Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1982/83:41

Regeringens proposition

1982/83:41

om ändringar i rättegångsbalken m.m.;

beslutad den 28 oktober 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

OVE RAINER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås alt nya möjligheter införs att rätta felaktigheter i godkända strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot. Del före­släs vidare att området för strafföreläggande utvidgas så atl det högsta antal dagsböter som ett strafföreläggande får uppta höjs frän 60 till 100.

Behörigheten för en ensamdomare i tingsrätt att avgöra brottmål utökas till att avse även brott med fängelse i högst sex månader i straffskalan, dock under förutsättning att endasi böter ådöms. I syfte all förenkla handläggningen föresläs att reglerna om protokollföringen i hovrätterna och högsta domstolen ändras samt all rolelinnehavare i hovrätt skall få befogenhet att besluta om avskrivning av återkallade mäl.

Reglerna i rättegångsbalken om lägsta och högsta bötesstraff vid pen­ningböter för rättegångsförseelser anpassas lill motsvarande bötesregler i brottsbalken. Vidare föresläs att ersätlning till personundersökare i fort­sättningen skall bestämmas enligt taxa. Propositionen innehåller ocksä ett förslag om att fastighetsdomstol skall få behälla domförheten även om en ledamot får förfall under pågående huvudförhandling. Slutligen föreslås några rent redaktionella ändringar i rättegångsbalken.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

1    Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 41


 


Prop. 1982/83:41                                                                  2

I    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fräga om rättegångsbalken

dels an 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 6 kap. 1 §, 9 kap. 9 §, 18 kap. 14 §, 30 kap. 10 § och 48 kap. 4 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1           kap.
3§'

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvud-     när mål avgörs utan huvudför-

förhandling,                                handling,

vid annan handläggning, som ej vid annan handläggning, som inte
sker vid huvudförhandling eller syn sker vid huvudförhandling eller vid
å stället,
                                     syn på stället,

vid   sädan   huvudförhandling   i     vid   sädan   huvudförhandling   i

tvistemål, som hålles i förenklad     tvistemål   som   hålls   i   förenklad
form,
                                           form,

vid huvudförhandling och syn å    vid huvudförhandling och syn på

stället i mål om broll för vilket icke     stället i mål om brott för vilket inte är stadgal svårare straff än böter.        är stadgat svårare, straff än böter

eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det inte finns anledning att döma tiU annan påföljd ån böter.

2 kap.
.4f

Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta i rätten. Förekommer ej anledning alt döma lill svårare straffan böter, är hovrälten domför även med den sammansättning som sägs i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

' Senaste lydelse 1975: 1288.  Senaste lydelse 1976:560.


 


Prop. 1982/83:41

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Vid beslul om avskrivning av mål efter återkallelse år hovrätten dom-■  för med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrälten eller av tjänsteman vid denna.

6 kap.

I§ Protokoll skall föras för varje mäl särskilt.

Över handläggning, som före­tages av lagfaren domare ensam el­ler av tjänsteman vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling, vare förande av proto­koU ej erforderligt. Vid måls av­skrivning, som ej sker i samband mé-d förhandling, erfordras ej heller protokoll.

Protokoll behöver inte föras över handläggning som ej sker vid sam­manträde för förhandling, om

1.   handläggningen företas av en
lagfaren domare ensam eller av
tjänsteman vid domstolen,

2.   de avgöranden som träffas vid handläggningen sätts upp särskill och har tillkommit utan skiljaktig mening inom rätten, eller

3.   målet avskrivs vid handlägg­ningen.

När dom i brottmål vid underrätt utfärdas i förenklad form enligl 30 kap. 6 § fär i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närmare föreskrif­ter, som meddelas av regeringen.

9 kap. 9§'*

Är i denna balk straff utsan i      Är i denna balk straff utsatt i
böter, dock ej dagsböter, vare lags-
   böter, dock ej dagsböter, skall lägs­
ta bötesstraff tio kronor och högsta
    la bötesstraffet vara femtio kronor
femhundra kronor.
                      och högsta ettusen kronor.

18 kap. 14 §5


Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden beslår. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kost­nad, som uppkommit vid samma


Part, som vill erhålla ersätlning för rältegångskoslnad, skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han del ej, äge han ej därefter tala ä den kost­nad, som uppkommit vid samma


' Senaste lydelse 1981: 1093. " Senaste lydelse 1964: 166. ' Senaste lydelse 1973:240.


 


Prop. 1982/83:41

Föreslagen lydelse

rätt; dock må part, även om yr­kande ej framställts, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Nuvarande lydelse

rätt; dock må part, även om yr­kande ej framställts, erhålla ränta som avses i 8 § tredje stycket samt ersättning för utskrift av rätlens dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målet, meddele rätlen samtidigt beslut angående rätte­gångskostnaden så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp angivas.

30 kap. 10 §


Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. I den mån ej annat föreskrivits, skola ock be­stämmelserna i 5 och 8 §§ tillämpas ä sådant beslut, om frågans beskaf­fenhet fordrar del. Meddelas slut­ligt beslut i samband med dom, skall det upptagas i domen.

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. I den mån ej annat föreskrivits med stöd av 14 §, skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§ tillämpas å sådant beslut, om frågans beskaffenhet fordrar del. Meddelas slutligt beslul i sam­band med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslul eller göra ansökan om åter­upptagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakt­taga. Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stad­gas i 54 kap. 14 §.

48 kap.

4f


Strafföreläggande fär utfärdas beträffande brott, för vilket ej stad­gas svårare straff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Skola dagsböter följa å brottet, får dock strafföreläggande utfärdas en­dast när brottet ensamt eller jämte annat sådant brott som nu nämnts finnes förskylla högst sextio dags­böter.


Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stad­gas svårare straff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brotlet, får dock straff­föreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tUlsammans med annat sådant brott som nu har nämnts förskyller högst etthundra dagsböter.


*■ Senaste lydelse 1969: 101.  Senaste lydelse 1976: 1137.


 


Prop. 1982/83:41                                                                 5

Nuvarande lydelse                        Förestagen lydelse

12 a §

Finner åklagaren alt ell straff-föreläggande, som har godkänts, tillföljd av skrivfel, feträkning etter annat liknande förbiseende inne­håller en uppenbar oriklighet, skatt han, sedan den som har godkänt föreläggandet har beretts tUlfälle att yttra sig, besluta om rättelse av föreläggandel.

Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter sig del.

En rättelse får inte innebära all straffet höjs.

17 §«

Bestämmelserna    i    6 §    andra   Bestämmelserna    i    6 §    andra

stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och stycket 1, 2 och 4 samt 17,9, 11 och
11 §§ äga motsvarande tUlämpning 12 a §§ gäller även i fråga om före-
i fråga om föreläggande av ord- läggande av ordningsbot. Vad som
ningsbot.
                                     sägs om åklagare i 12 a § skall där-

vid i stället avse polisman.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983. Den äldre lydelsen av 1 kap. 3 § gäller dock alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före lagens ikraftträdande.

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brott­mål

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

10 §'

Regeringen   meddelar   bestäm- Den som har utfört etter biträtt

melser om ersättning ål den som vid utförande av personundersök-

utfört eller biträtt vid utförande av ning eller har förordnals tUl för-

personundersökning   eller förord- troendeman enligt 4 § etter har av-

nats tUl förtroendeman samt åt lä- gett läkarintyg enligt 7 § har rätt till

käre som avgivit intyg enligt 7 §. ersättning. Ersättningen betalas av

Sådan ersätlning skaU gäldas av                                       staten,
statsverket.

' Senaste lydelse 1968: 193. ' Senaste lydelse 1975:720.


 


Prop. 1982/83:41

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

Regeringen meddelar bestäm­melser om ersättning enligt första stycket. Regeringen eller myndig­het som regeringen bestämmer får fastställa taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning åt den som utan biträde har utfört personundersökning. Delta gäller dock inle i sådana falt som avses i 9§.


Denna lag träder i kraft den I januari 1983. När någon före ikrafllrådan-det har utsetts all utföra personundersökning, tillämpas äldre beslämmel­ser.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1969; 246) om domstolar i fastighets-mål' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3§

Fastighetsdomstol består av tvä lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter ordförandens bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen.

1 mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsför­valtning av bosladsfastighet beslår domstolen dock av två lagfarna leda­möter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens be­stämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om målets beskaffenhet eller annat särskih skäl föranleder det.

Kan huvudförhandling i fastig­
hetsmål beräknas kräva minst fyra
veckor, får antalet lagfarna leda­
möter utökas med en utöver det an­
tal som anges i första och andra
styckena. Om det är påkaUat med
hänsyn tiU målets omfattning eller
annan särskild omständighet gäller
detsamma om antalet nämndemän.
En av de lagfarna ledamöterna
   En av de lagfarna ledamöterna

skall vara ordförande i faslighels- skall vara ordförande i fastighets­domstolen. Denne utses bland de domstolen. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Den     lagfarna domarna i tingsrätten. An-

' Lagen omtryckt 1974: 1064. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 1064.


 


Prop. 1982/83:41

Nuvarande lydelse

andre lagfarne ledamoten skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk le­damot skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämnde­männen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts för­hållanden.


Föreslagen lydelse

nan lagfaren ledamot skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk utbildning och erfa­renhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemän­nen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhål­landen.

Om det sedan huvudförhandling har påbörjats inträffar förfall för en av de tagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen etter, om två tekniska ledamöter deltar, för en av dem, är rätten ändå domför.


Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:122) om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrivs att ikrafllrädandebeslämmelserna till lagen (1976:122) om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.

Denna lag träder i kraft den I juli 1976..

Har skiljeavtal slutits före ikraft­trädandet, gäller fortfarande 9 och 18 §§ i deras äldre lydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.


 


Prop. 1982/83:41                                                      8

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-08-12

Närvarande: statsministern FäUdin, ordförande, och statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om ändringar i rättegångsbalken m. m.

I    Inledning

Som ett led i strävandena all med bibehållen effektivitet och rättssäker­het försöka åstadkomma besparingar och förenklingar inom rättsväsendel har inom justitiedepartementet behandlats ett anlal förslag till begränsade ändringar i processlagstiflningen. Frågan om en mer genomgripande re­form av underrätlsprocessen kommer atl las upp i samband med behand­Ungen av rätlegängsutredningens (Ju 1977:06) nyligen avlämnade delbetän­kande (SOU 1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken I - Processen i tingsrätt.

I sammanhanget las ocksä upp några frågor som syftar till en anpassning av processlagstiflningen lill förändringar i annan lagstiftning eller som annars är av mera lagteknisk natur.

De olika förslagen las upp i följande ordning.

1.    Frågor angående strafföreläggande m.m. (avsnitt 2).

2.    Vidgad ensamdomarkompetens i brottmål i tingsrätt (avsnitt 3).

3.    Handläggning av avskrivningsbeslul i hovrätt (avsnitt 4).

4.    Förande av protokoll vid föredragning i hovrätt och högsta domstolen (avsnitt 5).

5.    Böter enligt rättegångsbalken (avsnitt 6).

6.    Taxa för personundersökning i brottmål (avsnitt 7).

7.    Domförhet i fastighetsdomstol vid förfall för någon av ledamöterna (avsnitt 8).

8.    Vissa lagtekniska justeringar (avsnitt 9).


 


Prop. 1982/83:41                                                                 9

2   Frågor angående strafförelägganden m. m. 2.1 Gällande rätt

För att förenkla formerna för beivrande av bagalellförseelser infördes i samband med tiUkomsten av rättegångsbalken (RB) etl särskill utom-processuellt skriftligt förfarande, kallat strafföreläggande, vilket handhas av åklagare. År 1966 kompletterades reglerna om strafföreläggande med en ny form av skriftlig handläggning genom polismans föreläggande av ord­ningsbot. Båda handläggningsformerna samordnades två år senare genom en delvis ny reglering i 48 kap. RB.

Strafföreläggande fär utfärdas av åklagare beträffande brott som hör under allmänt åtal, om det för brottet inle är stadgat svårare straffan böter (dock ej normerade böter) eller om det för brottet är stadgat dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Strafföreläggandet innebär all den misslänk-te föreläggs ett bötesstraff, som han fär välja all godkänna eller inte godkänna. Antalet dagsböter som får föreläggas fär uppgå till högst sextio (48 kap. 1-4 och 6 §§RB).

Strafföreläggande godkänns genom atl den misstänkte undertecknar och sänder till rikspolisstyrelsen en förklaring atl han erkänner gärningen och godtar del straff (och den eventuella särskilda rättsverkan) som anges i föreläggandel. Den misstänktes ställningslagande mäste göras inom viss i föreläggandet angiven tid. Normalt tecknas förklaringen på föreläggandet (48 kap. 9 § RB och 7 § slrafföreläggandekungörelsen 1970:60). Har ett föreläggande godkänts, gäller det som dom som har vunnit laga kraft (48 kap. 3 § andra stycket RB). Godkännandet fär emellertid verkan som lagakraftvunnen dom först när det har kommit rikspolisstyrelsen till hända. Har godkännandet i stället lämnats till åklagaren, skall strafföreläggandet anses godkänt när godkännandet kom in lill åklagarmyndigheten. Om det är tveksamt om den misstänktes förklaring innebär etl godkännande, skall åklagaren pröva om etl godkännande föreligger (7 § slrafföreläggandekun­görelsen). Rikspolisstyrelsen underrättar åklagaren om atl ell föreläggande inle har godkänts (9 § strafföreläggandekungörelsen).

Föreläggande av ordningsbot får utfärdas av polisman beträffande broll som hör under allmänt åtal, om det för brottet inle är stadgat annat straff än böter (dock inle dagsböter eller normerade böter). Riksåklagaren (RÅ) har till uppgift att i samråd med rikspolisstyrelsen göra elt urval av de brott för vilka ordningsbot skall få användas (48 kap. 13 och 14 §§ RB). Dessa finns angivna i RÅ:s beslul om ordningsbot för vissa brolt (det senasie beslutet gäller fr.o.m. den 1 januari 1982, se SFS 1981:716). 1 della anges även de bötesbelopp som i det enskilda fallet skall tillämpas för varje typ av brolt.

Föreläggande av ordningsbot skall ske skriftligen. Den som föreläggs skall ges tillfälle alt omedelbart godkänna föreläggandel. I undanlagsfall fär dock föreläggandet godkännas senare. Etl godkänt föreläggande gäller som dom som har vunnit laga kraft (48 kap. 3 och 16 §§ RB).


 


Prop. 1982/83:41                                                                    10

Om ett strafföreläggande eller ell föreläggande av ordningsbot inte om­fattar annat än böter och böterna betalas till rikspolisstyrelsen utan alt ell skriftligt godkännande har skett, skall betalningen anses som ett godkän­nande, såvida det inle framgår att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet (48 kap. II och 17 §§ RB).

I militära brottmål får strafföreläggande användas endasi om den miss­tänkte inte fullgör tjänstgöring vid försvarsmakten eller om hans tjänstgö­ring är av tillfällig art eller om målet har hänskjutits till åklagare pä grund av alt straffet har ansetts böra bestämmas till böter. Disciplinstraff fär inle åläggas genom strafföreläggande (84 § andra stycket militära rällegångsla-gen 1948:472).

Om en polisman i samband med alt ett föreläggande av ordningsbot hår utfärdats och godkänts finner att föreläggandet innehåller en uppenbar oriklighet som avser annat än atl ordningsbotsbeloppel är för lågt, får polismannen, om del kan ske genast, ge den misstänkte tillfälle all stryka över godkännandet. Gör han det, skall föreläggandet återkallas. Elt nytt föreläggande får därefter utfärdas (48 kap. 18 § RB).

1 övrigt saknas möjligheter att rätta godkända förelägganden. Om fel har uppstått får i stället besvärsreglerna användas. Enligt 59 kap. 5 och 6 §§ RB skall ett godkänt strafföreläggande undanröjas av tingsrätten efter besvär, om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring, om del vid ärendets behandling har förekommit elt sådant fel alt föreläggandel bör anses ogiltigt eller om föreläggandel annars inte överensstämmer med lag. Har elt strafföreläggande undanröjts, får därefter inte för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff än i det undanröjda före­läggandel. Reglerna om besvär över strafföreläggande gäller även besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot (59 kap. 9 § RB).

Besvärsvägen kan inle användas om föreläggandet är behäftat med ell materiellt fel, såsom t.ex. att den misstänkte över huvud taget inte har begått den gärning som föreläggandel har avsett. 1 sådana fall kan emeller­tid resning komma i fråga.'

2.2 Rättelse av förelägganden

2.2.1 Rikspolisstyrelsens framstäUning

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 16 juni 1981 till regeringen begärt atl frågan om att införa vidgade möjligheter att rätta strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot prövas. Styrelsen har därvid särskilt påpekat att vissa felaktigheter i förelägganden inte är av sådant slag att del finns förutsättningar atl undanröja föreläggandel enligt 59 kap. 5 § RB. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga I.

' Jfr NJA 1951 s. 412, 1955 s. 557, 1956 s. 700 och 1963 s. 393 beträffande strafföre­läggande samt NJA 1970 s. 380, 1970 s. 472, 1977 s. 67 och 1979 s. 476 beträffande föreläggande av ordningsbot.


 


Prop. 1982/83:41                                                     II

2.2.2 Överväganden

Inledningsvis vill jag framhålla att, sä länge ell föreläggande inle har godkänts, del torde kunna återkaUas och ersättas med etl nytt.

Elt godkänt föreläggande däremot har samma rättsliga betydelse som en dom som har vunnit laga kraft. Med undanlag för rättelsemöjligheten i 48 kap. 18 § RB beträffande föreläggande av ordningsbot kan godkända före­lägganden inte bli föremål för någol rältelseförfarande. Regeln i 30 kap. 13 § RB om domstols möjlighet alt rätta skrivfel m. m. i domar och beslul har inle ansetts kunna tillämpas analogiskt på ifrågavarande föreläggan­den. Detta rättelseinstitut fömtsätter nämligen etl tvåpartsförfarande och beslut av en från parterna fristående, handläggande instans (jfr prop. 1968:82 s. 86). Regeln i 48 kap. 18 § RB om ålerkallelse av ett godkänt föreläggande av ordningsbot bygger på att rättelsen görs omedelbart i anslutning till godkännandet och atl bäde den handläggande polismannen och den misstänkte är samtidigt närvarande och överens om att häva godkännandet.

Endast orikligheler av verklig betydelse bör föranleda rättelse i den form som anges i 48 kap. 18 § RB. Smärre felaktigheter ulan saklig betydelse, t.ex. felstavning av den misstänktes namn eller oriklighet i fråga om hans adress torde kunna rättas informellt genom alt polismannen gör en kom­pletterande anmärkning om delta pä föreläggandet (jfr prop. 1968:82 s. 87). Även felaktigheter i personnummer kan rättas på detta säll, om identiteten inte är ifrågasatt. Samma möjligheter lill informella rättelser bör anses föreligga vid strafföreläggande.

Om en felaktighet i ett godkänt föreläggande inte är av det slaget att en informell rättelse kan ske finns del f.n. - bortsett från regeln i 48 kap. 18 § RB — bara två möjligheter atl komma till rätta med della. Den ena möjlig­heten är att begära resning. Den möjligheten är emellertid som redan har nämnts avsedd för de fall då föreläggandet är behäftat med elt materiellt fel. Den andra möjligheten är atl anföra besvär hos tingsrätten. Som rikspolisstyrelsen har framfört torde vissa felaktigheter, som inle är mate­riella, ändå vara av sådant slag atl de inte kan leda till ett undanröjande med stöd av besvärsreglerna. Som exempel kan nämnas felaktigt eller ej angivet förseelsedatum, för högt bolbelopp samt för strafförelägganden felaktigt angivet lagrum. Det är här fräga om felaktigheter som närmast har karaktären av skriv- eller räknefel eller liknande förbiseende (jfr 30 kap. 13 § RB). Det finns uppenbarligen ett behov av atl kunna rätta även sädana fel på ett enklare sätt än att anföra besvär eller resning.

Som jag redan har framhäilit bygger regeln i 30 kap. 13 § RB om dom­stols möjlighet atl rätta skrivfel m.m. i domar och beslut pä atl det sker vid ett tvåpartsförfarande och genom beslul av en från parterna frislående instans. En från rältssäkerhetssynpunkt helt jämförbar ordning för rättelse av godkända förelägganden är knappast tänkbar, om en rätlelsemöjlighet skall bli praktiskt användbar. Del kan emellertid knappast riktas nägon


 


Prop. 1982/83:41                                                     12

invändning mot atl den som har utfärdat ett godkänt föreläggande rättar skrivfel och liknande felaktigheter i detta, under förutsättning att rättelsen inle är till den misstänktes nackdel såvitt avser brottspåföljden. Än mindre bör det möta hinder att vidta en rättelse som accepteras av den misstänkte.

Jag förordar sålunda att det nu införs möjlighet alt rätta strafföreläggan­den och förelägganden av ordningsbot som lill följd av skrivfel, felräkning eller annat liknande förbiseende har fått ett oriktigt innehåll. Rättelse av strafföreläggande bör i första hand göras av den åklagare som har utfärdat föreläggandel. Rättelse av föreläggande av ordningsbot bör göras av polis­man i befälsställning. Innan rättelse sker bör den som har godkänt föreläg­gandel beredas tillfälle att yttra sig. Rättelse bör i princip inte fä ske om vederbörande motsätter sig det. Även mot den misstänktes bestridande bör emellertid rällelse fä ske om rättelsen uppenbarligen saknar betydelse för den misstänkte. Regeln kan i övrigt utformas med 30 kap. 13 § RB som förebild. Den nya regeln bör för strafförelägganden tas in i en ny paragraf i 48 kap. RB. Genom en ändring i 48 kap. 17 § RB kan regeln göras tillämplig även pä förelägganden av ordningsbot.

