SoU 1982/83:16

Socialutskottets betänkande
1982/83:16

om vissa socialtjänstfrågor
Motionsyrkanden

I motion 1981/82:665 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts angående en
arbetsgrupp för att utreda behov av och rutiner för särskilda samhällsinsatser
i syfte att hjälpa offren för olika våldsbrott.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1981/82:664.

I motion 1981/82:873 av Mona Saint Cyr (m) och Margareta Gard (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär sådana åtgärder att kvinnliga
våldsoffers ställning förbättras kurativt och socialt.

I motion 1981/82:964 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om ett samlat åtgärdsprogram för att förbättra
ungdomens situation i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motion 1981/82:2042 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs att riksdagen
begär att regeringen lägger fram förslag om att sociala myndigheter skall ges
en samarbetsskyldighet gentemot polisen på motsvarande sätt som polisen
har i polisinstruktionen.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i avsnittet Rättstrygghet och
kriminalvård i motion 1981/82:2018.

Hjälp till våldsoffer (mot. 1981/82:665 och 1981/82:873)

I motion 1981182:665 (s) hemställs, med hänvisning till vad som anförts i
motion 1981/82:664, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts angående en arbetsgrupp för att utreda behov av och rutiner
för särskilda samhällsinsatser i syfte att hjälpa offren för olika våldsbrott. I
motion 664 framhålls att en anledning till att samhällets viktigaste uppgift
inom kriminalpolitiken är att förebygga brott är det lidande som drabbar
offren för brottsligheten. Det gäller inte endast personskador till följd av
brott utan också andra skador och annat lidande som drabbar människor som
utsätts för våldsbrott och i en del fall också egendomsbrott.

Enligt motionärerna kan offren vid våldsbrott såsom post- och bankrån få
men av psykiskt slag, t. ex. chockreaktioner. I sådana sammanhang är det
väsentligt att samhället ställer de resurser till förfogande som är nödvändiga
för att undvika att skadorna blir bestående. Vid t. ex. rån av äldre kan hjälp
behövas från många olika håll, sjukhusvård mot chockverkan, kurativ vård
osv. Eftersom de drabbade ofta inte själva kan skaffa hjälp måste samhällets
1 Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 16

SoU 1982/83:16

socialtjänst ta initiativ till och samordna hjälpinsatserna. Det måste vara en
uppgift för polisen att göra socialtjänsten uppmärksam på behovet av
hjälp.

Motionärerna anför vidare att särskild uppmärksamhet ägnas åt misshandlade
barn samt våldtagna och misshandlade kvinnor. En särskild arbetsgrupp
inom socialdepartementet utreder f. n. behovet av särskilda insatser med
syfte att ge hjälp och stöd åt kvinnor som utsätts för misshandel i hemmet. I
gruppens uppdrag ingår också att överväga hur insatser på området
lämpligen bör utformas.

En arbetsgrupp av liknande slag bör enligt motionärerna komma till stånd
inom socialdepartementet eller i det forum som regeringen bedömer lämpligt
för att pröva också frågan om samhällsinsatser för att hjälpa offren för annan
sådan våldsbrottslighet som berörts i motionen.

I motion 1981/82:873 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
sådana åtgärder att kvinnliga våldsoffers ställning förbättras kurativt och

socialt.

Motionärerna framhåller bl. a. att den som utsatts för sexuellt övergrepp
lämnas helt hjälplös vad avser de oftast nödvändiga initiativ som krävs för att
få hjälp för psykiska skador till följd av övergreppen. Samhället borde tillse
att kvinnan/offret omgående fick komma i kontakt med kurator, psykolog
eller annan lämplig person. I dag är det kvinnorna själva som ger denna
erforderliga hjälp i form av kvinnohus, krisgrupper, jourverksamhet och
liknande.

Motionärerna anser det nödvändigt att samhället engagerar sig aktivt för
att hjälpa främst kvinnan men även för att därigenom också spåra och
därmed bekämpa våldsbrott - våldtäkt och misshandel - riktad mot kvinnor.
Kvinnans/offrets rättsställning måste stärkas kurativt och socialt genom att
socialvårdande myndigheter kopplas in.

Socialtjänstlagen m. m.

Enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620, ändrad senast 1982:1110) har
kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd
och den hjälp som de behöver. Till socialnämndens uppgifter hör enligt 5 §
bl. a. att svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård,
ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver
det.

Enligt 10 § andra stycket bör socialnämnden tillhandahålla sociala tjänster
genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller
annan därmed jämförlig verksamhet.

I propositionen om socialtjänsten (prop. 1979/80:1 s. 178 f.) framhölls
värdet av en väl utbyggd social jour. En sådan social beredskap skulle inte
minst ur förebyggande synpunkt vara viktig.

SoU 1982/83:16

Vidare redovisades i propositionen att försöksverksamhet med social jour
bedrivits under åren 1974-1976 i 21 kommuner. Erfarenheterna hade visat
bl. a. att jouren i stor utsträckning kontaktades av människor som var
ensamma eller befann sig i en konfliktsituation. Många hade redan kontakt
med socialvården. De vanligaste åtgärderna bestod i att man gav upplysningar
och gjorde hänvisningar. Vidare förekom stödjande samtal, ekonomisk
hjälp, anskaffning av logi etc.

Beträffande den närmare utformningen av jourverksamheten uttalades att
denna måste bli beroende av de lokala förhållandena. Vidare anfördes att
verksamheten kunde samordnas med en mer allmänt inriktad samhällsjour
och med läkarjour. I mindre kommuner torde enligt propositionen behovet
kunna tillgodoses genom samarbete mellan flera kommuner.

I sammanhanget kan nämnas att i Malmö och Stockholm öppnats särskilda
jourbyråer för brottsoffer. Jourbyrån i Malmö drivs av socialförvaltningen
medan den i Stockholm drivs av Röda korsets Stockholmsdistrikt i samarbete
med socialförvaltningen. Byråerna har öppet några timmar i veckan.

Utredningsverksamhet m. m.

Enligt direktiven för 1977 års sexualbrottskommitté (Ju 1977:03) skall
kommittén på nytt se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. I
samband därmed skall kommittén överväga om det är motiverat att behålla
nu gällande särskilda angivelseregler för sexualbrott. I direktiven anförs
vidare bl. a. följande.

En person som har utsatts för sexualbrott upplever utan tvekan den
utredning som följer efter en polisanmälan som ytterligt påfrestande.
Situationen är känslig och förhörsmetodiken måste anpassas därefter. De
gällande reglerna om förhör under förundersökning i brottmål som finns
upptagna i förundersökningskungörelsen (1947:948) är inte avpassade för
sådana situationer som här avses. Mot bakgrund av vad nyss sagts bör
kommittén undersöka förutsättningarna för att genom särskilda regler eller
anvisningar underlätta situationen under förundersökningen för den som
utsatts för sexualbrott. I sammanhanget bör bl. a. utredningspersonalens
behov av utbildning i psykologiskt upplagd förhörsmetodik uppmärksammas.

