SoU 1982/83:6

Socialutskottets betänkande
1982/83:6

om hälsoskyddslag, m. m. (prop. 1981/82:219)
Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:219 med förslag till hälsoskyddslag, m. m. har
regeringen (socialdepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

1. hälsoskyddslag,

2. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511).

Lagförslagen framgår av bilaga.

Med anledning av propositionen har väckts två motioner.

Utskottet har i ärendet uppvaktats av företrädare för linjenämnden för
hälso- och miljövårdslinjen vid universitetet i Umeå och för Svenska
hälsovårdstj änstemannaförbundet (SHTF).

Vidare har i ärendet inkommit en skrift från SHTF m. m.

Motioner

I motion 1981/82:2572 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
beträffande bestämmelser utfärdade med stöd i hälsoskyddslagen,

2. att riksdagen beslutar anta 20 § första stycket av förslaget till
hälsoskyddslag i följande som motionärernas förslag angiven lydelse:

Propositionens förslag Motionärernas förslag

20 §

Om miljö- och hälsoskyddsnämnden
i fråga om en fastighet eller
byggnad har meddelat föreläggande
eller förbud samt föreläggandet eller
förbudet är av större betydelse och
förenat med ett vite som uppgår till
minst ett basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, får
nämnden översända beslutet om
föreläggandet eller förbudet till
inskrivningsmyndigheten för anteckning
i fastighetsboken eller
tomträttsboken. Har sådan anteckning
skett gäller föreläggandet eller

Om miljö- och hälsoskyddsnämnden
i fråga om en fastighet eller
byggnad har meddelat föreläggande
eller förbud samt föreläggandet eller
förbudet är av större betydelse och
förenat med vite, får nämnden översända
beslutet om föreläggandet
eller förbudet till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken
eller tomträttsboken. Har
sådan anteckning skett gäller föreläggandet
eller förbudet mot ny ägare
av egendomen. Utsatt vite gäller
dock inte mot ny ägare av egen -

1 Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 6

SoU 1982/83:6

Propositionens förslag

förbudet mot ny ägare av egendomen.
Utsatt vite gäller dock inte
mot ny ägare av egendomen, men
nämnden får utsätta nytt vite för
denne.

I motion 1982/83:9 av Grethe Lundblad m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att kontroll och tillsyn av konsumtionsvatten skall utövas i samma
utsträckning som gäller för livsmedel i övrigt.

Utskottet

Propositionsförslagen

De grundläggande bestämmelserna om verksamhet på omgivningshygienens
område har meddelats i hälsovårdsstadgor.

Gällande hälsovårdsstadga (1958:663) trädde i kraft den 1 januari 1960.

Huvudsyftet med bestämmelserna i hälsovårdsstadgan är att förbättra den
allmänna hälsovården. Av förarbetena till stadgan framgår att med allmän
hälsovård avsetts förebyggande och undanröjande av sanitär olägenhet för
människor och en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska standarden.
Sanitär olägenhet innefattar enligt förarbetena alla yttre faktorer av
någon betydenhet som inte är av tillfällig natur och som kan inverka menligt i
fysiskt eller psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd.

I varje kommun skall enligt hälsovårdsstadgan finnas en hälsovårdsnämnd
som har att utöva det närmaste inseendet över den allmänna hälsovården. I
hälsovårdsstadgan finns bl. a. bestämmelser om bostad, samlingslokal,
hotell och pensionat, badinrättning, frisersalong, lokal för hygienisk
behandling, vattenförsörjning och vattenundersökning, åtgärder mot vattenoch
luftförorening m. m., klosett och urinoar, hållande av djur, anläggning
och upplag för industriell verksamhet samt om ansvar och besvär.

Hälsovårdsstadgans bestämmelser kan, med utgångspunkt i en av regeringen
senast år 1971 fastställd normalhälsovårdsordning (1971:761), kompletteras
med föreskrifter som utfärdas i lokala hälsovårdsordningar. Detta
har skett i samtliga kommuner.

Vid tiden för hälsovårdsstadgans tillkomst fanns endast ett fåtal författningar
på hälso- och miljövårdsområdet. På grund av den snabba förändringen
av samhället har därefter en rad nya författningar tillkommit, medan
andra har omarbetats. Vid sidan av hälsovårdsstadgan finns sålunda
lagstiftning om bl. a. smittskydd, livsmedel, miljöskydd, renhållning och
hälso- och miljöfarliga varor.

Motionärernas förslag

domen, men nämnden får utsätta
nytt vite för denne.

SoU 1982/83:6

År 1974 tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet hälsovårdsstadgeutredningen
(S 1974:08) för att göra en översyn av hälsovårdsstadgan
mot bakgrund av den utveckling som ägt rum i samhället sedan hälsovårdsstadgan
tillkom. I juni 1978 avlämnade utredningen sitt betänkande (SOU
1978:44) Kommunalt hälsoskydd, vilket remissbehandlats.

På grundval av förslag i hälsovårdsstadgeutredningens betänkande föreslås
i propositionen att hälsovårdsstadgan ersätts med en ny lag, hälsoskyddslagen,
och att vissa i huvudsak härav föranledda ändringar görs i livsmedelslagen
(1971:511) genom en lag om ändring i livsmedelslagen.

Liksom varit fallet beträffande hälsovårdsstadgan skall den föreslagna
hälsoskyddslagens syfte vara att förhindra uppkomsten av och undanröja
sanitär olägenhet. Det föreslås att för åtgärder i detta syfte begreppet
hälsoskydd skall användas i stället för begreppet allmän hälsovård med
hänsyn till att oklarhet inte sällan rått beträffande den närmare innebörden
av begreppet hälsovård och till att ordet hälsovård lätt kan förväxlas med den
individuellt förebyggande hälsovården.

Begreppet sanitär olägenhet definieras i lagförslaget som en störning som
kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig
(1 § andra stycket).

I 6 § första stycket lagförslaget finns en övergripande bestämmelse till
skydd mot sanitär olägenhet. Enligt denna bestämmelse, som inte har någon
motsvarighet i hälsovårdsstadgan, skall ägaren eller nyttjanderättshavaren
till berörd egendom vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra
uppkomsten av sanitär olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet.

Förslaget till hälsoskyddslag innebär att bestämmelser i hälsovårdsstadgan
anpassas till närliggande lagstiftningar samt moderniseras språkligt och
tekniskt. Hälsoskyddslagen föreslås innehålla färre detaljbestämmelser än
hälsovårdsstadgan, och det förutsätts att regeringen och kommunerna
meddelar ytterligare föreskrifter. Med den föreslagna lagkonstruktionen
faller behovet av en normalhälsovårdsordning och lokala hälsovårdsordningar
bort. Vidare är en förutsättning att de centrala tillsynsmyndigheterna
kompletterar författningarna med allmänna råd. Lagen innebär inte någon
skärpning av kraven i förhållande till gällande lagstiftning.