Vad gäller den närmare utformningen av ifrågavarande regel vill jag först framhålla att den inle är tänkt atl avse materiella felaktigheter i föreläggan­del. Som materiella felaktigheter räknas t.ex. att den misstänkte över huvud taget inte har begått det brolt som föreläggandet omfattar eller att han genom föreläggandet erhållit en påföljd som inte är stadgad för brottet. I sådana fall fär liksom nu resning användas. Rätielsemöjligheten bör avse endasi felaktigheter som beror på skrivfel, felräkningar eller liknande förbiseenden. Vanliga fel av detta slag i föreläggandena är att böterna har räknats ut fel vid sammanträffande av flera brott eller alt fel lagrum eller fel datum för brottets begående har angetts. Rättelsen skall vidare avse up­penbara oriktigheter.

Den som har godkänt föreläggandel bör, som nyss har nämnts, beredas tillfälle alt yttra sig, innan beslul om rättelse fallas. Om han samtycker till rättelsen eller om han inle hör av sig i anledning av underrättelsen om ifrågasatt rättelse, fär rättelse ske. Föreskrifter om delgivning av underrät­telser kan vid behov meddelas i förordning. Motsätter sig den som har godkänt föreläggandel att rättelse sker, får rättelse inte äga rum, såvida det inte är uppenbart att rättelsen saknar betydelse för den misstänkte. Om han motsätter sig viss del av rättelsen men samtycker lill annan del av den, får rättelsen i princip endasi omfatta den del vartill samtycke har lämnats. Det är därför viktigt all del av underrättelsen om ifrågasatt rällelse klart framgår vad den tilltänkta rättelsen avser.

1 den nya paragrafen bör också tas upp en motsvarighet lill regeln i 59 kap. 5 § andra stycket RB om all det, sedan ett strafföreläggande har undanröjts, inte för samma gärning får dömas till eller föreläggas svårare straff.

Regeln i 48 kap. 18 § RB föreslås finnas kvar även efter det atl 17 § har


 


Prop. 1982/83:41                                                                   13

ändrats. Det innebär atl rättelse med stöd av 18 § kan ske omedelbart i samband med att föreläggandet av ordningsbot har utfärdats och godkänts. Rättelse enligt 18 § är inte inskränkt lill all gälla enbart uppenbara felaktig­heter som beror på skrivfel, felräkning eller annat liknande förbiseende. Tillämpas 18 § blir resultatet att det felaktiga föreläggandel återkallas och att ett nytt föreläggande därefter fär utfärdas. Den nya regeln i 17 § kan däremot utnyttjas bäde i de fall dä felaktigheten upptäcks omedelbart när föreläggandet av ordningsbot har utfärdats och godkänts och i de fall dä felaktigheten upptäcks senare. Tillämpas 17 § blir resultatet alt en rättelse görs i det godkända föreläggandet. Del är således inle frågan om alt återkalla eller undanröja delta.

2.3 Utvidgning av området för strafföreläggande

2.3.1    Riksåklagarens förstag

RÅ har i yttrande över departementspromemorian (Ds Ju 1981:18) Un­derrätternas sammansättning bl.a. föreslagit alt den nuvarande gränsen sextio dagsböter för strafföreläggande höjs till etthundra dagsböter. Ge­nom en sådan utvidgning skulle enligt RÅ åtskilliga ruiinbetonade mål om rattonyklerhel och grov olovlig körning kunna avgöras ulan domstols medverkan.

RÅ:s förslag alt höja gränsen från sextio till etthundra dagsböter har tagits upp i en inom justiliedepartemenlet den 7 april 1982 upprättad promemoria. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetls av RÅ, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, hovrälten för Västra Sverige, Stock­holms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Sveriges ad­vokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåkla­gare och Föreningen Sveriges åklagare. En sammanfattning av remissytt­randena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

2.3.2    Strafföreläggandeinstitutets tidigare utbyggnad

När strafföreläggande infördes i samband med tillkomsten av RB be­gränsades del till brott med endasi böter i straffskalan. Del fick inle heller avse mer än högst 20 dagsböter. Gränsen höjdes till 40 dagsböter år 1954 (prop. 1954:200, ILU 25, rskr 332). Genom an fängelse år 1966 utgick ur straffskalan för vårdslöshet i trafik, som inte var alt bedöma som grov, öppnades etl nytt slort område för tillämpningen av strafföreläggande (prop. 1966: 100, I LU 33, rskr 272).

I prop. 1968:82 föreslogs viss möjlighet atl använda strafföreläggande även vid brott för vilka stadgades böter eller fängelse i högst sex månader men som inte förskyllde högre straff än böter. Förslagel innebar att rege­ringen bemyndigades alt meddela förordnande om all strafföreläggande fick användas vid vissa broll, i vilkas straffskalor ingick förutom böter även fängelse i högst sex månader. Vidare föreslogs en höjning av det anlal


 


Prop. 1982/83:41                                                     14

dagsböter som fick åläggas genom sådant föreläggande. Delta motiverades framför allt av atl inom systemets ram skulle komma alt rymmas även brott av något allvarligare art än som dittills varit fallet. Departementsche­fen ansåg att man utan betänkligheter borde kunna höja gränsen till 50 dagsböter och, när det gällde gemensamt straff för flera brolt, 60 dags­böter. Förslaget godkändes av riksdagen (ILU 37, rskr 274).

1968 års brollmålsutredning behandlade i sitt slutbetänkande (SOU 1974:27) Mindre brott åtgärder för alt förenkla formerna för beivrande av lindrigare brott, bl. a. frägan om en utvidgning av tillämpningsomrädet för strafföreläggande. Utredningen avvisade därvid tanken på alt införa en ordning enligt vilken förutsättningar skulle finnas för utfärdande av straff-föreläggande beträffande alla brott som i det konkreta fallet förskyllde dagsböter. Detta skulle i praktiken innebära atl en betydande del av brotten i brottsbalken (BrB) och nära nog samtliga brott i specialslraffräl-ten skulle kunna lagforas i denna summariska handläggningsform. Enligl utredningen skulle en sådan reform vara alltför långtgående. De flesta brott för vilka stadgades böter eller fängelse upp till ett är eller däröver var generellt att betrakta som så allvarliga att lagföring genom strafföreläg­gande fick anses utesluten. Som exempel nämnde utredningen vållande till annans död (3 kap. 7 § BrB), olaga frihetsberövande (4 kap. 2 § BrB), olaga tvång (4 kap. 4 § BrB), olaga hot (4 kap. 5 § BrB), ocker (9 kap. 5 § BrB) och trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § BrB).

I fråga om vissa andra brott - t.ex. oluktigl beteende (6 kap. 6 § BrB) och olovligt förfogande (10 kap. 4 § BrB) - kunde det visserligen enligl utredningen tänkas förekomma situationer där den straffbara gärningen var av mindre allvarlig art och förulsättningar således kunde finnas för atl välja en summarisk handläggningsform. Brott av denna beskaffenhet borde dock enligl utredningen som regel lagforas genom domstolshandläggning. De ställde speciella krav på förundersökningen och straffbarhetsrekvisiten var inte sällan svårtolkade.

Enligl utredningen borde strafföreläggandets tillämpningsområde även i fortsättningen begränsas till sädana broll som allmänt uppfattades som mindre allvarliga överträdelser. De för brotten fastställda straffskalorna borde bli vägledande för den bedömningen. Utredningen ansåg att en naturiig gräns borde sättas vid den kategori av brott för vilka stadgades böter eller fängelse i högst sex månader.

Utredningen framhöll vidare alt den dåvarande gränsen 50 dagsböter gav en relativt god spännvidd för slraffmätningen. Den undersökning av böles-praxis som utredningen hade gjort (se SOU 1974:27 s. 103) visade klart alt domstolarna sällan gick över denna gräns. Domstolarnas straffmätnings-princip var av naluriiga skäl vägledande för åklagarna. Utredningen före­slog dock att gränsen skulle höjas frän 50 till 60 dagsböter. När gränsen 60 dagsböter hade passerats, hade enligt utredningen också gränsen för mind­re brott överskridits.


 


Prop. 1982/83:41                                                     15

Brottmålsutredningens förslag behandlades i prop. 1975/76:148. Dåva­rande chefen för justitiedepartementet hänvisade därvid lill de allmänna uttalanden i frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläg­gande som gjorts i 1966 och 1968 ärs propositioner (prop. 1966:100 s. 37 och 1968:82 s. 54). Han anförde att en utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande liksom dittills borde genomföras med försiktighet och var därför inte beredd att föreslå att strafföreläggande skulle få användas vid alla de brolt där böter ingick i siraffskalan. En sådan generell utvidg­ning skulle enligt departementschefen leda till alt det blev myckel svårt atl avgöra vid vilka brott som man i praktiken borde använda strafföreläg­gande. Med den av utredningen valda linjen skapades en godtagbar av­gränsning mellan brott som typiskt setl rymde gärningar av mindre allvar­lig art och brott av annat slag. Departementschefen anslöt sig därför i propositionen till utredningens förslag alt utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande lill alt generellt avse brott för vilket var stadgat dags­böter eller fängelse i högst sex månader. Han godtog också utredningens förslag alt höja gränsen för antalet dagsböter vid ensamt brolt från 50 lill 60 dagsböter och uttalade samlidigt att han inle fann det motiverat alt höja gränsen ytterligare (prop. s. 172-173).

I anslutning härtill framhöll departementschefen att vissa brottstyper inom det föreslagna tillämpningsområdet av olika skäl var mindre väl ägnade för summarisk handläggning. Enligt hans mening måste brottet rattonykterhet i de flesta fall anses alltför allvarligt för atl strafföreläg­gande borde fä användas. Endast lindrigare fall av rattonykterhet borde kunna beivras genom strafföreläggande, t.ex. onykterhet vid förande av moped på tid och plats där annan trafik inte förekom eller bilkörning som begränsade sig till flyttning in i garage eller endast en kort sträcka pä gata eller väg. 1 sådana och liknande fall och då alkoholhallen i blodet låg omedelbart över straffbarhetsgränsen borde enligt departementschefen förulsättningar finnas för att tillämpa strafföreläggande vid rattonykterhet.

1 nu berörda delar godtogs propositionen av riksdagen (JuU 1976/77:11, rskr 90). Förslagen irädde i kraft den I juli 1977.

I samma proposilion föreslogs också all regeringen skulle bemyndigas atl förordna alt strafföreläggande fick utfärdas även beträffande brott för vilket stadgades dagsböter eller fängelse i högst tvä är. Vid riksdagsbe­handlingen av förslaget i denna del uttalade justilieulskoltet (JuU . 1976/77:11, s. 15) att en sädan utvidgning krävde yllerligare undersökning av vilka brottstyper som borde komma i fråga för en sådan vidare tillämp­ning av strafföreläggandeinstilutel. Utskottet uttalade ocksä atl del var ovisst om några slörre rationaliseringsvinster skulle kunna uppnäs genom en sådan utvidgning. På grund härav, och eftersom författningsregleringen av grundlagsskäl borde ges en annan utformning, avstyrkte utskollel bifall lill propositionen i den delen. Riksdagen följde utskottet (rskr 1976/77:90).


 


Prop. 1982/83:41                                                     16

2.3.3 Riksåklagarens anvisningar

RÅ har den 23 augusti 1977 meddelat anvisningar om tillämpningsområ­det för strafföreläggande (RÅFS 1977:1). I dessa anvisningar anges bl.a.:

För valet mellan att väcka åtal och atl utfärda strafföreläggande gäller som gmndläggande regel atl strafföreläggande skall användas i fall dä förutsättningar därför föreligger (40 § första stycket äklagarinslruklionen). Vid bedömning härav är inle bara alt beakta de formella fömtsättningarna för strafföreläggande. Yllerligare ställs kravet atl ansvarsfrågan är klar­lagd. Vidare måste en avvägning ske av huruvida lagföring vid domstol är lämpligare med hänsyn lill brottets art. Vissa brottstyper är av olika skäl mindre väl ägnade för summarisk handläggning. Detta gäller även vissa bötesbrott. Sålunda används inte strafföreläggande för beivrande av t.ex. ringa utpressnings- eller svindleribrotl. En prövning frän angivna utgångs­punkter blir emellertid numera i större utsträckning aktuell på grund av den utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande som skett genom alt det numera generellt omfaltar alla brott med en straffskala av dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Bland sådana brott finns ett flertal som generellt sett inte bör beivras genom strafföreläggande och vissa beträffande vilka strafföreläggande i begränsad utsträckning kan användas.

RÅ har i anvisningarna bl.a. uttalat alt brott mot 5, 6, 7, 17 (med undanlag för 17 kap. 4 §) och 19 kap. BrB inte bör beivras genom strafföre­läggande utan i stället prövas av domstol. I övrigt anges följande om vilka brollsbalksbrott som bör kunna handläggas genom strafföreläggande:

Ell visst utrymme finns för atl använda strafföreläggande för ringa häleri (9:6) medan fråga om ansvar för häleriförseelse (9:7) kräver en bedömning som i allmänhet bör ankomma pä domstol. För enklare typfall av häleriför­seelse, där bedömningen kan bygga på fast domslolspraxis, bör dock strafföreläggande kunna användas. De enklaste och vanligast förekom­mande fallen av allmänfarlig vårdslöshet (13:6), t.ex. åstadkommande av mindre brand genom sängrökning eller genom all glömma stänga av elek­trisk platta eller strykjärn, bör kunna beivras genom strafföreläggande. När del gäller brotten i 14 kap. finns mycket litet utrymme för att använda strafföreläggande med hänsyn främst till del inte sällan svårtolkade rekvi­silel fara i bevishänseende. De renodlade och ringaste fallen av förvansk­ning av urkund (14:2), vars bedömning kan grundas på en stadgad dom­stolspraxis, bör dock kunna handläggas genom strafföreläggande. Straff­föreläggande lämpar sig i allmänhet inte heller för beivrande av brotten i 15 kap. Den rättsliga bedömningen av sådana broll bör normall göras av domstol. 1 begränsad utsträckning kan dock undantag göras för osant intygande och brukande av osann urkund (15:11), varvid samma bedöm­ningsgrunder bör gälla som för förvanskning av urkund. Vissa brolt i 16 kap. kan ifrågakomma för strafföreläggande. Detta gäller mindre allvarliga fall av ohörsamhet mol ordningsmaklen (16:3) och störande av förrättning eller av allmän sammankomst (16:4). Fall av brott mot griflefriden (16:10) som närmast framstår som ordningsförseelser bör också kunna beivras genom strafföreläggande.


 


Prop. 1982/83:41                                                                    17

När det gäller specialstraffrätlsliga brolt sägs i anvisningarna alt del får bedömas frän fall till fall om de kan och bör beivras genom strafföreläg­gande. Enligt RÅ fär rattonykterhet i de flesta fall anses vara ell alltför allvarligt brott för att strafföreläggande skall användas. Endast lindrigare fall av rattonykterhet bör normall beivras genom strafföreläggande. RÅ hänvisar härvid till det departementschefsutlalande som tidigare återgivils (prop. 1975/76:148 s. 173).

2.3.4    Lånsåklagarnas rekommendationer

Länsåklagarna har utfärdat rekommendationer lill åklagarna beträffande normalslraff vid strafföreläggande. Det framgår av rekommendationerna från länsåklagarmyndighelen i Malmöhus län - som enligl uppgift från RÅ i allt väsentligt överensstämmer med övriga länsåklagarmyndigheters - atl intervallet 51-60 dagsböter avses användas endast för brotten snalleri, bedrägligt beteende, (grov) olovlig körning, rattonykterhet och narkotika­förseelse. Beträffande rattonyklerhet läggs lill att strafföreläggande endast kan användas vid lindrigare fall och att intervallet 51-60 dagsböter avses bli använt endast vid kort körning, garagekörning eller liknande med bil eller motorcykel om alkoholhalten i blodet ligger mellan 0,70 och 0,79 promille.

2.3.5    Statistiska uppgifter

År 1980 ålades drygt 134 400 personer bötesstraff (i siffran ingår inte personer som godkänt föreläggande av ordningsbot för förseelser mot vägtrafikförfatlningar; de utgjorde drygt 201300 personer). Av dessa 134400 personer ädömdes ca 38 700 påföljden genom dom medan 94500 godkände strafföreläggande och 1 200 godkände föreläggande av ordnings­bot.

Det sammanlagda antalet personer som dömdes av domstol eller god­kände strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot' är 1980 var 167610.

Under första halvåret 1981 utfärdades cirka 48 400 strafförelägganden, varav ungefär en femtedel avsåg brott vars slraffskala innehåller fängelse. Av dessa avsåg endast cirka 750 elt bötesstraff som var högre än 40 dagsböter. I 175 av dessa var straffet högre än 50 dagsböter. Av dessa 175 avsäg 74 fall snatteri, 65 falt olovlig körning och 14 fall rattonykterhet. Andra broll förekom endasi i enstaka fall. Broll som inte har annat än böter i straffskalan medför endast i undanlagsfall ett bötesstraff som över­stiger 50 dagsböter.

När det gäller att bedöma vilka effekter en höjning av den översta gränsen för antalet dagsböter i strafföreläggande skulle fä, är del av särskill intresse att undersöka vilka bötesstraff som domstolarna vanligtvis dömer

 Exklusive förelägganden av ordningsbot för förseelser mot vägtrafikförfattningar. 2   Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 41


 


Prop. 1982/83:41                                                     18

ut för olika typer av brott. Nägon officiell statistik för de senaste åren som ulvisar delta finns inle tillgänglig. Inom justiliedepariemeniei har emeller­tid genomförts en undersökning av vilka bötesstraff (mätt i antalet dags­böter) som har dömts ut i Stockholms tingsrätt undernärde kvartalet 1980. Undersökningen visar följande.

Under Qärde kvartalet 1980 dömde tingsrätten 1 300 tilltalade till enbart dagsböter för brott som kan beivras genom strafföreläggande. Av dessa dömdes 184 eller 14 procent till mer än sextio dagsböter. Av dessa 184 hade 127 erkänt brottsligheten i alla delar och inte heller haft annan invändning i ansvarsfrågan. Antalet tilltalade som dömdes till dagsböter för enbart rattonykterhet eller för en samlad brottslighet där rattonykterhet utgjorde huvudbroltet var 213. Därav fick 147 tilltalade (69 procent) mer än sextio dagsböter. Av dessa 147 hade 102 erkänt brottsligheten i alla delar och inle heller i övrigt haft invändningar i ansvarsfrågan.

2.3.6 Överväganden

Jag vill först framhålla all del med hänsyn lill del ekonomiska lägel och den växande arbetsbördan i de allmänna domstolarna är angeläget alt pä olika sätt rationalisera formerna för beivrande av brott utan alt för den . skull rättssäkerheten äventyras. Olika åtgärder i den riktningen har nyligen föreslagits i rätlegängsutredningens delbetänkande (SOU 1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken 1 - Processen i tingsrätt. Betänkandet är f.n. föremål för remissbehandling. I avvaktan på alt ställning las till förslagen i betänkandet kan det finnas anledning alt genomföra en del mindre ingri­pande rationaliseringsätgärder. En sädan åtgärd skulle kunna vara att medge ell ökat användande av strafföreläggande i stället för domstolsför­farande .

Flertalet remissinslanser har godtagit RÅ:s förslag atl höja gränsen för tillåtet antal dagsböter i strafföreläggande från sextio till etthundra. Endast hovrätten för Västra Sverige (majoriteten om tre ledamöter — en ledamot är skiljaktig och tillstyrker förslaget), Norrköpings tingsrätt (majoriteten om sex ledamöter — tre ledamöter är skiljaktiga och tillstyrker förslaget) och Sveriges domareförbund har varit negativa. Enligt hovrätten för Väst­ra Sverige bör etl ställningstagande lill förslaget i varje fall föregäs av en mer allmän och ingående översyn av lagstiftningen om strafföreläggande. Domareförbundet har avvisat förslagel bl.a. med hänvisning lill alt förfa­randet vid strafföreläggande enligl förbundets uppfattning inle tillgodoser samma krav pä rättssäkerhet som domslolsförfarandet. Även Norrköpings tingsrätt (majoriteten) anför bl.a. rältssäkerhetsaspekter som skäl för alt avstyrka förslagel.

Av det tillgängliga statistiska materialet framgår all åklagarna i dag i strafföreläggande använder intervallet 51-60 dagsböter i myckel liten utsträckning (endast i cirka 0,5 procent av samtliga strafförelägganden under första halvåret 1981). Böter inom della intervall används främst för


 


Prop. 1982/83:41                                                     19

brotten snatteri och olovlig körning. Inte heller intervallet 41-50 dags­böter används i nägon större utsträckning.

Flera omständigheter talar emellertid för atl en inte obetydlig rationali­seringsvinst skulle uppkomma om gränsen för strafföreläggande höjs från nuvarande 60 lill 100 dagsböter. En sådan utvidgning skulle få betydelse främst när del gäller rattonykterhet och i viss mån olovlig körning. 1 fräga om rattonykterhet förutsätts givetvis all brottet över huvud taget kan bli föremål för erkännande. Dåvarande chefen för jusliliedepariemenlel har i ett annat lagstiftningsärende som sin mening uttalat atl det vid s. k. promil­lebrott är befogat att tala om erkännande, om den tilltalade medger de fakliska omständigheterna och godtar analysresultatet (prop. 1980/81:175 s. 8). Uttalandet mötte inte någon erinran under riksdagsbehandlingen (JuU 1981/82:6, rskr 33).

