12

Motion
1982/83:137

Rune Ångström och Tore Nilsson

Undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv (prop.
1982/83:54)

Samernas situation i vårt land är mycket utsatt. Den kulturdominanta
renskötande gruppen räknar ej mer än ca 3 000 medlemmar, under det att
antalet samer i Sverige uppgår till ca 20000. Antalet samer i världen torde
uppgå till över 65000, varav 40000 i Norge, 5000 i Finland och ett par
tusen på Kola-halvön i Ryssland.

Den ekonomiska exploateringen av många slag reducerar näringsunderlaget
för de renskötande samerna och fiskesamerna - basnäringar i kärnområdet.
Markförluster av oåterkallelig natur sker genom vattenregleringar
som överdämmer stora betesrika områden och skadar fisket. Även
gruvorna vållar markförluster av liknande slag. Andra stora intrång görs av
storskogsbruket och den tunga motoriserade turismen med utgångspunkt i
bl. a. ett nyanlagt vägnät långt in i renskötselmarkerna.

Samerna har i hela Norden aktualiserat sina juridiska rättigheter till land
och vatten. Det banbrytande rättsfallet var norska Hpyesteretts dom 1968 i
målet om reglering av sjön Altevatn i Troms fylke. Hpyesterett tillerkände
de svenska samebyarna privaträttslig rätt till renbete och fiske grundad på
alders tids bruk (urminneshävd). Beträffande rätten till renbete, jakt och
fiske upprätthålls Altevatndomens ståndpunkt i högsta domstolens dom
den 29 januari 1981 i Skattefjällsmålet. Däremot fick samerna ej bifall till
sitt yrkande om äganderätt till Skattefjällen i Jämtlands län. Högsta domstolen
gör äganderättsfrågan till en mycket central fråga i Skattefjällsmålet.

Det är alldeles klart att högsta domstolens dom i äganderättsfrågan
endast utgör prejudikat för Jämtlands län. Av domen och av säkra underrättelser
framgår att äganderättsfrågan mycket väl kan bli föremål för en
för samerna mera gynnsam behandling i Lappland därest genomgripande
utredningar företas. Högsta domstolen erkänner uttryckligen möjligheten
av äganderätt för samekollektiven till land och vatten i Lappland.

Samerna har bl. a. påpekat att den första kodifikationen av samernas
rätt, som skedde genom den riksdagsbehandlade och genom kungl, brev
till svensk rätt transformerade samekodicillen till 1751 års gränstraktat,
bygger på samernas äganderätt, och av den danske juristen Henrik
Stampes motiv till kodicillen framgår att tidens betraktelsesätt var att
samerna utan åkerbruk kunde bli ägare till bl. a. sjöar och icke odlingsbara
berg genom kollektiv ockupation av folkgrupp, utan krav på fast lokaliserat
gårdsbruk. Högsta domstolen erkänner som sagt uttryckligen möjligheten
av en sådan samisk äganderätt (skattemannarätt). I övrigt innebär

Mot. 1982/83:137

13

domen att samernas rättigheter enligt 1971 års rennäringslag med promulgationsbestämmelser
domfästs.

Samema känner sig på många sätt hotade beträffande näringar och
kultur. Det rör sig här om en grupp som enligt skriftlig dokumentation är
den första inom sina nuvarande områden. Redan 1328 bekräftade riksdrotsen
i ett brev på latin samernas jakträtt m.m., och dessa bekräftelser
upprepades av Gustav Vasa 1526, 1543 och 1551 samt genom en betydelsefull
konungsdom under Gustav II Adolf 1615. Detta är fullt tillräckligt för
att samerna skall anses som urbefolkning eller som det heter i kommittédirektiv
1982:71: ”Sorn ett folk med egen historia, eget språk och egen
kultur utgör de en ursprunglig etnisk minoritet i Sverige.”

Då rätten till land och vatten givetvis alltid måste vara utgångspunkten
för samernas näringsliv, är det naturligt att de nämnda direktiven innehåller
att kommittén bör redovisa de förutsättningar som i dag gäller för
rennäringen; och detta måste givetvis innesluta själva den grundläggande
rätten till mark och vatten.

Det förhöll sig ju så att 1964 års rennäringssakkunniga i sina direktiv
förhindrades att ingå på en närmare prövning av samernas markrätt, trots
att samema begärde detta. När sedan 1971 års lag antogs uttalade riksdagen
att denna lag lagts på provisoriska grunder, att rättegång om dessa
grunder pågick, att ytterligare processer var att vänta, att riksdagens
beslut om lagen ej innebar något ställningstagande i rättegångarna eller
tvistefrågorna samt att - om de provisoriska grunderna visade sig felaktiga
- lagen självfallet fick ändras. Trots detta lade högsta domstolen i sin
nämnda dom själva lagen till grund i strid med de motsatta uttalandena i
lagmotiven och promulgationsbestämmelsen 2. om samernas uteslutande
begagnande. Riksdagen hänvisade alltså 1971 samerna till domstol för de
djupare liggande markfrågornas lösande, och högsta domstolen hänvisade
1981 tillbaka till lagstiftningen, ehuru riksdagen givit denna provisorisk
karaktär och givit domstolen fri prövningsrätt.

