SoU 1982/83:21
Socialutskottets betänkande
1982/83:21
om medicinsk språkvård
Motion
I motion 1982/83:201 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att en grupp för språkvetenskaplig granskning av
medicinsk terminologi tillsätts, förslagsvis finansierad ur anslaget till social
forskning.
I motiveringen till yrkandet framhålls önskvärdheten av en språkvetenskaplig
översyn av den medicinska terminologin, särskilt den som används i
patientsammanhang. Bl. a. erinras om den nya hälso- och sjukvårdslagens
(1982:763) stadganden om patientinformation. Motionären framhåller även
att företrädare för sjukvården framfört krav på en språklig översyn av den
medicinska terminologin.
Gällande bestämmelser m. m.
Den 1 januari 1983 trädde hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) i kraft,
varvid sjukvårdslagen (1962:242) upphävdes. I den nya lagens 3 § stadgas
numera bl. a. att varje landstingskommun skall erbjuda de inom landstingskommunen
bosatta god hälso- och sjukvård och bl. a. främja goda kontakter
mellan patienter och hälso- och sjukvårdspersonalen. Enligt samma lagrum
skall vården och behandlingen så långt det är möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten. Patienten skall vidare ges upplysningar
om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till buds.
Likartade bestämmelser, syftande till att stärka patienternas ställning,
förekommer även i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m. fl. (tillsynslagen).
Enligt förarbeten till hälso- och sjukvårdslagen (prop. 1981/82:97 s. 50)
skapas genom bestämmelserna i denna lag och tillsynslagen garantier för att
patienterna informeras om sitt hälsotillstånd och de vårdmöjligheter som står
till buds. Vidare framhålls vikten av att man på alla nivåer uppmärksammar
kravet på information till de enskilda patienterna.
Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonalen
om det medicinska språket i bl. a. journaler, intyg och dödsbevis (SOSFS (M)
1982:2). Däri stadgas att läkare och annan sjukvårdspersonal skall sträva
efter ett klart och enkelt språk i kontakten med patienter och deras anhöriga
samt att tyngande och svårförståeliga facktermer om möjligt skall undvikas.
Vad gäller journaler, intyg och dödsbevis skall eftersträvas att svenska namn
1 Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 21
SoU 1982/83:21
2
och beteckningar används, kompletterade med latinska termer om tydligheten
kräver detta.
I författningen anges även att bra och entydiga sjukdomsbeteckningar
saknas i många fall samt att socialstyrelsen kommer att verka för att svenska
sjukdomsbeteckningar införs vid sidan av de latinska diagnoserna i större
utsträckning än hittills i nästa upplaga av styrelsens klassifikation av
sjukdomar.
Genom socialstyrelsens försorg görs vidare svenska klassifikationer av
sjukdomar med utgångspunkt i av Världshälsoorganisationen (WHO)
utförda sådana klassifikationer. Den nu gällande svenska klassifikationen
publicerades 1968. WHO har emellertid år 1976 reviderat sin tidigare
klassifikation. F. n. pågår inom socialstyrelsen en omarbetning av den
svenska klassifikationen av år 1968. Dessa systematiska förteckningar över
sjukdomar är de enda officiella sammanställningarna av sjukdomsbeteckningar
och är avsedda att användas vid olika slag av registrering och
dokumentation. Under det aktuella revisionsarbetet har framförts önskemål
om att den nya klassifikationen i största möjliga omfattning skall innehålla
svensk diagnostext och svenska sjukdomsnamn eller försvenskade latinska
eller grekiska ord för att göra det medicinska språket mer förståeligt för
allmänheten. Socialstyrelsen har även, enligt de föreskrifter som ovan
redovisats, förbundit sig att verka för att svenska sjukdomsbeteckningar där
kommer till användning i större utsträckning.
Läroplanerna för utbildning för hälso- och sjukvårdspersonalen för
vårdlinjen vid gymnasieskolan samt läkarlinjen och hälso- och sjukvårdslinjen
vid högskolan anger en god kommunikation mellan personal och
patienter samt deras anhöriga som utbildningsmål. Någon undervisning som
är direkt inriktad på att lära vårdpersonal använda ett enkelt och
lättbegripligt språk vid patientkontakter förekommer emellertid inte.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om det medicinska språket har behandlats av utskottet vid flera
tillfällen. I utskottets betänkande SoU 1975/76:9 behandlades en motion (s)
om inrättandet av en medicinsk nomenklaturcentral, främst för att komma
till rätta med en växande ”synonymflora” vad gällde medicinska beteckningar.
