SoU 1982/83:37

Socialutskottets betänkande
1982/83:37

om vård av vuxna missbrukare
Motionsyrkanden

I motion 1982/83:204 av Sonja Rembo (m) och Anita Bråkenhielm (m)
hemställs att riksdagen begär att regeringen snarast förelägger riksdagen ett
förslag till kontraktsvård enligt motionens intentioner.

I motion 1982/83:837 av Ola Ullsten m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu är i fråga,
(yrkande 3) att riksdagen hos regeringen begär förslag om legala möjligheter
till frivillig kontraktsvård enligt vad anförts i motionen.

Yrkandena 1 och 2 i motionen har behandlats av utskottet i betänkande
SoU 1982/83:26.

I motion 1982/83:1085 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen beslutar att upphäva det av riksdagen den 3 december 1981 fattade
beslutet i anledning av 5 § lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)
och att riksdagen beslutar att kommunerna skall ha ansvaret att utreda och
ansöka om vård enligt LVM.

I motion 1982/83:2111 avNils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är
i fråga (yrkandena 3-9),

3. att riksdagen beslutar att 3 § b) i lag om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM) skall ha följande lydelse:

till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller
någon annan.

4. att riksdagen beslutar om sådan vidgning av specialindikationerna i
LVM att de kommer att avse även allvarliga sociala skadeverkningar,

5. att riksdagen beslutar att socialnämnd och inte länsstyrelse skall utreda
vårdbehov enligt LVM och ansöka om sådan vård,

6. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till avsevärt
förlängd och sammanhängande vårdtid i LVM,

7. att riksdagen beslutar om införande av möjlighet till s. k. vilande
resolution i LVM,

8. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till sådan ändring
av LVM att det klart framgår att även socialnämnd skall kunna besluta om
omedelbart omhändertagande enligt LVM på motsvarande sätt som enligt
LVU,

9. att riksdagen beslutar att 12 § LVM skall ha följande lydelse:

Den som är omhändertagen enligt 8 § skall utan dröjsmål beredas vård i ett
sådant hem som avses i 11 § eller, om det behövs, på sjukhus. Det åligger

1 Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 37

SoU 1982/83:37

socialnämnden att föranstalta om sådan vård.

Yrkande 2 i motionen har behandlats av utskottet i betänkande SoU
1982/83:26.

Allmänt om vård av missbrukare

Gällande bestämmelser

Enligt socialtjänstlagen (1980:620) har kommunen det yttersta ansvaret
för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver
(3 §). Till socialnämndens uppgifter hör bl. a. att svara för omsorg och
service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd
till familjer och enskilda som behöver det (5 §). Socialnämnden skall vidare
bl. a. arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra
beroendeframkallande medel. Socialnämnden skall genom information till
myndigheter, grupper och enskilda och genom uppsökande verksamhet
sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och om de hjälpmöjligheter
som finns. Nämnden skall även stödja den enskilde missbrukaren och se till
att han får den hjälp eller vård som behövs för att komma ifrån missbruket
(11 §)•

En av socialtjänstlagens viktigaste utgångspunkter är att socialtjänstens
insatser i individuella ärenden skall präglas av frivillighet och självbestämmande.
Socialtjänstlagen innehåller därför - med vissa undantag som gäller
skyddet för underåriga - inga tvångsåtgärder gentemot enskilda människor.

Enligt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) kan
den som till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i
trängande behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk i vissa fall beredas
vård oberoende av eget samtycke. Därvid förutsätts att vårdbehovet inte kan
tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller annan lag samt att den enskilde

a) till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b) till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv
eller någon närstående (2 och 3 §§).

Länsrätten beslutar om beredande av vård med stöd av LVM (4 §).
Länsstyrelsen utreder om det finns skäl att bereda någon vård enligt LVM.
Anses sådana skäl föreligga, skall länsstyrelsen ansöka om vård (5 §).
Socialnämnden skall dock fram till den 1 januari 1984 fullgöra dessa
länsstyrelsens uppgifter (p. 2 i övergångsbestämmelserna). Socialnämnden
föranstaltar även om verkställighet av rättens beslut om vård (6 §).

Vård med stöd av LVM skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast två månader efter det att vården påbörjades, om inte beslut
dessförinnan har meddelats om förlängning (7 §). Vårdtiden får förlängas
med högst två månader, om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd

SoU 1982/83:37

behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för
förlängning. Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse (16 §).

Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn till den
planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda.
Om någon under vårdtiden behöver sjukvård som inte kan ges genom
hemmets försorg skall vården fortsätta på sjukhus (12 §). Beträffande
vårdens innehåll och utformning i övrigt gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen
om inte annat anges i LVM (14 §).

LVM innehåller även regler om s. k. omedelbart omhändertagande.
Polismyndigheten får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av LVM och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få
sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård, eller
på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt
tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående
(8§).

Polismyndighet skall genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart
omhändertagande samt underrätta länsstyrelsen och socialnämnden om
beslutet (9 §). Rätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar
från det beslutet underställdes rätten pröva om omhändertagandet skall
bestå. Om det inte finns skäl för omhändertagandet skall rätten genast
upphäva beslutet (9 §).

Enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV) får den som lider av psykisk sjukdom eller psykisk abnormitet (utom
psykisk utvecklingsstörning) oberoende av eget samtycke beredas sluten
psykiatrisk vård med stöd av LSPV om sådan vård är oundgängligen påkallad
med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att han

a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt eller
till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt
bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom
vården eller avsevärt försämrat om vården uteblir,

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller
fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv,

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att taga vård om sig själv,

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande
levnadssätt eller

e) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av
lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b) (1 §).

Intagning enligt LSPV grundas på vårdintyg eller på domstols förordnande

(3 §)•

Socialtjänstlagen antogs av riksdagen våren 1980 med stor majoritet.
Samtidigt upphävdes bl. a. barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om
nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp och lagen (1970:296) om social

1* Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 37

SoU 1982/83:37

centralnämnd m. m. Socialtjänstlagen trädde i kraft den 1 januari 1982.
Samtidigt med socialtjänstlagen antogs vidare lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU), som också trädde i kraft den 1
januari 1982.

LVM antogs av riksdagen hösten 1981 (prop. 1981/82:8, SoU 1981/82:22,
rskr 91). Regeringens proposition byggde på ett av den parlamentariskt
sammansatta socialberedningen (S 1980:07) enhälligt avgivet förslag, LVMLag
om vård av missbrukare i vissa fall (SOU 1981:7). LVM trädde i kraft
samtidigt med socialtjänstlagen och LVU, dvs. den 1 januari 1982.

Utredningar

En arbetsgrupp, som bestått av företrädare för staten, Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet, har studerat vilka effekter den nya
lagstiftningen på socialtjänstområdet fått för vårdinstitutionerna. Arbetsgruppen
har avgivit rapporten (Ds S 1982:14) LVM och Institutionsvården,
rapport från en arbetsgrupp om vissa effekter av LVM.

Fram till den 1 oktober 1982 hade ca 650 alkoholmissbrukare omhändertagits
enligt LVM och placerats på något LVM-hem. Under denna tid blev
det en nedgång av den totala beläggningen vid de allmänna vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare. Antalet tvångsintagna minskade kraftigt och
minskningen kompenserades inte helt och hållet av en motsvarande ökning
av frivilligt vårdade.

En viktig nyhet i LVM är att även narkotikamissbrukare kan tas om hand
med stöd av LVM. Fram t. o. m. oktober 1982 hade dock endast 23
narkotikamissbrukare omhändertagits enligt LVM. Av de 23 narkotikamissbrukarna
kom 15 som omedelbart omhändertagna och för 13 av dessa blev
det sedan slutligt beslut om vård. Kvinnorna var klart överrepresenterade (15
av 23).

Arbetsgruppen har intervjuat länsstyrelsernas socialkonsulenter som
anser att det finns tre förklaringar till att så få narkotikamissbrukare
tvångsomhändertagits nämligen, att narkomanvården traditionellt varit
frivillig, att det är svårare att dokumentera narkotikamissbruk till länsrätterna
och att den behandlingsmetodik som finns utgår från frivillig, inte
tvångsmässig vård.

Socialberedningen (S 1980:07) har till uppgift att följa och utvärdera
socialtjänstreformen. Beredningen har i december 1982 erhållit nya direktiv
(Dir. 1982:106) som ersätter de tidigare utfärdade direktiven. I de nya
direktiven anförs bl. a. (s. 5-7):

3.1 Lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)

Den lagstiftning som beslutades på grundval av socialberedningens första
betänkande är en kompromiss mellan olika uppfattningar. Beredningen bör i

SoU 1982/83:37

överensstämmelse med vad riksdagen uttalade då lagen antogs följa upp
tillämpningen av LVM.

Beredningen bör även slutföra ett tidigare givet uppdrag att pröva om man
bör anordna en funktion som allmänt ombud i sociala mål vid länsstyrelserna
och vilka uppgifter ett sådant ombud i så fall skall ha. Det gäller med hänsyn
såväl till den rättsliga prövningen som till de enskildas intressen. Hit hör
också frågor om det är möjligt och lämpligt att ombudet har vissa uppgifter
inom ramen för annan tvångslagstiftning, framför allt den psykiatriska.

3.3 Lagen (1966:293) ont beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV)

Den 1 januari 1983 genomförs vissa ändringar i LSPV på grundval av ett
delbetänkande från socialberedningen och förslag i socialtjänstpropositionen.
Ändringarna är betydelsefulla men kan bara betraktas som en etapp i
reformarbetet. I enlighet med de tidigare direktiven bör beredningen
fortsätta översynen av LSPV med sikte på en fullständig revision av den
psykiatriska tvångslagstiftningen.

Andelen tvångsintagningar inom psykiatrin har minskat under senare år.
Fortfarande är det dock ett förhållandevis högt antal patienter som vårdas
inom sluten psykiatrisk vård och bland dessa en relativt hög andel
tvångsvårdade. Till detta kommer att omfattningen av tvångsvården varierar
starkt mellan olika delar av landet.

Utvecklingen inom psykiatrin sedan LSPV:s tillkomst-bl. a. när det gäller
nya behandlingsmetoder - underlättar en övergång till allt mindre tvångsvård
och till öppnare vårdformer. Här finns även anledning för beredningen att
studera den utveckling mot minskad tvångsvård och sjukhusvård inom
psykiatrin som har ägt rum i en del andra länder. I sammanhanget kan vidare
nämnas det arbete som pågår i Europarådet kring frågan om rättsliga
skyddsregler för användningen av tvång inom psykiatrin.

Regler som garanterar patienterna rättssäkerhet och god vård har
självfallet grundläggande betydelse för all psykiatrisk och social tvångslagstiftning.
Hit hör bl. a. frågor om hur beslutsförfarandet skall vara utformat,
tvångsvården skall avgränsas i tiden och behandlingsplaneringen skall gå till.
En annan fråga som beredningen bör upmärksamma är användningen av
tvångsmedel i vården. Beredningen bör pröva möjligheterna att ytterligare
förstärka lekmannainflytandet inom den psykiatriska tvångsvården.

Beredningen bör vid sin översyn av den psykiatriska tvångslagstiftningen
också beakta det behov av samordning som kan föreligga med annan
lagstiftning, särskilt socialtjänstlagstiftningen och reglerna om överlämnande
till särskild vård i 31 kap. brottsbalken.

