SoU 1982/83:38

Socialutskottets betänkande
1982/83:38

om arbetstid och semester

Motioner

I motion 1982/83:203 av Karin Nordlander m. fl. (vpk) föreslås att
riksdagen hos regeringen hemställer att initiativ tas till en försöksverksamhet
med sex timmars arbetsdag/30 timmars arbetsvecka med lönekompensation
inom långtidsvården och att staten svarar för lönekompensationen.

I motion 1982/83:325 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk) föreslås att
riksdagen beslutar anta följande förslag till ändring i arbetstidslagen

1. att 1 § ges följande, såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse

Motionärernas förslag

1 i

Denna lag gäller, med de
inskränkningar som anges i 2 §, varje
verksamhet där arbetstagare utför
arbete för en arbetsgivares räkning.

Om arbetstiden för minderåriga
finns ytterligare bestämmelser i
5 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).

Denna lag gäller, med de
inskränkningar som anges i 2 §, varje
verksamhet där arbetstagare utför
arbete för en arbetsgivares räkning.
Med arbetstid avses all den tid arbetstagare
är skyldig ställa sig till arbetsgivarens
förfogande. Arbetstiden är
en del av arbetsmiljön och grundläggande
för denna lag är vad som
stipuleras i arbetsmiljölagens 2 kap. 1
och 2 §§ samt 3 kap. 2 § första stycket
och 3 §.

Om arbetstiden för minderåriga
finns ytterligare bestämmelser i
5 kap.arbetsmiljölagen (1977:1160).

2. att 2 § punkterna 1 och 2 utgår,

3. att 3 §, om möjlighet till undantag och avvikelser från lagen, utgår,

4. att 6 § om jourtid utgår,

5. att 8 § om allmän övertid utgår,

6. att 9 § om nödfallsövertid ges följande såsom Motionärernas förslag
betecknade lydelse:

9 §

Har en kräver (nödfallsövertid).

Om det för arbetsstället finns en
lokal arbetstagarorganisation inom
vars avtalsområde arbetet faller, får
nödfallsövertid tas ut endast under
förutsättning att arbetsgivaren sna -

1 Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 38

SoU 1982/83:38

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

rast underrättar organisationen om rast underrättar organisationen om

övertidsarbetet. övertidsarbetet och arbetet får endast

fortsättas med organisationens godkännande.

Nödfallsövertid får inte tas ut Nödfallsövertid får inte tas ut
under längre tid än två dygn från under längre tid än två dygn från

arbetets början utan att tillstånd till arbetets början utan att tillstånd till

arbetet har sökts hos arbetsskydds- arbetet har sökts hos arbetarskydds styrelsen.

styrelsen.

Nödfallsövertid får tas ut med
högst 150 timmar under ett kalenderår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

I motion 1982/83:352 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen hemställer hos regeringen om en tidsplan för generell
nedtrappning av arbetstiden till sex timmar per dag med bibehållen
lönestandard, så att sextimmarsdagen genomförs under 1980-talet,

2. att riksdagen uttalar att arbeten som är så fysiskt tunga eller skadliga för
hälsan på annat sätt att de inte kan utföras på heltid skall kompenseras med
heltidslön.

I motion 1982/83:1115 av Ola Ullsten m. fl. (fp) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 2), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA) i sitt arbete bör pröva olika
vägar att anpassa arbetstiden till den enskildes behov och förutsättningar.

Motivering till motionsyrkandet finns i motion 1982/83:1114.

Yrkande 1 i motionen har behandlats i utskottets betänkande SoU
1982/83:26.

I motion 1982/83:1837 av Blenda Littmarck (m) hemställs att riksdagen
beslutar anta följande förslag till ändring av semesterlagen (SFS 1977:480)
17 § p. 1: ”ledighet på grund av sjukdom i den mån frånvaron under
intjänandeåret icke överstiger 180 dagar”.

Arbetstidslagen

Den nu gällande arbetstidslagen (1982:673) trädde i kraft den 1 januari
1983 och ersatte bl. a. den allmänna arbetstidslagen (1970:103) samt vissa
bestämmelser i 4 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) avseende arbetstidens
förläggning. Den nya arbetstidslagen innebar i stort sett oförändrade
bestämmelser om ordinarie arbetstid, jourtid, nattvila, veckovila, raster och
pauser. Övertidsregleringen ändrades däremot i väsentliga delar. Den nya
lagstiftningen innebar i den delen att ledighet från arbetstagares ordinarie
arbetstid eller jourtid vid beräkning av övertid skulle likställas med fullgjord

SoU 1982/83:38

ordinarie arbetstid resp. jourtid. Vidare infördes nya bestämmelser om
begränsning av s. k. mertid, dvs. den arbetstid som vid deltidsanställning
överstiger normal arbetstid och jourtid. Gränsen för allmän övertid höjdes
med anledning av de förändrade beräkningsgrunderna från 150 till 200
timmar per kalenderår. Vidare infördes en möjlighet att träffa kollektivavtal
om avvikelser från lagreglerna om övertid, mertid och nattvila.

Tidigare behandling
Begränsning av övertid m. m.

I motion 1982183:325 hemställs att arbetstidslagen ändras resp. upphävs
vad gäller 1, 2, 3, 6, 8 och 9 §§ i enlighet med vad som ovan angivits under
motioner. Motionsyrkandena behandlas nedan.

Inledningsvis förtjänar anmärkas att likalydande motionsyrkanden
behandlats av utskottet i betänkande SoU 1981/82:55 om ny arbetstidslag
m. m. i samband med behandlingen av regeringens proposition 1981/82:154
om ny arbetstidslag. Motionen avstyrktes därvid i nu aktuella delar av
utskottet i dess av riksdagen godkända betänkande.

