SoU 1982/83:15

Socialutskottets betänkande
1982/83:15

om psykiatrisk vård
Motionsyrkanden

I motion 1981/82:1099 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i fråga
(yrkande 3), att riksdagen beslutar att uppdra åt regeringen att undersöka
förutsättningarna för att genom en ändrad bidragskonstruktion stimulera
fram nya vård- och behandlingsformer i såväl öppen som sluten psykiatrisk
vård.

Motionen i övrigt har behandlats i utskottets betänkande SoU 1981/82:33
(p. 6 och p. 8).

I motion 1981/82:1294 av Hadar Cars m. fl. (fp, s, m, c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om mellanvårdsformer för yngre psykospatienter.

I motion 1981/82:1308 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om tillsättande av en
parlamentariskt sammansatt utredning, vari även RSMH och olika personalgrupper
bör vara företrädda,

2. att riksdagen hos regeringen begär att utredningen får i uppdrag att
skyndsamt

a) föreslå åtgärder för en avgörande minskning av slutenvården,

b) utarbeta förslag till alternativa vård- och boendeformer,

c) utarbeta en awecklingsplan för de stora mentalsjukhusen,

d) föreslå åtgärder för en kraftig minskning av antalet tvångsomhändertaganden,

e) i övrigt utarbeta förslag enligt de riktlinjer för en genomgripande
psykiatrisk reform som anges i motionen,

f) utarbeta ett statsbidragssystem som gynnar en utveckling enligt
punkterna 2 a-e,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om att i samarbete med
landsting och kommuner snarast genomföra en patientinventering på landets
mentalsjukhus i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motionsmotiveringar

I motion 1981/82:1099 (s) påpekas bl. a. att i brist på stöd från den öppna
psykiatriska vården och den kommunala socialtjänsten människor tvingas bo
kvar i den slutna psykiatriska vården. Motionärerna anför att gjorda
undersökningar tyder på att mer än 10 000 patienter vid f. d. mentalsjukhus

1 Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 15

SoU 1982/83:15

och psykiatriska kliniker skulle kunna skrivas ut till eget boende eller någon
form av kollektivhusboende.

Motionärerna framhåller att den psykiatriska vården måste kunna arbeta
mer förebyggande, att den öppna psykiatriska vården bör byggas ut och
antalet slutna vårdplatser minskas samt att samarbetet mellan den psykiatriska
vården och kommunerna måste ökas.

Enligt motionärerna bör den nya hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen
medverka till förbättringar i dessa hänseenden men det finns
påpekas det, i nuvarande ekonomiska läge dock risker för att psykiatrin inte
kommer att tillföras nödvändiga resurser. Skulle psykiatrin inte utvecklas i
progressiv riktning måste vi, framhåller motionärerna, vara öppna för
lösningar som kan tillföra psykiatrin erforderliga resurser. Motionärerna
anför i detta sammanhang följande.

Staten ger landstingen årliga mentalvårdsbidrag som ersättning för att
landstingen övertog huvudmannaskapet för den psykiatriska vården från
staten år 1967. Storleken på det årliga bidraget fastställs efter förhandlingar
mellan staten och landstingsförbundet. I den senaste överenskommelsen
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om ersättningar från försäkringen
till sjukvården har man varit överens om att en arbetsgrupp skall tillsättas för
att pröva möjligheterna att i ökad omfattning föra samman och schablonisera
ersättningarna. Arbetsgruppen skall därvid även pröva möjligheterna att i
detta ersättningssystem inrymma nuvarande mentalvårdsbidrag. I detta
arbete bör undersökas förutsättningarna för att med en ändrad bidragskonstruktion
på olika sätt stimulera fram nya vård- och behandlingsformer i såväl
öppen som sluten psykiatrisk vård.

I motion 1981/82:1294 (fp, s, m, c) anförs bl. a. att av de patienter som
vårdas inom mentalsjukhusens slutna vård en stor del består av patienter
under 35 år med psykosdiagnos. Dessa patienter utgör en stor resurskrävande
grupp. Prognosen för deras tillfrisknande är dålig om de en längre tid
måste kvarstanna inom sluten vård på mentalsjukhus. Erfarenheterna av
öppenvård, s. k. poliklinisk behandling, av denna patientgrupp är inte heller
särskilt goda. Psykospatienter förmår i de flesta fall inte uppfylla de krav som
behandling i öppen vård ställer. Motionärerna anför vidare att behandlingspersonal
i stället för såväl poliklinisk behandling som traditionell sluten vård
efterlyser alltmer s. k. mellanvårdsformer för framför allt de yngre patienterna
med psykosdiagnos. Det finns, framhålls det, ett stort behov av små
behandlingshem utanför sjukhusmiljön med möjlighet till nära, engagerad
personalkontakt och intensiv social träning. Forskningsrapporter från bl. a.
USA visar på positiva resultat av sådan verksamhet.

En satsning på mellanvårdsformer skulle enligt motionärerna ge yngre
psykospatienter ökade möjligheter att tillfriskna och helt eller delvis klara sig
själva. Behandlingshem av nämnda slag skulle av patienterna kunna
upplevas som mindre skrämmande än stora sjukhuskomplex. För samhället
skulle kostnadsbesparingen på sikt kunna bli betydande.

SoU 1982/83:15

I motion 1981182:1308 (vpk) kritiseras den svenska psykiatriska vården i
olika avseenden. Motionärerna framhåller bl. a. att det krävs förändringar
beträffande vårdstruktur, utbildning, forskning och lagstiftning samt anför
bl. a. följande.

Psykiatrin berör ett stort antal människor, såväl patienter och anhöriga
som personal. Frågan om psykiatrins framtida inriktning är i hög grad en
politisk fråga. En parlamentarisk utredning bör tillsättas med företrädare för
samtliga politiska partier. I utredningsarbetet bör också delta företrädare för
patientorganisationen RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa)
liksom företrädare för de olika personalgrupper som verkar inom den
psykiatriska vården.

Utredningsarbetet bör i första hand inriktas på att lösa följande frågor:

o En förändring av det nuvarande mentalsjukvårdsbidraget till ett bidragssystem
som i högre grad stimulerar till en omstrukturering till öppnare
vårdformer. En detaljstyrning av landstingens verksamhet bör dock
undvikas.

o En decentralisering av vården till mindre enheter - dock med samtidigt
tillvaratagande av de resurser till arbete, social träning och kvalificerad
behandling som finns vid de större sjukhusen,
o En kraftig lokalmässig upprustning med särskild tanke på de patientgrupper
som vistas på sjukhus långa perioder och bör ha rätt till enkelrum och
hemliknande miljöer,
o Överläggningar med Samhällsföretag om inrättande av arbeten som
möjliggör en arbetsrehabilitering också av människor med avsevärda
psykiska handikapp och som kan samordnas med behandlingsarbetet,
o Stimulera landsting och kommuner att upprätta gemensamma planer för
hur sjukhusvård skall kunna ersättas med skyddat och halvskyddat
boende.

o Översyn av forskning och undervisning inom psykiatrin med särskild tanke
på att stimulera samhälls- och beteendevetenskaplig forskning och
utvecklingsarbete.

o Översyn av personalutbildning och olika personalgruppers deltagande i
den psykiatriska vården. Översyn av ledningsstruktur i syfte att ge ett
vidgat inflytande för andra personalgrupper än läkare,
o Översyn av den missbruksvård som förekommer inom psykiatrin med sikte
på att stärka denna vårdforms ställning och främja en förbättrad
personalutbildning. I detta sammanhang bör prövas möjligheten att ge
landstingen en andel av de medel som flyter in via alkoholbeskattningen.

o Främjandet av en utbyggd öppenvård och en seriös psykoterapi i
samhällsregi.

o Översyn av lagen om sluten psykiatrisk vård i syfte att öka patienternas
rättssäkerhet och främja en mer likformig tillämpning av lagen i olika delar
av landet.

Enligt motionärerna måste vidare en total patientinventering göras bland
långtidsvårdade patienter inom psykiatrin. Målsättningen med denna
inventering skall enligt motionärerna vara att få fram en exakt siffra på hur
många patienter som har en för hög omhändertagandenivå, dvs. hur många

1* Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 15

SoU 1982/83:15

sorn med olika former av serviceåtgärder ute i samhället skulle kunna skrivas
ut från sjukhusen.

Övergripande reformering av den psykiatriska vården m. m.

Den psykiatriska sjukvårdens omfattning m. m.

Den övervägande delen av den slutna psykiatriska sjukvården bedrivs vid
inemot 25 lasarett för uteslutande psykiatrisk vård, vilka i huvudsak utgörs av
de tidigare statliga och kommunala mentalsjukhusen. Vissa av de tidigare
mentalsjukhusen har administrativt anknutits som psykiatriska kliniker till
närliggande sjukhus för kroppssjukvård.

Sluten psykiatrisk sjukvård bedrivs även vid kliniker vid lasarett för
kroppssjukvård, vilka från början inrättats som psykiatriska kliniker inom
dessa lasarett, samt vid sjukhem och enskilda vårdhem.

Vid de tidigare mentalsjukhusen och vid de psykiatriska klinikerna inom
kroppssjukvården bedrivs även öppen psykiatrisk vård. Sådan vård bedrivs
även vid vissa polikliniker och vårdcentraler som har psykiatrer.

