagoskriften har Högberg fogat en kopia av avtalet. Beträffande
överlåtelse av mark framgår av avtalet att kommunen överlåter ca 40
kvadratmeter av en angränsande fastighet för 1000 kronor. Angående
gatukostnader innehåller avtalet bl. a. följande.

1. Fastighetsägarna förbinder sig att betala på fastigheten framtida
belöpande gatukostnader med TRETTIOTUSEN /30000/ KRONOR.

2. Fastighetsägarna och blivande ägare av fastigheten befrias genom
detta avtal från skyldigheten att ersätta kommunen värdet av den
mark som enligt framtida stadsplan skall ingå i gata framför fastigheten,
ävensom från skyldigheten att bidraga till kostnaden för iordningställande
av samma gatumark.

Av avtalet framgår vidare att betalningsskyldigheten för markförvärvet
och gatukostnaden inträder ”när byggnadsnämndens lovgivande beslut
vinner laga kraft”.

2.2.3 Utredning

Efter remiss har kommunstyrelsen i Mölndals kommun anfört bl. a.
följande.

Det aktuella området vid Norra Kyrkvägen i Kållered, Mölndal, är
belagt med byggnadsförbud enligt länsstyrelsens beslut 1978-09-11 (Bil. 1).
Området skall stadsplaneläggas i syfte att få planen mer tidsenlig. Det är då
troligt, att det i samband med planrevideringen kommer att göras vissa
justeringar av den väg som går förbi den ifrågavarande fastigheten.

Vid beredningen av dispensfrågan och byggnadslovsärendet diskuterades
enligt uppgift den lämpligaste placeringen av tillbyggnaden. Stadsarkitektkontoret
förordade då en tillbyggnad på husets baksida. För att möjliggöra
detta behövde Högberg/Aronsson köpa till ytterligare 40 m2 mark av
kommunen. Denna mark låg i parkområde. Det tillköpta området har
angetts med blå färg på bilagan 2 ovan. Fastighetsägarna accepterade detta
resonemang, och förhandlingar inleddes med kommunen om att kommunen
skulle sälja det erforderliga markområdet. En tillbyggnad på framsidan
bedömdes av sökandena själva som mindre lämplig. Byggnadsnämn -

390

dens beslut 1979-12-18 att förklara sig beredd medverka till dispens etc.,
under förutsättning att det angivna markområdet inköptes, och att exploateringsavtal
träffades med kommunen har närmast haft till syfte att påpeka
för kommunens fastighetskontor och för sökandena under vilka förutsättningar
nämnden var beredd att ge dispens. Byggnadsnämnden har alls inte
engagerat sig i markfrågan och villkoren i exploateringsavtalet. Det hade i
och för sig varit lämpligt och önskvärt att Högberg/Aronsson tillställts ett
utdrag av protokollet från byggnadsnämndens sammanträde 1979-12-18,
men så tycks ej ha skett. Å andra sidan hade de full vetskap om byggnadsnämndens
inställning i dispensfrågan, och de hade förklarat sig beredda att
köpa till den ytterligare mark som behövdes. Byggnadsnämnden har alltså
inte ställt några som helst villkor för byggnadslovet utan nämndens beslut
1979-12-18 bör ses som ett underhandsbeslut med besked om hur nämnden
har sett på dispensfrågan. Enligt kommunstyrelsens bedömning är det inte
fel av en byggnadsnämnd att tala om under vilka förutsättningar nämnden
är beredd att medverka till dispens från ett byggnad sförbud. Beslutet
innebar inte heller något slutgiltigt avgörande av ärendet utan endast ett
uttalande underhand i avbidan på det slutliga beslutet, som kom genom
byggnadslovet 1980-04-02.

Enligt skrivelsen till Justitieombudsmannen ställdes ägarna i november
1979 ”inför ett nytt krav för att byggnadslov skulle kunna erhållas, nämligen
att 30000 kronor måste betalas för eventuell vägändring vid stadsplanering.
”

Som framgår av redogörelsen ovan har något sådant krav aldrig framställts
i byggnadslovsärendet. Däremot har kommunstyrelsen ansett det
rimligt att med Högberg/Aronsson reglera gatukostnaderna samtidigt med
markfrågan. De befrias då från skyldigheten att i framtiden betala gatukostnader.
Även ”blivande” (framtida) ägare erhåller sådan befrielse.
Däremot är det i praktiken osäkert om kommunen — den dag gatuutläggningen
är klar — kan få täckning för sina kostnader för eventuell gatubreddning,
asfaltbeläggning o. d. Arbetet med planändringen har ännu ej
påböljats, men ärendet finns med på listan över aktuella stadsplaneprojekt.
Högberg/Aronsson måste anses ha nytta av att planen omarbetas, och
att i samband därmed gatan byggs ut i en bättre standard än den nuvarande.
Samtidigt måste det i värderingssammanhang anses att deras fastighet
har tagit åt sig ett högre värde i och med att gatukostnaderna är slutgiltigt
reglerade även i vad avser kommande planändring. Beloppet, 30000 kronor,
är det ”normalbelopp” som kommunen räknar med i sådana sammanhang.
Med hänsyn till kostnadsutvecklingen är det osannolikt att det
överenskomna priset för gatuutbyggnaden är alltför högt. Kommunen å sin
sida har genom avtalet förbundit sig att bygga ut gatan i det skick som
blivande stadsplan kommer att föreskriva. Högberg/Aronsson har inte
utsatts för något som helst ”tvång” i avtalssammanhanget utan har fullt
frivilligt gått med på det föreslagna avtalet, låt vara att de själva måhända
har upplevt situationen som tvångsbetonad.

Kommunen är medveten om att gatubyggnadskostnader inte kan utkrävas
förrän stadsplan finns på området samt gatan är upplåten till allmänt
begagnande. I kommunerna har det dock blivit en praxis att inom ramen
för avtalsfrihetens princip reglera frågor av den typ som detta ärende
gäller. De flesta medborgare accepterar det förfaringssätt som kommunen
tillämpar. I stället för att vänta lång tid på att planfrågorna skall klarna
söker man sig fram avtalsvägen. Båda parter får då ett ”tryck” på sig att

391

fullgöra sina förpliktelser, och de frågor som tas upp i avtalet regleras
sedermera också i den plan som läggs fram. Gällande byggnadslagstiftning
har inneburit stora svårigheter för kommunerna att få godtagbar täckning
för sina gatukostnader, och avtalsmodellen har ofta nog fått ersätta byggnadslagens
reglering. I och med att avtal finns har kommunen också
anledning att se till att stadsplanen kommer fram och förverkligas inom
rimlig tid. Det avtal som upprättats mellan kommunen och Högberg/
Aronsson torde alltså få anses på frivillig väg reglera vad som normalt
skulle ha kunnat åläggas dem, om stadsplanen varit klar. Byggnadsnämndens
yttrande i ärendet biläggs (Bil. 3).

I yttrandet från byggnadsnämnden hänvisas till en tjänsteskrivelse av
stadsarkitekten. I tjänsteskrivelsen anförs bl. a. följande.

Den planerade tillbyggnaden skulle bli belägen mycket nära fastighetsgräns
och till större delen på mark som enligt byggnadsplanen ej får
bebyggas. Tillbyggnaden strider sålunda mot gällande byggnadsplan, vilket
måste anses vara direkt avslagsgrundande och i synnerhet med närheten
till fastighetsgräns. Då även en angränsande fastighet var aktuell att
bebygga och där även en lämplig byggnad kom i konflikt med fastighetsgränsen,
gjordes genom planarkitekten skisser med tomter på den kommande
stadsplaneändringen. Dessa skisser visade att tillfördes en del av
angränsande parkmark till tomterna skulle lämplig byggnation gå att ordna.

Skisserna togs upp till behandling i byggnadsnämnden 1979-12-18 under
paragraf 950 och beslöt byggnadsnämnden på arbetsutskottets förslag

att förklara sig beredd att medverka till dispens från byggnadsförbudet
och till byggnadslov under förutsättning att tillköp av mark och fastighetsreglering
sker i enlighet med planarkitektens förslag samt

att exploateringsavtal träffas mellan sökanden och kommunen.

Vägledande för beslutet var förutom att tillskapa en lämplig tomt att en
dispens från 35 paragraf byggnadslagen utan ett säkerställande av de
lämpliga gränserna framdeles skulle kunna försvåra den framtida stadsplanens
genomförande. Det har sålunda varit byggnadsnämndens avsikt
att underlätta ett byggande i stället för att som normalt invänta stadsplanens
antagande.

Från byggnadsnämndens sida ansågs det tillfredsställande om ett exploateringsavtal
härom träffades mellan sökanden och kommunen. Denna
sista att-sats har möjligen fått en något oklar formulering. Frågan om
gatukostnaderna har däremot ej varit föremål för diskussion i byggnadsnämnden.

Sedan avtal skrivits med kommunstyrelsen 1980-01-29 har slutgiltigt
byggnadslov meddelats 1980-04-02, paragraf 187.

I avtalet med kommunstyrelsen har tagits upp regleringen av framtida
gatukostnader. Ehuru byggnadsnämnden ej medverkat härtill har den uppfattat
det ingångna avtalet vara av civilrättslig natur och frivilligt ingånget.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i egenskap av tillsynsmyndighet
granskat byggnadsnämndens handläggning av Högbergärendet. Resultatet
av granskningen har redovisats i ett beslut den 10 mars 1981.
Beslutet innehåller bl. a. följande.

392

Oavsett hur härmed förhåller sig är det emellertid i detta sammanhang
viktigt att skilja mellan, å ena sidan, villkor och föreskrifter som knyts till
eller skrivs in i själva tillståndet och, å andra sidan, villkor i bemärkelsen
förutsättningar som skall vara uppfyllda för att tillstånd över huvud taget
skall kunna lämnas. I fråga om villkor av det förra slaget gäller ej sällan —
såsom framgått ovan - inskränkningar i tillståndsmyndighetens möjligheter
att i olika hänseenden begränsa tillståndets giltighet och räckvidd.

Annorlunda förhåller det sig med villkor av det senare slaget dvs. villkor
i bemärkelsen förutsättningar som skall vara uppfyllda för att tillstånd skall
kunna lämnas. Möjligheten att uppställa sådana villkor grundar sig på att
tillståndsmyndigheten har att vägra tillstånd om det brister i de förutsättningar
som krävs för tillstånd. I stället för att med dessa bristande förutsättningar
som motiv avslå en ansökan om tillstånd, kan tillståndsmyndigheten
välja att underrätta sökanden om i vilka avseenden förutsättningarna
för tillstånd brister samt förklara sig beredd lämna tillstånd under
villkor att bristerna avhjälps. Sökanden kan då antingen avhjälpa bristerna
eller — om han inte delar uppfattningen att förutsättningarna brister -påkalla beslut på det material som föreligger i ansökningsärendet.

Ett förfarande av nu beskrivet slag torde vara vanligt inte minst på
byggnadsväsendets område och har uppenbara praktiska fördelar. Regelsystemet
är nämligen inte så lätttillgängligt att den enskilde alltid på egen
hand kan avgöra vad som krävs för att han skall erhålla erforderligt
tillstånd. I stället för att sökanden genom upprepade avslagsbeslut så
småningom bibringas insikt om i vilka avseenden förutsättningarna brister,
får han av byggnadsnämnden eller dess tjänstemän upplysningar om vad
som krävs för att hans ansökan skall ha utsikt att vinna bifall.

Det är uppenbart att det är villkor av nu angivna slag som byggnadsnämnden
uppställt för beviljande av dispens och byggnadslov i förevarande
fall. För möjligheterna att uppställa villkor av detta slag kan inte
gälla andra begränsningar än att villkoren måste utgöra objektivt godtagbara
avslagsskäl. Frånvaron av de förutsättningar som myndigheten angett
som villkor för lämnande av tillstånd måste med andra ord utgöra grund att
avslå ansökan om tillstånd.

I detta fall uppställdes från kommunens sida som villkor för dispens och
byggnadslov att sökanden dels utökade fastigheten med ett mindre markområde,
dels erlade ersättning för framtida gatukostnader med 30000
kronor. Byggnadsnämnden skiljer i sammanhanget inte på dispens och
byggnadslov. Villkoren får dock närmast hänföras till beslutet om dispens
från gällande byggnadsförbud eftersom dispensen utgjorde en nödvändig
förutsättning för byggnadslov (se paragraf 56 1 mom första stycket byggnadsstadgan).

Avgörande för frågan om villkorens tillåtlighet är således om dispens
hade kunnat vägras på grund av att fastigheten med hänsyn till tillbyggnadens
placering hade otillräcklig areal och till att kommunens möjligheter
till ersättning för framtida gatubyggnadskostnader inte var tillräckligt säkerställd.

Vad som utgör objektivt sett godtagbara skäl för att vägra dispens från
ett byggnadsförbud måste vara att bedöma med utgångspunkt i det syfte
byggnadsförbudet har. I detta fall stred byggnadsföretaget, som framgått
ovan, dels mot det i paragraf 110 första stycket byggnadslagen stadgade
förbudet mot nybyggnad i strid mot gällande byggnadsplan, dels mot ett
förbud mot nybyggnad enligt paragraf 35 byggnadslagen, som utfärdats i
avvaktan på att stadsplan skulle upprättas.

393

För att säkerställa att byggnader på bl. a. fastigheten Kållered Stom 1:58
inte förlägges för nära tomtgräns, föreskriver byggnadsplanen att byggnad
inte får uppföras dels inom en zon längs fastighetsgränsen mot Norra
Kyrkvägen, dels inom en zon längs fastighetsgränsen mot område för
allmän platsmark (s. k. punktprickat område på byggnadsplanekartan). Att
byggande inte sker i strid mot vad byggnadsplanen sålunda föreskriver
sanktioneras av förbudet i paragraf 110 första stycket byggnadslagen. Där
stadgas nämligen förbud mot nybyggnad i strid mot byggnadsplan.

Av handlingarna i ärendet framgår att tillbyggnaden till övervägande del
skulle bli belägen på mark som, enligt vad nyss sagts, inte får bebyggas.
Byggnadsnämnden hade därför haft fullt fog för att inte meddela dispens
från byggnadsförbudet. Tillbyggnaden skulle ju stå i uppenbar strid mot
planens syfte att bibehålla en frizon mellan byggnad och tomtgräns. Det
kan således konstateras att fastighetens areella utsträckning i den del där
tillbyggnaden skulle förläggas var, enligt den värdering som kommit till
uttryck i byggnadsplanen, otillräcklig. Någon anmärkning kan följaktligen
inte riktas mot byggnadsnämnden för att den, för att kunna lämna dispens,
ställde som villkor att fastigheten i berörd del utökades med ett mindre
markområde. En sådan förändring av gränsen mellan mark avsedd för
bebyggelse och allmän plats ansåg tydligen nämnden, mot bakgrund av
planarkitektens utredning, skulle kunna inpassas i en kommande stadsplan
för området. Intet har framkommit som tyder på att kommunen betingat
sig oskälig ersättning för överlåtelsen av det mindre markområde som
fastigheten sålunda skulle utökas med.

Länsstyrelsen kan inte finna annat än att nämnden genom den här
diskuterade åtgärden, i den byggnadslovssökandes intresse, har sökt främja
att tillbyggnaden kom till stånd, trots att den gällande byggnadsplanen
lade hinder i vägen.

Vad sedan gäller kravet på att fastighetsägarna skulle erlägga ersättning
för kommunens framtida gatubyggnadskostnader med 30000 kronor måste
lagligheten härav på motsvarande sätt vara att bedöma med utgångspunkt i
syftet med byggnadsförbudet i paragraf 35 byggnadslagen. Förbudet tar
sikte på situationer då ny eller ändrad stadsplan skall upprättas. För att
inte — innan stadsplanen blivit klar — nybyggnad skall utföras som sedermera
förhindrar eller försvårar stadsplanens genomförande, kan, såsom
skett i detta fall, med stöd av paragraf 35 byggnadslagen införas förbud mot
nybyggnad inom det område för vilket stadsplan skall upprättas eller
ändras.

Frågan är då på vilket sätt den kommande stadsplanens genomförande
hade kunnat försvåras om byggnadsnämnden, utan att kommunen tillförsäkrat
sig ersättning för sina framtida gatubyggnadskostnader, hade medgett
att tillbyggnaden utan hinder av gällande byggnadsförbud fick uppföras.
Det rent planmässiga intresset av en lämplig markanvändning var ju,
som konstaterats ovan, tillgodosett genom att det för bebyggelse avsedda
området kom att utökas på ett sätt som bedömdes förenligt med den
blivande stadsplanen.

Det bör emellertid beaktas att det enligt paragraf 49 byggnadslagen
åligger kommunen - till skillnad från vad förhållandet är inom område
med byggnadsplan — att inom område som ingår i stadsplan iordningställa
och till allmänt begagnande upplåta bl. a. gata. För att möjliggöra eller
underlätta för kommunen att fullgöra denna gatubyggnadsskyldighet, äger
kommunen, såsom närmare framgår av paragraferna 67-69 byggnadsla -

394

gen. meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av fastigheter inom
stadsplan att bidra till kostnader för iordningställande av gata. För att
kommunen verkligen skall erhålla bidrag till dessa kostnader och planens
genomförande sålunda främjas har lagts ett särskilt tvång på fastighetsägarna.
I paragraf 38 andra stycket byggnadslagen stadgas nämligen förbud

mot nybyggnad inom stadsplan ”innan skyldighet att utgiva bidrag

till kostnad för gata som belöper på fastigheten blivit fullgjord eller nöjaktig
säkerhet blivit ställd”.

Om kommunen inte avvaktar stadsplanens fastställande utan ger dispens
från byggnadsförbudet enligt paragraf 35 byggnadslagen, frånhänder kommunen
sig därmed det tvångsmedel som lagstiftaren tillskapat genom nybyggnadsförbudet
i paragraf 38 byggnadslagen. Förbudet syftar, som
nämnts, till att underlätta eller möjliggöra för kommunen att genomföra
stadsplanen. Länsstyrelsen har erfarit att en del kommuner i här beskrivna
situationer iakttar stor restriktivitet i sin dispensgivning. Man vill inte
riskera sina möjligheter att utfå ersättning för gatubyggnadskostnaderna
och därmed försämra möjligheterna att genomföra stadsplanen. Länsstyrelsen
kan inte finna att ett sådant synsätt står i strid mot intentionerna i
byggnadslagstiftningen. Det finns anledning erinra om att inom område för
vilket gäller nybyggnadsförbud måste huvudregeln vara att nybyggnad ej
skall ske så länge förbudet gäller. Möjligheten att ge dispens från förbudet
är avsedd att utnyttjas endast i undantagsfall. Länsstyrelsen anser således
att byggnadsnämnden i nu förevarande fall hade kunnat vägra dispens i
avvaktan på att stadsplanen färdigställdes. Därav följer motsättningsvis att
hinder i och för sig ej kan möta mot att byggnadsnämnden som ett alternativ
till att vägra dispens som villkor för att ge dispens kräver prestationer
som tillgodoser det av lagstiftaren sanktionerade intresset att kommunen
erhåller bidrag till sina gatubyggnadskostnader. Det är dock av vikt att
byggnadsnämnden därvid inte utnyttjar sin ställning som tillstånds- och
dispensbeviljande myndighet till att betinga kommunen prestationer som
sträcker sig längre än vad lagstiftaren avsett.

Frågan om kommunen ägt fordra att fastighetsägarna, så snart byggnadslovet
vunnit laga kraft, skulle utge ersättning med 30 000 kronor för
kommunens framtida gatubyggnadskostnader måste bedömas mot bakgrund
av gällande bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnader.

Kommunens fullmäktige har den 21 juni 1972 antagit bestämmelser om
bidrag till gatubyggnadskostnader. Bestämmelserna har den 14 maj 1974
fastställts av länsstyrelsen. Av paragraf 18 i dessa bestämmelser framgår,
att skyldigheten att utge ersättning till kommunen för anläggandet av gata
föreligger vid anfordran, dock först sedan gata framför tomten upplåtits till
allmän begagnade.

Kommunstyrelsen har i sitt ovannämnda yttrande till riksdagens ombudsmän
anfört, att beloppet 30000 kronor är ett ”normalbelopp” som
kommunen räknar med samt att det med hänsyn till kostnadsutvecklingen
är ”osannolikt” att det överenskomna priset för gatubyggnader är ”alltför
högt”.

Någon säker uppgift föreligger ej om vid vilken tidpunkt planläggningsarbetet
beräknas vara slutfört och när fastställd stadsplan för området kan
antas föreligga. Följaktligen råder stor osäkerhet om när skyldighet för
fastighetsägarna enligt gällande gatubyggnadsbestämmelser skulle ha inträtt
att erlägga bidrag till kommunens gatubyggnadskostnader. Bedömningen
av dessa kostnaders storlek är dessutom, såsom för övrigt kommunen
själv antyder i sitt yttrande, behäftad med osäkerhet.

395

Fastighetsägarna har sålunda fått förbinda sig att utge bidrag till kommunens
framtida gatubyggnadskostnader långt innan betalningsskyldighet enligt
gällande bestämmelser skulle ha inträtt och med ett belopp som ej med
säkerhet motsvarar vad kommunen enligt gällande bestämmelser hade ägt
fordra.

Att kräva prestationer av nu angivet slag för att dispens skall lämnas från
byggnadsförbudet i paragraf 35 byggnadslagen måste vara att gå längre än
vad byggnadslagstiftningen ger stöd för. I den föreliggande situationen
hade byggnadsnämnden, enligt länsstyrelsens mening, på sin höjd kunnat
kräva att fastighetsägarna ställt säkerhet för framdeles uppkommande
gatubyggnadskostnader. En sådan prestation hade stått i rimlig relation till
det tvång som byggnadsförbudet i paragraf 38 andra stycket byggnadslagen
avser att utöva på fastighetsägarna för att säkerställa kommunens krav på
bidrag till kostnaderna.

Byggnadsnämnden har invänt att den inte medverkat i avtalet angående
fastighetsägarnas bidrag till gatubyggnadskostnaderna. Kommunstyrelsen
har likaledes framhållit att kravet på ersättning för dessa kostnader aldrig
framställts i byggnadslovsärendet.

Av handlingarna i ärendet framgår emellertid, såsom närmare redovisats
ovan, att byggnadsnämnden vid sammanträde den 18 december 1979 förklarade
sig beredd att medverka till dispens från byggnadsförbudet och till
byggnadslov under förutsättning att tillköp av mark och fastighetsreglering
skedde i överensstämmelse med planarkitektens förslag samt att exploateringsavtal
träffades mellan sökanden och kommunen. Vidare framgår att
byggnadsnämnden, sedan avtal om tillköp av mark och om ersättning till
gatubyggnadskostnader hade träffats med fastighetsägarna, medgav dispens
och beviljade byggnadslov.

Genom att byggnadsnämnden på detta sätt som ett led i sin prövning
ställde krav på exploateringsavtal och sålunda sammankopplade avtalet
med dispens- och byggnadslovsprövningen, hade det ålegat nämnden att
förvissa sig om att fastighetsägarna genom avtalet inte fick ikläda sig
skyldigheter som saknade stöd i byggnadslagstiftningen och som gick
utöver vad som kunde krävas inom ramen för dispens- och byggnadslovsprövningen.
Byggnadsnämnden kan inte, sedan den uppställt villkor för att
medge dispens, frånhända sig ansvaret för det närmare innehållet i dessa
villkor.

Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen det vara positivt att byggnadsnämnden,
i stället för att vägra dispens från gällande byggnadsförbud, sökt
medverka till att byggnadsföretaget kom till stånd utan att stadsplanens
färdigställande avvaktades. Byggnadsnämnden har emellertid förfarit oriktigt
genom att därvid som ett villkor för dispens låta fastighetsägarna, på
sätt som skett, ikläda sig betalningsskyldighet för kommunens framtida
gatubyggnadskostnader. Det ankommer inte på länsstyrelsen att pröva om
kommunen på grund härav kan göra betalningsansvaret enligt avtalet gällande
mot fastighetsägarna. Länsstyrelsen förutsätter dock att byggnadsnämnden
verkar för att kommunstyrelsen, om fastighetsägarna så önskar,
omprövar avtalsinnehållet. Att så sker framstår som motiverat även i
betraktande av det sätt varpå frågan om dispens för bebyggelse på grannfastigheten,
Kållered Stom 1:57, slutligen blivit avgjord (regeringen, bostadsdepartementet,
beslut den 25 september 1980, P1 1952/78).

Högberg har kommenterat den tillgängliga utredningen.

396

2.3 Nilssonärendet

2.3.1 Bakgrund

Fastigheten Kållered Stom 1:57 ägs av Henrik och Eivor Nilsson. Den är
belägen inom samma område som Kållered Stom 1:58. Som har nämnts i
det föregående gäller för detta område byggnadsplan och sedan 1976 med
vissa avbrott nybyggnadsförbud enligt 35 § byggnadslagen. I mars 1975
ingavs ansökan om byggnadslov till byggnadsnämnden. I augusti samma år
avslogs ansökan. Sedan sökandena anfört besvär upphävde länsstyrelsen i
augusti 1977 nämndens beslut. I september samma år tog nämnden upp
ärendet på nytt. Man konstaterade då att byggnad sförbud enligt 35 §
byggnadslagen nu införts, och att skäl för dispens inte förelåg. Ansökan
om byggnadslov avslogs därför på nytt. Sökandena besvärade sig men i
juni 1978 lämnade länsstyrelsen besvären utan bifall. Sökandena överklagade
sedan detta beslut till regeringen. 1 augusti 1978 inledde sökandena
diskussioner med nämnden för att nå en överenskommelse. Efter dessa
kontakter lämnade sökandena i augusti 1979 in en ny ansökan om byggnadslov.
I december 1979 förklarade nämnden i ett särskilt beslut att man
var beredd att medverka till dispens från byggnadsförbudet under vissa
förutsättningar. Bland dessa förutsättningar ingick att exploateringsavtal
skulle träffas mellan sökandena och kommunen och att sökandena skulle
köpa viss mark att läggas till deras fastighet. I början av mars 1980
förelädes sökandena av kommunen ett avtal av i princip samma innebörd
som det avtal som träffades i Högbergärendet. Sökandena skulle åta sig
dels att köpa viss mark för 1500 kronor och dels att betala på fastigheten
framtida belöpande gatukostnader med 30000 kronor. Genom avtalet skulle
de befrias från skyldighet att ersätta gatukostnader. Betalningsskyldigheten
för gatukostnaden skulle inträda när byggnadsnämndens lovgivande
beslut vunnit laga kraft. Sökandena försökte utan framgång förmå kommunen
att avstå från avtalet såvitt gäller gatukostnaderna.

2.3.2 Klagoskriften

Sökandena kritiserar i klagoskriften först byggnadsnämndens bedömningar
i samband med de beslut som nämnden fattade åren 1975 och 1977.
Därefter anför de bl. a. följande.

4. Vi var ända fram till slutet av februari 1980 övertygade om att
förhandlingarna med byggnadsnämnden under 1,5 år äntligen skulle möjliggöra
byggstart.

Då presenteras avtalsförslaget enl. bilaga 3, ref C och raserar allt som
uppnåtts. Ingen ändring går att få till stånd. För att få byggnadslov måste
Kr 30 000: - betalas motsvarande 2 års besparingar för oss samt ett belopp,
som svårligen låter sig inkluderas i låneunderlaget för huset.

Ett tag var vi inne på att liksom våra grannar (Gunilla Högberg och Rolf

397

Aronsson) skriva på avtalet och därmed få ut byggnadslov. Av främst
principiella skäl bjöd det dock emot att gå in på en sådan lösning. Vi valde i
stället att fullfölja ärendet till Bostadsdepartementet, även om detta sannolikt
innebär ytterligare 1 års försening av vårt bygge.

2.3.3 Utredning

Efter remiss har kommunstyrelsen i Mölndals kommun avgett yttrande.
Man hänvisar i yttrandet till ett särskilt yttrande av byggnadsnämnden och
till sitt eget tidigare avgivna yttrande i Högbergärendet. Vidare anförs
följande.

Vissa — ej obetydliga — skillnader föreligger mellan ”Högbergsfallet”
och förevarande ärende.

1 Makarna Nilsson har inte undertecknat något avtal om tillköp av
mark m. m.

2 Makarna Nilssons fastighet är obebyggd, och deras byggnadslov
gäller alltså en hel villafastighet. I ”Högbergfallet” var det fråga om en
mindre tillbyggnad.

3 Regeringen har nyligen i beslut den 25 september 1980 (Bilaga 2) gett
Henrik Nilsson tillstånd till byggnadsföretaget.

I yttrandet från byggnadsnämnden hänvisas till en tjänsteskrivelse av
stadsarkitekten. I tjänsteskrivelsen anförs bl. a. följande.

Från kommunens fastighetskontor har sedan upprättats förslag till avtal,
som förutom ovan berört tillägg av mark även upptar en förbindelse att
betala på fastigheten framtida belöpande gatukostnader med 30000:- kronor.
Byggnadsnämnden har ej medverkat härtill. Klaganden har sen med
berörda grannar och berörda myndigheter diskuterat detta krav och ej
accepterat detsamma.

Klaganden har därefter anmodat länsstyrelsen att översända de vilande
besvären över länsstyrelsens beslut till regeringen för behandling. Detta
har skett. Länsstyrelsen har därvid konstaterat att byggnadsnämnden förklarat
sig berett medverka till dispens och byggnadslov under vissa förutsättningar,
som här ovan berörts. Det överklagade beslutet innehåller ej
dessa förutsättningar.

Klagandena har kommenterat yttrandena.

Regeringen har i sitt beslut den 25 september 1980 med anledning av
besvären dit anfört följande.

Byggnadsnämnden har förklarat sig beredd att medverka till dispens från
byggnadsförbudet och till byggnadslov under vissa angivna förutsättningar.
Med hänsyn härtill bör byggnadsföretaget ej anses motverka syftet med
gällande byggnadsförbud. Förbudet utgör därför inte hinder för uppförande
av enfamiljshus på fastigheten.

398

Regeringen förklarar, med bifall till besvären och med ändring av länsstyrelsens
beslut, att det meddelade förbudet enligt 35 § byggnadslagen
inte skall utgöra hinder för byggnadsnämnden att meddela byggnadslov för
uppförande av ett enfamiljshus på Kållered Stom 1:57.

3. BEDÖMNING

I samtliga tre klagoärenden gäller klagomålen att vederbörande kommunala
myndighet som villkor för att bifalla ansökningar om dispens och
byggnadslov krävt att sökandena skulle träffa ett särskilt avtal med kommunen.
I avtalet skulle de åta sig bl. a. att betala vissa kostnader för gator
m.m. Kostnadsbeloppen varierar i avtalen mellan 27000 och 30000 kronor.

I Uhlinärendet gällde — när avtalet aktualiserades under hösten 1978 —
utomplansbestämmelser. Vidare förelåg förslag till generalplan och till
stadsplan. Mot den bakgrunden hade länsstyrelsen i Gävleborgs län beslutat
byggnadsförbud enligt 35 § byggnadslagen. I de båda andra ärendena
förelåg vid motsvarande tidpunkt — i början av år 1980 - byggnadsplan för
det aktuella området. Vidare gällde enligt beslut av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län byggnadsförbud enligt 35 § byggnadslagen. Anledningen
var att stadsplan för området skulle upprättas.

I Uhlin- och Högbergärendena valde sökandena att underteckna de
avtalsförslag som lades fram. Därefter beviljades erforderliga dispenser
och byggnadslov. I Nilssonärendet däremot undertecknades avtalet inte av
sökandena. Dispensfrågan låg vid den tiden under regeringens prövning.
Genom beslut av regeringen senare samma år beviljades emellertid erforderlig
dispens.

Klagomålen aktualiserar till en början frågan om en byggnadsnämnd har
rätt att ställa villkor för att bifalla en ansökan om dispens enligt 35 eller
110 § byggnadslagen och byggnadslov. Angående den frågan kan det i
detta sammanhang räcka med att framhålla att nämnden givetvis är oförhindrad
att underrätta sökanden om de förutsättningar som enligt nämndens
mening bör vara uppfyllda för att ansökan skall kunna bifallas. I regel
är detta t.o.m. en lämplig ordning. Såtillvida har man alltså rätt att ställa
villkor. Och något hinder att villkoren tas in i ett särskilt avtal föreligger
givetvis inte. Men det är också givet att man, när man från nämndens sida
underrättar sökandena om förutsättningarna för bifall, alltid bör klargöra
att saken avgörs först genom nämndens beslut och att detta beslut kan
överklagas.

Det är uppenbart att nämnen inte får uppställa vilka villkor som helst.
En given förutsättning för att ett villkor skall kunna godtas är att det är
förenligt med byggnadslagstiftningens syften. I det följande tar jag upp de
olika villkoren till granskning från denna utgångspunkt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sitt beslut i Högbergärendet
framhållit att det för möjligheterna att uppställa dispensvillkor av detta

399

slag inte kan gälla andra begränsningar än att villkoren måste utgöra
objektivt godtagbara avslagsskäl. Enligt min mening är detta en rimlig
utgångspunkt. För att kunna godtas bör alltså ett dispensvillkor vara
sådant att dispensansökningen kan avslås om sökanden inte åtar sig att
uppfylla det.

I de tre aktuella fallen har det varit fråga om dispens från nybyggnadsförbud
enligt 35 § byggnadslagen. Förutsättningarna för dispens framgår inte
av bestämmelserna där. Det anges bara att undantag från förbudet ”må
medgivas”. Bestämmelsernas förarbeten ger ingen närmare vägledning för
tillämpningen. Det är emellertid tydligt att bestämmelserna i 14 § byggnadslagen
bör anses vägledande vid prövningen (jfr Bexelius m.fl.. Byggnadslagstiftningen,
5:e uppl. s. 118). Enligt dessa bestämmelser förutsätter
dispens att planens genomförande inte försvåras. I Högbergärendet var det
dessutom fråga om dispens från förbudet i 110 § byggnadslagen mot nybyggnad
i strid mot gällande byggnadsplan. 1110 § anges som förutsättning
för dispens att det skall föreligga särskilda skäl.

I Uhlinärendet åtog sig sökandena enligt avtalet, såvitt här är av intresse,
att den 1 december 1978 betala 27000 kronor i ”exploateringsbidrag”
och att utan ersättning till kommunen överlåta ett område om ca 58 m2 som
var avsett att eventuellt tas i anspråk för blivande gata. I gengäld skulle
skyldigheten att betala gatukostnader anses ha fullgjorts såvitt avsåg den
första stadsplan som därefter antogs. I Högbergsärendet gällde avtalet
bl. a. ett åtagande att när dispensbeslutet vann laga kraft betala 30000
kronor för framtida gatukostnader och att av kommunen för ett visst
belopp förvärva ett ca 40 m2 stort område som var avsett att tillföras
sökandenas fastighet. Sökandena garanterades genom avtalet frihet från
framtida gatukostnader. Det avtalsutkast som förekom i Nilssonärendet
hade i princip samma innehåll som avtalet i Högbergärendet.

Frågan är alltså om vederbörande byggnadsnämnder kunnat avslå dispensansökningarna
om sökandena hade vägrat att åta sig de förpliktelser
som angavs i respektive avtal. När det gäller åtagandena att avstå resp.
förvärva viss mark kan följande sägas. I Uhlinärendet tycks syftet med
avtalsvillkoret om avstående av viss mark ha varit att förebygga svårigheter
vid det framtida plangenomförandet. För min del vill jag inte utesluta
att en vägran att godta ett villkor av denna typ i princip kan åberopas som
skäl för att inte medge dispens. Utredningen kan inte anses visa att villkoret
i det aktuella fallet skulle ha varit oskäligt eller av annat skäl oacceptabelt.
Något underlag för kritik på grund av att man i avtalet tog in det nu
berörda avtalsvillkoret har jag alltså inte funnit. Jag vill bara tillägga att
eventuella villkor av det här slaget givetvis bör avfattas på ett sådant sätt
att det klart framgår att villkoret är avhängigt av att marken enligt den plan
som fastställs verkligen kommer att tas i anspråk som gatumark.

I Högbergärendet är bakgrunden till villkoret om markförvärv att den
aktuella tillbyggnaden skulle komma att stå i strid med byggnadsplanen.