Socialberedningens arbete bör enligt direktiven inriktas på ett delbetänkande
hösten 1983 och ett slutbetänkande första halvåret 1984. Delbetänkandet
kommer enligt vad utskottet inhämtat att behandla vissa erfarenheter
av LVM och förslag med anledning därav.

LTO/LOB-utredningen (Ju 1978:03) har nyligen i betänkandet Frihetsberövande
vid bråk och berusning (SOU 1982:64) bl. a. föreslagit att LVM

SoU 1982/83:37

kompletteras med en ny regel om att en polisman skall kunna få omhänderta
en missbrukare i avvaktan på polismyndighetens beslut om omedelbart
omhändertagande om förutsättningar för ett sådant beslut föreligger och fara
är i dröjsmål. Utredningen föreslår vidare bl. a. att lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB) ändras så att den ger
stöd för omhändertagande inte bara på allmänna utan även på enskilda
platser. Utredningen understryker att denna utvidgning av LOB:s tillämpningsområde
ingalunda skall ge polisen en allmän befogenhet att ta hand om
personer på enskilda platser enbart på grund av berusning. I lagens 1 §
föreslås därför att det införs en regel av innehåll att den som anträffas där han
eller någon annan har sin bostad endast skall omhändertas om faran är
särskilt allvarlig eller synnerliga skäl annars talar för det. Utredningen anför
bl. a. (s. 161).

Om man i sak utgår från att sådana personer skall tas om hand, som är så
berusade att de till följd av sin berusning får anses vara ur stånd att ta vård om
sig eller annars utgör en fara för sig själva eller andra, förefaller det svårt att
rationellt motivera att frågan om ett sådant omhändertagande - om ett
ingripande enligt RB inte är aktuellt - formellt skall bedömas olika om den
berusade befinner sig på allmän eller på enskild plats. Det bör i stället vara så
att behovet av ett omhändertagande prövas vid en samlad bedömning av
samtliga föreliggande omständigheter enligt ett och samma lagrum, varvid
platsen där den berusade för tillfället befinner sig utgör en faktor av
betydelse.

Inom socialdepartementet arbetar man med förslag på hur narkomanvården
skall utvecklas och bli mer effektiv. Man förbereder ett program som
kallas ”offensiv narkomanvård”, varvid missbrukarna inom kriminalvården,
missbrukarna med grova psykiska störningar och prostituerade missbrukare
prioriteras.

Skydd för missbrukarens omgivning

Bakgrund

Förutsättning för ett beslut om vård med stöd av LVM är dels att de
allmänna krav som anges i 2 § är uppfyllda, bl. a. att det inte går att tillgodose
vårdbehovet genom frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen, dels att endera
av de två specialindikationer som anges i 3 § föreligger. Därvid har den
indikation som i viss utsträckning medger ingripande om någon till följd av
missbruk kan befaras komma att allvarligt skada sina närstående visat sig
mycket kontroversiell.

Såväl den numera upphävda lagen om nykterhetsvård som LSPV
innehåller mera vittgående bestämmelser om skydd för tredje man, i båda
fallen avgränsade så att någon är ”farlig för annans personliga säkerhet eller
fysiska eller psykiska hälsa”. Socialberedningen föreslog ett mera begränsat
skydd som skulle inskränka sig till missbrukarnas familjer. Skäl för detta var

SoU 1982/83:37

bl. a. att misshandel som inte förövats på allmän plats i princip inte föll under
allmänt åtal. Familjemedlemmar kan vara rädda att göra en sådan angivelse
till åtal eller de kan av bl. a. lojalitetsskäl dra sig för att på detta sätt bli orsak
till att missbrukaren kommer i fängelse. Enligt beredningen gav därför
brottsbalkens regler inte tillräckligt skydd åt de människor som står
missbrukaren nära. Samtidigt är det från missbrukarens egen synpunkt
viktigt att inte förlora den sociala förankring som familjen utgör. Å andra
sidan sammanhänger våld inom familjen inte bara med att någon familjemedlem
är missbrukare. Beredningen uttalade därför generellt att åtalsreglerna
borde skärpas så att misshandel och annat våld mot barn och vuxna
alltid skulle falla under allmänt åtal, oavsett var och mot vem det förövats.
Beredningen ville även ha en översyn av bl. a. häktningsreglerna i syfte att
öka möjligheterna till snabba ingripanden när det gällde våldsamma
beteenden som riktade sig mot andra människors personliga säkerhet.

Samtidigt sade sig beredningen vara medveten om att man inte på denna
väg skulle kunna komma till någon snabb lösning på här aktuella problem.
Även om utredningsarbetet bedrevs skyndsamt fanns därför ett visst behov
av provisoriska regler, låt vara att de blev begränsade till missbrukare.
Missbruk är dock, anförde beredningen, en viktig orsak till hotfullt eller
våldsamt beteende. Man föreslog därför såsom en övergångslösning ett
begränsat skydd för de närstående i LVM. Det betonades samtidigt att dessa
frågor borde ägnas särskild uppmärksamhet vid den kommande uppföljningen
av lagen.

Propositionen om LVM innehöll i detta hänseende samma förslag till
lagtext som socialberedningens förslag. Dåvarande departementschefen gav
emellertid uttryck åt en delvis annorlunda syn på behovet av bestämmelsen.

I propositionen framhölls sålunda att den av socialberedningen efterfrågade
ändringen i reglerna om åtal för misshandel inom kort skulle komma till
stånd. Detta gav ökade möjligheter till ingripanden inom det straffrättsliga
systemet. Departementschefen erinrade emellertid (s. 45) om att detta
förutsätter att ett åtalbart brott begåtts. Möjligheterna till ingripanden innan
skadan är skedd är, även vid en ändring av åtalsreglerna, mycket begränsade
enligt brottsbalken i jämförelse med den här föreslagna regleringen. De
viktigaste insatserna för att motverka våld i hemmen skedde enligt
departementschefen genom en attitydbildning via information och genom
målmedvetna satsningar på bl. a. att minska det allmänna alkoholbruket.
Likväl ansågs den här aktuella lagregeln fylla en viktig funktion och måste
därför kunna användas som ett led i det samhällets reaktionssystem mot
våldet i hemmen som socialberedningen efterlyst.

Till svar på ett förslag av lagrådet att utforma indikationen generellt,
innebärande ett skydd inte bara för missbrukarens närstående utan även
andra människor, anförde departementschefen bl. a. följande (prop. s. 125
och 126).

SoU 1982/83:37

Jag vill inledningsvis erinra om den redogörelse som jag lämnade i
lagrådsremissen över den splittring i uppfattning som föreligger i frågan om
vårdlagstiftningen alls bör användas som ett instrument för samhällsskyddet.
Jag erinrar också om att socialberedningen har uttryckt stark tvekan i sitt
förslag och särskilt understrukit att detta får ses som en övergångslösning i
avvaktan på att en ändring av vissa åtalsregler kommer till stånd. I fråga om
skyddet för andra än de anhöriga angav beredningen som sin uppfattning att
utomstående som hotas av en missbrukare kan få tillräckligt skydd genom
brottsbalkens regler.

Jag får nu tillägga följande till förtydligande av min uppfattning i
frågan.

De anhöriga till missbrukaren är naturligen oftast - både praktiskt och
känslomässigt - bundna till denne. Ofta rör det sig om personer med en
särskilt utsatt ställning, t. ex. små barn. Våld och hot mot anhöriga är ofta
undandraget allmän insyn eftersom det försiggår i hemmen. En anhörig drar
sig dessutom inte sällan för att göra en polisanmälan hur besvärliga
förhållandena än är. Anhöriga har alltså i praktiken ofta inte ens det skydd
som strafflagstiftningen kan erbjuda. Det gäller oberoende av om brottet kan
åtalas utan angivelse av målsägande eller inte.

Mot denna bakgrund bör samhället kunna ingripa med frihetsberövande
åtgärder för att förhindra skador hos dem som utsätts för beteendet och detta
även om handlingen inte skulle kunna bedömas som ett fullbordat brott eller
ett åtalbart försök till brott. Det finns därför i de fall det gäller anhöriga skäl
att medge vård utan samtycke till skydd för andra än missbrukaren själv.

Som jag redan påpekat har meningarna varit delade redan i frågan om
faran för närstående skall vara motiv för ingripande enligt LVM och jag kan
trots vad lagrådet anfört inte förorda en utvidgning av denna specialindikation.
Jag vill emellertid erinra om socialberedningens uppdrag att följa
tillämpningen av den nya lagstiftningen och utgår från att beredningen därvid
kommer att undersöka utfallet av den reglering det här är fråga om.

Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1981/
82:22 bl. a. följande (s. 14).

Utskottet vill i likhet med departementschefen erinra om de stora
meningsmotsättningar som råder i frågan om den sociala vårdlagstiftningen
alls bör användas som ett instrument för samhällsskyddet. Socialberedningens
förslag om ett visst skydd begränsat till missbrukarens närmaste anhöriga
var en kompromiss mellan i och för sig oförenliga uppfattningar. En
förutsättning för en sådan kompromisslösning var att den noga skulle följas
upp av socialberedningen och övervägas på nytt från såväl praktiska som
principiella utgångspunkter när beredningen presenterat sin utvärdering.

Mot denna bakgrund finns knappast förutsättningar för att i dagsläget ta
ställning för någon permanent lösning av denna fråga. Framtiden och
socialberedningens kommande uppföljning och utvärdering får utvisa om det
finns anledning att ha en sådan bestämmelse i LVM, bl. a. med hänsyn tagen
till utvecklingen på andra närliggande lagstiftningsområden. Utskottet utgår
från att de argument som anförts i propositionen och i motionerna kommer
att vägas in i det sammanhanget. Tills vidare kan man endast konstatera att
enighet råder om att man f. n. bör acceptera ett visst skydd för missbrukarens
närmaste anhöriga i LVM, trots de invändningar av mera principiellt slag
som kan resas mot en sådan lagregel. Detta måste emellertid ses som en
tillfällig lösning i avvaktan på den mer allsidiga diskussion som kan komma

SoU 1982/83:37

till stånd sedan resultatet av socialberedningens utvärdering föreligger.

Utskottet vill i det sammanhanget betona vikten av att få en ytterligare
belysning av sambandet med andra lagregler som kan vara av betydelse för
att snabbt kunna ingripa mot och avbryta de våldsamma beteenden det här är
fråga om, bl. a. häktningsreglerna. Frågan om lagregler till skydd för främst
de kvinnor och barn som hotas av misshandel eller annat våld i hemmet bör
således kunna övervägas förutsättninglöst och i ett större sammanhang. Från
principiella utgångspunkter vore självfallet en mer generell lösning att
föredra.

Motion

I motion 1982183:2111 av Nils Carlshamre m. fl. (m) begärs att riksdagen
beslutar om en utvidgning av specialindikationerna till att omfatta även de
fall då någon till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada
någon annan (yrkande 3) eller medföra allvarliga sociala skadeverkningar
(yrkande 4).

