Prop. 1982/83:61

I Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'

dets all i 38, 39 och 49 a §§ samt i rubriken närmast före 33 § ordet "statsverket" skall bytas ut mol "staten",

dels att3,6,S, II, 12, 13, 15, 17, 18, 19, 20, 27, 28, 30, 31, 33, 34, 36 och 47 §§ saml rubrikerna närmast före 11 och 27 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 14 a och 14 b §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

För handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns rättshjälps-nämnder. Verksamhetsområde för rällshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rällshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den rättssökande är bosall eller, om den rättssökande är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosall här, upptages ärendet av den rällshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Skall ärende om rättshjälp genom offentligt biträde handläggas av rällshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosall eller, i fråga om den som ej är bosall i landet, av den rällshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Om ersätlning för utlägg vid rådgivning skatt fastställas, skatt ärendet handläggas av den rättshjälps-nämnd inom vars verksamhetsområde advokatbyrån är belägen.

Rällshjälpsnämnd står under tillsyn av domslolsverkel.

Regeringen får förordna atl rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på sådan avdelning.

6§
Allmän rättshjälp beviljas fysisk Allmän rättshjälp beviljas fysisk

' Lagen omtryckt 1979:240. - Senaste lydelse 1981:1200.

Prop. 1982/83:61

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

rar åtta gånger del basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan rättshjälp begäres.

Bidrar den rätlssökande i väsentlig omfattning lill någon annans underhåll, ökas beloppet enligt första stycket med niotusen kronor för var och en till vilkens underhåll han på detta sätt bidrar.

Bidrager den rätlssökande i väsenflig omfattning lill annans underhäll, ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.

Är den rällssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas pä del sätt att skäligt belopp lillägges eller fråndrages.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domslolsverkel meddelar närmare föreskrifter för beräkning av den rällssökandes ekonomiska förhållanden.

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat säll behandlas utom riket, om ej den rätlssökande är bosall här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2. den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksam-hel, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtils till den rätlssökande, om överlåtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaration, äktenskapsförord eller testamente,

6. i mäl om boskillnad enligl 9 kap. 2 § giflermälsbalken,

7. om frågan om rättshjälp kan anslå lill dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,

8. ägaren av en faslighet eller en byggnad i angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, otn han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring etter något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten,

8. den som ej har befogat intresse 9. den som ej har befogat intresse
av all få sin sak behandlad. av att få sin sak behandlad.

' Senaste lydelse 1982:299.

Prop. 1982/83:61 7

Nuvarande lydelse Föreslägen lydelse

19 §

Beviljas allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande kostnader enligt 9 och 10 §§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även bilrädesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har alt besluta om allmän rättshjälp. Detsamma gäller biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen hos myndighet, om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om eljest synnerliga skål föreligger.

Vad som har sagts nu om ersättning till biträde gäller även ifråga om ersättning till skiftesman.

I fråga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 6 skall rätlen, i stället för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen utgör en kostnad för rättshjälpen.

20 §

Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 § blir den som beslutat härom biträde till den rättssökande. I annat fall får biträde förordnas på sökandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga sin rätt.

I angelägenhet, som kan antagas I angelägenhet, som kan antas bli
bli prövad enligt lagen (1974:8) om prövad enligl lagen (1974:8) om råt-
rättegången i tvistemål om mindre tegången i tvistemål om mindre vår-
värden, får biträde förordnas en- den, fär biträde förordnas endasi
dast om särskilda skål föreligger om särskilda skäl föreligger med
med hänsyn till sökandens person- hänsyn till sökandens personliga
liga förhållanden eller sakens be- förhållanden eller sakens beskaf-
skaffenhet. I ärende om bodelning fenhet. I ärende om bodelning, som
med anledning av äktenskapsskill- inte avser klander, får biträde inte
nad etter boskillnad får biträde för- förordnas,
ordnas endast om särskUda skäl fö
reUgger med hänsyn till makarnas
förhållanden eller boets beskaffen
het.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Betalning och fastställande av rätts- Betalning och fastställande av rätts
hjälpsavgifl, avräkning med den rätts- hjälpsavgift och tilläggsavgift, avräk-
sökande och med biträde ning med den rättssökande och med

biträde

27 §
Finns biträde enligl denna lag, er- Finns biträde enligt denna lag,

lägges rättshjälpsavgift lill biträdet betalas rättshjälpsavgiften till bi-inlill del enligt 15 § första stycket trädet intill det enligt 15 § första fastställda maximibeloppet. Finns stycket fastställda maximibeloppet. ejb[träde, skall rättshjälpsavgift er- Finns inte något biträde, skall

Prop. 1982/83:61 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

belopp som motsvarar tre gånger sen kronor, det basbelopp som anges i 6 § första stycket.

Vid prövning enligl första stycket äger 6 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

47 §«
Rådgivning sker mot en avgift Rådgivning sker mot en avgift av

som motsvarar en halv procent av åttiofem kronor för varje påböijad det basbelopp som anges i 6 §förs- lidsperiod om femton minuter. Avta stycket för vatje påböijad tidspe- giften får sättas ned så att den ej riod om 15 minuter. Avgiften för överstiger det maximibelopp för rådgivningen jämnas lill närmast rällshjälpsavgiflen som skulle ha lägre liolal kronor. Avgiften får fastställts om allmän rättshjälp nedsättas så all den ej överstiger hade beviljats. För vad som har del maximibelopp för rältshjälpsav- satts ned utgår ersättning av allgiften som skulle ha fastställts om manna medel till den som har med-allmän rättshjälp hade beviljats. delat rådgivningen. För vad som nedsatts ulgår ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Den som har meddelat rådgivning har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för de kostnader för tolk och för översättning som uppdraget har krävt. Ersättningen fastställs av rättshjälpsnämnd.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av rådgivningsavgifl skall anses som betalning på rättshjälpsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1983.

Äldre bestämmelser gäller alltjämt i rätlshjälpsärenden där allmän rättshjälp har sökts före lagens ikraftträdande. De nya bestämmelserna i 33 § skall dock tillämpas även i äldre ärenden, om beslut som avses i 31 § inte tidigare har meddelats i ärendet.

' Senaste lydelse 1981:5.

Prop. 1982/83:61 14

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1982-10-28

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldl, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Rainer, Boström, Bodström, B. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om ändringar i rättshjälpslagen (1972:429) m.m.

1 Inledning

Rättshjälp lämnas enligt rättshjälpslagen (1972:429, RHL) i fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp ål misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i vatje rättslig angelägenhet där det föreligger behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall lämnas i annan form. Därvid är det utan betydelse om angelägenheten skall prövas av domstol eller av någon annan myndighet eller om det är fråga om en angelägenhet som inle handläggs vid någon myndighet. Huvudregeln har dock flera begränsningar. Bland dem märks främst all allmän rättshjälp inle får lämnas, om den rällssökandes beräknade årsinkomst överstiger etl gränsbelopp som motsvarar åtta gånger basbeloppet för året innan rättshjälp begärs. Gränsbeloppet var 58 400 kr. den 1 juli 1973, när rättshjälps-reformen trädde i kraft. För år 1982 är beloppet 138 400 kr. Beloppet ökas om den som söker rättshjälp har underhållsskyldighet mol nägon annan. Vidare tas hänsyn till förmögenhet, skulder och andra särskilda omständigheter. Den allmänna rättshjälpen innebär i princip att staten betalar kostnaden i ärendet. Den rätlssökande skall dock efter förmåga själv bidra till kostnaderna genom atl betala en rällshjälpsavgift. Den viktigaste ersättningsgilla kostnaden är kostnaden för biträde.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål, som också betalas av allmänna medel, utgår dels som rätt till offentlig försvarare, dels som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål (bl.a. rätt till ersättning för kostnad för bevisning). I fråga om rätt till offentlig försvarare gäller bestämmelserna i rältegångsbal-

Prop. 1982/83:61 15

ken (RB). Den misstänktes eller tilltalades ekonomi saknar betydelse för frågan om rätt till försvarare. Däremot kan annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål förekomma bara för tilltalade som hör till de ekonomiskt sämre ställda inkomstgrupperna. Vid rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår inte någon rättshjälpsavgift. Däremot kan den tilltalade, om han fälls lill ansvar, förpliktas att betala tillbaka kostnaden för offentlig försvarare och annan rättshjälp, dock inle med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för den rättshjälpsavgift som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade kunnat meddelas i målet (31 kap. 1 § RB).

Rättshjälp genom offentligt burade kan vid behov lämnas i vissa, i lagen särskilt angivna mål och ärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. I huvudsak rör det sig om mäl och ärenden pä den sociala vårdlagstiflningens och utlänningslagstiftningens områden. Den enskildes ekonomi saknar betydelse för frägan om räll lill offentligt biträde. Ersättningen till offentliga biträden betalas av allmänna medel. Någon ålerbelalningsskyldighet förekommer inle.

Rättshjälp kan slutligen lämnas i form av rådgivning. Denna rättshjälps-form omfattar rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättsliga angelägenheter under högst en limme. Rådgivning är öppen för alla oavsett inkomst och meddelas av advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer. Den sker mot en i lagen bestämd rådgivningsavgift. Denna är avsedd att läcka kostnaderna för rådgivningen men kan sållas ned eller efterges. Staten betalar kostnaderna för rådgivningen lill den del de inle läcks av avgifterna.

2 Allmän motivering

2.1 Utgångspunkter

Sedan RHL irädde i kraft år 1973 har kostnaderna för rättshjälpen ökat oavbrutet. Kostnaderna utgjorde budgetåret 1973/74 drygt 62 milj kr. och hade budgetåret 1980/81 stigit till drygt 224 milj. kr. Det har mot bakgrund av kostnadsutvecklingen och det ekonomiska läge som landet befinner sig i ansetts nödvändigt atl pä olika sätt söka begränsa samhällels åtaganden pä rätlshjälpsområdet. Sålunda höjdes nivån för rättshjälps- och rådgivnings-avgifterna den 1 april 1981 (prop. 1980/81:20, JuU 17, rskr 65, SFS 1981:5). Därefter har ytteriigare höjningar genomförts den 1 januari 1982 samt möjligheterna lill rättshjälp i vissa angelägenheter, bl.a. för upprättande av äktenskapsförord eller testamente, tagils bort (prop. 1981/82:28, JuU 19, rskr 105, SFS 1981:1287). Slutiigen har möjligheten lill allmän ränshjälp innan s.k. pilotfall har avgjorts begränsats (se JuU 1981/82:52, rskr 320, SFS 1982:299).

I samband med ändringarna i RHL har det framstått som alltmer angeläget alt göra en mer omfattande översyn av lagen. Inte minsl den ekonomis-

Prop. 1982/83:61 16

ka utvecklingen har gjort en grundlig översyn nödvändig. Vidare har det i tillämpningen av RHL framkommit vissa problem som så långt möjligl bör undanröjas.

Av dessa skäl har en parlamentariskt sammansatt kommitté, rättshjälps-kommittén (Ju 1982:01, dir 1981:75), tillkallats för an se över ränshjälps-syslemet. Kommittén har enligl direktiven frihet alt inom vissa ramar överväga en total revidering av RHL. Kommittén skall bedriva sill arbete skyndsamt.

Trots de ändringar som gjorts i RHL ökade belastningen på rättshjälps-anslaget under budgetåret 1981/82. Självfallet får åtgärder för all minska utgifterna på detta område full effekt först efter en viss lid. En annan orsak till den ökade anslagsbelastningen är den höjning av ersättningen lill rätts-hjälpsbilrädena som har skett lill följd av den allmänna kostnadsstegringen. Det siatsfinansiella lägel är emellertid sådant all man så snart som möjligt, således utan avvaktan på resultatet av kommittéarbetet, bör gå vidare och se i vad mån utgifterna kan begränsas ytterligare. Yllerligare höjningar av avgifterna för de sämst ställda kan därvid inte komma i fråga. Inriktningen mäste vara atl rältshjälpsförmånerna inle yllerligare försämras för dem som kan ha störst svårigheter atl la till vara sin räll. I övrigt måste man emellertid försöka åstadkomma utgiftsminskningar på varje område där det är möjligl. De förslag som nu läggs fram innebär ökad rättvisa i rätlshjälpssystemel inom ramen för totalt sett lägre kostnader.

I en departementspromemoria. Ds Ju 1982:2 Rättshjälpskoslnaderna, har lagts fram förslag som syftar lill all minska belastningen på rättshjälps-anslaget med ca 50 milj. kr. åriigen. 1 1982 års budgetproposition har hänsyn tagits till de förväntade utgiftsminskningarna (prop. 1981/82:100 bil. 5 F, JuU 46, rskr 274). Även vissa ändringar som främst är avsedda all åstadkomma förenklingar ingår bland promemorieförslagen. Den i promemorian föreslagna lagtexten bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 1.

Departementspromemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinslanserna och en sammanslällning av remissvaren bör fogas som bilaga 2 till detta protokoll.

De förslag som jag nu lägger fram grundar sig på promemorian. Jag har emellertid i betydande utsträckning beaktat den remisskritik som en del av promemorians ändringsförslag utsatts för. Även i övrigt har en del justeringar gjorts. Jag uppskattar utgiftsminskningen till ca 25 milj. kr. för helår. Rätlshjälpsanslaget torde således för innevarande budgetår komma atl belastas med drygt 12 milj. kr. utöver vad som beräknats i budgetpropositionen.

Förslagen gäller följande frågor.

Införande av en tilläggsavgift som en rörlig del av den rällssökandes

bidrag till rätlshjälpskostnaderna Ökad progressivitel i fråga om rätlshjälpsavgifien och upphörande av

denna avgifts anknytning till basbeloppet

Prop. 1982/83:61 17

Sänkning av den högsta inkomstgränsen för rätt att erhålla rättshjälp

Ändrade regler för rättshjälp vid bodelning

Rättshjälp i angelägenheter som avser fastigheter m.m.

Ny reglering för fastställande av den nedre gräns som i vissa fall gäller för återbetalningsskyldighet lill staten

Fördelning av ersätlning som motpart eller annan förpliktats återbetala

Tolkkostnader vid rådgivning

Retroaktiv ersättning lill skiftesmän I promemorian har även lagts fram förslag om ändring i reglerna om beslutsfördelningen mellan domstol, rällshjälpsnämnd och advokat närdet gäller ansökningar om rättshjälp. I denna fråga har framför allt de remissinstanser som berörs av reglerna redovisat skilda uppfattningar om vilken lösning som är den lämpligaste. Med hänsyn lill atl frägan, som i första hand är av teknisk natur, inte är mer angelägen än att den kan anstå i avvaktan på ytterligare överväganden, avser jag inte att ta upp den i della lagstiftningsärende. Det får i stället ankomma på rältshjälpskommittén all, i enlighet med sina direktiv (se dir 1981:75 s. 10), granska denna fråga och föreslå lämpliga åtgärder.

2.2 Rättshjälpsavgifter m.m.

Den som beviljas allmän rättshjälp är som tidigare nämnts skyldig att efter förmåga bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Avgiftssystemet har konstruerats som ett system med maximibelopp. Maximibeloppet är tänkt att motsvara den rällssökandes betalningsförmåga, dvs. vad han eller hon högsl kan betala. Om kostnaderna för rättshjälpen understiger eller blir lika höga som maximibeloppet, skall den rätlssökande således själv betala de fulla kostnaderna. När allmän rättshjälp beviljas, skall del samlidigt fastställas etl maximibelopp i den rättsliga angelägenheten (11-15 §§ RHL).

Den lägsta rättshjälpsavgiften (grundavgiften) uppgår lill två procent av basbeloppet för året innan rättshjälp begärs', avrundad lill närmast lägre liolal kronor, eller f.n. 340 kronor. Grundavgiften skall betalas av den som har en årsinkomst motsvarande högsl två basbelopp.

Är inkomsten högre än två basbelopp utgör maximibeloppet grundavgiften ökad med ett tilläggsbelopp, som varierar beroende på inkomstens storlek. Tilläggsbeloppet tas ul i en progressiv skala. Det är en tjugofemte-del av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tvä men ej tre gånger basbeloppet, en tjugondel av den del av inkomsten som överstiger tre men inte fyra gånger basbeloppet, en femlondd av den del av inkoms-

' För år 1982 gäller basbeloppet för oktober 1981. 2 Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 61

Prop. 1982/83:61 18

len som överstiger fyra men inte fem gånger basbeloppet, en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men inle sex gånger basbeloppet, en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex men inle sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inle åtta gånger basbeloppet. Inkomsten avrundas därvid till närmast lägre tusental kronor och maximibeloppet till närmast lägre tiotal kronor (12 § RHL). Den som har en inkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet får inte aUmän rättshjälp (6 § RHL).

Om den rättssökande i väsentlig omfattning bidrar lill någon annans underhåll höjs beloppsgränserna med vad som motsvarar ell halvt basbelopp för vaije underhållsberätligad. Förekomsten av större förmögenhelsinnehav eller tyngande skuldsättning skall beaktas när rällshjälpsavgiften beräknas (6 och 13 §§ RHL). .

Grundavgiften kan sättas ned om det finns särskilda skäl för del. Den får dock inle sällas lägre än en procent av basbeloppet (med avrundning till närmast lägre liolal kronor), om del inle är uppenbart atl den rättssökande saknar möjlighet att betala en så stor avgift (12 § första stycket RHL).

Om biträde har förordnats i den rättsliga angelägenheten, ankommer det på biträdel atl avkräva den rätlssökande rällshjälpsavgiflen (27 § RHL). Skulle ersättningen till biträdet, när den slutligen fastställs, bli lägre än den erlagda rällshjälpsavgiflen och har del uppstått andra kostnader för rättshjälpen, svarar biträdet gentemot staten för mellanskillnaden (30 § andra stycket RHL). Har inga andra kostnader uppstått, skall mellanskillnaden i stället betalas tillbaka till den rättssökande. Det är således biträdels uppgift all se till atl den rättssökande erlägger tillräcklig betalning för kostnaderna för rättshjälpen intill det för den rätlssökande fastställda maximibeloppet. Om det inte finns något biträde skall rätlshjälpsavgifien erläggas till staten (27 § RHL).

Allmän rättshjälp skall upphöra, om den rättssökande inle erlägger rättshjälpsavgiften (34 § första stycket 1 RHL).

2.2.1 TiUäggsavgift

L)epartementsförslaget: På den del av rällshjälpskoslnaden som utgör ersätlning lill biträdet för arbete betalas en tilläggsavgift på tio procent. Denna avgift börjar löpa när biträdets arbetsersättning har uppgått lill 3 000 kr. och beräknas på del överskjutande beloppet. Biträdel lar in avgiften från den rättssökande. Avgiften är i vatje enskilt fall maximerad till elt belopp som uppgår till fem gånger den rättssökandes maximibelopp. Om en rätlssökande visar alt han eller hon saknar ekonomiska möjligheter all betala tilläggsavgiften får den myndighet som fastställer biträdesersätl-ningen'sätta ned avgiften eller helt befria från den.

Promemorieförslagel: Överensstämmer i huvudsak med departements-förslaget, dock all tilläggsavgiften där kallades självrisk och beräknades på

Prop. 1982/83:61 19

hela ersättningen till biträdet. I promemorian föreslogs inle nägot tak för självrisken och heller ingen möjlighet till nedsättning eller befrielse (se promemorian s. 5-8).

Remissinstanserna: Remissinstansernas uppfattningar varierar starkt. Vissa godtar förslaget ihedan andra avslyrker helt eller delvis. Åtskilliga remissinstanser förordar all självrisken inte tillåts stiga över en viss gräns samt alt i första hand indispositiva mål undantas från självrisk (se bil. 2 avsnitt 2.1).

Skäl för departementsförslaget:

En nackdel med nuvarande rällshjålpssystem är atl en rättssökande, som har beviljats rättshjälp, inte behöver göra några processekonomiska överväganden efter det att kostnaderna för angelägenheten har nått upp till rällshjälpsavgiften. När rättshjälpskoslnaderna har passerat gränsen för vad som skall betalas i avgift kan den rättssökande tillåla kostnaderna alt stiga till vilken nivå som helst ulan atl han eller hon själv behöver betala någon del av del belopp som överstiger rätlshjälpsavgifien.

Inom försäkringssektorn försöker man motverka liknande problem som kan uppkomma beträffande rättsskyddsförsäkringar genom en självrisk. Denna består av ett fast gmndbelopp och ovanpå detta ell tilläggsbelopp som utgör en andel av rättegångskostnaderna. Denna andel är ofta tio procent.

Det är enligl min mening angelägel alt höja kostnadsmedvelandet hos dem som beviljas allmän rättshjälp. För det ändamålet synes del lämpligl atl nu införa en särskild avgift i rätlshjälpssystemel, motsvarande självrisken på försäkringsområdet. Den nya avgiften bör lämpligen betecknas tilläggsavgift. Utgångspunkten bör därvid vara atl tilläggsavgiften inte skall medföra någon nämnvärd avgiftshöjning i rättsliga angelägenheter av mer normal omfattning. Syslemel bör utformas så att det framför allt motverkar uppkomsten av stora och för samhället dyrbara tvister. Givetvis är delta sårskilt angelägel om ivisleföremålels värde är lågt jämfört med kostnaderna för tvisten. Det är också viktigt atl systemet får en kostnads-hämmande verkan ulan all leda till onödigt krångel vid hanteringen.

Som jag nyss har framhållit bör tilläggsavgiften inle innebära någon egentlig fördyring av rättshjälpskoslnaderna i angelägenheter som kan sägas vara av normal omfattning. Självfallet varierar de genomsniltiiga rättshjälpskoslnaderna något mellan skilda ärendelyper, men alt försöka kartlägga dessa variationer är knappast meningsfullt. Del synes i stället rimligl atl utgå från den tillgängliga statistiken över storleken hos biträdes-ersättningar i ärenden om allmän rättshjälp. Denna visar all den ersatta tiden genomsnittligt understiger tio timmars arbete. Med nuvarande ersättningsnivå motsvarar tio timmars arbete ungefär 3 000 kr. i arvode. Den nedre gränsen för tilläggsavgiften bör lämpligen sällas vid detta belopp.

Ell system med dels en inkomstprövad rättshjälpsavgifl och dels en

Prop. 1982/83:61 ,20

tilläggsavgift leder i mera omfallande angelägenheter sammantaget lill högre avgifter än vad den rätlssökande anses ha förmåga atl betala när den inledande rällshjälpsavgiften fastställs. Från del all behandlingen av den rättsliga angelägenheten inleds och därvid rällshjälpsavgiften betalas till biträdet och lill dess alt tilläggsavgiften böljar löpa kommer emellertid normall en viss tid atl förflyta. Som jag skall beröra i det följande är det naturligt alt tilläggsavgiften krävs in i omgångar med mindre belopp. Den rättssökande kommer således all ha en viss lid på sig från det alt ärendet påbörjas till dess alt yllerligare avgifter behöver betalas. Man får anla att den rällssökandes ekonomi då i allmänhet ger utrymme för ytterligare avgifter. Som jag strax skall återkomma lill bör del emellertid finnas ett tak för tilläggsavgiften och även en möjlighet till befrielse från denna.

Beräkningsgrund

1 flertalet mål och ärenden där rättshjälp förekommer utgör biträdesersättningen den helt dominerande delen av kostnaderna för rättshjälpen. Detta talar för atl tilläggsavgiften bör beräknas på denna del av kostnaderna. Om även andra rättshjälpskoslnader räknades in i underlaget skulle det krävas ell alltför komplicerat förfarande för beräkning och uppbörd av tilläggsavgiften. Vidare bör endasi den del av bilrädesersättningen som utgör ersättning för arbete ligga lill grund för beräkningen. All även räkna in ersätlning för tidsspillan och resor skulle i likartade fall ofta ge skilda resultat beroende pä skillnader i fråga om avstånd i olika delar av landet, tillgång på biträden m.m.

Enligl promemorieförslaget borde vad som sägs om självrisk på biträdesersättning gälla även beträffande ersättning till skiftesmän och medlare. Alt införa en tilläggsavgift även på dessa ersättningar medför emellertid administrativa svårigheter av sådan omfattning all jag anser att ersättningarna inle bör omfattas av den nya avgiften.

Som jag redan har antytt måste ell syslem med en tilläggsavgift vara enkelt all tillämpa. Av den anledningen bör en enhetlig procentsats gälla trots atl del i och för sig finns skäl.som talar för en skala som är progressiv i takt med den rällssökandes inkomst och med kostnaderna i den rättsliga angelägenheten. Den fördelningseffekt som della medför kan kompenseras genom justeringar av rättshjälpsavgiflerna i högre inkomstlagen. Jag bedömer atl tio procent är en lämplig nivå för tilläggsavgiften. Denna bör alltså uppgå till tio procent av den del av biträdels ersätlning för arbete som överstiger 3 000 kr. Samma procentsals lillämpas vanligen när del gäller rättsskyddsförsäkringarna, dock med en någol annorlunda konstruktion bl.a. vad gäller grundbeloppet.

Tak för tilläggsavgiften

En tilläggsavgift på tio procent av den del av biträdels arbetsersättning som överstiger 3 000 kr. fär bedömas som en förhållandevis låg riskandel.

Prop. 1982/83:61 21

Det kan emellertid förekomma fall när även en så försiktigt tilltagen avgift leder till en alltför hög sammanlagd kostnad för den enskilde. Jag tänker bl.a. på vissa skadeståndsmål av pilotfallskaraklär som kan medföra myckel höga rättegångskostnader. Tilläggsavgiften får naturligtvis inte medföra att rättshjälpskoslnaderna i sådana och liknande fall blir så höga alt kostnaderna i praktiken gör det omöjligt även för den som har beviljats rättshjälp alt hävda sin rätt. Av detta skäl bör del införas elt röriigl tak för avgiften, dvs. en gräns i vatje enskilt fall över vilken den inle får stiga. En sådan gräns bör vara anpassad till den rällssökandes ekonomiska förhållanden. Ett lämpligl sätt atl åstadkomma en sådan anpassning är all den nya avgiften begränsas i förhållande lill den rättssökandes maximibelopp för rättshjälpen. En rimlig avvägning är alt tilläggsavgiften högst får uppgå lill fem gånger del maximibelopp som har fastställts för den rätlssökande. Som exempel pä hur en sädan regel verkar kan nämnas att för den som har atl betala endasi grundavgiften, som för år 1983 föreslås bli 350 kr., skulle tilläggsavgiften bli högsl 1 750 kr., medan tilläggsavgiften för den som har ett maximibelopp på 2 000 kr. högst skulle bli 10 000 kr.

Tilläggsavgift för rätlssökande med låga inkomster

När det gäller rättssökande med sä svag ekonomi att grundavgiften har salts ned enligl 12 § RHL, bör man skilja mellan dem för vilka avgiften endast har reducerats och dem för vilka den har éftergells helt och hållet. För de rättssökande som har fått grundavgiften reducerad, vilket i allmänhet sker till hälften, bör huvudregeln om tilläggsavgift normall gälla. Taket bör emellertid anpassas efter den reducerade grundavgiften. Detta innebär alt den som i grundavgift har att betala 175 kr. kan bli tvungen atl i tilläggsavgift erlägga högst 875 kr.

Vad härefter gäller de rättssökande som har befriats fullständigt från grundavgiften är att märka atl en sädan befrielse förutsätter atl det är uppenbart all den rätlssökande saknar möjlighel all betala någol belopp. Är detta fallet bör givelvis inte heller någon tilläggsavgift tas ul av den rätlssökande. Del kan emellertid påpekas atl man vid prövningen av den rällssökandes inkomstförhållanden bör beakta inle bara förekomsten av bankmedel ulan även möjligheten alt få avgiften betald av make eller annan underhållsskyldig (se prop. 1981/82:28 s. 13).

Man måste emellertid räkna med atl en rättssökande även i andra fall kan sakna möjlighet all erlägga tilläggsavgiften eller endast kan betala en del av den. Jag anser atl del för sådana situationer behövs en möjlighet att befria från avgiften, antingen helt eller delvis. Det bör vara en uppgift för den myndighet som fastställer biträdesersättningen atl la ställning lill en begäran om befrielse. Som grund för att befria från tilläggsavgiften eller någon del av den bör endast ekonomiska skäl godtas; som jag skall beröra i det följande bör inle angelägenhetens beskaffenhet inverka på beslutet. Elt

Prop. 1982/83:61 22

beslut i fråga om tilläggsavgiften bör omprövas på samma sätt som gäller för jämkning av maximibeloppet enligl 15 § RHL.

Undantag från tilläggsavgift för vissa angelägenheter?

En särskild fråga är om den nya avgiften bör omfatta alla rättsliga angelägenheter vari allmän rättshjälp har beviljats eller om vissa angelägenheter, t.ex. indispositiva tvistemål, bör undantas. Skälet för ett sådant undantag skulle vara all kostnadssynpunkter inte skall få avgöra hur en part i exempelvis ett familjerättsligt mål agerar i processen. Vidare har det framhållits att det i sådana mål ofta är barn som formellt är parter på ena sidan medan processen i verkligheten förs av en förälder mot den andre och att del skulle var stötande om avgiften drabbar barnen.

Del är min uppfattning att man inte i RHL bör gradera olika typer av rättsliga angelägenheter såsom mer eller mindre skyddsvärda. Del är också angelägel alt reglerna blir så enkla som möjligl. Del hittillsvarande systemet med en enhetlig reglering av avgifternas storlek för samtliga fall bör därför beslå oförändrat. Tillräckligt skydd mot alltför höga rättshjälpskostnader erbjuds genom dels kostnadstaket för tilläggsavgiften, dels möjligheten atl i ekonomiskt ömmande fall befria från denna.

Uppbörd av tilläggsavgiften m.m.

Jag övergår nu till atl beröra frågan hur uppbörden av den nya avgiften skall gå till och vissa andra därmed besläktade spörsmål.

För att tilläggsavgiften skall fylla sill syfte alt motverka uppkomsten av onödigt dyra processer bör ärendets fortgång i princip bli beroende av att den rätlssökande betalar denna avgift i takt med atl kostnaderna stiger. Det nuvarande systemet för betalning av rättshjälpsavgifler bör sålunda behållas och lillämpas även på tilläggsavgiften. Del innebär atl del bör vara biträdets uppgift att avkräva den rätlssökande även den del som utgör tilläggsavgift och vid behov ta ut förskoll. Del finns inte någon anledning att befara alt förskott kommer all krävas ul med så höga belopp att den rätlssökande av det skälet förhindras all tillvarata sin rätt. Del är i många fall naturligt atl tilläggsavgiften begärs i delposter. Jag vill ocksä erinra om att tilläggsavgift utgår endast om biträdets arbetsersättning överstiger 3 000 kr. Förskott på avgiften bör givetvis inte las ul förrän del står klart att biträdesersättningen kommer atl översliga detta belopp.

Del kan inträffa alt tilläggsavgiften höjs under ärendets gång. Den situationen kan förekomma antingen därför all maximibeloppet jämkas uppåt (15 § RHL), rällshjälpsavgiften fastställs till etl belopp som överstiger maximibeloppet (28 § RHL) eller ell tidigare beslut om hel eller viss befrielse från tilläggsavgiften ändras. I sä fall bör den avgift som höjningen framkallar betalas lill staten (jfr regleringen i 27 § RHL beträffande höjning av maximibelopp).

Prop. 1982/83:61 23

Enligl promemorieförslaget skulle självrisken ingå som en del av rällshjälpsavgiften. För egen del anser jag emellertid all tilläggsbeloppet och rällshjälpsavgiften bör hållas i sär. Den nya avgiften bör alltså nämnas särskilt i de bestämmelser som syftar både på rällshjälpsavgift enligt nuvarande ordning och på tilläggsavgift.

Sammanfattning av skälen:

I avsikt att minska statens utgifter för rättshjälpen bör del skapas ell större intresse hos den rättssökande för att hålla kostnaderna nere. Detta föreslås ske genom alt en ny procentuell avgift tas ut på biträdets arbetsersättning. Denna tilläggsavgift skall inte fördyra de rällssökandes kostnader i angelägenheter av mer normal omfattning. Eftersom avgiften inte bör fä till effekt all en rätlssökande av enbart kostnadsskäl avstår från atl få en i och för sig befogad angelägenhet behandlad eller tvingas avbryta t.ex. en påbörjad process bör det dels gälla elt koslnadslak för tilläggsavgiften, särskill avpassat för varje fall, och dels införas en möjlighet att befria från avgiften.

2.2.2 Ökad progressivitel i avgiftsuttaget och upphörande av avgifternas anknytning till basbeloppet

Departementsförslaget: Progressiviteten i uttaget av maximibelopp ökar i de högre inkomstlägena. Samtidigt upphör rältshjälpssyslemets anknytning till basbeloppet.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med departements-förslaget (se promemorian s. 8-10). Ökningen av progressiviteten och därmed avgiftsuttaget är emellertid slörre i promemorian.

Remissinstanserna: Uppfattningarna bryter sig mellan remissinslanserna. Många avslyrker helt ökad progression medan andra godtar förslaget. I fråga om upphörande av avgifternas anknytning till basbeloppet avstyrker de flesta eller efterlyser någon annan form av anpassning lill penningvärdet (se bilaga 2 avsnitt 2.2).

Skäl för departementsförslagei: För all göra del föreslagna systemet med tilläggsavgift så enkelt som möjligl bör, som jag redan har framhållit, den nya avgiften tas ut med en enhetlig procentsals över hela linjen. Del är oundvikligt all effekten härav blir mindre kännbar för en rätlssökande med hög inkomst än för en rätlssökande med låg inkomst. För all bl.a. kompensera denna fördelningseffekt bör maximibeloppen för rällshjälpsavgiften justeras.

Det finns emellertid anledning alt samtidigt överväga en mera radikal förändring av syslemel för beräkning av maximibeloppen. I olika sammanhang, bl.a. under riksdagsbehandlingen av prop. 1981/82:28, har uttalats att avgiftssystemels anknytning till basbeloppet medför vissa nackdelar (jfr JuU 1981/82:19 s. 19 och 27). Detta hänger samman bl.a. med alt inkomst-höjningarna inle alltid följer höjningarna av basbeloppet. Utvecklingen av

Prop. 1982/83:61 24

basbeloppet har också medfört att även rätlssökande med förhållandevis höga inkomster kan få rättshjälp, låt vara atl rällshjälpsavgiften dä blir sä hög att avgiften ofta överstiger kostnaderna i ärendet.

En annan nackdel med det nuvarande systemet är att intervallen mellan de olika inkomstgrupperna vidgas i takt med atl basbeloppet stiger. Detta medför all rättshjälpsavgiflerna, utom de lägsta, sjunker år från år. Sänkningen blir störst för rättssökande i högre inkomstskikt.

För att man skall kunna komma till rätta med de, nu angivna oönskade effekterna krävs all del nuvarande basbeloppsgrundade beräkningssystemet ändras. Jag är visserligen medveten om atl basbeloppsanknylningen har fördelar för de rättssökande, särskilt i tider med stark inflation. Med den nuvarande snabba ökningstakten av statens kostnader för rättshjälpen kan man emellertid enligt min mening inte längre hålla fast vid ett system som medför bl.a. all avgifterna, särskill i högre inkomstgrupper, varje år blir lägre. Fördelningspoliliska aspekter talar mol en sådan ordning.

Basbeloppsanknytningen medför också, som tidigare nämnts, alt gränserna för grundavgiften och den högsta inkomst vid vilken rättshjälp kan utgå förskjuts uppåt. Också den omständigheten utgör en nackdel i dagens budgetläge.

Slopas anknytningen till basbeloppet, torde del bli nödvändigt att emellanåt göra vissa justeringar i avgiftsreglerna med hänsyn till förändringar i penningvärdet m.m. Man kan emellertid då varje gång utforma reglerna på det sätt som bäst stämmer med det aktueUa läget. Jag ser det också som en fördel att riksdagen med jämna mellanrum får ta ställning till hur avgiftssystemet skall vara utformat mer i detalj.

Del sagda talar för alt man nu inför en ny metod för beräkning av rättshjälpsavgiflerna, vilken inle längre är anknuten lill basbeloppet. I stället bör det införas en skala för avgifterna bestående av fasta belopp vid olika inkomstnivåer och procentuella påslag mellan dessa. Som jag tidigare nämnt finns del anledning atl samtidigt kompensera den negativa fördelningseffekt som del föreslagna syslemel med en tilläggsavgift skulle komma alt medföra. Delta bör ske genom en ökad progressivitel i uttaget av maximibeloppen i de högre inkomstskikten. En så kraftig ökning som föreslås i promemorian skulle emellertid komma att slå hårt även mot inkomsttagare med måttliga inkomster. Jag vill därför förorda en annan avgiftsskala än vad som föreslogs i promemorian.

För rätlssökande i de lägre inkomstskikten bör utgångspunkten vara de belopp som skulle ha gällt för år 1983 enligt det nuvarande systemet. Basbeloppet för år 1982 är 17 800 kr. Den övre gränsen för inkomst som innebär att endast grundavgift skall betalas är med nuvarande syslem två gånger basbeloppet, eller för år 1983 35 600 kr. Den gränsen bör i det nya syslemel sättas vid 35 000 kr. Grundavgiften, som enligt gällande regler är två procent av basbeloppet, bör bestämmas till samma belopp som enligt nuvarande beräkningsmetod, eller 350 kr.

Prop, 1982/83:61 25

I övrigt bör skalan för en ensamslående sökande utan försörjningsskyldighet se ut på följande sätt. Vid inkomster som överstiger 35 000 kr. men ej 60 000 kr. bör avgiften bli 350 kr. jämte fyra procent av den del av inkomsten som överstiger 35 000 kr. Vid högre inkomst än 60 000 kr. bör avgiftsuttaget bli I 350 kr. jämte,sex procent av den del av inkomsten som överstiger 60 000 kr. men inte 75 000 kr. Om inkomsten överstiger sistnämnda belopp men inte 90 000 kr. bör avgiften bli 2 250 kr. jämte tio procent av den del av inkomsten som överstiger 75 000 kr. men inte 90 000 kr. I intervallet 90 000 - 105 000 kr. bör avgiften sättas till 3 750 kr. samt 15 procent av den del som överstiger 90 000 kr. För inkomster som överstiger 105 000 kr. bör avgiften vara 6 000 kr. jämte 20 procent av den del av inkomsten som överstiger 105 000 kr. (Beträffande högre inkomster, se avsnitt 2.2.3 nedan.)

I enlighet med del anförda skulle skalan för en inkomsttagare utan försörjningsskyldighet se ul pä följande säll. Som jämförelse anges 1982 års maximibelopp samt de belopp som med nuvarande regler skulle ha gällt förär 1983.

Den rättssökandes	Förslaget	Enligt	nuvarande regler
årsinkomst kr.
årsinkomst kr.		1982	1983
30000	350	340	350
35000	350	350	350
40000	550	550	520
45000	750	750	720
50000	950	950	920
55000	1 150	1 180	1140
60000	1350	1430	1390
65000	1650	1680	1640
70000	1950	1950	1890
75000	2250	2280	2 200
80000	2750	2610	2530
85000	3 250	2 950	2 870
90000	3 750	3 400	3 230
95000	4500	3 900	3 730
100000	5 250	4400	4 230
105000	6000	5020	4730
110000	7000	6020	5 500

För rätlssökande med försörjningsbörda bör liksom hittills gränserna höjas med ett visst belopp för varje person till vars underhåll den rätlssökande i väsentlig omfattning bidrar. För år 1983 blir detta belopp enligt nuvarande regler 8 900 kr. (dvs. ett halvt basbelopp). I elt nytt syslem bör beloppet bestämmas till 9 (K)0 kr. Maximibeloppen blir då följande.

Prop. 1982/83:61 26

Årsin-	Antal	personer mot vilka försörjningsskyldighet förel				igger
komst kr.
komst kr.	1	2	3	4	5	6
30000	350	350	350	350	350	350
35000	3.50	350	350	350	350	350
40000	350	350	350	350	350	350
45000	390	350	350	350 .	350	350
50000	590	350	350	350	350	350
55000	790	430	350	350	350	350
60000	990	630	350	350	350	. 350
65 000	1190	830	470	350	350	350
70000	1410	1030	670	350	350	350
75000	1710	1230	870	510	350	350
80000	2010	1470	1070	710	350	350
85000	2 350	1770	1270	910	550	350
90000	2 850	2070	1530	1 110	750	390
95 000	3 350	2450	1830	1310	950	590
100000	3 900	2950	2 130	1590	1 150	790
105 000	4 650	3450	2550	1890	1350	990
110000	5 400	4050	3 050	2 190	1650	1190
115000	6200	4 800	3 550	2 650	1950	1410
120000		5 550	4200	3 150	2250	1710
125000		6400	4950	3 650	2750	2010
130000			5700	4 350	3250	2 350
135 000			6600	5 100	3 750	2 8.50
140000				5 850	4 500	3 3.50
145000				6800	5 250	3 900
150000					6000	4 650
155000					7 000	5 400
160000						6200

Sammanfattning av skälen:

För atl motverka alt den föreslagna tilläggsavgiften fär en förhållandevis mindre kännbar verkan för en rätlssökande som har hög inkomst än för en rätlssökande som har låg inkomst bör progressionen öka i de högre inkomsllågena. Den nuvarande anknytningen lill basbeloppets förändringar har haft negativa verkningar på avgifternas storlek och förhållandet mellan avgifterna i olika inkomslskikl. Sambandet med basbeloppet bör därför upphöra.

2.2.3 Den högsta inkomslgränsen för rätt atl erhålla rättshjälp

Departementsförslaget: Den högsta inkomslgränsen för rätt atl erhålla rättshjälp bestäms till 110 000 kr; Om den rättssökande har försörjnings-skyldighet ökas beloppet med 9 000 kr. för vatje underhållsberätligad.

Promemorieförslagel: Överensstämmer med departementsförslagei (se promemorian s. II).

Remissinslanserna: Meningarna är delade. Vissa remissinstanser tillstyrker medan andra anser att den nuvarande nivån bör behållas (se bilaga 2 avsnin 2.3).

Skäl för departementsförslagei: Rätten lill rättshjälp upphör enligt de gällande bestämmelserna, om den rättssökandes inkomst överstiger etl gränsbelopp som motsvarar åtta gånger basbeloppet (dvs. 138 400 kr. år

Prop. 1982/83:61 27

1982). För den som i väsentlig omfattning bidrar lill annans underhåll ökas gränsbeloppet med ett halvt basbelopp för varje underhållsberätligad (6 § RHL). Gränsbeloppet för rätt till rättshjälp ligger således betydligt högre än de gränsbelopp som gäller för andra former av samhällels ekonomiska stöd till enskilda (t.ex. bostadsbidrag). Del är enligt min mening rimligl att gränsbeloppet nu läggs på en nivå som bättre överensstämmer med nivån för andra stödformer. Som jag redogjort för i föregående avsnitt anser jag att rältshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet nu bör avskaffas. Därvid är det lämpligt att även den övre inkomslgränsen inom rätlshjälpssystemel kopplas fri från basbeloppet.

I promemorian föreslogs att gränsen för en rätlssökande utan försörjningsbörda sätts vid 110 000 kr. Jag anser all den gränsen är lämpligl avpassad. För rätlssökande med försörjningsbörda bör, liksom för närvarande, gränsbeloppet ökas. För var och en lill vars underhåll den rättssökande bidrar i väsentlig omfattning bör beloppet ökas med 9 000 kr.