I motionen understryks vikten av att det i arbetstidslagen slås fast att
arbetstiden är en del av den totala arbetsmiljön och att denna lag därigenom
kommer att betraktas som en skyddslagstiftning (yrkande 1 delvis). Med
anledning därav bör enligt motionärernas uppfattning vissa angivna lagrum i
arbetsmiljölagen, vilka reglerar arbetsmiljöns beskaffenhet, ingå i arbetstidslagen.

I betänkande SoU 1981/82:55 (s. 6 och 7) hänvisade utskottet vid
behandlingen av ett likalydande motionsyrkande till att i arbetsmiljölagen
införts en bestämmelse - 2 kap. 10 § - som hänvisar till arbetstidslagen,
varigenom avses att markera att de allmänna reglerna i arbetsmiljölagen
även tar sikte på arbetstidsfrågor. Utskottet fann med hänsyn därtill inte
någon riksdagens åtgärd påkallad.

I samma motion 1982/83:325 föreslås en utvidgning av arbetstidsbegreppet
(yrkande 1 delvis samt yrkande 2). Motionärerna hävdar att detta bör
omfatta även arbete som utförs i hemmet. Arbetstid bör enligt deras mening
definieras i 1 § arbetstidslagen såsom all den tid arbetstagare är skyldig att
ställa sig till arbetsgivarens förfogande. Vidare föreslås med samma
motivering att följande punkter (1 och 2) om undantag från arbetstidslagen
utgår ur 2 § arbetstidslagen.

2 § Lagen gäller inte

1. arbete som utförs i arbetstagarens hem eller annars under sådana
förhållanden att det inte kan anses vara arbetsgivarens uppgift att vaka över
hur arbetet är ordnat,

2. arbete som utförs av arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter
och anställningsvillkor har företagsledande eller därmed jämförlig ställning
eller av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter har förtroendet

1* Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 38

SoU 1982/83:38

att själva disponera sin arbetstid.

I betänkande SoU 1981/82:55 (s. 7) anförde utskottet avseende motsvarande
motionsyrkande att det inte funnit några övertygande skäl för att låta
arbetstidslagen reglera även arbete som utförs i arbetstagarens hem eller
annars under sådana förhållanden att det inte kan anses vara arbetsgivarens
uppgift att vaka över hur arbetet är ordnat. Motsvarande gäller det
föreslagna undantaget beträffande arbetstagare i företagsledande ställning
eller annars i särskild förtroendeställning. Motionsyrkandet avstyrktes
därför.

I motion 1982/83:325 föreslås vidare att följande i 3 § arbetstidslagen
intagna stadgande upphävs (yrkande 3).

3 § Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central
arbetstagarorganisation får göras antingen undantag från lagens tillämpning i
dess helhet eller avvikelser från bestämmelserna i 5 och 6 §§, 7 § andra
stycket, 8-10 §§, 12-14 §§ samt 15 § andra och tredje styckena. Vidare får
raster bytas ut mot måltidsuppehåll genom sådana kollektivavtal.

Avvikelser från 8 §, 9 § andra och tredje styckena, 10 § och 13 § får göras
även med stöd av kollektivavtal som har slutits av en lokal arbetstagarorganisation.
Sådana avvikelser gäller dock under en tid av högst en månad,
räknat från dagen för avtalets ingående.

En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollektivavtal som avses i
första och andra styckena får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte
är medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts
i arbete som avses med avtalet.

Motionsförslaget motiveras med att arbetstidslagen är en skyddslag och att
några undantag eller avvikelser från lagen inte skall kunna göras.

I sitt betänkande SoU 1981/82:55 anförde utskottet (s. 7 och 8) att
möjligheten att genom centrala kollektivavtal göra undantag från gällande
bestämmelser om arbetstidens längd och om raster, nattarbete och veckovila
har funnits sedan länge och att samtliga de remissinstanser som yttrat sig
beträffande möjligheten att genom lokala kollektivavtal avvika från vissa
lagbestämmelser sett positivt på förslaget. Utskottet erinrade vidare om att
det ursprungliga skyddsmotivet bakom arbetstidslagstiftningen fått mindre
betydelse allteftersom förkortningar av arbetstiden genomförts samt avstyrkte
den då aktuella motionen.

I motion 1982/83:325 föreslås vidare att följande bestämmelser i arbetstidslagen
(6 och 8 §§), vilka avser jourtid och allmän övertid, skall utgå
(yrkandena 4 och 5).

6 § Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att en
arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att vid
behov utföra arbete, får jourtid tas ut med högst 48 timmar per arbetstagare
under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Som
jourtid anses inte tid då arbetstagaren utför arbete för arbetsgivarens
räkning.

SoU 1982/83:38

8 § När det finns särskilt behov av ökad arbetstid, får övertid tas ut med högst
48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en
kalendermånad, dock med högst 200 timmar under ett kalenderår (allmän
övertid).

Enligt motionärerna har arbetsgivarna, sedan begreppet ”allmän övertid”
infördes genom allmänna arbetstidslagen 1970, kommit att betrakta övertid
som något normalt och kräver ökad övertid av de anställda. Detta leder enligt
motionen till att allt fler blir utan jobb, vilket aldrig kan accepteras.
Motionärerna anser att endast nödfallsövertid vid natur- och olyckshändelser
eller annan liknande omständighet kan godtas och föreslår med anledning
därav att 8 §, där allmän övertid regleras, samt 6 §, som avser jourtid, utgår
ur arbetstidslagen.

Utskottet anförde i betänkande SoU 1981/82:55 (s. 8) i denna del att det
var föga realistiskt att införa en ordning som förbjöd all övertid utom
nödfallsövertid och kunde med hänsyn till erfarenheterna från tillämpningen
av den dåvarande allmänna arbetstidslagen inte instämma i vad som syntes
vara motionärernas uppfattning, nämligen att förbjudandet av övertid skulle
leda till ett i motsvarande mån ökat behov av nyanställning. Med hänvisning
därtill samt till att de nya beräkningsgrunderna för övertid enligt arbetstidslagen
var ägnade att minska övertidsuttaget avstyrkte utskottet motsvarande
motionsyrkanden.

