SoU 1982/83:5

Socialutskottets betänkande
1982/83:5

om abortlagstiftningen
Motioner

I motion 1981/82:172 av Mårten Werner (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att vad som skall avses med ”synnerliga skäl” för aborter
efter 18:e graviditetsveckan utreds och preciseras.

I motion 1981/82:267 av Linnea Hörlén (fp) och Kersti Swartz (fp)
hemställs

1. att riksdagen hos regeringen anhåller att 1980 års abortkommitté får i
uppdrag att se över tillämpningen av abortlagens bestämmelser om abort
efter utgången av den 18:e graviditetsveckan,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller att 1980 års abortkommitté får i
uppdrag att, om behov därav visar sig föreligga, också lägga fram förslag om
ändring av bestämmelserna.

I motion 1981/82:269 av Mårten Werner m. fl. (m) hemställs att
utredningen om rättsskydd för ofödda barn får sådana direktiv att
utredningsarbetet kommer att omfatta rättsskydd för alla ofödda barn och
inte enbart en avgränsad grupp. Motionärerna åsyftar konflikten med
abortlagen.

I motion 1981/82:1302 av Arne Lindberg (c) och Ulla Ekelund (c)
hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska antalet aborter. I motionen
föreslås åtgärder för att förbättra skolans sexualundervisning samt den
särskilda familjerådgivningen med avseende på abort. Motionärerna anser
vidare att ett aktivt stöd bör ges enskilda och föreningar som arbetar för att
hjälpa i första hand ensamma blivande mödrar.

Allmän bakgrund

Abortlagen (1974:595, ändrad senast 1980:222) trädde i kraft den 1
januari 1975. Samtidigt upphörde brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning
och 1938 års lag om avbrytande av havandeskap att gälla. Den äldre
lagstiftningen innebar att abort i princip var förbjuden men att havandeskap
fick avbrytas om vissa särskilt angivna indikationer förelåg.

Enligt abortlagen avgörs frågan om abort före utgången av 12:e
havandeskaps veckan av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om
åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa (1 §). Denna
förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av
1 Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 5

SoU 1982/83:5

18:e veckan fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det
företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är
läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för
förnyad prövning (2 §). Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas
bara i undantagsfall. För abort krävs då socialstyrelsens tillstånd, som får
lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Kan det antas
att fostret är livsdugligt, får tillstånd endast lämnas om havandeskapet på
grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för
hennes liv eller hälsa (3 och 6 §§).

I fråga om abort efter 18:e havandeskapsveckan anförde socialutskottet
vid behandlingen av förslaget till abortlag bl. a. följande (SoU 1974:21 s.
37).

I förhållande till vad som gäller enligt 1938 års lag innebär den i
propositionen föreslagna och av utskottet tillstyrkta ordningen att den
tidsgräns, efter vilken abort endast får ske i undantagsfall och efter tillstånd
av socialstyrelsen, sänks från utgången av 20:e havandeskapsveckan till
utgången av 18:e veckan. Vidare kommer i princip alla aborter efter
utgången av nämnda tidsgräns att prövas av socialstyrelsen. F. n. fordras inte
tillstånd av socialstyrelsen då åtgärden sker på grund av skjukdom eller
kroppsfel hos kvinnan. Slutligen tas i den nya lagen in en uttrycklig
bestämmelse om att tillstånd till abort inte får lämnas om det kan antas att
fostret är livsdugligt. Undantag från regeln får göras blott i fall då fortsatt
graviditet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan skulle medföra
allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Enligt utskottets mening innebär den
nya lagen en klar förbättring av det lagfästa skyddet för livsdugliga
foster.

Beträffande de överväganden som låg till grund för den nya abortlagstiftningen
hänvisas i första hand till proposition 1974:70 med förslag till
abortlag, m. m. och till utskottets ovan nämnda betänkande i ärendet, SoU
1974:21, vilket i alla punkter godkändes av riksdagen.

Ärenden om tillstånd till abort handläggs fr. o. m. den 1 juli 1981 av
socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor (29 §
förordningen [1981:683] med instruktion för socialstyrelsen).

Vid behandlingen av propositionen med förslag till abortlag m. m.
uppehöll sig utskottet även utförligt vid frågan om abortrådgivning Detta
skedde bl. a. mot bakgrunden av att det i ett flertal motioner tagits upp
frågan om obligatorisk information eller rådgivning i abortärenden. I detta
hänseende uttalade utskottet bl. a. följande (SoU 1974:21 s. 32).

Som utskottet tidigare anfört bygger utskottets ställningstagande i fråga
om utgångspunkten för abortlagstiftningen på förutsättningen att samhället
på ett effektivt sätt kan erbjuda all den hjälp och allt det stöd kvinnan
behöver för att fatta sitt beslut i abortfrågan. Departementschefen framhåller
att det bör ingå som ett naturligt led i varje abortärende att kvinnan
underrättas om sina möjligheter att få rådgivning och att hon bereds tillfälle
att ta del av informationen. Sådan underrättelse bör lämnas redan när
kvinnan tar den första kontakten i abortärendet, antingen det är med läkare,

SoU 1982/83:5

kurator eller annan personal som har befattning med abortfrågan. Då
abortutredning i enlighet med det nyss anförda skall göras torde ett
eventuellt behov av rådgivning kunna tillgodoses inom ramen för den
kontakt med kurator som ett sådant förfarande kommer att innebära.

Utskottet kan helt instämma i de synpunkter, som sålunda anförs av
departementschefen.

Då det gäller frågan om rådgivning bör vara obligatorisk eller ej vill
utskottet erinra om att socialstyrelsen, en del medicinska remissinstanser och
Svensk kuratorsförening framhållit att det bör vara kvinnans egen önskan
som blir helt avgörande. Utskottet delar denna uppfattning. I enlighet med
vad som också förordas av departementschefen skall alltså ingen kvinna
behöva inställa sig för rådgivning mot sin vilja.

