SkU 1982/83:47

Skatteutskottets betänkande
1982/83:47

om alkoholbeskattningen m. m.
Ärendet

I detta betänkande behandlas femton motioner på alkoholpolitikens
område med yrkanden om delmål för alkoholpolitiken, beskattningens höjd
och utformning, ransonering eller registrering m. fl. frågor.

Motionerna

1982/83:161 av Bo Lundgren (m) och Lars-Erik Lövdén (s)

I motionen yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om en förändring av vinbeskattningen.

1982/83:280 av Lennart Brunander (c)

I motionen yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen utarbetar förslag till en alkoholskatt
på det sätt som beskrivs i motionen (skatt efter alkoholhalt),

2. att riksdagen beslutar att befria läskedrycker, juicer och lättöl från
skatt.

1982/83:311 av Hans Pettersson i Helsingborg (s) och Bengt Silfverstrand

(*)

I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen skapar regler för
etablering av systembutiker som bättre tillgodoser kommunernas önskemål
om egen systembutik.

1982/83:535 av Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av
lagen (1977:306) om dryckesskatt såvitt gäller beskattningen av vin.

1982/83:713 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c)

I motionen yrkas

1. att riksdagen av regeringen begär en utredning om möjligheten att
konstruera beskattningen av alkoholhaltiga drycker så att användningen av
inhemska råvaror inte missgynnas,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om åtgärder för att till Norrland
lokalisera en statlig fabriksenhet för tillverkning av likörer, byggd på svenska
råvaror.

1982/83:845 av Thure Jadestig m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om fastställande av ett delmål för alkoholpoli 1

Riksdagen 1982/83. 6 sami. Nr 47

SkU 1982/83:47

tiken, om utnyttjande av prisinstrument, avskaffande av det privata
vinstintresset och stoppande av säljstimulerande åtgärder på alkoholområdet
samt om införande av ett systemkort.

1982/83:874 av Marianne Karlsson (c)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om registrering vid inköp av alkoholhaltiga
drycker.

1982/83:882 av Rune Torwald (c) och Rune Gustavsson (c)

I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen snarast möjligt
genomför ett treårigt försök med alkoholransonering i kombination med en
av forskare anordnad successiv utvärdering.

1982/83:1172 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) och Karl-Eric
Norrby (c)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till
ändring i tullbestämmelserna så att all införsel av alkoholhaltiga drycker
beskattas.

1982/83:1204 av Alf Wennerfors (m)

I motionen yrkas

1. att riksdagen upphäver 46 och 47 §§ lag om handel med drycker,

2. att riksdagen beslutar att 50 § lag om handel med drycker får följande
lydelse:

Priset på alkoholdrycker får vid servering ej sättas lägre än detaljhandelspriset.
Priset skall avvägas så att försäljning av drycker med högre
alkoholhalt ej främjas.

1982/83:1639 av Ola Ullsten m. fl. (fp)

I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
utformningen av prispolitiken vid alkoholförsäljning,

2. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
avvägningen i alkoholpolitiken mellan restriktioner och förebyggande
åtgärder.

1982/83:1723 av Margareta Gard m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen av regeringen begär en skyndsam översyn
av alkoholbeskattningen, i syfte att relatera skatten till dryckernas alkoholinnehåll
och därmed öka prisspännvidden mellan drycker av olika alkoholhalt.

1982/83:1724 av Olle Grahn (fp) och Börje Stensson (fp)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar begära att regeringen låter utreda
vissa frågor i anslutning till införande av ett system för ransonering av
alkoholinköpen samt ett sådant ransoneringssystems övriga bieffekter.

SkU 1982/83:47

1982/83:1729 av Elver Jonsson (fp) och Olle Grahn (fp)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag
om åtgärder mot de s. k. snabbvinsatserna som innebär att alkohollagstiftningen
inte kan kringgås.

1982/83:1738 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m, s, c,
fp, vpk)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening uttalar vad som i motionen
anförts om alkohol vid statlig representation.

Yttrande från annat utskott

Socialutskottet har yttrat sig i över vissa av motionerna. Yttrandet (SoU
1982/83:7y) fogas som bilaga till betänkandet.

Frågornas tidigare behandling
Delmål för alkoholpolitiken m. m.

1977 års alkoholpolitiska beslut (prop. 1976/77:108, SkU 1976/77:40)
grundade sig på alkoholpolitiska utredningens mångåriga arbete och
innefattade bl. a. ställningstagande till frågorna om vissa delmål borde
uppställas och till prispolitiken.

Skatteutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande bl. a.
följande (s. 73, 74, 92, 93).

Skatteutskottet uttalade vid föregårende riksmöte (SkU 1975/76:64) att
det enligt utskottets uppfattning är av stort värde att aklholfrågorna i
fortsättningen infogas i sitt sociala sammanhang och att ett klart mål uppställs
för en flerårig insats syftande till att begränsa den totala, alltför höga
alkoholkonsumtionen och till att komma till rätta med alkoholmissbruket.
Socialministern ansluter sig i propositionen till skatteutskottets av riksdagen
godåända målsättning, men åser det inte möjligt att genomföra en i fråga om
tid och mängd bestämd plan för en sänkning av alkoholkonsumtionen.

De åtgärder som nu föreslås för att uppnå detta syfte har kortfattat
presenterats på s. 2 och 3 i detta betänkande och innefattar ett samlat
alkoholpolitiskt program med tonvikt på socialpolitiska insatser i vid mening
och ökade resurser till förebyggande åtgärder och upplysningsverksamhet.
Det centrala ansvaret för samhällets alkoholpolitik läggs på socialstyrelsen
och en därtill knuten, nyinrättad nämnd. Vidare kan nämnas att beskattningen
i högre grad än hittills används i konsumtionsbegränsande
syfte.

Enligt utskottets bedömning föreligger det inte någon motsättning mellan
den av utskottet formulerade och av såväl socialministern som vissa
motionärer godtagna målsättningen för alkoholpolitiken och de övriga
yrkandena i frågan, mer än vad gäller kraven på preciserade delmål för
sänkning av alkoholkonsumtionen. För att kunna sänka den totala alkoholkonsumtionen
torde fordras samordning av flera olika insatser. Utskottet vill

1* Riksdagen 1982183. 6 sami. Nr 47

SkU 1982/83:47

här peka på behovet av information, på utnyttjandet av prissättningsinstrumentet
och på en övervakning av hur konsumtionen av drycker med olika
alkoholhalt inbördes kan styras. Det är inte utskottets uppgift att närmare
precisera behövliga insatser för att under en följd av år begränsa den totala
alkoholkonsumtionen, utan utskottet utgår ifrån att detta blir en uppgift för
socialstyrelsen. Utskottet finner alltså inte skäl ändra sin tidigare uttalade
målsättning och avstyrker de här behandlade motionsyrkandena i den mån
de inte är tillgodosedda genom vad utskottet anfört.

I sina allmänna överväganden rörande alkoholpolitiken uttalar socialministern
att han finner det väsentligt att alkoholbeskattningen och därmed
prissättningen på alkoholdrycker används som ett instrument i konsumtionsbegränsande
syfte. Samtidigt måste vid en höjning av den relativa prisnivån
en avvägning göras mot riskerna för bl. a. hembränning.

När det gäller beskattningens höjd betonar budgetministern vikten av

att beskattningsinstrumentet inte bara används för att hålla tillbaka
konsumtionen av alkoholdrycker utan även för att styra över konsumtionen
till de alkoholsvagare dryckerna. Mot bl. a. denna bakgrund förordas att
höjningen av skatten på sprit och vin även denna gång sker genom höjning av
grundavgiften, som utgår i förhållande till dryckernas alkoholhalt. Generellt
föreslås att de nya skattesatserna avseende alla nu särbeskattade drycker
bestäms med utgångspunkt i en allmän skattehöjning om ca 18 %.

Beträffande beskattningssystemets användning i alkoholpolitiken, dess
utformning liksom även i fråga om de föreslagna höjningarna anslöt utskottet
sig till förslagen i propositionen. Detta innebar bl. a. att utskottet avstyrkte
motionsvis framställda yrkanden om ytterligare skatteskärpningar och om en
särskild utredning beträffande en starkt progressiv alkoholbeskattning.

Utskottet har senare vid sin återkommande behandling av hithörande
frågor vidhållit sin angivna ståndpunkt. I sitt av riksdagen godkända
betänkande SkU 1981/82:50 (s. 8, 9) anförde utskottet bl. a. följande med
anledning av ett motionsyrkande av innebörd att riksdagen skulle fastställa
att målsättningen borde vara att minska totalkonsumtionen med en tredjedel
under ett årtionde.

Utskottet vill i denna fråga först konstatera att den första förutsättningen
för att det skall framstå som meningsfullt att formulera en målsättning för
alkoholpolitiken är att en mycket bred opinion kan väntas ställa sig bakom en
sådan formulering. Om endast en knapp majoritet eller en minoritet står
bakom ett krav av denna typ föreligger uppenbar risk för att målsättningen
mera leder till splittring och diskussion än till ett förverkligande av dess
intentioner. Alkoholpolitiska utredningen (APU) hade på sin tid uppenbara
svårigheter att finna en gemensam formulering för denna målsättning.
Reservanter i utredningen som företrädde nykterhetsorganisationerna ville
att man i likhet med vad som nu föreslås i motionen skulle ställa upp
etappmål för minskning av alkoholkonsumtionen nämligen att nedbringa
den totala alkoholkonsumtionen med 20 % under 1974 års nivå inom
loppet av en tioårsperiod. Utredningens majoritet stannade i stället för att
förorda flera olika målsättningar rörande vikten av alkoholfria miljöer,
begränsning av tillgången m. m. När skatteutskottet under våren 1976

SkU 1982/83:47

behandlade målsättningsfrågorna konstaterade utskottet att det förelåg olika
uppfattningar men att man kunde enas om värdet av att ett klart mål
uppställdes för en flerårig insats syftande till att begränsa den totala, alltför
höga alkoholkonsumtionen och till att komma till rätta med alkoholmissbruket.
Riksdagen godkände denna målsättning, och i den proposition som
följande år förelädes riksdagen på grundval av APU:s slutbetänkande anslöt
sig den dåvarande socialministern till detta uttalande. Samtidigt konstaterade
han att han inte ansåg det möjligt att genomföra en i fråga om tid och
mängd bestämd plan för en sänkning av alkoholkonsumtionen. Dessa
uttalanden godtogs utan erinran av riksdagen.

Socialutskottet har i sitt yttrande över motionsyrkandet redovisat riksdagens
ställningstaganden till olika tidigare förslag om målsättningen för
alkoholpolitiken och finner vissa fördelar vara förenade med en tämligen
preciserad målsättning för en minskning av alkoholkonsumtionen. Socialutskottet
betonar svårigheterna att mäta den verkliga totalkonsumtionen och
ifrågasätter om det mot denna bakgrund är meningsfullt att nu uppställa en så
preciserad målsättning som motionärerna föreslår. I detta sammanhang
efterlyser socialutskottet bättre metoder för studier av totalkonsumtionen. I
avsaknad av sådana möjligheter anser socialutskottet att motionsyrkandet
inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Skatteutskottet kan till huvudsaklig del ansluta sig till socialutskottets
bedömning av frågan. Möjligheterna att med rimlig säkerhet fastställa den
verkliga totalkonsumtionen måste betecknas som mycket begränsade, och
därigenom blir den föreslagna målsättningen inte meningsfull. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till det här behandlade yrkandet.

Jämsides härmed behandlade utskottet motionsvis framförda krav på en
kraftigare höjning av alkoholbeskattningen än som motsvarar penningvärdeförändringarna.
I sitt betänkande SkU 1981/82:52 anförde utskottet
följande i denna fråga (s. 7, 10).

