12

Motion

1982/83:2267

Per Petersson

Utveckling i Norrbotten (prop. 1982/83:120)

Under senaste valrörelsen utlovade alla socialdemokratiska valarbetare i
Norrbotten lägre arbetslöshet och fler arbetstillfällen om socialdemokraterna
kom i regeringsställning. Långt före 1982 års val förkunnade socialdemokraterna
i länet också att ett mycket omfattande programarbete pågick som
snabbt skulle övergå i praktiskt handlande när socialdemokraterna fick
regeringsmakten. ”Ödeläggelsen av gruvorna måste avvisas och sopas bort

av en ny beslutsamhet.” ”En ny politik som vågar tro på Norrbotten och

utnyttja dess resurser” skulle förverkligas. Den socialdemokratiskt styrda
svenska staten äger ju det mesta av Norrbottens skog och andra naturtillgångar
liksom det mesta av länets stora företag. Löftespropagandan gav
socialdemokraterna ett mycket gott valresultat i Norrbotten 1982.

Socialdemokraterna har nu regeringsmakten och har lagt proposition
1982/83:120, Utveckling i Norrbotten. Den måste vara en stor besvikelse för
alla socialistiskt troende i Norrbotten.

Propositionens mest betydelsefulla och kostsamma förslag är att Svappavaaragruvan
skall läggas ned och att LKAB:s malmrörelse skall minska med
1 500 personer. Detta medför kostnader för skattebetalarna om ca 2 000
milj. kr. Därtill innehåller propositionen förslag som innebär att antalet
anställda i malmtrafiken minskas med 600 man inom de närmaste åren. Helt
naturligt kommer detta också att negativt påverka även annan sysselsättning i
malmkommunerna. Mindre anslagsposter föreslås till vissa kommunikationer,
forskning, turism och kartproduktion m. m. Järnverket i Luleå skall få
ett lån för investeringar om 200 milj. kr. Skogsvård och fiskodling stimuleras.
Propositionen, som innehåller en del positiva förslag, är ändock långt fjärran
från de generösa löftena om att ”återge landet en ledning och Norrbotten de
förlorade jobben”.

Trots talet om långvariga förberedelser är propositionens förslag påfallande
vaga utom i fråga om arbetskraftsindragningarna vid LKAB och
malmbanan.

I denna motion skall främst den framtida stimulansen till näringslivet
beröras. Det talas i propositionen om att nytillkommande sysselsättning i
Svappavaara skall befrias från lagstadgade socialavgifter. Utformningen är
dock inte klar förrän tidigast hösten 1983. Vaga löften med andra ord.
Propositionen innehåller även förslag om att vissa Norrbottensföretag skall
kunna få en sänkning av socialkostnaderna med 10 %. Propositionen nämner
gruv- och tillverkningsindustri och ”vissa andra näringsgrenar”. Det sägs
också något om att ytterligare reducering av socialkostnaderna kan ske vid en

Mot. 1982/83:2267

13

sysselsättningsökning. Trots vagheten om vilka som skall kunna åtnjuta
sänkning och till vilken procentsats beräknas kostnaderna till 330 milj. kr.
per år. Detta jämförs med den årliga kostnaden om ca 170 milj. kr. för nu
gällande nedsättning i de fyra kommunerna, Kiruna, Gällivare, Jokkmokk
och Pajala. Det framgår inte klart om de 330 miljonerna skall läggas till de
170 miljonerna eller ersätta den stödformen. Även denna länsviktiga fråga
skall utredas vidare och regeringen hoppas att hösten 1983 kunna ge besked
om vad som skall gälla. Många frågor måste besvaras innan länets folk och
företagare får klara besked. T. ex.: Hur skall det vara möjligt konstruera en
”frizon” i Svappavaara som ger önskade arbetstillfällen där, utan att skada
befintlig och i hög grad önskvärd tillkommande verksamhet i övriga Kiruna
kommun och andra hårt arbetslöshetsdrabbade orter i länets inland? Vem
skall få nedsättning? Vilken instans skall utse de företag som skall åtnjuta
nedsättning? Hur skall ”nytillkommande sysselsättning” tolkas och av vem?
Vågar en företagare i t. ex. Kiruna nu öka verksamheten? Går företaget då
miste om den utlovade premien vid sysselsättningsökning? Eller kommer
kanske en ”frizon”-berättigad konkurrent och erövrar kundkretsen? Är det i
så fall möjligt att efter konkurs fortsätta i samma bransch och i samma lokaler
och då få premier för sysselsättningsökning?

