SoU 1982/83:8

Socialutskottets betänkande
1982/83:8

om åtgärder mot tobaksbruket
Motionsyrkanden

I motion 1981/82:1756 av Gabriel Romanus m. fl. (fp, s, m, c, vpk)
hemställs att riksdagen antar ett vid motionen fogat förslag till lag om rökfria
miljöer och färdmedel.

Lagförslaget fogas vid betänkandet som bilaga.

I motion 1981/82:2099 av Margareta Winberg m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen uttalar som sin bestämda önskan att regeringen snarast
framlägger ett förslag till samlat åtgärdsprogram för minskat tobaksbruk,

2. att riksdagen begär att regeringen snarast framlägger förslag om lag med
vissa bestämmelser om tobaksrökning i offentlig lokal.

Motionsmotiveringar

I motion 1981/82:1756 (fp, s, m, c, vpk) erinrar motionärerna om att den år
1977 tillkallade tobakskommittén (S 1977:03) i delbetänkandet (Ds S 1978:7)
Rökfria miljöer lagt fram förslag till en lagstiftning som avsåg att garantera
den, som inte vill utsättas för tobaksrök, skydd mot detta i sådana offentliga
miljöer och färdmedel som var och en kan ha anledning att vistas i och att
kommittén upprepat förslaget i sitt år 1981 avgivna slutbetänkande (SOLF
1981:18) Minskat tobaksbruk.

Motionärerna anger en rad skäl för en lag mot rökning i offentliga lokaler
och avvisar invändningar som kan riktas mot en sådan lag. Motionärerna
anför avslutningsvis att frågan om lagstiftning om rökfria miljöer och
färdmedel har utretts länge och väl och att de - för att säkerställa att frågan nu
kommer under riksdagens prövning - hemställer att riksdagen antar den lag
som tobakskommittén föreslagit.

I motion 1981/82:2099 (s) lämnas vissa uppgifter om sambandet mellan
tobaksrökning och olika sjukdomar och om samhällsekonomiska konsekvenser
av sjukdomar och dödsfall som kan tillskrivas tobaksrökningen.

Motionärerna beskriver närmare hälsorisker av tobaksrök som kan drabba
icke-rökare och framhåller slutligen att regeringen vid upprepade tillfällen
under år 1981 aviserat en proposition i frågan om minskat tobaksbruk men att
någon sådan inte aviserats för våren 1982.

Anm. I motion 1981/82:2100, vilken hänvisats till näringsutskottet, har
motionärerna framställt ett yrkande angående marknadsföringen av tobak.
Motionen beräknas komma att behandlas av näringsutskottet inom kort.

1 Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 8

SoU 1982/83:8

Bakgrund

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1971:21 uttalade socialutskottet
bl. a. att det mot bakgrund av den dokumentation som fanns i fråga
om sambandet mellan rökning och vissa sjukdomar, bl. a. lungcancer, torde
råda allmän enighet om att även i vårt land en systematisk satsning måste ske
på att få till stånd en minskning av tobakskonsumtionen (s. 13).

I sitt likaledes av riksdagen godkända betänkande SoU 1974:5 uttalade
socialutskottet bl. a. att det var angeläget att regeringen utan dröjsmål gav
riksdagen tillfälle att ta ställning till ett program, som innefattade åtgärder
för en sådan satsning (s. 23).

Mot bakgrund av bl. a. sistnämnda uttalande tillkallades år 1977 tobakskommittén
(S 1977:03) för att utarbeta ett program för arbetet med att
nedbringa tobakskonsumtionen och motverka dess skadeverkningar. Enligt
direktiven för tobakskommitténs arbete skulle tobakskommittén lägga fram
förslag dels om åtgärder som omedelbart borde vidtas för att minska
tobakskonsumtionen och förebygga tobakens skadeverkningar, dels om
åtgärder på längre sikt.

Tobakskommittén avgav år 1978 till dåvarande statsrådet Ingegerd
Troedsson delbetänkandet (Ds S 1978:7) Rökfria miljöer med förslag till
omedelbara åtgärder för att minska rökningen i offentliga lokaler. I
delbetänkandet framlades bl. a. ett förslag till en lag om begränsning av
tobaksrökningen i offentliga lokaler. Med offentlig lokal förstås i lagförslaget
lokal i statlig, kommunal och landstingskommunal inrättning, lokal för hälsooch
sjukvård och tandvård, lokal i vilken anordnas offentlig tillställning eller
allmän sammankomst samt rum, i vilket tillfällig bostad yrkesmässigt
upplåtes. Med offentlig lokal jämställs allmänt kommunikationsmedel och
inrättning, som står till förfogande för resande med allmänt kommunikationsmedel.

