10

Motion
1982/83:837
Ola Ullsten m. fl.

En kampanj mot narkotikabruket, m. m.

Narkotikan är ett allvarligt hot mot hela vårt samhälle. Den påskyndar
social utslagning. Mest utsatta är våra ungdomar. Samhällets satsningar på
sociala reformer och arbetsmarknadspolitiska åtgärder riskerar bli utan
effekt för de mest utsatta om inte narkotikaproblemen bemästras.

Narkotikan skapar en omfattande och allvarlig brottslighet. Den organiserade
brottslighet som distribuerar narkotikan har internationella förgreningar
eller internationellt toppstyre. Narkotikahandeln omsätter stora
summor pengar. Vinsterna är höga. Det är orsaken till att många lockas till
den illegala handeln, framför allt om den egna sociala situationen inte ger
alternativ till att förbättra sin ekonomi eller finansiera ett eget missbruk. Men
om risken för upptäckt är stor lockas färre till handeln. Därför måste
samhället oupphörligen bekämpa narkotikahandeln. Narkotikaproblemet
kan aldrig vårdas bort!

Narkotikamissbruket och narkotikahandeln ökar såväl den faktiska som
den upplevda otryggheten för den enskilda människan, dels som ett hot mot
liv och egendom (överfall och inbrott), dels för att ens egna barn eller
anhöriga skall drabbas av missbruket.

Mobilisering mot narkotikan

Narkotikabruket får aldrig accepteras. Allt bruk är missbruk. Men
parallellt med kampen mot narkotikan måste hela tiden arbetet för ett
mänskligare samhälle fortsätta.

Det finns betydligt fler alkoholmissbrukare än narkomaner. Det innebär
inte att det då är bättre att koncentrera sig på att bekämpa alkoholmissbruket.
Tvärtom måste kampen mot alkoholmissbruket gå hand i hand med
kampen mot narkotikan. Särskilt bland ungdomar kan alkoholen bli en
inkörsport till knarkmissbruk och tvärtom. Det är större risk att man röker
den första haschpipan om man är berusad.

Det finns starka skäl att ytterligare skärpa den restriktiva narkotikapolitiken.

Propagandan för att bagatellisera haschet måste slås tillbaka. Hasch är
narkotika. Målet är ett narkotikafritt samhälle.

En mobilisering behövs:

□ för att den sociala kontrollen skall öka och därmed minska anonymiteten

som är narkotikahandelns främsta täckmantel,

Mot. 1982/83:837

11

□ för att få den gemenskap som är nödvändig för att mätta ungdomars starka
behov av stabila vuxenkontakter och därmed ge de olika generationerna
en gemensam kultur,

□ för att det egna psykologiska försvaret mot narkotikan skall vara starkt
nog för att kunna säga nej till narkotikalangare och kunna stå emot
kamrattryck.

Utan en intensifierad kamp mot narkotikan riskeras en utveckling som
leder till tusentals unga människors utslagning och i många fall för tidig död.
Narkotikaproblemet medför också allvarliga samhällsekonomiska kostnader.
Det får aldrig vara lätt att använda narkotika.

Skola, polis, socialarbetare, folkrörelser, föräldrar, personal från ungdomsgårdar
och enskilda måste vara med i kampen mot narkotika på det
lokala planet. Men allra viktigast är att ungdomarna sälva engagerar sig. Det
är många som behövs i arbetet för att missbrukare och langare skall störas
och anonymiteten skall minska. Missbrukaren söker lugn och ro när han eller
hon vill droga sig. Langaren vill inte bli störd när affärerna med kunderna
skall göras. Det måste bli svårt att finna avskildheten och anonymiteten. Det
får aldrig vara lätt att missbruka och langa.

