SoU 1982/83:2

Socialutskottets betänkande
1982/83:2

om arbetsmiljörisker till följd av djurhållning
Motionen

I motion 1981/82:1300 av Kurt Ove Johansson m. fl. (s, m, c, fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller att arbetarskyddsstyrelsen får i
uppdrag att beakta de i motionen framförda arbetsmiljökrav som djurhållning
påkallar.

Motionärerna anför bl. a. att intresset för djurhållning är stort och att
husdjurens antal troligen kommer att fortsätta öka. Detta ställer krav på ett
större ansvarstagande från djurägarnas sida. Hundföroreningarna medför
bl. a. att parkarbetare, anläggningsarbetare, renhållningsarbetare och flera
andra grupper utsätts för hälsorisker. Medicinsk forskning har på senare tid
pekat på de allvarliga hälsofaror som är förbundna med en stor hundpopulation.
Hundars avföring kan sprida sjukdomar av ofta svårdiagnostiserad
art. Undersökningar har påvisat att salmonella samt olika nematoder
(rundmask), bl. a. toxocara (art av spolmask ingående i gruppen nematoder),
förekommer i hundars avföring. Dessa kan samtliga överföras från
hund till människa. Toxocaran utgör härvidlag ett speciellt problem då dess
ägg kan fortleva upp till ett decennium i fuktig jord. Arbetstagarens och
allmänhetens möjligheter att skydda sig mot toxocara försvåras dessutom av
att spridningen av toxocaraägg blir effektiv först när hundexkrementerna
förmultnat. Detta innebär att det i miljöer där hundar rastas finns en ständigt
växande osynlig smittofara. Allt fler människor bor nu i tätbebyggda
områden med begränsad tillgång på ytor där hundar kan rastas. På dessa ytor
skall också vuxna rekreera sig, barnen leka och fastighets- och parkarbetare
utföra sitt arbete. Motionärerna anser att dessa problem endast kan lösas
genom att hundträcket tas om hand på ett betryggande sätt. De kräver i detta
syfte ett åtgärdsprogram för att garantera i första hand yrkesarbetaren en
säkrare arbetsmiljö.

Lagstiftning m. m.

Allmänna bestämmelser om hållande av djur finns i hälsovårdsstadgan
(1958:663). I stadgans 57 § föreskrivs att husdjur och andra djur, som hålls i
fångenskap, skall så förvaras och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår. Som
”sanitär olägenhet” betraktas t. ex. om djur hålls på sådant sätt att
närboende störs av oljud, såsom ihållande hundskall. Detsamma gäller om
elakartad lukt, flugor, råttor o. d. mera konstant besvärar omgivningen kring
djurstallar. Som sanitär olägenhet kan även räknas fall då djur tillåts

1 Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 2

SoU 1982/83:2

förorena gångbanor, lekplatser, allmän badstrand eller campingplats. I
proposition 1981/82:219, som grundar sig på ett betänkande från hälsovårdsstadgeutredningen
(S 1974:08), föreslås att hälsovårdsstadgan ersätts med en
ny hälsoskyddslag. Enligt förslaget skall föreskriften i 57 § hälsovårdsstadgan
utan saklig ändring föras över till den nya lagen (11 §). Begreppet ”sanitär
olägenhet” definieras i den föreslagna lagtexten som ”en störning som kan
vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig”
(1 § andra stycket).

Ytterligare bestämmelser om hundar och andra djur återfinns i
djurskyddslagen (1944:219) och lagen (1943:459) om tillsyn över hundar.
Djurskyddslagen innehåller regler om vård och behandling av husdjur och
andra djur som hålls i fångenskap. I lagen om tillsyn över hundar finns
bestämmelser om tillsynen av hund och om att tillsynen över hunden skall
förebygga att hunden orsakar skada eller avsevärd olägenhet. Med
”avsevärd olägenhet” synes lagstiftaren vid lagens tillkomst främst ha avsett
för omgivningen störande ljud, såsom hundskall.

I allmänna ordningsstadgan (1956:617) (AOst) finns regler om ordningen
på allmän plats och om offentliga tillställningar. Endast grundläggande
ordningsbestämmelser finns i stadgan. Ytterligare föreskrifter om den
allmänna ordningen kan meddelas av kommunfullmäktige i lokal ordningsstadga
med stöd av 7 § AOst. Flera sådana lokala ordningsstadgor innehåller
föreskrifter om förbud för hund att förorena gångbanor, parker, campingplatser
m. m. och i några även om skyldighet för hundens ägare eller vårdare
att, om så ändå sker, ta bort föroreningen.

