SfU 1982/83:7

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1982/83:7

om ersättning till smittbärare
Motionerna

I motion 1981/82:966 av Åke Wictorsson (s) föreslås att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om ändrad
utbetalning av ersättning till smittbärare.

I motion 1981/82:1266 av Karl Björzén (m) och Margareta Gard (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i
lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare att i motionen påtalad
överkompensation och orättvisa elimineras eller mildras.

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har yttrat sig över
motionerna. Vidare har länsstyrelsernas organisationsnämnd yttrat sig över
motion 1981/82:966.

Gällande bestämmelser

Ersättning till smittbärare regleras i lagen (1956:293) om ersättning åt
smittbärare. Ersättningsreglerna innebär att smittbärare som på grund av
myndighets ingripande underkastas observation, isolering eller på annat sätt
inskränkning i arbete för att förebygga smittspridning kan erhålla ersättning
av statsmedel.

I lagen görs en uppdelning mellan tillfälliga smittbärare, som är föremål för
ingripande under längst 90 dagar i följd, och kroniska smittbärare som är
föremål för ingripande även efter 90 dagar. Försäkringskassan beslutar om
ersättning åt tillfällig smittbärare, medan länsstyrelsen beslutar om ersättning
åt kronisk smittbärare. För tillfällig smittbärare utgår enligt 2 § i
nämnda lag ersättning dels för inkomstbortfall, dels för resa. Kronisk
smittbärare som tillfogats inkomstbortfall eller annan förlust kan enligt 10 §
erhålla ersättning med skäligt belopp.

Remissyttrandena

Fråga om ändrad utbetalning av ersättning till kroniska smittbärare (motion
1981/82:966)

Riksförsäkringsverket anför att starka skäl talar för att försäkringskassorna
övertar hela administrationen av ersättning till smittbärare men att frågan
måste utredas bl. a. mot bakgrund av att olika besvärsregler f. n. gäller.

Enligt verkets mening skulle en fortsatt administration av smittbärarer1
Riksdagen 1982183. 11 sami Nr 7

SfU 1982/83:7

2

sättningen vid försäkringskassorna efter de första 90 dagarna innebära en
förenkling för smittbärarna, eftersom dessa får endast en myndighet att
vända sig till. Försäkringskassornas organisation och utbetalningsrutiner är
väl lämpade för att överta dessa ärenden. Likartade rutiner för övergång från
en lägre till en högre ersättningsnivå finns redan inom arbetsskadehandläggningen.
Någon nämnvärd ökning av arbetsbelastningen blir det heller inte för
försäkringskassorna, eftersom det endast är fråga om ett fåtal fall.

Försäkringskasseförbundet delar motionärens uppfattning och tillstyrker
motionen.

Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) tillstyrker motionen och
anför bl. a. följande. Förslag om att handläggningen av ärenden om
smittbärarersättning skall överföras till försäkringskassorna har tidigare
framförts av länsstyrelserna till kommundepartementet i samband med
inlämnande av förslag till rationaliseringar och förenklingar av länsstyrelsernas
arbetsuppgifter. Kommundepartementet har också uppmanat LON att
undersöka möjligheterna för genomförande av ett sådant förslag.

För bedömning av ärendenas omfattning nämns att länsstyrelserna
utbetalade ersättning till kroniska smittbärare med sammanlagt 494 338 kr.
under budgetåret 1980/81 och med sammanlagt 300 275 kr. under budgetåret
1981/82 t. o. m. februari 1982.

Fråga om när ersättning till tillfälliga smittbärare skall utgå (motion
1981182:1266)

Riksförsäkringsverket anför i huvudsak följande.

Lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare trädde i kraft den 1 juli
1956. Syftet med lagen var att skapa en generell reglering av ersättningsrätten
vid vissa myndighetsingripanden när förlusten för den enskilde blev så
kännbar att det framstod som oskäligt att han skulle bära den själv. Enligt
förarbetena ansågs sådana ingripanden som innebar avstängning från arbete
på grund av att personer var bärare av smitta av vissa sjukdomar motivera
ersättning. Avsikten torde däremot inte ha varit att ersättning skulle utges då
en smittbärare ålades sådana restriktioner som visserligen medförde viss
inskränkning i rörelsefriheten och skärpt hygien men som ändå tillät att han
utförde sitt arbete i normal omfattning.