Efter remissbehandling av motionen konstaterade utskottet att basvokabulären
inom medicinen numera uppgick till omkring 50 000 termer samt att
det inte fanns något organ inom eller utom landet som hade till uppgift att
verka för att en god nomenklatur skapades inom medicinen. I likhet med
remissinstanserna fann utskottet att särskilda insatser borde göras för vården
av det medicinska språket, dels för att främja en större enhetlighet på
området, dels för att främja ett medicinskt allmänspråk som underlättar
kommunikationen mellan medicinalpersonalen och allmänheten. Utskottet
var emellertid inte berett att ta ställning till hur språkvården borde
SoU 1982/83:21
3
organiseras utan fann att denna fråga, liksom frågan om hur det praktiska
språkvårdsarbetet skulle utövas, borde utredas närmare. Riksdagen
beslutade ge regeringen till känna vad utskottet anfört. Regeringen gav
sedan socialstyrelsen i uppdrag att utreda frågan.
I en motion till 1976/77 års riksmöte, vartill hänvisas i den nu aktuella
motionen, yrkade Gunnar Biörck i Värmdö att riksdagen hos regeringen
skulle hemställa om en språkvetenskaplig översyn av vissa medicinskt-sociala
termer, som begagnas i den offentliga verksamheten på sjukvårdens och
socialvårdens område. Denna motion avstyrktes av utskottet i betänkande
SoU 1976/77:25 (s. 28) med hänvisning till den då inledda utredningen
avseende medicinsk språkvård. Utskottet anförde i sammanhanget att det
framstod som både önskvärt och lämpligt att det organ som fick i uppdrag att
svara för den medicinska språkvården i sitt arbete gav begreppet ”medicinsk”
en mycket vid tolkning samt att detta syntes förutsätta att i ett
medicinskt språkvårdsorgan ingick företrädare även för den sociala sektorn.
Innan den ovannämnda utredningen angående medicinsk språkvård
behandlats av regeringen väckte Gunnar Biörck i Värmdö (m) ytterligare en
motion i denna fråga. Han hemställde att riksdagen skulle besluta uttala att
en delegation för medicinsk språkvård skulle tillföras Svenska språknämnden,
vartill medel borde ställas till förfogande ur socialdepartementets anslag
för sektorsforskning. Utskottet hänvisade i sitt betänkande SoU 1977178:25
till utredningsrapporten angående medicinsk språkvård, vilken vid denna
tidpunkt nyligen sänts ut på remiss. Enligt utskottets mening borde
remissbehandlingen avvaktas innan slutlig ställning togs till frågan om i vilka
organisatoriska former den medicinska språkvården skulle bedrivas. Motionen
avstyrktes.
Medicinska språkfrågor behandlades även i utskottets betänkande SoU
1980181:19 med anledning av två motioner (s).
Motionerna åsyftade närmast att sjukjournaler, sjukintyg och annan
dokumentation skulle skrivas på enkel svenska. I denna fråga anförde
utskottet bl. a. (s. 5) att konkreta åtgärder för att underlätta för patienter och
anhöriga att förstå innehållet i intyg och andra handlingar inom sjukvården
borde ha hög prioritet. Då det gällde de mera övergripande frågorna om
medicinsk språkvård uttalade utskottet att det var uppenbart att Svenska
språknämnden hade begränsade resurser för åtgärder på området. Utskottet
sade sig därför utgå från att regeringen ånyo skulle överväga hur den
medicinska språkvården kunde förbättras genom åtgärder inom utbildningen
av sjukvårdspersonal och på annat sätt.
Utredningar m. m.
Som ovan redovisats beslutade riksdagen vid sin behandling av socialutskottets
betänkande 1975/76:9 ge regeringen till känna vad utskottet anfört
SoU 1982/83:21
4
om särskilda insatser för vården av det medicinska språket samt behovet av
utredning angående språkvårdens organisation och verksamhetens praktiska
utformning.
Med anledning därav uppdrog regeringen i november 1975 åt socialstyrelsen
att i samråd med bl. a. Svenska språknämnden och Svenska läkaresällskapet
utreda frågan om lämplig organisation av den medicinska språkvården.
Den arbetsgrupp som sedermera tillsattes avlämnade i november 1977
en rapport, benämnd Medicinsk språkvård. Arbetsgruppen konstaterade att
kommunikationsproblem förelåg mellan vårdpersonal och patienter inom
sjukvården. I rapporten föreslogs att en särskild nämnd med ett övergripande
ansvar för den medicinska språkvården skulle inrättas. Förslaget avsåg
såväl det medicinska fackspråket som det medicinska allmänspråket.