Motsvarande krav framfördes också motionsvis under våren 1977 då

de grundläggande principerna för den nuvarande alkoholpolitiken fastställdes
men motionerna avvisades med hänvisning bl. a. till riskerna för ökning
av de illegala åtgärderna. Utskottet anser inte att dessa risker minskat.
Tvärtom finns det tecken som tyder på att exempelvis hembränningen ökat.
Förutsättningen för att en aktiv prispolitik på alkoholområdet skall leda till
en bestående minskning av totalkonsumtionen måste enligt utskottets
mening vara att åtgärderna har ett brett stöd i opinionen. Saknas sådant stöd
kan befaras att totalkonsumtionen blir i stort sett oförändrad, medan den
konsumtion som tillgodoses genom monopolbolagens verksamhet kommer
att sjunka. Erfarenheterna visar att en prispolitik utan bred förankring kan
leda inte bara till en ökning av illegala åtgärder som hembränning,
denaturering av teknisk sprit och smuggling utan också till ökad hemtillverkning
av vin samt ett optimalt utnyttjande av den skattefria resandeinförseln
och av den tillåtna resandeinförseln av beskattad sprit från våra
nordiska grannländer. Medvetandet om de sociala och fiskala problem som
kan uppkomma gör att utskottet inte anser sig kunna rekommendera några
väsentliga avsteg från de beskattningsprinciper som riksdagen godkände
1977 och som ligger till grund för förslagen i den här behandlade propositionen
rörande dryckesbeskattningen.

SkU 1982/83:47

Som utskottet redovisat i det föregående finns det skilda åsikter om
beskattningsinstrumentets användning och beskattningens höjd. Utskottet
anser emellertid att konsumtionsutvecklingen under senare år talar för att
man nu har anledning att fullfölja de beskattningsprinciper som fastställdes i
samband med 1977 års alkoholpolitiska beslut och som innebär att skatten
skall vara progressiv i förhållande till dryckernas alkoholhalt och att höjden
bör följa konsumentprisindex. I förening med ökade informationsinsatser
bör en sålunda utformad beskattning - särskilt under perioder med ett
minskat utrymme för privat konsumtion - verksamt kunna bidra till att
begränsa den alltför höga konsumtionen utan att leda till mera påtagliga
ökningar av den illegala anskaffningen av alkoholdrycker. För att ett sådant
beskattningssystem skall kunna fylla sin funktion är det självfallet också av
vikt att skatteändringarna sker så tätt att priserna inte hinner sjunka
nämnvärt under KPI. Från dessa utgångspunkter hade en något tidigare
höjning av spritpriserna varit motiverad. Detta kompenseras emellertid i viss
mån av att regeringen nu föreslår höjningar både fr. o. m. den 1 maj 1982 och
den 1 januari 1983. Härigenom åstadkoms viss framförhållning som bland
annat har den positiva effekten att varje höjning blir av så begränsad storlek
att den inte bör medföra någon mera påtaglig hamstring före ikraftträdandet.

Representation

Socialutskottet uttalade 1980 (SoU 1979/80:31) att statlig representation
bör vara spritfri. I betänkandet, som godtogs av riksdagen, anförde
socialutskottet följande.

Förslag om alkoholfri representation har tidigare framlagts i riksdagsmotioner.
Skatteutskottet har i ett av riksdagen godkänt uttalande (SkU
1976/77:40 s. 75) förutsatt att stat och kommun bör kunna visa stor återhållsamhet
i fråga om användning av alkoholdrycker i representationssammanhang.

Enligt utskottets bedömning kan det inte anses stå i överensstämmelse
med den målsättning som gälle' för alkoholpolitiken att staten på olika sätt
främjar bruket av alkohol vid representation. Utskottet anser därför att all
statlig representation bör vara spritfri. Staten bör vidare visa stor återhållsamhet
i fråga om användningen av andra alkoholhaltiga drycker i
representationssammanhang. Utskottet anser att en restriktiv inställning
från statens sida då det gäller alkohol i representationssammanhang är ägnad
att påverka landstings- och primärkommuner till motsvarande återhållsamhet
på området. I sammanhanget kan nämnas att landstingsförbundets
styrelse redan beslutat om en i princip alkoholfri representation. Även när
det gäller den privata företagsrepresentationen är det viktigt att åtgärder
vidtas för att om möjligt avskaffa den alkoholtradition som finns på området.
Frågan om alkohol vid privat representation har samband med rätten till
avdrag för representationskostnader vid taxeringen. Skatteutskottet kommer
senare i vår att behandla frågan om rätten för företag till avdrag för
alkoholdrycker vid representation. Vad utskottet med anledning av motionerna
1979/80:163 delvis, 1979/80:1018 yrkandet 3 och 1979/80:1862 yrkandet
4 anfört om servering av alkohol vid statlig representation bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna. I övrigt bör motionerna inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

När det gäller frågan om avdrag vid beskattningen för alkoholdrycker vid
representation fattade riksdagen senare samma år principbeslut om att

SkU 1982/83:47

representationsavdrag inte skall medges för spritdrycker och vin fr. o. m.
1981 års taxering. Till grund för beslutet låg skatteutskottets betänkande
SkU 1979/80:44, där skatteutskottet bl. a. anförde följande (s. 18, 19).

Skatteutskottet kan för sin del ansluta sig till socialutskottets bedömning
att det är angeläget att bryta de alkoholtraditioner som utbildats i anslutning
till företagsrepresentationen. Åtgärder i sådant syfte måste anses som
angelägna såväl från alkoholpolitiska utgångspunkter som med hänsyn till att
det gäller en konsumtion som genom avdragsrätten kan sägas vara bekostad
av skattemedel. Det sistnämnda förhållandet i förening med de begränsade
kontrollmöjligheterna talar enligt utskottets mening för att man inför något
hårdare regler för företagsrepresentationen än för den offentliga representationen,
vilket således skulle innebära att avdrag inte medges för vare sig
spritdrycker eller vin.

Principbeslutet om slopad avdragsrätt vid beskattningen har följts upp i
fråga om inkomstbeskattningen genom riksdagsbeslut hösten 1980 (prop.
1980/81:68, SkU 1980/81:18) och i fråga om mervärdeskatten - med verkan
fr. o. m. den 1 juli 1982-genom riksdagsbeslut våren 1982 (SkU 1981/82:50,
64, 71). De ändrade avdragsreglerna vid inkomstbeskattningen har tagits in i
punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen (1928:370).

Dryckesbeskattningens utformning

För vin och sprit utgår skatt i form av dels grundavgift, dels procentavgift
på försäljningspriset exkl. mervärdeskatt. Fr. o. m. den 1 januari 1983 utgör
grundavgiften för spritdrycker 1:10 kr. per liter och volymprocent alkohol,
för starkvin 13:30 kr. per liter (oavsett alkoholhalt) och för lättvin 4:25 kr. per
liter. Procentavgiften utgör för spritdrycker 50 % och för vin 36 % av priset
exkl. mervärdeskatt. Reglerna utformades på detta sätt 1963, och syftet med
de ändringar som då genomfördes var att genom prissättningen på olika
drycker främja en övergång från starkare till svagare drycker (prop. 1963:90,
BevU 1963:30). Procentavgifterna har stått kvar oförändrade sedan 1963,
och de höjningar av skatten på vin och sprit som har genomförts under årens
lopp har åstadkommits genom justeringar av grundavgifterna.

Skatten för lättöl och kolsyrade läskedrycker är 40 öre och för övriga
läskedrycker 20 öre per liter, exkl. mervärdeskatt. För öl (klass II) är skatten
2,20 kr. och för starköl 5,80 kr. per liter.

Beskattningsreglerna har under senare år föranlett åtskilliga motionsyrkanden
av innebörd på att procentavgiften på lättviner slopas eller sänks och
att härigenom uppkommande inkomstbortfall kompenseras genom en
höjning av grundavgiften, att procentavgifterna över lag ersätts med höjda
grundavgifter eller att beskattningen inte bör vara relaterad till priset utan
enbart till alkoholstyrkan. Vid sin senaste behandling av dessa frågor anförde
utskottet (SkU 1981/82:52) följande (s. 8, 9).

Utskottet vill inte bestrida att det kan råda delade meningar om
procentavgiftens funktion och höjd och att det tekniskt sett inte är förenat

SkU 1982/83:47

med några svårigheter att genomföra motionärens förslag. Procentavgiften
bör enligt utskottets mening i första hand ses som en i alkoholbeskattningen
inbyggd lyxskatt som i viss mån förstärker de prisskillnader som föreligger
mellan framför allt de inhemska och de importerade alkoholdryckerna. Den
dyraste konjaken kostar i dagens prislista 356 kr. per helbutelj och
motsvarande pris för den dyraste champagnen är 232 kr. En avveckling av
procentavgiften skulle medföra betydande prissänkningar för dessa varor
liksom för andra importvaror och sannolikt leda till stora ändringar av
konsumtionsvanorna, framför allt till nackdel för den inhemska spritdrycksproduktionen.
Utskottet kan för sin del inte finna att ett generellt slopande
av grundavgiften medför några påtagliga alkoholpolitiska vinster i nuvarande
situation.

När det gäller procentavgiften på lättvin finner utskottet inte heller att en
korrigering av beskattningsgrunderna framstår som någon angelägen alkoholpolitisk
åtgärd även om yrkanden härom förs fram i olika motioner liksom
i en framställning till regeringen från den till socialstyrelsen knutna

a-nämnden. Resonemanget till stöd för dessa yrkanden är att

kvalitetsvinerna genom procentavgiften blivit oskäligt fördyrade och att
beskattningen därför gynnar den som använder billigare viner i berusningssyfte
men samtidigt gör de bättre vinerna svåråtkomliga för normala
inkomsttagare.

Utskottet har vid sin tidigare behandling av frågan om en avveckling eller
sänkning av procentavgiften på lättvin inte funnit någon alkoholpolitiskt
hållbar motivering för en sådan åtgärd. När a-nämnden i sin framställning
hävdar att även människor med normala inkomster bör ha möjlighet att köpa
kvalitetsviner kan man fråga varför nämnden inte för samma resonemang när
det gäller konjak. Den dyraste konjaken används lika litet i rent berusningssyfte
som de bättre kvalitetsvinerna. Man skulle därför med samma
motivering kunna hävda att man bör höja grundavgiften och sänka
procentavgiften på spritdrycker så att konsumenterna av renat brännvin och
vodka får bära kostnaderna för en billigare konjak. I den progressiva
beskattningen ligger att man tar ut en väsentligt högre procentavgift på
spritdrycker än på viner. Att under sådana förhållanden införa en ytterligare
preferens för kvalitetsvinerna innebär i praktiken endast att flertalet
konsumenter skall betala kostnaderna för att vissa mindre grupper med mera
exklusiva dryckesvanor skulle gynnas. Om man av alkoholpolitiska skäl
önskar höja skatten på billiga lättviner kan detta ske utan att sänka skatten på
dyrare viner. Utskottet delar därför regeringens bedömning när den beslutat
att lämna a-nämndens framställning utan åtgärd.

Utskottets tidigare ställningstaganden till frågan om beskattningens höjd
har redovisats under rubriken Delmål för alkoholpolitiken m. m.

Snabbvin satser

Reglerna om hemtillverkning av vin för eget behov har blivit föremål för
särskild uppmärksamhet sedan s. k. snabbvinsatser lanserats under senare
tid. Med anledning härav föreslog alkoholpolitiska utredningen förbud mot
användande av extrakt och koncentrat av druvmust eller av annan fruktsaft,
vilket också blev riksdagens beslut 1977 (3, 9 och 10 §§ lagen 1977:292 om
tillverkning av drycker, m. m.; prop. 1976/77:108, SkU 1976/77:40).