400

Syftet med villkoret tycks ha varit att åstadkomma en lämpligare utformad
fastighet med tanke på både gällande byggnadsplan och framtida stadsplan.
En vägran att godta villkor av detta slag torde i och för sig kunna
åberopas som grund för avslag på en ansökan om dispens enligt de aktuella
bestämmelserna. Utredningen kan inte anses visa att det skulle ha varit fel
att vägra dispens om villkoret inte hade godtagits. Jag anser mig alltså inte
kunna uttala någon kritik med anledning av att avtalet innehöll det nu
berörda villkoret.

I Nilssonärendet tycks ett syfte med villkoret om markförvärv ha varit
att åstadkomma en lämpligare utformad tomt med tanke på den framtida
stadsplanens genomförande. Inte heller här har jag funnit tillräckligt underlag
för kritik.

Beträffande villkoren angående betalning för gatukostnader är bl. a.
byggnadslagens regler om gatubyggnadsskyldighet för kommunen och
skyldighet för fastighetsägarna att betala gatukostnader av intresse. Av
49 § byggnadslagen framgår att iordningställande och upplåtande till allmänt
begagnande av gata eller annan allmän plats inom område som ingår i
stadsplan ankommer på kommunen. Bestämmelserna är sålunda tilllämpliga
endast inom stadsplanelagt område. Denna skyldighet för kommunen
motsvaras av en skyldighet för fastighetsägarna att betala gatukostnader.
Även fastighetsägarnas skyldighet är naturligt nog begränsad till
områden som ingår i stadsplan.

Även en regel i 38 § andra stycket byggnadslagen är av intresse i
sammanhanget. Regeln innebär att nybyggnad inte får ske innan skyldighet
som enligt lagen åligger ägaren av tomt att utge det bidrag till kostnad för
gata som belöper på fastigheten blivit fullgjord eller nöjaktig säkerhet blivit
ställd. Det är att notera att även denna bestämmelse har en räckvidd som
är begränsad till fastigheter inom stadsplanelagt område. Bestämmelsen
underlättar uppenbarligen för kommunerna att förmå fastighetsägarna att
betala sina bidrag till gatukostnaderna.

Man kan till en början fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt att
avslå dispensansökningar av det här slaget med hänvisning till att sökandena
ännu inte har några skyldigheter angående framtida gatukostnader
eller till att de vägrat att åta sig några sådana skyldigheter. Enligt min
mening är det mycket som talar för att den möjligheten inte föreligger. Som
länsstyrelsen har framhållit måste frågan vad som utgör ett godtagbart skäl
att vägra dispens bedömas med utgångspunkt i byggnadsförbudets syfte.
Det råder ingen tvekan om att byggnadsförbud enligt 35 § byggnadslagen
väsentligen syftar till att förhindra en bebyggelse som inte överensstämmer
med blivande plan. Däremot torde det inte finnas vare sig motivuttalanden
eller vägledande avgöranden i praxis som ger anledning att anta att ett
sådant förbud skulle få användas för att förmå fastighetsägarna att göra
några särskilda utfästelser beträffande gatukostnader och därigenom underlätta
ett plangenomförande.

401

När det gäller de villkor angående gatukostnader som klagomålen avser
bör vidare särskilt beaktas att fastighetsägarna enligt avtalen fått åta sig
skyldigheter som i vissa hänseenden går klart utöver vad som kan åläggas
dem med stöd av byggnad slagens regler angående sådana kostnader. Sålunda
har de förbundit sig att betala långt innan betalningsskyldigheten
inträder enligt lagen. Det kan anmärkas att kommunerna inte har gjort
någon motsvarande utfästelse att fullgöra sina skyldigheter vid någon
tidigare tidpunkt. Vidare har fastighetsägarna enligt avtalen inte den möjlighet
som anges i 38 § att — i stället för att betala - tills vidare ställa
säkerhet för kostnaderna. Det kan tilläggas att en betalning långt i förväg
givetvis i regel innebär att svårigheter föreligger att bedöma om kostnadsbeloppen
är skäliga.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att avtalsvillkoren angående gatukostnader
inte är förenliga med regelsystemet i byggnadslagstiftningen.
Det var därför enligt min mening fel att förelägga sökandena dessa villkor.

Vid bedömningen av det skedda har jag inte funnit tillräckliga skäl att gå
vidare i saken. Ingenting har nämligen framkommit som tyder på annat än
att man från kommunernas sida utgått från att villkoren varit tillåtna.
Vidare rör det sig här om tämligen komplicerade frågor. I den nu berörda
delen stannar jag alltså vid de uttalanden som jag nu har gjort.

I övrigt har jag inte funnit skäl att särskilt kommentera klagomålen i
Uhlin- och Högbergärendena.

26 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 1

402

Övrigt

Disciplinära åtgärder mot en distriktschef och en byrådirektör vid en
yrkesinspektion för bl. a. dröjsmål med expediering av yrkesinspektionsnämndens
beslut om åtalsanmälningar m. m.

I beslut den 6 juli 1981 i ärendena dnr 159-1980 samt 1400-1410-1980
uttalade JO Holstad bl. a. följande.1

I. INLEDNING

Genom klagomål från Svenska Byggnadsarbetareförbundet fick jag i
januari 1980 vetskap om att man vid yrkesinspektionen i Göteborgs distrikt
hade dröjt i ungefär 14 månader med att efterkomma yrkesinspektionsnämndens
beslut att anmäla vissa överträdelser av allmänna arbetstidslagen
till åklagarmyndigheten för åtalsprövning. Dröjsmålet hade medfört att
en del av de överträdelser som anmälan avsåg hade preskriberats.

När klagomålen utreddes framkom omständigheter som tydde på att
liknande brister hade förekommit vid handläggningen av andra ärenden
hos yrkesinspektionen. Jag inspekterade därför yrkesinspektionen i mars
1980. I samband med inspektionen tog jag upp ytterligare elva ärenden.
Sedan utredningen numera slutförts kommer jag att i detta beslut behandla
alla de aktuella ärendena.

1.1 Yrkesinspektionens uppgifter och organisation

De grundläggande reglerna rörande yrkesinspektionen finns i förordningen
(1973:847) med instruktion för yrkesinspektionen. Av instruktionen
framgår bl. a. följande. Yrkesinspektionen skall utöva tillsyn över
efterlevnaden av bl. a. arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen. Landet är
indelat i nitton yrkesinspektionsdistrikt. Tillsynsområdet för yrkesinspektionen
i Göteborgs distrikt är Göteborgs och Bohus län samt Hallands län.
I varje distrikt finns en distriktschef och en yrkesinspektionsnämnd. Distriktschefen
leder arbetet inom distriktet och är ordförande i yrkesinspektionsnämnden.
Nämnden består av åtta ledamöter utöver distriktschefen.
Dessa är utsedda av chefsmyndigheten för yrkesinspektionen — arbetarskyddsstyrelsen
— efter förslag från parterna på arbetsmarknaden. Rörande
ärendenas handläggning hos yrkesinspektionen gäller att nämnden skall
avgöra vissa viktigare frågor som t. ex. frågor om att meddela föreläggande
och förbud enligt arbetsmiljölagstiftningen och frågor om åtalsanmälan.

1 Beslutet återges här i beskuret skick.

403

Ärenden som inte skali avgöras av nämnden får avgöras av distriktschefen.
Denne kan också i brådskande fall besluta i nämndens ställe. Om han har
gjort det, skall saken anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. I viss
utsträckning kan distriktschefens beslutanderätt överlämnas till andra
tjänstemän vid yrkesinspektionen.

Av instruktionen framgår att allmänna verksstadgan (1965:600) med
undantag för vissa paragrafer är tillämplig på yrkesinspektionen.

Arbetarskyddsstyrelsen har genom en i juni 1974 fastställd arbetsordning
närmare reglerat yrkesinspektionens verksamhet och tjänstemännens
åligganden. Av arbetsordningen framgår att det — förutom distriktschefen

— förutsätts finnas bl. a. minst en biträdande distriktschef, som vid förfall
för distriktschefen har att utöva dennes befogenheter, och en byrådirektör,
som bl. a. skall delta i handläggningen av ärenden av juridisk karaktär och
vara sekreterare i yrkesinspektionsnämnden.

1.2 Bakgrunden till beslutet

Svenska Byggnadsarbetareförbundet framförde i en skrivelse som kom
till JO den 16 januari 1980 klagomål mot yrkesinspektionen i Göteborgs
distrikt (dnr 159-1980) och åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt
(dnr 671-1980). I klagomålen uppgav förbundet i huvudsak att yrkesinspektionsnämnden
i distriktet den 3 december 1976 hade beslutat att ett företag

— Mannesmann-Rohrbau AG - som överträtt arbetstidslagen skulle anmälas
till åtalsprövning, att yrkesinspektionen hade sänt över ärendet till
åklagarmyndigheten först den 9 februari 1978 och att åklagarmyndigheten
hade lagt ned förundersökningen i ärendet den 12 maj 1978. Av bilagor till
förbundets skrivelse framgick att de överträdelser anmälan avsåg hade ägt
rum under åren 1976 och 1977 samt att åklagaren hade lagt ned förundersökningen
på grund av dels att preskription inträtt såvitt avsåg övertidsuttagen
under vecka 1 —19 år 1976 och dels att någon ansvarig för resterande
övertidsuttag inte fanns i Sverige.

Förbundet önskade att JO skulle pröva om de berörda myndigheterna
hade handlagt ärendet korrekt.

Klagomålen mot åklagarmyndigheten har prövats av justitieombudsmannen
Anders Wigelius i ärende dnr 671-1980.

Med anledning av klagomålen mot yrkesinspektionen höll befattningshavare
vid ombudsmannaexpeditionen på mitt uppdrag förhör med distriktschefen
Elov Bengtsson, yrkesinspektören Einar Svensson, byrådirektören
Margit Thorslund och biträdande distriktschefen Sten Rydinge. Förhören
hölls på yrkesinspektionen i Göteborg den 23 januari 1980. Samtidigt
granskades yrkesinspektionens handlingar i ärendet.

Resultatet av den dittills verkställda utredningen redovisades i en promemoria
som upprättades på ombudsmannaexpeditionen den 1 februari
1980. Enligt promemorian syntes Margit Thorslund genom sin befattning

404

med ärendet ha gjort sig skyldig till tjänsteförseelse enligt 10 kap. 1 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning. I en skrivelse samma dag anmanade
jag henne enligt 14 kap. 1 § första stycket samma lag att yttra sig över
innehållet i promemorian. Hon delgavs anmaningen den 4 februari 1980
och yttrade sig i skrivelse till JO den 8 mars 1980. Yttranden i ärendet har
därefter avgetts av Rydinge och av SACO/SR-föreningen vid arbetarskyddsverket.

1 samband med utredningen av klagomålen granskades också yrkesinspektionsnämndens
protokoll avseende åren 1977-1979 och de på yrkesinspektionen
förda förteckningarna över expedierade förelägganden, förbud
och åtalsanmälningar avseende samma period. De iakttagelser som då
gjordes föranledde mig att göra en inspektion på yrkesinspektionen den 3—
5 mars 1980. Med anledning av de iakttagelser som antecknades i protokollet
över inspektionen beslöt jag att ta upp elva ärenden (dnr 1400—1410-1980) och att infordra yttranden från yrkesinspektionen i dessa ärenden.

I en skrivelse som kom till JO den 18 juni 1980 avgav Bengtsson svar på
yrkesinspektionens vägnar. I skrivelsen lämnade Bengtsson förklaringar
som rörde sex av de elva ärendena. Vidare hade han till skrivelsen fogat ett
antal skriftliga förklaringar från olika befattningshavare vid yrkesinspektionen.
Dessa förklaringar berörde samtliga ärenden. I Bengtssons skrivelse
angavs emellertid inte i vilken utsträckning materialet var att betrakta
som myndighetens yttrande.

Med hänsyn bl. a. till de remitterade frågornas beskaffenhet beslöt jag
att infordra nytt yttrande. I en promemoria som fogades till den nya
remissen angavs att det nya yttrandet borde avges av yrkesinspektionsnämnden.
Vidare angavs för en del av ärendena vissa frågor som borde
besvaras.

Yrkesinspektionen besvarade remissen genom att sända JO protokollen
från nämndens sammanträden den 27 oktober 1980 respektive den 17
november 1980.

2. ÄRENDEN RÖRANDE FRÅGOR OM BESLUTSORDNINGEN
VID YRKESINSPEKTIONEN M. M. (Dnr 1400-, 1401-, 1402-, 1409- och
1410-1980)

Som framgår av det föregående består yrkesinspektionsnämnden av
distriktschefen och åtta andra ledamöter. Distriktschefen är ordförande i
nämnden. Övriga ledamöter utses av arbetarskyddsstyrelsen efter förslag
från parterna på arbetsmarknaden. I instruktionen för yrkesinspektionen
anges vilka ärenden nämnden skall avgöra. Bland dessa märks ärenden
som rör mer ingripande åtgärder mot enskilda som att meddela föreläggande
eller förbud enligt arbetsmiljölagstiftningen och frågor om åtalsanmälan.
Nämnden är beslutför när ordföranden och minst fyra andra ledamöter

405

är närvarande, bland dem minst två representanter för arbetsgivare och två
för arbetstagare.

I de fall beslutanderätten inte tillkommer nämnden får distriktschefen
besluta. I viss utsträckning kan hans befogenheter överlämnas till annan
tjänsteman. Överlämnandet får enligt instruktionen ske i arbetsordning
eller genom särskilt beslut. 1 arbetsordningen föreskrivs som nämnts att
det skall finnas en biträdande distriktschef som har att utöva distriktschefens
befogenheter vid förfall för denne. Det föreskrivs också att distriktschefen
själv i viss utsträckning får överlämna åt annan tjänsteman att fatta
beslut. Sådant överlämnande skall ske skriftligen.

Om ett ärende som i princip skall avgöras av nämnden är så brådskande
att nämnden inte hinner sammanträda för att behandla ärendet, får ordföranden
besluta ensam. Om han gör det, skall beslutet anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.

2.1 Anteckning om nämndens ställningstagande till en fråga om åtalsanmälan
saknas i protokoll (Dnr 1400-1980)

2.2 Yrkesinspektionsnämndens beslutförhet (Dnr 1401-1980)

113 § instruktionen föreskrivs att närvaro av ordföranden och minst fyra
andra ledamöter, bland dem minst två representanter för arbetsgivare och
två för arbetstagare, krävs för att nämnden skall vara beslutför. Mot bl. a.
den bakgrunden antecknades i inspektionsprotokollet följande.

Protokollet från yrkesinspektionsnämndens sammanträde den 16 juni
1978, varvid distriktschefen Elov Bengtsson var ordförande, inleds med
följande anteckning.

Ordföranden förklarar sammanträdet öppnat och hälsar de närvarande
välkomna. Han konstaterar att nämnden ej är beslutsmässig
eftersom endast en arbetsgivarrepresentant finns närvarande.

Efter telefonsamtal med Hans Sandesjö som inte kan komma tillstädes
på grund av annat tjänsteärende beslutar nämnden att i efterhand
inhämta Sandesjös uppfattning i de ärenden som kräver beslut. I
den mån Sandesjö inte kan biträda övriga ledamöters uppfattning skall
ärendet bordläggas till nästa sammanträde.

Vid sammanträdet beslöt de närvarande ledamöterna (enligt protokollet
nämnden) bl. a. under 57 § att utfärda vissa förbud och förelägganden.

På protokollets sista sida har följande antecknats. ”Hans Sandesjö har
den 17 augusti 1978 instämt i nämndens bedömning betr. åtgärder enligt
protokollet §§ 57 och 58.”

Av de förda ”åtalsliggarna” framgår att under 57 § beslutade förbud och
förelägganden expedierades den 28 respektive den 29 augusti 1978.

406

Byrådirektören Margit Thorslund som var nämndens sekreterare vid det
ifrågavarande sammanträdet har med anledning av iakttagelserna yttrat i
huvudsak följande.

Sammanträdet var det sista för säsongen. Kunskap om den bristfälliga
närvaron fanns inte före sammanträdet. Ordföranden tog därför vid sammanträdets
början telefonkontakt med Sandesjö som ställde sig till förfogande
på sätt som framgår av protokollet. Nämnden uppfattade detta
förfarande som en form av telefonsammanträde som möjliggjorde att beslut
kunde fattas.

Några förutsättningar för att kalla till annan tid före semestern fanns
inte. Nämnden hade att välja på det förfarande som tillgreps eller att inte
fatta några beslut, vilket hade fördröjt en rad ärenden.

Som det utvecklades, for Sandesjö på semester innan de fick kontakt
med honom, vilket gjorde att ärendena i alla fall inte kom iväg före augusti.
Att Sandesjö var den som telefonkontaktades berodde på att övriga arbetsgivarerepresentanter
var bortresta.

Yrkesinspektionsnämnden har därefter yttrat bl. a. följande.

Anledningen till att beslut fattades på i protokollet uppgivet sätt är att
nämnden av sekreteraren upplystes om att ett sådant förfarande var möjligt.
Byrådirektören rådde alltså nämnden att fatta beslut per telefon.

Fortsättningsvis kommer inte sådant förfaringssätt att tillämpas och i
§ 13 angiven närvaro tolkas som krav på fysisk närvaro vid aktuellt sammanträde.

BEDÖMNING

Som angetts i det föregående krävs i princip beslut av nämnden när det
är fråga om att meddela föreläggande eller förbud. För att nämnden skall
vara beslutför krävs närvaro av ordföranden och minst fyra ledamöter,
bland dem minst två från vardera av arbetsgivar- och arbetstagarsidan.
Beslutförhetsregeln är avsedd att säkerställa att de olika meningar som kan
finnas inom nämnden blir prövade mot varandra före beslut. Det förfarande
som tillämpades i det aktuella fallet tillgodoser uppenbarligen inte detta
syfte. Förfarandet var alltså felaktigt. Såväl Bengtsson som Margit Thorslund
borde enligt min mening ha insett detta.

Med anledning av vad Margit Thorslund yttrat till JO vill jag erinra om
att ordföranden i brådskande fall har möjlighet att besluta ensam i nämndens
ställe och att därefter anmäla beslutet vid nämndens nästa sammanträde.
Om de ärenden som behandlades vid sammanträdet var brådskande,
hade den metoden varit den riktiga. Hade den använts hade besluten också
kunnat expedieras snabbare. Om de däremot inte var brådskande - vilket
omständigheterna närmast tyder på - borde behandlingen ha uppskjutits
till nästa sammanträde.

407

2.3 Frågor om delegation m. m. (Dnr 1410-1980)

2.3.1 Biträdande distriktschefs beslutanderätt

Vid det samtal som jag vid inspektionen hade med Bengtsson togs bl. a.
följande upplysningar, som lämnades av honom, till protokollet.

Vid yrkesinspektionen finns en ledningsgrupp i vilken Bengtsson och två

biträdande distriktschefer ingår. De båda biträdande distriktsche ferna

har ansvaret för inspektionsverksamheten inom var sitt län och var
sin hälft av Göteborg. Det ankommer exempelvis på respektive biträdande
distriktschef att godkänna inspektörernas resplaner. Vilka uppgifter
Bengtsson har delegerat till biträdande distriktschef finns inte dokumenterat.

Om de anvisningar som getts i ett inspektionsmeddelande inte följs
ankommer det på vederbörande yrkesinspektör att med Bengtsson eller
med en biträdande distriktschef ta upp frågan om ett föreläggande för
företaget. Det ankommer därvid på Bengtsson eller respektive biträdande
distriktschef att ta ställning till om ärendet skall tas upp i yrkesinspektionsnämnden
som har att besluta i saken.

Mot bakgrund av att det i arbetsordningen föreskrivs att delegation skall
ske skriftligen infordrade jag yttrande från yrkesinspektionen.

De biträdande distriktscheferna Sten Rydinge och Karin Söfelde har i ett
yttrande till JO över vad som antecknats i denna del i protokollet anfört
bl. a. att Bengtssons yttrande om att de hade ansvaret för inspektionsverksamheten
saknar adekvat innebörd eftersom inga befogenheter delegerats
till någon av dem utöver befogenheten att godkänna inspektörernas resplaner.
De har alltså inte heller rätt att besluta att ett ärende skall underställas
yrkesinspektionsnämnden. Rydinge och Karin Söfelde har också
uppgett att befogenheten att besluta om omedelbara förbud eller förelägganden
inte delegerats. I vissa brådskande fall måste emellertid hemmavarande
biträdande distriktschef fatta beslut även av detta slag om distriktschefen
inte kan nås. De menar i yttrandet att dylika beslut fattats med
distriktschefens ”goda minne”.

Bengtsson har i ett eget yttrande bekräftat Rydinges och Karin Söfeldes
uppfattning om omfattningen av de beslutsbefogenheter som han överlämnat
till dem. Han har dock erinrat om att biträdande distriktschef vid förfall
för distriktschefen har att som dennes ställföreträdare utöva hans befogenheter.
Han har tillagt att det vid distrikt med flera biträdande distriktschefer
är den som har den högsta tjänsten som är ställföreträdare.

BEDÖMNING

Den enda beslutsbefogenhet som de biträdande distriktscheferna fått
delegerad till sig har tydligen varit att godkänna inspektörernas resplaner.
Arbetsordningens krav på skriftligt överlämnande gäller dock även denna

408

befogenhet. Bengtsson hade alltså bort se till att beslutet att överlämna
dessa befogenheter hade fasts i skrift.

Jag vill tillägga att jag utgår från att arbetsordningens ”vid förfall för
distriktschefen” inte avser enbart situationer då distriktschefen inte är i
tjänst. Från den utgångspunkten framstår det som godtagbart att de biträdande
distriktscheferna i vissa brådskande fall fattar beslut i distriktschefens
ställe även när denne är i tjänst. Några ytterligare uttalanden av mig i
denna del torde inte vara påkallade.

2.3.2 Postbehandlingen vid yrkesinspektionen

Vid mitt samtal med Bengtsson vid inspektionen lämnade han bl. a.
följande uppgifter som antecknades i protokollet.

Postbehandlingen hos yrkesinspektionen följer gamla oskrivna rutiner

som Bengtsson inte har gjort något intrång i. Bl. a. med anledning

av att det har visat sig att inkommande post i redan anhängiga ärenden i
många fall har distribuerats direkt till handläggande tjänstemän har Bengtsson
numera klart för sig att nya rutiner måste utarbetas.

I gällande arbetsordning punkt 4.2.1 föreskrivs bl. a. att distriktschefen
skall meddela föreskrifter om postbehandlingen. Mot bakgrund av den
bestämmelsen beslöt jag att begära yttrande över vad som hade antecknats
i protokollet.

Bengtssons svar på remissen går ut på att frågan om en säkrare postgång
tagits upp vid en pågående organisatorisk översyn inom myndigheten.

KOMMENTAR

Enligt arbetsordningen hade Bengtsson alltså bort meddela föreskrifter
om postbehandlingen. Någon förklaring till att han hittills inte meddelat
några sådana föreskrifter har han inte lämnat. Jag utgår från att bristen
kommer att avhjälpas under den pågående organisatoriska översynen.

2.4 Anmälan till yrkesinspektionsnämnden av beslut som fattats i dess
ställe (Dnr 1409-1980)

I 13 § tredje stycket instruktionen för yrkesinspektionen föreskrivs att
yrkesinspektionsnämndens ordförande - dvs. distriktschefen — får besluta
ensam i nämndens ställe om ett ärende som nämnden i princip skall
avgöra är så brådskande att nämnden inte hinner sammanträda. Ett beslut
som fattas med stöd av detta bemyndigande skall anmälas vid nästa sammanträde
med nämnden.

409

Mot bl. a. denna bakgrund antecknades i inspektionsprokollet bl. a. följande.

I sitt yttrande till JO den 16 juni 1980 skriver Bengtsson rörande de
meddelade förbuden att han vid sammanträden med nämnden och vid
frågor om vad nämnden önskar få del av har fått den bestämda uppfattningen
att rutinförbud inte borde uppta nämndens tid. Bengtsson skriver att
denna typ av ärenden fortsättningsvis kommer att anmälas ”på lista”.
Beträffande det förbud som riktats mot Arne Olssons Grus AB uppger han
att det rätteligen skulle ha trätt i kraft omedelbart. Bengtsson medger att
beslutet rörande Benholms Dykarfirma borde ha fattats av yrkesinspektionsnämnden.

Yrkesinspektionsnämnden har vid sitt sammanträde den 17 november
1980 uttalat följande.

Nämnden konstaterar och anmärker på att föreskriven rapportering inte
till alla delar har skett och förutsätter att instruktionen fortsättningsvis
följs. Åtgärder har begärts för att uppnå en förbättrad uppföljning av
ärenden som nämnden har att behandla.

BEDÖMNING

Enligt 13 § tredje stycket instruktionen för yrkesinspektionen får ordföranden
i yrkesinspektionsnämnden eller, efter bemyndigande i arbetsordning
eller särskilt beslut, annan tjänsteman vid yrkesinspektionen under en
särskild förutsättning besluta ensam i ett ärende som annars skall avgöras
av nämnden. Förutsättningen är att ärendet är så brådskande att nämnden
inte hinner sammanträda för behandling av ärendet. Beslut som fattas med
stöd av denna bestämmelse skall anmälas vid nästa sammanträde med
nämnden. Syftet med anmälningsförfarandet är givetvis att ge nämnden
insyn i de ärenden som berörs och tillfälle att granska besluten.

Av utredningen framgår att Bengtsson i ett drygt tiotal fall under åren
1978 och 1979 fattat beslut med stöd av 13 § tredje stycket om förbud enligt
arbetsmiljölagstiftningen utan att sedan anmäla besluten i nämnden. Antalet
oanmälda beslut uppgår till ungefär hälften av samtliga fattade ordförandebeslut
under perioden.

Att Bengtsson i samband med sina kontakter med nämnden fått uppfattningen
att ”rutinförbud" inte borde uppta nämndens tid har uppenbarligen
inte befriat honom från anmälningsskyldigheten beträffande förbuden. Genom
att inte anmäla besluten i nämnden har Bengtsson på ett mycket

1 I den citerade delen av protokollet finns en uppräkning av ett tjugotal förbud som
meddelats under åren 1978 och 1979 utan nämndens medverkan och som inte
anmälts för nämnden. Vidare redovisas bl. a. några fall där frågan är om distriktschefen
varit behörig att fatta beslut. De berörda anteckningarna i protokollet och ett
yttrande av biträdande distriktschefen Rydinge utelämnas här.

410

anmärkningsvärt sätt åsidosatt vad som enligt gällande instruktion ålegat
honom i hans anställning.

I några fall har Rydinge i Bengtssons ställe fattat beslut med stöd av 13 §
tredje stycket instruktionen utan att anmälan sedan skett. Rydinges uppgifter
går ut på att det även i dessa fall ålegat Bengtsson att göra anmälan
till nämnden. Denna fråga är emellertid inte tillräckligt utredd och jag anser
det inte påkallat att gå vidare beträffande dessa fall.

Förutsättningen för att beslut om förbud och förelägganden skall få
fattas utan nämndens medverkan är som nämnts att ärendet är så brådskande
att nämnden inte hinner sammanträda. Jag har tagit upp några fall
där det kunnat ifrågasättas om denna förutsättning förelegat. Beträffande
handläggningen av ärendena rörande Arne Olssons Grus AB och Rederi
AB Nordstjärnan anser jag att det alltjämt kan ifrågasättas om Bengtsson
respektive Rydinge varit behöriga att i nämndens ställe fatta besluten. Jag
har dock inte funnit motiverat att driva utredningen vidare beträffande
dessa fall. I fallet med Benholms Dy karfirma anser jag det klarlagt att
Bengtsson överskridit sin behörighet. Med den kritik som ligger i det sagda
lämnar jag handläggningen av de tre senast berörda ärendena.

2.5 Förande av åtalsliggare (Dnr 1402-1980)

3. UPPFÖLJNINGEN AV YRKESINSPEKTIONSNÄMNDENS BESLUT.
(Dnr 159-1980 och 1403-1408-1980)

De viktigaste frågorna hos yrkesinspektionen skall i princip avgöras av
yrkesinspektionsnämnden. Detta gäller t. ex. frågor om allvarligare ingripanden
mot enskilda. Det klagomål som föranledde inspektionen av yrkesinspektionen
rörde frågan hur ett beslut av nämnden hade verkställts av
tjänstemännen vid distriktet. Inspektionen kom därför främst att inriktas
på att klarlägga hur uppföljningen av nämndens beslut i allmänhet sköttes.

Ansvaret för verksamheten inom distriktet vilar på distriktschefen. Det
åligger honom att följa arbetet inom distriktet och att vaka över att ärendena
behandlas så snabbt som möjligt. För de övriga inspekterande tjänstemännens
— biträdande distriktschefer och yrkesinspektörer — vidkommande
fastslås i arbetsordningen att de har att på eget ansvar utöva tillsyn
över dem tilldelade arbetsställen. De skall också handlägga ärenden rörande
dessa arbetsställen på distriktets expedition. Biträdande distriktschef är
dessutom ställföreträdare för distriktschefen. I byrådirektörens åliggande

1 I detta avsnitt av JO:s beslut behandlas iakttagelser i anslutning till en genomgång
av yrkesinspektionens förteckningar över expedierade förbud, förelägganden och
åtalsanmälningar.

411

ingår bl. a. att delta i handläggningen av ärenden av juridisk karaktär och
att vara sekreterare i nämnden. Generellt gäller att tjänstemännen vid
distriktet har att biträda med de arbetsuppgifter som anvisas dem av
distriktschefen.

3.1 Uppföljningen av meddelade förelägganden m.m. (Dnr 1403-, 1404-,
1405- och 1406-1980)

Vid granskningen av akter rörande företag som förelagts att vidta vissa
åtgärder påträffades fyra fall där det framstod som oklart om och i så fall
hur föreläggandena hade följts upp.

De aktuella föreläggandena.

BEDÖMNING

Arbetsordningen innehåller detaljerade regler rörande inspekterande
tjänstemäns ”åtgärder för att följa upp anvisningar” som lämnats i anslutning
till inspektionsbesök. Några motsvarande regler för uppföljning av
ärenden som har behandlats i yrkesinspektionsnämnden finns inte i arbetsordningen.
Bengtsson har emellertid hävdat att skyldigheten att följa upp
meddelade förelägganden följer med tillsynsansvaret. Även nämnden menar
att ansvaret för uppföljningen bör ligga på vederbörande yrkesinspektör.
För min del tycker jag att denna uppfattning är rimlig.

När det gäller frågan till vem de inspekterande tjänstemännen bör rapportera
resultatet av kontrollen har situationen varit något oklar. Nämnden
tycks mena att rapporteringen bort göras direkt till nämnden.

Bengtssons yttrande däremot tyder närmast på att ”praxis” vid distriktet
inneburit att de inspekterande tjänstemännen har haft att rapportera till
Margit Thorslund och att det ålegat henne att kontrollera att så skett.
Därefter tycks det ha ankommit på henne att rapportera till Bengtsson. Det
är inte min uppgift att ta ställning till vilken ordning som kan vara att
föredra. Men jag vill understryka vikten av att fasta rutiner finns beträffande
hur uppföljning av beslutade förelägganden skall ske. Det är tydligt att
sådana rutiner har saknats och att detta är en viktig anledning till de brister

i uppföljningen som visat sig i de nu behandlade ärendena.

1 Uppgifterna om de aktuella föreläggandena samt infordrade yttranden från tjänstemännen
utelämnas här.

2 Här gör JO en bedömning av handläggningen av de fyra ärendena. I ett av dem
kritiseras att ett ärende som bordlagts för att tas upp vid nästa sammanträde inte
hade tagits upp ännu efter omkring två år. I två andra gäller kritiken att nämnden
ännu lång tid efter det tiden för ett föreläggande gått ut - i det ena ärendet inemot
två år efteråt — inte fått något besked om att föreläggandet inte efterkommits. I det
fjärde ärendet kritiseras distriktschefen för att han utan att höra nämnden ändrat ett
beslut av nämnden. Ändringen innebar att tidsfristen enligt ett föreläggande som
nämnden beslutat förlängdes.

412

Beträffande uppföljningen av meddelade förelägganden vill jag avslutningsvis
något kommentera vad Bengtsson har skrivit i sitt yttrande. Han
uttalar bl. a. att yrkesinspektionen — för att fylla sin roll som stödjande och
rådgivande myndighet — måste hålla inne med tvångsåtgärder om ett
företag visar en ändrad attityd och börjar medverka till en god arbetsmiljö.
I och för sig är det viktigt att yrkesinspektionen tillvaratar de möjligheter
som visar sig att uppnå resultat på frivillighetens väg. Utrymmet för
frivillighet är emellertid störst innan ett ärende har fortskridit så långt att
nämnden hunnit fatta beslut om ett föreläggande för vederbörande företag.
När nämnden har meddelat ett sådant beslut är läget förändrat. Visserligen
kan det även därefter i vissa fall finnas skäl att bereda företaget tillfälle till
frivillig rättelse. Men yrkesinspektionens tjänstemän kan i det läget inte
agera utan kontakt med nämnden. Genom föreläggandet har nämnden
bestämt att åtgärder skall vidtas och att detta skall ske inom viss tid.
Tjänstemännen kan inte medge ändringar i detta beslut. Varje föreläggande
måste alltså bevakas i anslutning till tidsfristens utgång. Har föreläggandet
inte efterkommits, skall anmälan omgående göras till nämnden. Det är på
nämnden det sedan ankommer att ta ställning till ärendets fortsatta handläggning,
t. ex. till om tidsfristen skall förlängas.

3.2 Verkställandet av beslutade åtalsanmälningar (Dnr 159-, 1407- och
1408-1980)

Frågor om åtalsanmälningar skall i princip avgöras av yrkesinspektionsnämnden.
När nämnden har fattat beslut om att en anmälan till åtalsprövning
skall ske är det givetvis av största vikt att den kommer till stånd utan
dröjsmål. Svenska Byggnadsarbetareförbundets klagomål visade på ett fall
där dröjsmål förekommit. Vid inspektionen påträffades ytterligare två fall.

3.2.1 De aktuella åtalsanmälningarna

Svenska Byggnadsarbetareförbundets klagomål (Dnr 159-1980)

I en skrivelse som kom till JO den 16 januari 1980 uppgav Svenska
Byggnadsarbetareförbundet i huvudsak följande. Mannesmann-Rohrbau
AG med huvudkontor i Förbundsrepubliken Tyskland utförde under 1976
arbeten på kärnkraftverket Ringhals 3. I augusti 1976 sökte företaget
dispens för att få ta ut mer övertid än de 150 timmar som allmänna
arbetstidslagen medger. Förbundets lokalavdelning kunde då konstatera
att företaget redan hade överträtt lagen. Yrkesinspektionen i Göteborgs
distrikt undersökte saken och fann att 30 av företagets vid Ringhals 3
verksamma anställda under 1976 hade arbetat mer än tillåtna 150 timmars
övertid. Yrkesinspektionsnämnden i distriktet beslöt den 3 december 1976
att företagets överträdelser skulle lämnas till åtalsprövning. Detta beslut
effektuerades först den 9 februari 1978 då ärendet sändes över till åklagar -

413

myndigheten i Göteborg. Förbundet hade dagen innan skrivit till yrkesinspektionen
för att få veta vad som gjorts i ärendet.

Förbundet önskade att JO skulle pröva om yrkesinspektionen hade
handlagt ärendet korrekt.

I samma skrivelse framförde förbundet klagomål mot åklagarmyndigheten
som den 12 maj 1978 hade lagt ned förundersökningen med motivering
dels att preskription inträtt för övertidsuttagen under vecka 1 — 19 år 1976
och dels att någon ansvarig för resterande övertidsuttag inte fanns i landet.
Dessa klagomål har prövats av JO Anders Wigelius i ärende dnr 671-1980.

Med anledning av klagomålen besökte befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen
på mitt uppdrag yrkesinspektionen den 23 januari
1980. Vid besöket granskades yrkesinspektionens handlingar i ärendet.
Det noterades att yrkesinspektionsnämndens protokoll från den 3 december
1976 under § 127:2 har följande lydelse.

Överträdelser av arbetstidslagen vid Mannesmann-Rohrbau AB, Vasagatan
7, Göteborg.

Sekreteraren och inspektör Einar Svensson redogör för ärendet.