Tyngdpunkten i nämndens verksamhet skulle dock ligga på det medicinska
allmänspråket. I nämnden skulle ingå företrädare för Svenska språknämnden
samt ett stort antal andra organisationer och myndigheter. Ett mindre
sekretariat skulle svara för det praktiska språkvårdsarbetet. Sekretariatets
arbetsuppgifter skulle omfatta bl. a. inventering av det medicinska språkbruket,
utarbetande av språkliga rekommendationer samt åtgärder för att
sjukvårdspersonalen skulle tillägna sig ett enklare språk. Arbetsgruppen
rekommenderade vidare en organisatorisk samordning mellan Svenska
språknämnden, som är huvudorgan för den allmänna språkvården i landet,
och det medicinska språkvårdsorganet. Svenska språknämndens erfarenheter
och kontakter skulle därigenom komma även den medicinska språkvården
till del. Svenska språknämnden förklarade sig intresserad av ett
samarbete som även skulle innefatta bistånd med vissa kanslifunktioner, men
underströk att detta endast kunde ske under förutsättning av full kostnadstäckning.
Utredningsrapporten remitterades till ett stort antal instanser. Flertalet av
dem uttalade sig för värdet och behovet av en medicinsk språkvård.
Målsättningen borde vara att göra det språk som används inom sjukvården
mer lättförståeligt och att förbättra kommunikationerna mellan sjukvårdspersonalen
och patienterna. Remissvaren var mer splittrade avseende hur
denna språkvård skulle organiseras. Flera remissinstanser ställde sig
tveksamma till utredningens förslag att skapa en ny permanent organisation
vid sidan av redan existerande språkvårdsorgan.
I december 1979 beslutade regeringen att rapporten Medicinsk språkvård
skulle överlämnas till Svenska språknämnden. Nämnden har emellertid inte
tillförts några ytterligare resurser. Den saknar medicinsk expertis och har
därför inte vidtagit någon åtgärd med anledning av rapporten.
I sammanhanget kan nämnas att ett projekt för att förenkla språkbruket,
dock utan särskild inriktning på medicinsk terminologi, inletts vid landstinget
i Kronobergs län. Där utarbetas f. n. en handbok, kallad Språkredan, avsedd
att påvisa hur det offentliga språket inom landstingsområdet kan göras mera
begripligt. Boken skall utgöra studiematerial för studiecirklar och seminarier
SoU 1982/83:21
5
för kommunala tjänstemän. Såväl Svenska kommunförbundet som Landstingsförbundet
står bakom projektet. Handboken skall vara klar till oktober
1983.
Vidare förtjänar nämnas den år 1965 utkomna ordboken Medicinsk
terminologi av Acke Renander, vilken fått viss användning som handbok
beträffande medicinsk terminologi. Den utges emellertid inte i nya upplagor
och får numera anses har ersatts av den 1981 utgivna ordboken Medicinsk
terminologi av Bengt Lindskog och Bengt Zetterberg.
I övrigt svarar sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) för visst arbete avseende vårdterminologi inom landstingssektorn.
Det avser bl. a. enhetlig terminologi för sjukvårdsutrustning
och vägvisning inom sjukvårdsanläggningar.
Av intresse i förevarande sammanhang är även den år 1941 på initiativ av
Ingenjörvetenskapsakademien bildade Tekniska nomenklaturcentralen
(TNC). Dess uppgift är att lösa de språksvårigheter som är förknippade med
teknikens snabba utveckling och att åstadkomma en för svenska förhållanden
lämpad teknisk nomenklatur. Dess verksamhet består huvudsakligen i
att (1) föreslå nya tecken och termer när sådana erfordras, (2) utge
handböcker, ordlistor m. m., (3) granska ordlistor, normskrifter, läroböcker
och liknande litteratur för tekniken och angränsande områden samt (4) stå
till tjänst med upplysningar och råd i tekniska nomenklaturfrågor.
TNC grundar sin verksamhet på samarbete med anslutna medlemmar,
stödjande institutioner och rådgivare. Den utvecklar sedan någon tid ett
databaserat system för att insamla, bearbeta, lagra och distribuera terminologisk
information. Systemet, som nu börjar tas i drift, har benämningen
TERMDOK' och innefattar uppbyggnaden av en termbank. Denna kan
utnyttjas av avnämare som är försedda med dataterminaler anslutna till den
databaserade termbanken.
Utskottet
I motionen påtalas behovet av en översyn av den medicinska terminologin.
Motionären erinrar bl. a. om att den nya hälso- och sjukvårdslagen lägger ett
ökat informationsansvar på läkare och övrig vårdpersonal.
Som framgår av redovisningen av utskottets tidigare behandling av denna
fråga har riksdagen 1975 givit regeringen till känna att särskilda insatser
borde göras för vården av det medicinska språket, syftande dels till större
språklig enhetlighet, dels till en bättre kommunikation mellan vårdpersonal
och allmänheten. Utskottet har därefter vid tre tillfällen, senast 1981,
behandlat liknande frågor och även understrukit behovet av åtgärder
avseende den medicinska språkvården.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att man här egentligen diskuterar två
i princip skilda frågor, nämligen dels det medicinska allmänspråket, dels den
specifika medicinska terminologin.