2.3 Rättshjälp vid bodelning

2.3.1 Allmänt om rättshjälp vid bodebung

Bodelning skall äga rum bl.a. när del döms till äktenskapsskillnad och när boskillnad har beviljats (II kap. 7 § och 9 kap. 4 § giflermälsbalken, GB). Bodelningen är i princip en privat förrättning. Om makarna inte kan enas om hur skiftet skall ske kan domstol på begäran utse en särskild skiftesman. Denne, som är självständig i förhållande till makarna, har befogenhet all vidta Ivångsskifte om det skulle bli nödvändigt. Skiftesmannen har rätt till skäligt arvode och ersätlning för sina kostnader (13 kap. I § GB, vari hänvisas till bestämmelserna i ärvdabalken, ÄB, om bl.a. arvskiftes form och förordnande av särskild skiftesman).

Alltsedan RHL:s tillkomst är del i princip möjligt atl bevilja allmän rättshjälp i ärenden om bodelning enligt de allmänna förutsättningarna i lagen. Praxis har dock hela liden varit restriktiv i enlighet med uttalanden under förarbetena lill RHL (prop. 1972:4 s. 337). Den dåvarande departementschefen ansåg sålunda alt del i allmänhet inle torde föreligga något behov av särskild biträdeshjälp vid bodelning. Vad gällde frågan huruvida rättshjälp som beviljats i ett skillnadsmål borde omfatta också den efterföljande bodelningen, framhöll departementschefen atl rättshjälpen i en rättegång inte avsåg biträde vid bodelning som företogs efter rättegången. Departementschefen påpekade dock all enligl domslolspraxis ansågs etl biträde, som i mäl om äktenskapsskillnad hade förordnats enligt lagen (1919:367) om fri rättegång, i viss utsträckning berättigad till ersättning också för sill sysslande med bodelning. Det rörde sig då om sådana fall där en lösning av bodelningsfrågan haft betydelse för målet i övrigt. Denna ordning borde behällas när lagen om fri rättegång ersattes av RHL. Kost-

Prop. 1982/83:61 28

naderna för biträdets befattning med bodelningsfrågan skulle alltså i dessa fall innefattas i rättshjälpen (jfr även prop. 1973:30 s. 87).

Ersätlning till särskild skiftesman som förordnas för atl verkställa bodelning efter äktenskapsskillnad eller boskillnad ingick ursprungligen inte i förmånerna enligt RHL. Sådana kostnader fick parterna själva svara för även om rättshjälp hade beviljats. Genom en lagändring som irädde i kraft den I januari 1976 (prop. 1975/76:47, JuU 17, rskr 112) infördes dock en regel om atl rättshjälpen skulle omfatta även kostnaden för sådan skiftesman, om den rätlssökande hade beviljats allmän rättshjälp i bodelnings-ärendet (9 § andra stycket 7 RHL).

Genom en samtidig ändring av.31 § tredje stycket RHL infördes en föreskrift om att den make, som inte har rättshjälp, i princip skall betala hälften av statens kostnader för skiftesmannen pä samma sätt som gäller vid äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan.

I samband med dessa ändringar begränsades också makars möjlighel all i bodelningsärenden få biträde enligl RHL. Enligt den regel som då infördes och som forifarande gäller får biträde i bodelningsärenden förordnas endasi när särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet (nuvarande 20 § andra stycket RHL). I propositionen anförde den dåvarande departementschefen bl.a. (s. 39) att han inle var beredd att frångå sin tidigare uttalade uppfattning alt förhållandena vid bodelning ofta är ganska okomplicerade och att behovet av juridiskt stöd därför inle borde överskattas. Han framhöll vidare alt en utgångspunkt för behovsprövningen borde vara att allmänna medel inte skall läggas ned på bodelningar av enkel beskaffenhet. Etl mindre lösörebo torde som regel kunna delas utan medverkan av skiftesman. FJet huvudsakliga tillämpningsområdet för rättshjälp i bodelningsangelägenheter skulle därför alltjämt vara fall där fastighet, rörelse eller annan mera svårskiftad egendom ingick i boel. Departementschefen betonade dock atl han inle var främmande för all också andra omständigheter ibland kunde motivera rättshjälp. Som exempel nämndes situationer där jämkningsregeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken kunde bli aktuell och fall med tvistiga vederlagsfrågor. Däremot ansåg departementschefen det tveksamt om rättshjälp annat än undanlagsvis borde vara motiverad exempelvis vid motsättningar mellan makar om vem som skulle tillskiftas hyresrätten till den gemensamma bostaden. Del borde naturligtvis inte vara någol skäl för rättshjälp atl makar önskade skiftesman bara för atl slippa från praktiska bestyr i samband med bodelningen.

Vad gällde valet mellan skiftesman och biträde framhöll departementschefen all han redan av ekonomiska skäl ansåg del uppenbart all rättshjälp i bodelningsfrågor inte regelmässigt kunde få omfalla både förmånen av skiftesman och förmånen av biträde ål en eller båda makarna. En avvägning mellan rättsskyddsintresset och kostnaderna ledde till bedömningen att bistånd genom skiftesman borde prioriteras. Till stöd för delta uttalades

Prop. 1982/83:61 29

bl.a. att det åligger en skiftesman atl utreda boel och söka förmå parterna all nå en uppgörelse i godo samt all skiftesmannen i motsats till etl partsbiträde har befogenhet att göra ivångsskifte om parterna inle kommer överens. Mol denna bakgmnd ansågs bistånd genom skiftesman ofta kunna utgöra ell effeklivare, snabbare och billigare alternativ än biträde.

Justitieutskottet (JuU 1975/76; 17) ansåg sig böra godta all den av departementschefen förordade ordningen tillämpades under ell inledande skede med hänsyn till de starkt stegrade kostnaderna för rättshjälpen. Frågan om en utvidgning borde dock tas upp till övervägande. Riksdagen anslöt sig till ulskollels uttalanden.

Rätlshjälpsutredningen (Ju 1975:07), som hade lill uppgift alt göra en allmän översyn av rätlshjälpssystemel, lämnade i sitt betänkande (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssyslemet förslag även beträffande rättshjälp vid bodelning. Utredningens förslag innebar i denna del bl.a. en viss utvidgning i förhållande lill gällande ordning. I prop. 1978/79:90 redovisade departementschefen sin bedömning av utredningens förslag i frågan (s. 65). De principer som låg bakom de gällande reglerna om rättshjälp vid bodelning hade enligl departementschefens mening forifarande bärkraft. Eftersom del årliga antalet bodelningar var betydande skulle ökade möjligheter till rättshjälp i bodelningsärenden innebära risk för stora kostnadsökningar. I rådande statsfinansiella läge ansåg sig departementschefen därför inle kunna förorda någon ändring av regleringen.

Vid riksdagsbehandlingen (JuU 1978/79:30 s. 51) framhöll justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända belänkande all utskottet visserligen hyste viss sympati för den ordning som förordats av utredningen och även av två motionärer. Utskottet delade dock den bedömning som det föredragande statsrådet hade redovisat i fråga om principerna bakom den gällande ordningen och de kostnadsökningar som skulle följa av en utvidgning och ansåg sig därför inte kunna förorda en ändring av reglerna. Utskottet anförde dock samtidigt atl förnyade överväganden av frågan om en utvidgning av rältshjälpsförmånerna vid bodelning borde göras i samband med en kommande översyn av rätlshjälpssystemel. Enligl utskottets mening var del angelägel all en förbättring kunde åstadkommas så snart de samhällsekonomiska resurserna medgav det.

I della sammanhang bör även nämnas atl enligt en lagändring som irädde i kraft den 1 januari 1982 får allmän rättshjälp inte längre beviljas i mål om boskillnad efter gemensam ansökan (prop. 1981/82:28, JuU 19, rskr 105, SFS 1981:1287).

Beträffande kostnaderna för rättshjälpen i bodelningsärenden kan hänvisas till departementspromemorian s. 16-17.

2.3.2 Ändrade regler för rättshjälp vid bodelning

Departementsförslaget: Möjligheten all förordna biträde vid bodelning avskaffas. Rättshjälp i bodelningsfrågor skall avse enbart skiftesman.

Prop. 1982/83:61 30

Ränshjälp som beviljats i äktenskapsmål skaU, liksom f.n., i vissa faU kunna omfalla även bodelning.

Promemorieförslaget: Rättshjälp i bodelningsärenden får fortfarande beviljas när behov föreligger enligl det restriktiva betraktelsesätt som gäller. Rättshjälpen skall som f.n. i första hand avse skiftesman. Båda makarna skall åläggas ålerbelalningsskyldighet med hälften vardera av de totala rättshjälpskoslnaderna för bodelningen. Bodelning skall endasi undantagsvis kunna ersättas genom rättshjälp som beviljats i äklenskapsmål (se promemorian s. 17-23).

Remissinstanserna: Remissopinionen är skiftande. Många avslyrker all någon ändring vidtas. Vissa remissinslanser motsätter sig av hänsyn till parterna alt återbetalningsskyldighet införs för biträdeskostnader. Andra avslyrker återbetalningsskyldighet därför alt de anser att den kommer all kräva administrativt besvärliga och kostsamma rutiner. Några remissinstanser föreslår all bodelning helt las bort ur rätlshjälpssystemel. Andra anser alt rättshjälpen bör kunna avskaffas för större bon som har egna resurser att bekosta biträde (se bilaga 2 avsnitt 3).

Skäl för departementsförslagei: Sedan frågan om rättshjälp vid bodelning senast var aktuell i riksdagen har kraven på utgiftsminskningar i statsverksamheten skärpts ytteriigare. Del är inle längre möjligl atl inom den tid som nu kan överblickas vidga rältshjälpsförmånerna. Tvärtom måste redan gjorda åtaganden omprövas och resurserna koncentreras på områden där behovel av rättshjälp är störst. Det finns särskild anledning alt vara återhållsam när del gäller alt genom rättshjälp subventionera sädana ulomprocessuella angelägenheter som närmast rör fördelningen av eller del lämpligaste handhavandet av befintliga tillgångar. Det är inle orimligt alt kostnaderna i sådana fall i första hand får belasta den berörda förmögenhetsmassan och endast i undantagsfall bäras av samhället. Delta resonemang har giltighet inle minsl när del gäller bodelningar. Jag anser alltså all del nu är nödvändigt atl inskränka den statliga subvenlioneringen av bodelningsärenden ulan alt likväl bodelningar fullständigt las bort ur ränshjälpssyslemet.

De begränsade rätlshjälpsresurserna torde i bodelningssammanhang utnyttjas mest effektivt, om rättshjälpen avser kostnader för skiftesman. Redan gällande lagstiftning innebär att vid rättshjälp i bodelningsärenden skiftesman priorileras framför biträde. En skiftesman har lill uppgift all utreda boel och söka förmå parterna all nä en uppgörelse i godo. Om makarna inte kan enas har skiftesmannen tillagts den viktiga befogenheten alt kunna företa ell ivångsskifte. Detta ger en viss garanti för atl en bodelningstvisl inte onödigtvis drar ut på liden med stora kostnader som följd eller förhalas på grund av oresonlig inställning hos den ene av makarna eller hos båda. Elt annat förhållande som begränsar kostnaderna är alt det normall inle kan bli fråga om all utse mer än en skiftesman i etl bodelningsärende; när biträde förordnas i samband med rättshjälp vid

Prop. 1982/83:61 31

bodelning är det däremot inte ovanligt all'parterna har var sill biträde. Kostnaderna kan dä bli avsevärda.

Jag anser alt starka skäl nu talar för all insatserna såvitt gäller bodelningar koncentreras lill fall då skiftesman förordnas och all del bara är ersättning till skiftesman som skall kunna läckas av rättshjälp vid bodelning. En sådan lösning ger möjlighet alt även fortsättningsvis i besvärliga bodelningssituationer erbjuda makar som saknar tillräckliga egna tillgångar ett rimligt bistånd för all lösa tvisten dem emellan, ulan atl för den skull kostnaderna för staten blir oacceptabelt höga.

Jag vill understryka atl de grundläggande förutsättningarna för atl rättshjälp skall beviljas i ell bodelningsärende liksom tidigare måste vara all den rätlssökande dels har behov av bistånd i angelägenheten, dels också har ett befogat intresse av att få sin sak behandlad (6 och 8 §§ RHL). Lika litet som hittills torde det i laglexlen behöva särskilt föreskrivas alt boel skall vara speciellt komplicerat eller all särskilda svårigheter skall föreligga. Det ligger i sakens natur all myckel starka skäl måste finnas för atl rättshjälp skall få beviljas för delning av ordinära bon. Så bör exempelvis inle enbart en tvist om rätten lill bostaden vara skäl all bevilja rättshjälp, om inga andra särskilda komplikationer föreligger i boel. Som har framhållits i tidigare lagstiftningsärenden är det vidare inte godtagbart all rättshjälp ges enbart av det skälet atl makarna har svårt att samarbeta och finner bodelningsfrågorna svårhanterliga. Jag vill således framhålla atl den restriktiva tillämpning av RHL i fråga om bodelningsärenden som varit avsedd alltsedan lagstiftningens tillkomst fortfarande bör gälla. Den nu förordade ändringen atl rältshjälpsbiträde inle längre får förordnas vid bodelning bör inte få till följd atl rättshjälp med skiftesman beviljas i förhållandevis slörre utsträckning än tidigare.

Elt rältshjälpsbiträde i mål om äktenskapsskillnad anses, som tidigare nämnts, i viss utsträckning berättigad till ersätlning också för bodelning, nämligen under förutsättning all en lösning av bodelningsfrågan haft betydelse för målet i övrigt. Denna möjlighet atl inom äktenskapsmålets ram bekosta även bodelningen kommer inle så sällan lill användning. Del anses allmänt av bl.a. domstolar och advokater all delta förfaringssätt bidrar lill atl många äklenskapsmål kan göras upp i godo och alltså avgöras efter gemensam ansökan i stället för all leda lill mer omfallande processer mellan makarna. Den ordningen bör forifarande bestå. Härigenom undviks ocksä att reformen blir alltför kännbar för många av dem som lever under enkla förhållanden men som behöver hjälp för att lösa bodelningsfrågan.

Jag vill emellertid betona viklen av restriktivitet när del gäller atl bedöma vad bilrädeshjälpen får omfatta. Det måste finnas etl klart samband mellan lösningen av bodelningsfrågan och övriga frågor som är aktuella i skillnadsmälel för all biträdet skall ha räll till ersätlning för sitt sysslande med bodelning. Vidare får bodelningsfrågan inle vara alltför tidskrävande.

Enligl förslaget i promemorian skulle båda makarna i bodelningsärenden

Prop. 1982/83:61 32

åläggas ålerbelalningsskyldighet med hälften var av de sammanlagda rättshjälpskoslnaderna. I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag alt etl sådant syslem skulle bli alltför krångligt alt administrera. Del finns risk för all kostnaderna för hanteringen skulle bli så stora all något nettobelopp inle skulle komma alt tillföras staten. Jag lägger alltså inle fram någol forslag i den delen. Jag vill emellertid erinra om den möjlighet till jämkning av rätlshjälpsavgifien som finns. Enligl 15 § RHL jämförd med 13 § skall den rällssökandes maximibelopp jämkas efter vad som är skäligt, om inkomster, förmögenhetsinnehav eller skuldsättning förändras väsentligt. Frågan om jämkning skall tas upp om det framkommit särskild anledning till del.

Det torde inte vara alltför sällsynt i bodelningsärenden alt en make som tidigare saknat nämnvärda egna medel tillskiftas betydande tillgångar. All så är fallet torde många gånger framgå av handlingarna i rältshjälpsären-del. Det är angelägel alt rättshjälpsnämnderna - såsom f.ö. redan nu lär .förekomma vid flera nämnder - tar vara på de jämkningsmöjligheler som lagstiftningen erbjuder och när del är befogal höjer maximibeloppet för en rätlssökande som genom bodelningen fåll sin ekonomiska situation klart förbättrad.

Sammanfattning av skälen:

De utgiftsminskningar som måste göras inorn rättshjälpen bör i viss utsträckning träffa bodelningsärenden. Ersätlning för biträdeskostnader bör inte längre ingå som en förmån vid bodelningar. Eftersom en skiftesman på ell effektivt säll och lill förhållandevis låga kostnader - i genomsnitt lägre än för etl biträde - kan genomföra en bodelning bör rättshjälp beviljas endast såvill gäller kostnaderna för skiftesman. Med hänsyn lill all slörre tvister därigenom ofta kan undvikas bör, liksom hittills, den rättshjälp som beviljas i etl äktenskapsmål också få avse en bodelning som varit nödvändig för överenskommelsen i äktenskapsmålet.

2.4 Rättshjälp i angelägenheter som avser fastigheter m.m.

Departementsförslagei: Rättshjälp får inte längre beviljas ägaren av en fastighet eller byggnad i angelägenheter som avser fasligheten eller byggnaden, om den rättssökande har rällsskyddsförsäkring eller borde ha haft en sådan.

Promemorieförslagel: Överensstämmer i huvudsak med departements-förslaget (se promemorian s. 23-27).

Remissinstanserna: Flera remissinslanser tillslyrker förslaget och anser det angelägel alt man snarast kommer lill rätta med de ökande kostnaderna för fastighetstvister. Ungefär hälften av remissinslanserna avslyrker förslagel, många av det skälet atl de anser att den principiella frågan om att göra rättshjälpen subsidiär i förhållande till rältsskyddsförsäkringar bör

Prop. 1982/83:61 , 33

övervägas i ett större sammanhang. Vad beträffar regeln att rättshjälp inte får lämnas den som borde ha haft försäkring anser flera instanser alt regeln bör utgå eller i vart fall kompletteras med vägledande uttalanden (se bil. 2 avsnitt 4).

Skäl för departementsförslaget: Under senare år har tvister om fel i fastighet eller byggnad ökat markant. Kärandens yrkande går i allmänhet ut på hävning av köp, avdrag pä köpeskillingen eller skadestånd. Del är oftast fråga om olika typer av fel i småhusbebyggelse. En annan vanlig form av tvist avser ersättningsanspråk med anledning av skador på fastigheter eller byggnader, orsakade av exempelvis sprängning eller tung trafik. Rättshjälp beviljas normalt i sådana tvister som nu har nämnts, om de allmänna förutsättningarna i RHL är uppfyllda. Tvisterna avser inte sällan stora värden och är i allmänhet tidskrävande och kostsamma, inle minsl beroende på de omfattande specialistundersökningar som ofta måste till. Vissa översiktliga beräkningar som har gjorts lyder på atl den statliga subventionen vid rättshjälp i dessa angelägenheter uppgår till omkring 15 milj. kr. årligen.

I strävandena att hejda kostnadsutvecklingen på rätlshjälpsområdet och använda de tillgängliga resurserna på bästa sätt måste man också la upp frågan huruvida rättsskyddsbehovet i en viss angelägenhet kan tillgodoses på annat sätt än genom allmän rättshjälp. Om det finns ett tillfredsställande rättsskydd att tillgå vid sidan av rättshjälpen bör det enligt min mening kunna övervägas att utesluta angelägenheten från rättshjälpsområdet eller att i vart fall låta rättshjälpen bli subsidiär.

Ett område där detta betraktelsesätl ligger nära till hands är tvister rörande fasligheter och byggnader. Så gott som alla husägare torde ha sin egendom försäkrad genom sakförsäkring, vanligen s.k. hem- eller villaförsäkring. Ett sådant försäkringsskydd krävs normalt av banker och andra kreditgivare. Rällsskyddsförsäkring torde ingå i samtliga sakförsäkringar som kommer i fråga för husägare och som erbjuds av de större försäkringsbolagen. Villkoren i dessa försäkringar är i slort setl desamma hos alla försäkringsbolag. Det skydd som försäkringarna omfattar motsvarar i allt väsenlligl vad som täcks av förmånerna enligt RHL. Därtill kommer alt försäkringen lill skillnad mol rättshjälpen även gäller för den betalningsskyldighet — upp till en viss beloppsgräns - som en part kan åläggas för motpartens rättegångskostnader. En viss självrisk tas ut. Den kan variera beroende på villkoren i det enskilda fallet. Del förekommer försäkringsavtal med höga självrisker och i gengäld låga premier. Del vanligaste är dock en självrisk pä f.n. 500 kr. jämte 10 procent av överskjutande kostnader. En övre gräns, omkring 50 000 kr. eller mer, brukar gälla för vad som ersätts.

Som förutsättning för att rällsskyddsförsäkringen skall få tas i anspråk föreskrivs vanligen i försäkringsvillkoren atl rättshjälp i första hand skall sökas och utnyttjas. Detta har lett till att vad som ersätts genom försäk-3 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 61

Prop. 1982/83:61 34

ringen i de flesta fall bara är kostnaden för den rättssökandes rättshjälpsavgifl och eventuell betalningsskyldighet för molpartskoslnader.

Förekomsten av rältsskyddsförsäkringar talar för att man i princip borde kunna undanta alla tvister som avser fastigheter eller byggnader från området för allmän rättshjälp. Innan man tar slällning i denna fråga bör det emellertid undersökas i vad mån en ändring i RHL kan komma all påverka omfattningen av rättsskyddsförsäkringarna. Även risken för premiehöjningar och effekterna av eventuella höjningar bör beaktas.

Under beredningen av detta lagstiftningsärende har justitiedepartemen-lel haft kontakter med företrädare för Svenska försäkringsbolags riksförbund (riksförbundet) och Folksam. Riksförbundet och Folksam har även avgelt remissyttranden över förslagel (se bil. 2 avsnitt 4). Riksförbundet har anfört bl.a. atl försäkringsbolagen inte på delta stadium kan avge några bindande uttalanden om rätlsskyddsförsäkringens omfattning om rättshjälpen inskränks. Riksförbundet anser del vidare tveksamt om försäkringen svarar mol behoven i t.ex. en storfastighelstvisl; försäkringens maximibelopp är i allmänhet 50 000 kr., vilket belopp även skall tas i anspråk för atl betala den kostnad som en försäkrad kan förpliktas alt utge till motparten. Vad särskilt gäller frågan om någon som saknar rällsskyddsförsäkring borde ha haft en sådan befarar riksförbundet all svårigheter kan uppstå när denna sak skall prövas. En villaägare kan t.ex. teckna separal faslighets-försäkring utan rättsskydd och därtill en hemförsäkring för egendomsskyddet, ocksä den utan rättsskydd. Förbundet anser därför all regeln för sin praktiska funktion torde få förutsätta atl del åligger en fastighetsägare all hålla rällsskyddsförsäkring.

Folksam framhåller alt den förmodade utgiftsminskningen för staten på ca 15 milj. kr. avseende rättshjälp i fastighelslvisler motsvarar en mer än femlioprocentig höjning av de nuvarande kostnaderna för villaägares rättsskydd. Det är inle självklart att försäkringstagarna orkar med ökade utgifter och det kan därför enligl Folksam finnas skäl atl begränsa rälts-skyddsvillkorens omfattning. Både Folksam och riksförbundet anser att frågan om fördelningen mellan rättshjälp och rällsskyddsförsäkring är av sådan principiell vikt att den inte bör föranleda någon lagändring f.n. utan övervägas av rätlshjälpskommillén.

Enligt min mening föreligger del starka skäl för att redan nu pröva om man inle i fråga om faslighelslvister kan göra rättshjälpen subsidiär i förhållande till försäkringsväsendets rättsskydd. Del är inle orimligt atl kostnaderna för fastighelslvisler i första hand bärs av dem som närmast berörs i stället för all som nu belasta statsbudgeten. Med hänsyn lill de belopp som kan sparas bör en lösning av frågan inle fördröjas i väntan på ell mer principiellt ställningstagande inom rätlshjälpskommillén.

I sakfrågan gör jag följande bedömning. Det finns all anledning all anla all rältsskyddsförsäkringar med i huvudsak nuvarande innehåll även i fortsättningen kommer alt tillhandahåUas fastighetsägare om den skisse-

Prop. 1982/83:61 35

rade ordningen genomförs. En annan sak är att försäkringspremierna kan komma atl justeras. Några drastiska premiehöjningar torde del dock knappast bli fråga om. Och även om vissa premiehöjningar måste ske kan det med hänsyn bl.a. lill kreditgivarnas krav och fastighetsägarnas eget intresse av trygghet antas att praktiskt taget alla som kan komma att beröras av tvister om fel i fastighet m.m. även fortsältningsvis kommer att vara försäkrade pä elt tillfredsställande sätt.

Flera remissinslanser har kritiserat promemorieförslagel att från rättshjälpsområdet undanta även den som borde ha haft rällsskyddsförsäkring. För egen del menar jag emellertid att en sådan regel är nödvändig för all de berörda även i fortsättningen skall ha intresse av atl teckna försäkring med rättsskydd. Jag återkommer i specialmoliveringen till frågan om innebörden av alt någon borde ha haft försäkring.

Jag anser all en lagändring av del innehåll jag nu har beskrivit bör avse alla rättsliga angelägenheter som har anknytning till en fastighet eller en byggnad. Regeln bör gälla endast för den som äger fastigheten eller byggnaden.

Vad jag har sagt om rättsskyddsförsäkringar bör också gälla motsvarande skydd som kan förekomma genom t.ex. intresseorganisationers bistånd.

Sammanfattning av skälen:

Av siatsfinansiella skäl bör rättsliga angelägenheter som avser fastigheter eller byggnader inle subventioneras genom allmän rättshjälp. I stället bör det ankomma på fastighetsägarna all försäkringsvägen ombesörja ell tillräckligt skydd.

2.5 Nedre gräns för återbetalningsskyldighet till staten

Departementsförslaget: Den nedre gräns för ålerbelalningsskyldighet lill staten som föreskrivs i 31 § andra stycket RHL för rättshjälpskoslnader och i 31 kap. I § RB för rättegångskostnader i brottmål skall inte längre bestämmas av grundavgiftens storlek. I stället skall regeringen genom förordning fastställa en lämpligl avpassad gräns.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med departements-förslaget (se promemorian s. 27-29).

Remissinstanserna: Flera remissinslanser avslyrker förslagel av del skälet att de anser atl statens självkostnad för ell indrivningsärende är högre än som anlagils i promemorian. En majoritet tillstyrker dock förslagel (se bilaga 2 avsnitt 5).

Skäl för departementsförslaget: I 31 § RHL finns regler om motparts ersättningsskyldighet för rättshjälpskoslnader. Som huvudprincip gäller rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader. När endasi den ene av två makar har rättshjälp gäller särskilda beslämmelser dels vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad, dels när skiftesman har förordnals i bodelningsärenden. Enligt dessa bestämmelser skall den make som inte har rättshjälp åläggas all betala staten hälften av rätlshjälpskostnaderna. Om

Prop. 1982/83:61 36

denne make i etl eget rällshjälpsärende skulle ha haft ell maximibelopp som varit lägre än hälften av rättshjälpskoslnaderna, skall åläggandel begränsas lill maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall dock inle åläggas, om del belopp som skall betalas uppgår till högst grundavgiften. Denna avgift, som i omgångar höjts från en till två procent av basbeloppet, är 340 kr. för år 1982. Vidare finns etl undantag för ersättningsskyldighet i de fall när en sådan skyldighet skulle te sig obillig.

I 31 kap. 1 § RB finns del likartade regler om skyldighet för den som döms i brottmål atl till staten betala tillbaka rättegångskostnaderna. Dessa utgörs i allmänhet lill slörsla delen av ersättning lill offentlig försvarare. Åven i dessa fall föreskrivs all återbelalningsskyldighelen högst får uppgå till del belopp som skulle ha varit den dömdes maximibelopp enligt RHL saml alt kostnaden alltid skall stanna på staten, om det återbeialningsplik-tiga beloppet inte överstiger grundavgiften.

Principen all elt belopp som motsvarar endasi grundavgiften inle skall drivas in från motparten infördes i RHL år 1979 (prop. 1978/79:90 s. 182, JuU 30, rskr 268, SFS 1979:240). Åven reglerna om ålerbelalningsskyldighet i brottmål ändrades samlidigt (prop. s. 221). En snarlik ordning, som byggde på en av regeringen fastställd beloppsgräns, fanns dock tidigare för dessa fall.

Anledningen till alt belopp under en viss gräns inte krävs tillbaka till staten är all del inte lönar sig atl lägga ned indrivningskoslnader på alltför små belopp. När principen tillkom var grundavgiften en procent av dåvarande basbelopp. Som nämnts har grundavgiften därefter höjts, till en och en halv procent den I april 1981 och till två procent fr.o.m. år 1982. Jag har nu föreslagit atl grundavgiften bestäms till 350 kr. (avsnitt 2.2.2) fr.o.m. år 1983. Höjningarna av grundavgiften har medfört att staten kommit atl gå miste om allt större belopp, som i princip skulle ha betalats tillbaka.

När de aktuella reglerna infördes låg den genomsnittliga kostnaden för ett indrivningsärende vid ungefär en procent av basbeloppet. Domstolsverket har i sitt remissyttrande anfört alt den i promemorian antagna nuvarande självkostnaden för indrivning, ca 250 kr., är alltför låg, bl.a. av del skälet att däri inte torde ha räknats in statens kostnader i domstol och länsstyrelse. Den verkliga självkoslnaden skulle därför troligen uppgå till ca 350 kr., motsvarande ungefär grundavgiftens storiek. Åven andra remissinstanser har framhållit alt statens kostnader för indrivning sannolikt har underskattats i promemorian.

För egen del vill jag framhålla all del i allmänhet inle är befogal atl lägga ned stora resurser på alt kräva in mycket små belopp. När det gäller belopp som överstiger flera hundra kronor ter sig emellertid saken annorlunda. Lagstiftningens huvudregel är all ålerbelalningsskyldighet föreligger. Etl mycket slort anlal ålerbetalningsskyldiga betalar också frivilligt efter anmodan, utan att någol kostsamt indrivningsförfarande behöver anlitas. Principiella skäl talar mol all man i stor omfattning sätter huvudre-

Prop. 1982/83:61 37

geln ur spel bara av den anledningen att det inte är direkt ekonomiskt lönsamt för staten atl upprätthålla regeln mol dem som inte uppfyller sina skyldigheter. Enligl min uppfattning är det befogat att kräva in belopp som inle är alltför obetydliga även om kostnaderna i vissa fall kommer atl överstiga vad som flyter in. Myckel talar för atl en sänkt beloppsgräns totalt kommer atl inbringa mer än som motsvarar kostnaderna för förfarandet.

Jag anser sålunda atl det är motiverat alt nu sänka gränsen för de belopp som staten inte kräver tillbaka enligt de ifrågavarande bestämmelserna. Jag bedömer det som rimligl atl nu sälta gränsen vid ca 250 kr. Del bör emellertid uppdras ål regeringen alt i förordning fastställa del belopp som skall utgöra nedre gräns för återbelalningsskyldighelen i de aktuella fallen.

Sammanfattning av skälen:

Av dels principiella, dels ekonomiska skäl är del inte rimligl alt staten avslår från alt kräva in vissa belopp, som enligt huvudregeln skall betalas till staten.

2.6 Fördelning av ersättning som motpart eller någon annan har förpliktats att återbetala

Deparlemenisförslaget: Den som åläggs ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader skall betala ell belopp som motsvarar rällshjälpsavgiflen och eventuell tilläggsavgift till den som har haft rättshjälp och återstoden till slaten.

Promemorieförslagel: Överensstämmer med departementsförslagei (se promemorian s. 29-32).

Remissinslanserna: Alla som yttrat sig över förslagel har tillstyrkt eller godtagit det (se bilaga 2 avsnitt 6).

Skäl för departementsförslaget: Enligt 31 § RHL gäller de regler om skyldighet atl ersätta rättegångskostnad som finns i lag även i fråga om kostnaderna för rättshjälpen när i etl mål eller ärende vid domstol den ena eller båda parterna har allmän rättshjälp. Beslul om fördelning av kostnaderna meddelas av domstolen.

Enligt 32 § RHL skall del, när ell mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgörs, samlidigt meddelas beslut angående ersättningsskyldighet enligl 31 §. Ersättningsskyldigheten lill staten skall fastställas oberoende av yrkande.

Fördelning av kostnader mellan parter förekommer inte bara vid domstol. I ärenden som inte avgörs av domstol bestäms ersättning lill biträde av rältshjälpsnämnden. När sakfrågan i ett sådant ärende avgörs är det därför inte känt hur stora kostnaderna för rättshjälpen blir. Med hänsyn härtill har det föreskrivits all vid beslul om kostnadsfördelning skall betalningsskyldighet åläggas för rättshjälpskoslnaderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp. Sedan därefter rättshjälps-

Prop. 1982/83:61 38

nämnden har beslutat om ersättning till biträde, kan partens ersättningsskyldighet bestämmas även till beloppet.

I 33 § RHL regleras hur fördelningen skall ske av sädana ersättningar som på grund av återbetalningsskyldighet betalas in lill staten. De regler som gällde fram lill den 1 januari 1980 innebar atl hela ersätiningen skulle betalas till staten. Medlen skulle sedan betalas ut lill den som erhållit rättshjälpen, i den mån ersättningen översteg rättshjälpskoslnaderna minskade med vad som erlagts i kostnadsbidrag (dvs. numera rättshjälpsavgiften). Detta innebar atl den som haft allmän rättshjälp fick ersätlning för sitt kostnadsbidrag först sedan staten fått sina kostnader i anledning av rättshjälpen lill fullo täckta. När en motparts ersättningsskyldighet omfallade kosinadsbidraget eller en del därav föranledde denna ordning en tidsödande och kostnadskrävande handläggning vid rältshjälpsnämnderna och kronofogdemyndigheterna.

Efter 1979 års ändringar i RHL gäller all staten kräver in den rällssökandes fordran pä rättshjälpsavgifl bara om den inle överstiger en viss gräns. Sålunda skall motparten eller annan som är ersätlningsskyldig för rättshjälpskoslnader betala ersättningen i dess helhet lill staten, om ersättningen till den del den motsvarar den rällssökandes rättshjälpsavgifl uppgår till högst fem procent av basbeloppet. Den rättssökande skall då berättigas att av staten få tillbaka elt belopp motsvarande den erlagda rällshjälpsavgiften. Överstiger däremot den del av ersättningen som avser den rällssökandes rällshjälpsavgift fém procent av basbeloppet, skall den ersåttningsskyldige betala ett belopp motsvarande rällshjälpsavgiften till den rätlssökande och återstoden till slaten. Den rättssökande har att själv driva in den summa som tillkommer honom. Om ersättningsskyldighet inte har ålagts till fullt belopp ulan har jämkats skall vad som sagts om rättshjälpsavgifl avse den del av avgiften som svarar mot ersättningsskyldigheten.

I förhållande till den ordning som tidigare gällde innebär de nya reglerna otvivelaktigt en betydande förenkling. Statens kostnader ökade visserligen i de fall rällshjälpsavgiften inle översteg fem procent av basbeloppet men i gengäld kunde arbetskrävande rutiner hos rältshjälpsnämnderna och kronofogdemyndigheterna avskaffas.

Den nya ordningen har emellertid inle undgått kritik. Femprocenlregeln uppfattas av många som svårtillgänglig. Visserligen har regeln genom höjningarna av rättshjälpsavgiflerna fått etl avsevärt snävare tillämpningsområde eftersom dessa medfört all betydligt fler fall än tidigare hamnar ovanför femprocenlgränsen. Åven om regelns betydelse därför i praktiken har minskat talar dock starka skäl för att man ytterligare bör förenkla fördelningsreglerna och därigenom göra tillämpningen av dem mindre resurskrävande.

Den närmast lill hands liggande lösningen är alt göra den ordning som i dag gäller för området över fem procent av basbeloppet tillämplig över hela

Prop. 1982/83:61 39

fältet. Den förlorande parten bör således alltid åläggas att betala ett belopp som motsvarar rällshjälpsavgiften och i förekommande fall tilläggsavgiften till den vinnande parten och återstoden till slaten. En sådan regel är enkel att tillämpa. Den rutin som i dag finns för alt betala ul medel från slaten lill den rätlssökande kan avskaffas. Antalet nya indrivningsärenden blir sannolikt inte särskilt stort eftersom de rättegångskostnader som den vinnande parten i fortsättningen själv kommer all fä driva in ofta förekommer i betalningsdomar som ändå föranleder indrivning. Det bör erinras om all av 9 a § RHL följer alt den som söker verkställighet av exempelvis ell avgörande om återbetalning av rättegångskostnader inte behöver betala grundavgift och försäljningsavgifi enligl förordningen (1981:1185) om ulsökningsavgifier.

Jag föreslär alltså alt 33 § RHL ändras på så sätt alt den som har ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader skall betala vad som motsvarar rältshjälpsavgiften och tilläggsavgiften lill den som har haft rättshjälp och återstoden till staten.

I delta sammanhang bör även 33 § RHL förtydligas på så sätt att hänvisningen i första stycket lill 31 § preciseras till alt avse 31 § första och femte styckena.

Sammanfattning av skälen:

Reglerna om fördelningen av ersättning för rättshjälpskoslnader bör ändras för atl tillämpningen skall bli enklare och onödiga rutiner hos berörda myndigheter kunna avskaffas.

2.7 Tolkkostnader vid rådgivning

Departementsförslagei: Om en tolk behöver anlitas i samband med rådgivning skall kostnaden härför betalas av allmänna medel inte bara som nu vid allmänna advokatbyråer utan också vid enskilda. Detsamma gäller kostnaden för nödvändiga översättningar.

Promemorieförslagel: Överensstämmer i huvudsak med departements-förslaget (se promemorian s. 36-39). Remissinstanserna: Tillstyrker (se bilaga 2 avsnitt 7). Skäl för departemenisförslaget: I 5 kap. RB finns regler om tolkning vid domstol. Dessa beslämmelser innebär bl.a.all den som tolkar vid en domstol får ersättning av allmänna medel. Behov av tolkning i rättsliga angelägenheter kan förekomma även utom rätta. Om i sådana fall allmän rättshjälp har beviljats och biträde har förordnals, kan biträdet få ersättning för tolkkoslnaden som ett ullägg som har varit nödvändigt för all fullgöra uppdraget (prop. 1973:30 s. 75, JuU 17, rskr 168).

När del gäller rättshjålpsformen rådgivning finns det f.n. inle möjlighet att inom RHL;s ram ersätta tolkkoslnad. Den enda kostnad som RHL känner till i samband med rådgivning är rådgivningsavgifl. För alt rådgiv-ningsinstitutet skall slå till förfogande även för icke svenskspråkiga personer har emellertid de aUmänna advokatbyråerna fått möjlighel alt anlita

Prop. 1982/83:61 40

tolk i rådgivningsfall. Delta har ordnats på så sätt alt de allmänna advokatbyråerna från etl särskill driflbidragsanslag får betala ersätlning lill tolkar som behöver medverka vid rådgivning. Tolkersältningarna i samband med rådgivning skall alltså inle belasta byråernas rörelseresultat (prop. 1973:74 s. 39, JuU 19, rskr 169).

Någon motsvarande lösning finns inle för rådgivning hos andra än allmänna advokatbyråer. Härav följer att en person som behöver rådgivning men som inte behärskar svenska språkel är hänvisad till allmänna advokatbyråer, såvida han inle själv bekostar eller på annat sätt ombesörjer tolkningen. Frågan har lagils upp av bl.a. en kommunal invandrarbyrå, som i en skrivelse lill jusliliedepariemenlel har påpekat atl del rådande förhållandet är otillfredsställande och bör ändras. Byrån anser att det inte kan godtas alt endasi svenskspråkiga personer fritt kan välja advokatbyrå för att få rådgivning. Del har även framhållits atl eftersom många orter saknar allmän advokatbyrå kan en utlänning bli tvungen att kosta på sig en lång resa för all få rådgivning med lolkhjälp, någol som en svensklalande inle behöver råka ut för.

-Domstolsverket har i elt remissyttrande över allmänna advokatbyrå-kommitténs betänkande (SOU 1979:68) tagit upp problemet och därvid ifrågasatt om liden inte nu är mogen atl låta tolkkostnaden vid rådgivning enligt RHL bli ersatt av allmänna medel vid samtliga advokatbyråer.

Under budgetåret 1981/82 utbetalades från de allmänna advokatbyråernas driftbidragsanslag ersättning med drygt 26 000 kr. till tolkar som anlitades vid rådgivning. Denna ersätlning motsvarar tolkning vid omkring 150 rådgivningstillfällen. Tolk anlitas främst vid de allmänna advokatbyråerna i storstäderna och i Norrland.

För min del anser jag det otillfredsställande atl reglerna för tolkersättning vid rådgivning enligt RHL medför fakliska skillnader i förmånerna för olika grupper av rätlssökande eller leder lill inskränkt valfrihet för en grupp. Starka skäl talar därför för all man i samtliga fall bör låta kostnaden för tolk vid rådgivning betalas av allmänna medel. Den kostnadsökning för slaten som därigenom skulle komma all uppstå blir med all sannolikhet mycket blygsam.

En särskild fråga är om även översättningskostnader skall omfattas av en lagändring. Enligt vad som uppgetis av Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm ersätts enligt nuvarande praxis även kostnader för översättning vid rådgivning på allmän advokatbyrå. Enligt min uppfattning är del rimligl atl av allmänna medel ersätta även nödvändiga översältningskoslnader som har samband med en rådgivning. Det är dock viktigt atl vara återhållsam. Endast om en översättning är en förutsättning för att rådgivningen skallkunna genomföras bör den betalas inom rättshjälpen. Det kan exempelvis inte godtas alt som en ersältningsgill rådgivningskoslnad låta översälta en handling som upprättats vid rådgivningen.

Den ordning som f.n. gäller för ersättning till tolkar vid rådgivning hos

Prop. 1982/83:61 41

allmänna advokatbyråer bör inte bestå i ett utvidgat system. I stället bör man bygga vidare på den ordning som redan lillämpas när allmän rättshjälp har beviljats och tolk anlitas vid utomprocessuell tolkning. Som redan nämnts innebär delta att tolken ersätts av biträdet, som sedan av vederbörande myndighet kan få ersätlning för tolkkostnaden som ett utlägg. Samma förfarande bör tillämpas när tolk behövs i samband med rådgivning.

Den författningsreglering som behövs för den föreslagna ändringen sker lämpligen genom alt det i 47 § RHL föreskrivs alt den som har meddelat rådgivning har räll till skälig ersättning av allmänna medel för de utlägg avseende ersättning till tolk och för översättning som uppdraget har krävt. Vidare bör i samma paragraf föreskrivas alt ersätiningen för ullägg fastställs av rältshjälpsnämnden. Genom en ändring i 3 § RHL bör en bestämmelse las in om vilken rällshjälpsnämnd som i det enskilda fallet är behörig att besluta i frågan.

Till ersättning för ullägg i-rätlshjälpssammanhang brukar hänföras inte bara tolk- och översältningskoslnader. Den vanligaste typen av ullägg är kostnader för biträdets resa och uppehälle. När del gäller ullägg vid rådgivning ligger del emellertid i sakens natur all några andra ullägg än kostnaden för tolk och för enstaka översättningar inte torde bli aktuella. Jag är således inle beredd alt föreslå yllerligare utvidgningar. Resor som eventuellt behöver företas för en rådgivning bör alltså inle heller fortsättningsvis ersättas av allmänna medel.

