SfU 1982/83:4
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1982/83:4
om hjälpmedel till handikappade
Motionerna
I motion 1981/82:402 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hemställer hos regeringen om att förslag snarast framläggs om att normalkostnaderna
för anskaffande av glasögon infogas i sjukförsäkringssystemet
och lagen om allmän försäkring.
I motion 1981/82:1120 (motivering i motion 1981/82:1119) av Lars Werner
m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen uttalar att bil snarast bör upptas i
förteckningen över tekniska hjälpmedel för handikappade.
I motion 1981/82:1277 av Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen begär
att regeringen utreder frågan om kostnaderna för ledarhundsinnehavare med
hänsyn till att bidrag utgår till andra kategorier som behöver ledarhund.
I motion 1981/82:1731 av Margareta Andrén (fp) och Rolf Sellgren (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning beträffande
täckande av merkostnader till följd av innehav av ledarhund.
Gällande bestämmelser m. m.
Ersättning för glasögon
Lagen om allmän försäkring innehåller inte någon bestämmelse som ger
rätt till ersättning för kostnader för glasögon. Vissa hjälpmedel till
handikappade personer tillhandahålls emellertid av sjukvårdshuvudmännen,
som från sjukförsäkringen erhåller en generell ersättning härför. Bland
de hjälpmedel som tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen ingår avgiftsfria
eller prisnedsatta glasögon till barn och ungdomar och full ersättning för
ordinerade glas eller kontaktlinser till starropererade personer. Vidare har
svårt synskadade personer möjlighet att få särskilda synhjälpmedel.
Motionsyrkanden om att normalkostnaderna för anskaffande av glasögon
skall införas i sjukförsäkringssystemet och lagen om allmän försäkring har
under en följd av år avslagits av riksdagen på förslag av utskottet (senast SfU
1980/81:29). Utskottets avstyrkan har, med stöd av resultatet av en inom
socialdepartementet företagen översyn av verksamheten med hjälpmedel till
handikappade, motiverats av att det förutom de grupper som erhåller bidrag
från sjukvårdshuvudmännen inte torde finnas någon grupp som borde
komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av glasögon.
1 Riksdagen 1982183. 11 sami. Nr 4
SfU 1982/83:4
2
Bidrag till bil till handikappade personer
Handikappade som är beroende av bil för sitt arbete eller studier kan
erhålla statligt bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen till inköp av bil.
Bidraget är inkomstprövat och utgår f. n. med högst 30 000 kr. Bidrag kan
också utgå till ändringar eller speciella anordningar som behövs för att den
handikappade skall kunna använda bilen.
Inom ramen för sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet kan
handikappade utan kostnad erhålla vissa tekniska hjälpmedel. Dessa finns
upptagna i den av handikappinstitutet utgivna hjälpmedelsförteckningen.
Handikappmoped utgör ett sådant hjälpmedel. Den som är berättigad till
handikappmoped kan i stället erhålla ett kontant belopp om f. n. 6 500 kr. till
inköp av bil. Kontant belopp kan inte utgå om bidrag till inköp av bil utgått
enligt arbetsmarknadskungörelsen.
Förutom dessa direkta bidrag förekommer andra stödformer som skattelättnader,
merutgifter för bil i handikappersättningen och färdtjänsten.
Riksdagen har under en följd av år behandlat motioner som syftat till att
vidga möjligheterna för handikappade personer att få tillgång till egen bil
(SfU 1977/78:25, 1978/79:29 och 1980/81:3). Vid 1980/81 års riksmöte
hänvisade utskottet till att en parlamentariskt sammansatt kommitté
Bilstödskommittén, (S 1979:04), på riksdagens begäran hade tillkallats för
att göra en allsidig utredning av frågan om bilstöd till handikappade.