Det skall enligt lagförslaget åligga hälsovårdsnämnden att övervaka
efterlevnaden av bestämmelserna i den föreslagna lagen och socialstyrelsen
att utöva den centrala tillsynen över efterlevnaden. Av olika skäl föreslås inte
straffpåföljd för den som bryter mot ett rökförbud.

Efter remissbehandling har betänkandet varit föremål för fortsatt beredning
inom regeringskansliet.

Tobakskommittén avgav i februari 1981 till dåvarande statsrådet Elisabet
Holm sitt slutbetänkande (SOU 1981:18) Minskat tobaksbruk, vari kommittén
föreslagit ett åtgärdsprogram mot tobaksbruket. Bl. a. framlades i
slutbetänkandet ett förslag till en lag med vissa bestämmelser om tobaksrökning
i offentlig lokal, vilket överensstämmer med det i delbetänkandet
framlagda lagförslaget.

Tobakskommittén redovisar i slutbetänkandet bl. a. vissa av remissbehandlingen
av delbetänkandet föranledda kommentarer och påpekar att
kommittén inte funnit några skäl att frångå eller revidera sitt tidigare
lagförslag.

SoU 1982/83:8

Slutbetänkandet har remissbehandlats och därefter varit föremål för
fortsatt beredning i regeringskansliet.

Den fortsatta beredningen av tobakskommitténs förslag har slutförts i och
med att regeringen den 30 juni 1982 fattat de tre beslut som redovisas i
följande avsnitt.

Regeringens beslut den 30 juni 1982 om åtgärder mot tobaksbruket

Med hänvisning till att tobakskommittén i betänkandet Minskat tobaksbruk
bl. a. föreslagit att rekommendationer utfärdas beträffande rökning i
olika lokaler av gemensamhetskaraktär har regeringen genom beslut den 30
juni 1982 uppdragit åt arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen att i samråd
utfärda rekommendationer om begränsning av tobaksrökningen i lokaler av
gemensamhetskaraktär.

I anslutning till detta beslut har regeringen genom ett särskilt beslut den 30
juni 1982 föreskrivit att socialstyrelsen får för informationsåtgärder i
anslutning till nämnda uppdrag disponera 500 000 kr. av medel som
beräknats för en särskild informationskampanj om tobakens skadeverkningar
under femte huvudtitelns reservationsanslag F 2. Flälsoupplysning.

Med hänvisning till att tobakskommittén i ovannämnda betänkande bl. a.
föreslagit en förstärkning av den nuvarande utbildningen för läkare och
annan hälso- och sjukvårdspersonal om tobakens skadeverkningar har
regeringen vidare den 30 juni 1982 beslutat uppdra åt socialstyrelsen att
verka för att frågor som rör tobakens skadeverkningar ägnas ökad
uppmärksamhet i utbildningen av läkare och annan vårdpersonal.

I ett pressmeddelande från socialdepartementet om regeringens beslut
anförs bl. a. följande.

Regeringen anser, inte minst mot bakgrund av den senaste tidens
rapporter om skadeverkningar på grund av s. k. passiv rökning, att det är
angeläget att snabbt få till stånd fler rökfria miljöer. Men regeringen anser
inte att en tvingande lagstiftning, som Tobakskommittén föreslagit, är det
lämpligaste sättet att åstadkomma detta. I stället får nu socialstyrelsen och
arbetarskyddsstyrelsen i uppdrag att utfärda rekommendationer om rökfria
miljöer.

Tobakskommittén föreslog också en utbyggnad av den nuvarande
utbildningen om tobakens skadeverkningar för hälso- och sjukvårdspersonalen.
Huvuddelen av all utbildning om tobakens skadeverkningar sker f. n. i
anslutning till vårdpersonalens grundutbildning. Inom fortbildningen saknas
i dag, med något undantag, utbildning om rökning eller annat missbruk.
Kommittén ansåg att den framtida utbildningen om tobakens skadeverkningar
bör inriktas på sjukvårdspersonalens yrkesroll, där betydelsen av det
personliga föredömet och förmågan att ge rökaren en personlig och
engagerad information är mycket väsentlig. Kommittén menade att en sådan

1* Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 8

SoU 1982/83:8

information har långt större betydelse än om den kommer från annat håll i
samhället. Regeringen, som är helt överens med Tobakskommittén, har
därför gett socialstyrelsen i uppdrag att bevaka att detta kommer med i all
vårdutbildning.

