Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1982/83:165

Regeringens proposition

1982/83:165

om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge m.m.;

beslutad den 7 april 1983.

Regeringen föreslår riksdagen atl anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

ANNA-GRETA LEIJON

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligl prpposilionen bör frågor pm verkställighet av de allmänna dpm-stolarnas avgöranden om vårdnad eller umgänge m.m. likspm hittiUs prö­vas av länsrätterna.

Propositionen innebär atl de nuvarande möjligheterna all besluta om polishämtning av barn begränsas. När del gäller verkslälUghel av elt vård­nadsavgörande får polishämtning i fortsättningen beslutas endast om verk­ställighet annars inte kan ske eller pm hämtning är nödvändig för all undvika att barnet lider allvarlig skada. Och vid verkställighet av avgöran­den pm umgänge mellan barnet pch en förälder spm inte är vårdnadshavare skall polishämtning kunna beslutas endast om verkställighet annars inle kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.

En nyhet är att de allmänna domstolarna skall på yrkande av part kunna kombinera ett avgörande om vårdnad eller umgänge med ett vitesföreläg­gande för motparten atl lämna ifrån sig barnet. Det medför att länsrätterna i dessa fall inte behöver anlitas för ett sådant vitesföreläggande, något som bör leda till ett snabbare verkställighetsförfarande än f.n.

De nya reglerna föreslås träda i kraft samtidigt med de andra regler om vårdnad och umgänge m.m. som riksdagen nyligen har antagit, alltså den 1 juli 1983.

1    Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 165


 


Prop. 1982/83:165                                                              2

Propositionens lagförslag

1   Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om 6 kap. 21 § och 21 kap. 7 § föräldrabal­ken i paragrafernas lydelse enligt lagen (1983:47) om ändring i föräldrabal­ken

dels alt 6 kap. 21 § skaU betecknas 6 kap. 22 §,

dels att 21 kap. 7 § inte skall träda i kraft.

2   Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken' dels att 20 kap. 11 § och 21 kap. skaU ha nedan angivna lydelse, dels att i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 21 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

() kap. 21 §

I mål om vårdnad eller umgänge kan rätten, i samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns särskilda skäl, på yrkande av part förelägga motpar­ten vid vite att lämna ifrån sig bar­net. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i 20 § första stycket, kan rätten förordna att fö­reläggandet skall gälla omedelbart.

Talan mot beslut om föreläggan­de enligt första stycket får föras en­dast i samband med talan mot do­men eller beslutet om vårdnad eller umgänge.

Frågor om utdömande av före­lagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har be­gärtföreläggandet.

20 kap.

11§ Mpt beslut som underrätt har        Mol beslut, som underrätt har meddelat under rättegången ifråga,     meddelat under rättegängen i frå-som avses i 6 kap. 13 §, 7 kap. 15 § ,      gor som avses i 6 kap. 20 §, 1 kap.

' Balken omtryckt 1978:853.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

10 kap. 14 §, 11 kap. 15 eller 16 § eller 18 kap. 14 §, skall talan föras särskilt.


Föreslagen lydelse

15   §, 10 kap. 14§, 11 kap. 15 eller

16   § eUer 18 kap. 14 §, skaU talan föras särskilt.


21 kap.


Om verkställighet av dom eller be­slut rörande vårdnad m.m.

Om verkställighet av domar eller be­slut om vårdnad eller umgänge m.m.

Verkställighet av dom eller beslut        Verkställighet av domar eller beslut


Verkställighet av vad allmän domstol /' dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt el­ler om överlämnande av barn sökes hos länsrätten.

Har dpmen eller beslutet icke vunnh laga kraft pch är ej särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten icke vidtaga åt­gärd enligl 2 eller 3 §.


Verkställighet av vad allmän dpmstpl har bestämt / dom eller be­slut pm vårdnad, umgänge eller överlämnande av bam söks hps länsrätten. Har dpmen eller beslu­tet inte vunnit laga kraft och är det inte särskUt medgivet all verkstäl­lighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta åtgärder enligt 2-4 §§.


2f


Innan länsrätten förordnar om verkställighet, äger den uppdraga ål ledampt eller suppleant i spcial-nämnden eller tjänsteman inpm sp-cialljänslen all verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger ho­nom. Sådant uppdrag får även läm­nas åt annan lämplig person.

Den som fått uppdrag enligt förs­ta stycket skall inom tid som läns-rätlen bestämmer lämna denna en redogörelse för de åtgärder som vidtagits och vad som förekommit vid uppdragets utförande. Tiden får ej utan synnerliga skäl sältas längre än två veckor.


Innan länsrätten förordnar om verkställighet,/år den uppdra åt le­damot eller suppleant i socialnämn­den eller tjänsteman inom social­tjänsten alt verka för atl den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom el­ler henne. Sådant uppdrag får även lämnas ål någon annan lämplig per­son.

Den som har fått ett uppdrag eh­ligt första stycket skaU inom den tid som länsrätten bestämmer lämna denna en redogörelse för de åtgär­der som har vidtagits och vad spm / övrigt har kommit fram. Tiden får inle sättas längre än två veckor. Länsrätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar för att nå en frivillig fullgörelse.


3§


Förordnar länsrätten om verk­ställighet, äger den förelägga vite eller, om det anses nödvändigt, be­sluta alt barnet skall hämtas genom


Förordnar länsrätten om verk­ställighet,/år den förelägga vite el­ler besluta alt barnet skaU hämtas genom polismyndighetens försorg.


■ Senaste lydelse 1981:26.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

polismyndighets försprg. Länsrät­ten kan även i samband med för­ordnandet lämna uppdrag enligt 2 §, om sådant ej förekommit tidi­gare.

Om särskilda skål föreligga, får länsrätten för att underlätta bar­nets överflyttning föreskriva, att barnet tillfälligt skall omhänderta­gas på lämpligt sätt.

Länsrätten äger utdöma förelagt vite.

Har barnet fyllt femton år, får verkställighet icke ske mot dess vil­ja, utan att länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets


Föreslagen lydelse

Hätntning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättning­ar som anges i andra och tredje styckena.

År det fråga om dom eller beslut om vårdnad eller överlämnaride av barn, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkstäl­lighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att und­vika att barnet lider allvarlig skada.

År delfråga om dom eller beslut om umgänge mellan barnet och en förålder som inte är vårdnadsha­vare, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkstäl­lighet annars inte kan ske och bar- . net har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.

Frågor om utdömande av före­lagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har be­gärt verkställigheten.

.4§

Förordnar länsrätten om verk­ställighet, kan den även lämna upp­drag enligt 2 §. Har rätten beslutat att barnet skall hämtas genom po­lismyndighetens försorg, skall så­dant uppdrag lämnas, om inte sär­skilda skäl talar mot det.

Om det finns särskilda skäl, får länsrätten för att underlätta att barnet överfiyttas föreskriva att barnet tillfälligt skall tas om hand på lämpligt sätt.

Förordnar länsrätten om verk­ställighet av en dom eller ett beslut om umgänge som har vunnit laga kraft, kan rätten, när det påkallas äv förhållanden som har inträffat efter domen eller beslutet. Jämka vad som har bestämts om villkor eller tidpunkt för umgänget.

Har barnet fyllt tolv år, får verk­ställighet inte ske mot dess vilja utom då länsrätten finner det nöd­vändigt   av   hänsyn   liU   barnets


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

bästa. Delsamma gäller, om barnet ännu ej iyllt femton år men nått så­dan mognad alt dess vilja bör beak­tas på moisvarande sätt.

5§'

År det uppenbart att förhållan­dena ändrats väsentligt sedan all­män domstols dom eller beslut meddelades, kan länsrätten vägra verkställighet, om det av hänsyn till bamets bästa är påkallat alt fråga om ändring beträffande vårdnad el­ler umgängesrätt prövas av. allmän domstol. Sådan fråga upptages av allmän domstol på ansökan av den som varit part i ärendet hos länsrät­ten eUer av socialnämnd.

Länsrätten får även i annat fall vägra verksläUighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på barnets krpppsliga eller själsliga hälsa.


Föreslagen lydelse

bästa. Detsamma gäller, pm barnet ännu inte har fyllt tolv år men har nått en sådan mpgnad att dess vilja bör beaktas på moisvarande sätt.

Länsrätten kan vägra verkstäl­lighet, om det är uppenbart all för­hållandena har ändrats sedan den allmänna domstolens dpm eller be­slut meddelades och del av hänsyn till barnels bästa är påkallat att frå­gan pm vårdnad eller umgänge prö­vas på nytt. Sådan fråga tas upp av allmän dpmstpl på ansökan av den spm har varit part i målet hps läns­rätten eller på ansökan av social­nämnden.

Länsrätten far även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk som inte är ringa för att barhets kroppsliga eller själsliga hälsa ska­das.


 



Överflyttning av barn i andra fall 7§


 


Även om dom eller beslut spm avses i 1 § e/ föreligger, äger den som har vårdnaden att, när bamel vistas hps annan, påkalla länsrät­tens åtgärd för alt barnet skall över­flyttas fill honom.

Föreligger särskilda skäl att frå­ga om ändring beträffande vårdna­den prövas av allmän domstol, kan länsrätten vägra att vidtaga den sökta åtgärden.

I övrigt äga 2-5 §§ tillämpning.

7§''

Bestämmelserna i 6 § gäller ock­så när föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade förmyn­dare gemensamt har vårdnaden och en av dem utan beaklansvärt skäl egenmäktigt bortfört eller kvar-håller barnet samt den andre begär rättelse.

 Senaste lydelse 1981:26. "Lydelse enligt 1983:47.


Även om dom eUer beslut som avses i 1 § inte föreligger, kan bar­nets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att-länsrätten beslutar om åtgärd för atl barnet skall överflyttas fill vård-nadshavaren.

Länsrätten kan vägra att vidta den begärda åtgärden, om det av hänsyn till barnets bästa är påkal-. lat att frågan om vårdnaden prövas av allmän domstol.

I övrigt gäller 2-6 §§.

Bestämmelserna i 7 § gäller ock­så när föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade förmyn­dare gemensamt har vårdnaden och en av dem ulan beaklansvärt skäl egenmäktigt bortfört eller kvar-håller bamel samt den andre begär rättelse.


 


Prop. 1982/83:165


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse Gemensamma bestämmelser


 


8§'

Hämtning och annan åtgärd be­träffande barnet skall ulföras på ett för barnet så skonsamt sätt som möjhgt.

Vid hämtning skola ledamot eller suppleant i socialnämnd eller tjäns­teman inom socialtjänsten och, om möjligt, läkare närvara. Om barnet pä gmnd av sjukdom ej bör flyttas eller annat särskilt hinder möter, skall hämtningen uppskjutas.

9f

Föreligger i ärende som avses i delta kapitel fara all barnet/öres ur landet eller är ärendet av annan Ein-ledning brådskande, kan länsrätten omedelbart förordna, atl barnet skall omhändertagas på sätt läns-rätlen finner lämpligt.

Kan beslut enligt första stycket ej avvaktas, får polismyndighet vid­taga sådan omedelbar åtgärd som kan ske utan skada för bamel. När sådan åtgärd vidtages, skola om möjligt ledamot eller suppleant I so­cialnämnden eller tjänsteman inom socialtjänsten och läkare närvara. Åtgärden skall genast anmälas viU länsrätten, som utan dröjsmål pröv­ar om den skall beslå.


Hämtning pch annan åtgärd som rör barnet skall ulföras på elt sätt som är så skpnsamt som möjligt/ör barnet.

Vid hämtning skall någon som kan vara till stöd för barnet närva­ra. Finns det en sådan kontaktper­son för barnet som avses i social­tjänstlagen (1980:620) bör denne anlitas. Om möjligt skall också en barnläkare, barnpsykiater eller barnpsykolog medverka. Om bar­net pä gmnd av sjukdom inte bör flyttas eller om det möter något an­nat särskilt hinder, skall hämtning­en uppskjutas.

10 §

Föreligger i mål enligt detta kapi­tel fara/ör all barnet förs ur landet eller är saken av annan anledning brådskande, kan länsrätten omedel­bart förordna alt barnet skall tas om hand på det sätt som länsrätten finner lämpligt.

Kan ett beslut enligt första stycket inte avvaktas, får polismyn­digheten, oavsett om något mål är anhängigt, vidta sådana omedel­bara åtgärder som kan ske utan skada för barnet. När en sådan ål-gärd vidtas skall om möjligt närva­ra en läkare samt företrädare för socialtjänsten eller iförekommande fall en sådan kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstla­gen (1980:620). Åtgärden skall ge­nast anmälas tUl länsrätten, som utan dröjsmål prövar pm den skall bestå.


 


10 §

I ärende enligt detta kapitel kan länsrätten förordna, att barnet skall undersökas av läkare.


11 §

I mål enligt detta kapitel kan länsrätten förordna atl barnet skall undersökas av läkare.


' Senaste lydelse 1981:26. * Senaste lydelse 1981:26.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

I kallelse till läkamndersökning äger länsrätten förelägga vite. Länsrätten äger utdöma förelagt vite.

11 f

Länsrätten får, enligt vad som är skäligt, förordna alt den ena parten skall ersätta motpartens kostnader i ett ärende enligt delta kapitel.

Kostnad för utförande av upp­drag enligt 2 § första stycket andra punkten, hämtning eller omhänder­tagande av barn och läkamnder­sökning betalas av allmänna medel.

Den som har hand om barnet får tillerkännas ersättning pch förskott (■ anledning av kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse vid läkamndersökning enligt 10 §. Härvid äger 15 § förvaltningspro-cesslagen (1971:291) motsvarande tillämpning.


Föreslagen lydelse

1 kallelse tih läkarundersökning får länsrätten förelägga vite. Läns­rätten prövar frågor om utdömande av förelagt vite.

12       §

I mål enligt detta kapitel skall länsrätten hålla muntlig förhand­ling, om det inte är uppenbart obe­hövligt. Om muntlig förhandling i kammarrätten och regeringsrätten finns bestämmelser i 9 § förvalt-ningsprocesslagen (1971:291).

Vid muntlig förhandling får bar­net höras inför rätten, om särskilda skäl talarför det och det är uppen­bart att barnet inte kan ta skada av att höras.

Uteblir en part från en förhand­ling till vilken han eller hon har kal­lats vid vite att inställa sig personli­gen, får rätten förordna att parten skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

13       §

Länsrätten får, enligt vad som är skäligt, förordna all den ena parten skall ersätta motpartens kostnader i ett mål enligl detta kapitel.

Kostnader för utförande av upp­drag enligl 2 § första stycket andra meningen, för hämtning av en part till förhandling, för hämtning eller omhändertagande av bam och för läkamndersökning, betalas av all­männa medel.. Rätten får efter vad som är skäligt besluta att en part som har föranlett kostnad för hämt­ning skall helt eller delvis betala kostnaden till statsverket.

Den som har hand om bamel får fillerkännas ersättning och förskott med anledning av kostnader för resa och uppehälle i samband med inställelse vid läkamndersökning enligt // §. Härvid gäller 15 § för-valtningsprocesslagen (1971:291).


' Senaste lydelse 1981:781.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

Fråga om ersättning enligt andira och tredje styckena prövas av läns­rätten.

72 §

Länsrätten kan förordna att be­slut enhgt detta kapitel som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kostnad skall lända till omedelbar efterrättelse.

13        §

Beslut enligt detta kapitel an­gående överflyttning utgör ej hinder att den därvid avbörda frå­gan prövas på nytt, när ändracle förhåUanden eller annat särskilt skäl föranleder det.

14        §

Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt delta kapitel skola nämndemän ingå i rätten.


Föreslagen lydelse

Frågor om ersättning enligt and­ra och tredje styckena prövas av länsrätten.

14        §

Länsrätten kan förordna atl be­slut enligt detta kapitel som ej avser utdömande av vite, ersättning för parts kostnader eller parts skyldig­het att betala kostnader till stats­verket skall gälla omedelbart.

15        §

Beslut enligt detta kaphel om överflyttning av barn hindrar inte att den/råga som har avgjorts prö­vas på nytt, när ändrade förhållan­den eller riågot annat särskilt skäl föranleder del.

16        §

Vid handläggning i kammarrät­ten av mål enligt detta kapitel skall nämndemän ingå i rätten.


1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till föreskrilter som har ersatts genom bestämmelser
i denna lag, tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

2.    Beslut enligt 21 kap. 13 § andra stycket i dess nya lydelse om
skyldighet för en part att betala hämtningskostnader till statsverket får
meddelas endast om hämtningen har beslutats efter lagens ikraftträdande.

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § brottsbalken i paragrafens lydelse enligt lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


7 kap.


Skiljer någon obehörigen barn under femton år från den som har vårdnaden, dömes, om det ej år brott mot frihet, för egenmak­ti gh et med barn till böter eller fängelse i högst sex månader.


Den som obehörigen skiljer ett bam under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte ut-


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

Detsamma skall gälla, om den som gemensamt med annan har vårdnaden om ett barn under fem­ton år utan beaklansvärt skäl egen­mäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därige­nom själv tar sig rätt.


Föreslagen lydelse

gör brott mot frihet. Detsamma gäl­ler, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton är utan beak­lansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

Till ansvar enligt första stycket döms också den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelserom vård av unga, om gärningen inte utgör brott mot fri­het eller främjande av flykt.

År brott som avses i första eller andra stycket att anse .som grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i högst två år.


4   Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 9, 16 och 26 §§ rättsbjälpslagen (1972:429)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


9f

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnadema i den rättsliga angelä­genhet som rättshjälpen avser. Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1.   biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt,

2.   bevisning vid allmän domstol, boslädsdomstolen, marknadsdomsto­len, arbetsdomstolen eller krigsrätt samt nödvändig utredning i angelägen­het, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

3.   utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillva­ratagande av den rältssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndighe­ten.


4. resa pch uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträ­dare och för vårdare eller annan.


4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträ­dare och för vårdare eller annan.


' Lagen omirvckl 1979:240. - Senaste lydelse 1981:1287.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eUer annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med instäl­lelse för blodundersökning eller an­nan undersökning rörande ärftliga egenskaper / mål om faderskap en­ligt 3 kap. föräldrabalken eller lä­kamndersökning enligt 21 kap. 10 § samma balk.

10

Föreslagen lydelse

son måste anlitas i samband rned inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med instäl­lelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i la­gen (1958:642) om blodundersök­ning m.m. vid utredning av fader­skap eller läkarundersökning enligt 21 kap. II föräldrabalken,

5.     avgift som utgår för ansökan enligt éxpeditionskungörelsens
(1964:618) avgiflslista, avdelning 13, saml särskild avgift som skall betalas
enligt förprdningen (1981:1185) pm utsökningsavgifter,

6.   vad av allmänna medel utgåitl i ersättning för översättning eller i ersättning enligl 4 eller 5 § lagen (1958:642) om bipdundersökning m.m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning spm rätten självmant föranstaltat pm,

7.   skiftesman spm av dpmstpl förordnats att verkstäUa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad,

8.   medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.