I samma motion föreslås slutligen utan närmare motivering att möjligheterna
att ta ut nödfallsövertid jämlikt 9 § arbetstidslagen inskränks i enlighet
med det i motionen intagna ändringsförslaget, vilket innebär att nödfallsövertiden
skall begränsas till 150 timmar per år samt att lokal arbetstagarorganisation
skall godkänna att arbetet fortsätter (yrkande 6).

Ett motionsyrkande av samma innehåll avstyrktes av utskottet förra året.
Utskottet anförde därvid följande (SoU 1981/82:55 s. 8-9).

Bestämmelsen om nödfallsövertid motsvarar i stort sett vad som gäller
enligt 8 § allmänna arbetstidslagen. Då den bestämmelsen ändrades år 1976
gavs den en mer restriktiv utformning än tidigare. Vid ändringen underströks
bl. a. att nödfallsövertid inte fick tas ut i samband med vanligen återkommande
och därför förutsebara driftstörningar (prop. 1975/76:179 s. 13). Vid
riksdagsbehandlingen framställdes i en motion, liksom nu, krav på maximering
av nödfallsövertiden till 150 timmar per år. I sitt av riksdagen godkända
betänkande fann socialutskottet att den mer restriktiva utformning som
bestämmelsen genom den då aktuella lagändringen fått tillgodosåg de
önskemål som vissa arbetstagarorganisationer framställt om en begränsning
av möjligheten att ta ut övertid för nödfallsarbete. Utskottet såg därför ingen
anledning att i lagen ange någon maximigräns för denna form av övertid och
avstyrkte motionen (SoU 1975/76:45).

Enligt utskottets bedömning har ingenting framkommit som skulle
föranleda utskottet att ändra sitt ställningstagande från riksmötet 1975/76.
Såsom utredningen framhållit (prop. s. 41) har, sedan bestämmelsen om
nödfallsövertid infördes, arbetstagarsidans ställning dessutom stärkts väsentligt,
bl. a. genom reglerna i medbestämmandelagen om tolkningsföreträde
för de fackliga organisationerna i tvister om arbetsskyldighet.

SoU 1982/83:38

Kortare ordinarie arbetstid

I motion 1982/83:352 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hemställer hos regeringen om en tidsplan för generell nedtrappning av
arbetstiden till sex timmar per dag med bibehållen lönestandard så att
sextimmarsdagen genomförs under 1980-talet (yrkande 1).

Motionärerna hävdar att sex timmars arbetsdag skulle främja jämställdhet
mellan kvinnor och män och fördjupad demokrati. En riktigt genomförd
arbetstidsförkortning skulle vidare enligt motionärerna medföra att en
väsentligt större del av befolkningen skulle kunna delta i arbetslivet och
arbetslösheten således minska. Med hänsyn därtill skulle sex timmars
arbetsdag på sikt vara lönsam ur samhällets synpunkt. Yrkandet skall enligt
motionärerna även ses mot bakgrunden av att alla människor skall ha rätt till
ett arbete. Motionärerna anser att arbetstidsförkortningen måste genomföras
lagstiftningsvägen, bl. a. för att man skall kunna samordna förkortningen
av arbetstiden mellan olika arbetstagargrupper och för att man skall kunna
anpassa berörda delar av samhällsservicen till de nya förutsättningarna.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen behandlat motionsyrkanden om att
riksdagen skall fatta principbeslut om en generell nedtrappning av den
ordinarie arbetstiden. Utskottet har därvid genomgående avstyrkt motionsyrkandena
med hänvisning främst till att det i princip råder enighet om att 30
timmars arbetsvecka är det långsiktiga målet, men att det måste vara en sak
för arbetsmarknadens parter att avgöra vilka prioriteringar som skall göras
vid valet mellan olika former för uttag av standardhöjningar. Senast i det av
riksdagen godkända betänkandet 1981/82:55 har utskottet vidhållit denna
uppfattning och vidare framhållit att det samhällsekonomiska läget är sådant
att utrymme saknas för en generell arbetstidsförkortning till sex timmars
arbetsdag.

I motion 1982/83:352 föreslås vidare att riksdagen uttalar att arbeten som
är så fysiskt tunga eller på annat sätt skadliga för hälsan att de inte kan utföras
på heltid skall kompenseras med heltidslön (yrkande 2). Motionsmotiveringen
ger vid handen att man därmed avser bl. a. vissa städarbeten.

Motsvarande yrkande behandlades av utskottet i betänkande SoU
1981/82:55 (s. 12-13). Utskottet hänvisade därvid till att riksdagen i andra
sammanhang uttalat att de differentierade anställningsförmåner som kan
vara motiverade med hänsyn till att olika arbeten är olika krävande i första
hand bör lösas avtalsvägen samt att denna princip fortfarande gällde.
Utskottet förutsatte att arbetsmarknadens parter avtalsvägen skulle komma
att anpassa arbetstagarnas anställningsvillkor till de krav arbetena ställde och
ansåg därför något riksdagens initiativ inte påkallat i denna fråga.

SoU 1982/83:38

Utredningar m. m.

Delegationen för arbetstidsfrågor (A 1974:09) (DELFA) tillsattes år 1974
efter överläggningar mellan den dåvarande regeringen och löntagarorganisationerna.
I delegationens uppgifter ingår bl. a. att göra analyser av
arbetstidsförkortningars effekter på ekonomi, sysselsättning, deltidsarbete,
familjeförhållanden och fritidsvanor. DELFA har publicerat betänkandena
Kortare arbetstid. När? Hur? (SOU 1976:34), PM angående deltidsarbetets
utveckling (Ds A 1977:7) samt Arbetstiderna inför 80-talet (SOU
1979:48).