Den som har utsatts för ett sexuellt övergrepp lämnas f. n. efter eventuell
läkarundersökning i anslutning till polisutredningen att helt på eget initiativ
söka hjälp för de psykiska problem som övergreppet kan medföra. Detta
framstår som en allvarlig brist. I likhet med sexualbrottsutredningen finner
jag det angeläget att samhället ser till att vederbörande omgående kan
komma i kontakt med kurator, psykolog, läkare eller annan för ändamålet
utbildad person. Kommittén bör överväga hur fasta och ändamålsenliga
rutiner kan åstadkommas så att ett offer för sexualbrott kan få omedelbar
hjälp. Den hjälp som erbjuds bör inte vara avsedd som en isolerad företeelse i
samband med själva övergreppet eller då polisanmälan sker utan bör
fortlöpande stå till förfogande under förundersökning och rättegång.

1* Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 16

SoU 1982/83:16

Möjligheten att för sådan hjälpverksamhet utnyttja de samhällsorgan som
redan finns och som är avsedda för bl. a. rådgivning bör undersökas.

Enligt tilläggsdirektiv (Dir. 1979:146) skall kommittén också göra en
översyn av reglerna om åtal för misshandel. Tilläggsdirektiven avser varje
form av misshandel som ej sker på allmän plats men har givits med tanke
främst på kvinnomisshandel. Kommittén har att i anslutning till denna del av
utredningsuppdraget på motsvarande sätt som när det gäller sexualbrott
bl. a. se över förhörsmetodiken vid utredningar om misshandelsbrott och
överväga hur fasta och ändamålsenliga rutiner kan åstadkommas så att ett
offer för sådant brott kan få omedelbar hjälp.

Sexualbrottskommittén har avgett delbetänkandet Åtalsregler vid misshandel
(Ds Ju 1981:8). I betänkandet föreslogs vissa ändringar i dessa regler.
Före den 1 januari 1982 fanns sålunda i 3 kap. 11 § brottsbalken en särskild
åtalsregel som innebar att misshandel som inte var att anse som grov och som
inte förövats på allmän plats endast fick åtalas av åklagare om den som utsatts
för misshandeln angett brottet till åtal eller om åtal var påkallat från allmän
synpunkt. Denna särskilda åtalsregel är numera upphävd (1981:1313).

Leif G. W. Persson, expert i sexualbrottskommittén, har den 7 oktober
1981 avgett rapporten Våldtäkt, en kriminologisk kartläggning av våldtäktsbrottet
(SOU 1981:64).

Sexualbrottskommittén har nyligen avgett sitt slutbetänkande SOU
1982:61 Våldtäkt och andra sexuella övergrepp.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) arbetade under åren 1979-1980 med
problemen kring kvinnomisshandeln. Under 1980 hölls en konferens om
kvinnomisshandel med deltagande av juridisk och social expertis samt
företrädare för politiska och ideella kvinnoorganisationer. Frågan behandlades
också vid ett seminarium och vid överläggningar på tjänstemannanivå
med olika organ och myndigheter. Handläggare vid BRÅ:s kansli medverkade
dessutom vid en rad konferenser och sammankomster om kvinnomisshandel.
Syftet för BRÅ:s del var att belysa vissa praktiska problem ur
kriminalpolitisk synpunkt.

De synpunkter och förslag som kom fram vid överläggningarna har sedan i
stor utsträckning legat till grund för en promemoria, Åtgärder mot
kvinnomisshandel (Kansli PM 1981:1). Promemorian, som inte behandlats
av BRÅ:s beslutande organ, är avsedd att tjäna som underlag för fortsatta
diskussioner i frågan.

Riksdagen begärde år 1980 en översyn av stöd- och hjälpinsatser till
misshandlade kvinnor (SoU 1980/81:8, rskr93). Översynsarbetet bedrivs
inom ramen för en interdepartemental arbetsgrupp, arbetsgruppen för stöd
och hjälp ät misshandlade kvinnor, och leds från socialdepartementet.
Utskottet uttalade i sitt betänkande att översynen skulle syfta till att
kartlägga behovet av särskilda insatser och att överväga hur insatserna

SoU 1982/83:16

lämpligen bör utformas. Den skulle främst avse akuta stöd- och hjälpinsatser.

Arbetsgruppen lägger i dagarna fram en rapport, vari gruppen bl. a.
konstaterar att det föreligger ett behov av kunskap för alla de yrkeskategorier
som kommer i kontakt med misshandlade kvinnor och deras familjer.
Behoven av kunskap gäller såväl själva problemet, dess orsaker och
yttringar, som vad man kan göra och vart man kan vända sig för att få hjälp
vid kvinnomisshandel. Arbetsgruppen kommer att föreslå att medel bör utgå
för information och fortbildning av olika yrkeskategorier. Gruppen kommer
vidare att föreslå en särskild försöksverksamhet i syfte att finna bättre former
för stöd och hjälp till misshandlade kvinnor. I budgetpropositionen beräknar
socialministern under anslaget J 5. Utveckling och försök med vissa
vårdformer 1 milj. kr. för information och fortbildning inom detta område.

Statistiska uppgifter m. m.

Som ett led i statistiska centralbyråns (SCB) undersökningar av levnadsförhållanden
har SCB under år 1978 och våren 1979 gjort en intervjuundersökning
med 10 307 personer beträffande bl. a. våldet i samhället. Undersökningen
har redovisats i rapporten Offer för vålds- och egendomsbrott
(nr 24 i serien Levnadsförhållanden, Sveriges officiella statistik).

Ur sammanfattningen av denna rapport har följande uppgifter hämtats.

6 % av den vuxna befolkningen mellan 16 och 74 år uppger att man under
en ettårsperiod blivit utsatt för någon form av våld eller hot om våld. Detta
motsvarar ungefär 360 000 personer. Av dessa har ca 115 000, 1,9 % av
befolkningen, blivit utsatta för våld som ledde till synliga märken eller
kroppsskada. 1,8 %, ca 105 000 personer, har blivit utsatta för våld som inte
ledde till några sådana synliga märken. Därutöver har 3,3 %, vilket
motsvarar omkring 195 000 personer, blivit utsatta för hotelser som var så
allvarliga att man blev rädd.

