SkU 1982/83:41

Skatteutskottets betänkande
1982/83:41

om reglerna för extra avdrag, m. m.
Motioner

I detta betänkande behandlar utskottet sex motioner med yrkanden om
extra avdrag vid sjukdom m. m.

1982/83:163 av Rune Torwald (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c)

I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar att upphäva samtaxeringsregeln för äkta makar
när det gäller rätten till extra avdrag,

2. att skatteutskottet utarbetar erforderlig lagtext.

1982/83:191 av Karin Nordlander m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening uttalar att existensminimum
bör fastställas efter de normer och på det sätt som anges i
motionen.

1982/83:365 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) yrkande 2
Med hänvisning till motion 384 yrkar motionärerna

2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam översyn av existensminimireglerna
i syfte att undvika att hemarbetande småbarnsföräldrar, förvärvsarbetande
föräldrar med barntillsynskostnader eller familjer med eget hem
missgynnas.

1982/83:542 av Per Petersson m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att avdrag
för ökade levnadskostnader vid diabetes mellitus (sockersjuka) får göras av
alla oberoende av inkomst.

1982/83:1604 av Margit Sandéhn (s) och Maj-Lis Landberg (s)

I motionen yrkas - med hänvisning till motion 1603 - att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande
skatteavdrag för att de psoriasissjukas kostnader i samband med sjukdomen
minskas.

1982/83:1718 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) och Elver
Jonsson (fp)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
frågan om skattereduktion för diabeteskost samt tarm- och magsjukas
merkostnad bör bli föremål för utredning.

1 Riksdagen 1982/83. 6 sami. Nr 41

SkU 1982/83:41

2

Gällande bestämmelser m. m.

Extra avdrag

Om en persons skatteförmåga varit väsentligen nedsatt kan den taxerade
inkomsten minskas med ett s. k. extra avdrag. Förutsättningen är att
skatteförmågan varit väsentligen nedsatt till följd av t. ex. långvarig sjukdom,
olyckshändelse, ålderdom eller underhållsskyldighet. Avdraget skall
bestämmas efter omständigheterna i det enskilda fallet och får inte överstiga
10 000 kr. (50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen 1928:370 -KL).

Avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga kan under vissa förutsättningar
även medges om den skattskyldiges inkomst, efter avdrag för skatt,
understigit vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig och sin familj
(existensminimum). En redogörelse för dessa regler lämnas inom en särskild
rubrik nedan.

Riksskatteverket (RSV) utfärdade år 1976 särskilda anvisningar rörande
det extra avdraget för väsentligen nedsatt skatteförmåga på grund av
sjukdom m. m. (RSV Dt 1976:7) att tillämpas fr. o. m. 1976 års taxering.
Dessa anvisningar har därefter omarbetats i form av föreskrifter och innebär i
sin senaste lydelse (RSV Dt 1982:15) i korthet följande.

Skatteförmågan skall enligt lagtexten vara väsentligen nedsatt. Detta
innebär att avdrag bör medges endast om den skattskyldige haft stora
merkostnader för sjukdom m. m. som medfört att den ekonomiska
situationen, dvs. skatteförmågan, avsevärt avvikit från vad som annars skulle
ha varit förhållandet. Avdrag kan därför inte medges endast för att
inkomsten varit låg.

Att skatteförmågan skall bestämmas med utgångspunkt i den skattskyldiges
ekonomiska förhållanden innebär bl. a. att hänsyn skall tas till både
inkomst och förmögenhet, såväl skattepliktig som inte skattepliktig. För
makar och andra sambeskattade personer sker bedömningen med hänsyn till
deras gemensamma inkomst och förmögenhet. Avdraget skall beräknas på
makarnas sammanlagda sjukdomskostnader och tillgodoföras den make som
har den högsta inkomsten.

Hänsyn skall vidare tas till om en persons nödvändiga kostnader för
livsuppehället m. m. på grund av nedsatta fysiska eller psykiska funktioner
betydligt överstiger vad som annars är normalt. Det kan till exempel vara
fråga om merutgifter på grund av att hjälp måste anlitas för den dagliga
livsföringen, exempelvis för skötsel av hemmet under en längre tid eller att
det finns behov av särskild tillsyn. Stora utgifter kan också föranledas av
kostnader för speciell föda, medicinering, salvor, omläggning av bandage,
särskild bostadsutrustning eller extra slitage av kläder, resor m. m.