Såsom kostnad för bevisning en­ ligt andra stycket 2 anses ej den rättssökandes kpstnad för blodun­dersökning eller annan undersök­ning rörande ärftliga egenskaper r mål om faderskap enligt 3 kap. för­äldrabalken.


Såspm kostnad för bevisning en­ligt andra stycket 2 anses ej den rältssökandes kostnad för sådan blodundersökning eller annan un­dersökning rörande ärftliga egen­skaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid ut­redning av faderskap.


16 §'


Allmän rättshjälp får, om ej annat följer av 17 §, beviljas av advokat eller av biträdande jurist på advo­katbyrå, om den rättsliga angelä­genheten avser

äktenskapsskillnad

boskillnad, dock inle enligt 9 kap. 2 § giftermålsbalken

underhållsbidrag tiU make eller barn

faderskap till barn

vårdnad

umgängesrätt.

Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av av-


Allmän rättshjälp fär, om ej annat följer av 17 §, beviljas av advokat eller av biträdande jurist pä advo­katbyrå, om den rättsliga angelä­genheten avser

äktenskapsskillnad

boskillnad, dock inte enligt 9 kap. 2 § giftermålsbalken

underhällsbidrag liU make eUer barn

faderskap till barn

vårdnad

umgänge.

Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av av-


3 Senaste lydelse 1981:1287.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

görande om underhållsbidrag, vård­nad eller umgängesrätt. Ej heller får advokat eller biträdande jurist bevilja allmän rättshjälp

1.      om den rältssökande är
dödsbo,

2.  om den rältssökande är bosatt utom riket,

3.  om den rättsliga angelägenhe­ten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket.


11

Föreslagen lydelse

görande om underhållsbidrag, vård­nad eller umgänge. Ej heller får ad­vokat eller biträdande jurist bevilja allmän rättshjälp

1.      om den rättssökande är
dödsbo,

2.  om den rättssökande är bosatt utom riket,

3.  om den rättsliga angelägenhe­ten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket.


26 § Ersättning spm avses i 9 § andra stycket 4 utgår enligt bestämmelser spm regeringen meddelar.


Ersättning enligl första stycket bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid instäl­lelse för blodiindersökning eller an­nan undersökning rörande ärftliga egenskaper / mål om faderskap en­ligt 3 kap. föräldrabalken be­stämmes ersättningen av domsto­len. Ersättning för inställelse vid lä­kamndersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken bestämmes av läns-rätlen.


Ersättning enligt första stycket bestäms av den myndighet inför vil­ken inställelsen sker. Vid inställelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärft­liga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodiindersökning m.m. vid utredning av faderskap bestäms ersättningen av domsto­len. Ersättning för inställelse vid lä­karundersökning enligl 21 kap. // iS föräldrabalken bestäms av länsrät­ten.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.


 


Prop. 1982/83:165                                                                 12

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
                      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-03-17

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peter­son, Andersspn, Rainer, Bpström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge m.m.

1    Inledning

I januari 1983 antog riksdagen de förslag fill ändringar i de nuvarande reglerna om vårdnad och umgänge m.m. som regeringen hade lagt fram i prop. 1981/82:168, med de justeringar som lagutskottet hade föreslagit (LU 1982/83:17, rskr 131). De nya reglerna träder i kraft den 1 juli 1983 (SFS 1983:47-50).

Propositionen byggde på betänkandet (SOU 1979:63) Om föräldraansvar m.m., som hade avgetts av utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt.' Belänkandet innehöll även förslag till ändringar i bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken om verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. Dessa för­slag behandlades dock inte i propositionen. Enligt departementschefen var det lämpligast att ställning togs i ett sammanhang till såväl frågan om utformningen av de interna bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken som frågan om Sveriges anslutning fiU de båda konventioner om bortrövande av barn som har antagits år 1980 av Europarådet resp. Haagkonferensen för internafipnell privaträtt. Och en sådan samlad bedömning var departe­mentschefen inle beredd att göra i del sammanhanget. Avsikten var all de

' Justitieombudsmannen Tor Sverne, ordförande, samt riksdagsledamoten Märta Fredrikson, utredningssekreterarna Yvonne Hedvall och Kerstin Sandelius, depar­tementssekreteraren Lars Strand och ombudsmannen Maria West. West ersattes senare av bitr. professorn Lars Dencik Sakkunniga: barnombudsmannen Rigmor von Euler, medicinalrådet Karl Grunewald, byråföreståndaren Gunni Jentzsch, direktören Gunnar Krantz, advokaten Valborg Lundgren, författaren Gunnel Linde, avdelningsdirektören Anna-Lisa Melidén, byråchefen Ivan Ottoson, hovrättsasses­sorn Nina Pripp och hovrättsrådet Anders Thunved. Experter: professorn Michael Bohman och psykologen Inga Gustafsson.


 


Prop. 1982/83:165                                                   13

ytterligare överväganden som krävdes i stället skulle redovisas i en depar-lemenlspromemoria, som efter sedvanlig remissbehandling kunde läggas fill gmnd för en proposition i ämnet (se prop. 1981/82:168 s. 20).

Övervägandena beträffande frågan om Sveriges anslutning till de nämnda konventionerna har visat sig vara mer fidskrävande än beräknat. Arbetet har dock numera fortskridit sä långt att det kan konstateras atl en anslutning tiU konventionerna inte hindrar all en begränsad översyn görs av de interna bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken. För att de ändring­ar som bör göras i dessa bestämmelser skall kunna träda i kraft samtidigt med de redan beslutade ändringarna i reglerna om vårdnad och umgänge m.m., har de frågor som rör 21 kap. föräldrabalken brurits ut till särskild behandhng i detta sammanhang.

Vid behandlingen av förslagen i prop. 1981/82:168 uttalade riksdagen alt frågan om påföljd för bortförande av barn som vårdas enligl socialtjänstla­gen (1980:620) eller lagen (1980:621) med särskUda bestämmelser om vård av unga (LVU) borde övervägas närmare (se LU 1982/83:17 s. 32 O- Även den fråga som riksdagen sålunda har pekat på behandlas i det följande. I denna fråga har samråd skett med riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen.

I delta lagstiftningsärende har överläggningar vidare hållits med företrä­dare för de danska, finländska, isländska och norska justitiedepartemen­ten.

Beträffande gäUande rätt och utredningens överväganden och förslag i fråga om verkställighet av avgöranden om vårdnad eUer umgänge m.m. kan hänvisas tUl utredningens betänkande (s. 34-36 och 115-133; jfr prop. 1981/82:168 bilagedelen s. 5 och 18-20). Remissyttrandena över förslaget i denna del har redovisats i prpp. 1981/82:168 (bilagedelen s. 240-303).

2   Allmän motivering

2.1 Beslutande myndigheter

Enligt 21 kap. föräldrabalken beslutar länsrätterna om verkställighet av de allmänna domstolamas avgöranden om vårdnad eller umgänge m.m. För att ett beslut om verkställighet skall genomföras kan länsrätterna förelägga vite eller förordna atl barnet skall hämtas genom polismyndighe­tens försorg. Länsrätternas beslut i dessa frågor kan överklagas till kam­marrätterna. Kammarrätternas beslut kan, under vissa fömtsättningar, överklagas lUl regeringsrätten.

Utredningen anser atl verkstälhghetsfrågprna bör prövas av samma myndigheter spm redan har prövat frågan pm vårdnad eller umgänge. Utredningen föreslår därför att mål pm verkställighet av vårdnadsavgöran­den e.d. i fprtsältningen skall handläggas vid de allmänna domstolarna och inte vid förvaltningsdomstolarna. En fördel med delta förslag är enligt


 


Prop. 1982/83:165                                                   14

utredningen atl de allmänna domstolarna då självmant kan ta upp frågan om vårdnaden eller umgänget på nytt när verkställighet begärs av det tidigare avgörandet.

Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande hos remissinstan­serna. Förslaget biträds av bl.a. Göta hpvrätt, Malmö tingsrätt pch Sveri­ges advpkatsamfund, likspm av de socialnämnder som har yttrat sig. Förslaget avstyrks däremot av bl.a. Stockholms tingsrätt, kammarrätten i Stockholm, länsrätterna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län, Upp­sala län och Södermanlands län, domstplsverket pch Sveriges dpmareför-bund. Också spcialstyrelsen är kritisk mpt förslaget.

Enligt min mening bör man så låingt möjligt undvika att själva frågan pm vårdnaden eller umgänget prövas pä nytt i verkställighetsmålet. Annars riskerar man alt delta mål kompliceras i onödan och drar ut på tiden. Erfarenheten visar atl del i det stora flertalet mål om verkställighet inte är påkallat alt allmän domstol omprövar del tidigare avgörandet om vårdnad eller umgänge. Den omständigheten atl en sådan omprövning i vissa fall behöver göras utgör inle något bärande skäl för att pckså verkställighets­frågan måste prövas av allmän dpmstol.

Som utredningen själv har framhållit har länsrätterna en organisation som är väl anpassad för praktiska verkställighetsfrågor och för en skynd­sam handläggning. Länsrätterna har också sedan länge erfarenhet inte bara av mål om verkställighet för överlämnande av barn utan även av andra mållyper som rör sociala frågor. Detta gäller inte minst mål om barns personliga förhåUanden, där det ofta blir fråga om bedömningar av liknan­de slag som i verkslällighetsmålen. Den nya socialljänstlagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1982 medför att länsrätterna får vidgad erfaren­het och därmed ytterligare sakkunskap beträffande sociala mål. Allt detta är omständigheter som talar för att länsrätterna och de överordnade för­valtningsdomstolarna även i fortsättningen bör handlägga mål om verkstäl­lighet för överlämnande av barn.

Elt skäl som utredningen har åberopat för alt verkställighetsmålen skall föras över till de allmänna domstolarna är att man då får en processform som innebär atl muntlig förberedelse blir regel. Enligt utredningen är ett munfiigt inslag i handläggningen veirdefuUt, bl.a. därför att föräldrarna då kan träffas och diskutera sin kpnfiikt om bamel. Jag delar i och för sig denna uppfattning. Jag kan dock inte se all delta är något argument för att handläggningen av verkställighelsmälen anförtros åt de allmänna dpmstp-larna. Redan nu förekommer muntlig förhandling vid länsrätterna i stor utsträckning när mål av detta slag handläggs. Det sker med stöd av 9 § förvallningsprocesslagen (1971:291), där det sägs bl.a. atl muntlig förhand­ling skall hållas om någpn part beg;är del saml förhandlingen inte är pbe-hövlig och inte heller särskilda skäl talar mol det. Anser man att betydel­sen av muntlig förhandling bör markeras ytterligare, är det givelvis inget som hindrar att en regel härom tas in i t.ex. 21 kap. föräldrabalken.


 


Prop. 1982/83:165                                                   15

Sammanfattningsvis anser jag atl mål om verkställighet för öyeriäm-nande av barn bör liksom hiltUls handläggas av länsrätterna, med möjlighet all överklaga målen till kammarrätterna och i sista hand regeringsrätten. 1 enlighet med vad jag nyss sade om värdet av munfiiga förhandlingar bör man emellertid föreskriva i 21 kap. föräldrabalken atl länsrätterna skall hålla sådan förhandling i dessa mål om det inle är uppenbart obehövligt (jfr 10 § första stycket LVU). För alt man i görligaste mån skall få garantier för atl föräldrarna eller de som annars är parter i målet verkligen inställer sig tiU den muntliga förhandlingen bör länsrätterna vidare ges rätt atl förordna om hämtning av parterna tUl förhandhngen.

Även om frågan om verkställighet av elt vårdnadsavgörande e.d. allt­jämt bör prövas av länsrätterna, kan del ifrågasättas pm del, spm f.n., alltid skall vara nödvändigt med ett särskilt förfarande vid länsrätterna för alt få fill stånd elt vitesföreläggande mPt den som enligl den allmänna domstplens avgörande är skyldig atl överlämna barnet. Spm rättegångsut­redningen har framhåUit i sitt remissyttrande (se prpp. 1981/82:168 bilage­delen s. 272) finns det i praktiken fall där det redan när den allmänna domstolens avgörande beslutas framstår som klart alt det kommer att behövas särskUda åtgärder för alt få avgörandet genomfört. Det innebär då en onödig omgång, om ett vitesföreläggande kan utverkas först i ett verk-stäUighelsmål hos länsrätt och inte redan i samband med den allmänna domstolens avgörande.

Jag förordar därför alt allmän domstol ges möjlighet all på yrkande av part kombinera ett avgörande om vårdnad eller umgänge med vitesföreläg­gande för motparten att överlämna barnet. Om ett sådant vitesföreläg­gande meddelas i samband med ett interimistiskt beslut om vårdnaden eUer umgänget (dvs. ett beslut som gäller omedelbart), bör domstolen kunna förordna atl även viiesföreläggandet skall gälla omedelbart. Bestämmelser om delta bör tas in i 6 kap. föräldrabalken.

2.2 Förutsättningar för verkställighet

När verkställighet begärs hos länsrätten för överlämnande av elt barn gäller f.n. atl rätten i första hand skall försöka få den som bamet vistas hos att frivilligt överlämna barnet tiU den som rätteligen skall ha hand om bamel. Innan länsrätten förordnar om verkställighet kan den sålunda upp­dra ål någon lämplig person att verka för att bamel överlämnas friviUigl.

Enligt utredningen bör denna möjlighet atl verka för ett frivilligt över­lämnande av bamet utgöra ett väsentligt inslag även i de nya verkstäUig-helsreglerna. Denna uppfattning biträds av alla remissinstanser som har yttrat sig i denna del. Också jag anser att del är av största betydelse att aUa ansträngningar görs för alt barnet skall överlämnas frivilligt, så att ett förordnande om verkställighet inte behöver meddelas. Om dessa ansträng-


 


Prop. 1982/83:165                                                   16

ningar misslyckas, är det dock ofrånkomligt att länsrätten förordnar om verkställighet. Atl ansträngningarna att uppnå en lösning på frivillighetens väg emellertid'inte bör upphöra i och med alt ett sådant förordnande meddelas återkommer jag fill i nästa avsnitt.

De nuvarande bestämmelserna om verkställighet för överiämnande av barn bygger på uppfattningen att det i allmänhet är bäst för barnet att överlämnas till den som enligt den allmänna domstolens avgörande eller direkt på grund av lag skall ha hand om barnet. I enlighet med detta synsätt gäller f n. atl länsrätten i princip får vägra verkställighet endast dä barnet motsätter sig det eller skulle lida skada av verkställigheten. När det gäller verkställighet av en allmän domstols avgörande om vårdnad etc. kan verkställighet dock vägras även dä det är uppenbart alt förhållandena har ändrats väsentligt sedan detta avgörande meddelades och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om ändring av avgörandet prövas av allmän domstol. Och när den som har begärt verkställighet har vårdnaden om barnet direkt på gmnd av lag, kan verkställighet vägras om del finns särskilda skäl atl frågan om ändring beträffande vårdnaden prövas av allmän domstol.

Utredningen har föreslagit alt verkställighet får beslutas endast om det är förenligt med barnets bästa. I detta förslag ligger att den verkställande myndigheten skall ha möjlighet att självmant ompröva frågan om vårdnad eller umgänge. Delta förslag har godtagits av en del remissinstanser. Andra remissinstanser har emellertid framhållit atl handläggningen hos verkstäl-lighetsmyndighelen inte bör omvandlas till en ny process om vårdnaden eller umgänget.

Som jag har sagt i föregående avsnitt bör man så långt möjligt undvika att själva frågan om vårdnaden eller umgänget prövas på nytt i verkstäl­lighetsmålet. Det är dock givet atl ett vårdnads- eller umgängesavgörande inte bör kunna läggas fill grund för omedelbar verkställighet, om förhållan­dena uppenbarligen har ändrats sedan avgörandet meddelades och det av hänsyn fill barnets bästa är påkallat all frågan om vårdnaden eller umgäng­et omprövas av allmän domstol. Länsrätten bör med andra ord vägra verkställighet i ett sådant fall. Detsamma bör gälla när någon som är vårdnadshavare direkt på grund av lag begär atl få barnet överlämnat till sig men det av hänsyn tiU barnels bästa är påkallat all frågan om vårdnaden prövas av aUmän domstol.

I ett begränsat hänseende bör länsrätten dock enligl min mening kunna ändra vad den allmänna domstplen har bestämt. Det gäUer föreskrifter om tidpunkten och andra villkor för ett beslutat umgänge. Om vårdnadsha-varen vägrar alt överlämna barnet vid den tidpunkt som den allmänna domstplen har föreskrivit Pch den andra föräldern därför begär verkstäl­lighet hos länsrätten av avgörandet om umgänge, kan tiden för detta umgänge bli inaktuell innan länsrätten har hunnit pröva verkställighetsfrå­gan. Det är i denna situation rimligt alt länsrätten kan jämka vad den


 


Prop. 1982/83:165                                                   17

allmänna domstolen har bestämt om tiden för umgänget. Länsrätten bör också ha möjlighet att jämka andra villkor för umgänget spm den allmänna dpmstolen kan ha föreskrivit. En förutsättning bör dock vara att den allmänna domstolens avgörande har vunnit laga kraft och alltså inte kan prövas i en högre instans. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till frågan om länsrättens jämkningsmöjlighel.

Liksom hittills bör länsrätten kunna vägra verkställighet av en begäran om överlämnande av ett barn, om barnet självt mplsätter sig detta och barnet har nått en sådan mognad alt dess vilja bör beaktas. F.n. gäUer alt barnets vilja allfid skall respekteras när barnet har fyllt 15 år, pm inle länsrätten finner all verkställighet är nödvändig av hänsyn tiU bamets bästa. Denna åldersgräns bör, i överensstämmelse med vad spm har skett i annan hknande lagstiftning under senare lid, sänkas liU 12 år. För alt barnet skall få tillfälle alt inför länsrätten framföra sina synpunkter i frågan pm överlämnande bör barnet kunna höras vid en munfiig förhandhng, pm särskilda skäl talar för det pch det är uppenbart alt barnet inte kan ta skada av all höras (jfr 6 kap. 18 § tredje stycket föräldrabalken i dess lydelse enligt SFS 1983:47).

Ytterligare en fömtsättning för alt ett vårdnadsavgörande e.d. skaU fä verkställas bör givetvis, hksom f.n., vara atl det inte finns en risk som ej är ringa för att barnet skall ta skada av verkstäUigheten.

