SoU 1982/83:10

Socialutskottets betänkande
1982/83:10

om utbyggnaden av hälso- och sjukvården m. m.

Motionsyrkanden

I motion 1981/82:554 av Margot Håkansson (fp) och Bertil Dahlén (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär ett åtgärdsprogram för
ögonskadade diabetiker i enlighet med motionens syften.

I motion 1981/82:1743 av Margareta Andrén (fp) och Åke Persson (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en förstärkning av reumatikervården
och då främst genom en utökad utbildning av reumatologläkarna.

I motion 1981/82:1755 av Maj Pehrsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
uttalar att man vid uppgörandet av de regionala sjukvårdsplanerna tar
hänsyn till behovet av en ökning av antalet vårdplatser för reumatikersjuka
barn.

I motion 1981/82:2070 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 2-4),

2. att riksdagen hos regeringen begär att möjligheterna att ytterligare
koncentrera regionsjukvården utreds,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att forskningsarbetet
inom främst sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) i större utsträckning bör syfta till rationalisering och
”produktionskontroll”,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett säkrare
underlag bör skapas för den fortsatta dimensioneringen av primärvården.

Yrkande 1 i motionen har behandlats i socialutskottets betänkande SoU
1981/82:35.

Grunddrag i utvecklingen av hälso- och sjukvården m. m.

Den nya hälso- och sjukvårdslagen

Den 1 januari 1983 ersätts sjukvårdslagen (1962:242) av hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), vilken antogs av riksdagen under förra riksmötet
(prop. 1981/82:97, SoU 1981/82:51, rskr 1981/82:381). Med hälso- och
sjukvård avses i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) åtgärder för att medicinskt
förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Det övergripande
målet för hälso- och sjukvården - både den som bedrivs av offentliga
vårdgivare och den som bedrivs av enskilda vårdgivare - skall enligt HSL
vara en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

1 Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 10

SoU 1982/83:10

Landstingskommunerna och kommunerna som inte ingår i en landstingskommun
(sjukvårdshuvudmännen) får i förhållande till nuläget ett vidgat
ansvar för befolkningens hälsa. Sjukvårdshuvudmännen åläggs sålunda
förutom att erbjuda sjukvård även att förebygga ohälsa hos befolkningen
genom miljöinriktade och individinriktade förebyggande åtgärder.

Ett antal krav på sjukvårdshuvudmännens hälso- och sjukvård har ställts
upp i HSL. Hälso- och sjukvården skall vara av god kvalitet och tillgodose
patienternas behov av trygghet, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för
patienternas självbestämmande och integritet samt främja goda kontakter
mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Sjukvårdshuvudmännen åläggs vidare att planera hälso- och sjukvården
med utgångspunkt i befolkningens behov av vård.

Riktlinjer i fråga om statlig planering och samordning av hälso- och
sjukvården m. m.

I proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation,
m. m. angavs vissa riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan staten och de
kommunala huvudmännen beträffande socialvården och hälso- och sjukvården.
Dessa riktlinjer innebär att staten tillsammans med kommunerna och
landstingskommunerna har ett gemensamt ansvar för socialvårdens och
hälso- och sjukvårdens omfattning, kvalitet och framtida utveckling och
statens uppgifter är därvid att på riksplanet samordna de olika delarna av
samhällsverksamheten och göra de avvägningar som är nödvändiga för att
utnyttja tillgängliga resurser med hänsyn till den övergripande välfärdspolitiken.

Samtidigt med att HSL antogs godkände riksdagen riktlinjer i fråga om
statlig planering och samordning av hälso- och sjukvården. Enligt dessa
riktlinjer bör regeringen och riksdagen - mot bakgrund av statens uppgifter
inom ramen för såväl den samlade välfärdspolitiken som samhällsekonomin
- ha ansvaret för den övergripande centrala planeringen och samordningen
av hälso- och sjukvården. Ett nära och kontinuerligt samråd beträffande den
övergripande centrala planeringen och samordningen skall finnas mellan
regeringen och sjukvårdshuvudmännen och vara förankrat inom socialdepartementet
med hänsyn till departementets övergripande ansvar för hälsooch
sjukvården samt socialpolitik i övrigt.

En möjlig uppläggning av samrådsförfarandet mellan statsmakterna och
sjukvårdshuvudmännen kan enligt riktlinjerna vara att staten utarbetar
förslag till ramar för hälso- och sjukvårdens utveckling, som kan uttryckas i
olika alternativ och som grundas på politiska bedömningar av den
samhällsekonomiska utvecklingen, tillgången på utbildad personal, det
framtida sysselsättningsläget, de av statsmakterna formulerade målen för
hälso- och sjukvården samt de övergripande prioriteringarna såväl mellan
olika samhällssektorer som inom hälso- och sjukvården.

SoU 1982/83:10

Samrådet bör syfta till en överenskommelse vilken skall utgöra utgångspunkt
för sjukvårdshuvudmännens långsiktiga planering. Med ledning av
bl. a. sådana överenskommelser utarbetar sjukvårdshuvudmännen planer
för den mer långsiktiga utvecklingen av hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen skall följa och stödja hälso- och sjukvårdsplaneringen på
landstings- och regionnivå samt yttra sig över enskilda planförslag före
huvudmännens ställningstaganden. Sammanställningar och analyser av
sjukvårdshuvudmännens uppgifter bör ske i samverkan mellan socialstyrelsen,
Landstingsförbundet och sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri).

I mitten av 1960-talet inrättades socialdepartementets sjukvårdsdelegation
med uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka
för en samordning av sjukvårdsplaneringen. I sjukvårdsdelegationen finns
företrädare både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter
som har ansvar för hälso- och sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och
samhällsekonomi.

En sammanställning i siffror av 16 sjukvårdshuvudmäns principplaner för
10-årsperioden 1975-1985 m. m. för hälso- och sjukvården, folktandvården
och omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda, som gjorts gemensamt av
socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet, har redovisats i Spri rapport
5/76 Sjukvårdshuvudmännens planer till 1985- en sammanställning i
siffror.

Socialstyrelsen har redovisat sina kommentarer till dessa planer m. m. i
skriften Sjukvårdshuvudmännens planer till 1985 (Socialstyrelsen redovisar
1976:7).

Sjukvårdshuvudmännens femårsplaner ställs f. n. samman årligen i
samarbete mellan socialstyrelsen och Landstingsförbundet och redovisas i
s. k. LKELP-rapporter.

Byggnadsreglering och läkarfördelning

Genom bestämmelserna i lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd och
kungörelsen (1971:1205) om byggnadstillstånd har staten möjlighet att styra
byggandet inom bl. a. hälso- och sjukvården. Huvudmotiven för nämnda
bestämmelser utgörs av strävanden att uppnå en konjunkturpolitisk utjämning
av byggandet med hänsyn till främst sysselsättningen på byggnadsarbetsmarknaden.
Lagen om byggnadstillstånd talar emellertid om att
byggnadsreglering enligt lagen även skall kunna ske med hänsyn till andra
väsentliga allmänna intressen.

Staten har vidare möjlighet att styra fördelningen av läkare. F. n. fordras
det enligt bestämmelser i sjukvårdslagen i princip medgivande av socialstyrelsen
för att inrätta läkartjänster för hälso- och sjukvårdande verksamhet
hos landstingskommuner och primärkommuner. Villkoren för att inrätta

1* Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 10

SoU 1982/83:10

läkartjänster anges i den till sjukvårdslagen knutna sjukvårdskungörelsen
(1972:676).

Socialstyrelsen beslutar hur många underläkartjänster (organiserade i s. k.
block) som får finnas inom varje sjukvårdsområde för läkarnas allmäntjänstgöring,
dvs. den läkartjänstgöring som är det första ledet i läkarnas
vidareutbildning efter läkarexamen.

Socialstyrelsens prövning av frågor om inrättande av underläkartjänster
(också organiserade i s. k. block) för läkarnas fortsatta vidareutbildning till
specialistkompetens och om inrättande av tjänster för läkare med fullgjord
vidareutbildning skall ske på grundval av för riket upprättat läkarfördelningsprogram,
som fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Förslag till Läkarfördelningsprogrammet (LP) upprättas av socialstyrelsen i
samråd med universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Landstingsförbundet
och Sveriges läkarförbund och omfattar vanligtvis en period av fem år.
Det revideras i princip vartannat år.

I de av riksdagen under förra riksmötet godkända riktlinjerna i fråga om
statlig planering och samordning av hälso- och sjukvården ingår bl. a.
riktlinjer i fråga om fördelningen av läkare. Dessa riktlinjer innebär i
huvudsak följande.

I vart fall tills vidare är det nödvändigt att på riksplanet noga följa frågan
hur många vidareutbildade läkare som behövs inom de olika specialiteterna
och landstingskommunerna. Vid den fortsatta läkarplaneringen bör socialstyrelsen
i samråd med huvudmännen och Läkarförbundet liksom hittills
utarbeta rullande läkarfördelningsprogram, vilka lämpligen bör omfatta fem
år. På grundval av sådana läkarfördelningsprogram bör socialstyrelsen
utarbeta en läkarplaneringsram för varje sjukvårdsområde. Denna ram -som bör diskuteras vid de förutskickade överläggningarna mellan staten och
huvudmännen - skall tjäna som underlag för huvudmännens planering.
Någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen att landstingskommuner
och primärkommuner skall ha socialstyrelsens medgivande för att få
inrätta läkartjänster behövs inte i hälso- och sjukvårdslagen. En sådan
bestämmelse vad gäller vidareutbildade läkare kan f. ö. mot bakgrund av det
ökande arrtalet läkare antas vara av mindre betydelse på längre sikt.