Utvecklingen av den slutna vårdens organisation under tidsperioden
1962-1980 belyses av följande sammanställning av antalet vårdplatser.

Typ av vårdinrättning: År 1962 1968 1977 1980

Psykiatriska vårdplatser
samlokaliserade med

kroppssjukhus 1 700(5 %) 1 800(5 %) 4 150(12%) 3 700(13 %)

Psykiatriska vårdplatser
lokaliserade vid mentalsjukhus*
27 000(76%) 26 200(75 %) 21 600(63 %) 17 100(59 %)

Landstingens sjukhem 5 500(15 %) 5 500(16%) 5 650(16%) 5 000 (17 %)

Enskilda vårdhem 1 300(4 %) 1 300(4%) 3 000(9 %) 3 000(11 %)

Totalt 35 500(100%) 34 700(100 %) 34 400(100%) 28 900(100%)

* inkl. sekundäravdelningar

Antalet vårdtillfällen inom den slutna vården har fortgående ökat och
medelvårdtiderna för huvuddelen av patienterna har minskat.

Antalet läkarbesök inom den öppna offentliga psykiatriska sjukvården har
ökat.

Grundläggande riktlinjer för utvecklingen av hälso- och sjukvården m. m.
Den nya hälso- och sjukvårdslagen

Den 1 januari 1983 ersattes sjukvårdslagen (1962:242) av hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), vilken antogs av riksdagen under förra riksmötet
(prop. 1981/82:97, SoU 1981/82:51, rskr 1981/82:381). Med hälso- och
sjukvård avses i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) åtgärder för att medicinskt

SoU 1982/83:15

förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Det övergripande
målet för hälso- och sjukvården - både den som bedrivs av offentliga
vårdgivare och den som bedrivs av enskilda vårdgivare - skall enligt HSL
vara en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

Landstingskommunerna och kommunerna som inte ingår i en landstingskommun
(sjukvårdshuvudmännen) har i förhållande till tidigare fått ett
vidgat ansvar för befolkningens hälsa. Sjukvårdshuvudmännen åligger
sålunda förutom att erbjuda sjukvård även att förebygga ohälsa hos
befolkningen genom miljöinriktade och individinriktade förebyggande
åtgärder.

Ett antal krav på sjukvårdshuvudmännens hälso- och sjukvård har ställts
upp i HSL. Hälso- och sjukvården skall vara av god kvalitet och tillgodose
patienternas behov av trygghet, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för
patienternas självbestämmande och integritet samt främja goda kontakter
mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Den nya socialtjänstlagen

Den 1 januari 1982 trädde socialtjänstlagen (1980:620) i kraft, vilken
antogs under 1979/80 års riksmöte (prop. 1979/80:1, SoU 1979/80:44, rskr
1979/80:385). För socialtjänsten skall helhetssynen vara utmärkande.
Helhetssynen beaktar individens totala situation. Den enskildes problem
skall således ses i ett vidare socialt sammanhang, där boende- och
arbetsförhållanden hör till de viktigaste faktorerna, men där också många
andra aspekter kan behöva beaktas. Socialtjänsten skall sträva efter att finna
en samlad lösning på sociala svårigheter i den enskildes eller gruppens totala
situation.

Socialtjänsten skall genom strukturinriktade insatser såsom medverkan i
samhällsplaneringen främja goda miljöer i kommunen, genom allmänt
inriktade insatser tillgodose olika gruppers behov samt genom individuellt
inriktade insatser lämna sociala tjänster direkt anpassade till den enskilde
individens behov.

I 21 § socialtjänstlagen finns till komplettering av övriga bestämmelser i
lagen särskilda bestämmelser om omsorger om människor med handikapp.
Enligt dessa bestämmelser skall socialnämnden verka för att människor som
av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin
livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som
andra. Socialnämnden skall vidare medverka till att den enskilde får en
meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter
hans behov av särskilt stöd. Socialtjänsten har genom dessa bestämmelser
fått ett vidgat ansvar för bl. a. adekvat boende, sysselsättning och social
stimulans för människor med psykiska handikapp. Enligt socialtjänstlagen
har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas inom kommunen får
det stöd och den hjälp som de behöver. Det slås emellertid samtidigt fast i

SoU 1982/83:15

socialtjänstlagen att detta ansvar inte innebär någon inskränkning i det
ansvar som vilar på andra huvudmän.

Omstrukturering av hälso- och sjukvården

Inom hälso- och sjukvården pågår en omstrukturering varvid den öppna
vården utanför sjukhus ställs i förgrunden på ett helt annat sätt än
tidigare.

Grundläggande för den pågående utvecklingen är ett principprogram för
hälso- och sjukvården inför 1980-talet (HS 80) som socialstyrelsen presenterade
år 1975 (Socialstyrelsen anser 1976:1).

I HS 80 ges ett konkret förslag till vårdstruktur med uppdelning av
verksamheterna på primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Den
övervägande delen av vården skall lämnas inom primärvården vid vårdcentraler
och vid sjukhem. För den specialiserade medicinska verksamheten skall
primärvården kunna repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid
länssjukhus (motsvarande centrallasaretten) och vid länsdelssjukhus (motsvarande
normallasaretten) - samt på regionsjukvården (vid regionsjukhus).

Primärvården skall ha ett förstahandsansvar för hälsotillståndet hos
befolkningen inom ett begränsat geografiskt område. Vid sidan av sjukvårdsuppgifterna
skall primärvården ha en klar hälsopolitisk inriktning. De
hälsovårdande och förebyggande åtgärderna skall avse såväl den kroppsliga
som den psykiska hälsan. Som exempel på åtgärder av nämnda slag redovisar
principprogrammet hälsovårdsupplysning, insatser syftande till ökad förståelse
för sjukas och handikappades problem, hälsokontroller, skolhälsovård,
hälsovård i förskolan, företagshälsovård, förebyggande mödra- och barnhälsovård
och familjerådgivning.

I principprogrammet konstateras (s. 97) att en stor del av den förebyggande
verksamheten emellertid till sin natur är socialpolitisk och att det ter
sig naturligt att en utbyggd primärkommunal socialvård (socialtjänst) tar på
sig ett ökat ansvar för förebyggande åtgärder beträffande den psykiska
hälsan.

Den framtida inriktningen av hälso- och sjukvårdens
insatser

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation beslutade i juni 1978 att ett nytt
principprogram för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren
1990-2000 (HS 90) skall upprättas. Principprogrammet skall belysa hälsooch
sjukvårdens lämpliga framtida omfattning, inriktning, struktur och
resurskrav för nämnda tidsperiod och vara avvägt mot begränsningar i
samhällsekonomin och tillgången på personal som successivt anges eller
förväntas. För att leda utredningsarbetet tillsattes en styrgrupp med

SoU 1982/83:15

företrädare för staten och Landstingsförbundet. Socialstyrelsen svarar för
det praktiska utredningsarbetet.

Under utredningsarbetet skall bl. a. beaktas att hälso- och sjukvården inte
skall fungera enbart som mottagare av vårdsökande. En utgångspunkt skall
vara att hälso- och sjukvården - vid sidan av de traditionella sjukvårdsuppgifterna
- utifrån sin kunskap om hälsoproblemens uppkomst och orsaker
aktivt arbetar för att samhället som helhet verkar för att bibehålla och
förbättra befolkningens fysiska, psykiska och sociala hälsa.

Utredningsarbetet har indelats i två etapper. Under den första etappen har
arbetet inriktats på att man skall redovisa och analysera olika områden av
betydelse för inriktningen av det fortsatta utredningsarbetet. Inom ramen för
den första etappen har en rad underlagsstudier tagits fram, av vilka flertalet
redovisats år 1981 i följande tre volymer i SOU-serien, nämligen Hälsorisker
- en kunskapssammanställning (SOU 1981:1), Ohälsa och vårdutnyttjande
(SOU 1981:2) samt Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv (SOU
1981:3).

I den tillsammans med ovannämnda volymer framlagda skriften Utgångspunkter
och riktlinjer för det fortsatta arbetet (SOU 1981:4) har redovisats
bl. a. av socialdepartementets sjukvårdsdelegation år 1980 godkända riktlinjer
för den andra etappen i utredningsarbetet. Generella utgångspunkter
för utredningsarbetet i denna etapp skall vara (1) att hälso- och sjukvårdens
verksamhet måste utgå från ett offensivt hälsopolitiskt synsätt, (2) att
befolkningens behov av vård skall vara av avgörande betydelse för
fördelningen av hälso- och sjukvårdens resurser samt (3) att hälso- och
sjukvårdens resursinsatser härutöver måste relateras till såväl samhällsekonomiska
som sysselsättningspolitiska mål och restriktioner.

Redovisning för det fortsatta HS 90-arbetet beräknas komma att framläggas
under år 1984.

Socialstyrelsens riktlinjer för 1980-talets psykiatriska vård

Den psykiatriska vården har varit föremål för utredning inom socialstyrelsen
sedan slutet av 1960-talet. Överväganden om den psykiatriska vården
har under årens lopp presenterats i en rad skrifter, nämligen år 1970 i skriften
Principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på
Västmanlands län (Socialstyrelsen redovisar 1970:16), år 1973 i skriften Den
psykiatriska vårdens målsättning och organisation, år 1976 i skriften
Principprogram för hälso- och sjukvården inför 80-talet (Socialstyrelsen
anser 1976:1) och år 1978 i skriften Förslag till principprogram för psykiatrisk
hälso- och sjukvård (Socialstyrelsen redovisar 1978:5). Skrifterna representerar
en successiv utveckling av socialstyrelsens syn på den psykiatriska
vårdens innehåll och organisation m. m. I utskottets betänkande SoU
1977/78:42 har lämnats översiktliga redogörelser för innehållet i här nämnda
skrifter.

1** Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 15

SoU 1982/83:15

På grundval av det år 1978 framlagad förslaget till principprogram och
remissbehandlingen av detsamma redovisade socialstyrelsen år 1980 i
skriften Riktlinjer för 80-talets psykiatriska vård (Socialstyrelsen anser
1980:2) den huvudsakliga inriktning för planeringen av den psykiska hälsooch
sjukvården som enligt socialstyrelsen bör gälla på längre sikt. Mera
konkret anges riktlinjer inför 1980-talet. Ett grundläggande långsiktigt
principprogram för den psykiska hälso- och sjukvården bör enligt socialstyrelsen
samordnas med pågående aktiviteter för att utveckla ett principprogram
för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren
1990-2000.

De presenterade riktlinjerna omfattar enbart den vuxenpsykiatriska
verksamheten med hänsyn till att en parlamentarisk utredning förutskickats,
där barn- och ungdomspsykiatrins framtida utveckling kommer att övervägas.

Med stöd av ett bemyndigande av regeringen år 1980 har tillkallats
PBU-utredningen (S 1980:9) för att utreda hur den verksamhet som bedrivs
inom den psykiska barn- och ungdomsvården (PBU/BUP) samt den
kommunala familjerådgivningen skulle kunna samordnas inbördes och med
andra verksamheter med näraliggande arbetsuppgifter.

Huvuddragen i utvecklingen av den psykiatriska vården bör enligt de av
socialstyrelsen presenterade riktlinjerna vara en utveckling mot öppnare
vårdformer med decentralisering av resurserna till mindre enheter i
människornas närmiljö, minskning av vårdplatsantalet i sluten vård,
decentralisering av långtidsvården samt ökad samverkan med socialtjänsten.

Det slås fast att psykiska störningar är komplexa och kan orsakas av
biologiska, psykologiska och sociala faktorer var för sig eller vanligen i
förening samt att samhällets stödinsatser kan bestå av medicinska, psykologiska
och sociala behandlings- och serviceåtgärder under medverkan av
personal med olika kompetens.

Psykiatrins arbetsuppgifter skall omfatta miljö- och individförebyggande
insatser, behandling, omvårdnad, utbildning samt forsknings- och utvecklingsarbete.

Primärvården förutsätts ha ett totalt ansvar för den primära hälso- och
sjukvården inom sitt område. Andra insatser än medicinska insatser, som
kan aktualiseras i anslutning till primärvårdsarbetet, förutsätts socialtjänsten
dock i första hand svara för. När det gäller det psykiatriska vårdansvaret bör
hälso- och sjukvårdens ansvar begränsas till att omfatta sådana vårdbehov
som i de särskilda fallen bedöms kräva insatser av endera medicinskt utbildad
personal eller av sådan personal i samverkan med personal med psykologisk
eller social kompetens. Socialtjänsten förutsätts få betydande uppgifter i
vården av personer med psykosociala störningar, dels i samarbete med
primärvården, dels genom social service, omvårdnad och aktivering av
personer med psykiska handikapp.

SoU 1982/83:15

Samtliga läkare i primärvården förutsätts i framtiden ha viss utbildning i
psykiatri. För mera komplicerade psykiatriska vårdbehov förutsätts konsultinsatser
från länssjukvårdens psykiatri. På längre sikt är målet att personalresurser
för mer kvalificerade psykiatriska arbetsuppgifter skall tillföras
primärvårdsorganisationen.

De huvudsakliga psykiatriska arbetsuppgifterna för länssjukvården skall
omfatta de psykiska störningar som kräver sådana kvalificerade resurser och
sådan kompetens som primärvården inte förfogar över, inkl. bl. a. psykiatrisk
dygnet-runt-vård. Den slutna psykiatriska korttidsvården bör så långt
som är praktiskt möjligt samlokaliseras med sluten somatisk korttidsvård.

Den psykiatriska länssjukvården bör organiseras enligt sektoriseringsprincipen,
innebärande att en klinik eller del därav bör ha ett sammanhållet
ansvar för länssjukvårdens hela psykiatriska verksamhet inom ett geografiskt
avgränsat område. Inom den sektoriserade enhetens ram bör finnas några
psykiatriska team som svarar för mindre betjäningsområden.

Behovet av regionsjukvård inom psykiatrin anges vara mycket begränsat.
Psykiatrisk regionsjukvård anges bli aktuell framför allt när tillgång till den
somatiska regionsjukvårdens resurser erfordras eller vid alldeles speciellt
svårbemästrade problem i fråga om diagnostik eller behandling.

När det gäller de f. d. mentalsjukhusen påpekas det bl. a. att antalet
vårdplatser som behöver utnyttjas vid dessa sjukhus successivt kommer att
minskas i avsevärd grad. Det anges emellertid att betydande svårigheter
föreligger för att i omstruktureringen av den psykiatriska vården snabbt
reducera verksamheten vid dessa sjukhus med hänsyn dels till att det av
många uppfattas som en oförsvarlig kapitalförstöring om inte nuvarande
byggnader i fortsättningen utnyttjas för psykiatrisk vård, dels till att
arbetsmarknadspolitiska och personalpolitiska argument ofta framförs för
ett bibehållande av dessa sjukhus med oförändrat antal anställda. Det
betonas att det är nödvändigt att finna former för sjukhusens fortsatta
utnyttjande som inte försvårar den nödvändiga omstruktureringen av
psykiatrin.

I riktlinjerna behandlas i ett särskilt avsnitt behovet av åtgärder för vissa
grupper som ställer speciella krav på den psykiatriska hälso- och sjukvården,
nämligen missbrukare, patienter med åldersdement beteende, invandrare
och döva.

För genomförande av riktlinjerna förutskickas i skriften fortsatt utredningsarbete
om särskilda åtgärder för att förbättra rekryteringen av
psykiatrer och en analys av de f. d. mentalsjukhusens framtida funktion
m. m. Vidare anges att det för att ett långsiktigt principprogram skall kunna
utarbetas krävs ytterligare utredningsinsatser beträffande (1) den långsiktiga
fördelningen av arbetsuppgifter mellan psykiatrisk länssjukvård och primärvård
samt mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst, (2) utvärdering av
olika psykiatriska vårdmodeller, (3) vård av missbrukare, (4) psykoterapi

SoU 1982/83:15

samt (5) vissa frågor rörande personalen inom den framtida psykiatriska
vården.

Utredningsarbete beträffande vissa av dessa delområden har påbörjats
inom socialstyrelsen och i vissa fall slutförts.

Vikten av att stödja såväl medicinsk som tvärvetenskaplig forskning kring
de psykiska sjukdomarna betonas.

Utveckling av 80-talets allmänpsykiatri - psykiatri i omvandling

I början av år 1982 gav sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri) ut rapporten (Spri rapport 1982:75) Utveckling
av 80-talets allmänpsykiatri - psykiatri i omvandling, vilken utarbetats av en
expertgrupp. Rapporten är avsedd att utgöra underlag för sjukvårdshuvudmännens
omstrukturering av den psykiatriska vården.

Följande principer bör enligt rapporten ligga till grund för en förändring av
allmänpsykiatrin.

Tillgänglighet och likvärdig fördelning av vårdresurser, dvs. alla människor
skall ha samma möjlighet till behandling när sådan behövs.

Såväl psykologiska som sociala och medicinska faktorer skall beaktas i
diagnostik och behandling.

Insatser skall göras tidigt så att sluten vård kan undvikas.

Kontinuitet skall råda i kontakterna mellan personal och patienter.

Tillgång måste finnas till olika vård- och behandlingsformer för att passa
aktuella vårdbehov.

Arbetsuppgifter bör delegeras inom vårdteamet.

Den psykiatriska vården skall samverka med andra vårdgivare och
samhällsorgan.

I rapporten framhålls att tyngdpunkten i det psykiatriska arbetet bör
förskjutas (1) från mentalsjukhus till psykiatriska kliniker vid länssjukhus
och länsdelssjukhus, (2) från mentalsjukhus till lokala sjukhem inom
primärvården, (3) från arbete i jourverksamhet till tidiginsatser i planerad
öppen vård på dagtid, (4) från sluten vård till öppen vård och andra öppna
vård- och boendeformer samt (5) från isolering till ökad samverkan med
andra verksamheter.

Tidigare riksdagsbehandling

I motioner som väckts under de senaste åren har framställts yrkanden som
syftat till en förändring av den psykiatriska vårdens innehåll och organisation
m. m. På förslag av socialutskottet i betänkandena SoU 1975:5,1975/76:34,
1976/77:26, 1977/78:42, 1979/80:8, 1980/81:2 och 1981/82:17 har riksdagen
avslagit motionerna.

I betänkande SoU 1981/82:17 redovisade utskottet pågående förändringsarbete
beträffande den psykiatriska vården samt anförde bl. a. följande.