DELFA har numera fått tilläggsdirektiv (Dir. 1983:12). Vad gäller dess
uppdrag i stort anges däri att DELFA inte haft i uppdrag att lämna förslag om
framtida arbetstidsförkortningar utan att ta fram material som underlag för
bedömning och debatt om arbetstidsförkortningar. Detta motiveras med att
det ankommer på arbetsmarknadens parter att avgöra i vilken takt det
långsiktiga målet om en förkortning av den dagliga arbetstiden kan nås och
hur generella arbetstidsförkortningar skall vägas mot andra arbetstidsreformer
och mot andra standardförbättringar.

Enligt de nya direktiven bör delegationen ha en ökad inriktning på
ekonomi, sysselsättning och jämställdhet mellan kvinnor och män och dess
huvuduppgift anges vara att ur ett brett perspektiv ta fram underlag och
stimulera debatt och ökade kunskaper om arbetstidens roll vad gäller
sysselsättning, samhälls- och arbetsmiljö, jämställdhet, fördelningsfrågor
m. m. DELFA bör vara ett forum där alla aspekter på arbetstidsfrågor kan
aktualiseras. Som exempel på ämnen som kan tas upp anges bl. a. frågan om
förkortad arbetstid som ett medel att skapa fler arbetstillfällen. Motiven för
en arbetsförkortning bör dock enligt direktiven vara sociala och inte snävt
sysselsättningspolitiska. DELFA bör enligt de nya direktiven även kunna
behandla frågan om längre sammanhängande ledighetsperioder som ett
alternativ till kortare arbetsdag för att tillgodose behov av studier, semester
eller tidigare pension. Flexiblare pensionsregler och en bättre spridd heltidseller
deltidstjänstgöring anges även som studieområden. Slutligen konstateras
att förutsättningarna för generella arbetstidsförkortningar har förändrats
under senare delen av 1970-talet samt att det f. n. inte finns några tecken på
en sådan betydande ekonomisk tillväxt, som skulle medge sänkt arbetstid
med bibehållen lön. Dock bör det under 1980-talet kunna finnas möjligheter
att på nytt pröva frågan om en generellt kortare veckoarbetstid, och DELFA
bör enligt direktiven belysa hur ett första steg mot kortare arbetsdag för alla
skall kunna tas under 1980-talet.

I samband med att DELFA fick nya direktiv tillfördes delegationen även
parlamentarisk representation.

I sammanhanget kan vidare erinras om arbetet inom den numera avslutade
familjestödsutredningen. 1975 kom utredningen med sitt första betänkande,
Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar (SOU 1975:62). Detta innehöll

SoU 1982/83:38

dels förslag om förbättringar inom föräldraförsäkringen, dels förslag om att
mamman och pappan vardera skulle få förkorta sin arbetstid under 10
månader från 8 till 6 timmar med ersättning från försäkringskassan för att
kompensera inkomstbortfallet. Krav som låg till grund för förslaget var
rätten till eget arbete för både män och kvinnor, jämställdhet mellan könen
och tid för barnen.

Förslaget om förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar mötte erinringar
på vissa punkter. Mot förslaget anfördes framför allt att dess konsekvenser
ute på arbetsplatserna inte belysts tillräckligt.

En arbetsgrupp (S 1975:01) med representanter från arbetsmarknadens
parter tillsattes för att med ledning av remissvaren se över förslaget.
Arbetsgruppens förslag redovisades i rapporten Ökade möjligheter till
föräldraledighet genom föräldraförsäkringen (Ds S 1976:5). Förslaget
innebar bl. a. att ersättningstiden i stället för att enbart kunna utnyttjas som
en arbetstidsförkortning till sex timmar också skulle kunna tas ut som
heltidsledighet eller halvtidsledighet. De nya regler som antogs av riksdagen
och som trädde i kraft den 1 januari 1978 innebar en utbyggnad av
föräldraförsäkringen i enlighet med dessa principer.

Vissa bestämmelser om ledighet

Enligt lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn m. m. har
arbetstagare som förälder laglig rätt till ledighet för vård av barn dels i form
av hel ledighet, dels i form av förkortning av arbetstiden till tre fjärdedelar av
normal arbetstid. Rätten till hel ledighet gäller till dess barnet har uppnått ett
och ett halvt års ålder och rätten till förkortning av arbetstiden till dess barnet
har uppnått åtta års ålder eller till den senare tidpunkt då barnet har avslutat
det första skolåret. Lagen reglerar inte frågor om ekonomisk ersättning.

Enligt lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning har
arbetstagare, som vid ledighetens början varit anställd hos arbetsgivaren de
senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de
senaste två åren, rätt till ledighet för att undergå utbildning av valfritt slag.
För facklig utbildning finns mer långtgående bestämmelser om ledighet. Ej
heller denna lag berör de ekonomiska frågorna.

Lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen ger
facklig förtroendeman rätt till den ledighet som fordras för det fackliga
uppdraget. Gäller det facklig verksamhet på arbetsplatsen har förtroendemannen
också rätt till bibehållna anställningsförmåner.

Bestämmelser om ledighet förekommer vidare i andra författningar,
främst beträffande ledighet för vissa förtroendeuppdrag. Rätt till ledighet
kan också finnas enligt kollektivavtal.

SoU 1982/83:38

Semesterlagen

I 17 § semesterlagen (1977:480) anges i vilka fall ledighet är semesterlönegrundande.
Beträffande ledighet på grund av sjukdom anges i första
stycket första punkten att den är semesterlönegrundande, i den mån
ledigheten under intjänandeåret inte överstiger 180 dagar. Föreligger
arbetsskada gäller inte denna begränsning. I andra stycket av samma
paragraf stadgas vidare bl. a. att om arbetstagare varit frånvarande från
arbetet på grund av sjukdom under två hela intjänandeår frånvaron därefter
inte grundar rätt till semesterlön. Detta gäller även vid arbetsskada.