Ärendet har hos nämnden väckts av byggnadsarbetareförbundet avd.
22, sektion 11, Varberg. Därefter har arbetstidsbyrån remitterat ärendet till
yrkesinspektionen. Inspektionens utredning har givit vid handen att ett
stort antal arbetstagare kraftigt överskridit tillåtna 150 timmars övertid
under 1976. Däremot har överträdelse utöver efter dispens tillåtna ytterligare
150 timmar ej överskridits. Dispens har ej erhållits från styrelsen.
Sekreteraren föredrar utkast till skrivelse till arbetarskyddsstyrelsen vari
de gjorda iakttagelserna redovisas samt nämnden uttalar att förseelserna
skall lämnas till åtalsprövning.

Efter diskussion beslutar nämnden att ärendet skall lämnas till åtalsprövning
samt skrivelse avges till styrelsen i enlighet med förslaget. Nämnden
diskuterar vilket ansvar den samordningsansvarige har för övertidsjournalernas
förande med hänsyn till att övertidsfrågan är en arbetarskyddsfråga.
Nämnden diskuterar även den artikel i ärendet som varit
införd i Arbetet den 17 november och vari kritik uttalas mot yrkesinspektionens
sätt att handlägga ärendet.

Enligt protokollet tjänstgjorde Bengtsson som ordförande och Margit
Thorslund som sekreterare vid sammanträdet. Rydinge var också närvarande.

Av handlingarna i övrigt framgick följande. Yrkesinspektionsnämndens
beslut att redovisa ärendet till arbetarskyddsstyrelsen verkställdes den 23
december 1976. Nämndens beslut att ärendet skulle lämnas till åtalsprövning
verkställdes genom en skrivelse till åklagarmyndigheten i Göteborgs
åklagardistrikt den 9 februari 1978. Den 12 maj 1978 beslöt åklagarmyndigheten
att lägga ned förundersökningen.

Vid granskningen påträffades också en skrivelse som yrkesinspektionen
sänt till arbetarskyddsstyrelsen den 16 juli 1979 angående handläggningen
av ärendet. Skrivelsen var föranledd av att Svenska Byggnadsarbetareför -

414

bundet den 16 mars 1979 hos styrelsen begärt en redovisning av hur
ärendet handlagts hos yrkesinspektionen. I skrivelsen som är undertecknad
av Rydinge, i egenskap av tjänsteförrättande distriktschef, och av
Margit Thorslund uppges bl. a. följande.

Sedan yrkesinspektionsnämnden fattade sitt beslut i december 1976 att
lämna ärendet till åtal återstod en del utredningsarbete.

Uppgifter från företaget gjorde att yrkesinspektionen önskade följa utvecklingen
under 1977 innan åtalsärendet expedierades.

Emellertid framkom att förhållandena på intet sätt ändrats under 1977
varför åtalsanmälan ingavs i början av 1978. Anmälan stöddes då på siffror
från både 1976 och 1977.

Vid besöket hölls vidare förhör med Bengtsson, yrkesinspektören Einar
Svensson, Margit Thorslund och Rydinge.

Vid förhöret med Bengtsson framkom i huvudsak följande. Bengtsson
anser att Margit Thorslund, som sekreterare i yrkesinspektionsnämnden,
har att ansvara för att de beslut och de skrivelser som handläggs i nämnden
effektueras. Bengtsson har överlåtit på henne att handlägga ärenden i vilka
nämnden fattat beslut och se till att de behandlas inom behörig tid dvs. så
snart ske kan. Margit Thorslund är dock inte behörig att ensam underteckna
utgående expeditioner. Bengtsson har inte något minne av handläggningen
av ärendet efter nämndens beslut. Han har inte heller något minne
av att han, då han undertecknade skrivelsen till åklagarmyndigheten den 9

februari 1978, reagerade över tidsutdräkten. Han har litat helt på att

Rydinge och Margit Thorslund skulle slutföra ärendet. Rörande Margit
Thorslunds arbetsbörda uppger Bengtsson att hon sysslar mycket med
fackliga frågor och därför är borta en hel del från distriktet. Han tror att
hennes arbetsbörda varit sådan att de ärenden hon handlagt har fått ovanligt
långa handläggningstider. Det har bl. a. varit svårt att få nämndsammanträdena
att löpa. Bengtsson tror att det har varit så sedan 1976. Han
har begärt besked från arbetarskyddsstyrelsen om hur mycket tid Margit
Thorslund får ägna åt fackligt arbete. Något formellt beslut om nedsättning
av hennes arbetstid finns inte. Bengtsson har också begärt att få en förstärkning
av byrådirektörstjänsten. Sedan någon tid tjänstgör byrådirektören
i Borås-distriktet i Göteborgs-distriktet vissa dagar.

Vid förhöret med Einar Svensson framkom i huvudsak följande. Svensson
utredde ärendet före nämndens beslut den 3 december 1976. Enligt
hans mening blev det genom den utredningen helt klarlagt att för mycket
övertid tagits ut. Såvitt han kan minnas återstod inte något annat än
åtalsanmälan att göra i ärendet efter nämndens beslut. Han kan inte påminna
sig att han haft någon befattning med ärendet efter nämndens beslut.

När Margit Thorslund hördes uppgav hon i huvudsak följande. Hon var
inte beredd på att nämnden vid sammanträdet den 3 december 1976 skulle

415

besluta att lämna ärendet till åtalsprövning. Hon räknade med att man
skulle besluta att skicka en anmärkning till företaget och att redovisa
ärendet till arbetarskyddsstyrelsen. När hon sedan blev tvungen att skriva
till åklagarmyndigheten satte hon sig bättre in i materialet. Hon tyckte då
att hon behövde ytterligare uppgifter från företaget och att ärendet tagits
upp i nämnden i tidigaste laget. Det material som nämnden grundat sitt
beslut på var inte vilseledande men hon ville kontrollera det innan ärendet
lämnades över till åklagarmyndigheten. Enligt hennes mening är en åtalsanmälan
mot ett företag en rätt allvarlig historia och det rörde sig ju om
väldigt litet överskridanden över 150 timmar. Hon misstänkte att nämndens
beslut var förhastat och ville inte expediera det förrän hon gjort
kompletteringar. Det material som låg till grund för nämndens beslut avsåg
tiden fram till vecka 44 år 1976. Detta material kompletterades inte utan
grunden för nämndens beslut förblev densamma. Den komplettering som
först begärdes var övertidsrapporter för återstoden av år 1976. Sedermera
infordrades rapporter för år 1977. Det begärda materialet kom till yrkesinspektionen
den 1 februari 1978. Det var Margit Thorslund som tog initiativet
till att komplettera utredningen i ärendet. Hon samrådde i denna fråga
flera gånger under våren 1977 med Sten Rydinge. Det var naturligt att göra
det eftersom han var inspektör för arbetsstället Ringhals. De var ense om
att utredningen skulle kompletteras och Rydinge visste mycket väl att
åtalsanmälan inte var expedierad. Hade han sagt att hon måste sända iväg
den genast så hade hon gjort det. Hon anser att ärendet låg kvar med
Rydinges goda minne, att han hade godkänt det. Men hon upplyste honom
nog inte om att det kunde ha konsekvenser i preskriptionshänseende. Hon
vände sig inte heller till Rydinge för att han skulle ta ansvar för att anmälan
inte expedierades. Hon diskuterade saken ur mera praktiska synpunkter
med honom och hade inte någon tanke på att lägga något ansvar på någon.
Vid ett tillfälle uttalade dock Rydinge att man skulle avvakta uppgifter från
företaget men hon törs inte säga hur orden föll. Vid en formell begäran om
anstånd skulle hon ha vänt sig till Elov Bengtsson. Saken borde också ha
tagits upp i nämnden, men nämnden informerades inte. Hon tror att
Bengtsson visste om att anmälan inte var expedierad men hon kan inte
säga hur väl hon informerade honom. Det var på henne det ankom att
effektuera nämndens beslut. Hon skulle ha gjort det så snart som möjligt
och anser att hon är moraliskt ansvarig för dröjsmålet. Visserligen kan man
säga att cheferna skall kontrollera att hon expedierar inom viss tid men så
har man inte gjort hittills. Sedan hon kom till distriktet har praxis varit att
Bengtsson inte har hållit ordning på att expediering skett av nämndens
ärenden. Vad yrkesinspektionen ville åstadkomma med åtalet var att företaget
skulle snygga upp sina rutiner. Hon ringde ett otal gånger till företaget
för att få uppgifter. Hon fick också uppgifter men dokumenterade det
inte eftersom företaget lovade att inkomma med skriftliga uppgifter. Företaget
lovade också att snygga upp sina rutiner. Hon var egentligen inte

416

beredd att vänta på uppgifterna så länge som skedde. Men hon hade väldigt
mycket att göra under den ifrågavarande perioden. Det var många stora
ärenden som kom emellan. På detta vis gick det alldeles för lång tid. Men
ärendet var inte bortglömt. Hon hade nog över huvud taget långa expeditionstider
för att hon inte hann med. Hon påtalade detta för ledningen men
någon avlastning fanns inte att få. Liknande dröjsmål förekom dock inte i
något annat ärende. Under handläggningstiden hade Margit Thorslund inte
någon tanke på att den ansvarige arbetsledaren kunde komma att lämna
Sverige. Hon har efteråt fått klart för sig att det inte alls är ovanligt att man
gör så. När de skriftliga uppgifterna från företaget till slut kom visade det
sig att företaget inte hade ändrat sina rutiner. När skrivelsen till åklagarmyndigheten
expedierades hade Margit Thorslund klart för sig att vissa
överträdelser var preskriberade. Hon tyckte dock inte att detta gjorde
något eftersom det nytillkomna materialet avseende år 1977 var nästan mer
graverande för företaget. Att en kopia av skrivelsen till åklagarmyndigheten
sändes till företaget berodde på att yrkesinspektionen gjorde så vid
denna tidpunkt. Man har senare diskuterat om det skall ske eller ej. Då
tyckte man att man haft så väldigt mycket kontakter med företaget att det
borde få veta vad myndigheten gjorde i saken. Svenska Byggnadsarbetareförbundets
brev den 8 februari 1978 fick hon se först efter flera veckor. Då
sände hon genast en kopia av åtalsanmälan till förbundet. De senaste åren
har hon haft fackliga uppdrag som har gjort hennes arbetssituation ganska
pressad. Enligt egen uppfattning har hon haft rätt till nedsättning av arbetstiden
med en tredjedel. Först på senaste tid har detta problem blivit löst.

Rydinge uppgav vid förhöret i huvudsak följande. Han har tillsyn över
Ringhals’ driftssida men inte över byggnadsverksamheten där. Det ifrågavarande
ärendet rör otvivelaktigt byggnadsverksamheten. Han hade väl
inte något direkt ansvar för att följa upp ärendet och har inte lagt det på
minnet. Om Margit Thorslund har sagt att hon resonerat med honom om
ärendet så är det nog riktigt. Eftersom han har tjänsteställning över henne
är det klart att han har ansvar för de resonemang som förts. Han minns inte
om deras samtal rört frågan om att avvakta med åtalsanmälan. Han kan
inte komma ihåg att han ställts inför frågan om att skjuta verkställigheten
av ett nämndbeslut på framtiden utan att fråga varit om att fortsätta en
utredning på Ringhals. Men det kan ju bero på att Margit Thorslund har
förklarat dåligt eller att han missförstått vad saken gällde. Han känner inte
till om nämnden informerats om dröjsmålet med expedieringen av åtalsanmälan.
Han har så diffust minne av ärendet att han varken kan förklara sig
vara eller inte vara ansvarig för handläggningen av ärendet.

Resultatet av den verkställda utredningen sammanfattades i en promemoria
som upprättades på ombudsmannaexpeditionen den 1 februari 1980.
Till promemorian fogades yrkesinspektionens tidigare nämnda skrivelse
den 23 december 1976 till arbetarskyddsstyrelsen, skrivelsen den 9 februari
1978 till åklagarmyndigheten, åklagarmyndighetens beslut den 12 maj

417

1978 samt utskrifter av de hållna förhören. I promemorian antecknades
avslutningsvis följande.

Vid granskning av yrkesinspektionens arbetsordning, som arbetarskyddsstyrelsen
fastställt den 27 juni 1974, antecknades att det enligt punkt
2.2.3 åligger byrådirektören att bl. a. delta i handläggningen av frågor om
åtalsanmälningar, vara sekreterare i yrkesinspektionsnämnden och att biträda
med de arbetsuppgifter som anvisas av distriktschefen.

Den utredning som gjorts får anses visa bl. a. följande. Det ålåg Margit
Thorslund att tillse att yrkesinspektionsnämndens i distriktet beslut den 3
december 1976 § 127:2 blev verkställt. I vad detta beslut avsåg anmälan till
åtalsprövning dröjde Margit Thorslund uppsåtligen eller av oaktsamhet
med att fullgöra vad som ålåg henne till den 9 februari 1978. Ingenting har
framkommit som ger anledning till antagande att Margit Thorslund har haft
något godtagbart skäl för sitt dröjsmål. Hon får anses ha åsidosatt vad som
ålåg henne i hennes tjänst som byrådirektör vid yrkesinspektionen i Göteborgs
distrikt. Felet kan inte anses ringa. Margit Thorslund synes Slltså ha
gjort sig skyldig till tjänsteförseelse enligt 10 kap. 1 § lagen om offentlig
anställning.

JO bör bereda Margit Thorslund tillfälle att yttra sig över det anförda.

Samma dag sände jag en anmaning enligt 14 kap. 1 § första stycket lagen
(1976:600) om offentlig anställning till Margit Thorslund. Därigenom bereddejag
Margit Thorslund tillfälle att yttra sig över vad som anfördes mot
henne i promemorian. 1 anmaningen angavs bl. a. att yttrandet skulle avges
inom viss tid och att hon inom samma tid skulle uppge om hon önskade att
någon annan skulle yttra sig eller att någon annan utredning skulle förebringas.
Hon delgavs anmaningen den 4 februari 1980.

I ett brev som kom till JO den 10 mars 1980 skrev Margit Thorslund att
hennes handlingssätt föranletts av ett låt vara missriktat nit att ärendet
skulle få en tillräcklig grund för att yrkesinspektionsnämndens avsikt med
åtalsanmälan skulle uppfyllas och att arbetsförhållandena vid distriktet,
särskilt hennes egna, varit sådana att hon inte haft tillräcklig tid till eftertanke
beträffande följderna av en fördröjning. Hon anförde vidare bl. a.
följande.

Vad distriktschefen uttalat i förhöret om att han ”överlåtit åt mig att
ansvara för expeditionen av nämndärendena” innebär i realiteten att jag
saknat faktisk arbetsledning.

Förhållandena i distriktet har under den tid jag tjänstgjort där varit
sådana, att den dagliga ledningen av arbetet i realiteten legat betydligt mer
på de biträdande distriktscheferna än på distriktschefen. Den senare har i
mycket stor utsträckning haft sin tjänstgöring förlagd utanför expeditionen
på grund av medverkan i kurser, besök på arbetsställen m. m. Det har inte
varit ovanligt att nämndärenden vid expeditionen undertecknats av biträdande
distriktschef som varit närvarande vid nämndsammanträdet även
om distriktschefen varit ordförande.

För mig har det varit naturligt att i arbetstidsärendet ifråga rådgöra med
biträdande distriktschefen. Sten Rydinge, och inte med distriktschefen.
27 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr I

418

Jag har i minnet att Rydinge sommaren 1977 gick med på att jag väntade
med expeditionen av ärendet tills 1977 års övertidsjournal fanns tillgänglig.
Av hans uttalande i förhöret förstår jag dock nu att han inte haft ärendet
aktuellt på det sätt jag föreställt mig. Det framgår att Rydinge ej ansett att
arbetstidsärendet egentligen hörde ihop med hans tillsyn av Ringhals utan
var att hänföra till ärenden ang. tillfälliga byggnadsplatser.

Jag har emellertid helt missuppfattat detta och trott att Rydinge hade
tillsynsansvaret. —

Det är således riktigt som distriktschefen anför i förhöret att jag ej
rådgjort med honom i detta ärende. Samrådet skedde med Rydinge.

I ett brev som kom till JO den 14 mars 1980 anförde Rydinge bl. a.
följande.

Efter att ha tagit del av Margit Thorslunds yttrande i rubricerade ärende
vill jag framföra att jag ställer mig bakom de uppgifter som hon framför
där.

Jag vill särskilt framhålla att de resonemang som hon förde med mig i det
aktuella ärendet utan tvekan skedde med hennes fasta förvissning att jag,
förutom överordnad i tjänsteställning, även hade direkt handläggaransvar
för ärendet. Då emellertid ärendet rörde en entreprenör på byggsidan, föll
det sig naturligt för mig att handläggningen skedde genom berörd bygginspektör
utan min direkta inblandning. Jag var således ej särskilt insatt i
sakfrågan, vilket däremot Margit Thorslund haft anledning förmoda. Jag
minns — dock inte i detalj - att hon förde frågan på tal några gånger och
jag torde inte ha haft invändningar mot vad hon då har framfört. Därmed
bör hon ha känt stöd bl. a. för den ytterligare uppgiftsinhämtning, som hon
ville komplettera utredningen med.

I ett brev som kom till JO den 19 mars 1980 har SACO-SR vid arbetarskyddsverket
yttrat sig i ärendet.

Åtalsanmälan mot Laholms Gummifabriks AB (Dnr 1407-1980).

I protokollet över min inspektion av yrkesinspektionen antecknades
bl. a. följande.

Protokollet från yrkesinspektionsnämndens sammanträde den 2 mars
1979 upptar bl. a. följande.

25 § Åtalsärende

Sekreteraren föredrar ett ärende beträffande Laholms Gummifabrik,
Laholm. Företaget förbjöds 1973-02-21 att vidare utnyttja en hiss som
betjänade en Banbury mixer intill dess att vissa åtgärder vidtagits som
framgår av förbudet. Vid besök på företaget 1977-04-10 fick yrkesinspektör
Boije Lundström besked om att hissen icke användes. Några åtgärder
hade inte vidtagits från företagets sida. Förbudet bestod sålunda. Börje
Lundström hade nu på nytt besökt företaget 1979-01-09 tillsammans med

419

yrkesinspektör Per Neverland. Vid detta tillfälle hade företaget upplyst om
att hissen dagligen begagnades. Några åtgärder i enlighet med det tidigare
utfärdade förbudet hade icke gjorts.

Nämnden beslutar i enlighet med förslaget överlämna ärendet till åtalsprövning
p. g. a. överträdelse av förbudet.

Varken företagsakten eller arbetsställeregistret visar att någon åtgärd
har vidtagits med anledning av nämndens beslut.

Enligt sammanträdesprotokollet var Bengtsson ordförande och Margit
Thorslund sekreterare.

Margit Thorslund har den 13 juni 1980 lämnat följande upplysningar.

Konceptet förbereddes i maj 1979.

Emellertid krävdes uppgift om var bestämmelse om besiktning och
andra föreskrifter för den aktuella typen av hiss fanns.

Olyckligtvis har den ifrågavarande inspektören och jag sällan varit samtidigt
på expeditionen. Sedan vi utväxlat skriftliga meddelanden under
sommaren men jag inte därigenom fått den information jag önskade, anmälde
jag i slutet av sommaren till distriktschefen att ärendet inte avlämnats
eftersom inspektörens medverkan krävdes. Han var helt införstådd
med detta. Därefter sjukskrevs inspektören och jag gick på semester under
hela oktober. Jag har vid flera tillfallen sökt inspektören, men utan framgång
eller utan att kunna få tillfälle till det önskade samtalet. Inspektören
har under året varit sjukskriven - helt eller halvt - långa tider. Själv har
jag från återkomsten efter semestern i november varit mycket på resa till
Stockholm. Situationen är olycklig och visar närmast att ärenden kanske
inte bör vara "enmansärenden” vad gäller inspektion utan kunna handläggas
av mer än en tjänsteman.

Ärendet har numera expedierats.

Bengtsson har hänvisat till Margit Thorslunds yttrande. Yrkesinspektionsnämnden
har konstaterat att beslutet inte har expedierats i rätt tid och
har betecknat detta som ett synnerligen anmärkningsvärt förhållande.

Ärendet expedierades den 13 juni 1980. Därefter har allmänt åtal väckts
vid Halmstads tingsrätt mot en företrädare för företaget. Åtalet, som avser
brott mot arbetsmiljölagen, har ännu inte prövats av tingsrätten.

Åtalsanmälan mot Metallåtervinning AB (Dnr 1408-1980).

I protokollet över min inspektion av yrkesinspektionen antecknades
bl. a. följande.

I en ”PM ang. olycksfall på Metallåtervinning AB” antecknade yrkesinspektören
Sten-Åke Rosenberg den 29 augusti 1979 bl. a. följande.

”Olycka har tidigare inträffat i den aktuella saxen . I samband

med olyckan krävde yrkesinspektionen vissa säkerhetsarrangemang

—. Vid yrkesinspektionens besök den 16 augusti 1979 kunde konstateras

420

att maskinen var försedd med en bygel fastsatt i anhållet. Bygeln var
deformerad. Underbygel saknades samt det tomgångsskydd som yrkesinspektionen
krävt. För den aktuella olyckan torde dock dessa skydd saknat

betydelse.” ”Företaget har nu beslutat skrota alligatorsaxen och

maskinen gjordes obrukbar i samband med yrkesinspektionens besök.”

Protokollet från yrkesinspektionsnämndens sammanträde den 5 oktober
1979 upptar bl. a. följande.

107 § Övriga ärenden

107:1 Ordföranden redogjorde för olycksfall vid skrotsax hos Metall
Återvinning AB. Företaget hade trots tidigare olycksfall inte vidtagit anvisade
åtgärder för att förhindra ytterligare olycksfall. Nämnden beslutar att
överlämna ärendet till åtalsprövning.

Då varken företagsakten eller arbetsställeregistret visade att någon åtgärd
vidtagits med anledning av nämndens beslut tillfrågades Rosenberg
om ärendets fortsatta handläggning. Rosenberg uppgav därvid bl. a. följande.

Rosenberg har varit medveten om nämndens beslut. Efter beslutet har
ärendet blivit liggande hos honom. Anledningen härtill har varit att han
haft för avsikt att tillsammans med yrkesinspektören Hans Hansson, som
är expert på ifrågavarande maskintyp, titta på nya saxar. Tanken bakom
detta var att man skulle åstadkomma ett bättre beslutsunderlag för åklagarens
prövning. Rosenberg har inte diskuterat handläggningen av ärendet
med juristen vid yrkesinspektionen efter nämndens sammanträde.

Både Bengtsson och yrkesinspektionsnämnden har hänvisat till vad man
i tidigare behandlade ärenden anfört beträffande inspekterande tjänstemäns
uppföljningsansvar. Med anledning av att Rosenberg efterlyst en
bevakningsrutin har Bengtsson uppgivit att en bevakningslista skall föras i
fortsättningen.

Åtalsanmälan expedierades den 10 mars 1980. Sedan vederbörande åklagare
därefter förklarat, att brott inte kunde anses föreligga, har polismyndigheten
den 2 april 1980 beslutat att inte inleda förundersökning.

BEDÖMNING

Till bedömning föreligger tre fall där yrkesinspektionsnämnden i enlighet
med gällande instruktion beslutat att göra åtalsanmälan angående misstänkta
brott mot arbetsmiljölagstiftningen. I det första fallet, angående
Mannesmann-Rohrbau AB, fattade nämnden beslut redan den 3 december
1976. Beslutet expedierades emellertid först den 9 februari 1978. I det
andra fallet, som rörde Laholms Gummifabrik, fattade nämnden sitt beslut
den 2 mars 1979. Här skedde expedition först den 13 juni 1980. Det tredje
fallet avsåg Metall Återvinning AB. Beslut fattades i det fallet den 5
oktober 1979 och expeditionen kom till stånd den 10 mars 1980.

421

Några föreskrifter om när expedition av beslut av det aktuella slaget
senast skall ske finns inte. Det är emellertid tydligt att längre tider än
någon eller några veckor inte bör komma i fråga. När nämnden fattar sitt
beslut skall nämligen ett sådant beslutsunderlag föreligga att ärendet omgående
kan överlämnas. Några kompletterande utredningsinsatser från tjänstemännens
sida skall inte behövas. De långa expeditionstider som förekommit
är alltså helt oacceptabla.

Enligt arbetsordningen för yrkesinspektionen åligger det byrådirektören
att bl. a. delta i handläggningen av frågor om åtalsanmälningar. Med stöd
av den regeln tillämpade man vid de aktuella tidpunkterna en praxis som
innebar att det ankom på sekreteraren vid sammanträdet att färdigställa
och expediera skrivelsen till åklagaren. Skrivelsen skulle dock förses med
distriktschefens underskrift. Distriktschefen var alltså ytterst ansvarig för
expedieringen.

Beträffande ärendet angående Mannesmann-Rohrbau AB framgår av
utredningen att Margit Thorslund var sekreterare och Bengtsson ordförande
vid sammanträdet i december 1976.

Margit Thorslunds förklaring till det långa dröjsmålet går i korthet ut på
att hon, när hon skulle ombesörja expedieringen, började misstänka att
beslutet var förhastat. Hon ville därför inte expediera det förrän hon gjort
vissa kompletteringar. Det visade sig sedan vara svårt att få fram dessa
kompletteringar. Först i februari 1978 fick hon tillgång till materialet.
Åtalsprövningen skulle gälla otillåtet övertidsuttag under större delen av år
1976. Kompletteringarna avsåg emellertid övertidsuttag under senare tidsperioder.
Hon samrådde under den aktuella tiden med Rydinge flera
gånger och fick den uppfattningen att han godkände hennes åtgärder.

Bengtsson har för sin del sagt att han inte har något minne av ärendet
efter nämndens beslut. Han anser att sekreteraren i nämnden i princip
hade att ansvara för expedieringen. Rydinges uppgifter är så obestämda att
de inte medger några säkra slutsatser angående vad som förekom i ärendet
mellan honom och Margit Thorslund.

Det är enligt min mening helt uppenbart att de förklaringar till dröjsmålet
som Margit Thorslund har lämnat inte är godtagbara. Vad hon i realiteten
gjorde var att under något års tid sätta sig över nämndens beslut. När hon
nu ansåg beslutet förhastat hade hon givetvis omgående bort underrätta
Bengtsson så att saken utan dröjsmål hade kunnat prövas på nytt i nämnden.
Även om hon vid kontakter med Rydinge i saken kan ha fått den
uppfattningen att han var införstådd med att expedieringen dröjde i väntan
på de kompletteringar hon ville göra hade hon bort inse att hon handlade
fel.

När det gäller Bengtsson framgår det visserligen av det föregående att
han var den som ytterst ansvarade för expedieringen. Då emellertid Margit
Thorslund underlät att hålla honom informerad om sina åtgärder har jag
inte funnit tillräckliga skäl att kritisera honom beträffande detta ärende.

422

Även när nämnden i mars 1979 beslöt att överlämna ärendet angående
Laholms Gummifabrik till åtalsprövning var Bengtsson ordförande och
Margit Thorslund sekreterare vid sammanträdet. Här går Margit Thorslunds
förklaring till dröjsmålet ut på att man innan expedition kunde ske
måste skaffa fram uppgifter om gällande bestämmelser angående den aktuella
hissen. Detta skulle kräva medverkan av den yrkesinspektör som
hade handlagt ärendet. Av olika skäl lyckades hon emellertid inte få den
kontakt med handläggaren som behövdes. I slutet av sommaren 1979
informerade hon Bengtsson om svårigheterna och han var införstådd med
hennes åtgärder. Bengtsson har här endast hänvisat till Margit Thorslunds
uppgifter.

Även här är det uppenbart att godtagbara ursäkter till dröjsmålet med
expedieringen saknades. Den komplettering som krävdes var såvitt framgår
av Margit Thorslunds uppgifter av enkel beskaffenhet och den långa tid
som hon dröjde med expedieringen framstår som mycket anmärkningsvärd.

Som redan har konstaterats var Bengtsson den som ytterst hade att
svara för expedieringen. När han efter åtskillig tid blev informerad om
dröjsmålet, hade det därför ålegat honom att se till att ärendet expedierades
utan ytterligare dröjsmål. Expedieringen dröjde emellertid ytterligare
mycket lång tid.

1 fråga om ärendet angående Metallåtervinning AB framgår av utredningen
att Rydinge var ordförande och Björck sekreterare när beslutet om
åtalsanmälan fattades. Handläggningen av ärendet hade ombesörjts av
Rosenberg. Rosenberg, som har yttrat sig i ärendet, har förklarat dröjsmålet
i första hand med att han före expedieringen ville skaffa ett bättre
beslutsunderlag för åklagaren. Så småningom hade han glömt bort ärendet.

Givetvis är inte heller förklaringarna till dröjsmålet i detta ärende godtagbara.
Någon anledning för handläggaren att uppehålla expedieringen för
att biträda åklagaren med en kompletterande utredning har självfallet inte
förelegat.

Beträffande Rydinge och Björck kan det förefalla anmärkningsvärt att
ingen av dem verkade för att expediering kom till stånd. Med hänsyn bl. a.
till att det här var fråga om ett betydligt kortare dröjsmål har jag emellertid
inte funnit skäl att gå vidare beträffande detta ärende.

4. FRÅGOR OM ANSVAR

I det föregående har jag redovisat de olika ärenden som jag har tagit upp
med anledning av de klagomål som anförts och de iakttagelser som gjorts
vid min inspektion. I redovisningen ingår en bedömning av vad som
förekommit i ärendena. Bedömningen innebär att jag har konstaterat ett
antal olika fel och brister i handläggningen. I detta avsnitt tar jag upp frågor
om ansvar för de befattningshavare som deltagit i handläggningen.

423

Det framgår av det föregående att felen har varit av skiftande betydelse.
Ett och annat kan sägas ha varit av ordningskaraktär medan andra fel har
varit av mera allvarlig natur. Som en sammanfattning kan konstateras att
jag i flertalet fall av olika skäl har kommit fram till att jag bör stanna vid
den kritik jag har uttalat. På några punkter har jag emellertid funnit anledning
att gå vidare i saken. På dessa punkter har jag funnit påkallat att
anmäla vad som inträffat för disciplinära åtgärder.

Innan jag går närmare in på de olika befattningshavarnas ansvar vill jag
nämna att det för att ett disciplinärt förfarande skall kunna inledas med
anledning av en tjänsteförseelse krävs att arbetstagaren fått tillfälle att
yttra sig i viss ordning innan två år förflutit från förseelsen. På grund av
den regeln är disciplinärt ansvar numera uteslutet i flera av de ärenden som
min granskning har avsett.

När det gäller Bengtsson har jag funnit anledning till kritik i ett flertal
ärenden. Beträffande ärendena under avsnitt 2 rör kritiken i ett fall att
Bengtsson som ordförande i yrkesinspektionsnämnden medverkat till att
nämnden fattat beslut trots att den enligt gällande instruktion inte var
beslutför. I ett annat ärende består felet i att Bengtsson i strid med
instruktionen i ett antal fall underlåtit att till nämnden anmäla beslut som
han fattat i nämndens ställe. I något fall har han fattat ett beslut som
rätteligen hade bort fattas av nämnden. Övriga ärenden som behandlats i
avsnitt 2 har mera begränsat intresse i detta sammanhang.

De ärenden som har tagits upp under avsnitt 3 gäller uppföljningen av
olika beslut av nämnden. 1 ett av dessa ärenden underlät Bengtsson att
rapportera till nämnden om vad som hänt i ärendet sedan tiden för ett
föreläggande som nämnden hade beslutat gått ut. I ett annat gäller kritiken
att han utan nämndens medgivande gav ett beslut av nämnden ett ändrat
innehåll. Sålunda beslöt han att förlänga den tidsfrist som nämnden i ett
föreläggande hade bestämt med två månader. I ett fall underlät han se till
att en beslutad åtalsanmälan expedierades.

Av de ärenden som redovisas under avsnitt 2 vill jag först kommentera
det som gäller Bengtssons underlåtenhet att till nämnden anmäla vissa
beslut han meddelat i nämndens ställe. Som jag nämnt i det aktuella
avsnittet har Bengtsson genom sin underlåtenhet åsidosatt vad som ålegat
honom i hans anställning. Felen har begåtts uppsåtligen och de kan inte
anses ringa. På grund av det sagda anser jag det påkallat att Bengtsson
åläggs disciplinär påföljd enligt 10 kap. 1 § första stycket lagen (1976:600)
om offentlig anställning. Jag kommer därför att genom anmälan till statens
ansvarsnämnd väcka frågan om disciplinärt ansvar för Bengtsson.

Som jag redan har antytt kan enligt 14 kap. 5§ lagen om offentlig
anställning disciplinpåföljd inte komma i fråga, om inte arbetstagaren inom
två år från förseelsen anmanats i viss ordning att yttra sig. Mot bakgrund
av den bestämmelsen kommer jag att begränsa anmälan till följande förseelser
som begåtts under senare delen av år 1979.

424

Även när det gäller Bengtssons underlåtenhet att se till att expedition
kom till stånd av ett beslut om åtalsanmälan (angående Laholms Gummifabriks
AB) har jag funnit att Bengtsson åsidosatt vad som ålegat honom i
hans anställning. Detta fel har han begått av oaktsamhet. Felet kan inte
anses ringa. Min anmälan till ansvarsnämnden kommer därför att avse
även denna förseelse.

Beträffande övriga fall där jag har kritiserat Bengtssons handläggning
har jag stannat vid den uttalade kritiken.

Även när det gäller Margit Thorslund har jag funnit anledning till kritik i
flera fall. I regel har felen varit sådana att jag inte vidtar vidare åtgärder.
Men i två fall har jag bedömt felen som allvarligare. Det gäller de två
ärenden där Margit Thorslund underlåtit att inom rimlig tid expediera
yrkesinspektionsnämndens beslut att anmäla vissa förhållanden till åtal. I
dessa ärenden, som redovisas i avsnitt 3, har Margit Thorslund av oaktsamhet
åsidosatt vad som ålegat henne i anställningen. Felen kan inte
anses ringa. Jag anser det påkallat att Margit Thorslund för dessa förseelser
åläggs disciplinär påföljd enligt 10 kap. 1 § första stycket lagen om
offentlig anställning. Jag kommer därför att genom anmälan till arbetarskyddsstyrelsen
väcka frågan om disciplinärt ansvar för Margit Thorslund.

Beträffande Rosenberg har jag inte funnit anledning till några åtgärder
utöver den kritik jag har uttalat i samband med behandlingen av de ärenden
som han handlagt.

5. SAMMANFATTNING

De klagomål från Svenska Byggnadsarbetareförbundet, som föranledde
mig att inspektera yrkesinspektionen i Göteborg, rörde frågan hur ett
beslut av myndighetens lekmannastyrelse, yrkesinspektionsnämnden hade
följts upp av myndighetens tjänstemän. När jag i samband med handläggningen
av klagoärendet inspekterade myndigheten inriktade jag därför
granskningen i huvudsak på ärenden som hade behandlats i nämnden eller
som hade nära samband med nämndens verksamhet.

De ärenden som nämnden har ätt behandla utgör en liten del av yrkesinspektionens
verksamhet. Men i dessa ärenden aktualiseras de mest ingripande
åtgärder som myndigheten kan vidta för att garantera ett effektivt
arbetarskydd. Ärendena utgör alltså en viktig del av verksamheten. Hur de
handläggs är därför av stor betydelse.

Som framgår av det föregående har jag behandlat sammanlagt tolv
ärenden. I dessa ärenden har jag nu konstaterat ett antal olika fel i handläggningen.
Felen har varit av skiftande betydelse. En del av dem har rört

'' I beslutet intagna uppgifter om fem olika fall av förseelser utelämnas här.

425

frågor av relativt begränsat intresse. Men andra har visat på en del betänkliga
brister i myndighetens handläggningsrutiner.

Mot bakgrund av en särskild regel i instruktionen för riksdagens ombudsmän
bör JO som regel inte till utredning ta upp förhållanden som ligger
längre tillbaka i tiden än två år. En av anledningarna till detta är att det inte
är möjligt att inleda ett disciplinärt förfarande för tjänsteförseelse om inte
arbetstagaren fått tillfälle att yttra sig i viss ordning inom två år från det
förseelsen begicks. Jag vill här nämna att det i flera av de ärenden jag tog
upp vid inspektionen är fråga om fel i handläggningen som redan vid
inspektionen låg nästan två år eller längre tillbaka i tiden. Anledningen till
att jag tog upp även de äldre ärendena var att jag ansåg det väsentligt från
allmän synpunkt att få även dessa ärenden redovisade.