Utskottet vill emellertid i denna del ytterligare anföra följande. Vad som
anförs i de ovan redovisade motionerna visar enligt utskottets mening att det
är ytterst betydelsefullt att understryka att i begreppet abortrådgivning inte
får inläggas den betydelsen att verksamheten har till syfte att påverka den
abortsökande kvinnan att avstå från att begära abort eller att låta utföra
abort. En sådan tolkning av begreppet kan lätt få den inte önskvärda
psykologiska effekten på en kvinna, som överväger abort, att hon undviker
att ta del också av den information hon kan få om det bistånd, som samhället i
olika avseenden kan erbjuda, om hon fullföljer graviditeten. Utskottet vill
därför framhålla att det framstår som nödvändigt - och detta gäller självfallet
i särskilt hög grad fall där kuratorsutredning inte är aktuell - att kvinnan
muntligt underrättas såväl om att rådgivning finns tillgänglig och hur denna
är utformad som om de alternativa möjligheter hon kan erbjudas i fråga om
samtal med personer som har kännedom om förhållandena på olika områden
av betydelse för kvinnan i en abortsituation. Många gånger torde föreliggande
informationsbehov kunna tillgodoses i direkt anslutning till den första
kontakten i abortärendet. I det fall då den första kontakten sker med
gynekolog kan det dock inte krävas att denne alltid skall ha möjlighet att
lämna några mer detaljerade upplysningar om exempelvis samhällets
hjälpmöjligheter för en kvinna som är gravid. Det är därför, i enlighet med
det ovan sagda, viktigt att kvinnan i ett sådant fall tillförsäkras den
information hon behöver som underlag för sitt beslut. Med hänsyn till det
anförda finner utskottet det angeläget att vägledande anvisningar utarbetas
rörande lämplig organisation och utformning av den informationsverksamhet
som utskottet ovan berört.

Anvisningar om bl. a. abortrådgivningen med utgångspunkt i de principer
som lades fast vid antagandet av abortlagstiftningen har utfärdats av
socialstyrelsen år 1974 (Socialstyrelsens cirkulär med anvisningar om
tillämpningen av abortlagen, MF 1974:100, ändrat senast 1976:14).

Antalet aborter har minskat det sista året. Det gäller även sena
aborter.

Antalet legala aborter därav utförda fr. o. m. 18:e veckan

1979 34 709 344

1980 34 887 338

1981 33 086 262

första halvåret

1982 16066 136

SoU 1982/83:5

Uppgifterna beträffande åren 1979-1980 är hämtade från statistiska
centralbyråns meddelanden (HS 1982:5) och beträffande 1981 och första
halvåret 1982 från socialstyrelsens preliminära uppgifter angående antalet
aborter.

I ett beslut av JO, dagtecknat den 4 januari 1982, redovisas en av JO
gjord utredning av socialstyrelsens tillämpning av 3 § abortlagen. Vid
utredningen gjordes en genomgång av handlingar i ärenden under ett kvartal
1980 (ca 100 ansökningar). Det konstaterades att det övervägande antalet
hade bifallits. JO inhämtade yttrande från socialstyrelsen i elva av dessa fall. I
sin bedömning av den gjorda utredningen uttalar JO bl. a. att det krävs en
mera omfattande och ingripande utredning för att kunna statistiskt belysa
utfallet i de hos styrelsen anhängiggjorda ansökningsärendena om abort.
Enligt JO:s mening ligger det dock, mot bakgrund av utredningen i ärendet,
nära till hands att ifrågasätta om socialstyrelsen i ärenden enligt 3 §
abortlagen inte blott ger tillstånd då det föreligger ”synnerliga skäl” utan
även då man rent allmänt anser att det föreligger sociala eller medicinska skäl
som talar för tillstånd till abort. JO förordar att frågan om utformningen och
tillämpningen av 3 § abortlagen utreds. Han anser att det lämpligast kan
göras av abortkommittén. Exemplar av beslutet har översänts från JO till
socialdepartementet och kommittén.

I regeringsbeslut dagtecknat den 4 februari 1982 har regeringen med
anledning av JO:s skrivelse beslutat att överlämna ärendet till 1980 års
abortkommitté.

En av socialstyrelsen tillsatt expertgrupp har under 1982 avgivit en
rapport, Fosterdiagnostik (PM 27/82). I rapporten redovisas aktuella
medicinska fakta inom fosterdiagnostikens område och etiska, juridiska och
psykologiska aspekter som kan anläggas på fosterdiagnostik. Socialstyrelsen
har med rapporten velat åstadkomma en probleminventering och en
kunskapsöversikt beträffande tillgängliga metoder samt beskrivning av
nuvarande fosterdiagnostiska verksamheter i Sverige. I ett senare led skall
översikten revideras på basen av ett remissförfarande och byggas ut med
förslag till riktlinjer för organisationen av den fosterdiagnostiska verksamheten
i landet.

Rapporten innehåller inga konkreta förslag om framtida inriktning och
organisation, men expertgruppen har gemensamt lämnat synpunkter och
även sammanfattat vad den anser vara aktuella frågeställningar. Socialstyrelsen
har inte tagit ställning till dessa synpunkter.

I förordet till rapporten anför socialstyrelsens generaldirektör Barbro
Westerholm bl. a. följande.

Rapporten innehåller inga konkreta förslag om framtida inriktning och
organisation. Det är dock styrelsens förhoppning att remissinstanserna skall
granska sammanställningen och ge synpunkter framför allt på utformningen
av fosterdiagnostiken i vårt land och belysa problem som särskilt bör beaktas
i den kommande utvecklingen.