Svenska kommunförbundet har utarbetat ett normalförslag till lokal
ordningsstadga. I detta förslag finns bestämmelser om tillsynen över hund
och vad som därvid skall iakttas, bl. a. att hunden ej förorenar lekplats eller
badplats.

Utredningar m. m.

AOst är f. n. föremål för översyn. Kommittén (Kn 1977:02) har antagit
namnet ordningsstadgeutredningen. Enligt direktiven är syftet med utredningen
att anpassa stadgan till regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten
och överväga vissa sakliga ändringar i AOst. Närmare riktlinjer
för arbetet har inte angivits. Vidare uttalas i direktiven att utredaren, särskilt
i författningstekniska frågor, skall samråda med hälsovårdsstadgeutredningen.
Ordningsstadgeutredningen har avgivit delbetänkandet Alkoholförtäring
på allmän plats (Ds Kn 1981:26). Kommittén beräknar att avge sitt
slutbetänkande i slutet av år 1983.

I det av hälsovårdsstadgeutredningen lämnade betänkandet, Kommunalt
hälsoskydd (SOU 1978:44), vilket ligger till grund för proposition 1981/
82:219 om hälsoskyddslag m. m., anförs (s. 105) att frågan om tilltagande
förorening av gator, vägar, gräsmattor etc. genom hundspillning aktualise -

SoU 1982/83:2

rats under utredningens arbete. Eftersom dessa frågor i huvudsak regleras i
lokal ordningsstadga skulle emellertid hithörande frågor komma att behandlas
inom ordningsstadgeutredningen. Hälsovårdsstadgeutredningen avstod
därför från att ta upp dessa frågor.

Det kan vidare nämnas att forskningsavdelningen vid Vipeholms sjukhus i
Lund och yrkesinspektionen i Malmö distrikt utgivit en den 11 september
1981 dagtecknad rapport av docent Stig Tejning, Toxokaros - en sjukdom
hos människa förorsakad av larver från en i hundens och kattens tarmkanal
levande spolmask. Rapporten har underrubriken En miljörisk för småbarn
och yrkesrisk för fastighets- och parkarbetare. Tejning anser bl. a. att
kunskapen om toxocaraproblemet är dålig, såväl hos allmänheten som hos
politiker och tjänstemän inom hälsovården. På grund av det ökade antalet
hundar och katter är det enligt Tejning angeläget att olika åtgärder nu vidtas.
Tejning föreslår bl. a. fortsatta kliniska studier beträffande toxocara och
toxocaros samt olika praktiska åtgärder.

Remissyttranden

Över motionen har arbetarskyddsstyrelsen, statens veterinärmedicinska
anstalt, ordningsstadgeutredningen, överläkaren vid yrkesmedicinska kliniken
i Lund, Svenska kommunförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet,
Svenska Kennelklubben och Hundfrämjandet yttrat sig. Aktionsgruppen
för Hundar i samhället har inkommit med skrivelse.

Remissinstanserna anser i allmänhet att risken för smittspridning är liten.
De flesta diskuterar därför problemet från mera allmänna utgångspunkter.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att den grupp som i första hand är i riskzonen
för att smittas av toxocara är små barn, vilka ofta stoppar sand och lera i
munnen. Styrelsen anser inte att det finns tillräckliga skäl att utfärda
särskilda arbetarskyddsföreskrifter på området. Enligt arbetarskyddsstyrelsen
är frågan av mera allmän hygienisk karaktär, och insatser från flera håll i
samhället kan behövas. Enligt uppgifter som styrelsen inhämtat från statens
bakteriologiska laboratorium förmedlar laboratoriet blodprov från personer
som misstänks vara smittade av toxocara till ett engelskt laboratorium som
analyserar proverna. Mindre än ett hundratal prov per år har förmedlats,
varav endast 5-10 prov per år varit positiva. Dessa prover har huvudsakligen
tagits från personer som sysslar med kennelverksamhet.