Lagens bestämmelser skall i princip gälla lika i hela landet. Det skall inte
längre finnas särbestämmelser för vad som nu kallas hälsovårdstätorter eller
för försvarsmakten.

Miljö- och hälsoskyddsnämnd föreslås bli ny benämning på hälsovårdsnämnden.
Nämndens medverkan i den kommunala fysiska planeringen
betonas. Föreskrifterna om särskilt återkommande bostadsinspektioner tas
bort. Nämndens tillsyn över vissa slag av lokaler föreslås utökad till att
omfatta även skolor, förskolor, hem för vård eller boende, servicehus för
äldre, barnkolonier, elevhem, allmänna häkten, m. m. Vissa verksamheter

SoU 1982/83:6

och vissa anläggningar får inte tas i bruk förrän anmälan gjorts till nämnden.
Detta gäller t. ex. hotell, idrottsanläggningar, badanläggningar, strandbad
och lokaler där allmänheten erbjuds hygienisk behandling.

Bestämmelserna om s. k. konsumtionsvatten föreslås överförda till
livsmedelslagen.

Enligt förslaget till hälsoskyddslag förbättras möjligheterna till kontroll av
avloppsvatten. Kommunen får föreskriva att miljö- och hälsoskyddsnämndens
tillstånd skall krävas för att inrätta vissa avloppsanläggningar inom vissa
områden av kommunen. Det skall bli möjligt att föreskriva att vissa djurslag
inte får hållas inom planlagt område utan nämndens tillstånd. Det införs
bestämmelser om att åtgärder skall vidtas mot alla skadedjur som vållar
sanitär olägenhet.

Kravet på nämnderna att ha personal med särskild utbildning och kravet
på årsberättelser föreslås avskaffade. Nämndens möjligheter att ingripa mot
fastighetsägare som missköter sina fastigheter förstärks.

Förslagen i propositionen har genomgående utformats så, att större
tonvikt lagts på nämndernas arbetsuppgifter utanför det traditionella
hygienområdet. Härigenom har öppnats en möjlighet att ytterligare anpassa
hälsoskyddslagstiftningen till närliggande lagstiftningar inom miljöområdet,
främst miljöskyddslagstiftningen.

Under beredningen i regeringskansliet har under hand särskilt inhämtats
synpunkter från Svenska kommunförbundet för att säkerställa att den nya
lagen inte skall leda till en ökning av den samlade verksamhetsvolymen inom
hälsoskyddsområdet eller till ökade kostnader för kommunerna i övrigt.
Samstämmighet har enligt propositionen uppnåtts med förbundet om att
lagen som sådan inte behöver medföra några omedelbara merkostnader för
kommunerna. Den skall i nuvarande samhällsekonomiska läge inte heller få
tas till intäkt för en total resursökning.

Förslaget sägs inte heller leda till några kostnadsökningar för staten,
landstingskommunerna, näringslivet eller de enskilda människorna.

De i propositionen föreslagna ändringarna i livsmedelslagen avser ändrad
lydelse av 3 § och 4 § samt införande av en ny paragraf, 28 §. Ändringarna
innebär dels att livsmedelslagen blir helt tillämplig på konsumtionsvatten,
dels att vissa härav föranledda omredigeringar görs, dels att normsystemet
beträffande kontroll för att trygga efterlevnaden av lagen bättre anpassas till
regeringsformen.

Den föreslagna hälsoskyddslagen och den föreslagna lagen om ändring i
livsmedelslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1983.

SoU 1982/83:6

Av de båda med anledning av propositionen väckta motionerna avser
yrkandena i motion 1981/82:2572 av Lars Werner m. fl. (vpk) den föreslagna
hälsoskyddslagstiftningen och yrkandet i motion 1982/83:9 av Grethe
Lundblad m. fl. (s) den föreslagna överflyttningen av bestämmelserna om
konsumtionsvatten till livsmedelslagstiftningen.

Allmänt om förslaget till hälsoskyddslag

Hälsovårdsstadgan har som påpekas i propositionen haft stor betydelse vid
ingripanden mot förhållanden i miljön som menligt inverkar på människornas
hälsa. Hälsovårdsstadgan har emellertid inte ensam räckt till när det har
gällt att komma till rätta med ökningen av och den delvis nya inriktningen hos
miljöstörningarna under de senaste årtiondena. Nya lagar har måst införas
såsom naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen (1969:387), lagen
(1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor och renhållningslagen
(1979:596). Annan lagstiftning har måst omarbetas såsom beträffande
smittskydd och livsmedel.

Fortfarande finns det emellertid behov av en särskild lag som anger de
generella minimikraven på verksamheter m. m. inom hälsoskyddsområdet.
Bestämmelserna i hälsovårdsstadgan bör emellertid som det påpekas i
propositionen bättre anpassas till lagstiftningen inom närliggande områden,
främst miljöskyddslagen, och ges en modern form och språkdräkt.

Vissa av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan innebär en överlappning
mellan å ena sidan hälsovårdsstadgan och å andra sidan miljöskyddslagen
och annan lagstiftning. Mot denna bakgrund har förslaget till hälsoskyddslag
renodlats till att innehålla endast sådana bestämmelser som har till syfte att
hindra uppkomsten av sanitär olägenhet och att undanröja sådan olägenhet.
Hälsoskyddslagen skall således kunna användas endast för ingripanden mot
störningar som kan ge upphov till eller förorsaka sanitära olägenheter.

Den nuvarande allmänna trenden i lagstiftningsarbetet att minska statlig
detaljreglering och i stället öka den kommunala självstyrelsen - även inom
områden som traditionellt varit föremål för en stark statlig styrning - måste
också få slå igenom på hälsoskyddsområdet.