Inom sjukvårdsregionerna bör samråd ske i syfte att en balanserad
fördelning av läkarresurserna inom regionerna sker mellan bl. a. regionsjukvård,
länssjukvård och primärvård.

Den centrala planeringen av läkarutvecklingen bör även omfatta läkarresurser
för privatpraktik, annan enskild hälso- och sjukvård och företagshälsovård.
Om det visar sig nödvändigt för att uppnå en lämplig framtida
fördelning får andra medel för att styra utvecklingen övervägas.

Det föreslagna läkarfördelningssystemet innebär ingen ändring beträffande
planeringen av läkarnas vidareutbildning. Socialstyrelsen har således att i
fortsättningen fastställa block för allmäntjänstgöring och fortsatt vidareut -

SoU 1982/83:10

bildning mot bakgrund av läkarfördelningsprogrammet och i samråd med
huvudmännen och Läkarförbundet.

Genom läkarfördelningsprogrammen har man sökt styra nytillkommande
läkarresurser till de verksamhetsområden där de bäst behövs. Bristen på
läkare har emellertid medfört svårigheter att rekrytera läkare till mindre
attraktiva verksamhetsområden och orter och lett till en både verksamhetsmässig
och geografisk snedfördelning av läkarresurserna.

År 1979 vidtogs vissa åtgärder för att sjukvårdshuvudmännen skulle få
bättre möjligheter att på lika villkor få tillgång till de knappa läkarresurserna.

I en inom Landstingsförbundet utarbetad och vid Landstingsförbundets
kongress år 1979 framlagd skrift, Solidarisk läkarförsörjning - möjligheter
och begränsningar, presenterades förslag till sådana åtgärder. Landstingsförbundets
kongress beslutade uppdra åt styrelsen för förbundet att efter viss
ytterligare beredning av frågan rekommendera sjukvårdshuvudmännen att
vidta i skriften föreslagna åtgärder. På grundval av den fortsatta beredningen
av frågan och en under hösten 1979 träffad överenskommelse mellan
Landstingsförbundet och Läkarförbundet utfärdade Landstingsförbundet i
november 1979 ett cirkulär om åtgärder för en förbättrad läkarförsörjning. I
cirkuläret rekommenderas sjukvårdshuvudmännen att (1) begränsa antalet
ansökningar om nya läkartjänster under åren 1980 och 1981 för att en bättre
balans skulle uppnås mellan antalet läkartjänster och antalet vidareutbildade
läkare, (2) på visst sätt effektivisera vidareutbildningssystemet för läkare
samt (3) intensifiera arbetet med översyn av organisationen för jour och
beredskap för att en successiv reducering av vikariebehovet skulle åstadkommas.
Enligt cirkuläret borde nya läkartjänster få inrättas endast för
verksamhetsområdena öppen vård vid vårdcentral, långtidssjukvård/rehabilitering
och psykiatri.

I läkarfördelningsprogrammen för ettvart av åren 1981 och 1982 har
antalet tjänster som skall få inrättas för vidareutbildade läkare begränsats till
175 tjänster med följande fördelning, nämligen för enbart öppen somatisk
vård 150, för psykiatri 15 samt för långtidssjukvård/rehabilitering 10. I
läkarfördelningsprogrammet för år 1983 har antalet tjänster för vidareutbildade
läkare som skall få inrättas ökats till 400, nämligen för öppen somatisk
vård 200, för huvudsakligen sluten somatisk vård 175, för psykiatri 15 och för
långtidssjukvård/rehabilitering 10.

Pågående strukturförändring inom hälso- och sjukvården

På grund av bl. a. kostnadsutvecklingen för sjukhusorganisationen började
i slutet av 1960-talet den sjukvårdspolitiska målsättningen inriktas på att
man skulle få till stånd en ändrad struktur av sjukvården. Den öppna vården
utanför sjukhus ställdes därvid i förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare,
och en rad reformer har genomförts för att förstärka denna vård.

Grundläggande för pågående utveckling inom hälso- och sjukvården är ett

Rättelse: S. 5, efter rad 34 Tillkommer: långtidssjukvård/rehabilitering 10.

SoU 1982/83:10

principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (HS 80), som
socialstyrelsen presenterade år 1975 (Socialstyrelsen anser 1976:1). I HS 80
ges ett konkret förslag till vårdstruktur med uppdelning av verksamheterna på
primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Den övervägande delen av
vården skall lämnas inom primärvården vid vårdcentraler och vid sjukhem.
För den specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna
repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande
centrallasaretten) och vid länsdelssjukhus (motsvarande normallasaretten)
- samt på regionsjukvården (vid regionsjukhus).

Med primärvård avses i HS 80 all hälsovård och all sjukvård som lämpligen
kan bedrivas utanför sjukhus och centrala sjukhem. Primärvården skall
primärt svara för såväl det kroppsliga som det psykiska hälsotillståndet hos
befolkningen inom ett givet betjäningsområde och omfatta den övervägande
delen av alla besök på läkarmottagning, all hemsjukvård och huvuddelen av
all långtidssjukvård. Temporärt, när primärvårdens resurser är otillräckliga
för de åtgärder som erfordras beträffande viss patient, skall ansvaret för
patienten övergå till läns- eller regionsjukvården. Så snart man där anser sig
ha vidtagit erforderliga åtgärder, avses emellertid ansvaret för patienten
återgå till primärvården.

Vårdresurserna skall tillhandahållas i första hand vid vårdcentraler och
sjukhem. Sjukvårdsområdena skall uppdelas på ett antal primärvårdsområden
av varierande storlek, vilka formellt skall motsvara sjukvårdslagens
läkardistrikt.

Hälsovården föreslås bli i princip helt integrerad med sjukvården. Till
primärvårdsuppgifterna avses även höra uppgifter inom omgivningshygien,
livsmedelshygien, den allmänna hälsovården (hälsoskyddet) samt smittskyddet.
Hälsovårdsupplysning, aktiv medverkan i skyddet mot miljöfaktorer
som hotar invånarnas hälsa och uppsökande verksamhet, främst i form av
hälsokontroller inriktade på särskilt utsatta grupper, förutsätts vara uppgifter
för primärvården.

Primärvården förutsätts skola nära samarbeta med socialtjänsten.

Förutom läkare för allmänmedicin avses även läkare med annan specialistkompetens
tjänstgöra inom primärvården.

Den s. k. distriktsvården med distriktssköterskor faller helt inom primärvården
och skall utgöra en av de väsentligaste komponenterna i denna. Även
sjuksköterskor med annan vidareutbildning förutsätts få uppgifter inom
primärvården liksom undersköterskor samt arbetsterapeuter, kuratorer,
sjukgymnaster och annan personal.

Det förutsätts att personal av olika kategorier skall bilda vårdlag, bl. a. för
hemsjukvård.

Inom ramen för HS 80-arbetet har sociälstyrelsen redovisat strukturprogram
inom flera delsektorer av hälso- och sjukvården avsedda att vara till
hjälp och vägledning i planeringssammanhang för sjukvårdshuvudmännen
m. fl. Sålunda har redovisats principprogram för långtidssjukvård (Social -

SoU 1982/83:10

styrelsen anser 1976:3), principprogram för medicinsk rehabilitering (Socialstyrelsen
anser 1978:3), riktlinjer för 80-talets psykiatriska vård (Socialstyrelsen
anser 1980:2) och allmänna råd (1981:4) om hälsovård för mödrar och
barn inom primärvården.

Socialstyrelsen har vidare sammanställt planeringsunderlag för sektorer av
hälso- och sjukvården i form av sektorprogram.

Om närmare riktlinjer för primärvården, länssjukvården och regionsjukvården Mot

bakgrund av att det konstaterats att ett allt större behov förelåg av
samverkan mellan sjukvårds- och socialvårdshuvudmännens planering och
löpande verksamhet beslutade socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet samt Spri år 1976 att genomföra ett gemensamt
utvecklingsarbete främst inriktat på primärvård, äldreomsorger samt samverkan
mellan landstingskommuner och kommuner. Arbetet inleddes med
förstudier avseende nämnda tre områden. Resultaten av förstudierna
presenterades år 1977 i skriften Primärvård-äldreomsorger-samverkan.
Härefter har följt ett utredningsarbete som syftat till att ge de lokala
huvudmännen ett så konkret underlag som möjligt för planeringen i första
hand till mitten av 1980-talet. Resultatet av detta utredningsarbete presenterades
år 1978 i sex skrifter, nämligen (1) Primärvård - innehåll och
utveckling, (2) Sjukvård i hemmet - social hemtjänst, (3) Boende, service
och vård för äldre, (4) Långtidsvård i samverkan, (5) Omhändertagande av
åldersdementa samt (6) Dagsjukvård inom primärvården. Skrifterna har
utsänts till sjukvårds- och social vårdshuvudmännen för att användas som
underlag för deras planering inom de i skrifterna redovisade områdena. I
skrifterna utgår man från den i principprogrammet för hälso- och sjukvården
inför 1980-talet rekommenderade strukturen för hälso- och sjukvården.