I rapporten görs uppskattningen att den vuxna befolkningen under ett år
drabbats av omkring 690 000 våldshändelser. 355 000 av dessa bestod av
hotelser som var så allvarliga att man blev rädd medan ca 175 000 utgjordes
av våld som inte ledde till synliga märken eller kroppsskada. Den
allvarligaste formen av våld - våld som ledde till synliga märken eller
kroppsskada - uppskattas till omkring 160 000 fall under ett år.

Ungefär 16 % av samtliga våldshändelser har inträffat i bostadslägenheter
(uppskattningsvis 115 000 fall), medan 29% ägde rum på den egna
arbetsplatsen (ca 195 000 fall). Utsatta yrkesgrupper är de som arbetar inom
sjukvården eller annan social verksamhet, poliser och väktare samt personal
inom kollektivtrafiken. Till någon form av s. k. ”gatuvåld” kan 47 %
hänföras (ca 325 000 fall) - 6 % (omkring 40 000) inträffade på ”tåg, buss,

SoU 1982/83:16

tunnelbana eller -station”, 14 % (95 000 fall) på ”restaurang, dansställe,
folkpark eller annat nöjesställe” medan 28 % (ungefär 190 000 händelser)
ägde rum på ”gata, torg eller annan allmän plats”.

Beträffande frågan om vilka grupper som drabbas av våld visar undersökningen
att åldern utan tvivel spelar störst roll. Det är de yngsta männen sorn
utgör den främsta riskgruppen. Mer än 20 %, var femte man i åldern 16-24
år, har berättat om minst en våldshändelse. I flera av de övriga grupperna
med höga andelar är också det ungdomliga inslaget stort, ”ensamstående
män utan barn”, ”andra generationens invandrare” och ”studerande”.
Vidare konstateras att det i detta sammanhang är mer riskabelt att vara man
än kvinna. Utifrån familjeförhållandena kan utläsas att ensamstående oftare
än samboende blir drabbade. Vidare visar undersökningen att man oftare
blir utsatt för våld eller hotelser i Stockholm och Göteborg än i övriga delar
av landet.

För ungefär 1 % i den vuxna befolkningen, ca 60 000 personer, är våldet
eller hotelserna något mera alldagligt - man har vid intervjuerna berättat om
minst fyra sådana händelser under ett år. Dessa personer kan sammanföras
till tre skilda grupper, återkommande våld på arbetsplatsen, ungdomar som
blivit utsatta för s. k. gatuvåld och kvinnor som blivit utsatta för våld i sina
bostäder.

Beträffande våld mot pensionärer har i undersökningen satts en övre
åldersgräns vid 75 år. Ungefär 2,5 % av personer mellan 65 och 74 år
redovisar något våld eller hot under ettårsperioden. Detta kan jämföras med
6 % i hela den vuxna befolkningen eller med 15 % i åldersgruppen 16-24 år.
En förhållandevis stor andel, ca 65 %, av våldshändelserna mot de äldre
utgörs av hot, dvs. ej handgripligheter. Motsvarande andel för hela
befolkningen är ungefär 47 % och i den yngsta åldersgruppen 36 %.
Undersökningen ger inget stöd för påståenden om ett allmänt och utbrett
våld mot äldre människor på gator och andra allmänna platser.

Även oron för våld har undersökts och i undersökningen dras slutsatsen att
oron för våld inte står i rimlig proportion till den faktiska våldsfrekven-,
sen.

Ytterligare statistiska uppgifter med analyser av brottsutvecklingen
återfinns i brottsförebyggande rådets årliga rapport om brottsutvecklingen
(Lägesrapport 1982, rapport 1982:4).

Åtgärder för att förbättra ungdomens situation (mot. 1981/82:964)

I motion 1981182:964 (vpk) begärs ett samlat åtgärdsprogram för att
förbättra ungdomens situation i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motionärerna tar upp några områden där förhållandena är sådana att de
enligt motionärerna vållar stor oro bland ungdomen. Åtgärder krävs bl. a.
inom skolan, arbetsmarknaden, bostadssektorn samt miljöområdet för att

SoU 1982/83:16

skapa en framtidstro hos ungdomen. Vidare framhåller motionärerna att det
behövs mer än att tillgodose ungdomens materiella behov. Det gäller också
att öppna möjligheterna för unga att delta i och känna ansvar för sin egen
situation och för samhällsutvecklingen.

Bestämmelser m. m.

Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunen som tidigare nämnts det yttersta
ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver. Enligt 7 § socialtjänstlagen skall socialnämnden ta initiativ till och
bevaka att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda
förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov
av samhällets särskilda stöd. Vidare skall socialnämnden enligt 12 § verka för
att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. I nära
samarbete med hemmen skall socialnämnden främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och
ungdom. Det åligger också socialnämnden att sörja för att barn och ungdom
som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför
det egna hemmet.

Vid tillkomsten av socialtjänstlagen uttalades bl. a. (prop. 1979/80:1
s. 254, SoU 1979/80:44 s. 30) att den allmänt förebyggande verksamheten för
barn och ungdom är en av socialtjänstens viktigaste uppgifter.

Föreskrifter om samarbetet socialnämnd-polis-skola finns f. n. i regeringens
cirkulär (1970:513, efter ändring omtryckt 1976:598). Detta har brukat
kallas BPS-cirkuläret efter den tidigare förkortningen av barnavårdsnämnd-polis-skola
(”barnavårdsnämnd” ändrat till ”socialnämnd” genom
SFS 1981:1228). I cirkuläret uppmanas till ett intensifierat samarbete i syfte
att främja barns och ungdoms utveckling samt förebygga och motverka
brottslighet och annan missanpassning. Särskilda samarbetsorgan bör i
princip finnas. I samarbetet bör förutom företrädare för barnavårdsnämnd
(socialnämnd), skola och polis även andra myndigheter och organisationer
som berörs av verksamheten delta.

Rikspolisstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen,
brottsförebyggande rådet och de båda kommunförbunden har
planerat att utge riktlinjer för det fortsatta BPS-samarbetet (jfr SoU
1980/81:20 s. 11-12, SoU 1981/82:43 s. 14-15). Några sådana riktlinjer har
ännu ej kommit till stånd. Enligt inhämtad uppgift följer emellertid de
berörda myndigheterna de olika samverkansformer som utformats i olika
delar av landet och det gemensamma arbetet fortsätter.

SoU 1982/83:16

Utredningsverksamhet m. m.

Socialstyrelsen arbetar under temat Ungdom i riskzon med att ta fram
kunskaps- och planeringsunderlag för att underlätta kommunernas arbete
med ungdomsfrågor. I juni i år publicerades boken Identitetsutveckling i
vilken behandlas ungdomars identitetsbildning och frågan om ungas behov
av att få en egen identitet. Den utgivna boken vänder sig särskilt till
personalkategorier inom framför allt socialtjänsten. Ytterligare en skrift,
Ungdomsarbetslöshet, publiceras i dagarna. Den behandlar frågor kring
ungdomsarbetslöshetens problem, åtgärder och konsekvenser.