Mot denna bakgrund måste givetvis den kommitté som tillsätts enligt
nämnda kommittédirektiv ha en uttömmande genomgång av de för Lapplands
vidkommande olösta samiska markrättsfrågorna, där högsta domstolen
ansett äganderätt för samekollektiven fullt möjlig.

Härvid är det av största intresse att beakta den moderna litteratur som
starkt framhåller att kodicillens för samerna positiva synsätt upprätthölls i
högsta domstolen 1868 (Edvard Henrik Carleson) och riksdagen 1871
(riksarkivarien f. d. juris professorn Johan Jacob Nordström), medan 1886
års lag fick en helt annan och främmande anstrykning i sina motiveringar
och i högsta domstolens utlåtande (Knut Olivecrona). Den under redaktion
av Tomas Cramér utgivna Samernas Vita Bok (21 vol. 1966-1980) innehåller
ett stort material om detta (se särskilt delen V:l). Cramér har givit en
sammanfattning i Radix 1981: 2.

I proposition 1982/83: 54 föreslås nu att lagfart skulle kunna beviljas den

Mot. 1982/83:137

14

som förvärvat viss fastighet av staten, trots att staten inte har lagfart. Som
framgår av den föregående framställningen har samerna ett äganderättskrav,
alternativt ett krav på ständig besittningsrätt, till samemarkerna i
Lappland, dvs. i första hand vad man kan kalla för sameallmänningen eller
sameallmänningarna (”kronomark”) utanför enskild mark ovanför odlingsgränsen
i Norrbottens och Västerbottens län. Det kan ej vara lämpligt
att staten vid här ovan angivna förhållanden befrias från lagfartsplikten
beträffande dessa angivna områden utanför enskild mark. Nyssnämnda
områden ligger enligt nämnda promulgationsbestämmelse till 1971 års lag
till samernas uteslutande begagnande (obs. motiveringen härtill i jordbruksutskottets
bet. nr 37 år 1971 s. 38-39, jfr s. 36 och 44).

Vi yrkar därför att angivna marker, i huvudsak betecknade som park
eller överloppsmark, undantas från den föreslagna begränsningen av statens
lagfartsplikt. Den summariska äganderättsprövning som kan ges i ett
lagfartsärende är ingalunda tillräckligt ingående för att på ett tillfredsställande
sätt kunna lösa äganderättsfrågorna beträffande sameallmänningarna.
Redan frågan om Skattefjällen i Jämtlands län har föranlett den
största rättegång som högsta domstolen haft under hela sin tillvaro från
1789. Högsta domstolens prövning har utmynnat i att skattemannarätt är
fullt tänkbar för samekollektiven i Lappland. Detta visar oemotsägligen att
frågan huruvida samerna eller staten är ägare till sameallmänningarna i
Lappland ej kan prövas vid den summariska processen inför inskrivningsmyndigheten
i ett lagfartsärende. De försäljningar som kunde ske från
statens sida till men för samerna, av mark som samerna nu betraktar som
sin med stöd av högsta domstolens dom, är ej på något sätt begränsade till
sin storlek. Samerna har ej någon garanti för att ej mycket stora områden
skulle kunna försäljas av staten vid bifall till proposition 1982/83:54.

Regeringsformen 1 kap. 2 § och 2 kap. 15 § och 7 kap. 2 § samt Förenta
Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 och konventionerna
mot rasdiskriminering och om sociala och politiska rättigheter
m.fl. konventioner om skydd för minoriteter och etniska grupper talar
också starkt för vår här uttalade ståndpunkt. För Norges vidkommande
har H0yesterett 1982 ansett dessa konventioner gällande utan transformering
och detsamma måste gälla i svensk rätt (samemålet om Alta älv).

Tilläggas kan att samerna anser rennäringslagens trygghetssystem och
det nu domfästa uttalandet om samernas uteslutande begagnande förutsätta
att lantbruksnämndernas rennäringsdelegationer handhar markförvaltningen
med den samiska representation som där är företrädd. Samerna
hyser framför allt fruktan för att mark i lagfaren kommunal eller enskild
ägo i praktiken kommer att undandras en förvaltning med inbyggt samiskt
inflytande. Samerna saknar ju praktiskt taget all representation i de kommunala
församlingarna i Lappland.

Ar 1971 ville riksdagen ej ingripa i en sedan 1966 pågående rättegång
(SkatteQällsmålet). F. n. finns i Piteå domsaga anhängig en liknande rätte

Mot. 1982/83:137

15

gång om samernas grundläggande markrätt (Gautomålet), åsyftad i jordbruksutskottets
uttalanden i dess nämnda betänkande 1971. Det kan givetvis
ej ifrågakomma att genom bifall till proposition 1982/83:54 på något sätt
föregripa domstolarnas ställningstagande i Gautomålet.