Regeringens beslut innebär alltså att socialstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen
får i uppdrag att utfärda sådana rekommendationer som skall syfta till
att ytterligare begränsa rökningen i lokaler där många människor vistas,
t. ex. offentliga lokaler och arbetsplatser, säger hälsovårdsminister Karin
Ahrland i en kommentar.

Regeringen avvisar därmed Tobakskommitténs förslag om en lag, som
förbjuder rökning i offentliga lokaler. Det är en utbredd uppfattning att vi
redan har tillräckligt med förbud i Sverige. Det är bättre att försöka övertyga
rökarna om att frivilligt medverka till så många rökfria miljöer som möjligt.
Jag tror att det är effektivare än att stifta en lag utan sanktioner som
Tobakskommittén föreslagit.

I en i anslutning till pressmeddelandet utgiven sammanställning, kallad
Bakgrund till regeringens beslut om åtgärder mot tobaksbruket, lämnas
följande uppgifter om förändring i rökningens omfattning.

I Sverige har under de senaste femton åren andelen dagligrökare av
cigaretter bland män ökat kontinuerligt fram till år 1969. Utvecklingen
förbyttes då i en tydlig minskning som fortfarande pågår. Bland kvinnor
ökade andelen dagligrökare av cigaretter fram till år 1970, varefter ökningen
avstannade. Det är ännu för tidigt att säga om detta innebär att andelen
rökande kvinnor kommer att minska. I yngre åldrar är det f. n. fler kvinnor
än män som röker. För fem år sedan rökte dagligen 43 procent av männen, i
dag röker 31 procent. För kvinnornas del har andelen dagligrökande legat
stilla på ungefär 35 procent sedan 70-talets början, men sjönk i fjol till 26
procent.

Skolöverstyrelsen har sedan år 1971 årligen kartlagt skolelevernas
rökvanor. Under 1970-talet har rökningen minskat både bland flickor och
pojkar i de undersökta åldersgrupperna. I årskurs 6 rökte år 1981 6 procent
av pojkarna och 5 procent av flickorna. I årskurs 9 rökte samma år 23 procent
av pojkarna och 35 procent av flickorna.

Om tobakskommitténs lagförslag och om fortsatta åtgärder m. m. mot
tobaksbruket anförs i sammanställningen bl. a. följande.

Vid remissbehandlingen fick lagförslaget ett blandat mottagande av de
olika remissinstanserna. Flera remissinstanser anser att det går att åstadkomma
en rökfri miljö genom frivilliga insatser och att en lag utan sanktioner
troligen kommer att mötas med ringa respekt. En brist i lagförslaget anser
många vara att lagen endast omfattar offentliga arbetsplatser. En lag med
hälsopolitiskt syfte borde omfatta alla arbetsplatser. Några av remissinstanserna
menar att centrala föreskrifter om rökfria utrymmen redan nu kan
utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen med stöd av arbetsmiljölagstiftningen.

Den hälso- och sjukvårdslag, som nyligen har antagits av riksdagen, ger
landstingen ett lagstadgat ansvar för förebyggande vård. Arbetet mot
tobaksbruket blir ett viktigt inslag i den verksamheten. Landstingens ökade

SoU 1982/83:8

arbete med den förebyggande verksamheten kommer helt visst att ställa krav
på en bättre utbildning om tobakens skadeverkningar för hälso- och
sjukvårdspersonalen. Socialstyrelsen har högsta tillsynen över hälso- och
sjukvården i landet. Regeringen har därför uppdragit åt styrelsen att bevaka
att Tobakskommitténs förslag beaktas vid planeringen av utbildningen av
läkare och annan vårdpersonal.

Socialstyrelsen fick år 1975 i uppdrag att i samråd med berörda
forskningsorgan utarbeta en plan för forskning om olika faktorer, som
påverkar tobaksbruket och om effekterna av samhällets insatser på
tobaksupplysningens område. Socialstyrelsen räknar med att efter sommaren
kunna redovisa en sådan plan för regeringen.