Då toxocaraägg har en överlevnadstid på upp till 10 år och antalet hundar
synes öka kan enligt arbetarskyddsstyrelsen risken för att flera personer i
framtiden smittas av toxocara bli större. Arbetarskyddsstyrelsen nämner i
sitt yttrande några åtgärder som kan bli aktuella. En åtgärd är att större krav
ställs på den enskilde hundägaren när det gäller upplockningstvång, varvid
man dock också måste beakta hanteringen vid omhändertagandet av
upplockad avföring. I flera kommuner har särskilda avfallskorgar satts upp
1* Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 2

SoU 1982/83:2

för hundavföring. Det innebär att avföringen blandas med övrigt avfall,
vilket kan komma att innebära problem för personer i senare olika
hanteringsled. Arbetarskyddsstyrelsen nämner vidare möjligheten att låta en
lämpligt utrustad offentlig institution utföra mask- och ägganalyser i träckoch
markprov. Vidare bör enligt arbetarskyddsstyrelsen allmänheten
informeras om masksjukdomarna hos hund och katt samt rekommendationer
om och praktiska råd vid avmaskning utarbetas. Tillsyn över avmaskningen
av vissa brukshundar, t. ex. ledarhundar och självständigt arbetande
vakthundar, för vilka upplockningskrav inte kan gälla, kan vara ytterligare
en åtgärd.

Arbetarskyddsstyrelsen betonar slutligen att det är viktigt med ordentlig
hygien och att tvättmöjligheter måste finnas för arbetstagare som löper
särskild risk för kontakt med hund- och kattavföring. Om en arbetstagare
kommer i kontakt med stora mängder avföring, t. ex. vid rengöring av
rastgårdar, kan det vara nödvändigt med skyddshandskar, skyddskläder och
stövlar. Svenska kommunalarbetareförbundet och Svenska kommunförbundet
har till arbetarskyddsstyrelsen uppgivit att tillgång till sådana skyddskläder
finns i kommunerna.

Också statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) anser att det i första hand
är små barn som löper risk att smittas. SVA anför vidare följande.

Salmonella är en tarmsjukdom och sprids med djurs och människors
avföring. Sjukdomen uppkommer praktiskt taget alltid genom anrikning av
bakterier (antalet bakterier ökar) i foder- och livsmedel. För att en människa
skall få salmonella på grund av kontakt med hundträck fordras att
bakterierna tillförts ett födoämne och getts tillfälle att anrikas där. Vid
stickprovskontroller som gjorts i Sverige på hundar och fodermedel för hund
har salmonellabakterier påträffats i liten utsträckning. Enligt SVA är risken
för smittspridning liten.

Spolmask förekommer både hos djur och människor men utgörs alltid av
en för varje djurslag specifik art. Parasitens livscykel ser ut på följande sätt.
En könsmogen parasit lägger sina ägg i tarmen hos en infekterad individ, och
äggen kommer sedan ut med avföringen. Efter tidigast 2-3 veckor under
gynnsamma förhållanden i det fria har i ägget bildats ett larvfoster. Om då
ägget upptas av ett värddjur kläcks ägget i dess tarm och larven borrar sig från
ägget genom tarmväggen. Via levern vandrar larven till lungorna. Larven
kommer sedan ut i bronkerna, hostas upp och sväljs ned för att i tarmen
utvecklas till en könsmogen parasit. Om ett infektionsdugligt spolmaskägg
hamnar hos fel värd ser parasitens livscykel annorlunda ut. Ägget kommer
även då att kläckas i tarmen och påbörja flyttningen i kroppen men larven dör
på vägen eller avbryter på annat sätt sin vidare utveckling. Innan dess kan
larven ha gett härdformade skador på lever och lunga. Fall av detta slag kallas
hos människa toxocaros och drabbar främst barn i 1-2 års åldern på grund av
att småbarn äter jord och stoppar fingrar nedsmutsade med jord i munnen.

SoU 1982/83:2

Enligt SVA förutsätter toxocaros hos vuxna ett ohygieniskt beteende och
avsaknad av normal förebyggande försiktighet.

Förutsättningar för att toxocaros skall kunna uppträda i Sverige finns
enligt SVA. En del av vissa hundar och katter har spolmask och avger
spolmaskägg med sin avföring. Undersökningar utförda vid SVA visar dock
att svenska hundar i lägre grad än de flesta andra länders hundar avger
sådana ägg. Vid en färsk undersökning (1980/81) kunde spolmaskägg påvisas
i 6 % av träckprov från 1 935 hundar. Motsvarande undersökning under
samma tid och avseende katt utvisade att 14 % av prov från 177 katter
innehöll toxocaraägg.

