Prop. 1982/83:63

Regeringens proposition 1982/83:63

om förlängd reglering av anslutningen av privatpraktiserande tandläkare till tandvårdsförsäkringen;

beslutad den 4 november 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

Sten Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Ersättning för utgifter för landvård enligt den allmänna tandvårdsförsäkringen utgår om vården meddelas genom det allmännas försorg eller lämnas av tandläkare som är uppförd på en av allmän försäkringskassa upprättad förteckning. Enligl en övergångsbestämmelse kan riksförsäkringsverket besluta om\ att begränsa rätlen för privatpraktiserande tandläkare att bli uppförd på förteckningen hos försäkringskassan. Denna bestämmelse gäller till utgången av år 1982.

I propositionen föreslås atl bestämmelsen skall förlängas alt gälla till utgången av år 1983.

Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 63

Nuvarande lydelse

9.' Om riksförsäkringsverket finner anledning antaga att folktandvårdens behov av tandläkare skatt bli otillräckligt tillgodosett, får verket till utgången av år 1982 i den utsträckning som behövs föreskriva alt tandläkare som avses i punkt 8 ej skall föras upp på förteckning hos allmän försäkrineskassa.

Förestagen lydelse

9. Om riksförsäkringsverket finner anledning anta atl behovet av landläkare inom folktandvården etter i vissa delar av landet blir otillräckligt tillgodosett, får verket lill utgången av år 1983 i den utsträckning som behövs föreskriva atl tandläkare som avses i punkt 8 ej skall föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa.

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldl, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Rainer, Boström, Bodslröm, B. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande: statsrådet S. Andersson

Proposition om förlängd reglering av anslutningen av privatpraktiserande tandläkare till tandvårdsförsäkringen

Inledning

Den allmänna tandvårdsförsäkringen, som infördes år 1974, innefattar också en övergångsregel om vissa begränsningar av möjlighelerna för anslutning av privatpraktiserande tandläkare till försäkringen. Bestämmelsen tillkom för atl trygga folktandvårdens behov av tandläkare under tiden för utbyggnaden av i första hand barn- och ungdomstandvården. Bestämmelsen gäller till utgången av år 1982.1 avvaktan på senare ställningslagande lill 1978 års landvårdsutrednings förslag till den mera långsiktiga utvecklingen på tandvårdsområdel tar jag i det följande upp frågan om en förlängning under år 1983 av giltighetstiden för nyssnämnda bestämmelse.

1 Tandvårdsförsäkringen och utbyggnaden av folktandvården

Samtidigt som tandvårdsförsäkringen infördes fick landstingen ett lagstadgal vårdansvar för barn- och ungdomstandvården och specialisttandvården. Folktandvården skulle därvid byggas ut i sådan omfattning all den kunde erbjuda avgiftsfri organiserad vård till samtliga barn och ungdomar t. o. m. 19 års ålder. Det förutsattes vidare att folktandvården vid full utbyggnad även skulle svara för 35 % av vuxentandvården samt ha ansvaret för specialisttandvården. Andelen vuxentandvård bestämdes av önskemålet från folktandvårdens tandläkare att de skulle få arbeta i vuxentandvård till minst 50 % av sin arbetstid. Delta bedömdes angeläget också ur odontolo-

Prop. 1982/83:63 4

gisk synpunkt eftersom tandläkarna på så sätt skulle kunna bibehålla sina färdigheter i olika slag av tandvårdsarbeten.

2 Begränsning av privatpraktiserande tandläkares etablering inom ramen för tandvårdsförsäkringen

För alt säkerställa folktandvårdens behov av tandläkare infördes i övergångsbestämmelserna till den lag varigenom tandvårdsförsäkringen genomfördes en möjlighet för riksförsäkringsverket att vid behov införa begränsningar i rätlen för nya landläkare att ansluta sig till tandvårdsförsäkringen.

I samband med tandvårdsreformens genomförande skedde en överström
ning av tandläkare från folktandvården lill privatpraktikervård. Till en
början prövades olika utvägar av frivillig natur för att hindra denna
överströmning. Dessa ledde dock inte lill avsett resultat varför riksförsäk
ringsverket, efter framställning från socialstyrelsen och landstingsförbundet,
fann del nödvändigt att tillämpa begränsningsregeln. Enligt denna regel får
riksförsäkringsverket föreskriva att en tandläkare inte får bli uppförd på
försäkringskassans förteckning över privatpraktiserande landläkare - och
därmed omfattas av tandvårdsförsäkringen - om verket finner anledning
anta att folktandvårdens behov av tandläkare skulle bli otillräckligt
tillgodosett. \ '

Begränsningsregeln gällde ursprungligen till utgången av år 1975 men giltighetstiden förlängdes senare t. o. ni. år 1979.