SoU 1982/83:5

En övergripande fråga är enligt styrelsens mening om samhället skall
påverka utvecklingen av den fosterdiagnostiska verksamheten. Hittills har
forskningens landvinningar format verksamheten. Forskningen är dock inte
uteslutande inriktad på den yttersta nyttan för samhället utan fastmer på vad
som är biologiskt, medicinskt och tekniskt möjligt. Den fria forskningen kan
alltså skapa möjligheter som av resursmässiga eller etiska, psykologiska och
sociala skäl inte är tillrådliga. Då uppkommer frågan om verksamheten
måste styras. En styrning av verksamheten kan i princip inriktas på själva
diagnostiken så att man medvetet avstår från viss del av densamma eller viss
information som den kan ge men naturligtvis också på själva forskningen.

Rapporten remissbehandlas f. n.

Vidare kan nämnas att ett symposium anordnat av perinatalgruppen i
Svensk gynekologisk förening och neonatalsektionen i Svenska barnläkareföreningen
hållits i Stockholm den 22-23 oktober 1981. Avsikten med
symposiet var att ge en bild av den hastigt förändrade mortaliteten och
morbiditeten bland nyfödda mycket omogna barn och att söka belysa vilka
konsekvenser dessa förändringar har för handläggningen av förlossning och
vården av det nyfödda barnet. Meningen var också att spegla utvecklingen
inom detta område av perinatalmedicinen, vilket innebär att bl. a. söka
klarlägga var den nedre gränsen för livsduglighet utanför livmodern ligger.
En redovisning av symposiet finns i Läkartidningen nr 40 år 1982 (s. 3565
ff.).

Utvärdering av abortlagen m. m.

Efter abortlagens tillkomst har riksdagen vid åtskilliga tillfällen haft att ta
ställning till motioner om ändring och översyn av abortlagens bestämmelser
samt om abortrådgivning.

I samband med en av de vid 1979/80 års riksmöte aktuella motionerna om
ändring av abortlagen behandlade socialutskottet också bl. a. motionsyrkanden
om en utvärdering av abortlagen och en intensifierad information
rörande samhällets stödåtaganden till abortsökande. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (SoU 1979/80:10) framhöll utskottet att man inte var
beredd att förorda en omprövning av den huvudprincip på vilken abortlagen
bygger, nämligen att om kvinnan efter moget övervägande finner att abort är
den lämpligaste lösningen av de problem som en väntad graviditet medför
hon också skall få abort. Enligt utskottets mening fanns dock skäl som talade
för att abortlagen borde bli föremål för en utvärdering. Utskottet förordade i
enlighet med vad som föreslagits i motionerna att en utvärdering skulle
komma till stånd.

Beträffande den närmare inriktningen av en utvärdering framhöll utskottet
bl. a. följande (s. 8 f.).

SoU 1982/83:5

Utvärderingen bör ge en mera djupgående bild av hur lagstiftningen
tillämpas och effekterna av denna än vad som är möjligt att få fram genom
den statistik som erhålls genom nuvarande rapportering till socialstyrelsen
över verkställda aborter. Vid utvärderingen bör man söka klarlägga såväl de
positiva som de negativa konsekvenser abortlagen medfört. Då det gäller
positiva konsekvenser bör belysas bl. a. betydelsen av att abort numera ofta
kan utföras polikliniskt i ett tidigt skede av graviditeten. Man bör också söka
utreda om framförda påståenden om att det skulle finnas en benägenhet hos
vissa kvinnor att se abort som ett alternativ till användning av preventivmedel
är riktiga och i så fall vad anledningen är till denna inställning.

Utskottet anser sig inte i detalj böra precisera hur utvärderingen skall
utföras men finner det angeläget att peka på vissa förhållanden som måste
särskilt uppmärksammas vid utvärderingen (p. 1-3 nedan).

1. En genomgång av abortförfarandet bör göras. Därvid bör särskilt
abortrådgivningen beaktas. Med abortrådgivning avses vid personligt besök
meddelad information om möjligheterna att vid icke önskad graviditet
erhålla abort samt om samhällets stödåtgärder vid graviditet m. m. (MF
1974:100). Rådgivningen har inte till syfte att påverka den abortsökande
kvinnan att avstå från att begära abort eller att låta utföra abort (se bl. a. SoU
1974:21 s. 32). Rådgivningskontakten är uteslutande avsedd att vara kvinnan
till stöd och hjälp i en för henne svår situation. I första hand kuratorer bör
vara verksamma i abortrådgivningen. Parentetiskt må här nämnas att
utskottet vid abortlagens tillkomst underströk att då abortutredning (kuratorsutredning)
skall göras - i princip för alla aborter efter 12:e havandeskapsveckan
- ett eventuellt behov av rådgivning torde kunna tillgodoses
inom ramen för den kontakt med kurator som ett sådant förfarande innebär.
Mot den bakgrunden att utskottet och riksdagen fäste utomordentligt stor
vikt vid abortrådgivningen vid abortlagens tillkomst och att det i praktiken
visat sig att det förekommer mycket stora regionala variationer då det gäller
förekomsten av kuratorsrådgivning bör en ingående undersökning göras av
dels orsakerna till variationerna, dels den praktiska utformningen av
abortrådgivningen - genom gynekolog, kurator eller genom annan - hos
olika sjukvårdshuvudmän, dels ock, så långt det är möjligt, betydelsen av
abortrådgivningen för kvinnans ställningstagande i abortfrågan. Då det
gäller den praktiska utformningen och omfattningen av abortrådgivning bör
ingående undersökas om den information som ges beträffande samhällets
stödåtgärder är tillfredsställande utformad. Utskottet anser att en undersökning
i detta hänseende bör bli en av de viktigaste uppgifterna vid
utvärderingen.