1 det följande kommer jag att i största korthet redogöra för några ärenden
som jag har funnit särskilt anmärkningsvärda. Jag kommer också att
uppehålla mig något vid det arbete på att etablera bättre handläggningsrutiner
som inleddes under år 1980 och som fortfarande pågår.

I beslutet har jag först behandlat ärenden som rör beslutsordningen vid
yrkesinspektionen. Här har jag funnit anledning till kritik på flera punkter.
Mest anmärkningsvärt av dessa ärenden är enligt min mening de som gäller
tillämpningen av 13 § instruktionen för yrkesinspektionen. Enligt bestämmelsen
får yrkesinspektionsnämndens ordförande - dvs. distriktschefen
— besluta ensam i nämndens ställe om ett nämndärende är så brådskande
att nämnden inte hinner sammanträda. Vidare gäller att ett beslut som
fattas med stöd av denna regel skall anmälas till nästa sammanträde med
nämnden. Tanken bakom anmälningsskyldigheten är givetvis att nämnden
skall få insyn i ärendena och tillfälle att granska besluten.

I ärendet är utrett att distriktschefen i ett fall har fattat beslut i nämndens
ställe utan att förutsättningar för detta förelåg. Dessutom framgår att
distriktschefen i åtskilliga fall fattat beslut med stöd av bestämmelsen utan
att sedan anmäla sina beslut i nämnden. Besluten har avsett förbud enligt
arbetsmiljölagstiftningen.

I ett särskilt avsnitt har jag tagit upp ärenden som rör uppföljningen av
olika typer av beslut som har meddelats av yrkesinspektionsnämnden. I
dessa ärenden har det visat sig att man saknat tillfredsställande rutiner för
uppföljningen. Till stor del beroende på detta har flera ärenden hos myndigheten
kommit att misskötas på ett anmärkningsvärt sätt.

I ett fall har jag kritiserat att ett ärende som bordlagts för att tas upp vid
nästa sammanträde inte hade tagits upp på nytt ännu efter omkring två år. I
ett annat gäller kritiken att ett ärende där nämnden beslutat ett föreläggande
för ett företag att vidta vissa åtgärder, inte hade avrapporterats till
nämnden ännu inemot två år efter det den utsatta tiden gått ut. I ytterligare
ett annat ärende, där ett sådant föreläggande också hade meddelats av
nämnden, beslöt distriktschefen utan att höra nämnden att ändra nämndens
beslut. Ändringen innebar att tidsfristen utsträcktes med två måna -

426

der. Anledningen var att dröjsmål hade förekommit vid handläggningen
inom yrkesinspektionen. I några ärenden hade nämnden beslutat att anmäla
vissa företag till åtal för brott mot arbetsmiljölagstiftningen. I två av
ärendena förekom sedan dröjsmål med expedieringen av nämndens beslut
på mer än ett år.

Beträffande några av de konstaterade felen har jag funnit att de varit så
anmärkningsvärda att de som svarat för handläggningen bör åläggas disciplinärt
ansvar i enlighet med reglerna i lagen om offentlig anställning. Detta
gäller distriktschefens underlåtenhet att till yrkesinspektionsnämnden anmäla
ett antal beslut som han meddelat i nämndens ställe med stöd av 13 § i
gällande instruktion. Det gäller också en byrådirektörs underlåtenhet i två
fall att i rimlig tid expediera nämndens beslut om åtalsanmälan och distriktschefens
medverkan i handläggningen i ett av dessa fall. Jag kommer
därför att med stöd av instruktionen för riksdagens ombudsmän göra
anmälan beträffande envar av de båda befattningshavarna till den myndighet
som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd. I övriga ärenden
har jag stannat vid den kritik jag har framfört.

Som jag redan har nämnt har jag funnit att de konstaterade felen visat på
en del betänkliga brister i myndighetens handläggningsrutiner. De väsentligare
felen har det gemensamt att yrkesinspektionsnämnden i de berörda
ärendena på olika sätt har satts åt sidan. Jag har haft svårt att frigöra mig
från känslan att detta i någon mån har berott på att man från tjänstemännens
sida inte haft nämndens viktiga roll i systemet riktigt klar för sig.
Under alla förhållanden är det uppenbart att felen i regel har haft ett klart
samband med att man har haft bristfälliga rutiner för uppföljningen av
nämndärendena.

Mot den nu angivna bakgrunden finns skäl att avslutningsvis något
beröra arbetssituationen vid yrkesinspektionen under senare år. Utredningen
visar att det har rått vissa samarbetsproblem inom myndigheten.
Dessa problem har diskuterats bl. a. vid MBL-förhandlingar där företrädare
för arbetarskyddsstyrelsen deltagit. Vid sådana förhandlingar i mars
1980 enades styrelsen och berörda personalorganisationer om att man
inom yrkesinspektionen skulle se över vissa organisatoriska frågor och
dessutom i särskild ordning arbeta med samarbetsproblemen. Arbetet med
de organisatoriska frågorna skulle ledas av distriktschefen och för samarbetsfrågorna
skulle en konsult utifrån anlitas.

Arbetet inleddes under maj 1980 och pågår fortfarande. Jag har under
hand fått del av det hittillsvarande resultatet av det organisatoriska arbetet.
Det framgår av materialet att distriktschefen numera har utfärdat bl. a.
en delegationsordning, kompletterande föreskrifter för uppföljning av tillsynsärenden
och föreskrifter om uppföljning av förelägganden, förbud,
polisanmälan och begäran om utdömande av vite.

Det finns i sammanhanget anledning att nämna att yrkesinspektionsnämnden
i sitt remissyttrande uttalat att JO:s inspektion vid distriktet och

427

JO:s begäran om nämndens yttrande har fått den effekten att nämnden
fortsättningsvis kommer att följa verksamheten intensivare. Nämnden har
i yttrandet vidare uttalat bl. a. att man kommer att aktivt följa det arbete
som nu pågår inom distriktet med att undanröja bristerna i gällande uppföljningsrutiner.

För egen del ser jag givetvis positivt på det pågående arbetet. Det finns
enligt min mening all anledning att räkna med att det kommer att leda till en
säkrare handläggning, inte minst när det gäller frågor av den typ som jag
granskat i mitt beslut.

Statens ansvarsnämnd meddelade den 9 oktober 1981 beslut med anledning
av anmälan mot Bengtsson. Efter en redogörelse för JO:s beslut och
yttranden som avgivits till nämnden uttalade nämnden följande.

4. Ansvarsnämndens bedömning

Enligt 13 § tredje stycket instruktionen för yrkesinspektionen får ordföranden
i yrkesinspektionsnämnden under viss förutsättning besluta ensam
i ärende som annars skall avgöras av nämnden. Beslut som fattas med stöd
av angivna bestämmelse skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Av utredningen framgår att Bengtsson i de under 1.4 upptagna fallen
ensam fattat beslut som nyss sagts utan att därefter anmäla besluten i
nämnden. Bengtsson har inte anfört någon omständighet som befriat honom
från anmälningsskyldigheten. Genom att inte anmäla besluten har
Bengtsson följaktligen åsidosatt vad som ålegat honom i hans anställning.
Av utredningen framgår att så skett uppsåtligen.

Vid ett sammanträde den 2 mars 1979, vid vilket Bengtsson tjänstgjorde
som ordförande och byrådirektören Margit Thorslund som sekreterare,
beslöt yrkesinspektionsnämnden att ett ärende beträffande Laholms Gummifabriks
Aktiebolag skulle överlämnas till åtalsprövning. Margit Thorslund
har uppgivit att hon under slutet av sommaren 1979 för Bengtsson
anmält att beslutet ännu inte expedierats. Bengtsson har anfört att han inte
minns att Margit Thorslund anmält det för honom men har inte bestritt att
så kan ha skett. Ansvarsnämnden finner inte skäl att ifrågasätta riktigheten
av Margit Thorslunds uppgift. När Bengtsson sålunda informerats om att
beslutet ännu inte hade expedierats har det ålegat honom, såsom ytterst
ansvarig för expedieringen, att tillse att sådan skedde utan dröjsmål. Detta
har han underlåtit; beslutet har expedierats först den 13 juni 1980. Även i
nu förevarande hänseende har Bengtsson följaktligen åsidosatt vad som
ålegat honom i hans anställning. Av utredningen framgår att så skett av
oaktsamhet.

Bestämmelsen om att förbud, som meddelats av distriktschefen ensam,
skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden är av central betydelse
när det gäller nämndens möjlighet att få insyn i ärendena och få tillfälle att
granska besluten. Genom att Bengtsson inte anmält förbuden har nämnden
betagits denna möjlighet. När yrkesinspektionsnämnden beslutat att åtalsprövning
skall äga rum är det av vikt att nämndens beslut skyndsamt
kommer till vederbörande åklagarmyndighets kännedom. Beslutet om

428

åtalsprövning i det ärende som gällde Laholms Gummifabriks Aktiebolag
översändes till sådan myndighet först sedan mer än ett år förflutit från det
nämndens beslut fattats.

Vad som ligger Bengtsson till last kan inte bedömas som ringa fel.
Bengtsson skall följaktligen åläggas disciplinpåföljd. Strängare påföljd
än varning är inte påkallad.

5. Ansvarsnämndens beslut

Bengtsson tilldelas enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig
anställning varning.

Ansvarsnämndens beslut har vunnit laga kraft.

Arbetarskyddsstyrelsen meddelade den 10 december 1981 beslut med
anledning av anmälan mot Margit Thorslund. Efter en redogörelse för JO:s
beslut och yttranden som avgivits till styrelsen uttalade styrelsen följande.

Arbetarskyddsstyrelsens bedömning

Margit Thorslund är och var under den aktuella tiden byrådirektör vid
yrkesinspektionen. Enligt arbetsordningen för yrkesinspektionen skall byrådirektör
bl. a. vara sekreterare i yrkesinspektionsnämnden. Vidare skall
byrådirektören delta i handläggningen av ärenden av juridisk karaktär.
Som exempel nämns bl. a. frågor om åtalsanmälningar.

Av utredningen framgår att Margit Thorslund enligt praxis vid Göteborgsdistriktet
förutom själva protokollföringen även skött administrationen
kring sammanträdena genom att t. ex. upprätta och sända ut föredragningslistor
och kallelser med tillhörande handlingar. Hon har också hjälpt
distriktschefen vid planeringen av sammanträdena. I detta avseende har
man inom Göteborgsdistriktet anslutit sig till vad som i allmänhet gällt
inom yrkesinspektionsdistriktet.

I de aktuella fallen rör det sig om försenad expediering av beslut. Ytterst
har ansvaret för expedieringen vilat på den tjänsteman som var ordförande
i nämnden vid det sammanträde då beslutet fattades, dvs distriktschefen.
Frågan om distriktschefens ansvar har bedömts av statens ansvarsnämnd
beträffande ett av de nu aktuella ärendena. Nämnden fann att distriktschefen
av oaktsamhet hade åsidosatt sina åligganden genom att, sedan han
informerats om att besluten ännu inte hade expedierats, inte se till att
expedieringen skedde utan dröjsmål.

Emellertid framgår det att Margit Thorslund i praktiken självständigt
skött om expediering av beslut från de sammanträden där hon deltagit.
Ordföranden eller hans ställföreträdare har endast undertecknat expeditionerna.
I båda de aktuella ärendena var det Margit Thorslund, som tjänstgjorde
som sekreterare vid sammanträdet och som hade till uppgift att
ombesörja expedieringen. I båda ärendena har hon dessutom varit föredragande,
i det ena ensam och i det andra tillsammans med en inspektör.

Margit Thorslund har uppgivit att hon i båda ärendena anmält för sina
överordnade att expeditionerna blivit fördröjda. Detta kan dock inte frita

429

henne från klander med hänsyn till den långa tid som förflutit utan att hon
vidtagit några åtgärder för att få en expedition till stånd.

Härtill kommer att de uppgifter, vars inhämtande fördröjt expedieringen,
till stor del synes ha varit onödiga. Den kompletterande utredningen
har i det ena ärendet huvudsakligen bestått i uppgifter, som hänförde sig
till tiden efter beslutet om åtalsanmälan. Dessa kompletteringar kan inte ha
varit skäl för att dröja med expedieringen av anmälan. Vid behov hade
anmälan lätt kunnat kompletteras senare.

1 det andra ärendet har Margit Thorslund uppgivit att uppgift saknades
om vissa besiktningsbestämmelser och andra föreskrifter för den aktuella
hissen. Uppenbarligen måste det ha funnits andra möjligheter att lösa
denna fråga än att låta den bli beroende av en enskild inspektör. Det synes
i och för sig osannolikt att tillräcklig sakkunskap inte skulle ha funnits
tillgänglig inom distriktet. Även om sådan sakkunskap helt hade saknats
skulle dock frågan kunnat lösas genom kontakter med styrelsen, som med
säkerhet hade kunnat lämna de behövliga upplysningarna. Härtill kommer
att det i detta ärende inte var fråga om överträdelse av några besiktningsbestämmelser
eller liknande. Tvärtom rörde det sig om överträdelse av ett
förbud som meddelats av yrkesinspektionen. Besiktningsbestämmelser
och liknande författningar måste därför ha varit av underordnad betydelse
vid bedömningen.

Det måste slutligen beaktas att en åtalsanmälan inte är att jämställa med
ett slutligt beslut i ett ärende. Den innebär endast en begäran till polis eller
åklagarmyndighet om utredning av vissa uppkomna misstankar. Det är
visserligen önskvärt att yrkesinspektionen underlättar arbetet för polis och
åklagare genom att göra fylliga utredningar i åtalsärenden. I en situation då
långt dröjsmål med expedieringen redan förekommit måste man dock
acceptera att en anmälan expedieras även i ett mera ofullständigt skick.
Det väsentliga är att polisen snabbt får kännedom om anmälan och kan
påbörja sin utredning. Om det behövs kan denna sedan kompletteras med
erforderliga uppgifter från yrkesinspektionen eller styrelsen.

Margit Thorslund har bl. a. uppgivit att hennes arbetsbelastning under
de aktuella tidsperioderna varit mycket stor samt att hon på grund av
tjänsteresor, fackliga uppdrag och sjukdom varit frånvarande från kontoret
under avsevärd tid. Det måste dock under den långa tid som de båda
ärendena väntat på expediering uppenbarligen vid åtskilliga tillfällen ha
funnits tillräcklig tid för att vidta erforderliga åtgärder. Styrelsen anser
därför inte att de nu anförda omständigheterna kan frita Margit Thorslund
från klander.

Vad Margit Thorslund i de båda ärendena anfört som motiv för att inte
omedelbart expediera besluten är inte godtagbara skäl för dröjsmålen.
Större delen av fördröjningarna kan inte heller hänföras till dessa omständigheter.
Tvärtom måste det i båda berörda ärendena redan efter kort tid
ha stått klart för Margit Thorslund att dröjsmålen blivit oförsvarligt stora
och inte kunde tolereras. Det får anses ha ålegat henne att vidta bestämda
åtgärder för att snarast få en expedition till stånd. Hon har emellertid inte
gjort detta. Enligt styrelsens uppfattning är de dröjsmål som förekommit
helt oacceptabla. Styrelsen anser därför att hon åsidosatt sina åligganden i
de av JO påtalade hänseendena. 1 likhet med JO anser styrelsen att detta
skett av oaktsamhet.

De försummelser som Margit Thorslund gjort sig skyldig till är av sådan
art och omfattning att de inte kan betraktas som ringa. Styrelsen finner att

430

hon bör åläggas disciplinpåföljd. Strängare påföljd än varning bör dock inte
komma i fråga.

Arbetarskyddsstyrelsens beslut

Margit Thorslund tilldelas enligt 10 kap. 1 § lagen (1976: 600) om offentlig
anställning varning.

Med anledning av arbetarskyddsstyrelsens beslut, som inte var enhälligt,
väckte Centralorganisationen SACO/SR, i vilken Margit Thorslund är
medlem, talan mot JO Holstad vid arbetsdomstolen. SACO/SR yrkade att
domstolen skulle upphäva beslutet om varning. Yrkandet bestreds av JO
Holstad.

I dom den 16 juni 1982 uttalade arbetsdomstolen efter en redogörelse för
vad som förevarit och för parternas inställning följande.

Domskäl

Av handlingarna framgår att det har ålegat Margit Thorslund att föra
protokoll vid yrkesinspektionsnämndens sammanträde och att svara för att
besluten expedieras. Arbetsdomstolen delar JO:s bedömning att Thorslund
innehade en tjänst som innebar att hon hade ett särskilt ansvar för att
expedition av sådana beslut som är aktuella i målet skedde.

Det är viktigt att författningsreglerna om arbetsmiljö och arbetstid respekteras
av företag och att eventuella överträdelser beivras av yrkesinspektionen.
För den händelse yrkesinspektionsnämnden finnér att en viss
överträdelse bör anmälas till åtal är det självfallet angeläget att anmälan
sker inom sådan tid att inte risk för åtalspreskription uppstår.

De i målet aktuella besluten att anmäla till åtal har fattats av yrkesinspektionsnämnden.
Självfallet var befattningshavarna vid yrkesinspektionen
skyldiga att rätta sig efter nämndens beslut. Som redan antytts hade
Thorslund ett särskilt ansvar därvidlag.

Av handlingarna framgår emellertid att Thorslund i stället för att se till
att nämndens beslut expedierades lät ärendena ligga under mer än ett års
tid trots att hon rimligtvis måste ha insett att det innebar risk för åtalspreskription.
Arbetsdomstolen har inte någon anledning att betvivla uppgiften
att Thorslund ansåg att ärendena behövde kompletteras ytterligare
med diverse uppgifter. Som JO framhållit innebar emellertid hennes förfarande
att låta ärendena ligga i avvaktan på ytterligare utredning i själva
verket att hon satte sig över yrkesinspektionsnämndens beslut. Därmed
åsidosatte Thorslund vad som ålåg henne i tjänsten.

På grund härav fanns det anledning för arbetarskyddsstyrelsen att ålägga
Thorslund disciplinpåföljd för tjänsteförseelse enligt 10 kap. 1 § lagen om
offentlig anställning. Vad Thorslund anfört i fråga om distriktsledningens
ansvar och hennes egen arbetsbörda rubbar inte denna bedömning.

Arbetsdomstolen finner därför inte anledning att upphäva arbetarskyddsstyrelsens
beslut att tilldela Thorslund varning.

Domslut

Centralorganisationen SACO/SR:s talan avslås.

431

Tillämpning av upphandlingsförordningen vid upphandling av entreprenad
som omfattas av myndighets förhandlingsskyldighet enligt
38 § medbestämmandelagen

I ett brev till JO framförde Björn Holm, ordförande i idrottsföreningen
Lindens ishockeysektion, klagomål mot televerket. Han uppgav i huvudsak
att Linden hade lämnat ett anbud på utdelning av telefonkataloger i
Eskilstuna men att televerket på grund av fackliga påtryckningar hade
antagit ett annat, väsentligt högre, anbud. Holm menade att detta var
oriktigt med hänsyn till bestämmelser om statlig upphandling.

Yttranden inhämtades från telekontoret i Västerås och televerkets centralförvaltning.

1 beslut den 11 mars 1982 uttalade JO Holstad följande.

Klagomålen tar sikte på televerkets val av entreprenör för utdelningen år
1981 av rikstelefonkatalogens eskilstunadel. Sedan anbud infordrats avgavs
sammanlagt fem anbud. Anbudsgivare var GoIF Linden, en annan
idrottsförening. Eskilstuna Stadsbud och ytterligare två företag. Lindens
anbud låg på 43.000 kr och Eskilstuna Stadsbuds på 68.000 kr. Båda dessa
anbud uppgavs inkludera mervärdeskatt. Televerket antog Eskilstuna
Stadsbuds anbud. Linden menar nu att föreningens anbud var det totalt
sett förmånligaste och att televerket genom att inte anta detta bröt mot
gällande upphandlingsregler.

Bestämmelser om statliga myndigheters upphandling finns i upphandlingsförordningen
(1973:600). Dessa bestämmelser, som är tillämpliga på
bl. a. entreprenader av det här aktuella slaget, syftar till att myndigheternas
upphandling i princip skall bedrivas affärsmässigt. I förordningen finns
regler om förfarandet vid upphandling. Det kan tilläggas att riksrevisionsverket
har meddelat tillämpningsföreskrifter till förordningen.

Av särskilt intresse i detta fall är 15 och 18 §§ upphandlingsförordningen.
Vid prövning av anbud gäller enligt 15 § första stycket som huvudregel att
det anbud skall antas som med beaktande av samtliga affärsmässigt betingade
omständigheter är att anse som förmånligast. Vissa undantag från
denna regel anges i 17 §. De saknar dock såvitt utredningen visar betydelse
i detta ärende. Enligt 18 § skall det hos myndigheten finnas en handling
som utvisar de skäl på vilka ett anbud har antagits och vad som i övrigt
förekommit av betydelse vid anbudsprövningen.

Såvitt framgår av utredningen finns det i detta upphandlingsärende inte
någon sådan handling som avses i 18 §. Detta är givetvis otillfredsställande.
Syftet med bestämmelsen i 18 § är att det i efterhand skall kunna
konstateras vilka skälen till beslutet varit. När det saknas en sådan handling
som avses i 18 § försvåras inte bara JO:s utan också varje annan
granskning av upphandlingsärenden.

Av yttrandet från telekontoret framgår att man vid anbudsprövningen
fäst vikt vid de erfarenheter verket hade av Eskilstuna Stadsbud och

432

Linden samt till den lokala fackliga organisationens inställning till att
sådana sammanslutningar som idrottsföreningar anlitas som entreprenörer.
I yttrandet har man också uppehållit sig vid frågan om Linden var
skattskyldig enligt lagen om mervärdeskatt eller inte. Det anges dock inte
klart vilket skäl som var avgörande för verkets beslut. För min del gör jag i
den delen följande bedömning.

Telekontoret uppger att Linden tidigare anlitats för arbetet ifråga utan
egentliga anmärkningar. Visst merarbete hade emellertid uppkommit på
grund av Lindens bristande erfarenhet och rutin. Enligt min mening tyder
dock utredningen på att det eventuella merarbetet knappast kan antas ha
haft någon nämnvärd betydelse när det gällde att på nytt anlita Linden;
särskilt inte med tanke på den stora prisskillnaden mellan Lindens anbud
och Eskilstuna Stadsbuds. Frågan om Linden var skattskyldig för mervärdeskatt
eller inte kunde uppenbarligen inte heller vara avgörande för valet
av entreprenör. Upphandlingsförordningen innehåller i 16 § en särskild
bestämmelse om beräkning av anbud från anbudsgivare som inte är skattskyldig
för mervärdeskatt. Man är med andra ord inte berättigad att bortse
från ett anbud därför att det avgivitis av någon som inte är skattskyldig för
sådan skatt. Visserligen skall en sådan anbudsgivares anbud vid jämförelse
mellan olika bud vara beräknat så att däri ingår belopp motsvarande den
mervärdeskatt anbudsgivare skulle ha haft att erlägga om han varit skyldig
att betala sådan skatt. Det är dock att märka att Lindens anbud skulle ha
varit lägre än Eskilstuna Stadsbuds även efter en eventuell sådan beräkning.
Mot denna bakgrund måste det antas att Lindens anbud var affärsmässigt
sett förmånligare än Eskilstuna Stadsbuds och att det avgörande
skälet för att Lindens anbud förkastades var den fackliga organisationens
inställning till valet av entreprenör. Detta antagande motsägs inte heller av
televerkets yttranden.

Frågan är alltså om televerket gjorde fel genom att förkasta Lindens
anbud till förmån för Eskilstuna Stadsbuds på grund av arbetstagarorganisationens
negativa inställning till att idrottsföreningar anlitas som entreprenörer.
Som framgår av yttrandena från televerket fattade verket sitt beslut
mot bakgrund av bestämmelserna i 38—39 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet (MBL). Det finns därför anledning att något beröra
dessa bestämmelser.

De aktuella bestämmelserna i MBL innebär i huvudsak följande. En
arbetsgivare skall på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation i
förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal innan han beslutar
att använda arbetskraft som inte är anställd hos arbetsgivaren. Från denna
regel finns undantag från vilka man dock kan bortse i detta fall. Arbetstagarorganisationen,
i allmänhet den centrala, kan förklara att den åtgärd
arbetsgivaren tänker vidta kan antas medföra åsidosättande av lag eller
kollektivavtal för arbetet eller att åtgärden annars strider mot vad som är
allmänt godtaget inom parternas avtalsområde. Ges en sådan förklaring,

433

får arbetsgivaren inte besluta om eller verkställa åtgärden. Arbetstagarsidan
har alltså ett slags vetorätt. Förbudet mot att besluta eller verkställa
inträder dock inte om arbetstagarsidan saknar fog för sin ståndpunkt. Om
arbetsgivaren fullgjort sin förhandlingsskyldighet och arbetstagarsidan inte
utnyttjar sin vetorätt, hindrar dessa regler inte att arbetsgivaren beslutar
om den tilltänkta åtgärden, även om arbetstagarsidan inte delar arbetsgivarens
uppfattning om att åtgärden bör vidtas.

Det är tydligt att de berörda reglerna i MBL ibland kan komma i konflikt
med bestämmelserna i upphandlingsförordningen. 1 sådana fall får uppenbarligen
upphandlingsförordningen vika för lagen. Upphandlingsförordningen
är ju ingen lag och inte heller meddelad med stöd av lag (jfr 3 §
MBL).

Det finns inte skäl för mig att i detta sammanhang gå närmare in på i
vilka fall en statlig myndighet på grund av MBL:s regler skall frångå regeln
i 15 § upphandlingsförordningen om att det affärsmässigt fördelaktigaste
anbudet skall antas. Jag nöjer mig därför med att konstatera att huvudfallet
är då arbetstagarorganisationen inlagt veto och har fog för detta. MBL
förbjuder då den åtgärd som upphandlingsförordningen påbjuder. Ett annat
sådant fall kan måhända vara då arbetstagarorganisationen visserligen
inte inlagt något veto men ändå framfört så starka invändningar mot den
tilltänkta entreprenören att förutsättningar för att utnyttja vetorätten måste
anses föreligga.

I detta fall var det mellan arbetsgivaren, myndigheten, och den lokala
arbetstagarorganisationen överenskommet att entreprenörer som fanns
upptagna på en särskild lista kunde anlitas utan att förhandling först
genomfördes. På denna lista fanns Eskilstuna Stadsbud men inte Linden
med. Redan av det skälet kunde man naturligtvis inte göra avsteg från
upphandlingsreglerna. Det ansåg tydligen inte heller den tjänsteman som
handlade ärendet. Hon tog i stället i den situationen kontakt med arbetstagarorganisationen.
Denna motsatte sig i princip att sammanslutningar av
typ idrottsföreningar anlitades som entreprenörer. Såvitt utredningen visar
framfördes inga andra skäl mot att anlita Linden.

Det framkom alltså inget som direkt tydde på att lag eller kollektivavtal
för arbetet ifråga skulle komma att åsidosättas, om man antog Lindens
anbud. Eftersom Linden anlitats tidigare stred det knappast heller mot vad
som var allmänt godtaget inom avtalsområdet att anlita idrottsföreningar.
Mot den bakgrunden var det enligt min mening felaktigt att utan vidare
åtgärder förkasta Lindens anbud och anta Eskilstuna Stadsbuds. I den
uppkomna situationen borde man från verkets sida ha tagit initiativ till
förhandling enligt 38 § MBL eller enligt de andra regler som parterna kan
ha kommit överens om. Och om det därefter - i samband med en sådan
förhandling - inte hade framkommit något som talade emot att Linden
anlitades borde Lindens anbud ha antagits.

Sammanfattningsvis är jag alltså kritisk till att en sådan handling som
28 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr I

434

avses i 18 § upphandlingsförordningen inte upprättades och till att man
antog Eskilstuna Stadsbuds anbud utan att i föreskriven ordning pröva om
rättsliga förutsättningar fanns för att träffa ett sådant beslut. Jag ser emellertid
ingen anledning att uppehålla mig vid frågan om ansvaret för handläggningen.
MBL:s betydelse i upphandlingsärenden berörs nämligen inte i
de anvisningar som finns för sådana ärenden. Mot den bakgrunden är det
inte lätt för enskilda tjänstemän att handla på ett från rättslig synpunkt
invändningsfritt sätt. Det inträffade pekar med andra ord på att det finns
behov av utbildning på detta område. Från televerket har också upplysts
att sådan utbildning planeras under första halvåret i år. Jag ser därför ingen
anledning att vidta några ytterligare åtgärder.

Allmänna verksstadgans krav på öppethållande vid statliga myndigheter1 I

ett brev till JO uppgav Lars Alvestål följande. Han hade en längre tid
förgäves väntat på att få studiemedel för vårterminen 1980. Då han försökt
få telefonkontakt med studiemedelsnämnden i Stockholm hade en automatisk
telefonsvarare upplyst honom om att nämnden på grund av arbetsanhopning
höll stängt under tiden den 4-8 februari 1980 för telefonförfrågningar
och besök. Alvestål ville att JO skulle utreda om en statlig myndighet
har rätt att på detta sätt undandra sig sin serviceskyldighet gentemot
allmänheten.

Yttranden inhämtades från studiemedelsnämnden (SMN) i Stockholm
och centrala studiestödsnämnden (CSN). Vid SMN i Stockholm företogs
även en inspektion. Av utredningen framgick bl. a. att SMN i Stockholm
på grund av arbetsanhopning hade beslutat att hålla stängt för telefonförfrågningar
och besök under den angivna tiden. Redan efter tre dagar hade
man dock återgått till vanligt öppethållande, eftersom arbetssituationen då
hade förbättrats. Det kom emellertid också fram att SMN i Stockholm
fram till den 1 augusti 1980, förutom kvällsmottagning en gång i veckan,
normalt hade haft öppet för besök endast två timmar per dag. Därefter
hade dock det dagliga öppethållandet för besök ökats till fyra timmar. Med
anledning av dessa uppgifter inriktades utredningen också på frågan om
nämndens vanliga öppethållande stod i överensstämmelse med allmänna
verksstadgans regler. Under utredningens gång kom det också fram att
CSN på våren 1982 gjort en framställning till regeringen om att bl. a.
instruktionen för studiemedelsnämnderna skulle ändras så att öppethållandet
kunde inskränkas då behov därav förelåg.

1 Jfr JO 1981/82 s. 396 och där gjorda hänvisningar.

435

Som förklaring till stängningen i februari 1980 angav studiemedelsnämnden
i Stockholm bl. a. följande.

I slutet på januari 1980 hade studiemedelsnämnden i Stockholm en hög
andel obehandlade studiemedelsansökningar för vårterminen 1980. Vissa
ärendegrupper fick vänta upp till sex veckor innan behandlingen påbörjades.
Läget kan liknas vid att man stod inför en tröskel, där den långa
handläggningstiden i sig skapade ett merarbete genom ett ökat antal förfrågningar
och längre söktider. Nämndens kansli hade under januari vidtagit
åtgärder för att undvika en sådan situation, men dessa hade inte givit
tillräcklig effekt. I detta läge och mot bakgrund av att de flesta skolor
startat sin undervisning sedan ett par veckor tillbaka ansåg nämnden att
åtgärder var nödvändiga för att minska ärendebalanserna och korta ner
behandlingstiden. Nämnden diskuterade saken vid sitt sammanträde 1980-01-30 och fattade beslut om fyra åtgärder som syftade till att skapa förutsättningar
för kansliet att snabbt arbeta in eftersläpningarna. Samtliga fyra
åtgärder var av extraordinär karaktär, och för att ha avsedd effekt måste
de genomföras med kort varsel. Att skolstarten passerats i tiden talade
också för snabba åtgärder.

Nämnden vägde de nackdelar som skulle uppstå för ett antal

studerande (ca 400) genom att de inte kunde nå kansliet under en veckas
tid mot att beslut om studiemedel skulle kunna fattas i ett stort antal
ärenden - ca 1000 fler än normalt under en vecka. Man bedömde det
härvid som viktigast att ärendebehandlingen påskyndades. Resonemanget
fick extra tyngd av att nära hälften av alla förfrågningar under senaste
veckan endast inneburit att den frågande ville veta när studiemedel kunde
utbetalas.

Beslutet omfattade stängning en hel vecka. Nämnden ansåg nämligen
läget sådant att skulle effekten säkerställas, så måste antalet stängda dagar
vara så många att personalen kunde dra nytta av arbetsron. Efter tre dagar
kunde emellertid konstateras att beslutade åtgärder haft tillräcklig effekt.
Antalet behandlade ärenden fördubblades och väntetiden minskade till
normala tre veckor. Arbetet vid kansliet kan sägas ha passerat den tröskel
som nämndes inledningsvis. Nämnden beslutade därför öppna igen i normal
omfattning efter dessa tre dagar.

Angående öppethållande i övrigt uppgav nämnden bl. a.

Studiemedelsnämnden i Stockholm har under senare år haft följande
besöks- och telefontider.

740701-780430 besök månd-fred 13-15 samt tisd 17-18.30

telefon månd—fred 10—12 samt månd och torsd 15 — 16.
780501-800731 besök månd-fred 13-15 samt tisd 17-18.30.

telefon månd, onsd, torsd 10—12 samt tisd och fred 9—12.
forn 800801 besök månd-fred 8-12 samt tisd 16.30-18
telefon månd-fred 9—11.

Tiderna gäller nämndens expedition som snarast är att jämföra med
försäkringskassans eller arbetsförmedlingens mottagningar. Man besvarar
allmänhetens frågor i enskilda ärenden eller lämnar information av mer
generell karaktär om det statliga studiestödet. Beträffande de enskilda
ärendena är expeditionen att betrakta som registratorskontor. Kassakon -

436

tor för allmänheten finns inte i egentlig mening, eftersom studiemedlen
utan undantag betalas ut med postanvisning utskriven med hjälp av datasystemet.
Den kassarörelse som finns är alltså av liten omfattning och för
internt bruk och givetvis öppen under hela arbetsdagen.

Nämnden är medveten om att verksstadgans föreskrifter beträffande
öppettider inte uppfyllts under ovan angivna perioder. Att hålla öppet för
allmänheten kräver emellertid att det finns personella resurser att ta hand
om telefonsamtal och besök. Samtidigt krävs resurser för nämndens huvudsakliga
uppgift, den att bevilja studiemedel. Nämnden har hela tiden
tvingats göra en avvägning mellan resurser till besök och resurser till
studiemedelshanteringen, varvid studiemedelshanteringen satts i främsta
rummet. Det har skett mot bakgrund av förhållandet att ju längre köerna
har varit i hanteringen desto fler besök och telefonförfrågningar har det
blivit.

Nämnden har under en följd av år brottats med köproblem i form av
väntetider i studiemedelshanteringen som från tid till annan överstigit de
av statsmakterna fastställda fyra veckorna. Personalen har pressats hårt
och omfattande övertid har varit aktuell liksom även nödlösningar i form
av personallån och korttidsanställningar. Följden har blivit en pressad
arbetsmiljö som medfört förhållandevis hög sjukfrånvaro. Jämförelse kan
göras med tung industri.

I samband med omorganisationen av nämnden under våren 1980 utökades
öppettiderna. Nämnden vågade då inte ta steget fullt ut och införa 5
timmars besöks- och telefontid utan ville avvakta med ett beslut i den
riktningen till en tidpunkt då man kan konstatera att nämnden inte har
köproblem. Härvid har nämnden inte bara tagit hänsyn till kravet från
studenterna att de ska få studiemedlen inom rimlig tid utan också till den
press personalen utsätts för från olika håll om behandlingstiden överstiger
fyra veckor. Nämnden har som ovan antytts iakttagit att allmänheten och
då speciellt studenterna klagar mer vid lång behandlingstid än över begränsat
öppethållande. Studenterna har också via sin representant i nämnden
givit uttryck för denna uppfattning och i nämnden deltagit i beslutet om de
öppettider som gäller för närvarande.

CSN uttalade (i oktober 1980) beträffande öppethållandet i allmänhet
hos studiemedelsnämnden i Stockholm detta.