Sambandet mellan rökning och cancer kommer att närmare belysas av
Cancerkommittén som har i uppdrag att kartlägga, samla in och ställa
samman den kunskap som erhålls på skilda håll om faktorer som medför risk
för cancer. Cancerkommittén skall därvid bl. a. också beakta effekterna av
att flera olika cancerframkallande faktorer samverkar. Mot bakgrund av den
samlade informationen och kunskapen på området skall Cancerkommittén
ge förslag till en ”realistisk strategi avseende åtgärder mot cancer”.
Cancerkommittén räknar med att avsluta sitt arbete före årsskiftet 1982/
83.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har under 1980/81 års och 1981/82 års riksmöten behandlat
motioner, vari begärts att riksdagen skulle anta förslag till lagstiftning om
rökfria miljöer och färdmedel i huvudsak överensstämmande med den lag
som föreslås i motion 1981/82:1756 (fp, s, m, c, vpk). På förslag av
socialutskottet i betänkandena SoU 1980/81:10 och SoU 1981/82:18 har
riksdagen avslagit motionerna. Utskottet har ansett att regeringens ställningstagande
i lagstiftningsfrågan borde avvaktas men framhållit angelägenheten
av skyndsam beredning av frågan om rökförbud i offentliga lokaler.
Om sin syn på frågan om minskning av tobaksbruket anförde utskottet i det
senaste betänkandet bl. a. följande.

Som utskottet framhöll vid behandlingen under förra riksmötet av ett
likartat motionsförslag (SoU 1980/81:10) har utskottet i åtskilliga sammanhang
behandlat frågan om åtgärder för att begränsa tobakskonsumtionen.
Därvid har utskottets ställningstaganden skett mot bakgrund av de allvarliga
hälsorisker som är förbundna med bruket av tobak. Utskottet uttalade
sålunda redan år 1971 (SoU 1971:21) att det torde råda allmän enighet om att
även i vårt land en systematisk satsning måste ske på att få till stånd en
minskning av tobakskonsumtionen. Utskottet uppmärksammade redan då
de obehag som tobaksrökning kan medföra för icke-rökare. År 1974 uttalade
sig utskottet för ett program som innefattar åtgärder för en systematisk
satsning för att få till stånd en minskning av tobakskonsumtionen (SoU
1974:5 s. 21-24). Bl. a. som en följd härav tillkallades tobakskommittén för
att utarbeta ett program för arbetet med att nedbringa tobakskonsumtionen
och motverka dess skadeverkningar.

Som utskottet också framhöll under förra riksmötet har under 1970-talet
olika insatser gjorts för att nedbringa tobakskonsumtionen och för att skapa

SoU 1982/83:8

rökfria miljöer, vilket har fått till följd en attitydförändring mot rökningen.
Många sammanträden och sammankomster är t. ex. numera helt rökfria.
Det har genom olika undersökningar klarlagts att också s. k. passiv rökning
kan förorsaka skador. Påpekas bör också de problem som kan uppstå för
personer som är allergiska mot rök om de tvingas vistas i lokaler där rökning
förekommer.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor om
lagstiftning mot tobaksrökning i offentliga lokaler och färdmedel samt om ett
samlat åtgärdsprogram för minskat tobaksbruk.

Frågor om åtgärder mot tobaksbruket har behandlats av socialutskottet
ända sedan år 1971.

Med anledning av motioner uttalade socialutskottet redan år 1971 bl. a. att
det mot bakgrund av den dokumentation som fanns i fråga om sambandet
mellan rökning och vissa sjukdomar - bl. a. lungcancer - torde råda allmän
enighet om att även i vårt land en systematisk satsning måste ske på att få till
stånd en minskning av tobakskonsumtionen (SoU 1971:21 s. 13). År 1974
uttalade utskottet bl. a. att det var angeläget att regeringen utan dröjsmål gav
riksdagen tillfälle att ta ställning till ett program som innefattade åtgärder för
en sådan satsning (SoU 1974:5 s. 23).

År 1978 avgav tobakskommittén delbetänkandet (Ds S 1978:7) Rökfria
miljöer med förslag till åtgärder som omedelbart borde vidtas mot
tobaksbruket, nämligen införande av en lag med vissa bestämmelser om
tobaksrökning i offentlig lokal, varmed skulle jämställas allmänt kommunikationsmedel,
samt informationsinsatser i anslutning till den föreslagna
lagens ikraftträdande.