2. Stora regionala skillnader i abortfrekvensen förekommer. Försök bör
därför göras att utvärdera vilka faktorer som är av betydelse för dessa
skillnader. Därvid bör särskilt beaktas frågan om sambandet mellan
utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen och abortfrekvensen.

3. Eftersom abortlagen bygger på kvinnans egen bestämmanderätt i
frågan om en graviditet skall avbrytas eller ej har ett stort ansvar lagts på
kvinnan som gör att hon kan utsättas för psykiska påfrestningar såväl inför
beslut om en abort som efter det att aborten utförts. Med hänsyn till de
följder detta kan ha för kvinnan bör bl. a. undersökas vilka stödåtgärder
exempelvis i form av en uppföljande kuratorskontakt som kan vara av
betydelse för att minska dessa psykiska påfrestningar.

SoU 1982/83:5

Vad bl. a. sålunda anförts med anledning av motionsyrkandena om en
utvärdering av abortlagen ansåg utskottet att riksdagen borde som sin
mening ge regeringen till känna.

Med anledning av riksdagens begäran tillkallades 1980 års abortkommitté
(S 1980:02). Enligt direktiven bör kommittén utgå från den huvudprincip
som abortlagen bygger på, nämligen kvinnans rätt att inom vissa gränser själv
bestämma om hon vill fullfölja en graviditet eller ej. Vidare bör de tidsfrister
som reglerar abortförfarandet gälla även i fortsättningen. Kommittén bör i
första hand inrikta sitt arbete på att ge en mer djupgående bild av hur
abortlagen kommit att praktiskt tillämpas i landet och kartlägga såväl
positiva som negativa effekter av den nya abortlagstiftningen. Vidare
framhålls att den nya abortlagen skiljer sig från tidigare lagstiftning på
området framför allt genom att kvinnan fått den principiella beslutanderätten
i en abortsituation och genom att utredningsförfarandet vid aborterna
avsevärt har förenklats. Det är därför av särskilt intresse att kommittén
redovisar vilka konsekvenser dessa förhållanden har haft för de kvinnor som
övervägt abort och sedan eventuellt gått igenom abort. I detta sammanhang
bör även mannens roll i abortsituationen särskilt uppmärksammas.

I direktiven erinras om att riksdagen fäst stor vikt vid att abortrådgivningen
noggrant utvärderas och pekat på de regionala variationer som
förekommer. Kommittén bör i sin kartläggning av hela abortförfarandet
särskilt undersöka hur den rådgivning varit utformad som givits de
abortsökande kvinnorna dels före, dels efter en eventuell abort. I sammanhanget
bör om möjligt belysas hur kvinnan bedömer rådgivningen, kvinnors
erfarenheter av olika utformning av rådgivning samt kuratorernas betydelse
inom denna verksamhet. Även familjens roll i abortsituationen bör
undersökas. Vidare bör om möjligt belysas vilken betydelse den nuvarande
lagstiftningens utformning och abortrådgivningens innehåll och organisation
har för att förhindra psykiska efterreaktioner hos kvinnor som gått igenom
abort. Av stort intresse är givetvis att få del av sjukvårdspersonalens
bedömning av vad som varit positivt och negativt med abortförfarandet enligt
den nya lagen.

Abortutvecklingen och de regionala, arbetsmarknadsmässiga och åldersmässiga
variationerna i abortfrekvensen bör enligt direktiven analyseras.
Kommittén skall också studera hur förhållandena på arbetsmarknaden samt
kulturella, sociala och religiösa faktorer påverkar möjligheten att fullfölja en
graviditet och därmed inverkar på aborttalen. I sammanhanget måste,
framhålls det, även abortutvecklingen i förhållande till födelsetal och
preventivmedelsanvändning uppmärksammas. Kommittén skall även belysa
hur preventivmedelsrådgivningen fungerar och barnmorskans roll i rådgivningen.
Kommittén bör särskilt uppmärksamma de problem som gäller att nå
ut med information och rådgivning till olika grupper.

Med utgångspunkt i analysen skall kommittén söka lägga fram konkreta
förslag om abortrådgivningens utformning och innehåll samt abortförebyg -

SoU 1982/83:5

gande åtgärder i syfte att minska abortfrekvensen i landet. Om möjligt bör
särskilda åtgärdsprogram föreslås för en förbättrad information om samlevnadsfrågor
och om abortförebyggande åtgärder.

Som ett led i sitt utredningsarbete har kommittén utfört en studie av
abortverksamheten i landet. Studien inleddes med en probleminventering.
Vidare gjordes ett begränsat antal intervjuer med kvinnor som överväger
eller genomgår abort och med kuratorer och sjukvårdspersonal engagerade i
abortverksamhet. Arbetet har redovisats i rapporten Bilder och röster (Ds S
1981:24).

Kommittén har vidare i juni 1982 avgivit delbetänkandet Lära leva
tillsammans (Ds S 1982:8). I detta diskuteras samlevnadsundervisningens
mål och genomförande i skolan och på vilka punkter samlevnadsundervisningen
behöver förbättras. Betänkandet remissbehandlas f. n.

Enligt under hand inhämtad uppgift har kommittén för avsikt att behandla
frågan om tillämpningen av 3 § abortlagen i ett betänkande vilket man
beräknar avge under våren 1983.

Under 1980/81 års riksmöte väcktes härefter ett antal motioner vari frågor
togs upp om ändring av abortlagen, om utformningen av abortrådgivningen
samt om lagstiftning till skydd för ofödda. Utskottet anförde
inledningsvis i sitt betänkande (SoU 1981/82:14 s. 26) bl. a. följande.