SkU 1982/83:47

I proposition 1980/81:91 föreslogs vissa ändringar av reglerna i syfte att
förbjuda försäljning och användning av snabbvinsatser. Förslaget innebar
bl. a. att man vid hemtillverkning endast skulle få använda färska eller
torkade frukter, bär, rabarber eller druvor och att förpackningar som
innehöll två eller flera separat förpackade råvaror eller beredningsämnen för
tillverkningen inte skulle få saluhållas.

Propositionen avslogs på förslag av skatteutskottet (SkU 1980/81:23).
Utskottet ansåg att den föreslagna lagstiftningen var komplicerad och
svårkontrollerbar och att det med hänsyn till olika omständigheter som
redovisades i betänkandet enligt utskottets mening knappast fanns något
avgörande argument för det föreslagna förbudet.

Införsel

Frågor om åtgärder mot den skattefria alkoholen i utlandstrafiken har
uppmärksammats av riksdagen vid upprepade tillfällen, bl. a. år 1980 då
riksdagen på förslag av utskottet (SkU 1979/80:44) förordade att samordningsorganet
för alkoholfrågor (SAMO) med förtur skulle ta upp problemen
med den s. k. turistspriten. SAMOS:s förslag, som lades fram i betänkandet
Ds S 1980:10 om alkoholpolitiken tillsammans med uppgifter om att den
obeskattade resandeinförseln 1979 kunde uppskattas till 5-6 milj. liter
spritdrycker och 4-5 milj. liter vin, redovisades i proposition 1981/82:143.
Vid sin behandling av propositionen och motioner i ämnet anförde utskottet
(SkU 1981/82:50) bl. a. följande (s. 19, 20).

Flandelsministern lämnar i propositionen också en redogörelse för
SAMO:s ställningstaganden till problemen i samband med den skattefria
resandeinförseln av alkohol och betonar vikten av att generaltullstyrelsen
verkar för ytterligare förbättringar när det gäller efterlevnaden av gällande
bestämmelser. Han ansluter sig till SAMO:s bedömning att nya internordiska
färjeförbindelser bör förklaras vara korta rutter utan rätt till skattefri
försäljning, och detta bör, om det visar sig nödvändigt, kunna gälla även
beträffande befintliga linjer.

Vidare erinras om regeringens uttalande i den alkoholpolitiska propositionen
våren 1981 att vissa begränsningar i den nu legala införseln inte bör
uteslutas och att Nordiska rådet rekommenderat regeringarna i de nordiska
länderna att på ett internationellt plan samfällt verka för sådana begränsningar.

Utskottet konstaterade att de redovisade ståndpunkterna i huvudsak
överensstämde med vad utskottet tidigare uttalat om den skattefria
resandeinförseln i allmänhet och denna införsel i samband med färjetrafiken
i synnerhet. Utskottet fann att motionsvis framförda yrkanden om vissa
inskränkningar och om beskattning av alla alkoholdrycker vid införsel till
Sverige kunde anses besvarade genom vad handelsministern anfört och
avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen godtog utskottets förslag.

SkU 1982/83:47

Registrering och ransonering

Vid sin senaste behandling av frågorna om inköpsregistrering och
ransonering av alkohol m. m. avstyrkte utskottet (SkU 1981/82:50) - liksom
tidigare år - framställda motionsyrkanden och anförde följande (s. 16).

Utskottet vill först konstatera att få frågor under årens lopp torde ha varit
föremål för så mycket utredande som den om villkoren för att få köpa
alkoholdrycker i Sverige.

När alkoholpolitiska utredningen (APU) behandlade frågan i sitt slutbetänkande
fann den liksom tidigare 1961 års nykterhetslagskommitté att
nackdelarna med en allmän inköpsregistrering var större än fördelarna och
avstyrkte därför ett införande av ett sådant system. Utan att gå in på alla de
synpunkter som kan åberopas såväl mot som för en registrering finner
utskottet att flertalet av de invändningar som APU redovisade mot ett registreringssystem
kvarstår, även om den faktiska utvecklingen lett till att de
system som nu kan tänkas komma till användning erbjuder bättre kontrollmöjligheter
än de som tidigare prövades. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till dessa motioner.

En med inköpsregistrering närbesläktad fråga tas upp av Elver Jonsson
och Kerstin Sandborg (båda fp), som i motion 2243 yrkande 2 begär
återinförande av det tidigare avstängningsinstitutet, dvs. upprättande av
spärrlistor och legitimationskontroll. Utskottet vill i denna fråga endast
erinra om att detta system avskaffades främst med hänsyn till att det visade
sig ineffektivt och lätt att kringgå. Då det enligt utskottets mening inte finns
anledning tro att spärrlistorna skulle göra bättre tjänst i dag än tidigare
avstyrker utskottet bifall till detta yrkande.

Servering

Före år 1963 var prissättningen pä restauranger i fråga om spritdrycker och
starköl reglerad medan däremot priserna på vin i princip var fria. I samband
med att utskänkningsskatten slopades 1963 (prop. 1963:90, BevU 1963:30)
släpptes även prisregleringen av spritdrycker och starköl. Bakgrunden härtill
var att prisrelationerna mellan spritdrycker och viner ändrats i betydande
mån till nackdel för vinerna genom att dessa fått bära en större del av
kostnadsstegringarna inom restaurangnäringen, vilket i sin tur lett till en
konsumtionsförskjutning mot starkare drycker. Samtidigt bestämdes emellertid
att restauratörerna skulle ha skyldighet att utforma sin prissättning så,
att förtäring av drycker med högre alkoholhalt inte främjas och att
utskänkningspriset inte fick understiga utminuteringspriset på samma
vara.

Nu gällande bestämmelser om prissättningen på restaurangerna återfinns i
50 § lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD) och har i princip samma
innebörd. Priserna på olika alkoholdrycker får ej sättas lägre än detaljhandelspriset
för varan jämte skäligt tillägg för serveringskostnaden, och
priserna skall avvägas så att försäljning av drycker med högre alkoholhalt ej
främjas. Såväl i proposition 1976/77:108 och i utskottets betänkande SkU
1976/77:40, som låg till grund för nämnda lag, diskuterades frågan om de

SkU 1982/83:47

höga restaurangpriserna på spritdrycker och vin. I denna fråga anförde
utskottet följande (s. 90).

Beredningsgruppen har konstaterat att det är olyckligt om alkoholpriserna
blir så höga att man i stället för att besöka en restaurang där det råder
ordnade förhållanden söker sig till tvivelaktiga miljöer, där konsumtionen
sker under okontrollerade former. Höga priser stimulerar drickande före
restaurangbesök, på restaurangtoaletter och andra svårkontrollerade ställen.
Gruppen och socialministern har dock inte något annat förslag i denna
prissättningsfråga än att nuvarande regler bibehålls. Detta innebär att
restaurangerna skall till inköpspriserna på dryckerna lägga skäliga hanteringskostnader,
som enligt en överenskommelse mellan branschen och
riksskatteverket bestäms utifrån priset på spritdryckerna. Restaurangbranschens
lönsamhet är visserligen dålig, men det måste anses vara helt
oförenligt med de alkoholpolitiska strävandena att låta andra varor eller
tjänster subventionera hanteringskostnaderna för alkoholdryckerna.
Utskottet anser därför att det nuvarande systemet, som möjligen kan bli
föremål för detaljändringar, bör bibehållas.

Den nämnda överenskommelsen mellan branschen och riksskatteverket
innebar att särkostnaderna för hantering skulle beräknas till minst 25 % av
inköpspriset. Med denna utgångspunkt för spritdryckerna skulle priserna på
övriga drycker beräknas med ledning av vissa relationstal. Överenskommelsen
ligger fortfarande till grund för nuvarande prissättning, se socialstyrelsens
författningssamling - SOSFS (S) 1981:23.

Reglerna för serveringstider och stängningstider återfinns i 46 och 47 §§
LHD. Servering av öl får påbörjas tidigast kl. 07.00 och servering av andra
alkoholdrycker tidigast kl. 12.00. Om serveringstillståndet avser enbart öl
skall severingen avslutas senast kl. 22.00. I annat fall skall servering av
alkoholdrycker avslutas senast kl. 01.00. Tillståndsmyndigheten får dock
förordna om andra tider för serveringens bedrivande (46 §). 147 § föreskrivs
att ett serveringsställe skall vara utrymt senast 30 minuter efter serveringstidens
utgång. Bakgrunden till reglerna är bl. a. att man har ansett det vara
svårt att överblicka de alkoholpolitiska följderna av att avveckla den tidigare
regleringen av serveringstiderna och att regleringen enligt vad man antagit
inte uppfattats som något mer besvärande intrång (prop. 1976/77:108).

Etablering av systembutiker

1977 års alkoholpolitiska beslut innebar bl. a. att butiksnätet skulle
kompletteras där det var glesast och med butiker som har begränsat
öppethållande på orter med litet befolkningsunderlag och långa avstånd till
närmaste butik. Det var enligt utskottets mening (SkU 1976/77:40) dock inte
lämpligt att låsa etableringen vid ett bestämt antal butiker årligen eller att
införa någon annan form av kvotering. Prioriteringen borde ske efter de nu
angivna riktlinjerna och med beaktande av de alkoholpolitiska och
kommunala intressena. En sådan etableringspolitik skulle innebära att
kommuner som har centralort med ett befolkningsunderlag som åtminstone

1** Riksdagen 1982/83. 6 sami. Nr 47

SkU 1982/83:47

motiverar en butik med begränsat öppethållande skulle kunna få en egen
systembutik inom rimlig tid om de så önskade. Samtidigt anförde utskottet
att den fortsatta etableringen inte fick leda till ett överdimensionerat
butiksnät med ökade risker från alkoholpolitisk synpunkt som följd.

Vid sin senaste behandling av frågan (SkU 1981/82:40) anförde utskottet
att den utbyggnadstakt som redovisats i den aktuella propositionen - i
genomsnitt knappt två nya butiker per år - innebar en viss utsträckning i tiden
av den etableringspolitik som riksdagen beslutat. I de motioner som utskottet
då hade att behandla anfördes bl. a. att utgångspunkten för etableringspolitiken
skulle vara kravet på god service och att en tillfredsställande tillgång
till försäljningsställen bidrar till att minska langning och hembränning.
Utskottet fann att meningarna möjligen kunde vara delade i fråga om takten
för butiksnätets utbyggnad. Utskottet kunde för sin del ansluta sig till
socialministerns uttalanden att etableringen måste genomföras på ett sådant
sätt att man i möjligaste mån förhindrar såväl alkoholpolitiska som sociala
olägenheter. Detta borde enligt utskottets mening inte hindra att man såvitt
möjligt också tog hänsyn till de kommunala önskemålen. Utskottet fann att
de framställda motionsyrkandena inte borde föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt vad som då gällde skulle utbyggnaden av butiksnätet i första hand
ske i kommuner där centralorten är belägen på ett vägavstånd till närmaste
ort med systembutik om minst 40 km. Genom ett tillägg den 23 september
1982 till avtalet mellan staten och Systembolaget har bestämmelserna om
vägavstånd nu ändrats till 30 km. Beslut om etablering i de kommuner i
denna grupp som har gjort framställning om inrättande av systembutik skall
fattas i sådan takt att beslut beträffande samtliga kommuner föreligger senast
under år 1987 eller, om ansökan inkommer till bolaget år 1986 eller senare,
inom två år från inkomstdagen.

Utskottet

Delmål för alkoholpolitiken, ransonering m. m.