Med hänsyn till att den beslutade utbyggnaden av folktandvården inte kunnat genomföras i den takt som planerats föreslog 1978 års tandvårdsutredning i delbetänkandet "Tandvården i början av 80-talet" (SOU 1979:7) en ytterligare förlängning av begränsningsregeln atl gälla t. o. m. år 1982. Utredningen visade att bestämmelsen fyllt sitt syfte, nämligen att tillföra folktandvården nettotillskottet av tandläkare. Utredningen avsåg att i sitt huvudbetänkande återkomma till frågan om bestämmelsens giltighet efter utgången av år 1982. I enlighet med regeringens förslag beslöt riksdagen atl förlänga begränsningsregeln atl gälla t. o. m. år 1982 (prop. 1979/80: 23, SfU 9, rskr 102). En årlig omprövning av bestämmelsens närmare utformning skulle dock ske för atl möjliggöra en anpassning av den till utvecklingen på området.

I syfte att förbättra den regionala fördelningen av tandläkare inom vuxentandvården har landvårdsutredningen i sitt huvudbetänkande "Tandvården under 80-talet" (SOU 1982:4), som avlämnats i januari 1982, föreslagit en ytterligare förlängning av begränsningsregeln.

Prop. 1982/83:63 5

3 Kvotering av tandläkare inom folktandvården

När folktandvårdslagen infördes år 1974 hade landstingen kommil olika långt i sin utbyggnad av folktandvården. En förutsättning för all den beslutade utbyggnaden av folktandvården skulle kunna genomföras var därför alt tillkommande tandvårdsresurser i form av nyutbildade landläkare fördelades så att de minst utbyggda landslingen vad gäller barn- och ungdomstandvården tillförsäkrades huvuddelen av resurstillskoltet. För att underlätta en utveckling av folktandvårdens utbyggnad mol en större likformighet landslingen emellan och för alt tillse all huvudmännen tillsammans inte planerar för slörre utbyggnad av folktandvården än vad nettotillskottel av tandläkare medger infördes fr. o. m. år 1975 elt kvote-ringssyslem. Detta syslem innebär att socialstyrelsen fördelar nettotillskottet av tandläkare mellan de olika huvudmännen. Sedan socialstyrelsen beslutat angående tilldelningen av nytillkommande tandläkarresurser har varje landsting att avgöra hur den tilldelade kvoten av tandläkare skall fördelas på olika tjänster. Socialstyrelsen har f. n. i uppdrag att utföra denna kvotering av tandläkarresurser t. o. m. år 1982. Tandvårdsulredningen har föreslagit en förlängning även av kvoteringssystemets tillämpning.

4 Föredragandens överväganden

De bestämmelser om anslutning till försäkringen och kvotering av landläkarljänsler som tillämpats efter det tandvårdsförsäkringen infördes år 1974 har haft god effekt då det gällt möjligheterna alt genomföra den beslutade utbyggnaden av folktandvården. Denna utbyggnad har i sin tur varit nödvändig för atl landslingen skall kunna uppfylla sitt lagfästa ansvar för såväl barn- och ungdomstandvård som specialisttandvård. Under utbyggnadsskedet har det emellertid varit nödvändigt alt i viss omfattning bevilja dispenser från landstingens vårdskyldighet för barn i åldern 3-5 år och ungdomar i åldern 17-19 år. Efter hand har dock behovet av sådana dispenser minskat. Fr. o. m. år 1982 fullgör samtliga huvudmän för folktandvården den lagenliga vårdskyldighelen avseende barn- och ungdomstandvården.

När det gäller vuxentandvården är läget annorlunda. Landstingens satsningar på barn- och ungdomstandvården har i viss utsträckning medfört all resurserna för vuxentandvården blivit otillräckliga. Resurser har omför-delals från vuxentandvård till barn- och ungdomstandvård. Folktandvården svarar f. n. för ca 25 % av vuxentandvården i landet (exkl. specialistland-vården) räknat i tandläkartimmar. Återstoden av vuxentandvården sköts av privatpraktiserande tandläkare. Utbyggnaden av folktandvården häri någon mån förbättrat den regionala fördelningen av tandvårdsresurserna. Trots detta står det klart att det forifarande finns en betydande regional skillnad när det gäller tillgången på tandläkare för vuxentandvården.