Den föreslagna hälsoskyddslagen innehåller - förutom definitioner av
tillämpningsområdet för lagstiftningen och bestämmelser om tillsynsorgan
och deras befogenheter - även detaljföreskrifter i tämligen stor omfattning
med krav på åtgärder som skall vidtas för att hindra uppkomsten av sanitär
olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet. Lagen kan, som anförs i
propositionen, därför inte betraktas som en renodlad ramlag. Med stöd av
bemyndigande i 13 § lagförslaget avses detaljföreskrifter, som är av sådan
allmän natur att de bör gälla hela landet, kunna meddelas av regeringen i en
hälsoskyddsförordning. Regeringen skall i sin tur kunna bemyndiga en
kommun att meddela föreskrifter av lokal karaktär. Med denna konstruktion
av hälsoskyddslagstiftningen föreligger, som framhålls i propositionen,

1* Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 6

SoU 1982/83:6

förutsättningar för att lagstiftningen skall bli tillräckligt konkret och
innehålla de detaljföreskrifter som behövs.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att hälsovårdsstadgans
bestämmelse om att nämnden skall ha hälsovårdsinspektörer anställda inte
föreslås få någon motsvarighet i hälsoskyddslagen. I propositionen framhålls
(prop. s. 46 och 47) att förhållandena skiftar från kommun till kommun och
därmed också behovet av olika slags kompetens hos den anställda
personalen. Enligt propositionen torde det därför vara nämnden själv som
bäst kan bedöma vilken personal som behövs. Utskottet delar denna
principiella uppfattning. Samtidigt vill utskottet, i enlighet med propositionen,
framhålla att det är mycket viktigt att den personal som finns hos
nämnden har sådan utbildning och erfarenhet att den kan klara av de
krävande uppgifter som läggs på nämnden. Från rättssäkerhetssynpunkt är
det särskilt viktigt att detta krav upprätthålls för den personal som
handlägger klagomål från allmänheten eller som har rådgivande och
inspekterande uppgifter. Även för den personal som skall ta en allt aktivare
del i samhällsplaneringen är det av stor betydelse med en grundläggande
utbildning i dessa frågor. I likhet med föredragande statsrådet utgår därför
utskottet från att nämnden även i framtiden kommer att anställa personal
som har den utbildning och erfarenhet som krävs. Utskottet delar
bedömningen att nämnderna därvid kommer att anställa i första hand den
som genomgått utbildning till hälsovårdsinspektör.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet att det i propositionen
framlagda förslaget till hälsoskyddslag läggs till grund för lagstiftning.

I motion 1981182:2572 (vpk) tas upp dels olika frågor om innehållet i vissa
avseenden i tillämpningsföreskrifter till den föreslagna hälsoskyddslagen,
dels om viss ändring av 20 § lagförslaget. Vissa av dessa frågor har ingående
diskuterats i propositionen.

Kompletterande föreskrifter till hälsoskyddslagen

I motion 1981/82:2572 (vpk) anförs bl. a. att propositionen inte utgör en
reform med nämnvärt materiellt innehåll med hänsyn till att det i
propositionen förutsätts att den nya hälsoskyddslagen inte skall leda till
några kostnadsökningar för någon m. m. Motionärerna framhåller att en
ramlagstiftning på hälsoskyddsområdet kan godtas endast om den utgör
grund för betydligt mera preciserade bestämmelser som utfärdas med stöd av
lagen. Motionärerna begär därför i yrkande 1 i motionen att riksdagen skall
ge regeringen till känna vissa synpunkter att beaktas vid utfärdande av
tillämpningsföreskrifter till hälsoskyddslagen. De olika frågor som motionärerna
härvid tar upp är följande.

SoU 1982/83:6

Ambitionsnivån för hälsoskyddet

Motionärerna anser att riksdagen redan i samband med antagandet av
förslaget till hälsoskyddslag skall uttala att syftet skall vara att höja
ambitionsnivån för hälsoskyddet framdeles (yrkande 1 delvis).

Utskottet vill inledningsvis erinra om att begrepppet sanitär olägenhet,
vilket bildar utgångspunkt för den nya lagstiftningen, inte har alldeles samma
innebörd som enligt nu gällande hälsovårdsstadga.

1 propositionen framhålls sålunda att tekniska och ekonomiska avvägningar
inte skall göras vid bedömningen av vad som är sanitär olägenhet, utan
denna bedömning måste göras på hygieniska och medicinska grunder (prop.
s. 31). Frågan om i vilken utsträckning tekniska och ekonomiska avvägningar
skall göras kan dock aktualiseras, nämligen vid den skälighetsbedömning
som enligt 6 § i lagförslaget skall göras när man tar ställning till om och på
vilket sätt ett ingripande mot en sanitär olägenhet skall göras. I propositionen
framhålls vidare att störningar som ger upphov till överkänslighetsreaktioner
hos många människor kan betraktas som sanitär olägenhet och att ett
hänsynstagande till människor som är något känsligare än ”normalt” alltså
skall göras vid bedömningen av vad som är sanitär olägenhet (prop. s. 56).
Detta är inte minst av betydelse för möjligheten att ingripa mot störningar
som den fortsatta utvecklingen i samhället kan föra med sig.

Enligt utskottets uppfattning ger den föreslagna utformningen av hälsoskyddslagen
tillräckligt utrymme för att ingripa inte bara mot vad som i
dagsläget anses skadligt för människors hälsa utan även mot förhållanden
som längre fram kan visa sig vara allvarligare än man hittills trott. Vad som
skall anses vara sanitär olägenhet blir beroende av den medicinska kunskap
m. m. som finns vid varje tidpunkt. I denna mening måste en ständig
utveckling ske, som i sak innebär att det på vissa områden ställs alltmer
skärpta krav på hälsoskyddet i takt med ökade kunskaper och den allmänna
samhällsutvecklingen, medan det på andra områden kan visa sig att vad som
förut varit problem minskar i betydelse. Hälsoskyddsverksamheten måste
därför hela tiden förändras och utvecklas så att den svarar mot de aktuella
kraven. En annan sak är om man i annan lagstiftning vill uppställa högre krav
som betingas av andra önskemål, t. ex. om mera likvärdiga bostäder.

Utskottet vill vidare framhålla att propositionens uttalanden om att den
nya lagstiftningen inte bör leda till en ökad ambitionsnivå (prop. s. 54) tar
sikte på nödvändigheten av att undvika kostnadsökningar för kommunerna.
Det är alltså fråga om att den samlade verksamhetsvolymen inom hälsoskyddsområdet
inte får öka som följd av den nya lagen. Detta hindrar
självfallet inte att man inom ramen för oförändrade resurser strävar efter en
förbättring och effektivisering av hälsoskyddet. Inte minst den tekniska
utvecklingen bör efter hand ge ökade möjligheter till förenklade kontrollrutiner
m. m. som kan skapa utrymme för nya insatser. Utskottet utgår från
att kommunerna kommer att utnyttja sådana möjligheter att efter hand

SoU 1982/83:6

utveckla verksamheten.

Med hänsyn till det anförda bör motion 1981/82:2572 (vpk) i här aktuell del
(yrkande 1 delvis) inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Gränsvärden för luftföroreningar

I motion 1981/82:2572 (vpk) anförs vidare att gränsvärden för luftföroreningar
bör utfärdas och få en så bindande innebörd att de styr den
samhällsplanering som de nya miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall delta i
samt att nivån skall läggas så lågt som från ekonomiska och tekniska
synpunkter kan anses skäligt.