Inom statens ungdomsråd har en arbetsgrupp arbetat med att genomföra
en kartläggning av barns och ungdomars val av fritidsaktiviteter m. m.
Arbetsgruppen avgav i maj 1981 slutrapporten Ej till salu. I denna lämnas
förslag på hur barns och ungdomars uppväxtvillkor skall kunna förbättras,
hur de kan delta i samhällsarbetet, få uppgifter och en roll i samhället.
Rapporten har remissbehandlats, och statens ungdomsråd kommer under
verksamhetsåret 1982/83 att behandla förslaget och inkomna yttranden.

En initiativgrupp inom Delegationen för social forskning (DSF), som är ett
beredningsorgan till socialdepartementet i frågor som rör forskning och
utvecklingsarbete, har utarbetat en rapport Ungdomars levnadsförhållanden.
I rapporten redogörs för svenskt forsknings- och utvecklingsarbete
under perioden 1975-1980 för ungdomar i åldern 13-19 år och deras
livsvillkor.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tillsatte i början av 1978 en arbetsgrupp
för barn- och ungdomsfrågor för att med skolan som utgångspunkt utarbeta
idéer, rekommendationer och förslag till brottsförebyggande åtgärder för
barn och ungdom. Arbetsgruppen har avlämnat rapporten Elevinflytande
och ansvar motverkar skadegörelse och skolk (PM 1979:3). Rapporten
bygger på en enkätundersökning som genomfördes med avsikt att belysa
åtgärder och förslag till åtgärder för att motverka skolk och skadegörelse
samt att ta reda på verksamhet där eleverna har medinflytande och
medverkan för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö i skolan. Arbetsgruppen
har dessutom tillsammans med skolöverstyrelsen tagit fram en dokumentärfilm
med tillhörande studiematerial, Skolan är vår, som bygger på
nämnda rapport. Vidare har BRÅ:s arbetsgrupp tillsammans med skolöverstyrelsen
anordnat ett seminarium under 1981 om massmedier, barn- och
ungdomskultur. En sammanställning av anförandena vid seminariet och visst
övrigt material har lämnats i rapporten Massmedier barn- och ungdomskultur,
Hur kan skolan förebygga den kommersiella masskulturens negativa
verkningar? (BRÅ-S 1982:5, SÖ 1982).

Ett centralt planeringsråd för samverkan mellan skola och arbetsliv
inrättades fr. o. m. den 1 november 1981 med anknytning till skolöversty -

SoU 1982/83:16

reisen (SÖ). Rådet skall arbeta med samverkansfrågor mellan SÖ, skilda
myndigheter och arbetslivet. I samband med inrättandet avvecklades
delegationen (A 1978:01) för ungdomens sysselsättningsfrågor (DELFUS).

En särskild barn- och ungdomsdelegation har nyligen tillsatts under
statsministerns ordförandeskap med uppgift att samordna olika insatser för
barn och ungdom och ta övergripande initiativ för att främja en god
livssituation för dessa grupper.

Slutligen kan nämnas att Svenska kommunförbundet i samarbete med
Allmänna barnhuset i oktober 1982 har utgivit en tidning, Tillsammans.
Tidningen är en idéskrift om samarbetet mellan socialtjänst, skola, fritid och
kultur.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

I det följande redovisas viss tidigare riksdagsbehandling.

Vid 1979/80 års riksmöte behandlade socialutskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande SoU 1979/80:30 bl. a. ett motionsyrkande om en bred
kartläggning av de olika faktorer som påverkar situationen för barn och
ungdomar i dagens samhälle. Socialutskottet som avstyrkte bifall till
motionen anförde bl. a. följande (s. 2-3).

Utskottet kan i och för sig instämma i att det behövs insatser på många
olika områden för att i ett längre perspektiv förbättra situationen för barn och
ungdomar. Detta gäller inte minst beträffande ungdomsarbetslösheten och
dess orsaker. Utskottet har emellertid stannat för att frågan om sådana
insatser bäst studeras inom varje område för sig. När denna fråga senast var
aktuell framhöll utskottet bl. a. att en bred kartläggning av det slag som
begärdes i den då aktuella motionen närmast skulle bli att betrakta som en
probleminventering, vilken inte direkt kunde läggas till grund för åtgärder.
Mera begränsade särskilda utredningar av olika delfrågor skulle likafullt bli
erforderliga (SoU 1978/79:31 s. 5). Utskottet har i denna principiella fråga
alltjämt samma uppfattning. Det nu sagda innebär inte att man kan bortse
från att många olika faktorer kan samverka till uppkomsten av ett problem
eller att insatser på olika områden ofta kan behöva samordnas för att ge en i
det vidare perspektivet bättre effekt. Det är emellertid knappast möjligt att i
varje situation överblicka alla indirekta konsekvenser som kan följa av en
viss åtgärd. Man måste av praktiska skäl dra upp vissa gränser för varje
utredning. Det är å andra sidan självklart att man så långt det är praktiskt
möjligt måste försöka beakta och belysa sambandet med närliggande
problemområden och olika insatser där.

En närliggande fråga gäller den samverkan mellan olika berörda
myndigheter som i många avseenden är nödvändig när det gäller arbetet med
ungdomsproblemen. De olika insatserna måste samordnas och utbyte av
erfarenheter ske. Detta gäller inte minst på det lokala planet. Utskottet vill i
det sammanhanget erinra om det s. k. BPS-samarbetet (barnavårdsnämnd-polis-skola),
varigenom de olika myndigheterna får tillfälle att

SoU 1982/83:16

samråda och utbyta information i frågor som rör den allmänt förebyggande
verksamheten bland barn och ungdom. Detta samarbete har på många håll
utvidgats till att omfatta även t. ex. fritidsnämnd och kulturnämnd. Det kan
tilläggas att man i propositionen om socialtjänsten, vilken f. n. behandlas av
utskottet, förutsätter ytterligare utvidgning och fördjupning av socialtjänstens
samverkan med andra myndigheter, bl. a. arbetsmarknadsorganen.
Att genom olika åtgärder verka för att minska ungdomsarbetslösheten
framhålls dessutom som en särskild uppgift för socialtjänsten (prop.
1979/80:1, del A s. 259). Utskottet anser för sin del att den helhetssyn som
enligt denna proposition skall bli vägledande för det sociala arbetet i
framtiden bör ge bättre förutsättningar att behandla ungdomsproblemen i ett
större sammanhang och leda till mera samordnade insatser över flera
områden. Härigenom bör syftet med motionen 1979/80:849 i viss utsträckning
kunna bli tillgodosett.