I debatten om abortlagen har huvudprincipen om kvinnans bestämmanderätt
satts i fråga. Det har gjorts gällande att den avvägning mellan kvinnans
och fostrets intressen som gjorts i abortlagen medfört att fostret numera
saknar rättsligt skydd. I linje härmed har framförts den åsikten att ett lagfäst
skydd för foster inte kan genomföras utan en ändring av grundprincipen i
abortlagen om kvinnans beslutanderätt. Enligt utskottets mening kan det
riktiga i sådana tankegångar ifrågasättas från principiella utgångspunkter.
Abortlagen reglerar endast förfarandet då en kvinna vill avbryta sitt
havandeskap. Avvägningen av kvinnans och fostrets intressen i en abortsituation
har som ovan berörts lett till att kvinnan fått rätt att ensam bestämma
om havandeskapet skall avbrytas fram till utgången av 18: e havandeskapsveckan
och att under tiden därefter livsdugliga foster givits ett lagfäst skydd
mot abortingrepp i andra fall än då kvinnans liv eller hälsa är i allvarlig fara.
Enligt utskottets mening torde abortlagen inte kunna anses ge uttryck för
någon mer allmän princip i fråga om vilken hänsyn som skall tas till kvinnan
och fostret i olika sammanhang. Inte heller den äldre lagstiftningen på
området synes ha innefattat något mera allmängiltigt ställningstagande till
frågan om rättsligt skydd för det väntade barnet. Det förhållandet att
kvinnan givits en viss beslutanderätt beträffande avbrytande av havandeskapet
behöver med andra ord inte innebära att samhället i andra avseenden
skulle låta fostrets intressen stå tillbaka för kvinnans valfrihet, t. ex.
acceptera att kvinnan missbrukar alkohol till skada för det väntade barnet.
Med detta synsätt föreligger det inte - som gjorts gällande i debatten - något
direkt samband mellan utformningen av abortlagen och frågan om det
väntade barnets rättsskydd. Abortlagen utesluter således inte att på andra
områden införs lagregler beträffande rättsskydd för ofödda som bygger på en
annorlunda intresseavvägning. En annan sak är att det från etiska

SoU 1982/83:5

utgångspunkter kan te sig otillfredsställande att hänsynen till oföddas
intressen skall skifta från område till område.

Vid behandlingen av de olika väckta frågorna hemställde utskottet om
avslag på de motioner som avsåg ändring av abortlagen och utformningen av
abortrådgivningen. Vad gällde frågan om översyn av abortlagen konstaterade
utskottet att utredningsarbetet i abortkommittén skall bedrivas med
utgångspunkt i principen om kvinnans beslutanderätt. Även de tidsfrister
som reglerar förfarandet skall enligt direktiven gälla i fortsättningen. Enligt
utskottet saknades anledning att nu frångå dessa ställningstaganden. I frågan
om abortrådgivningen hänvisade utskottet till att frågan skulle behandlas av
abortkommittén.

I frågan om skydd för ofödda och en lagstiftning i syfte att ge ofödda en
självständig rättsställning erinrade utskottet om vad utskottet inledningsvis
uttalat (se ovan) om sambandet mellan detta spörsmål och abortlagen.
Vidare anförde utskottet följande (s. 30 f.).

I konsekvens med dessa uttalanden anser utskottet att det inte kan komma
i fråga att införa lagregler av övergripande natur om oföddas ställning. I
stället får man på varje område för sig bedöma om och i vad mån särskilda
regler erfordras till skydd för ofödda. Vid bedömningen av huruvida en
översyn av olika lagar är påkallad av hänsyn till fostrets intressen måste enligt
utskottets mening beaktas att en lagstiftning är förenad med åtskilliga
problem av mycket komplicerad beskaffenhet och kräver ett omfattande
utredningsarbete. En sådan översyn bör därför komma till stånd endast om
det kan anses att gällande ordning allmänt sett är otillfredsställande.
Utskottet vill härvidlag framhålla att det i många avseenden torde förhålla sig
så att kvinnan och det väntade barnet har samma behov av skydd mot
skaderisker och att deras intressen därför sammanfaller. I andra avseenden
kan visserligen fostret ha ett större behov av skydd än kvinnan men en
intressegemenskap kan ändock som regel anses föreligga. Som utskottet
ovan framhållit torde nämligen det helt övervägande antalet blivande
föräldrar vara angelägna om att skydda det väntade barnet. Frånvaron av
intressekonflikter gör att det i allmänhet inte innebär några nackdelar för
fostret om lagreglerna på olika områden, såsom f. n. är fallet, endast tar sikte
på kvinnan. Att införa lagregler som ger det ofödda barnet en självständig
ställning skulle med andra ord inte medföra att det väntade barnets intressen
i det stora flertalet fall kan tillvaratas bättre än i dag.

Det sagda utesluter emellertid inte att det i vissa avseenden kan vara
befogat att närmare överväga om regler bör införas som mera uttryckligen
syftar till att skydda det väntade barnet. Motionärerna har pekat på några
områden där sådana regler anses erforderliga.

I det följande (s. 32) diskuterade utskottet behovet av åtgärder bl. a. i de
fall modern missbrukar alkohol eller narkotika eller när fostret är i behov av
sjukvårdande behandling. Utskottet anförde fortsättningsvis följande.