Vad gäller frågan om tolkersättningens storlek kan den taxa som domstolsverket fastställer enligt bemyndigande i förordningen (1979:291) om tolklaxa tjäna till ledning. Några uttryckliga regler för hur ulomprocessuella tolkar skall ersättas torde inte behövas.

Sammanfattning av skälen:

Den som behöver tolk i samband med rådgivning bör ha frihet all själv välja advokatbyrå. Tolkar bör därför få ersättning av allmänna medel inte bara vid rådgivning hos de allmänna advokatbyråerna ulan även vid de enskilda. Åven nödvändiga översällningskostnader bör ersättas av allmänna medel.

2.8 Möjlighet till retroaktiv ersättning även för skiftesmän

Deparlemenisförslaget: Skiftesmän jämställs med biträden i fråga om räll lill retroaktiv ersättning enligt RHL.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med departementsförslaget (se promemorian s. 35 och 36).

Remissinslanserna: Tillstyrker (se bilaga 2 avsnitt 8).

Skäl för deparlemenisförslaget: I 19 § RHL föreskrivs all kostnader som uppkommit efter det alt allmän rättshjälp har beviljats betalas av allmänna medel. Även biträdesersätlning som avser liden efter del alt ansökan kommit in till den myndighet som har all besluta om allmän rättshjälp

Prop. 1982/83:61 42

betalas av allmänna medel. Vidare ges möjlighel alt ersätta bilrädeskosl-nad som uppkommit kortare tid före ansökningen.

Det har påpekats som en brist i lagstiftningen atl skiftesmän inle har samma möjligheter som biträden alt tillerkännas relroakliv ersättning. Jag föreslår atl skiftesmän nu jämställs med biträden i fråga om rätt till ersättning för arbete som utförs viss kortare tid före ansökningen saml för ersättning för tiden mellan ansökningen och beslutet. Della kan ske genom ett tillägg lill 19 § RHL.

2.9 Ikraftträdande m.m.

Departementsförslaget: De nya reglerna skall bara tillämpas i ärenden vari allmän rättshjälp söks efter lagens ikraftträdande, utom såvitt gäller ändringen i återbelalningsreglerna i 33 § RHL. Eftersom del är angelägel all denna förenkling börjar gälla snarast möjligl bör de nya reglerna lillämpas även i redan påbörjade ärenden.

Promemorieförslagel: Den nya regleringen bör i princip börja gälla genast vid ikrafllrädandel. Ell särskill omräkningsförfarande gör de nya avgiftsreglerna tillämpliga även i gamla rätlshjälpsärenden. Åven självrisken gäller i princip i gamla ärenden. Återbelalningsreglerna i 33 § RHL förenklas med omedelbar verkan från ikrafllrädandel (se promemorian s. 39-40).

Remissinstanserim: De flesta remissinstanser avstyrker att de nya reglerna får lillbakaverkande kraft (se bilaga 2 avsnitt 9).

Skäl för deparlemenisförslaget: Det är angelägel att de nya bestämmelserna böriar gälla så snart som möjligt. Jag bedömer att lämplig tidpunkt för ikraftträdande är den 1 januari 1983.

Av statsfinansiella skäl skulle del vara en fördel om de föreslagna bestämmelserna kunde lillämpas också på kostnader som efter ikraftträdandet uppkommer i gamla ärenden saml efter elt särskilt omräkningssy-siem gälla även dessa ärenden. På grund av rätlshjälpsärendenas relativt långa omloppslid kan del annars dröja ganska länge innan effekterna ger sig till känna fullt ut.

Med hänsyn inte minst till alt etl omräkningsförfarande i redan påbörjade rätlshjälpsärenden kommer alt kräva elt omfattande merarbete och komplicera handläggningen för de myndigheter som tillämpar RHL anser jag dock all promemorieförslagel bör frångås i denna del. De nya reglerna bör alltså i princip gälla endasi i ärenden som påbörjas efter lagens ikraftträdande.

De förenklingar som föreslås i 33 § RHL är emellertid av sådan art atl de kan lillämpas även i gamla rätlshjälpsärenden. Om emellertid en instans redan har tillämpat de äldre reglerna i ett ärende, bör dessa för enkelhetens skull lillämpas även av högre instans.

Prop. 1982/83:61 43

2.10 Kostnadseffekter m.m.

I departementspromemorian uttalades (s. 3) alt syflel med förslagen var atl minska belastningen på rätlshjälpsanslaget med ca 50 milj. kr. årligen. Den förra regeringen beaktade i budgetpropositionen 1981/82:100 bil. 5 under punkt F I Rättshjälpskoslnader vid medelsberäkningen de utgiftsminskningar som beräknades följa genom en kommande proposition, grundad på förslagen i promemorian. Riksdagen godtog regeringens förslag till medelsanvisning pä denna punkt. Därvid förutsattes emellertid all regeringen skall begära den yllerligare medelsanvisning till kostnaderna för rättshjälpen som kan komma att påkallas (JuU 1981/82:46, rskr 274).

Åtskilliga av förslagen i departementspromemorian har i milt förslag fått en ändrad utformning. Dessa ändringar innebär alt det sammanlagt blir fråga om mindre utgiftsminskningar än vad som tidigare har förutsatts. Enligt mina beräkningar kan kostnadseffekterna av de förslag som jag nu har lagt fram uppskattas på följande sätt.

Ändringarna i fråga om rättshjälpsavgifler m.m. (avsnitt 2.2.1-2.2.3) kan väntas minska utgifterna med 5-7 milj. kr.

Upphörande av möjligheten atl förordna rältshjälpsbiträde vid bodelningar kan uppskattas leda lill en utgiftsminskning på ca 5 milj. kr. årligen.

I fräga om fastighetstvisterna torde förslaget medföra en minskad belastning på rätlshjälpsanslaget med ca 15 milj. kr. om året.

Övriga förslag är av mindre betydelse ur direkt ekonomisk synpunkt.

■Sammanfattningsvis kan de förslag som nu läggs fram väntas leda lill en årlig minskning av belastningen på anslaget Rättshjälpskoslnader med omkring 25 milj. kr. Jag vill dock framhålla att del är ytterst vanskligt alt förutsäga verkningarna av ändringar i rältshjälpslagstiftningen och alt dessa beräkningar därför är myckel osäkra. Det ytterligare medelsbehov som kan bli nödvändigt avser jag att anmäla för riksdagen i samband med den proposition som avses följa sedan lagrådet har granskat dessa förslag.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättals förslag till

1. lag om ändring i rältshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslagen bör fogas lill protokollet i della ärende som bUaga 3.

Prop. 1982/83:61 44

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Benämningen statsverket förekommer på åtskilliga ställen i RHL i sammanställningar av innebörd atl pengar skall betalas till eller från statsverket. Även benämningen staten (9 §) återfinns i lagen. Ordet statsverket förekommer inle i den nya regeringsformen. I stället används ullrycket staten. I enlighet med denna terminologi, som får anses vara normgivande, föreslås atl uttrycket statsverket mönstras ul ur RHL och ersätts av ordet staten. En sådan ändring innebär givelvis inte atl ordet statsverket inte längre får förekomma. Blanketter och andra förtryckta handlingar där texten förekommer får självfallet användas utan ändring. Allteftersom nya blanketter trycks bör dock ordet statsverket ersättas av slaten.

De enskilda paragraferna 3§

Paragrafen innehåller bl.a. forumregler för rältshjälpsnämnderna.

I elt nytt fjärde stycke föreskrivs alt om ersättning för utlägg skall fastställas vid rådgivning, ärendet skall handläggas av den rättshjälps-nämnd inom vars verksamhetsområde advokatbyrån är belägen. Regeln är föranledd av en ändring i 47 § RHL av innebörd alt den som har meddelat rådgivning har rätt till skälig ersätlning för nödvändiga ullägg avseende ersättning till tolk och översättare. Denna nya bestämmelse gör det möjligt atl av allmänna medel ersätta en tolk som behöver anlitas i samband med rådgivning, även om rådgivningen sker hos en enskild advokatbyrå. En närmare redogörelse för dessa frågor finns i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

6, 12 och 13 §§

Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av de nya reglerna om rättshjälpsavgift som utförligt har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 2.2.2-2.2.3. De innebär alt anknytningen till basbeloppet upphör och att i stället de olika gränserna bestäms i fasta belopp.

8§

I denna paragraf, som innehåller regler om inskränkningar av rältshjälpsomrädet, har tagils in en ny punkt 8. Genom den nya bestämmelsen inskränks möjligheten lill rättshjälp i angelägenheter som avser fastigheter eller byggnader. Beträffande skälen hänvisas lill den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).

Den nya bestämmelsen omfattar alla tvister som har samband med en fastighet eller en byggnad. Den avser således inte bara s.k. jordabalkslvis-ler om fel i fastighet ulan vatje angelägenhet med anknytning till en fastighet eller en byggnad. Som exempel kan nämnas immissionstvisler.

Prop. 1982/83:61 45

grannelagslvisler, enlreprenadlvisler, tvister om jakträtt och fiskerätt saml tvister om arbetsbeling avseende fastigheter eller byggnader.

Föreskriften i punkt 8 gäller endast ägare av fastigheter och byggnader, t.ex. byggnad på ofri gmnd. Elt principiellt.krav på rällsskyddsförsäkring kan knappast ställas på hyresgäster, bostadsrättshavare eller andra nyttjanderättshavare.

Rättshjälpen träder in om rällsskyddsförsäkring saknas, dock endasi under förutsättning att försäkring inte heller borde ha funnits. Rättshjälpen är alltså inle ulan vidare subsidiär i förhållande lill rällsskyddsförsäkring. Den som avslår från försäkring eller exempelvis tecknar en billigare försäkring ulan rättsskydd eller med inskränkt skydd kan inle räkna med atl få rättshjälp om den gjorda riskkalkylen brister. Om däremot en viss faslighelslvisl, kanske av myckel speciellt slag, visar sig inle läckas av försäkringen, bör rättshjälpen gälla. Det kan heller inte uteslutas att framtida förändringar i de gängse försäkringsvillkoren kommer atl öka utrymmet för rättshjälp.

Villkoret atl rättshjälp inte får beviljas den som borde ha haft rättsskyddsförsäkring skall bedömas med hänsyn lill situationen i varje enskilt fall. Fastighetsägaren kan i undanlagsfall ha gjort sig skyldig till ell ursäktligt förbiseende, t.ex. i samband med atl en ny försäkring tecknas. Den enskildes ekonomiska förhållanden bör dock sällan kunna åberopas. Normalt måste del anses atl en fastighetsägare har förmåga och möjlighel all ombesörja sitt försäkringsskydd på erforderligt sätt.

Det förhållandet atl RHL:s förmåner i någon del kan vara mer generösa eller på någol annat sätt te sig mer fördelaktiga för en rätlssökande än villkoren i en rällsskyddsförsäkring, som i och för sig omfattar angelägenheten, får inle medföra alt rättshjälp beviljas.

11,28, 30 och 34 §§

Ändringarna i dessa paragrafer innebär att den nya tilläggsavgiften nämns vid sidan av rällshjälpsavgiften. Med rällshjälpsavgift avses alltså även i fortsättningen den avgift som utgår enligt 12 §. Detta medför en jämkning även av rubrikerna närmast före 11 och 27 §§. I övrigt har gjorts ändringar av redaktionell natur.

14 a §

Denna paragraf är ny. Den innehåller en bestämmelse om att den rätlssökande skall betala en tilläggsavgift med tio procent på den del av ersättningen till biträde som överstiger 3 000 kr. Avgiften skall alltså inte grundas på ersättning för tidsspillan och utlägg. Paragrafen sätter vidare etl tak för tilläggsavgiften vid fem gånger den rällssökandes maximibelopp.

Beträffande de närmare övervägandena hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1).

Prop. 1982/83:61 46

14 b §

Paragrafen, som är ny, öppnar möjlighel all befria den rätlssökande från hela tilläggsavgiften eller en del av den. Om förhållandena ändras skall beslutet omprövas.

Regeln har till syfte att förhindra atl bestämmelserna om tilläggsavgift leder lill slötande konsekvenser. Om del är uppenbart alt den rättssökande saknar möjlighet att betala avgiften får befrielse ske. Elt sådant beslut får av naturliga skäl inte meddelas vid ärendets inledning. Först sedan lill-läggsavgiflen har blivit aktuell och det konstaterats att den rätlssökande inle med egna medel eller på någol annat säll kan betala avgiften eUer en del av den fär beslul om befrielse meddelas. Den domstol där angelägenheten är anhängig och, i ulomprocessuella fall, rättshjälpsnämnden beslutar i frägan.

Tilläggsavgiften kan inte efterges av något annat skäl än den rällssökandes bristande ekonomiska förmåga att betala.

Om det visar sig alt den rättssökande under ärendets gång får det bättre ställt och inte längre saknar förmåga alt betala det belopp som han eller hon har befriats från, skall befrielsebeslutet omprövas. Denna regel, som finns i paragrafens andra stycke, torde i första hand bli aktuell vid jämkning av maximibeloppet enligt 15 § RHL.

15 §

Paragrafen föreskriver f.n. i första stycket atl när allmän rättshjälp beviljas skall den rällssökandes maximibelopp fastställas. Denna bestämmelse kompletteras nu med elt åläggande för den beslutande myndigheten all samtidigt fastställa det belopp som tilläggsavgiften högst kan uppgå lill, dvs. att räkna fram taket för denna avgift enligl 14 a §.

I gällande lydelse av 15 § andra stycket föreskrivs atl maximibeloppet skall jämkas, om den rällssökandes ekonomiska förhållanden ändras väsentligt. Eftersom tilläggsavgiftens övre gräns är beroende av maximibeloppet införs nu en regel i etl nytt Ijärde stycke av innebörd alt varje jämkning av maximibeloppet skall föranleda motsvarande jämkning av tilläggsavgiftens övre gräns.

17 §

Enligt den gällande lydelsen prövar domstol frågor om beviljande av allmän rättshjälp, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol. Domstolen beslutar också om jämkning av maximibeloppet enligt 15 § RHL.

Åndringen innebär att i mål och ärenden vid domstol där rättshjälp förekommer domstolen även skall besluta om befrielse från tilläggsavgiften saml i förekommande fall ompröva sådana beslul. När domstolen beslutar om jämkning av maximibeloppet, skall den också besluta om jämkning av den övre gränsen för tilläggsavgiften.

Prop. 1982/83:61 47

18 §

Paragrafen reglerar beslutsfunktionerna i ulomprocessuella ärenden. I dessa fattar rättshjälpsnämnderna beslut om beviljande av rättshjälp och jämkning av maximibelopp.

Ändringen innebär atl i ulomprocessuella angelägenheter rältshjälpsnämnden skall besluta om befrielse från tilläggsavgiften och även ompröva besluten, när det behövs. Beslutar nämnden att jämka ett maximibelopp, skall den också besluta om jämkning av tilläggsavgiftens tak.

19 §

I denna paragraf föreskrivs bl.a. under vilka förulsättningar biträdesersätlning betalas av allmänna medel.

Som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) införs en möjlighet att tillerkänna även skiftesman ersättning för tid före rättshjälps-beslutet. Det sker genom ett nytt andra stycke i paragrafen.

20 §

Paragrafen innehåller regler om förordnande av biträde.

Lagändringen innebär atl biträde enligl RHL inle längre får förordnas vid bodelning. Som har redovisats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) skall i fortsättningen den rättshjälp som lämnas i bodelningsärenden avse enbart kostnaderna för skiftesman.

27 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om hur rällshjälpsavgiflen skall betalas, ändras som en följd av de nya reglerna om tilläggsavgift. Åndringen innebär atl denna avgift skall betalas lill biträdet. Utan särskild bestämmelse torde vara tydligt att vad som högsl skall betalas är maximibeloppet resp. högsta belopp för tilläggsavgiften.

Om maximibeloppet för rättshjälpsavgiften höjs, skall det belopp som föranleds av höjningen betalas lill slaten och inte till biträdet. Atl maximibeloppet höjs medför all även taket för tilläggsavgiften skall höjas. Sker delta i samband med slulreglering av rätlshjälpsärendet, bör på motsvarande sätt den ytterligare tilläggsavgift som kan föranledas av höjningen erläggas lill staten.

31 §

I paragrafen regleras bl.a. motparts ersättningsskyldighet för rättshjälpskoslnader.

Andra stycket innehåller beslämmelser om ersättningsskyldighet i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Om bara ena maken haft allmän rättshjälp skall den andra maken åläggas all betala staten hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Skulle emellertid andra makens rällshjälpsavgift ha varit lägre än som motsvarar hälften av rättshjälpskoslnaderna, skall ersättningsskyldigheten begränsas lill maximibeloppet.

Prop. 1982/83:61 48

I ett system med tilläggsavgift vid sidan av rätlshjälpsavgiflen bör huvudregeln om ersättningsskyldighet för hälften av rättshjälpskoslnaderna vara kvar. Det kan emellertid diskuteras om begränsningsregeln bör kompletteras så atl hänsyn också tas lill eventuell tilläggsavgift. Delta skulle kunna ske t.ex. genom all den andre maken åläggs ersättningsskyldighet med dels högst maximibeloppet på samma sätt som f.n., dels etl tilläggsbelopp beräknat på den aktuella bilrädesersättningen och maximerat lill fem gånger del tänkta maximibeloppet. Tillämpningen av en sådan regel skulle emellertid bli relativt komplicerad. Då del dessutom torde bli ganska sällsynt atl någon tilläggsavgift över huvud tagel kommer alt ulgå i mål av ifrågavarande slag, har den nuvarande begränsningsregeln behållits.

I samma stycke finns också en regel av innebörd all ersättningsskyldighet inle skall åläggas bl.a. i fall då beloppet understiger grundavgiften. För atl staten inte skall avslå från slörre belopp än som är motiverat ändras den regleringen. Ändringen innebär all regeringen bemyndigas alt i förordning fastställa gränsen för när ålerbelalningsskyldighet inte skall åläggas. Därigenom kommer gränsen atl pä ell smidigt sätt kunna anpassas lill en lämplig nivå, vilken torde bli lägre än den som gäller f.n.

I fjärde stycket görs vidare en ändring som påkallas av reglerna om tilläggsavgift.

33 §

I denna paragraf finns den s.k. femprocentregeln. Regeln innebär enkelt utlrycki atl om den rättshjälpsavgift som en vinnande part har erlagt och som han berättigats atl få tillbaka av motparten inle överstiger en viss gräns, övertar staten partens krav på avgiften gentemot motparten. Om rätlshjälpsavgifien överstiger gränsen får den vinnande parlen själv försöka få ut beloppet av motparten.

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) är femprocentregeln krånglig att tillämpa. Lagändringen innebär en förenkling på så sätt alt femprocentregeln avskaffas och alt samma ordning som gäller för rättshjälpsavgifter över denna gräns införs för hela området. Del föreslagna systemet med tilläggsavgift medför vidare en del ändringar i paragrafen.

36 §

I konsekvens med ändringarna i 6, 12 och 13 §S införs en fast beloppsgräns även i denna paragraf.

47 §

I denna paragraf ges reglerom bl.a. rådgivning och avgift för rådgivning.

Genom ändringen i föista stycket ersätts det gällande sättet att beräkna rådgivningsavgiften, vilket bygger på basbeloppet, med etl fast belopp.

Prop. 1982/83:61 50

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-11-18

Närvarande: justilierådel Fredlund, regeringsrådet Brodén, justilierådel Palm.

Enligl protokoll vid regeringssammanlräde den 28 oktober 1982 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets yllrande över förslag lill

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) och

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslagen har inför lagrådet föredragils av byråchefen Anders Eriksson. Förslagen föranleder följande yllrande av lagrådet:

1. Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Tilläggsavgift

Som departementschefen anför inledningsvis i avsnittet om rättshjälpsavgifler m.m. bygger de nu gällande reglerna om skyldighet för den rätlssökande alt själv bidra lill rättshjälpskoslnaderna på grundtanken, atl maximibeloppet för rällshjälpsavgift skall motsvara vad sökanden högsl förmår atl betala. De ändringar som nu föreslås i sättet att beräkna maximibelopp för rätlshjälpsavgiflen innebär inte att denna grundtanke frångås. Ändringarna har sin grund huvudsakligen i all inkomslutvecklingen inle alllid följer basbeloppen. Syslemel med individuell anpassning av maximibeloppet med beaktande av den rällssökandes hela ekonomiska situation (se 13 § andra stycket, jfr prop. 1978/79:90 s. 154) skall enligt remissen slå kvar. Sker under den rättsliga angelägenhetens handläggning väsentlig ändring av den beräknade årsinkomsten eller i övrigt av grunderna för beräkningen skall maximibeloppet jämkas (15 § andra stycket).

Om maximibeloppet beräknas så som lagen förutsätter skall det således normall inle finnas utrymme för den rätlssökande alt ekonomiskt bära någon ytterligare kostnad i ärendet. Förslagets innebörd är atl tilläggsavgift ändå skall kunna tas ul upp till etl belopp som är fem gånger slörre än maximibeloppet eller med andra ord fem gånger större än det belopp sökanden funnits högsl kunna betala.

Departementschefen framhåller alt normall en viss lid kommer att förflyta till dess all tilläggsavgift böljar löpa och all den rällssökandes ekonomi då i allmänhet ger utrymme för yllerligare avgifter. Bortsett från att frågan om när tilläggsavgift skall betalas är oklar (jfr vad lagrådet anför i del följande) är della synsätt svårt alt förena med de nyss angivna grunder na för beräkning av rättshjälpsavgifiens maximibelopp.

Prop. 1982/83:61 51

Etl syslem med tilläggsavgift förutsälter alltså enligl lagrådets mening en omprövning och samordning av avgiftssystemet som helhet. Om så inte sker, blir följden all regeln i 14 b § om nedsättning eller befrielse från tilläggsavgift kommer all bli tillämplig i det stora flertalet ärenden där tilläggsavgift kommer ifråga.

Etl huvudmotiv till den nuvarande rältshjälpslagstiftningen har varit atl ingen skall av ekonomiska skäl behöva avslå från all hävda sin rätt. Betungande avgifter för den rättssökande motverkar självfallet detta syfte. Lagrådet vill påpeka att för exempelvis en ensamslående inkomsttagare ulan beaktansvärda tillgångar eller skulder med en årsinkomst av 75 000 kronor det högsta betalningsansvaret (rättshjälpsavgifl -I- tilläggsavgift) blir 13 500 kronor. Möjligheten att gardera sig genom rällsskyddsförsäkring torde inte vara tillgänglig annat än i speciella typer av ärenden. Som många remissinslanser berört slår rällsskyddsförsäkring överhuvudtaget inle lill buds i de indispositiva målen, där också från allmän synpunkt problemet blir särskilt allvarligt när tvisten gäller vårdnad om eller faderskap till barn. I rättsliga angelägenheter av mera kostsamt slag kan förslagel medföra, alt part med små eller måttliga inkomster oftare än nu kommer i underläge i förhållande till en ekonomiskt starkare motpart.

Enligt vad som uttalas i remissen i avsnittet om uppbörd av tilläggsavgiften skall del nuvarande systemet för betalning av rättshjälpsavgifler behållas och lillämpas även på tilläggsavgiften. I vad mån denna huvudprincip följs i förslagel framgår inle alllid med önskvärd tydlighet. Detta gäller t.ex. beträffande betalningstiden. Numera torde få anses gälla, atl maximibeloppet för rällshjälpsavgiflen förfaller lill betalning när del fastställs (se prop. 1978/79:90 s. 490 f jfr s. 517 och s. 153 ff). Fastslällelse sker i samband med all allmän rättshjälp beviljas (15 § första stycket). En tillämpning av den i remissen uppställda huvudprincipen skulle leda lill all även högsta beloppet för tilläggsavgiften förfaller till betalning när det fastställs, vilket liksom beträffande maximibeloppet för rätlshjälpsavgiflen skall ske i samband med alt allmän rättshjälp beviljas. Emellertid häri 27 § i förslagel upplagils en regel om alt förskott på tilläggsavgift får las ul med skäligt belopp. En regel om förskott framstår som obehövlig om systemet med omedelbar betalningsskyldighet för del vid rättshjälpens beviljande fastställda högsta avgiftsbeloppet skall gälla också tilläggsavgiften. Om avsikten i stället är atl tilläggsavgiften skall förfalla till betalning vid någol senare tillfälle t.ex. när bilrädesersättningen överskrider gränsen 3 000 kronor eller vid någon av de lidpunkter då tilläggsavgiften skall fastställas enligl 28 § bör della anges tydligare.

Höjs under ärendets gång maximibeloppet för rällshjälpsavgift och därmed taket för tilläggsavgiften (15 § sista stycket i förslaget) skall enligl 27 § av de avgifter som kan föranledas av höjningen rättshjälpsavgifl betalas till staten och tilläggsavgift till biträdet. Biträdels ansvar för avgifter enligl 30 § blir i motsvarande män olika för de bägge slagen av avgifter. Varför

Prop. 1982/83:61 52

denna komplicerade lösning valls i stället för en tillämpning av den uppställda huvudprincipen har inle närmare berörts i remissen, där del för övrigt synes ha blivit en misskrivning genom att den allmänna motiveringen inle överensstämmer med specialmoliveringen och lagtexten.

Enligl 15 § andra stycket föreligger hinder mol en annars i och för sig befogad sänkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgifl, i den mån beloppet redan betalats. Hindret får enligl del föreslagna sista stycket i 15 § till följd all inte heller högsta beloppet för tilläggsavgift kan sänkas fullt ut, även om någon tilläggsavgift eller förskott pä sådan avgift inle har erlagts. Denna effekt förefaller omotiverad.

Det finns redan nu, t.ex. i 29 § rältshjälpslagen och i rättegångsbalkens föreskrifter om skyldighet alt betala motparts rättegångskostnader, vissa remedier mot atl parter med rättshjälp omotiverat processar på del allmännas bekostnad. Lagrådet kan emellertid instämma i all ytterligare åtgärder behövs. Det måste också vara effektivare all - som avses med förslagel om tilläggsavgift - söka förebygga obehöriga kostnader i stället för atl i efterhand fastställa betalningsskyldighet för belopp som kanske ofta inte betalas eller kan drivas in. På grund av vad som förut anförts bör emellertid frågan om ett nytt avgiftssystem övervägas ytterligare. Med hänsyn främst lill den samordning som måste ske med systemet för rättshjälpsavgifl synes del ligga nära lill hands alt frågan får las upp av rältshjälpskommittén.

Rättshjälp i angelägenheter som avser fastigheter m.m.

Enligl del remitterade förslagel får allmän rättshjälp inle beviljas ägare av fastighet eller byggnad i angelägenhet som avser fasligheten eller byggnaden, om ägaren har eller borde ha haft rällsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. En bestämmelse härom har upptagils i 8 § första stycket punkt 8. Med "annat liknande rättsskydd" åsyftas rättsskydd genom t.ex. intresseorganisationers bistånd.

Att allmän rättshjälp kan utgå på område där rättsskyddsförsäkring tillhandahålls är inle någol som är specifikt för angelägenheter rörande fastighet eller byggnad utan förekommer vid åtskilliga andra typer av rättsliga angelägenheter, t.ex. sådana som har anknytning till bilar och bålar. Hur förhållandel mellan allmän rättshjälp och rällsskyddsförsäkring bör regleras är således elt problem med räckvidd långt utöver sådana rättsliga angelägenheter som har med fastighet eller byggnad att göra. En mera generell lösning av problemet än den nu föreslagna är enligt lagrådets mening erforderlig, om man inle skall bryta mol grundsatsen atl i sak likartade fall skall behandlas lika.

De rältskyddsförsäkringar som nu förekommer är subsidiära i förhållande lill den allmänna rättshjälpen. Utanför försäkringsansvarel faller alltså sådana advokalkoslnader och andra rättshjälpskoslnader som betalas av staten. Om denna begränsning av försäkringsansvarel bortfaller genom att

Prop. 1982/83:61 53

den allmänna rättshjälpen blir subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkring, kan man inte utgä ifrån atl de nuvarande rättsskyddsförsäkringarna kommer att förbli oförändrade. Den inte oväsentliga utvidgningen av försäkringsansvarel som en sådan förändring skulle medföra är tvärtom ägnad att leda till ändringar av försåkringsvillkoren. Ändringarna kan exempelvis tänkas ta formen av höjning av försäkringspremien eller ökning, av försäkringstagarens självrisk eller sänkning av försäkringsersättningens maximum eller begränsning av försäkringsskyddet lill vissa typer av rättsliga angelägenheter. En förutsättning för att genomföra en lagstiftning som gör den allmänna rättshjälpen subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkring bör vara, att klarhet föreligger om alt del efter lagstiftningens tillkomst kommer alt finnas rällsskyddsförsäkring som bereder försäkringstagaren ett mot den allmänna rättshjälpen i huvudsak svarande rättsskydd. Del material som redovisas i remissen skapar inte någon sådan klarhet. Skulle det efter lagändringen bli så alt endasi försäkringar med oiniräckligt rättsskydd skulle vara alt tillgå, brister därmed vad som får uppfattas som en grundtanke bakom den föreslagna bestämmelsen, nämligen att även fastighetsägare med små eller medelstora inkomster bör kunna själva svara för sitt rättsskydd i angelägenheter som rör deras fastigheter.

Den föreslagna bestämmelsen i punkt 8 kommer med all sannolikhet att vålla lillämpningssvårigheler. Delta gäller bl.a. innebörden av begreppet "angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden". Enligt remissen skall begreppet omfatta "varje angelägenhet med anknytning lill en faslighet eller en byggnad". Huruvida della skall gälla oberoende av anknytningens karaklär förefaller tveksamt. Delade meningar kan t.ex. råda om huruvida tvist om en fastighets egenskap av giftorätlsgods eller enskild egendom eller en tvist om köp av speciella inventarier till en fastighet skall bedömas som angelägenhet som avser fastigheten.

Svårigheter kan vidare väntas uppstå vid prövning av frågan huruvida en rätlssökande borde ha tagit rättsskyddsförsäkring och särskilt huruvida han borde ha tagit en annan försäkring än den han har. Frågan om sökanden vall rätt försäkring kan inle avgöras endast med hänvisning lill att den aktuella angelägenheten faller utanför den tagna försäkringen men skulle ha omfattats av cn annan på marknaden förekommande försäkring. Valet kan t.ex. ha stått mellan en försäkring, som omfattar alla angelägenheter rörande fastigheten men som har snävt maximerad försäkringsersättning, och en försäkring, som omfattar enbart de vanligare typerna av rättsliga angelägenheter rörande fastighet men som har högt försäkringsmaximum. Svaret på den nyss uppställda frågan kan ytterst bli beroende på om del vid en bedömning med hänsyn lagen lill samtliga villkor i försäkringarna framstår som försvarligt av rälissökanden att för sina individuella förhållanden välja den försäkring som han tagit. Frågor om vilka avtal en rättssökande av affärsmässiga eller privalekonomiska skäl borde ha ingått lämpar

Prop. 1982/83:61 55

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-12-02

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande: statsrådet Rainer

Proposition om ändringar i rättshjälpslagen (1972:429) m.m.

I Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i rättegångsbalken. Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Som jag framhöll i samband med remissen till lagrådet har kostnaderna för rättshjälpen ökat mycket kraftigt alltsedan rältshjälpslagens tillkomst. Det ekonomiska läge som landet befinner sig i gör det nödvändigt all pröva alla sätt all begränsa dessa kostnader. Del är mot den bakgrunden man skall se de förslag som nu läggs fram. Del är emellertid självklart all de åtgärder som vidtas inle fär gå så långt att man äventyrar de enskildas möjligheter all la tillvara sin räll. Som jag strax skall återkomma till anser jag inle alt de lagändringar som nu är aktuella innebär sådana risker.

Lagrådet har avstyrkt förslaget om en tilläggsavgift och därvid anmärkt bl.a. all tilläggsavgiften inte kan förenas med hittillsvarande grunder för beräkningen av rättshjälpsavgifiens maximibelopp eftersom detta belopp anses motsvara vad den rättssökande högst kan betala. Frågan om ett nytt avgiftssystem och en samordning med gällande regler bör enligt lagrådet övervägas mer ingående, eventuellt av rältshjälpskommittén.

Del har i tidigare lagstiftningsärenden anförts atl maximibeloppet för rätlshjälpsavgiflen är avsett all motsvara vad den rätlssökande högsl förmår betala (se t.ex. prop. 1972:4 s. 250 och 1978/79:90 s. 152). Jag kan mol bakgrund av dessa uttalanden i och för sig förslå lagrådels anmärkningar mot att det nu införs en avgift utöver rätlshjälpsavgiflen. Samtidigt är del

' Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 28 oktober 1982.

Prop. 1982/83:61 56

emellertid klart all maximibeloppet inle utgör någol exakt mätt på den rällssökandes betalningsförmåga. Del får antas alt den enskilde i de allra flesta fall kan klara en ytterligare avgiflsbelalning med sådana belopp som kan komma i fråga i angelägenheter av mer normal omfattning. Det bör också betonas atl ell viktigt syfte med förslagel om tilläggsavgift är atl öka de enskildas kostnadsmedvelande, så atl de får ett större intresse än f.n. av alt rättshjälpskoslnaderna hålls nere.

När det gäller avgiftsbeloppen vill jag understryka all tilläggsavgiften skall las ut endasi om arvodel till biträdet överstiger 3 000 kr. Avgiften utgår då med tio procent av del överskjutande beloppet. Om biträdesarvo-del är 10 000 kr skall alltså en tilläggsavgift tas ul med 700 kr. Ell biträdes-arvode på 20 000 kr medför en tilläggsavgift på I 700 kr. Jag kan i sammanhanget nämna att enligt senast tillgängliga statistik (för år 1979) översteg de totala rätlshjälpskostnaderna 20 000 kr i endasi 228 rätlshjälpsärenden av totalt drygt 61 600.

Enligt förslaget får tilläggsavgiften inle överstiga fem gånger den rällssökandes maximibelopp. Lagrådet har som exempel på hur reglerna i praktiken kommer atl verka tagit en ensamstående person ulan försörjningsbörda med en årsinkomst på 75 000 kr. Sammanlagt skulle då rätlshjälpsavgiflen och den högsta tilläggsavgiften bli 13 500 kr. Jag vill med anledning härav påpeka all del, för atl lillläggsavgiften skall tas ut med maximalt belopp i detta fall, krävs alt bilrädesarvodel uppgår lill minst 115 500 kr. I de sällsynta undantagsfall där en så omfattande bilrädesinsats kan godtas, kan det finnas anledning att utnyttja regeln i 14 b § om nedsättning av tilläggsavgiften. Denna regel skall utnyttjas även i andra fall då del är uppenbart alt den enskilde inle kan betala hela avgiften.

Mot bakgrund av det sagda finns del enligt min mening inle någon anledning all befara alt någon enskild efter den nu föreslagna ändringen skulle tvingas avstå från all tillvarata sin räll. Jag kan inle heller i övrigt finna all lagrådels invändningar har sådan tyngd atl de bör föranleda alt frågan om införandel av en tilläggsavgift hänskjuls lill rältshjälpskommittén. Angelägenheten av atl redan nu ta lill vara alla möjligheter atl minska rättshjälpskostnaderna talar slarki mot elt sådant uppskov. Jag vidhåller sålunda del remitterade förslagel i den nu berörda delen.

Lagrådet har i sammanhanget tagit upp frågan om när rätlshjälpsavgiflen resp. tilläggsavgiften förfaller till betalning. Som lagrådet har framhållit torde nuvarande regler ulgå från att rätlshjälpsavgiflen förfaller lill betalning när maximibeloppet fastställs, dvs. i samband med atl allmän rättshjälp beviljas. Den föreslagna tillläggsavgiften däremot kan fastställas först när ersätiningen lill biträdet fastställs och kan givelvis inle förfalla lill betalning dessförinnan. Biträdet får dock ta ut förskott i skälig omfattning. Jag kan dela lagrådels uppfattning alt den tidpunkt då tilläggsavgiften skall betalas bör anges uttryckligen. Del synes lämpligl atl då även reglera frågan om när rällshjälpsavgiflen skall betalas. 27 § i del remitterade förslaget bör ändras i enlighet med det sagda.

Prop. 1982/83:61 57

Enligt vad lagrådet vidare har påpekat skall, om maximibeloppet för rällshjälpsavgiflen höjs under ärendets gång, del belopp som föranleds av höjningen betalas lill staten! En höjning av maximibeloppet medför alt även taket för tilläggsavgiften höjs. Sker en höjning av taket innan ersättningen lill biträdet fastställts, är det naturligt alt det belopp som kan föranledas av höjningen las ut av biträdet såsom förskott. Om däremot höjningen sker i samband med atl ersättning lill biträdet fastställs, har biträdel i många fall inle längre någon möjlighel all gardera sig mol en eventuell belalningsförsummelse från den rällssökandes sida. I det lägel bör därför gälla detsamma som när en höjning av rätlshjälpsavgiflen sker under ärendets gång, dvs. del överskjutande beloppet skall betalas lill staten, som då också slår risken för utebliven betalning. Även i denna fråga bör lagtexten förtydligas.

Om maximibeloppet sänks under ärendets gäng, sänks även taket för tilläggsavgiften. Enligl 15 § andra stycket får maximibeloppet inte sänkas under vad som redan har betalats i rältshjälpsavgifi. Som lagrådet har påpekat ger denna regel jämförd med 15 § sista stycket i del remitterade förslagel lill resultat att inte heller det högsta beloppet för tilläggsavgiften kan sänkas, om maximibeloppet redan har betalats. Jag kan hålla med lagrådet om all denna effekt inte i och för sig är motiverad. Frågan har emellertid ringa praktisk betydelse. Jag anser därför inle all del finns tillräcklig anledning atl komplicera reglerna för att åstadkomma att en sänkning av taket för tilläggsavgiften skulle kunna ske oberoende av om rättshjälpsavgiften betalats eller inle.

Enligl lagrådet bör förslaget om inskränkning i möjligheten atl få allmän rättshjälp i fastighetstvister inte las upp nu. Frågan bör i stället övervägas i etl slörre sammanhang i samband med den pågående översynen av rättshjälpssyslemet.

Rältshjälpskommittén skall enligt sina direktiv undersöka förutsättningarna för atl mera generellt ersätta rättshjälpen med andra former av rättsskydd, bl.a. rältsskyddsförsäkringar. Detta hindrar emellertid inle att man redan nu inför etl nytt syslem på speciella områden. Jag vill framhålla att förutsättningarna för elt fungerade rättsskydd via försäkring måste bedömas som särskill gynnsamma just i fråga om angelägenheter som rör fastigheter och byggnader. När del gäller all minska statens utgifter för rättshjälpen har vidare fastighelslvisterna stor betydelse.

Som skäl mot alt man nu ändrar hitlillsvarande syslem har lagrådet också anfört att det inte är klarlagt huruvida del efter en reform forifarande kommer att finnas rältsskyddsförsäkringar med ell mol den allmänna rättshjälpen i huvudsak svarande rättsskydd. Till della vill jag framhålla att det givetvis inle är möjligl all ge några garantier för hur rätlsskyddsförsäk-ringarna kommer alt se ut i framliden. Vad som har framkommit i lagstiftningsärendet tyder inte på att det skulle bli några sådana försämringar av villkoren atl syftet med reformen skulle komma att förfelas. Jag avser

Prop. 1982/83:61 58

emellertid att noga följa utveckUngen på området. Om det skulle visa sig behövligt kan en ändrad lagstiftning komma i fråga.

Enligl lagrådet kommer den föreslagna lagtexten sannolikt att vålla lillämpningssvårigheler, bl.a. när det gäller frågan huruvida den rätlssökande borde ha lagil rällsskyddsförsäkring. Jag vill på den punkten lill en böljan framhålla atl frågan knappast kommer atl aktualiseras särskill ofta, i vart fall inte om man utgår från dagens förhållanden på försäkringsmarknaden. Frågan huruvida den rätlssökande borde ha haft rällsskyddsförsäkring för den aktuella angelägenheten bör i övrigt avgöras efter vad de på marknaden förekommande faslighelsförsäkringarna normall omfattar. Som framgår av remissprotökollet bör rättshjälpen träda lill om del visar sig all en faslighelslvisl som är av speciellt slag inte läcks av försäkringen. Atl del kan uppkomma svårbedömda gränsfall är emellertid klart. Enligl min mening är det naturligt att de tillämpande myndigheterna intar en generös attityd i dessa gränsfall och har som utgångspunkt att rättshjälpen skall träda lill när rättsskydd saknas för angelägenheten i fråga.

Utöver vad som har nämnts i del föregående bör en redaktionell ändring göras i 18 § rättshjälpslagen. Jag förordar vidare att lagförslagen träder i kraft den 1 april 1983.

2 Effekter på rättshjälpskostnadsanslaget

De förslag som nu läggs fram grundas på departementspromemorian (Ds Ju 1982:2) Rättshjälpskoslnaderna. I promemorian uttalades atl syftet med förslagen var all minska belastningen på rätlshjälpsanslaget med 50 milj. kr. årligen. Som jag framhöll i samband med lagrådsremissen har vid medelstilldelningen för budgetåret 1982/83 utgiftsminskningarna beräknats i enlighet med promemorian. Därvid antogs atl förslagen skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1983.

De nu föreslagna ändringama beräknas medföra minskade rättshjälpskoslnader med ca 25 milj. kr. årligen. Beloppet blir alltså mindre än vad som tidigare antagits. Dessutom föreslås att ändringarna träder i kraft först den I april 1983. Della medför all andra huvudtitelns förslagsanslag Rättshjälpskoslnader kan beräknas bli belastat med bortemot 20 milj. kr. mer än som förutsattes i 1982 års budgetproposition.

Riksdagen bör beredas tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört i fråga om medelsåtgången på rättshjälpskostnadsanslaget.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen dels föreslår riksdagen atl anla de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Prop. 1982/83:61 60

Bilaga I Departementspromemorians förstag tUt lagtext Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rältshjälpslagen (1972:429)'

dels all i 30, 34, 38, 39 och 49 a §§ saml i rubriken närmast före 33 § ordet "statsverket" skall bytas ut mot "staten",

dels an 3, 6, 8, 12, 13, 17, 19. 27, 31, 33, 36 och 47 §§ samt rubriken närmast före 31 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels all i lagen skall införas två nya paragrafer, 14 a och 31 a §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

För handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns rätlshjälpsnämnder. Verksamhetsområde för rällshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av rältshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rällshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den rätlssökande är bosatt eller, om den rätlssökande är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ärendet av den rällshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Skall ärende om rättshjälp genom offentligt biträde handläggas av rällshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rällshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosall eller, i fråga om den som ej är bosall i landet, av den rällshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Om ersättning för utlägg vid rådgivning skall fastställas, .skall ärendet handläggas av den rättshjälpsnämnd inoni vars verksamhetsområde advokatbyrån är belägen.

Rällshjälpsnämnd slår under tillsyn av domstolsverket.

Regeringen får förordna alt rällshjälpsnämnd skall vara delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på sådan avdelning.

6 §

Allmän rättshjälp beviljas fysisk Allmän rättshjälp beviljas fysisk

person i rättslig angelägenhet, om person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej över- hans beräknade årsinkomst ej överstiger elt gränsbelopp som motsva- stiger etihundratiotusen kronor, rar åtta gånger del basbelopp enligt tagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan rättshjälp begäres.