I motionerna 845 av Ture Jadestig m. fl. (s) och 1639 av Ola Ullsten m. fl.
(fp) yrkar motionärerna att riksdagen skall uppställa ett delmål för
alkoholpolitiken av innebörd att man under en tioårsperiod bör uppnå en
väsentlig minskning av den nuvarande alltför höga alkoholkonsumtionen.
Målsättningen bör vara att totalkonsumtionen under denna tid minskas med
20 % eller - enligt den sistnämnda motionen - en tredjedel. Motionärerna
föreslår bl. a. prishöjningar för att nå det uppställda målet. Den förstnämnda
motionen innehåller också yrkanden om obligatorisk legitimation på
Systembolaget, slopande av det privata vinstintresset, förbud mot säljstimulerande
åtgärder på alkoholområdet samt en ökad satsning på folkrörelserna
och på undervisning och information.

SkU 1982/83:47

Krav på legitimation, registrering av inköpen eller ransonering förs fram -förutom i den redan nämnda motionen 845 - i motionerna 874 av Marianne
Karlsson (c), 882 av Rune Torwald (c) och Rune Gustavsson (c) samt 1724 av
Olle Grahn och Börje Stensson (båda fp).

Socialutskottet har i sitt yttrande över motionerna (se bilaga) erinrat om
att 1977 års riktlinjer för alkoholpolitiken innehåller ett samlat program för
att på sikt komma till rätta med den alltför höga alkoholkonsumtionen.
Tyngdpunkten ligger i socialpolitiska insatser i vid mening, resurser till
förebyggande åtgärder och upplysningsverksamhet och samordnade insatser
för ungdomen mot alkoholmissbruk, narkotikamissbruk och missbruk av
andra beroendeframkallande medel. I riktlinjerna ingår också att prisinstrumentet
skall utnyttjas för att nedbringa konsumtionen. Kampen mot
missbruket har enligt socialutskottet förts på ett brett plan med betydande
insatser från olika organisationer och enskilda personer, och ansträngningarna
har sannolikt också lett till en minskning av totalkonsumtionen. Även
om det finns vissa negativa tendenser, såsom det tilltagande missbruket bland
kvinnor, har utvecklingen enligt socialutskottets uppfattning gått i rätt
riktning. Väsentligt är att målsättningarna för alkoholpolitiken fått en
bredare förankring hos allmänheten och att kravet på väsentliga begränsningar
av totalkonsumtionen får stöd av en allt starkare opinion.
Socialutskottet framhåller vikten av att alkoholpolitiken även i fortsättningen
drivs på ett sådant sätt att denna utveckling inte bryts.

Socialutskottet konstaterar vidare att bred enighet råder om att resultaten
är otillräckliga och att man inom ramen för tillgängliga resurser med all kraft
bör sträva mot en avsevärd minskning av den nuvarande, alltför höga
konsumtionen. När det gäller frågan om ett preciserat delmål vidhåller
socialutskottet emellertid sin inställning från förra riksmötet, nämligen att ett
delmål visserligen kan ha en psykologisk betydelse som inte bör underskattas
men att ett sådant mål knappast kan anses meningsfullt på grund av
svårigheterna att mäta förändringarna i totalkonsumtionen.

Socialutskottets inställning är sammanfattningsvis att man med hänsyn till
akoholskadornas utveckling måste anse att nedgången i totalkonsumtionen
under de senaste åren är helt otillräcklig och att samhället därför måste vara
berett till kraftiga åtgärder för att säkerställa en fortsatt minskning av
alkoholkonsumtionen. Härmed avser socialutskottet den totala konsumtionen
och inte bara den officiella försäljningen. I sammanhanget pekar
utskottet på den oroande utvecklingen i fråga om s. k. snabbvinsatser, som
finns lätt tillgängliga även för ungdomar, och den alltmer utbredda
hemtillverkningen av vin samt svårigheterna att förhindra hembränning,
något som enligt socialutskottet visar nödvändigheten av att först och främst
åstadkomma en allmän attitydförändring till alkohol och en medvetenhet hos
människorna om de allvarliga skaderisker som är förenade med alkoholbruket.

Ambitionen måste enligt socialutskottet vara att den totala konsumtionen

Rättelse: S. 24, rad 20 Tillkommer: samt med avslag på motionerna 1982/83:280,
1982/83:713 och 1982/83:1723

SkU 1982/83:47

skall minskas kontinuerligt och så kraftigt som möjligt, helst mer än som
angetts i motionerna. Effekterna av vidtagna åtgärder bör - menar utskottet
- fortlöpande följas upp av berörda myndigheter, främst socialstyrelsen.
Skulle det visa sig att minskningen inte fortsätter i tillräcklig takt, måste man
förutsättningslöst pröva om andra åtgärder, t. ex. restriktioner av olika slag,
kan vara motiverade. I dagens läge bör man i första hand inrikta sig på ett
fortsatt kraftigt stöd till information, upplysning och andra attitydpåverkande
åtgärder för att därigenom påskynda utvecklingen i positiv riktning.
Socialutskottet pekar också på betydelsen av att aktivt utnyttja prisinstrumentet
för att tvinga tillbaka konsumtionen. Enligt utskottets uppfattning
bör priset på alkoholdrycker åtminstone följa den allmänna prisutvecklingen.

Skatteutskottet instämmer i huvudsak i socialutskottets bedömningar,
vilka f. ö. överensstämmer med dem riksdagen tidigare gjort, och anser att
syftet med motionerna 1982/83:845 (s) och 1982/83:1639 (fp) i här aktuella
delar i allt väsentligt är tillgodosett genom vad socialutskottet anfört. I likhet
med detta utskott är skatteutskottet inte berett att f. n. tillstyrka införandet
av särskilda alkoholrestriktioner, såsom registrering av inköp, avstängning
m. m., eller att medverka till försöksverksamhet med ransonering av
alkoholinköp. Åtgärder av olika slag får övervägas om utvecklingen av alkoholkonsumtionen
skulle visa sig ge anledning till detta.

Utvecklingen under senare år har - trots vissa negativa inslag - i stort sett
gått i rätt riktning. Samtidigt har kraven på kraftiga begränsningar av
alkoholkonsumtionen vuxit i takt med med den ökade kunskapen om
alkoholskadorna och farorna med alkoholvanornas utbredning. Utskottet
vill åter betona vikten av att samhället på bred front angriper problemen på
detta område genom sådana allmänt förebyggande åtgärder som socialutskottet
angivit. Utskottet utgår också från att regeringen och socialstyrelsen
uppmärksamt följer utvecklingen och i möjligaste mån förbättrar underlaget
för kommande bedömningar av hithörande frågor.

Med det anförda avstyrker utskottet såväl de i motionerna 845 och 1639
framställda yrkandena om delmål för alkoholpolitiken som yrkandena om
registrering och ransonering m. m. i motionerna 845, 874, 882 och 1724.

Statlig representation

Förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m, s, c, fp, vpk)
kritiserar i motion 1738 socialutskottets av riksdagen godkända uttalande
1980 om att all statlig representation bör vara spritfri.

Enligt socialutskottets enhälliga uttalande 1980 kunde det inte anses stå i
överensstämmelse med den målsättning som gäller för alkoholpolitiken att
staten på olika sätt främjar bruket av alkohol vid representation. All statlig
representation borde därför vara spritfri. Staten borde vidare visa stor
återhållsamhet i fråga om användningen av andra alkoholhaltiga drycker i

SkU 1982/83:47

representationssammanhang. Syftet med uttalandet var bl. a. att om möjligt
avskaffa den alkoholtradition som finns på området. Frågan hade också
samband med företagens rätt till avdrag för representationskostnader vid
taxeringen. Avdragsrätten för vin och starksprit vid representation har
numera - efter initiativ från skatteutskottet - slopats.

Enligt motionärernas uppfattning innebär beslutet om spritfri statlig
representation ett avsteg från internationella umgängesregler för representation
och gästfrihet. Det är enligt deras mening inte rimligt att den svenska
regeringen eller riksdagen skall vara förhindrad att i samband med middag
bjuda t. ex. representanter för främmande länder på ett internationellt
vedertaget sätt. Nuvarande ordning kan, menar motionärerna, ge en
egendomlig bild av Sverige och vårt begrepp om gästfrihet. Motionärerna
framhåller å andra sidan att den statliga representationen liksom all annan
representation självfallet bör vara måttfull. I den mån det enligt vanliga
umgängesregler är befogat med representation bör användningen av alkohol
vara återhållsam. Det kan emellertid enligt motionärernas uppfattning inte
gagna vare sig nykterhetspolitiken, attityderna till alkoholen eller kontakterna
med t. ex. andra länder att fortsätta med den typ av kategoriska förbud
som vi nu har.

Socialutskottet har i sitt yttrande över motionen anfört att uttalandet 1980
om spritfri statlig representation inte var avsett som ett kategoriskt förbud
men att uttalandet i allmänhet tolkats på detta sätt. Socialutskottet delar
motionärernas uppfattning att uttalandet är alltför stelbent och anser att det
finns anledning till viss uppmjukning. Den vägledande principen att statlig
alkoholrepresentation skall vara återhållsam och stå i överensstämmelse med
vedertagna alkoholpolitiska målsättningar bör enligt socialutskottet självfallet
bibehållas men det bör inte ses som helt avgörande om det är spritdrycker
eller vin som serveras i ett visst fall. Det väsentliga är att alkoholkonsumtionen
totalt sett är måttfull och inte går utöver vad gästfriheten kräver.
Socialutskottet menar att det i de flesta fall bör vara tillräckligt att bjuda på
t. ex. vin och framhåller att alkoholfria drycker alltid bör serveras som ett
naturligt alternativ.

Enligt skatteutskottets uppfattning var beslutet 1980 en markering av det
allvar med vilket riksdagen såg på det utbredda bruket av alkohol i olika
sammanhang. Utvecklingen efter 1980 har inte gett anledning till någon
ändrad uppfattning. Ett bifall till motionen skulle lätt kunna uppfattas som
en attitydförändring från riksdagens sida. Närmare hälften av alla kommuner
och flera landsting har dessutom beslutat om alkoholfri representation.

Emellertid har det visat sig svårt att vid besök av utländska gäster i alla
lägen kunna upprätthålla förbudet. Detta förutsågs f. ö. också vid 1980 års
beslut. Enligt ett uttalande i en av de motioner som låg till grund för beslutet
(den socialdemokratiska motionen 1979/80:283 s. 12) kunde undantag
”behöva göras för viss representation gentemot utlänningar”.

Skatteutskottet är också medvetet om att beslutet om statlig spritfri

SkU 1982/83:47

representation kan kringgås. Detta är naturligtvis mindre lämpligt och inte
ägnat att skapa respekt för riksdagens beslut. Utskottet är därför berett att
föreslå att riksdagen uttalar att undantag kan göras vid besök av utländska
gäster och i internationella sammanhang. Beslut om sådant undantag bör i
varje enskilt fall fattas av talmannen för riksdagens räkning och av
vederbörande statsråd i fråga om den statliga representationen i övrigt. Stor
restriktivitet måste, som socialutskottet framhöll i sitt betänkande 1980, gälla
i fråga om all alkohol vid representation.

Utskottet utgår från att dessa intentioner kommer att följas. Något särskilt
tillkännagivande i anledning av utskottets uttalande är därför inte aktuellt.
Motionen förutsätter långtgående uppmjukningar i riksdagens tidigare
uttalande. På grund härav, och då utskottet inte heller i övrigt delar alla de
bedömningar som gjorts i motionen, bör motion 1738 avslås.

Utformningen av dryckesbeskattningen

Dryckesskatten för vin och sprit utgår i form av en grundavgift och en
procentavgift. Grundavgiften för spritdrycker är 1:10 kr. per liter och
volymprocent alkohol, för starkvin 13:30 kr. per liter (oavsett alkoholhalt)
och för lättvin 4:25 kr. per liter. Procentavgiften utgår för spritdrycker med
50 % och för viner med 36 % av priset exkl. mervärdeskatt. Skatten för lättöl
och kolsyrade läskedrycker är 40 öre och för övriga läskedrycker 20 öre per
liter, exkl. mervärdeskatt. För öl (klass II) är skatten 2:20 kr. och för starköl
5:80 kr. per liter.