SoU 1982/83:15

Inriktningen av förändringsarbetet beträffande den psykiatriska vården
överensstämmer i allt väsentligt med de förändringar som åsyftas i motion
1980/81:943 (vpk) och motion 1980/81:1641 (s).

Utskottet vill understryka angelägenheten av att den psykiatriska vården
och angränsande vårdområden ges resurser så att avsedda förändringar
verkligen kan genomföras. Utbildningen av personal för och inom den
psykiatriska vården är av väsentlig betydelse för att förändringar skall
åstadkommas. Det behövs också organisatoriska förändringar och en
översyn av vårdprogram m. m. Möjligheterna att förändra arbetsformerna
beror också till en del på om psykiatrin kan få väl fungerande lokaler.
Åtskilliga patienter skulle kunna bo utanför slutna vårdinstitutioner om det
fanns lämpliga boendeformer med stöd och hjälp i boendet. Kommunerna
bör i samverkan med hälso- och sjukvården analysera behoven av lämpliga
boendeformer.

Med hänsyn till den lämnade redovisningen och till att utvecklingen av
primärvården över huvud taget och den psykiatriska vården tillhör det som
prioriteras i sjukvårdshuvudmännens verksamhet påkallar motionerna enligt
utskottets mening inte något initiativ av riksdagen. Utskottet avstyrker
därför motion 1980/81:943 (vpk) och motion 1980/81:1641 (s) i här aktuella
delar.

Psykiatrisk vård oberoende av eget samtycke

LSPV

Vård enligt bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen - vare sig vården
är somatisk eller psykiatrisk - är frivillig och kan inte förenas med
tvångsåtgärder.

För de fall psykiskt sjuka måste vårdas oberoende av eget samtycke kan
vård beredas enligt bestämmelser i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

Sluten psykiatrisk vård får enligt LSPV beredas den som lider av psykisk
sjukdom om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till
sjukdomens art och grad och om till följd av sjukdomen en eller flera av fem
olika specialindikationer föreligger. Vård enligt LSPV bereds huvudsakligen
vid de f. d. mentalsjukhusen. För behandling av vissa frågor enligt lagen finns
utskrivningsnämnder med särskilda geografiska verksamhetsområden och
som besvärsinstans en för riket gemensam psykiatrisk nämnd.

Den som är intagen för vård enligt LSPV får hindras att lämna sjukhuset
och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.
Möjlighet finns även att besluta om brevcensur. Under vårdtiden kan
patienten få tillstånd att kortare tid vistas på egen hand utom sjukhusområdet.

Så snart förutsättningar för att bereda patienten vård enligt LSPV inte
längre föreligger skall han utskrivas. Detta skall prövas fortlöpande. Om
vården inte kunnat avslutas inom tre månader skall dessutom skälen härför

SoU 1982/83:15

redovisas för utskrivningsnämnden. I fortsättningen skall motsvarande
anmälan göras var sjätte månad.

I stället för utskrivning kan patienten bli utskriven på försök för viss
bestämd tid, högst sex månader åt gången. Under utskrivning på försök får
patienten åläggas att iaktta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn.

Om intagning, tvångsåtgärder under sjukhusvistelsen m. m., tillstånd att
vistas på egen hand utom sjukhusområdet, utskrivning och utskrivning på
försök beslutar överläkaren vid aktuell sjukhusenhet. Överläkarens beslutanderätt
kan i vissa fall delegeras till annan läkare. Beträffande patienter
som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård och vissa andra
patientkategorier är det utskrivningsnämnden som i vissa avseenden har att
fatta beslut.

Utskrivningsnämnd består av fem ledamöter, nämligen en lagfaren
ordförande, en läkare, en person som är särskilt insatt i sociala frågor samt
två lekmän. Psykiatriska nämnden består av sex ledamöter, nämligen en
lagfaren ordförande, två läkare, en person som är särskilt insatt i sociala
frågor samt två lekmän.

Socialstyrelsens rapport år 1981 om tvångsvård inom psykiatrin

I skriften Tvångsvård inom psykiatrin (Socialstyrelsen redovisar 1981:2),
som socialstyrelsen gav ut år 1981, har socialstyrelsen redovisat utvecklingen
beträffande tvångsvård inom psykiatrin under tidsperioden 1962-1979. I
skriften anförs bl. a. följande.

Omfattningen av tvångsvården varierar starkt mellan olika sjukvårdsområden.
Antalet vårdtillfällen enligt LSPV var således 1977 som lägst 107 per
100 000 invånare och som högst 391 per 100 000 invånare. För hela riket var
medeltalet 236 per 100 000 invånare. Av de i mars 1979 inneliggande
patienterna varierade antalet vårdade enligt LSPV från som lägst 48 till som
mest 228 per 100 000 invånare. Riksmedeltalet var 124.

Skillnaderna är mest uttalade vid åldersdemensdiagnos men är även
betydande vid schizofreni och vid alkoholrelaterade diagnoser.

Örsakerna till de stora skillnaderna i tvångsvårdens omfattning är
säkerligen många. En av de faktorer som dock förefaller påverka förhållandena
i stor utsträckning är utformningen av den psykiatriska vårdstrukturen.
Där den psykiatriska vården fortfarande är organiserad på samma sätt som
när den tidigare sinnessjuklagstiftningen gällde är tvångsvårdens omfattning
störst. I dessa områden försiggår huvuddelen av den psykiatriska vården
fortfarande vid före detta mentalsjukhus eller vid mindre lasarettspsykiatriska
kliniker. De senare tar endast emot vissa patienter för frivillig vård och
hänvisar övriga patienter inklusive dem som skall tvångsintas till före detta
mentalsjukhus.

Utnyttjandet av LSPV är lägst i sjukvårdsområden där den psykiatriska
organisationen förnyats på ett sådant sätt att hela akut- och korttidsvården
inklusive nödvändig tvångsvård meddelas vid psykiatriska kliniker som är
samlokaliserade med kroppssjukvården. Till dessa kliniker är också ansvaret
för psykiatrisk långtidsvård nära knutet.

SoU 1982/83:15

Dessa förhållanden talar starkt för att psykiatrin nu måste förnyas snabbt i
hela landet. Socialstyrelsen förordar i sitt psykiatriprogram från 1979
”Riktlinjer för 80-talets psykiatriska vård” en sektoriserad organisation där
en psykiatrisk klinik har ett sammanhållet ansvar för hela länssjukvårdens
psykiatri för ett avgränsat befolkningsområde. Detta ansvar omfattar då
specialiserad öppenvård och utbyggd samverkan med primärvård och
socialtjänst. Den psykiatriska akut- och korttidsvården inklusive nödvändig
LSPV-vård förutsätts bli samlokaliserad med kroppssjukhus. Den sektoriserade
kliniken måste också ha ett sammanhållet ansvar för den psykiatriska
långtidsvården. I en sådan förnyad psykiatri med ökad tillgänglighet
beräknas behovet av att utnyttja LSPV minska. I framtiden beräknas en
medelstor klinik behöva tillämpa LSPV bara vid ett par intagningstillfällen
per vecka. Detta gagnar hela den psykiatriska vården då behandling som kan
ske i förtroende och i frivilliga former, där patienternas medansvar bibehålls
ger de bästa möjligheterna att uppnå positiva behandlingsresultat.

Översyn av LSPV

Under slutet av 1970-talet framlades i olika sammanhang förslag till mera
omfattande ändringar i LSPV - senast i proposition 1979/80:1 om socialtjänsten
- varom en översiktlig redogörelse lämnats i utskottets ovannämnda
betänkande SoU 1980/81:2 (s. 14-15). Förslaget) ledde dock inte till att de
genomfördes. I stället har den år 1980, med anledning av ett initiativ av
socialutskottet (SoU 1979/80:24, rskr 1979/80:142), tillkallade parlamentariska
socialberedningen (S 1980:7) - som fick i uppdrag att göra en översyn
av bestämmelserna om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och
sjukvårdslagstiftningen m. m. - bl. a. fått till uppgift att se över LSPV i sin
helhet. Socialberedningen avgav i juni 1981 delbetänkandet (Ds S 1981:7)
Ändringar i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV), med förslag huvudsakligen berörande intagningsförfarandet och
utskrivningsnämndernas verksamhet. Förslagen har utgjort grundval för
vissa ändringar i LSPV, som riksdagen antog under förra riksmötet (prop.
1981/82:72, SoU 1981/82:53, rskr 1981/82:383).

Socialberedningen har efter avgivandet av nämnda delbetänkande påbörjat
en mera genomgripande översyn av LSPV som syftar till att en bättre vård
och en stärkt rättssäkerhet skall beredas patienterna inom den slutna
psykiatriska vården.

Nya direktiv (Dir. 1982:106) har meddelats i december 1982, innebärande
bl. a. att slutbetänkande bör läggas fram under första halvåret 1984.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har senast i betänkandet SoU 1981/82:17 behandlat motionsyrkanden
som syftat till en minskning av tvångsvården inom den psykiatriska
vården. Utskottet hänvisade till socialberedningens fortsatta översyn av
LSPV och avstyrkte motionerna.

