SoU 1982/83:27

Socialutskottets betänkande
1982/83:27

om handlingsprogram i handikappfrågor (Skr 1982/83:131)

Regeringens skrivelse

I skrivelsen redovisas regeringens överväganden med anledning av
beredningsgruppens för internationella handikappåret 1981 förslag till
Handlingsprogram i handikappfrågor (SOU 1982:46). Regeringen bereder
riksdagen tillfälle att ta del av vad föredragande statsrådet Sten Andersson
anfört.

Utskottet

Enligt regeringens bemyndigande tillkallades i december 1979 beredningsgruppen
(S 1979:10) för internationella handikappåret 1981 med uppdrag att
svara för handikappårets genomförande i Sverige. Gruppen har bestått av
företrädare för de fem riksdagspartierna, vissa departement och myndigheter,
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, arbetsmarknadens
parter samt handikapprörelsen.

I samband med förberedelserna inför handikappåret uppmanade Förenta
nationernas generalförsamling medlemsländerna att överväga att utarbeta
nationella långsiktiga handlingsprogram på handikappområdet.

Beredningsgruppen tillsatte inom sig ett programutskott med uppdrag att
utarbeta förslag till handlingsprogram för handikappolitiken på 1980-talet.
Till ledamöter i utskottet utsågs företrädarna i gruppen för de fem
riksdagspartierna samt för Handikappförbundens centralkommitté (HCK)
och De handikappades riksförbund (DHR).

Beredningsgruppen överlämnade i augusti 1982 förslag till Handlingsprogram
(SOU 1982:46) i handikappfrågor.

I förslaget till handlingsprogram har företrädarna för de fem riksdagspartierna
och handikapprörelsen lagt fram en gemensam syn på handikappades
situation. De har vidare samstämmigt uttalat sig om sin syn på de senaste
årens handikappolitik och om inriktningen av åtgärderna på handikappområdet
för de närmaste åren. En del överväganden i programmet avser
bestämda avgränsade åtgärder. Andra gäller övergripande frågor om
skeenden och strukturer i samhället och om betydelsen av utveckling i en viss
riktning. I ett särskilt avsnitt behandlas handikappfrågorna inom biståndsverksamhet
och internationellt samarbete. Beredningsgruppens internationella
arbetsutskott har utvecklat sina synpunkter på den internationellt
inriktade verksamheten inom handikappområdet i en särskild skrivelse.
Beredningsgruppens handikapprogram avser hela handikappområdet. Det

1 Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 27

SoU 1982/83:27

2

berör såväl staten, landstingskommunerna och primärkommunerna som
organisationer, företag och enskilda.

Regeringen har i skrivelse till riksdagen (1982/83:131) berett riksdagen
tillfälle att ta del av regeringens överväganden med anledning av beredningsgruppens
betänkande. I skrivelsen anförs bl. a. följande (s. 5 och 7).

Uppfattningen om människors lika värde är den grundläggande utgångspunkten
för hur samhället skall utformas. Alla människor har kunskaper,
erfarenheter och förmåga, som är viktiga för samhället. Det är en gemensam
angelägenhet för hela befolkningen att samhället utvecklas på ett sådant sätt
att orättvisor undanröjs, att människor får jämlika levnadsförhållanden och
att alla kan medverka i utvecklingen och nå delaktighet i samhällsgemenskapen.

För att dessa mål skall förverkligas måste arbetet inom alla samhällsområden
ta hänsyn till handikappades situation, problem och behov. Arbetet
måste utgå ifrån att handikapp är brister i miljö och verksamhet.
Handikappolitiken är inte skild från annan politik utan gäller åtgärder inom
olika samhällsområden för att de allmänpolitiska målen skall kunna
förverkligas för människor med funktionsnedsättningar.

Programmet bör ingå i regeringens bedömningsunderlag för kommande
ställningstaganden. Jag utgår härvid också från att landstingskommunerna
och primärkommunerna kan använda det på motsvarande sätt. Programmet
bör vidare få betydelse för de statliga myndigheterna i deras planering och
verksamhet att inom givna resurser fullfölja arbetet inom området. Det är
min övertygelse, att handlingsprogrammet även bör spela en viktig roll för
den privata sektorn, när det gäller att utforma miljö och verksamhet, så att de
blir tillgängliga för alla. I detta sammanhang vill jag erinra om att statens
handikappråd fullföljer vissa uppgifter, som tidigare ankom på beredningsgruppen
för internationella handikappåret.

I det av riksdagen nyligen godkända betänkandet SoU 1982/83:23
noterade utskottet (s. 12) med tillfredsställelse att beredningsgruppens
arbete utmynnat i ett handlingsprogram i handikappfrågor om vilket råder
bred enighet. Programmet borde enligt utskottets mening utgöra en viktig
utgångspunkt för det fortsatta arbetet på handikappområdet.

Regeringens skrivelse påkallar inte någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen beslutar att regeringens skrivelse 1982/83:131 inte
skall föranleda någon åtgärd.

Stockholm den 14 april 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

SoU 1982/83:27

3

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck
(m), Stig Alftin (s), Lilly Bergander (s), Ulla Tillander (c), Maria Lagergren
(s), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och
Marie-Ann Johansson (vpk).