Enligt min mening är Norrbotten inte betjänt av drastiska sänkningar av
socialavgifterna i punktvisa orter och i vissa företag som utpekas av
myndigheter. Riskerna för ”arbetslöshetsomflyttning” mellan orter och
osäker lönsamhet för de ej ”utvalda” företagen kan bromsa många enskilda
företagares vilja att investera. Även regeringens lust att främst gynna statliga
företag är hämmande. Denna regeringens uppenbara önskan kan ses t. ex. i
fråga om skogsmark. Regeringen har sagt att domänverket skall särbehandlas.
Verket får köpa skog men domänskog skall ej få säljas, inte ens för att
komplettera jordbruk. Skog är ett nödvändigt komplement vid långsiktig och
lönsam drift av jordbruk i Norrbotten. Domänverket är länets överlägset
största skogsägare varför ett säljstopp av statlig skog är oförnuftigt.

En sänkning ”trappstegsvis” av socialavgifterna till all företagsamhet i
Norrbotten ger enligt min mening den bästa stimulansen utan påtagligt
störande bieffekter. I de fyra kommunerna Kiruna, Gällivare, Jokkmokk
och Pajala där socialavgiftsnedsättningen nu är 10 % bör nedsättningen
höjas till 15 %. Inom övriga ”A-kommuner’ inom länet. Övertorneå,
Överkalix och Arjeplog, bör nedsättningen vara 10 %, inom ”B-kommunerna”
Haparanda, Kalix, Älvsbyn och Arvidsjaur 8 % och inom Boden,
Luleå och Piteå 5 %. En sådan trappstegsvis avgiftssänkning till all
verksamhet i länet (utom offentlig förvaltning) skulle innebära en verklig
stimulans till Norrbotten men utan risker för arbetslöshetsomflyttning
mellan orterna. All näringsverksamhet skulle gagnas och bestämmelserna
skulle fordra ett minimum av byråkrati. Regler finns redan för de fyra
nordligaste kommunerna. Dessa regler bör anpassas till här nämnda
områden och procentsatser.

Mot. 1982/83:2267

14

Regeringen bör också i Norrbotten försöksvis omgående pröva moderata
samlingspartiets förslag till lärlingsutbildning. Det skulle snabbt ge fler
ungdomar utbildning och arbete samt därtill bättre förutsättningar till lönsam
produktion.

Den arbetande regionalpolitiska utredningen bör snabbt komma med
förslag som förbilligar marknadsföring (persontransport och reklam) samt
förslag om lägre elskatt i Norrbotten. De dryga elöverföringskostnaderna
och länets stora tillgång på billig vattenelkraft motiverar lägre elpris till gagn
för företagande och boende.

Beklagligt nog har regeringen underlåtit att framlägga den parlamentariska
kommitténs enhälliga förslag till förändrat stöd till norra Sveriges
jordbruk (se Ds Jo 1982:7). Då detta förslag verksamt skulle påverka
Norrbottens jordbruk anser jag att kommitténs förslag bör bli riksdagsbeslut.
Levande jordbruksbygder i Norrbotten stärker landets försvarsförmåga och
ger många försörjning.

För Norrbottens framtid är det viktigt att det regionalpolitiska stödet ges i
sådana former att främst mindre och medelstora företag stimuleras till
lönsam produktion. Statligt ägande är ej den sysselsättningsgaranti socialisterna
påstår. Även i Norrbotten gäller att endast lönsam produktion i
längden ger villiga företagare och säkra arbetstillfällen.

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om differentierad sänkning av socialavgifterna
i Norrbotten i enlighet med motionens förslag,

2. att riksdagen måtte besluta om en ändring av jordbruksstödet
till norra Sverige i enlighet med den parlamentariska kommitténs
enhälliga förslag (se Ds Jo 1982:7),

3. att riksdagen uttalar att det skall vara möjligt att komplettera
jordbruk med skog köpt av domänverket,

4. att riksdagen beslutar att till den arbetande regionalpolitiska
kommittén överlämna i motionen nämnda förslag rörande
transport- och marknadsföringsstöd samt lägre elskatt.

Stockholm den 5 april 1983

PER PETERSSON (m)