SoU 1982/83:21
6
Vad gäller det medicinska allmänspråket kan konstateras att utskottets
tidigare uttalade mening angående vården av det medicinska språket numera
har fått starkt stöd genom hälso- och sjukvårdslagens krav på information till
patienterna om deras sjukdomstillstånd m. m. och samråd med dem rörande
vårdens utformning. Hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser har emellertid
ännu inte hunnit följas upp i allmänna råd eller inom utbildningen av
hälso- och sjukvårdens personal.
De av socialstyrelsen tidigare utfärdade föreskrifterna SOSFS (M) 1982:2
avseende det medicinska språket i bl. a. journaler, intyg och dödsbevis avser
huvudsakligen skriftspråket. Det är enligt utskottets mening tveksamt om
dess stadgande om att sjukvårdspersonalen skall sträva efter ett klart och
enkelt språk vid kontakten med patienter kan få någon större genomslagskraft
i fråga om det medicinska allmänspråket.
För nomenklatur- och terminologiproblemen inom det medicinska fackspråket
finns f. n. inget organ som i likhet med Tekniska nomenklaturcentralen
på det tekniska språkområdet övervakar och styr utvecklingen. Det
har omvittnats från flera håll att ett stort antal synonyma beteckningar
utvecklats, vilket leder till viss förvirring. Vidare används latinska beteckningar
i stor omfattning, trots att många av dem åtminstone vid kontakten
med allmänheten torde kunna ersättas med accepterade svenska benämningar.
Det står emellertid klart att det inte är möjligt att ersätta samtliga latinska
och grekiska beteckningar med svenska eller försvenskade ord. Entydiga och
inarbetade termer underlättar utbyte av information inom forskningen och
mellan fackfolk. Latinska och grekiska termer kan vidare användas vid
internationella kontakter, vilket är en stor fördel inom ett område med så
omfattande internationellt utbyte som medicinen.
Dessa frågor är uppe till behandling vid den pågående revisionen av
socialstyrelsens år 1968 utgivna klassifikation av sjukdomar m. m. Som ovan
angivits (s. 2) har socialstyrelsen utfäst sig att därvid verka för att svenska
beteckningar används i större omfattning än i den nu gällande klassifikationen.
Då klassifikationen utgör den enda officiella sammanställningen av
bl. a. sjukdomsbeteckningar, torde den ha viss betydelse för utvecklingen av
det språk sjukvårdspersonalen använder. Revisionsarbetet beräknas emellertid
vara slutfört först 1985.
Som ovan framgått har utskottet vid upprepade tillfällen påtalat behovet
av medicinsk språkvård. Detta har emellertid inte lett till någon reell
förändring av situationen. Den nya lagstiftningen på hälso- och sjukvårdsområdet
understryker ytterligare angelägenheten av att konkreta åtgärder
nu verkligen kommer till stånd.
Hälso- och sjukvårdslagen har lagt ett ökat ansvar på sjukvårdshuvudmännen
när det gäller patienternas rätt till information och kontakten mellan
patienter och vårdpersonal. Utskottet anser emellertid att det finns
anledning att överväga vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att
påskynda utvecklingen. Härvid bör bl. a. uppmärksammas att det i
SoU 1982/83:21
7
rapporten Medicinsk språkvård konstaterats att det medicinska fackspråket
påverkar allmänspråket inom vården. Skapandet av en enhetligare och
klarare terminologi inom det medicinska fackspråket skulle därför kunna
verksamt bidra till ett bättre fungerande och på längre sikt mer lättbegripligt
medicinskt allmänspråk.
Enligt utskottets uppfattning talar starka skäl för en lösning som innebär
ett samlat ansvar för den medicinska språkvården. Det ankommer på
socialstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen att med beaktande av de
synpunkter utskottet ovan anfört överväga erforderliga åtgärder för att
tillgodose behovet av medicinsk språkvård. Motionen avstyrks.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1982/83:201.
Stockholm den 15 mars 1983
På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON
Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c). Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck
(m), Lilly Bergander (s), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar
Eriksson (m), Rosa Östh (c), Aina Westin (s), Bo Arvidson (m) och Maj
Kempe (vpk).
Reservation
Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), Rune Gustavsson (c), Blenda
Littmarck (m), Ingvar Eriksson (m), Rosa Östh (c) och Bo Arvidson (m)
anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 7 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning talar starka skäl för en lösning som innebär
ett samlat ansvar för den medicinska språkvården. Det bör ankomma på
regeringen att med beaktande av de synpunkter utskottet ovan anfört
överväga erforderliga åtgärder för att tillgodose behovet av medicinsk
språkvård.
Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet bort hemställa
att riksdagen med anledning av motion 1982/83:201 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
minab/gotab Stockholm 1983 73969