SoU 1982/83:15

”Patientinventering” inom den psykiatriska vården

Inom socialstyrelsen pågår f. n. arbetet med en total ”inventering” av
patienterna inom den slutna psykiatriska vården. Uppgifter om bl. a.
vårdtider, diagnoser, vårdform (frivillig vård eller tvångsvård) och ålder
insamlas beträffande alla patienter som den 27 oktober 1982 var inskrivna för
sluten vård vid de olika typer av vårdinrättningar som anges i sammanställningen
på s. 4 i betänkandet.

De framkomna uppgifterna skall jämföras med uppgifter från en
motsvarande ”inventering” per den 21 mars 1979, vilken omfattade 28 289
vuxna patienter samt 495 barn och unga.

En analys m. m. från arbetet beräknas kunna presenteras i mars 1983.

Avveckling av mentalsjukhusen

Mot bakgrund av de ställningstaganden som socialstyrelsen gjort i
socialstyrelsens riktlinjer för 1980-talets psykiatriska vård beslutade socialstyrelsen
i februari 1980 att göra en analys av mentalsjukhusens och de
psykiatriska sjukhemmens uppgifter inom den psykiatriska vården. En
särskilt projektgrupp inom socialstyrelsen fick i uppdrag att göra analysen,
som även kom att beröra den psykiatriska verksamheten vid kroppssjukhus
och i fristående öppenvårdsmottagningar m. m.

Resultatet av analysen har under hösten 1982 presenterats i rapporten
Psykiatrisk vård utan mentalsjukhus (Socialstyrelsen redovisar 1982:8).

I rapporten påpekas att antalet inneliggande vid de stora mentalsjukhusen
snabbt minskar. I dag är antalet inneliggande ca 10 000 färre än när
sjukvårdshuvudmännen övertog mentalsjukhusen från staten år 1967.
Vårdresurserna, framför allt personalen, är emellertid fortfarande i mycket
stor utsträckning knutna till de stora mentalsjukhusen. Socialstyrelsen anser
att dessa resurser i så stor utsträckning som möjligt måste omfördelas så att
psykiskt sjuka eller hjälpsökande kan få vård i sin närmiljö.

Om svensk psykiatri anpassas till dagens målsättning för verksamhet och
vårdinnehåll kommer de gamla mentalsjukhusen inte längre att kunna
användas annat än i mycket begränsad omfattning, påpekas det. Rapporten
visar att det är fullt möjligt att utveckla psykiatrin så att man under 1990-talet
helt och hållet kan evakuera mentalsjukhusen. I vilken mån detta blir
verklighet beror dock, påpekar socialstyrelsen i en kommentar till rapporten,
i stor utsträckning på vilja och beslutsförmåga hos politiskt ansvariga inom
landstingen samt hos personalen inom psykiatrin.

Socialstyrelsen anför i ett förord till rapporten att förhoppningen är att den
skall komma till användning som ett underlag för sjukvårdshuvudmännens
fortsatta planering av psykiatrin.

SoU 1982/83:15

Stimulans genom statsbidragen m. m. till förändring av den psykiatriska
vården

Konstruktionen av statsbidragen till den psykiatriska vården och förutskickade
förändringar

Sedan statsmakterna beslutat att huvudmannaskapet för den av staten
drivna mentalsjukvården m. m. skulle överföras till sjukvårdshuvudmännen
den 1 januari 1967, godkände regeringen - med stöd av bemyndigande av
riksdagen - dels den 28 oktober 1966 avtal med landstingskommunerna om
övertagande av statens mentalsjukvård den 1 januari 1967, dels den 24
februari 1967 avtal med dåvarande städerna Stockholm, Göteborg och
Malmö om deras övertagande av hela den psykiatriska sjukvården i dessa
städer.

Enligt nämnda avtal - mentalsjukvårdsavtalen - skulle sjukvårdshuvudmännen
för övertagandet av mentalsjukvården erhålla ekonomisk kompensation
dels i form av driftbidrag, dels i form av byggnadsbidrag m. m. för
upprustning och nybyggnad av anläggningar för vården.

Driftbidraget utgick under åren 1967-1971 med ett visst belopp per
vårdplats. Antalet bidragsberättigande vårdplatser hade fastställts i avtalen.
Fr. o. m. år 1972 har driftbidragen för varje år fastställts vid förhandlingar.

Byggnadsbidragen består huvudsakligen av anläggningsbidrag och upprustningsbidrag.
I mentalsjukvårdsavtalen fastställdes för varje huvudman
dels antalet vårdplatser som skulle berättiga till upprustningsbidrag, dels
antalet vårdplatser som skulle byggas ut och därmed berättiga till anläggningsbidrag.

Riksrevisionsverket (RRV) presenterade i december 1980 en revisionsrapport
Statsbidrag till psykiatrisk vård efter en förvaltningsrevision av den
statliga bidragsgivningen till psykiatrisk vård. RRV påpekade bl. a. att
byggnadsbidragen fått vissa styrande eller snarare konserverande effekter på
vårdstrukturen samt anförde bl. a. följande.

Genom bidragens konstruktion och den praxis som utvecklats har
huvudmännen erhållit full kostnadstäckning vid upprustning och tillbyggnad
av gamla sjukhus. Vid nybyggnation av t. ex. mindre sjukhem utgår inte full
kostnadstäckning.

Om huvudmännen däremot vill investera i anläggningar för öppen
psykiatrisk vård utgår bidrag för den totala kostnaden. Då återstår emellertid
problemet att iordningställa bostäder för patienterna (t. ex. halvskyddat
boende). Sådana bostäder är bidragsberättigade endast i vissa fall.

Den 23 mars 1981 träffades en överenskommelse mellan statens förhandlingsnämnd
och företrädare för Landstingsförbundet om bidrag till den
psykiatriska vården för åren 1980-1983, m. m., vilken riksdagen bemyndigat
regeringen att godkänna (prop. 1980/81:187, SoU 1980/81:43. rskr 1980/
81:403).

SoU 1982/83:15

Enligt överenskommelsen skall driftbidragen för åren 1980 och 1981
utgöra vissa i överenskommelsen angivna belopp. Fr. o. m. 1982 skall staten
enligt överenskommelsen lämna bidrag till sjukvårdshuvudmännen för den
psykiatriska vården i form av ett allmänt bidrag och ett särskilt bidrag, vilka
skall ersätta samtliga bidrag enligt gällande mentalsjukvårdsavtal utom
statens pensionsåtaganden enligt dessa avtal. Storleken av de allmänna
bidragen och de särskilda bidragen för åren 1982 och 1983 anges i
överenskommelsen. Det särskilda bidraget skall utgå t. o. m. år 1991 i stället
för byggnads- och utrustningsbidragen enligt gällande mentalsjukvårdsavtal
med undantag beträffande vissa byggnadsobjekt.

Parterna skall enligt överenskommelsen omedelbart påbörja en gemensam
utredning i syfte att klargöra förutsättningarna att fr. o. m. den 1 januari
1984 ersätta bidragen till den psykiatriska vården och ersättningen från
sjukförsäkringssystemet för vården av patienter med ett generellt bidrag, och
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen skall träffas nya avtal som ersätter
gällande mentalsjukvårdsavtal.

Föredragande statsrådet framhöll vid sin anmälan av överenskommelsen
bl. a. att den ändrade konstruktionen av byggnadsbidragen m. m. skulle
komma att bidra till att den psykiatriska vården utvecklas mot en utbyggnad
av öppna och halvöppna vårdformer.

Medel till bidrag till sjukvårdshuvudmännen enligt mentalsjukvårdsavtalen
och ovannämnda överenskommelse har anvisats under socialdepartementets
huvudtitel under dels förslagsanslaget Bidrag till driften av kliniker
för psykiskt sjuka m. m., dels förslagsanslaget Bidrag till anordnande av
kliniker för psykiskt sjuka m. m.

Tidigare riksdagsbehandling

I två under 1980181 års riksmöte väckta motioner begärdes översyn av
statsbidragen till den psykiatriska vården i syfte att få en snabbare övergång
till öppnare vårdformer. På förslag av utskottet i ovannämnda betänkande
SoU 1980/81:43 avslog riksdagen motionerna. Utskottet ansåg att överenskommelsen
i mars 1981 borde kunna bidra till en utbyggnad mot öppna och
halvöppna vårdformer.

Under 1981182 års riksmöte besvarade dåvarande statsrådet Karin Ahrland
två frågor (1981/82:387 och 1981/82:388) om åtgärder för att minska behovet
av sluten psykiatrisk vård. 1 svaret (prot. 1981/82:155 s. 102-107) anfördes
bl. a. följande.

Den slutna psykiatriska vården bör så långt det är möj ligt ersättas av öppna
vårdformer. Socialstyrelsen har i sitt principprogram för psykiatrins utveckling
(Socialstyrelsen anser 1980:2) föreslagit en sådan ändrad struktur av
vården. Vårdresurserna vid de förutvarande mentalsjukhusen bör enligt
programmet omfördelas och decentraliseras till öppna vårdformer.

SoU 1982/83:15

Jag vill här nämna att antalet vårdplatser vid de psykiatriska klinikerna har
kunnat minskas från ca 37 000 år 1973 till ca 27 000 i år, dvs. med i genomsnitt
mer än 1 000 platser varje år. Detta visar att utvecklingen är på rätt väg. Jag
räknar med att minskningen av platsantalet skall kunna fortsätta under
1980-talet.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) har i år lagt fram en rapport (1982:75) om utveckling av 1980-talets
allmänpsykiatri. I rapporten förordas en fortsatt satsning på olika öppna och
halvöppna vårdformer.

