SoU 1982/83:26

Socialutskottets betänkande
1982/83:26

om anslag till socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik
(prop. 1982/83:100 bil. 7 delvis)

I betänkandet behandlas regeringens i proposition 1982/83:100 bil. 7
(socialdepartementet) framlagda förslag om anslag för budgetåret 1983/84
under avsnitt J. Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik. I
anslutning härtill behandlas ett antal motionsyrkanden.

FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1982/83:100 bil. 7

Regeringen har under punkterna J1-J6 (s. 168-181) föreslagit

(Jl) att riksdagen till Upplysning och information på drogområdet för
budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 15 040 000 kr.,

(J2) att riksdagen till Bidrag till alkoholpolikliniker och vårdcentraler för
budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 97 283 000 kr.,

(J3) att riksdagen till Bidrag till driften av hem för vård eller boende för
budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 570 000 000 kr.,

(J4) att riksdagen till Bidrag till organisationer m. m. för budgetåret 1983/84
anvisar ett anslag av 13 879 000 kr.,

(J5) att riksdagen till Utveckling och försök med vissa vårdformer för
budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 2 570 000 kr.,

(J6) att riksdagen till Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska
medborgare, flyktingar m. m. för budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag
av 158 000 000 kr.

Motioner

I motion 1982/83:267 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m)
hemställs

1. att riksdagen uttalar sig mot narkotikamissbruket,

2. att riksdagen uttalar sig för att missbruksvården förbättras i enlighet
med vad som anförs i motionen.

I motion 1982/83:326 av Agne Hansson (c) och Gösta Andersson (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fördelningen av statsbidrag för institutionsvård så att
behandlingshem för missbrukare kan tillskapas i Kalmar län på samma
villkor som för övriga län.

1 Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 26

SoU 1982/83:26

I motion 1982/83:574 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) föreslås att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att Kalmar län bör få del av det statliga
stödet till institutionsvård.

I motion 1982/83:739 av Margareta Persson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen begär att regeringen tar upp förhandlingar i syfte att ersätta de
stora institutionerna med mindre enheter.

I motion 1982/83:837 av Ola Ullsten m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu är i
fråga

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att en bred aktionskampanj
mot narkotikabruket genomförs i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen så att
nya preparat med narkotiska effekter snabbare kan registreras som
narkotika.

I motion 1982/83:846 av Thure Jadestig m. fl.(s) föreslås att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till
folkrörelserna och om en ökad satsning på undervisning och information.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1982/83:845.

I motion 1982/83:1115 av Ola Ullsten m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen hos regeringen begär att problem med alkoholmissbruk
på arbetsplatserna tas upp till särskild prövning i pågående utredningsarbete
inom arbetsmarknadsdepartementets område (yrkande 1).

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1982/83:1114.

I motion 1982/83:1292 av Tore Claeson (vpk) föreslås att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statlig ersättning
till Södertälje kommun för särskilda kostnader till följd av den assyrisksyrianska
invandringen.

I motion 1982/83:1297 av Filip Fridolfsson (m) och Tore Nilsson (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en större del av anslaget till förebyggande
verksamhet med alkohol- och narkotikamissbruk bör utgå till frivilliga
organisationer exempelvis Sällskapet Länkarnas Riksförbund och LPstiftelsen.

I motion 1982/83:1309 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c)
hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen till Upplysning och information
på drogområdet anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 2,5 milj.
kr. förhöjt reservationsanslag om 17 540 000 kr. att fördelas enligt vad som
anförts i motionen (yrkande 1).

Yrkande 2 i motionen har behandlats i utskottets betänkande SoU
1982/83:23.

SoU 1982/83:26

I motion 1982/83:1640 av Ola Ullsten m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
intensifierade informationsinsatser i alkoholfrågan och stöd till folkrörelserna
i deras medverkan.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1982/83:1639.

I motion 1982/83:1667 av Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om åtgärder för bekämpning av narkotikaodling.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1982/83:1666.

I motion 1982/83:1823 av Nils Carlshamrem. fl. (m) hemställs, såvitt nu är
i fråga, att riksdagen vid behandlingen av proposition 1982/83:100 bil. 7
beslutar att för budgetåret 1983/84 under anslaget Jl. Upplysning och
information på drogområdet anvisa 11 840 000 kr., vilket innebär ett i
förhållande till regeringens förslag 3 200 000 kr. lägre anslag (yrkande 6).