Bilstödskommittén har numera avgivit sitt betänkande (SOU 1982:44)
Nytt bilstöd till handikappade. Kommittén föreslår ett enhetligt och
samordnat system för att ekonomiskt stödja handikappades innehav av egen
bil. Huvudprinciperna har varit att ett bilstöd dels skall täcka de merkostnader
för förflyttning som är en följd av handikappet, dels ge ett ekonomiskt
stöd till dem vars inkomst annars inte gör det möjligt att skaffa bil. Enligt
kommittén talar två skäl för att bibehålla och bygga ut bilstödet som
komplement och alternativ till färdtjänsten, nämligen att egen bil ger
handikappade större rörlighet och oberoende och dessutom redan vid en
måttlig resevolym medför lägre samhällskostnader. Bilstödet bör vidare,
enligt kommitténs mening, vara utformat så att det ger bättre stöd till icke
förvärvsarbetande handikappade än i dag. Ett sammanhållet bilstöd för såväl
förvärvsarbetande som icke förvärvsarbetande handikappade är viktigt av
principiella skäl men också därför att det ger en enklare och mer överskådlig
administration. Förslaget till bilstöd har från dessa utgångspunkter konstruerats
som en modell med olika delar enligt följande. Kreditgaranti för inköp av
bil som gör det möjligt för alla att utan dröjsmål skaffa bil. Lån skall
förmedlas på den allmänna kreditmarknaden och kommunerna skall genom
borgensförbindelse svara för själva kreditgarantin. Garantin skall gälla en
lånetid på sju år och lånebeloppet bör som regel inte kunna överstiga 3,5
basbelopp. Vidare skall som regel en sjundedel av inköpskostnaden satsas av
den handikappade själv. Kapitalkostnadsbidrag, som är ett inkomstprövat
SfU 1982/83:4
3
stöd för att bidra till lånekostnader för dem som har svag ekonomi. Det skall
utgå endast till den som beviljats kreditgaranti. Driftbidrag som skall utgå
generellt med 23 % av basbeloppet (4 000 kr. år 1981), för att täcka de högre
driftkostnader som handikappet medför. Slutligen specialutrustningsbidrag
som är avsett att helt täcka kostnaderna för en anpassning av bilen till den
handikappades förutsättningar.
Ersättning till synskadad för kostnad för innehav av ledarhund
Bestämmelserna om handikappersättning innebär i fråga om blinda
personer att de, så länge de inte uppbär ålderspension eller hel förtidspension,
utan närmare utredning om sina kostnader alltid är garanterade den
högsta ersättning som kan utgå eller 63 % av basbeloppet. Uppbär de
pension erhåller de en generell ersättning med 32 % av basbeloppet och
härutöver ersättning efter prövning av det ytterligare behovet av stöd.
Handikappersättningen är avvägd så att den skall kunna täcka de merutgifter
en blind person kan beräknas ha på grund av sitt handikapp. I merutgifterna
har sålunda inräknats även sådana extra kostnader som orsakas av
svårigheter att förflytta sig. Även i de fall en blind persons merutgifter blir
föremål för individuell prövning tas hänsyn till sådana kostnader. Kostnader
för innehav av ledarhund medräknas därför när man fastställer ersättningen.
För inköp av ledarhundar för synskadade utgår statsbidrag till Synskadades
Riksförbund. Statsbidraget, som för budgetåret 1982/83 uppgår till
4,79 milj. kr., omfattar även introduktion på hemorten av nya hundar och
vissa veterinärkostnader.
Frågan om att vid sidan av handikappersättningen införa en ny form av
bidrag till blinda med ledarhund har tidigare behandlats av riksdagen (SfU
1975/76:36 och 1978/79:22). Utskottet har därvid intagit den ståndpunkten
att blinda personers stödbehov bör tillgodoses inom ramen för handikappersättningen.
Vid den senaste behandlingen förutsatte dock utskottet att ett
inom riksförsäkringsverket pågående utredningsuppdrag om skäliga merutgifter
inom ramen för handikappersättningen skulle beakta frågan om
kostnader för ledarhund.
Resultatet av riksförsäkringsverkets uppdrag har framlagts i betänkandet
(Ds S 1981:16) Merutgifter m. m. inom handikappersättningen. Beträffande
frågan om ersättning för kostnader för ledarhund konstaterar verket att man
med nuvarande praxis i regel inte kan lösa frågan medelst handikappersättningen,
utan att en generell lösning skulle behöva sökas i annan form. I
betänkandet föreslås som den mest konsekventa och praktiska lösningen att
den som erhåller ledarhund samtidigt får ett av statsmedel bekostat årligt
bidrag med skäligt belopp för att täcka kostnader för mat m. m. åt
hunden.