' Lagen omtryckt 1979:240. Senaste lydelse 1981:1200.

Prop. 1982/83:61 61

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bidrager den rättssökande i vä- Bidrar den rättssökande i väsenl-

sentiig omfattning lill annans un- lig omfattning lill annans underhåll,

derhåll, ökas gränsbeloppet med ökas beloppet enligt första stycket

vad som motsvarar ett halvt basbe- med niolusen kronor för var och en

topp för var och en lill vilkens un- till vilkens underhåll han på detta

derhåll han sålimda bidrager. sätt bidrar.

År den rällssökandes betalningsförmåga väsenlligl ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt alt skäligt belopp lillägges eller fråndrages.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domslolsverkel meddelar närmare föreskrifter för beräkning av den rällssökandes ekonomiska förhållanden.

8 §3 Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den rätlssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2. den som är bosall utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn lill verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt,

4. i fråga om anspräk som överlåtits till den rättssökande, om överiåtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte atl åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaration, äktenskapsförord eller testamente,

6. i mål om boskillnad enligl 9 kap. 2 § giftermålsbalken,

7. / angelägenheter som avser fel etter skador beträffande fastigheter eller byggnader, om den rättssökande har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring etter något annat Uknande rättsskydd,

7. den som ej har befogat intres- 8. den som ej har befogat intres
se av alt få sin sak behandlad. se av att få sin sak behandlad.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna alt allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förulsällning av ömsesidighel kan regeringen förordna alt medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.

-' Senaste lydelse 1981: 1287.

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar två gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket, utgör maximibeloppet för rätlshjälpsavgiflen två procent av basbeloppet, varvid avrundning skall ske tiU närmast lägre tiotal kronor. Maximibeloppet får sällas ned om det finns särskilda skäl. Beloppet får dock inle understiga en procent av det basbelopp som nyss har nämnts, med avrundning titt närmast lägre tiotal kronor, såvida det inle är uppenbart alt den rätts-sökande saknar möjlighet atl betala en så slor avgift.

År inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibeloppet för rällshjälpsavgiften den avgift som utgår enligl första stycket ökad med

en ljugofemtedel av den del av den rällssökandes inkomst som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

en tjugondel av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet,

en femtondel av den del av inkomsten som översliger/>'ra men ej fem gånger basbeloppet.

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket iaktlages all inkomsten avrundas lill närmast lägre tusenlal kronor och att maximibeloppet avrundas titt närmast lägre tiotal kronor.

Överstiger ej den rällssökandes beräknade årsinkomst trettiofemlusen kronor, utgör maximibeloppet för rällshjälpsavgiflen trehundra-femtio kronor. Maximibeloppet får sättas ned om del finns särskilda skäl. Beloppet får dock inle understiga etthundrasjuttiofern kronor, om del inle är uppenbart alt den rätlssökande saknar möjlighet atl betala en så slor avgift.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften den avgift som utgår enligt första stycket ökad med . fyra procent av den del av inkomsten som överstiger trettiofem-tusen kronor men ej sextiotusen kronor,

åtta procent av den del av inkomsten som överstiger sextiotusen kronor men ej åltiofemtusen kronor,

tjugo procent av den del av inkomsten som överstiger åltiofemtusen kronor men ej etihundratiotusen kronor.

Vid tillämpning av andra stycket iakttas alt inkomsten avrundas till närmaste lägre tusental kronor.

Prop. 1982/83:61 68

4. Har allmän rättshjälp sökts före ikraftträdandet, skall 14 a § tillämpas endasi på ersätlning som hänför sig lill liden efter ikrafllrädandel.

5. Föreskrifterna i 31 a § skall lillämpas endast om allmän rättshjälp har sökts efter ikrafllrädandel.

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs all 31 kap. I § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap. I §'

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligl rätlens beslul av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätlen under förundersökningen, till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i ersätlning lill försvarare sä ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rälien. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig atl betala mera än som motsvarar del för honom gällande maximibeloppet för rältshjälpsavgifi vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda får jämkas eller eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade Ersättningsskyldighet skall dock
skutte hava alt ersätta ej överstiger inte åläggas för belopp som under-
maximibeloppet enligt 12 § första stiger en viss av regeringen fast-
styckei första meningen rätts- ställd gräns,
hjälpslagen, skatt kostnaden stan
na å statsverket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

Senaste lydelse 1979:242.

Prop. 1982/83:61 69

Förslag till

Förordning om ändring i rättshjälpsförordningen (1979:938);

Regeringen föreskriver i fråga om rättshjälpsförordningen (1979:938)

dels alt i 14, 28 och 43'§§ ordet "statsverket" skall bytas ut mol "staten",

dels att 13 och 26 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i förordningen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

7 a §

Framställning om ersättning av allmänna medel för utlägg i samband med rådgivning skall ges in till den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde advokatbyrån är belägen.

13 §

En ansökan om allmän rättshjälp skall innehålla uppgifter om den rättsliga angelägenhet som ansökningen avser och, om det är möjligt, det värde som saken rör. Avser ansökningen en rättslig angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, skall detta anges. Av ansökningen skall framgå om allmän rättshjälp tidigare har sökts samt om rådgivning har lämnats i angelägenheten och om rådgivningsavgiften därvid har satts ned eller eftergivits. Ansökningen skall om det inte är obehövligt innehålla uppgift om den sjukpenninggrundande inkomst som senast har fastställts för den rätlssökande av allmän försäkringskassa enligl lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Vill den rättssökande att elt biträde skall förordnas för honom, skall han uppge delta i ansökningen. Kan den rättsliga angelägenheten antas bli prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller avser ansökningen en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, skall även anges de särskilda skäl som åberopas lill slöd för begäran om bilrädesförordnandet.

Avser ansökningen en angelä
genhet rörande fet etter skador be
träffande fastigheter eller byggna
der skall den rätlssökande i ansök
ningen intyga att han inte har
rällsskyddsförsäkring eller något
annat liknande rättsskydd.
Utöver vad som följer av första Utöver vad som följer av första,

och andra styckena skall uppgifter andra och tredje styckena skall
också lämnas om den rällssökandes uppgifter också lämnas om den
förhållanden enligt elt formulär rällssökandes förhållanden enligt
som domstolsverket fastställer. ell formulär som domstolsverket

fastställer.

Om ell dödsbo är sökande, skall i stället genom bouppteckning eller på annat sätt en tillförlitlig utredning lämnas om boets ekonomiska ställning.

Prop. 1982/83:61 71

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (Ds Ju 1982:2) Rättshjälpskostnaderna

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgelts av juslitiekanslern, domstolsverket, besvärsnämnden för rättshjälpen, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, Huddinge tingsrätt, Sollentuna tingsrält, Falu tingsrätt. Lunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, rältshjälpsnämnden i Stockholm, rältshjälpsnämnden i Göteborg, rältshjälpsnämnden i Malmö, rättshjälpsnämnden i Sundsvall, Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm, allmänna advokatbyrån i Uppsala, allmänna advokatbyrån i Göteborg, allmänna advokatbyrån i Luleå, juridiska fakullelsnämnden vid Lunds universitet, kommittén för översyn av rätlshjälpssystemel (rätlshjälpskommillén, 1982:01), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Villaägareförbund, Centralorganisationen SACO/SR och: Sveriges föreningsbankers förbund.

I den följande sammanställningen återges yttrandena i regel i oavkortat skick. För överskådlighelens skull redovisas de under skilda avsnitt.

I Allmänna synpunkter

Domstolsverket:

De i promemorian föreslagna åtgärderna beräknas ge en årlig besparing om ca 50 miljoner kronor på elt av domstolsverket (DV) beräknat medelsbehov för budgetåret 1982/83 om 220 miljoner kronor. Del bör särskill anmärkas att besparingarna endast berör anslagsposten Allmän rättshjälp. Den posten har av DV beräknats till 138 miljoner kronor för budgetåret 1982/83. Förslagel innebär således all den allmänna rättshjälpen skärs ned med ungefär 35 % vilket givelvis medför en drastiskt minskad satsning på delta område. Tidigare rättshjälpsreformer har haft tyngdpunkten lagd på rättssäkerhets- och servicesynpunkler. Del är först under de allra senaste åren som kostnadsaspekterna skjutils i förgrunden. DV har förståelse för att del statsfinansiella läget medför all även rätlshjälpsområdet drabbas av besparingsåtgärder. Fråga är dock hur långt besparingsslrävandena kan drivas innan man träder för när den i rätlshjälpssammanhang bärande principen om all ingen pä grund av sina ekonomiska förhållanden skall tvingas atl avstå från atl tillvarata sina rättsliga intressen. Genom del nu

Prop. 1982/83:61 72

framlagda förslaget, med ökad progressivitel i avgiftsuttaget och sänkt högsta inkomslgräns för erhållande av allmän rättshjälp, befinner man sig enligl DVs mening nära den gräns där målet för samhällets rättshjälp sätts i fara. Vid den bedömningen måste man beakta både de tidigare gjorda begränsningarna i den allmänna rättshjälpens sakliga tillämpningsområde och de nu föreslagna. Förslagen bör jämföras med atl området för rättshjälp i form av offentligt försvar inle förändras och alt tillämpningsområdet för offentligt biträde nyligen utvidgats. Enligt DVs mening är del inle riktigt atl hälla en oförändrat hög standard beträffande dessa rättshjälps-former och endast låta området för allmän rättshjälp bli föremål för sparåtgärder. Åven om förmånen atl få en offentlig försvarare eller etl offentligt biträde utgör viktiga rättssäkerhelsgarantier så får man inle glömma bort atl också den allmänna rättshjälpen utgör elt viktigt värn för rättssäkerheten särskill för personer i svag ekonomisk slällning.

Förutom de uppenbara konsekvenser som en minskad satsning på rättshjälpens område får för den rätlssökande allmänheten kommer den givelvis även all påverka den befintliga organisationen av rältshjälpsnämnderna och de allmänna advokatbyråerna. Rältshjälpsorganisalionen sågs över i etl långvarigt och grundligt utredningsarbete av rättshjälpsutredningen och allmänna advokalbyråkommittén och den nuvarande organisationen gäller sedan år 1980. Sedan dess har rältshjälpslagen ändrats flera gånger. Genom de ändringar som Irädde i kraft den I april 1981 och den I januari 1982 samt genom de nu föreslagna ändringarna riskerar man alt förutsättningarna för all behålla den befintliga organisationen delvis rycks undan. DV kan här nämna atl det av rätlshjälpsnämndernas månadsvisa rapportering till verkel framgår alt antalet ansökningar om allmän rättshjälp som inkommit under tiden januari - mars 1982 minskal med drygt 26% jämfört med samma period 1981. Åven ärendelillslrömningen till de almänna advokatbyråerna har minskat. Omfattningen på lång sikt av samhällets rättshjälp behandlas inte i promemorian och man har inle heller belyst de organisatoriska effekterna av förslagen. Av budgetpropositionen (1981/82:100 bilaga 5 s 91) framgår emellertid alt förslagen väntas få effekter på rättshjälpsnämndernas arbetsbörda och alt de organisatoriska effekterna skall undersökas av DV. DV, som vill betona sitt ansvar för rätls-hjälpsnämnderna och de allmänna advokatbyråerna, efterlyser ell mera samlat grepp beträffande förändringarna på rättshjälpens område och atl del åsyftade slutmålet anges. Nuvarande etappvisa neddragningar skapar osäkerhet bland de anställda inom verksamhetsområdet och försvårar planläggningen av arbetet inom organisationen.

Med hänsyn lill vad som sålunda anförts finner DV anledning atl mana lill viss försiktighet beträffande förändringstaklen på rättshjälpens område. DVs yttrande skall ses mot denna bakgrund och mol del förhållandel all regeringen nyligen tillsatt en kommitté med uppdrag att se över rättshjälpssystemet.

Prop. 1982/83:61 73

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Besvärsnämnden har förståelse för alt besparingsåtgärder i nuvarande samhällsekonomiska situation är nödvändiga och även måste beröra samhällets kostnader för rättshjälpen. De föreslagna besparingarna på 50 milj. kr. reducerar emellertid de totala rätlshjälpsresurserna med över 20 procent, och anslaget för allmän rättshjälp skärs ned med mer än en tredjedel. Besvärsnämnden har svårl atl inse varför just rättshjälpen skall utsättas för en sådan nedrustning. Enligl besvärsnämndens uppfattning är elt väl fungerande rätlshjälpssyslem av grundläggande betydelse för medborgarnas möjligheter alt anlita rättsordningen. De förslag som läggs fram i promemorian begränsar i hög grad dessa möjligheter och är dessutom i flertalet fall av den arten atl de berör grundläggande principer i rättshjälpssyslemet utan att konsekvenserna närmare analyserats. Besvärsnämnden är därför slarki kritisk, mot flertalet av de i promemorian framförda förslagen. De reformbehov som där aktualiserats, måste övervägas mera ingående än som skett i promemorian och bör därför tas upp av den nu tillsatta rätlshjälpskommillén.

Hovrätten för Västra Sverige:

Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att göra väsentliga ändringar i rättshjälpslagen under den lid som rätlshjälpskommillén arbetar med en total översyn av lagen. Med hänsyn framför allt lill den avsevärda tid det kan väntas la innan denna kommittés arbete leder till lagstiftning och lill kostnadsutvecklingen för rättshjälpen anser emellertid hovrätten del vara befogat att redan nu vidta kostnadsbesparande åtgärder inom rätlshjälpsområdet.

Huddinge tingsrätt:

Som framgår av departementspromemorians inledning har regeringen 22.12.1981 bemyndigat chefen för justitiedepartementet all tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att se över rättshjälpssyslemet. Enligl direktiven har kommillén - med den begränsning som ligger i kravet på atl åstadkomma besparingar - frihet att överväga en total revidering av rättshjälpslagen. En väsentiig anledning till att tillsätta kommittén har varit den ekonomiska utvecklingen. En huvuduppgift för kommittén är därför enligl direktiven all - ulan all befogade rättsskyddsinlres-sen åsidosätts - öka effektiviteten och få lill stånd besparingar.

Promemorian bygger på den förutsättningen alt staten - i avvaktan på resultatet av nämnda kommitté - genom de i promemorian föreslagna åtgärderna skall minska belastningen pä rätlshjälpsanslaget med cirka 50 milj. kr. årligen.

Prop. 1982/83:61 v4

Tingsrätten delar uppfattningen att det med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen framstår som nödvändigt med besparingsåtgärder och anser det positivt att rättshjälpssystemet - på sätt anges i direktiven - blir föremål för en grundlig översyn i syfte all få lill stånd en smidigare, effeklivare och mer beslående lagsliftningsprodukt på området. De lillämpningsrutiner som tillskapats genom den nuvarande regleringen är föga rationella och myckel arbetskrävande.

Mot bakgrund av den besparingspremiss, på vilken promemorian bygger, och med beaktande av det vittgående uppdrag atl göra en översyn av rältshjälpslagstiftningen som den nämnda kommittén erhållit anser sig tingsrätten kunna begränsa sill yttrande till frågan om lämpligheten av valda lösningar för all nå besparingsmålet samt huruvida åtgärderna bör kunna genomföras utan dröjsmål eller om vissa åtgärder bör anstå och övervägas av kommittén i ell slörre sammanhang.

------ Tingsrältens yttrande innebär all vissa av de i promemorian

föreslagna åtgärderna bör övervägas av kommillén. Anses vissa åtgärder mer brådskande än andra borde kommittén, som i och för sig skall bedriva sin arbete skyndsamt, kunna åläggas att prioritera angivna frågor och redovisa resultatet i delbetänkande.

Lunds tingsrätt:

Alltsedan tillkomsten av rältshjälpslagen (RHL 1973) har den varit föremål för en mängd ändringar och en nyligen tillsatt parlamentarisk kommitté har enligl direktiven alt överväga en total revidering av lagen. Det förefaller därför förvånande att departementet nu ulan någon som helsl parlamentarisk förankring föreslår principiellt viktiga förändringar i lagen. Del torde bli svårt för kommittén alt efter en riksdagsbehandling av de i promemorian upptagna förslagen förutsättningslöst pröva dem. En sådan lagstiftningsteknik ter sig främmande för svenskt rättsväsen och kan försvaras endast om det uppsatta sparmålet är så angeläget alt ytterligare en revidering av lagen inle kan anslå i avvaktan på resultatet av kommitténs arbete. Del ankommer dock inle på lingsränen all pröva om så är fallet.

Sedan införandet av RHL har såväl kostnaderna för rättshjälpen som antalet beviljade rältshjälpsansökningar ökat. I flertalet ordinära tvistemål täcks idag merparten av rättegångskostnaderna primärt av den allmänna rättshjälpen. Samtidigt har, efter ändringarna i RHL 1980, del alltmer komplicerade regelsystemet kommil att medföra en icke obetydlig ökning av domstolarnas arbetsbörda. Tingsrätten vill därför redan inledningsvis påpeka alt stora besparingar skulle kunna göras — icke minsl effeklivitels-mässigt - om hanteringen av rättshjälpsfrågorna kunde förenklas.

Prop. 1982/83:61 75

Rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten):

Rältshjälpsnämnden vill inledningsvis erinra om rätlshjälpslagstiflning-ens grundkaraktär av social lagstiftning såtillvida all denna för den enskilde är avsedd alt utgöra ett medel atl vid befogade behov kunna tillvarataga sina rättsliga intressen utan hinder av bristande ekonomiska resurser. Även om rättshjälpssystemet bygger på principen atl den rätlssökande efter förmåga själv skall bidraga till kostnaderna för rättshjälpen får della inte undanskymma tankegången att möjligheten lill rättshjälp är en förmån som samhället åtagit sig att tillhandahålla det stora flertalet rätlssökande. Häri borde enligt nämndens förmenande ligga en spärr mot alt - även om samhällsekonomiska skäl talar för åtstramningar bl. a. inom den offentliga sektorn - sådana åtgärder i besparingssyfte vidtages alt angivna syfte med rältshjälpslagstiflningen i väsentliga avseenden förfelas. Nämnden inser förvisso till fullo viklen av att i dagens ekonomiska läge besparingar kommer till stånd. Dock vill nämnden varna för atl åtgärder i delta syfte utformas så att den aktuella lagstiftningen urholkas dithän atl vad som i realiteten återstår för den enskilde rättssökanden att utnyttja av de ursprungligen tillskapade förmånerna endast blir av mer eller mindre marginellt slag. En alltför kraftig skärpning av grunderna för beräkningen av de rättssökandes egenavgifter får exempelvis i de fall rällsskyddsförsäkring inte förekommer eller kan anlitas tveklöst den konsekvensen atl en stor del av medelinkomsttagarna av ekonomiska skäl - dvs. rättshjälpsavgiftens storlek - inle anser sig kunna tillvaralaga sina kanske helt befogade rättsliga intressen.

I promemorian utsägs alt syftet med de besparingsförslag som framläggs i densamma är atl minska belastningen på rätlshjälpsanslaget med ca 50 miljoner kronor årligen. Selt i relation lill den totala kostnaden för rättshjälpen är beloppet anmärkningsvärt högt. Mera anmärkningsvärt anser dock rältshjälpsnämnden vara alt i promemorian inte närmare redovisas hur angivna besparingseffekt räknats fram. Enligt nämndens mening är det ell rimligt krav all de beräkningar som ligger lill grund för en föreslagen nedskärning i ett anslag — i all synnerhet av förevarande proportion — redovisas åtminstone i sina huvuddrag. Della är viktigt av olika skäl - inte minsl för all de myndigheter som i sin dagliga verksamhel tillämpar rältshjälpslagstiftningen skall på ett meningsfullt sätt kunna yttra sig över de framlagda förslagen. Ett studium av budgetpropositionen 1981/82:100 ulvisar atl rättshjälpskoslnaderna är del enda anslag inom domstolsverkels verksamhetsområde som justitiedepartementet funnit ge utrymme för beloppsmässiga nedskärningar. Den refleklionen ligger nära lill hands all angivandel av spareffeklen 50 miljoner kronor i förevarande promemoria liksom för övrigt 25 miljoner kronor enligt propositionen 1981/82:28 mera är ell uttryck för en åstundan lill ell uppsatt sparmål än en på saklig grund framräknad effekt.

Prop. 1982/83:61 76

Rältshjälpsnämnden vill inledningsvis också framhålla viklen av all de föreslagna lagändringarna erhåller en sådan utformning i tekniskt avseende att alltför stora svårigheter inle uppkommer vid en framlida tillämpning av desamma. Vissa erinringar i detta avseende kan enligt nämndens mening riktas mol delar av ändringsförslagen.

Ledamoten Agneta Samfors, rättshjätpsnämnden i Stockholm, är av skiljaktig mening:

Enligt min uppfattning kan inte rättshjälpen undantas i besparingsarbetel. Del är nödvändigt atl inskränkningar vidtas även inom denna sektor om samhället i framliden skall kunna garantera människor en grundtrygghet.

Mot denna bakgrund saml de skäl som jag för övrigt redovisar i det följande kan jag inte instämma i vissa delar av nämndens yttrande.

Nämnden påpekar i yttrandet inledningsvis atl man förvisso inser lill fullo vikten av atl i dagens ekonomiska läge besparingar kommer till slånd. Jag anser delta påpekande samt de synpunkter nämnden framför om rällshjälpslagstiftningens grundkaraktär av social lagstiftning är fullt till-fylles som inledning.

Del avsnin i yttrandets inledning där nämnden gör reflektioner runt hur besparingseffekten räknats fram bör därför utgå.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg (majoriteten):

Nämnden vill framhålla all den hyser allvarliga principiella betänkligheter mot alt ingrepp göres i rättshjälpslagen under tid en särskilt sammansatt parlamentarisk kommitté arbetar med en lolal översyn av rättshjälpssyslemet.

Avd.dir. Curt Romanus, chef för rältshjätpsnämndens kansli, är av skiljaktig mening:

Den särskilda kommitté - rätlshjälpskommillén - som tillkallats all se över rättshjälpssystemet har påbörjat sitt arbete. Kommittén skall enligt direktiven bedriva sitt arbete skyndsamt. Kommilténs arbete kan leda till förslag innebärande en radikal ändring av rätlshjälpssystemel och de nu aktuella förslagen. Med hänsyn härtill avslyrker jag de i promemorian framlagda förslagen.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

I inledningen lill den remitterade promemorian lämnas en kort översikt över rältshjälpssyslemets tillblivelse och oroliga förflutna. Låt vara atl systemet hade sina brister från början, men delta motiverar ändå inte del

Prop. 1982/83:61 77

ständiga plottrande på systemet som därefter förekommit och som alltjämt fortgår. Det torde - dessbättre - vara ganska enastående att, som justitiedepartementet nu gjort, tillsätta en utredning med vittgående direktiv och samlidigt inom departementet göra upp ett förslag enbart i besparingssyfte, avsett atl forceras fram för att tillgodose dagsaktuella politiska syften. De i promemorian upptagna besparingspunkterna kan vid en första anblick tyckas ha bara en tämligen begränsad räckvidd, när de belraktas var för sig. Sammantagna utgör de emellertid etl allvariigt hot mol den allmänna rättshjälpens sociala funktion. Vad man framför allt reagerar emol är all förslaget, som helt bärs upp av besparingssynpunkl, saknar en sammanhållande linje. Man har överhuvud ej beaktat vilken tolaleffekl de föreslagna åtgärderna fär för rätlshjälpssystemel som sådant. I vissa fall har man på ett anmärkningsvärt sätt underiåtit atl sätta in problemen i ett vidare sammanhang. Promemorieförslaget föregriper på ell olyckligt sätt resultatet av den pågående utredningens förslag till en övergripande reform. De betydande ändringar i rältshjälpslagen som trädde i kraft l.l. 1980 bar en tydlig prägel av provisorium och kompromiss. De som arbetar med rälts-hjälpsfrågor - domstolar, rättshjälpsnämnder, advokater m.fl. - kan ställa ell befogat krav på en rimlig stabilitet i regelsystemet. Den osäkerhet som f.n. råder har menliga konsekvenser på olika sätt, bl.a. i fråga om effektivitet och praxisbildning. Det bör vara möjligt atl avvakta resultatet av den pågående utredningen och äntligen få fram ell genomtänkt rätlshjälpssyslem som kan fungera även i tider med dåliga statsfinanser. Rältshjälpsnämnden avstyrker därför att lagstiftning nu sker pä grund av det remitterade förslagel.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Rältshjälpslagen har efter sin tillkomst år 1973 varit föremål för åtskilliga och ibland ganska omfallande ändringar. Den I januari 1980 trädde senast omfattande ändringar i kraft. Dessa ändringar har inte alllid bidragit lill alt underlätta tillämpningen av lagen. Nya genomgripande ändringar är nu aviserade sedan regeringen i december 1981 beslutat bemyndiga chefen för justiliedeparlemenlel alt tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för all se över rättshjälpssyslemet. I del läget förefaller det mindre lämpligt all man kort därefter och således utan alt avvakta resultatet av kommitténs arbete framlägger förslag lill nya betydande förändringar av rättshjälpslagen och rällshjälpsförordningen. För alla dem som har alt tillämpa dessa författningar innebär dessa täta förändringar ökade svårigheter bl.a. i form av betydande osäkerhet i del dagliga arbetet. Även för den rättssökande allmänheten innebär de täta förändringarna all missförstånd lätt kan uppstå. Nämnden anser därför all del är i hög grad önskvärt atl man för närvarande minskar ambitionerna till författningsändringar och avslår från andra förändringar än dem som är oundgängligen nödvändiga.

Prop. 1982/83:61 78

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Allt sedan sin tillkomst har rältshjälpslagen varit under ständig tillsyn och omarbetning och det har för flertalet advokater varit svårt att hålla reda på vad som är gällande rätt. Den byråkrati, som präglar rättshjälpssyslemet, finns alltjämt krav även efter nu föreslagna förändringar.

Utan alt ifrågasätta besparingssyftet anser advokatbyrån att del framlagda förslagel inte är bra utan tarvar en hel del kritik.

Allmänna advokatbyrån i Uppsala:

Rätlshjälpsreformen, som trädde i kraft år 1973, innebar ell starkt förbättrat rättsskydd för stora grupper medborgare i vårt samhälle. De ändringar som skedde i reformen 1979 (i kraft 1 januari 1980) syftade till en effektivisering och förenkling av de olika formerna för rättshjälp men innebar ingen ekonomisk inskränkning av den enskildes rätt och möjligheter all tillvarata sina rättsliga intressen. En bärande princip i rättshjälps-systemet är atl rättshjälp skall kunna lämnas envar i sak där rättsligt behov av bistånd föreligger. Ingen skall av ekonomiska skäl behöva avstå från atl tillvarata sin räll. Det förtjänar i detta sammanhang all understrykas atl den principen förväntas ligga fast vid den översyn av rätlshjälpssystemel som nu föreslår. I kommittédirektiven för översyn av rättshjälpssyslemet 1981:75, sid 3, fastslås alt den grundläggande målsättningen för rättshjälpssyslemet inle fär förloras ur sikte, "nämligen alt den enskilde skall ha möjlighel att tillvarata sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation".

När rättshjälp dras in kan den enskilde försättas i en mycket svår situation. Även om många skäl kan tala för alt han i en aktuell process kan komma att vinna målet, kanske han inte kommer all ha råd att fortsätta processen och betala advokatkoslnaderna. De nuvarande reglerna om rättegångskostnaders fördelning fungerar så, att om part återtar yrkande får han betala motpartens rättegångskostnader. Den tvångssituation som den enskilde råkar in i svarar inle mol de i reformen uppställda grundläggande principerna om rätt lill rättshjälp.

Kostnaderna för samhällels rättshjälp uppgår lill cirka 240 miljoner kronor. Syftet med föreliggande besparingsförslag är att belastningen på rätlshjälpsanslaget skall minskas med cirka 50 miljoner kronor. Mot bakgrund av vad ovan framhållits måste ifrågasättas om en sådan minskning kan ske ulan en väsentlig urholkning av gällande prindperför rättshjälpen. En ändring av de principiella utgångspunkterna för rätlshjälpsreformen bör icke ske i annan form än genom en parlamentarisk utredning.

Allmänt sett kan sägas all en provisorisk lagstiftning lätt blir permanent, men ocksä atl en sådan lagstiftning sällan är tillräckligt genomtänkt. De negativa konsekvenser som blir en följd härav får bäras av den enskilde, ofta på ell både orättvist och slumpmässigt säll.

Prop. 1982/83:61 79

Advokatbyrån anser pä anförda skäl att de föreslagna ändringarna icke bör komma till stånd i delta sammanhang. De ändringsförslag som behandlas i föreliggande promemoria bör i stället bli föremål för diskussioner och eventuella åtgärder i samband med den parlamentariska översyn av rättshjälpssyslemet som föreslår.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Byrån vill betona sin uppfattning alt genom redan under hand företagna besparingsåtgärder avseende rättshjälpen har den enskildes möjligheter till berättigad hjälp i skilda rättsliga angelägenheter alltför kraftigt inskränkts. I nu förevarande promemoria föreslås ytterligare kostnadsbesparande ål-gärder inom rättshjälpen. Det är angelägel all ej genomföra sådana åtgärder som medför en ur stalsfinansiell synpunkt marginell besparing samtidigt som konsekvensen för den enskilde blir ell ytterligare urholkat skydd i rättsliga angelägenheter.

Allmänna advokatbyrån i Luleå:

Byrån godtar utgångspunkten alt även rätlshjälpsanslaget i nuvarande läge bör bli föremål för besparingsåtgärder.

Mol denna bakgrund har byrån inga principiella invändningar mol de föreslagna ändringarna i rältshjälpslagen med undantag av den föreslagna inskränkningen i 8 §.

Som avslutande kommentar vill byrån peka på alt de föreslagna inskränkningarna av området för rättshjälp och ändringarna i konstruktionen av rätlshjälpsavgiflerna kan komma att medföra svårigheter för de allmänna advokatbyråerna. Inskränkningarna berör några av de ärendeslag som är vanliga på just dessa byråer. Eftersom de allmänna advokatbyråerna i hög grad förknippas med den allmänna rättshjälpen, blir dessa byråer särskill känsliga för varje förändring som uppfattas som en försämring av en förmån. Ordet "rättshjälp" har för klienten ett positivt innehåll, och en positiv förväntan förvandlas lätt lill en direkt negativ attityd om förväntan inle infrias. Del är sannolikt all de allmänna advokatbyråerna blir mera utsatta för en sådan attitydförändring än de enskilda advokatbyråerna, som inte på samma sätt marknadsför sig i anslutning lill rättshjälpen.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Rältshjälpslagens regelsystem är invecklat och har avsevärda styrnings-effekter som är ofullständigt utredda. Lagen fungerar nu mindre väl och drar stora kostnader. En noggrann översyn är befogad och den skall också

Prop. 1982/83:61 80

komma lill slånd. I föreliggande PM föreslås en del förändringar på kort sikt för atl omedelbart uppnå besparingar. Principiellt är det otillfredsställande alt förslagen vilar på så ofullständigt utredningsunderiag. För alt undvika ryckigheter i lagstiftningen bör man för närvarande avstå från att införa nya element i lagen. De erforderliga besparingarna bör ske genom punktingrepp. Delaljjuslering bör anslå tills utredningen är klar. För de rätlstillämpande myndigheterna uppslår svårigheter om rällshjälpsreglerna ändras ofta. Härvid kan nämnas alt rältshjälpslagen och rällshjälpsförordningen ändrades 14 gånger under 1981.

Sveriges domareförbund:

Domareförbundet ansluter sig till den i promemorian redovisade uppfattningen att en översyn av rältshjälpslagen är påkallad av den kostnadsutveckling som skett i fråga om samhällets rättshjälp alltsedan lagens tillkomst. Del är naturligt att en sådan översyn i första hand lar sikte på tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen och på omfattningen av rältshjälpsförmånerna. Syflel all åstadkomma kostnadsbesparingar för samhället torde emellertid också i icke ringa grad kunna nås genom en genomgripande förenkling av de tillämpningsrutiner som tillskapats genom den nuvarande regleringen. Del råder ingen tvekan om all dessa rutiner, som med fog kritiserats för sin höggradigt byråkratiska prägel, framstår som myckel arbetskrävande och föga rationella i den praktiska tillämpningen. För domslolspersonalen tar rätlshjälpsrulinerna i anspråk mycken lid som borde komma den dömande verksamheten lill godo. Domareförbundet hälsar därtor med tillfredsställelse alt kommittén i direktiven fått frihet atl överväga en total revidering av rältshjälpslagen.

De i promemorian framförda förslagen innebär i viss mån förenklingar som av besparingsskäl avses bli genomförda redan nu. - - - - 1 övriga avseenden hänger förslaget dock i så hög grad samman med utformningen och omfattningen av rättshjälpssyslemet i dess helhet att de bör övervägas i samband med kommitténs arbete; kommittén skall enligl direktiven bedriva sitt arbete skyndsamt. Förbundet föreslår därför alt prövningen av förslagen såvill rör rättshjälpsavgifter, rättshjälp vid bodelning och rättshjälp i angelägenheter om fel i fastighet tills vidare anstår.

Domareförbundet finner dock anledning alt anlägga följande synpunkter på de i promemorian framförda förslagen i sist angivna avseenden.

Sveriges advokatsamfund:

Kostnaderna för samhällets rättshjälp uppgår lill cirka 260 miljoner kronor per år. Syftet med föreliggande besparingsförslag är alt belastningen pä rätlshjälpsanslaget skall minskas med cirka 50 miljoner kronor årligen och atl anslaget för allmän rättshjälp skall skäras ned med mer än en

Prop. 1982/83:61 81

tredjedel. Uppenbarligen kan etl sådant drastiskt ingrepp i rätlshjälpssystemel inte ske med bibehållande av de allmänt accepterade värderingar som rättshjälpen vilar på.

Åven om advokatsamfundet anser all vissa av de i departementspromemorian framförda förslagen är väl värda beaktande avstyrker samfundet dock all dessa i något avseende nu läggs lill grund för ändringar i rälts-hjälpslagsliflningen. För undvikande av tvära kast i lagstiftningen och icke tillräckligt utredda konsekvenser för berörda rätlssökande synes del advokatsamfundet lämpligast atl förslaget överlämnas till den tillsatta rältshjälpskommittén för närmare överväganden och inpassning i det slörre sammanhang som kommittén har atl behandla.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

De tält kommande ändringarna i rättshjälpssyslemet har inneburit stora svårigheter för alla, som satts all administrera systemet, vilket i sig medfört en sämre effektivitet över hela linjen än som varit både önskvärd och avsedd. Kommande förändringar bör därför ske med varsam hand.

Föreningen är väl medveten om och har slor förståelse för all behovel av sparsamhel inom statsförvaltningen även måste drabba delta område och föreningen har också aktivt och i positiv anda sökt medverka härtill. Föreningen och dess medlemmar måste dock med skärpa framhålla och understryka tvenne viktiga faktorer, som måste vara etl rättesnöre i alla åtgärder, som planeras. Först och viktigast är att sparsamhetsivern aldrig får drabba dem, som bäst behöver hjälpen. Därnäst kommer att vidtagna åtgärder icke får medföra ökat och/eller försvårat arbete för dem, som skall handlägga rätlshjälpsärenden, enär sådant automatiskt medför kostnadsökningar, som riskerar att helt eller delvis konsumera de tänkta besparingar, som åtgärderna syftar till.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

De åtgärder som föreslås i promemorian är ell led i försöken alt minska kostnaderna för rättshjälpen. Samtidigt har åtgärderna effekter när det gäller utnyttjandet i allmänhet av samhällets tvistlösande organ. Också i den delen kan en viss dämpning vara önskvärd.

Med tanke pä förslagels principiella räckvidd i nu angivna avseenden hade del varit befogal med överväganden i ell slörre perspektiv, där man bl.a. kunnat bedöma medborgarnas behov och möjligheter i slorl av hjälp med kostnaderna för ivisllösning. I etl sådant sammanhang hade del varit naturligt att se skyddet genom rättshjälpen och skyddet genom rällsskyddsförsäkringen som en i princip sammanhängande enhet. En förändring i den ena delen av skyddet kan ha stora återverkningar i den andra. Del hade också varit naturligt atl, vid sidan av ersäliningsmöjligheterna, 6 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 61

Prop. 1982/83:61 82

försöka närmare penetrera möjlighelerna all förändra de regler och förhållanden som leder lill tvister och all behov av rättsskydd över huvud tagel uppkommer.

I stället får dessa vikliga principiella aspekter anslå lill den slörre översyn av rättshjälpen som nyligen har tillsatts. Detta finner riksförbundet olyckligt. Man kan nämligen inte undgå atl komma in på de principiella frågorna redan i det nu aktuella sammanhanget. Vad som allmänt karaktäriserar departementels förslag är atl man angriper symptomen snarare än orsakerna lill den omfallande belastningen på rättshjälpen. 1 stället för atl från rättshjälpen föra bort en viss typ av processer som leder till stora kostnader för statsverket borde man med andra ord i stället undersöka möjlighelerna all lagstiftningsvägen råda bot på ivisteanledningarna eller i vart fall reducera benägenheten atl processa.

Folksam:

Folksam ställer sig kritisk lill atl departementet nu föreslår vissa ändringar i rältshjälpslagstiftningen, när regeringen helt nyligen tillsalt en parlamentarisk utredning med direktiv alt förutsättningslöst överväga hur hela rättshjälpslagslifiningen bör utformas. Med hänsyn härtill syns det lämpligt all avvakta resultatet av den pariamentariska utredningen.

Enligl Folksams mening är del från demokratisk synpunkt självklart alt ingen medborgare av ekonomiska skäl skall vara förhindrad alt tillvarata sin rätt. Denna uppfattning var ell viktigt motiv för Folksam när företagel som del första försäkringsbolaget introducerade rätlsskyddsförsäkringen i landet. Sä länge som denna försäkringsform fyller elt väsentligt behov hos försäkringstagarna kommer Folksam att tillhandahålla rättsskyddsförsäkringen.

Med hänsyn lill rättshjälpens demokratiska betydelse anser Folksam atl det hade varit lämpligl att man vid departementets granskning inle i första hand riklat in sig på att ekonomiskt begränsa rältshjälpsförmånerna. I stället skulle man ha kunnat börja med all undersöka varför är rättshjälpens kostnader så stora. Man borde kanske överväga om man med annan lagstiftning kan minska belastningen på domstolarna och begränsa rättegångs- och andra kostnader.

Man borde vidare först överväga hur etl grundläggande rältshjälpssys-lem bör vara utformat. Det vore kanske rimligl atl än en gång pröva om inle ell rimligl grundskydd bör omfatta också molpartskoslnader även om direktiven till departementet och den parlamentariska utredningen fömtsätter atl man inte föreslår någonting som medför kostnadsökningar. Del är någol motsägelsefullt i atl människor med låga inkomster kan få ell myckel stort bidrag lill täckande av egna kostnader samtidigt som man måste vara beredda all själv betala molpartskoslnader.

Del är klart all medborgarna har behov av att få en rimlig ekonomisk

Prop. 1982/83:61 83

hjälp för alt tillvarata sin rätt. År della enbart en fråga om enskilda människors ekonomiska möjligheter atl processa eller finns del anledning ta hänsyn även till andra faktorer såsom tvisters olika art och omfattning? Åndringsförslagen berör vikliga principiella frågor ulan all man tillräckligt analyserat problemen. När man föreslår självrisk är det inte bara en fråga om all minska stalsutgifterna ulan man för då i rältshjälpslagstiftningen in etl nytt momenl. Med självrisken syftar man lill all göra människor mera processekonomiskl medvetna även sedan rätlshjälpsavgifien uppnåtts. I anslutning till ell förslag om självrisk borde man därför ha undersökt om det finns andra möjligheter att motivera människor till processekonomiska överväganden. Man skulle kunna överväga också andra medel såsom ytterligare rällshjälpsavgift vid överklagande. Man kan också tänka sig atl förändra den nuvarande inlresseprövningen. Atl rällsskyddsförsäkringen har en procentuell självrisk som komplement lill grundsjälvrisk hindrar inte en förutsättningslös diskussion om dessa frågor.

Centralorganisationen SACO/SR:

Sammanlagt innebär förslagen lill besparingar på rätlshjälpsanslaget en betydlig urholkning av den allmänna rättshjälpen. Del finns goda skäl all förmoda alt della skapar speciella problem för de allmänna advokatbyråerna där det helt dominerande antalet mäl täckes av allmän rättshjälp. Genom den minskade rättshjälpen är en nedgång i antalet ärenden ofrånkomlig. Många byråer får därmed svårl all erhålla full kostnadstäckning. Det synes ofrånkomligt atl en prövning av de allmänna advokatbyråernas verksamhel måste ske i de fortsatta diskussionerna om minskad rättshjälp.

2 Rättshjälpsavgifter m.m.

2.1 Allmänt

Rättshjälpskommittén (1982:01):

Ordet "gränsbelopp" är borttaget ur 12 § RHL. 13 § RHL bör därför få

följande lydelse; Bidrar-- underhåll, skall inkomstgränserna enligl

12 § första och andra styckena ökas med niotusen kronor bidrar.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

De redan genomförda höjningarna har på många byråer haft en märkbar effekt. Förfrågningar om kostnaderna i samband med tidsbeställning har ökat och i många fall medfört alt man dragit sig för att söka den behövliga hjälpen. Fortsatta avgiftsökningar kan förväntas öka denna effekt. Antalet rådgivningar har minskal starkt och kan förväntas minska ytteriigare.

Prop. 1982/83:61 84

Dessvärre drabbas hårdast de särskilt behövande. Enär de avvägningar, som här måste ske, är av politisk natur, nöjer sig föreningen med all erinra om länkbara effekter utan atl laga egen slällning.

2.2 Självrisk

Domstolsverket (majoriteten):

DV avstyrker förslaget. Verkel vill dock anföra följande. Talrika exempel kan anföras på situationer där processer förts helt ulan all del gjorts några processekonomiska överväganden. Den grundläggande tanken bakom förslagel alt införa en självrisk är därför riktig. Konsekvenserna av förslaget, sådant del presenteras i promemorian, är emellertid inte helt överblickbara. Uppenbart är dock, atl frånvaron av en koppling mellan den rällssökandes inkomst och självrisken strider mot den grundläggande tanken i rättshjälpslagen om betalning efter förmåga och att detta kan få ödesdigra konsekvenser för mindre bemedlade personer, särskill som någol absolut avgiflstak inte föreslås. Man måste även beakta alt självrisken, som i vissa fall kan komma att uppgå lill myckel stora belopp, regelmässigt måste erläggas i förskott. Denna omständighet kan få lill följd atl vissa personer av ekonomiska skäl tvingas all avslå från alt göra sin räll gällande. I värsta fall kan ett biträdes krav på förskott hindra en part från all fortsätta en redan inledd process. Enligl DVs mening måste de närmare konsekvenserna av en självrisk utredas innan lagstiftning i denna del bör komma i fräga. Några slörre nackdelar med atl inte nu införa elt sådant självrisksyslem som föreslås i promemorian kan DV inte se. Besparingseffekterna av elt sådant system är nämligen begränsade och kan enligt beräkningar som DV ulfört väntas uppgå till cirka 5 miljoner kr. årligen. Som DV anfört inledningsvis i detta yttrande har ärendetillströmningen till rältshjälpsnämnderna minskal kraftigt under första kvartalet 1982. Det är således sannolikt atl besparingseffekterna av redan ikraftlrädda ändringar i rättshjälpslagen blir större än beräknat. Det bör ankomma på rättshjälpsutredningen alt studera hur ell självrisksystem bör konstrueras.