Här bör inledningsvis nämnas att bestämmelser till skydd mot luftföroreningar
finns vid sidan av hälsovårdsstadgan i bl. a. miljöskyddslagen,
bilavgaskungörelsen (1972:596) och lagen (1976:1054) om svavelhaltigt
bränsle jämte förordningen (1976:1055) härom.

Hälsovårdsstadgeutredningen fann inte anledning föreslå att bindande
gränsvärden för sanitära olägenheter tas in i hälsoskyddslagstiftningen.
Utredningen ansåg att rekommendationer om gränsvärden som utges av
olika centrala myndigheter i praktiken ändå kommer att ha en sådan funktion
och att det är lättare att anpassa rekommendationer än bindande föreskrifter
till nya värderingar. I propositionen delas utredningens uppfattning att de
normer och gränsvärden som hittills getts ut - främst av socialstyrelsen - och
som framöver kan komma att ges ut inte bör ges formen av bindande
föreskrifter utan komma till uttryck i allmänna råd och tjäna som vägledning
för myndigheterna i deras verksamhet (prop. s. 30).

Även utskottet anser att normer och gränsvärden för olika verksamheter
till hjälp och stöd i det regionala och lokala tillsynsarbetet bör anges i form av
allmänna råd från de centrala tillsynsmyndigheterna. Utskottet förutsätter- i
likhet med vad hälsovårdsstadgeutredningen gjort - att norm- och gränsvärdesystemet
efter hand som förutsättningar föreligger kommer att avse allt
fler negativa yttre faktorer i miljön, bl. a. olika luftföroreningar.

Med hänsyn till det anförda bör inte heller motion 1981/82:2572 (vpk) i här
aktuell del (yrkande 1 delvis) föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Vissa krav på bostäder

Enligt hälsovårdsstadgan skall byggnad, som inrymmer boningsrum, vara
så anordnad och inredd samt så underhållas och skötas att sanitär olägenhet
inte uppstår för dem, som uppehåller sig i byggnaden. I 3 kap. hälsovårdsstadgan
specificeras de krav som ställs på boningsrum och bostadslägenheter
för att sanitär olägenhet skall undvikas.

Förutom i hälsovårdsstadgan finns bestämmelser om bostäder främst i
byggnadsstadgan (1959:612), bostadssaneringslagen (1973:531) och jordabalken.

SoU 1982/83:6

15 kap. byggnadsstadgan finns sålunda bestämmelser om hur en byggnad
skall vara anordnad, inredd m. m. Vissa av dessa bestämmelser gäller
förhållanden som regleras även i hälsovårdsstadgan.

Bostadssaneringslagen kan tillämpas på fastighet där det finns bostadslägenhet
som fastighetens ägare regelmässigt hyr ut för annat ändamål än
fritidsändamål och som inte utgör del av hans egen bostad. Om en
bostadslägenhet inte har den lägsta standard som kan godtas enligt lagen får
hyresnämnd efter ansökan av kommunen eller en organisation av hyresgäster
meddela fastighetsägaren ett s. k. upprustningsåläggande eller ett användningsförbud.
Ett upprustningsåläggande innebär att fastighetsägaren blir
skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att lägenheten skall komma upp
till lägsta godtagbara standard. Föreskrifter om lägsta godtagbara standard
för en lägenhet finns i lagens 2 b §.

112 kap. jordabalken finns bestämmelser om bl. a. vad en hyresvärd skall
iaktta för att under hyrestiden hålla en lägenhet i sådant skick att den enligt
allmän uppfattning i orten är fullt brukbar för det avsedda ändamålet.

Hälsovårdsstadgeutredningen föreslog att hälsovårdsstadgans föreskrifter
om sanitära förhållanden i bostäder i huvudsak skulle föras över till
hälsoskyddslagen.

Den föreslagna hälsoskyddslagen har emellertid inte några särskilda
bestämmelser om bostäder. I propositionen framhålls (prop. s. 35) att kravet
att våra bostäder inreds på ett sådant sätt samt sköts och brukas så att sanitär
olägenhet inte uppkommer väl kan tillgodoses inom ramen för den
övergripande bestämmelsen i 6 § lagförslaget till skydd mot sanitär olägenhet.

Motionärerna i motion 1981/82:2572 (vpk) anser att det skall utfärdas
uttryckliga bestämmelser om vad en godtagbar bostadslägenhet skall ha
tillgång till. Miniminivån enligt bostadssaneringslagen bör enligt motionärerna
också vara den nivå där sanitär olägenhet anses inträda enligt
hälsoskyddslagen. I bestämmelserna bör enligt motionärerna också tas upp
olägenheter i bostadslägenheter som aktualiserats under senare år, som av
bl. a. formaldehyd, radon, mögel, fukt m. m.

Med hänsyn till att det i direktiven för hälsovårdsstadgeutredningens
arbete bl. a. särskilt angavs att utredningen skulle överväga en anpassning av
hälsovårdsstadgan till bostadssaneringslagen har förhållandet mellan å ena
sidan hälsoskyddslagstiftningen och å andra sidan bostadssaneringslagens
bestämmelser om lägsta godtagbara bostadsstandard diskuterats både av
utredningen och i propositionen. I propositionen framhålls (prop. s. 37) att
bestämmelserna i den föreslagna hälsoskyddslagstiftningen har till syfte att
hindra uppkomsten av sanitär olägenhet och att undanröja sådan olägenhet
och att de alltså är inriktade på att skydda människornas hälsa. Avsikten med
bestämmelserna om krav på bostäder i bostadssaneringslagen, 12 kap.
jordabalken och byggnadsstadgan är en annan, påpekas det, nämligen att

SoU 1982/83:6

ange en viss standardnivå på bostäderna. Man kan, sägs det vidare, uttrycka
det så, att bestämmelserna ger ett mått på den minimistandard som varje
bostad, så långt det är möjligt, bör ha, medan hälsoskyddslagstiftningen bör
inriktas på att motverka sanitär olägenhet. En bestämmelse som tar sikte på
att garantera att de anordningar som, med stöd av annan lag än hälsoskyddslagen,
skall finnas i vissa bostadslägenheter verkligen fungerar på ett
tillfredsställande sätt hör, framhålls det slutligen, hemma i annan lagstiftning.

Utskottet ansluter sig till denna bedömning. Utskottet ansluter sig också
till bedömningen i propositionen att kraven på bostäder från hälsoskyddssynpunkt
kan tillgodoses inom ramen för 6 § lagförslaget.

Som det framhålls i propositionen (prop. s. 14) har förändrade byggtekniker
och nya byggnadsmaterial på de allra senaste åren lett till att problem
uppkommit beträffande de fysiska förhållandena i bostäderna. Därvid
aktuella exempel är radon, formaldehyd och mögel, som kommit att kräva
betydande insatser av bl. a. hälsovårdsnämnderna. Utskottet förutsätter att
man centralt kommer att ta upp hur olägenheter med radon, formaldehyd,
mögel och fukt i bostäder kan hindras uppkomma och hur de kan
undanröjas.