Motionärerna anför bl. a. att det ter sig egendomligt att inskränka
möjligheterna till ingripande till fall då närstående utsätts för fara. Det
avgörande bör i stället enligt motionärerna vara vårdsynen att våldshandlingar
kan anses utgöra tillräckligt allvarligt symtom på ett genom missbruket
förändrat beteende för att i sig utgöra indikation för omhändertagande och
vård. Specialindikationen b) bör därför vidgas till att omfatta fara för skada
även för utomstående. Att begränsa rättsskyddet till att endast avse
närstående innebär enligt motionärerna en betydande förskjutning i
balansen av rättssäkerheten mellan grova missbrukare och andra medborgare,
till de senares nackdel. För missbrukare torde det samtidigt föranleda
ökad användning av brottsbalkens tvångsvård, som för dem vid fullbordat
brott vanligen är strängare, och framför allt mindre adekvat, än tvångsvården
enligt LVM.

Motionärerna anför vidare bl. a. att LVM bör tillföras ytteligare en
specialindikation så att allvarliga sociala skadeverkningar kan utgöra grund
för omhändertagande och vård. Hänsynen till i första hand missbrukarens
familj, men även till omgivningen, måste enligt motionärerna tillmätas stor
betydelse. Motionärerna framhåller vidare att samhället inte stillatigande får
acceptera att missbrukare försätter sina närmaste i total misär och/eller
terroriserar sin omgivning. Omständigheterna kan vara så allvarliga och
handlingarna som framkallat dem av den arten att de lika väl som
våldshandlingar torde innebära ett kvalificerat behov av vård och behandling.
Även för sådana fall bör enligt motionärerna LVM göras tillämplig.

SoU 1982/83:37

Utredning och ansökan om vård enligt LVM

Bakgrund

Enligt 5 § LVM skall länsstyrelsen utreda om det finns skäl att bereda
någon vård enligt LVM. Anses sådana skäl föreligga, skall länsstyrelsen
ansöka om vård. Ansökan skall innehålla en redogörelse för missbrukarens
förhållanden och för tidigare vidtagna åtgärder. Ansökan skall också ange
den vård som länsstyrelsen anser behövlig, var vården bör påbörjas och i
vilket hem intagning kan ske. I målet skall förebringas läkarintyg som anger
missbrukarens aktuella hälsotillstånd. Om inte synnerligt hinder möter, skall
länsstyrelsen foga sådant intyg vid ansökan.

Enligt övergångsbestämmelserna till LVM (p. 2) skall socialnämnden
fram till den 1 januari 1984 fullgöra uppgifter som enligt bl. a. 5 § ankommer
på länsstyrelsen.

En av de mest kontroversiella frågorna i diskussionen om en vård
oberoende av samtycke för vuxna missbrukare har varit hur en sådan vård
skulle initieras. Från många håll har framförts den synpunkten att
socialtjänstens hjälpande och serviceinriktade verksamhet skulle bli lidande
på att bli sammankopplad med rena tvångsuppgifter.

Socialberedningen, i vars direktiv det framhållits angelägenheten av att
uppnå en bred politisk samling i fråga om vård oberoende av samtycke,
enade sig om att föreslå att vården skulle initieras genom att länsstyrelsen
gjorde en ansökan om vård som därefter skulle avgöras av länsrätten.
Länsstyrelsen skulle även svara för att rätten fick den utredning som
behövdes för att ta ställning i målet. I detta låg inte att länsstyrelsen måste
göra om de utredningar som ofta redan måste ha genomförts av socialnämnderna
till följd av socialtjänstlagens bestämmelser. Länsstyrelsen skulle få ta
del av detta material och vid behov komplettera det, bl. a. vad gällde
redogörelsen för missbrukarens aktuella tillstånd. Länsstyrelsen måste
emellertid göra en självständig bedömning av frågan om det var påkallat att
ansöka om vård med stöd av LVM eller om det kunde anses att
socialnämnden borde göra ytterligare ansträngningar att utforma en vård
som skulle kunna genomföras i frivillig form. För att denna fråga skulle
kunna bedömas på ett så objektivt sätt som möjligt vore det enligt
beredningen en fördel om ett organ som tidigare inte själv arbetat med
ärendet gjorde prövningen. Vidare skulle en sådan ordning bidra till en
större enhetlighet i tillämpningen av LVM.

Med den pressade tidsplan som socialberedningen hade att arbeta efter -riksdagen hade begärt ett lagförslag som skulle kunna träda i kraft samtidigt
med den övriga social tjänstlagstiftningen den 1 januari 1982 - fanns inget
utrymme för närmare undersökningar av bl. a. de organisatoriska konsekvenserna
av att förlägga uppgiften att svara för utredning och ansökan till
länsstyrelsen. Beredningens förslag hade därför i denna del snarast
karaktären av ett principiellt politiskt ställningstagande, medan de konkreta

SoU 1982/83:37

praktiska frågorna, bl. a. resursöverväganden, var ofullständigt belysta.

I propositionen ställde sig departementschefen principiellt positiv till
socialberedningens förslag och sade sig i allt väsentligt kunna acceptera
beredningens resonemang (s. 53). Hon var samtidigt tveksam till att införa
en sådan ordning redan från ikraftträdandet av LVM den 1 januari 1982. En
arbetsuppgift av denna omfattning kunde enligt departementschefen inte
klaras inom ramen för de personalresurser som länsstyrelserna disponerade
för handläggning av sociala frågor. Eftersom ärenden enligt LVM kommer
att kräva skyndsamhet och måste tas med förtur fanns risk för att
länsstyrelsernas övriga uppgifter på det sociala området skulle bli eftersatta.
Detta vore enligt departementschefen inte godtagbart med hänsyn till den
stora vikt som lagts vid dessa uppgifter som ett led i socialtjänstreformen.
Varken tiden eller den ekonomiska situationen medgav heller att man skulle
bygga upp en särskild organisation för handläggning av LVM-ärenden redan
till den 1 januari 1982. I propositionen föreslogs därför att socialnämnden
och inte länsstyrelsen skulle ha uppgiften att utreda och ansöka om vård
enligt LVM.

Utskottet anförde i betänkande SoU 1981/82:22 bl. a. följande (s. 10 och
11).

Utskottet konstaterar inledningsvis att det i huvudsak måste sägas vara
samma grundsyn som kommer till uttryck i såväl propositionen som
motionerna, nämligen att frågan om ansökningsförfarandet inte fått någon
slutlig lösning genom förslaget att låta socialnämnderna svara för utredning
och ansökan enligt LVM. Åsiktsskillnaderna gäller vilka realistiska alternativ
som finns.

Även utskottet anser att det bl. a. av rättssäkerhetsskäl är önskvärt att inte
lägga på socialnämnden själv att bedöma kvaliteten på och tillräckligheten av
sina insatser. Man måste vidare slå vakt om en enhetlig rättstillämpning när
det som här gäller frihetsberövande åtgärder. Även om det slutliga
avgörandet åvilar länsrätten, kan socialnämndernas olika utgångspunkter
och prioriteringar lätt leda till att det i vissa kommuner blir vanligare med
tvångsvård än i andra. Det är svårt för domstolen att beakta sådana hänsyn då
man ställs inför avgörandet av ett enskilt ärende. Att låta länsstyrelsen ha ett
sammanhållet ansvar för att bedöma i vilken utsträckning man bör kräva
fortsatta insatser av socialnämnderna bör därför kunna bidra till en jämnare
standard på den frivilliga vården samtidigt som den enskilde tillförsäkras en
ytterligare prövning genom en utomstående myndighet. Som framhålls av
socialberedningen (betänkandet s. 46) torde det dock sällan finnas anledning
att ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl för en framställning till länsrätten
om det är socialnämnden själv som aktualiserat ett ärende hos länsstyrelsen.

Utskottet anser det således lämpligast att, såsom socialberedningen
föreslagit, lägga uppgiften att svara för utredning och ansökan om vård på
länsstyrelsen. Länsstyrelsen måste emellertid få tillgång till de kunskaper och
erfarenheter som socialnämnden förvärvat genom sitt arbete med missbrukaren.
Detta får å andra sidan inte leda till att handläggningen drar ut på
tiden och försenar påbörjandet av vården.

Som tidigare framhållits är såväl de organisatoriska frågorna som

1** Riksdagen 1982/83. 12 samt. Nr 37

SoU 1982/83:37

personalfrågorna otillräckligt belysta. Utskottet är därför inte berett att
redan nu ta ställning till om dessa uppgifter bör läggas på länsstyrelsens
sociala enhet eller om man bör överväga inrättandet av en allmän
ombudsfunktion på det sätt som antytts i tilläggsdirektiven till socialberedningen.
De praktiska förutsättningarna för olika organisatoriska lösningar
måste klarläggas innan länsstyrelserna kan ta över ansvaret för handläggningen
av LVM-ärendena. Som framhålls i propositionen måste man därför
tänka sig någon form av övergångslösning.

En övergångslösning kan konstrueras på olika sätt. En möjlighet är att,
såsom i propositionens lagförslag, tills vidare lägga uppgiften på socialnämnden
under det att man fortsätter att undersöka hur en överflyttning av denna
funktion till länsstyrelsen kan gå till. En annan möjlighet är att man redan nu
lägger det lagliga ansvaret på länsstyrelsen, men genom övergångsbestämmelser
ålägger socialnämnderna att ansvara för uppgiften under viss tid,
vilken bör vara så avvägd att det blir möjligt att hinna lösa de organisatoriska
och resursmässiga frågorna.

Det finns goda argument för båda dessa lösningar. Utskottet anser
emellertid övervägande skäl tala för att man redan nu fattar beslut om de
riktlinjer som skall gälla för framtiden. De långvariga meningsmotsättningarna
när det gäller vård oberoende av samtycke av vuxna missbrukare har lett
till stor osäkerhet i kommunerna och försenat utvecklingen inom missbruksvården.
Inte minst hänsynen till den mera långsiktiga planeringen av
socialtj änsten motiverar därför att riksdagen nu ger besked om utformningen
av beslutsförfarandet enligt LVM. Detta innebär självfallet inte att man
skulle vara förhindrad att senare justera detaljer i lagen. Men det är önskvärt
att skapa klarhet i de stora frågorna och därmed ett bättre arbetsklimat för
missbruksvården.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att propositionens
lagförslag ändras i de avseenden som betingas av att länsstyrelsen i stället för
socialnämnden ges ansvaret för utredning och ansökan enligt LVM.
Socialnämnden bör emellertid enligt övergångsbestämmelserna fullgöra
dessa uppgifter under viss tid. Denna tid kan, med hänsyn till den
beredningstid som normalt erfordras för förslag som innebär organisatoriska
och personalpolitiska förändringar av denna omfattning, inte sättas alltför
kort. Utskottet har stannat för att föreslå en tvåårig övergångstid.
Länsstyrelserna skall alltså kunna träda i funktion som utredande och
ansökande myndighet från den 1 januari 1984.

Frågan om utredning och ansökan om vård enligt LVM har behandlats av
utskottet även i betänkande SoU 1981/82:45.

I budgetpropositionen 1982/83:100 bil. 15 (civildepartementet) har regeringen
för budgetåret 1983/84 beräknat medelstillskottet för länsstyrelsens
nya arbetsuppgifter enligt LVM till 3,0 milj. kr. Den personal som skall
handlägga dessa nya arbetsuppgifter behöver enligt propositionen också viss
utbildning, dels i lagstiftningen inom området, dels i handläggningsförfarandet
vid länsrätten. Resursförstärkning har därför ansetts böra ske redan från
den 1 november 1983. För utbildning i dessa frågor tillförs länsstyrelsens
organisationsnämnd 20 000 kr. Förslaget behandlas av civilutskottet i
betänkande CU 1982/83:23.