Även om förhållandena således i allmänhet är sådana att fostrets intressen
väl kan tillvaratas av kvinnan kan det dock - både i de av motionärerna
angivna fallen och i andra situationer - undantagsvis tänkas att kvinnan av
olika orsaker förbiser eller inte kan inse konsekvenserna av sitt handlande

SoU 1982/83:5

eller vidta de åtgärder som behövs för att fostret inte skall skadas eller dess
intressen eljest inte skall åsidosättas. Som exempel på tänkbara sådana
orsaker har socialberedningen i sitt remissyttrande pekat på att kvinnan är
psykiskt sjuk eller utvecklingsstörd eller att hon är beroende av alkohol eller
narkotika eller av annan anledning befinner sig i en tvångssituation. 1980 års
abortkommitté har i sitt remissyttrande framhållit att kvinnan på grund av
exempelvis en fatalistisk inställning kan motsätta sig en behandling av ett
väntat barn i sjukdomsförebyggande syfte. Andra orsaker kan också tänkas
till att kvinnan inte tar tillbörlig hänsyn till det väntade barnet. Enligt
utskottets mening kan det för fall, som nu berörts, finnas ett behov av regler
som ger det väntade barnet en särskilt skyddad ställning och förhindrar att
kvinnan fattar för fostret skadliga beslut eller på annat sätt åsidosätter dess
intressen. Närmare överväganden i frågan om införandet av sådana regler
bör emellertid göras först sedan en kartläggning skett av i vilka situationer
det kan finnas behov av regler till skydd för ofödda samt av de problem som
kan vara förknippade med en lagstiftning. Utskottet förordar att en sådan
kartläggning och analys kommer till stånd. Därvid bör också den blivande
faderns roll uppmärksammas.

På arbetsmiljöområdet torde det enligt utskottet (s. 33) knappast ens
undantagsvis föreligga några intressekonflikter mellan kvinnan och hennes
väntade barn. Vad frågan här gäller är närmast arbetarskyddsverkets och
andra myndigheters möjligheter att ingripa mot faktorer som visserligen inte
är direkt farliga för arbetstagarens hälsa men innebär risk för fosterskador.
En komplikation i sammanhanget är att sådana risker kan föreligga redan
innan graviditet kan konstateras. Utskottet underströk vikten av att
arbetarskyddsverket utnyttjar de möjligheter arbetsmiljölagen ger. Med
hänsyn till frågans betydelse ansåg emellertid utskottet att det närmare borde
övervägas om arbetsmiljölagen kan ändras så att den klarare än f. n. ger
uttryck för ett hänsynstagande till fostrets intresse.

Sedan 1977 arbetar en kommitté med uppdrag att utreda frågan om en
förstärkning av barns rättsliga ställning, utredningen (Ju 1977:08) om barnens
rätt. Enligt direktiven skall utredningens uppgift allmänt vara att undersöka i
vilka fall och på vilka sätt barns intressen och behov bör tillgodoses bättre än
f. n. genom föreskrifter som - huvudsakligen inom ramen för lagstiftning i
övrigt - särskilt tar sikte på barnens rätt. Utredningsuppgifterna ansågs inte
behöva preciseras närmare. Utredningen bör enligt direktiven i en första
etapp inrikta sitt arbete på att mera diskussionsvis presentera olika uppslag
och förslag till lösningar, gärna i form av alternativ.

Utredningen har hittills avgett två betänkanden, Om förbud mot aga (SOU
1978:10) och Om föräldraansvar m. m. (SOU 1979:63).

I maj 1982 beslutade regeringen om vissa tilläggsdirektiv till utredningen
(Dir. 1982:25). Enligt tilläggsdirektiven skall utredningen bl. a. fullfölja sitt
tidigare arbete vad avser talerätt och representanter för barn i mål om
vårdnad m. m. Utredningen skall också överväga hur barns rättsliga ställning
kan stärkas i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen (1980:620) och lagen

SoU 1982/83:5

(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt även behandla
vissa frågor om adoption och äktenskap med minderåriga.

Med anledning av riksdagens uttalanden år 1981 (jfr ovan s. 9 f.) anförtros
vidare i tilläggsdirektiven åt utredningen att analysera de problem som är
förknippade med lagstiftning till skydd för fostret i de fall då en gravid kvinna
befinner sig i en sådan situation att hon kan tänkas förbise eller inte inse
riskerna för det väntade barnet av att hon handlar eller underlåter att handla
på visst sätt. I direktiven påpekas att uppdraget inte avser frågor som hänför
sig till abortlagen, fosterdiagnostiken eller arbetsmiljöområdet.

Föräldraförsäkringsutredningen (S 1980:08) tillsattes år 1980 och fick i
uppdrag att göra en översyn av reglerna för rätt till ledighet för vård av barn
och ersättningsreglerna inom föräldraförsäkringen m. m.

Med anledning av ett betänkande från socialförsäkringsutskottet (SfU
1980/81:5, rskr 1980/81:3) beslöt regeringen den 25 juni 1981 att uppdra åt
utredningen att utreda frågan om kompensation för inkomstbortfall för
gravida kvinnor som av förebyggande skäl måste avstå från förvärvsarbete
utan att något sjukdomstillstånd föreligger. Uppdraget går bl. a. ut på att
klarlägga i vilka fall det är motiverat att göra uppehåll i förvärvsarbetet, i
vilken utsträckning och på vad sätt inkomstbortfall i så fall skall täckas och
om arbetsgivares skyldighet att omplacera till annat arbete skall utvidgas.

Tilläggsdirektiv har i april 1982 lämnats utredningen (Dir. 1982:14) med
anledning av socialutskottets betänkande 1981/82:14 och behandlingen av
detta i riksdagen (rskr 1981/82:61; jfr ovan s. 10). Regeringen har i sitt beslut
överlämnat den ifrågavarande riksdagsskrivelsen jämte utskottets betänkande
och uppdragit åt utredningen att som ett led i uppdraget att utreda frågor
om omplaceringsskyldighet m. m. ta upp frågan om behovet av förtydliganden
av arbetsmiljölagen i fråga om skydd mot fosterskador.