Frågor om bl. a. omfattningen av länssjukvården behandlas inom ramen
för det s. k. HS 90-arbetet, vilket redovisas i det följande (s. 8 och 9).

Som också redovisas i det följande (s. 10 och 11) godkände riksdagen
under 1980/81 års riksmöte riktlinjer för den framtida regionsjukvården.

Läkarutbildningen

Läkarnas grundutbildning omfattar fem och ett halvt år och avslutas med
läkarexamen. Efter grundutbildningen följer som ett första led i läkarnas
vidareutbildning allmäntjänstgöring (AT) på underläkartjänster om 21
månader, varav sex månader i kirurgi, sex månader i medicin, tre månader i
psykiatri och sex månader i allmänläkarvård. Vid allmäntjänstgöringens slut
erhålls legitimation som läkare. Härefter följer fortsatt vidareutbildning
(FV) till specialistkompetens, som tar från fyra till fem och ett halvt år.

1** Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 10

SoU 1982/83:10

Specialistkompetens kan erhållas i ett 40-tal medicinska specialiteter.
Specialistutbildningen omfattar dels huvudutbildning om mellan tre och fem
års tjänstgöring som i allmänhet fullgörs helt inom specialiteten, dels
sidoutbildning om mellan ett halvt och ett och ett halvt års tjänstgöring som
fullgörs inom verksamhetsområde som är av betydelse för den sökta
kompetensen. Även den fortsatta vidareutbildningen fullgörs på underläkartjänster.
Förordnandena på underläkartjänster för allmäntjänstgöring och
för specialistutbildning är utformade som s. k. blockförordnanden (ATblock
resp. FV-block), som innefattar samtliga erforderliga tjänstgöringar.

Bestämmelser om tjänstgöring för vinnande av legitimation och specialistkompetens
finns i kungörelsen (1972:678) med tillämpningsföreskrifter till
lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket.

Specialistkompetens utgör i princip behörighetskrav för högre läkartjänster
än underläkartjänster. Underläkartjänsterna skall vara förbehållna
läkare som genomgår vidareutbildning (AT och FV). Ordningen för
fördelning av läkare har redovisats ovan (s. 3 - 5).

Den framtida inriktningen av hälso- och sjukvårdens insatser

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation beslutade i juni 1978 att ett nytt
principprogram för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren
1990-2000 (HS 90) skall upprättas. Principprogrammet skall belysa hälsooch
sjukvårdssektorns lämpliga framtida omfattning, inriktning, struktur och
resurskrav för nämnda tidsperiod och vara avvägt mot begränsningar i
samhällsekonomin och tillgången på personal som successivt anges eller
förväntas. För att leda utredningsarbetet tillsattes en styrgrupp med
företrädare för staten och Landstingsförbundet. Socialstyrelsen svarar för
det praktiska utredningsarbetet.

Under utredningsarbetet skall bl. a. beaktas att hälso- och sjukvården inte
skall fungera enbart som mottagare av vårdsökande. En utgångspunkt skall
vara att hälso- och sjukvården - vid sidan av de traditionella sjukvårdsuppgifterna
- utifrån sin kunskap om hälsoproblemens uppkomst och orsaker
aktivt arbetar för att samhället som helhet verkar för att bibehålla och
förbättra befolkningens fysiska, psykiska och sociala hälsa.

Utredningsarbetet har indelats i två etapper. Under den första etappen har
arbetet inriktats på att man skall redovisa och analysera olika områden av
betydelse för inriktningen av det fortsatta utredningsarbetet. Inom ramen för
den första etappen har en rad underlagsstudier tagits fram, av vilka flertalet
redovisats år 1981 i följande tre volymer i SOU-serien, nämligen Hälsorisker
- en kunskapssammanställning (SOU 1981:1), Ohälsa och vårdutnyttjande
(SOU 1981:2) samt Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv (SOU
1981:3).

SoU 1982/83:10

I den tillsammans med ovannämnda volymer framlagda skriften Utgångspunkter
och riktlinjer för det fortsatta arbetet (SOU 1981:4) har redovisats
bl. a. av socialdepartementets sjukvårdsdelegation år 1980 godkända riktlinjer
för den andra etappen i utredningsarbetet. Generella utgångspunkter
för utredningsarbetet i denna etapp skall vara (1) att hälso- och sjukvårdens
verksamhet måste utgå från ett offensivt hälsopolitiskt synsätt, (2) att
befolkningens behov av vård skall vara av avgörande betydelse för
fördelningen av hälso- och sjukvårdens resurser samt (3) att hälso- och
sjukvårdens resursinsatser härutöver måste relateras till såväl
samhällsekonomiska som sysselsättningspolitiska mål och restriktioner.

Redovisning för det fortsatta HS 90-arbetet beräknas komma att
framläggas under år 1984.

Underlag för dimensionering av primärvården

Motionsmotivering

I motion 1981/82:2018 (m), vilken innehåller motiveringen till yrkande 4 i
motion 1981/82:2070 (m), anförs bl. a. att en vid vårdcentralen i Dalby
framlagd avhandling visar att antalet öppenvårdsbesök per invånare och år
stabiliserats vid ca 2,3. Detta antyder, anförs det vidare, att det av
socialstyrelsen hittills använda planeringstalet 3,5 kan ligga för högt, vilket
kan få stora konsekvenser för resursplaneringen. Motsvarande undersökningar
bör, framhålls det, göras i andra delar av landet så att ett säkrare
underlag skapas för den framtida dimensioneringen av primärvården.

Hälso- och sjukvårdslagen

I specialmotiveringen (prop. 1981/82:97 s. 122 och 123) till den förutnämnda
bestämmelsen i den nya hälso- och sjukvårdslagen om att sjukvårdshuvudmännen
skall planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i
befolkningens behov av vård framhålls bl. a. att syftet med sjukvårdshuvudmannens
planering skall vara att tillgodose behov av hälso- och sjukvård hos
dem, för vilka sjukvårdshuvudmannen har en skyldighet att tillhandahålla
sådan vård och att sjukvårdshuvudmannen själv avgör hur detaljerade planer
som skall upprättas och vilken tid planerna skall avse.

HS 90-arbetet

Enligt riktlinjerna för det fortsatta HS-arbetet skall detta arbete bl. a.
inriktas mot att belysa möjligheter och begränsningar i att kartlägga och
analysera befolkningens hälsotillstånd som underlag för planering och beslut
avseende inriktning och fördelning av hälso- och sjukvårdens insatser.

SoU 1982/83:10

Därvid skall särskilt uppmärksammas behovet av åtgärder inom vårdområdet
som ökar möjligheterna att alla som bor i landet får del av hälso- och
sjukvården på lika villkor. Med anledning härav ingår i HS 90-arbetet ett
projekt som kallas Hälsodata som planeringsunderlag.

Enligt riktlinjerna för det fortsatta HS 90-arbetet bör vidare strukturmodellen
för hälso- och sjukvården enligt HS 80 vidareutvecklas. Detta
utvecklingsarbete skall i första hand gälla avvägningen mellan länssjukvård
och primärvård samt överväganden avseende det flerregionala samarbetet.
Vidare bör HS 80:s strukturmodell vidareutvecklas så att faktorer som
påverkar arbetsfördelningen mellan hälso- och sjukvårdssystemet och
befolkningens eget ansvar kan beaktas. I anslutning härtill anförs i
riktlinjerna följande.

Mot denna bakgrund är det särskilt angeläget att klarlägga länssjukvårdens
arbetsuppgifter, organisation och samverkan med primär- och regionsjukvården.
Stor uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att begränsa
länssjukvården för att därigenom öka förutsättningarna att inom snäva
finansiella och personella resursramar säkerställa en planerad utbyggnad av
primärvården. I detta arbete bör olika alternativ för länssjukvårdens
dimensionering och arbetsuppgifter utarbetas. Vidare bör analyseras orsaker
till länssjukvårdens olika omfattning inom skilda landsting samt hinder för att
överföra resurser från länssjukvård till primärvård. Konkreta förslag till
åtgärder som kan underlätta för huvudmännen att säkerställa eftersträvade
förändringar av vårdstruktur och vårdinnehåll bör redovisas. Särskilt bör
beaktas förutsättningar och metoder att genom omprioriteringar inom hälsooch
sjukvårdssektorn genomföra olika vårdpolitiska förändringar. Därvid
bör också konsekvenserna för vårdorganisationens innehåll och uppbyggnad
av den medicinskt-tekniska utvecklingen analyseras.

Koncentration av viss regionsjukvård

Motionsmotiv ering

I motion 1981/82:2018 (m) anförs som motivering till yrkande 2 i motion
1981/82:2070 (m) bl. a. att man bör eftersträva ytterligare sammanslagning
av små regionsjukvårdsspecialiteter till eventuellt endast två eller tre sjukhus
i landet för att utnyttja högkvalificerade resurser på ett rationellt sätt och för
att erhålla kompetens och skicklighet inom smala specialiteter. Sammanslagning
bör enligt motionärerna övervägas inom t. ex. thoraxkirurgi, brännskadebehandling
och transplantationskirurgi. Samverkan med övriga nordiska
länder kan på vissa områden vara särskilt befogad, anförs det vidare.

Riktlinjer för den framtida regionsjukvården m. m.