1 motion 1982183:1837 av Blenda Littmarck (m) yrkas att 17 § första stycket
punkt 1 skall ändras så att den mera förmånliga regeln för frånvaro på grund
av arbetsskada tas bort.

Det aktuella lagrummets nuvarande lydelse är följande.

Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande när fråga är om

1) ledighet på grund av sjukdom, i den mån frånvaron under intjänandeåret
icke överstiger 180 dagar eller om frånvaron beror på arbetsskada.

Trygghetsförsäkringen

Den helt övervägande delen av alla anställda i Sverige omfattas av en
trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA). Detta är en av de s. k.
arbetsmarknadsförsäkringarna (AMF), vilka arbetsgivare i kollektivavtal
förbinder sig att teckna för sina anställda. Försäkringsgivare för TFA är
Arbetsmarknadsförsäkringar, trygghetsförsäkring. Bestämmelser om skyldighet
för arbetsgivare att teckna TFA har intagits i alla kollektivavtal mellan
SAF samt LO och PTK. Förbund och lokalavdelningar inom LO och PTK
har även slutit kollektivavtal innehållande bestämmelser om skyldighet att
teckna försäkringar med arbetsgivarorganisationer och arbetsgivare som inte
tillhör SAF. Även andra arbetstagarorganisationer har slutit sådana kollektivavtal
med arbetsgivare såväl inom som utom SAF. Slutligen föreligger en
möjlighet för arbetsgivare att frivilligt teckna trygghetsförsäkringar.

Samtliga stora arbetsplatser och en överväldigande majoritet av alla
arbetstagare torde därmed omfattas av TFA. Någon tillgänglig statistik
föreligger ej beträffande hur många arbetstagare som ej omfattas av TFA.
Enligt uppgift från LO är organisationsgraden inom dess område förhållandevis
låg vad avser handelsanställda samt hotell- och restauranganställda,
varför många av dem inte torde omfattas av TFA.

TFA ersätter enligt 8 § försäkringsvillkoren vad den skadade faktiskt
förlorat i inkomst under tiden fr. o. m. 31:a dagen efter insjuknandedagen.
För tiden dessförinnan utgår viss schabloniserad ersättning. I 31 § försäkringsvillkoren
stadgas emellertid, såvitt nu är i fråga, att den skadade inte
äger rätt till ersättning i den mån ersättning kan utges från stat, kommun,
försäkringsanstalt, arbetsgivare eller av annan i form av periodisk ersättning.
Detta innebär att TFA inte ger ut ersättning för semesterlön, vilken den

SoU 1982/83:38

skadade i stället får kräva från arbetsgivaren.

Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring inräknas i den sjukpenninggrundande inkomsten hela
den årliga inkomsten i pengar eller naturaförmåner, alltså inklusive
semesterlön. Detta kan i vissa fall medföra att överkompensation för
semesterlön uppstår.

Utskottet

I motion 1982/83:325 (vpk) yrkas att riksdagen skall besluta om olika
angivna ändringar i den sedan den 1 januari 1983 gällande arbetstidslagen
(1982:673). De föreslagna ändringarna gäller arbetstidslagens tillämpningsområde
(yrkande 1), undantag för vissa slag av arbete (yrkande 2), möjlighet
till avvikelse genom kollektivavtal (yrkande 3), jourtid (yrkande 4), allmän
övertid (yrkande 5) samt nödfallsövertid (yrkande 6).

Samtliga yrkanden överensstämmer med tidigare motionsyrkanden som
avslogs av riksdagen i samband med att arbetstidslagen antogs i slutet av förra
riksmötet. Flertalet frågor var inte heller då nya för riksdagen. Vänsterpartiet
kommunisterna har under en följd av år föreslagit likartade ändringar i
den tidigare allmänna arbetstidslagen i syfte bl. a. att begränsa möjligheterna
att ta ut övertid. Dessa förslag har genomgående avstyrkts. Skälen har
redovisats i det föregående (s. 3-6).

Med hänsyn till att riksdagen så sent som förra året i samband med
införandet av ny lagstiftning på området tog ställning mot de angivna
förslagen och till att ingenting sedan dess framkommit som motiverar en
ändrad bedömning avstyrker utskottet samtliga yrkanden i motionen.

Även de i motion 1982183:352 (vpk) upptagna förslagen behandlades vid
förra riksmötet. De avser dels en plan för nedtrappning av arbetstiden till sex
timmar per dag (yrkande 1), dels att arbeten som är så fysiskt tunga eller
skadliga för hälsan att de inte kan utföras på heltid skall kompenseras med
heltidslön (yrkande 2). Utskottet avstyrkte då aktuella motionsyrkanden i
huvudsak med hänvisning till att det borde ankomma på arbetsmarknadens
parter att lösa dessa frågor (se ovan s. 6). Beträffande en generell
arbetstidsförkortning hänvisade utskottet även till det rådande samhällsekonomiska
läget.

Utskottet har i denna del samma uppfattning som tidigare och avstyrker
yrkande 1 i motionen. Utskottet vill emellertid erinra om att delegationen för
arbetstidsfrågor (DELFA) i februari 1983 erhållit tilläggsdirektiv, vari
uttalas att det f. n. inte finns några tecken på en sådan betydande tillväxt som
skulle medge sänkt arbetstid med bibehållen lön. Samtidigt sägs emellertid
att det bör kunna finnas möjligheter att under 1980-talet på nytt pröva frågan
om en generell kortare veckoarbetstid. DELFA skall enligt direktiven belysa
hur ett första steg mot kortare arbetsdag för alla skall kunna tas under
1980-talet. En närmare redogörelse för DELFA:s uppdrag har lämnats ovan

SoU 1982/83:38

(s. 7). Detta torde i viss mån tillgodose motionsyrkandet.

Med hänvisning till det anförda avstyrks även yrkande 2 i motionen.