SoU 1982/83:37

Motioner

I motion 1982/83:1085 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen beslutar att kommunerna även efter den 1 januari 1984 skall ha
ansvaret att utreda och ansöka om vård enligt LVM. Motionärerna anför
bl. a. att betydande problem kommer att möta länsstyrelsens handläggande
personal eftersom man inte lika väl som kommunens socialarbetare känner
de lokala förhållandena. I bästa fall kommer enligt motionärerna fyra till fem
handläggare på länsstyrelsernas sociala enhet att få täcka in ett helt län. Det
är vidare svårt att komma i kontakt med svåra missbruksfall och att göra en
undersökning. Det är inte heller enkelt att motivera missbrukare till
läkarundersökning och få den till stånd, vilket lagen kräver. Dessa lagens
bestämmelser kommer därför enligt motionärerna att leda till långa
handläggningstider och fördröjd vård.

I motion 1982183:2111 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs också att
riksdagen beslutar att socialnämnd och inte länsstyrelse skall utreda
vårdbehov enligt LVM och ansöka om sådan vård (yrkande 5). Motionärerna
anför bl. a. att länsstyrelserna varken har de utredningsresurser eller den
ingående kännedom som krävs om de missbrukare som blir föremål för
utredning. Allt detta har däremot socialnämnderna. Motionärerna anför
vidare bl. a. att det måste vara en naturlig, närmast självklar arbetsuppgift
för socialnämnden att framlägga utredning och göra ansökan hos länsrätten.
Nu gällande beslut innebär att man lagt in en extra prövning av talan hos en
utomstående administrativ statlig myndighet, dvs. länsstyrelsen. Förfarandet
blir enligt motionärerna tungrott och opraktiskt. Motionärerna pekar vidare
bl. a. på att den dubbla prövningen - först beslutet i socialnämnden att
anmäla behovet av LVM-vård och att överlämna allt utredningsmaterial
samt därefter länsstyrelsens granskning och komplettering av utredningen -måste betyda en avsevärt ökad tidsutdräkt, som kan vara ödesdiger i en akut
vårdsituation.

Omedelbart omhändertagande enligt LVM

Bakgrund

Polismyndigheten får enligt 8 § LVM omhänderta en missbrukare
omedelbart om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård enligt LVM,

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren
kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar
vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till
följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon
närstående.

Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet om omedel -

SoU 1982/83:37

bart omhändertagande samt underrätta socialnämnden och fr. o. m. den 1
januari 1984 även länsstyrelsen om beslutet (9 §).

Länsrätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det att
beslutet underställdes rätten pröva om omhändertagandet skall bestå. Om
det inte finns skäl för omhändertagande skall rätten genast upphäva beslutet
(9 §)•

Enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) - vilken gäller barn och ungdomar upp till 18 år, undantagsvis 20 år -beslutas omedelbart omhändertagande av socialnämnden (6 §). Bestämmelsen
har motiverats med att socialnämnden på samma sätt som enligt
barnavårdslagen bör kunna omhänderta den unge i avvaktan på att
länsrätten prövar frågan om vård enligt LVU. Det uttalades vidare att beslut
om omedelbart omhändertagande måste kunna fattas med kort varsel och att
därför förutom socialnämnden nämndens ordförande eller annan ledamot
som utses av nämnden bör kunna fatta ett sådant beslut (prop. 1979/80:1
s. 504).

Bestämmelsen att det enligt LVM är polismyndigheten och inte socialnämnden
som skall besluta om omedelbart omhändertagande har motiverats
med att polisen som beslutande myndighet möjliggör ett snabbt ingripande
och att det i allmänhet är nödvändigt att anlita polisen för att genomföra
åtgärden (jfr SOU 1981:7 s. 49 och prop. 1981/82:8 s. 56).

Motion

I motion 1982/83:2111 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att även
socialnämnden skall kunna besluta om omedelbart omhändertagande enligt
LVM på motsvarande sätt som enligt LVU (yrkande 8). Motionärerna anför
att endast polismyndigheten f. n. får besluta om omedelbart omhändertagande
av en vuxen missbrukare. Detta är enligt motionärerna en orimlig
ordning och rent av stötande i så motto att socialtjänstens personal i
brådskande fall tvingas vända sig till polis för att få ett beslut till stånd.
Motionärerna framhåller vidare att det måste anses lika naturligt och
självklart att socialtjänstens företrädare betros denna beslutanderätt som att
polisen gör det. Lagen bör enligt motionärerna utvidgas på denna punkt.

Vårdtid m. m.

Bakgrund

I nykterhetsvårdslagen (1954:579) stadgades att vårdtiden skulle utgöra ett
år, men att vårdtiden skulle vara två år om vederbörande förut varit intagen
på allmän vårdanstalt och beslutet meddelats inom fem år från senaste
utskrivningen. Utskrivning från anstalten skulle dock ske före vårdtidens
utgång om det fanns grundad anledning anta att den intagne efter

SoU 1982/83:37

utskrivningen skulle föra ett nyktert liv (44 §). Beträffande den som var farlig
för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för
eget liv och beträffande den som förut varit intagen på allmän vårdanstalt
minst tre gånger och på nytt intagits inom ett år från senaste utskrivningen
kunde vårdtiden förlängas med två år om den intagne med hänsyn till sin
sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antagas i
händelse av utskrivning inte komma att föra ett nyktert liv. Beslut om
kvarhållande skulle prövas för högst sex månader i sänder (45 §). Dessutom
fanns bestämmelser om återintagning i vårdanstalt om någon efter utskrivningen
återföll i missbruk och undandrog sig övervakning m. m. (55 §).

Vård med stöd av LVM skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast två månader efter det vården påbörjades, om inte beslut
dessförinnan har meddelats om förlängning (7 §). Vårdtiden får förlängas
med högst två månader, om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd
behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för
förlängning (16 §). Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse.

Enligt nykterhetsvårdslagen fanns möjlighet för i vissa fall länsrätten och i
övriga fall nykterhetsvårdsnämnden att bevilja villkorligt anstånd med
verkställighet av beslut om tvångsintagning, varvid den som beslutet avsåg i
stället ställdes under övervakning (35 §). Dessutom kunde särskilda lydnadsföreskrifter
med avseende på sysselsättning, vistelseort eller annat meddelas
(36 §). Den myndighet som förordnat om villkorligt anstånd kunde också
förklara anståndet förverkat (35 §).

Regler av här angivet slag saknas i LVM.

Åsikterna har gått starkt isär när det gäller vilken vårdtid som är
erforderlig och lämplig vid en vård oberoende av samtycke för vuxna
missbrukare. Det har funnits förespråkare såväl för att tvånget skall vara
begränsat till det akuta avgiftningsskedet som för att tvånget skall möjliggöra
hela det långa behandlingsprogram som erfordras för att någon skall kunna
komma ifrån sitt missbruk.

Socialberedningens förslag till LVM utgick från att den vård som skulle
beredas med stöd av den nya lagen främst skulle ses som ett medel att bryta
en destruktiv utveckling och ge den enskilde motivation och realistisk
möjlighet att själv fortsätta att arbeta med sina problem. Så snart det fanns
förutsättningar för en fortsatt vård i frivilliga former skulle utskrivning ske.
Beredningen ville således inte acceptera en vårdsyn som innebar att
samhället skulle ta över den enskildes ansvar för sitt eget liv.

I enlighet härmed föreslog beredningen att vård enligt LVM i normalfallet
skulle avslutas inom två månader. Beredningen sade sig emellertid vara
medveten om att en så kort tid i vissa fall skulle kunna vara för knapp för att
ge en djupt nedgången missbrukare den vård han behövde. Beredningen
förslog i enlighet härmed att vårdtiden i vissa fall där en så begränsad tid var
otillräcklig skulle kunna förlängas med ytterligare högst två månader efter
särskilt beslut av vårdinstitutionens styrelse. Det markerades att sådan

SoU 1982/83:37

förlängning inte skulle få ske rutinmässigt, utan bara skulle få komma i fråga
när den intagne hade ett särskilt kvalificerat vårdbehov som krävde speciell
vård eller som i övrigt var svårt att tillgodose med de resurser som stod till
buds. Bestämmelsen om förlängning i 16 § LVM har utformats i enlighet
härmed.

Beredningen betonade samtidigt vikten av att man vid den kommande
utvärderingen av socialtjänstreformen noga studerade bl. a. reglerna om
vårdtiden. Enligt beredningen kunde man i avvaktan härpå betrakta vissa
detaljer i förslaget som provisoriska.

I propositionen accepterades beredningens lösning av frågan om vårdtidens
längd. Enligt departementschefen torde den föreslagna tiden vara väl
avvägd för flertalet fall (prop. s. 47). Samtidigt ställde sig emellertid
departementschefen tveksam till om ens den vårdtid som enligt förslaget
maximalt kan komma i fråga är tillräcklig för de svåraste fallen, där
missbruket har fått särskilt allvarliga följder. Hon var dock inte beredd att
föreslå några särskild anordningar för dem. Enligt propositionen kunde
också i åtskilliga av dessa fall sådana psykiska skador antas ha uppkommit att
den nödvändiga längre vården skulle kunna gés missbrukaren med stöd av
LSPV. Slutligen underströks behovet av att tillämpningen av LVM följs
särskilt noga med avseende på vårdtidens längd.

Utskottet anförde i betänkande SoU 1981/82:22 att det inte kunde komma
i fråga att då frångå den av beredningen föreslagna och allmänt accepterade
provisoriska lösningen av denna kontroversiella fråga (s. 22). Enligt
utskottet borde det även erinras om att utvärderingen kan komma att ge
anledning till justering av vårdtiderna.

Frågan om vårdtidens längd har behandlats av utskottet även i betänkande
SoU 1981/82:45.

Motion

I motion 1982183:2111 av Nils Carlshamre m. fl. (m) begärs förslag till
avsevärt förlängd och sammanhängande vårdtid i LVM (yrkande 6) och att
möjligheten till s. k. vilande resolution införs (yrkande 7). Enligt motionärerna
är bestämmelserna i LVM om vårdtiderna oacceptabla. Två månader
är långtifrån alltid tillräcklig sammanhängande vårdtid. Motionärerna anför
vidare bl. a. att man i särskilda fall bör kunna förlänga vårdtiden till dess
syftet med behandlingen uppnåtts. Länsrätten skall då besluta om detta
innan vården påbörjas, dock med en i lagen fastställd maximitid, förslagsvis
tolv månader. Dessutom bör LVM enligt motionärerna kompletteras med
regler om s. k. vilande resolution liknande dem som fanns i nykterhetsvårdslagen.
Särskilt när viljan fanns men som så ofta förmågan sviktade var vilande
resolution ett positivt stöd som stärkte motkrafterna mot fortsatt missbruk.
Värdet av resolution ligger också enligt motionärerna i att den skall gälla för
en längre tid.

SoU 1982/83:37

Inledande sjukhusvård

Bakgrund

Enligt 12 § LVM skall vård enligt lagen inledas på sjukhus om det anses
lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och förutsättningar för
sjukhusvård är uppfyllda. Därefter skall vården fortsätta vid en vårdinstitution
inom socialtjänsten enligt de närmare reglerna i 11 §. Den som är
omedelbart omhändertagfen skall utan dröjsmål beredas vård i ett LVM-hem
eller i fall som redogjorts för i det föregående på sjukhus. Det åligger
socialnämnden att föranstalta om sådan vård sedan polismyndigheten anmält
omhändertagandet.

