Prop. 1982/83:141

Regeringens proposition

1982/83:141

om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64);

beslutad den 10 mars 1983.

Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

Pä regeringens vägnar OLOF PALME

OVE RAINER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till förändringar av narkotikastrafflagens straffbestämmelser. Huvudskälet är att en del uppenbart straffvärda förfaranden med anknytning till narkotika har visat sig inte vara täckta av nuvarande beslämmelser.

Av narkotikastrafflagens nuvarande gärningsformer behälls enligt förslaget överlåtelse och innehav i oförändrad form. I stället för tillverkning föresläs framställning av narkotika bli straffbelagd. Härigenom kommer även odling av narkotiska växter att kunna anses falla under gärningsformen. Den särskilda straffbeläggningen av saluhällande av narkotika föreslås avskaffad, då den saknar praktisk betydelse. Däremot föreslås att förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte liksom bearbetning, transport, förvaring och vissa andra sådana kvalificerade befattningar med narkotika som inte är avsedd för eget bruk straffbeläggs särskilt. Även vissa åtgärder som är ägnade att främja narkotikahandel föresläs bli belagda med straff. Vidare föreslås att en del former av grovt oaktsamma beteenden straffbeläggs.

Förslaget innebär att möjligheten alt döma för medverkan, försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott kraftigt utvidgas. Enligt förslaget skall vidare olovliga förfaranden med narkotika och åsidosättande av sådana föreskrifter som meddelats angående legal befattning med narkotika behandlas i skilda straffbestämmelser.

Särskilda regler föresläs om förverkande av haschpipor och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbmk eller annan befattning med narkotika. Också i övrigt innebär förslaget alt tillämpningsområdet för förverkandebestämmelserna vidgas väsentligt.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juU 1983. 1 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 141

Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika som avses i I § narkotikaförordningen (1962:704) utan att vara berättigad därtUl eller i strid mot villkor som gäller för tillstånd enligt narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott tUl böter eller fängelse i högst tre år.

Den som olovligen

1. överiåler narkotika,

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter meUan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6. innehar narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtUgen, för narkotikabrott till böter eller fängelse i högst tre år.

5a §

TiU böter eller fängelse i högst ett år döms, om gärningen inte är belagd med straff enligt 1 -5 §§ eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. åsidosätter föreskrift som meddelats med stöd av 8 § andra stycket, eller

2. lämnar oriktig uppgift i ärende om sådant tillstånd som avses i 8 § andra stycket.

I ringa fall skatt inte dömas tiU ansvar.

Narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag eUer värdet därav samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller förlag för sädanl brott eller dess värde, om förlaget motlagUs och mottagandet utgör brolt enligl denna lag.

Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess värde får förklaras förverkat, om del är påkallat fill förebyggande av brott eller eljest särskUda skäl föreligger.

Injektionsspmlor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen och som påträffas hos någon som har begått brott enligt denna lag eller i ett utrymme som disponeras av honom eller påträffas i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag, skaU, oavsett vem föremålet tillhör, förklaras förverkade, om det ej är uppenbart obilligt.

Egendom som använts som hjälpmedel vid brolt enligl denna lag eller egendomens värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskUda skäl föreligger. Detsamma gäller egendom med vilken har tagits befattning som utgör brott enligt denna tag.

Påträffas injektionssprutor eUer kanyler, som kan användas för in-spmtning i människokroppen, eller andra föremål, som är särskUt ägnade alt användas för missbruk av etter annan befattning med narkotika, hos någon som har begått brott enligl denna lag eller i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enUgt denna lag, skallföremåten, oav-

8 §

Med narkotika förstås i denna tag täketnedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas titt varor med sådana egenskaper och som

1. på sådan grund är före mål för
kontroU enligt en intemationeU
överenskommelse sotn Sverige har
biträtt, eller

2. av regeringen har förklarats
skola anses som narkotika eiUigt ta
gen.

Regeringen etter myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om innehav och annan befattning med narkotika för medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Härvid kan som viltkor för sådan befattning föreskrivas att särskilt tillstånd lämnas.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983. ' Senaste lydelse 1981:468.

Den som utan atl giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller frän riket utför gods, för vUken tuU eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eUer som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling liU böter eUer fängelse i högst två år. Gäller gärningen narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen (1962:704) skall dömas till böter eller fängelse i högst tre år.

Den som utan att giva det fill-känna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller frän riket utför gods, för vilken tull eller annan allmän avgift skall erläggas lill statsverket eller som enligl stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling till böter eUer fängelse i högst två är. Gäller gämingen narkotika som avses i 8 § narkotikastraffiagen (1968:64) skall dömas lill böter eller fängelse i högst tre år.

Prop. 1982/83:141 6

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1983-02-17

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Rainer, Boström, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64)

1 Inledning

Narkotikastrafflagen (1968:64) trädde i krafl den 1 april 1968. I lagen finns fömtom straffbestämmelser föreskrifter om förverkande och beslag. Vad som är narkofika anges i narkofikaförordningen (1962:704) och den i anslutning fill förordningen utfärdade kungörelsen (1972:113) med förordnande enligt 1 § narkotikaförordningen. Narkolikaförordningen innehåUer i övrigt bestämmelser om den legala hanteringen med narkotika utöver dem som finns i läkemedelsförordningen (1962:701) saml om straff för vissa mindre allvarliga förfaranden som inte faller under narkotikastrafflagen. Smuggling av narkotika är siraffbar enligt lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling.

Som etl led i det arbete på att se över lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet som anförtrotts åt brottsförebyggande rådet (BRÅ) har inom BRÅ utarbetats promemorian (PM 1982:2) Narkotikabrott, som innehåUer förslag till vissa ändringar i regleringen av narkotikabrotten. Promemorian har överlämnats till social- och justitiedepartementen. Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 fogas promemorians sammanfattning.

Promemorian har remissbehandlats. En inom socialdepartementet upprättad sammanställning över remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Prop. 1982/83:141 7

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Nuvarande bestämmelser

Vad som avses med narkotika anges i narkotikaförordningen (1962:704). Med narkofika förstås läkemedel och hälsofarliga varor som pä gmnd av sina starkt vanebildande egenskaper eller lättheten alt kunna omvandlas till varor med sädana egenskaper är föremål för inlernafionell kontroll enligt en överenskommelse som vårt land biträtt. Med narkotika avses även andra sådana varor, om regeringen förordnal alt de skall anses som narkotika.

Sverige har biträtt två FN-konvenlioner beträlfande narkotika, dels 1961 års allmänna narkotikakonvenlion (den s.k. Single Convention), med ändringsprotokoll år 1972, och dels 1971 års konvention om psykolropa substanser. I listor som fogats till konventionerna och som fortlöpande revideras finns upptagna de ämnen som är föremål för internationell kontroll. Genom kungörelsen (1972:113) med förordnande enligt 1 § narkotikaförordningen (omtryckt 1981:907), har ytterligare etl antal centralstimule-rande medel, hallucinogener, smärtstillande medel samt sömnmedel och lugnande medel särskilt förklarals som narkotika. Socialstyrelsen skall enligt narkotikaförordningen upprätta och kungöra en förteckning över narkotika (senasie förteckning i ämnet SOSFS-M 1981:54). I förordningen finns vidare vissa bestämmelser om den legala hanteringen med narkotika utöver de allmänna bestämmelserna om läkemedel i läkemedelsförordningen (1962:701). Särskill straffansvar föreskrivs för den som lämnar oriktiga uppgifter i en tiUslåndsansökan eller underlåter att föra föreskrivna anteckningar.

Den särskilda narkotikastrafflagen (1968:64, ändrad senast 1981:226) trädde i kraft den 1 april 1968. Enligt 1 § döms för narkotikabrott den som uppsåtUgen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika utan att vara berätfigad fill det eller i strid mot villkor som gäller för tiUstånd. Straffet är böter eller fängelse i högst tre år. Är brottet ringa, skall enligt 2 § dömas för narkolikaförseelse till böter. Om brottet är grovt, skall enligt 3 § dömas för grovt narkotikabrott till fängelse lägst två år och högst tio år. Vissa kriterier anges för när brotlet skall anses grovt.

Även försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott som inte avser innehav är enligt 4 § straffbara. Detsamma gäller medverkan lill annat brolt enligt lagen än sådant som avser innehav

(5 §).

I 6 och 7 §§ finns bestämmelser om förverkande och beslag.

Enligt lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling (vamsmuggUngslagen) kan straff följa för olovlig in- eller utförsel av narkotika liksom för vissa andra förfaranden. Siraffskalan för vamsmuggling avseende narkotika är även den indelad i tre olika grader. Normalbrottel kan medföra

Prop. 1982/83:141 8

böter eller fängelse i högst tre år (I §), för ringa brott gäller böter högst 1000 kr. (2 §). För grov varusmuggling är straffet fängelse lägst tvä och högst tio år (3 §). Även grovt oaktsamma gärningar är straffbara (5 §) och kan bestraffas med böter eller fängelse i högsl två år.

Straffbestämmelserna har sedan år 1968 ändrats främst på så sätt all straffsatserna skärpts, senast med verkan fr.o.m, den 1 juli 1981, medan gärningsbeskrivningarna har lämnals oförändrade. År 1981 ändrades också kriterierna för grovt narkofikabrott och grov varusmuggling.

Slutligen skall anmärkas alt socialstyrelsen enligl bemyndigande i 15 § narkolikaförordningen har utfärdat en särskild kungörelse om tillämpningen av förordningen (socialstyrelsens narkolikakungörelse, SFS 1974:711).

Narkotikasiluationen

Narkotikasitualionen bland ungdomar kan främst utläsas ur skolöverstyrelsens undersökningar av olika devgmpper, försvarets forskningsanstalts undersökningar av värnpliktsinskrivna och Sifo:s årliga ungdomsundersökningar bland 12-24-åringar.

Narkotikavanorna hos de yngsta eleverna (årskurs 6) ligger på en förhållandevis låg nivå. Omkring 1 % uppger att de någon gång har prövat narkotika. Bland elever i nionde klass är andelen betydligt högre. År 1980 hade ungefär 8 %, år 1981 9 % och är 1982 8 % nägon gång prövat narkotika. Bland de värnpUklsinskrivna 18-äringarna tycks ha skett en viss minskning, från ca 19 % är 1980 till ca 17 % år 1981. Sifo:s ungdomsundersökningar visar en minskning i åldrarna 12-24 år från 15 % vid mätningen 1979/80 till 12 % vid mätningen 1981/82.

Andelen ungdomar med elt aktuellt narkotikamissbruk är betydligt lägre än andelen ungdomar som någon gång prövat narkotika. Av eleverna i årskurs 9 uppgav i 1981 års undersökning mellan 3 och 4 % att de hade använt narkotika de senasie fyra veckorna före undersökningslillfället. Även i delta avseende visade undersökningen av skolungdomar en liten uppgäng jämfört med året innan. Undersökningen av värnpliktiga visar däremot en minskning. Andelen som använt narkotika någon gång de senaste fyra veckorna var 4 % är 1980 och 3 % år 1981. Den senaste ungdomsundersökningen frän Sifo innehöll inte någon fråga om det aktuella missbmket.

Undersökningarna talar sammantagna för att det inle har skelt några större förändringar av ungdomarnas narkotikavanor under senare är. Del finns inte heller några andra uppgifter som talar emot detta.

Situationen är ändå allvarlig. Omräknat lill absoluta tal är det etl betydande anlal ungdomar som kommer i kontakt med narkotika. En försiktig uppskattning av de absoluta talen är all ca 200 000 ungdomar under 25 år någon gäng har prövat narkotika och alt ca 30 000 av dem har gjort della under de senasie fyra veckorna före undersökningstillfället.

Cannabis är det vanUgasl förekommande narkotiska preparatet, såväl

Prop. 1982/83:141 9

bland dem som bara har prövat någon enstaka gäng som bland dem som har ett aktuellt eller ett mer ihållande missbmk. Undersökningarna visar vidare alt ungdomar som använder narkotika oftare använder alkohol, läkemedel och lösningsmedel än andra. Cannabisrökningen kan många gånger ses som ell komplemenl lill annan droganvändning, i första hand alkoholkonsumtion. Narkotikamissbmket bland ungdomar är fortfarande mest utbrett i storstäderna även om storstadsdominansen har minskat något. Det förekommer emellertid cannabisrökning i så gott som hela landet.

Under slutet av år 1978 och fram tiU sommaren 1979 genomförde utredningen om narkofikamissbrukets omfattning (UNO) en s.k. casefindingstu-die i syfte att beräkna det tunga narkofikamissbrukets omfattning (Ds S 1980:5).

Enligt undersökningen har mellan 4 000 och 5 000 ungdomar under 25 år ett tungt narkotikamissbmk i den mening att de injicerar narkotika eller oavsett intagningssätt använder narkotika dagligen eller nästan dagligen.

För hela landet bedömde UNO i sin casefindingstudie att det totala tunga narkotikamissbmket år 1979 omfattade 10 000-14 000 personer. Av dessa var 7 500—10 000 injeklionsmissbmkare varav 1 500—2 000 injicerade dagligen eller så gott som dagligen. Tillsammans svarade de tre storstadsområdena för omkring 60 % av det totala tunga narkotikamissbruket i landet. Av det tyngsta missbmket, dvs. dagligt injektionsmissbruk, svarade storstadsområdena för omkring 80%.

De begränsade käUor som finns för kontroll av aktuella förhållanden när del gäller tungt narkofikamissbmk lyder på atl omfattningen i huvudsak är oförändrad sedan UNO genomförde sin undersökning (jfr Ds S 1982:13).

Centralstimulantia dominerar fortfarande bilden av det tunga narkotikamissbmket. Kokain har ännu inle fält nägon spridning i de traditionella missbmkargmpperna. Opiatmissbmket, som nästan uteslutande avser missbmk av heroin, utgör numera ett permanent och omfattande inslag i missbmksbilden. Heroinet dominerar för gruppen personer med dagUgt injekfionsmissbmk. Cannabis missbrukas i större eller mindre utsträckning av så gott som alla med tungt narkotikamissbmk. På Uknande sätt finns hos många missbruk av läkemedel och alkohol som en betydande del i deras totala missbmkssituation. Få missbmkare häller sig till ett enda preparat. Helhetsintrycket är att blandmissbmk snarare är regel än undantag bland de "tunga" narkotikamissbrukarna.

Medan omfattningen och inriktningen av missbmket av narkotika inle förefaller ha förändrats pä nägot mer påtagligt sätt under senare tid är situationen en helt annan när det gäller antalet registrerade brolt mol narkotikastrafflagen. Antalet anmälda brott låg under i slort sett hela 1970-lalet relafivt konstant kring 20 000. År 1980 skedde en dramatisk ökning och antalet brott närmare tredubblades till knappt 60 000. Den höga nivån har därefter bibehållits och t.o.m. ökat ytterligare.

Prop. 1982/83:141 10

Också antalet domar och strafförelägganden ökade, kraftigt vid motsvarande tidpunkt. År 1979 uppgick dessa till 3 315, år 1980 lill 5 219 och år 1981 tU16 843.

Att uppgången i antalet domar och strafförelägganden inte varit så kraftig som uppgången i antalet anmälda brott hänger delvis samman med att uppgången i antalet misstänkta personer inte ökat i samma omfattning som antalet anmälda brott. Antalet brotlsdellaganden per misstänkt person fördubblades i stort setl från år 1979 tiU år 1980.

Ökningen vad gäller domar och strafförelägganden hänför sig fill såväl förseelserna som brotten och de grova brotten. De grova brotten har dock ökat i påtagligt mindre utsträckning än förseelserna och normalbrolten. I fräga om preparat hänför sig ökningen i första hand till befattningar med cannabis.

Ökningen i antalet anmälda och lagförda brott motsvaras uppenbarligen inle av en ökning av det fakliska antalet narkotikabrott. Uppgången har sin främsta förklaring i intensifierade insatser från tull, polis och åklagare för atl begränsa detaljhandeln med narkofika. En viktig faktor i detta sammanhang torde ha varit att riksåklagarens rekommendafioner rörande tillämpningen av reglerna om åtalsunderiåtelse gjordes avsevärt mer restrikfiva genom ett nytt cirkulär (RÅC 1:94) som utfärdades i början av år 1980.

FyUiga redogörelser för utvecklingen av den anmälda och lagförda nar-kotikabrotlsUghelen finns i Narkolikautvecklingen 1982 (BRÅ Rapport 1982:2) och Broltsulvecklingen. Lägesrapport 1982 (BRÅ Rapport 1982:4).

Den svenska narkofikamarknaden påverkas i hög grad av situafionen i andra länder. Denna innebär i dag elt växande hot. När det gäUer heroin kan konstateras att tillgången i världen nu är större än någonsin. F.n. förses den svenska Ulegala marknaden till åtminstone tre fjärdedelar från odlingar i sydvästasien. Samtidigt talar rapporter om stora skördar under de senaste åren i den s.k. Gyllene triangeln och en kraftigt ökande tillgäng i Europa på heroin därifrån. När det gäller kokain är missbmket - såvitt kan bedömas - fortfarande begränsat i Sverige men missbmket ökar kraftigt i andra delar av Europa och tillgängen på kokain i världen bedöms vara oerhört omfattande. Tillgången på ceniralsfimulerande medel, främst amfetamin, har på nytt ökal kraftigt efter en nedgång och tillgången bedöms nu vara mycket stor. Tillgängen på cannabis är mycket stor i många länder i världen.

Även om ingen mer påtaglig försämring av narkofikaläget skett under senare fid finns det anledning atl se shuationen med slor oro. Problemen är redan nu av en omfattning som är helt oacceptabel från samhällets synpunkt. Den stora gmppen av tunga missbmkare lever nästan undantagslöst i en svår social misär utan normala familjekontakter, utan kontakt med arbetslivet och utan varje form av mänsklig gemenskap utanför missbm-karleden. Varje år avlider ett hundratal personer tiU följd av narkotika-

Prop. 1982/83:141 11

missbmk och år 1979 logs 1 500 in för sluten psykiatrisk vård svårt nedgångna. Någon minskning av dessa tal torde inle ha skett under senare är.

Missbmket har vidare blivU en motor i en omfattande kriminalket, som ärligen drabbar stora grupper av medborgare. Missbrukarna finansierar ofta sitt missbruk genom rån, inbrott, bedrägeri, butiksstölder, häleri, prostitution och koppleri. Därutöver skaffar de sig inkomster genom atl sälja narkotika tiU nya grupper som av oförstånd och nyfikenhet dels bidrar till penningströmmen lill narkotikamarknaden, dels blir rekryteringsbas för gruppen av tyngre missbrukare. Penningströmmen till narkolikamarkna-den skapar underlag för ligor som sköter tillförseln med brottsmetoder som i fråga om hänsynslös vinningslystnad har få motsvarigheter.

Trots de olika åtgärder som vidtagits har utvecklingen inle heller kunnat vändas i rätt riktning. Narkotikamissbmket, som tidigare var ett ganska exklusivt storstadsfenomen, har nu spritt sig över hela landet också fill förhållandevis smä orter. Om tidigare spridningsmönster upprepas på de orter och i de ungdomsgrupper där haschel nu fåll fäste, kan vi fä en dramatisk ökning av det lunga missbmket. Stora risker föreligger alt en ökad fillgäng på narkotika pä världsmarknaden kan få allvarliga skadeverkningar även för Sveriges vidkommande.

Det är därför angelägel att kraftfulla åtgärder vidtas såväl nafioneUl som internafionellt för att komma lill rätta med narkotikaproblemen i samhällel. Regeringen har mol denna bakgmnd beslutat att lUlkalla en narkotikakommission (S 1982:09) med uppgift alt före utgången av år 1983 lägga fram förslag om bl.a. insatser genom internationella organ, tull och polis saml om opinionsbildning och om åtgärder för att i möjlig män göra fängelser och andra insfitulioner till narkolikafria miljöer. Vårdfrägorna bereds samtidigt i socialdepartementet med samma tidsplan som gäUer för kommissionen.

För att komma liU rätta med den illegala handeln och missbmket av narkotika krävs insatser av vitt skilda slag som spänner över hela samhällsverksamheten. Att förbättra lagstiftningen om straff för narkotikabrott är en angelägen uppgift som etl led i strävandena atl stoppa den illegala handeln och missbmket. I kommissionens uppdrag ingår ocksä atl lämna förslag på detta område.

Promemorian från BRÅ

I promemorian från BRÅ framhålls alt det i allmänhet inte är själva strafflagstiftningen som medfört svårigheter i försöken att beivra den illegala narkotikahanteringen. Det finns dock vissa svagheter i lagstiftningen som närmast har karaktären av luckor i lagen. Dessa har bl.a. medfört svårigheter atl lagfora vissa bakmän och andra som är delaktiga i en mer organiserad brottslighet. I vissa fall är bestämmelserna vidare oklara, vilket ibland medfört en vacklande praxis.

Prop, 1982/83:141 12

I promemorian föresläs därför en viss utvidgning av del straffbara området. Sålunda föresläs att främjande av handel med narkotika och förvärv av narkotika i överlålelsesyfte straffbeläggs och att vissa kvalificerade former av befattning med narkotika görs till en särskild gärningsform. Vidare kriminaliseras enligt förslaget också oaktsamma förfaranden i betydande utsträckning.

Remissinstanserna har med endast något undanlag i allt väsentligt ställt sig bakom förslagen.

Även jag har funnit att förslagen bör läggas till grund för lagstiftning. Efter samråd med narkotikakommissionen och statsrådet Sigurdsen har jag vidare funnit alt detta kan ske utan att man avvaktar de förslag om ändringar i regleringen som kommissionen kan komma att lägga fram. Att jag nu avser anmäla vissa förslag fill ändringar i narkolikaslrafflagsliftning-en bör alltså inte tolkas så alt inte också andra ändringar av den straffrättsliga regleringen av den illegala narkotikahanteringen kan visa sig vara påkallade.

I delta hänseende bör särskilt nämnas atl det, som justitieulskollel har påpekat i sitt av riksdagen godkända belänkande JuU 1981/82:47, kan finnas skäl atl pröva om straffskalorna för de olika narkotikabrotten är ändamålsenligt utformade liksom alt belysa vilka effekter av bl.a. kriminalpolitisk och social art som tiUämpningen av riksåklagarens senaste anvisningar om åtalsunderiåtelse vid innehav av mindre mängder narkofika har lett till. Dessa frågor tillhör dem som prövas inom ramen för narkotika-kommissionens arbete.

