15

Motion
1982/83: 1267

Rune Gustavsson m. fl.

Översyn av ATP-systemet

Andelen äldre, dvs. personer över 65 år, har successivt ökat under de
senaste årtiondena. 1960 utgjorde gruppen äldre 11,8% av befolkningen. I
dag är den siffran 17%. En fortsatt ökning är att vänta under 1980- och
1990-talen. Denna utveckling i kombination med en stigande levnadsålder
påverkar pensionssystemen. Den leder till att de yrkesarbetande åldrarna får
en allt större grupp att försörja och vårda. I dag går det ca fyra förvärvsarbetande
på en ATP-pensionär — år 2030 beräknas det bli två.

Antalet ålderspensionärer var 1982 ca 1,4 miljoner. Av dessa hade ca
850 000 också ATP-pension av varierande storlek. Enligt riksförsäkringsverkets
bedömningar kommer antalet ålderspensionärer med ATP att öka till
inemot 1,2 miljoner år 2000. Därutöver tillkommer förtidspensionärer, änkepension
och barnpension.

Pensionärerna framställs oftast i den allmänna debatten som en enhetlig
grupp i samhället. Så är inte fallet. Det finns stora skillnader mellan olika
pensionärer. Flertalet yrkesverksamma, framför allt inom den privata sektorn,
pensioneras vid 65 års ålder. Grupper av offentligt anställda har en
lägre pensionsålder. En del statsanställda tjänstemän pensioneras vid 60,
vissa inom sjukvårds- och utbildningssektorn vid 63. Därtill finns det yrkesgrupper
med specialavtal, som har en ännu lägre pensionsålder. Årligen
förtidspensioneras ca 10-15000 på grund av sjukdom eller yrkesskada.

Ännu större skillnader finner man när det gäller pensionernas storlek. En
ogift ålderspensionär utan pensionstillskott och ATP har under 1983 18715
kr. i pension. En ogift ålderspensionär med maximal ATP har 95545 kr.
Grupper av pensionärer har genom avtal på arbetsmarknaden kompletterande
pensioner som t. ex. STP och ITP. Det finns därför pensionärer som vid
maximal utbetalning (folkpension + ATP + ITP) kan få över 300 000 kr./år i
sammanlagd pension.

ATP-systemet bygger på inkomstbortfallsprincipen. Ålderspensionen utgör
60% av den pensionsgrundande inkomsten, räknad på medeltalet av den
försäkrades 15 bästa inkomstår i arbetslivet. Pensionsgrundande inkomst
beräknades första gången 1960. Enligt huvudregeln krävs 30 års förvärvsarbete
för full pension. Den årliga pensionsgrundande inkomsten beräknas på
inkomster som ligger mellan 1 och 7,5 basbelopp (1983 inkomster mellan
19400 och 145 500 kr). ATP finansieras genom avgifter från arbetsgivare och
egenföretagare. Från och med 1982 beräknas ATP-avgiften på samma löneunderlag
som övriga socialavgifter. AP-fonden har byggts upp sedan 1960
och omfattar i dag ca 200 miljarder kronor. Fonden växte kraftigt under

Mot. 1982/83:1267

16

uppbyggnadsskedet, eftersom utgifterna var mindre än avgifterna. Under
1982 nådde för första gången pensionsutbetalningarna upp till en nivå som
översteg avgiftsinbetalningarna. Vid för lågt avgiftsuttag urholkas AP-fonden
snabbt. Det är den förvärvsarbetande generationens avgiftsinbetalningar
som tryggar ATP-pensionerna.

ATP-systemet missgynnar vissa grupper genom sin konstruktion. Lönestrukturen
i arbetslivet bevaras även efter pensioneringen genom att pensionen
utgår i relation till tidigare förvärvsinkomst. Det krävs 30 poängår för att
få full pension, vilket missgynnar grupper som har en lång yrkesverksam tid
som t. ex. kroppsarbetare. De får ”betala” relativt mera för sin pension.
Likaså innebär regeln om att ”de 15 bästa inkomståren” skall räknas att den
som har sin inkomst jämnt fördelad under åren får ett sämre utfall än den som
har en snabbt stigande inkomst under sin yrkesverksamma tid.