Riksdagen godkände under 1980/81 års riksmöte riktlinjer för den framtida
regionsjukvården (prop. 1980/81:9, SoU 1980/81:6, rskr 1980/81:123). Enligt

SoU 1982/83:10

dessa riktlinjer skall landet för högspecialiserad vård och för vård som kräver
samverkan mellan flera sjukvårdshuvudmän vara indelat i sex sjukvårdsregioner,
nämligen Umeåregionen, Uppsala-Örebroregionen, Stockholmsregionen,
Linköpingsregionen, Göteborgsregionen och Lund-Malmöregionen.
Regionsjukvården beräknas år 1985 omfatta ca 2 750 - ca 3 150
vårdplatser inom närmare 30 medicinska verksamhetsområden (se SoU
1980/81:6 s. 6-9). Resurserna vid regionsjukhusen/klinikerna avses även
utnyttjas för öppen vård och för olika former av konsultationer.

En koncentration av regionenheterna för vissa medicinska verksamhetsområden
har förutsatts. Enligt riktlinjerna anses det nödvändigt att
koncentrera antalet enheter för barnkirurgi, thoraxkirurgi (thorax =
bröstkorg) och transplantationskirurgi till fyra platser i landet. Resurser för
vård av vissa infektionssjukdomar, särskilt tropiska infektionssjukdomar,
samt specialkoagulationslaboratorier bör finnas på högst tre platser. Den
högspecialiserade brännskadevården bör koncentreras till två platser och i
första hand organiseras inom ramen för plastikkirurgi. Operativ behandling
av vissa medfödda och komplicerade hjärt- och kärlsjukdomar hos barn bör
kunna koncentreras till en eller två platser. Andra typer av högspecialiserad
sjukvård, t. ex. dövpsykiatri, bör slutligen kunna ha hela landet som
upptagningsområde.

I samband med att riktlinjerna för den framtida regionsjukvården
godkändes intogs i sjukvårdslagen ett bemyndigande för regeringen att
föreskriva att riket skall indelas i regioner för hälso- och sjukvård som berör
flera sjukvårdshuvudmän och ett åläggande för sjukvårdshuvudmännen att
samverka i frågor som rör sådan hälso- och sjukvård. Motsvarande bestämmelser
har intagits i den nya hälso- och sjukvårdslagen.

Enligt riktlinjerna bör det ankomma på sjukvårdshuvudmännen själva att
överenskomma om hur planeringssamverkan skall läggas upp och genomföras
samt om inriktningen och omfattningen av samarbetet inom och mellan
regionerna. Det förordas emellertid att en samordning av de regionala
planerna sker på riksnivå genom socialstyrelsen och Landstingsförbundet.

Genomförandet av de förändringar av regionsjukvården som riktlinjerna
innebär förutsätts vara i första hand en fråga för sjukvårdshuvudmännen.
Det förordas att Landstingsförbundet utfärdar rekommendationer beträffande
utformningen av regionsjukvårdsavtal samt initierar ett riksavtal.

Slutande av avtal, konstituering av samverkansorgan och utarbetande av
regionsjukvårdsplaner beräknades kräva en tid av fyra till fem år från det
riksdagen godkänt riktlinjerna m. m.

Som redovisats om HS 90-arbetet i ett föregående avsnitt i betänkandet
skall detta arbete bl. a. omfatta överväganden avseende det flerregionala
samarbetet mellan sjukvårdshuvudmännen.

SoU 1982/83:10

Thoraxkirurgi bedrivs i vårt land vid sex kliniker, nämligen vid Malmö
allmänna sjukhus, Lunds lasarett, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg,
Karolinska sjukhuset, regionsjukhuset i Örebro samt akademiska sjukhuset i
Uppsala. Klinikerna i Lund, Göteborg, Stockholm och Uppsala har
fullständig verksamhet.

Sedan det visat sig att dittillsvarande planeringsunderlag för utvecklingen
av hjärt- och lungkirurgin var i behov av revidering överenskoms vid en
konferens i Uppsala i september 1980 - till vilken företrädare för
socialdepartementet, Landstingsförbundet och sjukvårdshuvudmän med
region/undervisningssjukhus inbjudits - att experter utsedda av resp.
huvudman skulle medverka i ett projekt under socialstyrelsens ledning med
uppgift att presentera ett reviderat planeringsunderlag för i första hand
throraxkirurgins fortsatta utveckling. Resultatet av projektet redovisades i
september 1981 i socialstyrelsens expertrapport Thorax kirurgis k verksamhet
1981-1985 med undertiteln Utvecklingen under 1970-talet som grund för
framtida planering. I expertrapporten diskuteras omdisponering av de
thoraxkirurgiska resurserna i Malmö och Örebro till de fyra övriga
klinikerna.

Expertrapporten har remissbehandlats. Inom socialstyrelsen förbereds
f. n. allmänna råd om thoraxkirurgisk verksamhet på grundval av expertrapporten
och remissbehandlingen av denna.

Visst beslut vid Landstingsförbundets kongress år 1982

Mot bakgrund bl. a. av att riksdagens beslut om regionsjukvården
förutsatte en bättre samordning av den högspecialiserade vården - såväl
inom sjukvårdsregionerna som mellan dem - och av vad som förekom vid en
konferens hösten 1981, då ledande politiska företrädare för sjukvårdshuvudmännen
samlats för att diskutera 1980-talets problem, uppdrog Landstingsförbundets
styrelse åt sitt presidium att ta kontakt med sjukvårdsregionernas
samverkansorgan (samverkansnämnder) för diskussioner om en ökad
samordning inom regionsjukvården.

I en skrift kallad Vårdpolitiskt reformarbete i en hårdnande ekonomi, som
Landstingsförbundets styrelse föreläde Landstingsförbundets tjugoåttonde
ordinarie kongress år 1982, framhölls bl. a. att det var nödvändigt med en
mer effektiv samordning inom sjukvårdsregionerna och att det var naturligt
att denna till en början koncentrerades till den högspecialiserade vården och
till en översyn av vårdplatser och befintliga fysiska resurser. Det förutsattes
att Landstingsförbundet skulle ta på sig rollen som samordnare av den
flerregionala planeringen för att få till stånd ett effektivt resursutnyttjande.

Landstingsförbundets kongress beslutade uppdra åt Landstingsförbundets
styrelse att fortsätta arbetet med planeringsfrågorna enligt den i skriften
lämnade redovisningen.

SoU 1982/83:10

Inriktningen av forsknings- och utvecklingsarbetet hos Spri m. m.

Motionsmotivering

I motiveringen i motion 1981/82:2018 (m) till yrkande 3 i motion
1981/82:2070 (m) anförs bl. a. att det för hälso- och sjukvården troligen inte
enbart är negativt att stagnerade samhällsresurser nu framtvingar en bättre
uppföljning beträffande resursanvändningen inom sjukvården. Spri bör
enligt motionärerna ha en viktig samordnande funktion, och tonvikten bör
förskjutas från planering till rationalisering. Spri, anförs det vidare, har
nyligen tagit initiativ till ett nytt samordningsorgan mellan Landstingsförbundet,
medicinska forskningsrådet och socialstyrelsen för att få fram
objektiv information kring olika medicinska teknologiers för- och nackdelar,
kostnader, risker och nytta. Liknande initiativ bör enligt motionärerna tas på
flera områden.

Spris uppgifter m. m.

Spri har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens
planerings- och rationaliseringsverksamhet inom hälso- och sjukvården samt
socialvården. Huvudmännen för Spri är staten och Landstingsförbundet.

Enligt Spris arbetsprogram för år 1982 är en huvuduppgift för Spri att
utifrån den nya hälso- och sjukvårdslagens intentioner hjälpa sjukvårdshuvudmännen
att förbättra vården inom ramen för befintliga eller - för vissa
delar av vården - krympande resurser.

I arbetsprogrammet ingår bl. a. satsningar på två arbetsområden med
inriktning på utvärdering och effektivisering inom hälso- och sjukvården.

Det ena arbetsområdet omfattar frågor om resursdimensionering, resursutnyttjande,
organisation och ekonomi på landstingsnivå. I arbetsområdet
ingår ett projekt kallat Avveckling för utveckling - metoder för omprövning
och förändring av sjukvårdsresurser.

Det andra arbetsområdet omfattar hälsoekonomiska bedömningar av
medicinska teknologier i vid mening.

Prioritering av forskningen inom sjukvårdsområdet

Riksdagen behandlade under förra riksmötet förslag, som framlagts i
prop. 1981/82:106 om forskning m. m., om övergripande prioriteringar inom
forskningsområdet, m. m. (UbU 1981/82:37, rskr 1981/82:397).

Bland forskningsområden som enligt riksdagens beslut skall prioriteras
ingår forskning om sjukvården som system. I propositionen anfördes om
detta forskningsområde bl. a. följande.

Såväl hälso- och sjukvården som socialvården genomgår f. n. en genomgripande
förändring i samband med ny lagstiftning. Ett fullföljande av denna
kommer att ställa stora krav på FoU-insatser inom den sociala sektorn under

SoU 1982/83:10

de närmaste åren. Mot denna bakgrund finns starka motiv att prioritera bl. a.
primärvårdsforskning och forskning i ämnet socialt arbete samt forskning
rörande effekterna av sociala och hälsopolitiska reformer. Inriktningen av
hälso- och sjukvården genomgår f. n. en förändring mot en kraftigare
betoning av förebyggande verksamhet. För att förebygga uppkomsten av
ohälsa krävs bl. a. kunskaper och analys av olika sjukdomsframkallande
miljöfaktorer, både sådana som påverkar den fysiska och psykiska hälsan.
Miljömedicinsk forskning i bred bemärkelse är därför mycket angelägen.