Även andra frågor om narkotikastrafflagsliftningen kan aktualiseras genom kommissionens arbete. Etl särskilt spörsmål som har berörts i BRÅ-promemorian och under remissbehandlingen av denna är huruvida själva missbmket av narkotika bör kriminaliseras. Så sent som är 1982 har visserligen riksdagen avvisat denna tanke (se JuU 1981/82:47). Klart är också atl olika skäl av betydande styrka talar mol en sådan kriminalisering. Bl.a. skulle en straffbeläggning kunna fä konsekvenser för narkomanvården som är svåra att överblicka. Det är ju inte önskvärt att narkomaner undviker alt söka värd av rädsla för att de skall utsättas för polisingripanden i det sammanhanget. Problem skulle också kunna uppstå i förhållande till bmk och missbruk av narkotiska preparat som förskrivits inom ramen för den legala narkotikahanteringen. Dessa och andra skäl, som har utvecklats bl.a. i promemorian, utesluter självfallet inle att en kriminalisering ändå kan vara motiverad om väsentliga posifiva effekter kan uppnäs härigenom. Frågan får emellertid anses ha sådan principiell betydelse att den inte lämpligen bör prövas i delta sammanhang. Enligt vad jag har inhämtat kommer kommissionen att ta upp också den frågan till behandling.

En annan fråga som berörts i promemorian från BRÅ och av vissa remissinstanser är om en mer genomgripande omarbetning av narkotika-

Prop. 1982/83:141 13

strafflagstiftningen bör genomföras och om de cenirala straffrättsliga bestämmelserna i sä faU bör föras över till brottsbalken. Vad som förekommit i delta lagstiftningsärende ger knappast underlag för en bedömning i vad mån några väsentliga fördelar skulle kunna uppnås härigenom. Jag finner del emellertid naturligt att också eventuella närmare överväganden om man bör genomföra en sädan mer genomgripande lagteknisk översyn sker inom ramen för kommissionens arbete.

2.2 Kriminaliseringens systematik

Som framgår av vad jag nyss anförde finns det idag inle någon särskild straffbeläggning av gärningar som innefattar befattning med narkotika i den centrala strafflagen, brottsbalken. Sädana gärningar är i stället straffbelagda i den särskilda narkofikaslrafflagen. EnUgt denna finns f.n. fyra olika gärningsformer som utgör narkofikabrott. Dessa är tillverkning, saluhällande, överlåtelse och innehav av narkotika. Vidare är smuggUng av narkofika särskill straffbelagd i vamsmuggUngslagen.

I promemorian föresläs alt den nuvarande systemaliken med en särskild narkotikastrafflag bibehålls liksom atl smuggling av narkotika även fortsältningsvis regleras i varusmugglingslagen. De förändringar som föreslås inskränker sig i princip till justeringar och kompletteringar av de olika gärningsformema i narkotikastrafflagen. Av de nuvarande gärningsformerna bibehålls de i praktiken helt dominerande överlåtelse- och innehavsbrotten i princip oförändrade. Tillverkningsbrottet föreslås också bibehållet med en mindre justering, medan däremot saluhållande föreslås utgå som självständig gärningsform.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit promemorians förslag i dessa delar. Vissa remissinstanser har emellertid som nämnts förordat att straffbestämmelserna om narkotika åtminstone på sikt förs över till brottsbalken. Det har också vid remissbehandlingen framförts den synpunkten att smuggling av narkotika borde behandlas gemensamt med övriga narkotikabrott.

Också för egen del kan jag godta den lösning i fråga om den systematiska uppbyggnaden som föreslagits i promemorian. Som redan har framgått är jag inte beredd alt i detta sammanhang ta upp frägan om att föra över narkotikastrafflagsliftningen tiU brottsbalken. Att låta narkotikastrafflagen omfatta även smuggling av narkofika skulle naturligtvis i och för sig vara länkbart. Enligt min mening har emeUertid inga skäl av sä avgörande betydelse för en sädan åtgärd framförts i detta lagstiftningsärende att de kan väga upp de nackdelar som det kan medföra att i detta hänseende gå ifrån en väl inarbetad och fungerande ordning.

Promemorians förslag att den särskilda straffbeläggningen av saluhållande skall upphävas har inte mött några invändningar vid remissbehandUngen. Ocksä jag kan biträda detta förslag. I allt väsentligt är saluhållande

Prop. 1982/83:141 14

straffbart redan som försök, förberedelse eller stämpling till överlåtelse. De mycket specieUa undantagsfall där kriminaliseringen av saluhåUande f n. kan fylla en självständig funkfion (jfr promemorian s. 97 ff) läcks vidare i princip av den kriminalisering av vissa former av främjande av narkotikahandel som jag i huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget avser alt förorda i det följande.

Den tekniska lösningen har valts i promemorian, att den centrala 1 § i narkotikastrafflagen delas upp i punkter, varigenom det blir möjligt att bygga ut och precisera gämingsinnehället utan atl förluster görs i fråga om överskådlighel och lättlästhet. Jag ansluler mig liksom remissinstanserna till denna lösning och avser alt i det följande först gå igenom de olika gärningsformer som enligt vad jag förordar skall omfattas av den inledande paragrafen i lagen. Därefter tar jag upp frågor om oaktsamma förfaranden (3 a § enligt mitt förslag), försök, förberedelse och stämpUng (4 §) saml vissa andra frågor där jag föreslår ändringar i förhållande till vad som nu gäller enligt narkotikastrafflagen.

2.3 Överlåtelse av narkotika (1 § 1)

Överlåtelse av narkotika är en av de gärningsformer som redan nu är straffbelagda i narkotikastrafflagen.

Överlåtelsebrottet intar en central ställning i fråga om den grövre narkotikabrottsligheten. De grova brolt som inle avser överlåtelse är regelmässigt av den karaktären alt överlåtelsesyfte förelegat.

Begreppet överlåtelse i narkotikastrafflagen anses ha samma innebörd som i civilrättsliga sammanhang. Med överlåtelse förslås alltså försäljning, byte, gåva eller annat förfarande varigenom äganderätten till narkotika överförs till någon annan. Överlåtelse föreligger också när man bjuder nägon pä narkotika för omedelbar konsumtion oberoende av hur ringa mängden är. Även "utlåning" av narkotika är att anse som överlåtelse, om inte samma parti förutsätts bli återlämnat.

För att någon skall anses ha överlåtit narkotika krävs inte atl han tagit fysisk befattning med överlämnandet av narkotikan till ny ägare eller över huvud taget alt han har haft någon mer omedelbar rådighet över narkotikan. Normall fullbordas elt överlålelsebrott genom atl narkotikan överlämnas till den nye ägaren eUer en representant för denne. Den som har svarat för överlämnandet kan därvid beroende på omsländighetema vara att anse som gärningsman eller som medhjälpare till överlåtelsen. Varje överlämnande lill annan person innefattar emellertid inte en överlåtelse. Är mottagaren rätt ägare eller en representant för denne kan de inblandade endast göras ansvariga för innehav av narkotikan.

I promemorian föreslås inle nägon ändring beträffande straffbeläggningen av överiätelse av narkotika. Själv finner jag det uppenbart att överlåtelsefallet, såsom det centrala brottet på området, bör bUda en inledande

Prop. 1982/83:141 15

punkt i 1 § narkotikastrafflagen vid den revidering av lagrummet som jag här förordar.

2.4 Framställning av narkotika (1 § 2)

Enligt 1 § narkofikaslrafflagen är det straffbart att olovligen tillverka narkotika. Vad som skall förslås med tillverkning av narkotika är emellertid nägot oklart.

I fråga om den legala narkotikahanteringen finns en legaldefinilion i socialstyrelsens narkotikakungörelse, av vUken framgår atl, vid sidan av framställning av narkotiskt ämne ur råvaror som förekommer i naturen eller på syntetisk väg, även bl.a. avvägning och ompackning är att anse som tillverkning. I fråga om den illegala narkotikahanteringen synes dock åtgärder av det senare slaget regelmässigt inte i sig bedömas som tillverkning utan i stället medföra ansvar för innehav av narkotikan eller medverkan fiU annans narkofikabrott. Detta kan medföra problem genom att medverkan tiU innehav, Uksom försök, förberedelse och stämpling lUl sädanl broll, inle har straffbelagts. Inle heUer odling av narkotiska växter anses utgöra tillverkning, utan den som framställer narkotika pä detta sätt blir i stället ansvarig för innehav av den framställda narkotikan. Också här kan problem av samma slag uppkomma genom att de osjälvständiga brotts-formerna inte är straffbelagda vid innehavsbrolt.

I promemorian föreslås atl straffansvaret i narkotikastrafflagen skall anges avse framställning av narkotika i stället för tiUverkning. Härigenom skuUe markeras att ansvaret för denna gärningsform, i anslutning till allmänt språkbmk och vad som synes vara etablerad praxis i fråga om den illegala narkotikahanteringen, inte omfattar ålgärder som avvägning och ompackning. .\tgärder av sistnämnda slag föreläs i stället kunna medföra ansvar enligt en särskild punkt, och den föreslagna konstmktionen innebär alt de osjälvständiga brottsformerna skuUe bU tUlämpliga pä förfaranden av detta slag. Som framställning bör enligt förslaget ocksä räknas odling av narkotikaväxter. Även för sådana gärningar skuUe därmed de osjälvständiga brotlsformerna bli tillämpliga.

EnUgt promemorian bör dock straffansvaret begränsas fill sådana fall där narkotikan är avsedd för missbruk. Härigenom skulle undvikas att exempelvis handel med hampfrö som fågelfoder mer generellt skulle falla under straffansvar. Om narkotikan inte är avsedd för missbruk skulle, liksom enligl gällande rätt, ansvar inträda försl i och med atl förutsättningar för innehavsbrolt föreligger.

Av remissinslanserna har endast elt fåtal särskilt kommenterat dessa förslag. Av dessa tiUstyrker alla förslagen utom rikspolisstyrelsen som menar alt all framställning av narkotika bör vara straffbelagd, om inte tillstånd i vederbörlig ordning finns.

För egen del instämmer jag till en början i promemorieförslaget i vad del

Prop. 1982/83:141 16

innebär att den nu aktuella straffbestämmelsen bör la sikte på framställning i stället för tillverkning. Förfaranden som bearbetning och förpackning, som inom den Ulegala narkotikahanteringen ofta sker i senare led än producentledet, bör inle anses falla under den aktuella gärningsformen. Sädana förfaranden bör, som jag återkommer till, i stället straffbeläggas särskilt.

I likhet med vad som sägs i promemorian anser även jag atl odling av narkolikaväxter bör anses som framställning av narkotika. Såväl i Sverige som i andra länder har sådan odling, främst av cannabisväxter, blivit ett allt vanligare inslag inom den illegala narkotikahanteringen. Nya frösorter som är mer ägnade för odling i missbmkssyfte har ocksä tillkommit, och på olika sätt sprids utmstning och handledningar om hur effektiv hemma-odling bör ske. Det är därför angeläget atl möjligheter skapas att beivra medverkan, liksom försök och förberedelse, tiU odling av narkotika.

I överensstämmelse med vad som föreslås i promemorian anser jag dock att straffansvaret för dessa fall bör inskränkas fill framställning av narkotika som är avsedd för missbmk. Om fråga är om annans eller eget missbruk bör däremot inte tillmätas någon belydelse i delta hänseende. En sådan straffbeläggning är fullt tillräcklig för att alla i praktiken slraffvärda fall skall täckas, när det gäller de osjälvständiga brotlsformerna. Det bör här framhållas att, även om det inte kan visas atl viss odling har varU avsedd för missbruk, ansvar för innehav av narkotika ändå kan komma i fräga. En längre gående kriminalisering är enligt min mening inle motiverad.

Vad gäller annan framställning än odling torde ett motsvarande praktiskt behov alt begränsa straffansvarets omfattning saknas. Å andra sidan synes en sådan begränsning inle heller medföra några praktiska olägenheter. I de sällsynta undantagsfall när en icke tillåten framställning av narkotika inle kan visas ha varit avsedd för missbmk lär del regelmässigt vara tillräckligt atl.ansvar kan inträda för innehav av narkotikan.

I enlighet med det anförda föreslär jag alt det i en särskild punkt av 1 § narkotikastrafflagen straffbeläggs alt nägon framställer narkotika som är avsedd för missbruk.

2.5 Förvärv av narkotika (1 § 3)

F.n. är förvärv av narkotika inle särskilt straffbelagt. I princip kan den som förvärvar narkotika därför straffas först sedan han fält narkotikan i sin besittning och då för innehav av narkotika. Detta medför vidare att medverkan lill förvärv, liksom försök, förberedelse och stämpling till sådan gärning, inle är förenat med straffansvar.

I promemorian föresläs att förvärv av narkotika i överlålelsesyfte skall utgöra en särskild gärningsform. Medverkan, försök, förberedelse och stämpling till sådant brott skaU enligt förslagel också kunna medföra ansvar.

Prop. 1982/83:141 17

Remissinstanserna har genomgående ställt sig positiva till att förvärv av narkotika straffbeläggs särskilt. Ett par remissinstanser har dock ifrågasatt om ansvaret bör begränsas till förvärv som sker i överlålelsesyfte. Andra remissinstanser har pekat på att anskaffande av narkotika för annan persons räkning inte omfattas av kriminaliseringen om denne inte avser att överlåta narkotikan. Någon remissinstans har vidare, med hänvisning lill att den juridiska innebörden av termen förvärv skulle vara mindre klar, efterlyst ett klarläggande av vad begreppet skall anses omfatta.

Också jag instämmer i promemorians förslag att förvärv av narkotika straffbeläggs särskiU och även att därtill anknutna osjälvständiga brotts-former skaU kunna medföra ansvar. Redan del förhållandel alt en förvärvare som för en illegal narkotikaaffärs genomförande använder sig av mellanhänder i dag kan undgå ansvar även om affären slutförts motiverar enligt min mening ett sådant straffansvar. Härtill kommer atl det framstår som uppenbart att också medverkan, liksom försök, förberedelse och stämpling, fill sådana gärningar bör kunna medföra ansvar.

Med förvärv av narkotika bör i överensstämmelse med vederlagen terminologi i princip avses ålgärder varigenom någon fär äganderätt till narkotikan. Som påpekats vid remissbehandlingen kan viss tvekan föreligga om vid vUken fidpunkt ett förvärv skall anses vara fullbordat. I allmänhet lär förvärvet vara atl anse som fullbordat i och med atl del överlåtna överlämnats lill förvärvaren eller en representant för denne. För frågan om ansvar blir emellertid fuUbordanspunkten av mindre intresse genom alt också försök, förberedelse och stämpling till förvärv kommer att kunna bestraffas.

Jag delar också den uppfattning som framförts i promemorian att straffansvaret för förvärv bör inskränkas till sådana fall dä förvärvet har skelt i överlålelsesyfte. Det bör härvid noteras att det är tiUräckligt för ansvar atl en viss del av den förvärvade narkofikan är avsedd att överlåtas. Överlålelsesyfte får ju anses föreligga oberoende av i vUken mängd eUer i vilka former överlåtelse är avsedd alt ske. Ansvar kan därför komma i fråga redan om någon förvärvar narkofika som är avsedd att förbmkas av en mindre grupp personer vid ett enstaka tillfälle. Det blu" i sammanhanget utan betydelse för ansvarsfrågan om de som inte har deltagit vid förvärvet fömtsätts erlägga någon ersättning eller inte.

De fall där ansvar för förvärv inte skulle komma i fråga är alltså i första hand sådana där förvärvet endast gäUer narkotika som är avsedd för eget bmk. I dessa fall skulle, liksom enligl gällande ordning, ansvar inträda först i och med alt ett innehavsbrolt föreligger.

Som påpekats vid remissbehandlingen kan emeUertid den sUuationen föreligga att någon för annans räkning anskaffar narkotika som är avsedd att användas uteslutande tUl privat bmk. Då nägot överlåtelsesyfte inte föreligger i sådant faU kan ansvar för förvärv inte komma i fråga. För förvärvaren skulle därmed straffansvar bli aktuellt först när han får narko-2 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 141

Prop. 1982/83:141 18

likan i sin besUtning. I likhet med de remissinstanser som tagit upp frågan anser jag att det i de aktuella fallen bör finnas möjlighet alt ingripa på ett tidigare skede än vid själva innehavet. Detta bör dock inte ske genom att kravet på överlålelsesyfte uppges vid förvärv av narkotika, utan förfaranden av aktuellt slag bör hänföras under en annan punkt. Jag ålerkommer fill frågan i det följande (avsnitt 2.6).

Jag föreslår aUtså alt en särskild punkt av 1 § narkotikastrafflagen får omfatta det faUet atl nägon förvärvar narkotika i överlålelsesyfte.

2.6 Vissa speciella kvalificerade fall av befattning med narkotika (1 § 4)

Den särskilda gämingsformen innehav av narkotika omfaltar f.n. förutom innehav för eget bruk också andra mer kvalificerade förfaranden som inte faller under någon av de övriga gärningsformerna. Detta innebär atl medverkan och övriga osjälvständiga brottsformer inte medför ansvar i dessa faU. I praktiken har della lett till atl vissa klart straffvärda förfaranden inle har varit möjliga att beivra.

I promemorian föreslås alt vissa kvalificerade former av befattning med narkotika, som idag endast är att bedöma som innehav, straffbeläggs som en särskild gärningsform. Som straffbara förfaranden anges enligt förslagel bearbetning, förpackning, transport, döljande, förvaring eller annan sådan befattning med narkotika. Straffansvaret föresläs vidare begränsat till de faU då narkotikan kan antas vara avsedd för överlåtelse. Den väsentliga skillnaden i förhållande fill nu gällande rätt är alt medverkan, liksom försök, förberedelse och stämpling, till sådana befattningar som gämingsformen omfaltar skulle bli straffbara.

Endast ett par remissinstanser har närmare kommenterat förslagel.

För egen del instämmer jag i princip i promemorians förslag. Jag anser dock alt etl par mindre justeringar är påkallade.

Jag har i föregående avsnitt berört den situationen att nägon för annans räkning anskaffar narkotika som är avsedd för dennes privata bmk. Som där påpekades kommer i dessa fall någol ansvar för förvärv av narkotika inte alt kunna bli aktueUt, eftersom överlåtelsesyfte inle föreligger. Såsom promemorians förslag är utformat skulle inte heller ansvar för kvalificerad befattning med narkotikan kunna komma i fråga då narkotikan inle varit avsedd för överlåtelse. Detsamma gäller också fall där någon har åtagit sig att exempelvis transportera eller förvara narkotika under motsvarande omständigheter. För egen del anser jag atl ansvar för kvalificerad befattning med narkotika bör kunna aktualiseras inte endast om narkotikan kan antas vara avsedd för vidare överlåtelse ulan även i andra fall när narkotikan inte är avsedd för eget bruk. Om någon exempelvis åtar sig att smuggla in narkotika lUl en kriminalvårdsanstall, bör han kunna fäUas fill ansvar härför även om han ännu inte kommit i besittning av narkotikan och denna inte kan antas vara avsedd för vidare överiätelse.

Prop. 1982/83:141 19

Med en gränsdragning av det slag jag nu har förordat blir det vidare klart att den som för annans räkning och privata bruk anskaffar narkotika regelmässigt är förfallen till ansvar enligt den nu aktuella gärningsformen. Detta följer redan av att del i handlingsplanen normalt ingår alt den som anskaffat narkotikan också skall transportera eller förvara den. Men också anskaffandet i sig förutsälter etl sådant aktivt förhällande till narkotikan alt den befattning gämingsmannen härigenom får måste anses vara en sådan kvaUficerad befattning alt den bör kunna medföra ansvar enligt den aktuella punkten. För atl undanröja varje tvekan i della hänseende bör anskaffande uttryckligen nämnas som exempel pä befattning som kan medföra ansvar.

Jag föreslär med hänvisning tiU det anförda att det i en särskild punkt av 1 § narkotikastrafflagen föreskrivs straffansvar för den som anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk.

2.7 Förfaranden som är ägnade att främja narkotikahandel (1 § 5)

Enligt promemorian har det vid den organiserade narkotikahandeln blivit allt vanligare alt fristående personer pä olika sätt främjar verksamheten ulan att själva ta befattning med narkotikan eller ha närmare kunskaper om de olika konkreta transaktionerna. Detta kan ske t.ex. genom att kontakt etableras meUan köpare och säljare, genom alt medel fillhandahålls för finansiering av transakfioner eller genom alt tips lämnas om lämpliga kurirer, förvaringsplatser eller återförsäljare.

Inte endast bevissvårigheter gör atl medverkansansvar inle alltid kan ådömas i situationer av det nu angivna slaget. Ansvar för medverkan kräver i princip alt en preciserad medverkanshandling kan visas ha bidragit till en konkret gärning som objektivt sett ulgör broll. Om elt förfarande som är ägnat atl främja narkotikahandel inte på detta sätt kan visas ha samband med ett bestämt brott, är det inte möjligt att döma för medverkan.

I promemorian föreslås med hänvisning tiU överväganden av detta slag att vissa förfaranden som är ägnade alt främja handel med narkotika straffbeläggs särskilt. Som exempel på sådana förfaranden anges enligt förslaget atl någon bjuder ul narkotika till försäljning eller förmedlar kontakter mellan säljare och köpare.

Det framhålls i promemorian att en fara med atl använda ett allmänt främjanderekvisit är atl avgränsningen av det straffbara området oundvikligen blir oklar samtidigt som tillämpningsområdet lätt kan bU mer vidsträckt än vad som påkallas av kriminalpolitiska behov. Med hänsyn härtiU bör enligt promemorian inte varje åtgärd som kan främja överlåtelse av narkotika straffbeläggas utan främjandet skall avse handel med narkotika. Härmed förstås enligt promemorieförslaget i första hand mer vanemässig

Prop. 1982/83:141 20

verksamhel men också mer omfattande enstaka överlåtelser. Å andra sidan skall enligt förslaget straffansvaret inte begränsas till faU där handel med narkofika verkligen främjats. Det skall vara lillräckligt att förfarandet varit ägnat att främja handel med narkotika.