Föräldraförsäkringsutredningen har i maj 1982 avgivit betänkandet
Enklare föräldraförsäkring (SOU 1982:36). I och med betänkandet är
utredningens uppdrag avslutat vad avser översynen av föräldraledighetslagen
och föräldraförsäkringen. Utredningen uttalar i betänkandet att den har
för avsikt att i ett kommande betänkande behandla resterande frågor, bl. a.
en översyn av havandeskapspenningen och frågan om kompensation för
inkomstbortfall för gravida kvinnor som av förebyggande skäl måste avstå
från förvärvsarbete och där sjukdomstillstånd inte föreligger. Enligt under
hand inhämtad uppgift kommer utredningen i det kommande betänkandet
även behandla den fråga som uppdragits åt den genom tilläggsdirektiven.
Utredningen beräknar att kunna avge betänkande i dessa frågor under våren
1983.

SoU 1982/83:5

Utskottet

I betänkandet behandlas fyra motioner som från olika utgångspunkter tar
upp dels tillämpningen av abortlagen, dels frågan om rättsskydd för
ofödda.

I motion 1981182:172 (m) hemställs att begreppet ”synnerliga skäl” för
aborter efter 18:e graviditetsveckan utreds och preciseras. I motion 1981/
82:267 (fp) yrkas att 1980 års abortkommitté får i uppdrag att se över
tillämpningen av abortlagens bestämmelser om abort efter 18:e graviditetsveckan
och att, om behov därav visar sig föreligga, också lägga fram förslag
om ändring av bestämmelserna.

Enligt 1974 års abortlag avgörs frågan om abort före utgången av 12:e
havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om
åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna
förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av
18:e veckan fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det
företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är
läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för
förnyad prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas endast
om synnerliga skäl föreligger och då efter tillstånd av socialstyrelsen. Kan det
antas att fostret är livsdugligt, får tillstånd lämnas endast om havandeskapet
på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för
hennes liv eller hälsa.

1980 års abortkommitté, som tillkallats på riksdagens initiativ, har i
uppdrag att göra en utvärdering av abortlagen. Kommittén skall i första hand
ge en mera djupgående bild av hur abortlagen kommit att praktiskt tillämpas
och kartlägga såväl positiva som negativa effekter av den nya lagstiftningen.
Abortrådgivningen skall särskilt undersökas. Kommittén skall försöka lägga
fram konkreta förslag om abortrådgivningens utformning och innehåll och
om abortförebyggande åtgärder i syfte att minska abortfrekvensen här i
landet. Kommitténs arbete skall bedrivas med utgångspunkt i den huvudprincip
som abortlagen bygger på, nämligen kvinnans rätt att inom vissa
gränser själv bestämma om hon vill fullfölja en graviditet. Enligt direktiven
skall också de tidsfrister som reglerar förfarandet gälla i fortsättningen.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att få en redovisning av
hur abortlagens regler beträffande aborter efter 18:e veckan tillämpas. Enligt
utskottets mening ligger det dock redan inom ramen för det uppdrag som
lämnats abortkommittén att undersöka detta. Utskottet vill också erinra om
att frågan aktualiserats genom regeringens beslut att till kommittén
överlämna JO :s beslut rörande socialstyrelsens tillämpning av abortlagen (se
ovan s. 4). Kommittén torde vidare vara oförhindrad att föreslå de åtgärder
som kan finnas befogade, bortsett från den begränsning som ligger i att
grundprincipen om kvinnans beslutanderätt skall lämnas orubbad, liksom
tidsfristerna. Ett betänkande planeras till 1983. Detta bör lämpligen avvaktas

SoU 1982/83:5

innan riksdagen har anledning att överväga ytterligare åtgärder.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1981/
82:172 och 1981/82:267.

Frågan om lagstiftning till skydd för ofödda behandlades av riksdagen så
sent som hösten 1981. Riksdagens ställningstagande ledde till att tilläggsdirektiv
lämnades dels utredningen om barnens rätt, dels föräldraförsäkringsutredningen.
Den förstnämnda kommittén har sålunda fått i uppdrag att
bl. a. analysera de problem som är förknippade med en lagstiftning till skydd
för fostret i de fall då en gravid kvinna befinner sig i en sådan situation att hon
kan tänkas förbise eller inte inse riskerna för det väntade barnet av att hon
handlar eller underlåter att handla på visst sätt. I direktiven undantas från
uppdraget frågor som hänför sig till abortlagen, fosterdiagnostiken och
arbetsmiljöområdet. Föräldraförsäkringsutredningen skall enligt sina tillläggsdirektiv
behandla frågan om behovet av förtydliganden av arbetsmiljölagen
i fråga om skydd mot fosterskador.

I motion 1981182:269 (m) yrkas att frågan om rättsskydd för alla ofödda
utreds och inte för enbart en begränsad grupp. Motionen syftar till att även
abortlagens bestämmelser skall övervägas som ett led i utredningen av frågan
om rättsskydd för ofödda.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1981/82:14 uttalade utskottet i
denna del bl. a. att enligt utskottets mening abortlagen inte torde kunna
anses ge uttryck för någon mer allmän princip i fråga om vilken hänsyn som
skall tas till kvinnan och fostret i olika sammanhang. Det förhållandet att
kvinnan givits en viss beslutanderätt beträffande avbrytande av havandeskap
behövde enligt utskottet inte innebära att samhället i andra avseenden skulle
låta fostrets intressen stå tillbaka för kvinnans valfrihet, t. ex. acceptera att
kvinnan missbrukar alkohol till skada för det väntade barnet. Med detta
synsätt föreligger det inte - som det gjorts gällande i debatten - något direkt
samband mellan utformningen av abortlagen och frågan om det väntade
barnets rättsskydd. Utskottet ansåg vidare att det inte kan komma i fråga att
införa lagregler av övergripande natur om oföddas ställning. I stället borde
man enligt utskottet på varje område för sig bedöma om och i vad mån
särskilda regler erfordras till skydd för ofödda.