En komplikation som tidigare fanns vid trafikonyklerhelsbrott och som motiverade atl sädana brott nästan undantagslöst beivrades genom dom­stolsförfarande var det s. k. tillbakaräkningsproblemel. Brotlsförulsält-ningarna för rattfylleri och rattonykterhet ändrades emellertid är 1974 så all tillbakaräkning i stort setl inte längre behövs för atl konstatera om ell straffbart förfarande föreligger. Det räcker i stället med all konstalera alt fordonsföraren under eller efter färden haft en siraffbar alkoholkoncentra­tion i blodet till följd av alkoholförtäring före eller under körningen (prop. 1974:154, JuU 37, rskr 352).

Ett avgörande av högsta domstolen förra året (NJA 1981 s. 308) har stort intresse för päföljdsfrågan vid rattonykterhet. Det har i åtskilliga fall före­kommit atl domstolar har dömt till fängelse, när promillehallen alkohol i blodet överstigit 1,30. Enligt högsta domstolens dom bör del för rattonyk­terhet, där omständigheterna i övrigt kring körningen inle ler sig särskilt anmärkningsvärda, dömas till böter även om promillehalten alkohol i blo­det överstiger 1,30. Dock skall enligt högsta domstolen även i fortsättning­en antalet dagsböter i princip variera efter graden av alkoholkoncentration.

Av vad jag nu har redovisat framgår alt förhållandena har ändrats efter de tidigare refererade uttalandena om att rattonykterhet inte borde beivras genom strafföreläggande. Numera torde därför - som bl.a. Sveriges do­mareförbund framhållit i sitt remissyttrande - inget hinder föreligga mot att använda strafföreläggande vid rattonykterhet. Självfallet måste emel­lertid åklagaren i varje enskilt fall, dä strafföreläggande övervägs, konsta­lera att ett verkligt erkännande av gämingen föreligger. Om den misstänkte har erkänt gärningen under förundersökningen men analysresultaten visar en alkoholkoncentration i blodet som är mycket högre än vad den upp­givna alkoholförtäringen har kunnat medföra, bör således etl verkligt er­kännande inte anses föreligga och gärningen därför inte beivras genom strafföreläggande. Åklagaren bör i sådana fall i stället föra saken till dom­stol.

När del gäller olovlig körning kan man först konstatera alt intervallet


 


Prop. 1982/83:41                                                     20

51-60 dagsböter användes i endasi 65 av de 2 828 fall i vilka böter för detta brott ålades genom strafföreläggande under första halvåret 1981. 1 läns­åklagarnas rekommendationer beträffande slraffmätningen vid strafföre­läggande anges alt olovlig körning (ej grov) med bil bör ge 25 dagsböter medan grovt brott bör ge 40 dagsböter, om del är en förstagängsförseelse, och eljest 40—60 dagsböter. I SvJT 1971 s. 846 ff redovisas straffmälnings-praxis i trafikmål vid Stockholms tingsrätt. Enligt denna redovisning utgör straffet för olovlig körning första gången 20-25 dagsböter. Vid varje återfall i brottet ökas straffet med 10—20 dagsböter. Är den olovliga körningen grov, anges straffet lill 30-50 dagsböter, vid återfall med tillägg av 10-20 dagsböter för varje gång. Vid återfall i grov olovlig körning blir straffet dock fängelse, om den tilltalade har dömts minsl tre gånger för samma gärning under de tre senaste åren.

RÄ har, som tidigare nämnts, särskilt utpekat grov olovlig körning som etl brott som i slörre utsträckning än nu skulle kunna beivras genom strafföreläggande, om gränsen sextio dagsböter höjs.

Sammanfattningsvis anser jag mig kunna konstatera atl en höjning av gränsen för antalet dagsböter vid strafföreläggande skulle möjliggöra alt etl betydande antal fall av rattonykterhet och en viss mängd andra brott kan beivras genom sädanl föreläggande. En höjning av gränsen till etthundra dagsböter kan beräknas medföra atl mer än nittio procent av erkända fall av rattonykterhet och så gott som samtliga erkända olovliga körningar kommer att falla inom ramen för del antal dagsböter som skulle vara tillåtna vid strafföreläggande. I likhet med flertalet remissinslanser anser jag alt det från rättssäkerhetssynpunkt inte kan resas några vägande in­vändningar mot en utvidgning av strafföreläggandemöjlighelerna i enlighet med del anförda. Praxis i fråga om straffmätningen för de brott, som kan komma i fråga för strafföreläggande efter en sådan utvidgning, har ocksä stabiliserats pä etl sådant säll atl det utifrån straffmätningssynpunkl inle finns anledning lill nägra betänkligheter mot höjningen av gränsen. Del kan beträffande mål om rattonykterhet särskill framhållas atl bevisläget regel­mässigt är myckel enkelt och alt den tilltalades personliga inställelse knappast torde ha någon betydelse för påföljdsbestämningen.

Det kan i och för sig hävdas alt man helt borde slopa gränsen för antalet dagsböter som får åläggas genom strafföreläggande. Del skulle i sä fall innebära alt upp lill elthundraljugo dagsböter eller, vid gemensamt straff för flera brott, elthundraättio dagsböter skulle få åläggas i den ordningen. Broll som förskyller straff som ligger så nära bölesmaximum torde emel­lertid normalt ha sådan karaklär alt de också i fortsättningen bör beivras enbart av domstolarna. Frän rationaliseringssynpunkt skulle dessutom etl slopande av dagsbolsgränsen ha myckel ringa betydelse.

Mol nu angiven bakgrund förordar jag atl gränsen för del antal dags­böter, som ell strafföreläggande får omfatta, höjs frän sextio till etthundra.

Nägra remissinstanser har ifrågasatt om man inle bör införa en möjlighet


 


Prop. 1982/83:41                                                     21

att handlägga enskilda anspräk inom ramen för institutet strafföreläggande. Vidare har frågan väckts om en utvidgning av området för föreläggande av ordningsbot. Dessa frågor bör emellertid lämpligen las upp lill övervä­gande i annat sammanhang.

3    Vidgad ensamdomarkompetens i brottmål i tingsrätt 3.1 Bakgrund

En grundprincip i värt rättssystem är atl domstolarna redan i första instans skall bestå av flera domare, antingen ett kollegium av yrkesdomare eller en lagfaren domare med nämnd. Men redan under äldre RB förekom undanlag från denna princip i fråga om bagalellmäl. Genom nya RB blev rådhusrätterna domföra med en lagfaren domare ulan nämnd, om målet endasi avsäg ansvar för brott för vilket inle kunde följa svårare straff än böter och del inte heller förekom anledning atl anla all det fanns nägon målsägande. År 1958 infördes motsvarande domförhelsregel beträffande häradsrätt.

År 1966 infördes möjlighet för en ensamdomare all handlägga bölesmäl även när målsägande fanns och elt enskilt anspräk hade framställts i målet (prop. 1966:100, ILU 33, rskr 272). Avsikten var emellertid inle alt böles-målen undantagslöst skulle handläggas ulan nämnd. Del skulle ankomma på rätlen att bedöma om elt visst bölesmäl var av sädan särskild beskaffen­het all del krävde nämndmedverkan. Några föreskrifter om vilka omstän­digheter som därvid skulle beaktas var svåra alt ge. Del borde i stället anförtros ät domaren atl själv bedöma när nämnd borde medverka i böles­mäl. Den vägledande principen skulle vara all nämnd borde della när del i målet förekom omfattande bevisvärdering eller målet oavsett della var invecklat eller vidlyftigt. Alt ett skadeståndsyrkande hade framställts om elt slörre, icke medgivet belopp ansågs också vara etl förhållande som kunde påkalla att nämnd medverkade vid målets prövning.

Det kan i sammanhanget nämnas all enligt 19 § tredje stycket förord­ningen (1979:572) med tingsrältsinslruklion nämndemän alltid skall della i avgörandet när en tingsnotarie handlägger brottmål (jfr 19 § första stycket 10 samma förordning).

Som framgår av del föregående finns det mänga beröringspunkter mellan handläggningen av mindre brottmål i tingsrätt och institutet strafföreläg­gande. Strafföreläggande får emellertid utfärdas inte bara när del gäller brolt för vilka inle stadgas svårare straff än böter ulan också beträffande broll för vilka stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Där­emot finns del, som utföriigt har behandlats, begränsningar i det högsta antal dagsböter som får åläggas genom strafföreläggande.

Möjligheten att utfärda strafföreläggande inte bara för rena bötesbrott utan även för brott med högst sex månaders fängelse i siraffskalan inför-


 


Prop. 1982/83:41                                                     22

des, som tidigare berörts, år 1977 (prop. 1975/76:148, JuU 1976/77:11, rskr 90). I det belänkande av brollmålsutredningen som föregick propositionen (SOU 1974:27) diskuterades huruvida domförheten i tingsrätt borde över­ensstämma med området för strafföreläggande pä så säll att tingsrätten med ensamdomare skulle vara behörig atl avgöra mål om brott med böter eller fängelse i högst sex månader i siraffskalan. Någol förslag om vidgning av ensamdomarkompelensen lämnades dock inte. Enligl utredningen borde de flesta mindre broll i framliden kunna handläggas genom strafföre­läggande, varför antalet mindre brottmål vid domstolarna skulle komma all minska. Utredningen antog därvid alt de mäl om mindre broll som fördes lill domstol skulle komma all lill slor del utgöra antingen bestridda fall eller ocksä sädana där ansvarsfrågan var kontroversiell och avgörandet grun­dades på bevisprövning och där nämndemän därför lämpligen borde med­verka.

3.2 Promemorieförslag

1 promemorian (Ds Ju 1981:18) Underrätternas sammansättning, som arbetats fram inom jusliliedepariemenlel, ifrågasätts om det är befogal atl behålla den ordningen att en ensamdomare i tingsrätt får avgöra enbart sådana brottmål som endast har böter i straffskalan medan strafföreläg­gande får utfärdas för brott med sex månaders fängelse som slraffmaxi­mum. Del framhålls all del är svårt all bedöma rikligheten av brottmåls-utredningens antagande all del ofta skulle föreligga särskilda komplikatio­ner i sådana mål som i och för sig hade kunnat föranleda strafföreläggande men som trots del har anhängiggjorts som brottmål. Enligt promemorian torde del kunna antas att åtskilliga av dessa brottmål är tämligen okompli­cerade och ulan sådana inslag som särskilt motiverar lekmannamedver-kan. De föranleder f.ö. endast undanlagsvis annan påföljd än böter. Del framhålls vidare all svårighetsgraden hos flertalet av de ifrågavarande målen generellt selt knappast är högre än hos mäl med enbart böter i straffskalan och alt skälet lill all många av dem handläggs vid domstol torde vara all godkännande av elt strafföreläggande vägrats utan fog, t.ex. av slarv eller för atl få uppskov med bötesbelalning.

Enligl promemorian finns del därför goda skäl alt låta även mäl med fängelse sex månader som slraffmaximum fä ingå i den grupp som ensam­domare är behörig atl avgöra. Dock bör enligl promemorians förslag en ensamdomare inte få avgöra päföljdsfrågan annat än vad gäller böter. När det förekommer anledning att döma till nägon annan påföljd än böter föreslås alltså atl nämndemän alllid skall della.


 


Prop. 1982/83:41                                                                23

3.3 Remissyttrandena

Efter remiss har yltranden över promemorian i denna del avgetts av justitiekanslem (JK), RÅ, domstolsverket, hovrätten över Skåne och Ble­kinge, hovrälten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Uppsala tings­rätt, Malmö tingsrätt, Ystads tingsrätt, Göleborgs tingsrätt, Härnösands tingsräll, Luleå tingsrätt, rällegångsutredningen (Ju 1977:06) (yllrande av ordföranden och sekretariatet), Sveriges domareförbund, Sveriges advo­katsamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO) och Centralorganisa­tionen SACO/SR. RÅ har till sill remissyttrande fogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt och från länsäklagarna i Stockholms län och Gotlands län, Värmlands län och Älvsborgs län. En sammanslällning av remissvaren bör fogas till regerings­protokollel i detta ärende som bilaga 3.

Så gott som samtliga remissinstanser tillslyrker att ensamdomarkompe­lensen vidgas i brottmål vid tingsrätt. LO avslyrker emellertid förslaget och hovrätten för Nedre Norrland efterlyser en mer djupgående undersök­ning och analys före elt ställningslagande.

Åtskilliga av de remissinstanser som tillslyrker promemorieförslagel vill gå längre än promemorian i fråga om gränserna för ensamdomarens på­följdsbestämning och ifrågasätter om inte ensamdomare borde få döma även lill ett kortare frihetsstraff eller motsvarande påföljd. Del framhålls därvid - bl.a. av många av de domstolar som har yttrat sig - alt den föreslagna ordningen innebär alt en förhållandevis noggrann preliminärbe­dömning av påföljdsfrågan måste göras innan målet sätts ul till huvudför­handling, någol som främst av principiella skäl är mindre önskvärt. Vidare kan det enligt flera remissinstanser inte uteslutas all en domare kan kom­ma atl känna sig påverkad av sin pä förhand gjorda bedömning i fräga om påföljd, om det vid en förhandling, till vilken nämndemän inte kallats, skulle visa sig all annan påföljd än böter vore motiverad. Del framhålls också att del är förenat med stora ölägenheter all i sädana situationer ställa in förhandlingen. 1 remissyttrandena frän åtskilliga domstolar och frän SACO/SR anförs all del knappast kan anses vara förenat med några risker atl i de fåtaliga fall som kan förekomma låta ensamdomare döma också till annan påföljd än böter, exempelvis etl kort frihetsstraff. Därvid påpekas också att häktning normalt beslutas av en enda domare.

Rällegångsutredningen har i sill remissyttrande inle ifrågasatt den före­slagna begränsningen för ensamdomare all döma enbart till böter. Däremot har utredningen anfört att det på grund av denna begränsning borde vara av mindre intresse från domförhetssynpunkt vilket maximistraff som är stadgal för brottet.

1 sill avstyrkande anför LO atl medverkan av nämnd i de aktuella målen medför en garanti för en allsidig prövning, varvid lekmannasynpunkler ges utrymme. Vidare kan det enligl LO:s mening i vissa av målen antas ligga i


 


Prop. 1982/83:41                                                     24

den tilltalades intresse atl nämnd medverkar, särskilt om utgångspunkten är ett icke godkänt strafföreläggande.

3.4 Överväganden

Promemorians förslag atl utöka den gmpp av brottmål som i tingsräll fär avgöras av en lagfaren domare ensam har, som framgår av föregående avsnitt, mottagits övervägande positivt vid remissbehandlingen. Det råder sålunda stor enighet om att sådana brolt, som kan föranleda strafföreläg­gande, vid prövning i tingsrätt i princip skall fä avgöras ulan medverkan av nämnd. Åtskilliga remissinstanser, bland dem många domstolar, har emel­lertid ansett att den föreslagna reformen inte bör begränsas enbart till utdömande av bötesstraff ulan atl en ensamdomare dessutom bör fä döma till kortare frihetsstraff eller nägon motsvarande påföljd.

Jag delar uppfattningen att möjligheten för en lagfaren domare i tingsrätt atl ensam avgöra brottmål bör utvidgas så att den inte bara som nu avser rena bötesbrott utan även sådana brott som innehåller en kortare lids fängelse i straffskalan. Som har framhållits i promemorian är del här fråga om brottmål som normalt är tämligen okomplicerade och i vilka svårbe­dömd eller omfattande bevisning sällan förekommer. Jag vill emellertid framhålla att, liksom hittills varit fallet, nämnd bör delta även i mål av denna kategori när det är befogal pä grund av målets beskaffenhet.

När det sedan gäller den närmare gränsen för ensamdomarens behörig­het kan man i och för sig, som rällegångsutredningen i sitt remissyttrande har ifrågasatt, föreskriva att han får döma till en viss påföljd ulan all därvid göra någol förbehåll för visst maximum i brottets straffskala. Jag är emel­lertid inte beredd atl förorda en sådan ordning. Den skulle enligt min mening göra ensamdomarens behörighet alltför vidsträckt och svår atl överblicka.

Jag förordar i stället den lösning som promemorieförslaget innehåller och som innebär att de broll som ensamdomare tilläts avgöra inle får ha slraffmaximum överstigande en viss gräns. Den gräns, fängelse i högst sex månader, som föreslagits i promemorian får anses lämplig. Den anknyter ocksä till reglerna för strafföreläggande. Även pä denna punkt ansluter jag mig därför till förslaget.

Vad härefter gäller frågan om en ensamdomare bör få döma också till andra påföljder än böter, har det redan framgått alt flera remissinslanser förordat en sådan lösning. De skäl som anförts är bl. a. atl man därigenom i slörre utsträckning slipper göra förhandsbedömningar i päföljdsfrågor. Sådana förhandsbedömningar skulle stämma mindre väl överens med den processrätlsliga principen om omedelbarhet vid huvudförhandlingar. Vi­dare undgår man dä också olägenheten med inställda huvudförhandlingar i de fall när det visar sig att en förhandsbedömning beträffande päföljdsvalet måste frångås.


 


Prop. 1982/83:41                                                     25

Jag är för min del inle beredd att nu föreslå en ordning enligl vilken en ensamdomare fär behörighet all döma till en sä ingripande påföljd som fängelse utan att nämnd deltar i avgörandet. Om den utvidgade ensamdo­markompelensen får avse endasi utdömande av bötesstraff, finns det enligt min mening inte nägon anledning atl befara några ölägenheter med en ordning som förutsätter atl domaren gör en bedömning av del sannolika päföljdsvalet innan han eller hon beslutar att ulan nämnd avgöra elt brott­mål med fängelse i siraffskalan. Jag vill understryka att om päföljdsfrågan - såvitt gäller valet mellan böter och någon annan påföljd - inle ter sig tämligen given, talar detta avgjort för att nämndemän bör ingå i rätten.

Vad jag har sagt nu gäller i tillämpliga delar även vid syn på stället i brottmål. Det bör vidare framhållas att den vidgade behörigheten för ensamdomare inte avser tingsnotarier. När en tingsnolarie handlägger brottmål bör, liksom nu, nämndemän alllid della (19 § tredje stycket för­ordningen med tingsrältsinstruktion).

Sammanfattningsvis förordar jag alltså all ensamdomare i tingsrätt ges behörighet att avgöra mäl om sädana brolt för vilka inle stadgas strängare påföljd än fängelse sex månader, dock under förutsättning atl endast böter ådöms.

I detta sammanhang vill jag nämna atl i den ifrågavarande departements­promemorian behandlades också vissa frågor rörande sammansättnings­reglerna i tingsrätter och länsrätter. Bl.a. föreslogs att antalet nämndemän vid huvudförhandlingar i tingsrält skulle minskas från fem till tre och att nämndemännen skulle fä individuell rösträtt. Beträffande länsrätterna för­ordades en viss jämkning av sammansällningsreglerna för all nä överens­stämmelse med vad som föreslogs för tingsrätternas del. Sedan promemo­rian remissbehandlats, varvid förslagen i dessa delar fält etl övervägande negativt mottagande, har regeringen den 25 mars 1982 beslutat att inle nu lägga fram något förslag såvitt avser dessa frågor.

Vad gäller etl i promemorian framfört förslag angående domförheten i fastighetsdomstol kommer jag emellertid i det följande all föreslå en lag­ändring (avsnitt 8).

4    Handläggning av avskrivningsbeslut i hovrätt

4.1 Gällande rätt

Enligt 2 kap. 4 § första stycket RB är hovrätt domför med fyra lagfarna domare. I brottmål dellar i stället tre lagfarna domare och tvä nämndemän. Om del i brottmål inte finns anledning all döma lill svårare straffan böter, är hovrätten domför även med fyra lagfarna domare. Delsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

Regeringen kan med stöd av 2 kap. 4 § tredje stycket RB meddela föreskrifter om i vilken omfattning en lagfaren domare i hovrälten eller tjänsteman vid denna får vidta åtgärder som endast avser förberedandet av


 


Prop. 1982/83:41                                                     26

målen. Sädana föreskrifter finns i förordningen (1979:569) med hovrällsin-stmktion. Däremot får en ensam domare i hovrätten inte avgöra mål, vare sig genom prövning av sakfrågan eller genom avslutande av målet pä formell grund.

4.2      Domstolsverkets förslag

Domstolsverket har i sin rapport 1981:8 Hovrätternas organisation och arbetsformer (s. 17) föreslagit bl. a. atl 2 kap. 4 § RB skall ändras så att den domare, som pä sin rotel i hovrätten har tilldelats målet, skall ha befogen-hel all ensam besluta om avskrivning av målet i fall då del har återkallats. Verket har framhållit att en sådan ordning skulle innebära ganska betydan­de rationaliseringsvinster. Rolelinnehavaren bör emellertid ha rätt alt lill avdelningen hänskjuta en fräga om avskrivning. Verkets förslag bygger pä uppfattningar som har framförts lill verkel av företrädare för hovrätterna, främst Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Övre Norrland (se domstolsverkets rapporter 1981:1 s. 15, 1981:7 s. 15 resp. 1981:3 s. 16).

4.3     Överväganden

Genom lagen (1981:1088) om ändring i rättegångsbalken har beträffande högsta domstolen införts en ny domförhelsregel, som medger bl.a. all en avdelning av högsta domstolen är domför med en ledamot vid beslul om avskrivning av mäl efter återkallelse (3 kap. 6 § RB). Bestämmelsen byg­ger på ell förslag i departementspromemorian (Ds Ju 1980:12) Högsta domstolens och regeringsrättens arbetsformer. Promemorian blev föremål för sedvanlig remissbehandling, varvid förslaget i förevarande del tillstyrk­tes eller lämnades utan erinran av de flesta remissinslanserna. Lagändring­en trädde i kraft den 1 januari 1982 (prop. 1980/81:154, JuU 1981/82:10, rskr 44).