2.3 Tvångsmedel

En central fråga vid verkställighet för överlämnande av barn är i vilken utsträckning tvångsmedel bör få komma till användning för att ett beslut om verkställighet skall kunna genomföras i prakfiken. De tvångsmedel som f.n. kan komma i fråga enligt 21 kap. föräldrabalken är, som jag tidigare har nämnt, vite och hämtning genom pohsmyndighetens försorg. Polishämtning får dPck beslutas bara "om det är nödvändigt". Enligt förarbetena till de nuvarande bestämmelserna skall hämtning användas med viss återhållsamhet, särskilt när det gäller verkstäUighet av ett avgö­rande om umgänge (se prop. 1967:138 s. 43 O-

Enligt utredningen bör det huvudsakliga tvångsmedlet i fortsättningen vara vite. Utredningen anser atl polishämtning över huvud laget inte bör komma i fråga när del gäller verkställighet av avgöranden om umgänge och att polishämtning i övrigt bör kunna liUgripas endast som en yttersta utväg i fall då barnet riskerar att skadas av alt vara kvar i den miljö där det vistas. En av utredningens sakkunniga vill gå ännu längre och helt utmönstra möjligheten till polishämtning i andra fall än då det är medgivet enligt LVU.

Remissinstanserna anser allmänt att polishämtning bör kunna tillgripas bara i undaniagsfaU. Flertalet av dem tillstyrker utredningens förslag att polishämtning över huvud taget inte bör förekomma vid verkställighet av 2    Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 165


 


Prop. 1982/83:165                                                   18

avgöranden om umgänge. Bl.a. socialstyrelsen ansluter sig till uppfattning­en atl polishämtning bör få ske bara inom ramen för ingripanden enligt LVU.

Också jag anser all vite bör utgöra del huvudsakliga tvångsmedlet mot den spm inle frivUligt fuUgör sin skyldighet all överlämna bamet. Spm jag har sagt i föregående avsnitt bör emeUertid alla ansträngningar ha vidtagits för atl nå en frivUlig lösning innan det blir aktuellt att tillgripa detta tvångsmedel. Och även i samband med att elt vitesföreläggande meddelas bör länsrätten undersöka om öveirlämnandet trots allt inte kan genomföras på frivUlighelens väg. Länsrätten bör då kunna uppdra åt någon lämplig person all verka för detta. Denna möjlighet bör, till skUlnad från vad som gäller f.n., finnas även om elt sådant uppdrag redan har lämnats tidigare men av olika skäl inte har lett till åsyftat resultat.

Som jag har sagt i avsnitt 2.1 bör vite kunna föreläggas inle bara av länsrätten i ett verksläUighelsmål utan också av allmän domstol i samband med domstolens avgörande om vårdnad eller umgänge. I överensstäm­melse med vad jag nyss nämnde bör dpmstolen givetvis inte meddela ett vitesföreläggande om det finns fömtsättningar för ett frivilligt överläm­nande. Del finns dock inle anledning alt låta den aUmänna domstolen uppdra åt någon lämplig person att verka för detta, utan denna möjlighet bör finnas bara i verkstäUighelsmålen.

Om ett vitesföreläggande inle iakttas, bör vitet kunna dömas ut av länsrätten. Detta bör gälla även i del faU alt vitet har förelagts av allmän domstol. När ett förelagt vite döms ut, kan det nämligen finnas anledning alt förelägga ett nytt vite. Och eftersom det nya föreläggandel skall medde­las av länsrätten, är det mest prakfiskt alt även frågan om utdömande av det tidigare förelagda vitet prövas av denna myndighet.

Även om vitet sätts tiU elt så högt belopp att det bör verka avskräckande pä den part spm vitesföreläggandet riktar sig mpt, får man räkna med att del kan uppkomma fall då delta tvångsmedel inte är tillräckligt för att förmå denna part alt överlämna Ijamet. Frågan är om man för dessa fall bör behålla möjligheten att barnet hämtas genom polismyndighetens för­sorg. Enligl min mening finns det inle anledning alt, som kammarrätten i Stockholm har varit inne på i sitt remissyttrande (se prop. 1981/82:168 bilagedelen s. 245), förstärka vitessankfionen på så sätt atl vite kan föreläg­gas inte bara i pengar utan även i farm av fängelse (frän möjligheten alt elt i pengar utdömt vite i extrema faU kan förvandlas tiU fängelse torde man i detta sammanhang kunna bortse; jfr prop. 1982/83:93).        '

Polishämtning av barn förekommer f.n. i ytterst få fall. Dessa faU väcker ä andra sidan ibland stor uppståndelse, inte minst i massmedia. Det är givet att det finns risk för att ett barn skall ta skada av en sådan upplevelse. Och även om polishämtningen - spm vanligen är fallet - sker lugnt pch pdramaliskt, torde den lika fullt kunna utgöra en psykologisk påfrestning för bamet. Del kan därför ifrågasättas om polishämtning bör kunna tillgri-


 


Prop. 1982/83:165                                                   19

pas som tvångsmedel i fortsättningen. När man lar släUning tUl denna fräga bör man, som utredningen har framhållit, skilja meUan sådana fall där vårdnadshavaren begär hämtning och sådana fall som gäller verkstäUighet av avgöranden om umgänge.

När det gäller verkställighet för överlämnande av barnet tUl vårdnadsha­varen är det tydligt alt polishämtning måste kunna användas, pm barnet riskerar att ta allvarlig skada av atl vara kvar i den miljö där det vistas och det därför är nödvändigt att det snabbi tas därifrån. Men även om barnet inte på det sättet far illa av att vara hos den som vägrar att överlämna barnet, blir situationen i längden ohållbar om barnet hålls undan från sin vårdnadshavare. Förutom all denne, när vårdnadsfrägan har avgjorts av allmän domstol, har befunnits lämpligare än den andra parten all stadigva­rande vårda barnet kan åtskilliga praktiska komplikationer uppkomma genom alt den som häUer kvar barnet saknar de juridiska möjligheter som vårdnadshavaren har all la till vara bamets intressen. Om del inle har inträffat ändrade förhållanden som gör atl vårdnaden bör flyttas över till den som barnet vistas hos och del inle heller finns någon möjlighet atl förmå denne all frivUligt eller under hot om vite överlämna barnet till vårdnadshavaren, återstår enligl min mening inle någon annan lösning än att barnet hämtas genom polismyndighetens försorg.

Sammanfattningsvis anser jag att pohshämtning inte kan avvaras som ett yttersta tvångsmedel för alt få barnet överlämnat till vårdnadshavaren i fall då aUa andra möjligheter att åstadkomma detta är uttömda eUer då det är nödvändigt för alt undvika atl barnet lider allvarlig skada.

När det gäller verkställighet av avgöranden .om umgänge mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadshavare är situationen delvis en annan. Åtgärden gäUer i dessa faU endast för en samvaro under begränsad lid. Behovet av atl få avgörandet verksläUl gör sig därmed inte lika starkt gällande som när barnet skall överlämnas till vårdnadshavaren för att stadigvarande vistas hos denne. Beaktas bör också att en pohshämtning -även om den utförs under lugna former — kan hämma fömtsättningarna för ett harmoniskt umgänge mellan barnet och den andra föräldern och där­med medföra att syftet med umgänget förfelas.

Jag är därför, liksom utredningen och flertalet remissinstanser, tveksam till om man i fortsättningen bör behålla polishämtning som tvångsmedel för att elt domstolsavgörande om umgänge skaU kunna genomföras. I första hand gäller det i stället alt söka förhindra atl det uppslår en sådan shuation där vårdnadshavaren vägrar alt medverka till umgänget. Jag vill erinra om vad som har sagts i förarbetena till de nya regler om vårdnad och umgänge m.m. som träder i kraft den 1 juli 1983 om att domstolen i vårdnadstvister bör, om inte andra pmsländigheler talar för en annan lösning, förprdna den av föräldrarna till vårdnadshavare spm kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge meUan barnet och den andra föräldern (se prop. 1981/82:168 s. 66 och LU  1982/83:17 s. 25). Vidare kan, som riksdagen vid flera


 


Prop. 1982/83:165                                                   20

fillfäUen har uttalat (se senast LU 1982/83:17 s. 21 och 25), elt konsekvent beteende av vårdnadshavaren i sj fte atl försvära ett umgänge tala för att dennes lämplighet att utöva vårdnaden om barnet behöver omprövas.

En vårdnadshavare som motsätter sig ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern kan emellertid inte enbart av det skälet alllid anses så olämplig som vårdnadshavare att han eller hon bör fråntas vårdnaden. Om det i ett sådant fall inle går atl tala vårdnadshavaren lUl rätta och umgänget inle heller kan framtvingas genom ett vitesföreläggande, uppkommer frå­gan om man bör acceptera det uppkomna läget eller om man i sista hand bör kunna genomdriva umgänget genom polishämtning trots de betänklig­heter mpt detta som jag förut har redovisat.

En utgångspunkt för de nya reglerna om vårdnad pch umgänge m.m. är alt bam i allmänhet har behpv av nära kontakter med båda föräldrarna. Reglerna innebär därför atl bamet skall ha möjlighet till umgänge med den förälder som inle är vårdnadshavare. Med hänsyn fill detta anser jag all man inte helt kan utmönstra möjligheten att hämta barnet genom polismyn­dighetens försorg för att bamet skall fä umgås med denna förälder. I sammanhanget bör beaktas att redan vetskapen om atl hämtning kan tillgripas många gånger kan vara tUlräckligt för att förmå en tredskande vårdnadshavare att medverka till umgänget.

Möjligheterna alt använda polishämtning för verkställighet av avgöran­den om umgänge bör emellertid inskränkas i förhåUande tiU vad som gäUer f.n. Liksom jag fömt har förordat i fråga om verkställighet av vårdnadsav­göranden bör en förutsättning vara atl verkställighet annars inte kan ske. Vidare bör krävas atl bamel har ett ullalat önskemål om eller annars elt uppenbart behov av umgänge med den förälder som inle är vårdnadsha­vare.

De nya reglerna om vårdnad och umgänge innebär att vårdnadshavaren skall tillgodose barnets behov av umgänge inte bara med den andra föräl­dern utan också med någon annan som slår barnet särskilt nära. Vägrar vårdnadshavaren alt medverka tiU ett av aUmän domstol fastställt umgänge meUan barnet och någon sådan närstående person, bör hämtning dock enligl min mening inte kunna ske. För atl genomdriva ett sådant umgänge bör något annat tvångsmedel än vite alltså inte kunna kpmma i fråga.

I de undanlagsfall då pplishämtning har beslutats, vare sig det är fräga pm överlämnande till vårdnadshavaren eUer till en förälder som barnet har elt uppenbart behov av umgänge med, bör ansträngningarna att få tiU stånd ett frivilligt överlämnande givelvis fortsätta. I samband med atl polishäml-ningen beslutas bör länsrätten däiför uppdra ål någon lämplig person att verka för att överlämnandet sker på frivillighetens väg. Alt ett sådant uppdrag lämnas bör - till skillnad från vad jag fidigare har förordat när det gäller föreläggande av vite - i princip vara obligatoriskt i dessa fall.

Det är självklart att hämtningen skaU utföras på ett sätt som är så skonsamt som möjligt för barnet. Vid hämtningsförrätlningen bör en


 


Prop. 1982/83:165                                                   21

barnpsykolog eller barnläkare vara med för atl ta fill vara barnets intresse. Finns det en kontaktperspn för barnet bör också han eller hon vara närva­rande. I annat faU bör någon annan som kan vara fill stöd för barnet finnas på platsen.

2.4 Olovligt bortförande av barn

Enligt 7 kap. 4 § brottsbalken (i dess lydelse enligt SFS 1983:48) kan den som obehörigen skiljer elt barn under 15 år frän dess vårdnadshavare dömas, om förfarandet inle utgör brott mot frihet, för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller, om den spm gemensamt med någon annan har vårdnaden om elt bam under 15 år utan beaklansvärt skäl egenmäktigt för bPrt barnet. Bestämmelsen är också tillämplig när den som skall ha vårdnaden om ett barn obehörigen bemäktigar sig barnet och pä så sätt själv tar sig rätt.

Dessa bestämmelser om egenmäktighet med bam avser endast obehö­riga ingrepp i någons vårdnadsrätt. De är däremot inle tiUämpliga i fall då någon - vårdnadshavaren eller annan - för bort ett barn från ett foster­hem e.d. där del vårdas enligl socialtjänsfiagen eller LVU. Bestämmelser pm straff i dessa fall fanns tidigare i 89 § i 1960 års bamavårdslag. När denna lag ersattes av socialtjänstlagen och LVU den 1 januari 1982, logs någon direkt motsvarighet till de nämnda bestämmelserna inte in i den nya lagsfiftningen (se prop. 1979/80:1 Del C s. 51).

Enligt den nya lagstiftningen (75 § socialtjänsfiagen) kan en vårdnadsha­vare som olovligen lar sitt barn från elt fosterhem e.d. dömas till böter i fall då socialnämnden har meddelat ett s.k. flyttningsförbud med stöd av 28 § socialtjänstlagen. Ett sådant förbud blir dock inle aklueUt när barnet har tagils om hand för vård enligl LVU, alltså mol vårdnadshavarens vilja. I dessa fall inträder socialnämnden enligl 11 § Qärde stycket LVU automa­tiskt i vårdnadshavarens rätt all bestämma om barnets personliga förhål­landen, bl.a. var barnet skall vistas. Vårdnadshavaren har alltså inte då rätt alt utan socialnämndens medgivande flytta barnet från fosterhemmet. Någon bestämmelse om straff för det faU all vårdnadshavaren ändå gör del finns emellertid inle i socialtjänstlagsliftningen. Likaså saknas sådana straflbestämmelser för fall då barnet förs bort från fpslerhemmet av någon annan än vårdnadshavaren.

I 4 kap. 2 § och 17 kap. 12 § brottsbalken finns bestämmelser om olaga frihelsberövande resp. främjande av flykt vilka i vissa fall kan tillämpas då någon obehörigen för bort ett barn som har tagits om hand enligt social­tjänstlagstiftningen. Dessa bestämmelser avser dock bara en del av de bortföranden som tidigare omfattades av straffbestämmelserna i 89 § i 1960 års bamavårdslag.

Vid liUkomsten av de nya reglerna om vårdnad och umgänge m.m. uttalade riksdagen alt det framstod som stötande att sådana obehöriga


 


Prop. 1982/83:165                                                   22

förfaranden med barn i vissa faU kunde ske påföljdsfrilt (se LU 1982/83:17 s. 33). Jag delar denna uppfattning. Enligt min mening är del rimligt alt det straffansvar för egenmäktighel med bam som f.n. gäller när någon obehöri­gen skiljer en vårdnadshavare från dennes bam kan gälla också när någon olovligen för bort barnet från den som enligt LVU har övertagit vården av barnet. Jag förordar därför att en bestämmelse av detta innehåll tas in i 7 kap. 4 § brottsbalken i dess lydelse enligl SFS 1983:48. Bestämmelsen bör dock inle gälla, pm förfarandet är straffbart enligl reglerna om brott mol frihet eller främjande av flykt.

Också i ett annat hänseende finns det enligt min mening skäl atl ändra bestämmelserna i 7 kap. 4 § brottsbalken om egenmäktighel med barn. Ett under senare tid filltagande problem är del slag av egenmäktighet med barn som består i att en förälder obehörigen lar med sig sitt barn till elt annat land i avsikt att stanna där och hålla bamet undan från dess vårdnadsha­vare. Om barnet i det nya landet håUs undangömt pä ett för dess vård onaturligt sätt, tprde ansvar kunna utdömas för olaga frihelsberövande (se prop. 1962:10 B s. 419 ff), och straffet är då fängelse i lägst ett och högst tip år. I andra fall gäUer enbart straffskalan för egenmäkfighet med barn, dvs. böter eller fängelse i högst sex måmader.

Även om barnet i del nya landet inle håUs undangömt pä elt för dess vård pnaturligt sätt, är del givet atl det kan bli en chockartad upplevelse för barnet all hastigt ryckas upp från sin invanda miljö och tvingas all leva i ett främmande land ulan all veta i3m det någonsin kommer alt fä träffa sin andra förälder. För sådana pch andra liknande fall där brottet är alt anse som grovt bör straffskalan för egenmäktighel med barn höjas tUl fängelse i högst två år.

2.5 Kostnader m.m.

De .nya regler som jag har förordat i det föregående torde inte medföra några nämnvärda kostnader för berörda myndigheter.

Liksom i fråga pm de regler om vårdnad och umgänge m.m. som nyligen har antagits av riksdagen är del angelägel all infprmalipn lämnas pm de regler om verkställighet för överlämnande av barn som det nu är fråga om. Denna infprmalipn Iprde dPck ulan särskilda kostnader kunna inarbetas i det allmänna infprmationsmaleria.lel om vårdnadsreglerna m.m.

2.6 Ikraftträdande m.m.

Som jag har sagt i avsnitt 1 bör de nu förordade reglerna träda i kraft samtidigt med de andra regler pm vårdnad och umgänge m.m. som redan har antagits, alltså den 1 juli 1983.


 


Prop. 1982/83:165                                                                 23

De nya reglerna bör slå igenom sä snart som möjligt. De bör därför kunna tillämpas även i mål pm verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. spm har väckts före ikraftträdandet men dä ännu inte har slutligt avgjorts.

Med anledning av de föreslagna lagändringarna bör några följdändringar göras i rättshjälpslagen (1972:429).

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inpm justitiedepartementet upprättats förslag till

1.  lag om ändring i lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken,

2.  lag om ändring i föräldrabalken,

3.  lag om ändring i lagen (1983:48) pm ändring i brpttsbalken,

4.  lag pm ändring i rältshjälpslagen (1972:429).

Förslagen bör fogas till prolpkpllet i detta ärende som bilaga.

4   Specialmotivering

4.1      Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:47) om ändring i föräldrabal­
ken

Nuvarande 6 kap. 21 § skaU i fortsättningen betecknas 6 kap. 22 § som följd av atl en ny 6 kap. 21 § tas in enligt förslaget tiU lag om ändring i föräldrabalken.

Den ändring i 21 kap. 7 § som enligl SFS 1983:47 skaU träda i kraft den 1 juli 1983 har i förslaget till lag om ändring i föräldrabalken arbetats in i 21 kap. 8 §. Med hänsyn fill detta föreskrivs atl den fidigare beslutade änd­ringen inte skall träda i kraft.

4.2      Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

6 kap. 21 §

/ mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge kan rätten, I samband med dom eller beslut i denna fråga, på yrkande av part förelägga motpar­ten vid vite att överlämna barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som avses 120 § första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla omedelbart.

Talan mot beslut omföreläggande enligt första stycket får föras endast i samband med talan mot domen eller beslutet om vårdnad eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

Första stycket. Ett föreläggande vid vite för en part alt överlämna del barn som det är fråga om får meddelas endast i samband med dpmstplens


 


Prop. 1982/83:165                                                   24

dom eller slutliga beslut i målet eller ärendet eller i samband med ett interimistiskt beslut enligt 6 kap. 20 § första stycket. Vitesföreläggande får meddelas endast på yrkande av part. Med uttrycket "överiämna barnet" avses inle bara det fallet atl barnet skall flyttas frän den som det vistas hos utan också, när del är fråga om umgänge, att åtgärder vidtas för att umgänget skall kunna utövas t.ex. i barnets eget hem (jfr prop. 1967:138 s. 53).