Att kronan ej har lagfart beror just på att markrätten, som Gustav Vasa i
två brev den 20 september 1551 (Samernas Vita Bok (SVB) IV:2 s. 306—
308 — 1551 års brev åberopas i konungsdomen 1615 VI: 1 s. 42) tillerkände
samebyarna och deras invånare ”godz ägodeler, ock alt thet them tijlkommer
rörligit och orörligit” (motsvarar de latinska ägandetermerna mobilis
et immobilis enligt Claudius Kloot i Den svenska lagfarenhetsspegel),
senare blivit tvistig mellan samema och kronan. Samerna kan ej dömas
ohörda i denna sak i den formen att kronan i praktiken ”får lagfart”
retroaktivt utan någon som helst utredning, vilket blir fallet vid bifall till
proposition 1982/83:54. Samerna har ej fått avge remissyttrande, och ej
heller har frågan upptagits i den departementala arbetsgruppen för samefrågor,
vilken tillkommit efter riksdagsbeslut 1977 med målen jämlikhet,
valfrihet och samverkan.

Kronans nuvarande lagfartsplikt bör bibehållas, och det måste söijas för
att samebyarna blir direkt och särskilt underrättade om kronans lagfartsansökningar,
så de blir i tillfälle att åberopa högsta domstolens dom och
vidare utredning.

Givetvis har kronan i första hand utredningsplikten beträffande mark till
samernas uteslutande begagnande. Denna plikt kan ej övervältras på en
köpare. Kronan måste först själv styrka fång och åtkomst och skaffa sig
lagfart, om ej samerna på grund av urminnes hävd, ockupation, skattläggning,
kronans eget erkännande, frihetsbrev eller dom eller annan grund får
lagfarten, vilka frågor redan är anhängiga i principmålet om Gauto i Piteå
domsaga. Kronans rätt till sameallmänningen är alltså bestridd och tvistig.
Den som av ålder har fånget och rätten är enligt samerna urfolket samerna.

Gautomålet som principmål förebådades som sagt redan av jordbruksutskottet
1971. Staten är i detta mål stämd som part (företrädd av kammarkollegiet/.!.K.)
och regeringen, staten som part, har givetvis genom stämningen
officiell kännedom om Gautomålet och om domen i Skatteljällsmålet
med dess innebörd samt om att samebyarna har ett ombud med generell
fullmakt. Det hade varit lätt att höra samerna, deras organisation eller
samebyarna direkt eller genom deras kända ombud.

Vissa av de anförda synpunkterna kan sammanfattas så

1. I propositionen föreslås att den tvistiga frågan om sameallmänningarna
skall prövas vid den ytterst summariska proceduren inför inskrivningsmyndigheten
(s. 6 och 8), och denna lagstiftning skall bli retroaktiv (s.
9). Trots Skattefjällsdomen och det pågående Gautomålet åberopas ett
äldre yttrande av lagberedningen (s. 4 och 8) som säger att kronans åtkomst
ej behöver styrkas beträffande fast egendom, ”sorn av ålder ansetts
tillhöra kronan”. Just denna fråga är nu genom nämnda rättegångar tvistig

Mot. 1982/83:137

16

i det att staten är stämd som part. Vad som eventuellt ”ansetts av ålder” är
alltså under domstolsprövning i prejudikatmål.

Ett ingrepp i pågående rättegång från riksdagens sida är ytterst olämpligt
och kan ej göras. Domstolarna skall pröva rättegångar om äganderätt,
ständig besittningsrätt, skattemannarätt och särskilda rättigheter.

Ett retroaktivt ingrepp är helt förkastligt. Det kan finnas redan skedda
försäljningar som kan leda till lagfart efter den summariska prövningen av
inskrivningsmyndigheten utan att denna hör samerna. Antas förslaget i
propositionen av riksdagen, är inskrivningsmyndigheten till synes helt
försvarad om den ger en förvärvare från kronan lagfart på del av sameallmänningen
utan att höra samerna. Skulle det trots detta bli process om
saken, blir förvärvaren i första hand samernas motpart, medan det måste
vara en plikt för just staten att i grund objektivt utreda äganderättsfrågan
etc. i enlighet med nämnda kommittédirektiv.

2. Vid ett antagande av propositionen skulle nämnda kommittés arbete
förlora i betydelse.

3. Det är mycket allvarligt att den vanliga svenska kommunkationsprincipen
satts ur spel. Pastoratsförbundet är hört beträffande den kyrkliga
jorden, men samerna är ej hörda beträffande den samiska jorden.

Med stöd av vad som anförts hemställs

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts beträffande kronoparker och kronoöverloppsmarker.

Stockholm den 26 november 1982

RUNE ÅNGSTRÖM (fp) TORE NILSSON (m)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982