Bå 1976/77 uppstod svåra problem i handläggningen vid flertalet SMN.
Behandlingstiden för ett ärende översteg en för studiestödstagaren rimlig
behandlingstid och blev oacceptabel. Ett omfattande organistoriskt och
administrativt utvecklingsarbete påbörjades i syfte att bl. a. reducera behandlingstiden
till en acceptabel nivå. Denna tidsram angavs till maximalt
fyra veckor. Problemen kvarstod under bå 1977/78 och delar av bå 1978/79.
I och med bå 1979/80 var problemen i huvudsak undanröjda och behandlingstiden
reducerad till i genomsnitt 2-3 veckor. Problemen kvarstod
dock vid SMN i Stockholm.

Våren 1980 genomfördes en totalöversyn av verksamheten vid SMN i
Stockholm. Förslag till förändringar lämnades i pm 1980-04-10 (tidigare
överlämnad till JO) och beslut fattades i huvudsak om åtgärder i enlighet
med förslaget. Dock beslutades att SMN i Stockholm under en övergångsperiod
endast skulle ha öppet fyra timmar dagligen utom tisdagar då
öppethållandet var totalt 5,5 timmar. Verksamheten har nu stabiliserats

437

och utredningen har givit önskvärt resultat. Behandlingstiden för ärenden
vid SMN i Stockholm är nu inte längre än vid andra SMN och är helt inom
de mål som uppställts för verksamheten. CSN har ålagt SMN att snarast
öka öppethållandet till fem timmar dagligen.

Med hänsyn till den situation som rått vid SMN beträffande handläggningen
har en konfliktsituation uppstått vid kansliet mellan å ena sidan ett
öppethållande enligt verksstadgan och å andra sidan behandlingstiden för
en ansökan. Båda dessa faktorer är betydelsefulla i myndighetens service
till målgruppen.

I denna situation har SMN valt att prioritera behandlingstiden. CSN,
liksom SMN i Stockholm, anser det ej tillfredsställande att behöva vidta
åtgärder av det slag som framtvingats. Med hänsyn till att dels inga ytterligare
resurser medgivits dels att en avvägning i servicefrågan varit nödvändig
har dock nämnda prioritering skett. Som nämnts ovan har verksamheten
nu stabiliserats och därmed förutsättningar skapats för att SMN snarast
skall kunna övergå till öppethållande fem timmar dagligen.

I beslut den 30 april 1982 (dnr 379-1980) uttalade JO Holstad följande.

Klagomålen avser att studiemedelsnämnden i Stockholm under några
dagar i februari 1980 på grund av arbetsanhopning höll stängt för både
telefonförfrågningar och besök. Utredningen har till en början rört myndighetens
stängning under dessa tre dagar men har senare vidgats till att
gälla myndighetens öppethållande över huvud taget. Nämnden har hållit
öppet för besök två timmar varje arbetsdag från den 1 juli 1974 till den 31
juli 1980 och därefter fyra timmar varje arbetsdag. Därutöver har nämnden
haft kvällsöppet en och en halv timme en kväll i veckan.

Regler om statliga myndigheters mottagningstider m.m. finns i 15 §
allmänna verksstadgan (1965:600). I paragrafens andra stycke föreskrivs
sålunda att ”registrators- och kassakontor” skall hållas öppna minst fem
timmar varje arbetsdag enligt myndighetens bestämmande. Undantag görs
dock för dagar då arbetstiden är avkortad men från det undantaget bortses
här. Vidare framgår av 15 § fjärde stycket att allmänheten skall tas emot av
myndighetens tjänstemän när registrators- eller kassakontor hålls öppet i
den mån deras övriga göromål inte lägger hinder i vägen.

Innebörden av de återgivna reglerna i 15 § är inte i alla avseenden helt
klar. Beträffande andra stycket måste man emellertid utgå från att vederbörande
myndighet är skyldig att låta allmänheten ha tillträde till förekommande
registrators- och kassakontor under minst fem timmar per dag.
Vidare får man anta att reglerna är att tillämpa inte bara på särskilda
registrators- och kassakontor utan också på andra enheter som fullgör
motsvarande funktioner.

Vidare måste antas att paragrafens andra stycke anger en minimistandard
för myndighetens öppethållande medan fjärde stycket anger tjänstemännens
skyldigheter under öppethållandet. Tjänstemännens mottagningsskyldighet
kan enligt fjärde stycket inskränkas med hänsyn till att
övriga göromål lägger hinder i vägen. Däremot torde Ijärde stycket inte

438

kunna åberopas för en inskränkning av myndighetens öppethållande enligt
andra stycket.

Enligt 1 § allmänna verksstadgan skall stadgan tillämpas på statliga
myndigheter i den mån regeringen bestämmer det. I förordningen
(1965:745) med instruktion för studiemedelsnämnderna har regeringen
bestämt att bl. a. 15 § allmänna verksstadgan skall tillämpas på dessa
myndigheter.

Enligt 10 § allmänna verksstadgan fastställer vederbörande myndighet
arbetsordning och de allmänna bestämmelser i övrigt som fordras för
arbetet inom myndigheten utöver stadgan och den särskilda instruktionen.
Emellertid framgår av instruktionen för studiemedelsnämnderna att de
befogenheter som enligt stadgan tillkommer myndighet utövas av centrala
studiestödsnämnden (CSN). Men det framgår också att sådana befogenheter
kan överlämnas till studiemedelsnämnderna. Detta har också skett i
viss utsträckning. I en särskild arbetsordning för studiemedelsnämnderna
har sålunda CSN överlämnat till nämnderna att utfärda de föreskrifter som
fordras för tillämpningen av arbetsordningen och de allmänna föreskrifter i
övrigt som fordras inom myndigheten. Till dessa allmänna föreskrifter
torde höra närmare regler angående öppethållandet.

Mot bakgrund av de redovisade reglerna kan konstateras att studiemedelsnämnden
i Stockholm varit behörig att meddela föreskrifter om öppethållandet
hos myndigheten. Därvid har man dock varit skyldig att
utforma föreskrifterna i enlighet med de krav som allmänna verkstadgan
ställer. Bl. a. har man alltså haft att föreskriva ett öppethållande om minst
fem timmar för vaije arbetsdag.

Enligt min mening står det klart att studiemedelsnämnden i Stockholm
handlat i strid med gällande bestämmelser både genom att under vissa
dagar helt stänga för besök och telefonförfrågningar och genom att sedan
år 1974 hålla öppet, först endast omkring två och numera drygt fyra timmar
vaije arbetsdag. Det inträffade måste betraktas som allvarligt med hänsyn
till att det pågått under flera år. Särskilt allvarligt är att rättelse inte har
skett trots att studiemedelsnämnden, som har det direkta ansvaret för
öppethållandet, åtminstone sedan hösten 1980 måste ha varit medveten om
att öppethållandet inte har stått i överensstämmelse med gällande bestämmelser.
Men det finns också mildrande omständigheter. Man har haft en
besvärlig arbetssituation. Syftet med inskränkningarna i öppethållandet
har varit att avkorta behandlingstiderna och detta har naturligtvis varit till
fördel för det övervägande antalet sökande; antalet besökande är ju jämfört
med det totala antalet sökande mycket ringa. Av intresse är givetvis
också att frågan hur man skall kunna uppnå överensstämmelse mellan det
faktiska öppethållandet och gällande bestämmelser numera har förts upp
på regeringsnivå.

När det gäller ansvaret för det skedda kan konstateras att de för den
fullständiga stängningen vissa dagar år 1980 och för det inskränkta öppet -

439

hållandet i övrigt ursprungligen ansvariga inte längre finns kvar inom
studiemedelsnämnden. Den nuvarande ordföranden har nyligen tillträtt
och tydligen har ingen gjort henne uppmärksam på det föreliggande problemet
med öppethållandet. Den nuvarande sekreteraren har innehaft sin
tjänst endast under det senaste året. Hon kan därför endast till en mindre
del anses ansvarig för vad som förevarit. Mot denna bakgrund finner jag
inte anledning att vidta några åtgärder mot nuvarande ordförande och
sekretare i studiemedelsnämnden. Sekreteraren kan dock inte undgå kritik
för att hon inte tagit upp problemet med öppethållandet med ordföranden.

CSN har som tillsynsmyndighet uppenbarligen sin del av ansvaret för att
öppethållandet hos studiemedelsnämnden under lång tid varit alltför begränsat.
CSN borde betydligt tidigare och med större kraft än som nu blivit
fallet ha vidtagit åtgärder i syfte att uppnå en överensstämmelse mellan
öppethållandet och bestämmelserna i allmänna verksstadgan. Visserligen
tycks man ha medverkat till den förbättring som skedde under 1980. Och i
det sammanhanget beordrade man tydligen studiemedelsnämnden att snarast
öka öppethållandet till fem timmar dagligen. Men därefter har saken
uppenbarligen inte förts framåt förrän helt nyligen. Jag har övervägt att
driva utredningen vidare beträffande ansvaret inom CSN för vad som
förevarit men jag har stannat för att inte göra det. Detta beror främst på att
jag utgår från att frågan nu inom kort kommer att få en godtagbar lösning.

Med den allvarliga kritik som jag har uttalat i det föregående avslutar jag
ärendet. Jag tillställer chefen för utbildningsdepartementet en kopia av
mitt beslut.

Kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett klaganden tillfälle
att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende

BAKGRUND

Lars Adeheimer begärde under år 1978 hos hälsovårdsnämnden i Lessebo
kommun att få bedriva kennel på fastigheten Bergsrådet 12 i centrala
Lessebo. Nämnden beslöt avslå framställningen med hänvisning till ett
förbud i den lokala hälsovårdsordningen att anordna hundgård inom
Lessebo hälsovårdstätort. Adeheimer överklagade beslutet till länsstyrelsen
i Kronobergs län och sedan till kammarrätten i Jönköping. Båda
instanserna lämnade besvären utan bifall. I november 1980 beslöt regeringsrätten
på talan av Adeheimer att inte medge prövningstillstånd.

Vid sammanträde den 4 mars 1981 prövade hälsovårdsnämnden omfattningen
av den hundhållning som kan tillåtas på den ifrågavarande fastigheten.
Nämnden beslöt att högst ett visst antal hundar fick hållas på fastigheten,
att fastställa tidpunkten då denna hundhållning skulle ha nåtts till sex

440

månader efter det att ägaren delgetts beslutet, att fastställa ett vite på 3 000
kronor samt att beslutet skulle lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.

Även detta beslut överklagade Adeheimer. Hans besvärsinlaga, som
kom in till länsstyrelsen den 30 mars 1981, hade följande innehåll.

Besvär över Hälsovårdsnämnden i Lessebo träffat beslut per den 1981-03-04 § 23 Dnr 121.78 gällande Kennel å fastigheten Bergsrådet 12 i
Lessebo.

Undertecknad anhåller om förlängd tid att till Länsstyrelsen inkomma
med specificerad redogörelse för grunder i överklagandet t.o. m. den
1.6.1981.

Den 28 april 1981 fattade länsstyrelsen beslut i saken. 1 beslutet sägs
bl. a. följande.

Länsstyrelsen finner att omständigheterna i ärendet är så noggrant
utredda att ärendet ej behöver kompletteras ytterligare. Er framställning
om förlängd tid för att utveckla grunderna för överklagandet bifalles därför
inte.

Länsstyrelsen anser fortfarande att det inte föreligger sådana omständigheter
som kan föranleda undantag från förbudet att anordna hundgård på
ifrågavarande centralt belägna fastighet. Länsstyrelsen har ingen anledning
att ifrågasätta hälsovårdsnämndens bedömning av omfattningen av
den hundhållning som i övrigt kan tillåtas på fastigheten.

Länsstyrelsen bifaller inte besvären.

Beslutet skall tillämpas omedelbart och alltså även under den tid som
eventuellt överklagande behandlas.

KLAGOMÅLEN

I ett brev till JO kritiserar Adeheimer länsstyrelsens handläggning. Han
uppger till en böljan bl. a. att han överklagade nämndens föreläggande till
länsstyrelsen och angav att han tidigare inte haft tillgång till juridisk hjälp
men ville ha anstånd till och med den 1 juni för att kontakta jurist och
inkomma med nya skrivelser. Därefter fortsätter han på följande sätt.

Länsstyrelsen i Kronobergs Län fattar således utan mitt hörande eller
påpekande att anstånd icke kan beviljas ovanstående beslut.

Detta på grundval av de handlingar som tidigare förekommit i ärendet
som då avsåg handläggning enligt djurskyddslagen men nu av Hälsovårdsnämnden
behandlats som Hälso vårdsärende.

Jag undrar om det kan vara rätt att Länsstyrelsen fattar beslut i denna
fråga medveten om att jag skall kontakta juridisk hjälp, utan att informera
mig om detta förfaringssätt, och ej ger mig möjlighet att inkomma med
någon skrivelse. Jag undrar vidare om det är rätt av Länsstyrelsen att fatta
beslut på handlingar vilka var aktuella för 2 år sedan utan att själva företa
någon ny undersökning

441

UTREDNING

Ärendet har remitterats till länsstyrelsen i Kronobergs län för yttrande.
Med anledning av remissen skriver länsstyrelsen bl.a. följande.

Som framgår av länsstyrelsens och övriga instansers prövade handlingar
i tidigare ärende i denna fråga har en gång slutgiltigt avgjorts att A. ej får
anordna hundgård på denna centralt belägna fastighet i centrala Lessebo. -— har trots detta sedan flera år tillbaka bedrivit sådan verksamhet på
platsen.

Eftersom A. ej frivilligt upphört med rörelsen har hälsovårdsnämnden
genom beslut den 4 mars 1981 valt att ge honom en avvecklingstid på sex
månader från den 23 mars 1981 då hundhållningen skall ha begränsats till
fyra hundar varav högst tre st tikar i avel. För att ge eftertryck åt beslutet
har detta förenats med vite och omedelbar verkställighet.

A. har i en den 30 mars 1981 till länsstyrelsen inkommen skrivelse
besvärat sig över hälsovårdsnämndens beslut och därvid anhållit om förlängd
tid t. o. m. den 1 juni 1981 för att få utveckla grunderna för överklagandet.
Han har ej i besvärsskrivelsen angett att han skulle söka juridisk
hjälp i ärendet.

Länsstyrelsen är medveten om att någon generell orubblighetsprincip
inte kan uppställas inom förvaltningsrätten och att nytillkomna omständigheter
kan göra det möjligt att fatta ett nytt beslut, som i sak ändrar ett
tidigare lagakraftvunnet beslut. Det ankommer också på länsstyrelsen att
se till att utredningen i anhängiggjorda ärenden blir så fullständig som
erfordras för att ge tillräckligt underlag för fattande av beslut. I nu aktuellt
ärende ansåg länsstyrelsen sig ha detta underlag genom det tidigare ärendets
handläggning och genom hälsovårdsnämndens fortlöpande tillsyn
över verksamheten. Några nya omständigheter som kunde göra fastigheten
lämplig för verksamheten kunde rimligtvis ej åberopas i ärendet. Eftersom
hälsovårdsnämnden beslutat om omedelbar verkställighet ansågs också
att ärendet skulle handläggas skyndsamt.

Länsstyrelsen anser sig också i detta fall ha stöd för sitt handlande
genom 6 § i allmänna verksstadgan som anbefaller statsmyndigheter att
bedriva verksamheten så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt utan
att säkerheten eftersättes.

Adeheimer har kommenterat länsstyrelsens remissvar.

För prövningen av ärendet har olika handlingar i saken lånats in från
länsstyrelsen och kammarrätten. Av handlingarna framgår bl. a. att Adeheimer
genom ombud besvärade sig över länsstyrelsens beslut den 28 april
1981 och att kammarrätten i dom den 21 september lämnade besvären utan
bifall.

I beslut den 17 maj 1982 uttalade JO Holstad.

Klagomålen rör bl. a. att länsstyrelsen fattade beslut i saken utan att
först bereda Adeheimer tillfälle att komplettera besvärsinlagan. Adeheimer
framhåller särskilt att länsstyrelsen inte före beslutet underrättade
honom om att anstånd inte kunde beviljas.

Genom att först i sitt beslut ta upp och avslå Adeheimers begäran om
anstånd åsidosatte länsstyrelsen inte någon direkt tillämplig föreskrift i lag

442

eller annan författning. Detta hindrar inte att förfarandet ger anledning till
invändningar. Sedan länge är det i praxis accepterat att en part i ett
förvaltningsärende anför vad man brukar kalla reservationsbesvär, dvs.
bara anger att han besvärar sig och att han avser att senare redovisa sina
yrkanden och utveckla sin talan. I den situationen anses besvärsmyndigheten
normalt inte kunna avvisa besvären utan att parten beretts tillfälle att
komplettera sin besvärsskrivelse. Principen brukar dock inte anses tilllämplig
när det är fråga om kommunalbesvär. En regel som bygger på
principen att reservationsbesvär inte får avvisas utan vidare finns för de
allmänna förvaltningsdomstolarnas och försäkringsdomstolarnas del i
5§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Även om förvaltningslagen
(1971:290) saknar en direkt motsvarighet till bestämmelsen torde principen
tillämpas allmänt inom hela förvaltningen.

En direkt avvisning av ett reservationsbesvär är alltså i regel inte möjlig.
Mot den bakgrunden kan det när det är fråga om besvär av denna typ i
regel inte heller anses tillåtet att utan att bereda klaganden tillfälle att
komplettera sin besvärsinlaga avslå besvären efter en granskning i sak av
underinstansens beslut.

I det aktuella fallet hade länsstyrelsen mot denna bakgrund inte bort
ställa sig avvisande till Adeheimers begäran om anstånd. Något skäl att
handlägga ärendet särskilt skyndsamt kan inte anses ha förelegat. Hälsovårdsnämnden
hade ju bestämt att föreläggandet skulle lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan. Att länsstyrelsen utgick från att Adeheimer
inte hade några nya omständigheter att åberopa var inte heller
något skäl att avslå framställningen om anstånd. Däremot hade länsstyrelsen
med den utgångspunkten kunnat begränsa sig till att medge ett mycket
kort anstånd.

Länsstyrelsen kan alltså inte undgå kritik för sin handläggning av besvärsärendet.
Mot bakgrund av omständigheterna i övrigt i ärendet ser jag
emellertid ingen anledning till ytterligare uttalanden från min sida i denna
del.

Vad Adeheimer i övrigt har anfört påkallar inga vidare åtgärder av mig.

Hälsovårdsnämnds skyldighet att i förväg underrätta fastighetsägare
om inspektion av uthyrd lägenhet

Efter klagomål till hälsovårdsnämnden i Landskrona kommun från ett
par hyresgäster företog en hälsovårdsinspektör vid hälsovårdsbyrån den
19 december 1979 en inspektion av en lägenhet. Hon gjorde detta utan att
bereda fastighetsägarna tillfälle att delta. Vid inspektionen konstaterade
hon vissa brister som föranledde hälsovårdsbyrån att senare företa en

443

inspektion av hela fastigheten. Om denna inspektion underrättades fastighetsägaren
i förväg. Efter ytterligare kontakter mellan hälsovårdsbyrån
och fastighetsägaren meddelade nämnden i mars 1980 ett föreläggande för
fastighetsägaren att förete en plan över de åtgärder han avsåg att vidta för
att rätta till vissa brister.

Fastighetsägaren vände sig sedan till JO med klagomål i skilda hänseenden
mot handläggningen av hälsovårdsärendet. Bl. a. ställde han frågan om
en hälsovårdsnämnd i alla situationer hade tillträde till en privat hyresfastighet
utan att först bereda fastighetsägaren tillfälle att delta.

Klagomålen remitterades till hälsovårdsnämnden för yttrande. Nämnden
hänvisade i den nu berörda delen till ett brev från hälsovårdsnämndens
ordförande till fastighetsägaren. I brevet anfördes bl. a. följande.

Hälsovårdsnämnden skall enligt samma lagstiftning även ingripa om det
förekommer olägenheter av olika slag. Det kan t. ex. gälla ett bestämt fel i
lägenheten. Hälsovårdsnämnden gör då besök hos den som klagat. 1 de
allra flesta fall har hyresgästen varit i kontakt med fastighetsägaren utan att
få rättelse. Vanligtvis kontaktas fastighetsägaren inte i förväg. Om något
fel föreligger får fastighetsägaren vetskap om det genom inspektionsrapporten.
Om inspektionsrapporten innehåller felaktiga uppgifter har fastighetsägaren
möjlighet att efteråt framföra sin kritik.

Inspektionen gjordes i I:s lägenhet efter klagomål från hyresgästen.
Något behov av att underrätta fastighetsägaren förelåg inte innan det
konstaterades om klagomålet var befogat eller inte. Vid inspektionen konstaterades
brister som antydde att hela fastigheten behövde inspekteras. —

Ni har också i vanlig ordning fått tillfälle att närvara vid inspektion som
gjordes av hela fastigheten.

Inspektionen har således följt den praxis som vi har haft sedan lång tid
tillbaka.

I övrigt yttrande nämnden bl. a. följande.

Det är brukligt, att hyresgästen själv först kontaktar fastighetsägaren.
Om han inte får rättelse ingriper hälsovårdsnämnden. Fastighetsägaren
känner då redan till förhållandena. Vissa inspektioner bör ske utan att
fastighetsägaren varslas i förväg för att hälsovårdsnämnden skall kunna
konstatera de faktiska förhållandena. Det gäller t. ex. klagomål på för låg
temperatur i lägenheter. Fastighetsägaren kan i sådana fall tillfälligt höja
temperaturen när inspektionen sker.

Hälsovårdsnämnden har skyldighet att ingripa så snart sanitära missförhållanden
kommer till hälsovårdsnämndens kännedom. Det är således inte
nödvändigt att särskild anmälan görs. Det är dock lägenhetsinnehavaren
som bestämmer vem som får tillträde till lägenheten. Inspektion av lägenheter
sker normalt inte utan att lägenhetsinnehavaren är närvarande. Det
bör dock påpekas, att enligt § 82 hälsovårdsstadgan äger hälsovårdsnämn -

444

den tillträde till bostad där inspektion skall ske och kan begära handräckning
av polismyndighet om tillträde vägras. Vid besiktning av hela fastigheter
underrättas som tidigare sagts, både fastighetsägare och lägenhetsinnehavare.
Så har också skett i det här fallet, som framgår av inspektionsrapporten
1980-01-09.

I genomsnitt kommer det 3-10 klagomål per dag om bostäder. Det
skulle bli mycket svårarbetat om fastighetsägaren skall beredas tillfälle att
delta vid varje klagomål. Betydligt färre inspektioner skulle kunna beaktas
och behandlas och en del inspektioner skulle bli ytterligare fördröjda.

I beslut den 17 mars 1982 (dnr 1292-1980) anförde JO Holstad följande
beträffande hälsovårdsnämnds skyldighet att i förväg underrätta om inspektion
enligt hälsovårdsstadgan.

Nämndens rätt till tillträde till bostäder m. m. för inspektion regleras i
82 § hälsovårdsstadgan (1958:663). Det föreskrivs där bl. a. att den som
har att utöva tillsyn över den allmänna hälsovården skall, för fullgörande
av tillsynen, äga tillträde till bostad, lokal och område och dessutom rätt
att där företa undersökning vartill hans tjänsteåliggande ger anledning.
Någon föreskrift som ålägger nämnden att i förväg underrätta fastighetsägare
eller nyttjanderättshavare om förekommande inspektioner finns inte.
Detta hindrar inte att det i vissa typfall får anses påkallat att nämnden i
regel lämnar sådana underrättelser. Jag tänker i första hand på fall där
inspektionen skall omfatta utrymmen som disponeras av någon som inte
själv begärt inspektionen. I sådana fall talar både effektivitets- och rättssäkerhetsskäl
för att den som berörs av inspektionsresultatet bereds tillfälle
att vara närvarande. Undantag bör emellertid i dessa fall kunna göras i
vissa situationer, t. ex. när det är mycket bråttom eller när man kan befara
att inspektionens syfte äventyras om underrättelse lämnas i förväg (jfr JO
1972 s. 462 ff).

När det gäller det fall som här är aktuellt - en hyresgäst i en bostadsfastighet
begär inspektion av sin egen lägenhet — är det mera tveksamt om
man kan upprätthålla en huvudregel om att fastighetsägarna skall underrättas
i förväg. En sådan ordning kan leda till en onödigt omständlig handläggning
utan några motsvarande vinster. Det sagda hindrar givetvis inte att
det även i dessa fall ofta kan vara i hög grad påkallat att underrättelse
lämnas. Och självfallet måste nämnden i de fall inspektion sker utan att
fastighetsägaren underrättats se till att fastighetsägaren i den mån det
behövs får del av inspektionsresultatet.

Mot bakgrund av det sagda har jag inte funnit skäl att kritisera den praxis
nämnden har uppgett att man tillämpar. Och inte heller i fråga om den
inspektion i december 1979 som klagomålen avser har jag funnit anledning
till anmärkning beträffande den formella handläggningen.

445

Bilaga I

Personalorganisationen

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Ulf Hagström
Byråchefen Carl Carlsson Norström
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Marja Regner
Byråchefen Johan Hirschfeldt
Byråchefen Anders Thunved
Byråchefen Dan Fernqvist
Byråchefen Sven Börjeson
Avdelningsdirektören Tore Samuelsson
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Bengt Carlsson (tji.)

Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Byrådirektören Birgitta Hallström

Som föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1981/82
tjänstgjort:

Kammarrättsfiskalen Olle Stenman, kammarrättsassessorn Olof Hedberg,
kammarrättsassessorn Christina Bergenstrand, t f kronofogden Birgitta
Stenberg (fr. o.m. 1 december 1981), kammarrättsfiskalen Thomas
Öberg (fr. o. m. 1 februari 1982), hovrättsfiskalen Håkan Rustand (t. o. m.
28 februari 1982), kammaråklagaren Birgit Thunved, hovrättsassessorn
Lars Hesser, byrådirektören i kriminalvårdsstyrelsen Ulla Björkman, hovrättsassessorn
Ulf Lindgren, hovrättsassessorn Sten Pålsson, hovrättsfiskalen
Severin Blomstrand (fr.o.m. 1 mars 1982), kammarrättsassessorn
Björne Sjökvist, kammarrättsassessorn Ulf Ljungström, kammarrättsassessorn
Johan Lengquist, kammarrättsassessorn Christer Sjödin (t. o. m.
31 oktober 1981), hovrättsassessorn Hans Tocklin (fr.o.m. 16 november
1981), kammarrättsassessorn Annika Sandström (t.o.m. 15 juni 1982),
försäkringsrättsassessorn Arne Edström, hovrättsassessorn Göran Ewerlöf,
kammarrättsassessorn Christer Garpenlid, byrådirektören i socialstyrelsen
Christer Sjöstedt och kammarrättsfiskalen Ingrid Uggla (fr. o. m. 13
januari 1982).

446

Bilaga 2

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77—1982/83

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967-1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts
separat. I ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register
till tidigare ämbetsberättelser.

Ackord, se Kommunicering.

Affischering, se Tryckfrihet.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till
aktiebolagsregistret, 76/77:289.

Allemansrätt, se Strandskydd.

Allmän advokatbyrå, vägrad konsultation, 80/81:134.

Allmän försäkring, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; — villkor för rätt till sjukpenning vid eventuellt
kommande sjukdomsfall, 81/82:261; - fråga om tid för utbetalning av
sjukpenning, 81/82:275; — tillämpningen av den s.k. officialprövningsprincipen
vid handläggningen av ett arbetsskadeärende, 82/83:212; — se
även Allmänna handlingar, Kommunicering, Motivering av beslut.

Allmän ordningsstadga, se Grustäkt.

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej: fråga om planskiss i
stadsplaneärende hos byggnadsnämnd — upprättad av en utomstående
arkitekt - kunde anses utarbetad inom myndigheten och därmed t. v.
endast ha karaktär av arbetsmaterial; tillika fråga om tillämplighet av 8 §
sekretesslagen, 77/78:255; — förteckning över kommunala trafikvakter,
vilken av Stockholms gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara
allmän handling, varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten,
77/78:259; — fråga om handling var att anse som upprättad, 77/78:271,
81/82:284; — promemoria vid försvarsstaben har med hänsyn till omständigheterna
ej ansetts som allmän handling, 78/79:224; - fråga om
memorialanteckningar och koncept till dom är allmänna handlingar, 77/
78:272; - till myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som inkommen
och därmed allmän handling, 79/80:366; - brev till kommunalråd,
80/81:361; - polisutredning ej allmän handling förrän förundersökningsprotokollet
färdigställts, 80/81:122; - hälsovårdskontors tjänsteutlåtanden
till hälsovårdsnämnd, 81/82:284; handling hos socialstyrelsen, 82/
83:232.

Fråga om utlämnande av allmän handling: förfarandet när
någon vill ta del av offentliga handlingar som förvaras i lokal dit allmänheten
ej har tillträde; besökande har fått ta del av handlingar ute på gatan

447

och fotograferats oaktat han önskat vara anonym. Framställning till
regeringen om klargörande bestämmelser, vilka bl. a. inskärper att den
som vill ta del av offentliga handlingar inte behöver uppge sitt namn, 77/
78:250, 253; — den som önskar ta del av offentlig handling får ej avkrävas
sitt namn eller tvingas underteckna en beställning, 78/79:212; -utlämnande av uppgifter ur värdepostbok, när dessa delvis ansetts sekretesskyddade,
79/80:384; — inkommen post bör diarieföras och vara
åtkomlig även om adressaten ej hinner ta befattning med posten, 77/
78:270; — om diarieföring av en rapport om luftförorening, 79/80:377; —
bevakning av post, som rörde tjänsten och var ställd till tjänsteman, som
var på semester, 78/79:222; — öppnande av post ställd till namngiven
tjänsteman, 82/83: 248; — ordningen för prövning av framställning om att
utfå allmän handling, 77/78:273; - rutinerna vid utlämnande av allmänna
handlingar, 79/80:355, 364, 367; — till myndighet inkommen
framställning, som återkallas, får inte återsändas eller förstöras, inte
heller strykas ur diariet, 79/80:361; - myndighet ej skyldig bedriva
arkivforskning för att kunna utlämna allmän handling, 78/79:214; —
socialförvaltnings skyldighet att lämna ut namn- och adressuppgifter ur
daghemskö, 80/81:357; - handläggning av begäran att få del av författningstext,
80/81:372; — begäran att få del av handlingar som sänts för
mikrofilmning, 81/82:282; — dröjsmål med utlämnande av allmän handling
från sjukhus, 81/82:296; — vägran att lämna ut uppgift om anställds
lön, 81/82:297; — fråga om kopior av allmänna handlingar tillhandahållits
med erforderlig skyndsamhet, 82/83:32; — möjligheterna för en på
kriminalvårdsanstalt intagen person att få ta del av allmänna handlingar,
82/83: 135; - överlämnande av journalhandlingar från sjukhus till företagsläkare,
82/83:224; - utlämnande av sjukjournal från försäkringskassa
till läkare, 82/83:247; — villkor vid utlämnande av allmän handling,
82/83:247; — utlämnande av uppgifter angående patients hälsotillstånd
från sjukhus till massmedia, 82/83:248.

Fråga om sekretess för allmän handling: omfattningen av socialregistersekretessen;
tillika fråga om dröjsmål med svar på framställning
att utfå handlingar, 78/79: 216; - sekretess för handlingar i ärende
om stöd för lokal landsbygdstrafik, 78/79:330; - fråga om skyldighet för
länsstyrelse att för vederbörande uppge namnet på den som anmält
honom för förment underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt, 77/78:265;
— länsstyrelses skyldighet att lämna uppgift ur personaviregister, 78/
79:220; — utlämnande av adressuppgift ur länsstyrelses personregister,
79/80:370; - felaktig sekretessbeläggning gentemot skattskyldig, 79/
80:452; — fråga om rätt för god man för alkoholmissbrukare att från
socialförvaltning få del av uppgifter om huvudmannen, 81/82:239; —
utlämnande av uppgifter från socialförvaltning till försäkringskassa i
arbetsskadeärende, 81/82:271; - försäkringskassas möjlighet att hemlighålla
läkarintyg för patient, 81/82:289; — utlämnande av adressuppgifter
rörande klienter från socialförvaltning till delgivningsman, 81/82:292; -myndighets skyldighet att lämna ut telefonnummer till tjänstemans bostad,
81/82:295; — taxeringsnämnds tillgång till uppgifter om socialhjälpsbelopp,
81/82:309; — den nya sekretesslagens inverkan på sjukhusens
kontakter med polis och anhöriga, 82/83:227; - sekretesskyddet
för yttrande i ärende hos JO, 82/83:230; - sekretess inom kriminalvården,
82/83:124; — registrering av deklarationer hos privat dataföretag,
82/83: 238, 337; — se även Tystnadsplikt.

448

Övriga frågor: yttrande över justitiedepartementets PM med förslag till
ny sekretesslag m. m. ”Handlingssekretess och tystnadsplikt”, 78/
79:501; - yttrande över justitiedepartementets PM Sekretesskydd och
informationsbehov - Vissa frågor om sekretesslagens tillämpning inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten m. m., 82/83:242.

Se även Kriminalvård, Meddelarfrihet, Videoteknik. Jfr Domstolshandlingar.

Allmänt häkte, se Anhållen, Häkte.

Almöbron, se Polismyndighet.

Amorteringsplan, i utsökningsmål, 82/83:343; - frångående av överenskommelse
om avbetalning av restförd skatt i utsökningsmål, 82/83:354.

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78:83; — skyndsamhetskravet
i 24 kap. 8 § RB, 79/80: lil; — disciplinansvar för åklagare i anledning av
beslut om anhållande av två otillräckligt identifierade personer, 79/
80:23; - anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80: 114; - se även
Förundersökning, Tvångsmedel.

Anhållen, anhållen har inte fått salva mot klåda, och ej heller filt och
toalettartiklar under vistelse i specialcell på allmänt häkte, 80/81:128; —
underlåtenhet att hämta anhållens medicin, 80/81:128.

Anhörig, se Underrättelser.

Anmaning, se Taxeringsnämnd (Anmaning).

Anmälningsskyldighet, se Barnavård.

Anonym anmälan, se Husrannsakan, Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Barnavård, Kriminalvård, Tryckfrihet.

Anstaltsplacering, se Kriminalvård.

Anstånd, se Indrivning, Uppbörd (Anstånd med inbetalning av skatt).

Anvisningar, se Taxeringsnämnd (Övrigt).

Arbetsgivaransvar, se Uppbörd (Arbetsgivaransvar m. m.).

Arbetskonflikt, fråga om ansvar för tjänsteman som deltar i vild strejk, 81/
82: 206.

Arbetslöshetskassa, dröjsmål i ersättningsärende och fråga om skyldighet
för kassa att registrera inkomna handlingar, 81/82:269.

Arbetsmarknaden, disciplinära åtgärder mot en distriktschef och en byrådirektör
vid en yrkesinspektion för bl. a. dröjsmål med expediering av
yrkesinspektionsnämndens beslut om åtalsanmälningar m. m., 82/
83:402.

449

Arbetsmarknadsstöd, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80: 304; — försäkringskassa har utbetalat kontant stöd
till socialförvaltning oaktat fullmakt därtill har återkallats, 81/82:266.

Arbetstvist, se JO, Kommunalbesvär.

Arkiv, se Disciplinmål, Videoteknik.

Arvsskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Auditör, framställning till regeringen om auditörers ansvarsförhållanden,
80/81: 178.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77:216; — fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77:222. Jfr Konsumentkreditlagen.

Avgift, se Expeditionskungörelsen.

Avhysning, av tredje man, 82/83: 355; - samarbetet mellan kronofogde och
sociala myndigheter vid avhysningar, 82/83: 364; - se även Delgivning,
Vräkning.

Avkunnande, se Dom.

Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, länsbostadsnämnd har utan sakprövning
avskrivit besvärsärende vid utebliven komplettering, 78/
79:492; — fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från
ärende rörande ansökan om visst tillstånd, 79/80:331; - stadsarkitekt
har utan sakprövning avfört ärende om tillstånd till byggnadsföretag då
sökanden inte yttrat sig över kommunicerad skrivelse; inte heller har
han underrättat sökanden härom, 79/80:466; — tingsrätts avvisning av
talan i ett hänskjutet mål om betalningsföreläggande, 82/83:25; - se
även Rättegångskostnad, Utmätning.