Socialutskottet behandlade i februari 1982 i sitt av riksdagen godkända
betänkande SoU 1981/82:28 bl. a. ett motionsyrkande om ett informationssystem
om barns levnadsförhållanden och förstärkning av forskningsresurserna.
Socialutskottet ansåg i likhet med motionärerna att det var angeläget
att ett informationssystem rörande barns och ungdomars levnadsförhållanden
utvecklas för att få ett bättre underlag för utformningen av samhällets
insatser för barn och ungdom. Utskottet förordade därför att ett utredningsarbete
sattes i gång som syftade till att ett sådant informationssystem
utvecklades. Den nyligen tillkallade barn- och ungdomsdelegationen har fått
i uppdrag att ange de översiktliga riktlinjerna för ett sådant informationssystem
(Dir. 1982:104).

Frågan om BPS-samarbetet (jfr ovan s. 7) har socialutskottet tidigare
berört. I sitt betänkande 1981/82:43 behandlade utskottet bl. a. en motion
om samordning av åtgärder mot missbruk. Socialutskottet erinrade då om att
justitieutskottet i mars 1981 i yttrande till socialutskottet uttalat att det kan
ifrågasättas om det inte erfordras åtgärder från statsmakternas sida för att
åstadkomma en effektivare och längre gående samverkan mellan berörda
myndigheter än som följer av BPS-cirkuläret. Socialutskottet framhöll (s. 15)
vikten av att de berörda myndigheterna tillsammans med de båda kommunförbunden
intensifierar ansträngningarna att åstadkomma vägledande riktlinjer
för samarbetet på barn- och ungdomsområdet.

Kulturutskottet behandlade vid samma riksmöte ett motionsyrkande att
regeringen skall lägga fram förslag till ett samlat barn- och ungdomspolitiskt
program. Kulturutskottet som behandlade motionen i sitt betänkande KrU
1981/82:22 pekade bl. a. på att statens ungdomsråd undersökt barns och
ungdomars val av fritidsaktiviteter, vilket presenterats i rapporten Ej till
salu. Denna var vid utskottets behandling föremål för remissbehandling.
Vidare redovisades att en utvärdering av den statliga satsningen på
barnkulturområdet pågick inom statens kulturråd. Utskottet delade motionärernas
uppfattning att det var angeläget att resultaten av utredningsarbetet
förs samman och att förslag om fortsatta insatser på barn- och ungdomsom -

SoU 1982/83:16

rådet snarast utarbetas. Kulturutskottet ansåg sig dock inte vid det tillfället
böra föreslå riksdagen att göra en särskild hänvändelse till regeringen enligt
motionärernas yrkande. Riksdagen följde utskottet.

Samarbetsskyldighet mot polisen (mot. 1981/82:2042)

I motion 1981182:2042 (m) begärs med hänvisning till vad som anförts
under avsnittet Rättstrygghet och kriminalvård i motion 1981/82:2018 förslag
om att sociala myndigheter skall ges en samarbetsskyldighet gentemot
polisen på motsvarande sätt som polisen har i polisinstruktionen.

I motion 1981/82:2018 anförs bl. a. att utvecklingen av våldsbrottsligheten
inger oro. Orsakerna till detta får enligt motionärerna sökas på flera olika
håll. Familjebandens upplösning, oro i skolan, ungdomsarbetslösheten och
ett omfattande missbruk av alkohol och narkotika också i de yngre åldrarna
har stor betydelse.

Motionärerna anser att ett nära samarbete mellan skola, hem, polis och
sociala myndigheter är nödvändigt för att på ett tidigt stadium förebygga
våldsbrottslighet. Polisens brottsförebyggande verksamhet bör främst ta
sikte på ungdom som befinner sig i brottsbenägna miljöer.

I motionen anförs vidare bl. a. att den hjälpande och sociala verksamheten
är viktig för polisarbetet i stort och inte minst i relationen mellan polisen och
allmänheten. Enligt motionärerna har kvarterspolisorganisationen, i synnerhet
när det gäller kontakter med ungdomar, en stor och betydelsefull uppgift.
Genom ökad och förbättrad kontakt mellan olika samhällsorgan skulle
polisarbetet underlättas. Detta gäller inte minst kontakten mellan polisen
och de sociala myndigheterna, fortsätter motionärerna.

I polisinstruktionen är angivet att polisen skall samarbeta med andra
myndigheter. Motsvarande samarbetsskyldighet borde enligt motionärerna
föreligga från de sociala myndigheternas sida.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 3 § polisinstruktionen (1972:511) åligger det polisen att fortlöpande
samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta
sådan myndighet, när polisen får kännedom om förhållande som bör
föranleda åtgärd av myndigheten.

Även i socialtjänstlagen finns bestämmelser om samarbete med andra
myndigheter. Enligt 8 § skall socialnämnden i den uppsökande verksamheten
samverka med andra samhällsorgan. Vidare skall socialnämndens
insatser för den enskilde enligt 9 § vid behov genomföras i samverkan med
andra samhällsorgan.

Enligt 15 kap. 5 § sekretesslagen (SekrL) (1980:100, senast ändrad och
omtryckt 1982:1106) skall vidare myndighet - varmed förstås bl. a. social -

SoU 1982/83:16

nämnd - på begäran av annan myndighet lämna uppgift som den förfogar
över i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller
av hänsyn till ärendets behöriga gång.

Sekretessbestämmelserna på socialtjänstens område är rigorösa. Enligt
7 kap. 4 § SekrL gäller sekretess inom socialtjänstens område för uppgift om
enskilds personliga förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas
utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Presumtionen
är alltså att sekretess gäller.

Av de begränsningar som finns i sekretessen inom socialtjänsten gentemot
andra myndigheter kan följande nämnas.

- 1 kap. 5 § SekrL innebär att sekretess inte hindrar att en myndighet lämnar
ut uppgifter, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall
kunna fullgöra sin verksamhet. Detta lagrum ger däremot inte möjlighet att
ta hänsyn till förhållandena hos den myndighet som begärt uppgiften.

- 14 kap. 1 § SekrL innebär att sekretess inte hindrar att viss författningsreglerad
uppgiftsskyldighet fullgörs. Sådan författningsreglerad uppgiftsskyldighet
finns t. ex. i 65 § socialtjänstlagen (uppgifter för att undvika
felaktiga utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering) och i 30 §
lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (anmälan till
länsstyrelse angående behov av vård enligt lagen).

- 14 kap. 2 § SekrL innebär att sekretess enligt 7 kap. 4 § inte hindrar att
anmälan görs till åklagarmyndighet eller polismyndighet angående misstanke
om brott enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken (brott mot liv och hälsa, mot
frihet och frid samt sedlighetsbrott) mot den som inte fyllt 18 år. Från den
1 januari 1983 gäller dessutom att uppgift även i andra fall kan lämnas till
polis eller åklagare om det gäller brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år (gäller endast vissa mycket grova brott).