Principprogrammet och rapporten ger enligt min mening sjukvårdshuvudmännen
ett gott underlag för det fortsatta arbetet inom detta område.

Jag vill också nämna att mentalsjukvårdsavtalen mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen numera stimulerar till att öppna vårdformer prioriteras.
En översyn av mentalsjukvårdsbidragen och sjukförsäkringsersättningarna
har nyligen påbörjats i syfte att åstadkomma en schablonisering av
ersättningarna från staten till sjukvårdshuvudmännen. En sådan förändring
bör också kunna underlätta utvecklingen mot öppnare vårdformer inom
psykiatrin.

Statsrådet nämnde vidare bl. a. att hon avsåg att ta upp överläggningar
med socialstyrelsen. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Spri
och berörda organisationer om reformering av den psykiatriska vården.

Viss överläggning hos hälsovårdsministern den 25 augusti 1982

Dåvarande hälsovårdsministern, statsrådet Karin Ahrland, överläde den
25 augusti 1982 med företrädare för socialstyrelsen, Landstingsförbundet,
Spri, Svenska kommunförbundet. Riksförbundet för social och mental hälsa
(RSMH) och fackliga organisationer om läget beträffande den psykiatriska
vårdens utveckling mot mer öppna vårdformer samt om vad som ytterligare
kan göras för att undvika att människor ”i onödan” vårdas på mentalsjukhus.

Vid överläggningen framkom att det råder allmän enighet om att den
slutna psykiatriska vården så långt det är möjligt bör ersättas av öppna
vårdformer och att utvecklingen nu otvetydigt går mot öppna vårdformer.

Överläggningarna utmynnade i att socialstyrelsen, Spri, Landstingsförbundet
och Kommunförbundet i ett intensifierat samarbete skall medverka
till informations- och erfarenhetsöverföring till kommuner och landstingskommuner
samt inventera och rapportera dagsläget. Därefter skall ett nytt
möte äga rum i mars 1983 för att man skall ta ställning till vilka åtgärder som
eventuellt ytterligare behöver vidtas.

SoU 1982/83:15

Utskottet

I detta betänkande behandlas motionsförslag sorn syftar till en utveckling
av vården av psykiskt sjuka personer mot öppnare vårdformer.

Bakgrund

Sluten psykiatrisk vård lämnas (1) vid lasarett för uteslutande psykiatrisk
vård (tidigare mentalsjukhus), (2) vid psykiatriska kliniker inom eller
anslutna till kroppssjukhus, (3) vid sjukhem samt (4) vid enskilda vårdhem.
Antalet vårdplatser för sluten psykiatrisk vård uppgick år 1980 till ca 28 900,
varav ca 17 100 vid mentalsjukhus, ca 3 700 vid psykiatriska kliniker inom
eller anslutna till kroppssjukhus, ca 5 000 vid sjukhem samt ca 3 000 vid
enskilda vårdhem. Sedan år 1962 har antalet vårdplatser vid mentalsjukhus
minskat med nära 10 000 och vid sjukhem med ca 500 medan antalet
vårdplatser vid psykiatriska kliniker ökat med ca 2 000 och vid enskilda
vårdhem med ca 1 700.

Den största sjukdomsgruppen inom psykiatrisk sjukhusvård utgör sjukdomstillstånd
som diagnosticeras som schizofreni. Andra stora sjukdomsgrupper
inom den psykiatriska sjukhusvården är depressioner och demenser
(psykisk avtrubbning).

Öppen psykiatrisk vård bedrivs jämsides med den slutna vården samt vid
vissa polikliniker och vårdcentraler, vid vilka läkare som är specialister i
psykiatri tjänstgör.

Den psykiatriska vården regleras liksom kroppssjukvården genom
bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Vården enligt nämnda
lag är frivillig och kan inte förenas med tvångsåtgärder. För de fall psykiskt
sjuka måste vårdas oberoende av eget samtycke kan vård beredas enligt
bestämmelser i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV). Den som är intagen på sjukhus enligt LSPV får bl. a.
hindras att lämna sjukhuset. Vård enligt LSPV bereds huvudsakligen vid de
tidigare mentalsjukhusen. De mest förekommande diagnoserna hos dem
som vårdas med stöd av LSPV är schizofreni och senil demens (psykisk
avtrubbning i samband med åldrandet).

Utvecklingen inom den psykiatriska vården har under de senaste
decennierna varit snabb. Tidigare har den psykiatriska vården i stor
utsträckning varit inriktad på ett långvarigt och ofta varaktigt omhändertagande
av personer med psykiska störningar. Mentalsjukhusen har således
fått svara för boende, sysselsättning och social stimulans för de psykiskt
sjuka. Utvecklingen av nya behandlingsmetoder och -hjälpmedel, särskilt
tillkomsten av aktiva psykofarmaka, har dock lett till att den psykiatriska
vården numera mera målmedvetet strävar efter att behandla och rehabilitera
patienterna så att de skall kunna skrivas ut från sluten vård.

Antalet vårdtillfällen inom den slutna psykiatriska vården vid frivillig

SoU 1982/83:15

intagning har under de senaste årtiondena fortgående ökat medan intagningar
med stöd av LSPV och motsvarande tidigare lagstiftning har minskat
något. Medelvårdtiderna för huvuddelen av patienterna har minskat.
Läkarbesöken inom den öppna psykiatriska vården har ökat.

Ansvaret för den psykiatriska sjukvården har från början varit en statlig
angelägenhet. De tre största städerna Stockholm, Göteborg och Malmö
förband sig emellertid redan på 1920-talet att med ekonomiskt bidrag från
staten svara för den psykiatriska vården inom sina områden. Den 1 januari
1967 överfördes huvudmannaskapet för den av staten drivna psykiatriska
vården i sin helhet till de dåvarande landstingskommunerna. Enligt avtal
mellan staten samt landstingskommunerna och städerna Stockholm, Göteborg
och Malmö om deras övertagande av den psykiatriska vården - de s. k.
mentalsjukvårdsavtalen - skulle sjukvårdshuvudmännen för övertagandet av
den psykiatriska vården erhålla ekonomisk kompensation från staten som
från början utgick dels i form av driftbidrag, dels i form av byggnadsbidrag
m. m. för upprustning och nybyggnad av anläggningar för vården.

Riksrevisionsverket kritiserade i en revisionsrapport år 1980 bl. a.
byggnadsbidragen för att de fått vissa styrande eller snarare konserverande
effekter på vårdstrukturen inom den psykiatriska vården.

Motionerna

I motion 1981182:1099 av Olof Palme m. fl. (s) framhålls bl. a. att den
psykiatriska vården måste kunna arbeta mer förebyggande, att den öppna
psykiatriska vården bör byggas ut och antalet slutna vårdplatser minskas
samt att samarbetet mellan den psykiatriska vården och kommunerna måste
ökas. Motionärerna påpekar bl. a. att människor i brist på stöd från den
öppna psykiatriska vården och den kommunala socialtjänsten tvingas bo
kvar i den slutna psykiatriska vården. Mer än 10 000 patienter på
mentalsjukhus och psykiatriska kliniker skulle enligt undersökningar som
motionärerna åberopar kunna skrivas ut till eget boende eller någon form av
kollektivt boende.

Mot bakgrund av att överläggningar mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
förutskickats om en ändring av konstruktionen av statens bidrag till
den psykiatriska vården begär motionärerna i här aktuell del av motionen
(yrkande 3), att regeringen skall undersöka förutsättningarna för att genom
en ändrad bidragskonstruktion stimulera fram nya vård- och behandlingsformer
inom såväl öppen som sluten psykiatrisk vård.

I motion 1981182:1308 av Lars Werner m. fl. (vpk) kritiseras den svenska
psykiatriska vården i olika avseenden. Motionärerna framhåller bl. a. att det
krävs förändringar beträffande vårdstruktur, utbildning, forskning och
lagstiftning och begär att en parlamentariskt sammansatt utredning tillsätts
för förändringsarbetet (yrkande 1). Motionärerna anger därvid vissa

SoU 1982/83:15

uppgifter som skyndsamt bör behandlas av utredningen, åtgärder som i
huvudsak syftar till att minska den slutna vården och begränsa antalet
tvångsomhändertaganden (yrkande 2). Motionärerna begär slutligen (yrkande
3) att en patientinventering på landets mentalsjukhus snarast skall
genomföras i samarbete med landstingskommuner och kommuner för att
man skall få reda på hur många patienter på mentalsjukhusen som har en för
hög ”omhändertagandenivå”, dvs. hur många patienter som med olika
former av serviceåtgärder ute i samhället skulle kunna skrivas ut från
sjukhusen.

I motion 1981/82:1294 av Hadar Cars m. fl. (fp, s, m, c) anförs bl. a. att av
de patienter som vårdas på mentalsjukhusen en stor del består av personer
under 35 år med psykosdiagnos. Prognosen för deras tillfrisknande är dålig
om de en längre tid måste kvarstanna inom sluten vård på mentalsjukhus, och
erfarenheterna av öppen vård, s. k. poliklinisk behandling, för denna
patientgrupp är inte heller särskilt goda. Motionärerna anför att behandlingspersonal
alltmer önskar s. k. mellanvårdsformer för framför allt de
yngre av dessa patienter. Det finns framhålls det ett stort behov av små
behandlingshem utanför sjukhusmiljön med möjlighet till nära, engagerad
personalkontakt och intensiv social träning.