Avstängning, från kommunal tjänst, 80/81:451.

Avvisning, se Rättshjälp, Utlänning.

Bandspelare, vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning
inte få förekomma, 79/80: 359.

Bankinspektionen, se Tillsyn.

Barnbidrag, under tjänstgöring utomlands som FN-observatör, 80/81: 344;
— se även Bidragsförskott.

Bebyggelse, se Strandskydd.

Berusad, tillämpning av lagen om omhändertagande av berusade personer,
(LOB), 78/79:72, 82/83:90; — omhändertagande av berusad i annan
persons bostad, 79/80:132; — läkarundersökning och tillsyn av omhän 29

Riksdagen 1982/83. 2 sami Nr 1

450

dertagen enligt LOB, 80/81:127; - insulin åt diabetiker, 79/80:134, 81/
82:88; - registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av
betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; - för tidig frigivning av
omhändertagen, 82/83:74; - diabetiker som omhändertagits på grund av
berusning avled efter förvaring i polisarrest, 82/83:82. Se även Underrättelse.

Besiktning, se Bostadsbidrag, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning.

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar
från person som gripits för brott, 77/78:90; - utlämnande av beslagtagen
egendom, 77/78:128; - beslag vid frikännande dom, 78/79:28; — se även
Husrannsakan. Jfr Visitering.

Besvär, se Fullföljd av talan, Service.

Besök, se Kriminalvård.

Betalningsföreläggande, handläggning av bl. a. mål om betalningsföreläggande,
80/81:42, 80/81: 115, 81/82: 50; - delgivning av betalningsföreläggande,
80/81:53; — se även Expeditionskungörelsen, Utmätning.

Betalningssäkring, ifrågasatt tillämpning i utsökningsmål av lagen om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter, 82/83:343.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78: 163.

Bevisning, tillåtande av åberopad bevisning, 80/81:57.

Bevissäkring, se Taxeringskontroll.

Bidragsförskott, tillvägagångssätt vid återkrav; betydelsen av att beslut om
bidragsförskott delges den underhållsskyldige, 77/78:218; - motivering
vid avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott, 76/77: 146; -kvittning av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott mot
allmänt barnbidrag, 79/80: 308; — begynnelsetiden för bidragsförskott
skall beräknas med utgångspunkt från den månad då rätt till bidragsförskott
inträtt, 79/80:310; — försäkringskassas handläggning av ärende om
indrivning av obetalda underhållsbidrag för utgivna bidragsförskott, 81/
82:263; — fråga bl.a. om underrättelse till den underhållsskyldige och
om beslutsmotivering, 82/83:208; — verkan av ett mellan föräldrarna
ingånget avtal, 82/83:209; — verkan av domstols bedömningar i underhållsfrågan,
82/83:211.

Bisyssla, fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag
i enskilt företag, 79/80:145. Jfr Taxeringsnämnd (Övrigt).

Blankett, datering i blanketter, 81/82: 325.

Bordläggning, se Handläggning.

Boskillnad, tingsrätts åtgärder när bodelningshandling har ingivits, 81/
82:49.

451

Bostadsbidrag, uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning; komplettering
begärd, trots att det av återförvisningsbeslut framgick hur den
bidragsgrundande inkomsten bestämts, 79/80: 326; - myndighets befogenhet
att låta besiktiga bostad för att utreda om man och kvinna
sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden, 79/80:489.

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
77/78:414.

Brevgranskning, se Kriminalvård.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; — dröjsmål
med handläggning av brottmål, 77/78:55; - formerna för hörande av
rättsläkare i brottmålsrättegång, 82/83:20; — se även Översättning.

Byggnadsavgift, fråga om uttagande av byggnadsavgift enligt 5 § 1. lagen
om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., 79/80: 470.

Byggnadsförbud, införande av nybyggnadsförbud för att motverka att områden,
avsedda för fritidsbebyggelse, tas i anspråk för icke planerat
permanentboende; riktlinjer för dispensgivning, 79/80:473; - som förutsättning
för dispens från bl. a. nybyggnadsförbud i avvaktan på stadsplan
har uppställts att byggnadslovssökande undertecknar avtal med
villkor angående marköverlåtelse och betalning av framtida gatukostnader.
Frågor om de olika villkorens förenlighet med byggnadslagstiftningen
och dess syften, 82/83: 385; - se även Fullföljd av talan.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning, 77/
78: 325; - fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts en
form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden
om byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus, 77/78:371; —
kritik mot byggnadsnämnd för att byggnadsföretag meddelats byggnadslov,
som stred mot byggnadsplan utan att dispensprövning dessförinnan
ägt rum. Kritik jämväl mot beslutets utformning, 80/81:457; - byggnadsnämnds
handläggning av ärenden rörande tillstånd att anordna båtbryggor,
81/82: 376; - se även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut,
Byggnadsavgift.

Byggnadsplan, se Fullföljd av talan.

Camping, se Strandskydd.

Data, se Allmänna handlingar, Efterlysning, Införsel, REX-systemet,
Uppbörd (Indrivning av skatt).

Datering, se Blankett.

Delegation, iakttagandet av delegationsregler i barnavårdsärende, 78/
79:130, 81/82:167; - kritik mot kriminalvårdsnämnden för handläggningen
av ärende, vari beslutanderätten i fråga om frigivningspermission

452

delegerats till övervakningsnämnd. Fråga om innebörden av att delegation
återkallas, 82/83:130; — se även Kommunal kompetens, Taxeringsnämnd
(Beslutsförfarandet).

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78:137; — av förundersökningsmaterial,
78/79:63; — olämpligt bedrivna delgivningsförsök i skatteärende.
Fråga om innebörden av surrogatdelgivning, 78/79:312; - av
nybyggnadsförbud, 78/79:386, 79/80:473; - beslut om körkortsåterkallelse
skall delges körkortshavaren personligen även om denne har ombud,
78/79:449; — underrättelse om beslut innefattande föreläggande
enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.
bör ske genom delgivning, 80/81:469; — partsdelgivning i avhysningsmål,
81/82:343; — se även Betalningsföreläggande, Rättegångsbalken,
Svarsfrist.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78:93; —
barnstugepersonals deltagande i demonstrationer på arbetstid, 81/
82:207; — se även Ålidhem.

Deposition, se Polismyndighet.

Diabetiker, se Berusad.

Diarieföring, se Allmänna handlingar.

Disciplinansvar, se Anhållande, Dom, Domstolshandlingar, Läkare, Militär
övning. Tvångsmedel.

Disciplinbot, ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts värnpliktig, 78/79:100.

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78:151; —
myndighets sammansättning vid avgörande av disciplinärende, vari anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning utfärdats, 79/
80:454; — tillämpningen i disciplinmål av stadgandet om undanhållande,
80/81:178, 81/82:149; — undanröjande av beslut i disciplinmål, 80/
81:174; - handläggning av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - arkivering
av kontrollkort i disciplinmål, 81/82:152; — se även Kommunicering,
Värnpliktig. Jfr Avstängning, JO, Kriminalvård, Tillrättavisning.

Djur, avlivning av hund, 78/79:61; - hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt
vid avlivning av katter som vållar sanitära problem, 78/79:458; — frågan
om lagligheten och lämpligheten av att juridisk person förordnas som
tillsynsman enligt djurskyddslagen, 80/81:487.

Dokumentation, se Barnavård, Tjänstetillsättning, Upphandling.

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
77/78: 121; - avfattning av dom i förenklad form, 77/78: 122; —
dom har åsatts nytt datum för att fullföljdsinlaga skulle kunna upptas
som i rätt tid inkommen, 78/79:34; - tolkning av dom rörande handikappersättning,
78/79:452; — tolkning av dom rörande handikappersättning,
78/79:452; — disciplinansvar för domare som underlåtit att medde -

453

la dom i vårdnadsmål, 80/81: 17; — fråga om avkunnande av dom vid
särskilt utsatt sammanträde, 82/83:27; - se även Beslag, Förvaltningsprocess,
Ränta, Rättegångsbalken, Rättelse, Översättning.

Domsbevis, bristande noggrannhet vid utfärdande av domsbevis, 79/
80: 104, 81/82:18; — felaktigt domsbevis, 80/81:112; — underlåtenhet att
utfärda domsbevis, 82/83: 27.

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med
läkarintyg, 77/78:120; — framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77:26; — legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; - se även Dom, Förvaltningsprocess,
Vittne, Vittnesförhör.

Domstolshandlingar, disciplinansvar för domare som kastat bort vissa av
part ingivna handlingar i ett expropriationsmål, 79/80:18.

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78: 124;
— se även Service.

Dop, fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn, 79/
80:482.

Dröjsmål, se Allmänna handlingar. Bostadslån, Brottmål, Handläggning,
Införsel, Omsorgsvård, Rättegångsbalken, Tjänstetillsättning, Åtal.

Dödsbo, se Taxeringsprocess (Besvärsrätt m. m.).

Dödsfall, se Kriminalvård, Polismyndighet.

Ed, se Konkurs, Vittne, Vittnesförhör.

Efterlysning, undersökning om en person är efterlyst, när polisens dataterminal
är ur funktion, 79/80:139.

Entledigande, i fall där anställd, som beskyllts för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den
anställde tänka över sin situation och tala med företrädare för facket
innan uppsägningen accepteras, 77/78:313.

Ersättning, försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
till värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring, 78/79: 93; —
handikappersättning till blind med ledarhund, 78/79:452.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78:158; - handläggning
av mål rörande trafikskador, 81/82:155.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77: 225; - medtagande
av nyttjanderätt (jakträtt) i sakägarförteckning, 81/82:345; - se
även Kungörelse, Utsökningsmål.

454

Exekutionstitel, rutiner i REX-systemet för granskning av exekutionstitel,
82/83: 366; - se även Handräckning.

Expeditionskungörelsen, återbetalning av del av avgift som erlagts vid
ansökan om betalningsföreläggande sedan ansökan avvisats, 80/81:114.

Faderskap, se Barnavård.

Fastighetstaxering, se Taxeringsnämnd (Fastighetstaxering).

Firma, länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering, 78/
79:468.

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
76/77:296; — flyttningsanmälan såvitt gäller barn under frånskilda
föräldrars gemensamma vårdnad, 82/83: 338.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967:420) om flyttning av fordon, 77/
78:276.

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket, 77/78: 398; - felaktig mantalsskrivning;
- yttrande från den enskilde inhämtades inte, 81/82: 327; - felaktiga
grunder för att ifrågasätta beslut om ändrad kyrkobokföring, 81/
82:333; — kommuniceringsrutiner i folkbokföringsmål, 82/83:338; - se
även Flyttningsanmälan.

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975, 77/78:405.

Fordon, kontroll av, 78/79: 60, 79/80:127.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77:114; - förfarandet
vid, 78/79:61, 79/80:126; — mer än en konfrontation mellan
samma parter bör undvikas, 79/80:124.

Fotokopiering, tillåtligheten i att fotokopiera privata handlingar som påträffats
vid husrannsakan, 82/83:42.

Fribiljettsförmån, se Otillbörlig belöning.

Frigång, se Kriminalvård.

Frihetsberövad, Frihetsberövande, redovisning av frihetsberövande, 78/
79:61, 81/82:48; — se även Häktad, Kriminalvård, Visitering.

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78:153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning
i vissa fall, 77/78:410; - fullföljdshänvisning eller lagakraftbevis i
ärenden hos länsstyrelse om fastställelse av byggnadsplan och stadsplan
och om upphävande av strandskydd. Tolkning av fullföljdsförbudet i
150 § byggnadslagen, 78/79:383, 389; - utgångspunkt för beräkning av

455

besvärstid vid klagan över nybyggnadsförbud, 78/79: 386; - fråga om
hälsovårdsnämnd, som meddelat föreläggande rörande anskaffning av
sopkärl, får meddela förnyat föreläggande, denna gång vid vite, innan
besvär över det första prövats, 78/79:495; — besvär över beslut att ej ge
tillstånd till inköp enligt lagen om försäljning av teknisk sprit m. m., 79/
80; 331; - information om tid för fullföljd av talan mot dom, 81/82:45; —
socialförvaltnings åtgärder med inkomna handlingar som har innefattat
besvär, 81/82:169; - kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett
klaganden tillfälle att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende,
82/83:439; - se även Barnavård, Dom, Handläggning, Kommunalbesvär.

Fullmakt, se Arbetsmarknadsstöd, Redovisning.

Fängsel, användningen av, 79/80:94, 129; se Häktad.

Förhör, politisk åskådning behöver ej uppges vid förhör, 79/80:62; —
bristande hänsyn till minderårig, vars föräldrar tagits i förhör, 79/80: 529;
- person, som införts för utredning om rattonykterhetsbrott, ej samtidigt
hörd om andra brott, 80/81:124; - konceptanteckningar från förhör,
80/81: 126; - se även Anhållande, Polismyndighet. Jfr Vittne, Vittnesförhör.

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78:162.

Förmyndare, legal förmyndares befattning upphör i och med att barnet blir
myndigt; särskilt beslut härom ej erforderligt, 79/80:105; - uttalanden
med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20; — tingsrätt
bör inte utan närmare prövning till förmyndare eller god man förordna
person som redan innehar ett större antal sådana uppdrag, 82/83:31; —
se även Barnavård.

Förmån, se Polismyndighet (deposition av konst; rabatt i kiosk).

Förpassning, se Polismyndighet.

Förseningsavgift, se Sanktionsavgifter.

Försäkringsrätt, se Förvaltningsprocess, Socialförsäkring.

Förtroendenämnd, överlämnande av klagomål till, 81/82:258.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78:80; — skyldighet att inleda förundersökning,
79/80: 58; — kritik av förundersökning mot vårdare på kriminalvårdsanstalt
vilken anhållits och häktats som misstänkt för att ha fört in
narkotika på anstalten, 80/81:59; — omständigheter som talat till den
misstänktes förmån har ej tillräckligt beaktats, 80/81:79; — nedläggning
av förundersökning mot utländsk medborgare som ej finns kvar i riket,
80/81:117; — handläggning av förundersökning angående brott av polisman,
81/82:65; — tillvägagångssätt vid konfrontation, 82/83:105; —
hämtning till förhör, underrättelse om anledningen därtill m.m., 82/
83:54; — beslutande myndighet vid avbrytande av förundersökning, 82/
83: 104; — se även Allmänna handlingar, Bandspelare, Brottmål, Del -

456

givning, Fotokonfrontation, Förhör, Husrannsakan, Personlig integritet,
Polismyndighet, Taxeringskontroll, Tryckfrihet.

Förvaltningslagen, fråga om ansökan till tjänst kommit in i tid som avses i
7 §, 80/81:446; — vägledningsplikt enligt 8 § i massärenden hos intagningsnämnd
78/79:397; — i besvärsärende hos länsbostadsnämnd, 78/
79:492; - i tillståndsärende hos riksskatteverkets alkoholbyrå, 79/
80: 331; - tillämpningen av 17 § i ärende om återanställning hos hovrätt,
80/81:455; — självrättelse enligt 19 § av beslut i tjänstetillsättningsärende,
80/81:440; - fråga om förvaltningslagen är tillämplig i ärende
om avstängning från tjänst, vilket kan överklagas genom kommunalbesvär,
80/81:451; — se även Barnavård, Byggnadslov, Fullföljd av talan,
Jäv, Motivering av beslut, Myndighetsutövning mot enskild, Svarsfrist,
Taxeringsnämnd.

Förvaltningsprocess, muntlig förhandling i förvaltningsdomstol, 81/82: 298;
— handläggning i länsrätt av mål om verkställighet av umgängesrätt, 81/
82:241; — kommunikationsrutiner i kammarrätt, 81/82:317; - rättelse
av dom och redovisning av skiljaktig mening, 81/82:318; - dröjsmål hos
försäkringsrätt med handläggning av mål angående sjukpenning, 81/
82: 259; — se även Kommunalbesvär, Taxeringsprocess.

FörvandlingsstrafT, se Straffverkställighet.

Förvar, verkställighet av beslut om tagande i förvar, 79/80:167; - offentligt
biträde åt två förvarstagna utlänningar har vägrats använda telefon
på ett häkte, 82/83:149; - se även Sjukvård.

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom,
77/78:110.

Gatumusik, se Polismyndighet.

Gemensam vårdnad, se Flyttningsanmälan.

God man, avveckling av godmanskap, 79/80: 106; - interimistiskt förordnande
av god man för en person utan att denne fått tillfälle att yttra sig,
82/83:29; — handläggning av ärenden om förordnande av god man enligt
18 kap. 3 § föräldrabalken, 82/83:30; - se även Allmänna handlingar,
Förmyndare, Redovisning.

Gripande, på sjukhus av misstänkt, 78/79: 56; - se även Anhållande.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”, 76/
77:298.

Grustäkt, barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat tillämpningen av
vissa föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och av vissa anvisningar,
79/80:507.

Gåva, se Kommunal kompetens.

457

Gåvoskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83: 337.

Handelsbolag, se Indrivning, Uppbörd (Arbetsgivaransvar m.m.).

Handikappersättning, se Ersättning.

Handläggning, fråga om tjänsteman, som enligt ett statligt verks interna
föreskrifter skall ”delta i beslutet” i visst ärende, vilket avgörs av
verkschefen är skyldig att närvara personligen vid föredragningen inför
verkschefen, 79/80: 322; - felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende
angående förordnande av revisorer i ekonomisk förening, 77/78: 389; —
dröjsmål vid länsstyrelses handläggning av ärende om besvär över tidsbegränsat
byggnadslov, 78/79: 390; — i mål om omhändertagande för
utredning bör länsrättens sakprövning ske skyndsamt, 79/80:281; -handläggning av ärende om körkortsåterkallelse, 78/79:469; — fråga om
länsstyrelse i ärende om anläggande av skjutbana borde ha hört angränsande
kommun i annat län; tillika fråga om handläggningstid, 79/80:328;
— länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande bostadsbidrag
(dröjsmål, underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
78/79:492; - felaktig handläggning i riksskatteverkets alkoholbyrå
av visst tillståndsärende (underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
79/80:331; - statlig myndighet har remitterat utredningar
till kommun för yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen,
ej kommunfullmäktige. Fråga om riktigheten härav, 76/
77:265; - fråga om tjänstemans skyldighet att mottaga och utkvittera
skrivelser ställda till honom under myndighetens adress, 77/78:412; —
bevakning av bortovarande tjänstemans post, 78/79:222; - öppnande av
post ställd till namngiven tjänsteman, 82/83:248; - brister i skolstyrelses
posthämtnings- och sorteringsrutiner, 80/81:446; — myndighets skyldighet
att besvara brev, 80/81:455; — byggnadsnämnd är skyldig att behandla
begäran från fastighetsägare om ingripande mot byggnadsåtgärder
på grannfastighet, 80/81:468; — handläggning av ärende rörande
tillämpningen av lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m.m., 80/81:469; — kommunal fritidsnämnd har anordnat filmförevisning
för minderåriga i strid mot bestämmelserna i ”biografförordningen”
(1959:348). Kritik häremot, 80/81:496; — socialhjälpsärende
har bordlagts utan att tid för slutlig prövning angetts, vilket medfört att
slutligt beslut i ärendet inte har meddelats, 81/82:231; - skolkontors
handläggning av begäran från försäkringskassa om s. k. förstadagsintyg,
82/83: 382; — se även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Barnavård,
Bidragsförskott, Bostadsbidrag, Byggnadslov, Disciplinmål, Domstolsärende,
Ersättning, Ersättningsmål, Flyttningsanmälan, God man, Offentligt
biträde, Service, Svarsfrist, Taxeringsnämnd, Tjänstetillsättning,
Upphandling, Vapenvägrare, Värnpliktig.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL för
flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276; - förutsättningar för
handräckning enligt 191 § UL för återtagande av presenningar hos tredje
man; fråga bl. a. om ny exekutionstitel, riktad mot tredje man, erfordrats,
och om inte förrättningen i vart fall bort inställas och underrättelse
tillställas tredje man, 79/80:388; - handräckning utan täckning i
exekutionsurkund, 82/83:377; - enligt 94 § BvL, 81/82: 172; - handräckning
på kriminalvårdsanstalt, 82/83:373; - se även Konsumentkreditlagen.

458

Hastighetskontroll, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hemförlovning, beslut om hemförlovning med retroaktiv verkan, 80/
81:174.

Hemvärnet, utnyttjande av hemvärnspersonal för bevakning av militära
förråd m. m., 81/82:125.

Hittegods, se Polismyndighet.

Hot mot krigsman, se Missfirmelse mot krigsman.

Hund, se Polismyndighet.

Hundskatt, hundskattekontroll, 82/83:339.

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person, 76/77:112; — i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat
stöldgods i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat, 77/78: 129; -felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel för beslagtagande
av pass, 79/80:48; — polismans köp av föremål som påträffats under
husrannsakan, 81/82:99; — hos konkursförvaltare, 82/83:39; — beslag
eller ”fortsatt husrannsakan”, 82/83:42; — se även Provokation, Taxeringskontroll,
Tvångsmedel.

Häktad, åklagares rätt att vägra häktad motta besök vid kollusionsfara, 78/
79:40; — tillhandahållande av skrivmaterial åt häktad, 78/79:69; - stöd
och hjälp åt frihetsberövad, 79/80:137; - förvaring av häktad som undergått
rättspsykiatrisk undersökning, 78/79:117; — vägran att bistå
häktad med införskaffande av röstkort, 80/81:261; - prövning om besök
hos häktad skall vara bevakat, 81/82:117; — häktad i ett mål har felaktigt
frigivits efter dom i annat mål, 81/82: 18; — spännbältesläggning, behörighet
att fatta beslut om sådan åtgärd, 82/83:147.

Häkte, förhållandena på allmänna häktet i Stockholm, 79/80:170; — se
även Barnavård, Förvar, Häktad, Kriminalvård, Straffverkställighet.

Häktning, se Förundersökning, Tvångsmedel.

Häktningstid, avräkning av, 76/77:40, 77/78:60.

Hälsovård, förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten, 78/79:465; - hälsovårdsnämnds skyldighet
att i förväg underrätta fastighetsägare om inspektion av uthyrd
lägenhet, 82/83:442; — se även Djur, Fullföljd av talan, Tystnadsplikt.

Hämtning, felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel, 79/80:48;
— värnpliktig har efterspanats för hämtning till värnpliktstjänstgöring
trots anmält laga förfall, 80/81:168; - se även Förundersökning, Polismyndighet.

459

Identitetskontroll, se Polismyndighet.

Illojal maktanvändning, kommunal taxeringsrevisors åtgärder vid taxeringskontroll,
82/83:250. Se även Byggnadsförbud, Tjänstetillsättning.

Immunitet, se Riksåklagaren.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat
den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen, 76/
77:220; - upprepade indrivningsåtgärder trots att anstånd med inbetalning
av skatt tidigare beviljats, 81/82:348; - indrivning av skatter m. m.
trots att uppskov lämnats enligt amorteringsplan, 82/83:343; - indrivning
av skatt hos delägare i handelsbolag, 82/83:366; — se även Uppbörd
(Indrivning av skatt).

Information, se Pension, Fullföljd av talan, Service, Tryckfrihet.

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen,
76/77:211; — dröjsmål vid införsel (löneutbetalning via dator), 78/
79:233, 82/83:375; redovisning av underhållsbidrag som innehållits genom
införsel har fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner,
79/80: 399; - fråga om förrättningsman i ett införselmål får fråga
gäldenärs grannar om dennes personliga förhållanden, 80/81:381.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall, 77/
78:415; — se även Taxeringsprocess, Utmätning.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande
åtgärder (medverka vid medaljutgivning), 76/77:292.

Inskrivningsmyndighet, inskrivningsärende har formlöst återsänts till ingi
varén, 81/82:52; - anmälan till inskrivningsmyndighet enligt 19 kap.
20 § jordabalken, 82/83:29.

Insulin, se Berusad.

Integritet, se Personlig integritet.

Invandrare, se Val.

Jakt, försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Naturvårdverkets
tillämpning av reglerna om registrering av älgjaktsområde, 78/79:497.

JO, tillsynskompetens 76/77:205, 76/77:263 (taxering), 77/78:242, 78/
79: 193, 79/80:315, 80/81:353, 81/82:280, 82/83:221; - omfattningen av
JO:s prövning av riktigheten i sak av beslut i disciplinärende, 78/79:370;
- utrymmet för JO:s ingripande i arbetstvist inom den offentliga sektorn,
78/79:377; - JO:s prövning av kommuns ansvar för tillämpningen
av vårdlagstiftningen, 79/80:268; - begäran om disciplinåtgärd mot
kommunal befattningshavare när kommunen redan upptagit och sedermera
avgjort eget ärende om disciplinåtgärd, 79/80:456; - vissa klagomål
har överlämnats till förtroendenämnderna i landstingen, 81/82:258.

460

Jämkning, se Uppbörd (Jämkning, skatteavdrag m.m.).

Jäv, i tjänstetillsättningsärenden, 79/80: 320; — sakkunnig i ärende hos
medicinalväsendets ansvarsnämnd, 81/82:254; — jäv vid taxeringsrevision,
82/83:250; — fråga om jäv enligt förvaltningslagen i kriminalvårdsärende,
82/83:119; — se även Barnavård, Polismyndighet, Rättegångsbalken.
Jfr Taxeringsnämnd (Övrigt).

Kallelse, se Rättegångsbalken.

Kamratförtryck, ifrågasatt kamratförtryck m. m. inom sjövärnskåren, 80/
81:205.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga
föreskrivna kollekter, 77/78: 347.

Kollektiv utskrivning, se Psykiatrisk vård.

Kommunalbesvär, lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha förts
genom kommunalbesvär, 79/80:458; - anmodan att ange de omständigheter
på vilka kommunalbesvär grundas; åtgärdens förenlighet med
kommunalbesvärsprocessens särdrag betr. principerna för processledning,
81/82: 393; — se även Förvaltningslagen.

Kommunal kompetens, fråga om befogenhet för kommun att i ärende om
statsbidrag till lokal landsbygdstrafik låta kommunalt bussbolag från
konkurrerande enskilda trafikföretag ta emot sådana uppgifter om deras
affärsförhållanden som skulle ha varit hemliga om handlingarna förvarats
hos en myndighet, 78/79:330; — skolstyrelses befogenhet att till
avgående studierektor såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor utgörande
inventarier i skolbyggnader, 78/79:336.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning.

Kommunal taxeringsrevisor, se Taxeringskontroll.

Kommunicering, underlåten kommunicering i disciplinärende, 78/79:370;

- i ärende om avstängning från kommunal tjänst, 80/81:451; - i arbetsskadeärende,
81/82:271; — i ackordsärende hos länsstyrelse, 81/82:323;

— med tredje man i avhysningsärende, 82/83:355; — se även Barnavård,
Folkbokföring, Pensionsgrundande inkomst, Renskötsel, Svarsfrist,
Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet), Taxeringsprocess, Upphandling,
Utsökningsmål.

Konceptanteckningar, se Förhör.

Konfrontation, se Fotokonfrontation, Förundersökning, Polismyndighet.

Konkurs, anteckningar om tillägg och ändringar vid genomgång av konkursbouppteckning,
anteckningarna bör läsas upp för gäldenären före
edsavläggelsen, 79/80:107.

461

Konst, se Polismyndighet.

Konsultation, se Allmän advokatbyrå.

Konsumentkreditlagen, återtagande av gods som påstås ha sålts till oskäligt
högt pris, 81/82:359; — materiella invändningar mot handräckning. 82/
83:375.

Koppleri, se Förundersökning.

Kreditköp, se Konsumentkreditlagen.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77:125, 82/
83:143; — dödsfall på kriminalvårdsanstalt, 82/83:122; — klagomål från
fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78: 165; — beviljande av särskild korttidspermission för intagen, 77/
78:172; — förutsättningar för beviljande av korttidspermission, 82/
83:110; — avvikande under bevakad permission från anstalt, 77/78:182;

- permission i samband med strejk bland intagna på kriminalvårdsanstalter,
78/79:108; — förutsättningar för permission, 78/79:111, 80/
81:233; — uttalande om viss kvalifikationstid för permission, 78/79:122;

- transportpermission, 79/80: 209; - permission och anstaltsplacering,
80/81:225; — intagens rätt till telefonsamtal med advokat, 76/77:129, 77/
78: 194; — med kriminalvårdsstyrelsen m. fl., 81/82: 112; - kostnad för
telefonsamtal till JO, 78/79:126; — intagens rätt till samtal med styresman
eller annan tjänsteman, 77/78:192; - anonymitetsskydd för intagen,
77/78:194, 79/80:211; — avbrytande av besök hos intagen, 78/
79:125; — avvisande av besökande, 77/78:193, 82/83:141; - brevgranskning
vid kriminalvårdsanstalt, 76/77: 131, 77/78:191, 78/79:120,
80/81:255, 81/82:111, 82/83:140; — tillämpningen av bestämmelserna
om disciplinär bestraffning av intagen, 76/77:134; - fråga om disciplinär
bestraffning av intagen för försenad återkomst efter permission, 78/
79:121; — fråga om polisanmälan från kriminalvårdsanstalt rörande där
förövat brott, 77/78: 195; — intagna har disciplinärt bestraffats för gärning
som polisanmälts, 81/82:105; — i beslut om disciplinär bestraffning
har tagits in även beslut om att den intagne inte skulle få delta i fritidsverksamhet
utom anstalten, 82/83:142; — besvärshänvisning i disciplinärende
på kriminalvårdsanstalt, 76/77: 138; — ”missnöjesförklaring”,
77/78: 191; - behandlingen av intagen i anledning av dennes klädsel, 78/
79:115; — enrumsplacering enligt 20 § kriminalvårdslagen, 79/80:200; -utredning i ärende om enrumsplacering, 81/82:110; — placering av intagen
i avskildhet (23 § kriminalvårdslagen), 80/81:251; - spännbältesläggning,
79/80:205; - enrumsplacering enligt 50 § kriminalvårdslagen,
78/79:124, 79/80:205, 80/81:253; — placering i s.k. hårdisoleringscell
utan normal utrustning, 80/81:255; - åtgärder för att förhindra våldshandlingar
mellan intagna, 82/83: 145; — kollektivbestraffning, 81/
82:109; - klädsel under transport, 81/82:114; - bristfällig utredning i
disciplinärende, 81/82:115; - placering av intagen på häkte i avvaktan
på beslut om ny anstaltsplacering, 81/82: 115; — fråga om intagen som
överförts till sjukhus får vistas i hemmet nattetid, 78/79:122; - kritik
mot beviljande av frigång, 79/80:198; — kriminalvårdstjänstemans skyldighet
att uppge sitt namn, 79/80:211; — kränkande yttrande om intagen
82/83: 146; — läkare ej tillfrågad om antialkoholbehandling av intagen

462

före permission, 80/81:257; - sjukvårdare har ordinerat penicillin åt
intagen, 80/81:257; - dröjsmål med att besvara framställningar från
intagen, 80/81:258; — dröjsmål med att vidarebefordra intagens passansökan,
80/81:260; — otillräckligt ingripande mot villkorligt frigiven.
Kritik mot skyddskonsulent och övervakningsnämnd, 80/81:242; - deltagande
i fritidsverksamhet utom anstalt vid sjukskrivning, 80/81:250; -se även Allmänna handlingar, Anhållen, Delegation, Förundersökning,
Handräckning, Häktad, Jäv, Straffverkställighet, Studiemedel, Utmätning,
Visitering, Översättning.

Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, gränsdragningen mellan kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, 79/80:194; - kroppsvisitation i samband med
polismäns kontroll av bilförare, 82/83:57; - se även Varusmugglingslagen,
Visitering.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78:347; — se även Kriminalvård,
Läkare.

Kungörelse, kostnad för kungörelse å bortovarande eller okänd arvinge,
78/79: 54; — omfattningen av annonsering enligt kungörandelagen vid
exekutiv försäljning av fast egendom, 82/83: 375.

Kvarstad, se Beslag, Utmätning.

Kvittning, se Bidragsförskott.

Kyrka, möjlighet att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna, 78/79:462.

Kyrkobokföring, se Folkbokföring.

Körkort, föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande
s. k. villkorat körkort, 77/78:392; - trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en
vecka före omprövningen, 76/77:286; - omfattningen av social centralnämnds
uppgiftsskyldighet i samband med personutredning i körkortsärenden,
79/80:259; — socialnämnds skyldighet att avge yttrande i körkortsärende,
82/83:193; - se även Delgivning, Handläggning, Polismyndighet.

Laga förfall, se Hämtning, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna självdeklaration).

Laga kraft, se Fullföljd av talan.

Lagfart, kontroll av lagfartsförhållanden inför utmätning av fastighet, 82/
83:377.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77:108, 78/79:38, 80/
81:42, 80/81:115, 81/82:51.

463

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Litispendens, se Fullföljd av talan.

Läkare, disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss, 78/
79:180; - för åsidosättande av föreskrifter för klinisk prövning av oregistrerade
läkemedel, 78/79:182; — förtroendeläkare vid försäkringskassa
har utformat begäran till andra läkare om upplysningar om en
försäkrad på olämpligt sätt, 81/82:271.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Läkarundersökning, se Berusad.

Läkarvård, fråga om värnpliktig vägrats läkarvård, 79/80:158.

Läkemedel, se Läkare.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Mantalsskrivning, se Folkbokföring.

Medbestämmandelagen, redogörelse för JO:s iakttagelser från lagens första
giltighetstid, 78/79: 377; — se även Upphandling.

Meddelarfrihet, beslut från hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, 82/
83:237.

Medicin, se Anhållen, Kriminalvård.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren 76/
77:280; - se även Taxeringskontroll.

Militära rättsvårdskungörelsen, förteckning enligt 55 §, 79/80: 169, se även
Disciplinmål.

Militär övning, disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid
anordnande av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning pågick,
79/80:143; - militär medverkan i civil verksamhet, 82/83:156; - se
även Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, Värnpliktig.

Miljöskydd, länsstyrelses skyldighet att samråda med kommun enligt 26 §
miljöskyddslagen rörande anläggande av skjutbana, 79/80:328; — länsstyrelses
tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden
för miljöskydd, 79/80:497.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant, 76/77:117, och mot fänrik, 82/
83:151, för missbruk av förmanskap.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78:138; - åtal mot kapten för
hot mot krigsman och missfirmelse mot krigsman, 81/82:118.

464

Misshandel, se Polismyndighet

Morjärvsfallet, 77/78:62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146; — underlåten motivering av hälsovårdsnämnd
i avslagsbeslut i dispensärende, 77/78:409; - bristfällig motivering
av beslut i arbetsskadeärende, 81/82:276; — beslut om avslag på
ansökan om statligt utgivningsstöd, 82/83: 378; - underlåten motivering
i avslagsbeslut angående befrielse från skolgång, 82/83:379; — se även
Ersättningsmål, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet), Vapenfri tjänst,
Värnpliktig.

Mullvaden, se Polismyndighet.

Muntlig förhandling, se Förvaltningsprocess.

Mutbrott, åtal mot hemsamariter, 82/83:162.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om upphandling innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 79/80: 334; -upplåtelser och dispositioner inom statens egendomsförvaltande verksamhet,
79/80: 514; — avgränsningen av begreppet, se åtal mot kommunal
taxeringsrevisor, 82/83:250.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78:123; —
underrättelse till målsägande om enskilt anspråk, 79/80:108; - se även
Ränta.

Namn, handläggning av ärende om barns namnbyte, 80/81:116.

Naturvårdslagen, se Strandskydd.

Nullitet, hos tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433.

Nyttjanderätt, se Exekutiv auktion.

Nåd, betydelse av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet,
77/78:106.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid ovillkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77:19; - se även Dom, Kriminalvård.

Offentlig försvarare, entledigande av, 80/81:57.

Offentligt biträde, för barn i mål om samhällsvård, 78/79:175; — handläggning
av ansökan hos socialförvaltning och länsrätt, 82/83:188.

Olämpligt uppträdande, av socialsekreterare vid handläggning av socialhjälpsärende,
81/82:234.

Ombud, se Delgivning.