I motion 1982/83:1840 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen hos regeringen hemställer att överläggningar upptas med
folkrörelserna i syfte att uppnå en intensifierad kamp mot alkohol och andra
droger samt återkommer till riksdagen med förslag om resursbehov
(yrkande 1).

I motion 1982/83:2111 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är
i fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att haschets
farlighet mer än hittills bör uppmärksammas i de statliga och statsbidragsstödda
informationsinsatser som görs på drogområdet (yrkande 2).

Utskottet

Vissa åtgärder mot narkotikamissbruk

I motion 1982/83:267 av Sten Svensson (m) och Björn Kårlöf (m) begärs att
riksdagen uttalar sig mot narkotikamissbruket (yrkande 1) och för att
missbruksvården förbättras i enlighet med vad som anförts i motionen
(yrkande 2). Motionärerna anför bl. a. att en framgångsrik narkotikapolitik
måste få alla missbrukare att sluta med sitt missbruk. Målsättningen bör
enligt motionärerna vara en narkotikafri generation redan på åttiotalet.
Motionärerna framhåller vidare att det är mycket viktigt med differentierade
vårdresurser med avseende på program, vårdstruktur, patienturval, vårdtider
m. m. Särskild omsorg bör ägnas åt missbrukarnas familjer. Föräldraansvaret
måste betonas starkare. Vårdinsatserna måste effektiviseras.
Behandlingstiden bör enligt motionärerna vara minst ett år för en framgångsrik
rehabilitering. En framgångsrik vård av drogmissbrukare förutsätter
dessutom att vården sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt. Uppsökande
och uppföljande verksamhet är nödvändig. Framför allt behövs enligt
motionärerna en bättre fungerande eftervård. Motionärerna efterlyser

1* Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 26

SoU 1982/83:26

vidare en effektivare organisation i form av bättre samverkan mellan olika
myndigheter som arbetar med narkotikaproblem. I synnerhet bör enligt
motionärerna samarbetet mellan polisen och ”kommunernas sociala sektorer”
förbättras. En särskild central myndighet bör få ansvaret för samordningen
av olika åtgärder mot narkotikamissbruket. Motionärerna framhåller
också att narkotikakommissionens arbete är angeläget, men att det i sig är
otillräckligt. Enligt motionärerna kommer inte kommissionens arbete att
kunna bedrivas med den höga ambitionsnivå som förordas i motionen.

Samhällets direkta åtgärder mot handeln med narkotika har hittills inte
kunnat tränga tillbaka missbrukets omfattning. Det har heller inte visat sig
möjligt att genom vårdinsatser rehabilitera missbrukarna i den omfattning
som varit önskvärd. Med denna motivering har regeringen nyligen tillsatt en
narkotikakommission i syfte att få underlag för en samordnad och
intensifierad kamp på alla nivåer mot narkotikamissbruket. Kommissionen
skall enligt direktiven (Dir. 1982:100) lägga fram förslag om

1. insatser genom internationella organ i syfte att effektivt motverka
världshandeln med narkotikan,

2. insatser genom tullväsendet som verksamt bidrar till att hålla narkotikan
utanför landets gränser,

3. insatser genom polisväsendet som syftar till att all illegal narkotikahandel
i landet uppdagas och beivras,

4. åtgärder som syftar till att fängelser och andra institutioner blir
narkotikafria miljöer,

5. de lagstiftningsåtgärder som behövs för att kampen mot narkotika skall
kunna föras mera effektivt,

6. opinionsbildning genom skolor, militära förband, massmedia, frivilliga
organisationer så att många medborgare kan engageras i kampen mot
narkotika och i sina närmiljöer verka för att all narkotika trängs ut samt

7. ett statistiskt informationssystem så att vidtagna åtgärder kan utvärderas.

Kommissionen skall enligt direktiven vidare nyttja de erfarenheter som
vunnits hos olika myndigheter i forskningen och hos de frivilliga organisationerna
på området. I direktiven riktas även särskild uppmärksamhet mot
de kommunala och länsvisa handlingsprogram som finns eller är under
utarbetande och på behovet att verka för att dessa lokala erfarenheter sprids
och nyttiggörs. Kommissionen skall också verka för samordning av
insatserna genom skolan, socialtjänsten, hälso- och sjukvården, kriminalvården,
polisen och tullen.