- 14 kap. 4 § SekrL innebär att sekretess till skydd för enskild kan efterges,
helt eller delvis, av den enskilde.

Beträffande sekretessens betydelse för socialtjänstens möjligheter till
samarbete med andra myndigheter hänvisas även till vad som anförs under
avsnittet Tidigare riksdagsbehandling (s. 13-14).

I 66 § socialtjänstlagen erinras om 1 kap. 5 § SekrL och 14 kap. 2 § tredje
stycket samma lag beträffande socialnämndens möjlighet att utan hinder av
sekretess polisanmäla vissa brott. Från den 1 januari 1983 har införts ett nytt
andra stycke till paragrafen som innebär att personalen inom socialtjänsten
är skyldig att lämna uppgift till bl. a. polis och åklagare om huruvida någon
vistas på en vårdinrättning då uppgiften begärs för ett särskilt fall.
Bestämmelsen förutsätter inte att den efterfrågade är känd till namnet. Det
skall emellertid vara en viss person som efterfrågas. Med uttrycket ”för
särskilt fall” menas att uppgiften begärs t. ex. med anledning av en inledd
förundersökning. Det är alltså inte meningen att polisen med stöd av regeln
skall ha generell tillgång till uppgifter som finns på en viss vårdinrättning.

SoU 1982/83:16

Socialstyrelsen har i serien Allmänna råd från socialstyrelsen utgivit
skriften Sekretess - inom hälso- och sjukvården, omsorgsvården samt
socialtjänsten (1982:4). Socialstyrelsen har i skriften inriktat sig på att
besvara de vanligaste frågorna inom resp. huvudområde om hur man skall
tillämpa sekretessbestämmelserna i många fall.

Föreskrifter om samarbetet socialnämnd-polis-skola finns vidare som
ovan nämnts (s. 7) i regeringens cirkulär (1970:513, efter ändring omtryckt
1976:598).

En vid brottsförebyggande rådet (BRÅ) tillsatt arbetsgrupp Arbetsgruppen
Samhället och de unga lagöverträdarna har utgivit en promemoria, De
unga lagöverträdarna (PM 1982:3). Promemorian har underrubriken Åtgärder
vid brott av ungdomar under 15 år. I denna lämnas förslag till åtgärder
från samhällets sida när ungdomar under 15 år misstänks ha begått brott.
Bl. a. föreslås ett vidgat samarbete mellan polisen och socialnämnden.
Förslaget behandlar inte frågorna rörande socialt allmänt stödjande eller
brottsförebyggande verksamhet för barn och ungdom. Promemorian har
remissbehandlats och bereds f. n. inom justitiedepartementet.

Frågan om uppgiftslämnandet mellan myndigheter utreds av en särskild
arbetsgrupp inom BRÅ. Arbetsgruppen har i dagarna lagt fram promemorian
PM 1982:6 Informationsutbyte mellan myndigheter. I promemorian
behandlas uppgiftslämnande till polis- och åklagarmyndighet i syfte att
bekämpa brott, i första hand ekonomisk brottslighet.

Tidigare riksdagsbehandling

I proposition om socialtjänsten (prop. 1979/80:1), vilken ligger till grund
för socialtjänstlagen och som i här aktuell del lämnats utan erinran av
riksdagen (SoU 1979/80:44) diskuteras olika samverkansfrågor utförligt. I
propositionen påpekades sålunda bl. a. att när socialtjänstens verksamheter
organiseras efter en helhetsprincip uppkommer ett ökat behov av samverkan
mellan socialtjänsten och samhället i övrigt. Det betonades också att man
genom samverkan bör kunna undvika att flera myndigheter var och en på sitt
håll utreder och försöker tillgodose samma eller likartade behov.

Det underströks vidare i propositionen att det måste ske dels en allmän
samverkan som avser samhällsplanering m. m., dels en samverkan i enskilda
ärenden. Som samverkansparter nämndes andra myndigheter som primäroch
landstingskommunala organ, försäkringskassorna, arbetsmarknadsmyndigheterna,
polisen m. fl. och frivilliga organ av olika slag. Det framhölls
också att samverkan bör ske på olika nivåer.

Tanken på att formerna för samverkan skulle bindas genom lagbestämmelser
avvisades i propositionen. Socialstyrelsen förutsattes tillsammans
med berörda myndigheter och de båda kommunförbunden utarbeta riktlinjer
för samarbetets bedrivande, exempelvis när det gäller försäkringskassor -

SoU 1982/83:16

na, arbetsmarknadsmyndigheterna, sjukvården och kriminalvården.

Även under senare riksmöten har förekommit motioner om olika
samverkansfrågor, främst när det gäller kampen mot narkotikamissbruket
(se SoU 1980/81:20 och SoU 1981/82:43). Vid dessa tillfällen har det s. k.
BPS-samarbetet (se ovan s. 7 och 10) särskilt uppmärksammats. Utskottet
har härvid som tidigare redovisats framhållit vikten av att de berörda
myndigheterna tillsammans med de båda kommunförbunden intensifierar
ansträngningarna att åstadkomma vägledande riktlinjer för samarbetet på
barn- och ungdomsområdet.

De problem för socialtjänstens samverkan med bl. a. polisen som följer av
socialsekretessen har vidare nyligen tagits upp i konstitutionsutskottets
betänkande KU 1982/83:12. Konstitutionsutskottet anförde i denna del bl. a.
följande (s. 14-15).

De svårigheter som yppats vid tillämpningen av sekretesslagen synes i stor
utsträckning ha koncentrerats till regelsystemet med sekretess mellan
myndigheter, således samma problem som tas upp i de nyss angivna
motionerna. Även om, som anförs i propositionen, kritiken i viss utsträckning
riktats mot resultatet av en felaktig lagtillämpning, kan man enligt
utskottets mening inte blunda för att lagen i vissa hänseenden medfört en
försämring av myndigheternas möjligheter att samarbeta. Svårigheterna har
naturligt nog varit mest framträdande på de områden där ett uppgiftsutbyte
efter en intresseavvägning enligt den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3 §
sekretesslagen inte är tillåten, dvs. främst myndigheter inom hälso- och
sjukvården och inom socialtjänsten. Eftersom dessa områden hör till de
absolut mest integritetskänsliga är det också här som de största svårigheterna
att komma till rätta med problemen föreligger.

Utskottet har inhämtat att nyssnämnda arbetsgrupp inom BRÅ i början av
1983 kommer att framlägga förslag till vissa uppmjukningar av sekretesslagens
regler om sekretess mellan myndigheter. Även om syftet i första hand är
att öka polisens möjligheter att förebygga och uppdaga brott kan det enligt
vad utskottet erfarit också bli aktuellt med förslag om vissa lättnader av
generell karaktär på området.