I motion 1982183:203 (vpk) tas upp den mera begränsade frågan om en
försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag inom långtidsvården, varvid
staten föreslås svara för lönekompensationen.

Motionärerna framhåller att sjukfrånvaron är stor bland de anställda inom
långtidsvården med anledning av stress och tunga arbetsmoment. Underbemanning
och hög personalomsättning utmärker enligt motionärerna dessa
arbetsplatser och en ökad personaltäthet samt förkortad arbetstid är den
rätta lösningen på dessa problem. Därigenom skulle sjukfrånvaron och
personalrörligheten minska, arbetslösa få jobb, pengar sparas och kostnaderna
skulle kanske inte bli särskilt stora. För att få fram fakta i dessa
avseenden bör enligt motionärerna försöksverksamhet inledas på flera
sjukhusavdelningar. Berörd personal skall därvid kompenseras lönemässigt
och staten svara för merkostnaderna.

Såvitt utskottet kunnat finna har någon försöksverksamhet av det slag som
föreslås i motionen hittills inte utförts. Som utskottet tidigare framhållit i
olika sammanhang ankommer det principiellt på arbetsmarknadens parter
att avgöra vilka prioriteringar avseende arbetstidsförkortningar och andra
former av standardhöjningar som skall göras för olika grupper av anställda.
Utskottet vill vidare erinra om de möjligheter som finns att från främst
arbetarskyddsfonden söka bidrag till forsknings- och utvecklingsprojekt på
arbetsmiljöområdet. Enligt utskottets mening är detta den naturliga vägen
att gå för att erhålla stöd till försöksverksamheter av det slag som förespråkas
i motionen. Yrkandet bör således inte föranleda någon riksdagens åtgärd och
avstyrks.

Frågan om att skapa ökade möjligheter till en individuell anpassning av
arbetstiden tas upp i motion 1982/83:1115 (fp).

I motionen hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA) i sitt arbete bör pröva
olika vägar att anpassa arbetstiden till den enskildes behov och förutsättningar
(yrkande 2).

Motionärerna anför att det inte finns några övertygande bevis för att en
generell förkortning av arbetstiden skulle ge sysselsättning åt så många fler
människor. De menar i stället att det måste finnas en flexibilitet i arbetslivet
som ger människor möjlighet att fritt anpassa sin arbetstid efter individuella
behov, vilka kan växla under en livstid. Den rätt till deltid som införts för
småbarnsföräldrar och rätten till studieledighet innebär att vi kommit en bit
på väg. Motionärerna hänvisar till att DELFA inom kort skall få nya direktiv
och säger att det är värdefullt att få ökad kunskap kring problem och
möjligheter med arbetstidsförkortning. De understryker dock starkt att
anpassning av arbetstiderna bör utgå från individernas olika önskemål och
förutsättningar och inte från en tvångsvis fördelning av den generella
arbetstiden.

SoU 1982/83:38

Utskottet kan i stort sett ansluta sig till de synpunkter som anförs i
motionen om betydelsen av en fortsatt utveckling när det gäller möjligheten
att anpassa arbetstiden efter individuella behov och önskemål. Man kommer
som motionärerna påpekar därvid även in på olika regler om ledighet från
anställning, alltså arbetstidsfrågor i en mycket vid mening.

Enligt utskottets mening tillgodoser emellertid de av regeringen meddelade
tilläggsdirektiven motionärernas önskemål om en förutsättningslös
diskussion av alla aspekter på arbetstidsproblemen, även sådana som gäller
t. ex. jämställdhetsfrågor, de äldre arbetstagarnas situation m. m. Utskottet
vill vidare särskilt erinra om departementschefens uttalande i direktiven om
att motiven för en arbetstidsförkortning bör vara sociala och inte snävt
sysselsättningspolitiska, en uppfattning som delas av bl. a. löntagarorganisationerna.

Motionsyrkandet påkallar därför inte något uttalande från riksdagens sida
och avstyrks.

I motion 1982/83:1837 (m) föreslås slutligen en ändring i semesterlagen,
innebärande att sjukfrånvaro på grund av arbetsskada likställs med annan
sjukfrånvaro från semesterlönesynpunkt, dvs. frånvaro som överstiger 180
dagar under intjänandeåret upphör att vara semesterlönegrundande.

Motionären konstaterar att praktiskt taget alla arbetstagare omfattas av
trygghetsförsäkringar avseende arbetsskador, vilka tecknas av deras arbetsgivare.
De får därigenom full ersättning för inkomstförlust i den mån denna
ej ersätts enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Eftersom den
arbetsskadade sålunda genom försäkring garanteras full ersättning för
inkomstförlust, inklusive förlorad semesterlön, kan den arbetsskadade enligt
motionärens uppfattning inte anses berättigad till ytterligare semesterersättning
av arbetsgivaren.

I det föregående (s. 9) har redovisats omfattning och villkor för den i
motionen omtalade trygghetsförsäkringen. Därav framgår att ersättning från
trygghetsförsäkringen i princip inte omfattar semesterlön som arbetstagaren
har rätt att få ut från arbetsgivaren. Detta är motiverat av att arbetstagaren i
den delen inte gjort någon ekonomisk förlust.

Ett borttagande av den här aktuella regeln i semesterlagen skulle däremot
medföra att det uppstår en förlust för arbetstagaren vilken i princip skall
ersättas ur trygghetsförsäkringen, dvs. kostnaden för semesterlönen skulle
flyttas över från arbetsgivarna till försäkringen. Detta innebär ändrade
ekonomiska förutsättningar för systemet med trygghetsförsäkring. Vidare
uppstår den konsekvensen att vissa arbetsgivare gynnas på försäkringskollektivets
bekostnad. Detta kan te sig stötande i de fall arbetsskada orsakas av
arbetsgivaren, t. ex. genom underlåtenhet att tillhandahålla fullgoda säkerhetsanordningar.