Regeringen har nyligen också tillkallat en särskild barn- och ungdomsdelegation.
Delegationen förutsätts enligt vad som uttalas i narkotikakommissionens
direktiv bli en väsentlig del i regeringens arbete för ett
narkotikafritt samhälle. Barn- och ungdomsdelegationen är ålagd att
samverka med bl. a. narkotikakommissionen.

SoU 1982/83:26

Narkotikakommissionen skall vara klar med sitt arbete före utgången av år

1983.

I sammanhanget bör vidare nämnas att vård- och rehabiliteringsfrågorna
bereds inom socialdepartementet med samma tidsplan som gäller för
narkotikakommissionen.

Socialberedningen (S 1980:07), som har i uppdrag bl. a. att göra en allmän
uppföljning och utvärdering av socialtjänstreformen, skall enligt nya direktiv
(Dir. 1982:106) bl. a. studera formerna för och innehållet i föreningslivets
samverkan med socialnämndernas olika verksamhetsområden samt överväga
möjligheterna för intensifierad konkret samverkan. Det åligger vidare
beredningen bl. a. att följa upp tillämpningen av lagen (1981:1243) om vård
av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU).

Utskottet kommer i ett senare betänkande i vår att behandla olika frågor
om vården av vuxna missbrukare. Därvid kommer bl. a. frågan om
behandlingstidens längd enligt LVM att tas upp till behandling.

Vad angår yrkandet om att riksdagen skall uttala sig mot narkotikamissbruket
får utskottet anföra följande.

Den narkotikapolitiska målsättningen formulerades på följande sätt i
regeringens proposition 1977/78:105 om åtgärder mot narkotikamissbruket
(s. 30):

Grundvalen för kampen mot narkotikamissbruket måste vara att samhället
inte kan godta något annat bruk av narkotika än det som är medicinskt
motiverat. Allt annat bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas.

I samhällets alkoholpolitiska program är det övergripande målet att
begränsa totalkonsumtionen av alkohol. Kampen mot narkotikamissbruket
får inte begränsas till att enbart minska dess förekomst, utan måste syfta till
att eliminera missbruket. Narkotikamissbruket kan aldrig accepteras som en
del av vår kultur.

Denna målsättning accepterades av riksdagen (jfr SoU 1977/78:36, rskr
363). Målsättningen bildade även utgångspunkten för regeringens proposition
1981/82:143 om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket.

I budgetpropositionen (s. 161) och narkotikakommissionens utredningsdirektiv
(s. 3) anges målet vara ett narkotikafritt samhälle.

Utskottet konstaterar att bred politisk enighet råder i fråga om det
övergripande målet för kampen mot narkotikamissbruket. Enighet råder
även om att kampen mot narkotikamissbruket måste intensifieras. Det
omfattande utredningsarbete som nyligen intitierats av regeringen och som
f. n. bedrivs på det narkotikapolitiska fältet syftar vidare bl. a. till att ta fram
underlag för en samordnad och intensifierad kamp på alla nivåer mot
narkotikamissbruket.

Vid angivna förhållanden är det enligt utskottets mening inte påkallat att
riksdagen nu särskilt uttalar sig mot narkotikamissbruket. Motion 1982/
83:267 avstyrks således i här aktuell del (yrkande 1).

SoU 1982/83:26

Frågan om samordning och utveckling av åtgärder mot missbruk har
tidigare behandlats av utskottet efter yrkande av samma motionärer, senast i
det av riksdagen godkända betänkandet SoU 1981/82:43.1 detta betänkande
lämnas inledningsvis en kort redovisning av då aktuella utredningar m. m. på
detta område. Härutöver kan nämnas att UNO-utredningen (Utredningen
om narkotikamissbrukets omfattning - S 1977:04) härefter avgett betänkandena
Om narkotikamissbrukets orsaker- undersökningsresultat, teorier och
forskningsresultat (Ds S 1982:7) och Slutrapport med förslag om hur
narkotikamissbruket bör följas (Ds S 1982:13). Vidare kan nämnas promemorian
LVM och institutionsvården, rapport från en arbetsgrupp om vissa
effekter av LVM (Ds S 1982:14) samt socialstyrelsens promemoria Försöksprojekt
inom missbrukarvården (nr 24/82). Socialstyrelsen har också i serien
socialstyrelsen redovisar givit ut skriften Tidig hjälp, förebyggande arbete
vid sex alkoholpolikliniker (1982:11).