Ansvaret för forskning om strukturella förhållanden inom hälso- och
sjukvårdsområdet skall enligt riksdagens beslut ligga hos delegationen för
social forskning (DSF). Delegationen stöder bl. a. ett antal projekt som
avser sjukvårdens planering, organisation och/eller personalfrågor.

Ett åtgärdsprogram för ögonskadade diabetiker

Motionsmotivering

I motion 1981/82:554 (fp) anförs bl. a. att vitrektomi - operation i ögats
glaskropp - har blivit svårt synskadades och blinda diabetikers sista hopp
men att resurserna inom ögonsjukvården inte räcker till för att alla de som
behöver opereras skall få genomgå behandling i tid.

Motionärerna framhåller att - om våra resurser, specialapparater och
utbildade läkare ej räcker till för denna viktiga operationsverksamhet - det
av humanitära och samhällsekonomiska skäl är nödvändigt att socialdepartementet
och socialstyrelsen tillsammans med sjukvårdshuvudmännen gör
en insats inom detta område.

Övergripande utredning om synvårdens innehåll och organisation

Inom socialstyrelsen pågår ett utredningsarbete om synvårdens innehåll
och organisation, vilket syftar till att ett s. k. sektorprogram skall utarbetas
för denna vårdsektor. Avsikten är att utredningsresultatet skall kunna ligga
som grund för hälsopolitiska och andra socialpolitiska ställningstaganden vid
planering av synvärd på längre sikt på såväl lokal, regional som riksnivå.
Under utredningsarbetet skall bl. a. redovisas behovet av personal och
utbildning av personal inom sektorn. Utredningarbetet skall inledas med en
nulägesinventering, varvid bl. a. särskilt utsatta grupper skall beskrivas.
Härefter skall bl. a. förväntade eller möjliga förändringar av synvården på
10-15 års sikt beskrivas ur olika synvinklar, nämligen ur teknisk-vetenskaplig,
demografisk, social och epidemiologisk synvinkel.

Utredningsarbetet har redovisats i två expertrapporter. Expertrapport 1
Ögonvård och syncentraler framlades år 1979, och i denna behandlas
sjukvårdens uppgifter inom synvården. Expertrapport 2 Synskadade och
samhället framlades i början av år 1982, och i denna behandlas sådan synvärd
som ligger utanför sjukvårdens område.

SoU 1982/83:10

Expertrapporterna har remissbehandlats. Socialstyrelsen kommer på
grundval av expertrapporterna och remissbehandlingen att presentera sina
överväganden beträffande sektorprogram för synvården under första halvåret
1983.

Socialstyrelsens uppdrag beträffande glaskroppskirurgi

Socialstyrelsen uppdrog genom beslut i juni 1982 åt professorerna Sven
Erik Nilsson och Ragnar Törnquist att såsom experter beskriva indikationer
för och resultat av glaskroppskirurgi särskilt vid diabetes, analysera incidens
och prevalens av patienter lämpade för sådan kirurgi samt ge synpunkter för
denna kirurgityps organisation, dimensionering och utbildningskonsekvenser.

Anm. Incidens=det relativa antalet inträffade fall av en sjukdom under en
viss tidsperiod. Prevalens= det relativa antalet sjuka i en viss sjukdom inom
en viss befolkning vid en given tidpunkt.

Rapporter av experterna beräknas kunna sändas ut till sjukvårdshuvudmännen
inom kort.

Tidigare riksdagsbehandling

I en under 1980181 års riksmöte väckt motion framhölls bl. a. att ett stort
antal diabetiker skulle behöva genomgå ögonoperation för att undgå att bli
blinda men att det var ytterst få svenska ögonkirurger som var utbildade i den
operationsteknik - vitrektomi - som var aktuell. I motionen framhölls vidare
att utbildningen av ögonläkare därför borde ses över, och det begärdes en
översyn av ögonläkarutbildningen. På förslag av socialutskottet i betänkande
SoU 1980/81:19 (p. 15) avslog riksdagen motionen. Utskottet anförde bl. a.
följande.

Som underlag för sina i betänkandet (SOU 1978:70) Regionsjukvården
redovisade överväganden tog den år 1974 tillkallade regionsjukvårdsutredningen
(S 1974:07) fram ett omfattande material om olika medicinska
verksamhetsområden genom ett särskilt projekt RIA (Regionsjukvårdens
innehåll och omfattning), vilket redovisades i bilagor (SOU 1978:71 och 72)
till betänkandet. I redovisningen av materialet om ögonsjukvård (SOU
1978:72 s. 269-283) anfördes bl. a. att den vitreo-retinala kirurgin (kirurgiska
ingrepp på glaskropp och näthinna) i samband med mera komplicerade
fall av näthinneavlossning, diabetes etc. befinner sig i ett intensivt
utvecklingsskede, som kommer att fortsätta under ett flertal år framåt. En
koncentration inom en snar framtid av verksamheten inom detta område till
regionsjukhusen ansågs vara den enda realistiska och rationella lösningen.
En särskild expertgrupp inom RIA-projektet, som studerat ögonläkarutbildningen
i England, föreslog i en rapport att en uppdelning av den svenska
ögonläkarutbildningen i en ögonmedicinsk och i en ögonkirurgisk specialistutbildning
på en och samma nivå borde övervägas. Regionsjukvårdsut -

SoU 1982/83:10

redningen ansåg att tanken på en sådan uppdelning av ögonläkarutbildningen
borde utredas vidare och överlämnande expertgruppens rapport till en
utredning som nämden för läkares vidareutbildning (NLV) år 1978 tillsatt för
att göra en översyn av bestämmelserna om allmänläkarkompetens och
specialistkompetens (NLV:s översynsutredning). Denna utredning beräknas
kunna redovisa överväganden om läkarnas specialistutbildning under
innevarande år.

Då frekvensen av diabetes ökar och förändringar i bl. a. ögats näthinna
tillhör komplikationerna vid denna sjukdom är det enligt utskottets mening
angeläget att möjligheterna att behandla dessa komplikationer förstärks.
Med hänsyn till de initiativ som enligt den lämnade redovisningen tagits
beträffande ögonläkarutbildningen och som enligt utskottets mening tillgodoser
syftet med motion 1980/81:713 bör motionen inte föranleda någon
åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks således.

Dåvarande statsrådet Karin Ahrland besvarade den 13 maj 1982 en under
1981/82 års riksmöte väckt fråga (1981/82:357) om vilka åtgärder hon hade för
avsikt att vidta för att underlätta för diabetiker att i tid förebygga av
sjukdomen betingade allvarliga synskador.

Statsrådet beskrev i sitt svar (prot. 1981/82:147 s. 8 -10) de två metoderfotokoagulation
och glaskroppskirurgi - med vilka patienter med de i frågan
aktuella synskadorna behandlas. Om glaskroppskirurgi anförde hon bl. a.
följande.

För en större blödning i glaskroppen, som försämrar ögats funktion, fanns
det tidigare ingen lämplig behandling att erbjuda. Numera är det möjligt att i
vissa fall operera bort den genomblödda glaskroppen genom s. k.
glaskroppskirurgi. Väntetiderna för en sådan operation kan tyvärr fortfarande
vara långa. Det kan förekomma att patienter söker sig utomlands för
behandling. Socialstyrelsen avser att särskilt studera detta ämne i år.

Den metod som kallas glaskroppskirurgi och som kanske är den som har
föranlett Mårten Werners fråga är, som jag sade, en mycket ny metod. Den
tillämpas ännu så länge bara vid några av de större sjukhusen i landet.
Orsaken till det är, Blenda Littmarck, att resurserna fortfarande är mindre
än vad som motsvaras av efterfrågan. Detta beror i sin tur på att metoden är
relativt ny och att hittills endast ett fåtal ögonläkare har skaffat sig tillräckliga
kunskaper för att kunna praktisera den. Det finns inte någon som helst ovilja
i det här fallet från myndigheternas sida, så att man skulle vägra patienter att
få behandling, men eftersom vi inte har tillräckligt många läkare med denna
specialitet, så uppstår det väntetider. Det är därför socialstyrelsen nu skall
studera detta, och ambitionen är naturligtivs att så många läkare som möjligt
skall kunna skaffa sig den här utbildningen.

Blenda Littmarck frågade också om man i sådana här fall kunde flytta
patienter mellan olika sjukhus i landet. Jag har fått uppgiften att det
förekommer samarbete här mellan landstingen.

SoU 1982/83:10

Utbyggnad av reumatikervården

Motionsmotiveringar

I motion 1981182:1743 (fp) anförs bl. a. följande.

Det beräknas att ungefär 80 000 personer i vårt land lider av reumatiska
sjukdomar i en allvarligare form. Under senare år har reumatologins
vårdområde vidgats till att omfatta sjukdomar i rörelseorganen i en vidare
bemärkelse. Bland de reumatiska sjukdomarna i denna vidare bemärkelse
dominerar - förutom inflammatoriska ledsjukdomar - ryggsjukdomar och
artros. De reumatiska sjukdomarna har också under senare år ökat
kraftigt.