För egen del anser jag alt domstolsverkets förslag att en rolelinnehavare i hovrätt själv skall kunna besluta om avskrivning av mäl efter återkallelse ligger väl i linje med den motsvarande domförhelsregel som nyligen har införts för högsta domstolen. Ell genomförande av förslagel kan otvivelak­tigt förväntas innebära rationaliseringsvinster. Jag biträder därför försla­gel. Lagtekniskt bör frägan lösas på del sättet all hovrälten blir domför med en ledamot vid avskrivning av mäl efter återkallelse. 1 hovrällsin-stmktionen bör anges atl befogenheten tillkommer rolelinnehavaren. Som domstolsverket har framhållit bör denne ha möjlighet atl till avdelningen hänskjuta en fräga om avskrivning av elt mål. Ocksä på den punkten kan vid behov beslämmelser meddelas i hovrättsinslmktionen. Med befogen­heten för rolelinnehavaren all besluta om målets avskrivning följer också rätt att avgöra ersättningsfrågor och rätlegångskostnadsfrågor, som skall prövas i avskrivningsbeslutet.


 


Prop. 1982/83:41                                                               27

5   Förande av protokoll vid föredragning

5.1      Gällande rätt

Domstolarnas skyldighet atl föra protokoll regleras i 6 kap. 1 § RB. Enligl huvudregeln skall protokoll föras för vaije mäl särskill. Undantag från kravet på protokoll föreligger dels vid handläggning som företas av en lagfaren domare ensam eller av en tjänsteman vid domstolen och som inte sker vid sammanträde för förhandling, dels vid avskrivning av mål ulan samband med förhandUng. Dessutom föreskrivs att i erkända bölesmäl protokollet får ersättas av anteckningar enligt beslämmelser i protokolls­kungörelsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna. Gällande regler innebär atl protokoll alUid måste föras när mäl avgörs efter föredragning i hovrätt eller högsta domstolen.

Enligt 6 kap. 3 § RB skall protokoll innehålla vissa uppgifter av formell karaklär, bl.a. uppgift om domstolen, rättens ledamöter, parterna och deras ombud eller biträden, rätlens beslut som inte sätts upp särskilt samt skiljaktiga meningar. 1 4-6 §§ föreskrivs om vissa yllerligare uppgifter som protokollet skall innehålla när muntlig förberedelse eller huvudför­handling förekommer i målet.

När etl mäl avgörs efter föredragning och avgörandet är enhälligt och sker genom dom eller särskilt uppsatt beslut, innehåller protokollet nor­mall endast de i 3 § föreskrivna uppgifterna om rätlen, parterna m.m. samt dessutom uppgift om atl målet föredragits och alt dom eller annat avgöran­de beslutats.

5.2     Framställning från hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i en framställning till justiliede-parlemenlet den 9 april 1981 föreslagit atl regeln i 6 kap. I § andra stycket RB om undantag från skyldigheten alt föra protokoll utvidgas lill all avse även handläggning som sker i kollegial sammansättning, alltså inte bara av en ensam lagfaren domare.

Hovrätten har därvid anfört bl. a. följande. Protokoll erfordras alltid när mål avgörs efter föredragning. Sker avgörandet genom dom eller särskilt uppsatt beslut och föreligger inga skiljaktiga meningar, innehåller proto­kollet, förutom sedvanliga uppgifter om rätlen, parterna m.m., som regel inga andra uppgifter än att målet föredragits och beslut fattats. I sädana fall har protokollet närmast blivit elt självändamål. Del innehåller inga upp­gifter som inle finns dokumenterade pä annat sätt. Sålunda framgår i stort setl alla relevanta uppgifter, med undanlag av tidpunkten för föredragning­en, redan av hovrättens avgörande. När målet föredragits framgår av dagboksbladet. Det är enligt hovrättens mening otillfredsställande att i radande arbetssituation tid läggs ned på upprättandet av närmast menings­lösa handlingar.


 


Prop. 1982/83:41                                                               28

5.3 Överväganden

Gällande regler om protokollföring innebär alt protokoll mäste föras när mäl föredras i hovrätt eller högsta domstolen, vare sig det är fräga om avgörande av själva saken eller prövning av nägon delfråga. När del i sädana fall fallas beslul som inte sätts upp särskill kan man naturligtvis inte avvara ett protokoll, eftersom beslutet då skall tas in i själva protokol­let (6 kap. 3 § 7 RB). Om däremot avgörandet sätts upp särskilt, vilket alltid är fallet t.ex. dä rätlen avgör saken genom dom (se 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § RB), kommer protokollet i allmänhet all ha ett myckel magert innehåll. Om inga skiljaktiga meningar föreligger innehåller ett sådant protokoll - förutom uppgifter om domstolen, rättens ledamöter, protokoll­förare, lid och plats för sammanträdet och en kort beteckning av saken -normalt bara uppgift om atl målet har föredragils och avgjorts genom dom, beslut eller utslag. 1 och för sig kräver ett sådant protokoll ingen slörre arbetsinsats. Det är dock angeläget att ta till vara alla möjligheter tUl rationaliseringar inom domstolsverksamheten, även sådana som avser en­dast smä förändringar och begränsade besparingar.

Jag delar därför uppfattningen alt del inte längre skall krävas atl proto­koll förs vid föredragning av mål i hovrätt eller i högsta domstolen i andra fall än då skiljaktiga meningar föreligger eller rättens avgörande skall las in i protokollet. En ändring av den innebörden bör göras i 6 kap. 1 § RB.

Som hovrälten över Skåne och Blekinge har framhäilit i sin skrivelse är del mycket få av uppgifterna i protokoll över föredragningsmål som inle redan finns dokumenterade i akten i målet. Enligt min uppfattning kan det dock vara av värde atl dessa uppgifter även fortsättningsvis finns anteck­nade i akten, t.ex. pä dagboksbladet eller pä någon annan handling. De uppgifter jag åsyftar är tidpunkten för handläggningen, vilka ledamöter som deltog i handläggningen och vem som föredrog målet. En anteckning i akten om vilka ledamöter som deltagit i avgörandet är motiverad främst av del skälet att endast lagfarna ledamöter skall skriva under domar och särskilt uppsatta beslul (17 kap. 10 och 12 §§ och 30 kap. 8 § RB). Även om det i hovrätterna torde vara vanligt att även namnen på icke lagfarna ledamöter antecknas på domar och beslul finns det inte nägon föreskrift om alt sä skall ske beträffande t.ex. nämndemän och tekniska ledamöter i hovrätt. För atl förhindra atl del i mäl som avgjorts efter föredragning kan komma att saknas upplysning om namnen pä dessa ledamöter bör det föreskrivas skyldighet atl ange ledamöternas namn i akten eller på dag­boksbladet. Det bör också föreskrivas skyldighet för rätten atl genom en anteckning på någon lämplig handling i akten uppge när målet föredrogs och vem som var föredragande. Del ankommer på regeringen alt utfärda närmare föreskrifter i de frågor som jag nu har angett.

Högsta domstolen och samtliga hovrätter har hörts vid beredningen av denna lagstiftningsfråga och godtagit det förslag som jag nu har lagt fram.


 


Prop. 1982/83:41                                                                29

6    Böter enligt rättegångsbalken

I 9 kap. RB finns regler om bl.a. straff för rällegängsförseelser. Enligt 9 § gäller att om straff i RB är utsatt i böter, dock ej dagsböter, skall lägsta bötesstraff vara tio kronor och högsta femhundra kronor.

Straffet böter (ej dagsböter) finns utsatt i tre paragrafer i RB. Enligl 9 kap. 5 § skall den som vid sammanträde inför rätlen stör förhandlingen eller fotograferar i rättssalen eller bryter mol föreskrift eller förbud som har meddelats för ordningens upprätthållande vid rättegång dömas lill böter. Till samma straff skall ocksä enligl samma lagrum dömas den som muntligen inför rätten eller i rättegångsskrifl ullalar sig otillbörligt. Enligl 36 kap. 20 § skall vittne som har kallals lill en förhandling dömas lill böter, om vittnet uteblir. EnUgl 40 kap. 13 § skall delsamma gälla för sakkunnig.

Genom lagen (1980:1133) om ändring i brottsbalken ändrades reglerna om böter i brottsbalken så att den minsta bölespåföljden höjdes frän tio till femtio kronor (25 kap. 3 § BrB). Högsta bötesstraff för böter omedelbart i pengar höjdes samtidigt frän femhundra kronor till lusen kronor. Om böter ådöms som gemensamt straff för flera brott får enligt de nya reglerna högst tvåtusen kronor dömas ut jämfört med ettusen kronor enligl de gamla reglerna (25 kap. I och 5 §§ BrB, se vidare prop. 1980/81: 38, JuU 15, rskr 115).

Jag föreslår att RB;s regler om lägsta och högsta bötesstraff nu anpassas till brottsbalkens gällande regler. Bestämmelsen i 9 kap. 9 § RB bör alltså ändras så att lägsta bötesstraff för böter omedelbart i pengar blir femtio kronor och högsta bötesstraff för sädana böter ettusen kronor.

Det kan nämnas atl en ändring av samma innebörd har föreslagils ocksä av rättegängsutredningen i dess nyligen avlämnade delbetänkande. Del förslaget har emellertid en annan lagteknisk konstruktion vilken hänger samman med andra ändringsförslag avseende 9 kap. RB. Ställning till dessa förslag fär tas senare.

7    Taxa för personundersökning i brottmål 7.1 Inledning

Genom beslut den 17 april 1980 uppdrog regeringen åt domstolsverket atl utreda behovel av en normering av ersätlning åt den som har utfört eller bilrätt vid utförandet av en personundersökning och all lägga fram de förslag som utredningen kunde föranleda.

I en särskild promemoria (Domstolsverkets rapport 1981:4), som har utarbetats i samråd med kriminalvårdsstyrelsen, har domstolsverket re­dovisat fömtsättningarna för och förslag lill personundersökarlaxa samt förslag till ändringar i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål och i kungörelsen (1964:567) med vissa bestämmelser angående tillämp-


 


Prop. 1982/83:41                                                     30

ningen av den lagen. Domstolsverkels förslag till ändring i lagen om personundersökning i brottmål bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Efter remiss har yltranden över promemorian avgetls av RÅ, kriminal­vårdsstyrelsen, socialstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Solna tingsrätt, Örebro tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, kriminal­vårdsdirektören i kriminalvårdens Stockholmsregion, skyddskonsulenten i Göteborg-Centrum Öst distrikt, skyddskonsulenten i Örebro distrikt, skyddskonsulenten i Sundsvalls distrikt, Sveriges advokatsamfund, Sveri­ges doräareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveri­ges åklagare och Föreningen Sveriges frivärdstjänstemän. RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göleborgs och Malmö åkla­gardistrikt, cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Gävleborgs län, Göte­borgs och Bohus län samt Väslernorrlands län och Jämtlands län. Till yttrandet från chefen för länsåklagarmyndighelen i Gävleborgs län är fogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Gävle och Hudiksvalls distrikt. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 5.

7.2 Gällande ordning

Personundersökning i brottmål syftar dels lill atl ge domstolen sådana upplysningar rörande den misstänktes personliga förhållanden all den kan göra etl lämpligt påföljdsval, dels lill att tjäna som underiag för den krimi­nalvård som kan bli följden av domstolens dom. Ingen får dömas till fängelse i sex månader eller mer eller till skyddstiUsyn eller överlämnas lill särskild värd utan atl personundersökning har skelt. Personundersökning behövs dock inte om sädan utredning som avses med undersökningen på annat sätt är tillgänglig för domstolen (2 § lagen 1964:542 om personunder­sökning i brottmål). Även i nådeärenden hos regeringen kan personunder­sökning utföras (9 §). Undersökningen utförs av en tjänsteman inom skyddskonsulenlorganisationen eller av en personundersökare som skyddskonsulenten utser (4 §).

Ersättning lill den som har utfört eller biträtt vid personundersökning utgår av allmänna medel och omfaltar skäligt arvode för ulfört arbete och gottgörelse för nödvändiga utgifter. Ersätiningen bestäms i brottmål av domstolen (10 § i lagen jämförd med 14 § kungörelsen 1964:567 med vissa beslämmelser angående tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål). Någon fastlagd norm för ersättningen finns inte. Däremot har Sveriges domareförbund är 1974 utfärdat vissa rekommendationer om ersättningens storlek. Dessa rekommendationer synes, enligt vad dom­stolsverkets utredning visar, i stor utsträckning ha följts av domstolarna. År 1976 uttalade domareförbundet att det tidigare rekommenderade nor­malarvodet borde räknas upp lill ungefärlig överensstämmelse med del


 


Prop. 1982/83:41                                                     31

aktuella allmänna prisläget. Därefter har domareförbundet inle gjort nägot uttalande om normalarvoden till personundersökare.

7.3 Domstolsverkets förslag

7.3.1   Undersökningsresultaten

Domstolsverket har under utredningsarbetet undersökt bl.a. vilka er­sättningar som under mars 1980 betalades ut från verkets redovisningscen-tral till personundersökare. Verkel har ocksä genom en enkätundersökning inhämtat ett antal domstolars synpunkter pä frägan om ersättning till personundersökare. Kriminalvårdsstyrelsen har genomfört en enkätunder­sökning av liknande slag hos skyddskonsulenlerna.

Domareförbundet angav i sin rekommendation är 1974 400-500 kr. som normalarvode för en fullständig personundersökning. I mars 1980 låg nor-malarvodel enligt domstolsverkets undersökning pä 600—700 kr. Arvodet för utskrifter av personundersökningar ökade frän 50 kr. är 1974 till cirka 70 kr. år 1980.

Budgetåret 1977/78 var medelarvodel för en personundersökning 613 kr. 1 mars 1980 var motsvarande arvode 622 kr. Ökningen var alltså 9 kr. eller 1,5 procent. Meddomkoslnaden för en personundersökning var såväl un­der budgetåret 1978/79 som i mars 1980 95 kr.

Av undersökningarna framgår atl kostnadskontrollen från domstolarnas sida varit god bäde när del gällt arvodet för personundersökningar och ersättningen för omkostnaderna.

Av enkätundersökningen hos domstolarna (fyra hovrätter och tolv tings­rätter) framgick att alla domstolar som var med i undersökningen ansåg att det inle var nägra svårigheter alt rekrytera tillräckligt många och kompe­tenta personundersökare med nuvarande arvodesnivå. De flesta domstolar ansåg all prövningen av ersättningsfrågorna skulle underlällas av en nor­mering av arvodel, men endasi i ringa mån. Antalet överklagade ersätt­ningsbeslut till de fyra hovrätter som undersökningen omfattade (de fyra största hovrätterna) var under perioden januari-september 1980 samman­lagt 31.

Av enkätundersökningen hos skyddskonsulenterna framgick att de fles­ta skyddskonsulenter ansåg all överensstämmelse fanns mellan frivärdsor-ganisationens och domstolarnas syn pä ar.voderingen.

Domslolsverkel redovisar också att representanter för personunder-sökarföreningen i Stockholm har framfört till verkel atl de ansäg del mycket otillfredsställande all personundersökaren ofta tvingas överklaga tingsrätternas arvodesbeslut för atl få igenom en löneökning.

7.3.2   Behovel av en personundersökarlaxa

Enligt domstolsverket synes utvecklingen av personundersökningskosl-naderna inte i och för sig motivera införandet av en taxa. De ojämnheter i


 


Prop. 1982/83:41                                                                   32

tillerkända arvoden som nu finns är inle omfallande. Enligt verkel har domareförbundels rekommendationer i stor utsträckning följts av domsto­larna. Den senasie rekommendationen gjordes dock är 1976. Domstolsver­ket befarar med hänsyn lill den lid som förflutit sedan dess an variationer­na i ersättningsnivån kan komma alt öka, om inle nya normer fastställs.

Enligl verket upplever personundersökarna bristen på'enhetlighet som besvärande. Det är vidare otillfredsställande om de för att få en anpassning av arvodena till prisutvecklingen i samhället skall nödgas besvära sig mot tingsrätternas beslul. Verkel anser alt några större fördelar av statsfinan­siell art genom införandet av en taxa visserligen inte kan ställas i utsikt; Å andra sidan behöver del inle befaras atl kostnadsutvecklingen blir snab­bare efter en laxereglering. En taxa torde medföra en viss förenkling för tingsrätterna. Hovrätterna kan förväntas slippa ett anlal besvärsmål. Kost­naderna för all vidmakthålla en taxa kan enligl verkel beräknas bli ringa.

Sammanfattningsvis anser domslolsverkel alt fördelarna med en person­undersökarlaxa överväger och föreslär alt en sädan införs. Verket anser emellertid atl ersättning till den som biträtt vid utförandet av personunder­sökning inte bör omfattas av taxan, eftersom variationerna i ett sädanl biträdes arbetsinsats är myckel stora från fall lill fall. Av samma skäl bör taxan inle omfatta den personundersökare som fått biträde med att ulföra personundersökningen. Taxan bör inle gälla när personundersökningen har ulförts i etl nådeärende.

7.3.3 Författningsfrågor

Enligl 10 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål medde­lar regeringen beslämmelser om ersättningen ät personundersökare. Enligt domslolsverkel är det emellertid mindre lämpligt att belasta regeringskans­liet med att utfärda taxa. Denna kan t.ex. behöva justeras lid efter annan och vissa statistiska undersökningar göras som grund för dessa justeringar. Uppgiften alt fastställa en taxa är således sådan alt den lämpligen bör anförtros elt centralt ämbetsverk. Della förutsätter en ändring i 10 § i lagen.

Enligl domstolsverkets mening talar övervägande skäl för atl domstols­verket bemyndigas att utfärda en personundersökarlaxa. Verket har en betydande erfarenhel av laxekonslmklioner och har utfärdat taxor pä rältshjälpsomrädet samt taxor för fastställande av ersättning till tolkar och lill konkursförvaltare.

7.4 Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund är positiva till eller lämnar utan erinran domstolsverkets förslag atl en personundersökar­laxa införs. Flera remissinslanser framhåller all nägra större fördelar av stalsfinansiell art knappast kan påräknas genom en taxa. Enligl dessa


 


Prop. 1982/83:41                                                                   33

remissinslanser skulle emellertid en taxa medföra en förenkling av arbetet med att fastställa ersättning lill personundersökare. Advokatsamfundet avstyrker att en taxa införs, bl.a. eftersom en sådan inte behövs frän kostnadskonlrollsynpunkl. Samfundet befarar också all en normering av personundersökararvodena kan komma att medföra ökade administrativa kostnader för statsverket.

7.5 Överväganden

Domstolsverket har enligt min mening fört fram beaktansvärda skäl för att ersättningen till personundersökare i fortsättningen skall bestämmas enligt en taxa. Så gott som samtiiga remissinstanser har ocksä varit posi­tiva till förslaget eller lämnat det ulan erinran. Jag förordar därför alt ett taxesyslem införs. Uppgiften alt fastställa taxan bör lämpligen överlämnas till domstolsverket.

I domareförbundets remissyttrande väcks tanken att domstolarna skulle helt befrias frän uppgiften alt bestämma ersättningen lill personundersö­kare. Den skulle i stället bestämmas av skyddskonsulenlen. Enligl min mening är det emellertid tveksamt om några nämnvärda rationaliserings­vinster skulle uppstå härigenom. Nuvarande ordning all domstolarna fast­ställer ersättningen synes ha fungerat bra, bl. a. frän kostnadskonlrollsyn­punkl. Jag är därför inte beredd atl föreslå nägon ändring på den punkten.

Som domstolsverket har föreslagit bör den ifrågavarande taxan endast avse ersättning till personundersökare i brottmål. Ersättning för personun­dersökning i nådeärenden faller således utanför taxesättningen. Sädan ersätlning fär även i fortsättningen bestämmas enligt nu gällande ordning. I enlighet med vad domstolsverket har förordat bör taxan inle heller omfatta ersättning lill den som har biträtt vid utförandet av en personundersökning eller till personundersökare som har haft ell sådant biträde. Även sädan ersätlning fär alltså bestämmas pä samma sätt som nu.

8    Domförhet i fastighetsdomstol 8.1 Gällande rätt

Fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och tvä nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot kan ingå i domstolen om det finns särskilda skäl för det. I mål eller ärenden om hyra, arrende, bostadsrätt eller Ivångsförvallning av bosladsfastighet består domstolen dock av tvä lagfarna ledamöter och tre nämndemän, med möjlighel alt byta ul en av nämndemännen mot en teknisk ledamot (3 § lagen 1969:246 om domstolar i faslighetsmäl). Fastighetsdomstol är dessutom i vissa fall dom­för ulan nämndemän och i vissa andra fall med en ensam lagfaren ledamot.

Fastighetsdomstolen behäller inte sin domförhet om del inträffar förfall 3    Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 41


 


Prop. 1982/83:41                                                     34

för nägon av ledamöterna under huvudförhandlingen. Bortsett frän möjlig­heten atl förslärka fastighetsdomstolen med en extra teknisk ledamot saknas del regler som ger domstolen rätt atl låta ytterligare en lagfaren ledamot eller nämndeman ingå i rätten.

8.2      Promemorieförslag

I promemorian Ds Ju 1981:18 tas bl.a. upp frågan om domförheten i fastighetsdomstol när del inträffar förfall för nägon ledamot. Därvid anförs atl huvudförhandlingar i fastighetsdomstol, t.ex. i mål om expropriation eller fastighetsbildning, många gånger kan vara omfattande och tidskrä­vande. Om det under en huvudförhandling inträffar förfall för någon av rätlens ledamöter kan del förorsaka avsevärda kostnader och olägenheter. Från flera fastighetsdomstolar har del därför efterlysts en regel som låter rätten behålla sin domförhet vid förfall för någon ledamot.