Den personkrets som omfattas av föreskrifterna är företrädesvis handikappade
och personer med kroniska sjukdomar. Någon schablon för
merutgifternas storlek anges inte i föreskrifterna, utgifterna varierar såväl

SkU 1982/83:41

3

mellan som inom olika sjukdomsgrupper. Avdragsrätten blir alltså beroende
av en bedömning i varje enskilt fall.

Vid bedömningen av avdragsrätten bör beaktas samtliga utgifter som den
skattskyldige haft på grund av sjukdom. Utgifter för läkemedel, hjälpmedel,
resor, kostnader för ledarhund etc. medräknas endast till den del de inte
ersätts av försäkringskassa eller på annat sätt, dvs. endast nettokostnaden får
beaktas.

Avdrag bör endast medges om utgifterna överstiger vad som kan betraktas
om normala utgifter för läkarvård, medicin o. d. Utgifter som understiger
300 kr. per år bör därför inte beaktas i detta sammanhang.

Som merutgift får även medräknas utgifter för sjukdomskostnader för
omyndiga hemmavarande barn. Sådana utgifter för myndigt hemmavarande
barn får beaktas i den mån barnet inte uppbär folkpension eller liknande
ersättning.

För merutgifter på grund av specialkost tar anvisningarna upp schablonbelopp
som uppgår till 2 700 kr. för diabetiker och som i övrigt varierar
mellan 600 och 5 400 kr. beroende på vilken typ av kost den skattskyldige
behöver. Schablonbeloppen gäller inte om handikappersättning eller annan
skattefri ersättning utgått för att täcka merutgifterna.

Det extra avdraget bör normalt kunna beräknas med ledning av följande
tabell:

Ensamstående skattskyldig

Om den taxerade inkomsten	Extra avdrag medges normalt
efter ev justering uppgår till	med belopp motsvarande
högst 35 000 kr	2 ggr beräknade merutgifter
mer än 35 000 kr men högst	beräknade merutgifter
45 000 kr
mer än 45 000 kr men högst	hälften av beräknade merutgifter
50 000 kr
över 50 000 kr	hälften av den del av beräknade
	merutgifter som överstiger
	1/20 av inkomsten
Gift skattskyldig
Om makarnas sammanlagda	Extra avdrag medges normalt
taxerade inkomster efter	med belopp motsvarande
ev justering uppgår till
högst 60 000 kr	2 ggr beräknade merutgifter
mer än 60 000 kr men högst	beräknade merutgifter
70 000 kr
mer än 70 000 kr men högst	hälften av beräknade merutgifter
80 000 kr
över 80 000 kr	hälften av den del av beräknade
	merutgifter som överstiger
	1 /20 av inkomsten

SkU 1982/83:41

4

Som gifta räknas också sammanboende, som tidigare varit gifta med
varandra, samt sammanboende, som har eller har haft gemensamma
barn.

Om den skattskyldige haft hemmavarande barn under 16 år bör ovan
angivna inkomstgränser i resp. tabell ökas med 6 000 kr. för varje sådant
barn. När avdrag medges för merutgifter som överstiger 1/20 av inkomsten
får avdraget beräknas efter inkomsten minskad med 6 000 kr. för varje
barn.

Förmögenhet bör enligt de nu aktuella föreskrifterna beaktas i överensstämmelse
med vad som sägs i RSV:s föreskrifter om avdrag för nedsatt
skatteförmåga för folkpensionärer (RSV Dt 1982:14) vilket innebär att
avdraget trappas ned om förmögenheten uppgår till 90 000 kr. eller mer för
att helt försvinna om den överstiger 150 000 kr. För den som är gift beräknas
förmögenheten till hälften av makarnas gemensamma förmögenhet. Värdet
av egen bostadsfastighet tas upp till en tiondel av taxeringsvärdet sedan detta
minskats med låneskulder i bostadsfastigheten.

För folkpensionärer gäller särskilda regler.

Frågor om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader till följd av
diabetes och andra sjukdomar har vid upprepade tillfällen prövats av
skatteutskottet. Utskottet har därvid motsatt sig att möjligheterna till avdrag
för kostnader av detta slag utvidgas. Som skäl har utskottet åberopat (jfr
bl. a. SkU 1979/80:41) att en förbättring för dem som drabbas av kostnader
för sjukdom och handikapp enligt utskottets mening bättre och enklare tillgodoses
genom åtgärder på det sociala området än med en svårbedömbar
avdragsrätt vid beskattningen. Utskottet har också hänvisat till att RSV:s
anvisningar fortlöpande ses över med hänsyn till penningvärdeutvecklingen
och erfarenheterna från den praktiska tillämpningen.