En klar majoritet av remissinstanserna fillstyrker förslaget alt särskill straffbelägga främjande av handel med narkotika. ÅlskilUga gör dock olika påpekanden i detaljer. De flesta av dessa innebär alt det straffbara området enligt förslaget avgränsats aUlför snävt genom användande av begreppet handel. Man har ansett att även åtgärder som är ägnade att främja överlåtelser som inle kan betecknas som handel bör föras in under del straffbara området. Vidare har bl.a. RÅ som sin uppfattning framfört alt varje befattning med pengar eller annat vederlag för narkotika uttryckligen bör krimi-naUseras och alt ansvar i dessa fall bör inträda oavsett om vederlaget avser levererad narkotika eller kommande leveranser.

Vissa remissinstanser ställer sig avvisande eller tveksamma till promemorians förslag. Sveriges advokatsamfund motsätter sig förslaget med hänsyn till att brottsbeskrivningen enligt förbundets mening är alltför vag och lill alt de förfaranden som rimligen bör bestraffas kan bestraffas oberoende av den föreslagna bestämmelsen. RFHL är tveksamt tUl förslaget. Förbundet anser alt detta är oprecist och framhåller alten livsstil eller persons levnadssätt i övrigt inle fär drabbas av straffansvar. Sveriges domareförbund framhåller, utan att ta direkt avstånd från förslagel, att konsekvenserna av detta inte är fillräckligt belysta i promemorian.

För egen del gör jag följande bedömning. Genom medverkansbestämmelserna i brottsbalken finns en aUmän reglering av i vilka fall främjande av brott kan medföra straffansvar. Vid sidan härav finns särskilda regler som straffbelägger olika fall av s.k. efterföljande delaktighet. Jag avser här straffbestämmelserna om häleri och skyddande av brottsling. De nu berörda reglerna är formellt mycket vittomfattande. En längre gående kriminalisering av åtgärder som kan främja brott bör endasi genomföras om vägande kriminalpolitiska skäl för delta kan påvisas.

I promemorian har enligt min mening på elt övertygande sätt visats atl den nuvarande regleringen av narkotikabrott innefattar åtskilliga brister när det gäller straffansvaret för olika ålgärder med anknytning till den iUegala narkotikahanteringen. Om, enligt vad jag i huvudsaklig överensstämmelse med promemorian har förordat, förvärv i överlåtelsesyfte och vissa kvalificerade befattningar görs tiU särskilda gärningsformer av narkofikabrott och medverkan liksom försök, förberedelse och stämpUng till sådana förfaranden straffbeläggs, tillgodoses emellertid de praktiskt selt mest betydelsefulla behoven av ett vidgat straffansvar.

Vid en bedömning av om ytterligare straffbeläggning bör ske mäste beaktas att den grova narkotikabrottsligheten i en helt annan ulslräckning än annan grövre brottslighet bmkar förövas i organiserade och systematiska former där de olika ågärder som utgör de formella brotten ingår i en

Prop. 1982/83:141 21

verksamhet som ofta sträcker sig över långa lider. Della förhållande kan innebära speciella problem såväl bevismässigt som i rättsligt hänseende.

I praktiken har det uppkommit situationer där övertygande bevisning har kunnat förebringas om handlande som utgjort led i en organiserad Ulegal narkotikahantering men där handlandet inte kunnat knytas till konkreta brott på ett sådant sätt att straffansvar kunnat komma i fråga. I sådana fall där förfarandet inte är självständigt straffbelagt är det exempelvis långtifrån ovanligt att bevisning inte kan förebringas om att ett sådant brott som förfarandet har varit ägnat atl främja kommit till stånd. I andra fall, som vid befattning med betalningsmedel som härslammar från den illegala narkotikahanteringen, kan problemet istället vara att det inte kan visas annat än att pengarna härslammar från redan fullbordade broll, vilket innebär att ansvar för narkotikabrott är uteslutet. TiU belysning av de svårigheter som sålunda kan uppkomma i praktiken kan hänvisas till rättsfallet NJA 1982 s. 164.

Om man vill skapa möjligheter atl beivra förfaranden av det slag somjag nu berört, synes det nödvändigt att ge upp kravet på att det aUtid skall kunna visas att förfarandet i det konkreta fallet har främjat ett bestämt narkotikabrott.

I modem strafflagstiftning är det långtifrån ovanligt atl man straffbelägger gärningar oberoende av om de i det konkreta fallet medfört menliga följder. Många gånger är det tiUräckligt för straffansvar att en viss gäming i aUmänhet eller ofta får en menlig konsekvens. Straffansvar av detta slag bmkar konstrueras så alt gärningen sägs vara "ägnad" all medföra viss menlig följd. Den organiserade narkotikahandeln innebär enligt min mening sådana skador för samhället att det är motiverat med etl straffansvar för åtgärder som är ägnade alt främja denna.

Som jag har anfört tidigare har vissa remissinstanser ansett att straffansvar generellt bör gälla för åtgärder som är ägnade att främja överlåtelse av narkotika. En sådan kriminalisering skulle dock enligt min mening föra alltför längt samtidigt som det straffbelagda området skulle bli betänkligt oklart i konturerna. Med den omfattning som narkotikamissbmket har är del ofrånkomligt att personer som har kontakt med missbmkare kan företa en mängd åtgärder som kan sägas vara ägnade att främja överlåtelser. Straffansvaret bör enligt min mening inskränkas till ålgärder som typiskt sett är ägnade att främja den mer organiserade eller eljest grövre narkotikabrottsligheten. I linje med vad som har föreslagits i promemorian bör en sådan begränsning kunna komma lUl uttryck genom atl det föreskrivs att förfarandet skall ha varit ägnat att främja narkotikahandel.

Med narkotikahandel bör enligt min mening förstås en mer vanemässig eller yrkesmässig överlätelseverksamhet liksom ocksä sädana störte förvärv eller överlåtelser som uppenbarligen fömtsätter en organiserad eller eljest mer omfattande avyttringsverksamhel i missbmkarledet. Till sådan handel bör däremot inte räknas tiUfalUga överlåtelser av mindre mängder narkotika eller förvärv för eget bmk även om sådana sker vanemässigl.

Prop. 1982/83:141 22

Vad därefter gäller de förfaranden som skaU vara ägnade att främja narkotikahandel är de mest långtgående altemativen å ena sidan atl helt avstå från alt närmare precisera dessa och å andra sidan att ange dem genom en uttömmande uppräkning. Det förra alternafivet bör med hänsyn tiU svårigheten atl ulan närmare ledning avgränsa vad som bör förstås med etl främjande inle komma ifråga. Endast åtgärder som typiskt sett har en mer omedelbar anknytning fill den illegala narkotikahanteringen bör falla inom det straffbelagda området. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Mol det senare alternativet talar å andra sidan att det knappast är möjligt att förutse alla slags tänkbara åtgärder som kan förekomma inom ramen för den organiserade iUegala narkotikahanteringen och vilka i enskilda fall kan vara svåra alt lagfora enligl övriga ansvarsbeslämmelser i narkofikaslrafflagen. Redan de olika allernativ som kan överblickas skulle emellertid, om de uppräknas i lagtexten, leda till atl denna skulle bli mycket svåröverskådlig.

Med hänsyn härtill anser jag att den lösning som förordals i promemorian, en exemplifiering på vissa typfaU med angivande av att även andra sådana förfaranden faller under bestämmelsen, bör användas. Härigenom kan klart markeras vilken typ av handlingar som åsyftas, samfidigt som uppenbart straffvärda förfaranden av denna typ kan bestraffas utan hinder av att de inte uttryckligen angetts i lagtexten. Den av mig här förordade lagtekniken förekommer också redan i flera sammanhang inom den centrala straffrätten.

I likhet med vad som föreslås i promemorian anser jag att utbjudande av narkotika till försäljning samt förmedling av kontakter mellan säljare och köpare bör anges som exempel på förfaranden som kan medföra straffansvar. Atl bjuda ut narkotika lUl försäljning kan visserligen i allmänhet bestraffas som stämpling eller annan förberedande åtgärd fill överlåtelse, men som påpekats i promemorian finns det vissa undanlagssiluationer där sådant ansvar inte synes kunna komma i fräga. Det framstår som angeläget alt dessa uttryckligen förs in under den här aktueUa bestämmelsen.

Att förmedla kontakter mellan säljare och köpare skulle i och för sig i många fall kunna bedömas som medhjälp till förvärv eller överlåtelse av narkotika. Erfarenhetsmässigt har det dock visat sig alt del vid denna och andra typer av mellanmansverksamhet kan vara svårt atl visa att handlandet ocksä lett till att ett visst broll verkligen har begåtts. Även sådan förmedlingsverksamhet - som ju ulan vidare bör anses utgöra etl allvarligt brott - bör därför uttryckligen nämnas i bestämmelsen.

Enligt promemorians förslag inskränker sig exemplifieringen till de nu nämnda fallen. En annan situation som tagits upp av vissa remissinslanser och som också under senare tid föranlett problem i rältstUlämpningen (se NJA 1982 s. 164 och RäiisfaU frän hovrätterna, RH 73:81) är när någon tagit befattning med vederlag för narkotika. Härstammar vederlagen från redan fullbordade överlåtelser är ansvar för medhjälp till dessa uteslutet.

Prop. 1982/83:141 23

Är ä andra sidan betalningsmedlen avsedda alt användas för förvärv, är enligt gällande lag befattningen med dessa i princip inte heller brottslig. Denna situation förändras emellertid om, som jag har föreslagit förut, förvärv straffbeläggs särskilt. Härigenom blu- överlämnande och mottagande av pengar eller annat som är avsett för betalning av narkotika straffbart som förberedelse till förvärv. När någon påträffats med pengar eller annat som uppenbarligen har anknytning till den illegala narkotikahanteringen, har del dock i praktiken visat sig utomordentligt svårt att fastställa om just dessa är avsedda för framtida förvärv liksom om de har mottagits på ett sädanl sätt som fömtsätts för förberedelseansvar eller om de härslammar från genomförda överlåtelser. Även med en straffbeläggning av förvärv får del därför antas att del många gånger skulle bli svårt alt förebringa bevisning om straffbart förfarande vid befallning med pengar från den illegala narkotikahandeln.

Kurirverksamhet och andra liknande förfaranden med vederlag för illegalt överläten narkotika utgör ett vikfigl led i den mer organiserade narkotikabrottsligheten. Även om vederlagen avser redan fullbordade brolt är det uppenbart atl sådana förfaranden regelmässigt är ägnade alt främja iUegal narkotikahandel. Del bör enligl min mening stå klart alt sådana förfaranden är straffbelagda. Förvaring och befordran av vederlag för narkotika bör därför uttryckligen nämnas som exempel pä förfaranden som kan vara straffbara som främjande av narkotikahandel.

Ett särskilt skäl att uttryckligen la upp befattning med vederlag är atl medan befattning med pengar eller andra värden som frånhänts någon genom brolt, exempelvis stölder, under vissa förutsättningar kan bedömas som sakhäleri så är detta inle möjligt beträffande befattning med pengar eller annat som använts som vederlag för narkotika. Alt befattningen i de senare fallen kan vara väl sä straffvärd torde vara uppenbart.

Straffansvar enligt bestämmelsen bör kunna följa oberoende av om befattningen gäller något som är avsett som vederlag eller som redan överlämnats som vederlag. Humvida vederlaget avser pengar eller annat bör inte heller medföra någon skillnad i bedömningen.

Med den lösning jag här har förordat kommer befattning med vederlag för narkotika inte att kunna bestraffas enligl en bestämmelse av det slag som jag nu har skisserat, om inte åtgärden kan anses ägnad att främja narkotikahandel. De möjligheter att bestraffa befattning med medel som är avsedda för eller fungerat som betalning för narkotika som kommer alt finnas genom straffansvar för förberedelse tiU förvärv av narkotika liksom för vinningshäleri och skyddande av brottsling är dock enligt min mening fillräckliga för de mindre kvalificerade fall som är fråga om i dessa situationer.

Jag föreslär i enlighet med vad som har anförts nu alt det genom en särskild punkt i 1 § narkofikaslrafflagen straffbeläggs att bjuda ul narkotika till försäljning, förvara eller befordra vederiag för narkofika, förmedla

Prop. 1982/83:141 24

kontakter mellan säljare och köpare eller företa någon annan sådan åtgärd, allt under fömtsältning att förfarandet är ägnat att främja narkofikahandel.

Ett par remissinstanser har ansett att det bör klargöras bättre i vilka fall medverkansregleraa och i vilka den självständiga gärningsformen bör tilllämpas. Ävenjag anser att detta bör belysas närmare i sammanhanget.

Vad som bUr utmärkande för den självständiga gärningsformen är att det för ansvar inte krävs att gärningen har främjat narkotikahandel utan att det är tillräckligt att den har varit ägnad alt främja sådan handel. Med hänsyn härtill framstår det för mig, i motsats lill vad som synes förutsatt i promemorian, som naturligt atl det endast skall dömas för medverkan, om det är utrett atl den aktuella åtgärden verkligen främjat överlåtelser eller förvärv och fömtsättningar för ansvar för medverkan till dessa gärningar föreligger i övrigt. Också medverkan lill framställning av narkotika liksom till kvalificerad befattning med sådan kan naturligtvis i enskilda fall vara ägnad att främja narkotikahandel. Med hänsyn lill den särskilda straffbeläggningen av sädana förfaranden är det enligt min uppfattning följdriktigt atl del ocksä i dessa fall döms för medverkan fill de aktuella gärningsformerna när fömtsättningarna härför föreligger, och inle för främjande av narkotikahandel. En annan sak är alt förfaranden som nu sagts kan ingå som led i en verksamhet som sammantagen är att bedöma som främjande av handel med narkotika. Denna utgångspunkt bör föranleda alt den aktuella bestämmelsen lagtekniskt placeras efter övriga gärningsformer utom det okvalificerade innehavsbrottet, somjag återkommer tiU i det följande. Härigenom ges en antydan om atl gärningsformen i princip är subsidiär till föregående gärningsformer.

I fråga om försök, förberedelse och stämpling lill förvärv eller överlåtelse ställer sig situationen någol annorlunda. Straffskalorna för dessa fall är lägre än för fullbordade narkotikabrott. Med hänsyn härtill lär vid konkurrens mellan å ena sidan försök, förberedelse eller stämpling och å den andra främjande av narkotikahandel den sistnämnda brottstypen vara att tUlämpa.

2.8 Innehav av narkotika (1 § 6)

Olovligt innehav av narkotika är f.n. en av narkotikastrafflagens gärningsformer. Ingen ändring föreslås i detta hänseende i promemorian. Som jag nyss redovisat har dock i promemorian föreslagits att mera kvalificerade befattningar med narkofika skall utgöra en särskild gärningsform, vid vilken även osjälvständiga brollsformer kan medföra ansvar. Härigenom skulle kriminaliseringen av innehav få självständig betydelse i huvudsak vid innehav för eget bmk samt vissa andra mindre ingripande befattningar med narkotika.

Endast ett fåtal remissinstanser har berört frågan om innehavsbrotlen.

Prop. 1982/83:141 25

Rikspolisstyrelsen har ifrågasatt om straffansvar för de osjälvständiga brottsformerna inte borde införas också i fråga om innehavsbrottel.

För egen del instämmer jag i promemorians förslag. Om, i enlighet med vad jag i linje med promemorieförslaget har förordat i det föregående, vissa fall som innefattar en mera kvalificerad befattning med narkotika utbryts fill en självständig gärningsform, fillgodoses enligt min mening de behov som finns att kunna döma tiU ansvar för osjälvständiga brollsformer. Genom denna konstmklion skapas vidare möjligheter att mer konkret ange vilka förfaranden som ansvaret gäller i dessa faU. Innehavsbrottel är däremot av sådant slag att betydande svårigheter skulle uppstå atl med en godtagbar precision ange vilka förfaranden som exempelvis ett generellt medverkansansvar i prakfiken skulle omfatta. Resultatet skulle sannolikt bli en överkriminalisering. Jag vill emeUertid i sammanhanget understryka atl allt innehav av narkotika, även i smä mängder och för egel bruk är och bör vara straffbelagt.

2.9 Oaktsamma förfaranden (3 a §)

F.n. är endast sädana gämingar som begås uppsåtligen straffbelagda enligt narkotikastrafflagen. I promemorian föreslås att den som av grov oaktsamhet begår annat narkotikabrott än innehav skaU dömas för vårdslöshet med narkotika. Straffet föresläs bli böter eller fängelse i högst sex månader. Exempel på sådan vårdslöshet kan vara att någon gömmer eller förvarar narkotika utan vetskap om att det rör sig om narkotika. I ringa fall skall inte dömas liU ansvar.

Straffbeläggningen av oaktsamma förfaranden innebär alt också oaktsam medverkan till narkotikabrott blir straffbar. Härigenom kan straff komma i fråga för den som exempelvis fungerat som kurir för instmktioner eller köpeskilling och som inte insett men väl bort inse att förfarandet ingick som etl led i en illegal narkotikahantering.

Av de remissinstanser som särskill uttalar sig om förslaget i denna del tiUstyrker de flesta förslaget. Några remissinstanser ifrågasätter emellertid om inte straffmaximum bör höjas till exempelvis fängelse i två år. Härigenom skulle överensstämmelse näs med vad som gäUer vid motsvarande smuggUngsbrolt. Häktning och anhållande skuUe då kunna ske för brottet. En remissinstans, Stockholms tingsrätt, anser att bestämmelsen inte behövs. Enligt fingsrätten kan bestämmelsen bU svår att tUlämpa.

Själv anser jag det liksom flertalet av de remissinstanser som har gått in på frågan motiverat atl införa straffansvar för oaktsamma förfaranden. Sådant straffansvar kan i vissa situationer komma i fråga för förfaranden som utgjort ell väsenlligl led i mer omfattande narkotikatransaktioner. Med hänsyn härtill anser jag, även om oaktsamma förfaranden i allmänhet torde ha etl mer begränsat straffvärde, alt det straffmaximum om sex månaders fängelse som föreslagits i promemorian är alltför lågt. Å andra

Prop. 1982/83:141 26

sidan bör vid en nykriminaUsering, som det här är fråga om, en viss försiktighet iakttas i fråga om fiUämplig straffskala. För egen del anser jag att straffskalan för de oaktsamma förfarandena nu bör bestämmas tiU böter eller fängelse i högst ett år. Med en sådan straffskala öppnas ocksä möjligheterna att enligt vanliga regler tillgripa anhållande och häktning, när förhåUandena påkallar detta.

2.10 Försök, förberedelse och stämpling (4 §)

Försök, förberedelse och stämpling lill narkotikabrott och grovt narkotikabrott är f.n. straffbara utom när del gäller innehav av narkotika.

I promemorian föreslås endasi den direkta ändringen att stämpling tUl vanligt narkotikabrott inte längre skall vara straffbar. I allmänhet är nämligen stämpling straffbar enbart vid gärningar som typiskt sett innefattar myckel kvalificerade skador och av mycket högt straffvärde.

Promemorians förslag innebär emellertid en betydande förändring genom att försök och förberedelse blir straffbara vid de nya självständiga gämingsformerna. Detsamma gäller stämpling om grovt brott föreligger. Det straffbara området utvidgas härigenom väsentligt.

De remissinstanser som kommenterar promemorians förslag anser samtliga att stämpling tUl normalbrottet även i fortsättningen bör vara straffbar.

Jag instämmer med remissinstanserna i att nuvarande bestämmelser bör behållas. Stämpling bör sålunda även i fortsättningen vara straffbar även vid normalbrottet.

2.11 Medverkan (5 §)

Medverkan till annat brott mot narkotikastrafflagen än innehav är f.n. straffbar. I promemorian föreslås att medverkan inte skall vara straffbar, om huvudbroltet bedöms som narkofikaförseelse. Å andra sidan utvidgas enUgl förslaget medverkansansvaret väsentligt genom att också medverkan till de föreslagna nya gärningsformerna blir straffbar.

Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar förslagel i denna del. Ett par av dem har ingen erinran mot förslaget. RA anser att endast medverkan lill innehav bör undantas frän straffbarhet. Hovrätten för Nedre Nortland anser att medverkan till innehav bör vara straffbar.

Jag delar RÅ: s uppfattning alt de nuvarande bestämmelserna i sak bör bibehållas. Medverkan tiU narkofikaförseelse bör sålunda vara straffbar i den mån huvudbrottet inte bedöms innefatta enbart innehav.

2.12 Narkotikabegreppet, Den legala narkotikahanteringen (5 a och 8 §§)

I promemorian föreslås inte nägon ändring i fråga om vad som skall förstås med narkotika.

Prop. 1982/83:141 27

Däremot föreslås alt reglerna om straffbara förfaranden inom ramen för den legala narkotikahanteringen, dvs. främst sådana gärningar som sker i strid mot villkor som gäller för tillstånd enUgl narkotikaförordningen, med vissa i första hand redaktionella jämkningar, skaU föras över till narkolikaförordningen. Som straffskala för sådana förfaranden föreslås böter eUer, om brottet är grovt, fängelse i högst ett år. Denna slraffskala överensstämmer med vad som redan gäller för dén som uppsåtligen eller av oaklsamhet i ansökan om tillstånd enligt narkotikaförordningen lämnar oriktig uppgift rörande förhåUande av betydenhet.

De aktuella förslagen har endast kommenterats närmare i något enstaka remissyttrande.

Vad först gäller frägan hur narkotikabegreppet bör regleras, måste beaktas att narkotikastrafflagen idag utgör en central strafflag både i sä måtto att den tUlämpas i elt stort antal fall och med hänsyn till all ansvar enligl lagen ofta medför mycket ingripande påföljder. Föreskrifter om brott och rättsverkan av brott skall enligt regeringsformen meddelas genom lag. Narkotikastrafflagens tillämpningsområde bestäms i elt väsentligt hänseende av vad som är alt anse som narkotika. Övervägande skäl synes därför tala för alt regeringsformens lagkrav gör sig gällande även när det gäUer narkolikabegreppet, åtminstone så till vida att den gmndläggande regleringen bör ha lagform.