1 promemorian framhålls att det knappast föreligger något behov av atl låta fler lagfarna ledamöter eller nämndemän ingå i fastighetsdomstol i mer vidlyftiga mäl. Därför föresläs inte införande av nägra bestämmelser mot­svarande dem som nu finns i 1 kap. 3 och 4 §§ RB. Däremot finns det enligt promemorian anledning alt införa en regel som låter fastighetsdomstolen behålla domförheten även om nägon ledamot fär förfall under en huvudför­handling. En sädan regel bör dock inle tillåta bevarad domförhet om mer än en person får förfall och inte heller om någon av de kategorier som skall ingå i rätten kommer atl sakna företrädare. Del föresläs därför att regeln får del innehållet att rätten förblir domför om en lagfaren ledamot eller en nämndeman eller, om två tekniska ledamöter deltar, en av dessa fär förfall sedan huvudförhandlingen har påbörjats.

1 promemorian anförs vidare atl i.mäl och ärenden om hyra m.m. motsvarande resonemang leder lill atl domförheten bör bestå om del vid huvudförhandlingen inträffar förfall för en ledamot, antingen en av de lagfarna ledamöterna eller en av nämndemännen. Om däremot en av nämndemännen har bytts ut mot en tekniker och denne fär förfall, bör rätten inte längre vara domför.

8.3      Remissyttrandena

Över denna del av promemorian har remissyttranden avgetls av dom­stolsverket, Stockholms tingsräll, Uppsala tingsrätt, Malmö tingsräll, Gö­teborgs tingsrätt, Härnösands tingsrätt, Luleå tingsrätt, Sveriges domare­förbund, Sveriges Advokatsamfund och Landstingsförbundet.

Remissinstansema har tillstyrkt förslagel eller lämnal det ulan erinran.


 


Prop. 1982/83:41                                                                   35

8.4 Överväganden

Även jag delar uppfattningen att reglerna om domförhet i fastighetsdom­stol bör ändras för att ge möjlighet all slutföra en huvudförhandling också om det inträffar förfall för nägon av ledamöterna i domstolen. Härigenom undviks de merkostnader både för enskilda parter och för staten som uppslår genom att förhandlingar i sådana fall måste inställas. Som har anförts i promemorian kan det dock inte godtas atl mer än en person får förfall. Denne skall tillhöra en av grupperna juristdomare eller nämndemän eller, om tvä tekniska ledamöter deltar, denna grupp. Varje gmpp inom domstolen bör alltså även efter det att förfall för någon person har inträffat förbli representerad i domstolen. Jag föreslår en ny domförhelsregel i enlighet med del sagda.

I promemorian föreslogs också en redaktionell ändring av 12 § lagen om domstolar i faslighetsmäl. Det förslaget hade samband med förslagel i promemorian om ändrade omröstningsregler i tingsrätt. Som jag redan har anfört (avsnitt 3.4) har regeringen emellertid inle för avsikt att på grundval av promemorian lägga fram något förslag pä den punkten. Del finns därför inte någon anledning att nu ändra utformningen av 12 §.

9    Övriga frågor

Jag vill slutligen ta upp frägan om etl par redaktionella ändringar i RB. Den första rör 18 kap. 8 och 14 §§. Förstnämnda paragraf ändrades senast är 1981 (SFS 1981:741). Ändringen innebar alt andra stycket upphävdes och alt det tidigare tredje stycket bildade etl nytt andra stycke. Vid ändringen förbisågs atl i 14 § hänvisas till 8 § tredje stycket. Denna hänvis­ning bör nu ändras till att avse andra stycket.

Den andra frågan gäller 30 kap. 10 § RB. 1 30 kap. 14 § fanns tidigare elt bemyndigande för regeringen all meddela närmare föreskrifter om avfatt­ningen av dom och slutligt beslut i brottmål. Paragrafen upphävdes år 1976 (SFS 1976:567). Anledningen var alt 8 kap. 13 § nya regeringsformen uttryckligen ger regeringen befogenhet all utfärda föreskrifter om verkstäl­lighet av lag. Bestämmelsen i 30 kap. 14 § ansågs därför överflödig (prop. 1975/76:191 s. 14). Hänvisningen i 30 kap. 10 § RB tiU 14 § slår emellertid fortfarande kvar. Hänvisningen bör nu las bort.

Jag föreslår alltså att i 18 kap. 14 § hänvisningen till 18 kap. 8 § tredje stycket ändras till att avse andra stycket i paragrafen och atl hänvisningen i 30 kap. 10 § till 30 kap. 14 § tas bort.


 


Prop. 1982/83:41                                                               36

10   Ikraftträdande

Jag föreslår atl lagändringarna träder i kraft den I januari 1983. I fråga om ändringen i 1 kap. 3 § RB om vidgad ensamdomarkompetens bör dock äldre bestämmelser alltjämt gälla vid huvudförhandlingar som har påbör­jats före lagens ikraftträdande. Ändringen i 3 § lagen om domstolar i fastighetsmål bör däremot lillämpas även vid huvudförhandlingar som har inletts innan lagen trätt i kraft, dock självfallet endast om förfallet inträffar sedan lagen börjat gälla. När del gäUer taxan för ersättning åt den som har utfört personundersökning bör de nya reglerna tillämpas när ersättning bestäms efter ikraftträdandet även om arbetet med personundersökningen helt eller delvis har utförts före ikraftträdandet.

Även utan särskild övergångsbestämmelse torde gälla att den nya regeln beträffande tillätet anlal dagsböter i strafföreläggande kan tillämpas ome­delbart vid ikraftträdandet även om brottet har begåtts dessförinnan. Be­träffande höjningen av lägsta belopp för böter enligt RB torde i övergångs­hänseende gälla vad som sägs i 5 § lagen (1964:163) öm införande av brottsbalken.

Il    Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprät­tats förslag lill

1.    lag om ändring i rättegångsbalken,

2.    lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,

3.   lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i faslighetsmäl. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i delta ärende som bilaga 6.

12  Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yllrande inhämtas över lagförslagen.

13  Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemstäUan.


 


Prop. 1982/83:41                                                     37

Utdrag
LAGRÅDET
                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-10-19

Närvarande: justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén, justitierådet Palm

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 12 augusti 1982 har rege­ringen på hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet stats­rådet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1.    lag om ändring i rättegångsbalken,

2.    lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål och

3. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gunnel

Wennberg. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

I kap. 3 §

Nu gällande regel om ensamdomare i brottmål i tingsrätt innefattar behörighet att handlägga mäl med böter som straffmaximum. 1 den prak­tiska tillämpningen har dock bötesmålen inte undantagslöst handlagts utan medverkan av nämnd. Före utsättande av ett sådant mål till huvudförhand­ling har i överensstämmelse med motivuttalanden i samband med regelns tillkomst en prövning skett huruvida målets beskaffenhet krävt atl nämnd bort medverka i avgörandet. Den nu föreslagna utvidgningen av ensamdo­mares kompetens till atl omfatta även brottmål med straffmaximum fängel­se i sex månader är inte avsedd att medföra någon ändring i vad som hittills gällt i delta hänseende. Beträffande den målkategori som enligt förslaget tillförs ensamdomares kompetens framhälles således i remissprotökollet att liksom hittills varit fallet nämnd bör delta när del är befogal på grund av målets beskaffenhet, t.ex. därför atl svårbedömd eller omfattande bevis­ning förekommer.

Till det utvidgade brotlmålsområdel fogar förslaget en begränsning i fräga om den förväntade påföljden i det särskilda fallet. Del skall sålunda kunna påräknas atl enbart böter kommer atl utdömas. Den föreslagna begränsningen medför atl rätlen tvingas att göra en förprövning av valet av påföljd, nägot som i flera remissyttranden har påtalats säsom mindre tillfredsställande. Framhållas kan atl del vid en sådan förprövning måste bli fräga om endast en summarisk granskning av förhållandena i del ak­tuella målet. För att delta skall kunna las lill huvudförhandling med ensam-


 


Prop. 1982/83:41                                                                   38

domare måste det därvid slå klart alt endast påföljden böter kan komma i fråga. Om det skulle föreligga någol tvivel härom, bör nämnd della i avgörandet. 1 remissprotökollet är även intaget etl uttalande av denna innebörd. En förprövning med den angivna karaktären bör enligl lagrådels mening kunna godtas i delta sammanhang. Mot den föreslagna begräns­ningsregeln, som innebär att en ensamdomare liksom hittills endast är behörig atl döma lill bötesstraff, har lagrådet inte någon erinran.

Den nyssnämnda begränsningen i kompelensregeln har i förslagel lill lagtext lydelsen "under förutsättning all endast böter ådöms". Skäl kan enligl lagrådets mening anföras för all - med bibehållen saklig innebörd -knyta an lill den formulering som används i ell par likartade beslämmelser i rättegångsbalken, jfr regeln i 2 kap. 4 § andra stycket om hovrätts dom­förhet i brottmål samt regeln om huvudförhandling i den tilltalades frånva­ro i 46 kap. 15 § andra stycket 1. Lagrådet föreslår all sista ledet i 1 kap. 3 § tredje stycket ges följande lydelse: "vid huvudförhandling och syn på stället i mål om broll för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning alt del inle finns anled­ning all döma till annan påföljd än böter".

6 kap. I §

1 del remitterade förslaget har del nu aktuella lagrummet kommit alt återges i den lydelse det hade efter lagändring 1974 (SFS 1974:573) i stället för i gällande lydelse som tillkom 1981 (SFS 1981:1093).

Den ändring som föresläs berör paragrafens andra stycke. Mot ändring­en finns i sak inte anledning lill erinran. Lagtexten bör emellertid kunna förtydligas. Punkt 3 kan exempelvis läsas så, alt protokoll inle behövs för sammanträde utan samband med förhandling, om målet avskrivs vid sam­manträdet eller vid senare tillfälle, medan meningen är atl prolokolle-ringsskyldighelen beträffande sådant sammanträde skall hävas endast om avskrivningsbeslulel fallas vid det sammanträdet (jfr formuleringen i andra stycket andra meningen i gällande räll). Ocksä punkt 2 är otydlig på samma säll. Lagrådet föreslår, atl andra stycket fär följande lydelse:

"Protokoll behöver inle föras över handläggning som ej sker vid sam­manträde för.förhandling, om

1.  handläggningen företas av en lagfaren domare ensam ellerav tjänste­man vid domstolen,

2.  de avgöranden som träffas vid handläggningen sätts upp särskilt och har tillkommit ulan skiljaktig mening inom rälien, eller

3.  målet avskrivs vid handläggningen."

48 kap. 4 §

Strafföreläggande är en summarisk, utomjudiciell handläggningsform. En sådan handläggningsform lämpar sig i huvudsak endast för fall då fråga är om bagatellförseelse eller annat ringa brott. 1 remissen föreslås den


 


Prop. 1982/83:41                                                                   39

ändringen i förevarande paragraf, atl dagsbolsgränsen för användning av strafföreläggande höjs från sextio lill etthundra dagsböter. Om ändringen genomförs, kommer inom tillämpningsområdet för strafföreläggande all falla även brolt av sådan beskaffenhet att påföljderna fängelse, villkorlig dom och skyddstillsyn framstår som möjliga alternativ till böter. Utfärdas och godkänns ell strafföreläggande blir ulan domstols medverkan andra påföljder än böter uteslutna. Enligt lagrådets mening måste man därför ställa sig tveksam till tanken att avgöra frågor om ansvar för brott av nu angiven svårhetsgrad i summariska former utom rätta. Härtill kommer intresset av rättssäkerhet för den misstänkte och önskemålet all redan genom handläggningsformen främja laglydnaden. Förslaget bör i vart fall inte genomföras om del inte är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till domstolarnas arbetssituation.

Ett problem angående päföljdsval som aktualiseras om förslaget genom­förs vill lagrådet särskill beröra. I 34 kap. brottsbalken meddelas vissa bestämmelser om sammanträffande av brott (s. k. brotlskonkurrens). Be­stämmelserna lar sikte pä fall dä nägon som tidigare har dömts lill fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn visas ha begått ytterligare brott före domen eller efter domen men innan påföljden har verkställts i sin helhet eller annars upphört. Enligt 34 kap. I § brottsbalken kan rätten i sådant fall antingen (I) förordna alt den tidigare påföljden skall avse ocksä det nytill­komna brottet eller (2) döma särskill lill påföljd för della brolt eller (3) undanröja den ådömda påföljden och för hela brottsligheten döma lill påföljd av annan art. Om altemativ I eller 2 tillämpas pä nägon som är villkorligt frigiven frän fängelse kan rätlen enligt 34 kap. 4 § brottsbalken förklara den villkorligt medgivna friheten eller del därav förverkad; sker inle del, kan rätten enligt samma lagrum i stället förordna om övervakning eller meddela den frigivne föreskrift om vistelseort, bostad, utbildning, arbetsanställning, läkarvård, nykterhelsvård eller annan vård eller behand­ling eller fullgörande av ålagd skadeståndsskyldighel eller besluta om varning eller förlängning av prövoliden. Tillämpas alternativen I eller 2 pä den som dömts lill skyddstillsyn kan rälien besluta liknande åtgärder och även meddela den dömde särskilda föreskrifter om vad som skall gälla för övervakningen (34 kap. 6 § andra stycket). Vid tillämpning av alternativen I eller 2 när den tidigare påföljden är villkoriig dom kan rälien besluta om varning och förlängning av prövolid och meddela föreskrift om fullgörande av ålagd skadeståndsskyldighel (34 kap. 5 § tredje stycket).

Såsom ovan framgått, är det domstol som tillämpar berörda regler i 34 kap. brottsbalken. Enligl särskild bestämmelse i 38 kap. 6 § brottsbalken skall i underrätt, även när denna enligt eljest gällande regler skulle ha varit domför med en lagfaren domare ensam, nämnd medverka då fråga är om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. I § punkt 3, förverkande av villkor­ligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligl 34 kap. 5 § tredje stycket och åtgärd enligt 34 kap. 6 § andra stycket brotts­balken.


 


Prop. 1982/83:41                                                                   40

Det nya brott som ger upphov lill en i 34 kap. I § brottsbalken beskriven konkurrenssituation kan vara elt brott som del i och för sig är möjligt att beivra genom strafföreläggande. Om det sker och strafföreläggandet god­känns, kommer någon domstolsprövning enligt 34 kap. brottsbalken inte till stånd. Genom del av åklagaren ensam beslutade strafföreläggandet blir, om det godkänns av den misstänkte, i själva verkel avgjort all alternativen 1 och 3 i 34 kap. 1 § brottsbalken inle skall tillämpas. Vidare blir det beträffande villkorligt frigiven i realiteten bestämt att förverkande av den villkorliga friheten eller del därav eller vidtagande av annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § brottsbalken inte skall ske. Beträffande den som är dömd tiU skyddstiUsyn eller fått villkorlig dom blir det avgjort att åtgärd enligt 34 kap. 6 § andra stycket respektive 34 kap. 5 § tredje stycket inte skall vidtas.

Av det sagda framgår, all godkänt strafföreläggande för brolt som gett upphov till brottskonkurrens enligl 34 kap. I § brottsbalken fär till följd att användningen av det differentierade reaktionssystemel i 34 kap. brottsbal­ken utesluts. Olägenheterna härav blir mera framträdande ju svårare brott som del blir möjligt atl beivra genom strafföreläggande. Om det remittera­de förslaget läggs lill grund för lagstiftning, bör därför närmare övervägas att begränsa användningen av strafföreläggande för brott som utlöst brotts­konkurrens enligt 34 kap. I § brottsbalken.

48 kap. 12 a och 17 §§

Beträffande strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot finns det inte på samma sätt som när del gäller domstols dom och beslul särskilda regler om möjlighel atl rätta skrivfel och liknande. Mot den bakgrunden föresläs det i remissen, med 30 kap. 13 § rättegångsbalken som förebild, en ny paragraf i 48 kap. rättegångsbalken (12 a § se även 17 §). Till skillnad från vad som gäller om rällelse av dom och beslul skall enligt förslaget elt beslul om rällelse av föreläggande inle kunna överklagas genom ordinära besvär. Enligl vad som upplysts lill lagrådet under ärendets föredragning är del i stället förutsatt atl besvär skall kunna anföras säsom över godkänt strafföreläggande enligt den extraordinära besvärsregeln i 59 kap. 5 § rättegångsbalken. Samtidigt har rältelsemöjligheten kringbyggts med dels en bestämmelse om alt, om den som godkänt föreläggandet motsätter sig rättelsen, denna får göras bara om det är uppenbart atl den saknar betydel­se för honom, dels elt förbud mot alt höja tidigare förelagt straff genom ränelse.

Skall en regel om alt rättelse fär ske mot den misstänktes vilja behållas, är del enligl lagrådets mening behövligt med en möjlighel att i särskilt föreskriven ordning, lämpligen inom vanlig besvärslid, överklaga rättelse-beslutet som sådant. En tillämpning av 59 kap. 5 § rättegångsbalken förut­sälter all elt godkänt föreläggande föreligger. Så kan knappast anses vara fallet när etl föreläggande genom rätldsebeslut fält ell annat innehåll än


 


Prop. 1982/83:41                                                                   41

den förelagde velat godta. Vidare förefaller begränsningen i 59 kap. 5 § lill vissa preciserade besvärsgrunder omotiverad när del gäller rältelsebeslul. Det är ocksä atl märka att bifall till besvär enligt 59 kap. 5 § inte kan leda till annat än atl det ursprungliga strafföreläggandet undanröjs. Della måste vara en opraktisk och i vissa fall otjänlig väg all gå när en rättelse blivit felaktig.

Utformningen av elt besvärsinslilut avseende rättelser är inte utan vi­dare given utan får. om lagrådets uppfattning accepteras, övervägas yller­ligare.

Lagrådet vill slufiigen endast göra ell par anmärkningar till vissa motiv-uttalanden i avsnittet om rättelse. Anlagandel atl ell meddelat föreläggan­de under den utsatta fristen kan återkallas och ersättas med ell nytt synes principiellt tveksamt och slär knappast heller i överensstämmelse med regeln i 48 kap. 3 § rättegångsbalken om alt fråga om ansvar för brott, som upptagits i etl för godkännande utfärdat föreläggande, inle fär las upp på nytt förrän den tid som salts ut i föreläggandet gått ut. Med anledning av vad departementschefen anför om all den i 59 kap. 5 § givna besvärsmöj­ligheten inte kan användas vid materiellt felaktiga förelägganden vill lagrå­det slutligen, för atl uttalandena inle skall misstolkas, hänvisa lill Welam-son Rättegång VI (1978) s. 245 ff med hänvisningar.

2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål

10 §

I denna del vill lagrådet endasi anmärka, all den föreslagna lagtexten inte lämnar utrymme för ersätlning i annan form än enligt taxa när del gäller personundersökning i brottmål ulan all biträde anlitas. Om avsiklen är alt tillämpningsområdet för en taxa skall kunna begränsas i den mån del visar sig lämpligt bör detta ha ett bättre stöd i lagen. Lagrådet föreslär, med vissa redaktionella jämkningar och förlydliganden av texten i övrigt, atl 10 § får följande lydelse:

"10 §

Den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning eller förordnats till förtroendeman enligl 4 § eller avgell läkarintyg enligl 7 § har räll lill ersättning. Ersättningen betalas av staten.

Regeringen meddelar bestämmelser om ersätlning enligl första slyckei. Regeringen eller myndighet som regeringen utser fär fastställa taxa som skall lillämpas vid bestämmande av ersättning åt den som utan biträde har utfört personundersökning. Detta gäller dock inle i sådana fall som avses i 9§."


 


Prop. 1982/83:41                                                     42

Övergångsbestämmelsen

Den som förordnats tiU personundersökare innan de nya bestämmelser­na har trätt i kraft bör fä ersätlning enligl reglerna vid förordnandet. Lagrådet föreslår därför ocksä följande övergångsbestämmelse lill 10 §:

"Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. När någon före ikraftträdan­det har utsetts atl ulföra personundersökning tillämpas äldre beslämmel­ser."

3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastig­hetsmål

De grundläggande domförhetsreglerna för fastighetsdomstol finns i 3 § första och andra styckena lagen om domstolar i faslighetsmäl (FDL). De innebär för normalfallet, atl domstolen skall bestå av tvä lagfarna leda­möter, en teknisk ledamot och två nämndemän. Föreligger särskilda skäl kan ylleriigare en teknisk ledamot ingå. I vissa speciella typer av mål och ärenden rörande bl. a. arrende eller hyra, skall, om inle målets beskaffen­het eller annat särskill skäl föranleder alt en teknisk ledamot bör ingå, denne ersättas av ytterligare en nämndeman.

Av 4 § FDL framgår atl under vissa förutsättningar nämndemän inle behöver della i sådana mäl som kan prövas i sak utan huvudförhandling. Vidare anges där atl en lagfaren domare har behörighet atl ensam handläg­ga mål i samma utsträckning som gäller för tingsräll.

Omröstning till dom skall enligl 12 § FDL ske som i allmän domstol med enbart lagfarna ledamöter.

1 enlighet med intentionerna när fastighetsdomstolarna kom lill har deras kompetensområde efter hand ökats ut. Vilka mäl och ärenden som ankom­mer pä fastighetsdomstol framgår av särskilda lagar och författningar på olika rättsområden. Betydelsefulla grupper är — förutom arrende- och hyresmål och därmed besläktade mål - fastighetsbildnings- och expropria-tionsmäl, mäl om inlösen enligl exempelvis byggnadslagen och mål enligt väg- och anläggningslagsliftningen. 1 motsats till vad som tidigare varit avsen (se NJA II 1971 s. 371) har i den proposUion (1981/82:130) med förslag till ny vattenlag som har lämnals till riksdagen tanken på atl överföra den dömande funktionen frän vallendomstol till fastighetsdom­stol inle tagils upp.