Domstolen har ingen skyldighet att förelägga vite sä snart en part begär det. Vitesföreläggande bör komma i fråga främst när det framstår som klart att det behövs särskilda åtgärder för att få domstolens vårdnads- eller umgängesavgörande genomfört. 1 de flesta fall torde man kunna utgå från all en part inte yrkar vitesföreläggande annat än när det föreligger skäl för det. Det är dock givet att ett yrkande som framställs i trakasserisyfte eller av annan liknande orsak inte bör bifaUas. Inte heller bör vitesföreläggande meddelas, om parten redan har begärt verkställighet hos länsrätten enligt 21 kap. föräldrabalken och denna verkstäUighetsfråga inte har slufiigt avgjorts när yrkandet om vitesföreläggande prövas vid den allmänna dom­stolen (jfr 13 kap. 6 § rättegångsbcilken). En sådan situation kan uppkomma t.ex. om den aUmänna domstplen interimistiskt har anförtrott vårdnaden ål käranden, spm därefter begär verkställighet av beslutet hps länsrätten samtidigt som han eller hon hos den allmänna domstolen yrkar att vite skall föreläggas i samband med domstolens slutliga avgörande.

Det vite som föreläggs bör givelvis sällas till elt så högt belppp att det med hänsyn till den förelagdes ekonpmiska förhållanden och omständighe­terna i övrigt kan antas förmå denne att iaktta föreläggandet (jfr 9 kap. 8 § rättegångsbalken). När del gäller vite i samband med ett avgörande om umgänge bör domstolen, i likhet med vad som gäller för förvaltningsdom­stolarna i mål enligt 21 kap. föräldrabalken, kunna förelägga s.k. löpande vite för varje beslutat umgängestillfålle för den närmast överblickbara tiden (jfr prop. 1967:138 s. 56). 1 förvaltningsdomstolarnas praxis bmkar sådana förelägganden inte meddelas för längre lid än tre månader.

I likhet med vad som gäUer när länsrätt förordnar om verkställighet av en allmän domstols dom eller beslut om vårdnad eUer umgänge får ett vitesföreläggande av allmän domstol omedelbar verkan endast om domsto­len särskUl förordnar om del (se 21 kap. 12 § och prop. 1975/76:170 s. 154 ff). Medan ett interimistiskt beslut om vårdnad eller umgänge omedelbart får samma verkan som en lagakraftvunnen dom, får alltså ett vitesföreläg­gande som meddelas samfidigt inte verkan förrän det vunnit laga kraft om inte domstolen förordnar annat.

Domstolen har inte någon skyldighet, motsvarande den som gäller enligt 6 kap. 20 § andra stycket, alt när målet eller ärendet avgörs ompröva ett vitesföreläggande som har meddelats i samband med ett interimistiskt beslut pm vårdnaden eller umgänget. I de flesta fall tprde den tidpunkt då överlämnandet av barnet skall ha ägt mm redan ha passerats när domsto-


 


Prop. 1982/83:165                                                                25

len slutligt avgör målet eller ärendet. Något behov av en omprövning av vitesföreläggandet finns dä inte. Annprlunda förhåller det sig om tiden för barnels överlämnande ännu inte har inträtt vid domstolens slutliga pröv­ning. Denna situation torde bli vanligast i de fall dpmstolen har meddelat ett interimistiskt beslut om umgänge med barnet och förenat detta beslut med ett s.k. löpande vitesföreläggande. Om domstolen i sitt slutliga avgö­rande ändrar vad som interimistiskt har bestämls om umgänget, kan det bli nödvändigt alt helt eller delvis häva vitesföreläggandet (jfr 15 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken). En lämplig ordning kan vara att domsto­len, när den slufiigt avgör målet, samtidigt upplyser om vad som i fortsätt­ningen gäller i fråga om redan förelagda viten.

Andra stycket. Elt beslut om vitesföreläggande kan inle överklagas särskilt utan bara i samband med att ett avgörande i själva huvudfrågan överklagas.

Tredje stycket. Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) har det ansetts lämpligast atl frågor om utdömande av ett vite spm före­lagts av allmän dpmstpl prövas av länsrätten. Någon särskild bestämmelse om vilken länsrätt som skall göra denna prövning har inte ansetts påkallad. I allmänhet torde ansökan om utdömande av vitet komma att göras hos länsrätten i det län där den som har hand öm barnet är bosatt.

I enlighet med vad kammarrätten i Stockholm har ullalat i sitt remissytt­rande (se prop. 1981/82:168 bilagedelen s. 246) kan det vara en lämplig ordning alt den allmänna domstolen i sitt vitesföreläggande tar in en upplysning om all frågor om utdömande av vitet prövas endast på ansökan av den som har begärt vitesföreläggandet (jfr Lavin, Offentligrätlsligt vite II, 1980, s. 19). Samtidigt bör upplysning lämnas om alt det är länsrätten som prövar frågan.

20        kap.

11§

Mot beslut, som underrätt har meddelat under rättegången i frågor som avses i 6 kap. 20 §, 1 kap. 15 §, 10 kap. 14 §, 11 kap. 15 eller 16 § eller 18 kap. 14 §, skall talan föras särskilt.

I paragrafen har den nuvarande hänvisningen till 6 kap. 13 § bytts ut mot en hänvisning till 6 kap. 20 §, som ersätter denna bestämmelse när lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken träder i kraft.

21        kap.

Om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad eller umgänge m.m.

Kapitlet har i sin helhet setts över och delvis fått ändrat innehåll. I samband med detta har den nuvarande paragrafnumreringen ändrats.


 


Prop. 1982/83:165                                                   26

Verkställighet av domar eller beslut

1 §

Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt / dom eller beslut om vårdnad, umgänge eller överlämnande av barn söks hos länsrätten. Har domen eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta åtgärder enligl 2-4 §§■

Denna paragraf, som har ändrats endast redaktionellt, innebär atl verk­ställighet av allmän domstols dom eller beslut pm vårdnad, umgänge eller överlämnande av barn begärs hps länsrätten. I fråga pm innebörden av mål pm överiämnande av barn hänvisas till uttalandena om detta i prop. 1967:138 s. 53.

De nya regler om barns umgänge som träder i kraft den I juli 1983 innebär att allmän dpmstol kan besluta pm ett barns umgänge inte bara i förhållande till en förälder spm inte är vårdnadshavare utan pckså i förhål­lande till någpn annan spm står barnet särskilt nära (6 kap. 15 § första stycket). Frågpr pm barns umgänge med någpn annan än en förälder prövas av domstolen endast pä talan av socialnämnden. Om fräga uppkom­mer att få ett sådant umgängesavgörande verkställt, torde av allmänna principer följa alt endast spcialnämnden i egenskap av part i umgängesmå­let vid den allmänna domstolen har behörighet atl begära verkställighet. Har barnet flyttat sedan den allmänna domstolens avgörande meddelades och hör barnet därför under en annan socialnämnds ansvarsområde, blir del den nya nämnden som är behörig att begära verkställighet.

Innan länsrätten förordnar om verkstäUighet,/år den uppdra åt ledamot eller suppleant i socialnämnden eller tjänsteman inom socialtjänsten atl verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom eller henne. Sådant uppdrag får även lämnas ål någon annan lämplig person.

Den som har fått ett uppdrag enligt första stycket skall inom den tid som länsrätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidta­gits och vad som i övrigt har kommit fram. Tiden får inte sättas längre än två veckor. Länsrätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättning­ar för en frivillig lösning.

Första stycket. I detta stycke har endast några smärre redaktionella ändringar gjorts.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) är det av största betydelse atl alla ansträngningar görs för atl bamet skall överläm­nas frivilligt. Möjligheten enligt förevarande paragraf atl uppdra ål någon lämplig person atl verka för en sådan lösning bör därför i aUmänhel prövas innan länsrätten förordnar pm verkställighet. Atl detta i princip är obliga­toriskt innan barnet hämtas genom polismyndighetens försorg framgår av 21 kap. 4 § första stycket.


 


Prop. 1982/83:165                                                                 27

Andra stycket. F.n. gäller att fiden för uppdrag som avses i första stycket inte får sättas längre än tvä veckor annat än om det finns synnerliga skäl, dvs. endast i rena undanlagsfall. De nya bestämmelserna innebär att denna tid visserligen inte frän början kan sältas längre än två veckor men att länsrätten är oförhindrad att förlänga denna tid. En sådan förlängning bör kunna komma i fråga i fall då det alltjämt finns förutsättningar för att komma fram till en frivillig lösning. Rätten bestämmer själv med hänsyn till omständigheterna i del enskilda fallet vilken ny tid som skall gälla. Denna tid kan i och för sig förlängas ytterligare gånger. Särskilt av hänsyn till barnet bör dock ett utdraget förfarande så långt möjligt undvikas.

Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller, under de förutsättningar som anges i andra eller tredje stycket, besluta att bamet skall hämtas genom polismyndighetens försorg.

År det fråga om dom eller beslut om vårdnad eller överlämnande av barn, får länsrätten besluta om hämtning av barnet endast om verkstäl­lighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada.

År det fråga om dom eller beslut om utngänge mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadshavare, får lånsrätten besluta om hämtning av barnet endast om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett uppenbart behov av umgänge med föräldern.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten.

Paragrafen ersätter den nuvarande bestämmelsen i 21 kap. 3 § första stycket första meningen. Den innehåller bestämmelser om länsrättens val av tvångsmedel i faU då verkställighet här beslutats.

Första stycket. I enlighet med vad som har sagts i den allmänna motive­ringen (avsnitt 2.3) är vite det centrala, och i vissa fall enda, tvångsmedel som kan komma fill användning vid verkställighet för överlämnande av barn.

Om en allmän domstol i samband med ett avgörande om vårdnad eller umgänge har förelagt vite enligt 6 kap. 21 § bör inte länsrätten, innan tiden för detta föreläggande har löpt ut, på ansökan av samma part förelägga vite. Man får i annat faU två vitesförelägganden i samma sak, låt vara att detta i och för sig kan läggas tUl rätta när frågan om utdömande av de förelagda vitena prövas.

Andra stycket. Enligt gällande rätt kan länsrätten besluta atl barnet skall hämtas genom polismyndighetens försprg "om det anses nödvändigt". Som framgår av den aUmänna mofiveringen (avsnitt 2.3) har del inte ansetts möjligt att undvara polishämtning som del yttersta tvångsmedlet för all få ett bam överlämnat tUl den som enligt den allmänna domstolens avgörande skall ha hand om barnet. Möjligheterna att tillgripa pplishämt­ning har emellertid inskränkts.

En förutsättning för polishämtning är normalt att verkställighet annars


 


Prop. 1982/83:165                                                   28

inte kan ske. Det innebär att länsrätten i allmänhet bör ha meddelat uppdrag enligt 21 kap. 2 § innan frågan om hämtning prövas. I vissa fall kan det dock redan från början stå klart att ett sådant uppdrag skulle vara meningslöst. Rätten bör dä kunna underiåta att meddela något uppdrag och i stället vid en muntlig förhandling söka ta reda på varför parterna är oense och om det finns förutsättningar att komma till rätta med det uppkomna problemet utan att barnet skall behöva utsättas för hämtning (jfr 21 kap. 12 §).

Normalt bör länsrätten också ha förelagt vite innan frågan om hämtning prövas. I rena undantagsfall - där ett vitesföreläggande uppenbart skulle vara verkningslöst - bör länsrätten emellertid kunna besluta om hämtning utan föregående vitesföreläggande.

Skulle länsrätten, efter en samlad bedömning av de olika åtgärder som kan komma i fråga för att förmå en part att lämna ifrån sig barnet, komma till slutsatsen att verkställighet inte kan ske annat än genom hämtning, får rätten som en yttersta åtgärd också besluta om detta tvångsmedel. Det är emellertid viktigt att ansträngningarna att fä barnet överlämnat pä frivil­lighetens väg fprlsäller även efter det atl ett beslut om polishämtning har meddelats. Enligt 21 kap. 4 § gäller därför att uppdrag enhgt 21 kap. 2 § i princip alltid skall meddelas när länsrätten har beslutat om hämtning.

I särskilda situationer kan det av hänsyn till barnets hälsa eller utveck­ling vara nödvändigt att länsrätten snabbt beslutar om hämtning. Länsrät­ten kan då, även om verkställighet skulle kunna ske i andra former, besluta om hämtning. En förutsättning är dock att hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada.

Tredje stycket. Polishämtning för verkstäUighet av en dom eller ett beslut om umgänge kan komma i fråga endast när det gäller umgänge mellan elt barn och en förälder som inte är vårdnadshavare. Hämtning får vidare beslutas bara i rena undantagsfall, dvs. när verkställighet annars inle kan ske och barnet har elt uppenbart behov av umgänge med sin förälder. Detta innebär att man allmänhet, frånsett vitesmöjligheten, är hänvisad till de åtgärder som kan vidtas för atl söka förebygga och lösa tvister om umgänget.

I prop. 1981/82:168 (s. 44 fl) har närmare redogjprts för de stöd- pch hjälpinsatser spm kan erbjudas föräldrar som står i begrepp alt flytta isär eller som redan har inlett rättegång vid allmän domstol om äklenskapsskUl-nad. Ett sätt att förebygga umgängeslvister är vidare, som också har framhållits i den allmänna mptiveringen (avsnitt 2.3), atl den allmänna dpmstolen vid sill val av vårdnadshavare särskilt beaktar föräldrarnas vilja och intresse atl söka tiUgodose bamets umgängesbehov.

Även föräldrar som efter ett umgängesavgörande har svårigheter i sina relationer rörande barnet kan få stöd och hjälp genom olika rådgivande samhällsorgan. En god hjälp kan lämnas av en sådan kontaktperson eller


 


Prop. 1982/83:165                                                                 29

kontaklfamilj som utses enligt socialtjänstlagen (se prop. 1979/80:1 s. 529; jfr också LU 1975/76:33 s. 102 fO.

Vikten av att man även i ett mäl om verkställighet av ett umgängesavgö­rande söker komma tUl rätta med orsakerna fill föräldrarnas konflikt har kommit tiU uttryck främst genom bestämmelserna om uppdrag i 21 kap. 2 §. De nya bestämmelserna innebär alt länsrätten kan lämna ett sådant uppdrag även i de faU det har skett tidigare i målet och att ett sådant uppdrag i princip alllid måste lämnas innan polishämtning sker (se 21 kap. 4 §). Även bestämmelserna i 21 kap. 12 § om muntlig förhandling pch pm hämtning av partema till förhandlingen har liU syfte att få parterna att kpmma samman Pch diskutera den uppkomna konflikten.

I vissa fall kan situationen vara den all länsrätten bör vägra verkstäl­lighet av umgängesavgörandel och hänvisa parterna att väcka talan vid den allmänna domstolen (se specialmotiveringen till 21 kap. 6 § första stycket).

Även bamets egen inställning till umgänget har givetvis stor betydelse för länsrättens prövning. Utgångspunkten är atl umgänget skall bestämmas med hänsyn till bamets behov. Om barnet inle självt vill gå med på det bestämda umgänget eller viU ha ett mindre omfattande umgänge och barnet har nått en sådan mognad alt dess uppfattning bör beaktas, bör umgänget givetvis inte genpmdrivas. Om barnet å andra sidan ger uttryck för en stark önskan alt få träffa den förälder som begär umgänge eller pm det genom utredningen kommer fram att barnet för sin trygghet eller utveckling har ett uppenbart behov av att hålla kontakt med denna förälder, kan det finnas anledning alt tillgripa hämtning för att lillgpdpse barnets umgänges-behpv. En avvägning måste dpck givetvis göras mellan å ena sidan barnets behov av umgänge och å andra sidan vilka följder det kan få för barnet om umgängesbehovel tillgodoses genom en så ingripande åtgärd.

Fjärde stycket. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 21 kap. 3 § tredje stycket.

Det kan vara lämpligt att länsrätten i samband med att ett vitesföreläg­gande meddelas upplyser om att vitet kan dömas ut endast om den part som har yrkat föreläggandet begär det (jfr specialmotiveringen tUl 6 kap. 21 § tredje stycket).

Förordnar länsrätten om verkställighet, kan den även lämna uppdrag enligt 2 §. Har rätten beslutat att barnet skall hämtas genom polismyn­dighetens försorg, skall sådant uppdrag lämnas, om inte särskilda skäl talar mot det.

Om det finns särskilda skäl, får länsrätten för att underlätta att barnet överlämnas föreskriva att barnet tdlfälligt skall tas om hand på lämpligt sätt.

Förordnar länsrätten om verkställighet av en dom eller ett beslut om umgänge som har vunnit laga kraft, kan rätten efter vad som är skäligt med hänsyn till senare inträffade förhållanden ändra vad som har be­stämts om villkor eller tidpunkt för umgänget.


 


Prop. 1982/83:165                                                   30

Första och andra styckena motsvarar delvis de nuvarande bestämmel­serna i 21 kap. 3 § första och andra styckena. Tredje stycket saknar motsvarighet i gällande rätt.

Första stycket. F.n. gäller alt länsrätten i samband med förordnande pm verkställighet fär lämna uppdrag enligt 21 kap. 2 § endast om sådant uppdrag inte tidigare har förekommit i målet. Den nya bestämmelsen i första meningen innebär alt länsrätten efter det att ett förordnande om verkställighet har meddelats kan lämna uppdrag enligl 21 kap. 2 § även i de fall ett sådant uppdrag har förekommit tidigare.

En situation då det kan finnas skäl att lämna ett nytt uppdrag är om motsättningar har uppkommit mellan å ena sidan parterna och å andra sidan den spm tidigare har anför trolls uppdraget. Detsamma gäUer om parternas förtroende för denne annars har rubbats. Även i andra situa­tioner kan det finnas skäl atl meddela ett nytt uppdrag efter verkställighets-beslutet.

Av andra meningen framgår att uppdrag enligt 21 kap. 2 § som regel aUtid skall lämnas i de faU rätten har beslutat om polishämtning. I dessa fall är det särskilt angeläget att alla ansträngningar vidtas för atl få barnet överlämnat frivUligt. Länsrätten kan dock underiåta att lämna ett sådant uppdrag, pm det ter sig utsiktslöst atl nå några resultat eUer pm barnet pmedelbart måste hämtas från den miljö där det vistas. Detsamma gäller om det annars finns särskilda skäl som talar mot att försök görs att få till stånd ett frivilligt överlämnande.

Om den som har fåll ett uppdrag enligt 21 kap. 4 § inte lyckas ena föräldrarna, kan det vara av värde all han eUer hpn är med vid själva hämtningsförrätlningen för alt främja alt den sker så lugnt och odramatiskt som möjligt.

Andra stycket. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 21 kap. 3 § andra stycket.

Tredje stycket. Bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 2.2. i den allmänna motiveringen, innebär atl länsrätterna får möjlighet att anpassa verkställigheten av ett lagakraftvunnet avgörande om umgänge till senare inträffade förhåUanden.