Riksdagsledamoten Gunilla André, DV, är av skiljaktig tnening:

Förslaget kan godtas om regler utarbetas för att begränsa självrisken. Det kan ske genom att det sätts elt koslnadslak med koppling till den rällssökandes inkomst. Därigenom undanröjs risken för all nägon av ekonomiska skäl tvingas avstå från all göra sin rätt gällande. Som framgår av majoritetsskrivningen kan talrika exempel anföras pä situationer där processer förts helt ulan atl det gjorts några processekonomiska överväganden. Jag delar uppfattningen atl den grundläggande tanken bakom förslagel att införa en självrisk är riklig.

Prop. 1982/83:61 85

Besvärsnämnden för rättshjälpen (majoriteten):

Syftet med de föreslagna reglerna anges vara att hålla nere kostnaderna för rättshjälpen. Härvid bortses helt från den roll råltsskyddsförsäk-ringarna spelar inom rättshjälpen. Rätlshjälpsavgiflerna - liksom ansvaret för motpartens rättegångskostnader - är avsedda atl utgöra den kostnadsrisk som den rätlssökande själv lar när han driver en rättslig angelägenhet med slöd av allmän rättshjälp. Denna koslnadsrisk borde vara starkt ägnad att hindra missbruk av rättshjälpen. Den tänkta ordningen har emellertid rubbals i grunden genom rätlsskyddsförsäkringarnas utformning. Dessa läcker nämligen såväl avgifterna som ansvaret för motpartens rättegångskostnader. En rätlssökande som har rällsskyddsförsäkring tar alltså inle nägon nämnvärd koslnadsrisk och den i rältshjälpslagen inbyggda spärren mol missbruk sätts ur funktion. Della problem måste lösas genom att förhållandel mellan rättshjälp och rällsskyddsförsäkring ordnas på elt ändamålsenligt sätt.

Anledning saknas all antaga annat än att jämväl den nu föreslagna självrisken inom ramen för rättshjälpen kommer all omfattas av rällsskyddsförsäkringen. Införandet av självrisk kommer således all i myckel ringa omfattning fungera som en hämsko på processlyslnaden. Genom den föreslagna lagändringen kommer visserligen staten atl tillföras medel. Della kommer emellertid atl gå ut över dem som av ekonomiska eller andra skäl ej har rättsskyddsförsäkring. Besvärsnämnden vill i sammanhanget erinra om all biträdeskoslnaderna i enstaka fall kan uppgå lill miljonbelopp och all kostnader i storleksordningen 100 000 kr. inle är ovanliga. En självrisk om tio procent av biirädeskoslnaden kan därför medföra mycket höga avgifter. I promemorian har problemet ytligt berörts, men någon begränsning av självrisken har inle föreslagils. Den föreslagna lagändringen kan således medföra att rättssökande, som är i ekonomiskt bryd-samma situationer och i behov av juridiskt bistånd, saknar möjlighet alt utnyttja rättshjälpen. En sådan konsekvens strider mot rättshjälpslagstiftningens syfte och besvärsnåmnden avslyrker därför förslaget.

Riksdagsledamoten Bertil Johansson, besvärsnämnden för rättshjälpen, är av skiljaktig mening:

Jag kan acceptera en form av självrisk i rättshjälpssyslemet om det utformas på ett ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbart sätt. Promemorian "Rättshjälpskoslnader" har lagt fram ell förslag lill en sådan lösning. Jag är inte övertygad alt detta lill alla delar är den fullständiga lösningen på etl sådant system. Men den rätlshjälpskommUté som nu är tillsatt bör la upp justiliedeparlementets promemoria i denna del till prövning och lägga fram förslag i sill belänkande.

Prop. 1982/83:61 86

Hovrätten för Västra Sverige (majoriteten):

Hovrälten delar den i promemorian uttalade meningen all det finns anledning pröva all med hjälp av självriskregler hålla nere kostnaderna för rättshjälpen. Hovrälten kan också ansluta sig lill kommilténs uttalande atl reglerna bör utformas så atl de motverkar uppkomsten av stora och för samhällets rättshjälp onödigt kostnadskrävande mål. Det kan dock ifrågasättas om en så låg självrisk som tio procent av ersättningen till ombudet kommer att i någon högre grad kunna tillgodose elt sådant syfte: Oavsett självriskens storlek torde det vara erforderligt med en regel om alt nedsättning av självrisken kan ske för personer med myckel små inkomster.

Hovrätlslagmannen Lars Öhrbom år av skiljaktig mening och anför:

Det föreslagna systemet med självrisk innebär en ingripande förändring av rättshjälpssyslemet med verkan inle endast på vissa speciella typer av ärenden utan över hela fältet. Del framstår som oacceptabelt att på grundval av den torftiga utredning och argumentation som erbjudes i promemorian genomföra en så ingripande förändring. Den nu arbetande rätlshjälpskommillén har i uppdrag bl.a. atl se över hela kostnads- och finansieringssystemet inom rättshjälpen. Del framstår vid sådant förhållande som myckel olyckligt atl, som nu skett, rycka ut och spedalbehandla en liten del av hela den problemalik som föreligger på området. Man föregriper på detta sätt och binder i viss mån upp utredningen, som därigenom torde försvåras.

Det synes i hög grad olämpligt all såsom föreslagils arbeta med en generell procentsals för självrisk som "blint" drabbar parter med olika ekonomiska förutsättningar; på den ekonomiskt svage lägger man härigenom i vissa fall en orimlig ekonomisk börda. En nära lill hands liggande lösning vore atl bällre anpassa rältshjälpsavgifterna lill den verkliga betalningsförmågan, därvid synes lämpligl all dels la hänsyn lill familjens ekonomi i dess helhet och dels betydligt skärpa de nuvarande reglema för beaktande av förmögenhetsinnehav, varvid innehavet av schablontaxerad fastighet särskill kommer i blickfältet.

I förevarande sammanhang bör också anmärkas all de nuvarande bestämmelserna i 22 § 2 st. rättshjälpslagen erbjuder ett visst remedium mot onödigt kostnadskrävande åtgärder från biträdes sida i ärende vari rättshjälp beviljats.

Del synes oundvikligt all ett införande av självrisk innebär elt icke obetydligt administrativt arbete med därav föranledd ökning av kostnaderna. Åven för del förordnade biträdel är systemet med självrisk ägnat atl medföra betydande komplikationer i skilda hänseenden.

Jag anser på grund av det anförda atl etl syslem med självrisk inte bör genomföras för närvarande.

Prop. 1982/83:61 87

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten tillstyrker förslaget att elt självrisksyslem införs.

Den beloppsgräns som föreslagils, 3 000 kr. avseende biträdeskoslnad, kan enligt hovrättens mening vara för låg. Uppgifterna i promemorian om alt flertalet mål och ärenden brukar kunna genomföras lill en biträdeskoslnad på den rällssökandes sida som inle överstiger 3 000 kr. och alt ersättningen för tidsspillan och ullägg endasi undantagsvis uppgår lill mer än 500 kr. är nog riktiga men måste avse riket som helhet. I övre Norrland är antalet advokater förhållandevis litet, och advokatbyråerna är koncentrerade till ett fåtal orter. Pä grund härav och på grund av de stora avstånden är advokaterna i övre Norrland tvungna att företa länga och tidskrävande resor. Alt ersätiningen för tidsspillan och utlägg överstiger ersättningen för arbete är inle alls någon ovanlighet. Förslagel all den rätlssökande själv skall betala tio procent av den biträdeskostnad som överstiger 3 000 kr. kommer därför att missgynna befolkningen i övre Norrland. Systemet skulle bli mer rättvist om man endast skulle ta hänsyn till storleken av ersättningen för arbete, dvs. så att den rätlssökande svarar för en andel av den del av rättshjälpsbiträdets ersättning för arbete som överstiger 3 000 kr. Etl alternativ är all höja beloppsgränsen till förslagsvis 5 000 kr. men låta självrisken omfatta även ersätiningen för tidsspillan och utlägg.

Del kan vidare ifrågasättas om självrisken bör ha just den föreslagna nivån, tio procent. I en del fall torde självrisken bli så låg att den inte får någon större inverkan på den enskildes benägenhet att avstå från ett onödigt och kostsamt processande. I mål med myckel stor biträdesersätlning kan självrisken i sin tur bli oskäligt betungande. Eftersom del är angeläget att finna etl system som är enkelt atl tillämpa, tillstyrker hovrälten ändå, att självrisk bestäms efter den i promemorian föreslagna enhetliga procentsatsen, om man samtidigt gör det möjligt att i vissa fall begränsa självrisken.

Även om hovrätten tillstyrker att ett självrisksystem införs, är hovrätten samtidigt något tveksam huruvida en sådan åtgärd verkligen medför några mera påtagliga besparingar, bl.a. med hänsyn lill alt administrationskostnaderna säkerligen ocksä ökar. Systemet med rättshjälpsavgifler och sättet för atl beräkna dem torde dock komma alt ses över av rällshjälpskommit-lén, som ju dessutom har frihet alt överväga en lolal revidering av rältshjälpslagen.

Huddinge tingsrätt:

Såvitt avser angelägenheter som prövas vid de allmänna domstolarna kan ifrågasättas om elt självrisksyslem enligl förslagel bör gälla alla typer av mål — låt vara alt möjlighet lill jämkning införs - således också

Prop. 1982/83:61 88

indispositiva mål. Vidare vore det angelägel alt i ell självrisksystem "fånga in" även betydande rättshjälpskoslnader av annat slag än biträdes-kostnader, t.ex. kostnader för sakkunnigulredningar. Härför krävs dock elt annat system för betalning av självrisken än det föreslagna. Del lämpliga synes vara all den beslutande myndigheten svarar för uppbörden av självrisken. Med en sådan ordning för uppbörd bemästras också smidigt vissa administrativa problem som t.ex. förskott lill biträde m.m. Del nu diskuterade förslaget kan också komma i annat läge beroende på vilken slutlig ståndpunkt som tas i fråga om förhållandel mellan rättsskydd genom försäkring och samhällets rättshjälp. Övervägande skäl talar enligl tingsrätten för atl förslagel i denna del prövas av den tillsatta kommittén. Tingsrätten har emellertid intet alt erinra mol alt en begränsad ändring av det slag som föreslås i 14 a § införs redan, dock endasi för disposiliva mål.

Sollentuna tingsrätt:

Förslaget innebär i si.i helhet med nödvändighet besparingar för samhället men de totala effekterna av förslagel år ändå tveksamma. Det kan diskuteras om den föreslagna regeln torde få en återhållande verkan på biträdena. Det föreligger svårigheter för den rätlssökande atl bedöma om omfattningen av biträdets arbetsinsatser är nödvändiga för angelägenheten, vilken fråga naturligtvis kommer all väckas hos den rätlssökande vid risken alt utöver maximibeloppet även få betala en.självrisk. Den rätlssökande förlitar sig vanligtvis på del av honom anlitade biträdet. Vidare kan den föreslagna gränsen, 3 000 kr. motsvarande tio timmars arbete, ifrågasättas. Det torde vara elt önsketänkande att del i ell genomsnittligt mål endast förekommer ersättningsanspråk för tio limmars arbete. Enligt tingsrättens erfarenheter förekommer i ett stort antal mål krav på ersättning för fler anlal nedlagda arbetstimmar. Förslagel all överlåta lill biträdet all kräva in självrisken underslöds. Därvid uppkommer emellertid frågan om myndigheterna vid en slulreglering av rättshjälpskoslnaderna skall fastställa självriskens storlek.

Sammanfattningsvis stöder tingsrätten förslagel i denna del.

Falu tingsrätt:

Vid införandet av rältshjälpslagstiftningen eftersträvades atl utforma den rällssökandes bidragsskyldighet på sådant sätt alt denne på förhand visste vilket belopp han skulle få betala i bidrag. För atl nå delta syfte konstruerades kostnadsbidragssyslemel som etl syslem med maximibelopp. Maximibeloppels storlek motsvarar den rällssökandes betalningsförmåga. Tingsrätten konstaterar all del föreslagna självrisksystemet är oförenligt med de intentioner som ligger lill grund för maximibdoppskonslruk-tionen.

Prop. 1982/83:61 89

Tingsrätten delar emellertid den uppfattningen att en rätlssökande bör tvingas till processekonomiska överväganden efter del atl kostnaderna för angelägenheten har nått upp lill rätlshjälpsavgiflen. Det föreslagna systemet med självrisk synes vara väl lämpat alt tillgodose delta syfte. I likhet med vad som uttalas i promemorian anser tingsrätten atl systemet bör vara enkelt alt tillämpa. Enligl tingsrättens mening kan emellertid ifrågasättas om den föreslagna nivån ej är för låg. Det finns nämligen anledning anla atl en ökning av kostnadsbidraget med endast tio procent av den del av bilrädesersättningen som överstiger 3 000 kr. för de flesta rätlssökande framstår som försumbar. Å andra sidan synes den föreslagna självriskav-giflen kunna komma atl otillbörligt häri drabba sådana rätlssökande, för vilka maximibeloppet fastställts till noll eller 175 kronor, exempelvis barn i faderskapsmål. Enligl tingsrättens mening synes därför böra övervägas atl införa möjlighet att i ömmande fall jämka eller efterge självriskavgiften.

Av skäl som inledningsvis antytts torde begreppet maximibelopp för rältshjälpsavgiften böra utmönstras och ersättas med elt mer adekvat uttryck.

Lunds tingsrätt:

Del största problemet med dagens rätlshjälpssyslem är tveklöst alt den som beviljats allmän rättshjälp och dessutom är i besittning av en rällsskyddsförsäkring kan processa helt utan processekonomiska överväganden — han har allt atl vinna och endasi självrisken i rätlsskyddsförsäkringen all förlora. Del är ell känt faktum all många parter i denna situation är klart förlikningsovilliga och samtidigt är beredda atl driva en hopplös sak till sista instans. Införandel av en självrisk kommer med all sannolikhet atl leda lill förbättringar härvidlag även om effekten av förändringarna är beroende av hur rällsskyddsförsäkringarna kommer att utformas i framtiden. För närvarande täcker försäkringarna den rällssökandes rällshjälpsavgift, vars storlek således är ointressant för försäkringstagaren i de fall där avgiften, inklusive självrisk, är högre än försäkringens självrisk. Det bör påpekas all höga kostnader inte nödvändigtvis måste innebära all kostnaderna varit onödiga eller processekonomiskl oförsvarliga. Samtidigt som man genom införandet av en självrisk till en del kommer till rätta med missbruket av rätlshjälpssystemel, riskerar man all uteslänga personer i små ekonomiska omständigheter från möjligheten atl få sin sak rättsligt prövad; nämligen om saken är så komplicerad, atl del redan från början kan förutsägas, all biträdet måste lägga ner avsevärt mer arbete än som svarar mol 3 000 kr.

An ett självrisksyslem med en enhetlig procentsals blir enklast att tillämpa är naturligtvis riktigt. I promemorian framhålls emellertid atl personer med sä låga inkomster att rättshjälpsavgiften ej överstiger minimibeloppet - 340 kr - sannolikt ej har förmåga att betala högre avgift.

Prop. 1982/83:61 90

Mol bakgrund härav synes förslaget om en enhetlig självrisk på 10 procent svårt att motivera från rättssäkerhetssynpunkt. Argumentet att den ökade progressiviteten i avgiftsskalorna kompenserar effekten av självriskregeln förefaller tämligen teoretiskt. Promemorieförfallarna uppskattar själva atl antalet mål med bilrädeskoslnader över 3 000 kr. bör bli myckel få. I de mål där självriskregeln trots allt blir tillämplig kommer den ökade progressiviteten inle atl ha någon som helsl effekt för låginkomsttagare samtidigt som det kan befaras att en självrisk på 10 procent är för låg för alt avhålla personer med höga inkomster från onödigt processande. Del bör därför enligt tingsrättens mening övervägas om inle också självrisken bör göras progressiv. Elt fåtal fasta självriskklasser i stället för en kommer knappast alt göra syslemel svårhanterligt. Eventuellt bör rätlssökande i de lägsta inkomstskikten helt befrias från självrisk.

Umeå tingsrätt:

Under denna rubrik behandlas frågan om att i rättshjälpssyslemet införa ell självriskmomenl vid sidan om rätlshjälpsavgiflen, dä viss kostnadsnivå passerats. Den bakomliggande tanken skulle vara atl tvinga part lill processekonomiska överväganden, sedan kostnaderna för angelägenheten överskridit rältshjälpsavgiften. Part har dock redan inom del rådande systemet anledning all göra sådana överväganden i de disposiliva tvistemålen, där han sällan kan undgå alt beakta risken av en slutlig förlust med åtföljande betalningsskyldighet avseende den vinnande parlens rältegångs-eller rättshjälpskoslnader. Trots denna anmärkning anser rätten i vart fall för de dispositiva tvistemålens del all tanken med en självrisk har fog för sig. Emellertid kan ifrågasättas om inle självrisken lika väl kunde bestämmas lill högre andel av rältshjälpskostnaden än tio procent. När det gäller de indispositiva tvistemålen, familjemålen, kan inte samma syfte att dämpa processlystnad läggas till grund för en självrisk. I äklenskapsskillnadsmål liksom i rena vårdnadsmål fallas ingripande avgöranden för barn, som ej ens är parter och som därför inte kan göra processekonomiska överväganden. I mål, som endasi gäller underhållsbidrag till barn är barnel självt part, men dess talan föres genom ställföreträdare. Familjemålen drabbas dessutom ofta av långa handläggningslider som följd av utdragna vård-nadsulredningar, vilket kan medföra ofrånkomliga extra kostnader. Rälien anser därför inte att dessa angelägenheter bör inlemmas i elt självrisksyslem.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten):

Genom de lagändringar som Irädde i kraft respektive den 1 april 1981 och den 1 januari 1982 har de rällssökandes egenavgifler inom en relativt kort tidsperiod höjts i väsentlig grad. Effekten av dessa höjningar har

Prop. 1982/83:61 91

redan visat sig genom atl antalet ansökningar om allmän rättshjälp reducerats avsevärt — för Stockholmsnämndens del med i vart fall över 12 % och för landet i övrigt med troligen högre procenttal. Alt nu både införa en självrisk och ytterligare höja progressiviteten kan få sådana följder all hela

systemet--- — riskerar all bli urholkat. Konsekvensen kan bli alt

förmånen allmän rättshjälp utnyttjas endasi av personer ulan egen inkomst eller med myckel låga inkomster, vilket skulle innebära att man är tillbaka i den situation som rådde under den fria rältegångslagens tid och som man ville ändra genom tillskapandet av förmånerna enligt gällande rättshjälps-lag. Rältshjälpsnämnden anser därför atl en kombination av dessa två metoder är utesluten. Progressiviteten i uttaget har genom de senaste lagändringarna nått en sådan nivå all en ytteriigare höjning av densamma framstår som mindre välbetänkt. Däremot kan införandet av en självrisk vara motiverad främst för att tvinga en rätlssökande lill processekonomiska överväganden. I brist på erfarenhet beträffande effekten av en självrisk förefaller den föreslagna 10-procenlnivån tills vidare väl avvägd liksom all den beräknas enbart på biträdels (skiftesmannens, medlarens) ersättning. En utvärdering bör givelvis göras efter någon tids tillämpning av regeln. I motsats lill förslagel i promemorian anser dock nämnden all införandel av självrisken bör anknytas till lidsålgången för biträdet (resp. skiftesmannen och medlaren). Därest anknytningen görs till ell visst belopp kommer delta alt medföra behov av ärliga författningsändringar i anslutning till förändringarna av de normer som ligger till grund för bi-trädesersätlningarna. Nämnden föreslår därför införandet av en självrisk för de fall då en tidsåtgång om 10 timmar överskrides.

Av departementspromemorian framgår atl frågan om en begränsning av den föreslagna självrisken övervägts men att något förslag härom för . närvarande inle framläggs. Därest en självrisk införs som en del av rältshjälpsavgiften erfordras enligt rältshjälpsnämndens mening atl en begränsning göres inte bara i så motto atl etl "tak" sätts ulan även all självrisk-principen undantages i vissa rättsliga angelägenheter huvudsakligen sådana som är av indispositiv natur (exempelvis förklaringar enligt föräldrabalken avseende faderskap) men också sådana som är av dispositiv natur (exempelvis underhållsbidrag till barn). Avsaknaden av begränsningar kan leda till obilliga och slötande resultat vid en tillämpning av självriskprincipen. Del är därför enligl nämndens åsikt angelägel att dylika begränsningar införes redan från bötjan.

En förutsättning för införandet av självrisken är enligl rättshjälpsnämndens bestämda åsikt all ansvaret för inkasserandet av densamma i enlighet med förslagel åläggs biträdet i de fall ell sådant förordnats. I övriga fall får det självfallet ankomma på vederbörande myndighet att ombesörja inkasseringar även om detta givelvis kommer atl komplicera handläggningen av rättshjälpsärenden.

För den händelse den föreslagna självrisken införes erfordras enligt

Prop. 1982/83:61 92

rältshjälpsnämndens mening en närmare definition i lagen av begreppet rättshjälpsavgifl.

Sammanfattningsvis anser-- rältshjälpsnämnden atl förslagel om

införandet av en självrisk med anknytning till lidsålgången för vederbörande biträde kan godtagas, dock med de begränsningar som ovan angivits.

Ledamoten Agneta Satnfors, rättshjätpsnämnden i Stockholm, är av skiljaktig mening:

Beträffande förslagel om införande av självrisk anser jag all nämnden borde ha tillstyrkt förslagel i sin helhet. Visserligen fär detta ekonomiska konsekvenser för den enskilde i högre inkomstiägen men förslaget har en fördelningspolilisk profil. Hänsyn har tagits lill framför allt barnfamiljer i lägre inkomstlagen.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Den besparingseffekt som kan tänkas bli följden av den föreslagna regeln måste enligt nämndens uppfattning bli tämligen liten. Nämnden anser inte heller all en självrisk - på del sätt den utformats - i väsentlig mån motverkar uppkomsten av onödigt dyra mål eller ärenden.

Elt biträde enligt ränshjälpslagen har tillagts befogenheter som är likar-lade med myndighetsutövning. Så äger exempelvis advokat och biträdande jurist på advokatbyrå räll att i vissa fall själv besluta om rättshjälp och atl föranstalta om utredning. Det måste då också ankomma pä biträdel att begränsa kostnaderna i rätlshjälpsärendet och - om han inte gör del -själv la de ekonomiska konsekvenserna.

Nämnden avstyrker förslaget.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

Nu föreslås atl rättssökande utöver ell efter nya grunder fastslällt maximibelopp för rällshjälpsavgiflen skall slå viss självrisk för kostnaderna i rältshjälpsärendet. Förslagel om självrisk jämförs med motsvarande metod inom försäkringssystemet. Jämförelsen är missvisande. Den försäkrade får som grundbelopp betala en fast, relativt låg avgift, oberoende av inkomst, medan rätlssökande som grundavgift fär betala en rättshjälpsavgifl, som beräknas efter vederbörandes inkomstförhällanden. Enligl rältshjälpsnämndens mening går del framlagda förslagel inte atl förena med det föreslagna uttaget av maximibelopp efter den rällssökandes förmåga utan alt man bryter mot grundtanken i rältshjälpslagstiftningen.

Gränsen för självrisk har satts vid en kostnad på 3 000 kr. Som exempel på ulomprocessuella ärenden som ofta handlägges under lång tid och drar

Prop. 1982/83:61 93

stora kostnader kan nämnas skaderegleringarna. Sökandena i dessa ärenden är ofta personer som lever i små ekonomiska omständigheter och som sällan har möjlighet all påverka handläggningen av ärendet. Del vore oskäligt alt kräva atl dessa rätlssökande i efterhand skall betala avgifter, utöver vad som en gång fastställts, enbart av det skälet alt ärendet blivit långdraget och kostnaderna överstigit 3 000 kr. Det torde emellertid finnas möjligheter lill besparingar även med bibehållande av rällshjälpslagslift-ningens sociala karaklär. Om den rätlssökande genom utgången i ärendet tillförts tillgångar av betydelse kan rättshjälpsavgiften i princip jämkas. Avgiften fastslälles då på grundval av sökandens ekonomiska förhållanden då ärendet avslutas. Avgörande blir sökandens förmåga atl betala.

Samma synsätt kan anläggas på bodelningsärendena, som också tillhör
den kategori ulomprocessuella ärenden, där kostnaderna ibland kan uppgå
lill stora belopp.----

Huvudsyftet med förslagel är alt minska kostnaderna för rättshjälpssyslemet. Hur stora besparingar som kan göras genom införande av självrisk har inle angivils. Eftersom förslagsställarna funnit atl högre ersättning än 3000 kr. förekommer i en myckel liten del av målen, torde besparingarna i vatje fall knappast motsvara det merarbete de nya reglerna kommer att medföra.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Nämnden släller sig tveksam till om självrisken ger en tillräckligt återhållande effekt på vad som kan bedömas vara onödig processföring. Själv-risksyslemet kan däremot medföra att ett biträde pga klientens belal-ningssvårigheler nödgas nedlägga ell ärende som hade kunnat drivas med framgång. Här föreligger också enligt nämndens bedömning, en betydande risk för att det föreslagna systemet kommer alt drabba dem, som rätls-hjälpsförmånen i första hand är avsedd all skydda.

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Det har vid flertal tillfällen påpekats att klienterna ofta jämför rällshjälpsavgiflen med de taxor som gäller för behandling hos läkare och tandläkare, varför de finner redan nu alt rällshjälpsavgiften är mycket hög. En höjning av rältshjälpsavgiften torde medföra all de behövande drar sig för att kontakta advokat pga kostnaderna. Den behövande försöker därför lösa problemen själv i ärenden, där han uppenbarligen är i behov av juridisk hjälp. Slor fara uppkommer all problemen blir vida slörre och svårare all senare tillrättalägga. Ur samhällsekonomisk synpunkt kommer detta visa sig bli dyrbarare. Dessa följder får inte negligeras.

Under hösten 1981 har i förhällande till hösten 1980 antalet rådgivningar vid allmän advokatbyrå minskal med 20 %. Ärenden med allmän rättshjälp

Prop. 1982/83:61 94

har minskat med 11 %. Dessa minskningar får lill största delen tillskrivas höjningen av rättshjälps- och rådgivningsavgiflen.

Grundtanken i rättshjälpsreformen atl ingen av ekonomiska skäl skall behöva avslå från all tillvarata sin räll naggas allt mer i kanten och framlagda förslag fjärmar verkligheten alltmer från denna grundtanke.

Redan förslaget att släppa rätlshjälpsavgiftens basbeloppsanknytning utgör i och för sig en höjning av avgiften, då automatiken genom basbeloppsanknytningen försvinner och man inle kan förvänta sig att inkomslbe-loppen ändras årligen. Del skall även konstateras att om basbeloppet höjs mer än inkomsten, innebär delta för den enskilde en reallönesänkning och ytterligare svårigheter all erlägga rätlshjälpsavgiflen.

Tanken bakom den föreslagna självrisken är i och för sig god och den föreslagna storleken av självrisken är godtagbar. Emellertid kan det framlagda förslaget inle godtas. För det första drabbar förslaget indisposiliva tvistemål såsom t.ex. äktenskapsskillnadsmål och faderskapsmål, som ej omfattas av rällsskyddsförsäkring. För del andra medför självriskens anknytning lill arvodet i stället för till inkomsten att de ekonomiskt svagare klienterna drabbas värst. Del kan även ifrågasättas om förslagel kan fä den förväntade effekten i dispositiva tvistemål där parterna ofta har rällsskyddsförsäkring.

De äktenskapsskillnadsmål, vari arvodet överstiger 3 000 kronor, torde oftast innehålla en vårdnadslvisl. Del kan inle vara förenligt med barnels bästa att en förälder avstår från vårdnadsyrkande pga ekonomiska skäl genom självrisken, vilket kan bli fallet då advokaten måste begära självrisken i förskott. Ell bättre säll all förhindra onödig process i vårdnadsärenden är atl utnyttja möjligheten för domstol atl förplikta förlorande part rättegångskostnader, därest domstolen anser alt utgången varit uppenbar (jfr 6 kap. 14 §2 st. FB).

Åven i faderskapsmälen, vari arvodel ej sällan överstiger gränsen 3 000 kronor, kan ej heller självrisken tillåtas få den verkan all man avstår från behövlig utredning för atl få räll man förklarad som far. I dessa mål är barnel kärande och i de allra flesta fallen saknar barnen inkomster och tillgångar.

Vad skall nu gälla om arvodeskoslnaden överstiger 3 000 kronor? Skall advokaten vägra barnet fortsatt biträde om barnet icke inbetalar beräknad självrisk?

Del skall slutligen anmärkas all domstolarna i de indisposiliva målen har ex officio-prövning och delta kan medföra atl domstolen beslutar om utredning som parterna ej längre anser sig ha råd atl svara för. Domstolen kan t.ex. förordna om vårdnadsulredning eller utvidgad blodundersökning, vilket medför merarbete för biträdel.

Vidare måste ifrågasättas om inle någon möjlighet bör föreligga i såväl indispositiva som i dispositiva mål för domstolarna och rältshjälpsnämnderna alt befria från självrisken, då del torde förekomma situationer där ett

Prop. 1982/83:61 95

uttagande av självrisken och följderna därav även i andra fall skulle framstå såsom slötande. Bland annat bör beaktas rätlssökande i smä ekonomiska förhållanden i mål där motparten för målet vidare från tingsräll. Då advokaten måste begära självrisken i förskott kan klienten i högre instans komma all slå ulan biträde.

Del är en stor brist i förslaget atl man inte redan nu framlägger etl förslag till tak för självrisken då delta uppenbarligen kommer att erfordras.

Vid en jämförelse av ordalydelsen i 14 a § och 27 § rältshjälpslagen kan enligl advokatbyråns bedömning inle klart utläsas att självrisken skall betalas till biträdet. Snarast torde självrisken, som fastställes i efterhand, svara mol en höjning av maximibeloppet efter det rättshjälp beviljats och mellanskillnaden skall därför enligt sista meningen i 27 § inbetalas till staten.

Svårigheterna atl indriva rältshjälpsavgifterna uppmärksammades av såväl lagrådet som justitieulskoltel vid införandel av rältshjälpslagen (se bl.a. JuU 1972:12 s. 39 O- De nu föreslagna höjningarna av rältshjälpsavgifterna motiverar alt man närmare överväger möjligheterna till anstånd med betalning på det allmännas risk, inte minst vad gäller inbetalning av självrisken. Del torde inte bli ovanligt atl biträdena kommer alt få välja mellan all på egen risk bevilja anstånd eller all anstötligt förklara sig ej längre kunna vidtaga åtgärder i avbidan pä atl självrisken inbetalas. För de allmänna advokatbyråerna kan delta problem lösas genom anvisningar från domstolsverket, vilket uppenbart kommer att behövas. Enligt advokatbyråns uppfattning bör dock självrisken inbetalas till domslolen/rälts-hjälpsnämnden i efterskott sedan den väl kunnat fastslällas.

Allmänna advokatbyrån i Uppsala:

Förslaget avslyrkes.

En bärande invändning mot del nuvarande systemet är dess svåröver-skädlighel och komplicilel. Orsakerna härtill är bland andra de talrika och täta ändringar i systemels delar som skett. Försiktighet med yllerligare ändringar är därför påkallat såvida ej påtagliga ekonomiska vinster kan ernås ulan all för den skull principerna för reformen rubbas.

Genom en nyligen beslutad ändring i räushjälpslagens 22 § (SFS 1981:1287, 1288) skall vid bedömningen av vad som är skäligt arvode uppdragels art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också lagas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och omsorg som uppdraget har utförts med saml den lid som har lagts ner på uppdraget. Genom införande av den angivna lagbestämmelsen har domstolar och myndigheter erhållit möjligheter alt pröva ersättning lill biträde på elt noggrant och ändamålsenligt sätt.

En slor grupp ärenden ligger arvodesmässigl i slorieksordningen 3 000 -5 000 kronor. Det kan pä goda grunder antas atl flertalet av de rätlssökande

Prop. 1982/83:61 96

såvitt nu är fråga, förutom rättshjälp jämväl åtnjuter rättsskydd på grund av frivillig försäkring.

För en slor grupp av ärenden torde den föreslagna ändringen icke medföra all klienten skärper sina processekonomiska överväganden. I stället torde genomförande av förslaget medföra risk för ökade hanteringskostnader.

De normala biträdeskostnaderna varierar för skilda ärendelyper. Som angives i promemorian talar della för all man borde ha olika självriskregler för olika angelägenheter. Om man på grund av svårigheter atl genomföra en sådan gradering stannar för en procentsats som är lika för alla ärenden, bör, för alt kostnadsökningen skall drabba klienterna någorlunda lika, ett progressivt system införas, som tar hänsyn lill klientens inkomslsituaiion. Under alla förhållanden är det advokatbyråns mening all etl tak för självrisken även bör införas då delta uppenbarligen kommer att erfordras efter skan.

Till vem skall självrisken betalas? En jämförelse mellan 14 a § och 27 § rältshjälpslagen ger inget entydigt besked om atl betalning skall ske till biträdet. Snarare torde 14 a-paragrafens avgift svara mol en höjning av maximibeloppet efter det rättshjälp beviljats och därefter mellanskillnaden inbetalats lill staten i enlighet med ordalydelsen i sista meningen i 27 § rältshjälpslagen. Om förslaget genomföres torde för klarhets vinnande ändring av, eller förtydligande av berörda paragrafer ske.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Del är i och för sig riktigt att den rätlssökande, som beviljats rättshjälp, ej behöver göra några processekonomiska överväganden såvitt avser hans egna kostnader. För del biträde som förordnats enligt rättshjälpslagen föreligger emellertid en allmän skyldighet atl beakta kostnadsaspekten vid handläggningen av saken. I den mån biträdet nedlagt mera arbete än som varit påkallat för handläggningen kan detta gå ut över biträdets arvodesanspråk. Vid processuell handläggning tillkommer vidare att klienten riskerar att få svara för motpartens rättegångskostnader. Erforderliga spärrar för ett otillböriigt ulnylljande av rättshjälpen måste sålunda redan anses föreligga. Del bör ej få förekomma att av andra skäl införa elt självrisksyslem. Delta skulle kunna drabba den rätlssökande hårt i ärenden där rättsskydd ej föreligger. I t.ex. tvister rörande vårdnad och um-gängesräll är del ej ovanligt att advokatarbetel överstiger 10 timmar. Vidare är faderskapsmålen mycket tidsödande i de fall den uppgivne fadern gör vad han kan för alt undvika atl faderskapet fastställes. Han kan ofta i sin lur stämma in andra påstådda fäder, åberopa omfattande bevisning, undanhålla sig från delgivning, blodprovslagning m.m., vilket allt leder till atl andra parlen i faderskapsmälel, barnet, ofta kommer alt drabbas av självrisken på grund av motpartens agerande. Del anförda är

Prop. 1982/83:61 97

endasi ell av den mängd fall som kan tänkas förekomma där den rätlssökande oförskyllt på grund av motpartens agerande drabbas av självrisk. Mindre bemedlade klienter måste överväga om man kan ha råd att anlita advokat på grund av den eventuella risken för självriskkoslnader.

Enligl promemorian skall advokaten åläggas alt avkräva den rättssökande självriskbeloppel. I mål eller ärende med mindre bemedlade klienter kommer advokaten inte atl kunna la in detta självriskbelopp. Många advokater torde komma alt avstå från dessa ärenden på grund av risken all ej utfå full ersättning för sill arbete.

En advokat har räll alt begära förskott för det arvode han kommer atl nedlägga i saken. En sådan rättighet måste även avse självriskbeloppet. Därest advokaten gjort erforderligt förbehåll vid ärendets mottagande kan han ha räll alt frånträda uppdraget om förskoll ej erlägges. Risk föreligger därför all under pågående handläggning advokaten i avsaknad av erforderlig förskollsinbetalning av arvodel frånträder uppdraget.

Sammanfattningsvis kan konstaleras atl självrisksystemel innefattar uppenbara orättvisor för stora grupper av klienter. Syslemel bör därför inle alls införas i all synnerhet som önskade besparingsåtgärder synes vara mycket marginella. Dessa eventuella besparingar uppväges vidare i viss mån av den ökade adminislrativa handläggning hos rältshjälpsnämnderna som etl självrisksystem innefattar.

Under inga förhållanden skall advokaten åläggas den ofta omöjliga uppgiften all inkräva etl självriskbelopp. Om ell självrisksyslem införes bör i likhet med de fall, där maximibeloppet ändras vid ändrade ekonomiska förhållanden hos klienten, denna ha alt lill statsverket inbetala självriskbeloppel.

I promemorian konstateras all del kan komma all visa sig nödvändigt all begränsa självrisken framförallt i mycket kostnadskrävande mål. Skulle en självrisk införas måste den stora grupp rättssökande undantagas som ej har förmåga att betala någon självrisk. Det är sålunda mera angelägel alt begränsningen av självrisken avser klientgrupper med oförmåga alt betala denna självrisk än kostnadskrävande mål.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Fakullelsnämnden menar atl förslagen om självrisk samt övergivande av basbeloppsansknytningen bör övervägas närmare och inle genomföras nu. Utredningen är här alltför ofullständig. Sådant som avsedda fördelningseffekter, betydelsen av ell nominellt beloppssyslem, styrning genom självrisk saml den samlade effekten självrisk - rättshjälpsavgift har inle penetrerats så ingående som frågornas betydelse påkallar. Bl.a. kan ifrågasättas om del föreslagna dubbla syslemel rättshjälpsavgifl - självrisk inte är onödigt komplicerat samt om inte en högsta beloppsgräns för kostnader i enskilt ärende borde kunna införas liksom i rätlsskyddsförsäkringen. En 7 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 61

Prop. 1982/83:61 98

provisorisk ändring i besparingssyfte bör enligt fakultetsnämnden i avvaktan på utredning av problemen endast avse en justering uppåt av de befintliga beloppen och skalorna.

Rättshjälpskommittén (1982:01):

Om ett system med självrisk införs kan det, som påpekas i promemorian, visa sig nödvändigt alt på någol sätt begränsa självriskens storlek. En enkel metod för detta är att relatera det högsta belopp en rättssökande kan förpliktas utge i självrisk till vederbörandes maximibelopp. En tänkbar gräns kan vara alt ingen skall kunna åläggas att betala mer än tio gånger maximibeloppet i självrisk.

14 a § RHL bör då lyda:

Om den------ tretusen kronor, dock högst ett belopp som uppgår till

tio gånger maximibeloppet. Del belopp tiotal kronor.

Sveriges domareförbund:

------ En form av självrisk kan i viss män redan sägas föreligga i

rältshjälpslagen genom rättshjälpsavgifterna; sett från denna synpunkt kan förslaget påstås vara endasi en påbyggnad av hittills gällande system. Emellertid innebär förslagel en viktig principiell nyhet på det sättet, atl part som beviljats rättshjälp inte, såsom enligt gällande lag, har möjlighet atl i förväg beräkna storleken av sina egna kostnader för rättegången. Innehållet i promemorian ger inte tillräckligt material för att bedöma lämpligheten av atl införa en sådan nyhet. Under alla förhållanden är det förbundets bestämda uppfattning att en regel om självrisk bör förenas med bestämmelser om någol slag av tak eller jämkningsmöjlighet.

Om beslämmelser angående självrisk införes bör följande beaktas.

Förslaget all självriskbeloppel skall erläggas till biträdet och att biträdel själv får bedöma när självrisken bör utkrävas är ägnat att medföra praktiska problem. Självriskbeloppels storlek kan som regel komma att bedömas först när behandlingen av den rättsliga angelägenheten står inför sin avslutning. Därtill kommer att ell formligt beslut torde vara påkallat i fråga om självriskens storiek av den myndighet som beslutarom rättshjälpskoslnaderna i övrigt på samma sätt som myndigheten nu prövar rätlshjälpsavgiftens storlek vid ärendets avgörande. Ur denna synvinkel förefaller det lämpligare att den beslutande myndigheten även svarar för uppbörden av självrisken. En sådan lösning skulle också kunna minska de anförda praktiska betänkligheterna mot all - såsom förefaller mest naturiigt - låta självrisken omfatta mer än biträdeskostnader; om en självrisk införs synes del nämligen rimligt att den bör kunna utsträckas till att omfatta även t.ex. kostnadskrävande sakkunnigbevisning i större mål. - Vidare bör lagtexten innehålla en klar föreskrift angående konsekvensen av att självriskbeloppel inle erlägges.

Prop. 1982/83:61 99

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen har ingen erinran i och för sig mol den föreslagna självrisken som princip. Den förefaller lill sin storlek väl avvägd. Emellertid kan den komma atl få olyckliga och ej avsedda effekter i en del familjerätlsliga angelägenheter säsom vårdnads- och umgängesärenden, faderskaps- och bördsmål, bodelningar m.fl., där en svagare part oförskyllt kan drabbas av en kostnadsökning, som föranletts av en motparts genslräviga processföring eller t.ex. av domstols egel beslul om inhämtande av utredning eller kompletterande av sådan. Problemet kan möjligen lösas genom etl undan-lagssladgande av innebörd alt myndighet, som avgör kostnadsfrågan, ges möjlighet att befria från självrisk, eller genom att självrisken knyts till innehav av rällsskyddsförsäkring. Självrisken bör under alla förhållanden erläggas direkt till statsverket och först sedan den slutligt fastställts.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Om självrisk som föreslås införs i rättshjälpen torde det vara befogat all rättsskyddet inte till någon del läcker självrisken. Annars skulle intentionerna bakom förslagel förfelas.

Centralorganisationen SACO/SR:

Del kan i och för sig ifrågasättas om de föreslagna 10 % i självrisk påtagligt påverkar den enskildes benägenhet all avslå från etl kostsamt processande. Om bilrädesersättningen uppgår lill 10 000 kr. blir självrisken enligl förslaget endast 700 kr. Å andra sidan kommer införande av ell självrisksyslem all få slörsla praktiska betydelse vad avser den enskildes benägenhet lill rätlssökning i de ärenden där rättsskydd inte förekommer, det vill säga framför allt i äklenskapsskillnadsmål. Det måste upplevas som stötande atl en person inom ramen för rättshjälpssyslemet tvingas avstå från t.ex. en angelägen vårdnadsprocess av processekonomiska skäl. En 10 procenlig självrisk kan därför ses som en lämplig kompromissnivå. Självriskens storlek bör självfallet utvärderas så snart dess effekter dels på antalet rättssökande och dels på reglerna i nuvarande rältsskyddsförsäkringar kan bedömas.