Enligt SVA har riskerna för sjukdom orsakad av hundföroreningar i
tätorter uppförstorats i de senaste årens debatter. Den potentiella risk som
föreligger kan enligt SVA reduceras genom upplysning om de risker som
finns och om hur åtminstone vuxna med enkla hygieniska åtgärder kan
skydda sig. Vidare kan risken minska om en intensivare bekämpning av
hundars och katters spolmaskinfektion sker. SVA anser, mot bakgrund av att
vissa arbetstagarkategorier onödigtvis har skrämts, att veterinära myndigheter
och arbetarskyddsstyrelsen bör diskutera de åtgärder - särskilt i fråga om
saklig information - som kan behövas.

Ordningsstadgeutredningen anser sig inte kunna bedöma om riskerna för
smittspridning är så stora att en skärpt reglering är påkallad från arbetsmedicinsk
synpunkt. Enligt utredningen står det dock klart att särskilt det ökade
antalet hundar med allt större koncentration till tätorterna medför en
nedsmutsning av allmänna platser som inte bör accepteras. De försök som
har gjorts inom vissa kommuner att genom inrättande av hundtoaletter,
avfallsbehållare m. m. åstadkomma en förbättring på frivillig väg har inte i
tillräcklig utsträckning löst problemet. Någon form av författningsreglering
är därför enligt utredningen påkallad.

I sitt yttrande redovisar ordningsstadgeutredningen delvis vad som ovan
sagts om bestämmelserna i AOst och möjlighet att genom lokal ordningsstadga
ge ytterligare föreskrifter. Utredningen anför vidare följande.

I 7 § andra stycket AOst föreskrivs att en lokal ordningsföreskrift inte får
medföra onödigt tvång på allmänheten eller på annat sätt innebära en
obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Enligt äldre praxis ansågs
föreskrifter i lokala ordningsstadgor om förbud mot att låta hund förorena
gångbana inte vara lämpliga främst med hänsyn till de övervakningssvårigheter
som förbudet medförde. I nyare praxis har kommunerna emellertid
ansetts böra få möjlighet att i vart fall inom områden med tydlig stadsprägel
införa sådant förbud. Förbud mot förorening har härefter införts i flera
kommuner.

Utredningen ger som exempel på försök att genom lokal föreskrift besluta
om upplockningstvång en av Malmö kommunfullmäktige antagen särskild
hundstadga. Stadgan föreskrev i sin ursprungliga lydelse skyldighet att ta
bort föroreningar efter hundar på alla allmänna platser i kommunen.

SoU 1982/83:2

Föreskriften ansågs emellertid härigenom ha fått ett så vidsträckt tillämpningsområde
att den måste anses strida mot 7 § andra stycket AOst.
Regeringsrätten undanröjde därför kommunens beslut. Sedan fullmäktige
beslutat om antagande av en ny hundstadga, i vilken upplockningstvånget
begränsats till allmän plats inom ett visst begränsat område, fördes talan
genom kommunalbesvär även mot detta beslut. Regeringsrätten beslutade
den 15 april 1982 att inte meddela prövningstillstånd. Fullmäktiges beslut
kom härigenom att stå fast. Frågan om fastställelse av hundstadgan är ännu
inte slutligt avgjord.

Ordningsstadgeutredningen uppger vidare att till utredningen inkommit
ett flertal förslag om skärpt lagstiftning i frågan om åläggande för hund- och
kattägare att ta bort föroreningar efter sina djur. Enligt utredningens mening
är som tidigare nämnts en författningsreglering påkallad och utredningen
anser att den lämpligaste lösningen är den nuvarande ordningen med lokala
föreskrifter i ämnet. Genom att beslut fattas på lokal nivå kan man anpassa
föreskriftens tillämpningsområde till de platser där behovet av ett förbud är
särskilt stort.

Överläkaren vid yrkesmedicinska kliniken i Lund, professor Staffan
Skerfving, är positiv till motionärernas förslag att arbetarskyddsstyrelsen får
i uppdrag att beakta frågan om hundträck, då situationen med föroreningar
på många håll är otillfredsställande rent allmänt sett. Han anför vidare att de
hälsovådliga effekterna av bakterier, maskar och parasiter i hundträck är
svårbedömda och att detta speciellt gäller toxocara. Något fall av infestation
(invasion av parasiter i kroppen) med toxocara hos personer som i sitt yrke
varit i kontakt med hundträck har inte rapporterats. Enligt professorn torde
därför problemet inte vara stort men han gör viss reservation då diagnosen
kan vara svår att ställa.

Svenska kommunförbundet tillstyrker att man i ökad utsträckning
uppmärksammar problemet med katt- och hundavföring. Förbundet har
dock den uppfattningen att riskerna för smittspridning via katt- och
hundträck av salmonella och toxocara är små. Föroreningarna är i först hand
ett nedsmutsningsproblem.