Med hänsyn till det anförda avstyrks motion 1981/82:2572 (vpk) i vad avser
vissa krav på bostäder (yrkande 1 delvis).

Hantering av mjölk

I 60 § hälsovårdsstadgan finns bestämmelser om anordningar som skall
finnas i ladugård, där mjölkkor hålls, för att tillgodose de hygieniska krav
som betingas av mjölkproduktionen. Först när mjölken kommit till mejeri
eller direkt säljs eller överlämnas från producent till konsument blir
livsmedelslagstiftningen tillämplig på mjölken.

Hälsovårdsstadgeutredningen har inte föreslagit några bestämmelser
motsvarande bestämmelserna i 60 § hälsovårdsstadgan utan förutsatt att
lantbruksstyrelsen - som bl. a äger meddela från djurskyddssynpunkt
påkallade föreskrifter om djurstall - skall ge anvisningar för utrymmen för
hantering av mjölk i ladugård, i samråd med statens livsmedelsverk i vad
avser utrymmen för hantering och lagring av mjölk.

Lantbruksstyrelsen har i sitt remissyttrande över hälsovårdsstadgeutredningens
betänkande bl. a. anfört att ansvaret för de livsmedelshygieniska
anvisningarna beträffande mjölkhanteringen bör ligga på annan myndighet,
om behov anses föreligga.

Någon diskussion om bestämmelser om mjölkhanteringen förekommer
inte i propositionen, och några bestämmelser härom finns inte i lagförslaget.

I här aktuell del av motion 1981/82:2572 (vpk) påpekas att bestämmelserna
om mjölkhantering i hälsovårdsstadgan faller bort i och med att hälsovårds -

SoU 1982/83:6

stadgan upphör att gälla. Motionärerna anför att det bör klart framgå vilka
bestämmelser som skall träda i stället för bestämmelserna i hälsovårdsstadgan.
Enligt motionärerna bör mjölkhanteringen föras in under livsmedelslagen
i likhet med vad som föreslås i propositionen beträffande hanteringen
av konsumtionsvatten.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs föreskrifter för
det led av mjölkhanteringen som sker i ladugård och på vilket livsmedelslagen
inte är tillämplig. Utskottet förutsätter att regeringen snarast tar upp
denna fråga och prövar vilka åtgärder som behöver vidtas.

Något riksdagens initiativ med anledning av motion 1981/82:2572 (vpk) i
här aktuell del torde därför inte vara erforderligt. Motionen avstyrks således i
denna del (yrkande 1 delvis).

Anteckning av beslut om föreläggande eller förbud

I propositionen diskuteras (prop. s. 50-53) hur man skall göra ingripanden
mot misskötta fastigheter effektivare mot bakgrund av att en fastighetsägare
f. n. kan slippa vidta åtgärder som hälsovårdsnämnden förelagt honom
genom att sälja fastigheten. Hälsovårdsnämnden har då att ta upp ärendet på
nytt, denna gång riktat mot den nye ägaren.

En konstruktion där det vite, som vanligen är förenat med ett föreläggande
eller förbud, följer fastigheten anses oförenlig med vitets nuvarande funktion
att vara ett påtryckningsmedel mot en person för att bryta dennes tredska.
Det nämns emellertid att man från viteskommittén (Ju 1979:01) - som fått i
uppdrag att bl. a. pröva olika vägar att förstärka vitessanktionens effektivitet
- under hand inhämtat att kommittén kommer att föreslå att vitén skall
kunna följa en fastighet vid överlåtelse.

I avvaktan på resultatet av viteskommitténs förslag får enligt propositionen
andra vägar än att låta vitet följa fastigheten sökas för att göra
tvångsmedlen mer effektiva när det gäller att ingripa mot tredskande
fastighetsägare.

Mot denna bakgrund föreslås i propositionen den ordningen att föreläggande
eller förbud, som meddelats av hälso- och miljöskyddsnämnden i fråga
om en fastighet eller byggnad, skall gälla mot ny ägare av egendomen, om
anteckning om föreläggandet eller förbudet skett i fastighetsboken eller
tomträttsboken. Nämnden får översända beslut om föreläggande eller
förbud till inskrivningsmyndigheten för sådan anteckning under förutsättning
att föreläggandet eller förbudet är av större betydelse och förenat med
ett vite som uppgår till minst ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Bestämmelser härom har intagits i 20 § första stycket förslaget till
hälsoskyddslag.

I motion 1981/82:2572 (vpk) yrkas att 20 § första stycket ändras så att
kravet att vitet skall uppgå till minst ett basbelopp slopas (yrkande 2). Enligt
motionärerna räcker det med att föreläggandet eller förbudet är av större

SoU 1982/83:6

betydelse och förenat med vite för att inskrivning i fastighetsboken eller
tomträttsboken skall ske.

Enligt utskottets mening torde kravet att vitet skall uppgå till minst ett
basbelopp, f. n. 17 800 kr., i kombination med kravet att föreläggandet eller
förbudet är av större betydelse - för att beslut om föreläggande eller förbud
skall få översändas till inskrivningsmyndighet - vara behövligt för att dels
underlätta prövningen hos hälso- och miljöskyddsnämnden av när översändande
bör ske, dels undvika alltför stor arbetsbelastning inom inskrivningsväsendet.
Utskottet avstyrker därför motion 1981/82:2572 (vpk) i här aktuell
del (yrkande 2).

Utskottet vill i detta sammanhang nämna att viteskommittén numera
avslutat sitt arbete. I kommitténs slutbetänkande (SOU 1982:21) föreslås
bl. a. att ett vitesföreläggande enligt hälsovårdsstadgan - inbegripet vitesföreskriften
- skall gälla mot ny ägare av fastighet eller ny innehavare av
tomträtt under vissa förutsättningar. Betänkandet är f. n föremål för
remissbehandling.

Kontroll av konsumtionsvatten m. m.

I 6 kap. hälsovårdsstadgan finns bestämmelser om bl. a. kontroll av
konsumtionsvatten. Med konsumtionsvatten avses sådant vatten som
används till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel eller
rengöring av kärl eller redskap, som används vid beredning eller förvaring av
livsmedel.

Huvudansvaret för vattenkontrollen enligt hälsovårdsstadgan åvilar centralt
socialstyrelsen.