Enligt utskottets mening finns - särskilt med hänsyn till att abortkommittén
planerar att inom en snar framtid avge slutbetänkande - inte anledning
att frångå riksdagens tidigare ställningstagande. Om abortkommitténs
erfarenheter skulle ge anledning till det kan frågan om innehållet i direktiven
till utredningen om barnens rätt eventuellt övervägas på nytt. Utskottet
avstyrker med hänvisning härtill motion 1981/82:269.

Även frågan om abortrådgivningen har varit föremål för tidigare behandling
i riksdagen, senast hösten 1981.

I motion 1981182:1302 (c) hemställs att riksdagen beslutar att som sin
mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om åtgärder för
att minska antalet aborter. I motionen föreslås åtgärder för att förbättra

SoU 1982/83:5

skolans sexualundervisning samt den särskilda familjerådgivningen med
avseende på abort. Motionärerna anser vidare att ett aktivt stöd bör ges
enskilda och föreningar som arbetar för att hjälpa i första hand ensamma
blivande mödrar.

Utskottet har vid upprepade tillfällen framhålllit vikten av en god
abortrådgivning och andra abortförebyggande åtgärder. Detta var ett av
skälen för riksdagen att initiera en utvärdering av abortlagen. En av
abortkommitténs viktigaste uppgifter är således att undersöka abortrådgivningen.
Enligt direktiven skall kommittén vidare bl. a. analysera abortutvecklingen
och de regionala, arbetsmarknadsmässiga och åldersmässiga
variationerna i abortfrekvensen. Kommittén skall också studera hur
förhållandena på arbetsmarknaden samt kulturella, sociala och religiösa
faktorer påverkar möjligheten att fullfölja en graviditet och därmed inverkar
på aborttalen. Även preventivmedelsrådgivning och annan information skall
uppmärksammas. Med utgångspunkt i analysen skall kommittén söka lägga
fram konkreta förslag om abortrådgivningens utformning och innehåll samt
om abortförebyggande åtgärder i syfte att minska abortfrekvensen i landet.
Om möjligt skall kommittén föreslå särskilda åtgärdsprogram för en
förbättrad information om samlevnadsfrågor och abortförebyggande åtgärder.

Abortkommittén har hittills avgett bl. a. delbetänkandet Lära leva
tillsammans (Ds S 1982:8). I detta diskuteras samlevnadsundervisningens
mål och genomförande i skolan och på vilka punkter samlevnadsundervisningen
behöver förbättras. Betänkandet remissbehandlas f. n.

Enligt utskottets uppfattning får syftet med motion 1981/82:1302 anses
tillgodosett genom det utredningsarbete som sålunda pågår inom abortkommittén.
Något ytterligare initiativ från riksdagens sida är f. n. inte påkallat.
Motionen avstyrks därför.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande aborter efter 18:e graviditetsveckan

att riksdagen avslår motion 1981/82:172 och motion 1981/

82:267,

2. beträffande rättsskydd för ofödda

att riksdagen avslår motion 1981/82:269,

3. beträffande abortrådgivning m. m.

att riksdagen avslår motion 1981/82:1302.

Stockholm den 23 november 1982

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

SoU 1982/83:5

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Stig Alftin (s),
Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar
Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Margareta Winberg (s), Göran Ericsson (m)
och Rosa Östh (c).

Reservationer

1. Aborter efter 18:e graviditetsveckan (motiveringen till mom. 1 i hemställan) Inga

Lantz (vpk) anser

att den mening på s. 12 som börjar med ”Utskottet delar” och som slutar
med ”veckan tillämpas” bort utgå.

2. Rättsskydd för ofödda (mom. 2 i hemställan)

Göte Jonsson (m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 13 som börjar med ”1 sitt”
och slutar med ”motion 1981/82:269” bort ha följande lydelse:

I direktiven till den år 1980 tillkallade abortkommittén anges att
kommittén skall utgå från den huvudprincip som abortlagen bygger på,
nämligen kvinnans rätt att inom vissa gränser själv bestämma om hon vill
fullfölja en graviditet eller ej. Enligt samma direktiv bör även de tidsfrister
som reglerar abortförfarandet gälla även i fortsättningen. Frågan om ett
förstärkt rättsskydd för ofödda aktualiserades i riksdagen hösten 1981. Som
en följd av riksdagens uttalanden meddelades i maj 1982 tilläggsdirektiv till
en annan kommitté, nämligen utredningen om barnens rätt. Denna
utredning fick därvid i uppdrag att analysera de problem som är förknippade
med en lagstiftning till skydd för fostrets intressen i fall då en gravid kvinna
befinner sig i en sådan situation att hon kan tänkas förbise eller inte inse
riskerna för det väntade barnet av att hon handlar eller underlåter att handla
på visst sätt. I tilläggsdirektiven påpekas emellertid att uppdraget inte avser
frågor som hänför sig till abortlagen, fosterdiagnostiken eller arbetsmiljöområdet.

Man kan därför sammanfattningsvis konstatera att varken abortkommittén
eller utredningen om barnens rätt har möjlighet att gå in på principfrågan
om skyddet för det ofödda barnet i abortsituationer. Utskottet vill därför slå
fast att foster har liv och som blivande människor har berättigade anspråk på
ett långtgående rättsskydd. Härmed sammanhängande frågor måste kunna
utredas förutsättningslöst. Detta är inte möjligt, med de begränsade direktiv
som meddelats de båda kommittéerna. Utvidgade direktiv bör därför ges i
första hand till utredningen om barnens rätt, som har att överväga den
grundläggande frågan om skydd för fostrets intressen i olika situationer.

SoU 1982/83:5

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande rättsskydd för ofödda

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:269 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 72815 Stockholm 1982