Allt fler landsting har redan inrättat eller kommer att inrätta särskilda
reumatologiska kliniker. På vissa orter är köerna mycket långa när det gäller
reumatologisk behandling. Detta beror i första hand på brist på läkare. Det
är därför synnerligen angeläget att öka utbildningen av läkare inom denna
specialitet. Aven om antalet läkare ökat något på senare år är behovet långt
ifrån tillgodosett.

Det är därför mycket angeläget att det pågående utredningsarbetet inom
detta område påskyndas och slutförs så snart som möjligt. När ett
sektorprogram för vårdområdet rörelseorganens sjukdomar föreligger bör
detta resultera i att reumatikervården förstärks kraftigt. Ökad utbildning av
reumatologläkare är då av största betydelse för att vi skall komma till rätta
med denna folksjukdom.

I motion 1981/82:1755 (c) anförs bl. a. följande.

Antalet reumatiskt sjuka barn i vårt land uppgår i dag till ungefär 3 000 och
man räknar med att ytterligare ca 150 fall av kronisk ledgångsreumatism hos
barn tillkommer varje år. Av dem behöver åtminstone 75 % reumatologisk
specialistvård under längre tid, vilket motsvarar 30-35 vårdplatser.

I dag finns det endast 18-20 vårdplatser för reumatologiska barn, nämligen
vid den barnreumatologiska enheten vid regionsjukhuset i Lund. Det ringa
antalet vårdplatser medför att väntetiden kan bli mellan ett och två år, om det
inte rör sig om ett akut fall. Enligt en nyligen färdigställd vårdutredning
behövs det, förutom den i Lund, ytterligare en specialavdelning, omfattande
8-10 platser.

Mycket viktigt är också att vården decentraliseras. I dag måste barn från
hela landet bahandlas vid enheten i Lund. Detta medför givetvis i många fall
stora påfrestningar både för barnen själva och för föräldrarna, eftersom
barnen kanske under en längre tid måste vistas långt borta från hemmet. Vid
en decentralisering och utbyggnad torde t. ex. Stockholm och Umeå kunna
komma i fråga.

Initiativ av socialutskottet beträffande reumatikervården

Under 1977/78 års riksmöte väcktes ett antal motioner om utbyggande av
reumatikervården - bl. a. med förslag om inrättande av vårdplatser för
barnreumatiker vid regionsjukhuset i Umeå. Inför behandlingen av motionerna
anordnade utskottet i april 1978 ett sammanträffande med företrädare

SoU 1982/83:10

för socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet och
Riksförbundet mot reumatism, varvid frågor om reumatologisk vård
belystes. Företrädarna för socialstyrelsen och Landstingsförbundet framhöll
bl. a. att de var medvetna om att särskilda insatser måste göras i fråga om
reumatikervården. Företrädarna för socialstyrelsen framhöll vidare att
socialstyrelsen i syfte att komplettera principprogrammet för hälso- och
sjukvården inför 1980-talet förberett ett utvecklingsarbete om vårdsektorn
rörelseorganens sjukdomar samt lämnande information om syftet med detta
utvecklingsarbete.

Utskottet framhöll vid behandlingen av motionerna bl. a. att det fanns
starka skäl för att den reumatologiska vården ägnades särskild uppmärksamhet
vid den fortsatta strukturomvandlingen och utbyggnaden av hälso- och
sjukvården, att det var angeläget att socialstyrelsens utredningsarbete om
rörelseorganens sjukdomar sattes i gång utan dröjsmål och bedrevs med
skyndsamhet samt att utredningsarbetet bedrevs i nära kontakt med de för
planeringen och utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal ansvariga
myndigheterna. Utskottet framhöll vidare att särskilda resurser i olika delar
av landet för behandling och vård av reumatiskt sjuka barn tedde sig mycket
angelägna. Utskottets betänkande i ärendet, SoU 1978/79:6, behandlades av
riksdagen i början av 1978/79 års riksmöte, varvid riksdagen på förslag av
utskottet beslutade ge regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande
reumatikervården (rskr 1978/79:7).

Med anledning av riksdagens beslut beslutade regeringen i januari 1979 att
uppdra åt socialstyrelsen att i enlighet med vad utskottet anfört skyndsamt
utarbeta sektorprogram för vårdsektorn rörelseorganens sjukdomar och
därvid överväga bl. a. vilka åtgärder sorn bör vidtas för att förbättra
rekryteringen av läkare och annan personal till ifrågavarande områden.
Regeringen överlämnade utskottets betänkande och riksdagens skrivelse i
övrigt till socialdepartementets sjukvårdsdelegation.

Socialstyrelsens utredning om ett sektorprogram avseende rörelseorganens
sjukdomar

Inom socialstyrelsen har igångsatts ett utredningsarbete som skall omfatta
planering från såväl medicinsk som social synpunkt av vårdsektorn rörelseorganens
sjukdomar och som skall syfta till ett s. k. sektorprogram för denna
vårdsektor. Utredningsarbetet inleddes med en delstudie under tiden fram
till sommaren 1979. Sektorprogrammet avses skola ligga till grund för hälso-,
sjuk- och socialvårdspolitiska ställningstaganden samt tjäna som underlag för
huvudmännens planering. Inom programmet skall man analysera och lämna
förslag beträffande bl. a. organisation och avgränsning av vårdsektorn samt
samverkan inom denna mellan primärvård, länssjukvård och regionsjukvård.
Vidare skall behovet av medicinska och sociala åtgärder inom
vårdsektorn redovisas. Utredningsarbetet bedrivs i en arbetsgrupp för

SoU 1982/83:10

primärvårdsfrågor samt i fyra expertgrupper för läns- och regionsjukvårdsfrågor.
Expertgrupperna skall bl. a. beskriva de aktuella sjukdomarna och
behandlingsinsatser för dem, uppmärksamma förebyggande åtgärder avseende
såväl miljö som individ, ange den kompetens som erfordras och de
personalkategorier som kan komma i fråga inom de olika områdena.
Områden inom vilka kunskaper f. n. saknas skall anges, och behovet av
förändringar inom grundutbildningen, vidareutbildningen och fortbildningen
för sjukvårdspersonalen skall beaktas. Expertgrupperna skall bl. a. även
ange vilka forsknings- och utvecklingsuppgifter som lämpligen bör förläggas
till läns- resp. regionsjukvårdsnivå.

Resultat av utredningsarbetet beräknas komma att under novemberdecember
i år presenteras i en skrift om sektorprogram för rörelseorganens
sjukdomar, vilken kommer att göras till föremål för remissbehandling. Efter
remissbehandlingen beräknas socialstyrelsen komma att under våren 1983 ta
ställning till ett sektorprogram.

I skriften kommer bl. a. utbildningsfrågor och frågor om barnreumatikervården
att behandlas.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har senast i betänkande SoU 1980/81:27 behandlat en motion om
utbyggnad av barnreumatikervården och i betänkande SoU 1980/81:11
motioner om utbyggnad av reumatikervården över huvud taget. På förslag av
utskottet har riksdagen avslagit motionerna. Utskottet har hänvisat till
utredningsarbetet om ett sektorprogram för rörelseorganens sjukdomar. I
betänkande SoU 1980/81:11 underströk utskottet angelägenheten av att—när
ett sektorprogram föreligger - kraftfulla åtgärder vidtas för att förstärka
reumatikervården i vårt land.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor om
underlag för dimensionering av primärvården, om koncentration av viss
regionsjukvård, om viss inriktning av forsknings- och utvecklingsarbetet hos
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri)
m. m., om ett åtgärdsprogram för ögonskadade diabetiker samt om
utbyggnad av reumatikervården.

Som allmän bakgrund till utskottets överväganden rörande de i motionerna
upptagna frågorna lämnas först en översiktlig redogörelse för den
pågående utvecklingen inom hälso- och sjukvården m. m. En närmare
redogörelse återfinns i ett föregående avsnitt i betänkandet (s. 1-9).

Genom hälso- och sjukvårdslagen (1982:673), vilken träder i kraft den 1
januari 1983 och då ersätter sjukvårdslagen (1962:242), får landstingskom -

SoU 1982/83:10

munerna och kommunerna som inte ingår i en landstingskommun (sjukvårdshuvudmännen)
i förhållande till nuläget ett vidgat ansvar för befolkningens
hälsa. Sjukvårdshuvudmännen åläggs sålunda förutom att erbjuda
sjukvård även att förebygga ohälsa genom miljöinriktade och individinriktade
förebyggande åtgärder. Sjukvårdshuvudmännen skall planera hälsooch
sjukvården med utgångspunkt i befolkningens behov av hälso- och
sjukvård. I planeringen av hälso- och sjukvården skall sjukvårdshuvudmännen
samverka med samhällsorgan, organisationer och enskilda.

På grund av bl. a. kostnadsutvecklingen för sjukhusorganisationen började
i slutet av 1960-talet den sjukvårdspolitiska målsättningen inriktas på att
man skulle få till stånd en ändrad struktur av sjukvården. Den öppna vården
utanför sjukhus ställdes därvid i förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare.
En rad reformer har härefter genomförts för att förstärka denna vård.