Redan i dag förekommer det all länsrätterna i samband med förordnande om verkställighet av elt avgörande om umgänge meddelar villkor för verkställigheten. Också de allmänna domstolama meddelar ibland före­skrifter i anslutning tiU sitt avgörande. I aUmänhet gäller dessa föreskrifter villkpr spm rör de praktiska arrangemangen kring ett beslutat umgänge. Den nya bestämmelsen i tredje stycket medför atl länsrätten kan ändra vad som i denna del har bestämls av den allmänna domstplen. Så kan t.ex. ske, pm det under handläggningen hps länsrätten visar sig att det är lämpligare att bamet hämtas eller lämnas i en annan prdning än vad den allmänna domstolen har bestämt.

Också vad den allmänna domstolen har bestämt om tidpunkten för ett


 


Prop. 1982/83:165                                                                 31

beslutat umgänge kan länsrätten jämka efter vad som är skäligt med hänsyn liU senare inträffade förhåUanden. Ändringen kan gälla inle endast fidpunkterna för hämtning och avlämnande av barnet under de dygn som har bestämts utan också tiden för själva umgänget som sådant. Som exempel kan nämnas att liden för ett beslutat umgänge under processens gång i länsrätten eller i högre instans passeras innan verkställighetsbeslutet hinner meddelas. Rätten bör i sådana fall kunna förlägga det beslutade umgänget liU en efterföljande lidsperipd. Delta kan bli aktuellt framför allt när verkställigheten avser umgänge med barnet under sommarsemestern. Även i de faU vistelsen avser elt veckoslut eller annan kortare period än ett spmmammgänge, kan del ibland vara lämpligt att det umgänge spm har gått förlprat på gmnd av den pågående verkslällighetsprocessen kompen­seras genom att länsrätten bestämmer att umgänge skall ske vid ett senare lillfäUe.

De ändringar som länsrätten beslutar om bör givetvis inle få till följd all umgängesliden blir längre än vad den aUmänna domstplen har bestämt. Vad länsrätten har beslutat om när del gäller ändrad tid för umgänget får vidare betydelse epdast för del aktuella verkslällighelsmålet. Om exempel­vis lidpunkten för ett sommammgänge har flyttats fram av rätlen, kan delta beslut inle åberopas för nästa sommar. En definitiv ändring av vUlkoren eUer lidpunkten för umgänget kan beslutas endast av allmän domstol.

En fömtsättning för atl länsrätten skaU kunna ändra vad den aUmänna domstplen har bestämt i fråga pm vUlkpr eller tidpunkt för umgänget är alt den allmänna dpmslolens avgörande har vunnit laga kraft. I annat fall får denna fråga prövas inom ramen för förfarandet vid allmän domstol.

Har barnet fyUt tolv år, får verkställighet inte ske mot dess vilja utom då länsrätten finner del nödvändigt av hänsyn fiU barnels bästa. Detsamma gäller, om barnet ännu inte har fyllt tolv år men har nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på moisvarande sätt.

Paragrafen motsvarar nuvarande 21 kap. 4 §. Gällande åldersgräns har, i enlighet med vad som har förordals i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2), sänkts från 15 liU 12 är.

Länsrätten kan vägra verkställighet, om det är uppenbart atl förhållan­dena har ändrats sedan den allmänna domstolens dom eller beslut medde­lades och del av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad eller umgänge prövas på nytt. Sådan fråga tas upp av allmän domstol på ansökan av den som har varit part i målet hos länsrätten eller på ansökan av socialnämnden.

Länsrätten får även i annat faU vägra verkställighet, om det finns risk som inte är ringa för att bamets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas av verkställigheten.


 


Prop. 1982/83:165                                                                 32

Paragrafen motsvarar nuvarande 21 kap. 5 §.

Första stycket. F.n. kan länsrätten vägra verkställighet, om det är uppenbart att förhållandena har ändrats väsentligt sedan den allmänna domstolens avgörande meddelades och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om ändring beträffande vårdnaden eller umgänget prö­vas av allmän domstol. Kravet på att förhållandena skall ha ändrats vä­sentligt har nu tagits bort, i överensstämmelse med vad som redan gjorts år 1976 i reglerna i 6 kap. om förutsättningarna över huvud taget för pmpröv-ning av ett tidigare vårdnadsavgörande e.d.

Länsrätten kan vägra verkställighet inte bara när rätten finner att vård­nads- eller umgängesavgörandet bör ändras. Även i de fall förhållandena är svårutredda eller kräver mer ingående överväganden i själva sakfrågan än vad spm lämpar sig för en verkställighetsprocess, kan rätten vägra verk­ställighet.

När det gäller umgängesavgöranden kan länsrätten ha anledning att vägra verkställighet och hänvisa parterna att väcka talan vid allmän dom­stol, om det visar sig alt umgänget har blivit en så konfliktskapande faktor mellan föräldrarna att barnet kan la skada av detta. Av hänsyn tUl barnet kan det i vissa fall bli nödvändigt att den allmänna domstolen låter umgäng­et temporärt upphöra till dess atl konflikten mellan föräldrarna har hunnit lösas (se prop. 1981/82:168 s. 75).

Andra stycket. Bestämmelsen har ulan ändring i sak anpassats tUl 28 § första stycket socialtjänstlagen.

Överlämnande av barn i andra fall 7§

Även om dom eller beslut som avses i 1 § inte föreligger, kan barnets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att länsrätten beslutar om åtgärd för alt barnet skall överlämnas till vårdnadshavaren.

Länsrätten kan vägra att vidta den begärda åtgärden, om det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnaden prövas av allmän domstol.

I övrigt gäller 2-6 §§.

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 21 kap. 6 §, har ändrats endast redaktionellt.

Bestämmelserna i 7 § gäller också när föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade förmyndare gemensamt har vårdnaden och en av dem utan beaklansvärt skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet samt den andre begär rättelse.

Paragrafen ersätter 21 kap. 7 § i dess lydelse enligt SFS 1983:47 (se förslaget till lag om ändring i lagen 1983:47 pm ändring i föräldrabalken).


 


Prop. 1982/83:165                                                   33

Gemensamma bestämmelser

Hämtning pch annan åtgärd som rör barnet skall ulföras på ett sätt som är så skpnsamt spm möjligt/ör barnet.

Vid hämtning skall någon som kan vara till stöd för barnet närvara. Finns det en sådan kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen (1980:620) bör denne anlitas. Om möjligt skall också en barnpsykolog eller barnläkare vara med för att ta till vara barnets intresse. Om bamel på grund av sjukdpm inte bör flyttas eller om det möter något annat särskilt hinder, skall hämtningen uppskjutas.

Paragrafen mptsvarar nuvarande 21 kap. 8 §.

Första stycket. En hämlningsförrättning kan upplevas som myckel obe­haglig för ett barn. Av bestämmelsen framgår atl myndighetema skall ulföra hämtningen så skonsamt som möjligt för bamel.

Andra stycket. F.n. gäller alt bl.a. en ledamot eller suppleant i social­nämnden eller en tjänsteman inom socialtjänsten skall närvara när ett barn hämtas. I de nya reglerna sägs i stället all någon som kan vara till stöd för barnet skall finnas på platsen. Del kan vara en socialtjänsteman som har goda relationer liU bamet. Det kan också vara en släkting eUer någon annan person. I de fall en kontaktperson för barnet har förordnats enligt 10 § socialtjänstlagen bör denne i aUmänhet anlitas.

För att den som skall fungera som ett stöd för barnet skall kunna fullgöra sin uppgift på bästa sätt bör han eller hpn ha gpda relalipner pckså till den från vilken bamet skall hämtas eller i vart fall inle slå i ett sådant förhåUan­de till denne att stödperspnens närvarp väcker särskUd irritalipn. Pplis­myndigheten bör före sitt val av denna person inhämta uppgifter från socialnämnden och den liU vUken bamet skall överlämnas. Socialnämnden bör över huvud taget alltid underrättas inför en förestående hämtningsför­rättning. Frågan huruvida en uttrycklig föreskrift härom behövs får över­vägas senare. Det ankommer på regeringen atl la ställning till denna fråga.

Som tidigare nämnts kan det vara av värde att den som har fått ett uppdrag enligt 21 kap. 4 § men inle lyckats ena föräldrarna är med vid hämtningsförrätlningen.

I andra stycket har vidare gjorts det förtydligandet alt den läkare som bör närvara vid hämtningen skaU vara barnläkare. Även barnpsykolog som inle är läkare kan väljas.

10 §

Föreligger i mål enligt delta kapitel fara/ör alt hamet förs ur landet eller är saken av annan anledning brådskande, kan länsrätten omedelbart för­ordna att barnet skall tas om hand på det sätt som länsrätten finner lämpligt.

Kan ett beslut enligt första stycket inte avvaktas, får polismyndigheten vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske ulan skada för barnet. När en sådan åtgärd vidtas skall om möjligt närvara en läkare samt företrädare 3   Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 165


 


Prop. 1982/83:165                                                   34

för socialtjänsten eller i förekommande fall en sådan kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen (1980:620). Åtgärden skall genast anmälas tiU länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall bestå.

Paragrafen motsvarar nuvarande 21 kap. 9 §.

Första stycket. Bestämmelsen har ändrats endast redaktionellt.

Andra stycket. F.n. gäller all om möjligt någon företrädare för social­tjänsten skall närvara vid hämtningsförrättningen. Denna bestämmelse har kompletterats med en föreskrift om atl i stället en kontaktperspn för barnet bör närvara, pm någon sådan finns. Dessutom skall, liksom enligt gällande rätt, pm möjligt en läkare närvara.

11§

I mål enligl delta kapitel kan länsrätten förordna att barnet skall under­sökas av läkare.

I kallelse fill läkamndersökning/år länsrätten förelägga vite. Länsrätten prövar frågor om utdömande av förelagt vite.

Paragrafen mptsvarar nuvarande 21 kap. 10 §.

12 §

/ mål enligt detta kapitel skall länsrätten hålla muntlig förhandling, om det inte är uppenbart obehövligt.

Vid muntlig förhandling får barnet höras inför rätten, om särskilda skäl talarför det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

Uteblir en part från en förhandling till vilken han eller hon har kallats vid vite att inställa sig personligen, får rätten förordna att parten skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Paragreifen saknar motsvarighet i gäUande rätt.

Första stycket. Prövningen i länsrätten i fräga om verkställighet för överlämnande av barn skall enligt denna bestämmelse i allmänhet ske efter en muntlig förhandling. Nprmalt är det en fördel om parterna direkt inför rätten kan berätta om den situation som råder och om orsakerna till den. Parternas personliga närvarp toirde i de flesta fall ge rätten ett bättre underlag för prövningen av verkställighetsfrågan. Vid en munthg förhand­ling kan länsrätten pckså på ett bättre sätt bedöma fömtsättningarna för atl få barnet frivilligt överlämnat. Om rätten beslutar pm uppdrag enligt 21 kap. 2 § kan frågan ha förberetts så alt uppdraget kan påbörjas i omedelbar anslutning tiU den muntliga förhandhngen.

Bestämmelsen har utformats efter mönster av 10 § LVU. Till skUlnad från den bestämmelsen avser emellertid bestämmelsen i förevarande styc­ke endast processen i länsrätt. För kammarrätternas del gäller 9 § förvall­ningsprocesslagen (1971:291).

Muntlig förhandhng i länsrätt kan undvaras om den är uppenbart obe­hövlig. Som exempel kan nämnas att det finns en klart dokumenterad


 


Prop. 1982/83:165                                                   35

utredning om att barnet av hänsyn till risken för skada snabbt bör flyttas. Vidare kan det från tidigare mål med samma parter eller av annat skäl vara känt att en muntlig förhandling uppenbarligen inte skulle vara till någon nytta. Också andra orsaker kan föreligga som pekar på att en muntlig förhandling inte skulle fyUa någon egentlig funktion. Skälen för en muntlig förhandling gör sig inte gällande med samma styrka när rätten skall pröva en fråga om utdömande av elt förelagt vite. I dessa fall rör processen inte direkt bamets situation.

Andra stycket. Normall kommer elt barns mening i mål om överläm­nande av bamet fram genom någon av partema i målet, men också i samband med uppdrag enligt 21 kap. 2 § eller utredningen i övrigt i målet kan barnets inställning tUl verkställighetsfrågan förmedlas (jfr 8 § förvall­ningsprocesslagen och 56 § spcialljänstlagen). I likhet med vad spm fr.p.m. den 1 juli 1983 gäller i mål vid allmän domstol i frågor om vårdnad och umgänge (6 kap. 18 § tredje stycket) har i förevarande stycke tagils in en bestämmelse om bamets hörande inför verkställighelsmyndigheten, dvs. länsrätten, kammarrätten eller regeringsrätten.

Som har framhållits i prop. 1981/82:168 s. 56 f och 66 är det viktigt atl elt barn inle tvingas att ta ställning i föräldrarnas eller andra vårdnadshavares konflikt, om bamel inle självt viU det. Å andra sidan skall barnet inte förhindras atl säga sin mening. Om barnet självt begär det eller det annars finns särskilda skäl, kan rätten enligt den förevarande bestämmelsen med­ge att barnet hörs inför rätten under fömtsättning atl det är uppenbart all barnet inte kan ta skada av att höras. Bestämmelsen bör tillämpas med återhållsamhet Ofr prop. 1981/82:168 s. 89 och 91 samt LU 1982/83:17 s. 28 f). Del är viktigt att rätten vid sin prövning särskilt beaktar att inle barnets hörande i verkligheten gmndas på atl den part som har hand om bamel vill använda barnet som språkrör för sina egna synpunkter och önskemål.

Tredje stycket. I likhet med vad som gäller i fråga om mål enligt LVU (se 10 § tredje stycket LVU) kan rätten i mål enligl detta kapitel förordna alt en part som har utebhvit från en förhandling skall hämtas till rätten. Förutsättningarna för beslut om hämtning framgår av bestämmelsen. Av 21 kap. 13 § andra stycket följer atl parten kan bli skyldig att helt eller delvis betala kostnaderna för hämtningen.

13 §

Länsrätten får, enligt vad som är skäligt, förordna alt den ena parten skall ersätta motpartens kostnader i ett mål enligt delta kapitel.

Kostnader för utförande av uppdrag enligt 2 § första stycket andra meningen, för hämtning av en part till förhandling eller för hämtning, omhändertagande eller någon annan åtgärd som rör barnet, liksom kost­nader för läkamndersökning, betalas av allmänna medel. Rätten får efter vad som är skäligt besluta att part som har orsakat åtgärden skall helt eller delvis återbetala kostnaden till statsverket.

Den som har hand om bamet får tillerkännas ersättning och förskott med anledning av kostnader för resa och uppehälle i samband med inställelse


 


Prop. 1982/83:165                                                   36

vid läkamndersökning enligt II §. Härvid gäller 15 § förvallningsprpcess-lagen (1971:291).

Frågor pm ersättning enligl andra Pch tredje styckena prövas av länsrät­ten.

Paragrafen mptsvarar nuvarande 21 kap. 11 §.

Första stycket. I bestämmelsen har en mindre redaktionell ändring gjorts.

Andra stycket. I första meningen har tillagts atl även en sådan kostnad som har uppkommit för hämtning av en part tiU förhandling skall betalas av allmänna medel. En nyhet är att rillten enligt andra meningen kan ålägga en part att tiU statsverk! helt eller delvis betala tillbaka de kostnader som nämns i andra stycket. Rätlen har alt i sin prövning göra en skälighetsbe­dömning, varvid hänsyn särskUt får tas tUl partens ekonomiska förhållan­den och till de särskUda omständigheter som har föranlett kostnaderna.

Tredje stycket. Bestämmelsen överensstämmer med nuvarande 21 kap. 11 § tredje stycket.

14      §

Länsrätten kan förordna att beslut enligt detta kapitel som ej avser utdömande av vite, ersättning för parts kostnader eller parts skyldighet att återbetala kostnader till statsverket skaU gälla omedelbart.

Paragrafen motsvarar nuvarande 21 kap. 12 §. TiU de undantag som nämns i paragrafen har lagts också beslut enligt 21 kap. 13 § andra stycket om parts skyldighet alt återbetala kostnader lUl statsverket.

15      §

Beslut enligl delta kapitel om överlämnande av barn hindrar inte atl den fråga som har avgjorts prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder det.

Paragrafen, som motsvarar nu\'arande 21 kap. 13 §, har ändrats redak-tioneUl.

16      §

Vid handläggning i kammarrätten av mål enligt detta kapitel skall nämn­demän ingå i rätten.

Paragrafen motsvarar nuvarande 21 kap. 14 §.

Övergångsbestämmelser

1.  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrifter som har ersatts genom bestämmelser i denna lag, lUlämpas i stället de nya bestämmelserna.

2.  Beslut om skyldighet för en part atl återbetala kostnader för åtgärder som avses i 21 kap. 13 § andra stycket i dess nya lydelse fär meddelas endast om åtgärderna har beslutats efter lagens ikraftträdande.


 


Prop. 1982/83:165                                                   37

Med undanlag för vad som följer av punkten 2 gäller de nya bestämmel­serna omedelbart från ikraftträdandet. Det innebär bl.a. all ett yrkande enligl 6 kap. 21 § om vitesföreläggande i samband med allmän domstols dom eller beslut om vårdnad eller umgänge kan framställas i mål som har väckts redan före lagens ikraftträdande. Även bestämmelserna i 21 kap. 12 § om munfiig förhandling i länsrätt, om barnels hörande och om hämt­ning av part gäller omedelbart. Prövning av fråga om polishämtning av barn sker också omedelbart efter lagens ikraftträdande i enlighet med de nya bestämmelserna i 21 kap. 3 § andra och tredje styckena. Och har beslut före ikraftträdandet meddelats om bams hämtning, skall beslutet verkstäl­las av polismyndigheten enligl den nya 21 kap. 9 §.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken

7 kap.

Den som obehörigen skiljer ett bam under femlon år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighel med barn tiU böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden pm ett barn under femtpn år utan beaklansvärt skäl egenmäk­tigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäk­tigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

Till ansvar enligt första stycket döms också den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte utgör brott mot frihet eller främjande av flykt.

År brott som avses i första eUer andra stycket att anse som grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i högst två år.

Första stycket. Bestämmelserna motsvarar med redaktionella ändringar den nuvarande paragrafen i dess lydelse enligt SFS 1983:48.

Andra stycket. Bestämmelsen saknar motsvarighet i gäUande rätt. Det straffbara området för egenmäktighel med barn har utvidgats till all gäUa också intrång i den faktiska vården om barnet, i de fall bamet vårdas med stöd av LVU. Det kan här vara fråga om vård som bereds bamet antingen på gmnd av undermåliga hemförhållanden (1 § andra stycket 1 LVU) eller på gmnd av barnets eget beleende (1 § andra stycket 2 LVU). Del saknar betydelse vem som skiljer bamet från denna vård. Det kan vara en förälder som har den juridiska vårdnaden om barnet, en annan förälder eller vård­nadshavare eller någon utomstående person.