Del är karaktäristiskt för flera av de mällyper som det ankommer pä fastighetsdomstol alt handlägga, all de enskilda målen ofta är tekniskt invecklade och i andra avseenden komplicerade. Antalet mål där huvud­förhandlingen pågår i flera veckor eller månader är antagligen procentuellt högt jämfört med förhållandena vid de allmänna domstolarna. Remissen innehåller inle nägon statistik eller andra närmare uppgifter om i vilken utsträckning problemet med bristande domförhet vid förfall för nägon


 


Prop. 1982/83:41                                                     43

ledamot under pågående rättegäng har gjort sig gällande. Lagrådet betviv­lar emellertid inte, alt åtgärder med anledning av de framställningar som gjorts av vissa fastighetsdomstolar behöver vidtas. Samtidigt kan konstale­ras atl trots den genomgripande översyn av valtenrättslagstiftningen som företagits frågan inle är löst eller behandlad när del gäller vallendomsto­larna. Såvitt gäller rättegångsbalken har däremot problemet med avbmten domförhet genom förfall för lagfaren ledamot eller nämndeman under vidlyftiga rättegångar uppmärksammats och successivt förebyggts (se be­träffande häradsrätt - rådhusrätt - tingsrält NJA II 1943 s. 16 och 22, NJA Il 1969 s. 439 ff och NJA II 1975 s. 735 fi). Enligl 1 kap. 3 och 4 §§ gäller nu för tingsrätt domförhetsregler som i princip innebär att en ledamot utöver ordinarie antal kan della i handläggningen. Det gäller de lagfarna ledamö­terna i kollegial domstol såväl som, under vissa angivna förutsättningar, när rätlen normalt skall beslå av en lagfaren domare jämte nämnd. Motsva­rande regler finns för hovrätt i 2 kap. 4 § och för högsta domstolen i 3 kap. 6 § rättegångsbalken.

Den lösning med tillkallande av extra ledamot eller ledamöter som valls för de allmänna domstolarnas del avvisar departementschefen som obe­hövlig för fastighetsdomstolarna. 1 stället skall enligt remissförslaget den omständigheten att det, sedan huvudförhandling påbörjats, inträffar förfall för en av de lagfarna ledamöterna, eller en av nämndemännen eller av de tekniska ledamöterna, i den män tvä deltar, inte inverka på rättens domför­het. Målet skall alltså oavsett beskaffenhet kunna slutföras och avgöras i den reducerade sammansättningen. Syftet med förslaget måste vara att det lägre antalet skall komma lill användning i sädana tidskrävande och kom­plicerade mäl som det innebär särskilda ölägenheter att företa pä nytt när förfall inträffar inom rätten.

I förarbetena när fastighetsdomstolsreformen genomfördes betonades i flera .sammanhang vikten av att ge domstolarna en kvalificerad samman­sättning (se t.ex. NJA II 1969 s. 466 och 468 f). Kravet på dellagande av två lagfarna ledamöter ansågs ursprungligen inte böra efterges i någon ut­sträckning (NJA II 1969 s.474,jfrdocks. 476). Efter de är 1971 genomför­da ändringarna i FDL gäller, atl en ensamdomare har motsvarande begrän­sade befogenheter som i rättegångsbalken.

Alt i de mera tidskrävande faslighetsmålen för atl om möjligt säkra domförheten förstärka fastighetsdomstolarna med en extra ledamot ur samtliga de tre kategorier som skall vara representerade måste givelvis dra med sig vissa kostnader och kan från den synpunkten bära emol i det nuvarande statsfinansiella läget. Slorieksordningen pä kostnaderna har lagrådet inte någol underlag för att bedöma. Enligt lagrådets mening står emellertid inle något annat alternativ än en förstärkningsmöjlighet till buds. All just i de mest komplicerade målen skära ned antalet lagfarna ledamöter under det som funnits nödvändigt i normalfallen möter alltför stora betänkligheter. Även en minskning av antalet nämndemän ter sig


 


Prop. 1982/83:41                                                     44

olycklig med hänsyn dels till att endast tvä - eller i vissa fall tre - sitter i rätlen, dels lill den särskilda erfarenhel och ortskännedom nämndemännen avses tillföra faslighetsmålen. Frånsett bestämmelsen i I kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken om domförhet med reducerad nämnd är vidare den i remissen föreslagna lösningen främmande för rätlssystemet i övrigt. Däremot finns i flera fall, ocksä på andra håll än i rättegångsbalken, möjligheten att anlita en ledamot mer än vad som krävs för domförhet (se t.ex. lagen om allmänna förvaltningsdomstolar).

Lagrådet föreslär alltså i stället för del remitterade förslagel en bestäm­melse i 3 § FDL om rätt att förslärka domstolen i vidlyftiga fastighetsmäl. Enligl lagrådets mening behöver bestämmelsen avse enbart lagfarna leda­möter och nämndemän. Beträffande de tekniska ledamöterna finns redan en valrätt mellan antalen en och två. Därtill kommer att de tekniska ledamöternas uppgift inte avsetls vara i första hand en expertbedömning -särskild sakkunskap har förutsatts kunna tillföras genom vanlig sakkunnig­bevisning - utan främst en medverkan i den allmänna bedömningen och Utformningen av domstolens dom (se NJA II 1969 s. 469, 1971 s. 374).

En sädan bestämmelse som lagrådet förordar bör givetvis pä samma säll som motsvarande regler i rättegångsbalken utnyttjas restriktivt och kan som skelt i I kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken förbindas med uttryckliga förutsättningar för att den skall få tillämpas. Redaktionellt synes regeln rörande domförheten lämpligast kunna placeras mellan de nuvarande and­ra och tredje styckena i 3 § FDL. Formuleringen i nuvarande tredje stycket behöver om lagrådets förslag accepteras ändras pä en punkt. Någon ändring av den förul angivna omröslningsregeln i 12 § om individu­ell röstning torde däremot inte påkallas.

Med hänvisning till del anförda föreslär lagrådet atl 3 § tredje och fjärde styckena ges följande lydelse:

"Kan huvudförhandling i fastighetsmål beräknas kräva minsl fyra veckor fär antalet lagfarna ledamöter utökas med en utöver del antal som anges i första och andra styckena. Om del är påkallat med hänsyn till målets omfattning eller annan särskild omständighet gäller detsamma om antalet nämndemän.

En av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i fastighetsdomsto­len. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Annan lagfaren ledamot skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighets­bildning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen börvara allmänt be­trodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden."


 


Prop. 1982/83:41                                                     45

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-10-28

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon. Hjelm-Wallén, Peterson, S. Anders­son, Rainer, Boström, Bodslröm, B. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande: statsrådet Rainer

Proposition om ändringar i rättegångsbalken m. m.

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill

1.    lag om ändring i rättegångsbalken,

2.    lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,

3.    lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i faslighetsmäl. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Jag godtar lagrådets förslag till lydelse av 1 kap. 3 § tredje stycket och 6 kap. I § andra stycket rättegångsbalken.

Lagrådet har ställt sig tveksamt till den föreslagna utvidgningen av området för strafföreläggande enligl 48 kap. 4 § rättegångsbalken. Enligl lagrådet bör förslaget i vart fall inle genomföras om del inte är oundgängli­gen nödvändigt med hänsyn till domstolarnas arbetssituation. Lagrådet har ocksä pekat på alt möjligheterna alt använda reglerna i 34 kap. brottsbal­ken om sammanträffande av brott och förändring av påföljd minskar ytter­ligare, om området för strafföreläggande vidgas.

Jag har i och för sig förståelse för den tvekan som lagrådet känner inför den föreslagna utvidgningen. Med hänsyn lill del ekonomiska läget och den växande arbetsbördan i de allmänna domstolarna är del emellertid nödvändigt att på alla sätt försöka rationalisera formerna för beivrande av brott, i den mån det kan ske utan att rättssäkerheten hotas. Den i lagråds­remissen föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för slraffördäg-

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 augusti 1982.


 


Prop. 1982/83:41                                                     46

gande är en sädan rationaliseringsälgärd, som i det rådande läget framstår som angelägen. Förslaget bör därför enligl min mening genomföras.

Det finns emellertid skäl att understryka vad lagrådet har anfört om tillämpningen av reglerna i 34 kap. brottsbalken. Del är angelägel alt åklagarna har uppmärksamheten riktad på all brott, som i och för sig skulle kunna beivras genom strafföreläggande, ibland bör föranleda åtal i domstol i syfte att möjliggöra en tillämpning av reglerna i 34 kap. brottsbalken.

När del gäller de föreslagna bestämmelserna om rättelse av strafföreläg­gande och föreläggande av ordningsbot i 48 kap. 12 a och 17 §§ rättegångs­balken anser lagrådet all del behövs en särskild möjlighel att överklaga ett rältelsebeslul, om rättelse skall kunna ske mot den misstänktes vilja. Den extraordinära besvärsregeln i 59 kap. 5 § rättegångsbalken förutsätter all ett godkänt föreläggande föreligger. Sä kan enligl lagrådet knappast anses vara fallet när ett föreläggande genom rätldsebeslut har fått ell annat innehåll än den förelagde har velat godta. Begränsningen i nämnda lagrum till vissa preciserade besvärsgrunder är vidare omotiverad när det gäller rältelsebeslul. Lagrådet framhåller ocksä att besvär enligl 59 kap. 5 § endasi kan leda till att det ursprungliga föreläggandet undanröjs.

Utan atl för egen del la slällning lill om 59 kap. 5 § rättegångsbalken i och för sig kan lillämpas i fråga om beslul om rällelse av godkända förelägganden, kan jag hälla med lagrådet om atl bestämmelserna där inte passar så väl för besvär över sädana beslul. Å andra sidan finns del enligt min mening knappast skäl atl för de sällsynta undantagsfall då saken kan bli aktuell införa särskilda besvärsregler. Jag förordar därför i stället -som också lagrådet har varit inne pä - att rättelse av ett föreläggande inle i något fall skall få ske om den som avses med föreläggandet motsätter sig del. Därvid fär samtycke presumeras, om den misstänkte inte hör av sig med anledning av en ifrågasatt rällelse.

Med anledning av vad lagrådet har anfört angående möjligheten all inom godkännandefristen återkalla elt meddelat föreläggande vill jag som min mening uttala atl 48 kap. 3 § rättegångsbalken inle torde lägga hinder i vägen mol delta. Avsikten med nämnda bestämmelse torde vara all före­bygga en dubbel lagföring. Sedan föreläggandel återkallats kan det därför inte föreligga något hinder mol alt etl nytt föreläggande utfärdas (jfr RÅ Cirk. nr 70).

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersök­ning i brottmål.

Jag godtar lagrådets förslag till lydelse av 10 §. Jag kan också godta den övergångsbestämmelse som lagrådet har föreslagit.


 


Prop. 1982/83:41                                                                47

Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.

1 lagrådsremissen föreslås att fastighetsdomstol skall vara domför även om del sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen eller, om tvä tekniska ledamöter deltar, för en av dessa. Lagrådet har ansett atl en nedskärning av antalet lagfarna ledamöter möter alltför stora principiella betänkligheter och att även en reducering på nämndemannasidan ler sig olycklig. Enligt lagrådet bör del i stället införas en möjlighet all förstärka fastighetsdomstolen med yllerligare ledamöter efter mönster av vad som gäller för de allmänna domstolarna.

För min del vill jag understryka alt det kan uppstå avsevärda kostnader och olägenheter, om huvudförhandlingen i elt faslighetsmäl alltid måste ställas in och målet tas om frän början i de fall då det under en huvudför­handling inträffar förfall för någon av rättens ledamöter. Problemet kan åtminstone delvis lösas om man genomför lagrådets förslag. En annan omständighet som talar för att man bör kunna förstärka fastighetsdomsto­len är atl en sådan möjlighet redan finns för de allmänna domstolarnas del.

Det kan emellertid, bl. a. av kostnadsskäl, inte komma i fräga att utnyttja förstärkningsmöjligheten mer allmänt. Lagrådet har också föreslagit all förstärkning bara skall kunna ske i mäl av mer betydande omfattning. Man löser emellertid dä inte de problem som uppstår vid förfall i andra kategori­er av mäl eller i mål där förstärkningsmöjlighelen inle har utnyltjals.

Vad jag nu har sagt gör att jag anser atl lagrädsremissens förslag bör genomföras. Fastighetsdomstolen bör alltså, även om den inte har en förstärkt sammansättning, förbli domför om del inträffar förfall i enlighet med vad som har angetts i remissen. Jag vill emellertid understryka atl målet ibland kan vara av sådan beskaffenhet att det bör tas om från början om nägon av ledamöterna fär förfall, trots atl detta inte är formellt nödvän­digt.

Samtidigt som jag alltså förordar att det remitterade förslaget följs anser jag atl det finns skäl alt dessutom, i enlighet med lagrådets förslag, införa en möjlighel att förstärka fastighetsdomstolen med en lagfaren ledamot och en nämndeman i mål där huvudförhandlingen beräknas ta minst fyra veckor i anspräk. Del är emellertid angelägel all förstärkningsmöjlighelen inle utnyttjas slentrianmässigt. Del måste i varje särskill fall prövas om en förstärkt sammansättning kan anses försvarlig med hänsyn till målets beskaffenhet och lill risken för alt nägon ledamot skall få förfall.


 


Prop. 1982/83:41                                                               48

2    Förslag  till  ändring  i  lagen  (1976:122)  om  ändring i  lagen (1929:145) om skiljemän

1 della sammanhang vill jag ta upp en särskild fräga som rör tillämpning­en av lagen (1929:145) om skiljemän. 1 18 § andra stycket i den lagen finns regler om tid för meddelande av skiljedom. Om parterna inle har bestämt viss tid för meddelande av skiljedomen, skall denna meddelas inom sex månader från den dag dä skiljeavtalet slöts eller, om avtalet avser framtida tvister, frän den dag då skiljeavtalets tillämpning påkallades. Tingsrätten kan på begäran av en part medge förlängning av fristen. Om skiljedomen inte meddelas inom fastställd tid, anses skiljeavtalet förfallet såvitt avser den aktuella tvisten.

Skiljemannalagen är tillämplig även när del gäller tvister mellan utländ­ska parter, bl.a. om skiljeförfarandel skall äga rum i Sverige. Enligl sista meningen i 18 § andra stycket gäller dock inle de nyss återgivna bestäm­melserna om parterna eller en av dem har hemvisl utom Sverige. Anled­ningen är alt fristen anses alltför snäv när del gäller tvister mellan sädana parter. Undanlagsregeln infördes år 1976 (prop. 1975/76:48, LU 19, rskr 194, SFS 1976:122). Samlidigt vidgades möjligheten för överexekulor -numera tingsrätten - all skilja en obstruerande eller långsam skiljeman från sill uppdrag (9 § andra stycket, jfr 10 § andra stycket skiljemannala­gen). Lagändringarna trädde i kraft den I juli 1976. Enligt en övergångsbe­stämmelse gäller emellertid 9 och 18 §§ i deras äldre lydelse beträffande skiljeavtal som har slutits före ikraftträdandet.

Stockholms handelskammare och dess skiljedomsinslilut har i en skri­velse lill justiliedepartementel den 30 september 1982 hemställt all över­gångsbestämmelsen till 18 § upphävs och därvid anfört bl.a. alt det mol bakgmnd av Sveriges betydelse som plats för skiljeförfaranden i interna­tionella handelslvister är angelägel alt den svenska skiljemannalagslifl-ningen är sä utformad, atl den inle försvårar genomförandel av sädana skiljeförfaranden i Sverige. Handelskammaren har under senare lid i flera fall erfarit all den tid om sex månader för skiljedoms meddelande som forifarande gäller beträffande skiljeavtal som slutits före den 1 juli 1976 föranlett parter all förlägga skiljeförfarandel lill ell annat land än Sverige. Frislen har även förorsakat problem vid genomförandet av skiljeförfaran­den i Stockholm. I fräga om internationella handelstvister - särskilt i fall då båda parter har hemvist utomlands - är del inte ovanligt att skiljemän­nen utses först flera månader efter del all skiljeförfarande påkallas. I internationella skiljeförfaranden torde man över huvud tagel ha att räkna med slörre tidsåtgång än i inhemska skiljeförfaranden. Några principiella eller lagstiftningslekniska hinder för elt upphävande av övergångsbestäm­melsen torde inte föreligga.

För min del anser jag all handelskammaren och skiljedomsinstilutel har fört fram beaktansvärda skäl för alt den ifrågavarande övergängsbesläm-


 


Prop. 1982/83:41                                                     49

melsen upphävs. Jag delar uppfattningen att man inle, bl. a. mot bakgrund av den tid som har förflutit, behöver befara nägra olägenheter av elt upphävande. Jag förordar således att detta sker. Upphävandet bör avse övergångsbestämmelsen såväl till 9 § som till 18 §.

Frågan om upphävande av övergångsbestämmelsen är enligt min mening inte av den beskaffenheten att lagrådets hörande är påkallat.

3   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen

föreslär riksdagen dels att anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar, dels att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1976:122) om ändring i

lagen (1929:145) om skiljemän.

4   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen atl anta de förslag som föredragan­den har lagt fram.

4   Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 41


 


Prop. 1982/83:41                                                     50

Bilaga 1 RIKSPOLISSTYRELSEN

1981-06-16

Regeringen (Justitiedepartementet)

Rättelse av strafföreläggande och ordningsföreläggande

Rikspolisstyrelsens erfarenhet från uppföljningen av slraffördäggande-och ordningsbotsrutinerna ger anledning atl överväga frågan om elt för­enklat rättelseförfarande inom dessa rutiner. Styrelsen fär därför anföra följande.

Åriigen utfärdas cirka 100.000 strafförelägganden och 200.000 ordnings­förelägganden. Enligt 48 kap. 3 § rättegångsbalken gäller godkänt föreläg­gande som lagakraftvunnen dom.

Ett visst antal av de till RPS inkomna godkända föreläggandena innehål­ler oriktigheter av sädan beskaffenhet att besvärsförfarande mäste tillgri­pas för alt genom domstols försorg fä föreläggandet undanröjt. Under år 1980 undanröjdes 566 ordningsförelägganden och 121 strafförelägganden. Hur många besvärsmäl som under motsvarande tid anhängiggjorts vid domstol men len lill all besvärsyrkandet lämnats utan bifall är inle känt, då domstol inte har underrättelseskyldighet i sådana mäl.

Enligl rikspolisstyrelsens mening finns i och för sig ingen anledning all ändra reglerna för besvärsförfarandet. Problemet är emellertid att vissa felaktigheter inte är av sådant slag atl förutsättningar för undanröjande föreligger enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken. Beträffande sådana felaktig­heter bör övervägas vidgade möjligheter lill ett förenklat rältelseförfaran­de.

Enligt 30 kap. 13 § rättegångsbalken kan domstol genom särskilt beslul rätta uppenbar oriktighet i sitt avgörande om denna beror på skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende. Beslut om rättelse fär meddelas först sedan parterna beretts tillfälle all yttra sig. Beslut om rättelse kan överklagas.

Något motsvarande stadgande finns inle beträffande strafföreläggande och ordningsföreläggande. Ej heller torde analogisk tillämpning av della stadgande pä förelägganden vara tillälen. (Se prop. nr 82 är 1968 med förslag lill lag om ändring i rättegångsbalken m. m. sid 86, SvJT 1964 sid 323 samt Mannerfelt-Cosmo: "ORDNINGSBOT-PARKERINGSBOT" sid 53-54.)

Inom ordningsbotsinslitulel finns dock en begränsad rättelsemöjlighel. Bestämmelserna härom återfinns i 48 kap. 18 § rättegångsbalken. Enligt


 


Prop. 1982/83:41                                                     51

detta stadgande fär polisman — som i omedelbart samband med alt föreläg­gande av ordningsbot utfärdals och godkänts finner atl föreläggandel inne­håller uppenbar oriktighet som avser annat än atl bolbeloppel är för lågt -bereda den misstänkte tillfälle atl stryka över godkännandet. Sker delta skall föreläggandet återkallas. Nytt föreläggande får därefter utfärdas. Denna bestämmelse tillkom den I juli 1968 pä förslag av rikspolisstyrelsen. 1 en redogörelse lill justiliedepartementel den 25 oktober 1967 för försöks­verksamheten med ordningsbot och parkeringsbot (intagen som bilaga 3 lill proposilion nr 82 år 1968) påtalade styrelsen med hänvisning till 30 kap. 13 § rättegångsbalken behovet av en motsvarande möjlighet alt omedelbart rätta etl godkänt ordningsföreläggande (punkterna II och IV). Säsom fram­går ovan är bestämmelsen i 48 kap. 18 § rättegångsbalken tillämplig endast i den situationen att elt fel upptäcks i omedelbart samband med atl föreläg­gandel har utfärdats och godkänts. Erfarenhetsmässigt har dock visat sig alt i de flesta fall oriktigheter av betydelse i detta sammanhang upptäcks först i ell senare skede, företrädesvis i samband med den centrala uppfölj­ningen vid RPS. Dessa fall rapporteras till utfärdande polisdistrikt för åtgärd jämlikt 16 § ordningsbolskungörelsen (1968:199). Ordningsföreläg­ganden kontrolleras också på polisstationen innan de sänds in lill RPS. Även denna kontroll kan resultera i underrättelse till åklagaren för pröv­ning av frägan om föreläggandet bör undanröjas.