Grundläggande för den pågående utvecklingen inom hälso- och sjukvården
är ett principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (HS 80),
som socialstyrelsen presenterade år 1975 (Socialstyrelsen redovisar 1976:1). I
HS 80 ges ett konkret förslag till vårdstruktur med uppdelning av
verksamheten på primärvård, där vårdresurserna tillhandahålls i första hand
vid vårdcentraler och sjukhem, på länssjukvård vid länssjukhus och
länsdelssjukhus samt på regionsjukvård vid regionsjukhus. Den övervägande
delen av vården skall lämnas inom primärvården, som vid behov skall
kunna repliera på länssjukvården och regionsjukvården. Hälsovården skall
bli helt integrerad med sjukvården. I uppgifterna för primärvården skall det
bl. a. ingå att aktivt medverka i skyddet mot miljöfaktorer som hotar hälsan.
Primärvården skall nära samarbeta med socialtjänsten.

Inom ramen för HS 80-arbetet har socialstyrelsen redovisat strukturprogram
inom olika delsektorer av hälso- och sjukvården - t. ex. för hälsovård
för mödrar och barn inom primärvården - samt sammanställt planeringsunderlag
i form av sektorprogram.

Underlag för den närmare planeringen av primärvården m. m. presenterades
år 1978 i ett antal skrifter inom ramen för ett samarbete mellan
socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och
Spri.

Riksdagen godkände under 1980/81 års riksmöte riktlinjer för den
framtida regionsjukvården (prop. 1980/81:9, SoU 1980/81:6, rskr 1980/
81:123).

Frågor om bl. a. omfattningen av länssjukvården behandlas inom ramen
för HS 90-arbetet, vilket redovisas nedan.

Den öppna vården utanför sjukhus, långtidssjukvården och den psykiatriska
vården har under en rad år prioriterats i fråga om byggnadsinvesteringar
och i fråga om fördelning av läkare.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation beslutade år 1978 att ett nytt
principprogram för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren

SoU 1982/83:10

1990-2000 (HS 90) skall upprättas. Principprogrammet skall belysa hälsooch
sjukvårdens lämpliga framtida omfattning, inriktning, struktur och
resurskrav. I en första etapp av utredningsarbetet, i vilket socialstyrelsen
medverkar, har man tagit fram en rad underlagsstudier, av vilka flertalet
redovisades år 1981, bl. a. betänkandena (SOU 1981:1) Hälsorisker - en
kunskapssammanställning och (SOU 1981:2) Ohälsa och vårdutnyttjande.
Generella utgångspunkter för den andra etappen i utredningsarbetet, vilken
beräknas komma att redovisas år 1984, skall vara (1) att hälso- och
sjukvårdens verksamhet måste utgå från ett offensivt hälsopolitiskt synsätt,
(2) att befolkningens behov av vård skall vara av avgörande betydelse för
fördelningen av hälso- och sjukvårdens resurser samt (3) att hälso- och
sjukvårdens resursinsatser härutöver måste relateras till såväl samhällsekonomiska
som sysselsättningspolitiska mål och restriktioner.

Underlag för dimensionering av primärvården

I motion 1981/82:2070 av Gösta Bohman m. fl. (m) begärs, såvitt nu är i
fråga (yrkande 4), att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna
att ett säkrare underlag bör skapas för den fortsatta dimensioneringen av
primärvården. Motionärerna anför att det tal för antalet öppenvårdsbesök
per invånare, som socialstyrelsen enligt motionärerna använder för planeringen
av primärvården, ansetts ligga för högt i förhållande till behovet.

Syftet med den planering av hälso- och sjukvården som den nya hälso- och
sjukvårdslagen lägger på sjukvårdshuvudmännen skall vara att behovet av
hälso- och sjukvård inom sjukvårdshuvudmännens områden tillgodoses.
Sjukvårdshuvudmännen avgör själva hur detaljerade planer som skall
upprättas m. m. Med hänsyn till att förhållanden som påverkar behovet av
primärvård - såsom befolkningens ålderssammansättning - samt geografiska
förhållanden m. m. skiftar mellan de olika sjukvårdshuvudmännens områden,
torde schablontal av den art som nämns i motionen ha begränsat värde
som grund för dimensioneringen av primärvården.

Av vikt för utformningen av primärvården blir emellertid ett utvecklingsarbete
beträffande avvägningen mellan länssjukvård och primärvård som
skall göras inom ramen för HS 90-arbetet. Detta kan skapa bättre
förutsättningar för planeringen av primärvården och därigenom delvis
tillgodose motionärernas önskemål.

Med hänsyn till det anförda bör motion 1981/82:2070 (m) yrkande 4 inte
föranleda någon åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks således i denna
del.

Koncentration av viss regionsjukvård

De av riksdagen godkända riktlinjerna för den framtida regionsjukvården
innebär i huvudsak att landet för högspecialiserad vård och för vård som

SoU 1982/83:10

kräver samverkan mellan flera sjukvårdshuvudmän skall vara indelat i sex
sjukvårdsregioner med vanligen ett sjukhus i varje sjukvårdsregion som
regionsjukhus. Regionsjukvården beräknas år 1985 omfatta ca 2 750-ca
3 150 vårdplatser inom närmare 30 medicinska verksamhetsområden.

I motion 1981/82:2070 (m) begärs även att möjligheterna att ytterligare
koncentrera regionsjukvården utreds (yrkande 2). För att utnyttja högt
kvalificerade resurser på ett rationellt sätt och för att erhålla kompetens och
skicklighet inom ”smala” medicinska specialiteter (verksamhetsområden)
bör man enligt motionärerna överväga koncentration av små regionsjukvårdsspecialiteter
till eventuellt endast två eller tre sjukhus i landet. Sådana
överväganden bör enligt motionärerna göras beträffande t. ex. thoraxkirurgi,
brännskadebehandling och transplantationskirurgi.

Enligt ovannämnda riktlinjer har en koncentration av regionenheterna för
vissa medicinska verksamhetsområden förutsatts, beträffande bl. a. thoraxkirurgi
till fyra platser i landet och beträffande högspecialiserad brännskadevård
till två platser.

Enligt riktlinjerna ankommer det på sjukvårdshuvudmännen att överenskomma
om samverkan inom och mellan sjukvårdsregionerna. Frågor om
planeringen av den högspecialiserade vården behandlades av Landstingsförbundets
kongress i år, och Landstingsförbundet har tagit på sig uppgiften att
samordna den flerregionala planeringen för att få till stånd ett effektivt
resursutnyttjande.

En utveckling som ligger i linje med motionärernas önskemål har således
redan inletts. Enligt utskottets mening finns f. n. inte anledning till
ytterligare åtgärder från riksdagens sida. Motion 1981/82:2070 yrkande 2
avstyrks därför.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på vikten av att sjukvårdshuvudmännen
genom olika överenskommelser söker minska de olägenheter för
enskilda som lätt blir en följd av att vissa specialiteter koncentreras till vissa
platser i landet. Utskottet förutsätter emellertid att sjukvårdshuvudmännen i
sin planering beaktar sådana krav på flexibilitet och på att det i enskilda fall
måste gå att komma fram till snabba och enkla lösningar.

Inriktningen av forsknings- och utvecklingsarbetet hos Spri m. m.

Spri, för vilket staten och Landstingsförbundet är huvudmän, har till
uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens planerings- och
rationaliseringsverksamhet inom hälso- och sjukvården samt socialvården.

I motion 1981/82:2070 (m) begärs också att riksdagen som sin mening skall
ge regeringen till känna att forskningsarbetet inom främst Spri i större
utsträckning bör syfta till rationalisering och ”produktionskontroll” (yrkande
3). Motionärerna framhåller bl. a. att stagnerande samhällsresurser nu
framtvingar en bättre uppföljning beträffande resursanvändningen inom

SoU 1982/83:10

sjukvården. En förskjutning från planering till rationalisering bör enligt
motionärerna ske.

Spri har i sitt arbetsprogram för år 1982 angivit att huvuduppgiften för Spri
är att utifrån den nya hälso- och sjukvårdslagens intentioner hjälpa
sjukvårdshuvumännen att förbättra vården inom ramen för, som det sägs,
befintliga eller för vissa delar av vården krympande resurser. I arbetsprogrammet
ingår projekt med inriktning på utvärdering och effektivisering
inom hälso- och sjukvården.

På grundval av förslag i proposition 1981/82:106 behandlade riksdagen
(UbU 1981/82:37, rskr 1981/82:397) under förra riksmötet frågor om den
långsiktiga inriktningen av den statligt finansierade forskningsverksamheten.
Bland forskningsområden som enligt riksdagens beslut skall prioriteras
ingår forskning om sjukvården som system. Ansvaret för forskning om
strukturella förhållanden inom hälso- och sjukvårdsområdet skall enligt
riksdagens beslut ligga hos delegationen för social forskning, som f. n. bl. a.
stöder projekt som avser sjukvårdens planering, organisation och/eller
personalfrågor.

Med hänsyn till det anförda är något riksdagens initiativ med anledning av
motion 1981/82:2070 (m) yrkande 3 inte erforderligt. Motionen avstyrks
således även i denna del.