Motionärerna framhåller i motion 1982/83:267 bl. a. att vårdinsatserna bör
effektiviseras och samordnas samt pekar särskilt på behovet av en
fungerande eftervård. Motionärerna berör även frågorna om tidiga vårdinsatser
och föräldraansvarets betydelse.

Som anmärkts ovan (s. 5) bereds f. n. vård- och rehabiliteringsfrågorna på
narkotikaområdet inom socialdepartementet. Enligt vad utskottet inhämtat
avser regeringen att under hösten 1983 föreslå ett samlat vårdprogram för
missbrukare.

En arbetsgrupp inom socialdepartementet arbetar med att främja samverkan
inom missbrukarvården, främst vad avser medicinska och socialvårdande
insatser. Gruppen består av representanter för socialdepartementet,
socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Syftet
med arbetet är att få till stånd ett intensifierat praktiskt utvecklingsarbete
som kan stimulera både vårdhuvudmännen och missbrukarvårdens personal
att finna bättre samarbetsformer. Statsbidrag utgår till elva lokala försöksprojekt.
Samtliga projekt beräknas vara slutförda före juni månads utgång

1984.

Den allmänna frågan om samordning av olika insatser mot narkotikamissbruket
innefattas i narkotikakommissionens utredningsuppdrag. Kommissionen
skall bl. a. verka för samordning av insatserna genom skolan,
socialtjänsten, hälso- och sjukvården, kriminalvården, polisen och tullen.

Socialtjänstlagen lägger vidare ett ansvar på de kommunala socialnämnerna
för att erforderlig samverkan med andra myndigheter kommer till stånd
på det lokala planet. Socialberedningen skall följa tillämpningen av bl. a.
LVM och LVU samt se över frågan om föreningslivets samverkan med
socialtjänsten inom socialnämnders olika verksamhetsområden. Beredningen
skall därvid överväga möjligheterna till en intensifierad konkret
samverkan.

Utskottet har i betänkande SoU 1981/82:43 (s. 18-20) ingående redovisat
pågående projekt m. m. vad gäller eftervård och rehabilitering. Utskottet får

SoU 1982/83:26

hänvisa till vad där anförts. Därutöver kan erinras om den tidigare nämnda
promemorian Försöksprojekt inom missbrukarvården (nr 24/82) som
innehåller en redogörelse för vissa projekt angående eftervård.

När det gäller frågan om eftervård och rehabilitering vill utskottet också
peka på att arbetsmarknadsinstituten (Ami) inom arbetsmarknadsverket är
en viktig resurs när det gäller vägledning och yrkesinriktad rehabilitering av
bl. a. personer som haft missbruksproblem. Instituten ger fördjupad
vägledning och möjlighet till arbetsprövning och arbetsträning till sökande
som behöver sådana mera omfattande förberedelser innan de kan ta ett
arbete.

Frågor om tidiga vårdinsatser har också tidigare behandlats av utskottet
(se bl. a. SoU 1981/82:43 s. 16-18). Utskottet uttalade därvid att det
självfallet inte finns något entydigt svar på hur man skall kunna nå människor
med missbruksproblem på ett tidigt stadium och erbjuda dem den hjälp som
behövs. Frågan gäller såväl det sociala arbetets innehåll och arbetsformer i
stort som de varierande lokala förutsättningarna för arbete av visst slag, t. ex.
möjligheterna att utnyttja den förebyggande hälsovården. Utskottet framhöll
vidare vikten av ett fortsatt utvecklingsarbete kring olika tidiga insatser
mot missbruk. Inte minst borde enligt utskottet socialtjänstens ansvar för de
verkligt tidiga insatserna betonas. Utskottet anförde vidare att utöver
förebyggande och uppsökande verksamhet kan också, innan medicinska
skadeverkningar uppkommit, insatser för att stödja missbrukare i ett tidigt
skede genomföras inom den primärkommunala socialtjänstens ram.