Gällande bestämmelser m. m.

Genom hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), vilken trätt i kraft den 1
januari 1983 och då ersatt sjukvårdslagen (1962:242), har sjukvårdshuvudmännen
fått ett vidgat ansvar för befolkningens hälsa.

Sjukvårdshuvudmännen har sålunda ålagts - förutom att erbjuda sjukvård
- även att förebygga ohälsa genom miljöinriktade och individinriktade
förebyggande åtgärder. Sjukvårdshuvudmännen skall planera hälso- och
sjukvården med utgångspunkt i befolkningens behov av hälso- och sjukvård.
I planeringen av hälso- och sjukvården skall sjukvårdshuvudmännen
samverka med samhällsorgan, organisationer och enskilda.

Den 1 januari 1982 trädde socialtjänstlagen (1980:620) i kraft. En av
utgångspunkterna för den nya lagen är den s. k. helhetssynen, vilken bl. a.
innebär att socialtjänsten skall beakta och arbeta med hela den enskildes
eller gruppens sociala situation. Socialtjänsten skall vid behov samarbeta
med andra organ i samhället och med organisationer och föreningar. I
socialtjänstlagen framhålls bl. a. socialnämndernas uppgift att främja goda
miljöer i kommunen och förutsättningarna för goda levnadsförhållanden vid
sidan av uppgiften att svara för råd, stöd och annat bistånd till familjer och
enskilda som behöver det.

I 21 § socialtjänstlagen finns till komplettering av övriga bestämmelser i
lagen särskilda bestämmelser om omsorger om människor med handikapp.

SoU 1982/83:15

Enligt dessa bestämmelser skall socialnämnden verka för att människor som
av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin
livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som
andra. Socialnämnden skall vidare medverka till att den enskilde får en
meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter
hans behov av särskilt stöd.

LSPV är f. n. föremål för översyn genom den år 1980 tillkallade
parlamentariska socialberedningen (S 1980:7), som har i uppdrag att göra en
översyn av bestämmelserna om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst-
och sjukvårdslagstiftningen m. m. Översynen av LSPV skall syfta till
att en bättre vård och en stärkt rättssäkerhet skall beredas patienterna inom
den slutna psykiatriska vården.

Genom beslut den 16 december 1982 har regeringen gett nya direktiv till
socialberedningen (se även s. 23). När det gäller LSPV skall beredningen i
enlighet med de tidigare direktiven fortsätta översynen av LSPV med sikte på
en fullständig revision av den psykiatriska tvångslagstiftningen. Förslag bör
kunna läggas fram under 1984.

Enligt en överenskommelse år 1981 mellan staten och Landstingsförbundet
har konstruktionen av statens bidrag enligt mentalsjukvårdsavtalen
ändrats fr. o. m. år 1982. Det har förutskickats att ändringen skall bidra till
att den psykiatriska vården utvecklas mot en utbyggnad av öppna och
halvöppna vårdformer. Parterna skall enligt överenskommelsen klargöra
förutsättningarna för att fr. o. m. den 1 januari 1984 ersätta bidragen till den
psykiatriska vården och ersättningen från sjukförsäkringssystemet för
vården av patienter med ett generellt bidrag.

Riktlinjer för utvecklingen av den psykiatriska vården, m. m.

På grund av bl. a. kostnadsutvecklingen för sjukhusorganisationen började
i slutet av 1960-talet den sjukvårdspolitiska målsättningen inriktas på att
man skulle få till stånd en ändrad struktur av sjukvården. Den öppna vården
utanför sjukhus ställdes därvid i förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare.
En rad reformer har härefter genomförts för att förstärka denna vård.

Grundläggande för den pågående utvecklingen inom hälso- och sjukvården
är ett principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (HS 80),
som socialstyrelsen presenterade år 1975 (Socialstyrelsen redovisar 1976:1). I
HS 80 ges ett konkret förslag till vårdstruktur med uppdelning av
verksamheten på primärvård, där vårdresurserna tillhandahålls i första hand
vid vårdcentraler och sjukhem, på länssjukvård vid länssjukhus och
länsdelssjukhus, samt på regionsjukvård vid regionsjukhus. Primärvården
skall ha ett förstahandsansvar för hälsotillståndet hos befolkningen inom ett
begränsat geografiskt område, och de hälsovårdande och förebyggande

SoU 1982/83:15

åtgärderna skall avse såväl den kroppsliga som den psykiska hälsan. För den
specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna repliera
på länssjukvården samt på regionsjukvården.

Socialstyrelsen redovisade år 1980 i skriften Riktlinjer för 80-talets
psykiatriska vård (Socialstyrelsen anser 1980:2) den huvudsakliga inriktning
för planeringen av den psykiska hälso- och sjukvården som enligt socialstyrelsen
bör gälla på längre sikt samt angav mera konkret riktlinjer inför
1980-talet. Huvuddragen i utvecklingen av den psykiatriska vården föreslås
bl. a. vara en utveckling mot öppnare vårdformer med decentralisering av
resurserna till mindre enheter i människornas närmiljö samt ökad samverkan
med socialtjänsten. Primärvården förutsätts i enlighet med HS 80 ha ett
ansvar för den primära psykiatriska hälso- och sjukvården. Länssjukvården
skall omfatta de psykiska störningar som kräver sådana kvalificerade
resurser och kompetens som primärvården inte förfogar över, inkl.
psykiatrisk dygnet-runt-vård. Den psykiatriska länssjukvården bör organiseras
enligt sektoriseringsprincipen som innebär att en klinik eller del därav
skall ha ett sammanhållet ansvar för hela den psykiatriska verksamheten på
denna nivå inom ett geografiskt avgränsat område. Inom den sektoriserade
enhetens ram bör finnas några psykiatriska team som svarar för mindre
betjäningsområden. Behovet av psykiatrisk regionsjukvård förutsätts bli
mycket begränsat. Antalet vårdplatser vid de f. d. mentalsjukhusen som
behöver utnyttjas förutsätts komma att minska i avsevärd grad.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation beslutade år 1978 att ett
principprogram för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren
1990-2000 (HS 90) skall upprättas. En utgångspunkt för arbetet härmed skall
vara att hälso- och sjukvården - vid sidan av de traditionella sjukvårdsuppgifterna
- aktivt arbetar för att samhället som helhet verkar för att bibehålla
och förbättra befolkningens fysiska, psykiska och sociala hälsa.

De förändringar av vården av psykiskt sjuka personer man genom
ovannämnda riktlinjer m. m. vill åstadkomma kan i korthet sammanfattas
sålunda.

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten skall ha en offensiv inriktning,
dvs. på olika sätt - bl. a. genom samverkan med samhällsorgan, organisationer
m. fl. - söka förebygga ohälsa och sociala missförhållanden. Vården
skall erbjudas i människornas närmiljö. Inom den psykiatriska vården skall
finnas behandlingsmöjligheter som så litet som möjligt gör det nödvändigt att
den enskilde patienten rycks loss ur sitt vanliga sociala grupp- och
samhällssammanhang. Den öppna vården måste byggas ut och antalet slutna
vårdplatser minskas.

Med utgångspunkt i de i nu nämnda skrifter förordade huvuddragen för
utvecklingen av hälso- och sjukvården har olika områden av bl. a. den
psykiatriska vården behandlats i särskilda utredningar m. m.

SoU 1982/83:15

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) har sålunda i början av år 1982 gett ut en av en expertgrupp utarbetad
rapport (Spri rapport 1982:75) Utveckling av 80-talets allmänpsykiatri -psykiatri i omvandling, vari förordas en fortsatt satsning på öppna och
halvöppna vårdformer.

Socialstyrelsen redovisade år 1981 i skriften Tvångsvård inom psykiatrin
(Socialstyrelsen redovisar 1981:2) utvecklingen beträffande tvångsvård inom
psykiatrin under tidsperioden 1962-1979. Socialstyrelsen framhåller i
skriften bl. a. att behovet att utnyttja LSPV beräknas minska i en enligt
riktlinjerna för 80-talets psykiatriska vård förnyad psykiatri med ökad
tillgänglighet.

År 1982 har socialstyrelsen i rapporten Psykiatrisk vård utan mentalsjukhus
(Socialstyrelsen redovisar 1982:8) redovisat en analys av mentalsjukhusens
och de psykiatriska sjukhemmens uppgifter inom den psykiatriska
vården. Socialstyrelsen framhåller i rapporten bl. a. att - om svensk
psykiatrisk verksamhet anpassas till dagens målsättning för verksamhet och
innehåll - de gamla mentalsjukhusen inte längre kommer att kunna användas
annat än i mycket begränsad omfattning. Enligt rapporten är det fullt möjligt
att utveckla den psykiatriska verksamheten så att mentalsjukhusen helt och
hållet kan tömmas under 1990-talet. I vilken utsträckning detta blir
verklighet beror dock, påpekar socialstyrelsen, i stor utsträckning på vilja
och beslutsförmåga hos de politiskt ansvariga inom landstingskommunerna
och hos personalen inom psykiatrin.