Särskilt yttrande

av Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), Rune Gustavsson (c). Blenda
Littmarck (m), Ulla Tillander (c), Ingvar Eriksson (m) och Göran Ericsson
(m) som anför:

Regeringens skrivelse innehåller även en beskrivning av den tidigare
utvecklingen på handikappområdet. I skrivelsen anförs bl. a. följande
(s. 4-5).

I början av 1980-talet förändrades politiken i vårt land på ett genomgripande
sätt. De dåvarande regeringarna försökte förgäves bemästra de
ekonomiska svårigheterna med besparingar och restriktioner. Det är
anmärkningsvärt att de besparingar och nedskärningar som genomfördes
fick avse samhällsfunktioner med vital betydelse för handikappade. Det är
nämligen väl känt, att handikappade i praktiskt taget alla avseenden
generellt sett har sämre levnadsförhållanden än befolkningen i sin helhet.
Handikappade har sämre hälsa och är större konsumenter av sjukvård. De är
oftare arbetslösa, har lägre utbildning, sämre ekonomi, är mindre aktiva i
kultur- och nöjesliv och är oftare socialt isolerade. Den politik som fördes i
slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet medförde ytterligare
svårigheter för handikappade och ökade klyftorna i samhället. Handikapprörelsen
protesterade mot försämringarna och tillsammans med andra
folkrörelser fördömde de den förda politiken.

Vi tar helt avstånd från denna förvanskade historieskrivning. De
icke-socialistiska regeringarnas politik för de handikappade baserades på
uppfattningen att handikappade skall ha likvärdiga livsbetingelser och kunna
dela samhällsgemenskapen. Alla människor behövs för att utveckla och
förbättra samhället. Det var och är alltjämt en betydelsefull utgångspunkt för
oss för att göra samhället tillgängligt för människor med funktionsnedsättningar.

Denna politik innebar förändringar i särskilt två avseenden i förhållande
till den uppfattning som gällde tidigare. För det första vidtogs handikappåtgärderna
inte med begränsningen till intresset hos människor med funktionsnedsättningar
utan i allas intresse. För det andra försköts handikappbegreppet
från den enskilda individen, vars skada eller sjukdom medförde en
funktionsnedsättning för honom, till omgivningen. Det är i många fall
omgivningen som har brister och behöver anpassas. För att lösa handikappfrågorna
behövs därför också hela folkets solidariska engagemang inte bara i
ekonomiskt stöd utan också genom personliga insatser och positiva
attityder.

SoU 1982/83:27

4

I vårt synsätt på handikappfrågorna ligger att handikappade inte är
särgrupper i samhället. De har samma rättigheter men också samma
skyldigheter som andra och kan därför aldrig ställas utanför de anspråk som
reses på medborgarna. Det kärva ekonomiska klimat som råder gäller
således även för handikappade. Det är i ett ansträngt ekonomiskt läge en
viktig utgångspunkt att skydda de mest utsatta. Handikappade människor
hör till dem. Handikappområdet tillfördes följaktligen betydande nya
resurser och angeläget reformarbete fortsatte. Handikappfrågorna hade
under hela den borgerliga regeringsperioden hög prioritet.

Handikapporganisationerna tillmättes stor betydelse för inriktningen och
utformningen av insatser på handikappområdet. Därför ökades statsbidraget
till dem kraftigt. Som ytterligare exempel på resursförstärkningar kan
nämnas bidragsgivningen till omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda som
fortlöpande förstärktes. En angelägen reform genomfördes under 1979 för
döva, gravt hörselskadade, dövblinda och talskadade som innebär att
texttelefoner får ställas till förfogande utan extra engångsavgift för den
enskilde. Vi vill också peka på de ökade särskilda insatserna för synskadade
hantverkare, anskaffning av ledarhundar, utgivning av tidskrifter på
ljudband och punktskrift, nyhetsförmedling för dövblinda och vissa andra
åtgärder för synskadade med flerhandikapp.

Förutom genomförandet av socialtjänstreformen präglades den borgerliga
regeringsperioden också av en intensiv utredningsverksamhet på handikappområdet
i syfte att driva reformarbetet vidare. Här må hänvisas till
Omsorgskommitténs (S 1977:12), Tandvårdsutredningens (S 1978:01),
Bilstödskommitténs (S 1979:04), Anhörigvårdskommitténs (S 1979:11) och
Boendeservicegruppens (S 1980:01) utredningsverksamhet. Den borgerliga
regeringen tillsatte även en särskild Handikappkommitté (A 1982:02) för att
utreda de handikappades situation på arbetsmarknaden.

Beredningsgruppens förslag till handlingsprogram i handikappfrågor har
en bred politisk förankring och är därför enligt vår mening ett synnerligen
betydelsefullt dokument att lägga till grund för det fortsatta arbetet på
handikappområdet. Regeringen borde enligt vår mening ha slagit vakt om
denna breda politiska enighet i stället för att skapa onödiga motsättningar
genom ogrundade uttalanden om de tidigare borgerliga regeringarnas
politik.

minab/gotab Stockholm 1983 75250