Prop. 1982/83:63 6

Enligl statistik som redovisas i tandvårdsulredningens huvudbetänkande (SOU 1982:4) finns det stora regionala skillnader i fråga om tandläkartimmar perförsäkrad,dens. k. tandläkartälhelen. För år 1980 redovisar Kalmar läns försäkringskasseområde den lägsta siffran med 0,95 tandläkartimmar medan Malmö redovisar 2,00 timmar per försäkrad. Tandläkartätheten varierar än kraftigare på kommunnivå. Av statistiken framgår också atl folktandvårdens andel av vuxentandvården är avsevärt större i glesbygdslän än i mera tätbefolkade områden. Exempelvis svarade folktandvården i Norrbottens län för 56 % av vuxentandvården medan motsvarande andel i Göteborgs kommun var endasi 10 %. Invånare i glesbygdsområden är således i hög grad beroende av folktandvårdens resurser för atl få sin efterfrågan på tandvård tillgodosedd.

Jag bedömer i likhet med landvårdsutredningen det som mycket angeläget att komma tillrätta med den regionala obalansen av tandvårdsresurserna. Det är viktigt alt man vid fördelningen av nyutbildade landläkare tar slor hänsyn till landläkarsiluationen i olika delar av landet.

Enligt de regler som nu gäller är det försäkringskassan som fattar beslut om en privatpraktiserande landläkare skall föras upp på försäkringskassans förteckning över tandläkare som är verksamma inom ramen för den allmänna försäkringen. Riksförsäkringsverket har dock beslutat atl begränsa landläkares rätt alt bli uppförd på kassans förteckning. Denna begränsning innebär att kassan inte får föra upp en tandläkare på sin förteckning med mindre verket efter särskild prövning godkänt detta.

Den nuvarande tillämpningen av begränsningsregeln innebär att en landläkare fär föras upp på förteckningen hos försäkringskassan endast om han ersäller en annan landläkare som varit verksam i enskild tandvård eller om synnerliga skäl eljest föreligger för att föra upp landläkaren på förteckningen. En landläkare förs upp på förteckningen medverkan så länge han är verksam på den ort ansökan avser. Detta senare gäller dock inle för tandläkare som blir uppförd på förteckning hos någon försäkringskassa i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö.

En särskild arbetsgrupp med representanter för riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, landstingsförbundet och tandläkarförbundet - den s. k. obsgruppen - som tillsatts av riksförsäkringsverkets landvårdsdelegation har utarbetat riktlinjerna för verkets nuvarande regler om elableringsbegränsning. Dessutom medverkar obsgruppen fortlöpande vid handläggningen hos verket av ärenden, som rör uppförande av tandläkare på försäkringskassornas förteckningar. I dessa ärenden inhämtas alllid yttrande från den lokala samrådsgruppen för tandvårdsfrågor i vederbörande landsting.

Riksförsäkringsverkets styrelse har i november 1981 anslutit sig till ett uttalande från verkets landvårdsdelegation. Enligt detta uttalande belraktas etablering av tandläkare i utpräglade bristområden som synnerliga skäl för nyetablering. I sådana fall förs tandläkaren upp på försäkringskassans förteckning. En förutsättning för detta är dock att vederbörande landsting

Prop. 1982/83:63 7

tillstyrkt etableringen. Slor vikt läggs också vid obsgruppens bedömning i det enskilda ärendet.

1978 års tandvårdsutredning (S 1978:01) avlämnade som jag nämnt sitt huvudbetänkande i januari 1982 och beräknas inom kort lämna sill slulbetänkandet med bl. a. förslag till en reviderad tandvårdstaxa. Avsikten är att på grundval av dessa betänkanden och material från remissbehandlingen lägga fram en proposilion lill riksdagen med förslag till den mera långsiktiga utvecklingen på tandvårdsområdel. Della kan dock inle ske förrän tidigast i mitten av år 1983.

Bestämmelserna om reglering av anslutningen av tandläkarna till tandvårdsförsäkringen medverkar på ett aktivt sätt till att utjämna den regionala obalansen av tandvårdsresurserna. Det finns också behov av fortsatta insatser i detta syfte.

Mot bakgrund av vad jag här anfört finner jag det angeläget all den nuvarande begränsningsregeln förlängs all gälla lill dess riksdagen får tillfälle atl ta ställning till landvårdens mera långsikliga utformning. Jag förordar därför att bestämmelserna om privatpraktiserande tandläkares anslutning till tandvårdsförsäkringen förlängs att gälla t. o. m. utgången av år 1983. För att markera betydelsen av en regional resursutjämning bör även detta syfte anges i lagbestämmelsen.

Vad jag nu anfört medför behov av ändring i punkt 9 övergångsbestämmelserna till lagen (1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Jag har vidare för avsikt att senare föreslå regeringen att uppdra åt socialstyrelsen att efter samråd med landstingsförbundet besluta om kvotering för år 1983.

Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Sigurdsen.

5 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

alt antaga ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagl fram.