De oriktigheter som förekommer i godkända förelägganden och som är av intresse i delta sammanhang är av skiftande slag. Som exempel kan nämnas i fråga om ordningsförelägganden felaktigt eller ej angivet förseel­sedatum samt för högt botbelopp samt beträffande strafförelägganden fel­aktigt angivet lagrum.

Följderna av att rättelsemöjligheterna enligt gällande rätt är alltför be­gränsade blir att den praktiska tillämpningen i strävan alt lösa uppkomna situationer lar två olika vägar av vilka ingen är önskvärd.

Den ena vägen är alt besvär anförs och i viss utsträckning bifalls beträf­fande situationer där besvärsgrunder enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken egentligen inte föreligger. För den bötfällde medför förfarandet med dom­stolsprövning och undanröjande samt ell därpå följande nytt processuelll förfarande vissa olägenheter och upplevs av denne ofta som oförklarligt och onödigt omständligt. Detta gäller särskilt i de fall den bötfällde hunnit inbetala böterna och dessa efter undanröjande av föreläggandet återbetalas lill denne. Genom nytt avgörande i form av föreläggande eller dom åläggs denne ånyo böter och därigenom förnyad betalningsskyldighet i regel med samma belopp.

Den andra vägen som i praktiken tillämpas för att lösa problemet med felaktiga förelägganden är all med analogisk tillämpning av 30 kap. 13 § rättegångsbalken rätta uppenbara oriktigheter i godkända förelägganden. Ulan förfaltningsmässigt slöd och närmare reglering i övrigt synes denna ordning inte vara tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.


 


Prop. 1982/83:41                                                     52

Mot bakgrund av det anförda anser rikspolisstyrelsen det vara angelägel atl frägan om alt införa ett förenklat rältelseförfarande — utöver vad som gäller enligl 48 kap. 18 § rättegångsbalken - blir föremål för prövning. Vid utformningen av ett rältelseförfarande måste givetvis rältssäkerhets­aspekter beaktas, t.ex. genom all rättelse får ske endast efter samtycke från den misstänkte och all rättelse av ordningsföreläggande fär beslutas endast av befattningshavare i polischefskarriären.

Rikspolisstyrelsen hemställer alt regeringen prövar frågan om att införa vidgade möjligheter atl rätta ordnings- och strafförelägganden. Den utred­ning som krävs beträffande rältssäkerhetshänsyn m.m. har nära samband med rätlegängsutredningens (Ju 1977:06) pågående arbete all undersöka frägan om domstol bör ges en ökad befogenhet alt själv rätta uppenbara fel som ger sig lill känna i avgörande som meddelas av domstolen.

Rikspolisstyrelsen har under hand samrått med riksåklagaren som där­vid ställt sig bakom vad som anförts i denna skrivelse.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad rikspolischef samt byråchefen Wranghull, föredragande.

RIKSPOLISSTYRELSEN

Holger Romander

Hans Wranghult


 


Prop. 1982/83:41                                                               53

Bilaga 2

Sammanfattning av remissyttranden över frågan om höjning av gränsen för antalet dagsböter i strafförelägganden

Riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, Stockholms tings­rätt, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges åklagare har tillstyrkt förslaget eller lämnal del ulan erinran. Flera av dessa remissinslanser har betonat, all förslagel medför rationaliseringsvinster och atl del från rältssäkerhelsynpunkl inle finns nägot att invända mol förslagel.

Sundsvalls tingsräll har förklarat, alt den inte motsätter sig förslagel. Tingsrätten har bl. a. anfört, atl förslagel frän ren ralionaliseringssynpunkt kan hälsas med tillfredsställelse. Tingsrätten har dock framhållit, atl sextio dagsböter sedan gammalt har uppfattats som en betydelsefull gräns mellan mera vanliga bötesbrott och allvarligare brottslighet saml all etthundra dagsböter ligger på gränsen till fängelsestraff.

Hovrätten för Västra Sverige har inle anslulil sig till förslagel. Hovrät­tens majoritet (tre ledamöter) har bl.a. anfört, atl institutet strafföreläg­gande genom den nu aktualiserade utvidgningen får ell tillämpningsområde som kommer att omfatta även allvarligare bötesbrott såsom rattonykterhet och grov olovlig körning. Hovrätten anser därför, all del nu inle är frägan om en gradvis utbyggnad av elt beprövat institut ulan om införandel av en principiellt ny ordning där för elt myckel vidsträckt och heterogent brotts-område summariska handläggningsformer gäller och där ansvaret för rätts­tillämpningens enhet och säkerhet i praktiken kommer all åvila åklagarvä­sendet. Hovrättens majoritet befarar ocksä alt den misstänkte även beträf­fande tämligen allvarliga broll kan frestas bortse från befogade invändning­ar mol strafföreläggandet därför all han av skilda skäl tror del vara bäst all utom rätta fä saken ur världen. Hovrättens majorilet anser alt elt ställ­ningstagande till elt så genomgripande förslag varom nu är fräga i varje fall bör föregås av en mer allmän och ingående översyn av lagstiftningen.

Den skiljaktiga ledamoten av hovrätten (hovrättspresidenten) har - om än med viss tvekan — tillstyrkt riksåklagarens förslag. Han har bl.a. anfört, alt del inle med fog kan göras gällande atl förslaget sätter rätts­säkerheten i fara samt alt behovel att åstadkomma besparingar och den pressade arbetssituationen inom domstolsväsendet gör del angeläget atl la till vara alla möjligheter alt rationalisera den rätlsvärdande verksamheten. Förslagel bör enligl presidenten göra del möjligt all i ökad utsträckning på ett enklare och snabbare säll beivra brott av mindre allvariig beskaffenhet och avlasta domstolarna åtskilliga mäl av rulinbelonad karaklär.

Norrköpings tingsrätt (majoriteten) avslyrker en höjning av gränsen för det antal dagsböter som fär åläggas genom strafföreläggande. Tingsrättens


 


Prop. 1982/83:41                                                                   54

majoritet (sex ledamöter) är tveksam till om förslaget innebär rationalise­ringsvinster saml framhåller, atl institutet strafföreläggande ursprungligen med slor tvekan godtogs som etl undanlag frän huvudprincipen att straff-rättskipning skall utövas av domstol. Undanlagets omfanning har steg för steg utökats dithän, atl domstolarna enligl tingsrätten inte längre är de som handlägger och lar ansvaret för huvudantalel av straffrältskipningens antal fall. Tingsrätten framhåller dock att del inte finns någon anledning all anta all åklagarmyndigheterna missbrukat förtroendet. Domstolen anser, an del övervältrande på åklagarmyndigheter av straffrätlskipning, som redan har ägl rum, går långt utöver vad som kunde förutses av dem, som utformade rättegångsbalken, samt all ynerligare steg i samma riktning inle bör övervägas annat än i samband med en noggrann analys av hur rätte­gångsbalken fungerar. Enligl tingsrätten kan del t.o.m. ifrågasättas om inte en sädan analys skulle leda lill all domstolarna återfick ansvaret för en del av den straffrätlskipning, som nu frångått dem, samtidigt som vissa lätt­nader i handläggningsformerna infördes. Tingsrätten påpekar, att riksåkla­garens förslag innebär all de dömande uppgifterna i stor utsträckning läggs på åklagarmyndighet t.o.m. när bronels svärhel när ända fram liU den gräns där fängelse övervägs. Tingsrätten framhåller, alt rattonykterhet och olovlig körning är allvarliga brott samt atl själva lagföringen har en preven­tiv effekt, särskilt beträffande ungdomar. Tingsrätten anser, alt förslaget innebär alt det inte bara kvantitativt - vilket enligl tingsrätten redan är fallet - ulan även kvalitativt las del sista stegel lill inrättandet av en ny domslolsinslans, som saknar de nuvarande domstolarnas rättssäkerhets-garantier. Enligt tingsrätten bortser förslaget även från reglerna i 34 kap. brottsbalken som innebär atl vissa hänsyn skall las när gärningsmannen är dömd tidigare samt från all gärningar av denna svårhetsgrad skall leda lill en prövning huruvida tidigare meddelade domar å skyddstillsyn eller vill­koriig dom skall undanröjas. Tingsrätten anser vidare bl.a-: att förslaget innebär, atl man bortser frän de olika fallens individuella särdrag, alt man inle beaktar alt bötesstraff kan vara synnerligen ingripande, atl man inle har förståelse för de personliga egenskaper, som förmår mänga människor an utan invändningar acceptera myndigheternas förslag, dvs. atl man har underskattat den fara för rättssäkerheten som orikliga erkännanden inne­bär. Förslagel innebär enligt lingsränen ocksä atl man inle lillräckligt har beaktat hur ell fall kan le sig när man granskat det på handlingarna respektive när man därefter haft en förhandling. Enligl tingsrätten riskerar vikliga delar av brottsbalken all komma pä undanlag genom förslagel.

Tre ledamöter av tingsrätten har haft skiljaktig mening och tillstyrkt en höjning av gränsen lill etthundra dagsböter. De har bl.a. anfört, all höj­ningen medför rationaliseringsvinster och leder till all domstolarna kan koncentrera sina arbetsinsatser lill mera betydelsefulla uppgifter. Enligl de skiljaktiga ledamöterna kan del inle göras gällande atl rättssäkerheten sätts i fara om förslaget genomförs. Det är enligt dessa snarare lill fördel för


 


Prop. 1982/83:41                                                                   55

rättssäkerheten alt bötesbrott beivras snabbt genom strafföreläggande ef­tersom alternativet är en betydligt långsammare handläggning vid domstol.

Domareförbundet är negativt till den föreslagna höjningen av gränsen. Förbundet vitsordar, all vissa rationaliseringsvinster skulle uppkomma, främst genom att flertalet mäl om rattonykterhet och grov olovlig körning skulle kunna avlastas domstolarna. Förbundet anser ocksä, alt del knap­past längre finns anledning att i princip undanta rattonyklerhel från straff­föreläggandets tillämpningsområde. Enligt förbundet inger det emellertid betänkligheter alt använda strafföreläggande för lagöverträdelser som för­skyller så höga straff som sextio lill etthundra dagsböter. Säväl den enskil­des rättsskyddsanspråk som nödvändigheten av atl inskärpa allvaret i samhällets reaktion pä brotlet talar enligt förbundet för all domstolsförfa­rande används i sådana fall. Förbundet hänvisar ocksä till sill remissvar den 28 oktober 1974 över betänkandet (SOU 1974:27) Mindre bron (se förbundels ärslryck 1975 nr 15).

Rikspolisstyrelsen har i sill remissyttrande anfört, att en höjning av gränsen till etthundra dagsböter inte torde kräva någon resursförstärkning vid styrelsen.

Flera remissinstanser har ansett, alt det bör övervägas all införa en möjlighel alt handlägga enskilda anspråk inom ramen för strafföreläggan-deinslilutel. Nägra remissinslanser har ansett, alt del även bör övervägas alt utvidga området för föreläggande av ordningsbot, t.ex. genom all forell anlal broll ersätta straffet dagsböter med penningböter


 


Prop. 1982/83:41                                                                   56

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden över frågan om vidgad ensam­domarkompetens i brottmål vid tingsrätt (Ds Ju 1981:18) Underrät­ternas sammansättning, avsnitt 3).

Juslitiekanslern har ingen erinran mot för slaget.

Riksåklagaren: De huvudsakliga skälen till införande av enmanskompe-tens i mål av enklare karaktär torde vara kostnads- och rationaliserings-aspekter. Som framhålls i promemorian synes en utvidgning i enlighet med förslaget ej möta betänkligheter frän rättssäkerhetssynpunkt. Jag vill emel­lertid understryka vad som framhälles i promemorian (s. 21) alt sådana mäl inte schablonmässigt bör företas lill avgörande ulan nämndemän i rätlen. Del fär således i varje enskilt mål bedömas om förhållandena är sädana alt nämndemän bör medverka. Å andra sidan torde utvecklingen komma alt leda lill all vissa mållyper mer frekvenl handläggs av ensamdomare.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Utvidgningen av tingsrätts domförhet med enbart en lagfaren domare ulan nämndemän synes vara välmotiverad, såväl sedd i relation till strafföreläggandeinstilutel som till önskvärdheten av all skära ned kostnaderna. Vissa kategorier av mål torde inför utsättande av huvudförhandling med lätthet kunna utskiljas som normala endomarmäl. Det gäller lill exempel mäl avseende rattonykterhet enligl 4 § 2 mom Irafikbrottslagen, där den tilltalade ej tidigare dömts för liknande broll. Strafföreläggande anses endast i begränsad utsträckning böra användas för sådant brott. Enligt HD:s avgörande DB 5/1981 skall i sådana fall endast bötesstraff komma ifråga. Bevis värderingen torde kunna förutsättas vara enkel.

Den nya bestämmelsen i 6 § irafikbrottslagen kan inte anses vara av den arten atl den skulle kräva medverkan av nämndemän när det gäller rall-onyklerhelsbrotl. Flertalet fall av ratlonykterhelsbroti bör därför lämpa sig väl för handläggning av ensam lagfaren domare i enlighet med förslagel all utvidga kompetensområdet för ensam domare. Ett exempel på mål av motsatt karaktär är eU flertal av domstolarnas mål avseende snatteri. Åtal har många gånger kommil ifråga i stället för strafföreläggande därför alt bron förnekats. I dessa mäl förekommer ofta bevisvärderingsfrägor där medverkan av nämndemän kan vara av värde.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Möjlighel skall ges ensam­domare atl avgöra mäl om broll, för vilka stadgas fängelse högst sex månader. Både frän kostnads- och effektivitetssynpunkt är delta positivt. Jag delar emellertid ej helt uppfattningen, an utvidgningen av ensamdo­markompelensen bör begränsas pä säll som föresläs. En konsekvens av begränsningen blir, alt domaren i förväg måste ta ställning lill påföljds-valet. Della ställningstagande måste göras redan, när målet skall sällas ul


 


Prop. 1982/83:41                                                                   57

till huvudförhandling, vilket är opraktiskt. Om den utvidgade kompetensen inle begränsas lill mäl där inle svårare straff än böter utdöms slipper man denna omgång. De brolt av nägon frekvens som har maximistraffet sex månaders fängelse är bl. a. olovlig körning (grov), rattonykterhet, snalleri och bedrägligt beteende. Del är endast i undanlagsfall som påföljden för dessa brott bestäms till fängelse. Antalet fall av annan icke frihetsberö­vande påföljd än böter torde inte vara påfallande slort. Ej heller brukar bevisningen i mäl angående dylika brott vara särskilt omfattande eller komplicerad. Domarekären är väl skickad all handlägga dessa mäl som ensamdomare även om annat än bölespåföljd skulle bli aktuellt. Möjlighe­ten till prövning i högre instans utgör en fullgod garanti för rättssäkerheten. Domare är dessutom oförhindrad all inkalla nämndemän om han finner della påkallat, exempelvis pä grund av målets karaklär eller omfattning. Som promemorian framhållit bör inte dylika mäl schablonmässigt avgöras utan nämndmedverkan. Den föreslagna begränsningen synes även beta ensamdomare möjligheten all meddela förordnande jämlikt 34 kap. brotts­balken.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Åklagarmyndigheten tillstyrker förslagel om ökad behörighet för ensamdomare. Åklagarmyndigheten vill emellertid framhålla atl den föreslagna utformningen kan medföra vissa organisatoriska svårigheter. Vid större domstolar säsom Malmö tingsrätt lottas nämligen s. k. ensamdomarmäl på en särskild avdelning. Motsvaran­de gäller handläggningen vid åklagarmyndigheten. Nuvarande regler om ensamdomares behörighet medför inga svårigheter atl vid lottning av in­komna mäl avgöra om de skall hänföras lill kategorien endomaremål. Den föreslagna ordningen, som innebär att mål rörande broll för vilka är stad­gat fängelse i högst sex månader får handläggas av ensamdomare endast under förulsällning att svårare straff än böter inle döms ut, kräver en preliminär bedömning som måste göras av personal med juridisk utbildning innan målet kan lottas pä viss endomareavdelning. Nu antydda organisato­riska komplikationer gäller endasi större åklagarmyndigheter och bör inle hindra reformens genomförande. Sådana mål varom nu är ifråga kan nämli­gen vid slörre myndigheter lottas som brottmål i allmänhet. Det får sedan ankomma på domstolen atl avgöra om nämnd bör dellaga eller ej. Åklaga­ren bör emellertid vid stämningsansökans insändande på lämpligl sätt ange sin uppfattning i handläggningsfrågan exempelvis att åklagaren kommer atl yrka pä fängelse.

Länsåklagarmyndighelen i Ålvsborgs län: Förslagel i promemorian att endomarkompetensen i enkla brottmål vidgas någol tillstyrkes. Vissa ölä­genheter kan uppkomma vid domstolar vid förhandsprövningen om svåra­re straff än böter inte kommer atl utdömas. Detta bör dock ej hindra atl den föreslagna förändringen nu görs. Frän rättegängsutredningen torde inom kort kunna väntas vissa förslag om skyldighet för åklagare all vid åtals väckande lämna upplysningar lill ledning för målels handläggning. 5    Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 41


 


Prop. 1982/83:41                                                                   58

Leda dessa förslag till lagstiftning torde de nämnda ölägenheterna komma all undanröjas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrälten tillslyrker all ensamdo­markompelensen utvidgas på del föreslagna sättet. Emellertid kan det ifrågasättas om kompetensen bör begränsas till mäl där annan påföljd än böter ej utdömes. En sädan inskränkning innebär alt en förhållandevis noggrann preliminärbedömning av päföljdsfrågan måste göras innan målet sättes ut. Trots detta kan del givelvis komma alt inträffa alt domaren, då målet skall avgöras, finner all påföljden bör bestämmas till annat än böter. Uttalandet i promemorian alt denna olägenhet måste undvikas "i görii-gaste män" torde i denna situation inle vara lill slor hjälp. Förhandlingen bör då ställas in och målet sällas ul lill ny handläggning, vilket är oprak­tiskt och tidsödande. Del kan väl inle heller uteslutas an domaren - om inte annat sä av praktiska skäl - i en sådan situation känner sig i viss mån påverkad av sin tidigare bedömning och blir benägen an låta påföljden stanna vid böter. Delta är givetvis inte tillfredsställande. För all undvika sådana komplikationer - vilka i och för sig inle kan befaras uppträda alltför ofta - skulle man enligl hovrättens uppfattning myckel väl kunna låta den föreslagna kompetensbegränsningen bortfalla. 1 promemorian ut­talas visseriigen alt del inle kan anses lämpligl atl en ensamdomare får avgöra påföljdsfrågan annat än vad gäller böter. Del är emellertid svårt all se alt nägra risker skulle vara förknippade med atl låta ensamdomare döma ul exempelvis villkorlig dom eller ett kortare fängelsestraff i de relativt fåtaliga fall det här kan bli fråga om. Del må erinras om all häktning, som ofta innebär elt frihetsberövande av icke obetydlig längd, oftast beslutas av ensamdomare. Givelvis bör mål vari påföljden vid en förhandsbedöm­ning kan påräknas bli annat än böter alltid sällas ut till handläggning med nämnd. Delta behöver inle stå i lagtexten ulan det räcker med ett motivul-talande.

Om reformen genomförs utan den nu berörda justeringen bör i vart fall förslaget till lagtext omarbetas. 1 I kap. 3 § 4 st. bör orden "... svårare straff än böter dömas ut" utbytas mot "... annan påföljd än böter inle ådömas".

Hovrätten för Nedre Norrland: Frågan om vidgad ensamdomarkompe­tens är av genomgripande natur, och betydligt fler aspekter bör läggas på den än som kommil lill uttryck i promemorian. Hovrätten delar i och för sig uppfattningen alt det finns anledning all utöka möjligheterna lill ensam-domaravgöranden. Därvid är dock ej självklart all urvalet bör ske efter de principer som föreslås i promemorian. Enligt hovrätten bör övervägas om icke lekmän skulle kunna undvaras även vid okomplicerad brottslighet som bör leda till kortare fängelsestraff eller med fängelse jämställd påföljd. Förslagets utformning innebär bl.a. atl ordföranden, innan målet sätts ul lill huvudförhandling, måste göra en bedömning av om böter är en sannolik påföljd för brottet och nämnd ej heller av annan anledning kan anses


 


Prop. 1982/83:41                                                     59

erforderlig. Delta förutsälter studium av och visst ställningstagande lill förundersökningsmalerialet, vilket kan sägas stå i mindre god överens­stämmelse med omedelbarhelsprincipen. Förslaget kan vidare medföra den opraktiska konsekvensen, att en redan påbörjad huvudförhandling måste ställas in pä grund av bristande domförhet. Inle heller kan det måhända helt uteslutas alt kostnadsskäl och tung arbetsbörda leder till alt en felaktig förhandsbedömning blir normerande för päföljdsvalet.

Om ensamdomarens kompetens utvidgas i enlighet med förslaget i pro­memorian, bör 1 kap. 3 § 4 st. sista punkten rättegångsbalken erhålla annan utformning. Det kan nämligen inle vara tillfredsställande att knyta frågan om ensamdomares behörighet vid huvudförhandling och syn pä stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än fängelse i högst sex månader till en förutsättning - alt svårare straff än böter inte döms ut - som kan inträffa först efter förhandlingens avslutande.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillslyrker alt promemorieförslagel genomförs. Tingsrätten vill dessutom framföra, all det kunde övervägas om inte en ensamdomare kunde få döma till kortare frihetsstraff En vinst vore dä ocksä atl domare inte behöver göra en förhandsbedömning av päföljdsfrågan. Vidare skulle nämndemannaarvoden sparas. Emellertid är tingsrätten medveten om atl överväganden pågår inom justitiedepartemen­tet beträffande korttidsslraffen och tingsrätten avstår därför från alt nu framlägga egel förslag om ytterligare utvidgning av ensamdomarkompelen­sen.