I narkotikastrafflagen och vamsmuggUngslagen preciseras f.n. narkolikabegreppet genom hänvisningar lill narkofikaförordningen, som är en av regeringen meddelad författning. Enligt förordningens 1 § förstås med narkotika dels sädana läkemedel och hälsofarliga varor som på grund av sina starkt vanebUdande egenskaper eller lättheten att kunna omvandlas i varor med sädana egenskaper är föremål för internationell kontroll enligt en av Sverige biträdd överenskommelse, dels sädana varor som enligt förordnande av regeringen förklarats skola anses som narkotika.

Av vad jag förul har anfört framgår atl denna reglering såvitt gäller dess återverkan pä straffbestämmelsema inte är tillfredssläUande ufifrån de normgivningsprindper som har kommit tiU uttryck i regeringsformen. Jag finner det naturligt atl man i samband med de förhållandevis betydande ändringar i den straffrättsliga regleringen som är aktuella i detta sammanhang för över den gmndläggande bestämningen av vad som är att anse som narkotika till lag. Närmast fill hands synes då ligga alt bestämmelser i ämnet tas in i narkotikastrafflagen. En sädan placering är visserligen inte idealisk med hänsyn till att narkotikabegreppet är gmndläggande även för den legala narkotikahanteringen, men någon bättre lösning synes åtminstone f.n. inte erbjuda sig. Jag förordar därför atl en bestämmelse om vad som avses med narkotika las in i narkotikastrafflagen. Den bör i sak kunna bygga pä den nuvarande föreskriften i narkotikaförordningen. En justering bör dock ske pä det sättet atl de gmndläggande förutsättningarna för atl en vara skall anses som narkotika framgår av själva lagen.

Prop. 1982/83:141 28

Vad därefter angår ansvarsbestämmelserna för brottsliga förfaranden inom ramen för den legala narkotikahanteringen har dessa f.n. fängelse i straffskalan och sä bör uppenbarligen vara förhällandet även i fortsättningen. Bestämmelserna skaU då enligt regeringsformen meddelas genom lag. I motsats till vad som föreslås i promemorian anser jag det naturligt atl även denna reglering tas upp i narkotikastrafflagen. I lagen bör också uttryckUgen föreskrivas att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehav och annan befattning med narkotika för medicinskt eller vetenskapligt ändamål och därvid som villkor för befattning föreskriva alt särskUt tillstånd lämnas.

Den avgörande skillnaden mellan den direkt illegala narkotikahanteringen och straffbara förfaranden inom ramen för legal narkotikahantering är att de förra avser fall när någon över huvud taget inte är berättigad alt ta befattning med narkotikan medan de senare avser förfaranden i strid mot sådana föreskrifter som gäller för befattning som nägon i och för sig är berättigad lill. Det straffbara områdets omfattning är alltså i de senare fallen beroende av de generella föreskrifter som gäller för legal befattning med narkotika liksom av sådana speciella föreskrifter som kan knytas till elt särskilt fiUstånd. Kriminaliseringen bör lämpligen avgränsas på del sättet att den får avse åsidosältanden av sädana föreskrifter som meddelats angående legal befattning med narkotika.

Genom att åsidosältanden av föreskrifter görs till föremål för särskUd straffbeläggning måste en ny straffskala bestämmas för dessa fall. I huvudsaklig anslutning fill vad som gäller enligt narkofikaförordningen bör denna utgöra böter eller fängelse i högst etl är. Det bör härvid uppmärksammas alt, om någon som i och för sig är berättigad fill viss hantering av narkotika gör sig skyldig till gärningar som helt ligger vid sidan av vad han har rätt att göra, förfarandet regelmässigt får anses som olovligt. Del innebär att ansvar för narkotikabrott, med härtill anknutna straffskalor, kan följa.

Under straffbestämmelsen bör också föras in att någon lämnar orikliga uppgifter i ärende om tUlstånd (se 13 § 2 mom. första stycket narkotikaförordningen).

I motsats till vad som gäller enligl nuvarande lagstiftning bör ansvar för åsidosältanden av föreskrifter kunna komma i fräga redan vid oaktsamhet.

Däremot bör nägon särskild straffbeläggning av försök, förberedelse eller stämpling inle komma i fråga. Frägan om i vilket skede straffrättsliga ingripanden bör kunna ske får i stället uppmärksammas vid utformningen av de olika föreskrifterna för legala befattningar med narkotika. Som redan framhållits bör dock även fortsättningsvis finnas etl särskilt straffansvar för lämnande av oriktiga uppgifter i ärende om tillstånd.

Straffbestämmelser som avser åsidosältanden av föreskrifter är riktade mot den som är berättigad alt ta viss befattning med narkotika. Sädan rätt gäUer, vid sidan av innehav för personligt bmk som läkemedel, regelmässigt verksamheter av det slaget att även andra än den formellt berättigade

Prop. 1982/83:141 29

kommer att ha befattning med narkotikan, Oavsett hur etl visst åsidosättande av en föreskrift skett är dock normalt den formellt berättigade, i allmänhet den som innehar ett särskilt tillstånd, alt bedöma som gämings-man. Straffbestämmelsen är också i princip exklusivt riktad mot den berättigade - eller den som företräder denne - varför annan som har deltagit i förfarandet enligt de principer som gäller för s.k. företagaransvar normalt inte skall ställas lill ansvar. Brottsbalkens medverkansregler skall under sådana omständigheter inte tUlämpas. En annan sak är att det väl kan förekomma att den som kommer i kontakt med narkotika inom ramen för en verksamhet som i och för sig är legal kan göra sig skyldig lill olovliga förfaranden med narkotikan och härigenom vara förfallen tiU ansvar för narkotikabrott.

2.13 Förverkande (6 §)

Promemorian innehåller inte några förslag lill ändringar av förverkandereglerna.

Vissa av remissinstanserna har dock tagit upp även förverkandefrågor. De flesta av dessa har därvid framfört önskemål om att vidgade möjligheter skulle fillskapas alt förklara egendom förverkad som använts för missbmk eller annan hantering av narkotika. F.n. anses nämligen i allmänhet inte haschpipor, kokainskedar, vågar och liknande kunna förklaras förverkade även om de har använts vid befattning med narkotika, eftersom de inte anses utgöra sådana hjälpmedel vid brolt som avses i förverkandebestämmelsen.

Möjligheterna fill sådana förverkanden som remissinstansema efterlyst kommer, även om inte någon ändring genomförs av bestämmelsema om förverkande, att utvidgas, om de förslag lill ändringar av det straffbara området somjag här har lagt fram genomförs. I och med att kvalificerade befattningar med narkotika straffbeläggs självständigt kommer någon tvekan inte atl föreligga om atl egendom som använts som hjälpmedel vid sådana befattningar kan förklaras förverkad. Även om en utvidgning av förverkandemöjUghetema därigenom inträder, innebär dock de aktuella ändringarna inte att haschpipor eller andra föremål som använts för missbmk skulle kunna förklaras förverkade. Inte heller torde normalt sådana föremål som använts vid befattning som endast ingår som ett led i vad som är att anse som etl straffbart innehav kunna förklaras förverkade. Jag delar den av remissinstanserna uttalade uppfattningen alt all egendom som använts vid missbmk eUer annan befattning med narkotika som varit föremål för brott enligt lagen bör kunna förklaras förverkad.

I sammanhanget bör beaktas atl föremål av del aktuella slaget ofta påträffas i samband med att ingripanden görs mot s.k. knarkarkvartar eller i samband med att narkotika vars ägare är okänd påträffas. Vägande skäl kan därför anföras för alt samma förenklade förfarande bör vara tillämpligt

Prop. 1982/83:141 30

i de nu aktueUa fallen som det som redan gäller för narkotika samt injektionssprutor och kanyler.

Enligt min mening bör det således föreskrivas atl föremål som är särskilt ägnade alt användas för missbmk av eller annan befallning med narkotika skall kunna förklaras förverkade. En föreskrift härom bör intas i 6 § tredje stycket. De särskilda föreskrifter om ett förenklat förfarande som gäller enligt 7 § tredje stycket bör göras fillämpliga ocksä på egendom som kan antas vara förverkad pä den nu angivna gmnden.

En annan fräga som vid olika tillfäUen föranlett problem vid rättstillämpningen gäller förverkande av betalningsmedel som har anknytning lill narkolikatransaklioner. I flera faU har förekommit atl domstolar inte ansett sig kunna förklara sådana medel förverkade i situationer där det med goda skäl kan anses stötande att medlen har behövt återlämnas (jfr t.ex. NJA 1982 s. 164 där högsta domstolen hävde ett beslag avseende 240 900 kr under uttryckligt angivande att utgången var oberoende av om det kunde hållas för visst att pengarna hade anknytning till affårer med narkotika). Ocksä i denna fräga kommer emellertid de ändrade straffbestämmelserna att innebära att förverkandefrågan kommer i elt nytt läge.

Möjligheterna till förverkande av betalningsmedel för narkofika inskränker sig nu i princip till sådan betalning som redan erlagts till säljaren. Delta beror på atl endasi överlåtelse men inte förvärv av narkotika är straffbelagt. Om förvärv straffbeläggs, kommer det emellertid bli möjligt att förklara också sådana medel förverkade som är avsedda för förvärv av narkotika i de fall dessa utgör förlag för brottet. Också sådant vederlag som någon erhållit för att genomföra ett straffbart förvärv kommer att kunna förverkas såsom vinning av brott. Även bestämmelserna om ansvar för främjande av narkotikahandel och kvalificerad befattning med narkotika medför vidgade möjligheter fill förverkande av medel med anknytning tUl narkotikaaffärer.

Även om man beaktar att den ändring i straffbestämmelserna som jag har föreslagit i enlighet härmed medför en väsentlig utvidgning av förverkandemöjUghetema, finns det situationer där medel som klart varit avsedda att användas för straffbart förvärv av narkotika inte kan förklaras förverkade på de nyss angivna gmndema trots att förfarandet har fortskri-dU tiU elt straffbart stadium. Om exempelvis polisen gör ett nedslag strax innan en narkotikaaffär skall avslutas och förvärvaren ännu har kvar del filltänkia vederiagel, kan della, om del inte kan visas utgöra förlag för förvärvet, inte förklaras förverkat som vinning av brott även om förvärvaren är ansvarig för försök lUl förvärv.

Det kan emellertid ifrågasättas om inte egendom som är avsedd alt utgöra vederlag för ett förvärv av narkotika i situafioner av delta slag kan anses som sådant hjälpmedel för brolt som kan förverkas. Lagen innehåller ingen begränsning i fråga om vad slags egendom som kan utgöra sådant hjälpmedel. Däremot torde krävas att egendomen varit avsedd som ett mer

Prop. 1982/83:141 31

direkt medel för själva den brottsliga gämingen. Det är mer sällan som pengar och liknande fyller denna funktion. I aUmänhet används sådant i stället just som förlag eller vederlag för brottet och kan också som sådant förverkas. Just vid förvärv utgör emeUertid ersätiningen ett direkt hjälpmedel för alt genomföra den brottsliga gärningen och goda skäl talar då för att den också borde kunna förverkas på denna gmnd.

För att förverkande skall kunna komma i fråga krävs emellertid ocksä atl detta är påkallat till förebyggande av brott eller att särskilda skäl eljest föreligger. Vid tillkomsten av de nuvarande reglerna om förverkande i brottsbalken diskuterades om förverkande av hjälpmedel borde kunna komma i fräga endasi om det var påkallat till förebyggande av brolt. Atl förklara betalningsmedel förverkade på denna gmnd torde knappast kunna komma i fråga. I Ukhet med vad som gäUer enligl narkotikastrafflagen bibehöUs emellertid möjligheten att förklara ett hjälpmedel förverkat även när annars särskilda skäl föreligger. Avsikten var att del även fortsättningsvis skulle vara möjligl att förklara etl hjälpmedel förverkat i sådana fall där del skulle framstå som stötande att den brottslige fick behälla hjälpmedlet. Av intresse i förevarande sammanhang är också att det var just med hänsyn fiU denna regel som man behöll möjligheten fiU att, i stället för att förverka hjälpmedlet, förklara dess värde förverkat. Om värdet av ett hjälpmedel kan förklaras förverkat, synes det berättigat att anta att ocksä etl hjälpmedel som utmärks just av att del varh avsett att användas som betalningsmedel för en straffbelagd transaktion skall kunna bli föremål för förverkandeförklaring.

En fömtsättning för att elt sådant förverkande skall kunna komma i fråga är dock att fråga verkligen är om viss individualiserad egendom som varit avsedd för förvärvet liksom givetvis ocksä att förfarandet fortskridit så längt att det är ansvarsgmndande.

Frågan om betalningsmedel kan förklaras förverkade på den gmnden all de utgjort hjälpmedel torde inte heller påverkas av att det i narkotikastrafflagen talas om föremål i motsats till brottsbalken, där det i stället talas om egendom som använts som hjälpmedel. Det synes dock lämpligt att i detta sammanhang anpassa terminologin i narkofikaslrafflagen tiU den som används i brottsbalken.

I ett viktigt hänseende avviker emeUertid förverkandebestämmelserna i narkofikaslrafflagen från motsvarande bestämmelser i brottsbalken. I brottsbalken föreskrivs att förverkande också kan ske av egendom med vilken tagits befattning som utgör brolt enligt brottsbalken. Bestämmelsen har ansetts erforderlig för att de föremål skall kunna förklaras förverkade med vilka någon har tagit en sådan befattning som ulgör förberedelsebrotl. Med de ändrade straffbestämmelser för narkotikabrott som jag föreslagit kan förberedelsebrotten väntas få en större betydelse än f.n. Befattning med vederlag kan som tidigare utvecklats också vara siraffbar som främjande av narkotikahandel. Någon tvekan bör inte råda om att förverkande

Prop. 1982/83:141 32

bör kunna ske i dessa sUuationer. I narkotikastrafflagen bör därför införas en motsvarande bestämmelse som den som finns i brottsbalken.

Sammanfattningsvis har jag kommit fill den uppfattningen alt, om de ändringar beträffande kriminaliseringen som här har förslagits blir genomförda, möjligheterna att förklara pengar och annat med anknytning lill narkotikaaffärer förverkade kommer alt utvidgas på etl sådant sätt atl de omedelbara praktiska behov som föreligger blir tUlgodosedda. Enligt vad jag har inhämtat kommer narkotikakommissionen alt under sitt fortsatta arbete ta slällning fill frågan om behov föreligger på längre sikt av ytterligare utvidgningar av förverkandereglerna och till hur reglerna i sä fall bör utformas.

3 Upprättade lagförslag

I enlighel med vad jag nu har anfört har inom jusfitiedepartementet upprättats förslag lill

1. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling.
Förslaget under 2 har upprättats efter samråd med chefen för finansde
partementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollel i detta ärende som bilaga 3.'

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

1§

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitten 2.3-2.8.

Enligl förslagel skall endast olovliga förfaranden bedömas enligt förevarande paragraf. Gärningar som innebär åsidosättande av föreskrifter som har meddelats med slöd av 8 § andra stycket skall i stället bedömas enligt 5 a §.

Paragrafen blir enUgt förslaget uppdelad i punkter. Del bör anmärkas alt ett visst förfarande i enlighet med aUmänna principer kan vara alt bedöma som etl brott även om det faUer under tvä eUer flera av straffbestämmelsens olika punkter. Av gärningsbeskrivning och domskäl mäste självfallet

' Bilagan har uteslutits här. Frånsett några redaktionella ändringar är förslagen likalydande med dem som är fogade till propositionen.

Prop. 1982/83:141 33

framgå vari det straffbara förfarandet bestått. Däremot är inte avsikten att nägon viss punkt skaU behöva citeras i själva domslutet; del är här tillräckligt att paragrafen åberopas.

Punkt 1

Alt överlåtelse av narkotika utgör ett straffbart förfarande innebär ingen ändring i förhållande till gällande rätt.

Punkt 2

I stället för tillverkning straffbeläggs framställning av narkofika. Härigenom markeras i anslutning till rättspraxis att sädana förfaranden som avvägning och ompackning, vilka utgör tillverkning enligt den terminologi som används i socialstyrelsens narkotikakungörelse, inte faller under den aktuella punkten. Förfaranden av detta slag blir enligt förslaget i stället att bedöma enligt punkt 4.

Med framstäUning förstås enligt förslaget, i motsats till vad som gäller beträffande fillverkning enligl gällande rätt, också sådan framställning som sker genom odling av narkotiska växter.

Straff enligt denna punkt skall endast följa om narkofikan har varit avsedd för missbruk. Med missbmk förstås konsumtion som inte har slöd i en i vederbörlig ordning utfärdad ordination. Om en narkotisk växt odlas som prydnadsväxt eller i viltvärdssyfte är förfarandet således inle straffbart som framställning. Däremot kan ansvar för innehav av narkotika följa i sädana faU (jfr NJA 1981 s. 519).

Punkt 3

Atl förvärv av narkofika straffbeläggs innebär en nykriminaUsering. Angående innebörden av begreppet förvärv får jag hänvisa fill vad jag har anfört i den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.5). För ansvar förutsätts alt förvärvet skett i överlålelsesyfte. Om förvärvet gäller narkotika som är avsedd för eget bmk kan således inle ansvar följa enligt denna punkt. Förvärvaren kan emellertid om han har fått narkotikan i sin besittning dömas för innehav av narkotikan.

Punkt 4

Att vissa kvalificerade befattningar med narkofika straffljeläggs särskill innebär inte någon egentlig nykriminaUsering med hänsyn till att samtliga förfaranden som faller under punkten enligl gällande rätt är straffljara som innehav. Avsikten med förslaget är att göra det möjligt atl i mer kvalificerade fall döma till ansvar även för de osjälvständiga brottsformerna.

Tolkningen av vilka slags befattningar som faller in under den aktuella punkten bör ske med restriktivitet. Varje förflyttning med narkotika är inte att betrakta som en transport och varje mer varaktig befattning kan inte anses utgöra ett förvarande. I princip bör för tUlämpning av punkten 3 Riksdagen 1982/8311 saml. Nr 141

Prop. 1982/83:141 34

krävas atl specieUa och någorlunda ingripande åtgärder som i vart fall haft befattningen med narkotika som ell väsentligt ändamål har vidtagits eller, om fullbordanspunkten inte har uppnåtts, varit avsedda alt vidtas.

Det är också avsett att restriktivitet skall iakttas när det gäller att föra in nägot annat förfarande under punkten än dem som uttryckligen räknas upp. Detta markeras genom att det föreskrivs all vid sidan av de exempel som ges endast annan sådan befattning kan medföra ansvar. Det skall alltså här vara fråga om en befattning som till sin typ är likartad de uppräknade.

En fömtsättning för ansvar är slutligen att fråga inle är om narkotika som är avsedd för eget bruk. Vid befattning med sädan narkotika kan endasi ansvar för innehav komma i fräga. Om någon är förvunnen till ansvar för brott enligt den aktuella punkten kan emellertid ansvar för exempelvis anstiftan också komma i fräga för den person för vilkens bruk narkotikan varit avsedd.

Punkt 5

Det föreslagna straffansvaret för vissa former av förfaranden ägnade att främja narkotikahandel innebär en nykriminaUsering. Vad som avses med narkotikahandel har behandlats i den aUmänna motiveringen, där bestämmelsen också i övrigt har kommenterats (avsnitt 2.7).

I punkten anges tre exempel pä förfaranden som kan vara ägnade alt främja narkotikahandel. Varje sädanl förfarande är dock inle ägnat att främja narkotikahandel. Det krävs att det visas atl förfarandena kan antas ha haft eller kunnat få anknytning tUl transaktioner av sådan omfattning eller frekvens alt de skulle kunna betecknas som narkotikahandel.

De exempel på förfaranden som anges kunna vara straffbara enligt punkten är samtliga sädana som typiskt sett har en mer omedelbar anknytning tUl omsättningen av narkotika och som i detta hänseende har en viss konkretion. Genom att endast andra sådana förfaranden anges kunna medföra ansvar markeras alt motsvarande krav måste stäUas på dessa förfaranden. Utanför det straffbara området faller således sådana förfaranden som måhända kan antas främja narkotikahandeln i stort men som inte har anknytning fill konkreta transaktioner. AUmänl lovprisande av eUer reklam för narkofikamissbmk, instruktioner om hur narkotika brukas, allmänna beskrivningar av var och hur narkotika bmkar säljas och andra förfaranden av delta slag berörs alltså inte av kriminaliseringen. Att flera personer i samråd beslutar sig för att genomföra ett narkotikabrott, t.ex. förvärv, eller att någon erbjuder sig att utföra ett brott är inte heller förfaranden som lUl sin typ är likartade de uppräknade. I sådana fall kan emellertid dömas för stämpling. Vad gäller reklam för narkotika kan ytterligare anmärkas atl frågan om ett särskUt förbud häremot f.n. övervägs av yttrandefrihetsutredningen (jfr KU 1981/82: 3).

Prop. 1982/83:141 35

Punkt 6

Atl innehav av narkotika utgör elt straffbart förfarande innebär ingen ändring i förhållande till gällande rätt. Många fall som idag är att bedöma som innehav blir emellertid enligt förslaget ansvarsgrundande redan enligt någon av de tidigare punkterna, i första hand punkt 4. Somjag tidigare har varit inne pä innebär detta normalt inle att flera brott skall anses föreligga i elt fall av denna typ.

Huruvida ett visst förfarande som innefattar innehav ocksä faller under någon av de tidigare punkterna är av praktisk belydelse närmast för situationer då fråga uppkommer om straffansvar för någon osjälvständig brotts-form. I fall då del däremot endasi gäller att fastställa huruvida etl narkotikabrott enligt 1 § föreligger är det i och för sig tillräckligt för ansvar att förfarandet kan visas utgöra ett olovligt innehav. Huruvida förfarandet formellt också faUer under exempelvis punkt 4 saknar i dessa fall i allmänhet egentlig praktisk betydelse. Många gånger är det givetvis också lättare att dokumentera alt gärningsmannen olovligen innehaft narkotikan än att han ocksä gjort sig skyldig fill ett förfarande som faUer under någon av de tidigare punkterna. Del får därför fömlses all i praktiken den lösningen ofta väljs alt det olovliga innehavet läggs fill grund för åtal också i sådana faU där ett förfarande som faller under nägon av de andra punkierna kan föreligga.