Utskottet vill vidare erinra om att det fortfarande finns arbetstagare som
inte omfattas av trygghetsförsäkring och för vilka ett borttagande av den
aktuella lagregeln skulle innebära ett försvagat skydd vid arbetsskada.

SoU 1982/83:38

Dessutom finns situationer där nuvarande ordning torde ge även de
försäkrade arbetstagarna bättre förmåner än vad de skulle kunna få ur
trygghetsförsäkringen om regeln inte fanns. Det gäller vissa fall då
arbetstagaren av olika anledningar inte skulle ha utfört arbete under hela den
aktuella tiden.

Trygghetsförsäkringen innebär således inte någon dubbel ersättning.
Däremot kan reglerna om beräkning av sjukpenninggrundande inkomst ge
upphov till viss överkompensation för semesterlön (se ovan s. 10). Frågan
om samordningen mellan den allmänna försäkringen, arbetsskadeförsäkringen
samt semesterlagstiftningen är emellertid komplicerad och utskottet
har ingen möjlighet att i detta sammanhang gå in på alla de olika situationer
som kan uppstå.

Utskottet vill emellertid erinra om att riksdagen på förslag av utskottet i
betänkande SoU 1982/83:4 nyligen begärt att det utredningsarbete som
bedrevs inom den s. k. 1978 års semesterkommitté skall återupptas. Bland de
frågor som nämndes för denna kommitté var ett fondsystem för administration
av semesterlön. Vidare skulle kommittén följa semesterlagens tillämpning
i alla avseenden och framlägga de ändringsförslag som bedömdes
motiverade. Enligt utskottets mening torde samordningsfrågor av det slag
som påpekats i motionen därmed komma att aktualiseras under det fortsatta
utredningsarbetet och får belysas i det sammanhanget.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1982/
83:1837.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vissa ändringar i arbetstidslagen
att riksdagen avslår motion 1982/83:325,

2. beträffande införande av sex timmars arbetsdag

att riksdagen avslår motion 1982/83:352 yrkande 1,

3. beträffande heltidslön vid vissa deltidsarbeten

att riksdagen avslår motion 1982/83:352 yrkande 2,

4. beträffande viss försöksverksamhet med förkortad arbetstid
att riksdagen avslår motion 1982/83:203,

5. beträffande individuellt anpassad arbetstid

att riksdagen avslår motion 1982/83:1115 yrkande 2,

6. beträffande viss ändring av semesterlagen
att riksdagen avslår motion 1982/83:1837.

Stockholm den 10 maj 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

SoU 1982/83:38

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s), Stig Alftin (s), Ulla Tillander (c), Maria
Lagergren (s), Ingvar Eriksson (m), Göran Ericsson (m), Gunnar Ström (s),
Rosa Östh (c), Aina Westin (s), Bo Arvidson (m) och Marie-Ann Johansson
(vpk).

Reservationer
Vissa ändringar i arbetstidslagen (mom. 1 i hemställan)

1. av Marie-Ann Johansson (vpk) som anser:

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 10 som börjar med
”Samtliga yrkanden” och slutar med ”i motionen” bort ha följande
lydelse:

Den senaste arbetstidsförkortningen genomfördes 1970 och innebar 40
timmars arbetsvecka. Frågan om ytterligare begränsningar av arbetstiden är
nu aktuell. Den nya arbetstidslagen innebar emellertid en anpassning till
näringslivets krav på effektivitet och lönsamhet och undantagen är så många
att 40-timmarsveckan blir illusorisk. Övertid har blivit något normalt som
arbetsgivarna räknar med i sin planering. Utskottet anser emellertid att
arbete utöver 40 timmar per vecka enbart bör tillåtas då det är absolut
nödvändigt, s. k. nödfallsövertid.

För att slå fast arbetstidslagens karaktär av skyddslag och att arbetstiden är
en del av den totala arbetsmiljön bör i motionen föreslagna hänvisningar till
arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet intas i 1 §
arbetstidslagen.

Arbetstidsbegreppet bör även vidgas till att avse all den tid arbetstagare är
skyldig att ställa sig till arbetsgivares förfogande. Detta gäller bl. a. arbete i
hemmet vid s. k. hemdator. Detta föranleder i motionen yrkat tillägg till 1 §
arbetstidslagen samt upphävande av 2 § första stycket första punkten samma
lag. Då anledning saknas att ställa arbetstagare i företagsledande ställning
eller som har rätt att själva disponera sin arbetstid helt utanför regleringen i
arbetstidslagen, bör även 2 § första stycket andra punkten i lagen utgå.

För att arbetstidslagen skall kunna fylla sin funktion av skyddslag bör den
ej kunna sättas ur spel genom avtal mellan arbetsgivare och löntagarorganisationer.
På grund därav bör dess 3 § upphävas.

Utgående från utskottets uppfattning att endast nödfallsövertid bör tillåtas
för att 40-timmars arbetsdag skall bli en realitet, bör även 6 och 8 §§
arbetstidslagen, som avser jourtid och allmän övertid, upphävas.

Möjligheterna att ta ut nödfallsövertid bör slutligen inskränkas i enlighet
med motionärernas förslag till högst 150 timmar per år. Vidare bör
medgivande av lokal facklig organisation vara en förutsättning för att
arbetsgivare skall få fortsätta att ta ut nödfallsövertid, sedan den fackliga
organisationen underrättats, i enlighet med vad som anges i motionens

SoU 1982/83:38

förslag till ändring av 9 § arbetstidslagen.

Utskottets förslag föranleder åtskilliga följdändringar i lagen. De föreslagna
lagändringarna är emellertid avsedda att träda i kraft först den 1 januari

1984. Det bör därför ankomma på regeringen att presentera förslag till de

övriga ändringar i arbetstidslagen som föranleds av bifall till motionen.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande vissa ändringar i arbetstidslagen

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:325 antar följande Förslag

till
Lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetstidslagen (1982:673)

dels att 3, 6 och 8 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 1, 2 och 9 §§ skall ha nedan angiven lydelse

Nuvarande lydelse

Denna lag gäller, med de
inskränkningar som anges i 2 §, varje
verksamhet där arbetstagare utför
arbete för en arbetsgivares räkning.