Det kan t. ex. aldrig accepteras att elever skall kunna röka hasch på
skolornas rökrutor eller på skolornas toaletter, därför att skolans personal
eller övriga elever inte reagerar eller inte bryr sig om att kontrollera. Om
narkotikaproblem uppstår på en skola mäste därför rökrutorna och toaletterna
övervakas.

Det kan aldrig accepteras att en elev skolkar eller kommer ofta för sent
utan att föräldrarna informeras. Sena ankomster och frånvaro mäste
meddelas vårdnadshavare varje vecka såväl på högstadium som i gymnasieskolan.

Det kan heller aldrig accepteras att ett café eller liknande blir ett tillhåll för
langare. Ägare eller annan ansvarig för ett sådant ställe måste mobiliseras för
ett ansvar mot narkotikahandeln. Uppenbar ovilja att medverka till att
narkotikahandeln försvinner bör kunna leda till förlust av rätten att driva
rörelsen eller till att verksamheten stoppas.

Det kan heller aldrig accepteras att en vänthall för bussar eller tunnelbana
blir ett langningsställe. Att medlemmar i föräldraföreningar eller andra
föreningar som känner igen ungdomarna regelbundet besöker sådana
områden har visat sig minska problemen. Ju mer handeln och missbruket
störs desto svårare blir det för såväl missbrukare som langare.

Aktion mot narkotikafaran

Kunskapen och medvetenheten måste öka i synnerhet om hur farligt
haschet är. Alltför många - såväl föräldrar som barn - lever i villfarelsen att
hasch inte är ”lika” farligt som annan narkotika eller alkohol. Och framför

Mot. 1982/83:837

12

allt är det viktigt att upplysa om att det inte är en enkel match att sluta
missbruka.

Det är också angeläget att ge råd och information till såväl lärare, elever
som föräldrar vad man skall göra när en elev, klasskamrat eller ens barn har
upptäckts med sitt missbruk. Vart skall man vända sig för att få hjälp och hur
tar man upp det samtalsvägen, är viktigt att ge besked om, annars kan en
sådan bristande kunskap vara orsak till att inte göra något alls (hoppas det går
över) eller att det främst mellan föräldrar och barn kan bli en rejäl
sammandrabbning som kan förvärra situationen.

Informationen bör också uppmana till att ringa till aktionsgruppen eller
polisen och berätta om narkotikabrott som man sett. Ett särskilt telefonnummer
för detta bör marknadsföras.

Informationen om vad lagen säger är viktig.

Det psykologiska försvaret mot narkotika kan stärkas genom bättre
information.

Landsomfattande kampanjer mot narkotika av ungefär samma slag som
socialdepartementets kampanj ”Stoppa langningen” bör regelbundet
genomföras med ett par års intervaller.

För att få resultat måste informationsinsatserna vara långsiktiga. De skall
bidra till att öka kunskaperna och förändra attityderna. Detta är en
förutsättning för att kunna ändra människors beteende. Sådan långsiktig
information har fått viss effekt när det gäller rökningen.

Kampanjerna måste innehålla en kombination av centrala och lokala
insatser. De centrala insatserna skall syfta till att stimulera till lokala
aktiviteter, där de lokala aktionsgrupperna måste samspela med rikskampanjerna.

Kampanjerna får inte uppfattas som pekpinnar från centralt håll.
Huvudsyftet måste vara att få ungdomar och föräldrar m. fl. att själva ta
ställning och engagera sig aktivt.

Skolorna spelar här en viktig roll. Eleverna skall aktiveras genom t. ex.
uppsatsskrivning om narkotika. Genom att göra teater med budskap mot
knark, genom att göra närradioprogram, skoltidningar e. d. Genom att ge
eleverna möjligheter att formulera sina egna ställningstaganden mot
narkotika ger man dem en chans till ökad medvetenhet och psykologiskt
försvar så att var och en har kraft att säga nej när de möter narkotikalangare.