I fem motioner återkommer olika yrkanden från tidigare år angående
beskattningens utformning. I motionerna 161 av Bo Lundgren (m) och
Lars-Erik Lövdén (s) samt 535 av Karin Ahrland och Hans Petersson i
Röstånga (båda fp) yrkas att beskattningen av vin läggs om så att
procentavgiften sänks eller slopas och grundavgiften i stället höjs. Lennart
Brunander (c) begär i motion 280 att skatten tas ut efter alkoholhalt och att
läskedrycker, juice och lättöl befrias från dryckesskatten. Även yrkandet i
motion 1723 av Margareta Gard m. fl. (m) går ut på att i större utsträckning
relatera skatten till alkoholinnehållet. Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c)
yrkar i motion 713 att beskattningen läggs om så att användningen av
inhemska råvaror inte missgynnas. Vidare yrkar motionärerna att en
likörfabrik lokaliseras till Norrland.

Dryckesbeskattningen fick sin nuvarande utformning 1963 i syfte att
begränsa konsumtionen och samtidigt främja en övergång till svagare
drycker. Detta framstår minst lika angeläget som tidigare, och utskottet är
för sin del inte berett att rucka på dessa principer. Utskottet instämmer i att
den totala konsumtionen av alkohol bör begränsas, vilket slag av alkoholdrycker
det än gäller. Alkoholbeskattningen bör emellertid enligt utskottets
uppfattning inte endast riktas mot den nuvarande konsumtionen av
alkoholdrycker av olika slag. Det är viktigt att den också får behålla en

SkU 1982/83:47

utformning som förebygger att nya, ej önskvärda dryckesmönster uppkommer.
Att övergå till en renodlad beskattning efter alkoholhalt skulle
enligt utskottets uppfattning kunna skapa helt nya problem. Man kan
exempelvis befara att en god marknad uppkommer för svaga och billiga
spritdrycker, som skulle få ett starkt konkurrensläge gentemot andra nu
förekommande drycker av olika slag.

Utskottet vill också framhålla att man även av andra skäl bör undvika att ta
ut en så betydande skatt som vi har på alkoholdryckerna enbart som ett fast
belopp per liter för drycker av olika slag eller som en renodlad skatt på den
alkohol som ingår i drycken. Att utforma beskattningen på detta sätt skulle
medföra avsevärda förändringar av prisrelationerna mellan drycker av olika
kvalitet. Det bör framhållas att Systembolagets nuvarande sortiment av
prisbilliga produkter allmänt anses hålla en godtagbar standard och att detta
prisbilliga sortiment i alltför hög grad skulle missgynnas av de väsentliga
ändringar av prissättningen som en omläggning av detta slag skulle medföra.
Utskottet kan inte se några fördelar häri från alkoholpolitisk synpunkt.

Med det anförda vidhåller utskottet sin tidigare vid upprepade tillfällen
redovisade uppfattning att beskattningen åtminstone i stora drag har en från
alkoholpolitiska utgångspunkter lämplig utformning. Samtidigt bör framhållas
att den närmare avvägningen av skatteuttaget mellan olika dryckesgrupper
givetvis bör övervägas noga i samband med varje skattehöjning. Med
anledning av vad som anförs i vissa av motionerna vill utskottet i sammanhanget
gärna vitsorda att beskattningen av öl och starköl jämfört med
lättvinerna är hög i förhållande till sin alkoholhalt. Å andra sidan kan
framhållas att konsumtionsutvecklingen för starköl talar emot skattelättnader
för denna dryck, och utskottet tvekar också om lämpligheten i att främja
konsumtionen av så vardagliga alkoholdrycker som öl.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 280, 713 och 1723.

När utskottet förra året prövade frågan om procentavgiften för lättvin
hade den till socialstyrelsen knutna nämnden för alkoholfrågor (a-nämnden)
gjort en framställning till regeringen om sådana ändringar av beskattningsgrunderna
som nu åter föreslås i motionerna 161 och 535. Resonemanget som
fördes i a-nämndens framställning och de då föreliggande motionerna var att
kvalitetsvinerna genom procentavgiften blivit oskäligt fördyrade och att beskattningen
gynnar den som använder billigare viner i berusningssyfte,
samtidigt som de bättre vinerna blir svåråtkomliga för normala inkomsttagare.
Utskottet kunde lika litet som tidigare år då liknande frågor
behandlades finna någon alkoholpolitiskt hållbar motivering för ändringar i
denna riktning. Utskottet delade därför regeringens bedömning när den
beslutat att lämna a-nämndens framställning utan åtgärd.

I de nu aktuella motionerna åberopas inte några nya skäl till stöd för en
omprövning av frågan.

Utskottet vill inte bestrida att skatten på de dyra vinerna kan förefalla
oskäligt hög såväl i kronor räknat som i jämförelse med Vin- & spritcentra -

SkU 1982/83:47

lens inköpspriser. Man bör dock beakta att Vin- & spritcentralens och
Systembolagets prispålägg - frånsett skatten - är förhållandevis små och att
prisläget för kvalitetsvinerna inte generellt är anmärkningsvärt högt här
jämfört med Europa i övrigt. När det gäller de billigaste vinerna är
skillnaderna mellan inköpspris och försäljningspris givetvis mindre i kronor
räknat men skatten slår väsentligt hårdare mot det prisbilliga sortimentet om
man ser till försäljningspriset i förhållande till inköpspriset. Systempriset har
stigit kraftigt också på dessa viner.

I fråga om de billigaste vinerna bör det framhållas att det ingående
varuvärdet är mycket lågt. Den som köper dessa viner kan därför - i motsats
till den som redan köper kvalitetsviner - gå över till väsentligt bättre
kvaliteter till en förhållandevis låg merkostnad. Enligt vad som anges i de nu
aktuella motionerna är syftet med den yrkade omläggningen av beskattningen
just att främja en övergång från de prisbilliga vinerna till högre kvaliteter.
Detta syfte är - som framgår av det anförda - i viss utsträckning redan
tillgodosett med den utformning som beskattningen har. Att vinkonsumtionen
trots detta koncentrerar sig till de billigaste märkena torde ha sin
förklaring i att produkten är särskilt priskänslig i denna del av sortimentet.
En begränsad omläggning av beskattningen i den riktning som motionärerna
förordar torde knappast kunna påverka konsumtionsvalet i denna prisgrupp i
någon högre grad. Resultatet skulle enligt utskottets uppfattning framför allt
bli skattelättnader för dem som i dag konsumerar kvalitetsviner och
skatteskärpningar för dem som väljer de billiga vinerna. Att inom ramen för
ett oförändrat totalt skatteutfall helt slopa procentavgiften skulle medföra så
avsevärda prishöjningar för de billiga lättvinerna att man har anledning
befara att konsumtionen kommer att söka sig andra ej önskvärda banor.

I de högre prislägena kan man möjligen hävda att skatten får vissa ej
avsedda effekter. Den som redan håller sig till kvalitetsviner måste nämligen
betala en förhållandevis stor prisskillnad för att kunna byta till ännu högre
kvaliteter. Procentavgiften får emellertid här ses som en inbyggd lyxskatt
som syftar till att i viss mån upprätthålla prisrelationerna mellan olika
inköpspriser. Därtill kommer att en internationell jämförelse inte ger vid
handen att vår beskattning slår alltför hårt just i dessa prislägen.

Av det anförda framgår att en sänkning av procentavgiften inom ramen för
ett oförändrat skatteuttag inte kan motiveras av alkoholpolitiska skäl och att
en sådan omläggning endast skulle medföra väsentliga skattelättnader för
konsumenterna i de högre prislägena på bekostnad av konsumenterna av
billiga viner. Med hänsyn till den ökande konsumtionen av lättviner kan det
vara motiverat med en viss höjning av skatten på dessa viner. Att undanta
vissa konsumenter från en sådan höjning är enligt utskottets uppfattning inte
motiverat, varken av alkoholpolitiska skäl eller från rättvisesynpunkt.

Med det anförda och med hänvisning till vad utskottet anfört i denna fråga
tidigare år avstyrker utskottet motionerna 161 och 535.

SkU 1982/83:47

Snabbvin

I motion 1729 av Elver Jonsson (fp) och Olle Grahn (fp) begär
motionärerna förslag från regeringen om beskattning av eller förbud mot
snabbvinsatser.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har riksdagen för två år sedan
avvisat ett förslag från den dåvarande regeringen om förbud mot snabbvinsatser.
Skälen härtill var att det framlagda förslaget ansågs vara komplicerat
men alltför lätt att kringgå. Vid förra riksmötet visade utskottet förståelse för
ett förslag i en motion om beskattning av snabbvinsatser. Utskottet ansåg
dock att en beskattning knappast var meningsfull, eftersom snabbvinsatserna
enligt utskottets uppfattning utan svårighet kunde säljas i olika beståndsdelar,
var för sig skattefria.

Den nu aktuella motionen innehåller inte några förslag till nya lösningar av
de problem som är förenade med att effektivt ingripa mot snabbvinsatserna
utan att samtidigt förbjuda all hemtillverkning av vin. Utskottet är därför inte
berett att nu ompröva sina tidigare ställningstaganden till dessa frågor, även
om utskottet nu liksom tidigare instämmer i uppfattningen att snabbvinsatserna
kan bli ett allvarligt alkoholpolitiskt problem. Möjligheterna till en
laglig och så enkel och snabb hemtillverkning som dessa vinsatser medger
innebär att syftet med alkoholbeskattningen lätt kan kringgås. En fortsatt
ökning kan skapa ett utbrett beteendemönster som inte kan godtas i längden
men som kan vara svårt att bryta. Som socialutskottet anfört i sitt yttrande
innebär försäljningen av billiga snabbvinsatser också att alkohol finns lätt
tillgänglig även för ungdomar. Utskottet utgår från att regeringen och
socialstyrelsen uppmärksamt följer utvecklingen och på nytt lägger fram
förslag till åtgärder mot snabbvinsatserna om försäljningen visar samma
oroande utveckling som nu är fallet.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1729.

Införsel

I motion 1172 begär tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) och
Karl-Eric Norrby (c) förslag från regeringen om beskattning av all införsel av
alkoholhaltiga drycker.

Utskottet har vid sin behandling av likartade frågor förra året avstyrkt
bifall till då föreliggande motioner med hänvisning till vissa uttalanden i den
alkoholpolitiska propositionen våren 1981. Enligt dessa uttalanden borde
vissa alkoholpolitiska begränsningar i den legala införseln inte uteslutas.
Utskottet har också hänvisat till Nordiska rådets rekommendation till
regeringarna i de nordiska länderna att på ett internationellt plan samfällt
verka för sådana begränsningar.

Utskottet vill framhålla att den skattefria införseln vilar på internationell
praxis och att speciella lösningar av denna fråga för Sveriges del såvitt möjligt

SkU 1982/83:47

bör undvikas. Frågan är fortfarande aktuell i Nordiska rådet. I avvaktan på
de resultat som möjligen kan uppnås i det pågående arbetet med denna fråga
avstyrker utskottet motionen.

Servering m. m.

Alf Wennerfors (m) yrkar i motion 1204 att gällande lagstiftning om
prissättningen av alkoholdrycker i samband med servering upphävs. Vidare
yrkas att också reglerna om serveringstider och stängningstider upphävs.

Reglerna om prissättningen av olika drycker på restauranger innebär att
priset på dryckerna minst skall motsvara inköpspriset plus skäligt tillägg
(25 %) för serveringskostnaderna. Priset skall sättas så att försäljningen av
drycker med starkare alkoholhalt inte främjas.