Sveriges Föreningsbankers Förbund:

Med tanke på statens finanser är det önskvärt alt förslaget genomförs i denna del. Atl befria den rätlssökande från ansvar för rätlshjälpskoslna-dernas storlek så snart de överstigit en viss nivå, innebär atl många rätlssökande helt bortser från om Ivisleföremålels omfattning slår i rimlig proportion lill rällegångskoslnadernas storlek. Del kan också förefalla

Prop. 1982/83:61 100

lockande alt genom utlröttningsiaklik förmå en motståndare, som måhända inte har förmånen att åtnjuta allmän rättshjälp och/eller har en hög rättshjälpsavgifl lill en fördelaktig lösning. Ullröltningstaktiken kan exempelvis beslå i obefogade invändningar och överklaganden.

Merparten av den allmänna rättshjälpen faller som regel på ersättning lill den rällssökandes biträde. Elt syslem med självrisk, som förhoppningsvis skulle leda till ett ökat kostnadsmedvetande hos deri rätlssökande, borde vara lill fördel även för biträdet. Del förekommer all den rätlssökande, som inte behöver bekymra sig om kostnadernas utveckling, begär alt biträdet skall utföra en slor mängd arbete i ärendet, varefter domstolen förklarar all biträdel utfört arbete som inle varit skäligen påkallat för tillvaratagande av klientens rätt, och nedsätter biträdets arvode. Biträdet befinner sig i fall som dessa i en konfliktsituation, som förhoppningsvis kan lösas genom införandel av ell självrisksyslem.

Del noteras med tillfredsställelse atl självrisken blott avser biträdets ersättning. All t.ex. lägga en självrisk på lolkkostnader kan inte vara rimligl. Sådana kostnader bör undantas också när de uppkommer som etl biträdets ullägg.

2.3 Ökad progressivitel och upphävande av avgifternas anknytning till basbeloppet

JK:

I promemorian föreslås atl rätlshjälpsavgiflerna och räUen till rättshjälp inte längre bör knytas till basbeloppet. En skala för avgifterna som är fast knuten lill olika inkomstnivåer föreslås i stället. Som skäl härför har åberopats atl inkomslhöjningarna inte alltid följer höjningarna av basbeloppet. Utvecklingen av basbeloppet har också medfört all även rätlssökande med förhållandevis höga inkomster kan få rättshjälp.

Det system som föreslås måste för atl inte urholkas förutsätta atl den tänkta skalan återkommande justeras. Den föreslagna ordningen torde således komma atl kräva ändringar av skalan med relativt täta intervall om denna skall förbli oförändrad. Mot bakgrund av det anförda anser jag atl den föreslagna skalan på någol sätt bör skyddas mot inflation. Eventuellt skulle della kunna ske på liknande sätt som gäller för inflalionsskydd av inkomstskalteskalan. Enligt min mening talar goda skäl för all justera avgifterna och rätten lill rättshjälp till den föreslagna nivån men alt samtidigt behålla någon form av inflalionsskydd.

Domstolsverket:

DV tillstyrker förslagel i dessa delar. I fråga om den ökade progressiviteten vill dock DV, trots alt förslagel tillstyrks, även hänvisa till vad som sagts i inledningen av della yllrande (se I Allmänna synpunkter).

Prop. 1982/83:61 101

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Besvärsnämnden finner ej bärande skäl föreligga att på grundval av det i promemorian redovisade underlaget nu frångå systemet med rältshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet. Ej heller förslaget om ökad progressivitel för rättshjälpsavgifterna bör genomföras utan närmare utredning.

Hovrätten för Västra Sverige:

I promemorian har enligt hovrättens mening inte tillräckliga skäl redovisats för att rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet skulle ersättas av etl annat system. Hovrätten avstyrker därför förslaget i denna del.

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten har inte någon erinran mol förslagel all rältshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet skall upphöra.

När del gäller rältshjälpsavgifternas ökade progressivitel ifrågasätter hovrälten emellertid om inte rätlssökande med högre inkomster är missgynnade redan med nuvarande beräkningssätt och om de inle kommer alt missgynnas än mer om den i promemorian föreslagna ändringen genomförs. Rättshjälpsavgifterna är inte avdragsgilla vid inkomsttaxeringen och blir med hänsyn lill den kraftiga progressiviteten i inkomstbeskallningen oproportionerligt stora i förhällande till disponibel inkomst i högre inkomstlagen. Av promemorian framgår inle om man har övervägt della. Enligl hovrättens mening borde rältshjälpsavgifterna i slörre utsträckning anpassas till den verkliga betalningsförmågan och mindre till den nominella inkomsten.

Huddinge tingsrätt:

Frågan om rättshjälpsavgifterna bör vara anknutna till basbeloppet eller om de bör bestämmas enligt fixa, i lag angivna inkomstnivåer har diskuterats tidigare (jfr bl.a. SOU 1965:13 Rättegångshjälp s. 64). Vissa remissinstanser avstyrkte då, att avgifter skulle bestämmas av inkomstnivåer som anges i lag. Som skäl härför angavs bl.a. av nedre juslilierevisionen all del torde vara ovanligt alt rättigheter och skyldigheter anknyts direkt lill fixerade inkomstbelopp och revisionen ifrågasatte om inte inkomstgränserna borde kompletteras med befogenhet för regeringen att vid väsentlig ändring i levnadskostnaderna jämka gränserna. Åven andra remissinslanser anförde liknande betänkligheter.

Med hänsyn till förändringar i penningvärdesutvecklingen hyser även tingsrätten betänkligheter mol all införa fixa inkomstnivåer. All ändra de i lag inskrivna nivåerna, vilket måste ske via proposilion lill riksdagen, är

Prop. 1982/83:61 102

vidare omständligt och tidskrävande, vilket gör att ändringarna får förskjutna effekter. Ulan all bryta kopplingen till basbeloppet kan i stället effekterna av alltför snabb höjning av basbeloppet begränsas pä visst sätt. På grund av det anförda bör enligt tingsrätten förslaget i nu förevarande del övervägas av kommittén.

Beträffande vad som föreslås om progressiviteten av avgifterna och om högsta inkomst för rätt tiU rättshjälp ifrågasätter tingsrätten lämpligheten av atl alla samhällels stödformer trappas av pä ungefär samma nivå och där åstadkommer en brant marginaleffekt. På grund härav anser tingsrätten skälen närmast tala emol att gränsen läggs just vid brytpunkten i den föreslagna marginalskanereformen.

Sollentuna tingsrätt:

Tingsrätten understöder förslagel all kompensera den negativa fördelningseffekten av atl stanna vid en enhetlig procentsats vid beräkningen av självrisken med all öka progressiviteten i uttaget av maximibeloppen för rältshjälpsavgiften. Om maximibeloppet inte längre skall anknytas till basbeloppet måste upprepade lagändringar göras för alt undvika påverkan av inflationen. Ell sådant syslem som medför upprepade lagändringar är liU stor nackdel för alla som tillämpar rältshjälpslagen och innebär därför nackdelar i förhållande till nuläget.

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Lunds tingsrätt:

Fördelen med den nuvarande anknytningen till basbeloppet är atl lagstiftningen ständigt hålls aktuell. Delta system används med slor fördel på många olika områden. Det vore mycket olyckligt om systemet avskaffades och vi i stället fick tillgripa återkommande lagändringar för all lagtexten skulle hålla takt med liden. Kan inle basbeloppet, eventuellt efter ändringar i beräkningsgrunderna, bibehållas som grund för rätlshjälpsavgiflerna, bör något annat flexibelt syslem utarbetas. En hänvisning i lagtexten till en förordning utfärdad av regeringen vore i brist på andra förslag en bänre ordning än den föreslagna.

Umeå tingsrätt:

Tingsrätten har intet att erinra mot en skärpt progressivitel i uttag av rällshjälpsavgiflen. Däremot kan det vara diskutabelt atl överge avgifternas anknytning till basbeloppet. På sikt erfordras någon faktor atl anpassa

Prop. 1982/83:61 103

rättshjälpsavgifternas storlek till penningvärdels förändring. Basbeloppet är just en sådan faktor som med den föreslagna ändringen bör ersättas med någon annan. I första hand borde således gmnderna för beräkningen av basbeloppet granskas. Detta kan dock inte ske inom ramarna för en rälts-hjälpsreform. Om nu rättshjälpsavgifternas beräkning frikopplas från basbeloppet, bör de nya beräkningsgmnderna ta sig uttryck i tabeller som fastställes årligen anpassade lill penningvärdets utveckling.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten):

Se även under avsnitt 2.2 angående frägan om en ökad progressivitel. -

--- Rättshjälpsnämnden anser sig inte kunna ansluta sig till en ökad

progressivitel vid beräkningen av de rättssökandes avgifter.

I promemorian föreslås vidare att avgifternas anknytning till basbeloppet borttages. Rältshjälpsnämnden vill erinra om att basbeloppet är relationsobjekt i flertalet fall inom sociallagstiftningen och ställer sig tveksam till frågan humvida skäl föreligger att tillämpa någon annan metodik inom rätthjälpslagstiftningen.

Ledamoten Agneta Samfors, rättshjälpsnämnden i Stockholm, är av skiljaktig mening:

Beträffande förslaget om införande av ökad progressivitel anser jag alt nämnden borde ha tillstyrkt förslaget i sin helhet. Visserligen får detta ekonomiska konsekvenser för den enskilde i högre inkomstlägen men förslaget har en fördelningspolilisk profil. Hänsyn har tagils lill framför allt barnfamiljer i lägre inkomst.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Nämnden anser alt slopandet av anknytningen till basbeloppet kan leda till en kraftig urholkning av rältshjälpsförmånen. Hur kraftig denna urholkning kan komma att bli kan inte förutses. Nämnden anser därför att anknytningen lill basbeloppet bör vara kvar.

Nämnden avstyrker även förslaget om ökad progressivitel i uttaget av rätlshjälpsavgiflen.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

Rältshjälpsnämnden anser inte att självrisksystem bör införas. I konsekvens härmed menar nämnden ocksä att anledning saknas att införa regler om ökad progressivitel. Bortsett från frågan om självrisk är det enligl nämndens mening olämpligt att nu åter vidtaga åtgärder som innebär

Prop. 1982/83:61 104

höjning av avgifterna. Nyligen genomförda avgifisändringar i rältshjälpslagen pressar många av de rätlssökande till del yttersta av deras förmåga alt betala avgiften, vilket med största sannolikhet är en anledning till atl antalet ärenden minskat.

Rättshjälpsnämnden avstyrker också förslaget att slopa anknytningen lill basbeloppet. Nuvarande system är smidigt och väl inarbetat. Del finns ingen anledning till ändring. Bibehållandet av gällande regler innebär vis-serUgen att även högre inkomsttagare kan erhålla rättshjälp. Som påpekats i promemorian kommer emellertid rältshjälpsavgifterna då all ligga på en hög nivå. Detta uppfattar nämnden som en fördel. Om beräkning av rättshjälpsavgifterna inle längre skall anknytas till basbeloppet måste - som nämnden ser del - bestämmelserna i rältshjälpslagen ändras varje år för fastställande av nya gränsbelopp. Rältshjälpsnämnden har svårl atl se att genomförandel av förslagel kan innebära någon förenkling.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Anknytningen mellan rätlshjälpsavgiflerna och basbeloppet bör inle frångås. Myckel av modern lagsiiftning anknyter till basbeloppet som gräns för olika värden t.ex. vid beräkning av pensioner, sjukersättningar, rätt i dödsbo. Nämnden har inte något att erinra mot att progressiviteten ökas och inle heller mot atl "taket" för erhållande av rättshjälp sänks. Den föreslagna gränsen på ca 110 000 kr. framstår därvid som lämplig i dagsläget. Däremot bör anknytningen till basbeloppet behållas, även när det gäller all fastställa den övre gränsen för erhållande av allmän rättshjälp. Man kan även fä den önskade progressiviietsprofilen med behållande av anknytningen till basbeloppet. En annan grund för beräkning av rättshjälpsavgifler skulle medföra åriigen återkommande lagstiftningsåtgärder med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen.

Allmänna advokatbyrån i Uppsala:

Förslagel avslyrkes.

Utgångspunkten vid konstruktion av den nya skalan för avgifterna anges vara alt lägre inkomsttagare ej skall drabbas av avgiftshöjningarna. Däremot föreslås atl inkomsttagare i högre skikt skall få bära de ökade avgifterna. Enligt advokatbyråns mening kan dessa utgångspunkter ifrågasättas, i synnerhet med beaktande av de nya skalleregler som kommer alt gälla. Om en skala ej kan införas som är progressiv i takt med den rällssökandes inkomst såvill gäller självrisksystemel, bör avgiftsskalan konstrueras så all den rällssökandes reella inkomstförhällanden blir avgörande för avgiftens storlek.

Prop. 1982/83:61 105

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

I promemorian har riktats kritik mol kopplingen till basbeloppen bl.a. med hänsyn lill atl inkomsthöjningarna inte alllid följt basbeloppshöjningarna. Med förslagel om införande av en skala för avgifterna följer atl denna skala regelbundet måste överses. Promemorian innehåller inget förslag på vilket sätt denna översyn skall ske. Anledning torde saknas att frigöra avgiftssystemet från dess anknytning lill basbeloppet. Med en anknytning till basbeloppet följer en önskad automatik i avgiftssystemet. Ingen erinran finnes mol annan lämplig konstruktion som i slorl följer framlida inkomst- och penningvärdeförändringar. Oavsett vilket avgiftssystem som väljes bör ej ifrågakomma all en yllerligare skärpning sker av de redan under hand avsevärt ökade maximibeloppen för rättshjälpen. För stora klientgrupper har smärtgränsen redan passerats i detta hänseende.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Se fakullelsnämndens yllrande under avsnitt 2.2.

Sveriges domareförbund:

Förbundet anser atl det särskilt av praktiska skäl är lämpligt atl bibehålla rättshjälpsavgifiens anknytning till basbeloppet i avbidan på en fullständig översyn av rältshjälpslagstiflningen. Enligl förbundets mening har inle heller bärande skäl förebragts för förslaget atl öka progressiviteten. Personer i vissa inkomstlagen och med stor försöijningsbörda skulle drabbas alltför hårt. Om det av statsfinansiella skäl anses påkallat alt öka rältshjälpsavgifterna, bör della hellre ske genom en procentuell höjning. Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att de inkomstuppgifier, som ligger lill grund för fastställande av rättshjälpsavgifl, är otillfredsställande eftersom ingen kontroll är föreskriven. Elt bättre underiag skulle sannolikt kunna leda till minskning av samhällels kostnader för rättshjälpen. Förbundet anser det vara angeläget all denna fråga överväges av kommittén.

Centralorganisationen SACO/SR:

Metoden alt beräkna avgifternas storlek med utgångspunkt från bruttoinkomster innebär all man inle lar hänsyn lill vare sig skatleprogression eller bostadsbidrag och lägre barnlillsynskoslnader m.m. för låginkomsttagare. Den angivna negativa fördelningseft"eklen med det föreslagna självrisksystemel saml del påstådda slörre utrymmet för höjning av maximibelopp i vissa inkomslskikl är verklighetsfrämmande. Förhållandel illustreras av ett praktiskt exempel: Två personer med vardera två barn, samma kommunala barntillsyn och med likadana bostäder. Den ene tjänar 120 000 kronor och den andre 60 000 kronor om året.

Prop. 1982/83:61 108

Centralorganisationen SACO/SR:

Del kan inle godtas all högsta inkomst för rätt lill rättshjälp läslslälles lill ell fast belopp ulan hänsyn lill ändringar i penningvärdet.

3 Rättshjälp vid bodelning

JK:

I denna del föreslås atl staten i princip endasi bör förskoltera bodd-ningskostnaderna. Båda makarna skall betala tillbaka kostnaderna lill slaten.

Den restriktivitet som förslagel i denna del ger ullryck för finner jag vara motiverad. Jag vill dock ifrågasätta om inte i stället för den föreslagna ordningen det finns skäl att la steget fullt ut och helt avskaffa rätlen till rättshjälp i dessa angelägenheter. Härigenom skulle onödiga administrativa kostnader kunna undvikas.

Domstolsverket:

DV tillstyrker förslagel.

I detta sammanhang vill DV peka pä den komplikation som uppstått lill följd av atl ansökningsavgift vid domstol numera är en kostnad för parts allmänna rättshjälp. I elt ärende angående t.ex. förordnande av skiftesman måste tingsrätt nu rätteligen fastställa rällshjälpsavgift och göra avräkning. En smidigare ordning skulle vara att den regeln infördes all i ärenden av ovannämnda och liknande slag tingsrätt endasi behöver underrätta rättshjälpsnämnden om att en kostnad uppställ för den allmänna rättshjälpen.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Enligt promemorian är tanken alt rättshjälp vid bodelning inle skall omfalla ordinära bon. I de fall rättshjälp beviljas skall nägon subvention inte utgå utan makarna skall åläggas återbetalningsskyldighet för hela kostnaden. Har biträde förordnats skall även denna kostnad i sin helhet återbetalas av makarna. Staten skall alltså endasi förskoltera kostnaderna.

Innebörden av förslaget är alltså atl staten ombesörjer prövning och utbetalning av ersättningen lill skiftesmän och biträden samt indrivning av dessa ersättningar hos makarna. Denna rundgång skall emellertid begränsas till slörre och mera komplicerade bon. Vilka närmare överväganden som ligger bakom förslagel undandrar sig besvärsnämndens bedömning. Nämnden avstyrker bestämt förslaget.

Bestämmelserna om rättshjälp vid bodelning är emellertid inle tillfreds-

Prop. 1982/83:61 109

ställande. Vissa besparingar skulle enligt besvärsnämndens mening kunna åstadkommas utan alltför ingripande åtgärder.

Besvärsnåmnden har i sin praxis funnit skäl föreligga all bevilja allmän rättshjälp ulan biträdesförordnande vid delning av ordinära lösörebon av ej alltför enkel beskaffenhet, exempelvis om rätten lill bostad är tvistig. De sociala skälen för rättshjälp vid delningen av denna typ av bon är oftast starkare än då det gäller delning av större bon där rörelse eller annan mera svårskiftad egendom ingår. Reglerna om giftorätt och om makes rätt lill bostad är också sådana alt behov av juridiskt bistånd regelmässigt föreligger även ifråga om mindre bön. Ersättningen åt skiftesman i sådana fall är förhållandevis låg. De stora kostnaderna uppkommer, enligl besvärsnåmn-dens erfarenhet, vid delningen av de större-bon, där ofta rättshjälp med bilrädesförordnande beviljats. Kostnaderna för rättshjälpen omfattar i dessa fall förutom kostnad för skiftesman, jämväl biträdeskoslnad, som alltid stannar på statsverket. Besvärsnämnden anser del ej vara försvarbart all staten i del nuvarande siatsfinansiella läget bekostar bodelning i de fall tillgångarna i boet väl förslår atl ersätta skiftesman och annat juridiskt biträde.

Besvärsnämnden vill i anledning härav ifrågasätta en inskränkning av rättshjälpen ifråga om större bon, där del ekonomiska behovel av bistånd är mindre framträdande. Möjligheten alt erhålla biträde för bodelning bör därvid avskaffas eller i vart fall begränsas lill fall där synnerliga skäl av personlig art föreligger. I sådana fall då make, som erhållit rättshjälp, tillförs egendom genom bodelningen finns redan nu en möjlighet att höja rältshjälpsavgiften. Det kan finnas skäl atl överväga en ordning som ger ökade möjligheter alt beakta resultatet av bodelningen när den slutliga rältshjälpsavgiften bestäms.

Hovrätten för Västra Sverige (majoriteten):

Hovrätten ifrågasätter om besparingarna blir så stora atl det för närvarande finns skäl all göra ändringar beträffande rättshjälp vid bodelning.

Om förslagel skall genomföras ansluter sig hovrälten i huvudsak till vad som anförts i promemorian angående förutsättningarna för rättshjälp vid bodelning. Hovrätten kan också ansluta sig lill uppfattningen att systemet bör bygga på ålerbelalningsskyldighet för båda makarna men delar inle den i förslagel angivna meningen alt ålerbelalningsskyldighet undantagslöst skall åläggas båda makarna, då endasi en av dem har rättshjälp. En undanlagsregel liknande den 131 § 2 st. 4 p bör finnas beträffande biträdesersätlning och biträdeskoslnad.

Hovrätlslagmannen Lars Öhrbom är av skiljaktig mening och anför:

Den föreslagna regleringen av rättshjälp vid bodelning innebär i praktiken att förmånen av rättshjälp avskaffas; systemet innebär all staten

Prop. 1982/83:61 110

endasi förskollerar de ofta mycket betydande kostnaderna för bodelning, vilka sedan i sin helhet avses skola återkrävas från parterna, som därvid förutsattes kunna betala hälften var ulan någon möjlighet till jämkning med hänsyn till vederbörandes ekonomiska situation.

Enligt min bestämda uppfattning innebär detta en icke godtagbar urholkning av rätlshjälpssystemel som kan komma all drabba ekonomiskt svaga parter på etl synneriigen kännbart sätt. Den besparing man kan vinna med förslaget i denna del framstår som högst marginell.

Erfarenhetsmässigt visas - i motsats lill vad som synes förutsättas i promemorian - mycket stor återhållsamhet vid beviljande av biträdeshjälp i bodelningsärenden. Biträde förordnas endast i fall som bedömes som särskill ömmande. Ofta är det då fråga om en part - merendels den kvinnliga - som saknar insyn i makens verksamhet och förhållanden och därför behöver hjälp av utomstående för alt skaffa fram erforderlig utredning och hävda sin räll i en situation som ofta även i övrigt framstår som bekymmersam. Att en sådan part skulle riskera alt i elt slutskede få svara för större kostnad än som motsvarar den egna rältshjälpsavgiften framstår som orättfärdigt. En annan sak är all denna avgift - om parten genom bodelningen tillföres egendom av mera betydande värde - kan komma att väsentligt höjas. Fall förekommer för övrigt inte så sällan dä - i enlighet med nu gällande regler - part som i bodelning tillförts betydande egendom föriorar förmånen av rättshjälp och således själv får svara för sina rättshjälpskoslnader. I della sammanhang bör också beaktas all i fall där endasi ena parten har rättshjälp den andra parten nu i princip ålägges att betala halva kostnaden för skiftesman. Sammanfattningsvis finner jag icke tillräckliga skäl föreligga atl - för ernående av en marginell besparing -genomföra en reglering som kan allvarligt äventyra möjligheterna för den enskilde att hävda sin rätt på etl för honom mycket betydelsefullt område.

Hovrätten för Övre Norrland:

Enligt hovrättens uppfattning borde man visa större återhållsamhet än hittills när del gäller rättshjälp för bodelning. För närvarande synes det vara lällare att erhålla rättshjälp när fråga är om ett bo med stora tillgångar än när fråga är om elt bo av liten omfattning. En delning av elt litet bo berör ofta rätlssökande som kan ha svårt alt göra sin rätt gällande, t.ex. personer i besvärliga sociala omständigheter, lägutbildade, invandrare etc. Även om del bo som skall delas är litet, är utgången av bodelningsärendet ofta myckel betydelsefull för dessa personer. Delägarna i ett bo av slörre omfattning torde oftare bättre kunna tillvarata sina intressen och dessutom ha större ekonomiska möjligheter alt själva svara för bodelningskostnaderna. Hovrätten anser därtor alt mindre vikt bör läggas vid boets omfattning och slörre vikl vid den rällssökandes personliga omständigheter i övrigt. Boets omfattning bör såtillvida tillmätas betydelse som atl behov av

Prop. 1982/83:61 111

rättshjälp inte bör anses föreligga när tillgångarna i boel är sä stora atl bodelningskostnaderna rimligen bör få belasta boel och inte staten.

Hovrätten anser alt den föreslagna regeln om äterbetalningsskyldighet för bodelningskostnader är ändamålsenlig och tillstyrker förslagel.

Huddinge tingsrätt:

I fråga om rättshjälp vid bodelning delar tingsrätten utgångspunkten i promemorian att rättshjälp i bodelningsärenden får beviljas med restriktiv tillämpning av gällande regler, all rättshjälp genom skiftesman bör prioriteras saml att makarna skall åläggas ålerbelalningsskyldighet för rälls-hjälpskostnaderna.

I och för sig innebär förslagel om ålerbelalningsskyldighet för bodelningskostnader en väsentlig ändring i förhällande till gällande ordning och skäl kan anföras för att även denna fråga bör övervägas av kommittén. Frågan om rättshjälp vid bodelning har emellertid utretts och remissbehandlats i flera olika omgångar. Det finns således ell förhållandevis omfattande beslutsunderlag. Med beaktande härav och del siatsfinansiella läget vill tingsrätten inle motsätta sig all förslagel genomförs ulan all kommilténs överväganden avvaktas.

Sollentuna tingsrätt:

Tingsrätten delar den i nu gällande ordning framförda uppfattningen all reglerna om rättshjälp vid bodelning bör vara restriktivt utformade och alt de även bör lillämpas i enlighet med denna grundtanke. Delta främst med tanke på atl del här är fråga om en privat förrättning avseende en ekonomisk uppgörelse mellan två makar. Samhällels kostnader i dessa angelägenheter bör om möjligt nedbringas i så stor omfattning som möjligt.

De i 6 och 8 §§ rältshjälpslagen angivna grundläggande förutsällningarna för rättshjälp liksom särbestämmelsen i 20 § 2 st. rättshjälpslagen torde liksom nu vara tillfyllest såsom utgångspunkt för bedömningen av frågan huruvida rättshjälp skall beviljas i en bodelningsfråga. Enligt tingsrättens bedömning bör även utseende av en särskild förordnad skiftesman föredras framför förordnande av etl biträde, med beaktande av de särskilda befogenheter som tillkommer en skiftesman. Förslaget alt frånta ell rältshjälpsbiträde i mål om äktenskapsskillnad räll lill ersätlning för bodelning i vissa fall, nämligen då denna fråga haft betydelse för målet i övrigt, torde mot bakgrund av den föreslagna regeln om ålerbelalningsskyldighet för rättshjälpskoslnader i ett bodelningsärende, få effekter från besparingssynpunkt eftersom ålerbelalningsskyldighet i den föreslagna omfattningen inle förekommer vid mål om äktenskapsskillnad.

Förslagel att ålägga båda makarna återbetalningsskyldighel i etl bodelningsärende, varigenom i praktiken kostnaderna kommer all belasta boets

Prop. 1982/83:61 112

behållning, torde vara elt ändamålsenligt sätt alt söka verka för en begränsning av statens utgifter. Samhället behöver inle genom rättshjälp subventionera fördelningen av makars inbördes förmögenhetsförhållanden. Fråga är huruvida samhället överhuvudtaget skall förskoltera dessa kostnader. Förslagel i dess utformning tillstyrks dock.

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Lunds tingsrätt:

Den vanligaste formen för rättshjälp vid bodelning torde vara alt rältshjälpsbiträde i mål om äktenskapsskillnad tillerkänns ersättning för visst arbete med bodelning. Del är myckel vanligt all framförallt frågor om underhållsbidrag är beroende av att bodelningen klarats av. Det finns en risk all antalet tvistiga äktenskapsskillnadsmål - och därmed också kostnaderna fär rättshjälp - kommer att väsentligt öka om möjligheten alt ersätta rältshjälpsbiträde för bodelning i enlighet med nuvarande praxis las bort. Den nuvarande ordningen härutinnan bör därför bibehållas.

1 promemorian lämnas förslag pä nya, inte helt okomplicerade regler rörande rättshjälp vid bodelning. All införa elt syslem innefattande prövning av ansökan samt vid bifall administration av hela rätlshjälpsärendet fyller knappast något vettigt syfte om resultatet ändå skall bli alt makarna själva står för samtliga kostnader. Synpunkten atl elt fåtal personer kan vara i behov av all staten förskollerar bodelningskostnaden är knappast av sådan vikt atl den ensam motiverar förslaget.

Umeå tingsrätt:

Den intressantaste tanken som förs fram i promemorian är ulan tvekan övervägandena kring frågan om allmän rättshjälp i bodelningsangelägenheterna med en slutligen obegränsad ålerbelalningsskyldighet. Som allmän domstol har tingsrätten ingen närmare erfarenhel av rättshjälp i dessa ulomprocessuella angelägenheter. Den redovisade kostnadsutvecklingen är dock sådan att del mäste te sig lockande med elt radikalt grepp, inle minsl som en tidigare restriktiv tillämpning av reglerna för rättshjälp tydligen kommil all bli alltmer generös. Denna kostnadsutveckling kan dock också sällas i relation lill kostnaderna för rättshjälp i angelägenheter om fel i fastighet m.m. Statens samlade kostnader för bodelningsangelägenheter ter sig då inle så anmärkningsvärt höga. I promemorian ställs frågan om staten i framtiden överhuvudlaget bör subventionera bodelningar. De fortsatta övervägandena utmynnar i tanken att staten i princip endast skall förskoltera bodelningskostnaderna i den mån rättshjälp förekommer och

Prop. 1982/83:61 113

atl makarna skall bli fullt ut ålerbetalningsskyldiga för dessa ulan någon begränsning lill vad boet i sig kan bära. Med elt sådant syslem skulle båda makarna få ell slarki intresse av att bodelningen görs så snabbi och effektivt och lill så små kostnader som möjligt. - En huvudtanke bakom ränshjälpssyslemet såsom det tagit sig ullryck i rättshjälpslagen jämfört med den tidigare lagen om fri rättegång har varit att staten i rättsliga angelägenheter inte bara skall stödja de sämst ställda i samhället ulan även flertalet vanliga inkomsttagare. Genom den nya rättshjälpen skulle man, som del uttalas t.ex. i prop. 1972:4 s. 53, i full utsträckning upprätthålla rättssamhällets centrala princip om allas likhet inför lagen. Rältshjälpslagen skulle därför också öppna den ulomprocessuella sektorn för statligt stöd. Tanken bakom det nu i promemorian framförda förslaget är, som rätlen förstått det, all staten i mer komplicerade situationer garanterar alt bodelning verkligen kommer lill slånd ulan alt den är beredd atl la den slutliga kostnaden. Till sin yttersta konsekvens innebär emellertid förslagel endasi atl samhället, i den mån allmän rättshjälp för bodelning beviljas, garanterar skiftesman eller ombud täckning för ersätlning för sitt arbete. För den enskilda parten måste "rättshjälpen" framstå som illusorisk. Enligt rättens mening borde alternativen närmast vara all antingen helt undanta bodelningarna från rättshjälpen eller begränsa återbelalningsskyldighelen till vad det skiftade boel kan bära. Det första alternativet har, bortsett frän kostnadsaspekten, inga skäl för sig. Angelägenheten bodelning måste ur rättssamhällets synpunkt väga lika tungt som diverse andra rättsliga angelägenheter för vilka rättshjälp meddelas. En diskussion huruvida bodelning skall kunna bli föremål för rättshjälp eller ej leder närmast till frägan om rättshjälpen överhuvudtaget. När del andra alternativet diskuteras i promemorian pekas på faran för atl det skiftade boets tillgångar värderas avsiktligt lågt för alt begränsa makarnas betalningsansvar. Man kan givelvis inle bortse från denna risk. Å andra sidan finns ju för åtskillig egendom - såsom fast egendom, olika former av värdepapper och försäkringar - i andra sammanhang fasta värderingsregler. Frågan om rättshjälp vid bodelning är inte så begränsad och lällöverskådlig som övriga kostnadsbesparande förändringar, vilka förts fram i promemorian. Del är enligt rätlens mening tveksamt om man i denna översyn bör angripa rättshjälpen vid bodelning lagstiftningsvägen.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten):

Så sent som år 1979 anförde justitieutskottet alt förnyade överväganden av frågan om en utvidgning av rätlshjälpsförmånerna vid bodelning borde göras i samband med en översyn av rättshjälpssyslemet och all del vore önskvärt att en förbättring ästadkommes så snart de samhällsekonomiska resurserna medgåve della. Uttalandet gjordes i ett läge då samhällsekonomin redan var dålig. Den är förvisso inte bällre nu men knappast så 8 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 61

Prop. 1982/83:61 114

mycket sämre att skäl föreligger att gå direkt mol ulskotlets uttalande vilket ju görs med förevarande förslag. Detta innebär atl rättshjälpen i sak upphör i boddningsangelägenheler och ersätts med ell slags kredilgaran-tiåtagande. De föreslagna reglerna om återbetalning av bodelningskostnaderna har dessutom fått en utformning som skulle medföra ytterst tidskrävande rutiner såväl i handläggningen av rätlshjälpsärendena som vid inkasserandet av beloppen.

Rättshjälpsnämnden vill i della sammanhang framföra den åsikten atl bodelningsärendena inte behövt bli så kostnadskrävande som nu är fallet om nämligen den restriktivitet i praxis som förutsattes vid rättshjälpslagens tillkomst hållils. Stockholmsnämnden - och enligt uppgift även de övriga rältshjälpsnämnderna - har varit synnerligen restriktiv vid prövningen av ansökningar av allmän rätlhjälp i bodelningsangelägenheler men anser sig härvidlag inle ha fåll slöd av besvärsnämnden för rättshjälpen, vilken under senare år ådagalagt en betydligt mer liberal inställning och i . åtskilliga fall ändrat rättshjälpsnämndens avslagsbeslut. Detta har givetvis pä sikt medfört en viss uppmjukning av tidigare praxis även om Slock-holmsnämnden försökt alt tillämpa den restriktiva bedömning som utsagts i förarbetena till rättshjälpslagen. Denna utveckling är olycklig enär den kan leda lill alt - såsom nu föresläs - man i praktiken vill undanröja det bistånd som ju onekligen behövs i vissa bodelningar. Stockholmsnämnden förmenar att en allmän återgång lill den tidigare restriktiviteten i förening med effekten av nuvarande nivå på egenavgifterna är fullt tillfyllest för all bemästra de ökade kostnaderna.

Rältshjälpsnämnden vill slutligen i förevarande avsnitt framhålla vikten av atl inte beskära elt biträdes möjligheter atl inom ramen för etl äktenskapsskillnadsmål arbeia med och bli berättigad till ersätlning för ett sysslande även med bodelningsfrågan. Ur psykologisk synpunkt är möjlighelerna att nå en uppgörelse i bodelningsfrågan i allmänhet utomordentligt myckel slörre inför en föreslående äktenskapsskillnad än efter en dylik. Det är nämndens uppfattning att nuvarande praxis medfört att ett relativt slort anlal omfattande bodelningslvisler och processer kunnat undvikas.

Rältshjälpsnämnden avstyrker förslaget i förevarande avsnitt.

Ledamoten Agneta Samfors, rättshjätpsnämnden i Stockholm, är av skiljaktig mening och anför:

Beträffande förslagel om rättshjälp vid bodelning delar jag nämndens uppfattning alt en återgång till tidigare praxis skulle innebära atl dessa ärenden inte skulle behöva bli så kostnadskrävande som de är idag.

Den liberala praxis som besvärsnämnden har utvecklat ger rättshjälpen vid bodelning elt alltför generöst innehåll. Min uppfattning är alt besvärsnämnden troligen anser sig bunden av denna praxis och alt man sannolikt inte kan vända utvecklingen mol ökad restriktivitet ulan en lagändring.

Prop. 1982/83:61 115

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Förslagel avstyrks.

Med hänsyn lill den restriktiva praxis som tillämpas i fråga om rättshjälp i bodelningsärenden anser nämnden all rältshjälpsförmånen bör finnas kvar i sin nuvarande omfattning. Goda möjligheter bör föreligga för den parlamentariskt sammansatta kommittén all utarbeta en regel som begränsar statens kostnader i denna typ av ärenden, exempelvis på så sätt alt möjlighel ges rällshjälpsnämnd alt i slörre omfattning än som för närvarande är fallet beakta boets behållning när slutlig rällshjälpsavgift skall bestämmas.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

I promemorian föreslås etl syslem som medger "att rättshjälp i bodelningsärenden fortfarande får beviljas när det finns behov av del enligt del restriktiva belraklelsesäll som bör gälla i frågan och att som f.n. sådan rättshjälp i första hand skall lämnas genom skiftesman". Förslagel innebär i sak ingen ändring i nu gällande regler. Del påtalas atl praxis kommit att bli alltför generös, både vad gäller beviljande av rättshjälp överhuvudtaget i bodelningsärenden och beträffande förordnande av biträde. Utvecklingen mot denna praxis bör brytas, sägs det. Därigenom skulle besparingar kunna göras. Hur skall då della gå lill? Rättshjälpsnämnden i Malmö har under alla är tillämpat reglerna om beviljande av rättshjälp i bodelningsärenden så restriktivt som förutsatts i förarbeten och motiv. Den fasta praxis som sålunda utbildats för bedömningen av behovet av rättshjälp för bodelning har emellertid brutits genom etl par beslul av besvärsnämnden för rättshjälpen under år 1981; beslut som rättshjälpsnämnden ställt sig frågande till.

Nämnden vill också bestämt påstå att förordnande av biträde i bodelningsärenden meddelats i ytterst ringa utsträckning. Huruvida andra nämnder varit mer generösa härvidlag undandrar sig nämndens bedömning. Om det skulle förhålla sig så som angetts i promemorian atl "biträde inte så sällan förordnas" och atl detta sker utan hänsynstagande till de restriktiva regler som uppställts bör en ändring av praxis genomföras. Härvidlag kan de uttalanden som nu gjorts i promemorian måhända tjäna lill ledning.

Rältshjälpsnämnden har förståelse för tanken all parterna i en bodelning i större utsträckning än vad som nu är fallet skall stå för de slutliga rätlshjälpskostnaderna. Besparingsmålet bör emellertid enligl rältshjälpsnämndens mening kunna näs lättare på annat sätt än genom det förslag om ålerbelalningsskyldighet som framförts i promemorian. Förslaget innebär all vardera maken skall stå för hälften av bodelningskoslnaderna, oavsett om tillgångarna i boel förslår till betalning eller ej. Återigen frångår man här principen all rätlssökande skall bidraga lill rätlshjälpskostnaderna

Prop. 1982/83:61 116

efter förmåga. Möjligheterna för staten atl genom en generell regel om återbetalningsskyldighet få tillbaka förskotterade bodelningskostnader ter sig dessutom inte särskilt stora. Med all säkerhet blir kostnaderna för verkställighet av besluten höga. Man får räkna med atl frivilligt inbetalda belopp i stor omfattning kommer alt ätas upp av kostnaderna i de ärenden, där indrivning måste ske.

Man har under arbetet med promemorian även övervägt möjligheten att vid beslut om ålerbelalningsskyldighet la hänsyn till vad vardera maken erhållit genom bodelningen och också makes enskilda egendom. Tanken på förslag med den utformningen har emellertid förkastats med motiveringen all prövningen hos rätlshjälpsnämnderna skulle bli krånglig och tidskrävande.

Del är riktigt atl tillämpningen av en regel om återbetalning av bodel-ningskoslnader som innebär alt man lar hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet medför en del arbete. Som rättshjälpsnämnden ser det bör man emellertid i gengäld ha slörre möjligheter att få in fastställda belopp ulan all behöva tillgripa etl kostsamt verkställighetsförfarande. Om nämligen återbelalningsskyldighelen bestäms efter förmåga blir prognosen för frivillig betalning god. Rättshjälpsnämnden i Malmö har i någon mån redan prövat en liknande metod genom all besluta om jämkning av rätlshjälpsavgiflen. I fall där det funnits anledning misslänka alt bodelningen gällt stora tillgångar har rättshjälpsnämnden rekvirerat bodelningsavialet från skiftesmannen och dessutom begärt uppgifter från sökanden om aktuella ekonomiska förhållanden. På grundval av inkommet material har rätlshjälpsavgiflen inte så sällan kunnat bestämmas lill ett ganska högt belopp. Pä detta sätt har slaten återfått i varje fall en del av kostnaderna för skiftesmannen. Rältshjälpsnämnden har goda erfarenheter av lillvägagångssättel. Metoden bör kunna utvecklas ytterligare och utmynna i en bestämmelse av innebörd atl beslul om återbetalning skall föregås av en prövning av den enskildes ekonomiska förhållanden sedan bodelningen slutförts. Regeln kan eventuellt kombineras med en bestämmelse i rättshjälpsförordningen som ålägger skiftesmannen alt till sin koslnadsräkning foga en kopia av bodelningsavtalet.

Som tidigare nämnts anser rättshjälpsnämnden atl syflel med rältshjälpslagstiftningen skall tillgodoses genom regler som innebär alt rätlssökande skall bidraga lill rätlshjälpskostnaderna efter förmåga. Så länge reglerna om behov av rättshjälp i bodelningsärende inte ändras skall därför inte heller tillskapas regler om ålerbelalningsskyldighet som motverkar den sociala inriktningen.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

De föreslagna reglerna torde innebära betydande lillämpningssvårigheler och merarbete för de handläggande myndigheterna. Resultatet ris-

Prop. 1982/83:61 117

kerar dessutom att bli orättvist i de fall då endasi ena parlen har biträde i samband med bodelningen. Nämnden vill därför föreslå all förmånen all få rättshjälp vid bodelning helt utgår ur rättshjälpssyslemet. Under alla förhållanden bör bodelningsfrågor liksom hittills i viss utsträckning få lösas inom äktenskapsmålens ram. Den praxis som utbildat sig i sistnämnda hänseende framstår som ändamålsenlig.

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Behovet av rättshjälp vid bodelning har inle vunnit någon som helst förståelse vilket framstår som förvånande för advokater och klienter. Bodelningen utgör en myckel angelägen fråga vid äktenskapsskillnaden och della oavsett det ekonomiska värdet av egendomen.

Åven vid delning av små bon är det angelägel alt bodelning kan komma till stånd. I dagens läge är del inte ovanligt att socialhjälp ulgår för införskaffande av bohag, då make ej kan utfå föremål ur det gemensamma boet. Del skall särskill framhållas all ingen annan utväg står till buds än bodelning för utfående av föremål samt skifte av hyresrätt. Vid tvister om mindre värden i övrigt finns trots allt del förenklade Ivistemålsförfarandet alt tillgå.

Om rättshjälp ej beviljas kräver skiftesmannen etl förskott på beräknade kostnader vilket oftast uppgår till några lusen kronor. Den som sitter på egendomen är ointresserad och betalar ej sin andel, varför andra maken får svara till en början för hela beloppet. Detta omöjliggör ofta för denne atl genomföra bodelning av ekonomiska skäl.

Familjelagsakkunniga har lagl fram nytt förslag lill äktenskapsbalk, innebärande stora förändringar angående makars gemensamma egendom. De föreslagna reglerna medför all makar i väsentligt större utsträckning kommer atl vara i behov av juridiskt biträde för genomförande av en bodelning. Förslaget innebär bl.a. en mängd olika skälighets- och jämkningsregler som kräver juridisk kunskap för atl tolkas.

Enligl advokatbyråns uppfattning är det väsentligast att bodelning i så många fall som möjligl kan genomföras, varföi" allmän rättshjälp bör beviljas i de allra flesta fall för bodelning. Om makar sedan skall åläggas full återbetalningsskyldighet är mer en statsfinansiell fråga.

Det är i och för sig riktigt atl i första hand använda resurserna på skiftesmannens kostnader och endast i undantagsfall förordna biträde. Med hänsyn lill de nu föreslagna återbelalningsreglerna finns det dock inte heller någon anledning all restriktivt bevilja rättshjälp för skiftesmannens kostnader.

Den föreslagna återbelalningsskyldighelen torde förhoppningsvis medföra alt skiftesmannens kostnader drastiskt minskar. De rätlssökande torde bli mer koslnadsmedvelna och får själva avgöra hur mycket de är villiga atl betala för alt genomföra bodelningen.