Eleverna måste få ett eget ansvar i aktionsarbetet. Elevombud med uppgift
att leda klassens arbete bör därför finnas. Kampanjen bör vända sig till
eleverna på alla stadier, dvs. redan innan det finns någon som har börjat
missbruka.

Mot. 1982/83:837

13

Polisen

Polisen har under senare år fått allt större resurser att bekämpa
narkotikan. Alltjämt finns behov av ytterligare kunskaper och personella
resurser. I polisutbildningen på grundnivå ingår fyra-tio timmars undervisning
om narkotikan. Därutöver finns bl. a. särskild kurs som anordnas en
gång per år av rikspolisstyrelsen för polismän som särskilt skall ägna sig åt
narkotikaarbete. Engegemanget är stort bland poliserna att bekämpa
narkotika. Det är viktigt att det engagemanget tas till vara.

Det är angeläget att utbildningen i narkotika på grundnivå utökas till minst
en veckas undervisning.

Den som tas in på polisskolan skall redan från början kunna specialisera sig
som narkotikapolis, alternativt kan en påbyggnadskurs i anslutning till
grundutbildningen inrättas.

I varje län finns numera narkotikapolisrotlar för bättre insatser mot den
organiserade narkotikabrottsligheten. Som en följd av att aktionsgrupper
bildas bör bl. a. poliser från länsrotlarna ingå i grupperna eller på annat sätt
ansvara för polisens roll i dem.

Kvarterspolisorganisationen bör på sikt byggas ut. De poliser som
rekryteras till kvarterspoliser bör ha god utbildning i narkotikafrågor.
Kvarterspolisens status bör höjas. Bl. a. bör de ingå i de lokala aktionsgrupperna.

På sikt bör också särskilda narkotikarotlar finnas i de flesta polisdistrikt/
kommuner. Att angripa narkotikabrottsligheten är oftast ett effektivt sätt att
komma till rätta med den allmänna brottsligheten. Därför bör narkotikapolisens
resurser byggas ut. För budgetåret 1983/84 föreslår vi att medel anvisas
för ytterligare 20 tjänster.

Narkotikalagstiftningen

På grundval av BRÅ-promemorian 1982:2 kom regeringen under hösten
1982 med förslag till skärpning av narkotikastrafflagen.

Det är dock fortfarande oklart hur tillverkning och försäljning av nya
narkotikapreparat snabbare skall förhindras. Regeringen kan i dag genom
beslut klassa ett ämne som narkotika. Det innebär ändå att nya ämnen kan
säljas straffritt under en längre period eftersom det tar tid att bereda
regeringsbeslut och regeringsbeslutet inte har retroaktiv verkan. Det finns
skäl att se över lagstiftningen på detta område och pröva om det inte är
möjligt med en lagstiftning som förbjuder tillverkning och försäljning av
preparat där uppsåtet är att få fram nyare ämnen som ger narkotiska
effekter.

Mot. 1982/83:837

14

Kriminalisering av bruket

Den nuvarande lagstiftningen tar sikte på att kriminalisera langningen och
handeln med narkotika. Missbruket är i sig inte kriminaliserat.

Men missbruk och langning är intimt förknippade med varandra. En
missbrukare kan åtalas om han eller hon har en dagsranson på sig men inte
när den är förbrukad.

Samhällets möjligheter att ingripa mot såväl missbruk som langning och
innehav begränsas till följd av detta. Därför bör det övervägas om inte också
missbruket skall kriminaliseras, t. ex. om det vid tillfället för gripandet är
uppenbart att personen är drogad av narkotika.

Kortare tid mellan gripande och dom

Om väntan på en rättegångsförhandling blir för lång kan detta bidra till att
en brottslig identitet växer fram, framför allt hos en ung människa. Därför är
det viktigt att tiden mellan gripande och dom blir sd kort som möjligt.