Beträffande vårdens innehåll och utformning i övrigt hänvisas i 14 § till
socialtjänstlagens bestämmelser. Vård enligt LVM skall alltså följa de
principer som anges i socialtjänstlagen i den mån avvikande bestämmelser
inte finns i LVM. Sådana avvikande bestämmelser finns främst för att reglera
de olika tvångsbefogenheter som LVM medger. Hit hör även föreskrifterna i
14 § om vårdinstitutionens och socialnämndens gemensamma ansvar för de
eftervårdande insatserna och om socialnämndens skyldighet att utse en
särskild befattningshavare som skall svara för kontakterna med klienten
under vårdtiden.

Hänvisningen till socialtjänstlagen innebär bl. a. att bedömningen av den
enskildes vårdbehov och av hur detta bäst kan avhjälpas skall ske med
utgångspunkt i en helhetssyn. Missbruksproblemen får inte ses som en
isolerad fråga utan skall sättas in i sitt sammanhang. Planeringen av vården
bör vidare bestämmas av en strävan mot normalisering, dvs. vården skall
ordnas i så normala och litet särskiljande former som möjligt. I överensstämmelse
med socialtjänstlagens principer för vård utom det egna hemmet
skall insatserna dessutom präglas av kontinuitet, flexibilitet och närhet
(prop. s. 89).

Föredragande statsrådet anförde som skäl för gällande regler och
sjukhusvård bl. a. följande (prop. 1981/82:8 s. 85).

Den som kan beredas vård med stöd av LVM lär ofta var i dålig fysisk eller
psykisk kondition till följd av ett omfattande missbruk som har pågått länge.
Inte sällan är missbrukaren i behov av avgiftning. Under avgiftningsfasen
brukar missbrukaren drivas av ett starkt begär efter de medel som missbruket
omfattar, abstinenssymptom. Oftast föreligger det betydande både kroppsliga
och psykiska symptom som upplevs som plågsamma. För att avgiftningen
skall kunna genomföras framgångsrikt krävs det därför att missbrukaren
förmås att stanna kvar på en vårdinstitution under avgiftningsperioden och
att han får medicinsk hjälp att lindra obehagliga symptom. Risken för
komplikationer minskar om man sätter in medicinsk behandling. Avgiftningen
kan beroende på typ av missbruk, missbrukets längd och omfattning samt
individens biologiska disposition ta olika lång tid, ibland några dagar,
vanligen en-två veckor.

Det är mot den här bakgrunden som den inledande bestämmelsen i första
stycket får ses. Där föreskrivs att vården skall inledas på sjukhus, om det

SoU 1982/83:37

anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och förutsättningar
för sjukhusvård är uppfyllda.

Utskottet anförde i betänkande SoU 1981/82:22 bl. a. följande (s. 18 och
19).

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck såväl i
propositionen som i motionerna, nämligen att sjukvården måste ta sin del av
ansvaret för missbrukargrupperna. Detta måste vara en självklar utgångspunkt
för LVM, som ju bl. a. syftar till att tillgodose en missbrukares akuta
behov av medicinska vårdinsatser. Den som vårdas med stöd av LVM och är i
behov av vård på sjukhus måste självfallet beredas sådan vård. Detta innebär
att det i de flesta fall torde vara nödvändigt att låta LVM-vården inledas på
sjukhus, oavsett risken att missbrukaren avviker. Formuleringen av 12 § får
givetvis inte tolkas som att man skulle kunna avstå från den sjukhusvård som
missbrukaren kan behöva.

Om det hem där en missbrukare skall tas in för vård med stöd av LVM
självt har tillgång till tillräckliga vårdresurser för att möta hans behov av
medicinska insatser så ter det sig å andra sidan knappast rimligt att trots detta
genomföra den medicinska vården på sjukhus med det avbrott och de
praktiska olägenheter detta kan innebära. Undantag måste också göras för
det fall att någon som skall vårdas enligt lagen redan genomgått avgiftning
under betryggande medicinsk övervakning. Det bör dessutom erinras om att
det inte är möjligt att genomföra vård enligt sjukvårdslagen mot någons vilja
(se nedan).

Bestämmelsen om inledande sjukhusvård måste därför rymma möjligheter
att göra undantag från kravet i här nämnda fall. Enligt utskottets mening
skulle det härvid ofta bli en onödig byråkratisk omgång att lägga ett sådant
avgörande på länsrätten. Frågan kan ju uppstå efter det att länsrätten skilt
målet från sig. Enligt utskottet bör det därför åvila den vårdinstitution där
missbrukaren skall tas in med stöd av LVM att efter samråd med
vederbörande sjukhusläkare ta ställning till frågan om den inledande vården.
Huvudprincipen är dock att den som vårdas enligt LVM skall vara
tillförsäkrad rätt till sjukhusvård.

Det bör i det sammanhanget framhållas att rätten till sjukhusvård är att
betrakta som ett erbjudande och inte som ett tvång. LVM rubbar således inte
principen att sjukvården skall respektera den enskildes rätt att bestämma
över sin kroppsliga integritet (se även prop. s. 59).

Motion

I motion 1982183:2111 av Nils Carlshamre m. fl. (m) begärs att LVM
ändras på det sätt att den som är omedelbart omhändertagen skall beredas
vård på sjukhus ”om det behövs” (yrkande 9). Motionärerna anför bl. a. att
det självfallet bör vara så att en missbrukare som verkligen behöver
sjukhusvård får sådan vård under den tid detta är nödvändigt. Lagtexten ger
emellertid intryck av att vården oundgängligen alltid skall behöva inledas på
sjukhus, vilket kan ge upphov till missuppfattning. Dessutom kan varken
länsrätt eller socialnämnd besluta om sjukhusvård enligt hälso- och
sjukvårdslagen. Motionärerna framhåller vidare att vård av missbrukare

SoU 1982/83:37

mera skall inriktas på social behandling och träning än medicinsk vård. I den
mån missbrukaren behöver sjukhusvård måste man enligt motionärerna
förutsätta att sådan vård meddelas utan att det särskilt skall behöva anges i
LVM.

Kontraktsvård inom socialtjänsten

Bakgrund

Enligt nykterhetsvårdslagen kunde den som var hemfallen åt alkoholmissbruk
frivilligt gå in i vårdanstalt om han skriftligen förband sig att kvarstanna
under viss tid, dock längst sex månader (58 §). Den som var på detta sätt
intagen i vårdanstalt kunde enligt samma lagrum kvarhållas under den tid
som angavs i förbindelsen, men kunde också, när omständigheterna därtill
föranledde, skrivas ut tidigare.

Ville någon som var intagen på vårdanstalt frivilligt stanna kvar på
anstalten efter utgången av vårdtiden kunde detta medges för högst fyra
månader på villkor att vederbörande skriftligen förband sig att stanna kvar
under den tid som bestämdes (48 §).

I LVM saknas regler av angivet slag.

Socialberedningen anförde beträffande frivillig vård bl. a. följande
(s. 32).

Förslaget innehåller vidare inte någon motsvarighet till 58 § nykterhetsvårdslagen,
dvs. det finns ingen möjlighet att frivilligt underkasta sig lagen
och dess tvångsmöjligheter. Det kan i det sammanhanget nämnas att
regeringen ännu inte behandlat ett under året framlagt och nyligen
remissbehandlat förslag om s. k. kontraktsvård. Beredningen vill därför inte
nu ta ställning till behovet av regler om rätt för en vårdinstitution att
kvarhålla någon som i ett tidigare skede själv begärt vård. Enligt förslaget
skall således frågan om vård enligt lagen alltid avgöras av domstol.

Beredningen är medveten om att förslaget i denna del kan orsaka vissa
praktiska problem. Bl. a. kan erinras om det stora antal alkoholmissbrukare
som f. n. vårdas med stöd av 58 § nykterhetsvårdslagen, dvs. efter frivilligt
åtagande men med kvarhållningsrätt för vårdanstalten. De uppgår f. n. till ca
3 500 fall per år, vilket kan jämföras med det betydligt mindre antalet
tvångsresolutioner (ca 700). Det stora flertalet av dessa missbrukare bör
visserligen kunna ges den erforderliga vården enligt socialtjänstlagen eller i
förekommande fall sjukvårdslagen. Det bör framhållas att det i praktiken
sällan förekommer tvång mot personer som tas in enligt 58 § nykterhetsvårdslagen.
Men man kan inte helt utesluta att det i vissa fall kan visa sig
omöjligt att fullfölja vården i helt frivilliga former. Det kan då uppkomma
fråga om att bereda sådana personer vård med stöd av den nu föreslagna
lagen. Enligt beredningens uppfattning finns dock ingen anledning att befara
att detta skulle bli någon vanlig situation. Den obetydliga ökning av antalet
mål i länsrätten som detta skulle kunna medföra får därför anses uppvägd av
de fördelar som det nya förfarandet innebär från rättssäkerhetssynpunkt.

Den s. k. kontraktsvårdsutredningen avgav i mars 1980 betänkandet
Kontraktsvård inom socialtjänsten (Ds S 1980:3). Betänkandet innehåller

SoU 1982/83:37

ett förslag till lag om kontraktsvård inom socialtjänsten. I betänkandet
redovisas bl. a. utredningens överväganden och förslag beträffande sådana
frågor som giltigheten av vårdkontrakt, kontraktsvårdens möjligheter,
kontraktsvårdens parter och innehåll m. m. I lagförslaget föreslås bl. a.
särskilda regler om kvarhållningsrätt på grund av utfästelse. Bl. a. föreslås
att missbrukaren skall kunna avstå från rätten att säga upp vårdkontraktet
under högst två månader räknat från dagen för intagningen. Förslaget har
remissbehandlats men har inte lett till något propositionsförslag om
kontraktsvård.

I sammanhanget kan nämnas att enligt lagen (1979:661) med vissa
bestämmelser om handläggningen av brottmål i anslutning till försöksverksamhet
på narkomanvårdens område allmän domstol har haft rätt att under
en försöksperiod vilandeförklara brottmål i avvaktan på att narkomanen
undergått s. k. kontraktsvård. Detta bör ej förväxlas med den kontraktsvård
som diskuterats för socialtjänstens del. Bestämmelserna har sålunda bara
haft tillämpning på narkotikamissbrukare som begått brott som kan
föranleda fängelsestraff. Denna försöksverksamhet, som pågått under tiden
den 1 september 1979 - utgången av augusti 1982, har bedrivits i samarbete
med narkomanvårdskliniken (forskningskliniken) vid Ulleråkers sjukhus.
Försöksverksamheten har bedrivits under insyn av delegationen (Ju 1979:06)
för kontraktsvård. Delegationen beräknas avsluta sitt arbete under år 1984.
Beträffande socialutskottets yttrande i denna sak, se SoU 1978/79:8 y.