Som framgått av det föregående delar utskottet i stor utsträckning de i
motionerna framförda farhågorna för att reglerna om sekretess mellan
myndigheter kan leda till större olägenheter i myndigheternas samarbete än
som motiveras av de intressen sekretessen skall skydda. Propositionens
förslag är ägnat att råda bot på vissa brister i detta hänseende. Ytterligare
förbättringar kan väntas med BRÅ-gruppens förslag. Det finns vidare
anledning anta att rättstillämpningen efter hand skall stabiliseras och leda till
en mindre stelbent tillämpning av lagen.

Det bör i sammanhanget också nämnas, att i speciallagstiftning, främst
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, har efter det att sekretesslagen
antogs införts regler om uppgiftsskyldighet i olika hänseenden för att
underlätta myndigheternas samarbete.

I nuvarande läge anser utskottet det lämpligt att avvakta de lagändringsförslag
som BRÅ-gruppens arbete kan leda till innan ställning tas till behovet
av ytterligare lättnader i sekretessen mellan myndigheter. Utskottet vill
emellertid redan nu framhålla att särskilt sekretessen mellan hälso- och
sjukvård, socialtjänst och skola behöver ses över ytterligare. En fråga som

SoU 1982/83:16

kräver en snabb lösning är den som tas upp i motion 1981/82:2486 av Kerstin
Göthberg m. fl. (c, s, m). Genom att förskole- och fritidsverksamhet förts in
under socialtjänsten har sekretess i viss utsträckning kommit att gälla
gentemot den obligatoriska skolan. Någon motsvarande sekretess fanns inte
enligt äldre lagstiftning. Även om sekretessen självfallet inte hindrar att
allmänt sett harmlösa uppgifter om t. ex. förskolebarnen lämnas vidare till
skolan utan särskilt medgivande av vårdnadshavare, kan det nuvarande
regelsystemet givetvis under vissa omständigheter leda till ett hinder i det
nödvändiga samarbetet mellan förskole- och fritidsverksamhet å ena sidan
och den obligatoriska skolan å andra sidan.

Med det anförda, som bör ges regeringen till känna, får motionerna
1980/81:1127 samt 1981/82:208, 476 och 2486 anses besvarade.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp olika frågor
rörande socialtjänsten, nämligen frågor om hjälp till våldsoffer, om åtgärder
för att förbättra ungdomens situation och om samarbetsskyldighet mot
polisen.

Hjälp till våldsoffer

I motion 1981/82:873 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
sådana åtgärder att kvinnliga våldsoffers ställning förbättras kurativt och
socialt. Motionärerna anför bl. a. att det är nödvändigt att samhället
engagerar sig aktivt för att hjälpa främst kvinnan men även för att därigenom
också spåra och bekämpa våldsbrott - våldtäkt och misshandel riktad mot
kvinnor. ,

I motion 1981182:665 (s) aktualiseras mera allmänt frågan om hjälp till
våldsoffer. Motionärerna yrkar, med hänvisning till vad som anförts i motion
1981/82:664, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts angående en arbetsgrupp för att utreda behov av och rutiner för
särskilda samhällsinsatser i syfte att hjälpa offren för olika våldsbrott.

Motionärerna anför bl. a. att särskild uppmärksamhet ägnas åt misshandlade
barn samt våldtagrra och misshandlade kvinnor. En särskild arbetsgrupp
inom socialdepartementet utreder f. n. behovet av särskilda insatser med
syfte att ge hjälp och stöd åt kvinnor som utsätts för misshandel i hemmet. I
gruppens uppdrag ingår också att överväga hur insatser på området
lämpligen bör utformas. En arbetsgrupp av liknande slag bör enligt
motionärerna komma till stånd inom socialdepartementet eller i det forum
som regeringen bedömer lämpligt för att pröva också frågan om samhällsinsatser
för att hjälpa offren för annan våldsbrottslighet.

1977 års sexualbrottskommitté har till uppdrag att se över brottsbalkens
bestämmelser om sedlighetsbrott och reglerna om åtal för misshandel. I

SoU 1982/83:16

kommitténs uppdrag ingår bl. a. att överväga hur fasta och ändamålsenliga
rutiner kan åstadkommas så att ett offer för sexualbrott eller misshandel kan
få omedelbar hjälp. Kommittén har i dagarna avlämnat sitt slutbetänkande
SOU 1982:61 Våldtäkt och andra sexuella övergrepp, vilket bl. a. innehåller
vissa synpunkter på hur kvinnor som utsatts för sexualbrott och misshandel
m. m. skall ges stöd och hjälp.

En på riksdagens begäran (SoU 1980/81:8, rskr 93) tillsatt särskild
arbetsgrupp inom socialdepartementet för stöd och hjälp åt misshandlade
kvinnor håller också på att slutföra sitt arbete. Gruppen har som ovan nämnts
(s. 5) konstaterat brister i kunskaperna både om själva problemet och om
vart man kan vända sig för att få hjälp. I budgetpropositionen (bil. 7)
beräknar socialministern 1 milj. kr. för information och fortbildningsinsatser
på detta område.

Med hänsyn till det anförda får motion 1981/82:873 f. n. anses tillgodosedd.

Det är emellertid, som påpekas i motion 1981/82:665, i huvudsak endast
situationen för kvinnor som utsatts för misshandel eller sexualbrott som
belyses i de båda utredningarna. Det lämnas inte någon belysning av frågan
om det allmänna behovet av hjälp och stöd till människor som varit utsatta
för våldsbrott och till följd därav fått olika problem, bl. a. av psykisk art. Det
våld som förekommer vid t. ex. rån är av ett annat slag och har en annan
problematik än det ofta mera personligt färgade våldet mot kvinnor.

Enligt utskottets mening finns det anledning att överväga om man inte
generellt bör kunna erbjuda offer för våldsbrott särskild hjälp och stöd.
Särskilt gäller detta i de fall ofEet måste framträda som målsägande i en
rättegång mot gärningsmannen. Utskottet anser därför i likhet med
motionärerna att behovet av och rutiner för hjälp till offer för våldsbrott bör
utredas från mera allmänna utgångspunkter.

Utskottet förutsätter emellertid att de synpunkter som framförts i
motionerna kommer att beaktas vid den fortsatta beredningen av de båda
utredningsförslagen. Motionerna avstyrks därför.

Åtgärder för att förbättra ungdomens situation

I motion 1981/82:964 (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer om ett samlat åtgärdsprogram för att förbättra ungdomens
situation i enlighet med vad som anförs i motionen. Motionärerna tar upp
några områden där förhållandena är sådana att de enligt motionärerna vållar
stor oro bland ungdom, bl. a. skolan, arbetsmarknaden, bostadssektorn
samt miljöområdet.