Vad särskilt angår frågan om en individuell behandling av makar med
förmögenhet har utskottet menat att en individuell förmögenhetsprövning
skulle kunna leda till en avsevärt förmånligare behandling i fråga om extra
avdrag inte bara i förhållande till gällande regler utan också jämfört med
ensamstående pensionärer. Utskottet har också pekat på att konsekvenserna
av ett förmögenhetsinnehav bör bedömas med hänsyn till att bostadsfastighet
i detta sammanhang i princip tas upp till endast 10 % av taxeringsvärdet.

I sitt betänkande SkU 1981/82:35 vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning
och underströk att riksskatteverket fortlöpande räknat upp schablonerna för
det extra avdraget.

Existensminimum

Bestämmelserna finns bl. a. i 50 § 2 mom. tredje stycket KL med
anvisningar och kompletteras genom föreskrifter av riksskatteverket (RSV
Du 1980:26 och 1982:17). Principerna för de nuvarande reglerna fastställdes
1976 (prop. 1975/76:91, SkU 1975/76:32). De nyheter som då genomfördes

SkU 1982/83:41

5

innebar ett större hänsynstagande tili sociala synpunkter genom att
normalbeloppen närmare anpassades till socialhjälpsnormerna och indexreglerna.

Existensminimum bestäms med ledning av normalbelopp. Normalbeloppen
är för ensamstående person 15 300 kr. för sammanlevande makar och
jämställda 26 600 kr. och för varje barn 6 500 kr. multiplicerade med det tal
som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i oktober månad året
före inkomståret och prisläget i oktober 1980. Förändringarna i det allmänna
prisläget skall beräknas på grundval av konsumentprisindex. Normalbeloppen
avrundas uppåt till helt hundratal kronor.

Normalbeloppen omfattar alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad.
Bostadskostnaden beräknas särskilt och läggs till normalbeloppen
när existensminimum räknas fram. Normalbeloppen är fastlagda i lagen men
uträknas varje år av riksskatteverket. För 1983 gäller för ensamstående
18 300 kr./år, för sammanlevande makar och jämställda 31 900 kr./år. För
den som försörjer hemmavarande barn tillkommer 7 800 kr./år och barn.

Reglerna, som tillämpas i fråga om skatteavdrag, inkomsttaxering och
indrivning, innebär bl. a. att den som inte haft högre inkomst än det för
honom beräknade existensminimibeloppet medges extra avdrag med så stort
belopp att någon skatt inte uppkommer.

Om inkomsten är högre än existensminimum men inte så stor att den efter
skatt uppgår till existensminimum, avpassas det extra avdraget så, att
inkomsten efter skatt uppgår till existensminimum. För att undvika alltför
stora marginaleffekter vid stigande inkomst kan den lokala skattemyndigheten
förordna att skatteavdrag skall göras högst med belopp som motsvarar en
viss kvotdel (normalt högst 70/75 %) av inkomstökningen. Användningen av
regeln kommer att ge upphov till kvarstående skatt, varför den bör användas
med försiktighet.

En förutsättning för existensminimum är att den nedsatta skatteförmågan
beror på nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor
försörjningsbörda eller annan därmed jämförbar omständighet. Stor försörjningsbörda
anses normalt föreligga om en skattskyldig har att försörja tre
eller flera barn. I fråga om ensamstående räcker det i allmänhet med två eller
- i vissa fall - ett barn. Beslut om existensminimum bör inte meddelas om den
skattskyldige medvetet begränsar sin arbetsinsats. Detta kan enligt RSV
exempelvis vara fallet om bara en av makarna i en familj förvärvsarbetar utan
att det finns något hinder för den andra maken att också förvärvsarbeta.
Flinder kan vara t. ex. att det finns minderåriga barn som behöver tillsyn och
barnpassning inte kan ordnas eller att det inte går att få lämpligt
förvärvsarbete.