Bestämmelsen gäller inte om barnet vårdas utanför hemmet ulan något beslut enligt LVU. Om en vårdnadshavare har gått med på att placera bamet i ett annat enskilt hem och socialnämnden senare med stöd av 28 § socialtjänsfiagen förbjuder vårdnadshavaren atl ta barnet från hemmet.


 


Prop. 1982/83:165                                                   38

kan ansvar enligt 75 § första stycket 2 socialtjänstlagen inträda för det fall alt vårdnadshavaren överträder förbudet.

För alt ansvar för egenmäktighet med bam skall inträda krävs atl gär­ningen inle är all anse som brott mot frihet eller främjande av flykt. I fråga om gränsdragningen mellan egenmäktighetsbrotlel och frihelsbrotlet utta­lade lagrådet vid granskningen av förslaget tUl brottsbalk bl.a. följande (prop. 1962:10 B s. 419 f).

Lagrådet vill beträlfande tillämpligheten i fråga om bam av stadgandet om frihelsberövande understryka att gärningsmannens mofiv i detta fall måste tillmätas betydelse för bestämmande av vad som är frihelsberö­vande, något som även departementschefen framhävt. Till frihelsberö­vande torde i fråga om barn sålunda böra hänföras icke blott fall, då barnet nått viss mognad samt självt motsätter sig all del bortföres eller kvarhålles, utan även andra fall då barnet tages ur sin miljö för all på ett för dess värd onaturligt sätt kvarhållas på avlägsen ort eller undangömt i hus eller liknande.

För att ansvar för främjande av flykt (se 17 kap. 12 § brottsbalken) skall kunna komma i fråga krävs att barnet vårdas under sådana förhållanden all barnet är berövat sin frihet. Som har framhållits av justitieutskottet är inte all vård enligt LVU atl karaktärisera spm frihelsberövande (se JuU 1980/81:38 s. 10). Och även pm bamel är berövat sin frihet är möjligheterna atl ålägga ansvar för främjande av flykt begränsade på grund av ansvarsfri­hetsregeln i 17 kap. 12 § andra stycket. Denna regel har tillkpmmil för all undvika straffrättsliga ingripanden när vårdsynpunkterna talar mpt atl gämingen beivras.

Det är givet att vårdsynpunktema också kan göra sig gällande när en åklagare enligt 7 kap. 6 § har att pröva om åtal för egenmäktighet med barn enligt del här föreslagna andra stycket är påkallat ur aUmän synpunkt. Det blir därför naturligt att åklagaren samråder med socialnämnden i denna fråga. Skäl att underlåta åtal kan främst föreligga i de fall barnet är omhändertaget på gmnd av sill eget beteende och en förälder eller någon annan vårdnadshavare har skilt bamet frän den som vårdar barnet med stöd av LVU. Har barnet emellertid omhändertagits på gmnd av undermå­liga hemförhållanden bör utgängspiinklen vara atl gärningen normall skall beivras, om den från vilken barnet har tagits lar liUbaka bamet till sig utan lov.

Det är inle endast del obehöriga bortförandet av elt barn som är straff­bart. Också själva undanhållandet av barnet omfattas av lagens bestäm­melser. Den som före lagens ikraftträdande ulan lov för bort ett barn frän den som vårdar barnet med stöd av LVU gör sig efter ikraftträdandet skyldig till egenmäktighet med barnet, om han eUer hon håller barnet kvar hos sig.

Tredje stycket. I detta stycke, som är nytt, har särskilda straffbestäm-


 


Prop. 1982/83:165                                                   39

melser meddelats för brott som är alt anse som grova. Bestämmelserna om egenmäkfighet med barn innebär att barnet ges ett straffrättsligt skydd mol atl bli skilt från den som har vårdnaden pm bamel eUer som vårdar barnet med stöd av LVU. Ett barn kan la allvarlig skada av alt obehörigen skiljas från denne. Som exempel har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) nämnts del fallet atl ett barn rycks upp från sin invanda miljö och förs ut liU elt främmande land där del tvingas atl leva helt avskuret i sina kontakter med det gamla hemmet ulan atl vela om det någonsin får träffa sin andra förälder. I vissa fall kan barnet hållas kvar under sådana former all gär­ningen blir alt bedöma som olaga frihelsberövande (jfr lagrådets yttrande i prop. 1962:10 B s. 419 f.). I de fall förhållandena inte är sådana kan ansvar enligt del förevarande stycket komma i fräga.

Även i andra fall än då barnet obehörigen förs ut ur landet kan brottet vara att anse som grpvt. Stor hänsyn bör tas till vilken inverkan bortföran­det eller kvarhållandet haft och har på barnet. Av särskUd betydelse är vilka relationer bamel har till sin vårdnadshavare eller vårdare och den som har begått egenmäklighelen. Även gärningsmannens lämplighet atl ta hand om barnet får vägas in i bedömningen. Beaktas bör också hur gär­ningsmannen har gått till väga när egenmäklighelen log sin början. Även andra omständigheter kan ha betydelse i del enskilda fallet när del gäller all avgöra om brottet är att anse som grovt.

Det ligger i sakens natur att åtal inle bör underlåtas med stöd av 7 kap. 6 § i de fall brottet är atl anse som grovt enligl den förevarande bestämmel­sen.

Med den föreslagna straffskärpningen blir del möjligt atl enligl 1957 års europeiska utlämningskonvention begära utlämning fiU Sverige av den som har begått ett så grovt brott som avses i tredje stycket, i de fall denne befinner sig i elt land som anslutit sig till konventionen (se artikel 2 första punkten, SÖ 1959:65). Motsvarande gäller enligl vissa av våra bilaterala utlämningsavtal.

4.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

I 9 och 26 §§ har den nuvarande hänvisningen till 21 kap. 10 § föräldra­balken ersatts med en hänvisning till 21 kap. 11 § samma balk med anled­ning av den ändring av paragrafnumreringen som har föreslagits i detta lagstiftningsärende. Vidare har ordet "umgängesrätt" i 16 § bytts ut mot ordet "umgänge", i enlighet med den terminologi som gäUer enligt de regler om vårdnad och umgänge m.m. som nyligen har anlagils av riksda­gen.

Slutligen har vad som sägs om blodundersökning m.m. i 9 § andra stycket 4 och tredje stycket saml 26 § andra stycket anpassats tiU de ändringar i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap vilka har trätt i kraft den 1 januari 1983 (se SFS 1982:1060).


 


Prop. 1982/83:165                                                            40

5   Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.  lag om ändring i lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken,

2.  lag om ändring i föräldrabalken,

3.  lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken,

4.  lag om ändring i rättsbjälpslagen (1972:429).

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet n:ied föredragandens hemställan.


 


Prop. 1982/83:165                                                   41

Utdrag
LAGRÅDET
                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1983-03-29

Närvarande: justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén, justitierådet Palm.

Enligt lagrådet den 21 mars 1983 tUlhandakommit utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 1983 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.  lag om ändring i lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken,

2.  lag om ändring i föräldrabalken,

3.  lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken och

4.  lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Nina Pripp. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Mot bakgmnd av den ingripande reform som förordals av utredningen om bamens rätt i betänkandet Om föräldraansvar m.m. är de ändringar i förfarandet för överlämnande av barn som föreslås i remissen tämligen begränsade. Lagrådet instämmer för sin del i departementschefens upp­fattning att frågan om vårdnad eller umgänge så långt möjligt inte bör prövas på nytt i verkställighelsmålet. Del måste inte minst med hänsyn tUl barnet undvikas att shtningarna och ovissheten under elt många gånger långdraget processande får fortsätta sedan ett avgörande i saken slutligen har träffats. Behovet av omprövning i enstaka fall är, som departements­chefen anför, inle något motiv för överförande av verkställighetsfrågorna till allmän domstol. Också de skäl i övrigt som anförs i remissen för att verkslällighetsmålen alltjämt bör handläggas av länsrätt kan lagrådet an­sluta sig till.

Från principen att länsrätt skall förordna om verkställigheten föreslås i remissen ett undantag såtillvida atl domstol som bestämmer pm vårdnad eller umgänge skall kunna i samband med domen eller beslutet på yrkande meddela vitesföreläggande för den som har att överlämna barnet. I det avseendet vill lagrådet anmäla tveksamhet. Parallella befogenheter för olika myndigheter bör generellt undvikas av både principiella och prak­tiska skäl. Departementschefen har i specialmotiveringen tih 6 kap. 21 § berört vissa av de komplikationer som kan uppstå. Enligt lagrådets mening


 


Prop. 1982/83:165                                                   42

finns det också flera skäl som talar fär alt verkställighetsfrågor alltjämt bör hållas avskilda från de allmänna domstolarnas verksamhet. Förslaget atl domstol skall kunna i samband med ett avgörande omedelbart förelägga vite för alt genpmdriva vad som beslutats slår vidare inte i god överens­stämmelse med den gmndläggande tanken i övrigt bakom remissförslaget, nämligen den atl alla ansträngningar för frivilligt överlämnande i allmänhet bör göras innan något förordnande om verkställighet meddelas. Lagrådet återkommer i den delen vid 6 kap. 21 §. För förslaget talar å andra sidan med styrka önskemålet om en snabb' verkställighet så alt förhållandena för barnet kan stabiliseras snarast möjligt efter det att ett domstolsavgörande kommit till stånd.

En annan nyhet i förslaget är atl möjligheterna att tillgripa hämtning av barn skall minskas. Utredningen, som hade tänkt sig en ännu mera begrän­sad användning av hämtningsförfarandet, har redovisat en statistik som kan föranleda frågan om någon ändring i hämtningsreglerna är påkallad. Statistiken, som avser år 1977, visar att av samtiiga 279 mål pm överläm­nande det året 11 ledde till beslut om hämtning och endast 2 av dessa hämtningar genomfördes. Hämtningsfrekvensen torde fortfarande vara låg. Det kan förhålla sig så att risken för hämtning enligl de nvuarande reglema i viss mån bidragit till att nästan alla domarna och besluten slutligen har efterkommits utan hämtningsingripande. Lagrådet kan emel­lertid oreserverat instämma i bedömningen all hämtningsförfarandel som sådant bör användas i minsta möjliga utsträckning.

När det gäller förfarandet i övrigt hos länsrätten ger förslaget ökat utrymme för personlig påverkan dels genom att muntlig förhandling skall företas så snart det inte är uppenbcirt obehövligt och dels så atl förord­nande av någon person med uppgift alt tala med parten skall kunna ges mer än en gång i samma mål. Utsikterna för en lösning i godo måste därigenom komma alt förbättras i många fall men samfidigt ökar risken för långt utdragna verkstäUighetsförfaranden.

Del är svårt att bedöma med någon säkerhet vilken betydelse förslagen kan få i verkställighelshänseende om de genomförs. De rör ett område där psykologiska faktorer spelar stor roll och där verkan av olika åtgärder måste variera från fall fill faU. Det är av den anledningen knappast heUer möjligt att göra någon avvägning med hänsyn till de synpunkter som lagrådet har framfört. Lagrådet har s;tannat för atl förslagen i sina huvud­drag bör godtas men följas upp så att frågan kan aktualiseras på nytt om det visar sig, att förfarandena alltför ofta förlängs utan att man därför kommer fram till lösningar som bättre tillgodoser verkställighetssynpunklen och barnens intressen.

I anslutning tiU dessa allmänna överväganden viU lagrådet slutligen uttala sig för att paragrafbeteckningarna för de bestämmelser som har en motsvarighet i gällande rätt behålls, genom att de helt nya reglerna i förslagels 4 § respektive 12 § i stället får beteckningarna 3 a § respektive 10


 


Prop. 1982/83:165                                                                 43

a §. Skälet för detta är framför allt alt användningen av fidigare förarbeten, kommentarer och anvisningar inte bör kompliceras onödigtvis.

6 kap. 21 §

Något ärende angående vårdnad eller umgänge, där parter med motstri-dande uppfattningar uppträder torde inte kunna förekomma i allmän dom­stol med den ordning som gäller numera. Orden "eller ärenden" i 21 § första stycket bör därför utgå.

Lagrådet godtar, efter de överväganden som redovisats i inledningen, bestämmelsen om vitesföreläggande av allmän domstol. Som anförts i del sammanhanget bygger emellertid enligt remissen förfarandet hos länsrät­ten på alt det är av största vikt all före ett verkställighetsförordnande pröva alla möjligheter till frivilligt överlämnande. Det förefaller därför motiverat, atl domstolen ställer sig mera restriktiv till ett yrkande om vitesföreläggande än vad departementschefen synes ha förutsatt. Departe­mentschefen nämner bara de två fallen alt yrkandet framställs i trakasseri-syfte och atl verkställighet har begärts också hos länsrätten. För konse­kvensen i regelsystemet talar att domstolen bör vägra föreläggande sä snart en möjlighet till självmant överlämnande inle framstår som utesluten. I den ofta utomordentligt svårbedömda frågan om vad som kan väntas i det avseendet bör domstolen la hänsyn till det förfarande som slår till buds hos länsrätten enligl reglema i den delen. Där ingår möjligheten all enligt 21 kap. 2 § innan verkställighet beslutas förordna en lämplig person med uppgift all verka för att barnet lämnas frivilligt. Såvitt lagrådet kan bedöma är det avsett all del skall fordras starka skäl för ett antagande att ett sådant förordnande inle kan löna sig. Om också de nu angivna riktlinjerna för prövningen antas, kan del lämpligen göras ett tillägg i lagtexten-om alt vitesföreläggande kan meddelas när särskilda skäl föreligger.

Med hänvisning till yad som sägs vid 21 kap. 3 § angående termen överlämnande vill lagrådet slutligen i fråga om första stycket av 21 § förorda, att ordet "överlämna" byts ut mot exempelvis uttrycket "lämna ifrån sig". Vad departementschefen anför om all umgänge skall kunna utövas också t.ex. i barnets eget hem skall givelvis gälla även om termen ändras.

I sista stycket av 21 § anges, att länsrätt skall pröva frågan om utdö­mande av vite när föreläggandel har meddelats av allmän domstol. Det anges däremot inle atl, som framgår av motiven, prövningen förutsätter en ansökan av den som begärt föreläggandet. Departementschefen anger, att en upplysning om behovet av ansökan bör tas in i viiesföreläggandet. Enligt lagrådels uppfattning ligger ett klargörande i lagtexten närmare till hands, särskilt som en bestämmelse med motsvarande innehåll men av motsatt innebörd — dvs. utdömandet skall ske ex officio - finns i 21 kap. 11§.

I följande förslag till ändrad lydelse av 21 § har de föreslagna ändringar-


 


Prop. 1982/83:165                                                   44

na i första och tredje styckena tagits in och en mindre redakfioneU jämk­ning dessutom gjorts i första stycket:

"I mål om vårdnad eller umgänge kan rätten, när den meddelar dom eller beslut i saken och särskilda skäl föreligger, på yrkande av part förelägga motparten vid vite atl lämna barnet ifrån sig. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i 20 § första stycket, kan rätlen förprdna atl föreläggandet skall gälla pmedelbart.

Talan mot beslut om föreläggande enligt första stycket får föras endast i samband med talan mpt dpmen eller beslutet om vårdnad eller umgänge.

Frågpr om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av part som begärt föreläggandet."

21 kap. 2 §

I förslaget behålls den nu gällande föreskriften om atl länsrätten kan uppdra åt lämplig person atl verka for all den som har hand om barnet skall frivilligt fullgöra vad som åligger honom eller henne. Som en nyhet i förhållande till nuvarande bestämmelse skall länsrätten dock ha möjlighet att förlänga tiden för uppdraget, som annars normalt skall vara högst två veckor, "om det finns fömtsättningar för en frivillig lösning". Uttryckssät­tet synes kunna misstolkas så alt det inbegriper varje friviUig uppgörelse, äVen utanför den ram som har bestämts av den allmänna domstolen. Till undvikande av missförstånd föreslår lagrådet att bestämmelsen ges föl­jande formulering: "om det finns fömtsättningar för atl nå en frivillig fullgörelse".

21 kap. 3 §

Liksom för närvarande skall enligt förslaget i denna paragraf anges, att läiisrällert vid förordnande om verkställighet kan förelägga vite. Paragra­fen föreslås i övrigt komma att inrehåUa enbart bestämmelser om hämt­ning. Lagrådet har inledningsvis anfört vissa allmänna synpunkter när det gäUer hämtningsinstitulel och har godtagit förslaget i princip. Beträffande den närmare utformningen har lagrådet i väsentliga delar ingen erinran men föreslår i del följande en del ändringar och förtydliganden.

Förslaget bygger på principen atl hämtning av barn genom polismyn­dighets försorg inte får användas utan att andra verkställighetsformer först har prövats. Mot denna princip finns inte anledning till erinran. Principen är inte helt undantagslös. Enligt förslaget i andra stycket får hämtning utan föregåéftde försök med andra verkställighetsåtgärder äga mm, när fråga är öm verkställighet av dom eller beslut om vårdnad eller överlämnande av barn och hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada. Möjligheten att redan i första hand använda hämtning synes lagrå­det böra stå tiU buds även när den skada som hotar barnet inte är så svår att den kan betecknas som allvarUg. Som exempel kan nämnas fall dä barnet är utsatt för återkommande misshandel som dock inte är av den beskaffen-


 


Prop. 1982/83:165                                                   45

heten atl den förorsakar allvarlig skada. Lagrådet föreslår att uttrycket "bamel lider allvarlig skada" ersätts med uttrycket "barnels kroppsliga eller själsliga hälsa skadas". Ett moisvarande uttryckssätt finns i 21 kap. 6 § andra stycket. Enligt den bestämmelsen kan verkställighet vägras, om det finns en inte ringa risk för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas. Rekvisilet för hämtning enligl förevarande paragraf blir emeUertid också med lagrådets ändringsförslag avsevärt strängare genom atl det förd ras, alt åtgärden skall vara nödvändig för atl undvika skadan.

Uttrycket dom eUer beslut om överlämnande av barn i 21 kap. 3 § andra stycket har inle kommenterats i remissen. Med moisvarande uttryck i 21 kap. 1 § menas, enligt ett motivullalande i prop. 1967:138 s. 53, sådan dom eller sådant beslut som innehåller uttrycklig förklaring att bamet skall överlämnas. Härmed torde ha avsetls del i och för sig pvanliga fallet atl förklaring meddelas utan samband med avgörande om vårdnad eller um­gänge. Termen "överlämnande" bör inle användas i annan betydelse i lagen i övrigt. Rubriken närmast före nuvarande 6 § (föreslagna 7 §) bör därför ha den lydelse som gäller nu och de nuvarande termerna "överflyt­tas" och "överflyttning" bör användas i 7 § första stycket respektive 15 § förslaget. För tolkningen av 21 kap. 3 § bör del vidare stå klart, att ordet överlämnande i andra stycket inle kan syfta på något fall av hämtning för umgänge med bamet. Del kan av den anledningen vara motiverat att i regeln i 6 kap. 21 § första stycket första meningen, som skaU tillämpas också när dpm eller beslut pm umgänge meddelas, använda ett uttryck där ordet "överlämna barnet" undviks (se vid 6 kap. 21 §).