SfU 1982/83:4
4
Utskottet
Sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för tillhandahållande av hjälpmedel
till handikappade. Från sjukförsäkringen utgår ett bidrag härför, den s. k.
hjälpmedelsersättningen med f. n. 75 kr. per år och invånare.
Bland de hjälpmedel som tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen ingår
avgiftsfria eller prisnedsatta glasögon till barn och ungdomar och full
ersättning för ordinerade glas eller kontaktlinser till starropererade personer.
Svårt synskadade personer, som inte erhåller en ändamålsenlig funktion
med vanliga korrektionsglas har möjlighet att få särskilda synhjälpmedel.
I motion 1981/82:402 av Lars Werner m. fl. begärs ett förslag snarast från
regeringen om att normalkostnaderna för anskaffande av glasögon skall
infogas i sjukförsäkringssystemet och lagen om allmän försäkring.
Yrkanden härom har under en följd av år avslagits av riksdagen på förslag
av utskottet (senast SfU 1980/81:29). Utskottet har därvid ansett att någon
annan grupp än de som erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen inte
borde komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av
glasögon.
Utskottet anser att riksdagen alltjämt bör vidhålla sin tidigare uppfattning
och avstyrker bifall till motion 402.
Sådana tekniska hjälpmedel som kostnadsfritt tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen
finns upptagna i den av handikappinstitutet utgivna hjälpmedelsförteckningen.
Ett sådant hjälpmedel är handikappmoped. I stället för
handikappmoped kan den som är berättigad därtill erhålla ett kontant belopp
om f. n. 6 500 kr. till inköp av bil. Enligt bestämmelserna i arbetsmarknadskungörelsen
kan handikappade som är beroende av bil för sitt arbete eller
sina studier erhålla statligt bidrag till inköp av bil.
Lars Werner m. fl. yrkar i motion 1981/82:1120 att bil snarast bör upptas i
förteckningen över tekniska hjälpmedel för handikappade.
Riksdagen har vid flera tillfällen behandlat denna fråga. Vid den senaste
behandlingen hänvisade utskottet (se SfU 1980/81:3) till den på riksdagens
begäran tillkallade Bilstödskommittén som hade i uppgift att göra en allsidig
utredning av frågan om bilstöd till handikappade.
Bilstödskommittén har härefter avgivit sitt betänkande (SOU 1981:44),
Nytt bilstöd till handikappade, vars huvudsakliga förslag redovisats i
inledningen till detta betänkande. Kommitténs betänkande är f. n. föremål
för beredning inom regeringskansliet. Utskottet anser att resultatet av denna
beredning bör avvaktas innan riksdagen vidtar någon åtgärd i frågan och
avstyrker följaktligen bifall till motion 1120.
Såsom inledningsvis nämnts är handikappersättningen avvägd så att den
skall kunna täcka de merutgifter en blind person kan beräknas ha på grund av
sitt handikapp. I merutgifterna inräknas även sådana extra kostnader som
orsakas av svårigheter att förflytta sig och således medräknas kostnader för
innehav av ledarhund. För inköp av ledarhundar för synskadade utgår
SfU 1982/83:4
5
statsbidrag till Synskadades Riksförbund.
Frågan om bidrag till synskadad för kostnader för innehav av ledarhund tas
upp i två motioner. I såväl motion 1981/82:1277 av Tore Nilsson som
1981/82:1731 av Margareta Andrén och Rolf Sellgren begärs en utredning av
frågan. Motionärerna, som bl. a. hänvisar till riksförsäkringsverkets betänkande
om merutgifter m. m. inom handikappersättningen, menar att
driftkostnaderna för ledarhund inte täcks genom handikappersättningen
utan att frågan måste lösas på annat sätt.