I livsmedelslagen avses med begreppet livsmedel varje vara som är avsedd
att förtäras av människor med undantag av läkemedel. Till livsmedel hör
således även dricksvatten. Livsmedelslagens bestämmelser om vatten gäller
dock enligt 4 § endast i den mån de inte strider mot vad som är särskilt
föreskrivet i annan författning. I sistnämnda avseende åsyftas bl. a. det
förhållandet att dricksvatten ingår i begreppet konsumtionsvatten. Livsmedelslagen
gäller inte hantering av livsmedel i enskilt hushåll eller i kök i
förskola och fritidshem med högst två avdelningar.

Central tillsynsmyndighet på livsmedelsområdet är statens livsmedelsverk.

I propositionen föreslås att bestämmelserna om kontroll av konsumtionsvatten
i hälsovårdsstadgan ersätts av motsvarande bestämmelser i livsmedelslagen
och till denna hörande tillämpningsförfattningar. Livsmedelslagen
görs tillämplig på konsumtionsvatten genom att det särskilda undantaget för
vatten tas bort. Samtidigt föreslås nya bestämmelser om att regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att lagen helt eller
delvis skall gälla hantering av vatten i kök i enskilt hushåll etc. om vattnet är
avsett att drickas eller att användas vid hantering av livsmedel.

SoU 1982/83:6

I propositionen uttalas bl. a. (prop. s. 25) att överflyttningen av bestämmelserna
om kontrollen av konsumtionsvatten till livsmedelslagstiftningen
inte får leda till att ambitionsnivån i tillsynen höjs.

Mot detta uttalande vänder man sig i motion 1982183:9 (s). Motionärerna
framhåller bl. a. att under den tid frågan om kontrollen varit under utredning
resurserna för den centrala kontrollen och tillsynen av såväl dricksvatten som
övrigt konsumtionsvatten har urholkats och att utvecklingen beträffande
försurning och växtnäringsläckage samtidigt har skapat ökade risker för
föroreningar av grundvatten och ytvatten, som fungerar som vattentäkt.
Motionärerna begär att riksdagen skall besluta att kontroll och tillsyn av
konsumtionsvatten skall utövas i samma utsträckning som gäller för
livsmedel i övrigt.

När det gäller centrala laboratorieresurser för vattenkontrollen förutsätts
enligt propositionen uppgifterna för statens bakteriologiska laboratorium
(SBL), som handlagt mikrobiologiska frågor, förbli oförändrade, medan
resurserna för den renodlade centrallaboratorieverksamheten hos statens
miljömedicinska laboratorium (SML), som handlagt fysikaliskt-kemiska
frågor, förutsätts föras över till statens livsmedelsverk. SML förutsätts dock
även i fortsättningen kunna svara för vissa specialundersökningar avseende
de hälsorisker som förekomsten av olika ämnen i vattnet kan ge upphov till
(prop. s. 26).

Som det påpekas i propositionen (prop. s. 27) kommer livsmedelslagens
bestämmelser om livsmedels beskaffenhet, hantering och saluhållande av
livsmedel - varmed avses också servering och annat överlämnande för
förtäring - att innebära ett förbud mot att för konsumtion tillhandahålla
vatten som är otjänligt som dricksvatten. Som det också påpekas gör
livsmedelslagens bestämmelser det också möjligt att uppställa krav på att
vattnet skall hålla viss standard och att meddela föreskrifter om tillsatser och
främmande ämnen i vattnet. När det gäller vatten föreslås även en möjlighet
att utfärda föreskrifter om hantering i kök i enskilt hushåll eller i förskola och
fritidshem med högst två avdelningar, vilket inte är möjligt beträffande andra
livsmedel. Enligt utskottets mening måste därför vattenkontrollen antas bli
minst lika god enligt livsmedelslagstiftningen som enligt nuvarande hälsovårdsstadga.
Utskottet förutsätter vidare att behovet av särskilda föreskrifter
om kontroll och hantering av vatten övervägs av regeringen i samband med
den fortsatta beredningen av ärendet.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att syftet med motion
1982/83:9 (s) får anses tillgodosett och att denna därför inte påkallar någon
riksdagens åtgärd.

SoU 1982/83:6

Utskottet vill i detta sammanhang även beröra ett uttalande i motion
1981/82:2572 (vpk) om kostnaden för kontroll av enskilt ägda vattentäkter.
Enligt motionärerna bör kommunerna stå för dessa kostnader och inte den
enskilde.

Som framgått av det anförda innebär propositionens förslag att vattenkontrollen
förs över till livsmedelslagstiftningen. Det blir således livsmedelslagens
och livsmedelskungörelsens (1971:807) redan gällande avgiftsregler
som görs tillämpliga även på vatten. I propositionen (prop. s. 27) har inte
förutsatts någon regelbunden offentlig kontroll av enskilda brunnar och
andra vattentäkter för enstaka hushåll. Däremot bör enligt propositionen
innehavare av sådana vattentäkter ha möjlighet att mot avgift få vattenkvaliteten
undersökt av tillsynsmyndigheten.

Något yrkande rörande kostnaderna för vattenkontrollen framställs inte i
motionen. Utskottet har därför inte anledning att gå vidare in på denna fråga,
vilken ligger inom annat utskotts beredningsområde.

Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna ändringarna i livsmedelslagen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ambitionsnivån för hälsoskyddet

att riksdagen avslår motion 1981/82:2572 yrkande 1 i motsvarande
del,

2. beträffande gränsvärden för luftföroreningar

att riksdagen avslår motion 1981/82:2572 yrkande 1 i motsvarande
del,

3. beträffande vissa krav på bostäder

att riksdagen avslår motion 1981/82:2572 yrkande 1 i motsvarande
del,

4. beträffande hantering av mjölk

att riksdagen avslår motion 1981/82:2572 yrkande 1 i motsvarande
del,

5. beträffande kontroll av konsumtionsvatten
att riksdagen avslår motion 1982/83:9,

6. beträffande anteckning av beslut om föreläggande eller förbud att

riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1981/82:2572 yrkande 2 antar 20 § i förslaget till
hälsoskyddslag,

7. att riksdagen antar det i propositionen framlagda och i bilaga till
betänkandet redovisade förslaget till hälsoskyddslag i den mån
det inte behandlats under mom. 6,

SoU 1982/83:6

8. att riksdagen antar det i propositionen framlagda och i bilaga till
betänkandet redovisade förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen
(1971:511).

Stockholm den 18 november 1982

På socialutskottet vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin
(s), Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s),
Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Gunnar Ström (s), Bengt Lindqvist
(s) och Karin Israelsson (c).

Reservationer

Inga Lantz (vpk) har avgivit tre reservationer.