Socialtjänsteman vid rättegången

När polisen griper någon för narkotikainnehav bör en socialjour kontaktas
så att en socialtjänsteman kan komma med redan under förhören. Socialtjänstemannen
bör sedan göra en bedömning av missbrukets omfattning,
personens sociala nätverk och behov av vårdinsatser. Denna socialtjänsteman
eller annan socialarbetare som missbrukaren känner skall också följa
med vid rättegångsförhandlingen. Det är särskilt viktigt att det är samma
personer som följer missbrukaren, att missbrukaren får information om hur
rättegången skall gå till och vad resultatet av förhandlingarna blev.
Socialtjänstemannen bör också kontakta föräldrar eller annan anhörig om
det gäller en omyndig person. Föräldrar till omyndiga bör alltid vara med vid
rättegången.

Rättssäkerhet och säkerhet för vittne och åtalad vid domstolsförhandlingar

Den som vittnar eller är den medåtalade i en rättegång mot narkotikabrott
riskerar i dag att bli utsatt för repressalier inte bara mot sig själv utan också
mot sina anhöriga om sanningen och hela sanningen förs fram. Den
medborgerliga skyldigheten att vittna är dock ovillkorlig. Men det är viktigt
att ett vittne garanteras säkerhet liksom att den som döms för narkotikabrott
garanteras säkerhet på den anstalt där han eller hon skall placeras.

De åtgärder som hittills har vidtagits, såsom rätt för domarens möjlighet
att förhindra bandupptagning under rättegången, höjda straff för övergrepp i
rättssak, säkerhetskontroller m. m., är långt ifrån tillräckliga.

Det är omöjligt och besvärligt för det enskilda vittnet att stå under ständig

Mot. 1982/83:837

15

polisbevakning. Repressalier kan ju komma åratal efteråt. Men samhället
måste vara tillmötesgående om den hotade har egna förslag. Ökade
levnadsomkostnader till följd av det skydd den hotade måste ha bör ersättas.
Det är också mycket viktigt att informera den hotade om datum för
permissioner för och frigivning av de personer som kan tänkas stå för
repressalier.

Bekämpa häleriet och prostitutionen!

En grundförutsättning för narkotikahandeln är det omfattande häleriet.
Narkomanerna finansierar sitt missbruk genom försäljning av stöldgods.
Guld, silver och kapitalvaror omsätts på en svart marknad. Det handlar om
mycket stora belopp.

Det är därför nödvändigt att skärpa kampen mot häleriet. En särskild
utredning arbetar f. n. med att se över gällande ordning i fråga om förvärv av
stöldgods. Det är angeläget att påskynda denna utredning för att åstadkomma
en lagändring som stärker den bestulnes ställning.

Att bekämpa häleri kräver också ett personligt ansvar hos var och en. Då
en vara säljs särskilt billigt bör köparen närmare förhöra sig om varför.

Kvinnliga unga missbrukare försörjer sig ofta genom prostitution. Av det
skälet är prostitution på samma sätt som häleriet en grundförutsättning för
narkotikahandeln. Därför måste prostitutionen bekämpas bl. a. genom
förebyggande åtgärder och uppsökande verksamhet.

Tullen

Tullverket har viktiga funktioner när det gäller att hindra införseln av
narkotika i vårt land. Om tullverket ges ökade möjligheter att hindra att
narkotikan når in i vårt land kan såväl de sociala som ekonomiska
kostnaderna för att bekämpa narkotikamissbruket väsentligt minskas.

För att tullen skall kunna klara sin viktiga uppgift att avslöja och beivra
narkotikasmugglingen måste den få ytterligare resurser. På förslag av den
tidigare regeringen fick tullverket ett höjt anslag med 2,5 milj. kr. för
innevarande budgetår. Däri innefattades bl. a. ytterligare narkotikahundekipage,
ytterligare tjänster vid tullkriminalsektionerna och en upprustning
av tullens tekniska utrustning.