Avvikelser från normalbeloppen kan ske både nedåt och uppåt. Avser
normalbeloppet flera personer än den skattskyldige (familj) beaktas frågan
om sänkning eller höjning med hänsyn till familjens levnadsförhållanden.
Familjens totala inkomst bör beaktas. Har hemmavarande barn inkomst

SkU 1982/83:41

6

reduceras normalbeloppet med skäligt belopp. Tillägg till normalbeloppen
får göras om den skattskyldige har högre levnadskostnader än normalt, t. ex.
till följd av sjukdom hos den skattskyldige, hans make eller hemmavarande
barn. Utgift för nödvändig barntillsyn kan läggas till om den skattskyldige
befinner sig i en ekonomiskt svår situation.

Vid beräkning av existensminimum skall som redan nämnts den faktiska
bostadskostnaden läggas till normalbeloppet. Om bostaden består av egen
bostadsfastighet (eget hem) får hänsyn tas till ränteutgifter och nödvändiga
driftkostnader. Hänsyn skall tas till om kostnaden är oskäligt hög i
förhållande till kostnadsläget på orten för en jämförbar bostad eller om
bostadsstandarden är väsentligt högre än vad som kan anses svara mot den
skattskyldiges och familjens behov. Bostadsstandarden skall i regel anses
väsentligt överstiga hushållets behov om ett hushåll disponerar större
utrymme än 3 rum och kök med tillägg av ett rum för varje person som
tillkommer utöver en.

Existensminimum skall i princip inte medges för den som har en ej
oväsentlig förmögenhet. I fråga om fastigheter skall man dock bortse från
”mindre bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet”. Enligt RSV torde detta
uttalande i förarbetena gälla egnahemsfastigheter om 2-3 rum och kök och
med enklast möjliga beskaffenhet. I dagens läge bör motsvarande enligt RSV
normalt gälla för små och omoderna permanentbostäder som vid 1981 års
allmänna fastighetstaxering åsatts högst 10 standardpoäng. Undantagsvis
kan existensminimum medges även om en fastighet inte är fullt så enkel,
nämligen vid mycket ömmande omständigheter och där möjlighet till en
alternativ boendeform saknas eller skulle ställa sig avsevärt dyrare. Hänsyn
till fastighetsinnehav skall tas oavsett om fastigheterna är belånade eller

ej Om

den skattskyldige inte ansökt om extra avdrag på grund av
existensminimum i sin självdeklaration och den lokala skattemyndigheten
inte har meddelat beslut om existensminimum för inkomståret, kan - enligt
RSV - taxeringsnämnden normalt betrakta detta som ett uttryck för att
behov av sådant avdrag inte föreligger.

Utskottet

I de aktuella motionerna behandlas bl. a. olika frågor om extra avdrag för
kostnader för sjukdom och handikapp. Rune Torwald (c) och Ingvar
Karlsson (c) yrkar i motion 163 att reglerna ändras så att frågan om rätt till
extra avdrag för den som är gift kan bedömas utan hänsyn till den andre
makens inkomst och förmögenhet. Motion 1718 av tredje vice talmannen
Karl Erik Eriksson (fp) och Elver Jonsson (fp) syftar till att reglerna utformas
så att avdrag i fortsättningen medges i form av skattereduktion i stället för
avdrag från den taxerade inkomsten. Motionärerna anser att skattereduktion
bör kunna medges vid högre inkomster än f. n. I motion 542 begär Per

SkU 1982/83:41

7

Persson m.fl. (m) att avdrag för merkostnader på grund av diabetes skall få
göras av alla, oberoende av inkomst. Yrkandet i motion 1604 av Margit
Sandéhn (s) och Maj-Lis Landberg (s) går ut på att den som lider av psoriasis
skall få göra avdrag för sina faktiska kostnader för sjukdomen.

Utskottet har vid sin återkommande behandling av motsvarande frågor
framhållit att de schabloner och inkomstgränser som tillämpas för det extra
avdraget fortlöpande har räknats upp av RSV. Reglerna innebär sammanfattningsvis
att den som har låga inkomster och icke oväsentliga kostnader för
sjukdom m. m. får extra avdrag med ett belopp som motsvarar de dubbla
kostnaderna för sjukdomen och att avdraget trappas av vid stigande
inkomster enligt en särskild tabell. Denna har återgetts i den inledningsvis
lämnade redogörelsen. Enligt utskottets uppfattning bör avdrag liksom
hittills kunna medges även för kostnader för sjukdom som drabbat en
familjemedlem, men avdragsmöjligheterna bör i princip begränsas till
sådana fall där skatteförmågan blivit väsentligen nedsatt. Samtidigt vill
utskottet framhålla att det givetvis kan vara svårt att i det enskilda fallet
specificera samtliga utgifter som har samband med sjukdomen. Enligt
utskottets uppfattning ger emellertid anvisningarna vägledning även för
sådana fall, och den som drabbats kan i många fall dessutom få hjälp med
avdragsfrågorna av olika organisationer.