1. Beträffande gränsvärden för luftföroreningar (mom. 2 i hemställan) anser
reservanten

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Även
utskottet” och slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det emellertid inte tillräckligt att ge ut
normer och gränsvärden i form av allmänna råd, såsom det anförs i
propositionen. Gränsvärden för luftföroreningar bör utfärdas i sådan form
att de får en bindande innebörd och styr den samhällsplanering som de nya
miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall delta i. Nivån skall läggas så lågt som
utifrån ekonomiska och tekniska synpunkter är skäligt. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande gränsvärden för luftföroreningar

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2572 yrkande 1 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. Beträffande vissa krav på bostäder (mom. 3 i hemställan) anser
reservanten

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”(yrkande 1 delvis)” bort ha följande lydelse:

SoU 1982/83:6

Utskottet kan inte dela den bedömning som sålunda görs i propositionen. I
likhet med många remissinstanser anser utskottet att det bör utfärdas
uttryckliga bestämmelser om vad en godtagbar bostadslägenhet skall ha
tillgång till. Miniminivån enligt bostadssaneringslagen bör också anses vara
den nivå där sanitär olägenhet anses inträda enligt hälsoskyddslagen. I
bestämmelserna bör också tas upp olägenheter i bostadslägenheter som
aktualiserats under senare år, som av bl. a. formaldehyd, radon, mögel och
fukt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande vissa krav pä bostäder

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2572 yrkande 1 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

3. Beträffande hantering av mjölk (mom. 4 i hemställan) anser reservanten dels

att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Utskottet
delar” och slutar med "(yrkande 1 delvis)” bort ha följande lydelse.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det måste klargöras vilka
bestämmelser som skall träda i stället för de nuvarande bestämmelserna i
60 § hälsovårdsstadgan. Därvid bör även den del av mjölkkhanteringen som
sker i ladugård, och på vilken livsmedelslagen f. n. inte är tillämplig, föras in
under livsmedelslagstiftningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande hantering av mjölk

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2572 yrkande 1 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

SoU 1982/83:6

Bilaga

I proposition 1981/82:219 framlagda lagförslag, vilka tillstyrkts av
utskottet.
1 Förslag till Hälsoskyddslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med hälsoskydd avses i denna lag åtgärder för att hindra uppkomsten av
sanitära olägenheter och för att undanröja sådana olägenheter.

Med sanitär olägenhet avses i denna lag en störning som kan vara skadlig
för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig.

2 § Varje kommun svarar för hälsoskyddet inom kommunen. Vid sin
planering skall kommunen verka för att hälsoskyddet tillgodoses.

Vid meddelande av kommunala föreskrifter till skydd mot sanitära
olägenheter skall tillses, att därigenom inte läggs onödigt tvång på
allmänheten eller annars görs obefogad inskränkning i den enskildes
frihet.

3 § Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om skyddet för hälsa och miljö
vad som föreskrivs i annan författning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
bestämmelser om undantag från lagens tillämpning på försvarsmakten.

Miljö- och hälsoskyddsnämnd

4 § I varje kommun skall det finnas en miljö- och hälsoskyddsnämnd.
Nämnden skall, utöver vad som följer av 16 §, särskilt

1. uppmärksamt följa utvecklingen inom kommunen i miljö- och
hälsoskyddshänseende och därvid utarbeta de förslag som är påkallade samt
medverka i planering där miljö- och hälsoskyddsfrågor berörs,

2. samarbeta med myndigheter, organisationer och enskilda vars verksamhet
berör miljö- och hälsoskyddsområdet,

3. lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som rör nämndens
ansvarsområde.

5§ Följande föreskrifter i 3 kap. kommunallagen (1977:179) gäller i
tillämpliga delar miljö- och hälsoskyddsnämnd:

2 § om antalet ledamöter m.m.,

3 § första stycket om valbarhet m.m.,

4 § om rätt till ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m.m.,

9 § första stycket om beslutförhet,

SoU 1982/83:6

10 § om beslutsförfarande och protokoll m.m.,

11 § om delgivning m.m.,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 § första stycket eller 6 §
kommunallagen.

Ett delegationsuppdrag enligt 3 kap. 12 § andra stycket kommunallagen
får ej omfatta befogenhet att besluta om föreläggande vid vite eller om
verkställande av åtgärd på den försumliges bekostnad.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:290) tillämpas bestämmelserna
i 4 och 5 §§ nämnda lag i samtliga ärenden hos miljö- och
hälsoskyddsnämnden.

Bestämmelser till skydd mot sanitär olägenhet

6 § För att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet och för att undanröja
sådan olägenhet skall ägaren eller nyttjanderättshavaren till berörd egendom
vidta de åtgärder som skäligen kan krävas.

I 7-11 §§ ges närmare bestämmelser för vissa fall då sådana åtgärder kan
komma i fråga.

7 § Avloppsvatten skall avledas, renas eller på annat sätt tas om hand så att
sanitär olägenhet inte uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga
avloppsanordningar inrättas.

För att inrätta en avloppsanordning krävs tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden
om en vattentoalett är ansluten till anordningen. Är ingen
vattentoalett ansluten krävs endast en skriftlig anmälan till nämnden.
Kommunen får dock föreskriva att det skall fordras tillstånd även i ett sådant
fall inom vissa delar av kommunen, om det behövs för att hindra uppkomsten
av sanitär olägenhet.

Andra stycket skall inte tillämpas i de fall då avloppsanordningen kräver
tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) eller då avloppsanordningen är
avsedd att föra avloppsvattnet enbart till en allmän avloppsanläggning.

Ett tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden gäller i fem år men
förfaller om arbetet med anordningen inte har påbörjats inom två år.

Vad som avses med avloppsvatten anges i miljöskyddslagen.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
bestämmelser om vattnets beskaffenhet i badanläggningar och strandbad
som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av många
människor. Detsamma gäller om kontrollen av sådant vatten.

9 § Det skall finnas tillräckligt med toaletter i eller i anslutning till byggnader
där människor vistas under en längre tid av dygnet.

10 § Byggnader, lokaler och anläggningar skall hållas fria från ohyra.
Åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan vålla sanitär olägenhet. Är

det av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet, skall kommunen sörja
för att åtgärderna vidtas.

11 § Husdjur och andra djur som hålls i fångenskap skall förvaras och skötas
så att sanitär olägenhet inte uppstår.

Regeringen får föreskriva att vissa slag av djur inte utan särskilt tillstånd av

SoU 1982/83:6

miljö- och hälsoskyddsnämnden får hållas inom område med stads- eller
byggnadsplan, om sådana bestämmelser behövs för att hindra att sanitär
olägenhet uppkommer. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela
sådana bestämmelser.

12 § Den som avser att driva

1. hotell, pensionat eller liknande lokaler där allmänheten yrkesmässigt
erbjuds tillfällig bostad,

2. idrottsanläggningar, badanläggningar, strandbad eller andra liknande
anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av
många människor,

3. lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk behandling
skall göra anmälan till miljö- och hälsoskyddsnämnden innan lokalen eller

anläggningen tas i bruk.