Enligt socialtjänstlagen skall socialnämnden ta initiativ till och bevaka att
åtgärder vidtas föra att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för
bl. a. barn och ungdom. Socialnämnden skall vidare verka för att barn och
ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Det åligger också

SoU 1982/83:16

socialnämnden att sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas
ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver.

Ungdomars förhållanden har vidare uppmärksammats inom en rad olika
statliga myndigheter, såsom statens ungdomsråd, delegationen för social
forskning och brottsförebyggande rådet. En närmare redovisning för detta
arbete har lämnats i betänkandets recitdel (s. 7-8). Här kan särskilt nämnas
socialstyrelsens arbete med att ta fram kunskaps- och planeringsunderlag för
att underlätta kommunernas arbete med ungdomsfrågor.

Utskottet vill vidare erinra om den av regeringen nyligen tillsatta barn- och
ungdomsdelegationen som bl. a. skall samordna olika insatser för barn och
ungdom och ta mera övergripande initiativ. Frågan om ett åtgärdsprogram
för att förbättra ungdomens situation ligger enligt utskottets mening inom
ramen för delegationens uppdrag. Någon riksdagens åtgärd med anledning
av motion 1981/82:964 är därför inte påkallad. Motionen avstyrks.

Samarbetsskyldighet mot polisen

Enligt polisinstruktionen (1972:511) åligger det polisen att fortlöpande
samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta
sådan myndighet när polisen får kännedom om förhållande som bör
föranleda åtgärd av myndigheten. I socialtjänstlagen finns också allmänna
bestämmelser om samarbete mellan socialnämnd och andra myndigheter. I
enskilda ärenden kan emellertid förutsättningarna för samarbete rubbas
genom den stränga sekretess som gäller för socialtjänsten.

Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (SekrL) gäller sålunda inom socialtjänsten
sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Från denna huvudregel finns endast några mycket
begränsade undantag.

En särskild arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i
dagarna lagt fram promemorian PM 1982:6 Informationsutbyte mellan
myndigheter. I denna övervägs möjligheterna att införa någon form av
generell författningsreglering av uppgiftslämnandet mellan myndigheter.
Förslagen tar dock i första hand sikte på uppgiftslämnande till polis- och
åklagarmyndigheter i syfte att bekämpa brott, främst ekonomisk brottslighet.
Förslag till en särskild lag med denna inriktning läggs fram. Vidare
föreslås vissa ändringar i bl. a. sekretesslagen. På socialtjänstens område
innebär förslaget förändringar huvudsakligen för de fall där det gäller att
avvärja förestående brott som medför allvarlig fara för någons liv, hälsa eller
frihet eller för omfattande ekonomiska skadeverkningar.

SoU 1982/83:16

Riksdagen har vid sin senaste behandling av frågan om ändring i SekrL
(KU 1982/83:12, rskr 74) beslutat om vissa lättnader i sekretessen gentemot
polis och åklagare. Konstitutionsutskottet ansåg det därvid lämpligt att
avvakta de lagförslag som BRÅ-gruppens arbete kunde leda till innan
ställning togs till behovet av ytterligare lättnader i sekretessen mellan
myndigheter. Utskottet framhöll emellertid att särskilt sekretessen mellan
hälso- och sjukvård, socialtjänst och skola behövde ses över ytterligare.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan att ge regeringen
till känna vad utskottet i denna del anfört.

I detta sammanhang kan vidare nämnas att det av 1981 års polisberedning
(Ju 1981:02, PB 81) nyligen framlagda betänkandet SOU 1982:63 Polislag
innehåller ett förslag som är ägnat att delvis tillgodose motionärernas
önskemål. Enligt 3 § i förslaget åligger det särskilt polisen att fortlöpande
samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta
dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. I andra
stycket slås samtidigt fast att andra samhällsorgan skall ge polisen stöd i dess
arbete. I motiveringen härtill anförs att denna bestämmelse skall ses som en
rekommendation angående den framtida inriktningen.

Resultatet av det av riksdagen begärda utredningsarbetet rörande
sekretessreglerna bör enligt utskottets mening avvaktas innan riksdagen har
anledning att överväga ytterligare ändringar i socialtjänstlagen. Utskottet vill
emellertid i likhet med motionärerna betona vikten av att socialtjänsten
redan nu tar till vara de möjligheter till samarbete med polisen som finns
bl. a. när det gäller den allmänt förebyggande verksamheten.

Med hänsyn till det anförda bör motion 1981/82:2042 f. n. inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande hjälp till våldsoffer

att riksdagen avslår motion 1981/82:665 och motion 1981/
82:873,

2. beträffande åtgärder för att förbättra ungdomens situation
att riksdagen avslår motion 1981/82:964,

3. beträffande samarbetsskyldighet mot polisen
att riksdagen avslår motion 1981/82:2042.

Stockholm den 8 februari 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin (s),
Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s), Anita
Persson (s), Ingvar Eriksson (m). Inga Lantz (vpk), Rosa Östh (c) och Karin
Israelsson (c).

SoU 1982/83:16

Reservationer

1. beträffande åtgärder för att förbättra ungdomens situation
av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Utskottet
vill vidare” och slutar med ”avstyrks” bort ha följande lydelse:

Man kan således konstatera att ungdomsfrågorna är föremål för uppmärksamhet
på olika håll. Bilden är emellertid splittrad. Det krävs en samordning
av aktiviteterna på olika områden och en samlad insats för att förbättra
ungdomens situation. Utskottet ansluter sig därför till förslaget i motion
1981/82:964 om ett samlat åtgärdsprogram. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande åtgärder för att förbättra ungdomens situation

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:964 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. beträffande samarbetsskyldighet mot polisen

av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (alla m) som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med
”Resultatet av” och slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar den i motion 1981/82:2018 anförda meningen att förbättrad
samverkan mellan de socialvårdande myndigheterna och polisen skulle vara
av betydande värde. Hjälpande och social verksamhet utgör en väsentlig del
av polisens arbete. Här finns naturliga beröringspunkter och gemensamma
uppgifter. Men också kampen mot narkotikan borde - som också särskilt
betonas i motionen - bli mer av en för de sociala myndigheterna och polisen
gemensam angelägenhet, allrahelst som narkotikamissbruket är ett stort och
ökande ungdomsproblem.

Utskottet anser att - för socialtjänstens vidkommande - lagreglering av
den här förordade samverkan bör övervägas. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motion 1981/82:2042 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande samarbetsskyldighet mot polisen

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2042 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

minab/gotab Stockholm 1983 73241