Utskottet, som utgår från att RSV även i fortsättningen kommer att
uppmärksamt följa utvecklingen på detta område och såvitt möjligt vidta
kompletteringar av anvisningarna, vidhåller sin tidigare uppfattning i denna
fråga. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 163, 542, 1604 och
1718.

Reglerna om existensminimum tas upp i motionerna 191 av Karin
Nordlander m. fl. (vpk) och 365 av Ulf Adelsohn m. fl. (m).

I den förstnämnda motionen anför motionärerna att normerna för
existensminimum inte är tillräckliga för att olika hushållstyper skall kunna
leva på en rimlig standard. Enligt deras mening bör socialstyrelsen få i
uppdrag att fastställa en skälig minimistandard som också bör kunna
tillämpas i fråga om existensminimum.

I motion 365 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) begärs - med hänvisning till vad
som anförs i motion 384 - en skyndsam översyn av reglerna i syfte att undvika
att familjer med barn och familjer med eget hem missgynnas i vissa
situationer. Motionärerna anför att bestämmelserna normalt inte kan
tillämpas på familjer som bor i småhus, eftersom den bostadsstandard som
enligt reglerna kan godtas är alltför låg. Vidare anser de att reglerna bör
kunna tillämpas i fråga om en förälder som själv vårdar familjens barn och att
nödvändiga barntillsynskostnader också bör kunna beaktas.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att reglerna fått en
viss anknytning till socialhjälpsnormerna och att de belopp som har lagts fast i
lagstiftningen indexreglerats. Utskottet vill inte bestrida att dessa normer
kan vara otillräckliga. Samtidigt bör framhållas att det föreligger stora

SkU 1982/83:41

svårigheter att genom ändringar i reglerna åstadkomma verkliga förbättringar
för de ifrågavarande utsatta grupperna.

Olika tillämpningsfrågor om existensminimireglerna behandlas utförligt i
RSV:s anvisningar i ämnet (RSV Du 1980:26). Av dessa anvisningar framgår
bl.a. att existensminimum kan beviljas om stor försörjningsbörda föreligger,
vilket normalt får anses vara fallet om den skattskyldige har att försörja tre
eller flera barn eller - i fråga om ensamstående skattskyldig - två barn som
inte kan lämna effektiv hjälp i hemmet. Vidare framgår att avvikelser från
normalbeloppen kan ske både uppåt och nedåt med hänsyn till den
skattskyldiges levnadsförhållanden, men att kostnader för barntillsyn
normalt inte beaktas särskilt enligt reglerna för existensminimum.

Om bostadsstandarden är väsentligt högre än som motsvarar familjens
behov är detta inte ett skäl för att inte medge existensminimum, men tillägget
reduceras då i regel med ledning av en särskild mall. Den som bor i egen
villafastighet kan dock - eftersom existensminimireglerna i princip inte gäller
för den som har en ej oväsentlig förmögenhet - i allmänhet inte medges
existensminimum.

Utskottet vill inte bestrida att vissa gränsdragningsproblem kan uppkomma
vid tillämpningen av reglerna om existensminimum. Enligt utskottets
uppfattning är dessa problem emellertid inte av sådan art att de fordrar ett
omedelbart ställningstagande från riksdagens sida. Enligt vad utskottet
erfarit kommer familjeekonomiska kommittén (S 1979:06) att ta upp vissa
frågor på detta område i sitt slutbetänkande, som kommer att läggas fram
inom kort. Vidare har RSV nyligen i ett yttrande till regeringen förordat en
allsidig utredning av reglerna. Med hänvisning till att frågorna således
uppmärksammas utan särskild framställan från riksdagens sida avstyrker
utskottet motionerna 191 och 365.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionerna 1982/83:163, 542, 1604 och
1718,

2. att riksdagen avslår motion 1982/83:191,

3. att riksdagen avslår motion 1982/83:365 yrkande 2.