I de nya direktiven för socialberedningen har bl. a. uppmärksammats de
återverkningar inom socialtjänsten som en omdaning av den psykiatriska
vårdens innehåll och organisation enligt ovan redovisade riktlinjer m. m.
medför. Denna förändring av den psykiatriska vården ställer enligt
direktiven stora krav på att hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens
huvudmän etablerar ett nära samarbete på såväl central som regional och inte
minst lokal nivå. Omfattningen och takten i denna utveckling aktualiserar,
framhålls det, frågan om en omfördelning av vissa resurser från sluten till
öppen vård och från psykiatrin till socialtjänsten. Mot bakgrund bl. a. av att
omfattningen och inriktningen av det psykiatriska reformarbetet får betydelse
för de krav som ställs på socialtjänsten bör socialberedningen enligt de
nya direktiven följa den utveckling som pågår inom området och redovisa de
samarbets- och gränsdragningsfrågor som finns mellan socialtjänsten och
hälso- och sjukvården på psykiatrins område. Det är viktigt, anförs det, att
pågående förändringsarbete fortsätter parallellt med beredningens översyn.
Olika utformningar av den psykiatriska vården kan, anförs det vidare, skapa
skilda förutsättningar för kommunernas resursinsatser. Skilda lösningar och
erfarenheter inom detta område bör enligt de nya direktiven redovisas och
analyseras.

SoU 1982/83:15

Utskottets bedömning

Ett omfattande arbete med att reformera och förändra den psykiatriska
vården i vårt land har, som ovan framgått, kommit i gång under de senaste
åren. Utvecklingen går mot minskad sluten vård till förmån för en breddad
och utökad öppen vård, en minskad tvångsvård och en avveckling av de stora
psykiatriska sjukhusen. En bred enighet råder om vikten av att satsa på
mindre vårdenheter och mera varierad vård. Socialtjänstens betydelse för en
väl fungerande öppen vård har också kommit i blickpunkten.

Det förändringsarbete som inletts ligger väl i linje med den grundsyn som
kommer till uttryck i samtliga här aktuella motioner. Utskottet vill i det
sammanhanget framhålla vikten av att denna utveckling påskyndas. En
omstrukturering är nödvändig. När det gäller de särskilda yrkandena vill
utskottet dessutom framhålla följande.

I motion 1981/82:1099 (s) aktualiseras bidragskonstruktionens betydelse
för utvecklingen inom den psykiatriska vården. Motionärerna vill att
förutsättningarna skall undersökas för att genom en ändrad bidragskonstruktion
stimulera fram nya behandlingsformer i såväl öppen som sluten vård.

Den förutskickade översynen av mentalsjukvårdsbidragen och sjukförsäkringsersättningarna
har nu påbörjats. Syftet är att åstadkomma en schablonisering
av ersättningarna från staten till sjukvårdshuvudmännen. Den
ändrade bidragskonstruktionen är avsedd att kunna underlätta en utbyggnad
av öppna och halvöppna vårdformer inom psykiatrin. Enligt utskottets
mening finns därför inte anledning till något riksdagens initiativ med
anledning av motion 1981/82:1099 (s) yrkande 3.

Vad utskottet nu anfört om den inledda utvecklingen mot öppnare
vårdformer inom psykiatrin och om en översyn av statsbidragskonstruktionen
tillgodoser enligt utskottets mening även syftet med motion 1981/82:1294
(fp, s, m, c), vari påtalas behovet av mellanvårdsformer för yngre psykospatienter.

När det gäller den i motion 1981/82:1308 (vpk) begärda parlamentariska
utredningen vill utskottet erinra om den översyn av LSPV som f. n. görs inom
socialberedningen. I beredningens uppdrag ingår även att följa upp
tillämpningen av den nya socialtjänstlagstiftningen. I regeringens nya
direktiv till beredningen erinras i det sammanhanget om socialtjänstens
uppgifter när det gäller bistånd till dem som skrivs ut från de psykiatriska
sjukhusen.

Vidare anförs i de nya direktiven bl. a. att omdaningen inom den
psykiatriska vården lägger ett ansvar på flera huvudmän och då främst hälsooch
sjukvårdens och socialtjänstens. Beredningen skall följa den utveckling
som pågår på detta område och redovisa de samarbets- och gränsdragningsfrågor
som finns mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården på
psykiatrins område. I direktiven betonas vidare vikten av att den pågående
omstruktureringen och decentraliseringen fortsätter parallellt med beredningens
översyn.

SoU 1982/83:15

Socialberedningens arbete kommer i hög grad att beröra de frågeställningar
som tas upp i motion 1981/82:1308 (vpk).

Socialberedningen är parlamentariskt sammansatt. Utskottet har dessutom
inhämtat att beredningen avser att knyta till sig vissa expertgrupper vari
bl. a. patientorganisationen RSMH kommer att bli representerad. Resultatet
av beredningens arbete bör därför enligt utskottets mening avvaktas
innan man har anledning att överväga behovet av ytterligare parlamentarisk
utredning. Motion 1981/82:1308 (vpk) avstyrks således såvitt nu är i fråga
(yrkande 1).

Motion 1981/82:1308 (vpk) avstyrks även i vad avser frågan om inriktningen
av utredningsarbetet (yrkande 2).

I samma motion yrkas vidare att en patientinventering skall göras på
mentalsjukhusen (yrkande 3). Utskottet vill med anledning härav erinra om
att socialstyrelsen f. n. samlar in uppgifter om alla patienter som den 27
oktober 1982 var intagna för sluten vård vid bl. a. de psykiatriska sjukhusen.
En jämförelse skall göras med uppgifter från en tidigare inventering per den
21 mars 1979. En rapport väntas inom kort. På grund härav får motionsyrkandet
anses tillgodosett. Någon riksdagens åtgärd kan inte anses påkallad.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande statsbidragssystemet

att riksdagen avslår motion 1981/82:1099 yrkande 3,

2. beträffande mellanvärdsformer

att riksdagen avslår motion 1981/82:1294,

3. beträffande parlamentarisk utredning

att riksdagen avslår motion 1981/82:1308 yrkande 1,

4. beträffande inriktningen av utredningsarbetet

att riksdagen avslår motion 1981/82:1308 yrkande 2,

5. beträffande patientinventering

att riksdagen avslår motion 1981/82:1308 yrkande 3.

Stockholm den 8 februari 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m). Stig Alftin (s), Lilly Bergander (s),
Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar
Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Göran Ericsson (m), Rosa Östh (c) och
Karin Israelsson (c).

SoU 1982/83:15

Reservationer

Inga Lantz (vpk) har avgivit två reservationer.

1. Beträffande inriktningen av Utredningsarbetet (mom. 4 i hemställan) anser
reservanten

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 24 med ”Vidare
anförs” och slutar på s. 25 med ”utredningsarbetet (yrkande 2)” bort ha
följande lydelse:

Inom den psykiatriska vården förlitar man sig ännu alltför mycket på
behandling med psykofarmaka som i stort sett riktar sig enbart mot
symtomen av de psykiska sjukdomarna. Psykologiska och sociala åtgärder
måste få ett större utrymme i behandlingen och rehabiliteringen av de
psykiskt sjuka. De nya direktiven för socialberedningen tillgodoser när det
gäller den psykiatriska vårdens utformning m. m. inte de krav som
utvecklingen ställer.

I överensstämmelse med vad som anförs i motion 1981/82:1308 (vpk) bör
den psykiatriska vården bli föremål för en genomgripande förändring
beträffande vårdstruktur, utbildning, forskning och lagstiftning m. m.
Utskottet vill därför förorda att socialberedningen genom tilläggsdirektiv får
i uppdrag att behandla de frågor om förändring av den psykiatriska vården
som tas upp i motionen.

Socialberedningen är (= utskottet s. 25) fråga (yrkande 1).

Vad utskottet ovan med anledning av motion 1981/82:1308 (vpk)
yrkande 2 anfört om tilläggsdirektiv till socialberedningen bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande inriktningen av utredningsarbetet

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1308 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om tilläggsdirektiv för socialberedningen,

2. Beträffande patientinventering (mom. 5 i hemställan) anser reservanten

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”1 samma”
och slutar med ”anses påkallad” bort ha följande lydelse:

Som närmare redovisas i ett föregående avsnitt (s. 14) samlar socialstyrelsen
f. n. in uppgifter om alla patienter som den 27 oktober 1982 var intagna
för sluten vård vid bl. a. mentalsjukhusen. En jämförelse skall göras med
uppgifter från en tidigare inventering per den 21 mars 1979 i fråga om
vårdtider m. m.

Det finns emellertid stor anledning att närmare undersöka hur många
långtidsvårdade patienter inom den psykiatriska vården som med olika
former av serviceåtgärder ute i samhället skulle kunna skrivas ut. En sådan

SoU 1982/83:15

inventering begärs i motion 1981/82:1308 (vpk) yrkande 3 i syfte att man skall
få underlag för kommunernas planering av boende och övrig social service
för patienter som skulle kunna skrivas ut.

Utskottet vill för sin del förorda att en sådan patientinventering snarast
genomförs och att det sker under ledning av socialstyrelsen och av landsting
och kommuner i samarbete,

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1981/82:1308 (vpk)
i här aktuell del (yrkande 3) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande patientinventering

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1308 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om patientinventering.

minab/gotab Stockholm 1983 73078