Prop. 1982/83:61 118

Förslagel atl återbelalningsskyldighelen jämväl skall gälla makarnas biträdeskoslnad är helt oacceptabel. Detta skulle innebära bl.a. atl en ircdskande make, som förorsakar merarbete för del egna biträdel, kan övervältra en del av kostnaden å den andra maken. Återbetalningsskyldigheten bör endast gälla skiftesmannens kostnader. Har väl rättshjälpsnämnden funnit skäl förordna biträde vid bodelning finns del inle någon som helsl anledning atl denna biträdeskoslnad skall behandlas på annat sätt än vad som allmänt gäller för biträde vid allmän rättshjälp.

Allmänna advokatbyrån i Uppsala:

Förslaget tillstyrkes.

Advokatbyrån vill understryka alt behovet av juridiskt biträde vid bodelning är myckel stort och all delning bäst sker under medverkan av skiftesman och/eller biträde. Det förefaller sannolikt - icke minsl mol bakgmnd av det av familjesakkunniga nyligen avgivna betänkandet om ny äktenskapsbalk (SOU 1981:85) - atl det behovel snarare kommer all öka än minska. Någon invändning mol atl befintliga resurser i första hand skall användas lill skiftesmannens kostnader finns ej, men det finns inga skäl all införa någon mera restriktiv tillämpning i fråga om förordnande av biträde än vad som nu gäller.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Som i skilda sammanhang tidigare framförts har det bedömts som angeläget att öka möjligheterna lill rättshjälp i bodelningsärenden. Det är därför att beklaga atl promemorians förslag i praktiken innebär atl den enskilde i fortsättningen ej erhåller något ekonomiskt stöd från det.allmänna i bodelningslvisler.

1 promemorian pekas på all rättshjälpskoslnaderna ibland är myckel höga i bodelningsärenden där rättshjälp beviljats för delning av slörre och mer komplicerade bon. Avgiften skulle i dessa ärenden dessutom i allmänhet bli låg, enär i de flesta fall den make som har den lägsta inkomsten sökt och beviljats rättshjälp. Vidare sägs i promemorian atl.trols att i boel finns tillgångar all dela, tages dessa inle i anspråk för de kostnader som bodelningen föranleder. I anledning härav kan konstateras att ej sällan tillföres ena parten, som beviljats rättshjälp med låg avgift, tillgångar av så stor omfattning alt rätlshjälpsavgiflen i anledning därav avsevärt höjes. Stundom kan även förekomma alt den rätlssökande i anledning av bodelnings-resultatet helt får bära kostnaderna för bodelningen. Samhällets kostnader för slörre bodelningar begränsas härigenom.

I promemorian uttalas vidare atl tillämpningen av rältshjälpslagen kommit all bli allt mer generös i det alt det förekommit att rättshjälp utan biträdesförordnande beviljats även för delning av mindre bon och atl

Prop. 1982/83:61 119

denna utveckling mot en ändrad praxis bör brytas. Del bör kraftigt understrykas atl för klienter i mindre goda ekonomiska förhållanden är del med häsyn lill risken för rättsförlust av större betydelse atl erhålla erforderlig hjälp för bodelningen än för välsituerade personer. De senare har alltid ekonomisk möjlighet all hävda sin rätt. Man får vidare ej bortse från att många människor saknar de personliga förulsättningar som behövs för att utan hjälp kunna hävda sin räll mol en starkare motpart. Konsekvensen kan t.ex. i ell bodelningsärende omfallande hyresrätt och lösöre bli alt den svagare parten ej förmår göra sin rätt gällande med påföljd alt den starkare parten tager över lägenhet och lösöre.

Den redan strama praxis som föreligger får alltså inle ytteriigare skärpas.

Förslaget atl makarna skall åläggas återbetalningsskyldighel för rättshjälpskoslnaderna kan inle godtagas.

Någon ändring av föreliggande praxis rörande räll lill rättshjälp i bodelningsärenden bör ej heller inskränkas dämlinnan alt möjligheterna atl inom ramen för elt äktenskapsskillnadsärende uppnå en samlad lösning även innefattande bodelningsfrågan inskränkes. En lösning av bodelningen kan ibland vara av avgörande betydelse för uppgörelse beträffande andra tvistiga frågor i ett äklenskapsskillnadsmål.

Ifrågavarande typ av paketlösningar innefattar regelmässigt atl uppgörelse sker såväl beträffande underhållsbidrag till hustrun som fördelningen av tillgångarna i boel. Skulle nu arbetet med en lösning av bodelningsfrågan ej honoreras på sätt som tidigare är risken slor för all i åtskilliga äktenskapsskillnadsmål uppgörelse ej kan ske, varför följden blir ell kostnadskrävande förfarande inför domstol och i bodelningsärendel. Del kan därför ifrågasättas om besparingar överhuvudtaget kan göras genom all på säll promemorian anvisar endasi låta en "obetydlig" merkostnad ersättas av rättshjälpen för äktenskapsskillnadsmålel.

Genom all enligl promemorieförslagel slaten i fortsättningen endast kommer att förskoltera kostnaderna i bodelningsfrågan kommer detta all i praktiken innefatta atl en mängd rätlssökande av kostnadsskäl avhåller sig från all utkräva sin rätt genom bodelning. Skulle emellertid ändock ifrågavarande besparingsåtgärder vidtagas bör under alla förhållanden ej förekomma alt man i enlighet med förslaget låter - om båda makarna har rättshjälp med biträdesförordnande - var och en av makarna betala tillbaka hälften av den andre makens rättshjälpskostnader. Etl otillböriigt kostnadskrävande agerande från den ena maken kan då föranleda atl den makens bilrädeskoslnader lill hälften övervältras på den andre maken. Fastmera bör en regel så konstrueras all vardera maken svarar för sina biträdeskostnader. Möjlighel bör även finnas all låta skiftesmannens kostnader fördelas annorlunda än till hälften på vardera maken om den. ena partens agerande föranleder att ett frångående av hälftenfördelningén av

Prop. 1982/83:61 120

kostnaderna är påkallad. Det är inle rimligl att den av den tredskande parten åstadkomna fördyringen av ärendet drabbar annan än honom.

Om part av tredska ej fördyrat arbetet är det givelvis under alla förhållanden inte rimligt att återbelalningsskyldighelen skall avse större belopp än motsvarande det värde maken erhållit genom bodelningen. Denna begränsning bör sålunda göras även om det administrativa förfarandet hos rältshjälpsnämnderna därigenom skulle bli mera omfattande.

Sammanfattningsvis kan konstateras all besparingsförslagen såvitt avser bodelningsförfarandet innebär atl del allmännas rättshjälp i praktiken tas bort från denna ärendegmpp. Rättsförluster för den enskilde är härigenom oundvikliga. Äklenskapsbalksförslagels bodelningsregler innefattar ytterligare svårigheter för den enskilde atl utan sakkunnig hjälp fä sin rätt tillgodosedd. Bl.a. är föreslagna jämknings- och fördelningsregler komplicerade för den enskilde. Föreslagna inskränkningar bör inte till någon del genomföras.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

I fråga om bodelning----- föreslås befogade inskränkningar i rättshjäl
pen. Styrningseffeklerna av utebliven rättshjälp i sådana fall är emellertid
inte diskuterade. Förslagen innebär också ett detaljsnickeri som knappast
kan försvaras innan problemen undersökts mera ingående. Fakul
tetsnämnden ifrågasätter om inte en schematisk och provisorisk lösning
som innebär att---- aUa bodelningar utesluts från lagens tillämpnings
område i dagslägel vore all föredra. Härför talar den i PM:en angivna
uppfattningen att tvister om större förmögenhetsvärden i första hand bör
belasta dessa värden i elt läge där resurserna för rättshjälp är små.

Rättshjälpskommittén (1982:01):

Reglerna om återbetalning av rättshjälpskostnaderna i bodelningsärenden skall enligl förslaget tas in i en ny 31 a § RHL. Denna är placerad under rubriken "Motparts ersättningsskyldighet för kostnad för allmän rättshjälp". Med tanke på alt den föreslagna paragrafen reglerar även den rällssökandes betalning för rättshjälpskoslnader bör ordet "motpart" utgå ur rubriken. En ändring har f.ö. troligen varit avsedd av förfaltningslorsla-gets ingress att döma.

Det torde på grund av innehållet i den föreslagna 31 a § RHL vidare vara nödvändigt alt en hänvisning lill denna paragraf las in i 11 § RHL.

Första stycket av 31 a § RHL kan vidare förenklas på följande sätt:

I fråga om------- med rättshjälpsavgiften. Om den rällssökandes rätts
hjälpsavgifl överstiger hälften av bodelningskoslnaderna skall han berätti
gas alt få tillbaka den överskjutande delen.

Prop. 1982/83:61 121

Sveriges domareförbund:

Domareförbundet anser sig i allt väsentligt kunna ställa sig bakom uttalandena om all rättshjälp i bodelningsärenden bör meddelas restriktivt och alt rättshjälp företrädesvis bör lämnas genom särskild skiftesman. Emellertid kan ifrågasättas om det är påkallat att statsverket förskotterar bodelningskoslnaderna om dessa, såsom föreslås, slutgiltigt skall betalas av parterna.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen har länge med förvåning och besvikelse noterat den bristande förståelsen för de verkliga problemen kring dessa frågor. Den ekonomiskt svagare parten kommer i dessa ärenden regelmässigt i underläge och är i slort behov av hjälp. Ekonomiskt har helt visst egentligen hjälpen minsl betydelse i de ärenden där rättshjälp nu beviljas, enär dessa i slullä-get regelmässigt tillför den svagare parten mer eller mindre betydande belopp och där rättshjälpen i slor utsträckning är eller kan göras lill ell förskollerande av kostnad. Etl syslem förordas, där rättshjälp lämnas men kan återkrävas om utdelningen blir någol så när betydande och med delning av kostnaderna mellan parterna.

Nuvarande praxis medför alt rättshjälp aldrig meddelas för delning av små bon av ringa värde trots atl dessa ärenden mycket ofta är av slor social betydelse och den svagare parten regelmässigt ej har någon möjlighet alls atl skaffa sig sin rätt. Dessa ärenden bör uppmärksammas. Det bör vara möjligt all tillskapa en taxesall ersättning för delning av mindre bon eller för "enklare bodelning" i stil med laxesällningen för handläggning av mindre konkurser. Kostnaderna härför borde ej bli alltför betungande och kan troligen kompenseras av elt bortfall av rättshjälp av kostsammare slag i elt ej föraktligt anlal bodelningar, i vilka rättshjälp numera beviljas.

Den nu befintliga möjligheten atl honorera bodelningsarbele inom ramen för rättshjälp i skillnadsmål bör få finnas kvar. Kostnaderna för den delen av arbetet lär knappast vara högre än den ökade kostnad för skillnadsmålens fortsatta handläggning, som med säkerhet bleve följden av en ändring med hänsyn lill vetskapen om i hur många fall bodelningen är en absolut fömtsättning för alt kunna få lill stånd en gemensam ansökan. Del gällande systemet kompletterat med "enkel bodelning" enligl ovan skulle kunna undanröja mången kännbar, social orättvisa utan merkostnad för del allmänna.

Centralorganisationen SACO/SR:

SACO/SR har i och för sig inget att erinra mot förslagel om inskränkning i möjligheten all erhålla ersättning för bodelning och kan därvidlag också

Prop. 1982/83:61 122

tillstyrka förslaget om återbetalningsskyldighel. Enligl SACO/SR;s uppfattning kunde dock motsvarande besparing på rätlshjälpsanslaget uppnås enklare genom atl bibehålla nuvarande system men med en hårdare prövning inför beviljande så all della sker i slörre överensstämmelse med de ursprungliga intentionerna. Del är ell faktum att besvärsnämnd ofta ändrar rätlshjälpsnämnds beslut så all rältshjälpsnämnderna gradvis blivit mer generösa med beviljanden.

Sveriges föreningsbankers förbund:

En ändring av praxis, i vad avser omfattningen av rättshjälp vid äktenskapsskillnad m.m., till att inle längre omfatta bodelningskoslnader oavsett om bodelningsfrågor är av betydelse för utgången av äktenskapsskillnadsmålel, torde tveklöst leda till en klar minskning av statens kostnader för allmän rättshjälp i dessa mål. Frågan är emellertid om förslaget leder till en total kostnadsminskning. Man får räkna med all färre äklenskapsskillnadsmål kan avgöras på handlingarna efter gemensam ansökan. En lyckad lösning av bodelningsfrågorna är ofta en förulsällning för all överenskommelse skall kunna träffas i underhållsdelen. Färre gemensamma ansökningar innebär givelvis flera förberedelser och huvudförhandlingar för tingsrätten, vilket i sin tur leder lill ökad belastning och därmed lill ökade kostnader. Utredningen har inle berört dessa kostnadsaspekter. Det förefaller troligt atl en begränsning av rättshjälpen, sådan som den föreslagna, kommer atl leda till minskade kostnader för staten totalt sett.

I princip bör äterbetalningsskyldighet föreligga. Undantag från regeln om atl vardera maken har alt betala hälften av andra makens rättshjälp borde dock införas. Har ena parten av något skäl inte erhållit allmän rättshjälp men ändå anlitat biträde i saken, förefaller det orimligt att undantagslöst låta vederbörande ur egen kassa betala såväl ersättning till sitt eget biträde som att slå för hälften av motpartens rättshjälpskostnader. En mer nyanserad reglering förefaller erforderlig. Della gäller även i övrigt beträffande återbelalningsskyldighelen. Avsiklen bör vara den, all återbelalningsskyldighelen skall regleras på sådant sätt att ingendera parten kan använda rätlshjälpskostnaderna som påtryckningsmedel på andra parten för att få en fördelaktig uppgörelse lill stånd. Risken finns givetvis, atl ena maken med goda inkomster kan driva en bodelningstvist ganska långt i avsikt atl få den mindre bemedlade maken atl falla lill föga. Möjligen skulle man då kunna lösa delta genom att låta vardera maken betala kostnaderna för sin egen rältshjälpsavgifi helt och hållet själv samt att i övrigt föreskriva atl kostnader utöver rällshjälpsavgiften skulle fördelas med hälften på vardera maken. Den som saknar rättshjälp borde i sådant fall kunna likställas med den som haft rättshjälp och en hypotetisk rättshjälpsavgift beräknas.

Prop. 1982/83:61 123

4 Rättshjälp i angelägenheter om fel i fastighet m.m.

JK:

------ I sak delar jag den uppfattning som förslagel ger ullryck för. Jag

anser dock all bestämmelsen borde utformas på elt någol annorlunda sätt. Således bör enligl min mening författningsbestämmelsen utformas så atl allmän rättshjälp inte får beviljas i sådan angelägenhet som avses annat än om synneriiga skäl härför föreligger. Av förarbetena bör framgå atl synnerliga skäl inle kan föreligga om rällsskyddsförsäkring eller annat rättsskydd finns eller borde ha funnits all tillgå. En bestämmelse av angivet slag torde vara lättare för domstolarna att tillämpa. Den torde också medföra att restriktiviteten atl bevilja rättshjälp i dylika angelägenheter bällre kommer all iakttagas.

Domstolsverket (majoriteten):

DV tillstyrker förslaget.

Enligt DVs mening utgör förslagel en godtagbar avvägning mellan kravet på besparingar på rätlshjälpsanslaget och önskemålet om etl tillfredsställande rättsskydd för den enskilde.

Ombudsmannen Tor Nitzetius, direktören Tage Larfors och tagmannen Carl-Anton Spak, domstolsverket, är av skiljaktig mening:

Vi avstyrker förslagel, atl rättshjälp inte skall beviljas annat än undantagsvis i angelägenheter om fel i fastighet. Frågan om huruvida rättshjälp skall vara subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkring bör inte lösas ensamt för endast en typ av tvister. Det är nämligen en fråga av stor principiell betydelse.

Inle minst viktigt är, alt det skapas klarhet i hur försäkringssystemet kommer alt påverkas av atl rättshjälpen blir subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkring. Frågan bör studeras av den kommitté som nu ser över rätlshjälpssystemel.

Om det nu är så alt statsmakterna anser, att tvister om skadestånd på grund av fel i fastighet är alltför många eller leder lill alltför omfattande rättegångar, ligger det för övrigt, enligl vår mening, närmare till hands all undersöka, om de lagregler som finns om skadeslåndsskyldigheten bör ändras än all minska möjligheten lill rättshjälp.

Besvärsnämnden för rättshjälpen (majoriteten):

Förslaget att från rättshjälpens tillämpningsområde undanta tvister om fel i fastighet och hänvisa parterna i sådana tvister till en oviss lösning av kostnadsfrågan försäkringsvägen berör grundläggande principer i rätts-

Prop. 1982/83:61 124

hjälpssyslemel. Som tidigare framhållits måste samspelet mellan rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna behandlas i ett större sammanhang.

Åven bortsett frän de principiella invändningar som kan göras mol förslagel framstår det som ytterst tveksamt atl hänvisa parterna i just dessa tvister lill en lösning av kostnadsfrågan på försäkringsbasis. Elt förvärv eller en försäljning av fastighet torde vara bland de mest betydelsefulla affärer en normalfamilj har atl la slällning lill. Ofta är det unga barnfamiljer med pressad ekonomi som råkar in i tvister av detta slag. Byggfusk förekommer och konsumentskyddet är dåligt utvecklat på detta område. Enligl besvärsnämndens mening är de sociala skälen för rättshjälp här minsl lika starka som när det gäller exempelvis de näringsidkare som enligt nuvarande regler kan erhålla rättshjälp.

Mol förslaget kan även i övrigt göras åtskilliga invändningar. Regeln alt ränshjälp kan beviljas i dessa tvister om den rätlssökande inte har och inte heller borde ha haft rällsskyddsförsäkring torde komma atl vålla åtskilliga problem i tillämpningen. Vad som anförts i promemorian härom ger föga vägledning.

Förslaget medför också besvärliga gränsdragningsproblem. Av lagtexten framgår sålunda inte klart om bestämmelsen avser exempelvis tvister i anledning av entreprenadavtal eller försäkringsavtal.

På grund av det anförda avstyrker besvärsnämnden förslaget.

Advokaten Ove Nelander och riksdagsledamoten BertU Johansson, besvärsnämnden för rättshjälpen, är av skiljaktig mening:

Genom den allmänna rättshjälpen besparas försäkringsbolagen alltsedan 1973 ärligen mycket stora utrednings- och ombudskostnader. Promemorians förslag att föra över kostnaderna vid fastighetstvist från rättshjälp till rättsskydd medför en väsentlig besparing för slaten och bör snarast genomföras i avvaktan på resultatet av kommilléarbetet.

Ingen annan risk eller försämring inträder för den rätlssökande än självrisken. Denna innebär vad besvärsnämndens majoritet med fog efterlyser under avsnittet Självrisk vid rättshjälp: en spärr mol missbruk, en hämsko på processlyslnaden.

För att rycka undan grunderna för samma majoritets farhågor för besvärliga gränsdragningsproblem och tillämpningsproblem bör måhända 8 § 7. ha följande lydelse (med smärre justering av förslagets innehåll): i fastighetstvist, om den rätlssökande har rättsskydd.

Hovrätten för Västra Sverige:

Hovrälten anser det tvivelaktigt om man bör undanta en specifik mållyp från rätlshjälpsområdet. Tvister om fel i faslighet eller byggnad har emellertid ökat på etl oroväckande sätt. Biträdesersätlningar och utrednings-kostnader i sådana mål är ofta myckel höga, särskill i förhållande till

Prop. 1982/83:61 125

Ivisleföremålels storlek. Med hänsyn framför allt lill dessa omständigheter anser hovrätten i likhet med vad som anförts i promemorian alt det är angelägel att man snarast kommer lill rätta med de alltmer stigande rättshjälpskoslnaderna vid dessa och andra fastighelslvisler.

En väsentlig orsak lill de höga rällshjälpskoslnaderna i sådana tvister torde vara atl den preventiva effekten av rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader - pga det försäkringsskydd som regelmässigt finns -spelar en obetydlig roll. Sålunda kan parterna till stora kostnader driva elt mål i tre instanser ulan alt behöva göra några slörre processekonomiska överväganden.

Alt vid angivna förhållanden undanta tvister om fel i faslighet eller byggnad från rältshjälpsomrädet skulle sannolikt i hög grad motverka uppkomsten av onödigt kostnadskrävande mäl med väsentliga besparingar av rällshjälpskoslnaderna som följd.

Vid en avvägning mellan enskilda intressen och samhällets behov av besparingar finner hovrätten atl förslaget är rimligl och tillstyrker att del genomföres.

Enligl hovrättens mening bör även andra fastighelslvisler som omfattas av sedvanliga rältsskyddsförsäkringar såsom grannelagslvisler, servituts-Ivister och liknande drabbas av inskränkningen i rätlen till rättshjälp. Därjämte vill hovrätten ifrågasätta om regeln all även den som borde ha haft rällsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd inte skall beviljas rättshjälp bör göras undantagslös. Regeln kan slå hårt i vissa speciella situationer, t.ex. om den rätlssökande pga bristande förståndsgåvor underlåtit att teckna försäkring, vari rättsskydd ingår. Regeln bör därför kompletteras med en bestämmelse av innebörd alt rättshjälp kan beviljas i fall då den rätlssökande haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet all teckna sådan försäkring.

Hovrätten för Övre Norrland:

Fastighelslvisler avser ofta stora värden och har stor betydelse för enskilda personer. Just vid fastighetstvister föreligger ofta etl särskill behov av det bistånd som lämnas genom samhällels rättshjälp. Innan rätten lill rättshjälp begränsas för delta slag av tvister fordras del noggranna överväganden. Hovrätten anser all den utredning som härvidlag redovisas i promemorian inte är tillräckligt grundlig. Sålunda synes man t.ex. inle i tillräcklig grad ha undersökt vilken inverkan den föreslagna begränsningen i rälien till rättshjälp kommer att få på innehållet i och omfattningen av försäkringsbolagens rältsskyddsförsäkringar.

Åven om man inte väljer den i promemorian föreslagna metoden atl komma lill rätta med de alltmer stigande rätlshjälpskostnaderna i fastighelslvisler, är del under alla omständigheter angelägel alt begränsa dessa kostnader. I del följande ges exempel på några andra möjligheter all åstadkomma en sådan begränsning.

Prop. 1982/83:61 126

Man kan sålunda införa en noggrannare kontroll av rättshjälpskostnaderna. Förutom biträdeskoslnad belastas rättshjälpen i fastighelslvisler ofta av sakkunnigkostnader och av kostnader för s.k. tekniskt biträde som rätlshjälpsbilrädel har anlitat. Beträffande sakkunniga gäller för närvarande all beslämmelser saknas hur ersättning till sakkunniga skall bestämmas. Liksom vad gäller rätlshjälpsbilräden m.fl. borde i rättshjälpslagen och rällshjälpsförordningen lämnas närmare anvisningar i delta hänseende.

När det gäller anlitande av s.k. tekniskt biträde borde elt rältshjälpsbiträde inte få anlita ell sådant ulan särskill tillstånd.

Etl rältshjälpsbiträde kan för närvarande besluta om utomprocessuell utredning av mindre omfattning (24 § rättshjälpslagen). Som en utredning av mindre omfattning anses en utredning vars beräknade kostnader inle överstiger hälften av basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärdes. Eftersom basbeloppet i oktober 1981 var 17 300 kr., kan ell rältshjälpsbiträde f.n. besluta om en utredning vars beräknade kostnad kan vara så stor som 8 650 kr. En utredning som kostar så myckel kan enligl hovrättens mening näppeligen anses vara av "mindre omfattning". Rälts-hjälpsbiträdels rätt atl besluta om utredning bör begränsas till att avse mindre besiktningar, läkarundersökningar etc. Man kan införa en beloppsgräns som är avsevärt lägre än den nuvarande, exempelvis 2 000 kr., och som innebär all ell rältshjälpsbiträde får besluta om utredning i den rättsliga angelägenheten om sammanlagda utredningskoslnaden och inle enbart kostnaden för den enskilda utredningen inle överstiger detta belopp. Enligt hovrättens mening borde då biträdet ges behörighet alt besluta om utredning upp till en sådan beloppsgräns även om angelägenheten är anhängig vid domstol. På della sätt skulle del allmänna få en bättre kontroll av utredningskostnaderna och man skulle kunna undvika att kostnaderna blir oproportionerligt stora i förhållande till Ivisleföremålels värde. Ån bällre kontroll över dessa kostnader får man om man låter rätlshjälpsbilrädel svara för ulredningskoslnaderna i de fall då han överträder sin befogenhet all föranstalta om utredning.

Ett annat sätt atl begränsa kostnaderna för rättshjälpen är alt man avskaffar möjligheten för den som inle har rättshjälp alt få sina kostnader i en rättslig angelägenhet betalda av allmänna medel på grund av all medpart har rättshjälp. Fastigheter ägs ofta av makar gemensamt eller också är äganderätten delad på annat säll. Vid en faslighelslvist blir samtliga delägare parter i tvisten på grund av atl nödvändig processgemenskap föreligger. I sådana fall är del vanligt all endast den make eller den delägare ansöker om rättshjälp som har den lägsta inkomsten även om den andre maken eller någon av de övriga delägarna i och för sig skulle vara berättigad lill förmånen. Eftersom samtliga kostnader ändå blir ersatta av allmänna medel saknas anledning för dem alt begära rättshjälp och bidra lill kostnaderna med en ofta avsevärd rällshjälpsavgift. Icke ringa belopp skulle kunna inbesparas om del lill exempel föreskrevs att medpart till den

Prop. 1982/83:61 127

som har rättshjälp skall svara för rättshjälpskoslnaderna åtminstone upp lill det belopp som skulle ha blivit hans rällshjälpsavgift om han själv hade ansökt om rättshjälp. Om han inle är berättigad till rättshjälp skulle han kunna förpliktas all betala hela den andel av kostnaderna som skulle kunna anses belöpa på honom.

Stora belopp skulle också kunna sparas om rältshjälpsmyndighelerna fick befogenhet all pröva innebörden av en påstådd förlikning. I de fall då den ena parten t.ex. helt har eftergivit sin talan borde han kunna åläggas återbetalningsskyldighel för motpartens rättshjälpskoslnader även om man i "förlikningsavialel" har överenskommit att envar part skall bära sin kostnad.

Vad som nu har sagts om medparls ansvar för rällegångskoslnader och prövning av innebörden av påstådda förlikningar borde också kunna tilllämpas även pä andra rättsliga angelägenheter än faslighelslvister.

Huddinge tingsrätt:

Tingsrätten är väl medveten om atl rällshjälpskoslnaderna i mål om fel i fastighet är höga och alt åtgärder syftande lill begränsningar är angelägna. Den principiellt viktiga frågan huruvida samhällels rätlhjälp bör göras subsidiär i förhållande till rältsskyddsförsäkringar och eventuellt andra rällsskyddsformer, vilken fråga ingår i den nylillsalla kommilténs uppdrag, bör avgöras på elt material som grundligt belyser problemställningen för närvarande. - Bl.a. förekomsten av olika rältsskyddsförsäkringar saml återverkningarna på premiesällning och andra villkor, om ell syslem införs som innebär alt rältsskyddsförsäkringar läggs i bollen och samhällels rättshjälp blir en påbyggnad, är av betydelse. Särskilt slor vikl vill tingsrätten lägga vid hur olika lösningar kan tänkas påverka parternas benägenhet atl förlikas. Materialet bör kunna tjäna som underiag för att avgöra om ell syslem av nämnt slag kan genomföras i fråga om ell flertal typer av disposiliva mål, t.ex. mål mellan näringsdrivande parter.

Mol bakgmnd av del anförda anser tingsrätten alt principfrågan om förhållandel mellan rältsskyddsförsäkringar och samhällels rättshjälp bör övervägas i ell sammanhang av kommillén.

Sollentuna tingsrätt:

Enligt tingsrältens erfarenheter tillhör mål om fel i fastighet de mållyper i vilka parterna sällan.visar någon slörre förlikningsvilja och vilka i de flesta fall därför avgörs först efter en huvudförhandling i iredomarsamman-sällning. Målen är oftast tidskrävande, bevisningen omfattande och biträdenas kostnader inle obetydliga. Fastigheten är vanligtvis lagfaren å hustrun eller å båda makar samt beviljas hustrun rättshjälp med oftast lågt maximibelopp. 1 denna målgrupp finns starka skäl alt begränsa samhällels kostnader för rättshjälpen.

Prop. 1982/83:61 128

Tanken atl begränsa rällshjälpskoslnaderna i dessa mål genom alt utesluta angelägenheter av delta slag från rättshjälpen skulle innebära stora besparingar för slaten. I de flesta fall torde del finnas rällsskyddsförsäkring. Denna läcker vanligtvis vad som nu läcks av rättshjälpsförmånerna. Del är dock tveksamt om del är lämpligl atl genom lagstiftning undanta dessa mål från rättshjälpens område för att i stället lägga kostnaderna på enskilda försäkringsbolag, vilka numera kalkylerar med rättshjälpen i sina bedömningar vid bestämmande av villkor och premier. Dessa bolag är oförhindrade att, för den händelse deras försäkringar i allt stigande omfattning ianspråktas av försäkringstagarna i processer om fel i faslighet, ompröva och ändra villkoren i försäkringarna. I promemorian diskuteras även frågan i vad mån man kan räkna med alt rätlsskyddsförsäkringarnas omfattning kommer alt vara oförändrade även om rättshjälpen ändras. Några bindande uttalanden har av förklarliga skäl inte kunnat ges av företrädare för Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, SFR, och Folksam, även om del för närvarande inte finns skäl att göra några ändringar. Även om förslagel sålunda i dessa avseenden kan ifrågasättas vad gäller dess praktiska effekter, torde genomförandet av detsamma innebära stora kostnadsbesparingar för staten.

Rättshjälpen har föreslagils bli endast subsidiär och fär således beviljas om den rätlssökande inte har och inle heller borde ha haft rällsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd. Hur den prövningen i praktiken skall tillgå och vilka bedömningar som därvid skall göras har inte besvarats i promemorian och leder till svårigheter för den beslutande.

I vart fall är det, vilken lösning som än väljes. väsentligt att reglema utformas på sådant sätt att domstolarna inte tvingas att i stigande omfattning handlägga mål av detta slag utan tillgång lill partsombud. Målen är redan i sig tillräckligt besvärliga och tidsödande. Skulle man i framtiden riskera att i vidgad omfattning få handlägga dem utan alt parterna har juridiskt biträde, fär man räkna med avsevärda tidsförluster för domstolarna.

Falu tingsrätt:

Med hänsyn lill alt ifrågavarande mål är förhållandevis talrika och ofta mycket kostnadskrävande har tingsrätten förståelse för del framlagda förslaget härutinnan. Även med beaktande av atl rällsskyddsbehovet kan tillgodoses i en annan form än genom allmän rättshjälp ställer sig tingsrätten dock tveksam lill förslagel atl ställa ifrågavarande grupp av tvister utanför den allmänna rättshjälpen. Tingsrätten anser därvidlag alt det föreligger en uppenbar risk för att föreslagen inskränkning av rättshjälpen kan föranleda försäkringsbolagen att införa villkorsändringar som begränsar rätlsskyddsförsäkringens omfattning. Tingsrätten efterlyser också närmare besked om de omständigheter som skall leda lill den bedömningen all den rätlssökande "borde ha haft" rällsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd.

Prop. 1982/83:61 129

Lunds tingsrätt:

Mål om fel i fastighet är mycket vanligt förekommande och antalet förefaller atl öka. Samtidigt är många av de problem som idag vidlåder rätlshjälpssystemel vanligen förekommande i dessa mål. Parterna är ofta makar där endast hustrun - hemmaarbetande utan inkomst - har rättshjälp. Rättsskyddsförsäkring finns vanligen på båda sidor. Båda dessa faktorer leder lill att processekonomiska argument knappast påverkar parterna. Processen lyngs vidare ofta av mängder av påståenden om fel och därav föranledda yrkanden som aldrig skulle ha framställts om delta inneburit någon risk eller medfört några kostnader. Inte sällan kräver målet atl sakkunnigutlåtande inhämtas vilket också medför höga kostnader. Den föreslagna lagtexten omfattar inle bara tvister enligl JB 4:19. Enlreprenadlvister och andra tvister med anknytning till fasligheter och byggnader ställs i förslaget också utanför rättshjälpen. - Det är mot bakgmnd av del anförda ingen tvekan om atl den föreslagna inskränkningen av området för allmän rättshjälp, om den genomförs, kommer atl medföra stora besparingar för staten. Detta förutsätter dock atl villkoren i rällsskyddsförsäkringarna bibehålls i slort sett oförändrade. Samtidigt måste man hålla i minnet, atl ett fastighetsköp ofta är den största affär många privatpersoner företar i sitt liv och all kostnaderna vid en eventuell process mestadels är höga. Konsekvenserna av ändringarna måste därför vara utredda innan inskränkningarna genomförs. Det undandrar sig tingsrättens bedömning hur försäkringsbolagen kommer alt reagera på ändringarna men det framstår som klart all försäkringsvillkoren måste försämras. Någon tillfredsställande utredning på denna punkt föreligger inte. Så som lagtexten i förslaget är uiformad, kan försäkringsbolagen, genom all ändra försäkringsvillkoren, omintetgöra hela den avsedda effekten; försvinner försäkringen träder rättshjälpen in.

Tingsrätten vill tillägga, all det under senare år också blivit allt vanligare alt nyproducerad småhusbebyggelse varit behäftad med allvarliga fel och brister, som köpare nödgals föra lill domstol för erhållande av sin rätt. Atl komma lill rätta med dessa fuskbyggen är inle i första hand en rättshjälpsfråga utan en fräga om samhällets insyn i och kontroll av uppförandet av byggnaderna. Om. emellertid enskild person i god tro förvärvat en sådan undermålig byggnad är den i allmänhet också i behov av hjälp för alt tillvarataga sin rätt.

En oklarhet i den föreslagna laglexlen (8 § 7 p) måste klaras ut om förslagel genomförs. Vad avses med atl "den rätlssökande . . . borde ha haft rällsskyddsförsäkring eller någol annat liknande rättsskydd."? På denna punkt krävs betydligt exaktare uttalanden i förarbetena än de som presenterats i promemorian; i annat fall kommer tillämpningsproblemen all bli stora.

9 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 61

Prop. 1982/83:61 130

Umeå tingsrätt:

--------- Rätten delar de synpunkter som framförts. Vad Svenska Försäk
ringsbolags Riksförbund uttalat om den föreslagna ändringens verkan för
framtiden på rättsskyddsförsäkringens omfattning behöver inte inge några
farhågor. Skulle rättshjälpen endasi bli subsidiär i förhållande lill rätls
skyddsförsäkringen kan del leda till begränsningar i denna försäkrings
omfattning. Detta leder i så fall inle lill annat än all statskassans vinst på
sikt inte blir den man förväntat sig. År den sammanlagda rättshjälpskostna
den i dessa angelägenheter redan nu 15 milj. kr. ärligen finns hur som helsl
myckel alt vinna.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm:

Tanken att rättshjälpen skall göras subsidiär i förhållande till en gällande rättsskyddsförsäkring är tilltalande och föranleder i och för sig ingen erinran från rättshjälpsnämndens sida. Problemet är dock atl man enligt nämndens mening bör vara förvissad om atl villkoren i en sådan försäkring verkligen omfattar den aktuella rättsliga angelägenheten. De fiesta faslighelslvister omfattas troligen av nu förekommande försäkringar men helt säkert är det ingalunda. Detta leder till att de beslutande myndigheterna i princip måste i det enskilda ärendet kontrollera för det första om någon försäkring föreligger och för det andra de villkor som ingår. I extremfallen kan det för det tredje bli fråga om villkorstolkning. Denna senare komplikation hänger för övrigt samman med frägan vilka rättsliga angelägenheter som skall anses omfattade av den föreslagna nya punkten i 8 § rättshjälpslagen. Såvitt nämnden kan förstå avses inte enbart renodlade jordabalkstvister utan även immissionstvisler. Skall då åven enlreprenadlvister, ar-betsbetingstvisler m.m. inräknas? Vilka stora svårigheter della kommer att medföra för nämndens handläggare torde lätt inses.

En ytterligare komplikation inträder när en rätlssökande inle innehar någon försäkring men borde haft en dylik eller annat liknande rättsskydd. Förslagels utgångspunkt är uppenbariigen atl försäkringar i allmänhet måste finnas på gmnd av krav från banker och andra kreditinrättningar. Men om en fastighetsägare har en fastighet som inte är gäldbelastad eller belastad med lån hos en privatperson som inle kräver försäkringsskydd skall då fastighetsägarens underlåtenhet all hälla försäkring anses ursäktlig eller inte? I specialmotiveringen lill lagförslaget talasju endast om "ursäktligt förbiseende eller nägon liknande omständighet". Tillämpningsproblemen kommer som synes att bli svåra beroende på alltför vaga rekvisit.

Rältshjälpsnämnden finner det slutligen i detta sammanhang ytterst anmärkningsvärt att i promemorian uttalas alt anledning saknas all antaga all försäkringsvillkoren kommer atl ändras därest fastighelslvisterna undantages från tillämpningsområdet för allmän rättshjälp. Såvitt nämnden kan

Prop. 1982/83:61 131

förslå av de uttalanden från SFR och Folksam som redovisas i departementspromemorian har inga som helst garantier lämnats. Enligt nämndens uppfattning borde en lagändring inle ens övervägas innan mer bindande uttalanden från försäkringsbranschen erhållits.

Rältshjälpsnämnden är som tidigare anförts positiv till att rättshjälpen i princip göres subsidiär i förhållande lill en gällande försäkring men anser sig inle kunna ansluta sig lill förslaget i dess föreliggande utformning.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Förslagel tillstyrks.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

Rättshjälpsnämnden avstyrker förslaget om atl undantaga fastighetslvis-lerna från rätlshjälpsområdet. Det förefaller högst osäkert om de som berörs av sädana tvister kan beredas tillfredsställande skydd genom försäkringar. Uttalanden frän försäkringsbolagens sida tyder t.ex. knappast härpå.

Del är riktigt att rättshjälpskoslnaderna i fastighelslvisler uppgår lill stora belopp. Statens utgifter bör emellertid kunna nedbringas utan atl dessa tvister helt borttages från rätlshjälpsområdet. En möjlighet är alt ålägga den som tillsammans med rättssökande äger eller nyttjar en faslig-hel all vid tvist rörande denna bidraga till rättshjälpskoslnaderna. Hittills har endasi en av lagfarna ägare till en faslighet behövt söka rättshjälp. För del mesta ansöker då den om rättshjälp som har lägst inkomster. Ofta är faslighet som nyttjas av två makar skriven på hustrun, som saknar inkomster. I dessa fall fastställs rätlshjälpsavgiflerna lill låga belopp och staten betalar alltså huvuddelen av kostnaderna. Orsaken till att staten i dag subventionerar en stor del av kostnaderna i fastighetstvister ligger således i alt rättshjälp söks av och beviljas personer med små inkomster. Den som tillsammans med rätlssökande äger eller nyttjar fastighet har däremot i genomsnitt goda inkomster, inle sällan t.o.m. så höga alt rättshjälp inle kan erhållas. Ändå saknas möjlighet att låta vederbörande bära någon del av kostnaderna. Ell säll atl råda bot på detta uppenbara missförhållande är sålunda att införa en regel, som förpliktar även den som tillsammans med rätlssökande äger eiler nyttjar tvisteobjektet all deltaga i rättshjälpskostnaderna. Regeln bör gälla oavsett om vederbörande är delägare i fastigheten eller ej och oavsett vilka inkomstförhällanden som föreligger. Enligl rältshjälpsnämndens uppfattning bör avsevärda besparingar kunna göras på detta sätt. En bestämmelse med detta innehåll rimmar också väl med den av nämnden deklarerade åsikten all den som berörs av en tvist efter förmåga skall bidraga till kostnaderna för lösning av densamma.

Rättshjälpsnämnden i Malmö har i sitt remissvar beträffande förslaget

Prop. 1982/83:61 132

lill lag om ändring i 8 § rältshjälpslagen, de s.k. pilotfallet, framhållit all genomförande av förslaget kan få betydelse bl.a. för fastighelslvisterna. Rältshjälpsnämnden har där antytt atl besparingar bör kunna göras framför allt vad gäller tvist beträffande fastigheter, som ingår i gruppbebyggelse, om rättshjälpen inskränks till all avse en eller elt par av fastighetsägarna. Stränga krav måste ställas på sökande i faslighetsärenden att visa att behov av rättshjälp verkligen föreligger. Rättshjälpsnämnden i Malmö sände för ungefär etl år sedan ut en skrivelse lill advokaterna inom rättshjälpsnämndens verksamhetsområde med information om lämplig utformning av ansökningar i sådana ärenden. I skrivelsen angavs atl sökande i samband med ansökningen bör visa alt tekniker gjort en översiktlig bedömning av vilka fel som föreligger, orsaken lill dessa saml de ungefärliga kostnaderna för alt rätta lill felen. Åven motpartens inställning lill eventuellt krav borde redovisas. Nämnden har uppfattningen att resultatet av skrivelsen blivit alt många fastighelslvisler stannat på rådgivningsstadiel hos advokaterna. En viss besparing i fråga om rättshjälpskoslnader har säkerligen gjorts. Nämnden har med det sagda velat peka på möjligheten av ytterligare en sparmetod.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Tvister angående fel i fastighet har enligt nämndens erfarenhet blivit myckel dyrbara i rättshjälpshänseende. Eftersom alla fastighetsägare torde ha försäkring med rältsskyddsmomenl, anser nämnden sig kunna godtaga den föreslagna lagändringen i denna del. Detta förutsäller givetvis all försäkringsbolagen inte ändrar sina försäkringsvillkor, så att rättsskyddet för den enskilde allvarligt försämras.

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Då det gäller atl spara pengar måste inskränkningar ske pä så sätt att klienterna drabbas så lite som möjligt. Etl steg i den riktningen är förslaget att klienten i första hand bör utnyttja sin rättsskyddsförsäkring i fastighelslvisler.

Emellertid bör della inle inskränkas lill enbart tvister om fel eller skador å byggnader och fastigheter. Samma regel bör även gälla för samtliga tvister som berör fastighet och som täcks av rällsskyddsförsäkring. Som exempel pä andra dyrbara tvister kan nämnas bullerstörningar, servituts-tvister, rätt till vatten och fiske m.m. Stora besparingar torde således kunna göras om regeln omfattas all gälla alla tvister angående fastighet vilka omfattas av rällsskyddsförsäkring.

Förslagel att regeln även bör gälla den som bort ha rältsskyddsförsäk-ring är skrämmande och innebär införande av en ny princip, nämligen att endasi skötsamma personer skall erhålla rättshjälp. Om alla rätlssökande

Prop. 1982/83:61 133

handlade som "bonus pater familias" skulle såväl rättshjälpen som domstolsverksamhelen kunna inskränkas till elt minimum. Anledningen lill atl människor behöver juridiskt biträde är nämligen just all de i viss situation har handlat försumligt pä ett eller annat sätt.

Vidare måste man ställa sig frågan vem som bör ha rällsskyddsförsäkring.