Stockholm den 19 april 1983

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

SkU 1982/83:41

9

Närvarande: Erik Wärnberg (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m), Olle Westberg (s), Hagar
Normark (s), Bo Lundgren (m), Bo Forslund (s), Anita Johansson (s), Anna
Lindh (s), Ewy Möller (m), Bruno Poromaa (s), Erkki Tammenoksa (s), Ella
Jonsson (c)* och Kjell Johansson (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1. Kjell Johansson (fp) har

dels anfört följande:

Som framhålls i motion 1982/83:1718 leder vissa sjukdomstyper till behov
av särskilt kostnadskrävande kost. Det gäller bl. a. diabetes och vissa magoch
tarmsjukdomar. Sedan några år finns möjlighet för personer med dessa
sjukdomar att yrka extra avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga på
grund av sjukdom. Avdrag beviljas av skattemyndigheterna enligt vissa
schabloner angivna i av riksskatteverket utfärdade anvisningar.

Vid bestämmande av avdragets storlek bör hänsyn tas dels till den
skattskyldiges ekonomiska situation, dels till sj ukdomens art och omfattning.
Nuvarande anvisningar ger inte möjlighet för heltidsarbetande med normala
förvärvsinkomster att tillgodogöra sig det extra avdraget. Reglerna för extra
avdrag bör därför ses över. Vid denna översyn bör också prövas möjligheten
att i stället för det extra avdraget införa en skattereduktion för skattskyldiga
med sjukdomar som kräver speciell kost. Vad här har anförts bör ges
regeringen till känna.

dels ansett att riksdagen under mom. 1 bort hemställa

a) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1718 ger
regeringen till känna vad som anförts i reservationen,
c) att riksdagen avslår motionerna 1982/83:163, 542 och 1604.

2. Knut Wachtmeister, förste vice talmannen Ingegerd Troedsson, Bo
Lundgren och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Om
bostadsstandarden” och slutar med ”191 och 365” bort ha följande
lydelse:

Vid tillämpningen av existensminimireglerna förvägras familjer, som bor i
eget småhus, mestadels existensminimum, även om de med full skatt inte når
upp till denna nivå. Endast om huset är av allra enklaste beskaffenhet, dvs.
åsatts högst 10 standardpoäng vid 1981 års allmänna fastighetstaxering,
medges existensminimiavdrag. Detta innebär att flerbarnsfamiljer, som

SkU 1982/83:41

10

oftare än andra hushåll bor i småhus, normalt utestängs från rätten till
existensminimum även om småhusen är mycket högt belånade och av normal
kvalitet.

Fråga har vidare uppkommit om en flerbarnsfamilj med hemarbetande
förälder har rätt till existensminimiavdrag, om föräldern ”frivilligt” avstår
från förvärvsarbete. Värdet av vården av t. ex. tre småbarn under arbetstid
är ca 150 000 kr. enligt de genomsnittliga daghemskostnaderna för år 1982.
Förhållandevis få förvärvsarbeten har lika högt värde även om socialavgifterna
läggs ihop med lönen. Enligt utskottets mening måste det av
existensminimireglerna klart framgå att vård av egna småbarn bör jämställas
med förvärvsarbete.

Slutligen har fråga också uppkommit om barntillsynskostnader får beaktas
vid tillämpningen av existensminimireglerna. Kostnader för inkomsternas
förvärvande synes få beaktas om de är avdragsgilla vid beskattningen. Barntillsynskostnader
är enligt gällande lagstiftning inte avdragsgilla, bortsett
från ett schablonavdrag på 2 000 kr. Detta innebär att om hemarbetande
make i en flerbarnsfamilj, som medgivits skattenedsättning enligt existensminimireglerna,
tar förvärvsarbete, kan resultatet genom bortfallande
bostadsbidrag och barn tillsynskostnader efter skatt t. o. m. bli ännu sämre än
tidigare.

Utskottet ansluter sig därför till kravet i motion 365 att existensminimireglerna
skyndsamt bör ändras så att det klart framgår att de också får
tillämpas dels vid boende i eget hem av normal kvalitet, dels om en förälder
själv vårdar familjens barn. Det bör också framgår att nödvändiga
barntillsynskostnader skall beaktas. Detta bör ges regeringen till känna.

Beträffande de i motin 191 omnämnda utsatta grupperna bör man enligt
utskottets uppfattning i första hand söka andra vägar för att förbättra
situationen i dessa fall.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 191.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:365 yrkande 2 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

minab/gotab Stockholm 1983 75283