År 1981 avgav tobakskommittén sitt slutbetänkande (SOU 1981:18)
Minskat tobaksbruk. I betänkandet föreslås en rad åtgärder som indelas i (1)
åtgärder som syftar till att förebygga tobaksdebut, (2) åtgärder som syftar till
att förändra tobaksvanor, (3) åtgärder som skall förstärka och stödja
nyssnämnda åtgärder samt (4) forskning, utveckling och utvärdering för att
göra åtgärdsprogrammet mot tobaksbruket så effektivt som möjligt. Det
centrala samhällsansvaret för åtgärdsprogrammet föreslås ligga på socialstyrelsen,
som är central förvaltningsmyndighet för ärenden rörande hälso- och
sjukvård. Skolöverstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet, arbetarskyddsstyrelsen
och konsumentverket föreslås svara för vissa delar av
åtgärdsprogrammet. Åtgärdsprogrammet omfattar till stor del informationsinsatser.
Tobakskommitténs tidigare förslag om införande av en lag med
vissa bestämmelser om tobaksrökning i offentlig lokal upprepas.

SoU 1982/83:8

Tobakskommitténs båda betänkanden har varit föremål för remissbehandling.

I motion 1981/82:1756 av Gabriel Romanus m. fl. (fp, s, m, c, vpk) begärs
att riksdagen skall anta ett vid motionen fogat förslag till lag om rökfria
miljöer och färdmedel, som till innehållet överensstämmer med tobakskommitténs
båda lagförslag och som föreslås träda i kraft den 1 januari 1983. I
motion 1981/82:2099 av Margareta Winberg m. fl. (s) begärs att tobakskommitténs
lagförslag snarast framläggs för riksdagen (yrkande 2). I motionen
begärs också att regeringen snarast framlägger ett förslag till samlat
åtgärdsprogram för minskat tobaksbruk (yrkande 1).

Sedan motionerna väcktes har beredningen inom regeringskansliet av
tobakskommitténs båda betänkanden slutförts genom tre beslut som
regeringen fattat den 30 juni i år.

Då regeringen ansett det angeläget att snabbt få till stånd fler rökfria
miljöer men inte funnit att en tvingande lagstiftning, som tobakskommittén
föreslagit, är det lämpligaste sättet att åstadkomma detta har regeringen
beslutat uppdra åt arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen att i samråd
utfärda rekommendationer om begränsning av tobaksrökningen i lokaler av
gemensamhetskaraktär. För informationsåtgärder i anslutning till detta
uppdrag har regeringen beslutat medge socialstyrelsen att disponera 500 000
kr. Med hänsyn till att tobakskommittén i sitt slutbetänkande bl. a. föreslagit
en förstärkning av den nuvarande utbildningen för läkare och annan hälsooch
sjukvårdspersonal om tobakens skadeverkningar har regeringen slutligen
beslutat uppdra åt socialstyrelsen att verka för att frågor som rör
tobakens skadeverkningar ägnas ökad uppmärksamhet i utbildningen av
läkare och annan vårdpersonal.

Som utskottet framhållit (SoU 1980/81:10 och SoU 1981/82:18), då frågor
om lagstiftning mot tobaksrökning i offentlig lokal tidigare behandlats, har
under 1970-talet olika insatser - främst i form av information - gjorts för att
nedbringa tobakskonsumtionen och för att skapa rökfria miljöer. Detta har
lett till en attitydförändring mot rökningen, vilken minskat i omfattning.
Icke-rökarnas berättigade krav på att slippa besväras av tobaksrök respekteras
också på ett annat sätt än tidigare.

Enligt utskottets mening bör man därför i första hand satsa på fortsatt
upplysning och information till vårdpersonal, lärare, förskolepersonal m. fl.
samt till allmänheten. Sådana åtgärder har redan visat sig effektiva. För
varaktiga resultat krävs även att det går att vinna rökarnas förståelse för
önskemålen om rökfrihet. Detta torde lättare kunna uppnås genom saklig
upplysning om riskerna med rökning än genom direkta förbud. Utskottet vill
emellertid erinra om att de råd och anvisningar som avses bli utfärdade av
socialstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen i vissa sammanhang i praktiken
kan komma att fungera som en form av rökförbud. Utskottet är därför f. n.
inte berett att tillstyrka motionsförslagen (motion 1981/82:1756 och motion

SoU 1982/83:8

1981/82:2099 yrkande 2) om lagstiftning mot tobaksrökning i offentlig
lokal.

Tobakskommittén har förutsatt att sjukvårdshuvudmännen skall svara för
åtskilliga av de insatser mot tobaksbruket i form av information m. m. som
kommittén föreslagit. Sedan tobakskommittén slutförde sitt arbete har en ny
lagstiftning för hälso- och sjukvården antagits, hälso- och sjukvårdslagen,
som träder i kraft den 1 januari 1983 och varigenom sjukvårdshuvudmännen
får ett vidgat ansvar för befolkningens hälsa. Sjukvårdshuvudmännen åläggs
sålunda förutom att erbjuda sjukvård även att förebygga ohälsa hos
befolkningen. Åtgärder mot tobaksbruket förutsätts bli ett viktigt inslag i den
sjukdomsförebyggande verksamheten. Det bör framhållas att sjukvårdshuvudmännen
redan har tagit upp sådan verksamhet, bl. a. genom insatser för
s. k. friskvård m. m.