Enligt vår uppfattning är det angeläget att tullens resurser för narkotikabekämpning
ytterligare förstärks. Narkotikahundarna som har visat sig vara
till stor hjälp för tullverket bör användas i ökad utsträckning. Medel bör
därför anvisas för ytterligare två narkotikahundekipage för kommande
budgetår.

Det är viktigt att man ytterligare prövar möjligheten att använda
datatekniken för ett effektivt spaningsarbete. Samtidigt måste man självfallet
överväga den nödvändiga hänsynen till den personliga integriteten.

Mot. 1982/83:837

16

Riksdagen har tidigare uttalat sig för tullverkets anslutning till rikspolisstyrelsens
databaserade spaningsregister. Generaltullstyrelsen har senare
föreslagit att tullverkets spaningsregister skall förbättras med hjälp av ADB.
Det bör enligt vår mening vara möjligt att finna former för att ge tullverket
tillgång till de delar av rikspolisstyrelsens spaningsregister som är av
betydelse i tullverkets spaningsverksamhet.

Ett effektivt bekämpande av narkotikasmugglingen kräver internationellt
samarbete. När erfarenheter har vunnits från placeringen av en tulltjänsteman
i Köpenhamn kan ytterligare utlandsstationerade tulltjänstemän
komma att behövas. Gränsövervakningen i andra länder har betydelse också
för Sverige i synnerhet när det gäller gränsen mellan Danmark och Tyskland.
Ett gemensamt nordiskt ansvar är viktigt på detta område.

Internationellt samarbete

Narkotikabrottsligheten har internationella förgreningar. Därför är internationellt
samarbete nödvändigt. De nordiska ländernas samarbete när det
gäller utlandsstationerade polistjänstemän bör utökas.

Sverige bör arbeta för att FN:s insatser mot narkotikan intensifieras. De
ersättningsodlingar som finns bör övervakas bättre. Ett internationellt FN-år
mot narkotikan kan leda till ett bättre internationellt samarbete. Sverige bör
fortsätta att arbeta för ett sådant FN-år.

FN-konventionerna mot narkotikan bör stärkas. FN:s psykodrogkonvention
från år 1971 har främst betydelse för att förhindra legal spridning av
narkotikapreparat i u-länderna.

De nordiska ländernas lagstiftning och rättspraxis bör samordnas bättre.
Särskilt viktigt är det att påverka Danmark. En likartad restriktiv lagstiftning
i Norden har betydelse för hur varje enskilt nordiskt land skall kunna klara av
sina narkotikaproblem.

Kriminalvård

Stoppa narkotikan på fängelserna.

Försöksverksamhet med narkotikafria avdelningar pågår vid flera anstalter
i dag. Det är dock oacceptabelt att det över huvud taget finns och
missbrukas narkotika på någon avdelning och anstalt inom kriminalvården.

En bred aktion måste sättas igång för att få stopp på missbruket. För varje
anstalt bör aktionsplaner arbetas fram av anstaltsledning och personal. De
intagna måste aktiveras i arbetet. Information och utbildning är viktig för alla
olika grupper inom kriminalvården.

Den som slutar missbruka bör kunna belönas med extra permission,
tidigarelagd frigång m. m.

En förutsättning för frigivning efter två tredjedelar av strafftiden eller

Mot. 1982/83:837

17

frigivning efter halva tiden skall vara skötsamhet och i synnerhet att inte
narkotika missbrukas.

Samhällstjänst

En förutsättning för den skärpning av lagstiftning och strafftillämpning
som vi föreslår är att alternativ till fängelse kan erbjudas. Införande av
samhällstjänst kan vara ett sådant alternativ.

Samhällstjänsten kan utformas på olika sätt.

Exempelvis bör föreningar som har heltidsanställd personal och som har
drogfri verksamhet kunna auktoriseras att ta emot personer som skall göra
samhällstjänst.

Den behandlingsplan som upprättas för samhällstjänsten skall syfta till att
förändra vanor för fritiden och/eller ge arbete samt bryta ett dåligt socialt
nätverk.