Utskottet har tidigare behandlat motioner med samma syfte som de nu
aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1975/76:36 erinrade
utskottet om bestämmelserna för handikappersättning och ansåg det varken
motiverat eller lämpligt att vid sidan härav införa en ny form av bidrag till
blinda med ledarhund. Emellertid framhöll utskottet att om man senare
skulle finna att handikappersättningen till blinda var otillräcklig eller att det
fanns behov av en ytterligare differentiering av ersättningen, borde en
omprövning av denna ske. I utskottets betänkande SfU 1978/79:22, som
godkänts av riksdagen, vidhöll utskottet att blinda personers stödbehov bör
tillgodoses inom ramen för handikappersättningen. Utskottet förutsatte
dock att ett inom riksförsäkringsverket pågående utredningsuppdrag om
skäliga merutgifter inom ramen för handikappersättningen skulle beakta
frågan om kostnader för ledarhund.
Riksförsäkringsverket har redovisat resultatet av sitt utredningsuppdrag
till regeringen i betänkandet (Ds S 1981:16) Merutgifter m. m. inom
handikappersättningen. Enligt verkets mening kan frågan om ersättning för
kostnader för ledarhund med nuvarande praxis i regel inte lösas medelst
handikappersättningen utan i stället föreslås att den som erhåller ledarhund
även får ett av statsmedel bekostat årligt bidrag med skäligt belopp.
Utskottet finner att det finns skäl som talar för att man omprövar den
nuvarande principen att kostnader för innehav av ledarhund skall tillgodoses
inom handikappersättningen. Med hänsyn till att riksförsäkringsverket i sitt
förenämnda betänkande fäst regeringens uppmärksamhet på frågan anser
utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna 1277 och
1731 inte f. n. är påkallad.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ersättning för glasögon
att riksdagen avslår motion 1981/82:402,
2. beträffande bil som tekniskt hjälpmedel
att riksdagen avslår motion 1981/82:1120,
SfU 1982/83:4
6
3. beträffande kostnader för ledarhund
att riksdagen avslår motionerna 1981/82:1277 och 1981/
82:1731.
Stockholm den 11 november 1982
På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING
Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Börje Nilsson (s), Allan
Åkerlind (m), Ralf Lindström (s), Gullan Lindblad (m), Elis Andersson (c),
Ulla Johansson (s), Lena Öhrsvik (s), Siri Häggmark (m), Karin Israelsson
(c), Karin Nordlander (vpk), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s) och
Rune Backlund (c).
Reservationer
Karin Nordlander (vpk) har avgivit två reservationer.
1. Ersättning för glasögon (mom. 1)
Reservanten anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”motion 402.” bort ha följande lydelse:
Den glasögonersättning som utgår genom bidrag från sjukvårdshuvudmännen
är enligt utskottets mening otillräcklig. En synskada är alltid ett
handikapp som måste åtgärdas för att den synskadade skall ha möjlighet att
fungera, och detta gäller för alla grupper i samhället. Utskottet anser således
att det nu finns skäl för att inordna glasögonersättningen i sjukförsäkringssystemet
och tillstyrker bifall till motion 402.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa
1. beträffande ersättning för glasögon
att riksdagen med bifall till motion 1981/82:402 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Bil som tekniskt hjälpmedel (mom. 2)
Reservanten anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med
”Bilstödskommittén har” och slutar med ”motion 1120.” bort ha följande
lydelse:
SfU 1982/83:4
7
Bilstödskommittén har härefter avgivit sitt betänkande (SOU 1982:44)
Nytt bilstöd till handikappade, vars huvudsakliga förslag redovisats i
inledningen till detta betänkande. Utskottet finner det anmärkningsvärt att
kommittén i sin utredning inte behandlat frågan om bil bör betraktas som
tekniskt hjälpmedel, inte minst mot bakgrunden av att handikapprörelsen
vid upprepade tillfällen framlagt förslag med denna innebörd. Enligt
utskottets mening skulle man genom att betrakta bil som tekniskt hjälpmedel
uppnå ett mer heltäckande stöd för de handikappade, och utskottet anser att
bilstödskommitténs betänkande bör kompletteras med en utredning av
denna fråga. Med det anförda finner utskottet att syftet med motion 1120 är
tillgodosett.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa
2. beträffande bil som tekniskt hjälpmedel
att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1120 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,