Utskottet instämmer i och för sig i motionärens uppfattning att det kan
vara önskvärt att begränsa de nuvarande i allmänhet mycket höga
restaurangpriserna på drycker av olika slag. Utskottet vill dock framhålla att
restaurangpriserna regelmässigt är väsentligt högre än som följer av
lagstiftningen och socialstyrelsens rekommendationer.

Enligt utskottets uppfattning bör man inte tillåta en prissättning som
gynnar starkare drycker. Med hänsyn härtill och då det inte är möjligt att
komma till rätta med problemet enbart genom att slopa reglerna om
prissättningen, avstyrker utskottet motionen i denna del.

Reglerna om serveringstider och stängningstider innebär att den som har
serveringstillstånd enbart för öl i allmänhet får servera denna dryck mellan
kl. 7 och 22. Om serveringstillståndet omfattar även andra alkoholhaltiga
drycker än öl utsträcks serveringstiden till kl. 1 efter midnatt, men dessa
drycker får i princip inte serveras före kl. 12. Lokalen skall stängas senast 30
minuter efter serveringstidens utgång.

I motionen har inte åberopats några närmare skäl för att slopa dessa regler,
som är till för att skapa en god ordning och underlätta kontrollen. Utskottet
vill också framhålla att länsstyrelsen kan förordna om andra serveringstider
än som anges i lagstiftningen. Med det anförda avstyrker utskottet motionen
även i denna del.

Etablering av systembutiker

I motion 311 av Hans Pettersson i Helsingborg (s) och Bengt Silfverstrand
(s) begär motionärerna att generösare regler skall tillämpas för etableringen
av systembutiker så att kommunernas önskemål i detta hänseende kan
tillgodoses. Motionärerna anför bl. a att den tremilsgräns som har tagits in i
det nuvarande avtalet mellan staten och Systembolaget om butiksetableringen
medför att många kommuner inte inom rimlig tid kommer att kunna få en
systembutik.

När utskottet behandlade motsvarande fråga förra året anförde utskottet

SkU 1982/83:47

att den utbyggnadstakt som redovisats i den då aktuella propositionen - i
genomsnitt knappt två nya butiker per år-innebar en viss utsträckning i tiden
av den etableringspolitik som riksdagen beslutat. Denna politik gick ut på att
kommuner som har centralort med ett befolkningsunderlag som åtminstone
motiverar en butik med begränsat öppethållande skulle kunna få en egen
systembutik inom rimlig tid om de så önskade, men att den fortsatta
etableringen inte fick leda till ett överdimensionerat butiksnät med ökade
alkoholpolitiska risker som följd. Utskottet fann att meningarna möjligen
kunde vara delade i fråga om takten för butiksnätets utbyggnad men anslöt
sig till uttalandena i propositionen om att etableringen måste genomföras på
ett sådant sätt att man i möjligaste mån förhindrar såväl alkoholpolitiska som
sociala olägenheter. Detta borde enligt utskottets mening inte hindra att man
såvitt möjligt också tog hänsyn till de kommunala önskemålen.

Enligt tidigare regler skulle utbyggnaden av butiksnätet i första hand ske i
kommuner där centralorten var belägen på ett vägavstånd till närmaste ort
med systembutik om minst 40 km. Det tillägg till avtalet mellan staten och
Systembolaget som numera har träffats innebär att också kommuner med ett
vägavstånd på minst 30 km normalt skall kunna påräkna en systembutik om
de så önskar.

Utskottet har inte f. n. något att erinra mot den takt i vilken utbyggnaden
av butiksnäten sker. När det gäller kommuner med kortare vägavstånd utgår
utskottet från att prövningen av etableringsfrågan sker med beaktande av
utskottets synpunkter tidigare år vid behandlingen av denna fråga.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 311.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande delmål för alkoholpolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1982/83:845 i denna del och
1982/83:1639,

2. beträffande ransonering och registrering m. m.

att riksdagen avslår motion 1982/83:845 i vad den inte
behandlats i mom. 1 samt motionerna 1982/83:874, 1982/83:882
och 1724,

3. beträffande statlig representation

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört i denna fråga och
avslår motion 1982/83:1738,

4. beträffande utformningen av dryckesbeskattningen

att riksdagen avslår motionerna 1982/83:161, 1982/83:280,
1982/83:535, 1982/83:713 och 1982/83:1723,

5. beträffande snabbvin

att riksdagen avslår motion 1982/83:1729,

6. beträffande införsel

att riksdagen avslår motion 1982/83:1172,

SkU 1982/83:47

7. beträffande servering m. m.

att riksdagen avslår motion 1982/83:1204,

8. beträffande etablering av systembutiker
att riksdagen avslår motion 1982/83:311.

Stockholm den 26 april 1983

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), Knut Wachtmeister (m)*, Stig Josefson (c),
Rune Carlstein (s), förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m), Olle
Westberg (s), Hagar Normark (s), Bo Lundgren (m), Ingemar Hallenius
(c)*, Bo Forslund (s)*, Egon Jacobsson (s), Björn Molin (fp), Anita
Johansson (s), Anna Lindh (s) och Ewy Möller (m).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1. Statlig representation (mom. 3)

Knut Wachtmeister (m), förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m),
Bo Lundgren (m), Egon Jacobsson (s), Anita Johansson (s) och Ewy Möller
(m) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med
”Socialutskottet har” och på s. 16 slutar med ”motion 1738 avslås” bort ha
följande lydelse.

Socialutskottet har i sitt yttrande över motionen anfört att uttalandet 1980
om spritfri statlig representation inte var avsett som ett kategoriskt förbud
men att uttalandet i allmänhet tolkats på detta sätt. Socialutskottet delar
motionärernas uppfattning att uttalandet är alltför stelbent och anser att det
finns anledning till viss uppmjukning. Den vägledande principen att statlig
alkoholrepresentation skall vara återhållsam och stå i överensstämmelse med
vedertagna alkoholpolitiska målsättningar bör enligt socialutskottet självfallet
bibehållas, men det bör inte ses som helt avgörande om det är spritdrycker
eller vin som serveras i ett visst fall. Det väsentliga är att alkoholkonsumtionen
totalt sett är måttfull och inte går utöver vad gästfriheten kräver.
Alkoholfria drycker bör alltid serveras som ett naturligt alternativ.

Skatteutskottet instämmer i socialutskottets yttrande som också överensstämmer
med vad som anförts i motionen, där det framhålls att i den mån det
enligt vanliga umgängesregler är befogat med representation bör användningen
av alkohol vara återhållsam. I flertalet fall torde alkoholhaltiga
drycker över huvud taget inte behöva serveras. Vid de tillfällen när detta kan

SkU 1982/83:47

anses motiverat är det väsentliga att alkoholkonsumtionen är måttfull,
medan det däremot inte är helt avgörande om det är spritdrycker eller vin
som serveras.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 1738.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

att riksdagen som sin mening uttalar vad som utskottet med
anledning av motion 1982/83:1738 anfört om alkohol vid statlig
representation.

2. Utformningen av dryckesbeskattningen (mom. 4)

Knut Wachtmeister (m), förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m),
Bo Lundgren (m), Egon Jacobsson (s), Björn Molin (fp), Anita Johansson
(s) och Ewy Möller (m) har

dels anfört följande.

De i motionerna 161 och 535 framställda yrkandena om en förändring av
vinbeskattningen avser framför allt lättvinerna. Prisutvecklingen för dessa
viner under senare år har gjort att det av ekonomiska skäl blivit allt svårare
för konsumenterna att välja ett gott kvalitetsvin. Detta sammanhänger bl. a.
med att inköpspriserna på dessa viner - i takt med ökade produktionskostnader
och en ökad efterfrågan utomlands - successivt har stigit i en väsentligt
högre grad än i fråga om annat vin. Dessa prishöjningar bör givetvis även
konsumenterna här i landet betala. Våra beskattningsregler har emellertid
en gång i tiden utformats på ett sådant sätt att dessa prisskillnader förstärks
på ett sätt som inte kan motiveras av alkoholpolitiska skäl utan tvärtom
medför väsentliga nackdelar såväl för konsumenterna som från allmän
synpunkt. Resultatet har blivit att vinförsäljningen helt koncentrerar sig till
de billigaste märkena, och försäljningen av dessa viner har också totalt sett
stigit kraftigt. Efterfrågan på de något bättre vinerna är däremot blygsam.

Socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor (a-nämnden) har i en framställning
till regeringen kritiserat att reglerna medfört en ökad skattebelastning
på främst kvalitetsviner och en ökad prisspännvidd mellan olika vinsorter.
Enligt a-nämndens mening bör denna utveckling inte fortsätta. Även
människor med normala inkomster bör ha möjlighet att kunna köpa
kvalitetsviner, och nämnden förmodar att vinkonsumtionen blir mer
återhållsam och inte enbart sker i berusningssyfte om drycken i fråga har god
kvalitet.

Vi delar a-nämndens och motionärernas uppfattning att beskattningen av
lättvinerna bör bli mindre beroende av varans värde. Den nuvarande
negativa utvecklingen bör brytas, och strävandena att minska den totala
alkoholkonsumtionen och främja en övergång till alkoholsvagare drycker

SkU 1982/83:47

bör underlättas även i utformningen av vinbeskattningen. Samtidigt bör
beaktas att några skattelättnader totalt sett inte är motiverade. De ändringar
som bör komma i fråga bör därför genomföras successivt i samband med
kommande skattehöjningar på alkoholområdet och utformas så att man tar
ut en större andel av skatten genom grundavgiften och en mindre del genom
procentavgiften.

Mot tidigare förslag i denna riktning har framför allt invänts att en sådan
omläggning skulle gynna vissa mindre grupper med exklusiva dryckesvanor.
Häremot kan visserligen hävdas att beskattningen i sin nuvarande utformning
slår omotiverat hårt mot de dyrbara vinerna. De starka alkoholpolitiska
skäl som enligt vår uppfattning talar för en justering av vinbeskattningen
gäller emellertid framför allt i fråga om viner i mellanprislägena. Sänkningarna
av procentavgiften bör således begränsas till viner som ligger under
prisläget 60-70 kr.

Vad som här har anförts om den framtida utformningen av vinbeskattningen
bör ges till känna för regeringen. Härmed torde syftet med
motionerna vara i huvudsak tillgodosett.

dels ansett att utskottet under mom. 4 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:161 och
1982/83:535 samt med avslag på motionerna 1982/83:280,
1982/83:713 och 1982/83:1723 hos regeringen begär en sådan
successiv förändring av beskattningen av lättviner som förordas
i reservationen.

3. Servering m. m. (mom. 7)

Knut Wachtmeister, förste vice talmannen Ingegerd Troedsson, Bo
Lundgren och Ewy Möller (samtliga m) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motionen i denna del” bort ha följande
lydelse.

Enligt utskottets uppfattning har de höga restaurangpriserna på drycker
medfört en övergång från konsumtion av begränsade mängder alkohol på
restauranger till konsumtion av större mängder utom restaurangerna. Denna
utveckling, som strider mot de alkoholpolitiska målsättningarna, är oroande.
Även om det inte är möjligt att komma till rätta med problemet enbart
genom att slopa reglerna om prissättningen bör regeringen överväga vilka
åtgärder som kan vidtas för att bryta utvecklingen. En sådan översyn bör
därför också omfatta reglerna för beskattningen av alkoholhaltiga drycker.
Detta bör ges regeringen till känna. I den mån motionen i denna del inte är
tillgodosedd med vad utskottet anfört avstyrks den.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa

a. att riksdagen med anledning av motion 1204 ger regeringen till
känna vad utskottet anfört i fråga om restaurangpriserna på
drycker, m. m.,

SkU 1982/83:47

b. att riksdagen avslår motionen i vad den inte därigenom är
tillgodosedd.

4. Etablering av systembutiker

Knut Wachtmeister, Bo Lundgren och Ewy Möller (samtliga m) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”motion 311” bort ha följande lydelse.