Motioner

I motion 1982183:204 av Sonja Rembo (m) och Anita Bråkenhielm (m)
hemställs att regeringen snarast förelägger riksdagen ett förslag till
kontraktsvård enligt motionens intentioner. Motionärerna anför bl. a. att
LVM är föremål för översyn av socialberedningen och att det kan förutses att
någon anpassning av vårdtiderna till det verkliga behovet inte kommer att
kunna ske de närmaste åren. Under tiden finns enligt motionärerna risk att
missbrukare far illa och inte får den vård de är berättigade till. För att i någon
mån undvika en sådan tragisk utveckling föreslår motionärerna att möjligheterna
till kontraktsvård prövas. Förslag till sådan vård har utarbetats och
presenterats i ett betänkande Kontraktsvård inom socialtjänsten (Ds S
1980:3). Detta förslag bör enligt motionärerna efter anpassning till LVM
snarast föreläggas riksdagen för beslut i syfte att redan under innevarande år
starta en bred försöksverksamhet med kontraktsvård som såväl ett komplement
som ett alternativ till LVM.

I motion 1982183:837 av Ola Ullsten m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om legala möjligheter till frivillig kontraktsvård
enligt vad som anförts i motionen. Motionärerna anför bl. a. att frivillig
kontraktsvård bör införas som ett komplement och alternativ till tvångsvård
(yrkande 3). Den skulle enligt motionärerna kunna utformas så att man med

SoU 1982/83:37

missbrukaren kommer överens om innehållet i ett vårdprogram, som han
eller hon accepterar, t. ex. genom att skriva under en förbindelse att delta i
vården. Motionärerna anför vidare bl. a. att det frivilliga kontraktet om vård
under t. ex. ett års tid skall innebära att om missbrukaren avviker från
vårdinstitutionen skall han/hon kunna återföras med tvång.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas olika frågor upp om
vård av vuxna missbrukare.

I motion 1982183:2111 (m) begärs att riksdagen beslutar om en utvidgning
av LVM:s tillämpningsområde till att omfatta även de fall då någon till följd
av missbruket kan befaras att allvarligt skada någon annan (yrkande 3) och
medföra allvarliga sociala skadeverkningar (yrkande 4).

Enligt de regler som nu gäller enligt LVM kan den som är i trängande
behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk beredas vård oberoende av
eget samtycke under förutsättning att han till följd av missbruket antingen
utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller kan befaras
komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Vård enligt LVM
förutsätter vidare att vårdbehovet inte kan tillgodoses genom frivilliga
insatser enligt socialtjänstlagen eller enligt någon annan lag.

Såväl den numera upphävda lagen om nykterhetsvård som LSPV
innehåller mera vittgående bestämmelser beträffande tredjemansskyddet.

Som utskottet tidigare framhållit (SoU 1981/82:22) är LVM:s regler om
tredjemansskyddet en kompromiss mellan i och för sig oförenliga uppfattningar.
Utskottet, som särskilt erinrade om de stora meningsmotsättningar
som råder i frågan om den sociala vårdlagstiftningen alls bör användas som
ett instrument för samhällsskyddet, uttalade vidare bl. a. att en förutsättning
för en sådan kompromisslösning var att den noga skulle följas upp av
socialberedningen och övervägas på nytt från såväl praktiska som principiella
utgångspunkter när beredningen presenterat sin utvärdering. Mot denna
bakgrund ansåg utskottet att det knappast fanns förutsättningar för en
permanent lösning av denna fråga. Utskottet framhöll vidare bl. a. att
gällande ordning måste ses som en tillfällig lösning i avvaktan på den mer
allsidiga diskussion som kan komma till stånd sedan resultatet av socialberedningens
utvärdering föreligger.

Socialberedningen har enligt sina utredningsdirektiv bl. a. uppdraget att
följa upp tillämpningen av LVM i överensstämmelse med vad riksdagen
uttalade då lagen antogs.

Utskottet anser inte att riksdagen har anledning att ompröva sitt tidigare
ställningstagande i här aktuell fråga. Resultatet av socialberedningens arbete
bör avvaktas. Motion 1982/83:2111 yrkande 3 avstyrks således. Utskottet vill
dock i detta sammanhang på nytt betona vikten av att sambandet med andra

SoU 1982/83:37

lagregler sorn kan vara av betydelse för att snabbt ingripa mot och avbryta
våldsamma beteenden belyses särskilt.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda även motion 1982/
83:2111 yrkande 4.

I motionerna 1982183:1085 (c) och 1982183:2111 (m) (yrkande 6) begärs att
socialnämnden och inte länsstyrelsen skall utreda vårdbehov enligt LVM och
ansöka om sådan vård.

Vid sin behandling av LVM beslutade riksdagen (SoU 1981/82:22, rskr 91)
- med frångående av propositionsförslaget men i enlighet med det förslag
Socialberedningen lagt fram i sitt delbetänkande SOU 1981:7 - att utredning
och ansökan om vård enligt LVM skall göras av länsstyrelsen. Samtidigt
beslutades om övergångsbestämmelser som bl. a. innebär att socialnämnden
fram till den 1 januari 1984 skall fullgöra utrednings- och ansökningsuppgiften.

Utskottet framhöll vid sin behandling bl. a. att det av rättssäkerhetsskäl är
önskvärt att inte lägga på socialnämnden att själv bedöma kvaliteten på och
tillräckligheten av sina insatser. Utskottet anförde vidare att man måste slå
vakt om en enhetlig rättstillämpning när det gäller frihetsberövande
åtgärder. Även om det slutliga avgörandet åvilar länsrätten, kan socialnämndernas
olika utgångspunkter och prioriteringar lätt leda till att det i vissa
kommuner blir vanligare med tvångsvård än i andra. Det är svårt för
domstolen att beakta sådana hänsyn då man ställs inför avgörandet av ett
enskilt ärende. Att låta länsstyrelsen ha ett sammanhållet ansvar för att
bedöma i vilken utsträckning man bör kräva fortsatta insatser av socialnämnderna
bör därför enligt vad utskottet uttalade kunna bidra till en jämnare
standard på den frivilliga vården samtidigt som den enskilde tillförsäkras en
ytterligare prövning genom en utomstående myndighet. Utskottet ansåg det
därför lämpligast att, såsom socialberedningen föreslagit, lägga uppgiften att
svara för utredning och ansökan om vård på länsstyrelsen. Utskottet anförde
vidare bl. a. att länsstyrelsen måste få tillgång till de kunskaper och
erfarenheter som socialnämnden förvärvat genom sitt arbete med missbrukare.
Detta får emellertid enligt vad utskottet uttalade inte leda till att
handläggningen drar ut på tiden och försenar påbörjandet av vården.

Riksdagens beslut om att länsstyrelsen i framtiden skulle svara för
utredning och ansökan enligt LVM motiverades med en önskan att komma
till rätta med de långvariga meningsmotsättningarna i dessa frågor vilka
försenat utvecklingen inom vården. Man ville skapa klarhet i de principiella
frågorna och därmed ett bättre arbetsklimat för missbruksvården.

Enligt utskottets mening bör vad riksdagen uttalade om de framtida
riktlinjerna för beslutsförfarandet vad beträffar utredning och ansökan om
vård ligga fast. Erfarenheterna får utvisa om det finns anledning att senare ta
upp frågan på nytt.

Som redogjorts för ovan (s. 12) har riksdagen i 1983/84 års budget anvisat

SoU 1982/83:37

medel för länsstyrelsens nya arbetsuppgifter enligt LVM. Medel har även
anvisats för utbildningsinsatser. Medelsanvisningen behandlas av civilutskottet
i betänkande CU 1982/83:23.

Det kan i detta sammanhang även nämnas att socialberedningen har
uppdraget att pröva om man bör anordna en funktion som allmänt ombud i
sociala mål vid länsstyrelserna och vilka uppgifter ett sådant ombud i så fall
skall ha. Det gäller med hänsyn till såväl den rättsliga prövningen som till den
enskildes intressen. Hit hör också frågor om det är möjligt och lämpligt att
ombudet har vissa uppgifter inom ramen för annan tvångslagstiftning,
framför allt den psykiatriska.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1982/83:1085 och 1982/83:2111 yrkande 6.

I motion 1982/83:2111 (m) begärs att även socialnämnden skall kunna
besluta om omedelbart omhändertagande enligt LVM på motsvarande sätt
som nämnden kan göra enligt LVU (yrkande 8).

Polismyndigheten kan omhänderta en missbrukare omedelbart enligt
LVM om det är sannolikt att vederbörande kan beredas vård enligt LVM och
rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av antingen att
missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte
får omedelbar vård eller att det föreligger överhängande risk för att han till
följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon
närstående.

Utskottet är medvetet om att ärenden angående omedelbart omhändertagande
av missbrukare enligt LVM kräver skyndsam handläggning och att
beslut därför ofta måste fattas med kort varsel. Det är därför givetvis
angeläget att beslutsförfarandet har en med hänsyn därtill så ändamålsenlig
utformning som möjligt.

Bestämmelsen om polisen som beslutande myndighet motiverades med att
detta möjliggör ett snabbt ingripande och att det dessutom i allmänhet är
nödvändigt att anlita polisen för att genomföra åtgärden. Denna lösning
godtogs av nära nog samtliga remissinstanser (prop. s. 55-56). Inte heller vid
riksdagsbehandlingen ifrågasattes den föreslagna regeln. Utskottet vill för
sin del understryka att det just är den omständigheten att en missbrukare
motsätter sig vård och kanske måste tvingas därtill med våld som gör att
polisen måste anlitas. Om en missbrukare kan övertalas att godvilligt följa
med socialtjänstens personal behövs inget beslut om omedelbart omhändertagande
utan vården kan i så fall beredas enligt socialtjänstlagen.

Socialberedningen har vidare uppdraget att följa tillämpningen av LVM. I
detta sammanhang kan även erinras om LTO/LOB-utredningens (SOU
1982:64) förslag till ny bestämmelse i LVM beträffande polismans befogenhet
att omhänderta missbrukare i avvaktan på polismyndighetens beslut om
omedelbart omhändertagande (10 a §).

Utskottet är vid angivna förhållanden inte berett att förorda något

SoU 1982/83:37

riksdagens initiativ i enlighet med motionärernas önskemål. Motionsyrkandet
avstyrks därför.

I motion 1982183:2111 (m) begärs förslag till avsevärt förlängd och
sammanhängande vårdtid i LVM {yrkande 6) och att möjligheten till s. k.
vilande resolution införs {yrkande 7).

Vård enligt LVM skall i normalfallet avslutas inom två månader.
Vårdtiden kan dock förlängas med högst två månader om den intagne till
följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra
synnerliga skäl för förlängning.

I det delbetänkande (SOU 1981:7) som föregick propositionen med förslag
till LVM uttalade socialberedningen att förslaget till LVM inte borde ses som
en definitiv lösning av hithörande frågor. Att studera hur lagen i praktiken
tillämpades såg beredningen som en av de viktigaste uppgifterna vid sin
kommande uppföljning av socialtjänstreformen. Frågor som särskilt skulle
uppmärksammas var enligt beredningen reglerna om vårdtider och om
behovet av ett förenklat beslutsförfarande vid återfall.

I propositionen (prop. 1981/82:8) uttalade departementschefen att den
föreslagna tiden torde vara väl avvägd för flertalet fall men att hon ställde sig
tveksam till om ens den vårdtid som enligt förslaget maximalt kunde komma i
fråga var tillräcklig för de svåraste fallen. Behovet av att tillämpningen av
LVM följdes särskilt noga med avseende på vårdtidens längd underströks.