465

Omprövning, se Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Omsorgsvård, dröjsmål med utskrivning av elev från särskola, 79/80:302;
— kravet på samtycke vid inskrivning enligt 34 § omsorgslagen, 80/
81:319; - användningen av tvångsmedel inom omsorgsvården, 80/
81:323; - försöksinskrivning i särskola, 80/81:329.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan, Utmätning.

Opartiskhet, vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så
att anledning till misstro inte uppkommer om hans integritet och opartiskhet,
78/79:472.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman. 77/78:138; - disciplinär
åtgärd mot kapten för oskickligt beteende, 80/81:136; — disciplinär åtgärd
mot kompanichef för oskickligt beteende och tjänstefel, 80/81:138.

Otillbörlig belöning, systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor
med bl. a. SAS, 78/79:344, 79/80:57; — fråga om lämpligheten av att
tjänsteman i statligt verk låtit bjuda sig på förtäring av företag som
verket anlitat, 78/79:353.

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Partsdelgivning, se Delgivning, Rättegångsbalken.

Partsinsyn, se Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete, 77/
78:396; — se även Husrannsakan.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, information om hur statlig pension beräknats, 79/80:464.

Pensionsgrundande inkomst, fullgörande av kommuniceringsskyldighet,
79/80:435.

Permission, se Barnavård, Kriminalvård, Ungdomsvårdsskola.

Personalärenden, se Skadestånd.

Personförväxling, se Utmätning, Utsökningsmål.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
"Telefonavlyssning”, 76/77:321; - integritetskränkande undervisningsformer
i psykologiundervisningen vid socialhögskola, 78/
79:474: - besiktning i bostadsbidragsärenden för kontroll av enskildas
sammanlevandeförhållanden, 79/80:489; — se även Införsel, Nykterhetsvård,
Opartiskhet, Videoteknik, Åsiktsfrihet.

Polisanmälan, se Barnavård, Kriminalvård.

30 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 1

466

Polisinstruktionen, se Berusad.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter, 76/
77:104; - frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått
sitta på golvet, 76/77:116, 79/80:98; — klagomål mot polis angående
förfarande vid dödsfall, 76/77:110; — dödsfall i polisarrest, 77/78:134; -utredning om skador som omhändertagen åsamkats i polisarrest, 81/
82:77; - hastighetskontroller med radar, 77/78:97; — förfarandet vid
hastighetskontroll, 80/81:130; - landning med polishelikopter på parkeringsplats
i bebyggt område, 77/78:106; — handhavande av ärende angående
förpassning för verkställighet av fängelsestraff, 77/78:106; —
handläggning av hittegodsärenden, 77/78:115, 132; — ingripande mot
bussförare efter anonym anmälan om misstänkt onykterhet, 77/78:131;
- polisrazzia har företagits i fel lokal, 77/78:131; — utlåning av s.k.
spaningsfoto på misstänkt, 77/78:127; - utredning i anledning av ansökan
om anställning som vaktman, 77/78:137; — anteckningar om medicin
till den som är omhändertagen av polisen, 77/78:137; — mindre tillfredsställande
identitetskontroll hos polismyndighet, 76/77:113; - medtagande
av person till polisstation för identitetskontroll 80/81:121; - anhållande
efter bristfällig identifiering, 79/80:114, - polismans skyldighet
att uppge sitt namn, 78/79:69; - kritik mot att polisman inte legitimerat
sig, 79/80:98; - jourhavande befäl skyldig att uppge namn på polismän
som vidtagit ingripande, 77/78:135; - polismän i tjänst skall kunna
styrka sin identitet, 77/78:136; - utredning av polisanmälan från omhändertagen
om att polisen bestulit honom på pengar, 78/79:66; - försäljning
av förverkade vapen till polisman, 78/79:74; — efterlysning av
mentalsjukhuspatient, 78/79:76; — obehörig inblandning i ärende som
handläggs av annan polisman, 78/79: 77; — åtgärder för fastställande av
underårigs ålder, 79/80:94; — förhör med polismän och anordnande av
konfrontation efter anmälan om övergrepp mot enskild, 79/80:121; —
kontroll av körkort och fordon, 79/80:127; - tjänstefri polismans möjlighet
att frivilligt ingripa utanför det egna distriktet, 79/80:131; — bristfällig
bevakning av utredning som remitterats till annan polismyndighet, 79/
80:118; — fallet Mullvaden (insättande av polisrytteri, biträde med
vräkning m.m.), 80/81:68; - felaktig hämtning av yngling till förhör.
Ynglingen borde ha erbjudits skjuts hem, 80/81:88; - privat deposition
av konst i polishus, 80/81:97; - uppställning av löslöpande hund, 80/
81:104; — jäv för polisman, 80/81:118; — onödiga motsättningar mellan
förälder, som förlorat en dotter i en trafikolycka, och polisen som utrett
olyckan, 80/81:122; — synpunkter på polisingripande mot två minderåriga
flickor, 80/81:131; - polisman har erhållit rabatt i kiosk, 80/81:133; —
åtal mot polisman för misshandel, 81/82:53, 55; — ifrågasatt dröjsmål
med avspärrningar i samband med att Almöbron raserades, 81/82:68; —
underlåtenhet att ingripa mot störande gatumusik, 81/82:91; - polisens
biträde med transport, 81/82:95; — polisens åtgärder vid handräckning
enligt BvL, 81/82:172; - vakthavande befäl har lämnat polisstationen
under tid då han varit i tjänst, 82/83:79; - kroppsvisitation m.m. i
samband med kontroll av bilförare, 82/83: 57; — polismans åtgärd för att
stoppa motorcyklist och vakthavande befäls ansvar för ledningen av
förföljande och efterföljande, 82/83:64; — oriktigt omhändertagande av
bil, 82/83:71; — utfärdande av riktlinjer för beviljande av tillstånd till
torgmöten, 82/83:95; — förflyttning av polismän till annan tjänstgöringsort
av disciplinära skäl, 82/83:100; — rättelse av felaktiga parkeringsan -

467

märkningar, 82/83:107; - polismäns användande av skjutvapen vid gripande,
82/83:107; — se även Anhållen, Barnavård, Berusad, Beslag,
Delgivning, Demonstrationer, Djur, Efterlysning, Fordon, Fotokonfrontation,
Fotokopiering, Frihetsberövad, Frihetsberövande, Förhör, Förundersökning,
Förvisning, Gripande, Husrannsakan, Häktad, Rättsmedicinsk
undersökning, Tillfälligt omhändertagande, Underrättelse, Utlänning,
Valuta, Vapentillstånd, Visitering, Översättning.

Polisregister, se Tillfälligt omhändertagande.

Politisk information, se Skolan.

Politisk åskådning, se Förhör, Tjänstetillsättning, Åsiktsfrihet.

Prejudikat, 80/81:496.

Prioritering, se Utsökningsmål.

Processledning, se Kommunalbesvär.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation, 77/78:101;

- fråga om provokation till brott, 77/78:126.

Prästämbete, se Dop, Kyrka.

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet, 76/
77:156; — kollektiv utskrivning av patienter, 79/80:298; — försöksutskrivning
av avviken patient, 82/83:198; - rätt för läkare att översända
fotokopia av patients brev till polismyndighet, 80/81:337; - granskning
av brev till patient på sjukhus för psykiatrisk vård, 80/81: 332; - intagning
på sjukhus med stöd av LSPV. Principer för journalföring, 80/
81: 334; - intagning på sjukhus trots att vårdintyg var ogiltigt, 82/83:196;

— kroppsvisitering av kvinnlig patient på sjukhus för psykiatrisk vård,
80/81:343; - utskrivningsnämndernas verksamhet, 80/81:340, 81/
82: 256; — se även Sjukvård, Videoteknik.

Rabatt, se Polismyndighet.

Rabatterad biljett, se Otillbörlig belöning.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78:413.

Redovisning, fråga om kommun, som haft fullmakt att sköta en alkoholmissbrukares
ekonomi haft att lämna redovisning till en god man även
för tiden före dennes förordnande, 81/82:239.

Registrering av handling, se Arbetslöshetskassa.

Remiss, se Utsökningsmål.

468

Renskötsel, lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby,
78/79:483; - omfattningen av myndighets skyldighet att
höra samerna vid nyttjanderättsupplåtelser m.m. inom renskötselns
åretruntmarker, 79/80:514.

Reseförbud, 76/77:108.

Rese- och traktamentsersättning, behandling hos statens vattenfallsverk av
reseräkningar, 76/77:277.

Reservationsbesvär, kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett klaganden
tillfälle att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende,
82/83:439.

Reservationsrätt, fråga om personlig närvaro vid beslutstillfället är en
förutsättning för utövande av statstjänstemans rätt att reservera sig mot
verkslednings beslut, 79/80:322.

REX-systemet, ett fel vid inregistrering i REX har inte rättats trots flera
påpekanden från gäldenären, 81/82:348. Se även Exekutionstitel, Indrivning,
Uppbörd.

Riksåklagaren, fråga om immunitet för främmande ubåt, som trängt in på
svenskt territorium, och för dess besättning, 82/83: 34.

Rymning, se Kriminalvård.

Ränta, angivande av ränta i brottmålsdom, 79/80:104; - ränteyrkande när
åklagare framställer enskilt anspråk för målsägande, 79/80:110.

Rättegångsbalken, fråga om jäv och handläggning av sådan fråga, 80/
81:108; - part har på posten löst ut kallelse till förhandling. Mottagningsbeviset
kom dock i retur till rätten utan att vara underskrivet.
Förhandlingen inställdes, 80/81:109; - tilltalad för sent delgiven tilläggsstämning,
80/81:111; - förfarandet vid partsdelgivning, 81/82:51;
kontroll av ställföreträdares behörighet, 81/82:50; - dröjsmål med utfärdande
av stämning, 82/83:24; - tingsrätt har meddelat dom utan att ha
utfärdat stämning, 82/83:25; - se även Bevisning, Brottmål, Fullföljd av
talan, Offentlig försvarare, Rättelse, Service, Tvistemål.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77:105.

Rättelse, av beslut i tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; — av dom i
tvistemål, 81/82:46, 82/83:26; — av dom i brottmål, 81/82:46; - se även
REX-systemet. Jfr Service, Självrättelse, Uppbörd (Indrivning av
skatt).

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78:126;
- anmälan om behov av rättshjälp i ärende om avvisning, 81/82:103.

Rättshjälpsnämnd, se Rättshjälp.

469

Rättsläkare, se Brottmål.

Rättsmedicinsk undersökning, underrättelse till anhöriga, 79/80:140.

Rättspsykiatriska undersökningar, se Häktad.

Röstkort, se Kriminalvård.

Sakkunniga, se Brottmål, Tjänstetillsättning.

Sakägarförteckning, se Exekutiv auktion.

Sanktionsavgifter, yttrande över skattetilläggsutredningens betänkande
(SOU 1977:6), 77/78:436; — delgivning av anmaning såsom förutsättning
för påförande av dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna
arbetsgivaruppgift, 76/77:249; - tillämpningen av reglerna beträffande
sanktionsavgifter. Oriktiga skattetillägg i ett flertal fall, 79/80:436; -utredningsansvaret i ärende om skattetillägg, 81/82:315; — kryssmarkering
av rutan för skattetillägg/förseningsavgift, 82/83:298.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Tystnadsplikt.

Service, myndigheternas upplysningsservice; får mottagningstiden inskränkas?,
81/82:396; - fråga om skyldighet att lämna part upplysning
om skälen i ett av tingsrätt tidigare avkunnat men ännu inte utskrivet och
undertecknat beslut, 82/83:28; — myndigheterna och deras informations-
och serviceverksamhet, 82/83:217; - beriktigande av felaktig
information om besvärstid, 82/83:338; — allmänna verkstadgans krav på
öppethållande vid statliga myndigheter, 82/83:434; - jfr Taxeringsnämnd
(Fastighetstaxering).

Sjukhusområde, rätt för sjukhusledning att avvisa journalister från sjukhusområde,
82/83:203.

Sjukpenning, se Allmän försäkring.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
80/81:138.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort, 76/
77:165; — utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet
av utvisning, 76/77:183; — socialstyrelsens befogenhet att ingripa
mot läkares användning av akupunktur, 76/77:193; — nedlagt åtal mot
läkare för vållande till annans död, 77/78:233; - befogenheten för läkare
på socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ företa
undersökning av vårdtagare på ålderdomshem m. m., 77/78:235; - omhänderhavandet
av utskriven patients tillhörigheter, 77/78:240; — fråga
om sjukhus har rätt att omhänderta patients tillhörigheter vid permission
eller frigång, 78/79:189; — barnavårdsnämnds bestämmanderätt om permission
m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278; - förhållanden
på en långvårdsklinik — fråga bl. a. om sjukvårdsstyrelses ansvar för
läkarsituationen, 81/82:250; - underlåtenhet att underrätta anhörig när
patient avlidit på sjukhus, 81/82:253; - sjukhus’ ansvar för persedel som

470

överlämnats i sjukhusets förvar, 81/82:255; - innehållande av patients
medel för betalning av vårdavgift, 82/83:198; - socialstyrelsens tillämpning
av abortlagen, 82/83:204; — se även Psykiatrisk vård.

Sjukvårdare, se Kriminalvård.

Självrättelse, se Förvaltningslagen, Förvaltningsprocess, Utmätning. Jfr
Rättelse.

Skadestånd, yttrande över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden m. m.”, 78/79:517.

Skatt, se Arvsskatt, Gåvoskatt, Hundskatt, Mervärdeskatt, Taxeringskontroll,
Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess, Uppbörd, Vägtrafikskatt.

Skattebrott, se Taxeringskontroll.

Skatteprocess, se Förvaltningsprocess, Taxeringsprocess.

Skattetillägg, se Sanktionsavgifter.

Skiljaktig mening, se Förvaltningsprocess, Reservationsrätt.

Skjutning, se Militär övning, Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att
utfärda slutligt avverkningsförbud, 76/77:284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78:327; —
vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning
med ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78: 332; — felaktigt förfarande
av rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en
lärare för undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78:338; -ansvaret för tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och
efter själva skoldagen, 77/78:344; - visitation av elevskåp, 78/79:396; -skyldighet för skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och
ingripa när ordningen i skola störs, 78/79:391; - lärare får inte okritiskt
följa ”beslut” vid föräldramöte angående behandling av elever, 81/
82: 368; - avgift får inte tas ut för den frivilliga musikundervisningen i
grundskolan, 81/82:367; - fråga om förälders/vårdnadshavares samtycke
för beviljande av ledighet åt myndig elev, 81/82: 366; — politisk
information till elever under skoltid, 81/82:370. Jfr Kommunal kompetens.

Skyddskonsulent, se Kriminalvård.

Skönstaxering, se Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976:53), 77/78:427; — över socialutredningens
betänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” (SOU
1977:40), 78/79:503; - se även Allmän försäkring, Arbetsmarknads -

471

stöd, Bidragsförskott, Ersättning, Förvaltningsprocess, Uppbörd
(Jämkning, skatteavdrag m. m.).

Socialtjänst

Äldre lagstiftning

Barnavård

Kommunens ansvar: otillräckliga resurser för utredningar, 78/79:167,
80/81:313; — kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; — fråga om vilken kommun som har tillsyn över övervakning,
78/79:177; — skyldighet att fullfölja utredning i ärende om ingripande
sedan barnet har lämnat kommunen, 80/81:264.

Nämnden: befogenhet för ledamot av barnavårdsnämnd att agera i ett
enskilt ärende, 78/79:163, 80/81: 268; - muntligt förhör inför social centralnämnd
och enskild ledamots yttranderätt vid sådant förhör, 77/
78:216; — rätt att bli hörd inför nämnden, 80/81:276; — jäv för ledamöter
i social distriktsnämnd, 80/81:268; — fråga om god man för underårig på
grund av jäv har varit förhindrad att delta i beslut av arbetsutskott vid
social distriktsnämnd, 80/81:274; - underlåtenhet att lämna besvärshänvisning
och felaktig sådan, 81/82:168; - jäv för ledamot av social centralnämnd,
sluten omröstning och avgivande av reservation, 81/82: 201.

Utredning: utredningsskyldighet enligt BvL vid övergrepp mot barn.
78/79:130; - fråga om underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid
misstänkt barnmisshandel, 77/78:196, 78/79:130, 144; — kraven på barnavårdsutredning
när barn utsatts för incestbrott; även fråga om uppföljning
av sådant ärende, 79/80:219; — barnavårdsnämnds ansvar för utredning
om faderskap till barn, 79/80: 310; — utredning och uppföljning
vid s. k. hemma-hos-terapi, 78/79:171; — vid utredning och åtgärder
måste också beaktas situationen för barnets syskon. 78/79:144, 169, 79/
80:219; — barnavårdsutredning måste genomföras skyndsamt oavsett
om förebyggande åtgärder vidtas, 78/79:144, 167; — kravet på skyndsamhet
vid barnavårdsutredning, 80/81:289, 82/83:168; - handläggningstider
i vårdnadsärenden, 82/83:189; — omotiverade uttalanden i
barnavårdsutredning, 78/79:173; — dokumentation av uppgifter i barnavårdsärende,
78/79:130; - fråga hur en barnavårdsutredning bör sammanställas,
79/80:273; — anmälares anonymitet, 78/79:178; - uppgiftslämnares
anonymitet, 79/80:275; — fråga om utredning och kommunikation,
80/81:276; - otillräcklig utredning, underlåten kommunicering,
felaktigt beslut och andra handläggningsbrister, 81/82:158; — bristfällig
utredning i ärende om omplacering av fosterbarn, 81/82:161.

Omhändertagande för utredning: en 18 månader gammal pojke
har lämnats ensam i nära ett dygn; fråga om han bort omhändertagas för
utredning, 79/80:271.

Förebyggande åtgärder: barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder
beträffande unga lagöverträdare, 76/77:140; — fosterhemsplacering med
stöd av 26 § 1 BvL, 80/81:289.

472

Omhändertagande för samhälls vård: förhållandet i barnmisshandelsfall
mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § BvL
och placering utom hemmet i form av förebyggande åtgärd enligt 26 §
BvL, 78/79:127; — fråga om föräldrars förändrade livssyn och religiösa
inriktning kan utgöra grund för att omhänderta barn, 78/79:152; - handläggning
av ärende angående omhändertagande för samhällsvård, bl. a.
fråga om samtycke till beslut om samhällsvård, 80/81:276; — socialförvaltnings
handläggning av ärende rörande utländska barn som saknat
familjerättslig anknytning i Sverige; frågor bl. a. om skyldighet att omhänderta
barnen för samhällsvård och om att anmäla behovet av förmyndare
och vårdnadshavare (31 § första st. och 9 § tredje st. BvL), 79/
80: 250; - förutsättningar för samhällsvård enligt 31 § andra st. BvL, 78/
79:174; - hämtning i Finland av ett för samhällsvård omhändertaget
barn, 82/83:173.

Nämndens ansvar för vården: barnavårdsnämnds bestämmanderätt
om permission m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80: 278.

Samhällsvårdens upphörande: villkorligt upphörande av samhällsvård,
78/79:159, 177, 79/80:230; — prövning av begäran om upphörande
av samhällsvård, 79/80:272; - fråga om när samhällsvård skall
upphöra, 80/81:294; — fråga bl. a. om tillämpningen av 50 § BvL, 82/
83:165.

Fosterbarnsvård: omplacering av fosterbarn, 77/78:211, 81/82:161; —
som fosterbarnsinspektör bör ej utses en anonym innehavare av viss
tjänst, 79/80:278; - fosterhemsplacering med stöd av 26 § 1 BvL, 80/
81:289.

Yttrande till annan myndighet: av domstol begärd barnavårdsutredning
får inte avstanna enbart på parts uppgift att vårdnadsfrågan inte
längre är aktuell, 78/79:169; — långsam handläggning av ärende angående
yttrande till domstol i vårdnadsmål, 78/79:167, 80/81:313, 81/
82:201; - skyldighet att självmant underrätta tingsrätt om omständigheter
av betydelse vid prövning av vårdnadsärende, 80/81:294.

Anmälningsplikt: skyldighet att göra polisanmälan om övergrepp mot
barn, 78/79:130, 81/82:195.

Samverkan: samarbete mellan socialförvaltning och polis, 77/78:206.

Barnomsorgslagen: förlust av plats i förskolekö när förfrågan från
kommunal myndighet inte besvarats, 76/77:148; — beslut av social centralnämnd
att stänga daghem och fritidshem under personalens studiedagar,
80/81:308.

Övrigt: polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77:100; — socialförvaltnings
registrering av barn som varit vittne till men ej misstänkt för
brott, 77/78: 207; — förvaring av barn och unga i häkte och andra frågor
som rör tillämpningen av 94 § BvL, 81/82:172.

Se även Delegation, Domstolsärende, Handläggning, Offentligt biträde,
Skolan, Socialförsäkring, Ungdomsvårdsskola, Vittne, Vittnesförhör.
Jfr Tryckfrihet.

473

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150; - registrering av nykterhetsanmärkningar
av betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; -tvångsmedicinering på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, 80/81:299; -bristfällig handläggning av nykterhetsvårdsärende, 81/82:208; - underlåtenhet
att vidta hjälpåtgärder för alkoholmissbrukare, 81/82: 210; - se
även Allmänna handlingar. Redovisning.

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel, 77/
78:221; - socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses, 77/
78:230; — socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78:232; — felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78:223; — socialhjälpsnormer endast vägledande
vid bedömning av socialhjälpsbehov, 78/79:166; — utredning i
socialhjälpsärende, 81/82:236; — fråga om rätten till socialhjälp får göras
villkorad, 82/83:179; — taxeringsnämnds tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp,
81/82:309; - se även Videoteknik.

Socialvård, kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/
80:268.

Ny lagstiftning

Socialtjänstlagen

Handläggning av ärende: socialnämnds skyldighet att avge yttrande
i körkortsärenden, 82/83:193.

Stadsplan, se Byggnadsförbud, Fullföljd av talan.

Stiftelse, frågor om tillsynen över stiftelser som förvaltas av länsstyrelse
och om förvaltningens överförande till kammarkollegiet, 78/79:482.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78:55.

Strafföreläggande, utfärdande av, 81/82: 98.

Straffmätning, fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad, 78/
79:54.

Straffverkställighet, verkställighet av förvandlingsstraff, 79/80:197; — fråga
om nytt föreläggande om inställelse vid kriminalvårdsanstalt bör utfärdas
i fall där verkställigheten fått anstå under längre tid, 82/83:138; -dröjsmål med överföring av intagen från häkte till kriminalvårdsanstalt,
82/83:139.

Strandskydd, avskrift av länsstyrelses beslut om upphävande av strandskydd
bör tillställas naturvårdsverket, 78/79: 389; - lämpligheten av att
länsstyrelse använder sina befogenheter enligt naturvårdslagen för att
motverka husvagnscamping inom strandskyddsområde, 80/81:479; — se
även Fullföljd av talan.

Strejk, se Arbetskonflikt.

474

Studiemedel, framställning till regeringen angående rätt till studiemedel för
intagna i kriminalvårdsanstalt, 81/82:373; - höjning av procenttal för
skulduppräkningen för återbetalningspliktiga studiemedel, 82/83: 380.

Stämning, se Rättegångsbalken.

Svarsfrist, bör svarsfrist i lösbrev från myndighet anges i ett visst antal
dagar eller till ett visst bestämt slutdatum, 81/82:319.

Syn, se Taxeringskontroll.

Säkerhet för skattefordringar, tillämpningen av lagen om säkerhet för
skattefordringar m. m., 82/83:343.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, säkerhetsföreskrifter för pansarfordon,
78/79:80; — fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits
vid stridsskjutning, 78/79:87, 80/81:200; - brister i tillämpningen av
säkerhetsföreskrifter vid KA 1, 80/81:162; — se även Domstolsförhandlingar.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg;
fråga om åsiktsregistrering m.m. 76/77:49; — samarbete mellan svensk
och västtysk säkerhetspolis, 78/79:44.

Särskola, se Omsorgsvård.

Taxering, se Sanktionsavgifter, Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd,
Taxeringsprocess. - Jfr. Allmänna handlingar.

Taxeringskontroll, taxeringskontroll, taxerings- och skatterevision, bevissäkring
m. m. — en översikt av JO-uttalanden på området, med sökordsregister,
82/83:300; - åtal mot kommunal taxeringsrevisor, 82/83:250.
Jfr. Allmänna handlingar, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Taxeringsnämnd

Anstånd med att lämna självdeklaration: sjukdom är laga
förfall och som sådant grund för anstånd med att avlämna självdeklaration;
fråga om förfarandet då sjukdomen fortgår ännu vid taxeringsperiodens
slut, 79/80:447, 80/81:427.

Anmaning: innehållet i deklarationsanmaning, 79/80:450.

Beredning av deklarationer: felaktig komplettering hos lokal skattemyndighet
av ofullständig kontrolluppgift, 80/81:411; - beredning av
E-deklarationer, 82/83:280; — registrering av deklarationer hos privat
dataföretag, 82/83:238.

Utredningsförfarandet (kommunikation, partsinsyn,
personlig inställelse, tolk): bristande underrättelse om ifrågasatt
avvikelse från självdeklaration m.m., 76/77:262, 77/78:306, 78/
79:317, 79/80:440; - skattskyldigs begäran om förklaring av en ifrågasatt
avvikelse kan inte jämställas med svar på avvikelsen, 78/79: 321; —
bedömning av kontrollmaterial, 77/78:307; — taxeringsfunktionär har

475

ansett sig förhindrad ta del av räkenskapsmaterial som erbjudits av den
skattskyldige, 78/79:320; - brister i utredningsförfarandet hos taxeringsnämnder,
79/80:443, 80/81: 387, 411, 416, 82/83:270; - utnyttjande
av uppgifter från utomstående vid taxering, 78/79: 318; — förfrågningar
till utomstående i taxeringsnämndens arbete, 82/83:271; — utformningen
av frågor till den skattskyldige, 82/83:276; - kommunicering och partsinsyn
i samband med omprövningsförfarandet, 82/83:281; — skattskyldigs
rätt att ta del av rättsutredning i taxeringsärende, 82/83:296; — tolk
och översättare hos taxeringsnämnden, 82/83:294; jfrTaxeringskontroll;
— underlåtenhet att utreda lätt kontrollerbara påståenden från den skattskyldige,
78/79:325; - samråd mellan taxeringsnämnder, 82/83:297; -skattskyldig vägrad att företräda inför taxeringsnämnd, 80/81:415; —
taxeringsnämndsordförande har i en deklaration inlagt ett tidningsurklipp
med en bild av deklaranten - som begärt skattelindring på grund
av sjukdom — spelande golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens
åtgärd och av lokala skattemyndighetens vägran att ge deklaranten begärd
fotokopia av bilden m. m., 76/77:236.

Beslutsförfarandet (bevisvärdering, skönstaxering):
taxeringsnämnd har utan vägande skäl misstrott den skattskyldiges uppgifter,
78/79:320; - obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd
har lagts till grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan
fått ordentlig möjlighet att bemöta påståendet; fråga om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än deklarantens,
79/80:427; — skattskyldig som haft vissa avdragsgilla kostnader har helt
vägrats avdrag för dessa sedan begärt intyg från arbetsgivaren uteblivit,
78/79:322; - betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol klargör
om ett frångående av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning
enligt 21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande av
oriktig uppgift; jfr reglerna om skattetillägg, 76/77: 228; - skönstaxering,
taxeringsnämnds tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp, 81/82:309.

Beslutsförfarandet (motiveringskravet, beslutsunderrättelse,
omprövning): bristfällig motivering, 77/78:304, 79/
80:442, 80/81: 387, 82/83:282; — feltaxering och underlåtenhet att utsända
beslutsunderrättelse, 80/81:417; — omprövningsförfarandet, 82/
83:285.

Beslutsförfarandet (övriga formella frågor): beslutsförhet,
77/78:308; - taxeringsnämndsordförandes behörighet att fatta beslut
ensam, 80/81:419, 82/83: 292; — lämplig tidpunkt för taxeringsnämndens
sista sammanträde, 80/81:415; — underrättelser mellan taxeringsnämnder,
82/83:297.

Fastighetstaxering: 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande
beslutsmotivering i vissa fall, 77/78:288; — när får senast beslut om
fastighetstaxering fattas, 81/82:314; - riksskatteverkets information om
deklaration av småhus inför 1981 års allmänna fastighetstaxering, 82/
83:337.

Övrigt: jävsfrågor och bisysslor i taxeringsarbetet, 80/81:426; — jäv i
taxeringsnämnd; hjälp åt skattskyldiga att deklarera, 82/83:287; - tillgång
till hjälpmedel vid taxeringsarbetet, 78/79:319; — beskattning av
förmån av fria flygresor med bl. a. SAS, 78/79: 344, 80/81:420; — yttran -

476

de över RS-projektets delrapport 1976:1, ”Rationalisering av skatteadministrationen”,
77/78:417; — erfarenheterna från 1979 års taxering av
den nya taxeringsorganisationen, 80/81:387; — erfarenheterna av taxering
i första instans 1980-82, 82/83: 269; — misstag från taxeringsmyndighetens
sida bör rättas snabbt och inte först sedan den skattskyldige
vänt sig till JO, 76/77:254; — riksskatteverkets befogenhet att utfärda
anvisningar, 81/82: 323.

Taxeringsprocess

Besvärsrätt, behörighet m. m.: tillämpningen av 76 § tredje st.
taxeringslagen. Fråga om förtäckta reservationsbesvär, 78/79: 324; -skrift från skattskyldig med klagomål över taxering har ej vidarebefordrats
från lokal skattemyndighet till länsskatterätten, 79/80:433; - behörighet
att företräda dödsbo i taxeringsmål, 81/82:317.

Processledning, kommunicering m. m.: utformning av föreläggande
för klagande att fullständiga besvärsinlaga, 76/77:263; — samordning
vid behandling av taxeringsärenden som rör samma person eller
sak eller på annat sätt har något inbördes samband, 79/80:446; — inhibitionsyrkande
i taxeringsmål har inte uppmärksammats, 80/81:428; -kommunikationsrutiner i skattemål, 81/82:317; - länsrättens handläggningsrutiner,
82/83:326; - skattskyldigs begäran om muntlig förhandling
med vissa vittnesförhör har avslagits av länsskatterätt som samtidigt
bifallit intendentens eftertaxeringsframställning med motivering att den
skattskyldige inte kunnat styrka sina påståenden, 79/80:422.

Taxeringsintendentens uppgifter: befogenheten att granska deklarationer
för skattskyldiga, som anfört besvär till länsskatterätt över
sin taxering, 76/77:246; — taxeringsintendents skyldighet att svara på
den skattskyldiges yttrande i taxeringsmål, 80/81:429; - synpunkter på
taxeringsintendentens uppgifter, 82/83:324; — taxeringsintendents behandling
av en skattskyldigs besvär hos länsrätten (periodiskt understöd
eller underhåll till icke hemmavarande barn), 82/83:327.

Efterf axe ring: tid för framställning om eftertaxering har försuttits
oaktat utredning i form av revisionspromemoria varit klar i god tid före
fristens utgång, 79/80:407; - olägenheter på grund av tidsnöd i vissa
eftertaxeringsmål, 78/79:323.

Övrigt: beslutsredovisning (A- och B-inkomst) hos länsrätt, 82/83:329;
— underlåtenhet att påföra förseningsavgift bör skiljas från eftergift av
sådan avgift, 77/78: 309; - formerna för expediering av länsskatterätts
beslut, 76/77:256; - JO:s synpunkter på skatteprocessen, 82/83: 323. Jfr
Delgivning, Förvaltningsprocess.

Taxeringsrevision, se Taxeringskontroll.

Taxeringsvite, se Taxeringskontroll.

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall av
djurplågeri, 77/78: 134; — prövning om omhändertagande enligt 3 § LTO
skall bestå och om förutsättningar för frigivning förelegat, 77/78:133; —

477

ingripande enligt 3 § LTO får ej registreras hos polisen om det avsett
ordningsstörande beteende, 78/79:48; - gripande och överförande till
allmänt häkte av den som omhändertagits med stöd av 3 § LTO, 78/
79:58; — registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av
betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; - polisman har tagit fram
sitt tjänstevapen vid omhändertagande, 81/82:100; — tillämpningen i
vissa fall av LTO, 82/83:90; — se även Ålidhem.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78:156.

Tillsyn, över fondkommissionärer och banker m. m., 78/79:399. Jfr Stiftelse.
— Se även Berusad, Djur.

Tingsnotarie, prövning av tingsnotaries lämplighet att mottaga förordnande
enligt tingsrättsinstruktionen, 80/81:47.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

Tjänstefel, åtal mot överste för underlåtenhet att hänskjuta mål till åklagare,
82/83:151; — åtal för, se Tystnadsplikt.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268, 78/79:366, 80/81:456; - redovisning
inför skolstyrelse av upplysningar i tjänstetillsättningsärende, 80/
81:456; — fråga om hänsynstagande till sökandes alkoholvanor vid bedömande
av hans lämplighet, 77/78:317; — fråga om oriktiga betygsjämförelser
i sakkunnigutlåtanden. Tillika fråga om illojal maktanvändning
(personförföljelse) i tjänstetillsättningsärenden vid universitet (Helmersfallet),
78/79:357; — den omständigheten att en person figurerat i pressen
i samband med en terroristrättegång ej godtagbart skäl mot att
återanställa henne i telefonväxeln vid ett sjukhus, 78/79: 372; — myndighet
får inte låta utfråga sökanden till tjänst om deras politiska uppfattning,
79/80:459; — fråga om ansökan om tjänst kommit in i rätt tid, 80/
81:446; — underrättelse om tillsättning av tjänst, 77/78:322, 79/80:463,
80/81:446; — dröjsmål med handläggningen av besvärsärende om tillsättning
av tidsbegränsad tjänst, 79/80:465; - handläggning i försvarsdepartementet
av ärende angående tillsättning av tjänst, 80/81:155; -frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433, 436, 440:
— se även Förvaltningslagen, Jäv.

Tjänstgöringsintyg, utformningen av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga,
79/80: 154.

Tjänstledighet, ändring i lärares ledighetsansökan, 82/83: 383.

Tolk, se Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Trafikvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn, 77/
78:259.

Tredje man, se Avhysning, Utmätning.

478

Tryckfrihet, förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har
ansetts inte strida mot tryckfrihetsförordningen, 78/79:101; - förbud
mot försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband, 78/
79:103; - affischering på daghem och barnavårdscentraler, 79/80:217;

— utfrågning vid förundersökning och i rättegång av förläggare om vem
som författat en under pseudonym utgiven tryckt skrift, 79/80:344; —
inskränkning i rätten att sprida information inom myndighet, 81/82:287.

Tull, tillämpningen av 36 § tullagen, 78/79:528.

Tunnelbana, utrymning av vänthall, 79/80:94.

Tvistemål, svaranden har ej fått tillfälle att svara innan målet avgjordes
genom tredskodom, 80/81: 35; - svaranden har ej fått anstånd med att
ange grunderna för sitt bestridande, 80/81: 39; - handläggning av bl. a.
tvistemål om mindre värden, 80/81:42; - bristfällig handläggning av mål
om parkeringsavgift, 80/81:47; — information om tid för fullföljd av talan
mot dom, 81/82:45; - vilandeförklaring i indispositivt mål, 81/82:25; —
se även Avvisningsbeslut, Rättegångsbalken, Vårdnad om barn.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutade tvångsåtgärder mot advokat som
misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,
77/78:19; - se även Beslag, Husrannsakan, Häktad, Hämtning,
Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, Taxeringskontroll.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; — omfattningen av tystnadsplikten
inom socialvårdsområdet, 77/78:263; - tystnadsplikt i ärende
om utseende av kommunal barndagvårdare, 77/78:275; — ledamot av
styrelsen för ett av riksbankens avdelningskontor har obehörigen överlämnat
vissa sekretesskyddade handlingar till länsstyrelsen. Åtal för
brott mot tystnadsplikt, alternativt tjänstefel, 78/79:200; - åtal mot
ordförande i social centralnämnd för brott mot tystnadsplikt, 79/80:340;

- tystnadsplikt i införselmål, 80/81:381; — tystnadsplikt och handlingssekretess
i hälsovårdsärende rörande djurhållning m.m., 80/81:473; -för kurator vid socialmedicinsk klinik, 82/83: 226.

Umgängesrätt, se Förvaltningsprocess, Vårdnad om barn.