Reglerna för bestämmande av ersättningen anknöts nära till sjukförsäkringens
motsvarande bestämmelser. Härigenom har man förutom en rad
administrativa och samordningsmässiga fördelar uppnått att ersättningen
beräknas som en dag för dag-ersättning som i princip blir enhetlig och rättvis
utan att den behöver knytas till de faktiska förvärvs- och inkomstförhållandena
vid tidpunkten för ingripandet. Endast för personer under 16 år
förutsätts att smittbäraren kan visa att han gått miste om arbetsinkomst
genom ingripandet. Detta är däremot inte motiverat för personer som är
föremål för ingripande under t. ex. arbetslöshet. Det är mot den bakgrunden

SfU 1982/83:7

3

man bör se uttalandena i förarbetena och i dåvarande riksförsäkringsanstaltens
cirkulär nr 23/1956 om att det för rätt till ersättning inte förutsätts att
ingripandet medfört ekonomisk förlust och att särskild utredning om
inkomstbortfallet inte skall göras. Cirkuläret är för övrigt numera till stora
delar föråldrat och kommer att upphävas.

I det nämnda cirkuläret har framhållits att en smittbärare under tiden för
ingripandet får utföra arbete, om han därigenom inte bryter mot föreskrifter,
som meddelats i anslutning till beslutet om ingripandet. Detta uttalande
motsvaras av att det i proposition 1956:126 anges att en smittbärare under
avstängningstiden ej sällan kan utföra visst arbete för egen räkning. Dessa
uttalanden skall självfallet inte tolkas så att ersättning skall kunna utges till
den som trots ingripandet kan utföra sitt normala förvärvsarbete i full
utsträckning.

Avslutningsvis konstaterar verket sålunda att smittbärarersättning inte
skall utges till alla smittbärare som är föremål för ett myndighetsingripande.
Ersättningsreglerna är inte avsedda att tillämpas vid sådana ingripanden som
inte medför inskränkning i smittbärarens möjligheter att utföra sitt
förvärvsarbete.

Försäkringskasseförbundet framhåller i sitt yttrande bl. a. följande. Av
lagen om ersättning åt smittbärare framgår klart att ersättning utgår för
inkomstbortfall. Anledningen till att lagen tolkas olika i kassorna är enligt
förbundets mening troligen den formulering som finns i riksförsäkringsverkets
cirkulär nr 23/1956 och som tillämpas av kassorna, nämligen ”Ersättningsreglerna
äro emellertid generella och ersättning skall utgå även om
förlust i det enskilda fallet icke uppkommer”. Mot bakgrund av det anförda
finner förbundet inte att någon ändring i lagen är erforderlig. Förbundet
förordar däremot en ändring av riksförsäkringsverkets cirkulär så att syftet
med motionen blir tillgodosett.

Utskottet

Regler om ersättning till smittbärare återfinns i lagen (1956:293) om
ersättning åt smittbärare. Smittbärarna indelas i två kategorier, tillfälliga
smittbärare och kroniska smittbärare. Tillfälliga smittbärare är enligt lagen
sådana som är föremål för ingripande under längst 90 dagar i följd och för
dessa beslutar försäkringskassan om ersättning. Kroniska smittbärare är de
som är föremål för ingripande även efter 90 dagar och för dem beslutar
länsstyrelsen om ersättning.

I motion 1981/82:966 av Åke Wictorsson föreslås en ändring av lagen så att
ersättning till smittbärare alltid utbetalas av försäkringskassan. Motionären
anför att det innebär olägenheter för smittbärarna att efter 90 dagar vända sig
till länsstyrelsen för att få fortsatt ersättning. För länsstyrelsernas del är det
fråga om ett fåtal ärenden och de saknar lämpliga utbetalningsrutiner för
dessa ärenden. Enligt motionärens mening saknas det motiv för att

SfU 1982/83:7

4

länsstyrelserna skall handha dessa ärenden och han begär ett tillkännagivande
i enlighet med vad som anförts.