Förbundet nämner vidare i sitt yttrande att flera kommuner i lokal
ordningsstadga infört förbud för hund att förorena på gångbana. Förbundet
anger som exempel Malmö och Stockholm. I Stockholm har sedan 1970 gällt
generellt kopplingstvång för hundar på allmän mark inom Stockholms
kommun. Sedan 1976 åligger det enligt lokal ordningsstadga ägare eller
innehavare av hund att tillse att hund ej förorenar gångbana eller allmän
plantering. Genom beslut den 22 mars 1982 beslutade kommunfullmäktige
att utsträcka förbudet att gälla även rännsten och körbana. Beslutet innebär
att hundägaren skall plocka upp den fasta föroreningen efter hunden.

Enligt förbundet bör det problem som det ökande antalet hundar, katter
m. m. skapar i tätorter angripas mer effektivt än vad som f. n. sker.
Förbundet anser i första hand att berörda sociala myndigheter (socialstyrel -

SoU 1982/83:2

sen, lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk och arbetarskyddsstyrelsen)
tillsammans med hundägar- och andra intresseorganisationer bör utreda om
innehavare av hundar, katter och andra sällskapsdjur nås av den information
om djurhållningsföreskrifter som finns. Vidare bör klarläggas om och på vad
sätt denna information bör ökas.

Svenska kommunalarbetareförbundet instämmer i motionärernas förslag
om ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med de olägenheter som
drabbar allmänheten och vissa yrkesgrupper på grund av hundföroreningar.
Föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen är dock inte tillräckligt. Enligt
förbundets uppfattning krävs insatser av lagstiftningskaraktär för att uppnå
en tillfredsställande och mer permanent lösning.

Kommunalarbetareförbundet anför bl. a. att ett system med betryggande
omhändertagande av föroreningarna är nödvändigt för att eliminera
problemen. Befintliga lagbestämmelser har haft ringa effekt. Särskild hänsyn
måste vidare enligt förbundet visas vid rastning av hundar inom tätbebyggda
områden, parker m. m. Detta sker f. n. inte. På vissa platser har det snarare
funnits en tendens till minskat hänsynstagande, vilket medfört olägenheter
för vissa av förbundets medlemsgrupper. Förbundet understryker även de
påfallande olikheter som finns mellan de lokala ordningsstadgor som reglerar
hundhållning och rastning av hundar.

Svenska kennelklubben (SKK) är negativ till motionen och anser att den
delvis bygger på felaktiga förutsättningar, dels vad avser antalet hundar i
landet och förekomsten av parasiter och bakterier i hundavföring, dels vad
avser de hälsorisker som människor anses utsättas för. De yrkanden som
framförs i motionen anser SKK ej motiverade.

SKK redovisar i sitt yttrande siffror på antalet registrerade hundar i landet
för åren 1974-1981. Dessa siffror visar att antalet hundar inte ökat de senaste
åren, och SKK tror på en stagnation vad avser antalet hundar i landet under
en överskådlig framtid.

Med hänvisning till en sammanställning över undersökningar av hundträck,
gjord vid Sveriges lantbruksuniversitetet, veterinärmedicinska anstalten,
och som bifogats yttrandet, drar SKK slutsatsen att motionärernas
påståenden om förekomsten av olika nematoder och toxocara i hundträck är
oriktiga. SKK anför vidare att hundhållningen i Sverige internationellt sett
står på en mycket hög nivå. Förekomsten av hundträck på områden där barn
leker och människor rekreerar sig är därför starkt begränsad. SKK bedriver
information för att ytterligare förbättra hundhållningen. Beträffande arbetsmiljöriskerna
vid hantering av avföring från hundar anser SKK att sådana
risker inte har kunnat påvisas i Sverige. Inte heller har det påvisats i länder
med sämre hundhållning än i Sverige och där förekomsten av toxocaraägg
och sjukdomsalstrande bakterier är rikligare. Vidare förklarar SKK att
organisationen inte kan inse att frågan om hundträck är en fråga för
arbetarskyddsstyrelsen.