Undanhållande, se Disciplinmål.

Underrättelse, till anhörig om omhändertagande, 78/79:68, 80/81:130; —
om beslut i socialhjälpsärende, 81/82:234; — se även Handräckning,
Målsägande, Rättsmedicinsk undersökning, Tjänstetillsättning, Utmätning.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Undervisning, se Personlig integritet, Utbildning.

Ungdomsvårdsskola, otillåten permission för elev som intagits för observation
på ungdomsvårdsskola, 79/80:213; — användningen av specialav -

479

delning för ”öppna” elever; även fråga om permission och beräkning av
maximal vistelsetid, 79/80: 241; — vägran att ta emot elever som inställts
genom polisens försorg, 81/82:172.

Uppbörd

Debitering av skatt: fråga om preliminär taxering och debitering av
preliminär B-skatt kan ske efter utgången av löpande inkomstår, 78/
79:328; — B-skattekontroll, 82/83: 340; - frågor om debitering och betalning
av tilläggspensionsavgift, 79/80:449; — handläggning av begäran om
debiteringsrättelse i fråga om församlingsskatt, 79/80:431; - kravet på
mantalsskrivning för lindring av församlingsskatt, 82/83:338.

Jämkning, skatteavdrag m. m.: ansökan om jämkning av skatteavdrag
på lön bör behandlas skyndsamt. Göres ansökan långt före
inkomstårets början kan dock hinder möta häremot, 76/77: 253; - olikartad
bedömning av sökandes förmögenhetsförhållanden i ärenden om
nedsättning av skatteavdrag på grund av existensminimum, 79/80:434;
— avdrag för preliminär skatt på folkpension och sjukpenning, 82/
83:335.

Anstånd med inbetalning av skatt: lokal skattemyndighet har
meddelat ”interimistiskt beslut” i ärende om anstånd med skattebetalning,
78/79:327; — fråga om skattskyldigs dödsfall kan anses utgöra
grund för anstånd med skattebetalning, 79/80: 430; - anstånd med inbetalning
av skatt, 81/82:320 och 348, 82/83:324, 336; - skall inbetald
kvarskatt återbetalas när anstånd sedan medges, 82/83:334.

Indrivning av skatt: oriktiga skattekrav har drabbat enskild på grund
av ett flertal felaktigheter från myndigheternas sida. Myndigheterna har
visat olämplig attityd mot den skattskyldige, när denne sökt rättelse.
Ändring enligt datalagen av felaktig registeruppgift, 79/80:409. Se vidare
Indrivning.

Arbetsgivaransvar m. m.: lokal skattemyndighet har i visst fall
jämlikt 75 § uppbördslagen fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren
betalningsansvarig för visst belopp som bort innehållas av lönen som
preliminär skatt. Fråga om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet,
76/77:239, 77/78:293; — arbetsgivare har ansökt om betalningsföreläggande
mot arbetstagare i stället för att återkräva ett skattebelopp i den
ordning som stadgas i 76 § uppbördslagen. Kritik av en statlig myndighet
för dess handläggning i egenskap av arbetsgivare, 80/81:431; - vem är
arbetsgivare i uppbördslagens mening: anställningsmyndigheten (FOA)
eller löneutbetalningsmyndigheten (FCF), 82/83: 333; rutinerna för upprättande
av granskningsrapport och indrivningshandlingar beträffande
handelsbolag, 82/83: 336, 366.

Besvärsreglerna: både länsskatterätten och länsstyrelsen har ansett
sig vara förhindrade att pröva besvär i uppbördsmål, 80/81:429.

Uppgiftsplikt, se Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

480

Upphandling, dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar
i upphandlingsärende, 79/80:334; - handläggning av upphandlingsärende
betr. tidpunkten för anbudsprövningen, övergång från sluten
upphandling till förhandlingsupphandling m. m., 81/82:380; — tillämpning
av upphandlingsförordningen vid upphandling av entreprenad som
omfattas av myndighets förhandlingsskyldighet enligt 38 § medbestämmandelagen,
82/83:431.

Uppsägning, se Entledigande.

Utbildning, linjenämnds rätt att ändra i kursplan, 82/83: 381, se Värnpliktig Utegångsförbud,

se Tillrättavisning.

Utlämning, felaktigt förfarande vid begäran om utlämning, 78/79:55; -hämtning i Finland av ett för samhällsvård omhändertaget barn, 82/
83:173.

Utlänning, avvisning av, 79/80:135; - polisens inre utlänningskontroll, 81/
82:101; — se även Barnavård, Förundersökning, Förvar, Rättshjälp,
Översättning.

Utmätning, utmätt gods har sålts på exekutiv auktion trots att överexekutor
beslutat om inhibition, 78/79:230; - underrättelse enligt 59 § utsökningslagen,
78/79:235, 79/80:402; - svårtydd underrättelse om sökt
utmätning; återvinning i mål om betalningsföreläggande efter utmätning,
81/82:361; — förutsättningar för pantbrevsutmätning, 78/79:238; — utmätning
och kvarstad av belopp påträffat i intagens bostadsrum på
kriminal vårdsanstalt, 80/81:261; — intagens möjlighet att närvara vid
utmätningsförrättning på kriminalvårdsanstalt, 82/83:373; - löneutmätning,
80/81:373; - utmätning hos fel person, 80/81: 375; - av egendom
som påstås tillhöra tredje man, 80/81: 375, 82/83: 376; - hos omyndig,
80/81:383; — självrättelse av utmätning, 80/81:379; — utmätning av
fordrans kapitalbelopp har fått vila i avbidan på komplettering betr.
räntesatsen; kritik häremot liksom mot kompletteringen och redovisningen
av utsökningsmålet, 81/82:334; - sättet för återlämnande till
gäldenär av utmätt gods sedan utmätningen hävts, 81/82:365; - förutsättningarna
för verkställighet av enskild vägsamfällighets debiteringslängd,
81/82: 339; - utmätning och säkerställande av högre skattebelopp
än som var restfört, som säkerhet för ännu inte restförda skattefordringar,
82/83: 343; — se även Införsel, Lagfart, Utsökningsmål.

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78: 310; - se även Barnavård, Brottmål, Kriminalvård,
Polismyndighet, Socialhjälp, Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd
(Utredningsförfarandet).

Utskrivning, se Omsorgsvård, Psykiatrisk vård.

Utskrivningsnämnd, iakttagelser vid inspektion, 80/81: 340, 81/82:256.

481

Utsökningsmål, personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet,
78/79: 236; — kommunikation med borgenär; tillika fråga om
inhämtande av yttrande från kronofogde vid besvär över utmätning, 78/
79:237; - dubbla exekutiva åtgärder hos kronofogdemyndighet, 78/
79:239; — talan mot överexekutors beslut vid anstånd med försäljning av
fastighet, 78/79:241; - avskrivning av små belopp i allmänt utsökningsmål,
81/82:357; — prioteringen mellan enskilda och allmänna mål, 81/
82:365; — felaktig rådgivning, 82/83:374; — insamlande av uppgifter om
enskild person, 82/83:375; — se även Amorteringsplan.

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976, 77/78:363; - fråga om politiskt parti vid
beställning av valsedlar är skyldigt uppge kandidaternas personnummer
och om länsstyrelses förfarande då sådan uppgift saknats, 78/79:442.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78:64.

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
”Rätten till vapenfri tjänst", 77/78:430; - vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöring vid Karlstads flygplats, 80/81:216; - motivering av beslut
om avslag på ansökan om vapenfri tjänst, 80/81: 158.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77: 109.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare, 76/
77:122, 77/78:160, 79/80:151; - klagomål mot åtgärder vidtagna av
regemente och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam
handläggning av mål mot vapenvägrare, 77/78: 144; - värnpliktigs
vapenvägran bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han
tillhör vapenvägrarorganisation eller politisk förening, 76/77:122.

Varusmugglingslagen, fråga om tillämpningen av 19 §; särskilt skyldigheten
att föra protokoll och utfärda bevis om kroppsvisitation, 79/80:502.

Verkställighet, se Straffverkställighet.

Videoteknik, användning av videoteknik i den psykiatriska sjukvården, 79/
80:285; - inom socialvården, 82/83: 179.

Visitering, frihetsberövads rätt att kontrollera medel som omhändertas vid
avvisitering, 78/79:64; - utlämnande av egendom som omhändertagits
vid avvisitering, 78/79:65; — visitation på kriminalvårdsanstalt. Samarbete
mellan kriminalvård och polis, 79/80: 182; - se även Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Skolan, Varusmugglingslagen.

Vite, se Fullföljd av talan, Taxeringskontroll.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings
slut haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen, 76/
77: 107; - vittnesförhör under ed i länsrätt i mål om omhändertagande
för samhällsvård; även fråga om vittnen erinrats om innehållet i 36 kap. 3
och 6 §§ RB, 79/80:282. Se Brottmål.

31 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr I

482

Vräkning, tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten UL om
utsträckt anstånd med vräkning, 79/80:396; - vräkningen från Hässelby
familjehotells restaurangmatsal, 82/83:355; - se även Polismyndighet,
Tredje man.

Vårdare, se Förundersökning.

Vårdnad om barn, tingsrätt har förbjudit vårdnadshavare att föra barnen
från Sverige, 81/82:48; - hörande av barn vid tingsrätt i mål om vårdnad
och umgängesrätt samt vissa andra handläggningsfrågor, 81/82:25; -utredning i vårdnadsmål när föräldrarna är ense, 81/82: 38; — se även
Gemensam vårdnad.

Vägtrafikskatt, myndighet har opåkallat tagit upp frågan om eventuellt
straffansvar i samband med upplysningar till enskild om innehållet i
vissa vägtrafikskatteregler, 79/80:451; — se även Utredning, Taxeringskontroll.

Värnpliktig, kompletterande utbildning av värnpliktiga, 80/81: 212; motivering
av beslut i ärende om anstånd med värnpliktstjänstgöring, 81/
82:132; - handläggning av ärende om ändrad uttagning för värnpliktsutbildning,
81/82:138; — värnpliktiga vid kustjägarskolan har skadats i
samband med jägarmarsch, 81/82:144; kommendering av värnpliktig och
utövande av bestraffningsrätt i disciplinmål, 81/82:146; se även Fritid,
Hämtning, Läkarvård, Tjänstgöringsintyg.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78: 267; — rätten för forskare vid Sveriges geologiska
undersökning (SGU) att fritt meddela sig med pressen, 79/80:385; —
öppet brev rörande uppmärksammad skatteaffar från taxeringsintendenten
i målet (Bergman-affären), 78/79:242; - presskonferens anordnad av
riksskatteverket i Bergman-affären, 78/79:242.

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till
tilltalads förmån, 77/78:123; - underrättelse till underårigs ställföreträdare
om möjligheten att föra skadeståndstalan genom åklagare, 81/
82:99; — se även Förundersökning, Häktad, Riksåklagaren, Strafföreläggande,
Utlämning, Valuta.

Ålderdomshem, se Sjukvård.

Ålidhem, granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m.m. i
anledning av skolbygge, 79/80:64.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78:386; - uppgift om
deltagare har ställts som villkor för kommunalt bidrag till verksamhet,
som har bedrivits av politisk ungdomsorganisation, 79/80:375. Jfr Förhör,
Tjänstetillsättning.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78:55.

483

Åtalsanmälan, jfr Taxeringskontroll.

Återanställning, se Tjänstetillsättning.

Återbetalning, se Expeditionskungörelsen.

Återtagande, se Avbetalningsköp, Konsumentkreditlagen.

Återvinning, se Utmätning.

Ändring av beslut, se Självrättelse, Tjänstetillsättning.

Överförmyndare, rättens inspektion hos överförmyndaren, 79/80: 107; -uttlanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20.

Översättning, av handlingar på främmande språk, 78/79:78; - av brottmålsdom
till främmande språk, 82/83:137; - jfr Tolk.

Övervakningsnämnd, se Kriminalvård.

485

Bilaga 3

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN
Report for the period July 1, 1981 to June 30, 1982
Summary in English

Holders of the office of Parliamentary Ombudsmen during the current
period havé been Mr Per-Erik Nilsson, Mr Anders Wigelius, Mr Sigvard
Holstad and Mr Tor Sverne.

Mr Nilsson, who is also Administrative Director of the Office, is in
charge of matters concerning taxation cases and the execution of judgments.
He also deals with matters of principle of political interest, e.g.
cases concerning general elections. Mr Wigelius supervises the courts of
justiee, the public prosecutors, the police and the prisons. Mr Holstad
supervises the armed forces and all matters concerning civil administration
not supervised by other Ombudsmen. Mr Sverne supervises the field of
social welfare, public health, social insurance and education.

During the current period 3516 new cases were registered with the
Ombudsmen; 3399 of them were complaints received and 95 were cases
initiated by the Ombudsmen themselves on the basis of information contained
in newspaper articles, observations made during inspections or on
other grounds. The remaining cases related to organizational matters.

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not all complaints lodged.

The following are some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and completed during the period July 1, 1981—June 30, 1982

Activity concemed Result

Closed Admonitions Prosecutions Proposals Total

without or other or discipli- to Parlia final

criticism nary procee- ment or the

criticism dings Government

Courts 1 1 2

Public prosecutors I 1

Police authorities 2 5 7

Armed forces 2 1 3

Prison administration I 2 3

Social welfare 5 18 23

Medical care 7 3 10

Execution 4 4

Taxation 8 18 26

Miscellaneous 1 13 2 16

Total 32 60 3 95

486

Schedule of complaint cases completed during the period July I, 1981-June 30, 1982

Activity concemed	Dismissed without investi- gation	Referred to other agencies or state organs	No criti-cism after investiga-tion	Admoni-tions or other criticism	Prosecu-tions or discipli-nary pro-ceedings	Proposals to Parlia-ment or the Govem-ment	Total
Courts	88		157	25			270
Public prosecutors	40	7	65	3			115
Police	91	2	233	56			382
Armed forces	20	1	19	4			44
Prison administration	41	14	189	42			286
Social welfare	94	2	186	58	2		342
Medical care	77	15	113	16			221
Social insurance	71		60	13			144
Labour märket etc	24		28	3	1		56
Plänning	54		30	17			101
Execution	28	2	71	14			115
Local govemment	76	1	20	4			101
Communications	75	1	35	9			120
Taxation	... 127	36	164	84		2	413
Education, culture,
State Church	58	5	41	9			113
Agriculture, environmental
management, public health . ..	48	3	49	10			110
Civil service	65		61	20			146
Publicity of official
documents	30	1	23	18			72
Miscellaneous	70		71	19			160
Complaints outside
jurisdiction and
complaints of obscure
meaning	116						116
Total	... 1293	90	1615	424	3	2	3427

The ordinary courts of law

In the year’s report Ombudsman Wigelius has given a fairly detailed
account of a decision concerning the forms for hearing a medico-legal
practitioner in criminal cases. It is a long discussed question whether a
medico-legal practitioner should be heard as witness or expert. Different
rules apply to the two forms of hearing under Swedish law. The Ombudsman,
for his part, recommended expert status, as the physician would then
havé a greater freedom to render his opinion of cause and effect. The
decision was submitted to a former commission for review of the procedural
legislation. Otherwise the questions considered in this sphere havé been
predominantly formal ones concerning, for instance, court proceedings in
connection with the institution or dismissal of actions, correction of typing
errors and the like in signed judgments, and the duty of a judge to answer
questions relating to the grounds for an as yet only orally pronounced
judgment. Other questions dealt with havé related to guardianship, in
respect of which the Ombudsman recommended, inter alia, that the courts
should observe some caution in assigning several guardianship commissions
to a single person.

487

Laxity in examination of applications for furlough

To assist his rehabilitation in society a prisoner may be granted short
furlough provided that there is no major risk of crime or other abuse. Socalled
regular short furlough is a normal element in treatment. Special
short furlough is granted for a specific purpose and may not be longer thån
necessary.

After certain complaints from H., who was serving a term of 4 years''
imprisonment for a drug offence, the Ombudsman of his own accord went
into the matter of his furlough conditions. Över a period of nine months H.
had been granted not only four regular furloughs and a whole month''s
abode outside prison by virtue of special rules of treatment, but also 51
special furloughs of usually one whole day. H. had requested furlough on
many occasions for hospital visits, on a few for visiting a lawyer or the
head of the National Prison and Probation Administration, and in one case
to go to a theatre. The time not needed for hospital visits H. had been
allowed to use to help his wife in her shop. The decisions concerning
furlough had been notified by the head of the correctional facility. H’s own
statements had not been checked, as the head of the facility respected his
desire for discretion. It proved that H. had given misleading information
about his hospital visits.

In his decision the Ombudsman emphasized that special furlough may
not be granted as a matter of course, but only when it fulfils an important
function for which provision cannot be made by other means. The correctional
services shall ensure that prisoners receive as good medical treatment
as other citizens. If a prisoner cannot receive medical treatment in
prison, it may be a reason to grant him furlough to visit a hospital. But it
was surprising and extremely grave that the prison accepted unchecked
H’s own statements of the treatment he needed, especially as it was a
matter of frequent visits to hospital. There was no reason for not checking
these statements. That a prisoner should receive special furlough to conduct
or engage in continuous business activities was hardly the intention of
the law. Furlough for visiting his lawyer had also been granted without
cogent reason. The Ombudsman emphasized that furlough should not be
granted in such a way as to undermine the execution of sentence.

Death in prison

A prisoner died during so-called muscular training together with others
in a locked gymnasium. The other prisoners made attempts at resuscitation
pending the arrival of a member of the staff. After investigation Ombudsman
Wigelius refrained from blaming any official, but concurred in a
statement by the National Prison and Probation Board to the effect that
prisoners should perform physical exercise only under staff supervision.

488

Prosecution against a Second Lieutenant for Misuse of Authority and
against a Colonel for Breach of Duty

An article in “News of Draftees” No. 3, 1981, reported that 15 drafted
aircraft mechanics at a wing in Southern Sweden had been ordered punishment-drill
after an exercise one day at the beginning of February 1981. This
was reported to havé happened after some of them, during a bus ride to the
camp after the moming exercises, had shouted “dose” (dose to time of
discharge) although they knew that that kind of exclamation was forbidden.
This exclamation is often used by draftees to provoke more recently
drafted comrades. According to the article the punishment-drill consisted
of a 10 km march. During the march they were assembled on a muddy field
and ordered to repeat the word “dose” 40—50 times. They were also
ordered to kneel several times. The artide stated that the draftees had
reported the incident to the wing commander, a colonel. The colonel had
given the officer in command, a second lieutenant, an informal reprimand.

By reason of the article Ombudsman Holstad decided to investigate the
matter. The Commander-in-Chief of the Air Force instituted an inquiry
and made a statement on the matter. Holstad then requested that the
County Prosecutor should make a preliminary investigation. For, as Holstad
stated, the second lieutenant could be suspected of misuse of authority
and the wing commander of breach of duty (by not having reported the
matter to the prosecutor).

After the preliminary investigation Holstad decided that an action
should be brought for the suspected offences before the District Court.
This was done by the prosecutor. Both accused were sentenced to fines.
The judgment against the second lieutenant has become final. The wing
commander, on the other hand, has appealed and requested acquittal. His
case is still pending.

Decision to prosecute home-helps for bribery

In two instances Ombudsman Sverne has decided to bring an action
against home-helps for bribery. The offences consisted in the fact that the
home-help accepted realty of a considerable value as a gift from the person
helped.

In his decision Sverne refers to the provisions of chap. 20, § 2, of the
Penal Code, which state that an employee who receives, accepts the
promise of or requests a bribe or other improper reward for his service
may be held liable for bribery.

Sverne points out that the care of the elderly has become a growing
social concern in recent years. There has been a shift between the various
forms of service for the elderly, from care in old åge hörnes to a varied
service provided in their own hörnes. Social domestic help has been an
important factor in this respect. For many elderly persons domestic help is
a condition for an independent life.

489

In most local council areas the social domestic service is so organized
that it is mainly the same home-help who looks after a given pensioner.
The result may be that a pensioner who has no relatives or other personal
contacts becomes dependent on one home-help.

It is important that the elderly havé confidence in the domestic help
service. It must not happen that elderly persons hesitate to seek help for
fear of being exploited. Nor can it be accepted that the view gains ground
that a person receives better care if he can give the home-help or his or her
family some form of financial acknowledgment.

A very serious view must therefore be taken of transactions calculated
to inspire in elderly persons the idea that it may be expected of them that
they give away what they no longer need to someone who is looking or has
looked after them. It is important to make clear that domestic help is a
local government service that is provided on customary conditions and
that the home-help is employed for this purpose by the local council. A
person receiving help must therefore not feel that he or she owes any form
of personal debt of gratitude for the help received.

The status of a home-help is accordingly such that special reason exists
to pay regard both to the position of dependence of the person receiving
help and to the general confidence in the service. It is therefore necessary
to take action in the case of all not wholly insignificant gifts to home-helps
unless it is manifest that the gift bears no relation to the service.

Question whether, inter alia, the right to social assistance may be
made conditional on the applicant participating in group therapy and
concerning video tape recordings of such therapy

By reason of complaints and of observations made on inspection at a
Social Welfare District Committee, ombudsman Sverne has had reason to
consider whether the individuafs right to assistance from the social services
may be made conditional on his participation in group therapy under
the direction of one or more social welfare officers together with other
applicants. The Ombudsman also considered the suitability of making
video tape recordings of such therapy.

He stated that participation in group therapy may havé the result that the
individual is compelled to forego the protection of his personal privacy.
Sverne therefore considered it incompatible with the object of social
welfare in any way to make the right to assistance conditional on participation
in such therapy.

In certain situations, however, it may presumably be of value to the
individual to discuss his situation with others in order to find support and
assistance in meeting the difficulties he is faced with. This form of social
work, however, may not go beyond an offer on the part of the social
service.

The inquiry revealed that video tape recordings had been made of the

490

group therapy. Those were then used both for training of social welfare
officers and in the treatment work.

As regards video tape recordings for training purposes Sverne stated
that social welfare is an institution for support and help to those who for
various reasons are in need of public assistance. In view of the object of
this service it appears highly debatable whether those applying for support
should be used as illustrative material for internal training-even if this is
done with their consent. It may also be questioned whether it is ethically
defensible to obtain consent to measures, which must appear to a high
degree a fundamental encroachment upon privacy, from those who, owing
to their need for support and assistance, are in a situation of dependence.

Concerning video tape recordings in other respects Sverne considered
that, in the same way as in the case of the group therapy, the individual
may feel them to be an encroachment upon personal privacy. Video tape
recordings must therefore not be a condition for the right to support and
assistance from the social welfare service. If video tape recordings are to
occur, a guarantee must be given that they will not be made in other
situations thån when the individual is dearly aware that his willingness to
participate in the recording will not affect the judgment of his case made by
the social welfare service.

Delivery of case records from hospital to company physician

In January 1979 M.R. löst her ehild at birth in a gynaecological clinic at
Sahlgrenska Hospital.

M. R. works at Volvo in Gothenburg. The trade union there had instituted
an investigation into whether the conditions at her place of work and the
working environment might affect future pregnancies.

On 18 March 1981 M.R. was summoned to Volvo’s company physician.
There she saw a copy of her case record from Sahlgrenska Hospital on the
physician''s desk.

In a report to the Ombudsman M. R. complained that her case record
had been delivered to the physician from the hospital without her consent.

Ombudsman Sverne made the following statement.

The main rule governing secrecy in the health and medical services is
contained in chap. 7, § 1, of the Official Secrets Act. This States that
information concerning an individual’s State of health or other personal
circumstances shall be treated as secret “unless it is clear that the information
can be divulged without detriment to the individual or any of his
immediate relatives”. The basis for such consideration of detriment must
be the patient’s own experience of the risk. If it cannot be ruled out that
the patient would feel it unpleasant that anybody else acquired knowledge
of his State of health or personal circumstances, information in that respect
can as a rule not be passed on. If the physician is not sure that the patient
agrees to the delivery of such information, therefore, he must obtain the

491

patient’s consent. Without his consent the information may not be divulged.
Very strict secrecy thus prevails in the health and medical services.

Information concerning a patient can normally be delivered from one
physician to another and from one hospital to another if needed purely for
treatment purposes. It may, for example, usually be taken for granted that
a patient being treated at a hospital for a somatic disease will havé no
objection to the request for information from another hospital, where the
patient has earlier been treated for the same disease, about the treatment
given there.

In the present case the physician at Volvo had not requested the information
from Sahlgrenska Hospital for purposes of treatment.

The investigation of the case revealed, furthermore, that the record
contained information of a delicate nature. At Sahlgrenska Hospital it
should therefore havé been realized that it could not be assumed that M. R.
would agree to delivery of her case record to the physician at her place of
work. It was accordingly wrong of the hospital to deliver the case record.

Tax assessment, tax collection, distraint, etc.

Just över 400 matters relating to tax assessment and collection havé
been dealt with during the year. Many of them havé been complaints
against the Assessment Committees. As in the preceding year some thirty
cases in this group havé been submitted to the examination of the Tax
Superintendent (cf. § 18 of the Act of Instruction to the Parliamentary
Ombudsmen).

Ombudsman Nilsson has made two representations to the Government
concerning amendments of the tax legislation, both arising out of individual
reports. He has also pointed especially to defects in administrative tax
proceedings. In recent years the number of complaints to the Ombudsman
concerning the handling of taxation cases, especially in the County Audit
Courts, has been very great. As a result of these reports, and after a series
of inspections of taxation courts and other authorities concerned. Ombudsman
Nilsson made a statement in which these problems were analysed
and a number of proposed improvements were discussed. He pointed,
for instance, to the importance of allowing the taxation authorities
themselves a broader scope for correction. The Government has since
appointed a commission of inquiry into the tax assessment procedure and
the administrative tax proceedings.

Ombudsman Nilsson decided last year to prosecute a local council tax
auditör. The Ombudsman maintained in the case that the tax auditör has
been guilty of misuse of office (chap. 20, § 1, of the Penal Code), briefly on
the following grounds:

• he had employed as audit assistant a person who had earlier been
employed by the company subject to audit. The assistant was engaged in a

492

legal dispute with the employer. By virtue of his appointment as auditör,
the auditör requested to havé delivered to him certain accounting documents
which lacked interest for the audit but related to the assistanfs
dispute.

• he had requested that a taxpayer-and also taxation officials—should
deliver to him certain income return particulars for checking under threat
of disgrace.

A final judgment now exists in the case. The Court of Appeal adjudicated
against the auditör for misuse of office except with regard to a subordinate
item.

The vital issue in the case was an important juridical problem-the
definition of the term “exercise of office” in the present penalty regulations
governing abuse of office in chap. 20, § 1, of the Penal Code. Light
was also thrown on the implication of the prerequisite of prejudice—i.e.
whether the action caused prejudice (fmancial injury or other) to the public
or to any individual. The courts adjudicating the case appear to havé given
these two concepts a restrictive signification. A problem in the context is
whether the concept of exercise of office itself comprises a first step in the
investigational procedure of an administrative authority whose personnel
enter into contact with the individual and request information from the
latter, without in that stage of the investigation possessing such means of
coercion as can be used only later, and then by special decision of the
authority. Another problem is how serious the offence shall be for the
procedure to be regarded as being to the prejudice of the public. For the
Ombudsman’s supervisory activities, among other reasons, clarity concerning
questions of this type is very important. The number of court
decisions in this sphere is very small. It may be presumed that the Commission,
which is reviewing the rules governing liability of officials in the
exercise of their office, will pay attention to the questions brought up.

Questions relating to tax authorities’ information and service havé also
been raised during the year. Ombudsman Nilsson has in two cases directed
serious criticism against the National Tax Board for wrong information:
one as regards the rules for measurement of areas in small houses in a
brochure informning about the 1981 general property tax assessment, the
other a wrong notification in a brochure concerning the time of expiry for
appeal against a tax assessment decision. The Ombudsman’s opinion was
that the National Tax Board should havé rectified these errors.

The Ombudsman has also noted other instances of defective information:
office hours and telephone times of public authorities, and concerning
interpreter and translator services.

The more important dicisions of the year concerning the work of the
Assessment Committees were compiled in a special publication, about
10,000 copies of which were distributed to public authorities. Apart from a
general account, this contains cases which illustrate the investigational and
decision procedure, matters of challenge and incidental employment, etc.

493

Another publication was issued concerning the Ombudsman’s decisions
in matters of tax auditing and other check of tax assessment. This was
systematically arranged and contains, in the form of notices, decisions in
this sphere not previously presented in the Ombudsman’s Annual Report,
as well as several decisions issued by Ombudsman Nilsson över the past
two years, two of which relate to the procedure in conjunction with
preservation of evidence in connection with check of taxes.

An attempt to work in new forms was the hearing with representatives of
the auditors’ profession and others arranged by Ombudsman Nilsson in
November 1981. This was attended by some thirty persons representing
the auditors’ organisations and other bodies with members engaged, for
instance, on consultation in tax matters. The Ombudsman gave an account
of the task of exercising supervision över tax administration. The participants
had the opportunity to present their experience of the auditing work
of the tax authorities. The discussion was of value particularly because it
gave the opportunity for presentation of more general points of view in
supplementation of the picture of auditing which comes to light from
individual complaints.

About 120 complaints concerning distraint havé been dealt with during
the year. Several applied to the handling of distraint orders by enforcement
offices. Examples are the assertion that the office did not notify the debtor
in advance concerning execution in his home or had used violence to enter
the home in the debtor’s absence, that the office had distrained property
belonging to a person other thån the debtor, that it had failed to abide by a
plan for repayment in instalments in cases relating to collection of taxes
and public charges, that wrong or inappropriate data routines had been
used, etc. A question discussed in the data field has been the division of
responsibility for examination of the distraint document between recording
and executive authority.

The Ombudsman has also made inspections at ten or so of the 81
enforcement offices during the year. At these inspections he has attempted
to gain an idea of how the office works in general and has expecially
examined the handling of certain types of case, such as cases on distraint
of salary eviction and cases relating to collection of taxes and public
charges. A special study has been made of the question how enforcement
offices fulfil a new task placed upon some of them since 1980, namely to
supervise that the administration of bankruptcies (which is performed by a
lawyer appointed by a Court of law) is carried out effectively and in
accordance with law and statute, and that the completion of bankruptcies
is not unnecessarily delayed.

494

Disciplinary measures against a District Superintendent and a Head
of Section at an Industrial Safety Inspectorate on grounds, inter alia,
of delay in despatch of the Industrial Safety Inspection Board’s
decisions concerning requests for prosecution, etc.

The supervision of the working environment and working hours legislation
is exercised by the Industrial Safety Inspectorate. The country is
divided into nineteen industrial safety inspection districts. In each district
there are, among other officials, a District Superintendent and an Industrial
Safety Inspection Board. The District Superintendent is chairman of the
Board, which consists also of eight other members. They are appointed by
the supervisory authority, the National Board of Occupational Safety and
Health, on recommendation by the employers'' an employees’ organizations.
The Industrial Safety Inspection Board decides on important questions,
e.g. concerning injunctions and prohibitions under the working
environment and working hours legislation and concerning request for
prosecution of offences against this legislation. Other matters are decided
by the District Superintendent. In urgent cases the latter may also decide
in lieu of the Board. When he does so, his decision shall be notified to the
Board at its next meeting.

The Swedish Building Workers’ Union lodged a complaint against an
Industrial Safety Inspectorate for delay in request for prosecution. In
December 1976 the Inspectorate had decided to report a German company
for infringement of the working hours legislation. A report to the prosecuting
authority was not made until February 1978. The prosecutor then
abandoned his investigation since statutory limitation had in part entered
into force and there was no person remaining in Sweden who could be held
responsible in other respects.

An inquiry was instituted and it camé to comprise not only the complaints
of delay in request for prosecution but a number of other questions,
among which how decisions of the Industrial Safety Inspection Board had
been followed up by the officers of the Inspectorate.

In his report Ombudsman Holstad criticized the District Superintendent
and a Head of Section for faults and deficiencies in the handling of various
matters. As regards some faults Holstad considered that the criticism he
expressed should suffice. But he considered two groups of faults deserved
special attention. One was the District Superintendent’s failure in several
cases to notify the Board of decisions he had made in its stead. Holstad
pointed out that the duty of notification that exists in these cases is
required in order that the Board may havé an insight into them and the
opportunity to re view the decisions made. The second group consisted of
failure in two cases to despatch requests for prosecution within a reasonable
time after the Board had decided that this should be done. In both
cases more thån a year elapsed before the request was made and, in
Holstad’s opinion, there was no acceptable excuse for the delay. For one

495

delay both the District Superintendent and the Head of Section were
considered responsible, in the other the Head of Section alone; the latter
case was that to which the complaints referred. Holstad stated that what
the Head of Section had done in reality in that case was, during a year or
so, to disregard the Board’s decision. Holstad considered that the two
officials had neglected their duties in this respect.

Holstad reported the officials to the authorities empowered to decide on
disciplinary measures-the National Disciplinary Offences Board in the
case of the District Superintendent and the National Board of Occupational
Safety and Health in the case of the Head of Section. An admonition was
issued to both officials under the Public Employment Act. The decision of
the National Disciplinary Offences Board acquired legal force. The Head
of Section’s trade union, however, brought an action against Holstad
before the Labour Court and claimed that the admonition issued by the
National Board of Occupational Safety and Health be annulled. The Court
dismissed the claim.

On the admissibility of certain conditions imposed by local housing
committees for permission to construct a building or extension of a
building

Complaints havé been made by several parties that two local housing
committees had imposed special conditions for permits for certain building
construction. The owners of the properties who had applied for building
permits had been instructed to sign an agreement with the respective local
councils. Under the agreement certain land was to be surrendered. The
owner was also to pay a certain amount (SEK 27,000 and 30,000 respectively)
in compensation for Street costs.

Under the Building Act local councils are entitled to charge property
owners for Street costs within areas covered by town plans. In return it is
incumbent upon local councils to provide and make available for public
use in such areas streets or other public places as directed in the town plan.

For the areas in question there was no town plan. The question of
adopting a town plan for the areas had, however, been raised. By reason
thereof special building regulations had been duly issued (under § 35 of the
Building Act among other statutes). For permission to build there, property
owners needed an exemption from these regulations. As regards areas
subject to such regulations the Building Act says nothing about payment
for Street costs.

In two cases property owners had signed the agreements. A third had
refused. Those who signed the agreements received the necessary exemption
and building permit. Those who refused, on the other hand, had their
applications rejected by the local housing committee.

In his report ombudsman Holstad stated initially i.a. the following.

“Manifestly the committee may not impose whatever conditions it

496

chooses. An obvious requirement för acceptance of a condition is that it
accords with the intentions of the building legislation. I shall now consider
the various conditions from this point of view.”

Regarding the condition concerning payment of Street costs Holstad
furthermore stated the following.

“One may question, in the first place, whether it is at all possible to
reject applications for exemption of this kind with reference to the fact that
the applicants havé as yet no obligations concerning future Street costs or
that they havé refused to assume any such obligations. In my opinion there
is much to suggest that this possibility does not exist. As the County
Administrative Board has stated, the question what constitutes an acceptable
reason to refuse exemption must be judged from the point of view of
the intention of the building regulation. There is no doubt that the main aim
of the building regulation in § 35 of the Building Act is to prevent building
which does not comply with a future town plan. On the other hand there
would not appear to be either any statement of reasons or precedential
decision in practice which gives grounds for assuming that such a prohibition
could be used to induce property owners to enter into special undertakings
concerning Street costs and thus to facilitate the implementation of
town plans.

As regards the conditions concerning Street costs to which the complaints
refer, furthermore, it should be specially noted that under the
agreements the property owners havé had to undertake obligations which
in certain respects distinctly exceed what may be incumbent upon them by
virtue of the rules of the Building Act concerning such costs. They havé
thus engaged to pay long before the payment obligation enters into force
under the Act. It may be remarked that the local councils havé made no
corresponding undertaking to fulfil their obligations at any earlier date.
Nor, according to the agreements, havé the property owners the possibility
as stated in § 38, instead of making payment, to lodge security for the
costs in the meantime. It may be added that payment long in advance
naturally involves difficulties as a rule in judging whether the amounts are
reasonable.”

Ombudsman Holstad considered that the agreement conditions concerning
streets costs were not compatible with the system of rules in the
building legislation. In his opinion, therefore, it was wrong to enjoin these
conditions upon the applicants.