I del förslag som lades fram i promemorian formulerades den aktuella punkten sä atl den avsåg den som "eljest" innehar narkotika. Som påpekats av elt par remissinslanser kan mol den nyss angivna bakgrunden en sådan avfattning föranleda missförstånd och onödiga svårigheter bl.a. vid utformningen av åtal för fall då förfarandet kan anses falla även under någon av de tidigare punkierna i paragrafen. Med hänsyn härtill har ordet eljest inte medtagits här.

3a§

Bestämmelsen har behandlats i den allmänna mofiveringen under avsnitt 2.11.

Atl gärningar som avses i 1 § kan medföra ansvar ocksä om de begås av grov oaklsamhel innebär en nykriminaUsering. Förfaranden som endasi innefattar innehav är undantagna från det straffbara området.

Ansvaret i fall av grov oaktsamhet gäUer inte endast broll i gärningsman-naskap utan också medverkan.

Atl någon skulle överlåta narkotika av grov oaktsamhet torde i praktiken knappast inträffa. Däremot lär del väl kunna länkas situationer där någon, ulan alt kunna sägas ha haft uppsåt, har medverkat tiU en överlåtelse. Del torde vara långtifrån ovanligt att personer deltar vid överlåtelser som inkasserare och liknande utan att ha vetskap om bakgmnden lill de uppdrag som de utför.

Ansvar för framställning av narkotika fömlsätler atl narkotikan är av-

Prop. 1982/83:141 36

sedd för missbruk. Något ansvar för oaktsamt framställande av narkotika kan härigenom knappast i praktiken komma i fråga. Däremot kan ansvar för oaktsam medhjälp till framstäUning av narkotika aktualiseras i olika situafioner. En förutsättning för sådant ansvar är dock att den tilltalade bort inse inte endasi atl han genom sitt handlande främjade framställning av narkotika ulan också alt denna var avsedd för missbruk.

Motsvarande gäller i fråga om straffansvar för oaktsamma förfaranden vid förvärv av narkotika. Genom att ansvar förutsätter alt överlålelsesyfte har förelegat kan ansvar för gärningsmannaskap knappast i praktiken komma i fråga. Oaktsam medhjälp lill förvärvet kan däremot medföra ansvar, om den tilltalade hade bort inse inle endasi att hans handlande främjade ett förvärv men också alt delta skedde i överlålelsesyfte.

Kvalificerade befattningar med narkofika kan givelvis ske av oaktsamhel liksom sädana befallningar också kan främjas av oaklsamhet. Straffansvaret är i sådana fall normalt inte beroende av den begränsning av detta som ligger i atl fråga skall vara om narkotika som inte är avsedd för eget bmk. Sådan narkotika som exempelvis transporteras av en kurir, som inte insett men bort inse atl fräga var om narkotika, är ju inte avsedd för dennes eget bruk. Straffansvar är endast uteslutet i sådana fall då del rent faktiskt förelegat avsikt att narkotikan skulle användas fill eget bruk. Fömtom vid kurirverksamhet kan ansvar för oaktsamma förfaranden, i gärningsmannaskap eller som medhjälp, bli aktuellt vid exempelvis fillhandahällande av gömställen eller preparerade transportmedel.

Ocksä i fråga om förfaranden ägnade atl främja narkotikahandel kan ansvar för oaktsamma förfaranden aktualiseras vid säväl gärningsmannaskap som medverkan. En förutsättning för ansvar är emellertid atl den tiUtalade bort inse inle bara den fakliska innebörden av sitt handlande utan ocksä alt detta varit ägnat all främja narkotikahandel.

I ringa fall skall inle dömas till ansvar. Skulle förfarandet om del ulförts med uppsåt endast varit att bedöma som narkolikaförseelse bör normalt ansvar inte komma i fråga vid oaklsamhet. Detsamma gäller om del förfarande som främjats endast är att bedöma som narkotikaförseelse.

4§

Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.10.

De ändringar som föreslås är av redaktionell art och avser att klargöra att ansvar enligt paragrafen också kan komma i fråga vid försök, förberedelse och stämpling till de nya gärningsformer som föreslagits i 1 § 1—5.

5§

Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.11.

De ändringar som föresläs är av redaktionell art och avser atl klargöra

Prop. 1982/83:141 37

att ansvar enligl paragrafen ocksä kan komma i fråga vid medverkan lill de nya gämingsformer som föreslagits i 1 § 1-5 saml alt medverkansbesläm-melserna också gäller sådana oaktsamma förfaranden som avses i 3 a §.

5a§

Bestämmelsen har behandlats i den allmänna mofiveringen under avsnitt 2.12.

Det straffbara området omfattar i princip sådana åsidosältanden av föreskrifter som idag bedöms enligt I § och de förfaranden som är särskilt straffbelagda i narkotikaförordningen (se 13 § förordningen). Det blu" enligl förslaget inte nödvändigt att inordna överträdelser av föreskrifter under någon av de särskUda gärningsformerna i 1 §. Vad som utgör brott blir omedelbart beroende av de föreskrifter som gäller i det särskilda fallet.

Föreskrifterna kan vara av säväl generell karaktär, som exempelvis de föreskrifter som finns i narkotikaförordningen och socialstyrelsens narkolikakungörelse, som utfärdade i del särskilda fallet. Föreskrifterna kan avse också andra förhållanden än den direkta hanteringen av narkofikan. Den som exempelvis underlåter alt föra sädana anteckningar som avses i 9§ narkotikaförordningen kan dömas till ansvar enligl bestämmelsen.

Bl.a. med hänsyn till aU straffansvaret utvidgas tiU atl ocksä avse oaktsamma förfaranden har i andra stycket intagits en föreskrift om att det inte skall dömas fill ansvar i ringa faU. Härigenom bortfaller också behovet av alt, såsom i gällande bestämmelser, uttryckligen begränsa ansvaret för lämnande av oriktiga uppgifter i ett tiUslåndsärende fiU fall där dessa rört förhållande av betydenhet.

I paragrafen anges uttryckligen atl denna är subsidiär till övriga straffbestämmelser i narkotikastraffiagen liksom till ansvarsbestämmelserna i varusmugglingslagen.

6§

Bestämmelsen har behandlats i den allmänna mofiveringen under avsnitt 2.13.

Andra stycket

Förslagel innebär en anpassning av narkotikastrafflagens förverkandebestämmelser tiU motsvarande bestämmelser i brottsbalken. I likhet med vad som gäller enligt brottsbalken bör möjligheten alt förklara sådan egendom förverkad med vilken lagils befallning som utgör brolt enligt lagen uttryckligen behandlas. En föreskrift om detta har tagits in som en ny andra mening. Föreskriften lar närmast sikte på förberedelsebrotl men kan också vara av betydelse vid sådan befattning med vederiag för narkofika som ulgör främjande av narkotikahandel.

Prop. 1982/83:141 38

Tredje stycket

Haschpipor, kokainskedar, vågar och liknande föremål som använts vid narkotikamissbmk eller annars vid hantering av illegal narkotika har enligl gällande rätt i många fall inte ansetts kunna förklaras förverkade, eftersom de inte bedömts utgöra sådana hjälpmedel som avses i andra slyckei. I fråga om injektionssprutor och kanyler har emellertid införts en särskild reglering i förevarande stycke som gör all dessa kan förklaras förverkade oberoende av om de utgjort hjälpmedel av delta slag. Den nu föreslagna regleringen innebär atl också andra föremål än injektionssprutor och kanyler som är särskilt ägnade alt användas för missbruk av eUer annan befattning med narkotika kan förklaras förverkade under samma fömtsättningar som injektionsspmlor och kanyler. En förutsättning för förverkande är alt föremålen påträffas hos nägon som begått brott enligt lagen eller i utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligl lagen. Förverkande kan således inle ulan vidare ske av exempelvis haschpipor som innehas som souvenirer.

7§

EnUgt förslaget skall samma regler som nu gäller i fräga om beslag av injektionsspmlor och kanyler ocksä lillämpas i fräga om de andra föremål som enligt förslaget skall kunna förklaras förverkade enligt 6 § tredje stycket. Den viktigaste innebörden av delta är atl åklagare, i de faU ett ätal ej väcks, kan pröva om egendomen skall vara förverkad. Han skall i så fall meddela skriftligt förordnande härom. Anmäls missnöje med förordnandet inom en månad frän dagen för förordnandet, skall åklagaren väcka talan om egendomens förverkande.

8§

Paragrafen har behandlats i den allmänna mofiveringen under avsnitt 2.12. Första stycket är avsett atl ersätta 1 § narkofikaförordningen. Del bemyndigande för regeringen som innefattas i första stycket punkt 2 har avfattats sä att del uttryckligen framgår atf det får utnyttjas bara beträffande varor som faUer under den grundläggande definition på narkofika som ges i paragrafens ingress.

Andra stycket innebär alt regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om den legala narkofikahanteringen. Föreskrifter som berättigar tUl befattning med narkotika får endasi meddelas för medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Som förutsättning för viss befattning med narkofika kan föreskrivas alt särskill tillstånd lämnas.

Ikraftträdande m.m.

Några särskilda övergångsbestämmelser har inte ansetts påkallade.

I fräga om straffbestämmelserna följer av 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken alt den lag skaU tiUämpas som var gällande när

Prop. 1982/83:141 39

gärningen företogs, om inle de nya bestämmelserna skulle medföra en mildare behandling. Atl så skulle bh fallet med del här framlagda förslagel torde inte inträffa. De nya bestämmelserna blir då tillämpliga endast ifråga om gärningar som begåtts efter ikraftträdandet medan äldre bestämmelser skall lillämpas i fråga om gärningar som företagits före ikraftträdandet.

Motsvarande avses gälla också i fråga om bestämmelserna om förverkande. Delta framgår visserligen inte uttryckligen av lagen om införande av brottsbalken men följer direkt av 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen. Någon särskild övergångsbestämmelse om detta har därför inte ansetts behövlig.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

1 och 3 §§

Med anledning av alt den grundläggande definitionen av vad som avses med narkotika enligl förslaget flyttas från narkofikaförordningen till narkotikastrafflagen föreslås en redaktionell ändring i paragraferna.

5 Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens hemstäUan.

Prop. 1982/83:141 40

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1983-03-03

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Delin, juslitierådet Bengtsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari 1983 har regeringen på hemstäUan av statsrådet och chefen för justitiedepartemenlet Rainer beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Förslagen har inför lagrådet föredragils av docenten Dag Victor.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1982/83:141 41

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

regeringssammanträde 1983-03-10

Närvarande: statsministern Olof Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldl, Sigiirdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer, Boström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: stalsrädel Rainer

Proposition om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64)

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag lill

1. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för vamsmuggUng.
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erin
ran och hemställer att regeringen, efter vissa redaktioneUa ändringar,
föreslår riksdagen att anta förslagen.

Regeringen ansluler sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 17 febraari 1983.

Prop. 1982/83:141 42

BUaga 1

Sammanfattning av brottsförebyggande rådets promemoria (BRÅ PM 1982:2) Narkotikabrott

Narkofikabrotlsligheten har på ganska kort tid fått en central stäUning inom kriminalpolitiken i Sverige. Så sent som på 1950-talel utgjorde den endast etl marginellt problem. I dag ulgör den det heU dominerande området för en växande och myckel grov, organiserad brottslighet. Närmare hälften av alla som döms lill mer än tvä års fängelse har någon form av narkotikabrott som huvudbrotl. En slor del av den grova brottsligheten i övrigt har också ett intimt samband med den illegala narkofikahanteringen.

Särskilda straflbestämmelser för förfaranden med narkotika finns i narkofikaslrafflagen och vamsmuggUngslagen. Narkotikastrafflagen irädde i kraft år 1968 och har därefter reviderats vid flera tiUfällen. Ändringarna har dock i huvudsak inskränkt sig lill straffskalorna. De straffbelagda gärningarna är fortfarande desamma som vid lagens tillkomst. I prindp inskränker sig dessa liU de fall då någon olovligen fiUverkar, överlåter, saluhåller eller innehar narkotika. Gärningsbeskrivningarna går tillbaka på äldre förordningar som i första hand var avsedda atl reglera den legala narkotikahanteringen.

Mol den nu skisserade bakgrunden har det framstått som naturligt att inom ramen för den enligt särskUt regeringsuppdrag vid BRÅ bedriva översynen av lagsiiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet ta upp frägan om narkotikastraffbeslämmelserna motsvarar de berättigade krav som kan ställas pä dessa.

I promemorian konstateras att straffiagstiftningen i huvudsak inte utgör något hinder för en effekfiv och väl fungerande brottsbekämpning. Det framhålls dock också att lagstiftningen i flera hänseenden är oklar och i vissa fall behäftad med vad som närmast framstår som luckor i lagen. Med hänsyn härtill framstår det som angeläget att bestämmelserna överarbetas.

Med hänsyn till narkotikabrottens stora kriminalpolifiska betydelse kunde det framstå som naturligt atl dessa skulle regleras i den centrala strafflagen (brottsbalken, BrB). En sådan förändring skulle dock kräva ett mer ingående utredningsarbete. Ett sådant har inle ansetts böra ske inom ramen för rådets översyn. De reformbehov som föreligger synes dock kunna liUgodoses också genom justeringar av gällande lagsttftning. De förslag söm läggs fram i promemorian är av denna karaklär.

Narkotikastrafflagens gämingsformer har ursprungligen tUlkommit för och anpassats tiU en reglering av den legala narkotikahanteringen. I praktiken har de dock i dag sin helt dominerande betydelse i fråga om den illegala hanteringen. En anpassning av lagtexten till detta faktum är påkallad. För alt underlätta en sådan föresläs atl överträdelser inom den legala narkotikahanteringen bryts ul frän narkotikastrafflagens tillämpningsområde och i

Prop. 1982/83:141 43

stället regleras i narkolikaförordningen. Del straffbara området lämnas härvid i detta hänseende i princip orubbat men justeringar görs vad gäller de subjekfiva rekvisiten, tillämpligheten av osjälvständiga brottsformer och fillgängliga slraffskalor. Justeringarna innebär en anpassning tUl vad normaU gäller för lagsiiftning av motsvarande karaktär.

Vilka ämnen som utgör narkotika är legalt uttömmande definierat. Härigenom kan nya ämnen med starkt narkotiska effekter under ett övergångsskede falla utanför narkotikastrafflagens tillämpningsområde.

Tillverkning och försäljning av sådana ämnen kan på detta sätt vara slraffria. Problemet diskuteras i promemorian utan alt någol förslag lill lagändring läggs fram. Som underlag för eventuell vidare debatt redovisas dock en lagtekniskt möjlig väg att förhindra alt stötande konsekvenser uppstår.

Vad gäller narkotikastrafflagens gärningsformer innebär förslaget att överlåtelse och innehav, som är de som helt dominerar i rättspraxis, lämnas ombbade. Överlåtelsebrotiel placeras som den cenirala gärningsformen.

Belräffande tiUverkning av narkotika föresläs alt i lagen i stället talas om framstäUning av narkotika. I narkotikakungörelsen anges vad som är att förstå med tiUverkning. Häri ingår förfaranden som avvägning och ompackning. Vad gäller den iUegala narkotikahanteringen bedöms dock sådana gärningar regelmässigt inte som tillverkning. Ändringen innebär alltså i prindp en anpassning tiU rättspraxis.

I ett hänseende är dock förslaget avsett att ändra rättsläget. Odling av narkofika, exempelvis cannabisplanlor, är i dag endast att bedöma som innehav av narkotika. Delta innebär att exempelvis försök, förberedelse och medverkan liU sådant brott, även om förfarandet i det enskilda fallet framstår som grovt, inte är ansvarsgmndande. Enligt förslaget skall även odling anses vara framstäUning av narkotika. Härigenom kan ansvar för bl. a. försök och medverkan komma i fräga.

Ansvaret begränsas dock av att framställningen mäste varit avsedd för missbmk. Beträffande sådana odlingar som sker i vUtvärdssyfte eller liknande, som i och för sig är förbjudna, utökas straffansvaret inte.

Gärningsformen saluhällande fyller en ytterst begränsad självständig roll i rättspraxis. Detta är förståeligt med hänsyn lill alt försök och förberedelse till överlåtelse straffbelades vid narkotikastrafflagens tillkomst. Saluhällande av narkotika föreslås därför ulgå som självständig gärningsform.

I ett mindre antal fall kan emellertid straffbeläggningen av saluhållande fylla ett självständigt behov. Dessa fall liknar i flera hänseenden en typ av förfaranden som enligt polis och åklagare blivit allt vanligare och som inneburit problem för de rältsvårdande myndigheterna. Fräga är om s. k. mellanman som utan alt själva vara direkt inblandade i överlåtelser fillhan-dagår köpare och säljare med informationer och tjänster. Man förmedlar kontakter, bidrar till finansieringen eller underlättar på annat sätt den

Prop. 1982/83:141 ' 44

illegala hanteringen. 1 många fall kan det vara svårt alt döma dessa mellanman för medverkan till konkreta brolt. Förfarandena kan dock många gånger vara starkt straffvärda. Med hänsyn härtill föresläs en särskild straffbeläggning av den som bjuder ul narkotika fill försäljning, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar annan sädan åtgärd som är ägnad alt främja handel med narkotika. Under straffbeläggningen faller inle allmänt lovprisande av narkotikamissbruk, allmänna beskrivningar av var och hur narkotika försäljs och liknande åtgärder som endasi på ett mer indirekl sätt kan förväntas påverka narkotikahandeln.

Förvärv av narkotika är inte särskill straffbelagt. Åtminstone normalt lär inte heller ansvar för medverkan fill överlåtelse kunna ifrågakomma för en förvärvare. Först i och med att han innehar narkotikan blir straffansvar aktuellt. Della förhällande kan medföra slötande konsekvenser. Del är exempelvis tveksamt om den som lämnar en kurir en stor penningsumma för inköp av narkotika kan straffas för sitt handlande, om polisen griper kuriren med narkotikan innan denna överlämnats lill huvudmannen. Bl. a. med hänsyn härtill föresläs alt förvärv av narkotika straffbeläggs. När fräga endast är om förvärv av narkotika för eget bruk är det dock lillräckligt atl straffansvaret inträder i och med innehavet. Straffbeläggningen har därför begränsats till sådana fall där förvärvet sker i överlåtelsesyfte.

Ett ofta omvittnat problem med narkotikastrafflagen är atl försök, förberedelse och medverkan lill innehavsbrolt inte är straffbelagt. Vid det dominerande antalet innehavsbrott, som är av förhållandevis ringa beskaffenhet, uppkommer inga egentliga ölägenheter. 1 mänga fall är emellertid, särskilt när narkotikan är avsedd för överlåtelse, också innehavsbrotten av allvarlig beskaffenhet. Att den som i sådant fall t. ex. tillhandahåller gömställe för narkotikan kan undgå ansvar kan framstå som stötande.

Med hänsyn härtill föreslås alt vissa kvalificerade befattningar med narkotika straffbeläggs särskilt. Fräga skall vara om alt någon bearbetar, förpackar, transporterar, döljer, förvarar eller tar annan sådan befallning med narkotika. Dessutom krävs alt narkotikan kan antas vara avsedd för överlåtelse. För sädana fall som nu sagts kan enligt förslaget ansvar följa också för försök, förberedelse, stämpling och medverkan.

I motsats till exempelvis olovliga befattningar med stöldgods och smuggelgods, som är straffbara redan vid oaktsamhel, är narkotikabrott endasi straffbart när uppsåt förelegat. I allmänhet har detta inle medfört några ölägenheter. I vissa fall synes dock etl straffansvar vara motiverat. Det gäller exempelvis den kurir som transporterar en försändelse som han inte insett, men haft starka skäl atl inse, innehåller narkotika.

Över huvud tagel förefaller straffansvar många gånger kunna vara motiverat vid fall som de faclo innebär oaktsam medverkan till grova narkotikabrott. Med hänsyn härtill föreslås i promemorian en viss straffbeläggning av narkotikabrott redan på oaktsamhetsplanet.

Ansvar för försök, förberedelse och stämpling skall, som redan fram-

Prop. 1982/83:141 45

gått, kunna komma i fräga även vid de nya gärningsformer som förslagel innefattar. Detta innebär en klar utvidgning av straffansvarsområdet. Utan att någol förslag läggs fram diskuteras vidare öm underlåtenhet all avslöja grovt narkotikabrott borde straffbeläggas. Å andra sidan föreslås att ansvaret för StämpUng inskränks till atl avse grovt narkotikabrott.

Beträffande medverkan utvidgas straffansvaret på elt motsvarande sätt genom att också medverkansansvar kan komma i fråga vid de föreslagna nya gärningsformerna. Även här föreslås dock en begränsning av straffansvaret genom att medverkan till narkofikaförseelse generellt undantas frän straffansvar.

Frägan om straffskalorna för narkotikabrott har inte ansetts böra tas upp i denna promemoria. I anslutning till en diskussion om det okvalificerade innehavsbrottel ifrågasätts dock, utan alt nägra förslag läggs fram, om inle straffskalorna för narkotikaförseelse och narkofikabrott borde justeras. Avsiklen med detta skulle emellertid inle vara att åstadkomma nägon förskjutning i straffmälningspraxis.

Illegal in- och utförsel av narkotika regleras inte i narkotikastrafflagen utan i vamsmuggUngslagen. I promemorian diskuteras om inte alla illegala förfaranden med narkotika borde regleras på elt ställe. Några förslag i frågan läggs dock inte fram. Den enda ändring som föreslås är en anpassning av slämplingsansvaret tiU vad som föreslagits beträffande narkofikabrott.

I promemorian behandlas slutligen förhällandet mellan oUka narkofikabrott och mellan narkotikabrott och annan brotlslighet.

Prop. 1982/83:141 46

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över brottsförebyggande rådets promemoria (BRÅ PM 1982:2) Narkotikabrott

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian kommit in frän riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, SoUentuna tingsrätt, generaltullslyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen (RPS), socialstyrelsen (SOS), skolöverstyrelsen (SÖ), juridiska fakulteten vid Uppsalauniversitet, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges poUschefer, Föreningen Sveriges socialchefer. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmiss-bmkare (RFHL), Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) och Riksförbundet Hem och Skola (RHS).