Genom riksdagsmajoritetens beslut om lördagsstängning av systembutikerna
har förutsättningarna för reglerna om etablering av systembutiker
förändrats. Särskilt mot denna bakgrund finns anledning att, som motionärerna
anför, se mera generöst på etableringar. Utskottet tillstyrker därför
bifall till motion 311.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:311 uttalar att regeringen
skapar sådana regler för etablering av systembutiker att
kommunernas önskemål om egen systembutik bättre tillgodoses.

SkU 1982/83:47 Bilaga

Socialutskottets yttrande
1982/83:7 y

om vissa alkoholpolitiska frågor

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över de
motioner på alkoholpolitikens område som har hänvisats till skatteutskottet.
Motionerna berör frågor om ett delmål för en minskning av alkoholkonsumtionen,
registrering och ransonering, alkohol vid statlig representation,
etablering av systembutiker, vissa serveringsbestämmelser, försäljning av
snabbvinsatser, beskattning vid införsel av alkoholhaltiga drycker samt
utformningen av dryckesbeskattningen i övrigt. Socialutskottet har beslutat
att i yttrande till skatteutskottet ta upp främst frågan om målsättningen för
alkoholpolitiken samt utformningen i stort av förebyggande åtgärder.
Socialutskottet tar vidare upp frågan om alkohol vid statlig representation.

Utskottet

I motionerna 1982/83:845 av Thure Jadestig m. fl. (s) och 1982/83:1639 av
Ola Ullsten m. fl. (fp) yrkar motionärerna att riksdagen skall uppställa ett
delmål för alkoholpolitiken av innebörd att man under en tioårsperiod bör
uppnå en väsentlig minskning av den nuvarande alltför höga alkoholkonsumtionen.
Målsättningen bör vara att totalkonsumtionen under denna tid
minskas med 20 % eller-enligt den sistnämnda motionen - en tredjedel. De
omedelbara åtgärder som föreslås i den förstnämnda motionen för att dämpa
alkoholkonsumtionen är bl. a. prishöjningar, obligatorisk legitimation med
systemkort samt en ökad satsning på folkrörelserna och på undervisning och
information. Motionärerna i fp-motionen förordar i första hand prishöjningar
för att nå den önskade utvecklingen. Andra åtgärder som bör vidtas är
enligt motionärerna att kraftfullt ingripa mot langningen, särskilt till
ungdom, att förbättra informationen i alkoholfrågor och att genomföra den
beslutade alkoholpolitiken med större konsekvens än hittills. Efter en
femårsperiod bör man enligt motionärerna pröva om det finns skäl att räkna
med att det uppsatta målet kommer att nås eller om ytterligare åtgärder
måste sättas in.

Krav på legitimation på systembolaget, registrering av inköpen eller
ransonering förs fram-förutom i den redan nämnda motionen. 1982/83:845 —
i motionerna 1982/83:874 av Marianne Karisson (c), 1982/83:882 av Rune
Torwald (c) och Rune Gustavsson (c) samt 1982/83:1724 av Olle Grahn (fp)
och Börje Stensson (fp).

De riktlinjer för alkoholpolitiken som lades fast 1977 på grundval av

SkU 1982/83:47 Bilaga

alkoholpolitiska utredningens arbete innehåller ett samlat program för en
långsiktig insats i syfte att begränsa den totala, alltför höga alkoholkonsumtionen
och alkoholmissbruket. Tyngdpunkten i programmet ligger på
socialpolitiska insatser i vid mening, resurser till förebyggande åtgärder och
upplysningsverksamhet, samordnade insatser för ungdomen mot alkoholmissbruk,
narkotikamissbruk och andra beroendeframkallande medel m. m.

I riktlinjerna ingår också att prisinstrumentet skall utnyttjas för att nedbringa
konsumtionen.

Systembolagets försäljning av spritdrycker har minskat väsentligt sedan
1977, och försäljningen uttryckt i ren alkohol har också gått ned. Uppgifter
från början av 1983 visar enligt vad utskottet erfarit på en kraftig nedgång i
försäljningen, vilket torde ha direkt samband med de prishöjningar som
genomförts fr. o. m. den 1 maj 1982 och den 1 januari 1983.

I totalkonsumtionen bör även inräknas hemtillverkning av vin och
resandeinförseln samt illegala åtgärder såsom hembränning, renaturering av
teknisk sprit och smuggling. Omfattningen härav kan uppskattas endast på
tämligen lösa grunder, men socialstyrelsen har redovisat vissa negativa
tendenser på denna mörka sektor. Enligt socialstyrelsens bedömning har
dock alkoholkonsumtionen totalt sett gått ned under senare år.

Även enligt utskottets uppfattning har utvecklingen gått i rätt riktning.
Kampen mot missbruket har förts på ett brett plan med betydande insatser
från olika organisationer och enskilda personer. Ansträngningarna har
sannolikt lett till en minskning av totalkonsumtionen, även om det samtidigt
finns negativa tendenser, såsom det ökade alkoholmissbruket bland kvinnor.
Väsentligt är att målsättningarna för alkoholpolitiken synes ha fått en bättre
förankring hos allmänheten än tidigare och att kravet på väsentliga
begränsningar av totalkonsumtionen numera får stöd av en allt starkare
opinion. Utskottet vill framhålla vikten av att alkoholpolitiken även i
fortsättningen drivs på ett sådant sätt att denna utveckling inte bryts.

De framsteg som har uppnåtts är enligt utskottets uppfattning viktiga.
Samtidigt bör framhållas att bred enighet råder om att resultaten är
otillräckliga och att man måste sträva mot en avsevärd minskning av den
nuvarande alltför höga konsumtionen. När det gäller frågan om att ställa upp
ett preciserat delmål för denna konsumtionsminskning vill utskottet inledningsvis
erinra om vad utskottet i denna del anförde i yttrande till
skatteutskottet under förra riksmötet (SoU 1981/82:1 y s. 2-3).

Socialutskottet kan för sin del se vissa fördelar med att i likhet med vad som
föreslås i den nu aktuella motionen uppställa en tämligen preciserad
målsättning för en minskning av alkoholkonsumtionen. Det skulle t. ex.
innebära en klar markering av att konsumtionsminskningen inte endast skall
ses som ett allmänt önskemål från statsmakternas sida utan som en bestämd
viljeinriktning. Den psykologiska betydelsen härav bör inte underskattas. En
målsättning av detta slag skulle dock ställa ökade krav på en sammanhållen
planering och uppföljning av alkoholpolitiken.

SkU 1982/83:47 Bilaga

Att man med vissa tidsintervall tvingas stanna upp och undersöka effekten
av vidtagna alkoholpolitiska åtgärder kan också vara positivt. En sådan
regelbunden omprövning är ägnad att leda till en mera kritisk granskning av
den politik som förts och en mera förutsättningslös diskussion av de fortsatta
åtgärderna.

I motionen framhålls vidare att den åsyftade minskningen måste gälla den
verkliga totalkonsumtionen och inte endast den registrerade försäljningen.
Utskottet vill understryka det nu sagda. Härav följer att en uppföljning av
den beslutade målsättningen också måste spegla förändringarna i den
verkliga totalkonsumtionen.

Som framgår redan av motionen är emellertid möjligheterna att mäta den
verkliga totalkonsumtionen minst sagt bristfälliga. Det räcker härvidlag att
peka på svårigheterna att få en uppfattning om hembränningens omfattning.
Att bestämma totalkonsumtionens storlek måste således i stor utsträckning
bli fråga om uppskattningar där olika uppfattningar kan göra sig gällande. Än
större blir osäkerheten om det gäller att avgöra om det skett mindre
förändringar i totalkonsumtionen.

Utskottet vill i det sammanhanget framhålla vikten av att det utvecklas
bättre metoder för studier av totalkonsumtionen och förändringar däri.
Riksdagen måste få ett bättre underlag för sina allmänna alkoholpolitiska
ställningstaganden.

I avvaktan på utveckling av bättre metoder för att studera och följa
totalkonsumtionen vill socialutskottet ifrågasätta om det är meningsfullt att
redan nu uppställa en så preciserad målsättning för en konsumtionsminskning
som motionärerna föreslår. Detta hindrar inte att man bör sträva mot en
avsevärd konsumtionsminskning under den närmaste tioårsperioden. Det
innebär främst att behovet av alkoholpolitiska åtgärder får bedömas med
hänsyn härtill och att man vid periodens slut bör försöka genomföra någon
form av analys av de förändringar som skett. Man bör däremot enligt
socialutskottets uppfattning inte redan nu binda sig för en preciserad siffra.
En första förutsättning för att bestämma en till tid och mängd preciserad
målsättning för minskning av alkoholkonsumtionen bör således vara att man
kan fastställa och löpande följa även mindre förändringar i konsumtionsnivå
och konsumtionsmönster. Med hänsyn härtill bör motionsyrkandet inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet har i allt väsentligt samma uppfattning som tidigare i denna
fråga. Till klargörande av sin inställning vill utskottet emellertid tillägga
följande.

En ytterligare sänkning av totalkonsumtionen av alkohol i vårt land måste
komma till stånd inom de närmaste åren. Konsekvenserna kommer annars
att bli ödesdigra för många människor. Utskottet vill här också peka på den
stora andel av samhällets vårdresurser som f. n. tas i anspråk för vård av olika
alkoholskador. Som ovan framhållits har en viss nedgång i totalkonsumtionen
sannolikt skett under de senaste åren. Med hänsyn till alkoholskadornas
utveckling måste detta dock anses vara helt otillräckligt. Samhället måste
därför vara berett till kraftiga åtgärder för att säkerställa att det sker en
fortsatt minskning av alkoholkonsumtionen. Åtgärderna måste självfallet
inriktas på att begränsa den totala konsumtionen och inte bara den officiella
försäljningen.

SkU 1982/83:47 Bilaga

Utskottet vill här särskilt peka på den oroande utveckling som ägt rum i
fråga om användningen av s. k. snabbvinsatser. En minskning av den
officiella försäljningen av alkohol skall självfallet inte innebära en övergång
till ökad hemtillverkning av vin. Försäljningen av billiga snabbvinsatser
innebär dessutom att alkohol finns lätt tillgänglig även för ungdomar. Enligt
utskottets mening finns det därför anledning att med uppmärksamhet följa
utvecklingen.

Man kan dock inte enbart med lagstiftningsåtgärder komma åt den
alltmera utbredda hemtillverkningen av vin. Även den olagliga hembränningen
är svår att helt förhindra. Detta visar nödvändigheten av att först och
främst åstadkomma en allmän attitydförändring till alkohol och en medvetenhet
hos människorna om de allvarliga skaderisker som är förenade med
alkoholbruket.

Osäkerheten om den verkliga totalkonsumtionens storlek gör emellertid,
som utskottet framhöll redan förra året, att det knappast är meningsfullt att
slå fast ett preciserat delmål för konsumtionsminskningens storlek som
föreslås i här aktuella motioner. Detta får inte tolkas som att utskottet skulle
vara berett att acceptera mindre konsumtionsminskning än motionärerna.
Med hänsyn till utvecklingen av alkoholskadorna måste ambitionen vara att
den totala konsumtionen skall minskas så kraftigt som möjligt, helst mer än
de gränser som angetts i motionerna. Effekterna av vidtagna åtgärder bör
löpande följas upp av berörda myndigheter, främst socialstyrelsen. Målsättningen
bör vara en kontinuerlig minskning varje år. Skulle det visa sig att
minskningen inte verkar fortsätta i tillräcklig takt måste förutsättningslöst
prövas om andra åtgärder, t. ex. restriktionsåtgärder av olika slag, kan te sig
motiverade. I sammanhanget måste uppmärksammas vikten av att i ökad
utsträckning vinna allmänhetens förståelse för allvaret i alkoholproblematikernas
situation och för nödvändigheten av att hindra en utveckling mot allt
fler grava alkoholskador.