Förslaget i motionen har tillstyrkts av samtliga de instanser som yttrat sig
över motionen. Riksförsäkringsverket har anfört att försäkringskassorna är
väl lämpade att överta dessa ärenden och att det inte heller skulle bli fråga om
någon nämnvärd ökning av arbetsbelastningen eftersom det endast är fråga
om ett fåtal fall. Enligt verkets mening måste dock frågan utredas bl. a. mot
bakgrund av att olika besvärsregler f. n. gäller. Länsstyrelsernas organisationsnämnd
(LON) har bl. a. anfört att liknande förslag tidigare framförts av
länsstyrelserna till kommundepartementet och att departementet uppmanat
LON att undersöka möjligheterna för genomförande av ett sådant
förslag.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motionens förslag
innebär såväl förenklingar för smittbärarna som administrativa fördelar.
Regeringen bör därför skyndsamt framlägga förslag till sådan ändring i lagen
om ersättning åt smittbärare som föreslagits i motionen.

Enligt 2 § lagen om ersättning åt smittbärare utgår ersättning för tillfällig
smittbärare dels för inkomstbortfall, dels för resa. Kronisk smittbärare som
tillfogats inkomstbortfall eller annan förlust kan enligt 10 § erhålla ersättning
med skäligt belopp.

I motion 1981/82:1266 av Karl Björzén och Margareta Gard redogörs för
ett fall där en tillfällig smittbärare erhållit smittbärarersättning trots att han
inte haft något inkomstbortfall. Motionärerna anför att lagen om ersättning
åt smittbärare kan tolkas olika vid skilda försäkringskassor beroende på att
riksförsäkringsverket i sitt cirkulär 23/1956 säger att ”ersättningsreglerna är
generella och att ersättning skall utgå, även om förlust i det enskilda fallet
inte uppkommer”. Enligt motionärernas mening skall ersättning normalt
inte utgå om inte något inkomstbortfall eller någon merkostnad förekommit,
och de begär förslag från regeringen till sådana ändringar i lagen om
ersättning åt smittbärare att den här påtalade överkompensationen elimineras
eller mildras.

Av riksförsäkringsverkets yttrande, vars huvudsakliga innehåll redovisats i
inledningen till detta betänkande, framgår att uttalandena i cirkulär nr
23/1956 inte skall tolkas så att ersättning skall kunna utges till den som trots
ingripandet kan utföra sitt förvärvsarbete i full utsträckning. Vidare framgår
att nämnda cirkulär till stora delar är föråldrat och kommer att upphävas.
Försäkringskasseförbundet framhåller i sitt yttrande att någon ändring i
lagen om ersättning åt smittbärare inte är erforderlig eftersom där klart
framgår att ersättning utgår för inkomstbortfall. Förbundet förordar
däremot en ändring av riksförsäkringsverkets cirkulär eftersom den formulering
som där finns är den troliga anledningen till att lagen tolkas olika i olika
försäkringskassor.

Utskottet finner att någon ändring i lagen om ersättning åt smittbärare inte
är erforderlig. Vad gäller tolkningen av ifrågavarande lagbestämmelse

SfU 1982/83:7

5

förutsätter utskottet att riksförsäkringsverket, såsom tillsynsmyndighet,
vidtar åtgärder så att de tillämpningssvårigheter som uppenbarligen föreligger
vid försäkringskassornas handläggning undanröjs. Med det anförda får
motionen anses vara tillgodosedd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändrad utbetalning av ersättning till kroniska
smittbärare

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:966 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande rätt till ersättning till smittbärare
att riksdagen avslår motion 1981/82:1266.

Stockholm den 23 november 1982

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Börje Nilsson (s), Allan
Åkerlind (m), Elis Andersson (c), Ulla Johansson (s), Lena Öhrsvik (s), Siri
Häggmark (m), Karin Israelsson (c), Karin Nordlander (vpk), Nils-Olof
Gustafsson (s), Barbro Nilsson i Visby (m), Ingegerd Elm (s), Rune
Backlund (c) och Monica Andersson (s).