RÅ har bifogat yttranden från överäklagama i Slockholms, Göleborgs och Malmö åklagardistrikt saml frän länsåklagarmyndigheterna i Malmöhus län och Östergötlands län.

2 Remissyttrandena

Allmänt

Förslagen i promemorian tillstyrks eller lämnas utan erinran i huvudsak av så gott som samfiiga remissinstanser. RA biträder i huvudsak övervägandena och förslagen i promemorian. RÅ framhåller: Den av narkotikamissbmk föranledda brottsligheten har med tiden kommil att präglas av allt större förslagenhet och har tagit en allt mer samhällsfarlig karaktär både vad beträffar narkotikabrottsligheten som sådan och den kriminalitet som träder i missbrukets spår i samband med de narkotikaberoendes ständiga jakt efter medel atl kunna bekosta drogbmkel. Missbmket som främst förekommer i yngre åldersklasser, får förödande sociala konsekvenser för missbmkarna själva och deras anhöriga samlidigt som miss-bmkarna i hög grad bidrar till brukets spridning bland andra tidigare drogfria personer.

Prop. 1982/83:141 47

Det förtjänar att framhållas att narkolikaförekomsten är en i hög grad intemationeU företeelse. Med rådande livliga samfärdsel och omfattande handelsutbyte kan narkotikan endast i begränsad utsträckning utestängas från landei oavsett vilka resurser som läggs ner pä gränsbevakningen.

Det framstår som elt betydande samhäUsintresse atl strafflagsltftningen används på de sätt som är mest verkningsfulla i syfte alt minska narkotikamissbruket och den därav föranledda kriminaliteten. Som allmän gmndsats bör därvid gälla alt alla de förfarandetyper som pä ett konkret sätt främjar en för samhäUet och individen farlig narkotikahantering skaU vara straffbelagda. Därmed är angelägel atl narkotikastrafflagen ges en klar utformning och alt de luckor som finns i denna fylls igen. Slrafflagsttftning-en bör vidare i dessa hänseenden vara utformad så atl den är lämpad atl komma till rätta bäde med organiserad eller i övrigt grov narkotikabrottslighet och med gatuhanddn med narkotika och annan likartad verksamhet i detaljledet, säsom t.ex. spridning av narkofika vid skolgårdar och inom restauranger och klubbar eller pä annat sätt man och man emellan. En pä detta sätt inriktad lagstiftning är ocksä ägnad att förenkla och effektivisera lagföringen. Samtidigl kan en sådan lagsfiftning främja rättssäkerheten i narkotikamålen. Detta är betydligt mer angeläget än lagändringar syftande till ytterligare skärpta straff inom ramen för gällande narkolikareglering.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser alt promemorian har stora förtjänster och fillstyrker lagstiftning pä gmndval av förslaget. Hovrätten framhåller: De juridiska problemställningarna i samband med narkotikabrotten har redovisats och analyserats med skicklighet. Förslaget innebär betydande juridiskt-tekniska förändringar. Dessa utgör uppenbara förbättringar. Det finns dock anledning understryka att tUlämpningen av de nya gämingsformerna kräver uppmärksamhet av bäde åklagare och domstolar. Eftersom nämligen den befattning med narkotika, som skall prövas, i vissa faU kan inrymmas under mer än en gärningsform, är det av vikt att med omsorg övervägs under vilken brottskategori i lagen förfarandet skaU hänföras.

Stockholms tingsrätt anser alt promemorian innehåller en värdefull genomgång av gällande rätt och påvisar vissa svagheter i lagstiftningen. I vissa fall finns s.k. luckor i lagen, då handlingar som måste anses straffvärda, i dag ej är straffbara. I andra fall har bestämmelsernas utformning lett till en oklar rällslUlämpning. Tingsrätten har av egen erfarenhet dragit samma slutsatser som görs i promemorian. Såväl av kriminalpoliliska som rättssäkerhetsskäl är främst ändringar avseende narkotikastrafflagens gärningsformer angelägna. Förslagen synes lösa de flesta problemen och tingsrätten anser att förslaget i princip är väl ägnat för lagstifting. I promemorian hävdas atl den Ulegala narkotikahanteringen ofta sker i organiserade former. Ökade insatser från polisens sida har också under senare år lett till att flera s. k. ligor avslöjats. Vid en översyn av lagstiftningen på området måste man emellertid hälla i minnet atl de flesta vid domstolarna

Prop. 1982/83:141 48

förekommande narkotikamål inte - åtminstone ej så atl det framgår i målet - gäller handlingar som ulgör led i en organiserad brottslighet. Ändringar i lagstiftningen måste därför ta sikte på alt alla former av slraffvärda befattningar med narkotika skall gå att beivra.

Sveriges domareförbund hälsar med tillfredsställelse alt en översyn av narkotikastrafflagen nu kommil till stånd. Det är inga genomgripande ändringar som föreslås i promemorian men om de genomförs bör de ändå kunna bidra till att lösa åtskilliga tillämpningsproblem. Framför allt är det viktigt att gränserna kring del straffbara området nu dragils klarare än fidigare.

Enligt Svenska advokatsamfundets mening visar promemorian med all tydlighet alt en revidering av narkotikastrafflagen är behövlig. Inte minsl gäller detta på grund av den osäkerhet som föreligger vid tolkningen av gällande lagstiftning med numera omotiverade luckor och vacklande rättspraxis.

Två remissinstanser ifrågasätter om inle en bredare översyn av lagstiftningen bör vidtas innan mera omfattande ändringar görs.

Hovrätten för Nedre Norrland anser sålunda att de föreslagna ändringarna och diskussionerna av vissa problem bör las upp i en brett anlagd översyn av narkolikalagstiflningen. I avvaktan pä en sådan översyn kan de brister som finns i lagstiftningen avhjälpas med en mindre genomgripande ändring. RFHL föreslär en total och väl genomarbetad revision av lagstiftningen eftersom det inte finns någon brådska med alt omarbeta narkotikastrafflagen. Enligt RFHL är promemorian i och för sig ell förtjänstfullt underlag för en revision men denna bör bli ännu mera omfattande.

När det gäller bestämmelsernas systematik uttalar sig endast ett par remissinstanser.

RÅ delar uppfattningen atl reformbehovet kan tillgodoses inom ramen för ändringar av gällande lagstiftning även om vissa skäl talar för all i samband med en översyn av narkotikastraffbeslämmelserna inrymma dessa i brottsbalken.

Rikspolisstyrelsen anser atl narkotikabrottet är ett centralt och dominerande brolt i vår strafflagstiftning och straffprocessuella hantering sä ock i kriminalvårdshänseende. Allt talar därför enligt RPS för alt lagstiftaren följer den danska och norska modellen och placerar narkotikabrottet i brottsbalken. Lagstiftaren har redan tagit ett sådant nödvändigt grepp, nämligen när det gäller den ekonomiska brottstypen miljöbrolt. En sådan lösning, där narkotikabrottet inryms under kapitlet om allmänfarliga brott, understryker än mer hur allvarligt samhället ser på narkotikabrottslighe-len, ger elt bättre manövemtrymme i framtiden lagtekniskt setl, kan ge brotlet en suverän status exempelvis i tvångsmedelssammanhang och markerar narkotikabrottets tyngd i förhållande till smugglingsbrottet.

Föreningen Sveriges socialchefer menar att de i promemorian framlagda förslagen lill justering av gällande lagstiftning synes avhjälpa de brister

Prop. 1982/83:141 49

som funnits i lagstiftningen. Med hänsyn till narkotikabrottens omfattning och betydelse borde det framstå som naturligt att dessa brott regleras i en lagsfiftning — den cenirala straffiagen. Med de framförda förslagen kommer även fortsättningsvis narkotikabrotten att regleras i tre lagar: brottsbalken, narkotikastrafflagen och vamsmuggUngslagen. Även om föreningen i princip tillstyrker förslagen vill föreningen föreslå atl ett framtida fortsatt utredningsarbete inriktas på att sammanföra narkotikabrotten i brottsbalken.

Föreningen Sveriges statsåklagare anser alt de skäl som anförs för att överföra smugglingsbrottet vad avser narkotika till narkotikastrafflagen är starka. Ändring bör enligt föreningen genomföras. Det typiska smugglingsbrottet torde avse vara, som i och för sig är tillälen, men för vilken skaU erläggas någon form av avgift eller beträffande djur karantänbehandlas. Narkotika, som avses i detta sammanhang, är ej tiUåten i riket och har normalt inget legalt marknadsvärde. Gärningsbeskrivningen beträffande vamsmuggling blir ocksä något overklig "utan alt ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet". Till detta kan läggas att man kommer ifrån vissa konkurrensproblem och slutligen kan anföras kriminalpoliliska skäl.

Generaltullstyrelsen däremot delar den uppfattning som kommer liU uttryck i promemorian alt smugglingsbrott bör kvarstå som en självständig brottsform i fräga om den illegala narkotikahanteringen. Enligt styrelsens mening talar starka skäl för att bibehålla principen all behandla alla överträdelser av införselförbud som brott mot varusmugglingslagen, med hänsyn till bl.a. den rättspraxis som utvecklats på delta område. Styrelsen anser att etl tungt vägande skäl för alt bibehålla nuvarande ordning även är den sedan länge väl fungerande ansvarsfördelningen och samverkan mellan tuUverket och polisen när det gäller bekämpningen av narkolikasmugg-Ung.

Stockholms och Göteborgs tingsrätter samt kriminalvårdsstyrelsen och Föreningen Sveriges åklagare är positiva till alt straffbestämmelserna rörande den legala hanteringen av narkotika förs över till narkotikaförordningen.

RFHL däremot anser alt den legala hanteringen även i fortsättningen bör omfattas av narkotikastraffiagen. Förbundet framhåller: Enligt Narkotikaförordningen klassas i Sverige en rad substanser som omfattas av 1971 års konvenfion om psykolropa substanser som narkotika. I prakfiken har dock de medel som huvudsakligen används legalt och som hanteras av läkare-apotek kommit alt belraktas som ett slags mildare narkotika. RFHL vUl erinra om att de flesta missbruksformer vi har i landei (undantag alkohol och cannabis) har sina rötter i en föregivet terapeutisk hantering av medlen. Enligt rapporter lill Intemational Narcotics Control Board (INCB) är läkemedelsindustrins legala langning pä stark frammarsch på den internationella marknaden. Förbundet erinrar också om atl enligt låginkomstul-redningen och en pilotstudie över psykofarmakaförbrukningen i Jämtlands 4 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 141

Prop. 1982/83:141 50

län torde missbmk av lugnande och sömngivande medel vara värt näst alkoholmissbruket mest omfattande missbruksproblem. En viktig ideologisk markering mäste göras när del gäller frägan om läkemedelsindustrins hantering av narkotika. Den mäste ocksä omfattas av narkotikastrafflagen.

RÅ ställer sig bakom den systematiska bestämning som promemorian rymmer och som, i likhet med vad som gäller för dansk och norsk rätt, ser den olagliga överlåtelsen som del centrala och mest straffvärda narkotikabrottet. Ett sådant synsätt bör kunna tjäna lill vägledning både för strafflagstiftningen pä området och för att belysa de enstaka brottens slraffvärde.

Stockholms tingsrätt framhåller: Enligl promemorian är straffbudens skyddsobjekt en ordnad och kontrollerad hantering av narkotika för vissa begränsade och specificerade ändamål och överlåtelse placeras därför som det cenirala narkotikabrottet. Även om resonemanget rent teoretiskt är håUbart är det mer realistiskt att säga att lagstiftningen är lUl för att skydda individen och hindra spridning av narkotika och därmed av missbruket. Enligt tingsrättens mening leder också della synsätt till atl den illegala överlåtelsen bör bU det centrala narkotikabrottet.

Tingsrätten finner angeläget alt mer kvalificerade befattningar med narkotika, såsom föreslagits, straffbeläggs självständigt. Detta innebär bl.a. ätt situationer som i dag endast kan bedömas som osjälvständiga brolt blir straffbara som fullbordade brott i gärningsmannaskap. Tekniken att under olika punkter räkna upp sådana straffbara befattningar framstår för tingsrätten som den enda möjliga.

Den utvidgning av det straffbara området som följer av alt ansvar för osjälvständiga brott kopplas till de nya gärningsformerna finner tingsrätten liksom gmppen önskvärd.

Sollentuna tingsrätt: I de fall promemorian föreslår utvidgning av det straffbelagda området förefaller det tingsrätten i hög grad vara motiverat ur flera synpunkter. Vidare viU fingsrätten särskilt tUlstyrka de delar av förslaget som innebär att fall där det f.n. kan förekomma ansvar för förberedelse eller medverkan byts ut tiU självständiga gärningsformer.

Göteborgs tingsrätt däremot anser att lämpligheten av den långt gående spectficeringen av de olika brotlsformerna möjligen kan diskuteras eftersom den knappast kan bli helt uttömmande utan endast exemplifierar de fall som kommer under domstolarnas bedömning.

FramstäUning av narkotika

I promemorian föreslås till förhindrande av en sammanblandning med den legala hanteringens tillverkningsbegrepp att termen framställning används. Härmed skall också avses odling av narkofikaväxter avsedda för missbmk. I övrigt skaU odling bedömas som innehav av narkofika. Endast elt par remissinstanser tar upp denna fräga.

Rikspolisstyrelsen: Atl begränsa gärningsformen framstäUning genom

Prop. 1982/83:141 51

tillägg av spedalrekvisitel "avsedd för missbmk" skapar enbart bevisproblem och ger dessutom möjligheter till legal odling av cannabis växten, opievallmon och kokabusken och förmodligen elt ökal intresse hos narkotikalangare öch -missbrukare för odling, eftersom de i dag anser det vara kriminellt ätt odla cannabisväxter. Att som enda skäl för en sädan begränsande lagstiftningskonstmktion åberopa odling av narkotikaproducerande växter i viltvärdssyfte är inte hållbart. Det torde finnas substitutväxter för villvårdsändamål. Huvudinriktningen i detta avseende skall givelvis vara alt hindra allt producerande av narkotika i landei vare sig det sker i laboratorier eller i skog och mark. Redan frågan hur man skall kunna förhindra illegala tillgrepp av cannabisväxter från lagskyddade odlingar visar klart på att framställning av narkotika skall i princip vara straffbelagd - undanlag härifrån skall endast göras för den som meddelats fillstånd i vederbörlig ordning.

Främjande handel med narkotika m.m.

I promemorian föreslås att som en ny straffbär gärning skall gälla att uppsåtligen och olovligen bjuda ut narkotika till försäljning, förmedla kontakter mellan säljare och köpare eller företa annan sådan åtgärd som är ägnad atl främja handel med narkotika.

Det stora flertalet remissinstanser är positiva lill förslaget. Flera gör dock påpekanden i detalj.

RA anför: Högsta domstolen har nyligen, i en dom meddelad den 25 mars 1982, DB 8-1982, med åberopande av den nu föreliggande promemorian behandlat hur lagsfiftaren hittills i realiteten lämnat åtskilliga typer av förfaranden utanför det straffbara området vilka kan ingå som led i narkotikahandel. I sammanhanget nämns de särskilda svårigheter som föreligger när det gäller alt beivra straffbar befattning med narkolikapengar. Om man avslöjat en penningtransaktion som kan hänföras tiU narkofika blir det ofta vanskligt att klarlägga för vems räkning och i övrigt under vilka omständigheter pengarna överlämnats. HD uttalar härom att bevissvårigheler i sådant hänseende inle får föranleda domstolarna atl avstå från att kräva fuU bevisning som gmndval för en fällande dom. Ocksä i narkotikamål — och även beträffande den tUltalade som under alla förhållanden kan fömtsättas vara engagerad i illegal handel med narkotika - mäste det för en fällande dom krävas att det bUvit ställt utom rimligl tvivel alt den tilltalade gjort sig skyldig till brott i enlighet med åtalet. I domen behandlas dels fallet all två personer, bäde den som lämnar pengar och den som mottar dem, är representanter för en köpare av narkotika och att pengarna utgjort likvid för levererad narkotika, dels fallet att personerna i fråga hör till en utländsk organisation för narkofikaförsäljning och all pengarnas överlämnande endast innebär att pengarna vidarebefordras inom organisafionen. HD anmärker alt så som narkotikastrafflagen nu är utformad är en köpares förvärv av narkotika inte straffbart som ett självständigt brott, nägot som

Prop. 1982/83:141 52

sammanhänger med atl köparen bara kan straffas om det kan påvisas alt förvärvet lett lUl innehav av narkotika. Köparens överlämnande av pengar som betalning för levererad narkofika är alltså inte i sig en brottslig gärning och etl sådant överiämnande kan åtminstone i princip inte heller anses utgöra medhjälp lill det narkotikabrott som en redan skedd överiätelse utgör. Vad som sagts om köparens överlämnande av betalning för levererad narkotika gäller även överlämnande frän en representant för köparen. Inle heller i det senare fallet har överiämnandet respekfive mottagandet av pengarna utgjort brott. Som överåklagaren i Stockholm anmärker torde, enligl det föreliggande förslagel lill ändring i narkotikastrafflagen, gärningarna beträffande båda personerna kunna bedömas som medhjälp fill förvärv av narkotika i överiätelsesyfte respektive som åtgärd som är ägnad att främja handeln med narkotika. Som det framhålls i promemorian kan belägg finnas för en omfattande mellanmansverksamhet som sammantagen kan vara av vida allvarligare karaktär än de olika brott som främjas. Kan verksamheten endast i begränsad utsträckning bindas lill någorlunda individualiserade brolt framstår ådömande av medverkansansvar som oegentligt. Mot bakgrund härav har, vid sidan av medverkansreglerna, i förslaget som särskilda gärningstyper inrymts vissa mer kvalificerade handlingar som syftar till att i olika hänseenden främja framstäUning av narkotika eller handel och annan hantering med narkotika. Redan avfattningen av brottsbeskrivningen i I § andra stycket 1 ger anledning tUl tvekan om de här berörda förfarandena faller in under stadgandet. Vad som sägs i specialmoliveringen ger närmast vid handen atl de skulle falla utanför. RÅ ansluler sig därför till den uppfattning som. överåklagaren i Stockholm framfört, nämligen atl varje befattning med pengar eller annat vederlag för narkotika uttryckligen bör kriminaUseras i en särskilt beskriven gärningsform under 1 § andra stycket narkotikastrafflagen. Av stadgandet härom bör framgå atl straffansvaret inträder oavsett om vederiagel utgör betalning för levererad narkotika eller för kommande leveranser.

Stockholms tingsrätt: Enligt förslaget begränsas de straffbara områdena under 1 § 2 st. 1 -4 p., därvid begränsningen är nägot olika utformad under de olika punkierna. De strafflelagda främjandehandlingarna under 1 § 2 st. 1 p. har begränsats till att gämingen skall vara ägnad att främja handel med narkotika. Härigenom har i promemorian angivUs alt endast mer omfattande överlåtelser eller sädana som ingår i en mer vanemässig eUer yrkesmässig verksamhet träffas av bestämmelsen. Även enstaka särskill stora överlåtelser torde enligt promemorian kunna anses omfattas av begreppet handel.

Tingsrätten släUer sig tveksam fill den kraftiga begränsning som blir följden om begreppet handel används. Som inledningsvis påpekats är mål avseende organiserad brotlslighet inte så vanliga som del ibland kan framstå i bl. a. massmedia. Det finns därför enligl fingsrättens mening anledning att som självständigt brott straffbelägga även dessa kvalificerade främjan-

Prop. 1982/83:141 53

dehandlingar i fall där det inte kan sägas vara fråga om handel. För de gämingar som ej skulle medföra ansvar enligt 1 § 2 st. 1 p. skuUe annars dagens problem vid rättstiUämpningen kvarstå. Närmast lill hands ligger att även i denna punkt - liksom under punkt 3 och punkt 4 - som begränsning använda överlåtelse eller liknande.

Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges statsåklagare.

Rikspolisstyrelsen: Främjandebrottet enligt förslaget är uppbundet till handel med narkotika. Med handel menas enligl motiven en mer vanemässig eller yrkesmässig verksamhet. Polis och åklagare kan förväntas få problem alt bevisa delta spedalrekvisit vid ingripande i en främjandesituation. Det är, enligt styrelsens mening, självklart att aUa former av främjande skall kunna beivras. Den som bevisligen endast vid ett fillfäUe främjat ett narkotikainnehav skaU kunna ådömas ansvar för detta. Det bör aUlså exempelvis inle göras någon skillnad mellan att "langa" alkohol och narkotika till ungdomar. Dessutom är det svårt att i dag kunna fömtse nya främjandetyper. Främjandehandlingen måste sammanfattningsvis vara straffbar i vidsträckt bemärkelse. Eftersom det politiska målet i Norden är att nå etl narkotikafrilt samhälle och det inte finns någon fri legal narkotikamarknad som skulle kunna påverkas menligt av ett vidsträckt främjanderekvisit, kan man inte åberopa faran med allmänna främjanderekvisit som huvudmotiv fill varför man inte kan/skall straffbelägga andra främjandeåtgärder än de som kan jämföras med medverkanssituationer och som avser handel med narkotika.

Föreningen Sveriges åklagare: De nya gärningsformer förslaget innehåller tillstyrks i princip. Genom förslagel tilltäpps en lucka i nuvarande lagstiftning, som inneburit atl s.k. bakmän och mellanman i vissa fall undgått ansvar. Emellertid anser föreningen alt det område inom vilket de föreslagna gämingsformema är tillämpliga bestäms alltför snävt. Begreppet handel-med narkotika får sålunda i förslaget en alltför restriktiv tolkning. Med handel skaU förstås omfattande vanemässig eller yrkesmässig verksamhet. Enstaka särskUt stora överlåtelser skall också kunna omfattas av begreppet. Genom denna begränsning av det straffbara området riskerar man alt i och för sig straffvärda handlingar icke kan beivras främst på grund av de bevissvårigheter, som regelmässigt uppkommer i narkotikamål. Ell exempel erbjuder inskridandet mol den som förmedlar kontakt mellan säljare och köpare. I många fall döms i dag den som förmedlar sådan kontakt för medhjälp tiU säljarens överlåtelsebrott även om frågan icke är om handel i förslagets mening. Förslaget kan således bl. a. på denna punkt komma atl innebära en inskränkning av det område som nu är straffbart. Det torde nämligen icke kunna förväntas alt bestämmelsen om ansvar för medhjälp i fortsättningen lillämpas dä förfarandet är direkt beskrivet il § 2 st. 1 punkten som gärningsmannaskap. Föreningen hävdar sålunda att begreppet handel fått en alltför snäv tolkning. En lämpligare

5 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 141

Prop. 1982/83:141 54

avgränsning av det straffbara området vore atl de föreslagna åtgärderna skall vara ägnade att främja överlåtelse av narkotika mot vederlag.