Vid utskottets behandling av propositionen förelåg bl. a. en motion med
yrkande om en till sex månader bestämd vårdtid. Utskottet (SoU 1981/82:22)
anförde att många olika synpunkter anlagts på frågan om vårdtidens längd.
Enligt utskottets mening kunde det inte komma i fråga att frångå den av
beredningen föreslagna och allmänt accepterade provisoriska lösningen av
denna kontroversiella fråga. Utskottet erinrade också om att utvärderingen
kunde komma att ge anledning till justering av reglerna om vårdtiderna.

Socialberedningen har uppdraget att följa tillämpningen av LVM i
överensstämmelse med vad riksdagen uttalade då lagen antogs.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att riksdagen inte har
anledning att nu ompröva sitt tidigare ställningstagande beträffande vårdtiden
enligt LVM. Utskottet vill dock på nytt erinra om att socialberedningens
utvärdering kan komma att ge anledning till justering av vårdtiderna.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1982/83:2111 yrkande 6.

S. k. vilande resolution liknande den som tidigare fanns i nykterhetsvårdslagen
(se ovan s. 15) ter sig principiellt främmande för socialtjänstlagens och
LVM:s syn på syftet med vården. Vilande resolution fungerade huvudsakligen
som en påtryckning genom ett hot om vård. Utskottet ställer sig mycket
tveksamt till om en sådan möjlighet kan förenas med socialtjänstens
arbetssätt vilket, till skillnad från den gamla nykterhetsvårdens, skall präglas
av hänsyn till den enskildes önskemål och hans frivilliga medverkan.

SoU 1982/83:37

Utskottet utgår emellertid från att socialberedningen om så visar sig påkallat
överväger även denna fråga. Något riksdagens initiativ med anledning av vad
som anförs i motion 1982/83:2111 yrkande 7 är enligt utskottets mening inte
påkallat. Yrkandet avstyrks därför.

I motion 1982183:2111 (m) yrkas att LVM ändras på det sättet att den som
är omedelbart omhändertagen skall beredas vård på sjukhus ”om det
behövs” (yrkande 9).

Utskottet konstaterar att vården enligt vad som stadgas i LVM skall bygga
på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och att den
så långt som möjligt skall utformas och genomföras i samverkan med den
enskilde. Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn
till den planerade vården i övrigt och om förutsättningarna för sjukhusvård är
uppfyllda.

Beträffande vårdens innehåll och utformning i övrigt gäller socialtjänstens
principer. Detta innebär bl. a. att bedömningen av missbrukarens vårdbehov
och av hur detta bäst kan avhjälpas skall ske med utgångspunkt i en
helhetssyn. Insatserna skall bl. a. präglas av kontinuitet, flexibilitet och
närhet. Missbruksvården skall således bl. a. anpassas till missbrukarens
aktuella förutsättningar och behov och till hans eller hennes sociala
situation.

När det gäller frågan om inledande sjukhusvård har utskottet tidigare, som
framgått av redovisningen i det föregående, uttalat bl. a. att den som vårdas
med stöd av LVM och är i behov av vård på sjukhus självfallet måste beredas
sådan vård, att huvudprincipen är den att den som vårdas enligt LVM skall
vara tillförsäkrad rätt till sjukhusvård samt att rätten till sjukhusvård är att
betrakta som ett erbjudande och inte som tvång. Tanken är således att
vården av missbrukare skall inledas på sjukhus om det är påkallat från
vårdsynpunkt och den enskilde accepterar vård enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).

I rapporten (Ds S 1982:14) LVM och institutionsvården redovisas för
perioden den 1 januari - den 30 september 1982 att 72 % (483 personer)
intogs direkt på de allmänna vårdanstalterna utan föregående sjukhusvård.
För de statliga vårdanstalterna var siffran 84 % (185 personer). Det anmärks
särskilt i rapporten att de statliga institutionerna intar en särställning genom
sina större medicinska och personella resurser.

Motionärerna anför i motion 1982/83:2111 bl. a. att lagtexten (12 § LVM)
har sådan utformning att den kan ge intryck av att vården oundgängligen
skall inledas på sjukhus samt att bestämmelsen delvis är onödig. Utskottet
delar inte den av motionärerna framförda uppfattningen. Tvärtom ger
lagrummet enligt utskottets mening klart vid handen att frågan om
lämpligheten av inledande sjukhusvård skall prövas i varje enskilt fall.
Bestämmelsen kan emellertid ge upphov till vissa svårigheter i de ganska
fåtaliga fall där den enskilde inte vill ha sjukhusvård eller ådagalägger avsikt

SoU 1982/83:37

att rymma därifrån så snart tillfälle ges. Utskottet anser därför att
socialberedningen har anledning att särskilt uppmärksamma samordningen
mellan denna regel i LVM och andra lagregler, bl. a. i hälso- och
sjukvårdslagen och LSPV.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1982/83:2111
yrkande 9.

I motionerna 1982183:204 (m) och 1982/83:837 (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om legala möjligheter till s. k. frivillig kontraktsvård.

Utskottet konstaterar att socialtjänstlagen (1980:620) innehåller de
centrala bestämmelserna på vårdområdet, innefattande bl. a. regler om
socialtjänstens uppgifter på olika områden. En av socialtjänstlagens viktigaste
utgångspunkter är att socialtjänstens insatser i individuella ärenden
skall präglas av frivillighet och självbestämmande. Socialtjänstlagen innehåller
därför - med vissa undantag som gäller skyddet för underåriga - inga
möjligheter till tvångsåtgärder gentemot enskilda människor. För barn och
ungdomar samt missbrukare finns dock vissa möjligheter att besluta härom
enligt LVU och LVM.

Vård enligt LVM skall i allmänhet vara avslutad inom två månader.
Missbrukaren kan sedan själv om han så önskar fortsätta vården ytterligare
någon tid. Vården är då frivillig, dvs. enligt socialtjänstlagen. Någon
kvarhållningsrätt finns då inte.

Syftet med vården enligt LVM är bl. a. att motivera missbrukaren att
fortsätta vården i frivilliga former. Som utskottet tidigare framhållit i
samband med behandlingen av ett motionsyrkande angående möjlighet att
hämta tillbaka en missbrukare som avvikit från frivillig vård (SoU
1981/82:45) ligger skillnaden mellan de frivilligt vårdade och de tvångsvårdade
främst i att den som själv sökt vård enligt socialtjänstlagen har rätt att
själv avgöra när han vill avbryta vården. Den som vårdas enligt LVM kan
efterforskas och återhämtas om han avviker och kan ev. senare placeras på en
institution med befogenhet att besluta om inskränkning i den intagnes
rörelsefrihet m. m. Utskottet anförde vidare (s. 17).

Enligt utskottets mening kan det inte komma i fråga att införa lagbestämmelser
som medger rätt att med våld tvinga den som frivilligt sökt vård enligt
SoL att kvarstanna på en institution. Detta skulle bl. a. strida mot SoL:s
grundläggande princip om den enskildes rätt till självbestämmande. Det
skulle även kunna leda till att människor drog sig för att söka vård för sina
missbruksproblem av rädsla för att inte kunna återfå sin frihet när de
önskade.

Som redogjorts för i det föregående avgav kontraktsvårdsutredningen i
mars 1980 betänkandet Kontraktsvård inom socialtjänsten (Ds S 1980:3). I
betänkandet föreslås en särskild lag om kontraktsvård. Lagförslaget reglerar

SoU 1982/83:37

bl. a. frågan om kvarhållningsrätt. Betänkandet har remissbehandlats men
har inte lagts till grund för proposition från regeringens sida.

När förslaget om kontraktsvård inom socialtjänsten presenterades fanns
ännu inte LVM. Förslaget utgick sålunda bl. a. från att det inte skulle finnas
några andra möjligheter till tvång mot vuxna missbrukare utom de som
kunde finnas i den psykiatriska vårdlagstiftningen, dvs. LSPV. Denna
situation har på ett avgörande sätt förändrats. Det kan enligt utskottets
mening starkt ifrågasättas om det numera finns något egentligt behov av
regler om kontraktsvård med det innehåll som motionärerna förordat i
motionerna 1982/83:204 och 1982/83:837. Syftet med motionerna torde i och
för sig lika väl kunna tillgodoses t. ex. genom justering av gällande vårdtider
enligt LVM och liknande åtgärder. Utskottet utgår dock ifrån att socialberedningen
kommer att överväga om det finns skäl att föreslå särskilda
bestämmelser om kontraktsvård eller liknande överenskommelser inom
ramen för eller som ett komplement till socialtjänstlagen och LVM.

Utskottet anser vid angivna förhållanden att riksdagen inte bör ta något
initiativ till s. k. frivillig kontraktsvård. Motionerna 1982/83:204 och
1982/83:837 yrkande 3 avstyrks således.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvidgning av tredjemansskyddet

att riksdagen avslår motion 1982/83:2111 yrkande 3,

2. beträffande skydd mot sociala skadeverkningar

att riksdagen avslår motion 1982/83:2111 yrkande 4,

3. beträffande utredning och ansökan om vård

att riksdagen avslår motion 1982/83:1085 och motion 1982/

83:2111 yrkande 5,

4. beträffande beslut om omedelbart omhändertagande

att riksdagen avslår motion 1982/83:2111 yrkande 8,

5. beträffande vårdtidens längd

att riksdagen avslår motion 1982/83:2111 yrkande 6,

6. beträffande 5. k. vilande resolution

att riksdagen avslår motion 1982/83:2111 yrkande 7,

7. beträffande inledande sjukhusvård

att riksdagen avslår motion 1982/83:2111 yrkande 9,

8. beträffande kontraktsvård inom socialtjänsten

att riksdagen avslår motion 1982/83:204 och motion 1982/83:837

yrkande 3.

Stockholm den 10 maj 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

SoU 1982/83:37

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s). Kjell Nilsson (s), Stig Alftin (s), Ann-Cathrine Haglund
(m), Ulla Tillander (c), Maria Lagergren (s), Ingvar Eriksson (m), Göran
Ericsson (m), Gunnar Ström (s), Rosa Östh (c), Aina Westin (s) och
Marie-Ann Johansson (vpk).