Ett åtgärds program för ögonskadade diabetiker

I motion 1981/82:554 av Margot Håkansson (fp) och Bertil Dahlén (fp)
anförs bl. a. att vitrektomi - operation i ögats glaskropp - har blivit svårt
synskadade och blinda diabetikers sista hopp men att resurserna inom
ögonsjukvården inte räcker till för att alla, som behöver opereras, skall få
genomgå behandling i tid. Om våra resurser, specialapparater och utbildade
läkare inte räcker till för denna viktiga operationsverksamhet är det enligt
motionärerna av humanitära och samhällsekonomiska skäl nödvändigt att
socialdepartementet och socialstyrelsen tillsammans med sjukvårdshuvudmännen
gör en insats inom detta område. Mot denna bakgrund begär
motionärerna ett åtgärdsprogram för ögonskadade diabetiker.

Frågor om synvårdens innehåll och organisation har varit föremål för
närmare utredning inom socialstyrelsen, och socialstyrelsen beräknas
komma att presentera sina överväganden beträffande ett sektorprogram för
synvården under första halvåret 1983.

Den operationsverksamhet som avses i motionen är emellertid föremål för
en särskild utredning. Socialstyrelsen uppdrog nämligen i juni i år åt två
experter att beskriva indikationer för och resultat av glaskroppskirurgi vid
diabetes samt ge synpunkter för denna kirurgityps organisation, dimensionering
och utbildningskonsekvenser, m. m. Rapporter av experterna beräknas
kunna sändas ut till sjukvårdshuvudmännen inom kort. Utskottet
förutsätter att rapporterna ger underlag för beslut hos resp. sjukvårdshu -

SoU 1982/83:10

vudman som förkortar väntetiderna för vitrektomi.

Med hänsyn till det anförda är något riksdagens initiativ med anledning av
motion 1981/82:554 (fp) inte erforderligt. Utskottet avstyrker motionen.

Utbyggnad av reumatikervården

I motion 1981/82:1743 av Margareta Andrén (fp) och Åke Persson (fp)
begärs en förstärkning av reumatikervården, främst genom en utökad
utbildning av läkare i reumatologi.

I motion 1981/82:1755 av Maj Pehrsson m. fl. (c) begärs att riksdagen skall
uttala att man vid uppgörandet av de regionala sjukvårdsplanerna skall ta
hänsyn till behovet av en ökning av antalet vårdplatser för barnreumatiker.
Motionärerna påpekar att det f. n. finns endast 18-20 vårdplatser i landet för
barnreumatiker, nämligen vid den bamreumatologiska enheten vid regionsjukhuset
i Lund, men att det behövs ytterligare 8-10 vårdplatser i landet och
att vården bör decentraliseras. Motionärerna anser att Stockholm och Umeå
bör ifrågakomma vid en decentralisering och utbyggnad.

Utskottet framhöll redan år 1978 (SoU 1978/79:6) vid behandlingen av
motioner om utbyggnad av reumatikervården - bl. a. om ökning av antalet
vårdplatser för reumatologisk specialistvård för barn - att det fanns starka
skäl för att den reumatologiska vården ägnades särskild uppmärksamhet vid
den fortsatta strukturomvandlingen och utbyggnaden av hälso- och sjukvården,
att särskilda resurser i olika delar av landet för behandling och vård av
reumatiska barn tedde sig mycket angelägna och att det var angeläget att ett
förutskickat utredningsarbete av socialstyrelsen om rörelseorganens sjukdomar
sattes i gång utan dröjsmål och bedrevs med största skyndsamhet.

Utskottets uttalanden, som riksdagen beslutade ge regeringen till känna
(rskr 1978/79:7), ledde bl. a. till att regeringen gav socialstyrelsen i uppdrag
att skyndsamt utarbeta ett sektorprogram för vårdsektorn rörelseorganens
sjukdomar och att därvid överväga bl. a. vilka åtgärder som bör vidtas för att
förbättra rekryteringen av läkare och annan vårdpersonal till ifrågavarande
vårdområden.

Resultat från det utredningsarbete om vårdsektorn rörelseorganens
sjukdomar som socialstyrelsen därefter igångsatte beräknas komma att
redovisas inom kort i en skrift om sektorprogram för rörelseorganens
sjukdomar. Skriften skall remissbehandlas. Därefter beräknas socialstyrelsen
komma att under våren 1983 ta ställning till ett sektorprogram. I skriften
kommer bl. a. utbildningsfrågor och frågor om vården av barnreumatiker att
behandlas.

I likhet med tidigare vill utskottet understryka angelägenheten av att, när
ett sektorprogram föreligger, kraftfulla åtgärder vidtas för att förstärka
reumatikervården. Utskottet vill dessutom än en gång framhålla angelägenheten
av att det tillskapas särskilda resurser i olika delar av landet för vård av
reumatiska barn. Detta är bl. a. motiverat av hänsyn till att föräldrarna skall

SoU 1982/83:10

kunna upprätthålla en nära kontakt med sina barn under de ofta långvariga
sjukhusvistelserna.

Med hänsyn till det pågående utrednings- och planeringsarbetet bör
emellertid motionerna 1981/82:1743 (fp) och 1981/82:1755 (c) inte föranleda
någon åtgärd av riksdagen. Utskottet avstyrker därför motionerna.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande dimensionering av primärvården

att riksdagen avslår motion 1981/82:2070 yrkande 4,

2. beträffande koncentration av viss regionsjukvård

att riksdagen avslår motion 1981/82:2070 yrkande 2,

3. beträffande inriktningen av FoU hos Spri m. m.

att riksdagen avslår motion 1981/82:2070 yrkande 3,

4. beträffande ett åtgärdsprogram för ögonskadade diabetiker
att riksdagen avslår motion 1981/82:554,

5. beträffande utbyggnad av reumatikervärden

att riksdagen avslår motion 1981/82:1743 och motion 1981/
82:1755.

Stockholm den 7 december 1982

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin
(s), Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s),
Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Göran Ericsson
(m) och Rosa Östh (c).

Reservationer

Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Göran
Ericsson (alla m) har avgivit två reservationer.

1. Beträffande dimensionering av primärvården (mom. 1 i hemställan) anser
reservanterna

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Syftet
med” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Syftet med (= utskottet s. 21) upprättas m. m. Förhållandena

SoU 1982/83:10

som påverkar behovet av primärvård - såsom befolkningens ålderssammansättning
- samt geografiska förhållanden m. m. skiftar mellan de olika
sjukvårdshuvudmännens områden. Med anledning av detta måste såväl
centrala som regionala underlagsberäkningar göras.

Av vikt för utformningen av primärvården blir bl. a. utvecklingsarbetet
beträffande avvägningen mellan länssjukvård och primärvård som skall
göras inom ramen för HS 90-arbetet.

Men detta är inte tillräckligt. Utskottet anser i likhet med motionärerna att
det vore värdefullt om liknande undersökningar som den i motionen påtalade
Dalbyundersökningen kunde genomföras även i andra delar av landet.
Därmed skulle säkrare underlag skapas för sjukvårdshuvudmännens planering,
så att denna inte inriktas på en onödigt resurskrävande nivå. Noggrann
planering med grundligt utredda förutsättningar måste enligt utskottet anses
väl motiverade i en tid av ekonomisk stagnation. Särskilt den kommunalekonomiska
utveckling som under den senaste tiden kommit att förutspås,
med signaler om kraftigt ökade utdebiteringar, ställer höga krav på
underlagsberäkningen. Vidare anser utskottet mot denna bakgrund att det är
nödvändigt att underlaget för dimensioneringen av den offentliga primärvården
också omfattar den vård som tillhandahålls i enskild regi.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1981/82:2070 (m) i
här aktuell del (yrkande 4) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande dimensionering av primärvården

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2070 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Beträffande inriktningen av Foll hos Spri m. m. (mom. 3 i hemställan)
anser reservanterna

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”På
grundval” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att med hänsyn till det samhällsekonomiska läget
tonvikten måste förskjutas från planering till rationalisering. Spri har tagit
initiativ till ett nytt samordningsorgan mellan Landstingsförbundet, medicinska
forskningsrådet och socialstyrelsen för att få fram objektiv information
kring olika medicinska teknologiers för- och nackdelar, kostnader,
risker och nytta. Sådana initiativ är enligt utskottets mening angelägna i den
mån de syftar till bättre resursanvändning inom sjukvården.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1981/82:2070 (m) i
här aktuell del (yrkande 3) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

SoU 1982/83:10

dels att utskottets hemställan under mom. 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande inriktningen av FoU hos Spri m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2070 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Göran
Ericsson (alla m) anför beträffande koncentration av viss regionsjukvård:

Utskottet påpekar beträffande koncentrationen av viss regionsjukvård att
den vårdsökande allmänheten kan drabbas av olägenheter och att sjukvårdshuvudmännen
genom olika överenskommelser bör minska dessa. Utskottet
vidimerar emellertid att utvecklingen går i den riktning som i detta avseende
förordas i motion 1981/82:2070 (m). Vi vill, utöver vad utskottet anfört i
frågan, särskilt framhålla att sammanslagning av små regionsjukvårdsspecialiteter
medför så stora fördelar, att de överskuggar eventuella olägenheter.
Att vissa människor vid en sådan centralisering vid ett enstaka eller några få
vårdtillfällen i sitt liv får vårdas på längre avstånd från hemorten uppvägs mer
än väl av de vinster som kan göras. Ett större patientunderlag och något
större klinikenheter medger förvärvande och upprätthållande av rutin och
professionell skicklighet på hög nivå. Samverkan med övriga nordiska länder
kan på vissa områden vara särskilt befogad.

GOT AB 72935 Stockholm 1982