Aven Hundfrämjandet är negativt till motionen och anser att farhågorna

SoU 1982/83:2

för de medicinska riskerna med hundavföring fått alltför stora, helt
missvisande proportioner. Debatten har snedvridits genom att uppmärksamheten
koncentrerats på hundföroreningarna, som är tydligt synliga och som
av många anses speciellt förargelseväckande. Andra smittämnen och olika
miljögifter skall inte glömmas bort. Problemet bör angripas i dess helhet och
de arbetare som sysslar med renhållning skyddas mot alla de hälsorisker som
är förenade med arbetet. Om riksdagen vill bifalla motionärernas förslag om
uppdrag för arbetarskyddsstyrelsen bör enligt Hundfrämjandet arbetarskyddsstyrelsen
få ett allmänt uppdrag att utreda hur arbetsmiljön vid
renhållningsarbete skall förbättras.

Aktionsgruppen för Hundar i samhället avstyrker motionärernas förslag
mot bakgrund bl. a. av de minimala smittorisker som finns och av att den
redan befintliga lagstiftningen ger möjlighet till åtgärder för att lösa de fall då
hundavföring kan betraktas som sanitär olägenhet. Organisationen anser att
det i första hand är hundägarna som har ansvaret för att deras hundar inte
vållar allmänheten eller speciella yrkesgrupper såsom park- och renhållningsarbetare
olägenheter, men att ett visst ansvar också ligger på samhället
som t. ex. bör tillhandahålla information om skyldigheter och rättigheter
samt tillse att latrinkärl och rastplatser finns i tätbebyggda områden.
Organisationen är positiv till att allt fler kommuner har vidtagit eller planerar
åtgärder av detta slag.

Utskottet

I motionen påtalas de risker som finns för spridning av vissa sjukdomar
orsakade av bakterier och parasiter i hundträck. Motionärerna vill med ett
åtgärdsprogram garantera i första hand yrkesarbetaren en säkrare arbetsmiljö
och föreslår att arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag att béakta de
arbetsmiljökrav som tas upp i motionen.

Utskottet, som låtit remissbehandla motionen, delar motionärernas
uppfattning att det inte kan accepteras att vissa arbetstagargrupper utsätts för
detta slags risker i sin yrkesverksamhet. Av remissvaren framgår emellertid
att risken för att renhållningsarbetare m. fl. skulle smittas av toxocara måste
betecknas som liten. Det finns vidare goda möjligheter att skydda sig genom
olika hygieniska åtgärder. Däremot kan små barn, som stoppar sand och jord
i munnen, löpa viss risk att smittas.

Även om smittrisken för yrkesarbetare i och för sig inte är stor kan
hundavföringen ändå vara negativ från arbetsmiljösynpunkt. Nedsmutsningen
som sådan kan vara obehaglig och utgöra en inte oväsentlig olägenhet för
vissa arbetstagare.

Emellertid framstår problemet mindre som en ren arbetsmiljöfråga än som
ett allmänhygieniskt problem. Som ovan nämnts är det i första hand små barn
som kan löpa risk för smitta. Också i övrigt drabbas allmänheten - barn och
vuxna - av att allmänna platser smutsas ned. Som motionärerna framhåller

SoU 1982/83:2

finns det i tätbebyggda områden begränsad tillgång på ytor för rekreation
m. m. Om hundar i stor utsträckning rastas på platser dit många människor
söker sig för rekreation kan olägenheter lätt uppstå. Många hundägare
utövar visserligen redan en god tillsyn över sina hundar och plockar upp
hundavföring som kan vålla andra människor obehag. I tätbebyggda
områden måste man emellertid enligt utskottets mening uppställa starkare
krav än hittills på att alla hundägare tar denna hänsyn. Utskottet anser
således i likhet med motionärerna att åtgärder behövs för att förebygga
olägenheter av detta slag, i första hand inom tätbefolkade områden. Detta
tillgodoser även arbetsmiljösynpunkterna.

Som framgått av den tidigare redogörelsen brukar frågor av detta slag i
första hand regleras i lokala ordningsstadgor. Ordningsstadgeutredningen
arbetar f. n. med en översyn av hithörande bestämmelser. Enligt utskottets
mening är det naturligt att överväga frågan om en skärpt författningsregleringi
det sammanhanget. Utskottet, som vill framhålla angelägenheten av att
snabbt få till stånd en lösning på problemet, förutsätter att utredningen i sitt
fortsatta arbete uppmärksammar denna fråga och överväger de författningsändringar
som kan visa sig påkallade.

Med hänsyn till det anförda är något riksdagens initiativ med anledning av
motionen inte erforderligt. Motionen avstyrks därför.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1981/82:1300.

Stockholm den 9 november 1982

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin (s),
Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla Tillander (c), Maria
Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk) och
Rosa Östh (c).