Förslaget i tredje stycket innebär, alt när del gäller dpm eller beslut pm umgänge hämtning skall kunna tillgripas endast om umgänget gäller barnet och någon av dess föräldrar och all hämtning då skall få förekomma bara i rena undaniagsfaU. Restriktivileten har i lagtexten kommit till uttryck genom att det anges, all hämtning får beslutas om verkstäUighet annars inte kan ske och barnet har ett "uppenbart behov" av umgänge med föräldern. Bakom gällande rättsregler i övrigt om umgänge mellan barn och en förälder som är skild från vårdnaden ligger emellertid grundsynen, alt ett sådant behov normalt föreligger. Ordet uppenbart anvisar därför inte så tydligt som behövs att del bara är fall när behpVet av umgänge gör sig särskilt starkt gällande spm skaU faUa in under bestämmelsen. Lagrådet föreslår en pmfprmulering också i det avseendet.

För att det skall framgå tydligare, att hämtning inle får användas i andra fall än dem som behandlas i andra och tredje styckena, förprdar lagrådet nedan en redaktionell jämkning som berör första, andra och tredje styck­ena.

Slutligen förordar lagrådet alt i Qärde stycket görs ett tillägg mptsvaran­de det spm föreslagits för sista stycket av 6 kap. 21 § pch som gör det tydligt att frågan om utdömande av vitet inte las upp annat än efter partens ansökan.


 


Prop. 1982/83:165                                                   46

Paragrafen kan, om lagrådets förslag i delta avsnitt beaktas, få följande lydelse:

"Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller besluta att barnet skaU hämtas genom polismyndighetens försorg. Hämt­ning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar som anges i andra och tredje styckena.

I fråga om dom eller beslut om vårdnad eller överlämnande av barn får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för atl undvika atl barnets kropps­liga eller själsliga hälsa skadas.

I fråga om dpm eller beslut Pm umgänge mellan barnet och en förälder som inle är vårdnadshavare får länsrätten besluta pm hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som begärt verkställigheten."

21 kap. 4 §

I paragrafens tredje stycket föreslås en ny bestämmelse enligt vilken förvaltningsdomstpl i mäl om verkstäUighet av ett lagakraftvunnet beslut om umgänge med barn fär vissa möjligheter att, när nya förhållanden inträffat, ändra vad den allmänna domstolen har bestämt. Av motiven framgår alt förslaget avser fall då nya förhållanden gör det nödvändigt alt jämka vad som bestämls om tid och plats för hämtning och avlämnande av barnet saml liknande villkor för umgänget. Även tiden för själva umgänget skall kunna jämkas. I sistnämnda hänseende anförs som exempel all i verkställighelsmålet kan förordnas om en senareläggning av sådant um­gänge som har gått förlorat under processens gång. Det betonas dessutom i motiven att umgängestiden inte får förlängas totalt sett och all förvalt­ningsdomstolens avgörande endast får betydelse för de umgängestillfällen som är före i målet. För att del skall framgå klart av lagtexten att förvalt­ningsdomstolen endast har befogenhet atl vidta av nya förhållanden föran­ledda jämkningar inom den ram som den allmänna dpmstolen har bestämt föreslär lagrådet, alt bestämmelsen i tredje stycket ges följande lydelse:

"För verkställighet av en dom eller ett beslut om umgänge spm har vunnit laga kraft kan länsrätten, när det påkaUas av förhållanden som har inträffat efter domen eller beslutet, jämka vad som har bestämts om viUkpr eller lidpunkt för umgänget."

21 kap. 6 §

Enligl 21 kap. 6 § andra stycket får länsrätten vägra verkställighet, om det finns risk som inle är ringa för alt barnels kroppsliga eller själsliga hälsa skadas "av verkställigheten". De citerade orden kan lätt ge anledning tiU del missförståndet, att stadgandet endast åsyftar skada genom själva verk-


 


Prop. 1982/83:165                                                   47

slällighetsförrättningen och inte skada liU följd av den beslutade föränd­ringen i barnets levnadsförhållanden. De citerade orden förekommer inle i motsvarande bestämmelse i gällande rätt och lagrådet föreslår, att de utgår ur den föreslagna lagtexten.

21 kap. 9 §

I viss anslutning till vad utredningen upptagit i sitt förslag till bam- och föräldrabalk 8 kap. 6 § föreslår lagrådet, alt tredje meningen i paragrafens andra stycke utformas enligt följande: "Om möjligt skall också en bamlä-kare, bampsykiater eller barnpsykolog medverka."

21 kap. 10 §

De skärpta villkor för hämlningsbeslul som föreslås i remissen i 21 kap. 3 § kommer med förslaget i övrigt (se 21 kap. 7 § första och tredje styckena samt 8 §) att gälla också i ett fall när någon orältmätigl har fört bort elt barn frän någon som har vårdnaden om det. Bestämmelsema i förevarande paragraf om möjlighet till vissa omedelbara åtgärder kan därför få ökad aktualitet. Även om det i och för sig inte föranleds av detta lagstiftningsär­ende förordar lagrådet, atl det i sammanhanget görs ett förtydligande i andra stycket. Av motiven (prop. 1967:138 s. 62) men knappast av lagtex­ten framgår, all del inle är avsett atl polismyndighets befogenheter enligl bestämmelsen skall vara beroende av atl ett verksläUighelsmål är an­hängigt hos länsstyrelsen. Förtydligandet kan ske exempelvis genom alt orden "oavsett om något mål är anhängigt" las in efter ordet "polismyn­digheten" i första meningen.

21 kap. 12 §

Handläggningen av mål hos förvaltningsdomstolarna är reglerad i för­vallningsprocesslagen (1971:291), såvida inle avvikande bestämmelser meddelats i lag eller i en av regeringen beslutad författning. I 12 § första stycket föreslås en specialregel om muntlig förhandling i mål som avses i 21 kap. föräldrabalken. I remissen anförs atl den föreslagna bestämmelsen är avsedd att gälla endast processen i länsrätt. Detta förhållande framgår dock inte av lagtexten, som i flera andra sammanhang i ordet "länsrätten" inbegriper överinstanserna. Bestämmelsen bör däiför kompletteras så att del blir tydligt att den inle omfattar handläggningen av mål som överkla­gats till kammarrätten och regeringsrätten. Behovet av ett sådant förtydli­gande är så mycket större som de i de följande styckena föreslagna regler­na om barns hörande inför rätten och om parts hämtning tiU förhandling avses gälla handläggningen i samtliga instanser.

Lagrådet föreslår alt som en andra mening i första stycket intas en hänvisning av följande lydelse: "Om munfiig förhandling i kammarrätten pch regeringsrätten finns bestämmelser i 9 § förvaltningsprpcesslagen (1971:291)."


 


Prop. 1982/83:165                                                   48

21 kap. 13 §

Till de kostnader som enligt den nu gällande bestämmelsen i paragrafens andra stycke skall betalas av allmänna medel har i förslaget lagts kostnader för hämtning av en part till förhandling och kpstnader för "någpn annan åtgärd som rör barnet". Det senare tillägget kommenteras inle av departe­mentschefen men torde närmast syfta på sådan tiUfällig åtgärd som enligt förslaget skall las upp i 4 § andra stycket. Också en sådaii åtgärd måste emellertid iiinefattas j lagtextens uttryck "pmhändertagande" pch tillägget pni annan åtgärd bör därför kunna utgå.

Till andra stycket har i förslaget vidare lagts en bestämmelse pm alt rätten efter vad som är skäligt kan besluta, alt part som prsakat en sådan åtgärd sotn skall bekostas av det allmänna skall heh eller delvis ersätta statsverlcel för kostnaden. Som riktlinje för de överväganden länsrätten skaU görs anger departementschefen, atl hänsyn särskilt får las till partens ekonomjska förhållanden och till de särskilda omständigheter som har föranlett kostnaderna, Den som ytterst orsakat en åtgärd av del slag som det är fråga om torde i praktiken knappast kunna bli någpn annan än den mpt vilken verkstäUigheten riktas. Vad spm föriitpm de ekonomiska om­ständigheterna skall skilja ut de fall där betalning bör krävas förefaller inte inöjligt alt ge anvisningar för när del gäller uppdrag enligt 2 § eUer läkarun­dersökning Pch knappast heller vid omhändertagande, Riskep föp en ojämn tillämpning förefaller påtaglig. En stabilare grund för bedömningen erhålls, om regeln inskränks tiU de faU som tillämpningen ändå i hiivudsak kan väntas komma att avse om förslaget antas, nämligen hämtning av barn eller hämtning av part till förhandhng. Lagrådet föreslår en sådan inskränkning av regeln. Betalningsskyldighet synes i så fall normalt böra åläggas part som föranlett hämtningen, om inte hänsyn till partens ekonomi eller sär­skilda personliga förhållandeti talar emot det.

21 kap. 13 § andra stycket kan om de här angivna förslagen godtas få följande lydelse:

"Kostnader för utförande av uppdrag enligl 2 § första stycket andra meningen, för hämtning av en part tUl förhandling, för hämtning eller omhändertagande av barn och för läkarundersökning betalas av allmänna medel. Rätlen får efter vad som är skäligt besluta alt part, som föranlett kostnad för hämtning skaU helt eUer delvis betala kostnaden till statsver­ket."

Övergångsbestämmelser

Enligt övergångsbestämmelsen i punkt 2 får beslut om skyldighet för part alt återbetala kostnader för åtgärder spm avses i 21 kap. 13 § andra stycket meddelas, pm åtgärderna har beslutals efter det att lagen trätt i kraft. Godtas lagrådets förslag vid 21 kap. 13 § om begränsning av de fall när betalningsskyldighet skaU kunna åläggas till enbart hämlningsfallen, bör övergångsbestämmelsen lämpligen anpassas därefter. Om begräns-


 


Prop. 1982/83:165                                                   49

ningen görs, försvinner ett prpblem spm hänger samman med atl i de andra fall som det remitterade förslaget omfattar den åtgärd som betalningen avser kan ha "orsakats" (se 21 kap. 13 § i remissförslaget) av elt hand­lingssätt spm i tiden ligger före beslutet om åtgärden. Principiellt bör då tiden för handlingen eller handlingarna och inte tiden för beslutet om åtgärden vara avgörande för om betalningsskyldighet enligt de nya bestäm­melserna skaU kunna föreskrivas.

Övergångsbestämmelsen kan, om lagrådels förslag rörande 21 kap. 13 § i nu angiven del antas få följande lydelse:

"Beslut enligt 21 kåp. 13 § andra stycket i dess nya lydelse om skyldig-hel för part alt tiU statsverket betala hämtningskostnad får meddelas en­dast om hämtningen har beslutals efter lagens ikraftträdande."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken

7 kap. 4 §

Elt bam kan vara föremål för vård enligt lagen (1980:621) med särskUda bestämmelser om vård av unga i sådan form all del är berövat sin frihet. Så är t.ex. fallet om vården beslutats enligt 1 § andra stycket 2 i lagen och bamet vistas i elt sådant hem som avses i 12 § i lagen (se 13 §). Den som hjälper elt sådant barn att fly från hemmet eUer, sedan bamet avvikit därifrån, främjar flykten genom att dölja bamet eUer genom annan liknan­de åtgärd skaU enligt 17 kap. 12 § första stycket brottsbalken dömas lUl ansvar för främjande av flykt. Härifrån gäller dock ett undanlag. Ansvar skall nämligen enligt 17 kap. 12 § andra stycket inte ådömas, om gämingen är atl anse som ringa med hänsyn till frihelsberövandels art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt och hans förhållande tUl den vars flykt han har främjat.

Elt bam kan också vara föremål för vård enligt 1980 års lag ulan all något frihelsberövande föreligger. Så är t.ex. fallet, när vården äger mm i familjehem eller på öppen vårdinstitution utan kvarhåUningsbefogenhet. Den som för bort ett sådant bam från del hem eller den institution där det är placerat eller, sedan bamet avvikit därifrån, döljer eUer undanhåller barnet skall — fränsett fall av frihetsbrolt - dömas till ansvar för egenmäk­tighet med barn enligt den i remissen föreslagna bestämmelsen i 7 kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Trots gärningens likhet med motsvarande handling beträffande bam som enligt 1980 års lag beretts vård i frihelsberö­vande form, har i remissen inle föreslagits någon ansvarsfrihetsregel för ringa fall moisvarande den som finns i 17 kap. 12 § andra stycket brpttsbal­ken. Lagrådet har svårt alt se, att del skulle föreligga tillräcklig anledning att göra en sådan skillnad meUan 17 kap. 12 § pch det föreslagna andra stycket i 7 kap. 4 § brpttsbalken. Den för egenmäktighel med barn gällande åtalsregeln i 7 kap. 6 § brottsbalken lämnar visserligen utrymme för en tillämpning som leder fill i stort sett samma resultat som en regel om 4   Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 165


 


Prop. 1982/83:165                                                   50

ansvarsfrihet i ringa fall men utgör till skillnad från en ansvarsfrihetsregel inle någon garanti för all en sådan tillämpning kommer till stånd (jfr JuU 1980/81:38 s. 10). Om den föreslagna bestämmelsen i 7 kap. 4 § andra stycket brottsbalken kompletteras med en ansvarsfrihetsregel för ringa fall, bör ålalsregeln i 7 kap. 6 § brottsbalken begränsas. Den bör avse enbart brott som avses i 7 kap. 4 § första stycket.

Under hänvisning till vad som anförts i del föregående föreslår lagrådet dels alt ätalsregeln i 7 kap. 6 § brottsbalken begränsas till brott som avses i 7 kap. 4 § första stycket brottsbalken dels att en bestämmelse av följande lydelse infogas som en andra mening i del föreslagna andra stycket i 7 kap. 4 § brottsbalken: "Ansvar skaU dock inte ådömas om gärningen är atl anse som ringa med hänsyn lUl syftet med vården, gärningsmannens tillväga­gångssätt och hans förhållande lUl bamel."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.


 


Prop. 1982/83:165                                                   51

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-04-07

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Boström, Bodström, Gö­ransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Thunborg

Föredragande: statsrådet Anna-Greta Leijon

Proposition om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslagen till

1.  lag om ändring i lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken,

2.  lag om ändring i föräldrabalken,

3.  lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken,

4.  lag om ändring i rättsbjälpslagen (1972:429). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt anslutit sig till de principer som lagrådsre­missen utgår från. De ändringar som lagrådet har föreslagit rör endast enskildheter i del remhlerade förslaget. Jag kan i huvudsak godta dessa ändringsförslag. Jag anser dock inte att det finns anledning att„ha andra paragrafbeleckningar än som följer av det remitterade förslaget. Atl, som lagrådet har varit inne på, införa beteckningarna 3 a § resp. 10 a § får anses mindre lämpligt vid den revision av hela 21 kap. föräldrabalken som det nu är fråga om.

När det gäller den nya 21 kap. 3 § föräldrabalken anser jag att det inte finns skäl atl gå ifrån den ståndpunkt som jag har intagit i lagrådsremissen om atl hämtning av barn vid verkstäUighet av dpm eller beslut om vårdnad eller överlämnande bör stå liU buds, fömtom när verkställighet annars inle kan ske, endast när hämtning är nödvändig för alt undvika att barnet lider allvarlig skada. Jag vidhåller alltså del remitterade förslaget på denna punkt. Som kommentar till det exempel som lagrådet har angeU vill jag

' Beslut om lagrådsremiss fatlat vid regeringssammanträde den 17 mars 1983.


 


Prop. 1982/83:165                                                   52

framhålla all ett barn, som är utsatt för återkommande misshandel, i de allra flesta fall torde få anses lida anfingen fysisk eUer psykisk skada av allvarlig natur.

Jag kan inle heller biträda lagrådets förslag till ändrad lydelse av den nya -bestämmelsen i 7 kap. 4 § andra stycket brpttsbalken. Likheten mellan elt sådant brptl som avses där och främjande av flykt är enligt min mening inle så stpr alt det finns anledning att för egenmäktighetsbrotlel uppställa en ansvarsfrihetsregel motsvarande den som gäller för främjande av flykt. Dessutom får det anses mindre lämpligt alt låta åtalsregeln i 7 kap. 6 § gälla endast brott som avses i 7 kap. 4 § första stycket. •

Utöver vad som följer av vad jag hittills har sagt bör ett par redaktionella jämkningar göras i det remitterade förslaget till lag om ändring i föräldra­balken.

2   Hemställan

Med hänvisning tUl vad jag nu dar anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposifipn föreslå riksdagen alt anta de förslag spm föredragan­den har lagt fram.


 


Prop. 1982/83:165 Lagrådsremissens lagförslag


53

Bilaga


1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken

Härigenpm föreskrivs i fråga om 6 kap. 21 § och 21 kap. 7 § föräldrabal­ken i paragrafernas lydelse enligt lagen (1983:47) om ändring i föräldrabal­ken

dels att 6 kap. 21 § skall betecknas 6 kap. 22 §,    .

dels atl 21 kap. 7 § inle skall träda i kraft.

2   Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken" dels att 20 kap. 11 § och 21 kap. skall ha nedan angivna lydelse, dels atl i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 21 §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 6 kap. 21 § -

I mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge kan rätten, i sam­band med dom eller beslut i denna fråga, på yrkande av part förelägga motparten vid vite att överlämna barnet. Har vite förelagts i sam­band med beslut som avses i 20 § första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla ome­delbart.

Talan mot beslut om föreläggan­de enligt första stycket får föras en­dast i samband med talan mot do­men eller beslutet om vårdnad eller umgänge.

Frågor om utdömande av före­lagt vite prövas av länsrätten.


20 kap.

11§ Mot beslut som underrätt har        Mot beslut, som underrätt har meddelat under rättegången i/råga,     meddelat under rättegången i frå-som avses i 6 kap. 13 §, 7 kap. 15 § ,     gor som avses i 6 kap. 20 §, 7 kap.

Balken omtryckt 1978:853.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

10 kap. 14 §, 11 kap. 15 eller 16 § eller 18 kap. 14 §, skall talan föras särskih.


54

Föreslagen lydelse

15   §, 10 kap. 14 §, 11 kap. 15 eller

16   § eller 18 kap. 14 §, skall talan föras särskilt.


21 kap.

Om verkställighet av dom eller be-     Om verkställighet av domar eller be­
slut rörande vårdnad m.m.
   slut   om   vårdnad   eller   umgänge

slut   om m.m.

Verkställighet av dom eller beslut        Verkställighet av domar eller beslut

1


Verkställighet av vad allmän domstol / dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt el­ler om överlämnande av barn sökes hos länsrätten.

Har domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten icke vidtaga åt­gärd enligl 2 eller 3 §.


VerkstäUighet av vad allmän domstol har bestämt / dom eller be­slut om vårdnad, umgänge eller överlämnande av barn söks hos länsrätten. Har domen eller beslu­tet inte vunnit laga kraft och är det inte särskilt medgivet atl verkstäl­lighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta åtgärder enligl 2-4 §§.