Deltidsarbetande får också ett dåligt utfall, eftersom ett basbelopp i botten
räknas bort på den pensionsgrundande inkomsten, vilket gör att många
deltidsarbetande endast når 1—2 pensionspoäng per år.

ATP gavs en sådan konstruktion att den anpassades till en ekonomisk
situation med låg inflation och hög tillväxt i ekonomin, dvs. samma förhållanden
som gällde då ATP infördes. Sedan mitten av 1970-talet har världsekonomin
visat upp en helt annan bild. ATP-systemet värdesäkrades genom en
anknytning till prisutvecklingen. I goda tider med reallönehöjningar för den
aktiva befolkningen halkar pensionärernas standard efter. Vid inflation och
reallönesänkningar stiger pensionerna snabbare än lönerna. Om reallöneförsämringarna
pågår under många år kan den som gått i pension få en högre
inkomst än den som är i arbete. Verkligheten är på väg i den riktningen. Ett
nytt index för pensionsberäkningarna måste konstrueras som fungerar i tider
med såväl ekonomisk tillväxt som stagnation.

Inflationen leder också till att klyftorna mellan olika pensionärsgrupper
vidgas. Höstens riksdagsbeslut när det gäller beräkningarna av pensionerna
innebär att en ogift folkpensionär utan pensionstillskott och ATP fick sin
pension höjd med 1805 kr. för 1983, medan en ogift ATP-pensionär med
maximal pension fick en ökning med över 9000 kr. Till en viss del sker en
utjämning mellan pensionärerna med hjälp av det extra avdraget och de
kommunala bostadstilläggen. Det bör dock noteras att den beslutade marginalskattereformen
ger ett fördelaktigt utfall för pensionärer med höga inkomster.

Samhällets pensionssystem innehåller som vi ovan redovisat regler som
missgynnar olika grupper av löntagare och egenföretagare och som under
vissa förutsättningar också skapar problem mellan generationerna. Enligt
vår mening bör de orättvisor som finns inbyggda i ATP-systemet reduceras
som ett led i en aktiv jämlikhetspolitik. En översyn av ATP-systemet bör
därför ske.

Riksförsäkringsverket presenterade i december förra året behoven av
avgiftshöjningar i ATP för resterande delen av 1980-talet.

Mot. 1982/83:1267

17

Enligt verket behövs under perioden 1985-1989 avgiftshöjningar på mellan
0,8-1,0% per år för att trygga AP-fondens fortbestånd. Det innebär att
ATP-avgiften höjs från i dag 9,6% på lönesumman till ca 14% 1989. Utrymmet
för den förvärvsarbetande befolkningen begränsas därigenom starkt.
Verket redovisar också prognoser för avgiftsuttaget en bit in på andra sidan
år 2000. Avgiftsuttaget skulle då bli hela 32% år 2030 under förutsättning att
reallönerna blir oförändrade under hela perioden och att fondens placeringar
bara ger 0,5% utöver inflationen.

En ensidig övervältring av försörjningsbördan i denna omfattning på den
förvärvsarbetande generationen kan skapa konflikter mellan generationerna
och är ingen solidarisk fördelning mellan generationerna. Översynen av
ATP-systemet bör därför också omfatta den långsiktiga finansieringen och
fördelningen mellan generationerna.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning med
uppgift att göra en översyn av ATP-systemtet.

Stockholm den 24 januari 1983

RUNE GUSTAVSSON (c)

GÖSTA ANDERSSON (c)

ULLA TILLANDER (c)

ELIS ANDERSSON (c)

ROSA ÖSTH (c)

INGVAR KARLSSON (c)
i Bengtsfors

GUNHILD BOLANDER
KARIN ISRAELSSON (c)
RUNE BACKLUND (c)
KARIN SÖDER (c)

KERSTI JOHANSSON (c)