Sveriges domareförbund: I 1 § upptas bland de självständiga gärningsformerna att någon "förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar annan sådan åtgärd, som är ägnad atl främja handel med narkotika". DyUka förfaranden torde ofta bedömas som medhjälp eller annan osjälvständig brotlsform där de kan knytas till ett konkret brott. Del är oklart om förslaget syftar tiU en ändrad gränsdragning mellan gärningsmannaskap och medverkan även i sådana situationer eller om den nya gärningsformen är avsedd endast för mer kvalificerade förfaranden beträffande handel med narkotika i aUmänhet. Konsekvenserna av förslaget i denna del är ej fillräckligt belysta i promemorian.

Sveriges advokatsamfund motsätter sig förslagel i denna del. Samfundets huvudinvändning mot den föreslagna lydelsen av lagtexten vänder sig mol den föreslagna punkten 1 sista punkten "eUer företar annan sådan åtgärd som är ägnad att främja handel med narkotika". Det har ansetts nödvändigt atl i specialmotiveringen markera alt utanför det straffbara området faller sådana åtgärder som t. ex. allmän lovprisning av narkolika-missbrtik, någol som visar alt den föreslagna lydelsen är alltför vittomfattande.

Samfundet vUl ifrågasätta om den föreslagna brottsbeskrivningen/gärningsformen är erforderlig. Med beaktande bl. a. av del medverkansansvar som gäller för narkotikabrott enligt förslaget bör de ålgärder som rimligen skall träffas av straffbestämmelsen kunna beivras utan att en sådan alltför vid brotlsbeskrivning behöver tUlgripas. Om bestämmelsen ulgår fillgodoses i rimlig omfattning legalitetsprincipen inom straffrätten. Framför allt undviks alt man beträffande domstolspraxis kommer i en situation liknande den som f. n. gäller vid tUlämpningen av narkotikastrafflagen, nämligen att bestämmelsen ges olika innehåU av domstolama med de problem och olägenheter som en vacklande domstolspraxis innebär. Skulle mol förmodan framkomma handlingsmönster i den illegala narkotikahandeln som inte fullt läcks av den föreslagna 1 § med den inskränkning samfundet nu föreslår, bör lagstiftaren på nytt kunna ingripa genom preciserade tillägg tiU straffbestämmelserna.

Del är enligt samfundets mening väsentiigl för upprätthållande av allmän laglydnad och vidmakthållande av den rådande starka opinionen mot nar-kofikabrotlslighet alt inte lagstiftaren i det vällovliga syftet att bekämpa narkotikahandel till det straffbara området hänför fall, som skulle kUnna komma att framstå som stötande för det aUmänna rättsmedvetandet och orimliga för den enskUde. Detta i synnerhet som också grov oaktsamhel medför ansvar. Del är ju heller inte domstolama som i främsta ledet har att tillämpa lagstiftningen. De skilda värderingar som kan föreligga hos polismannen på fältet vid tillämpningen av en lagtext som den föreslagna kan medföra betydande olägenheter för rättssamhäUel och risk för omotiverade ingripanden.

Prop. 1982/83:141 55

Även RFHL år tveksam tiU förslaget. Förbundet anser att en svaghet med den gällande lagstiftningen är atl brottsrekvisiten delvis blivU sä oprecisa atl det råder rättsosäkerhet. Promemorian löser enligt förbundet inte dessa problem. När det gäller t. ex. begreppet "åtgärd som är ägnad alt främja handel med narkofika" behövs älskiUig precisering, sä alt det är straffvärda handlingar som kriminaliseras och inle en livsstil eller i övrigt en persons levnadsomständigheter.

Överlåtelse av narkotika

I promemorian förslås ingen ändring av gällande beslämmelser.

Stockholms tingsrätt: Lagens förarbeten berör inte vad som skall förstås med överlåtelse i narkotikastrafflagens mening. Promemorian finner alt anledning saknas att anta att ordet skall tolkas på annat sätt än som sker i allmänt juridiskt språkbmk. Därmed skulle då avses varje gärning, varigenom äganderätt fill narkotika överförs lill annan, detta oavsett om tradUion skett eller ej. Del kan här fillfogas all HD i ell avgörande den 26 januari 1982, DB 2, uttalat att anledning saknas att göra bedömningen i fräga med annan utgångspunkt än att begreppet överlåtelse i narkotikastrafflagen har samma innebörd som i civilrättsliga sammanhang.

Förvärv av narkotika

Tidigare har enbart förvärv som lett tiU besittning varit straffbar och då som innehav. I promemorian föresläs att vaije förvärv i överiåtelsesyfte skall vara strafflDarl.

De allra flesta remissinstanserna är positiva men flera gör påpekanden i olika hänseenden.

RÅ: Det innebär en nykriminaUsering alt som föreslås självständigt straffbelägga förvärv av narkotika i överlålelsesyfte. Bl.a. sägs i promemorian alt en generell straffbeläggning av förvärv förefaller mindre lämplig. Det sägs ocksä att de antalmässigt dominerande förvärven utgör förvärv för eget bmk och att det i dessa fall förefaller tillräckligt att straffbar-hetspunkten förläggs lill det stadium när innehav inträder.

Att ett förvärv sker i överlåtelsesyfte kan många gånger vara svårt atl styrka. HD:s den 26 januari 1982 meddelade dom, DB 2-1982, aktualiserar frågan om bedömningen av de frekventa lägen då intagna på kriminalvårdsanstalter och andra verkar för förvärv av narkotika för sådana personers räkning som finns intagna på anstalterna. Svårigheter torde uppkomma att på ett enkelt och osökt sätt infoga en del av dessa faU i den katalog över otUlåtna handlingar som uppstäUs i 1 §, särskill för det fall en straffvärd gärning hejdas innan den nått sin fullbordan. Mot bakgmnd av bl. a. det allvarUga samhällsproblem som narkotikaförekomsten på anstalterna utgör är det betydelsefulll att man får ett regelsystem som läcker de här berörda situafionema.

Stockholms tingsrält: Det framstår som ytterst angeläget att strafflDe-

Prop. 1982/83:141 56

lägga förvärv, vilket också, som påpekas, innebär en anpassning till den allmänna narkotikakonventionen enligt vilken köp av narkotika skall vara straffbelagt. Vissa medverkanssituationer vars slraffbarhel i dag kan föranleda tvekan blir då klart ansvarsgrundande. Följderna av att enhgt gällande rätt köpares förvärv av narkotika inte är straffbart framgår bl.a. av HD:s avgörande den 25 mars 1982, DB 8. Begränsningen till förvärv i överlålelsesyfte framstår som välbetänkt. Det är atl märka alt de exempel gruppen ger visar atl förvärv ej förutsälter tradition. Vid förvärv för eget bruk kan det dock anses lillräckligt alt slraffbarhetspunkten förläggs fill stadiet när innehavet inträder.

För att i möjligaste mån täcka in slraffvärda gärningsformer anser tingsrätten, mot bakgrund av 1 § 2 st. 4 och med hänsyn lill förhållandena vid narkotikabrottslighet och den skillnad i bevisvärdering — mer eller mindre realistisk - som ibland kommit till synes nödvändigt atl den föreslagna bestämmelsen i 1 § 2 st. 3 p. kompletteras med stadgande om straff för anskaffande av narkotika för annans räkning och för överlämnande av narkotika åt annan. Sädana gärningar kan enligt tingsrättens erfarenhet böra bedömas som så kvalificerade att man ej bör nöja sig med att de kriminaliseras såsom innehav.

Göleborgs tingsräll: Utredningen har i avseende på större mängder narkotika ansett atl överiåtelsesyfte regelmässigt kan fömtsättas föreligga. Tingsrätten vill i denna del fästa uppmärksamheten pä alt när det gäller narkotika, som anträffas hos den som är häktad eller intagen pä kriminalvårdsanstalt, överlåtelsesyfte i rättstillämpningen har ansetts föreligga redan vid myckel små mängder. Denna praxis bör bibehållas. Betydelsen av att våra kriminalvårdsanstalter är drogfria kan inte nog framhävas. Enligl tingsrättens mening bör det klart anges alt även relativi små mängder narkotika kan antas vara avsedda för överlåtelse, om i punkten 4 angiven befattning med narkotika företas av någon som är häktad eller inlagen på kriminalvårdsanstall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det motiverat alt sädana förfaranden som, ulan att innefatta innehav, kan betecknas som förvärv av narkotika straffbeläggs. Ett problem vid kriminalisering av förvärv är emellertid atl denna term inte kan sägas ha en i juridiskt språkbruk lika klart avgränsad betydelse som exempelvis överlåtelse. I promemorian klargörs inte med fuU tydlighet när förvärv skall anses föreligga. Del kan vara rimligl alt hävda etl betraktelsesätl som innebär alt förvärv föreligger redan när avtal om köp av narkotika träffals. Del kan emellerfid också hävdas att förvärv ej föreligger förtän köparen erlagt betalning för narkotikan. Kommentaren lill det på s. 107 återgivna, ur en tidningsartikel hämtade exemplet, tyder på att promemorian ansluter sig till uppfattningen atl förvärv föreligger redan dä avtal slutits. Elt bestämt klarläggande av innebörden av termen förvärv synes önskvärt.

Rikspolisstyrelsen: Förvärvsformen har kvalificerats genom att ett krav

Prop. 1982/83:141 57

på överlålelsesyfte har införts i lagtexten. Redan följande exempel visar på det oriktiga i en sådan kvalifikation. En person vill förvärva råopium för atl framstäUa heroin. Råopiumel beslagtas av polisen innan del når beställaren. Detta försök tUl förvärv borde kunna bestraffas. Styrelsen anser att BRÄ inte framfört några tyngre vägande skäl liU varför främjandebrottet skall kvalificeras. AUl förvärv och försök därtUl bör alltså vara kriminaliserat som narkotikabrott - inte minst av preventiva skäl.

Föreningen Sveriges åklagare: MöjUgen kunde övervägas om inte för straffbarhet bör räcka att förvärv sker av narkotika som kan antagas vara avsedd för överlåtelse. I praktiken har direkt överlåtelsesyfte visat sig vara ett svårbevisat begrepp.

Bearbetning av narkotika m. m.

Enligt promemorian skall som en särskild gärningsform gälla att bearbeta, förpacka, transportera, dölja, förvara eller ta annan sådan befattning med narkotika som kan antas vara avsedd för överlåtelse.

Stockholms tingsrätt: Genom I § 2 st. 4 p. straffbeläggs vissa kvaltficera-de befattningar med narkotika självständigt och exempltfiering med en etc. — klausul används. En inte ovanlig företeelse är alt nägon upplåter lokal för förvaring av narkotika ulan atl själv pä något sätt vara aktiv. En sådan befattning bör vara straffbar enligl detta lagmrn och med hänsyn till frekvensen är ett uttalande i denna riktning önskvärt.

Innehav av narkotika

Någon saklig förändring av gällande bestämmelser föreslås inte i promemorian. Ett par remissinstanser har dock synpunkter.

Stockholms tingsrätt: I enlighet med förslaget bör ansvar för innehav fmnas kvar som ett reservstadgande. Därigenom fångar man upp och reglerar mindre straffvärda fall, främst sådana mindre innehav som endast avser eget bmk, eller där del i vart fall inte går att bevisa annan avsikt. Vidare blir möjligt att komma ät förfaranden som, trots lagändringarna, ej går att lagfora enligt övriga gärningsformer.

Enligl rikspolisstyrelsen genomsyras betänkandet av en alltför liberal syn på (det egentliga) innehavsbrottet. Det kan ifrågasättas varför förberedelse, försök och medverkan tiU innehav inte skall vara straffbelagt samt varför ansvar för det nya brottet vårdslöshet med narkotika inte skall kunna utdömas beträffande gärningsformen innehav; i förslaget finns också en straffrihelsvenfil (ringa fall) för ej straffvärda innehav, främst mindre innehav. Innehavsbrotlen bedöms inte sällan som grovt broll och kan ge långa fängelsestraff. Innehavsbrottet är och kommer sannolikt all fungera som ett reservbrott, när andra gämingsformer är svärbevisade. Styrelsens uppfattning är därför att innehav som inte kan anses tillhöra gmppen innehav för omedelbart eget missbmk (engångsdoser, dvs. narkotikaför-seelsebrott) skall straffvärdemässigt behandlas som övriga gärningsformer

Prop. 1982/83:141 58

av narkotikabrott. Detta är nödvändigt om den stränga synen på narkotika-broltsUgheten på alla nivåer skall kunna upprätthållas och narkotikamissbmket skall kunna stävjas. Det grövre innehavsbrottet bör såväl i praktiken som lagtekniskt sett tiUsammans med överlåtelsebrotlel utgöra de grundläggande gärningsformerna.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att det vid en brett anlagd översyn av narkolikalagstiflningen bör övervägas om inle tiden nu är mogen att kriminalisera själva bmkel av narkotika.

Smuggling av narkotika

I promemorian föreslås den förändringen atl stämpling fiU sådan smuggling som inte är grov inte längre skall vara straffbar.

Enligt generaltuUstyrdsens mening bör slämplingsansvaret för normalbrottel varusmuggling bibehållas. Anledningen härtill är att enligt tuUver-kets erfarenhet elt stort antal fall av narkotikasmuggling kommer lUl utförande efter det att etl flertal personer, ofta bosatta pä samma ort, i samråd beslutar om smugglingen. Nägon eller några av dessa personer reser sedan utomlands, vanligen till Danmark, för att för egen och övrigas räkning inköpa och sedan till Sverige insmuggla narkotika. Vanligen är det fräga om cannabis i kvantiteter som inte är sä stora att ansvar för grov vamsmuggling kan komma i fräga. Del är ur aUmänpreventiv synpunkt angeläget att personer som inte kan dömas som gärningsmän eller för medverkan-debrotl men som planerat och aktivt understött smugglingen, kan bestraffas.

Kriminalvårdsstyrelsen och Föreningen Sveriges åklagare: Stämpling bör vara straffbart även vid vamsmugglingsbrott som inte bedöms som grovt.

Oaktsamma förfaranden

I promemorian föreslås alt även grovt oaktsamma gärningar skall vara straffbara. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst sex månader. De flesta remissinstanserna lämnar förslagel ulan erinran. Flera anser dock atl minimistraffel bör höjas tiU ell eUer två ärs fängelse.

Föreningarna Sveriges länspolischefer och Sveriges polischefer: Som redovisats i promemorian förekommer vid organiserad narkotikabrottslighet flera straffvärda förfaranden som endast kan lagforas genom all oaklsamhet straffbeläggs. Föreningarna vill därför starkt understryka vikten av att en sädan utvidgning av del straffbara området sker.

RÅ har i huvudsak ingen erinran mot de överväganden som i promemorian läggs lill grund för förslagel men vill framhålla atl oaktsamhetsregeln inte synes gå att applicera på vissa av de i 1 § angivna typerna av förfaranden. Å andra sidan kan, när regeln väl är tillämplig, omständigheterna stundom vara sådana atl behov kan föreligga av strängare straffan fängelse sex månader. En höjning av straffmaximun bör därför övervägas.

Prop. 1982/83:141 59

Göleborgs tingsrätt: Straffen för narkotikabrott ligger regelmässigt högre än straffen för förmögenhelsbrott. Därför kan starkt ifrågasättas om det inte är lämpligare atl använda oaktsam vamsmuggling i stäUel för hälertför-seelse som jämförelse vid fastställandet av straffskalan för oaktsamhets-brottet. Under bestämmelsen om straffbeläggning av oaktsamhet ryms säsom utredningen anfört förfaranden, som kan vara av myckel slor betydelse för den illegala narkotikahanteringen. Den som gjort sig skyldig till oaklsam befattning med narkotika kan således vara mycket betydelsefuU ur utredningssynpunkt. Om slraffmaximum för brottet är fängelse i sex månader innebär detta, atl häktning normaU inte kan ske. Vidare blir förvisning knappast möjlig. Med hänsyn härtill och då ändock betydande restriktivitet bör iakttas vid ådömandel av oaklsamhetsansvar bör straffmaximum kunna sältas tiU samma som i vamsmuggUngslagen.

Liknande synpunkter framförs av Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges åklagare.

Stockholms tingsrätt: Gruppen föreslår atl narkotikabrott straffbeläggs redan på oaktsamhetsplanet. Ansvaret begränsas till alt straffbarhet endast föreligger vid grov oaktsamhet och vidare har ringa faU undantagils från ansvar. Straffbeläggning kan möjligen anses lämplig av systematiska skäl. Tingsrätten anser alt det i praktiken inte är mänga slraffvärda förfaranden som nu undgår ansvar. Något behov av lagsiiftning kan därför inle anses föreligga.

Om narkotikabrott straffbeläggs på oaktsamhetsplanet finns en risk atl domstolama lämnar svärbevisade uppsälsfrågor och finner att det i vart fall föreligger grov oaktsamhel med avsevärt lindrigare straff som följd. Vidare lämnar en bestämmelse om ansvar vid oaklsamhel med den föreslagna utformningen ät rättstillämpningen all avgöra den närmare innebörden av uppställda begränsningar och kräver en rad in casu-avgöranden som vägledning. Detta medför atl bestämmelsen blir svår att använda och atl det under läng tid blir oklart vad som är gällande rätt.

Försök, förberedelse och stämpling titt narkotikabrott

I promemorian föresläs alt försök och förberedelse till narkotikabrott och grovt sådant brott och stämpling till grovt narkotikabrott skall vara straffbart utom när det gäUer innehav. De allra flesta av remissinstanserna lämnar förslagen ulan erinran. I den män de innebär en ändring dvs. atl stämpling till vanligt narkotikabrott inte skall vara straffbart är flera remissinstanser negativa tiU förslagel.

RÅ: De föreslagna ändringarna i 4§ narkotikastrafflagen och 8§ varusmugglingslagen (1960:418) innebär all straffansvaret för stämpling begränsas till grovt narkotikabrott respektive sådan smuggling av narkotika som är grov. Denna begränsning av del straffbara området avstyrks av flertalet statsåklagare som bereits tUlfälle atl yttra sig över förslaget, bl. a. mot bakgrund av att efter lagändringen den 1 juli 1981 vad som bedöms

Prop. 1982/83:141 60

enligt den mellersta kvalUikationsgraden för narkotikabrott kommil atl inrymma grövre brottslighet än tidigare. RA biträder statsåklagarnas uppfattning härom.

Även hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, Stockholms tingsrätt samt Föreningen Sverige åklagare motsätter sig all stämp-lingsansvar begränsas till det grova narkotikabrottet.

Hovrätten för Nedre Norrland: I 4 § bör inskränkningarna utgå så atl reglerna om försök, förberedelse och stämpling gäller även belräffande förvärv och innehav.

Slockholms tingsrätt: Enligt artikel 35 2 p. II i den allmänna narkotika-konventionen skall bl. a. förberedande handlingar och finansiella operationer, som har samband med i artikeln nämnda brott, vara straffbara. För förberedelse lill narkotikabrott och grovt narkofikabrott döms lill ansvar enligl 23 kap. brottsbalken. I brottsbalkens bestämmelse om förberedelse räknas de straffbara förberedelshandlingarna upp och de ulgör en exklusiv katalog. Det är all märka alt narkotika i detta sammanhang inte anses som hjälpmedel. Den allmänna bestämmelsen om ansvar för förberedelse lill brott är enligt tingsrältens mening i behov av en översyn. Det kan ifrågasättas om den uppfyller de behov som föreligger att straffa narkotikabrott på förberedelsestadiet.

Rikspolisstyrelsen: Eftersom narkotikabrotlslighelen är ett av de allvarligaste samhällsproblemen bör man inte minska möjligheterna för polisen atl kunna ingripa mot dessa brott. Av den anledningen kan rikspolisstyrelsen inte tillstyrka föreslagen ändring av 4 § såvitt avser stämpling lill narkofikabrott. Av vad som framgår om betydelsen av innehavsbrottel som ett reserv- eller snarare principalbrott bör straffområde för de osjälvständiga brotlsformerna i samma paragraf i stället ändras till atl omfatta även sådana kriminaliserade innehav av narkotika som kan föranleda ansvar för narkotikabrott eller grovt narkotikabrott. Avgörande för om ansvar för försöksbrolt etc. eller för medverkan till narkotikabrottslighet skall kunna utdömas skall inte vara gärningsformen utan den anlagliga broltsmbriceringen helt i Unje med den lagstiftningsteknik som används bl.a. i 8 kap. 12 § BrB.

Medverkan till narkotikabrott

I promemorian föreslås att medverkan lill annat brott än narkolikaförseelse och innehav skall vara straffbart.

Kriminalvårdsstyrelsen delar uppfattningen alt medverkan till narkotikaförseelse skall kunna generellt undantas från straffansvar.

Föreningen Sveriges åklagare: Förslaget tillstyrks. Del innebär visserligen en inskränkning i förhållande till vad som nu gäller. Föreningen delar dock uppfattningen att det i praktiken icke finns något behov av att straffbelägga medhjälp tiU narkotikaförseelse:

RÅ: De nu förordade ändringarna i 1 och 2 §§ narkotikastrafflagen kan

Prop. 1982/83:141 61

innebära en begränsning av del straffbara området beträffande medverkan och övriga osjälvständiga brottsformer. För atl inle denna konsekvens av ändringarna skall uppkomma förordarjag atl, om ändringarna antas, 4 och 5 §§ ges tillämplighet även vad beträffar ringa narkotikabrott för de fall gärningen avser annat förhållande än innehav av narkotika. Den utvidgning av det straffbara området som i och för sig skulle bli en följd härav torde inle behöva inge större betänkligheter, särskilt mol bakgmnd av att bestämmelserna om åtalsunderiåtelse kan komma till användning om straffansvar skulle träffa gärningar som saknar straffvärde.