2§


Innan länsrätten förordnar om verkställighet, äger den uppdraga åt ledamot eller suppleant i social­nämnden eller tjänsteman inom so­cialtjänsten att verka för atl den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger ho­nom. Sådant uppdrag får även läm­nas ål annan lämplig person.

Den som fått uppdrag enligt förs­ta stycket skall inom tid som läns­rätten bestämmer lämna denna en redogörelse för de åtgärder som vidtagits och vad som förekommit vid uppdragets utförande. Tiden får ej utan synnerliga skäl sättas längre än två veckor.


Innan länsrätten förordnar om verkställighet,/år den uppdra åt le­damot eller suppleant i socialnämn­den eUer tjänsteman inom social­tjänsten att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom el­ler henne. Sådant uppdrag får även lämnas åt någon annan lämplig per­son.

Den som har fåll ett uppdrag en­ligl första stycket skall inom den tid som länsrätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits och vad som / övrigt har kommit fram. Tiden får inle sät­tas längre än två veckor. Länsrät­ten får dock förlänga tiden, om det flnns förutsättningar för en frivillig lösning.


3§


Förordnar länsrätten om verk­ställighet, äger den förelägga vite eller, om det anses nödvändigt, be­sluta all barnet skall hämtas genom polismyndighets försorg. Länsrät-


Förordnar länsrätten om verk­ställighet,/år den förelägga vite el­ler, under de förutsättningar som anges i andra eller tredje stycket, besluta atl barnet skall hämtas ge-


= Senaste lydelse 1981:26.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

ten kan även i samband med för­ordnandet lämna uppdrag enligt 2 §, om sådant ej förekommit tidi­gare.

Om särskilda skäl föreligga, får länsrätten för att underlätta bar­nets överflyttning föreskriva, att barnet tillfälligt skall omhänderta­gas på lämpligt sätt.

Länsrätten äger utdöma förelagt vite.

4§

Har barnet fyllt femton år, får verkställighet icke ske mot dess vil­ja, utan att länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller, om barnet ännu ej fyllt femton år men nått så­dan mognad att dess vilja bör beak­tas på moisvarande sätt.


55

Föreslagen lydelse

nom polismyndighetens försorg, samband med förordnandet lämna

År delfråga om dom eller beslut om vårdnad eller överlämnande av barn, får länsrätten besluta om hämtning av barnet endast om verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada.

År delfråga om dom eller beslut om umgänge mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadsha­vare, får länsrätten besluta om hämtning av barnet endast om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett uppenbart behov av umgänge med föräldern.

Frågor om utdömande av före­lagt vite prövas av länsrätten.

Förordnar länsrätten om verk­ställighet, kan den även lämna upp­drag enligt 2 §. Har rätten beslutat att barnet skall hämtas genom po­lismyndighetens försorg, skall så­dant uppdrag lämnas, om inte sär­skilda skäl talar mot det.

Om det flnns särskilda skäl, får länsrätten för att underlätta att barnet överlämnas föreskriva att barnet tillfälligt skall tas om hand på lämpligt sätt.

Förordnar länsrätten om verk­ställighet av en dom eller ett beslut om umgänge som har vunnit laga kraft, kan rätten efter vad som år skäligt med hänsyn till senare In­träffade förhållanden ändra vad som har bestämts om villkor eller tidpunkt för umgänget.

Har bamel fyllt tolv år, får verk­släUighet inte ske mot dess vilja utom då länsrätten finner del nöd­vändigt av hänsyn fill barnets bästa. Delsamma gäller, om bamet ännu inte har fyllt tolv år men har nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.


 


Prop. 1982/83:165


56


 


Nuvarande lydelse

5f

År det uppenbart all förhållan- . dena ändrats väsentligt sedan all­män domstols dom eller beslut meddelades, kan länsrätten vägra verkställighet, om det av hänsyn till bamets bästa är påkallat att frå­ga om ändring beträffande vårdnEid eller umgängesrätt prövas av all­män domstol. Sådan fråga upp­tages av aUmän dpmstol på ansij-kan av den som varit part i ärendet hps länsrätten eller av social­nämnd.

Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, pm risk, som ej är ringa, föreligger för skada på bamets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Överfiyttning av barn i andra fall 6§

Även om dom eller beslut spm avses i 1 § ej föreligger, äger den som har vårdnaden att, när barncjt vistas hps annan, påkalla länsrät­tens åtgärd för att barnet skall över­fiyttas liU honom.

Föreligger särskilda skäl att frå­ga om ändring beträffande vårdna­den prövas av allmän domstol, kan länsrätten vägra att vidtaga den sökta åtgärden.

I övrigt äga 2-5 §§ tillämpning.

Bestämmelserna i 6 § gäller ock­så när föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade förmyii-dare gemensamt har vårdnaden och en av dém utan beaklansvärt skiil egenmäktigt bortfört eller kvai-håller bamet samt den andre begär rättelse.


Föreslagen lydelse

Länsrätten kan vägra verkstäl­lighet, om det är uppenbart att för­hållandena har ändrats sedan den allmänna domstolens dom eller be­slut meddelades och del av hänsyn fill barnets bästa är påkallat att frå­gan om vårdnad eller umgänge prö­vas på nytt. Sådan fråga tas upp av allmän domstpl på ansökan av den spm har varit part i målet hps läns­rätten eller på ansökan av social­nämnden.

Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, pm det finns risk spm inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa ska­das av verkställigheten.

Överlämnande av barn i andra fall 7§

Även om dom eUer beslut som avses i 1 § inte föreligger, kan bar­nets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att länsrätten beslutar om åtgärd för att barnet skall överlämnas till vårdnadshavaren.

Länsrätten kan vägra att vidta den begärda åtgärden, om det av hänsyn till barnets bästa är påkal­lat att frågan om vårdnaden prövas av allmän domstol.

\ övrigt gäller 2-6 §§.

Bestämmelsema i 7 § gäller ock­så när föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade förmyn­dare gemensamt har vårdnaden och en av dem utan beaklansvärt skäl egenmäktigt bortfört eUer kvar-håUer barnet samt den andre begär rättelse.


'Senaste lydelse 1981:26. ■•Lydelse enligt 1983:47.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


57


Gemensamma bestämmelser


Hämtning och annan åtgärd be­träffande barnet skall utföras på ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt.

Vid hämtning skola ledamot eller suppleant i socialnämnd eller tjäns­teman inom socialtjänsten och, om möjligt, läkare närvara. Om barnet på grund av sjukdom ej bör flyttas eller annat särskilt hinder möter, skall hämtningen uppskjutas.

9f

Föreligger i ärende som avses i delta kapitel fara atl barnet/öres ur landet eller är ärendet av annan an­ledning brådskande, kan länsrätten pmedelbart förordna, att barnet skall omhändertagas på sätt läns­rätten finner lämpligt.

Kan beslut enligt första stycket e/ avvaktas, får polismyndighet vid­taga sådan omedelbar åtgärd som kan ske utan skada för barnet. När sådan åtgärd vidtages, skola om möjligt ledamot eller suppleant i so­cialnämnden eller tjänsteman inom socialtjänsten och läkare närvara. Åtgärden skall genast anmälas fill länsrätten, som utan dröjsmål pröv­ar om den skall bestå.

10 §

I ärende enligt delta kapitel kan länsrätten förordna, att bamet skall undersökas av läkare.

I kallelse till läkarundersökning äger   länsrätten   förelägga   vite.


9§

Hämtning och annan åtgärd som rör barnet skall utföras på ett sätt som är så skpnsamt spm möjligt/ör barnet.

Vid hämtning skall någon som kan vara till stöd för barnet närva­ra. Finns det en sådan kontaktper­son för barnet som avses i social­tjänstlagen (1980:620) bör denne anlitas. Om möjligt skall också en barnpsykolog eller barnläkare vara med för att ta till vara barnets in­tresse. Om barnet på grund av sjuk­dpm inte bör flyttas eller otn det möter något annat särskilt hinder, skall hämtningen uppskjutas.

10       §

Föreligger i mål enligt detta kapi­tel fara för all barnet/örs ur landet eller är saken av annan anledning brådskande, kan länsrätten pmedel­bart förprdna alt barnet skall tas om hand på det sätt som länsrätten finner lämpligt.

Kan ett beslut enhgt första stycket inte avvaktas, får polismyn­digheten vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske ulan skada för barnet. När en sådan åtgärd vid­tas skall om möjligt närvara en lä­kare sarnt företrädare för social­tjänsten eller i förekommande fall en sådan kontaktperson för barnet som avses i .socialtjänstlagen (1980:620). Åtgärden skall genast anmälas till länsrätten, som ulan dröjsmål prövar om den skall beslå.

11       §

I mål enligt detta kapitel kan länsrätten förordna att barnet skall undersökas av läkare.

I kallelse till läkarundersökning får länsrätten förelägga vite. Läns-


' Senaste lydelse 1981:26. ' Senaste lydelse 1981:26.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

Länsrätten  äger utdöma förelagt vite.

11 f

Länsrätten får enligl vad som är skäligt, förordna atl den ena parten skall ersätta motpartens kostnader i elt ärende enligl delta kapitel.

Kostnad för utförande av upp­drag enligl 2 § första stycket andra punkten, hämtning eller omhänder­tagande av barn och läkamnder­sökning betalas av allmänna medel.

Den som har hand om barnet får tillerkännas ersättning och förskott / anledning av kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse vid läkamndersökning enligt /(J §. Härvid äger 15 § förvallningspro­cesslagen (1971:291) motsvaratide tillämpning.

Fråga pm ersättning enligt andra och tredje styckena prövas av läns­rätten.


58

Föreslagen lydelse

rätlen prövar frågor om utdömande av förelagt vite.

12       §

I mål enligt detta kapitel skall länsrätten hålla muntlig förhand­ling, om det inte är uppenbart obe­hövligt.

Vid muntlig förhandling får bar­net höras inför rätten, om särskilda skål talarför det och det är uppen­bart att barnet inte kan ta skada av att höras.

Uteblir en part från en förhand­ling till vilken han eller hon har kal­lats vid vite att inställa sig personli­gen, får rätten förordna att parten skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

13       §

Länsrätten får, enligt vad spm är skäligt, förordna att den ena parten skall ersätta motpartens kostnader i elt mål enligt delta kapitel.

. Kostnader för utförande av upp­drag enligl 2 § första stycket andra meningen, för hämtning av en part till förhandling eller för hämtning, omhändertagande eller någon an­nan åtgärd som rör barnet, liksom kostnader för läkamndersökning, betalas av allmänna medel. Rätten får efter vad som är skäligt besluta att part sotn har orsakat åtgärden skall helt eller delvis återbetala kostnaden till statsverket.

. Den som har hand om barnet får tillerkännas ersättning och förskott med anledning av kostnader för resa och uppehälle i samband med inställelse vid läkarundersökning enligt // §. Härvid gäller 15 § för­vallningsprocesslagen (1971:291).

Frågor om ersättning enligt and­ra pch tredje styckena prövas av länsrätten.


Senaste lydelse 1981:781.


 


Prop. 1982/83:165


59


 


Nuvarande lydelse

12 §

Länsrätten kan förordna atl be­slut enligt detta kapitel spm ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kostnad skall lända till omedelbar efterrättelse.

13        §

Beslut enligt detta kapitel an­gående överfiyttning utgör ej hinder att den därvid avgjorda frå­gan prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder del.

14        §

Vid handläggning i kammarrätt av mäl enhgt detta kapitel skola nämndemän ingå i rätten.


Föreslagen lydelse

14        §

Länsrätten kan förordna atl be­slut enligt detta kapitel som ej avser utdömande av vite, ersättning för parts kostnader eller parts skyldig­het att återbetala kostnader till statsverket skall gälla omedelbart.

15        §

Beslut enligt delta kapitel om överlämnande av barn hindrar inte . att den/råga som har avgjorts prö­vas på nytt, när ändrade förhållan­den eller något annat särskilt skäl föranleder det.

16        §

Vid handläggning i kammarrät­ten av mål enligt detta kapitel skall nämndemän ingå i rätten.


1.  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Förekpmmer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrifter som har ersatts genom bestämmelser i denna lag, tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

2.  Beslut om skyldighet för en part alt återbetala kostnader för åtgärder som avses i 21 kap. 13 § andra stycket i dess nya lydelse får meddelas endast om åtgärderna har beslutats efter lagens ikraftträdande.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § brottsbalken i paragrafens lydelse enligt lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


' kap. 4§


Skiljer någon obehörigen barn under femton år från den som har vårdnaden, dömes, om det ej är brott mot frihet, för egenmäk­tighel med barn till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma skall gälla, om den som gemensamt med annan har vårdnaden om elt barn under fem-


Den som pbehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighel med barn till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte ut­gör brott mot frihet. Detsamma gäl­ler, om den spm gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

ton år utan beaklansvärt skäl egen­mäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därige­nom själv lar sig rätt.


60

Föreslagen lydelse

barn under femton år utan beak­lansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som skaU ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv lar sig rätt.

Till ansvar enligt första stycket döms också den som obehörigen skiljer ett barn underfemton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelserom vård av unga, om gärningen inte utgör brott mot fri­het eller främjande avfiykt.

År brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i högst två år.


4   Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs alt 9, 16 och 26 §§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


9f

Vid aUmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelä­genhet som rättshjälpen avser.

Såsom kpstnad för rättshjälpen amses den rältssökandes kostnad för

1.    biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes
rätt,

2.   bevisning vid aUmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomsto­len, arbetsdomstolen eller krigsrätt samt nödvändig utredning i angelägen­het, som kan komma under sådan domstolsprövning eller som skall prövas av skiljemän,

3.   utredning i angelägenhet sorn skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillva­ratagande av den rältssökandes räi:t och ej kan erhållas genom myndighe­ten.


4. resa och uppehälle för den rältssökande eller hans ställföreträ­dare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med


4. resa och uppehälle för den rältssökande eller hans ställföreträ­dare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med


' Lagen omtryckt 1979:240. 2 Senaste lydelse 1981:1287:


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

inställelse inför dpmstpl eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med instäl­lelse för blodundersökning eller an­nan undersökning rörande ärftliga egenskaper / mål om faderskap en­ligt 3 kap. föräldrabalken eUer lä­kamndersökning enligt 21 kap; 10 § samma balk.

61

Föreslagen lydelse

inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eUer i samband med instäl­lelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i la­gen (1958:642) om blodundersök­ning m.m. vid utredning av fader­skap eller läkarundersökning enligl 21 kap. // föräldrabalken,

5.     avgift som utgår för ansökan enligt éxpeditionskungörelsens
(1964:618) avgiflshsta, avdelning
II, samt särskild avgift som skall betalas
enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter,

6.  vad av aUmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eUer 5 § lagen (1958:642) pm bipdundersökning m.m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat pm,

7.  skiftesman som av domstpl förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eUer boskiUnad,

8.  medling enligt 42 kap. 1,7 § rättegångsbalken.


Såsom kostnad för bevisning en­hgt andra stycket 2 anses ej den rältssökandes kostnad för bipdun­dersökning eller annan undersök­ning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. för­äldrabalken.


Såspm kostnad för bevisning en­ligt andra stycket 2 anses ej den rältssökandes kpstnad för sådan bipdundersökning eller annan un­dersökning rörande ärftiiga egen­skaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid ut­redning av faderskap.


16 §'


Allmän rättshjälp får, pm ej annat följer av 17 §, beviljas av advokat eller av bhrädande jurist på advo­katbyrå, om den rättsliga angelä­genheten avser

äklenskapsskiUnad

boskillnad, dock inte enligl 9 kap. 2 § giftermålsbalken

underhållsbidrag till make eller barn

faderskap till bam

vårdnad

umgängesrätt.

Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av av­görande om underhållsbidrag, vård-


Allmän rättshjälp får, om ej annat följer av 17 §, beviljas av advokat eller av bhrädande jurist på advo­katbyrå, om den rättsliga angelä­genheten avser

äktenskapsskillnad

bpskillnad, dock inte enligt 9 kap. 2 § giftermålsbalken

underhållsbidrag tiU make eUer barn

faderskap till bam

vårdnad

umgänge.

Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av av­görande om underhållsbidrag, vård-.


' Senaste lydelse 1981:1287.


 


Prop. 1982/83:165

Nuvarande lydelse

nad eller umgängesrätt. Ej heller får advokat eller biträdande jurist bevilja allmän rättshjälp

1.      om den rättssökande är
dödsbo,

2.  om den rältssökande är bosatt utom riket,

3.  om den rättsliga angelägenhe­ten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket.


62

Föreslagen lydelse

nad eller umgänge. Ej heller får ad­vokat eller biträdande jurist bevilja allmän rättshjälp

1.      om den rättssökande är
dödsbo,

2.  om den rältssökande är bosatt utom riket,

3.  om den rättsliga angelägenhe­ten skaU prövas eller på annat sätt behandlas utom riket.


26 §

Ersättning som avses i 9 § andra stycket 4 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.


Ersättning enligt första stycket bestämmes av den myndighet inför vilken instäUelsen sker. Vid instäl­lelse för blodundersökning eiler an­nan undersökning rörande ärftliga egenskaper / mål om faderskap en­ligt 3 kap. föräldrabalken be­stämmes ersättningen av domsto­len. Ersättning för inställelse vid lä­karundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken bestämmes av läns-rätlen.


Ersättning enligt första stycket bestäms av den myndighet inför vil­ken inställelsen sker. Vid inställelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärtt-liga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap bestäms ersättningen av domsto­len. Ersättning för inställelse vid lä­karundersökning enligt 21 kap. 7/ § föräldrabalken bestäms av länsrät­ten.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.


 


Prop. 1982/83:165                                                            63

Innehåll

Proposkionens huvudsakliga innehåll   .....................     1

Propositionens lagförslag ......................................     2

Utdrag av protokoU vid regeringssammanträde den 17 mars 1983  ...     12

1   Inledning ........................................................    12

2   Allmän motivering   ........................................    .. 13

 

2.1    Beslutande myndigheter  ...............................    13

2.2    Fömtsättningar för verkställighet   ...................    15

2.3    Tvångsmedel ...............................................    17

2.4    Olovligt bortförande av barn   .........................    21

2.5    Kostnader m.m.............................................    22

2.6    Ikraftträdande m.m.......................................    22

 

3   Upprättade lagförslag......................................... .. 23

4   Specialmotivering   ...........................................    23

 

4.1    Förslaget fill lag om ändring i lagen (1983:47) pm ändring i föräldrabalken                  23

4.2    Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken  ..... .. 23

4.3    Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken                   37

4.4    Förslaget tUl lag pm ändring i rättsbjälpslagen (1972:429)             39

 

5   Hemställan.......................................................    40

6   Beslut   ...    ...................................................    40

Utdrag av lagrådets protokoll den 29 mars 1983   .....    41

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 1983   ....      51

Bilaga   Lagrådsremissens lagförslag   .....................    53

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983