Samhällstjänsten måste utformas så att den blir meningsfull. Hur lång tid
den skall omfatta måste närmare utredas. Samhällstjänst bör också kunna
användas i kombination med fängelsestraff. Den som i samband med sitt
brott åstadkommit skadegörelse skall kunna t. ex. dömas till att reparera det
som förstörts.

Vård och behandling

Det måste finnas utrymme för olika vårdformer. Rädslan för att ett projekt
skall misslyckas bör inte skrämma från att pröva nya metoder. Framför allt
måste arbete kunna ordnas för dem som också genomgår en behandling.

Eftervården av missbrukarna får inte glömmas bort. Att institutionerna
håller viss kontakt med missbrukarna även efter behandlingstiden har visat
sig fungera bra.

Vårdtvång

Trots stora insatser kommer många narkomaner inte att acceptera
erbjudanden om frivillig vård. Därför måste samhället kunna tillgripa
tvångsvård.

Efter många års utredande har riksdagen nu beslutat om hur tvångsvården
skall utformas. Enligt lagen om vård utan samtycke av unga (LVU) kan
ungdomar under 18 år (i vissa fall upp till 20 år) omhändertas mot sin vilja
under i princip obegränsad tid.

Vuxna missbrukare kan tvångsomhändertas i högst fyra månader enligt
lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Frågan om tvångsvårdens utformning och vårdtidens längd har diskuterats
i mer än tio år. Om de nyligen beslutade lagarna visar sig otillräckliga bör de
självfallet omprövas. Men det är för tidigt nu att ta ställning till detta.

Mot. 1982/83:837

18

Frivillig kontraktsvård

Frivillig kontraktsvård bör införas som ett komplement och alternativ till
tvångsvård. Den skulle kunna utformas så att man med missbrukaren
kommer överens om innehållet i ett vårdprogram, som han eller hon
accepterar t. ex. genom att skriva på en förbindelse att delta i vården. Det
frivilliga kontraktet om vård under t. ex. ett års tid skall innebära att om
missbrukaren avviker från vårdinstitutionen skall han/hon kunna återföras
med tvång. Samhällets insatser efter vården måste förbättras. Bostad och
arbete eller utbildning är oftast en förutsättning för att vårdtiden inte skall
vara bortkastad.

Forskning

Fortsatt forskning på narkotikaområdet är viktig. Framför allt är det
viktigt att forska för att få fram effektiva behandlingsmetoder.

Anslagen till forskning på detta område har höjts. För att få fram fler
forskare är det angeläget att prioritera doktorandtjänster inom detta
område.

Det finns i dag ingen myndighet som har det samlade ansvaret för att
systematiskt samla in och informera om olika forskningsprojekt. Socialstyrelsen
eller centralförbundet för alkohol- och narkotikainformation (CAN)
bör ges detta ansvar.

Samhället måste med alla tillgängliga resurser visa sin kompromisslöshet
mot narkotikan för att vi som enskilda människor skall kunna ta vårt ansvar i
kampen mot narkotikan.

Hemställan

Vi yrkar därför*

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att en bred aktionskampanj
mot narkotikabruket genomförs i enlighet med vad som
anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen
så att nya preparat med narkotiska effekter snabbare kan
registreras som narkotika,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om legala möjligheter
till frivillig kontraktsvård enligt vad i motionen anförts.

* Se även motionerna 1982/83:838-842.

Mot. 1982/83:837

Stockholm den 21 januari 1983

OLA ULLSTEN (fp)
JÖRGEN ULLENHAG (fp)
KARIN AHRLAND (fp)
BJÖRN MOLIN (fp)

ROLF WIRTÉN (fp)

KERSTIN EKMAN (fp)
KARL ERIK ERIKSSON (fp)
JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)
RUNE ÅNGSTRÖM (fp)