RPS anser att medverkansansvar bör gälla även vid innehav av narkotika.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att medverkan bör vara straffbar även när del gäller förvärv och innehav.

Förverkande

I fråga om förverkande föreslås inga förändringar av gällande beslämmelser i promemorian.

Ett par remissinstanser tar dock upp frågan.

RÅ biträder det av överåklagarna i Stockholm och i Göteborg framlagda förslaget atl förverkandebestämmelsen i 6 § tredje stycket narkotikastrafflagen utvidgas och anser atl förverkanderegeln bör omfatta samtliga redskap för narkotikakonsumfion och inte som nu enbart injektionssprutor och kanyler.

Göteborgs tingsrätt föreslår att en utfyllnad av förverkandereglema görs, dels på det sättet atl i sjätte paragrafen första stycket, liksom i dess tredje stycke, förklaras att narkotika som varit föremål för brott enligl narkotikastrafflagen skall förverkas oavsett vem den tUlhör, dels så alt samma möjlighet som nu gäller för förverkande av injekfionsspmtor och kanyler införs beträffande haschpipor, vägar och annan utmstning, som har kommU tUl användning eller kan komma att användas vid brott enligt narkotikastrafflagen. På gmnd av att haschpipor enligt gällande rättslUl-lämpning inle anses som hjälpmedel vid innehav av narkofika (NJA 1975 s. 327) måste poUsen nu ange att piporna innehåller haschrester för att de skall kunna förverkas. Narkotika, som påträffats och tagits i beslag i samband med gripandet av någon som sedermera döms för narkotikabrott, kan nu inte förverkas i domen mot honom om den inte har nägon påvisbar anknytning till den dömde. Illegal narkotika anses normalt inte ha någol legalt marknadsvärde. Det är inte heller troligt att nägon gör anspråk på atl utfå narkotikan. Trots detta måste särskild talan väckas för att narkotikan skall kunna förklaras förverkad, med därav följande extra kostnader för staten. De föreslagna ändringarna av förverkandebestämmelserna kan inte utgöra någon fara ur rättssäkerhetssynpunkt, eftersom lagen endasi skall gälla illegal hantering av narkotika.

Föreningen Sveriges åklagare: Något förslag om ändring av förverkan-

Prop. 1982/83:141 62

debestämmelsema har icke upplagUs i promemorian. Emellertid har i praktiken en brist i dessa bestämmelser förmärkts. Därmed avses möjligheterna alt förverka föremål, som kommil lill användning i samband med innehav av narkotika. För närvarande förverkas endasi sprutor och kanyler enligl särskild bestämmelse. Däremot förverkas icke haschpipor, kokainskedar, vågar och dylikt. Del ter sig oftast stötande atl polisen tvingas återlämna dylika fing liU missbrukare, hos vilka de beslagtagils som bevismaterial. Enligl föreningens mening bör förverkandebestämmelserna få sådan utformning att förverkande av dylika föremål blir möjlig.

Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges statsåklagare.

Stockholms tingsrätt föreslår atl det övervägs om inle beslut om förverkande av narkotika, spmlor och kanyler kan fattas utanför domstolarna. En sådan ändring skuUe bespara domstolarna onödig pappershantering och någon risk för rättsförlust torde inte föreligga.

Häleri av narkotika

Rikspolisstyrelsen: Det vore värdefullt för rättspraxis om lagstiftaren i motiven något utvecklade sin syn pä narkotikahäleriet (vinningshäleri), eftersom det danska folketinget nyligen beslutat om en sädan lagsltflning.

Förfalskad narkotika

RFHL: Ett område av narkotikahanteringen som inle täcks av något självständigt lagmm är hanteringen av förfalskad narkotika.

Detta förfarande förekommer i tre typer: utspädning, förskärning och förfalskning. Gemensamt är att narkotika delvis eller helt ersätts med någol annat, som kan vara oUka sockerarter, potatismjöl, tvättmedel, borax eller kinin för atl ta några av de vanligaste. Hur många missbmkare som i abstinens chansat på alt det funnits narkotika i del pulver de injicerat trots atl det verkade egendomligt, och sedan avlidit av irombos i hjärtat orsakad av vanligt potatismjöl fmns det inga uppgifter om men hanteringen är vanlig och mäste läckas av lagen pä elt bättre och direktare sätt än vad som nu är fallet.

Underlåtenhet att avslöja narkotikabrott

I promemorian diskuteras om underlätenhet av avslöja grovt narkotikabrott borde straffbeläggas. Något förslag läggs dock inle fram.

Föreningarna Sveriges länspolischefer och Sveriges polischefer: I promemorian diskuteras skäl för och emot en kriminalisering av underlåtenhet att avslöja grovt narkotikabrott. Ett straffansvar för underlåtenhet att avslöja grovt narkotikabrott skuUe med stor sannolikhet vara lill hjälp i polisens utredningsarbete. Föreningama menar atl även om straff för underlätenhet att avslöja brott för närvarande mycket sällan kommer till användning borde en sådan straffbeläggning kunna visa sig verksam mot grov narkotikabrottslighet.

Prop. 1982/83:141 63

Kriminalvårdsstyrelsen: Vid en mer omfattande översyn skulle i samband med överväganden om allvarligare brottslighet borde överföras till brottsbalken, jämväl kunna tas upp och prövas om inle underlåtenhet att avslöja grovt narkotikabrott bör straffbeläggas.

Socialstyrelsen: I promemorian ifrågasätts om inte underlåtenhet alt avslöja grovt narkotikabrott borde straffbeläggas. Någol förslag i ämnet lämnas dock inle. Mot en sådan utvidgning av det straffbara området talar, utöver vad som framförts i promemorian, den särskilda risk för repressalier som finns och som kan vara svär alt bedöma för den enskilde. Ett skäl som skulle tala för kriminalisering och som framförs i promemorian är att därigenom skulle sekretessen myndigheter emellan brytas och anmälningsskyldighet i stället uppkomma. I promemorian konstaleras att uppgifter om pågående grov narkotikabrotlslighel inle får lämnas ut på grund av gällande sekretessregler. Detta gäller emellertid inte socialtjänstens område. Socialnämnd får ibland kännedom om narkotikalangare. Nämnden har ingen lagstadgad skyldighet atl polisanmäla en person som ägnar sig åt narkotikahantering. Men att överlåta narkotika är en verksamhet som klart kan sägas motverka nämndens arbete med all förebygga och motverka missbmk av beroendeframkallande medel (11 § socialtjänstlagen). Del gäller både generellt och i ett enskUt ärende. För att nämnden skaU kunna fullgöra sin verksamhel kan det därför vara nödvändigt att hindra narkotikahanteringen. Nämnden kan därför utan hinder av sekretess (66 § socialtjänsfiagen och 1 kap. 5 § sekretesslagen) göra poUsanmä-lan i en sädan situation. Om det gäUer én av nämndens klienter måste nämnden dock väga möjligheten av anmälan mot nämndens ansvar för värd och behandling av klienten. I sådana fall kan del endast komma i fråga att anmäla grova narkotikabrott eller då sUuationen är sådan att polisanmälan kan ses som ett adekvat led i värden och behandlingen av klienten, Polisanmälan kan heller knappast ske beträffande ett brott som ligger längt tillbaka i tiden såvida inte narkotikahanteringen misstänks fortfarande pågå.

Informationsinsatser, vård av missbrukare m. m.

Svenska kommunförbundet: Samlidigt som styrelsen stäUer sig posifiv tiU en utvidgning av det straffbara området vUl styrelsen fästa uppmärksamheten på samhällets ansvar för alt information om sådana förändringar på del straffrättsliga området som här föreslås när ul till allmänheten och då främst lill sådana gmpper medborgare som kan antas direkt berörda av den ökade kriminaliseringen. Här åsyftas bl.a. ungdomsgrupper inom vilka finns såväl ungdomar som inte själva bmkar narkotiska preparat som ungdomar som till och frän är missbmkare. SärskUt för ungdomar som inte själva bmkar droger men ändock är tillsammans med kamrater som.exempelvis använder cannabis är utvidgningen av straffansvarsområdet bl. a. genom straffbeläggning av narkotikabrottet redan på oaktsamhetsplanet av

Prop. 1982/83:141 64

särskild betydelse. En på rätt sätt insatt information om rättsreglernas innebörd torde kunna förebygga att ungdomar genom okunnighet och tanklöshet dras in i brottsliga beteenden.

Föreningen Sveriges socialchefer: Föreningen ställer sig positiv till en utvidgning av det straffbara området när det gäUer narkotikabrott. Föreningen vill också fästa uppmärksamhet på samhällels ansvar för att informafion om sådana förändringar som här föreslås når ut tiU allmänheten, och då särskiU till exempelvis ungdomsgmpper.

En brett upplagd informations- och upplysningskampanj om de nya rättsreglerna torde förebygga alt ungdomar genom okunnighet dras in i brottsliga gärningar. Stora informationsinsatser har också en allmän belydelse när det gäller alt påverka ungdomar i riskzonen.

Riksförbundet Hem och Skola: Självklart kan inle narkotikaproblemen lösas enbart genom skärpt lagstiftning. I det förebyggande arbetet måste ingå information och opinionsbildning. Ungdomarna måste ha meningsfull sysselsättning. Var och en måste få en utbildning som leder till ett arbete som hon eller han passar för. Hjälp måste finnas för dem som har familjeproblem eller anpassningssvårigheter av annat slag. Men sådana insatser står inte i motsats tiU en skärpt lagsfiftning. Tvärtom försvåras allt meningsfullt arbete bland ungdom om samhället intar en slapp och tillåtande attityd lill narkotika. Det gäller i högsta grad inställningen fill cannabis. Haschrökningen och försäljningen av hasch till skolungdomar har på senare år fått en omfattning som är utmanande.

Här fordras en mobilisering av alla krafter, skolan, föräldrarna, ungdomsorganisationer och alla opinionsbildare som har inflytande över ungdom, såsom artister, idrottsstjärnor osv. Del är glädjande att allt fler ställer upp i kampen mol narkotikan. Riksförbundet Hem och Skola och de lokala Hem och Skola-föreningarna, arbetar sedan många år med dessa frågor. Vi är beredda att la värt ansvar också i framtiden. Vi vill med detta yttrande uttrycka förhoppningen att de ansvariga myndigheterna såväl på riksplanet som i landsfing och kommuner ger kampen mot ungdomens användning av droger fortsalt hög angelägenhet.

Sveriges domareförbund: Irågavarande promemoria har utarbetats inom ramen för den av BRÅ bedrivna översynen av lagstiftningen mol organiserad och ekonomisk brottslighet. Skäl kan förvisso anföras för alt narkotikabrotten hör hemma i det sammanhanget och förbundet släller sig positivt fill det framlagda förslagel. Det mäste dock framhållas att det är narkolika-missbmkel som utgör det grundläggande problemet. Det måste tyvärt betvivlas alt en tekniskt aldrig så fulländad narkotikastrafflag kan nämnvärt påverka vare sig narkotikaanvändningen eller narkolikabroltsUghe-len, om inle mera kraftfulla åtgärder mot missbruket vidtas.

Föreningen Sveriges socialchefer: Genom missbrukels stora utbredning under senare är har många människor kommil alt konfronteras med narkotikaproblemet och därmed sammanhängande hjälpbehov.

Prop. 1982/83:141 65

Stora gmpper i samhället har genom narkotikamissbmket ställts utanför samhällsgemenskapen och därmed förlorat möjlighet alt delta i samhäUsutvecklingen. Genom att missbruket i allmänhet omöjliggör produktivt arbete tvingas dessa grupper att kriminalisera sig exempelvis genom vidareförsäljning av narkotika. Det är viktigt att missbrukarna erbjuds vård och rehabilitering och möjlighet tiU en återanpassning i samhällel. En persons vistelse pä fängvärdsanstalt medför ofta en förstärkning av vederbörandes missbmk.

En revidering och justering av narkofikaslrafflagen - om än så välbehövlig - får inte dölja kraven på ytterligare resurser fill narkomanvården. Staten bör ta sitt ansvar och anvisa ytterligare bidrag till säväl instilufions-plalser som till den öppna narkomanvården.

Straffeiför narkotikabrott och narkotikaförseelse

I promemorian läggs inte fram något förslag om ändrade straffsatser. Frågan berörs dock.

RA: Under senare år har viss tvekan röjts beträffande det ändamålsenliga i uppdelningen mellan narkotikaförseelse med endast böter i strafflalitu-den och narkotikabrott med böter eller fängelse i högst tre år i siraffskalan. Den straffbelagda gärningen har sedan länge i regel bedömts som förseelse endasi då den avsett innehav för eget bmk av mindre kvantiteter narkotika, främst cannabispreparal, amfetamin och fenmetralin. Gränsen mellan narkotikaförseelse och narkotikabrott framstår som i viss mån flytande. Tidigare har den i praxis varit relativt hårt bunden till den innehavda kvaliteten och en genereU bedömning av de farliga egenskaperna hos preparatet. Pä senare fid har elt mer nyanserat betraktelsesätt vunnU insteg. EnUgt detta tillmäts ocksä andra omständigheter belydelse. Elt exempel härpå är atl befattning med även obetydlig mängd cannabis inom kriminalvårdsanstalt av åtskiUiga tingsrätter och flera hovrätter definitivt bedöms som narkotikabrott och leder fill fängelsepäföljd. 1 en helt nyligen, den 11 maj 1982, meddelad dom, DB 13-1982, har HD dömt för narkotikabrott och bestämt påföljden tUl 14 dagars fängelse beträffande innehav av 0,7 gram cannabisharts som en intagen sagt sig ha mottagit av en annan intagen för att överlämna till en tredje inlagen.

De nämnda förhållandena aktualiserar enligt min mening frågan om man skall förändra straffskalan för den lindrigaste formen av narkotikabrott till alt omfatta böter eller fängelse i högst sex månader och samtidigt utmönstra bötesstraffet ur straffskalan för normalbrottel. Frägan har tagits upp i promemorian och där diskuterats, men nägot förslag har inte lagts bl.a. med hänsyn till de sä sent som våren 1981 genomförda ändringarna av straffskalan för fängelse vid normalbrottet och det grova brottet. Den berörda utvecklingen av praxis inle har kunnat beaktas vid promemorians fillkomst och än mindre i samband med 1981 års lagändringar.

Del förtjänar alt samtidigt övervägas om inte den lägsta graden av

Prop. 1982/83:141 66

brotlet borde erhåUa en annan beteckning än "narkotikaförseelse" för alt på ett bättre sätt än som nu är fallet markera brottslighetens generellt sett allvarliga art. Jag vill ocksä i sammanhanget göra ett påpekande av utredningsteknisk natur, nämligen atl nu gällande slraffskalor medför vissa praktiska olägenheter vid beivrandet av gatulangning, langning vid skolgårdar och på klubbar samt annan likartad narkotikabrottslighet bl.a. eftersom langama anpassat sig fill den gällande lagsfiftningen och sällan har större mängder narkotika pä sig än vad som kan framstå som avsett endast för egel bmk. Då små narkofikainnehav för egel bmk nu endast är att bedöma som narkotikaförseelser ligger häri en begränsning av möjligheterna till bl.a. husrann.sakan, kroppsvisitafion och kroppsbesiklning i dessa fall. En ändring av straffskalan i berört hänseende för den lägsta brotts-graden skulle därför också leda liU atl dessa processtekniska svårigheter belräffande broltsbeivrandet skulle minska utan att möjligheterna alt meddela åtalsunderiåtelse eller strafföreläggande blev beskurna.

Rikspolisstyrelsen: Den samhälleliga synen på narkotikabrottsligheten återspeglas inte i nuvarande lagstiftning när det gäller strafflatituderna för narkolikaförseelse och narkofikabrott. En snällare kan få etl högre straff än en som innehar en mängd narkotika som bedöms som narkofikaförseelse. Redan av detta skäl - dvs. att narkotikaförseelse skall bedömas likvärdigt, straffmässigt setl, med andra förseelsebrott i BrB - krävs en ändring av strafflafituden för narkotikaförseelse till böter eller fängelse i högsl sex månader. Härigenom effektiviseras också poUsens galuaktioner mot narkotikabrottsligheten - polisen får därvid rätt liU bl. a. husrannsakan av väskor m. m. och undersökning av missbmkarnas kläder. Vidare skaU en person som döms för narkotikabrott självfallet inte kunna undslippa med enbart böter. Även beträffande normalbrottel ligger strafflatilu-den alltså lägre än för mindre allvarliga brolt av motsvarande grad.

Även hovrätten för Nedre Norrland föreslår att böter utgår ur straffskalan för vanligt narkotikabrott.

Föreningarna Sveriges länspolischefer och Sveriges polischefer: Om fängelse infördes i straffskalan skulle delta innebära vidgade möjligheter fiU husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning med misstanke om narkofikaförseelse. För det prakfiska polisarbetet skulle sådana möjligheter vara av stort värde för spaning och utredning även beträffande grövre narkotikabrott. Av detta skäl och de skäl som i övrigt anförts i promemorian bör straffskalan för narkotikaförseelse ändras till böter eller fängelse i högst sex månader.

Liknande synpunkter framförs av SACO/SR.

RNS önskar understryka alt även de brolt mot narkofikaslrafflagen som rör de mindre innehaven och överlåtelserna blir föremål för översyn när departementet slutbehandlar BRÅ:s förslag. RNS har länge krävt alt broltsmbriceringen narkotikaförseelse avskaffas och att all olaga befatt-

Prop. 1982/83:141 67

ning med narkotika mbriceras som narkotikabrott. För en sådan förändringar talar flera skäl.

Med en sådan ordning blir det möjligt atl utnyttja vissa tvångsmedel som kroppsvisitation, husrannsakan m. m. för att utröna omfattningen av den olaga narkotikahanteringen. Detta måste vara av stort värde för polisen för att utröna om det egna innehavet utgjort del i en mer omfattande Ulegal hantering. Domstolarna fär med den föreslagna ordningen också möjligheter att förordna om personundersökning. Åven denna kan ha stor betydelse för alt utröna de närmare omständigheterna kring det enskilda innehavet av narkotika t.ex. för atl differentiera mellan okynnesmissbmkare som tillfäUiglvis gjort sig skyldiga lill överträdelser av narkotikastraffiagen eller en gatulangare som försöker maskera sin försäljning som innehav för eget missbmk.

Genom den bredare påföljdslatiluden för narkotikabrott blir del möjligt atl döma tiU mer differenfierade påföljder. Skyddsfillsyn med föreskrifter torde för många missbmkare i bötjan av sin missbmkarkarriär vara en ändamålsenlig påföljdsform.

Vidare gäller att böter är en klart olämplig päföljdsform för missbmkare eftersom den varken avhåller från fortsatt olaga innehav av narkotika eller i praktiken behöver betalas. RNS hyser också förhoppningen att frågan om påföljdsformer för narkotikabrott av olika grad skaU bli föremål för en allsidig prövning när frivårdskommittén snart lägger fram sitt förslag.

RNS vill understryka alt om all olaga befattning med narkotika mbriceras som narkotikabrott, skall detta inte innebära att fängelse blir den enda möjliga påföljden, öm narkotikabrottet kan anses vara ringa, dvs. blott tillfäUigt; oansenlig mängd; ingen försäljning, bör påföljden bli särskild skyddstiUsyn med föreskrifter.

Även ur elt narkotikapoUfiskt perspekfiv finns skäl att ingripa mot det enskilda innehavet som utgör gmnden för aU annan illegal narkotikahantering och därmed för den organiserade narkotikabrottslighetens stora förtjänster. I historien har det endast visals möjligt alt bekämpa massmissbruk av narkotika genom ett konsekvent ingripande mot de enskilda missbmkarnas innehav av narkofika. Därför anser RNS det beklagUgt att denna fråga inte blivit föremål för närmare utredning.

Avslutningsvis uttrycker RNS förhoppningen att den narkotikakommission som regeringen aviserat skall få i uppdrag att ta elt samlat grepp pä hela narkotikaproblemet och då även göra en översyn av Narkotikastrafflagen i de delar som gäller de mindre brotten som innehav och överlåtelser av mindre mängder saml lämpliga påföljdsformer härför.

Prop. 1982/83:141 68

Innehåll

Propositionen .................................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ..... 1

Propositionens lagförslag ................................................. 2

1. Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64) ....... 2

2. Lag om ändring i lagen(1960:418) om straff för vamsmuggling .. 5
Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde 1983-02-17 6

1 Inledning ....................................................................... 6

2 Allmän motivering ....................................................... 7

2.1 Allmänna utgångspunkter ........................................ 7

2.2 Kriminaliseringens systemalik ............................. 13

2.3 Överlåtelse av narkotika (1 § 1) ........................... ... 14

2.4 Framställning av narkotika (1 § 2) ......................... ... 15

2.5 Förvärv av narkotika (1 § 3) ................................... 16

2.6 Vissa speciella kvaUficerade faU av befattning med narkofika

(I § 4)............................................................................. ... 18

2.7 Förfaranden som är ägnade alt främja narkotikahandel (1 § 5) 19

2.8 Innehav av narkotika (1 § 6) .................................. 24

2.9 Oaktsamma förfaranden (3 a §) .............................. ... 25

2.10 Försök, förberedelse och stämpUng (4 §) ............ ... 26

2.11 Medverkan (5 §) ....................................... ......... ... 26

2.12 Narkotikabegreppet. Den legala narkotikahanteringen (5 a och 8 §§) 26

2.13 Förverkande (6 §) ................................................. ... 29

3 Upprättade lagförslag..................................................... 32

4 Specialmotivering............................................................ 32

4.1 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64) 32

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling 39

5 Hemställan...................................................................... ... 39

6 Beslul ........................................................................... ... 39

Utdrag ur lagrådels protokoll 1983-03-03......................... ... 40

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1983-03-10 41

BUaga I Sammanfattning av brottsförebyggande rådels promemoria

(BRÅ PM 1982:2) Narkotikabrott ...................... ..... 42

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över brottsförebyg
gande rådets promemoria (BRÅ PM 1982:2) Narkotika
brott ................................................................. ..... 46

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983