Vissa andra insatser i det av tobakskommittén föreslagna åtgärdsprogrammet
förutsätter skolan som huvudman. Skolan har redan engagerat sig i
verksamheten mot tobaksbruket. Det är viktigt att detta arbete fortsätter.
Även inom förskolan bör frågan om tobaksbrukets skadeverkningar
uppmärksammas. Det bör lämpligen ske i samband med utarbetande av det
pedagogiska programmet för förskolan.

Det bör här även nämnas att socialstyrelsen i år beräknas redovisa ett
uppdrag att i samråd med berörda forskningsorgan utarbeta en plan för
forskning om olika faktorer som påverkar tobaksbruket och om effekterna av
samhällets insatser på tobaksupplysningens område.

De insatser mot tobaksbruket som kan förväntas mot bakgrund av det nu
anförda och som resultat av regeringens beslut den 30 juni i år tillgodoser
delvis önskemålen om ett åtgärdsprogram mot tobaksbruket (motion
1981/82:2099, yrkande 1). Problemen är emellertid inte lösta härmed. Det är
bl. a. nödvändigt att följa upp de olika åtgärderna för att få underlag för en
fortsatt systematisk satsning mot tobakskonsumtionen. För detta behövs att
regeringen även i fortsättningen tar ett samlat ansvar för utvecklingen. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

1. beträffande lagstiftning mot rökning i vissa lokaler m. m.

att riksdagen avslår motion 1981/82:1756 och motion 1981/
82:2099 yrkande 2,

2. beträffande ett åtgärdsprogram mot tobaksbruket

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2099 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 23 november 1982

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

SoU 1982/83:8

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Stig Alftin (s),
Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar
Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Margareta Winberg (s), Göran Ericsson (m)
och Rosa Östh (c).

SoU 1982/83:8

Bilaga

Förslag till lag om rökfria miljöer och färdmedel som framlagts i motion
1981/82:1756 av Gabriel Romanus m. fl. (fp, s, m, c, vpk) och som avstyrkts
av utskottet.

Förslag till

Lag om rökfria miljöer och färdmedel

1 § I offentlig lokal får inte någon mot sin vilja utsättas för obehag eller
hälsorisk genom tobaksrök.

2 § Med offentlig lokal förstås i denna lag

1. lokal i statlig, kommunal och landstingskommunal inrättning,

2. lokal för hälso- och sjukvård och tandvård,

3. lokal, i vilken anordnas offentlig tillställning som avses i 9 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617), dock ej danstillställning, eller allmän sammankomst
som avses i 1 § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,

4. rum, i vilket tillfällig bostad yrkesmässigt upplåtes.

Med offentlig lokal jämställs allmänt kommunikationsmedel och inrättning
som står till förfogande för resande med allmänt kommunikationsmedel.

3 § Bestämmelserna i lagen tillämpas ej på arbetsrum eller annat utrymme,
vilket stadigvarande begagnas av samma person och till vilket allmänheten
saknar tillträde utan särskilt medgivande.

4 § I offentlig lokal får tobaksrökning tillåtas endast om särskilt utrymme för
rökning har godkänts.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, socialstyrelsen meddelar
föreskrifter om beskaffenheten av utrymme som avses i första stycket.

5 § De bestämmelser som gäller för tobaksrökning skall tydligt anges i
lokalen.

6 § Socialstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna
lag.

7 § Det åligger hälsovårdsnämnd att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna
i denna lag.

Hälsovårdsnämnd får meddela föreläggande eller förbud som uppenbart
behövs för efterlevnaden av denna lag eller med stöd av lagen meddelade
föreskrifter.

I beslut om föreläggande eller förbud kan hälsovårdsnämnd utsätta
vite.

SoU 1982/83:8

8 § För fullgörande av åliggandena enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt
att få tillträde till offentlig lokal.

Den som utövar tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen yppa vad han
därvid inhämtat.

9 § Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen
genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten
genom besvär.

Mot beslut som socialstyrelsen med stöd av regeringens bemyndigande har
meddelat enligt 4 § föres talan hos regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

GOTAB 72793 Stockholm 1982