13 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen får
meddela ytterligare föreskrifter till skydd mot sanitära olägenheter.

14 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får i särskilda fall meddela de villkor
som behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet och för att
undanröja sådan olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med
utnyttjande av en plats eller en lokal som allmänheten har tillträde till.

Tillsyn

15 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar den omedelbara tillsynen inom
varje kommun över efterlevnaden av denna lag och bestämmelser meddelade
med stöd av lagen. Inom länet utövas tillsynen av länsstyrelsen. Den
centrala tillsynen utövas av socialstyrelsen och statens naturvårdsverk enligt
regeringens bestämmande.

Försvarets sjukvårdsstyrelse utövar tillsynen inom försvarsmakten.

I sin tillsyn enligt denna lag har länsstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse
samma befogenhet som miljö- och hälsoskyddsnämnden.

16 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden skall i sin tillsynsverksamhet ägna
särskild uppmärksamhet åt följande byggnader, lokaler och anläggningar:

1. byggnader som innehåller en eller flera bostäder och tillhörande
utrymmen,

2. lokaler för undervisning, vård eller annat omhändertagande,

3. samlingslokaler där många människor brukar samlas,

4. anläggningar för hantverk eller andra näringar,

5. hotell, pensionat och liknande lokaler där allmänheten yrkesmässigt
erbjuds tillfällig bostad,

6. idrottsanläggningar, badanläggningar, strandbad och andra liknande
anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av
många människor,

7. lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk behandling,

8. lokaler för förvaring av djur.

17 § För tillsyn enligt denna lag äger tillsynsmyndigheten tillträde till
byggnader, lokaler, anläggningar och områden och får där göra undersökningar
och ta prover.

SoU 1982/83:6

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

Förelägganden och förbud

18 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela de förelägganden och
förbud som behövs för att denna lag eller bestämmelser som meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas. I brådskande fall eller när det annars finns
särskilda skäl får ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart och i
andra fall först sedan det visat sig att nämndens råd och anvisningar ej har
följts.

I ett beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden utsätta vite. Frågan
om utdömande av vite prövas av allmän domstol. Vitet får ej förvandlas.

Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom enligt denna lag
eller enligt bestämmelser som har meddelats med stöd av denna lag och
efterkommer han inte miljö- och hälsoskyddsnämndens föreläggande om
rättelse, får nämnden förordna om rättelse på hans bekostnad. I brådskande
fall får sådant förordnande meddelas också utan föregående föreläggande.

19 § Ett föreläggande eller förbud kan allt efter omständigheterna riktas mot
ägaren, mot den som har nyttjanderätt till berörd egendom eller mot
båda.

Vid meddelande av ett föreläggande eller förbud som avses i första stycket
får miljö- och hälsoskyddsnämnden ålägga ägaren eller nyttjanderättshavaren
att, om hans ställning som sådan upphör, utan dröjsmål lämna uppgift om
den nye ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och adress.

20 § Om miljö- och hälsoskyddsnämnden i fråga om en fastighet eller
byggnad har meddelat föreläggande eller förbud samt föreläggandet eller
förbudet är av större betydelse och förenat med ett vite som uppgår till minst
ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, får nämnden
översända beslutet om föreläggandet eller förbudet till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Har sådan
anteckning skett gäller föreläggandet eller förbudet mot ny ägare av
egendomen. Utsatt vite gäller dock inte mot ny ägare av egendomen, men
nämnden får utsätta nytt vite för denne.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet
beslut eller har den åtgärd som avses med föreläggandet vidtagits eller har
ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse, skall miljö- och
hälsoskyddsnämnden, så snart den fått vetskap om förhållandet, anmäla det
till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.
Om nämnden inte gör anmälan skall länsstyrelsen på ansökan av
egendomens ägare göra sådan anmälan.

21 § Överlåts en fastighet eller en byggnad innan ett beslut som avses i 20 §
har vunnit laga kraft på grund av att det har överklagats, skall rättegångsbalkens
bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om
tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

SoU 1982/83:6

Avgifter

22 § Regeringen kan föreskriva att särskilda avgifter får tas ut i ärenden enligt
denna lag. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela föreskrifter om
sådana avgifter.

Ansvar och besvär

23 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 §
andra stycket eller 12 § eller mot en föreskrift som meddelats med stöd av
denna lag samt den som inte uppfyller villkor som meddelats med stöd av
14 §.

Ansvar enligt första stycket inträder ej om ansvar för gärningen kan
ådömas enligt brottsbalken.

24 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om
det överklagas.

25 § Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt
bestämmelse som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen
genom besvär.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Hälsoskyddet i krig, m.m.

26 § Regeringen bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter om hälsoskyddet
i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden
som är föranledda av att riket har befunnit sig i krig eller krigsfara.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983, då hälsovårdsstadgan (1958:663)
skall upphöra att gälla.

2. I fråga om föreskrifter enligt 70 § nämnda stadga samt med stöd av
stadgan meddelade förelägganden, förbud eller tillstånd skall det anses att
besluten har meddelats med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag
eller livsmedelslagen (1971:511).

3. De enligt hälsovårdsstadgan inrättade hälsovårdsnämnderna skall fram
till utgången av den mandattid som löper vid lagens ikraftträdande fullgöra
de uppgifter som enligt den nya lagen ankommer på miljö- och hälsoskyddsnämnd.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till en föreskrift
som har ersatts genom en föreskrift i denna lag tillämpas i stället den nya
föreskriften.

SoU 1982/83:6

2 Förslag till
Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (1971:511)
dels att 3 och 4 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 28 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §'

Lagen gäller ej hantering av livsmedel i enskilt hushåll eller i kök i förskola
och fritidshem med högst två avdelningar.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan förordna
om undantag från lagens tillämpning
ifråga om visst slag av livsmedel eller
livsmedelstillsats.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan förordna
om undantag frän lagens tillämpning
på krigsmakten.

I fråga om vatten gäller denna lag
endast i den mån den ej strider mot
vad som är särskilt föreskrivet om
vatten i annan författning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får dock
föreskriva att lagen helt eller delvis
skall gälla hantering av vatten i
enskilt hushåll eller i kök som avses i
första stycket, om vattnet är avsett att
drickas eller att användas vid hantering
av livsmedel.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag frän
lagens tillämpning i fråga om vissa
slag av livsmedel eller livsmedelstillsatser.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från
lagens tillämpning på försvarsmakten.

§2

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undersökning
och annan kontroll som behövs för
att trygga efterlevnaden av denna
lag.

1983.

1 Senaste lydelse 1979:458.

2 Förutvarande 28 § upphävd genom 1980:210.

GOTAB 72794 Stockholm 1982