I dagens läge bör man således enligt socialutskottets mening i första hand
inrikta insatserna på ett fortsatt kraftigt stöd till information och upplysning
och andra attitydpåverkande åtgärder för att därigenom påskynda den
inledda positiva utvecklingen. Utskottet vill därvid också framhålla betydelsen
av att aktivt utnyttja prisinstrumentet för att tvinga tillbaka konsumtionen.
Att priset på alkoholdrycker följer den allmänna prisutvecklingen är ett
minimum. Det kan övervägas om inte prisnivån bör ligga högre. Detta måste
å andra sidan vägas mot de effekter som en alltför hög prisnivå kan få för
hemframställning av alkohol m. m. Alkoholpolitiska överväganden bör
sålunda vara styrande för prissättningen.

Enligt utskottets uppfattning får syftet med motionerna 1982/83:845 (s)
och 1982/83:1639 (fp) i här aktuella delar i allt väsentligt anses tillgodosedda
genom vad utskottet nu anfört.

Utskottet är däremot inte f. n. berett att tillstyrka införandet av särskilda
alkoholrestriktioner, såsom registrering av inköp, avstängning från inköp

SkU 1982/83:47 Bilaga

m. m. Inte heller har man enligt utskottets mening skäl att igångsätta
försöksverksamhet med ransonering av alkoholinköp. De tekniska förutsättningarna
för sådana åtgärder finns belysta i den av SAMO avgivna
expertrapporten Tekniska förutsättningar för ransonering och registrering
vid inköp av alkoholdrycker (Ds S 1981:22). Samhället har sålunda redan en
beredskap att ta upp sådana förslag till övervägande om utvecklingen av
alkoholkonsumtionen skulle visa sig ge anledning till detta. Utskottet
avstyrker således motionerna 1982/83:874 (c), 1982/83:882 (c), 1982/83:1724
(fp) samt motion 1982/83:845 (s) i här aktuell del.

Frågan om statlig spritrepresentation tas upp i motion 1982/83:1738 av
förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m, s, c, fp, vpk).
Motionärerna kritiserar socialutskottets av riksdagen godkända uttalande
1980 om att all statlig representation bör vara spritfri och begär att riksdagen
skall ansluta sig till vad som anförs i motionen.

Utskottet uttalade i sitt betänkande SoU 1979/80:31 (s. 21), som var
enhälligt, att det enligt utskottets bedömning inte kunde anses stå i
överensstämmelse med den målsättning som gäller för alkoholpolitiken att
staten på olika sätt främjar bruket av alkohol vid representation. Utskottet
ansåg därför att all statlig representation borde vara spritfri. Staten borde
vidare visa stor återhållsamhet i fråga om användningen av andra alkoholhaltiga
drycker i representationssammanhang. Utskottet ansåg att en
restriktiv inställning från statens sida då det gäller alkohol i representationssammanhang
var ägnad att påverka landstings- och primärkommuner till
motsvarande återhållsamhet på området. I sammanhanget nämnde utskottet
att Landstingsförbundets styrelse redan beslutat om en i princip alkoholfri
representation. Även i fråga om den privata företagsrepresentationen var det
enligt utskottets mening viktigt att åtgärder vidtogs för att om möjligt
avskaffa den alkoholtradition som finns på området.

På utskottets förslag gav riksdagen regeringen som sin mening till känna
vad utskottet anfört.

Frågan om alkohol vid privat representation har samband med rätten till
avdrag för representationskostnader vid taxeringen. Avdragsrätten för vin
och starksprit vid representation har numera - efter skatteutskottets initiativ
senare under våren (SkU 1979/80:44) - slopats.

I motion 1982/83:1738 uttalas att det är svårt att hävda att beslutet om
spritfri statlig representation lett till något från nykterhetspolitisk synpunkt
positivt resultat, även om syftet var gott. Resultatet har enligt motionärerna
bl. a. blivit ett avsteg från internationella umgängesregler för representation
och gästfrihet. Det kan enligt deras mening knappast vara rimligt att den
svenska regeringen eller riksdagen skall vara förhindrad att i samband med
middag bjuda t. ex. representanter för främmande land på ett internationellt
vedertaget sätt. Nuvarande ordning kan, anför motionärerna, ge en
egendomlig bild av vårt land och vårt begrepp om gästfrihet.

I motionen framhålls vidare att den statliga representationen liksom all

SkU 1982/83:47 Bilaga

annan representation självfallet bör vara måttfull. I den mån det enligt
vanliga umgängesregler är befogat med representation bör användningen av
alkohol vara återhållsam. Det kan emellertid enligt motionärernas uppfattning
inte gagna vare sig nykterhetspolitiken, attityderna till alkoholen eller
kontakterna med t. ex. andra länder att fortsätta med den typ av kategoriska
förbud som vi nu har.

Frågan om alkohol vid statlig representation har i någon mån minskat i
betydelse de senaste åren. Besparingarna inom den offentliga sektorn går
givetvis också ut över representationen, och den representation som
förekommer torde i allmänhet kunna bedömas som närmast ofrånkomlig.

Utskottets uttalande 1980 om spritfri representation har i praxis kommit
att tolkas som ett i det närmaste totalt förbud. Statlig spritrepresentation har
sedan dess knappast förekommit annat än vid svenska beskickningar
utomlands och då endast i samband med representation gentemot utländska
gäster. Utskottet delar motionärernas uppfattning att detta är alltför
stelbent. Det finns således anledning till viss uppmjukning av det tidigare
uttalandet, självfallet med bibehållande av den vägledande principen att
statlig alkoholrepresentation skall vara återhållsam och stå i överensstämmelse
med vedertagna alkoholpolitiska målsättningar. Det bör sålunda inte
ses som helt avgörande om det är spritdrycker eller vin som serveras i ett visst
fall. Det väsentliga är att alkoholanvändningen totalt sett är måttfull och inte
går utöver vad gästfriheten kräver. I de flesta sammanhang bör det emellertid
vara fullt tillräckligt att bjuda på t. ex. vin.

Utskottet vill vidare framhålla att man som ett alternativ alltid bör servera
lämpliga alkoholfria drycker. Det bör ses som en naturlig sak att vissa gäster
föredrar detta.

Utskottet tillstyrker att riksdagen förtydligar sitt tidigare uttalande i
enlighet härmed.

Övriga motionsspörsmål är inte av sådan karaktär att socialutskottet har
skäl att i detta sammanhang gå in på en prövning av förslagen.

Stockholm den 7 april 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), John Johnsson (s).
Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m). Stig Alftin
(s). Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s).
Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m). Inga Lantz (vpk). Rosa Östh (c) och
Aina Westin (s).

SkU 1982/83:47 Bilaga

Avvikande mening

av Ingemar Eliasson (fp). Rune Gustavsson (c), Stig Alftin (s). Inga Lantz
(vpk) och Rosa Östh (c), som anser att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 6
som börjar med ”Utskottets uttalande 1980" och slutar med ”i enlighet
härmed" bort ha följande lydelse:

Utskottets uttalande 1980 om spritfri representation innebar en viktig
markering av det allvar med vilket riksdagen ser på det utbredda bruket av
alkohol i olika sammanhang. Det gav klart uttryck åt en vilja att åstadkomma
en allmän attitydförändring till alkoholen. Enligt utskottets uppfattning äger
skälen för detta uttalande fortfarande sin giltighet.

Att nu ändra det tidigare enhälligt gjorda uttalandet skulle dessutom
kunna uppfattas som att riksdagen ändrat sin inställning i de alkoholpolitiska
frågorna. Det skulle kunna hävdas att riksdagen blivit mer positiv till bruket
av alkohol som sådant.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte kan komma i
fråga att nu modifiera eller mjuka upp det uttalande riksdagen gjort om
spritfri statlig representation. Utskottet avstyrker således motion 1982/
83:1738.

Särskilda yttranden

1. beträffande ett delmål för alkoholpolitiken

av Ingemar Eliasson (fp) som anför:

Ett centralt mål för alkoholpolitiken måste vara att pressa ner den totala
konsumtionen. Därigenom reduceras successivt antalet alkoholskador. Det
är viktigt att de medel som används för att förebygga alkoholskador relateras
till målet om en avsevärd minskning av den totala konsumtionen. Om ett
preciserat mål för minskningen av totalkonsumtionen ställs upp för en viss
tidsperiod förbättras möjligheterna att välja rätt styrmedel för att nå målet.
Värdet av ett sålunda preciserat mål har uttryckts från flera håll. bl. a. av
socialstyrelsens alkoholnämnd. I motion 845 av Thure Jadestig m. fl. yrkas
att målet bör sättas vid en minskning med 20 % under en tioårsperiod. I
folkpartiets partimotion 1639 yrkas att målet bör sättas vid en minskning med
en tredjedel under samma tidsintervall.

Utskottet uttalar sin förståelse för värdet av ett preciserat delmål men
finner svårigheter i att ange en exakt siffra, då storleken av den konsumtion
som går vid sidan av systembolagets försäljning är okänd. Det hindrar enligt
min mening inte att delmålet kunde omfatta den mätbara konsumtionen.
Oavsett hur klart målet definieras får självfallet inte de åtgärder som satts in
för att minska konsumtionen driva upp en illegal framställning av alkoholdrycker.

Utskottet framhåller emellertid att målsättningen bör vara en kontinuerlig
minskning av konsumtionen varje år. Därmed har utskottet gett uttryck åt

SkU 1982/83:47 Bilaga

samma principiella syn som motionärerna. Om den kontinuerliga minskningen
inte fortsätter måste nya åtgärder sättas in. I det sammanhanget får frågan
om en ytterligare precisering av delmålet prövas.

2. beträffande försök med ransonering

av Rune Gustavsson (c), som anför:

Prispolitiken och den massiva satsningen på upplysning och vård har
visserligen lett till en i och för sig välkommen reducering av totalkonsumtionen
av alkohol under de senaste åren. Men dess värre torde detta endast
marginellt kunna påverka skadeutvecklingen enligt alkoholforskaren Leif
Lenke. I ett land med fri alkoholförsäljning konsumerar 10-15 % av männen
ungefär hälften av all försåld alkohol. Av naturliga skäl är det främst denna
grupp som drabbas av de svåra alkoholskadorna. Sjuk- och socialvård liksom
försäkringskassa och arbetsvärd belastas nu med mångmiljardbelopp årligen
för att hjälpa dessa alkoholmissbrukare - dess värre i allmänhet till ingen
eller ringa båtnad för dem. Kanske totaleffekten av samhällets vårdinsatser -speciellt när det är fråga om förtidspensionerade alkoholskadade - rentav är
negativ!

Naturligtvis skall vi fortsätta med en aktiv prispolitik och satsningarna på
upplysning och vård. Men det räcker inte! Ett ransoneringssystem torde vara
den enda effektiva lösningen. Många ryggar dock inför tanken på en återgång
till det tungrodda och ur psykologiska synpunkter tvivelaktiva Brattsystemet.
Men det finns bättre alternativ. Socialdepartementet har redan klarlagt
hur ett effektivt och administrativt enkelt ransoneringssystem skulle kunna
vara uppbyggt (Ds S 1981:22).

Det är emellertid angeläget, att en eventuell alkoholransonering noggrant
förbereds samt att forskarresurser samtidigt avdelas för en successiv
uppföljning och utvärdering så att man snabbt kan vidta eventuella
erforderliga justeringar av teknisk eller kvantitativ art. Ett sådant underlag
vore av värde vid ett kommande ställningstagande till huruvida en permanent
alkolholransonering är ett lämpligt inslag i samhällets strävan att reducera
alkoholskadorna och därmed också samhällets kostnader till följd av
alkoholmissbruk.

minab/gotab Stockholm 1983 75348