Uppsala tingsrätt: Tingsrätten har ingen erinran mol alt möjligheten för ensamdomare all avgöra brottmål vidgas. Förslaget synes tvärtom, med hänsyn till de besparingar som här slår atl göra, väl försiktigt. Del kan således ifrågasättas om inte ensamdomare borde betros att avgöra mål, där den tilltalade har erkänt gärningen och det framstår som uppenbart att påföljden skall bli annan än fängelse eller fängelse i högst sex månader. Härigenom skulle man uppnå i princip kongruens med de fall, då dom fär utfärdas i förenklad form.

Malmö tingsrätt: Tingsrätten har ingen erinran mol promemorieförsla­get. Enligl tingsrältens mening finns skäl överväga en ytteriigare utvidg­ning av ensamdomarens kompetens så att denne ges behörighet atl utdöma även annan påföljd än böter i de undantagsfall del under förhandlingen skulle visa sig alt sädan påföljd bör komma ifråga.

Göteborgs tingsrätt: Förslaget att ge domare möjlighel atl ensam avgöra mål om brott, för vilka stadgas fängelse högst sex månader år positivt, både frän kostnads- och effektivitetssynpunkt. Tingsrätten anser dock all kompetensen inte bör begränsas pä sätt som föreslagits. Förslaget innebär atl domaren i förväg och redan när målet sätts ut till huvudförhandling måste la slällning lill påföljdsvalet. De oftast förekommande brott som har maximistraffet sex månaders fängelse är olovlig körning (grov), ratlonyk-


 


Prop. 1982/83:41                                                     60

terhet, snatteri och bedrägligt beteende. Endast i undantagsfall bestäms påföljden för dessa brott till fängelse och antalet fall dä annan icke frihets­berövande påföljd än böter väljs, torde inte vara stort. Del är emellertid inte alllid möjligt alt i förväg veta när frihetsstraff kommer atl dömas ul. Bevisningen i mäl angående dessa brott är i regel inte särskilt omfattande eller komplicerad. Dessa mål bör således kunna avgöras av ensamdomare även om annan påföljd än böter skulle bli aktuell. Domaren har dessutom möjlighel atl inkalla nämndemän om del är påkallat, t.ex. pä grund av målels karaklär eller omfattning.

Lideå tingsrätt: Tingsrätten, som tillstyrker förslaget, ifrågasätter om inte ensamdomares kompelens bör utvidgas till att jämväl omfatta mäl med fängelse sex månader som straffmaximum även när annan påföljd än böter är en sannolik påföljd för brotlet.

Rättegångsutredningen: Del borde vara av mindre intresse från domför­hetssynpunkt vilket maximistraff som är stadgat för brottet, då ett villkor för atl tingsrätten skall vara domför med en domare ändå är alt endasi böter döms ut. Såsom jämförelse kan nämnas att i 2 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken, som reglerar hovrätts sammansättning i brottmål, sak­nas bestämmelse om stadgat maximistraff. Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare om ej anledning förekommer att döma till svårare straffan böter.

Sveriges domareförbund: I promemorian föreslås att ensamdomarkom­pelensen vidgas till att omfatta brott, vara fängelse i högst sex månader kan följa, men endasi under förutsättningen atl svårare straffan böter inte döms ut (se den föreslagna lydelsen av 1 kap. 3 § 4 st. sista punkten rättegångsbalken). Förbundet tillstyrker av effektivitetsskäl en sådan ut­vidgning. Del bör dock framhållas att ensamdomarsyslemet sannolikt, liksom för närvarande, kan antas bli utnyttjat huvudsakligen i de större tingsrätterna. Som framgår av promemorian (s. 21) kan det också i en del fall vara förenat med visst besvär all särskilja mål för handläggning av ensamdomare. Därtill kommer an enligl 19 § 3 st. tingsrättsinstruklionen nämndemän alltid skall della när en tingsnotarie är ordförande.

LO: I prornemorian redovisas inga brister i nuvarande ordning. Skälet till förändringen är enbart atl nedbringa kostnaderna för slaten genom atl minska antalet nämndemannamäl. LO anser atl medverkan av nämnd i de nu aktuella målen medför en garanti för en allsidig prövning av målet, varvid lekmannasynpunkler ges utrymme. I vissa av dessa mål kan del även antas Ugga i den tilltalades intresse att nämnd medverkar. Del gäller särskill om den tilltalade tidigare fått elt strafföreläggande som han inte velat godkänna. LO avslyrker således utredningsförslaget.

SACO/SR: SACO/SR biträder det i promemorian framlagda förslagel all domarens behörighet atl ensam avgöra mäl vidgas. Del kan emellertid ifrågasättas om inle utvidgningen bör gä längre sä alt ensamdomare i dessa mål ges behörighet all även utdöma fängelsestraff. Med hänsyn lill den


 


Prop. 1982/83:41                                                     61

straffskala del här gäller kan del i praktiken bli fråga endasi om kortare fängelsestraff. Del kan i della sammanhang erinras om alt ensamdomare i dag avgör frågor om häktning, som i flera fall kan vara en väl så ingripande åtgärd för den enskilde som elt kortare fängelsestraff.

Den föreslagna inskränkningen alt domaren i dessa mål inle fär döma till annan påföljd än böter, trots atl fängelse ingår i siraffskalan för brollel, medför alt domaren före förhandlingen måste bilda sig en uppfattning i päföljdsfrågan. Den förhandsgranskning av målet som måste ske kan i vissa fall bli ganska ingående. En sädan granskning kan sägas slå i strid med principen om omedelbarhet i rättegången. Del kan finnas en viss risk för all domaren vid förhandlingen känner sig obenägen all frångå sin tidigare preliminära bedömning av päföljdsvalet. Skulle det vid förhand­lingen visa sig alt annan påföljd än böter bör komma i fråga mäste förhand­lingen ställas in. Dessa nackdelar skulle undvikas om utvidgningen av ensamdomarens behörighet kopplades till slraffsladgandel ulan begräns­ning i fråga om påföljden i det enskilda fallet.

Skulle behörighetsutvidgningen genomföras med den föreslagna in­skränkningen bör ändringsförslaget avseende 1 kap. 3 § 3 st. rättegångsbal­ken ändras sä att "svårare straff än böter inte döms ul" byts ul mol "annan påföljd än böter inte ädömes". Ordalydelsen i förslagel skulle annars inte utesluta atl en ensamdomare dömer till t.ex. villkoriig dom, vilket ju inte varit avsett.


 


Prop. 1982/83:41                                                                   62

Bilaga 4 Domstolsverkets förslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brott­mål

Härigenom förordnas an 10 § lagen (1964: 542) om personundersökning i bronmäl skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

10 §

Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som ulfört eller biträtt vid utförande av personundersökning eller förordnals lill förtroen­deman saml ät läkare som avgivit intyg enligl 7 §. Sädan ersänning skall gäldas av statsverket.

Regeringen eller, efter regering­ens bemyndigande, domstolsverket faststäUer en taxa som skatt tilläm­pas vid bestämmandet av ersätt­ningen åt personundersökaren.

Denna lag träder i kraft den


 


Prop. 1982/83:41                                                                   63

Bilaga 5

Sammanfattning av remissyttrandena över domstoJsver-lets rapport (1981:4) om personundersöliartaxa

Samtliga remissinslanser utom Sveriges advokatsamfund är positiva lill eller lämnar ulan erinran domstolsverkels förslag atl en taxa införs för ersätlning lill den som har utfört personundersökning i brottmål. Sveriges domareförbund och chefen för länsåklagarmyndighelen i Väslernorrlands län och Jämtlands län har emellertid uttalat att något stort behov av en reform inte föreligger. Chefen för länsåklagarmyndighelen i Göteborgs och Bohus lån anser alt fördelarna med domstolsverkets förslag kan synas marginella. Kriminalvårdsstyrelsen anser, atl behovel av en enkel, riksom­fattande taxa för personundersökningar har dokumenterats genom de syn­punkter som styrelsen har fält frän lokala och regionala myndigheter inom kriminalvårdsverket. Kriminalvårdsdirektören i kriminalvårdens Stock­holmsregion ser med tillfredsställelse alt storleken pä arvodet lill person­undersökare taxeregleras. Han framhåller vidare, atl personundersökarnas behov av en enhetlig taxa för arvodel är slörre i en storstadsregion med flera domstolar, som sinsemellan har olika syn på arvodets storlek, än pä landsorten, där personundersökaren betjänar en enda domstol. Skydd.s-konsulenlen i Göteborg-Centrum Öst distrikt är positiv till att en taxa införs, eftersom det tar bort den orättvisa som nu föreligger genom all vissa tingsrätter betalar upp lill 150 kronor mer än andra för lill omfattning­en identiska utredningar. Föreningen Sveriges Frivårdstjänsiemän anser all del är angelägel atl en enhetlig taxa införs. Socialstyrelsen framhåller all del av domstolsverkets rapport framgår, atl del är osäkert om några siatsfinansiella fördelar kan erhållas genom införandet av normerade taxor. Styrelsen påpekar dock atl personundersökarna upplever nuvaran­de brist på enhetlighet som besvärande och att domstolarnas administra­tion kan underlällas om etl laxesystem införs. Även Stockholms tingsrält framhåller, all domslolsverkel i sin utredning har kommil fram lill all några slörre fördelar av stalsfinansiell art inte kan ställas i utsikt vid införandet av en taxa. Tingsrätten delar emellertid domstolsverkets uppfattning all fördelarna med en personundersökarlaxa överväger och påpekar särskilt vad domslolsverkel framhållit om all en taxa torde medföra en viss förenk­ling för tingsrätterna och all hovrätterna kan förväntas slippa ett antal besvärsmål. Sistnämnda synpunkt återfinns ocksä i yttrandet från över­åklagaren i Göteborgs åklagardistrikt.

Sveriges advokatsamfund avslyrker alt en taxa införs. Samfundet anför, alt domstolsverkets utredning visar all domstolarna över hela landet till-lämpar i stort selt samma arvodesnivå för personundersökare. Av dom­stolsverkets rapport framgår klart alt behov av atl införa taxa för alt nå kostnadskontroll inte föreligger. Inte heller kan en normering förväntas påverka kvaliteten på personundersökningarna. Advokatsamfundet kan inte heller av rapporten finna alt införandet av en taxa skulle underlätta domstolarnas prövning av ersättningsfrågorna. En normering av personun­dersökararvodena skulle däremot enligl advokatsamfundets mening kom­ma all medföra ökade administrativa kostnader för statsverket. Advokat­samfundet kan således inte finna atl domstolsverkets utredning innehåller tillräckliga skäl för införandel av yllerligare en taxa, utfärdad av domstols­verket.

Flera remissinstanser har haft synpunkter pä enskildheter i laxans kon­struktion.


 


Prop. 1982/83:41


64


Bilaga 6 De remitterade tagförslagen

I    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels an 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 6 kap. 1 §, 9 kap. 9 §, 18 kap. 14 §, 30 kap. 10 § och 48 kap. 4 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


I kap.

3§'

Tingsrält är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätt beslå av en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock tvä lagfarna domare och nämnd sitta i rätlen.


Tingsrätt är domför med en lag­faren domare

vid måls avgörande ulan huvud­förhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,

vid sädan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i förenklad form,

vid huvudförhandling och syn å stället i mäl om broll för vilket icke är stadgal svårare straff än böter.


Tingsrätt är domför med en lag­faren domare

när mål avgörs ulan huvudför­handling,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället,

vid sädan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form,

vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att endast böter ådöms.


2 kap.

4f-

Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare må ej sitta i rätlen.

I brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och tvä nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta

' Senaste lydelse 1975: 1288.  Senaste lydelse 1976:560.


 


Prop. 1982/83:41

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


65


i rätten. Förekommer ej anledning all döma till svårare straff än böter, är hovrätten domför även med den sammansättning som sägs i första stycket. Delsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

Vid beslut om avskrivning av mål efter ålerkallelse är hovrälten dom­för med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

6 kap. 1§ Protokoll skall föras för varje mål särskilt.


Över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänsteman vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhand­ling, vare förande av protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning, som ej sker / samband med för­handling, erfordras ej heller proto­koU.


Protokoll behöver inte föras över handläggning som ej sker vid sam­manträde för förhandling, om

1.   handläggningen företas av en
lagfaren domare ensam eller av
tjänsteman vid domstolen,

2.   rättens avgörande sätts upp särskilt och inga skiljaktiga me­ningar föreligger vid omröstning inom rät len,

3.   målet avskrivs.


1 mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och annan brottspåföljd än böter ej ädömes, i stället för proto­koll föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av regeringen.

9 kap.

9§''
Är i denna balk straff utsatt i
      Är i denna balk straff utsatt i

böter, dock ej dagsböter, vare lags- böter, dock ej dagsböter, skaU lägs­
ta bötesstraff tio kronor och högsta ta bötesstraffet vara femtio kronor
femhundra kronor.
                       och högsta ettusen kronor.

18 kap. I4§-''


Part, som vill erhålla ersättning för rältegängskoslnad, skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala ä den kost-


Part, som vill erhålla ersätlning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han del ej, äge han ej därefter tala ä den kost-


' Senaste lydelse 1974:573. ■* Senaste lydelse 1964: 166. ' Senaste lydelse 1973:240.


 


66

Prop. 1982/83:41

Förestagen lydelse

Nuvarande lydelse

nad, som uppkommit vid samma räll; dock må part, även om yr­kande ej framställts, erhålla ränla som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslul.

nad, som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även om yr­kande ej framställts, erhålla ränla som avses i 8 § tredje stycket saml ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslul.

Dä rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslul angående rätte­gångskostnaden så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i. ersättning för rältegängskoslnad arvode lill ombud eller biträde, skall arvodets belopp angivas.

30 kap. 10 f


Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fräga om slutligt beslul. 1 den mån ej annat föreskrivits, skola ock be­stämmelserna i 5 och 8 §§ lillämpas å sådant beslul, om frågans beskaf­fenhet fordrar del. Meddelas slut­ligt beslul i samband med dom, skall del upplagas i domen.

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. I den mån ej annat föreskrivits med slöd av 14 §, skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§ tillämpas å sådant beslul, om frågans beskaffenhet fordrar del. Meddelas slutligt beslul i sam­band med dom, skall det upplagas i domen.

Äger part fullfölja talan mol slutligt beslut eller göra ansökan om åter­upptagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har atl iakt­taga. Om underätlelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.

48 kap.


Strafföreläggande fär utfärdas beträffande brott, för vilket ej stad­gas svårare straff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Skola dagsböter följa å brottet, fär dock strafföreläggande utfärdas en­dast när brottet ensamt eller jämte annat sådant brott som nu nämnts finnes förskylla högst sextio dags­böter.


Strafföreläggande får utfärdas beträffande broll, för vilket ej stad­gas svårare straff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, fär dock straff­föreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sådant brolt som nu har nämnts förskyller högst etthundra dagsböter.


*• Senaste lydelse 1969:101.  Senaste lydelse 1976:1137.


 


Prop. 1982/83:41

Nuvarande lydelse


Förestagen lydelse


67


12 a §

Finner åklagaren att ett straff-förelågande, som har godkänts, till följd av skrivfel, felräkning eller an­nat liknande förbiseende innehåller en uppenbar oriktighet, skall han, sedan den som har godkänt före­läggandet har beretts tillfälle att yttra sig, besluta om rättelse av fö­reläggandet.

Om den som har godkäiU före­läggandet motsätter sig rättelsen, får den göras endast om det år up­penbart att den saknar betydelse för honom.

En rättelse får inte innebära att straffet höjs.

17 §«


Bestämmelserna i 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§ äga motsvarande tiUämpning i fråga om föreläggande av ord­ningsbot.


Bestämmelserna i 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11 och 12 a §§ gäller även i fråga om före­läggande av ordningsbot. Vad sotn sågs om åklagare i 12 a § skaU där­vid i stället avse polisman.


Denna lag träder i kraft den I januari 1983. Den äldre lydelsen av I kap. 3 § gäller dock alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före lagens ikraftträdande.

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brott­mål

Härigenom föreskrivs atl 10 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


10

Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning ät den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning eller förordnats till förtroen-

« Senaste lydelse 1968: 193. ' Senaste lydelse 1975:720.


 


Prop. 1982/83:41                                                                   68

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

deman samt ät läkare som avgivit intyg enligt 7 §. Sädan ersätlning skall gäldas av statsverket.

Ersättning åt den som utan biträ­de har utfört personundersökning bestäms utom i fall som avses i 9 § enligt en taxa som fastställs av re­geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. 10 § i dess nya lydelse skall lillämpas när ersättning bestäms efter ikraftträdandet även om arbetet med personundersökningen helt eller delvis har utförts före ikraftträdandet.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs all 3 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighets-mål'skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Fastighetsdomstol består av tvä lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter ordförandens bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen.

I mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsför­valtning av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna leda­möter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens be­stämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om målels beskaffenhet eller annat särskill skäl föranleder det.

En av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i fastighetsdomslo-len. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Den andre lagfarne ledamoten skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk,utbildning ocherfarenhel av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara all­mänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden.

Om det sedan huvudförhandling har påbörjats inträffar förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen eller, om två tekniska ledamöter deltar, för en av dem, är rätten ändå domför.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

' Lagen omtryckt 1974; 1064. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 1064.


 


Prop. 1982/83:41                                                              69

Innehåll

Sid.

Proposition  ....................................................... .... I

Propositionens huvudsakliga innehåll   .....................      I

Lagförslag .........................................................     2

1. lag om ändring i rättegångsbalken.......................     2

2.    lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brott­mål                  5

3.    lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i faslighetsmäl   .     6

4.    lag om ändring i lagen (1976:122) om ändring i lagen (1929: 145)

om skiljemän...................................................     7

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 12 augusti 1982  .    8

1             Inledning   .................................................     8

2             Frågor angående strafföreläggande m.m...........      9

 

2.1        Gällande rätt   ............................................     9

2.2        Rättelse av förelägganden   ...........................    10

 

2.2.1    Rikspolisstyrelsens framställning   ...................    10

2.2.2    Överväganden  ......................    .................    11

2.3  Utvidgning av området för strafföreläggande        13

2.3.1    Riksåklagarens förslag  .................................    13

2.3.2    Strafföreläggandeinslitutets tidigare utbyggnad                 13

2.3.3    Riksåklagarens anvisningar   ..........................    16

2.3.4    Länsäklagarnas rekommendationer   ................    17

2.3.5    Statistiska uppgifter.....................................    17

2.3.6    Överväganden  ..........................................     18

3    Vidgad ensamdomarkompetens i brottmål i tingsrält            21

3.1        Bakgrund   .................................................    21

3.2        Promemorieförslag  ......................................    22

3.3        Remissyttrandena ........................................    23

3.4        Överväganden   ..........................................    24

4    Handläggning av avskrivningsbeslut i hovrätt ....    25

4.1         Gällande rän   .............................................    25

4.2         Domstolsverkets förslag   ..............................    26

4.3         Överväganden  ........................................... .. 26

5    Förande av protokoll vid föredragning   ............    27

5.1         Gällande rätt   ............................................    27

5.2         Framställning från hovrätten över Skåne och Blekinge                  27

5.3         Överväganden   .......................................... .. 28

 

6             Böter enligt rättegångsbalken  .......................    29

7             Taxa för personundersökning i brottmål   ..........    29

 

7.1         Inledning   .................................................    29

7.2         Gällande ordning    .......................................    30

7.3         Domstolsverkets förslag   ..............................    31

 

7.3.1    Undersökningsresultaten    ............................    31

7.3.2    Behovet av en personundersökarlaxa ...............    31

7.3.3    Författningsfrägor   .....................................    32

 

7.4         Remissyttrandena  .......................................    32

7.5         Överväganden   .......................................... .. 33

8    Domförhet i fastighetsdomstol   ......................    33

8.1         Gällande rätt   ............................................    33

8.2         Promemorieförslag  ......................................    34

8.3         Remissyttrandena ........................................    34

8.4         Överväganden  ...........................................    35


 


Prop. 1982/83:41                                                                   70

9       Övriga frågor  .........................................................    35

10             Ikraftträdande   .......................................................    36

11             Upprättade lagförslag   ...........................................    36

12             Hemställan ..............................................................    36

13             Beslul   ..................................................................... .. 36

Utdrag av lagrådets protokoll den 19 oktober 1982 .........    37

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 oktober 1982            45

1             Anmälan  ................................................................. .. 45

2             Förslag till ändring i lagen (1976:122) om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän                     48

3             Hemställan .............................................................. .. 49

4             Beslul   ..................................................................... .. 49

Bilagor

Bilaga 1 Rikspolisstyrelsens skrivelse angående rättelse av strafföre­
läggande och ordningsföreläggande   .................
.. 50

Bilaga 2   Sammanfattning av remissyttranden över frågan om höjning

av gränsen för antalet dagsböter i strafförelägganden    ....  53

Bilaga 3   Sammanställning av remissyttranden över frägan om vidgad

ensamdomarkompetens i brottmål vid tingsrätt      56

Bilaga 4  Domstolsverkets   förslag   till   lag   om   ändring   i   lagen

(1964:542) om personundersökning i brottmål   .    62

Bilaga 5   Sammanfattning av remissyttrandena över domstolsverkets

rapport (1981; 4) om personundersökartaxa   .... .. 63

Bilaga 6  De remitterade lagförslagen    ........................... .. 64

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982