Översalt på tandvårdsförsäkringsområdet motsvarar förslaget all endasi den som borstat tänderna ordentligt omfattas av försäkringen.

Rättsskyddet utgör eh ringa del av villahemförsäkringen och ingen avstår från försäkring för att kunna utnyttja rättshjälpen. Däremot kan man säga att den som ej tecknar villahemförsäkring är avvikande och därför i största behov av hjälp.

Advokatbyrån tar således bestämt avstånd från förslagel atl den som bort ha rällsskyddsförsäkring skall undantas från rälien lill allmän rättshjälp.

Allmänna advokatbyrån i Uppsala:

Förslagel tillstyrkes med nedan angiven reservalion.

När den nuvarande jordabalken antogs och utfärdades fick ell mycket slort avsnitt i civilrätten ny form och nytt innehåll. Även om reglerna i den nya jordabalken (NJB) i viss utsträckning kan sägas ha utgjort en kodifie-ring av den tidigare gällande rätten måste i detta sammanhang understrykas all många regler - exempelvis de om köpels form och om parternas ansvar för fel och brist i egendomen - saknade motsvarighet i de före jordabalkens ikraftträdande gällande författningarna. Den konsumentvänliga lagstiftningen som i och med NJB trädde i dagen skapade både utrymme, förutsättningar och behov för den enskilde atl söka hjälp och biträde i hithörande angelägenheter; detta förhållande accentuerades av alt många rättsfrågor fått och får sin lösning ej i lagtext utan efter prövning av våra tillämpande myndigheter. Del är rimligt atl se samhällels kostnader i hithörande sammanhang (cirka 15 miljoner kronor) även mot denna bakgrund.

Den enskilde har även för framliden slort behov av biträdeshjälp i frågor som gäller fast egendom. Endasi under förutsättning atl den enskildes rätt alt tillvarata sina intressen oberoende av sina ekonomiska resurser kan garanteras torde en övervällring av kostnaderna på försäkringsbolagen kunna accepteras.

Med hänsyn till försäkringsbolagens differenta villkor i de olika rälts-skyddsförsäkringarna och kanske framför allt till tillämpningen härav bör en samordning av försäkringsvillkoren ske så atl den enskilde åtnjuter samma rätt oavsett vilket försäkringsbolag han anlitar.

Del måste emellertid framhållas alt rätlsskyddsförsäkringen är frivillig och det förefaller tveksamt om den kan få en sådan täckning som man ur den enskildes synpunkt har räll all kräva på rältsskyddsområdel.

Prop. 1982/83:61 134

Förslaget alt regeln även bör gälla den som bort ha rättsskydd synes innebära att en ny princip införes i lagen, nämligen alt endast skötsamma personer skall kunna erhålla ekonomisk hjälp. Anledningen till alt människor behöver juridiskt biträde är ofta i tvister varom här är fråga, att de på något sätt handlat culpösl.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Vid övervägande av väckta besJDaringsfrågor är det utomordentligt angeläget alt eventuella besparingsåtgärder riktar sig mot områden där den rätlssökande icke drabbas. Anledning torde saknas lill anlagande att försäkringsbolagen skulle försämra rättsskyddet för fastighelslvisler om dessa undantogs från rättshjälp. Ifrågavarande besparingsåtgärd torde sålunda kunna genomföras utan särskild olägenhet för den enskilde. Allmänna advokatbyrån släller sig sålunda oreserverat bakom förslaget i promemorian. Likaså delar byrån uppfattningen alt i de fall omständigheierna är sådana an den rätlssökande inle haft ränsskyddsförsäkring och inte heller bort haft sädan denne även i fortsättningen bör erhålla rättshjälp.

Som huvudregel bör sålunda gälla all rättshjälp undantages i alla tvister rörande fastighet där rällsskyddsförsäkring finns eller bort finnas.

Allmänna advokatbyrån i Luleå:

Den principiella utgångspunkten för den allmänna rättshjälpens omfattning är ju atl rättshjälp skall utgå i alla slags rättsliga angelägenheter. Från denna princip gjordes redan vid rättshjälpslagens tillkomst undantag för vissa ärenden som är talrikt förekommande och normall av enkel beskaffenhet, de s.k. massärendena. Därefter har genom lagändring äktenskapsförord, testamente och gemensamma ansökningar om boskillnad undanlagils från rältshjälpsomrädet. De senare ändringarna har motiverats med att det är fråga om "förmögenhelsrätlsliga dispositioner som visseriigen i och för sig kan vara välmotiverade men som ändå knappast har en sådan angdägenhelsgrad an de bör belasta rätlshjälpsresurserna" (prop. 1981/82:28 s. 20). Det är ärendenas karaklär av atl antingen vara huvudsakligen enkla eller innebära en förmögenhetsrältslig disposition, som hittills har motiverat all de undantagits från rätlshjälpsområdet.

Mol den skisserade bakgrunden innebär förslagel all från rättshjälp undanta angelägenheter som avser fel eller skada beträffande fastigheter eller byggnader elt principiellt nytt synsän på rättshjälpens konstruktion. För del första är det fråga om ell område som verkligen tillhör kärnjuridi-ken och för det andra knyter man frågan om rättshjälp skall beviljas eller ej till en helt ny faktor, nämligen om sökanden har eller bör ha rällsskyddsförsäkring.

Vid tillkomsten av rältshjälpslagen uttalade dåvarande departements-

Prop. 1982/83:61 135

chefen "alt utgångspunkten bör vara alt rättshjälp i första hand bör ge skydd vid ofömlsedda händelser som berör den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden" (prop. 1972:4 s. 242). De hittills i lag gjorda undantagen kan, om än inte utan svårighet, pressas in under delta uttalande. Däremot synes det aktuella förslaget utgöra ett frängående av denna princip; det är nämligen fräga om oförutsedda händelser som ofta ingripande berör den enskildes både personliga och ekonomiska förhållanden, som föreslås bli undantagna från rättshjälp.

Den andra principiella nyheten är alt della undantag knyts till någol som ligger utanför del allmännas kontroll, nämligen frågan om del finns eller bör finnas privat försäkring; man utgår ifrån all del är försumligt av en fastighetsägare att inle ha en försäkring som innehåller elt rältsskyddsmomenl.

Frågan är om man inte bör utreda relationen mellan privata försäkringar och samhällets rättshjälp innan man eventuellt företar någon lagändring. Försäkringsbolagen har ju vanligen i sina försäkringsvillkor föreskrivit alt rättshjälp skall sökas och utnyttjas i första hand medan staten nu föreslås ripostera genom atl kräva att den enskilde i första hand skall tillse atl han har en försäkring, som kan utnyttjas i den aktuella rättsliga angelägenheten. Denna situation blir principiellt setl konstig. Situationen blir inle lättare av alt försäkrings villkoren ju är olika. Enligt uppgift har åtminstone ett bolag det villkoret atl ersätlning till försäkringstagarens biträde inte utgår om en tvist om exempelvis dolda fel avgörs genom förlikning utom rätta.

Visserligen tycks försäkringsbranschens företrädare ha uttalat sig på ett sätt som uppfattas som lugnande, men av hänvisningarna i promemorian all döma är dessa uttalanden tämligen svävande och branschen tycks vilja avvakta den framlida utvecklingen.

Del är särskill betydelsefullt alt relationen mellan samhällels rättshjälp och de privata försäkringarna verkligen får en principiell lösning, eftersom del ju finns så många andra områden där denna relation blir aktuell. Vid exempelvis trafikskaderegleringar beviljas ju allmän rättshjälp, varvid försäkringsbolaget ersätter rättshjälpsavgiften medan utlägg för läkarintyg och annan utredning, som före rättshjälpsreformen betalades av försäkringsbolagen, är en rältshjälpskostnad. I detta speciella fall gäller sålunda en annan princip och man kan sannolikt finna även andra inkongruenser mellan rättshjälp och försäkring.

Enligt direktiven till kommittén för översyn av rättshjälpssyslemet skall kommillén bland andra frågor överväga om rällsskyddsbehovet kan tillgodoses i någon annan form än allmän rättshjälp. På gmnd av frågans principiella räckvidd bör därför 8 § rättshjälpslagen inle ändras nu utan man bör invänta kommitténs översyn av den nuvarande rättshjälpen och utvärderingen av tidigare reformer.

Prop. 1982/83:61 136

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

I fråga om fel och skador i fastighet föreslås befogade inskränkningar i rättshjälpen. Styrningseffeklerna av utebliven rättshjälp i sådana fall är emellertid inte diskuterade. Förslagen innebär också ell delaljsnickeri som knappast kan försvaras innan problemen undersökts mera ingående. För fastighelsfelens del är enligt fakullelsnämndens mening varje åtgärd som sänker tvistebenägenheten en samhällsekonomisk besparing. Den föreslagna regeln innebär dock atl besparingseffekten uteblir så snart som försäkringsbolagen inle erbjuder passande försäkringar. Då faller ansvaret äter pä rättshjälpen. Fakultetsnämnden ifrågasätter om inle en schematisk och provisorisk lösning som innebär att alla tvister om fel i faslighet utesluts från lagens tillämpningsområde i dagsläget vore atl föredra. Härför talar den i PM:en angivna uppfattningen atl tvister om slörre förmögen-helsvärden i första hand bör belasta dessa värden i ett läge där resurserna för rättshjälp är små.

Sveriges domareförbund:

I frågan om rättshjälp i angelägenheter om fel i fastigheter kan domareförbundet vitsorda alt mål av denna typ kommil att belasta domstolarna i ökande omfattning och atl dessa mål regelmiissigl är arbetskrävande och kostsamma. Förbundet nödgas emellertid avvisa tanken på all sådana mål av kostnadsskäl skall undantas från de rättsliga angelägenheter, där rättshjälp kan beviljas. Tvister av denna typ skiljer sig väl till omfattningen men knappast till sin allmänna karaktär frän andra tvister av civilrättslig art, som föranleder rättslig prövning vid domstol eller annan myndighet. Del syries därför principiellt otillfredsställande atl ge dessa mål en särställning när det gäller möjlighelerna till rättshjälp. Det förhållandet, atl parterna - i vart fall den part som innehar gällande försäkring för fastigheten - regelmässigt är skyddade från alt svara för egna eller motpartens rättegångskostnader genom det rättsskydd som försäkringen innehåller, utgör i princip knappast något skäl för en sådan särbehandling. Frägan om förhållandet mellan rättsskyddsförsäkring och allmän rättshjälp bör enligt förbundels mening diskuteras i etl vidare sammanhang än vad del nu framlagda förslaget tillåter, och denna diskussion bör - såsom tidigare framhållits -lämpligen anstå till dess resultatet av den inledda översynen av tillämpningsområdet för rättshjälpen och omfattningen av rättshjälpsförmånerna redovisats. Förslaget förefaller också otillräckligt underbyggt i fråga om de konsekvenser förslagel skulle kunna få för försäkringsbolagens - och ytterst för försäkringstagarnas - del.

Prop. 1982/83:61 137

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen gillar förslagel men kan alldeles icke godtaga tanken atl utesluta möjligheten att få rättshjälp i fall där försäkring "borde ha" funnits. Förslagel kan vidgas lill all omfatta alla tvister om fastighet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

En----- principfråga är om man, som nu föreslås, skall flytta över

kostnaderna på den andra delen i det sammanhängande skyddet, nämligen rätlsskyddsförsäkringen. Om inte motsvarande ändring sker i försäkringen innebär ju detta endast atl kostnaderna flyttas från skattebetalarnas till försäkringstagarnas kollekliv. Sett i etl samhällsekonomiskt perspektiv förefaller en sådan åtgärd mindre meningsfull, eftersom de båda kollekliven i stor utsträckning består av samma personer.

Riksförbundet menar att det hade varit riktigare och mera verkningsfullt att låta reformen styras av mera genomtänkta och allsidigt verkande principer än det begränsade syftet atl så snart som möjligt spara pengar åt staten, hur angeläget delta än kan vara. Från den utgångspunkten motsätter sig riksförbundet förslaget i promemorian, såvitt del berör rättsskydds-försäkringen. Riksförbundet upprepar alltså del krav som förbundet framförde i sitt yttrande 1982-01-18 över departementets preliminära remiss och som innebar att åtgärder av detta slag bör övervägas av den föreslående allmänna översynen av rättshjälpen.

Om förslaget ändå genomförs vill riksförbundet också upprepa att försäkringsbolagen inte på detta stadium kan avge några bindande uttalanden om rätlsskyddsförsäkringens omfattning i anledning av inskränkningarna i rättshjälpen. Det finns alltså ingen garanti för att de rätlssökande kommer att ha ett skydd försäkringsvägen om rättshjälpen inskränks när del gäller angelägenheter om fel i faslighet m.m. Även om försäkringsskyddet bibehålls vid nuvarande omfattning är del tveksamt om försäkringen svarar mol behoven t.ex. i en stor faslighelslvist, della med tanke på försäkringens maximalbelopp (i allmänhet högsl 50 000 kr.). Härvid måste också beaktas att beloppet också måste tas i anspråk för alt betala kostnaden som den försäkrade kan förpliktas utge till motparten.

En annan komplikation i förslagel i denna del gäller regleringen av rätten att även i fortsättningen få rättshjälp i faslighelslvister ("rättshjälp får beviljas endast om den rätlssökande inte har och inte heller borde ha haft rällsskyddsförsäkring" - 8 § p 7).

Rättshjälpen kan hamna i svårigheter när del skall prövas om någon borde ha haft rättsskyddsförsäkring. En villaägare t.ex. kan teckna separat fastighetsförsäkring utan rättsskydd och därtill en hemförsäkring för egendomsskyddet, också den utan rättsskydd. Regeln förutsätter alltså för sin praktiska funktion atl del får anses åligga en fastighetsägare alt hålla rättsskyddsförsäkring. Motiven kan behöva kompletteras i detta avseende.

Prop. 1982/83:61 138

Folksam:

När det gäller förslaget all från rättshjälpen undanta vissa angelägenheter om fel i fastighet och byggnad innebär uppenbarligen departementsförslagei en kraftig minskning av rättshjälpsutgifterna, men det är inle någon reell besparing ulan enbart en överflyttning av kostnader lill villaägarkol-leklivet. Visst kan man finna skäl för alt ett begränsat kollekliv bör betala sina kostnader, men frågan borde ha diskuterats i ell slörre sammanhang och inte bara när det gäller en begränsad grupp av tvister. Man berör här den viktiga frågan om vem, staten eller enskilda försäkringsbolag, som skall svara för ett grundläggande rättsskydd. Departementsförslaget innebär en principiell förändring jämfört med vad som slogs fast i samband med rätlshjälpsreformen i början på 70-lalel. Den parlamentariska utredningen borde först få överväga en sådan fråga.

Det är också en principiell fråga i vad mån man genom besparingar på elt håll flyttar över kostnader till andra så att man riskerar i detta fall höjda försäkringspremier, vilket kan vara ägnat atl begränsa rättsskyddsvillkorens omfattning. När del gäller rällsskyddsförsäkring är del inle självklart att försäkringstagarna orkar med ökade utgifter. Visst kan det vara så alt delta kollekliv är berett alt betala mer, men del är svårt all nu förutse hur stora kostnadsökningar departementsförslaget medför för rättsskyddsförsäkringens del. Bara vad gäller angelägenheter om fel i fasligheter och byggnader anser sig departementet kunna spara ca 15 miljoner och redan della innebär mer än en femlioprocentig höjning av nuvarande rälls-skyddskoslnader när det gäller del rättsskydd som erbjuds villaägare. Folksam anser inte att kostnadsskäl får hindra nödvändiga förändringar, men man måste vara medveten om atl någon skall betala vad staten sparar. Hittills har man ansett att samhället skall erbjuda en grundläggande rättshjälp som kompletteras av rättsskyddsförsäkringen. Det vore olyckligt om man genomför lagändringar som försvårar möjligheten för försäkringsbolagen all komplettera och kanske ytterligare förbättra etl grundläggande skydd.

En betydelsefull rällspolilisk fråga är om del är lämpligl all allmän rättshjälp inle får beviljas i angelägenheter som avser fel i fastighet och byggnad och där rättsskyddsförsäkring borde ha funnits. På andra lag-sliflningsområden har man tvekat inför sådana lösningar. Under alla förhållanden måste motiven till detta förslag kompletteras. Om förslagel genomförs kan man annars förvänta lolkningsbekymmer. Inle bara ifråga om ifall rällsskyddsförsäkring borde ha funnits utan också i sådana fall där rättsskyddsförsäkring visserligen tecknats men den aktuella angelägenheten ändå inle omfattas av försäkringen på grund av någon undanlagsregel eller beloppsbegränsning.

Folksam föreslår sammanfattningsvis alt departementsförslagei, i den mån rällsskyddsförsäkring berörs, inle genomförs ulan får vila i avvaktan på den parlamentariska utredningen.

Prop. 1982/83:61 139

Sveriges Villaägareförbund:

En första fråga som inställer sig är hur försäkringsallernalivet förhåller sig lill reglerna om rättshjälp. Den som beviljas allmän rättshjälp är skyldig atl efter förmåga bidra lill kostnaderna för rättshjälpen med en rättshjälpsavgifl som maximeras med hänsyn till den rättssökandes betalningsförmåga. I rätlsskyddsförsäkringen motsvaras denna avgift av självrisken som - liksom rättshjälpsavgiften - kan variera. Utöver självrisken skall försäkringstagaren dessutom svara för en viss procentuell andel av kostnaderna. Någon sådan skyldighet finns f.n. icke enligl rältshjälpslagen. I promemorian föreslås dock alt den som åtnjuter allmän rättshjälp i fortsättningen skall betala tio procent av kostnader som överstiger 3 000 kr. Beträffande rällsskyddsförsäkringen gäller slutligen all ersätlningsgilll belopp är maximerat till 50 000 kr. eller mer; någon sådan begränsning finns inte enligl rältshjälpslagen.

Under förutsättning all det i rältshjälpslagen införs ett självrisksyslem synes försäkringslösningen på det hela taget ge samma resultat (såvida inte rättegångskostnaderna överstiger ersättningsgilll belopp enligl försäkringen). Denna jämförelse bygger emellertid på antagandet att den i hemförsäkringen ingående rättsskyddsförsäkringen har samma utformning även i fortsättningen. Ingenting säger atl så blir fallet. Det finns i detta sammanhang anledning atl understryka vad som framhållits från försäkringshåll. Bedömningen av försäkringens innehåll måste ske med beaktande av bl.a. det skydd som tillhandahålles konsumenterna på andra vägar än genom försäkringen och vad som är ekonomiskt rimligl och möjligl alt föra ul på marknaden. Varje bolag har frihet atl bestämma produktinnehållel i försäkringarna och konsumenternas möjligheter atl åstadkomma förändringar eller förhindra försämringar är mycket begränsade. Trycket på premienivån är redan nu myckel starkt. Även mindre omfallande begränsningar i rättshjälpen kan innebära ökade kostnader för försäkringen. En ökad belastning på vissa delar av rätlsskyddsförsäkringen kan tvinga fram försämringar i denna eller i andra delar av hemförsäkringen för att uppnå en balanserad premienivå.

En försämring av rättsskyddsförsäkringen kan ta sig olika uttryck. Självrisken kan höjas; försäkringstagarna kan åläggas att svara för en större procentuell andel av överskjutande kostnader; den övre gränsen för rätt lill ersänning kan sällas lägre. Görs det förändringar till det sämre i rätlsskyddsförsäkringen eller i övriga delar av hemförsäkringen, innebär delta att villaägare i vissa fall blir sämre ställda än övriga rätlssökande. Della är enligl förbundets mening helt oacceptabelt. Överhuvudtaget måste ifrågasättas om undanlag från möjligheterna atl erhålla rättshjälp skall knytas till en faktor - en försäkrings innehåll - varöver statsmakter och enskilda inle kan råda.

SVF avstyrker därför den valda lösningen. Tillräckliga besparingsef-

Prop. 1982/83:61 140

fekter bör i stället kunna uppnås genom den föreslagna regeln om självrisk vid rättshjälp.

Om förslagel likväl genomförs, utgår förbundet från att försäkringsalter-nativel inle ges vidare innebörd än som framgår av lagtext och motivutlalanden. En absolut förutsättning för försäkringsallernalivet måste också vara atl det för övriga rätlssökande som åtnjuter allmän rättshjälp ulgår en självrisk.

Centralorganisationen SACO/SR:

Förslaget innebär all denna typ av tvist i princip undantages från allmän rättshjälp. Som motiv anföres främst alt kostnaderna är höga samt atl rättshjälp normall skulle kunna täckas genom rältsskyddsförsäkringar.

SACO/SR släller sig tveksamt till förslaget. Del förhållandet all en viss typ av processer ökar till följd av ändringar i civilrällslig lagstiftning bör ej medföra att rättshjälpen skärs ned i just dessa mål. Fastighelslvisler rör ofta mycket stora värden och är av myckel slor betydelse för den enskilde. Det är uppenbar risk all elt inskränkande av allmän rättshjälp skulle kunna leda tiU alt innehållet i och omfattningen av försäkringsbolagens rältsskyddsförsäkringar påverkas negativt. Förbundet anser atl besparingar för rättshjälpen kan ske på annat sätt för fastighelslvisler, t.ex. genom ökad kontroll av sakkunnigkoslnader, utökat medägaransvar för rällegångskoslnader och begränsning av rättshjälpsbifrädes möjlighet alt besluta om utomprocessuell utredning av mindre omfattning.

Sveriges föreningsbankers förbund:

Allmän rättshjälp ulgår vid många olika slags tvister, även då saken är sådan all den rällssökandes rällsskyddsförsäkring kan utnyttjas. Rältsför-säkringsvillkoren är som regel utformade så atl försäkringen är subsidiär till den allmänna rättshjälpen. Detta innebär i sak alt försäkringen används för atl läcka den rällssökandes rällshjälpsavgift, vilket i sin tur innebär alt försäkringen har betydelse främst för högre inkomsttagare. Vidare utnyttjas försäkringen för atl täcka eventuellt ansvar för motpartens rättegångskostnader.

Man kan fråga sig om en sådan sakernas ordning är rimlig. Å ena sidan
utformas försäkringsvillkor i allmänhet på sådant säll alt försäkringarna
träder in först sedan försäkringstagaren tagit ut vad som är möjligt från
statens sida. Å andra sidan är det då faktiskt så atl försäkringsbolagets risk
måste vara större ju högre inkomster försäkringstagaren har. Della påver
kar inle försäkringsbolagets premie eftersom rätlsskyddsförsäkringen in
går som en del i hemförsäkringen och, när det gäller viss särskild slags
egendom, som en del av försäkringen för den särskilda egendomen.

Den föreslagna lösningen, alt rätlsskyddsförsäkringen skall träda i första

Prop. 1982/83:61 141

hand och atl rättshjälp skall ulgå endasi om vederbörande varken haft, eller bort ha, försäkring är tilltalande. Frågan är dock om det finns något rimligt skäl att begränsa denna regel lUl all gälla blott tvister om fel i fastighet. Ur försäkringsbolagens synpunkt borde del vara ganska svårl att motivera en premiehöjning för all fast egendom lill följd av en sådan ändring, trots atl förslaget säkerligen medför ökade kostnader för bolagen. Vill staten spara pengar genom att undanta vissa slags tvister från området för allmän rättshjälp, bör alla slags tvister med anknytning lill egendom, som är av sådan art att den kan ersättas genom den för egendomen särskilda försäkringen eller genom hemförsäkringen, undantas. När det gäller möjligheten att subsidiärt erhålla allmän rättshjälp, borde möjligheten hårtill vara relativt god då den försäkring som bort utnyttjas varit hemförsäkring. Rör tvisten sådan egendom för vilken särskild försäkring i regel finns bör endast undantagsvis allmän rättshjälp beviljas.

5 Nedre gräns för återbetalningsskyldighet till staten

JK:

I denna del har jag ingen erinran. Jag vill dock påpeka atl den föreslagna utformningen av bestämmelsen i 31 § andra stycket rättshjälpslagen inte är helt klar. Den kan leda tanken lill all återbetalningsskyldighel generellt ej skall gälla belopp upp lill en viss av regeringen fastställd gräns eller med andra ord atl avdrag alllid skall göras för detta belopp. Den nuvarande redaktionella utformningen är klarare till sin innebörd.

Domstolsverket:

DV avslyrker atl den nedre gränsen för återbetalningsskyldighel lill staten sänks. DV grundar sin ståndpunkt på följande förhållanden.

Den genomsnittsliga indrivningskostnaden anges uppgå till 250 kr. Detta belopp motsvarar den grundavgift som anges i 4 § förordningen (1981:1185) om exekutionsavgifter. Beloppet överfördes dock oförändrat från 3 § exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027), där beloppet infördes atl gälla från den I januari 1981. Beloppets storlek grundades på en av RSV under hösten 1980 förelagen undersökning av de genomsniltiiga kostnaderna i utsökningsmål. Skulle samma undersökning ligga till grund för uppgiften i promemorian så är gränsen 250 kr. alltför låg på grund av dels penningvärdels försämring, dels att beloppet endast torde avse kostnaden efter det alt ett ärende har anhängiggjorts hos kronofogdemyndighet. Till beloppet bör således läggas de kostnader som uppkommer i domstol och hos länsstyrelse. Sammanlagt torde penningvärdeförsämringen och nyss nämnda kostnader medföra all del belopp där ålerbelalningsskyldighet till

Prop. 1982/83:61 142

staten blir aktuell bör höjas ganska avsevärt, kanske upp lill den föreslagna grundavgiftens storlek.

I detta sammanhang vill domslolsverkel även peka på effekten av förhållandena dels alt rättshjälp i brottmål föreslås kunna beviljas en tilltalad om hans beräknade årsinkomst ej överstiger 50 000 kr., dvs. motsvarande 950 kr. i maximibelopp för en icke försörjningsskyldig person, dels alt gränsen för återbetalningsskyldighel sätts vid etl lägre belopp. Delta kommer alt förorsaka domstolarna och indrivningsmyndighelerna merarbete genom all domstol först av allmänna medel utbetalar vissa kostnader, t.ex. för av den tilltalade åberopad bevisning, och sedan, om den tilltalade döms, förpliktar honom att återbetala etl belopp upp lill del för honom gällande maximibeloppels storlek. Detta merarbete skulle försvinna, dels om gränsen för rättshjälp i brottmål sattes vid samma inkomstnivå som den där endast grundavgift utgår vid allmän rättshjälp, dels om lägsta ålerbelal-ningsplikliga belopp saltes lika med grundavgiften.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Ingen erinran.

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten tillstyrker förslagel.

Huddinge tingsrätt:

Förslaget om nedre gräns för återbetalningsskyldighel lill staten tillstyrks, men tingsrätten betvivlar alt genomsnittskostnaden för elt indrivningsärende ligger så lågt som 250 kr. Del är tingsrältens uppfattning alt del allmännas kostnader för olika slag av åtgärder ofta är starkt underskattade, i vart fall om hänsyn tas även till kostnader som hänför sig lill den organisation vilken utgör basen för en befattningshavares verksamhel.

Sollentuna tingsrätt:

Förslaget kan tillstyrkas.

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Lunds tingsrätt:

Tingsrätten biträder övervägandena och förslagen under delta avsnitt.

Prop. 1982/83:61 143

Umeå tingsrätt:

Rätten har ingen erinran mot eller särskild synpunkt på den föreslagna ändringen.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm:

Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot förslaget.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Förslaget avstyrks.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Enligt nämndens uppfattning finns del ingen anledning atl ändra de nu gällande bestämmelserna. Även här anses anknytningen till basbeloppet vara lämplig. Nämnden vill ocksä ifrågasätta om de verkliga indrivningskoslnaderna - såsom betänkandet antagit - stannar vid 250 kr.

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Eftersom kostnaden är genomsnittligt 250 kronor för indrivning av rättshjälpsfordran och då fordran hos de mindre bemedlade torde vara svårare och kostsammare atl indriva, bör gränsen för återbetalningsskyldighel ligga vid den lägsta grundavgiften, dvs. ca 350 kronor.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Ingen erinran finns mol alt betalningsskyldighet mot staten bör åläggas om beloppet överstiger indrivningskostnaden med i allt fall 100 kronor.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Tidigare har grundavgiften höjts i syfte att begränsa statens utgifter för rällshjälpskoslnaderna. Vid denna lagstiftning förbisåg man att höjningen av grundavgiften medförde att den tilltalades återbetalningsskyldighel enligl RB 31:1 st. 3 kom all begränsas, så alt statsverkets inkomster skulle kunna minska. Denna effekt var inte eftersträvad. I promemorian föreslås nu en ändring för atl rätta till misstagel. Den nedre gränsen för återbetalningsskyldighel skall inle knytas an lill grundavgiften (340-350 kronor) utan fastställas av regeringen lill ell lägre belopp, 250 kronor. Denna beloppsgräns har valts, därför alt den genomsnittliga indrivningskoslnaden sägs vara 250 kronor. Häremot vill fakullelsnämnden invända alt del år betydligt svårare atl driva in statens försvararkostnader från en person

Prop. 1982/83:61 148

en. Om avsiklen - såsom den framstår i övervägandena - är att begränsa möjligheten till ersättning för utlägg till att avse endast tolk- och översältningskoslnader, bör delta tydligt framgå av lagtexten. Det kan dock finnas situationer, där man kan länka sig all andra ullägg kan vara motiverade, t.ex. om en advokat kallas lill ell sjukhus för all upprätta elt testamente åt någon allvariigt sjuk patient.

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Enligt advokatbyråns uppfattning gäller all säväl tolk- som översättningskostnader ersätts av allmänna medel vid rådgivning å allmän advokatbyrå. Del är angelägel alt påpeka att även översättningskoslnad skall ersättas, då det förekommer att rådgivning får lämnas utlänning som tillskriver advokaten på sill egel språk.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Privatpraktiserande advokat bör ha samma möjligheter som advokat vid allmän advokatbyrå alt vid rådgivning erhålla ersättning för lolkkostnader.

I promemorian har anförts atl del ligger i sakens nalur all endast dessa kostnader är aktuella som utlägg i rådgivningsärenden. Del kan därvid erinras om att ibland behov föreligger all besöka klienten, när denne saknar möjlighet att uppsöka advokaten på dennes kontor. Reskoslnader kan sålunda bli aktuella i rådgivningsärendena.

Sveriges föreningsbankers förbund:

Här finns endast anledning atl anmärka alt utredningen föreslår ett tillrättaläggande av en allvarlig brist i del nuvarande systemet, nämligen den atl lolkkostnader i samband med rådgivning icke kunnat ersättas via rättshjälpen för det fall rådgivning lämnals av annan advokatbyrå än allmän.

8 Retroaktiv ersättning även till skiftesmän

JK:

Ingen erinran.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Besvärsnämnden tillstyrker förslagel alt jämställa skiftesman med biträde och medlare vad gäller rätlen lill retroaktiv ersättning.

Prop. 1982/83:61 150

9 Ikraftträdande m.m.

JK:

Ingen erinran.

Domstolsverket:

DV har i och för sig förståelse för att en snabb besparingseffekt bedöms som särskilt viktig. Fråga är dock om detta syfte är så viktigt all del skall tillålas att redan förvärvade förmåner försämras. Relroakliv verkan av nya bestämmelser förekommer väl pä skattepolitikens och det ekonomisk-politiska området där just snabb effekt bedömts som särskill viktig. Tidpunkten för regeringens proposilion i ärendet har därvid varit avgörande för den nya regelns tillämpning. Syftet med retroaktiv verkan har i dessa fall varit atl förebygga spekulation eller liknande företeelser under ärendets behandling i riksdagen. Motsvarande risk finns ej här. Det har ej heller i rättshjälpssammanhang tidigare förekommit atl man med retroaktiv verkan försämrat redan erhållna förmåner. DV vill här särskill peka på punkten 3 i övergångsbestämmelserna. Om denna punkt avses omfatta även sökta och beviljade ansökningar om allmän rättshjälp så medför den en retroaklivilel som är helt främmande i rätlshjälpssammanhang. Med hänsyn till det anförda, och med beaktande särskilt av rättshjälpslagens karaktär av social lagstiftning, avstyrker DV alt etl nytt avgiftssystem görs retroaktivt på del sätt som föreslås i promemorian.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Ingen erinran.

Hovrätten för Västra Sverige:

Hovrätten ifrågasätter lämpligheten av alt låta de föreslagna bestämmelserna i den utsträckning som föreslagits omfatta även pågående rättshjälps-angelägenheter.

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten har inle------- någon erinran mol övergångsbestämmelser
nas utformning.

Huddinge tingsrätt:

Vad angår förslagel om ikraftträdande, alt del nya avgiftssystemet i princip skall bli tillämpligt även i gamla rätlshjälpsärenden, vill tingsrätten ifrågasätta om detta inte medför alltför mycket merarbete för domslolsbi-Irädena.

Prop. 1982/83:61 152

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Retroaktiv lagsiiftning är av ondo och strider mot rättssäkerheten. Besparingssyftet kan inte anses tillräckligt viktigt för atl frångå högt hållna principer. Därför bör de nya reglerna överhuvudtaget inle gälla ärenden, där allmän rättshjälp beviljats före ikraftträdandet.

Atl införa självrisken i pågående ärenden ökar endasi byråkratin och kommer att medföra ytterligare arbete från biträdets sida. Vidare torde det inte heller vara genomförbart. Enligl genomförd ändring av 22 § rältshjälpslagen är det ej längre enbart lidsålgången som skall avgöra arvodets storlek. Större vikl läggs nu på en sammanlagd bedömning av ärendets handläggning och advokatens skicklighet. Della medför alt en advokat inte kan säga när ett arvode skäligen uppgår lill 3 000 kronor ulan della bör anstå till dess den rättsliga angelägenheten har slutförts. Om begärt arvode prutas uppkommer problemet om advokaten lagl ned för myckel arbete före eller efter den I januari 1983, vilket således domstolen eller rättshjälpsnämnden måste ta slällning lill.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Den allmänna regeln om förbud mol lillbakaverkande lagstiftning bör iakttagas i allt fall såvitt därigenom uppslår negativa ekonomiska konsekvenser för den rättssökande. En klient med redan påbörjat rättshjälpsärende har, när ärendet inleddes, ej haft möjligheten att överväga självriskfrågan. Den föreslagna övergångsbestämmelsen skulle orimligt hårt drabba klienter i mål eller ärenden i vilka vid ikraftträdandet redan uppkommit så höga advokatkostnader att självriskinträde föreligger.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Fakullelsnämnden avstyrker förslaget om att de nya reglerna om förhöjda avgifter ges retroaktiv tillämpning. De besparingar som skulle kunna göras utgör inte skäl för atl godta den föreslagna retroaktiva lagstiftningen, vilken för övrigt fömtsätter ett krångligt omräkningsförfarande. Den retroaktiva lagstiftningen har enligt fakullelsnämndens mening blivit vanligare. Fakultetsnämnden anser alt denna utveckling inger allvarliga betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Rättshjälpskommittén (1982:01):

I punkten 3 i övergångsbestämmelserna bör ordet "gränsbeloppet" ändras till "inkomstgränserna".

Prop. 1982/83:61 153

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen motsätier sig absolut förslaget att ändringar skall få retroaktiv verkan; med särskild styrka i fall, där enskild rätt drabbas.

10 Övrigt

Domstolsverket:

------ DV vill peka på den olägenhet som föreligger genom all part,

som beviljats allmän rättshjälp, äger räll att besvära sig särskilt över maximibeloppets storlek. De myndigheter som beviljar rättshjälp skall således delge även beslul som innebär bifall till en ansökan om rättshjälp. Delgivning i dessa fall — ca 60 000 ärenden - torde dock inte ske annat än rent undantagsvis. En konsekvent genomförd delgivningsrutin vid alla de myndigheter som är behöriga all bevilja allmän rättshjälp skulle innebära betydande merarbete och kostnader. Enligt DVs mening bör della arbete sparas in. Ett sätt alt komma till rätta med denna olägenhet kan vara, dels alt införa en regel om atl ett beslut som innebär att ansökan om allmän rättshjälp bifalls och maximibelopp fastställs inle får överklagas av den rättssökande, dels att underlätta möjligheten att jämka etl fastställt maximibelopp.

Hovrätten för Övre Norrland:

Elt------- sätt atl begränsa kostnaderna för rättshjälpen är atl man

avskaffar möjligheten för den som inte har rättshjälp att få sina kostnader i en rättslig angelägenhet betalda av allmänna medel på grund av att medpart har rättshjälp. Fasligheter ägs ofta av makar gemensamt eller också är äganderätten delad på annat säll. Vid en faslighelslvisl blir samtliga delägare parter i tvisten på grund av att nödvändig processgemenskap föreligger. I sådana fall är det vanligtatl endast den make eller den delägare ansöker om rättshjälp som har den lägsta inkomsten även om den andre maken eller någon av de övriga delägarna i och för sig skulle vara berättigad lill förmånen. Eftersom samtliga kostnader ändå blir ersatta av allmänna medel saknas anledning för dem all begära rättshjälp och bidra lill kostnaderna med en ofta avsevärd rältshjälpsavgifi. Icke ringa belopp skulle kunna inbesparas om det lill exempel föreskrevs att medpart lill den som har rättshjälp skall svara för rältshjälpskostnaderna åtminstone upp lill det belopp som skulle ha blivit hans rällshjälpsavgift om han själv hade ansökt om rättshjälp. Om han inte är berättigad lill rättshjälp skulle han kunna förpliktas atl betala hela den andel av kostnaderna som skulle kunna anses belöpa på honom.

Prop. 1982/83:61 154

Stora belopp skulle också kunna sparas om rältshjälpsmyndighelerna fick befogenhet att pröva innebörden av en påstådd förlikning. I de fall då den ena parten t.ex. helt har eftergivit sin talan borde han kunna åläggas äterbetalningsskyldighet för motpartens rättshjälpskoslnader även om man i "förlikningsavialel" har överenskommit all envar part skall bära sin kostnad.

Yllerligare ell sätt atl få ner rätlshjälpskostnaderna - utan all man för den skuU behöver la till en så drastisk åtgärd som att avskaffa rätten till rättshjälp i fastighelslvisler — kunde möjligen vara alt man i stället begränsar rälien lill rättshjälp i tvister som rör egendom av utpräglad lyxkaraktär eller lyxbetonad hobbyverksamhet. Rättshjälp är ju ändå en förmån som i första hand bör förbehållas tvister, där det i allmänhet föreligger ett socialt behov av bistånd säsom familjerätlsliga angelägenheter och angelägenheter som angår den rällssökandes försörjning, bostadssituation och dylikt.

Slutligen vill hovrätten erinra om de tankegångar i fråga om begränsning av rätten lill rättshjälp vid skadereglering efter trafikolyckor som framförts i motionen 1981/82:83.

Huddinge tingsrätt:

I rältshjälpslagen finns en spårregel om all allmän rättshjälp inle får beviljas den som inte har ett befogat intresse att få sin sak behandlad. Har allmän rättshjälp redan beviljats och del sedan visar sig all del inle längre kan anses föreligga befogal intresse för parten att få saken prövad skall förordnas att rättshjälpen skall upphöra. Dessa regler syftar till att förhindra missbruk av rättshjälpen. Även om dessa regler skulle tillämpas sä effektivt bestämmelserna medger förekommer allmän rättshjälp i mål, i vilka del inte framstår som rimligt alt allmänna medel las i anspråk. Det finns — såsom framgår av direktiven för den nylillsatla kommittén -anledning all söka hitta mer effektiva "filter" för atl begränsa rättshjälps-möjligheterna i mål av antytt slag. Därigenom torde väsentliga besparingar kunna åstadkommas.

I etl ej obetydligt anlal familjemål med rättshjälp, i vilka endast frågan om underhäll till barn är tvistig, förekommer uppgift om atl rättegång erfordras endast för alt fullt bidragsförskott skall.utgå. Domstolsprövningen synes i dessa fall ha en kontrollfunktion i bidragsförskotlssystemet. Denna kontrollfunktion är mycket kostnadskrävande. Enligl tingsrätten finns anledning alt uppmärksamma denna frågeställning.

När det gäller ändringar i rättshjälpssystemet bör, som redan nämnts i det föregående, effekterna beaktas av olika åtgärder på parternas villighet all förlikas. Ändringar som innebär sämre förutsättningar för förlikning leder i allmänhet lill stora kostnader för det allmänna.

Det är angelägel alt rätlshjälpssystemel görs så enkelt och smidigt att tillämpa som möjligt. Därigenom kan göras stora adminislrativa vinsler

Prop. 1982/83:61 157

Innehåll

Proposilion ...................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ I

Lagförslag ........................................................................ 2

1. Lag om ändring i rältshjälpslagen (1972:429) ........... .... 2

2. Lag om ändring i rättegångsbalken ............................. 13

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 oktober 1982

1 Inledning ...................................................................... .. 14

2 Allmän motivering ....................................................... .. 15

2.1 Utgångspunkter ................................................... 15

2.2 Rättshjälpsavgifler m.m........................................... 17

2.2.1 Tilläggsavgift ................................................. 18

2.2.2 Ökad progressivitel i avgiftsuttaget och upphörande av avgifternas anknytning till basbeloppet ........................................................................ 23

2.2.3 Den högsta inkomslgränsen för räll alt erhålla rättshjälp 26

2.3 Rättshjälp vid bodelning ........................................ 27

2.3.1 Allmänt om rättshjälp vid bodelning ............. .. 27

2.3.2 Ändrade regler för rättshjälp vid bodelning .. .. 29

2.4 Rättshjälp i angelägenheter som avser fasligheter m. m 32

2.5 Nedre gräns för ålerbelalningsskyldighet lill staten 35

2.6 Fördelning av ersättning som motpart eller någon annan har förpliktals alt återbetala 37

2.7 Tolkkoslnader vid rådgivning ................................ .. 39

2.8 Möjlighel till retroaktiv ersättning även för skiftesmän 41

2.9 Ikraftträdande m.m................................................. .. 42

2.10 Kostnadseffekter m.m............................................. .. 43

3 Upprättade lagförslag ................................................... 43

4 Specialmotivering ......................................................... 44

4.1 Förslaget om ändring i rältshjälpslagen (1972:429) 44

4.2 Förslaget om ändring i rättegångsbalken................. .. 49

5 Hemställan ................................................................... 49

6 Beslul.............................................................................. 49

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 november 1982 ..... .. 50

Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 2 december 1982

1 Anmälan av lagrådels yttrande .................................... 55

2 Effekter på rättshjälpskostnadsanslaget .................... 58

3 Hemställan ................................................................... 58

4 Beslut .......................................................................... 59

Bilagor

Bilaga I Departementspromemorians förslag lill lagtext 60

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över departe
mentspromemorian ....................................... 71

1 Allmänna synpunkter ................................ 71

2 Rättshjälpsavgifler m. m............................... 83

2.1 Allmänt ............................................... 83

2.2 Självrisk ............................................... 84

2.3 Ökad progressivitel och upphävande av avgifternas anknytning lill basbeloppet 100

2.4 Högsta inkomst för rätt lill rättshjälp ... 106

3 Rättshjälp vid bodelning ......................... 108

10000	5000
./. 4 395	./.I 301
./. 2 000	./.2000
0	728
./. 632	./. 316
./. 632	./. 316
2341	1795
6750	630