Reservationer

Utvidgning av tredjemansskyddet (mom. I i hemställan)

1. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Göran
Ericsson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 21 med ”Sorn
utskottet tidigare” och slutar på s. 22 med ”belyses särskilt” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser det vara otillfredsställande att möjligheterna till ingripande
enligt LVM begränsats till fall där närstående utsätts för fara. Det
avgörande bör enligt utskottets mening i stället vara vårdsynen, så att
våldshandlingar anses utgöra tillräckligt allvarliga symtom på ett genom
missbruket förändrat beteende för att i sig utgöra indikation för omhändertagande
och vård. Att begränsa rättsskyddet till att endast avse närstående
innebär också en betydande förskjutning i balansen av rättssäkerheten
mellan grava missbrukare och andra medborgare, till de senares nackdel. För
missbrukarna torde detta samtidigt innebära ökad användning av brottsbalkens
tvångsvård, som för dem vid fullbordat brott är strängare, och framför
allt mindre adekvat, än tvångsvården enligt LVM. Specialindikationen i
3 § b) bör därför vidgas till att omfatta fara för skada även för utomstående.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande utvidgning av tredjemansskyddet

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2111 yrkande 3
beslutar anta följande

SoU 1982/83:37

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i
vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

3 §

I fall som avses i 2 § får vård beslutas, om den enskilde

a. till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b. till följd av missbruket kan b. till följd av missbruket kan

befaras komma att allvarligt skada befaras komma att allvarligt skada

sig själv eller någon närstående. sig själv eller någon annan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Skydd mot sociala skadeverkningar (mom. 2 i hemställan)

2. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Göran
Ericsson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet
avstyrker” och slutar med ”1982/83:2111 yrkande 4” bort ha följande
lydelse:

LVM bör enligt utskottets mening tillföras ytterligare en intagningsgrund
så att allvarliga sociala skadeverkningar kan utgöra grund för omhändertagande
och vård. Hänsynen till i första hand missbrukarens familj, men även
till omgivningen, måste tillmätas stor betydelse. Samhället får inte stillatigande
acceptera att missbrukare försätter sina närmaste i total misär
och/eller terroriserar sin omgivning. Omständigheterna kan vara så allvarliga
och handlingarna som framkallat dem av den arten att de lika väl som
våldshandlingar torde innebära ett kvalificerat behov av vård och behandling.
Även för sådana fall bör LVM vara tillämplig.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande skydd mot sociala skadeverkningar

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2111 yrkande 4
beslutar anta följande

SoU 1982/83:37

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall

a. Härigenom föreskrivs att i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i
vissa fall skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angivna lydelse.

3a§

Under de förutsättningar som anges
i 2 § får vård även beslutas om
den enskilde till följd av missbruket
orsakar allvarliga sociala skadeverkningar
för sig själv eller någon
annan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Utredning och ansökan om vård (mom. 3 i hemställan)

3. av Göte Jonsson (m), Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla Tillander (c),
Ingvar Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Rosa Östh (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 22 med ”Utskottet
framhöll” och slutar på s. 23 med ”1982/83:2111 yrkande 6” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att betydande problem kommer att möta länsstyrelsens
handläggande personal eftersom man inte lika väl som kommunens
socialarbetare känner de lokala förhållandena. Inkopplingen av länsstyrelsen
som processorgan leder dessutom till dubbelarbete, långa handläggningstider
och fördröjd vård. Länsstyrelsen saknar vidare primärt utredningsmaterial
och register för länets alkohol- och narkotikamissbrukare. Angelägenheten
av ett snabbt handläggningsförfarande med hänsyn till missbrukarens
akuta vårdbehov motiverar enligt utskottets mening att socialnämnden
utreder och ansöker om vård enligt LVM. Utskottet anser därför att 5 § LVM
skall ändras så att kommunerna även efter den 1 januari 1984 skall ha
ansvaret för att utreda och ansöka om vård.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande utredning och ansökan om vård

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1085 och motion
1982/83:2111 yrkande 5 beslutar anta följande

SoU 1982/83:37

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs

att i 9 § ”och socialnämnden” skall utgå,

att 33 § andra stycket skall utgå och

att i 5, 8, 9, 25 och 30 §§ ordet ”länsstyrelsen” skall ändras till
”socialnämnden”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att i 31 kap. 2 § och 38 kap. 2 § ordet ”länsstyrelsen”
skall ändras till ”socialnämnden”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Beslut om omedelbart omhändertagande (mom. 4 i hemställan)

4. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Göran
Ericsson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 23 med ”Utskottet
är” och slutar på s. 24 med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

F. n. får endast polismyndigheten besluta om omedelbart omhändertagande
av missbrukare enligt LVM. Enligt utskottets mening bör även
socialnämnden på motsvarande sätt som enligt LVU kunna meddela sådana
beslut. Det kan inte anses rimligt att socialtjänstens personal i brådskande
fall skall tvingas vända sig till polisen för att få ett sådant beslut till stånd.
LVM bör utvidgas på denna punkt. Regeringen bör skyndsamt föreslå en
sådan ändring av LVM att det klart framgår att även socialnämnd skall kunna
besluta om omedelbart omhändertagande enligt LVM på motsvarande sätt
som enligt LVU. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande beslut om omedelbart omhändertagande

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2111 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1982/83:37

Vårdtidens längd (morn. 5 i hemställan)

5. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Göran
Ericsson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”1 det
delbetänkande” och slutar med ”1982/83:2111 yrkande 6” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att bestämmelserna i LVM om vårdtidens längd är
oacceptabla. Särskilt behandlingen av yngre missbrukare är komplicerad och
måste omfatta utbildning och träning till ett nytt arbetsliv, förutom att de
måste läras att hantera sitt beroende. För dessa missbrukare är enligt
utskottets mening vårdtiden alldeles för kort. Vårdtiden bör i särskilda fall
kunna förlängas till dess syftet med behandlingen uppnåtts. Länsrätten skall
besluta om detta innan vården påbörjas, dock med en i lagen fastställd
maximitid som bör vara 1 år.

Regeringen bör i enlighet härmed skyndsamt lägga fram förslag om en
avsevärt förlängd och sammanhängande vårdtid i LVM. Vad utskottet
sålunda anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande vårdtidens längd

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2111 yrkande 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. k. vilande resolution (mom. 6 i hemställan)

6. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Göran
Ericsson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 24 med ”S. k.
vilande resolution” och slutar på s. 25 med ”avstyrks därför” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att LVM bör kompletteras med regler om s. k. vilande
resolution liknande dem som tidigare fanns i nykterhetsvårdslagen. Det
viktigaste är inte att ”få in” missbrukaren utan att bereda honom i första
hand en längre tids sammanhängande nykterhet för att därmed skapa
förutsättning för ytterligare insatser som syftar till positivt ändrade förhållanden
på längre sikt. Värdet av resolutionen ligger också enligt utskottets
mening i att den skall gälla för en längre tid.

Införande av vilande resolution i LVM förutsätter tämligen omfattande
ändringar i lagen. Det bör därför ankomma på regeringen att utarbeta förslag
i enlighet med vad utskottet nu anfört och framlägga detta för riksdagen.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

SoU 1982/83:37

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande s. k. vilande resolution

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2111 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

Inledande sjukhusvård (mom. 7 i hemställan)

7. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Göran
Ericsson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 25 som börjar med
”Motionärerna anför” och slutar på s. 26 med ”1982/83:2111 yrkande 9” bort
ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att lagtexten (12 § LVM) ger intryck av att vården
oundgängligen alltid skall behöva inledas på sjukhus, vilket kan ge upphov
till missuppfattning. Dessutom kan varken länsrätt eller socialnämnd besluta
om sjukhusvård enligt hälso- och sjukvårdslagen. Vidare bör enligt
utskottets mening vården av missbrukare mer inriktas på social behandling
och träning än medicinsk vård. I den mån en missbrukare behöver
sjukhusvård måste man förutsätta att sådan meddelas utan att det särskilt
skall behöva anges i LVM. Lagtexten bör därför ändras i enlighet med vad
som föreslås i motion 1982/83:2111 yrkande 9.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande inledande sjukhusvård

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2111 yrkande 9
beslutar anta följande

SoU 1982/83:37

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i
vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Vården skall inledas pä sjukhus
om det anses lämpligt med hänsyn till
den planerade vården i övrigt och
förutsättningar för sjukhusvård är
uppfyllda. Om någon under vårdtiden
behöver sjukhusvård som inte
kan ges genom hemmets försorg skall
värden fortsätta på sjukhus.

Den som är omhändertagen enligt
8 § skall utan dröjsmål beredas vård i
sådant hem som avses i 11 § eller, i
fall som avses i första stycket, på
sjukhus. Det åligger socialnämnden
att föranstalta om sådan vård sedan
polismyndigheten har anmält omhändertagandet.

Denna lag träder i kraft den 1 j

Utskottets förslag

Den som är omhändertagen enligt
8 § skall utan dröjsmål beredas vård i
sådant hem som avses i 11 § eller, om
det behövs, på sjukhus. Det åligger
socialnämnden att föranstalta om
sådan vård.

i 1984.

Kontraktsvård inom socialtjänsten (mom. 8 i hemställan)

8. av Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), Ann-Cathrine Haglund (m),
Ulla Tillander (c), Ingvar Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Rosa Östh
(c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”När
förslaget” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att LVM varit i kraft under ett år. Även om detta är
en kort tid, visar erfarenheterna redan nu att vårdtiden - två månader med
möjlighet till förlängning ytterligare två månader - är för kort för att grava
missbrukare skall kunna motiveras för fortsatt vård under frivilliga former.
Mycket tyder enligt utskottets mening på att fortsatt vård under frivilliga
former hör till undantagen.

Den tidigare nykterhetsvårdslagstiftningen innebar två möjligheter som
saknas i nu gällande lag. Dels kunde missbrukare frivilligt underkasta sig
vård med kvarhållningsrätt enligt nykterhetsvårdslagen, dels fanns möjligheten
till s. k. vilande resolution som ofta utgjorde ett effektivt stöd för såväl
missbrukaren själv som för handläggande personal inom socialvården när det
gällde att genomföra ett behandlingsprogram.

SoU 1982/83:37

Enligt utskottets mening bör därför s. k. frivillig kontraktsvård införas som
ett komplement och alternativ till tvångsvård. Det frivilliga kontraktet bör
bl. a. ha det innehållet att om missbrukaren avviker från vårdinstitutionen
skall han/hon kunna återföras med tvång. Vidare bör vården bl. a. utformas
på det sättet att missbrukaren kommer överens om innehållet i ett
vårdprogram, som han eller hon accepterar genom att t. ex. skriva på en
förbindelse att delta i vården. Samhällets insatser efter vården måste också
förbättras. Bostad och arbete eller utbildning är oftast en förutsättning för att
vårdtiden inte skall vara bortkastad.

Riksdagen bör med hänvisning till det anförda hos regeringen begära att
regeringen snarast förelägger riksdagen ett förslag till lag om kontraktsvård i
enlighet med vad utskottet anfört.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande kontraktsvård inom socialtjänsten

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:204 och motion
1982/83:837 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

SoU 1982/83:37

Innehållsförteckning sid.

Motionsyrkanden 1

Allmänt om vård av missbrukare 2

Skydd för missbrukarens omgivning 6

Utredning och ansökan om vård enligt LVM 10

Omedelbart omhändertagande enligt LVM 13

Vårdtid m. m 14

Inledande sjukhusvård 17

Kontraktsvård inom socialtjänsten 19

Utskottet 21

Hemställan 27

Reservationer 28

1. Utvidgning av tredjemansskyddet (mom. 1 i hemställan) av

m-ledamöterna 28

2. Skydd mot sociala skadeverkningar (mom. 2 i hemställan) av

m-ledamöterna 29

3. Utredning och ansökan om vård (mom. 3 i hemställan) av m- och

c-ledamöterna 30

4. Beslut om omedelbart omhändertagande (mom. 4 i hemställan)

av m-ledamöterna 31

5. Vårdtidens längd (mom. 5 i hemställan) av m-ledamöterna .. 32

6. S. k. vilande resolution (mom. 6 i hemställan) av m-ledamöterna 32

7. Inledande sjukhusvård (mom. 7 i hemställan) av m-ledamöterna 33

8. Kontraktsvård inom socialtjänsten (mom. 8 i hemställan) av fp-,

m- och c-ledamöterna 34

mlnab/gotab Stockholm 1983 75406