Om arbetstiden för minderåriga
finns ytterligare bestämmelser i
5 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).

Föreslagen lydelse

Om arbetstiden för minderåriga
finns ytterligare bestämmelser i 5
kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).

Lagen gäller inte

1. arbete som utförs i arbetstagarens
hem eller annars under sådana
förhållanden att det inte kan anses
vara arbetsgivarens uppgift att vaka
över hur arbetet är ordnat,

2. arbete som utförs av arbetstagare
som med hänsyn till arbetsuppgifter
och anställningsvillkor har före -

Lagen gäller inte

1. arbete som utförs i arbetsgivarens
hushåll,

2. skeppstjänst.

SoU 1982/83:38

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tagsledande eller därmed jämförlig
ställning eller av arbetstagare som
med hänsyn till sina arbetsuppgifter
har förtroendet att själva disponera
sin arbetstid,

3. arbete som utförs i arbetsgivarens
hushåll,

4. skeppstjänst.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva
att lagen skall tillämpas på skeppstjänst som har undantagits från sjöarbetstidslagen
(1970:105).

9 §

Har en natur- eller olyckshändelse eller annan liknande omständighet som
inte har kunnat förutses av arbetsgivaren vållat avbrott i verksamheten eller
medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa
eller egendom, får övertid tas ut för arbete i den utsträckning som
förhållandena kräver (nödfallsövertid).

Om det för arbetsstället finns en Om det för arbetsstället finns en

lokal arbetstagarorganisation inom lokal arbetstagarorganisation inom

vars avtalsområde arbetet faller, får vars avtalsområde arbetet faller, får

nödfallsövertid tas ut endast under nödfallsövertid tas ut endast under

förutsättning att arbetsgivaren sna- förutsättning att arbetsgivaren snarast
underrättar organisationen om rast underrättar organisationen om

övertidsarbetet. övertidsarbetet och arbetet får endast

fortsättas med organisationens godkännande.

Nödfallsövertid får inte tas ut Nödfallsövertid får inte tas ut

under längre tid än två dygn från under längre tid än två dygn från

arbetets början utan att tillstånd till arbetets början utan att tillstånd till

arbetet har sökts hos arbetarskydds- arbetet har sökts hos arbetarskydds styrelsen.

styrelsen.

Nödfallsövertid får tas ut med
högst 150 timmar under ett kalender -

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Införande av sex timmars arbetsdag (mom. 2 i hemställan)

2. av Marie-Ann Johansson (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 10 med ”Utskottet
har” och slutar på s. 11 med ”tillgodose motionsyrkandet” bort ha följande
lydelse:

Enighet råder om att 30 timmars arbetsvecka bör genomföras. Det finns all
anledning anta att antalet arbetstillfällen kommer att öka avsevärt då den
införs. Det är vidare uppenbart att nedbringande av den höga arbetslösheten
är en absolut nödvändighet. Om man beaktar de stora summor som f. n.
utbetalas till de arbetslösa bör arbetstidsförkortningen på sikt vara lönsam ur

SoU 1982/83:38

samhällets synpunkt. Därtill kommer att den skulle öka jämställdheten
mellan män och kvinnor då dessa i betydligt högre grad än f. n. skulle få
samma arbetstid. Främst med hänsyn till den höga arbetslösheten kan
regeringen inte överlämna denna fråga till arbetsmarknadens parter utan
måste ta initiativ till lagstiftning på detta område. Man kan konstatera att de
hittills genomförda arbetstidsförkortningarna samt semesterförmånerna har
skett lagstiftningsvägen. Därtill kommer att detta bör ske samtidigt överallt
och inte i olika takt inom olika avtalsområden.

Riksdagen bör därför begära en tidsplan för generell nedtrappning av
arbetstiden till sex timmar per dag med bibehållen lönestandard så att
sextimmarsdagen genomförs under 1980-talet. Detta bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande införande av sex timmars arbetsdag

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:352 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Heltidslön vid vissa deltidsarbeten (mom. 3 i hemställan)

3. av Marie-Ann Johansson (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”i motionen” bort ha följande lydelse:

Det finns emellertid anledning att nu ompröva dessa ställningstaganden
vad avser arbeten som är så fysiskt tunga eller skadliga för hälsan att de inte
kan utföras på heltid. I dessa fall bör rimligen arbetstagarna vara berättigade
till heltidslön trots att de inte arbetar heltid. Riksdagen bör därför uttala att
arbeten som är så fysiskt tunga eller skadliga för hälsan på annat sätt att de
inte kan utföras på heltid skall kompenseras med heltidslön.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande heltidslön vid vissa deltidsarbeten

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:352 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Viss försöksverksamhet med förkortad arbetstid (mom. 4 i hemställan)

4. av Marie-Ann Johansson (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Såvitt
utskottet” och slutar med ”och avstyrks” bort ha följande lydelse:

Det är uppenbart att arbetsförhållandena inom långtidsvården är oacceptabla.
Vidare talar mycket för att en arbetsförkortning och en viss
nyanställning inom detta område skulle minska sjukskrivning och personalrörlighet
i så hög grad att de minskade kostnaderna med anledning därav

SoU 1982/83:38

skulle motsvara lönekostnaderna för de nyanställda. Därtill kommer att
arbetslösa skulle beredas arbete. Mot den bakgrunden bör man som föreslås i
motionen snarast inleda en försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag/
30 timmars arbetsvecka inom långtidsvården varvid staten svarar för
lönekompensationen. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande viss försöksverksamhet med förkortad arbetstid
att riksdagen med bifall till motion 1982/83:203 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

minab/gotab Stockholm 1983 75505