I detta sammanhang kan erinras om det s. k. KARTAD-projektet vid
karolinska sjukhuset, som syftar till att erbjuda kvinnor med alkoholproblem
hjälp på ett tidigt stadium av missbruket. Utskottet får i denna del hänvisa till
betänkandet SoU 1981/82:43 s. 21-23.

Med anledning av vad motionärerna anfört vill utskottet vidare särskilt
nämna betydelsen av föräldrarnas insatser och medverkan när det gäller att
hjälpa ungdomen med missbruksproblem. Föräldrarna behövs även i det
förebyggande arbetet. Det är därför viktigt för bl. a. socialnämnderna att
finna vägar att nå föräldrarna och uppmuntra dem till ett aktivt ansvarstagande.

Med hänsyn till det pågående utrednings- och beredningsarbetet bör
motion 1982/83:267 yrkande 2 i övrigt inte föranleda något riksdagens
uttalande. Yrkandet avstyrks.

Registrering av narkotika

I narkotikaförordningen (1962:704) anges vad som avses med narkotika
(1 §). Narkotika definieras som läkemedel och hälsofarliga varor som på
grund av sina starkt vanebildande egenskaper och lättheten att kunna
omvandlas till varor med sådana egenskaper är föremål för internationell
kontroll enligt en överenskommelse som vårt land biträtt. Med narkotika

SoU 1982/83:26

avses även andra sådana varor, om regeringen förordnat att de skall anses
som narkotika.

Sverige har biträtt två FN-konventioner beträffande narkotika, dels 1961
års allmänna narkotikakonvention (den s. k. Single Convention), med
ändringsprotokoll år 1972, dels 1971 års konvention om psykotropa
substanser. I listor som fogats till konventionerna och som fortlöpande
revideras finns upptagna de ämnen som är föremål för internationell
kontroll. Genom kungörelsen (1972:113) med förordnande enligt 1 §
narkotikaförordningen (omtryckt 1981:907), har ytterligare ett antal centralstimulerande
medel, hallucinogener, smärtstillande medel samt sömnmedel
och lugnande medel särskilt förklarats som narkotika. Socialstyrelsen skall
enligt narkotikaförordningen upprätta och kungöra en förteckning över
narkotika (senaste förteckningen i ämnet SOSFS-M 1981:54). I förordningen
finns vidare vissa bestämmelser om den legala hanteringen med narkotika
utöver de allmänna bestämmelserna om läkemedel i läkemedelsförordningen
(1962:701). Särskilt straffansvar föreskrivs för den som lämnar oriktiga
uppgifter i en tillståndsansökan eller underlåter att föra föreskrivna
anteckningar.

Angående påföljd för olovlig befattning med narkotika m. m. stadgas i
narkotikastrafflagen (1962:64) och lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Vad som förstås med läkemedel anges i 1 § läkemedelsförordningen
(1962:701). Läkemedelsförordningen innehåller i huvudsak bestämmelser
om den legala hanteringen av läkemedel. Sålunda föreskrivs bl. a. att
läkemedel i princip inte får säljas utan att vara registrerat hos socialstyrelsen
(15 §). Beträffande narkotiska läkemedel är läkemedelsförordningen tilllämplig
endast i den mån dessa bestämmelser inte strider mot vad som är
särskilt stadgat om narkotika (1 § 4 mom.) Läkemedelsförordningen
innehåller vidare bl. a. särskilda ansvarsbestämmelser (20-21 §§).

Narkotika- och läkemedelsförordningarna innehåller särskilda regler om
tillståndsplikt m. m. beträffande tillverkning och försäljning av narkotika
resp. läkemedel. Bestämmelserna är straffsanktionerade. Förordningarna
innehåller också bl. a. särskilda regler om tillsyn.

I motion 1982183:837 av Ola Ullsten m. fl. (fp) begärs en översyn av
lagstiftningen så att nya preparat med narkotiska effekter snabbare kan
registreras som narkotika (yrkande 2). Motionärerna anför att det fortfarande
är oklart hur tillverkning och försäljning av nya narkotikapreparat
snabbare skall förhindras. Regeringen kan i dag genom beslut klassa ett
ämne som narkotika. Detta innebär enligt motionärerna att nya ämnen kan
säljas straffritt under en längre period eftersom det tar tid att bereda
regeringsbeslut och regeringsbeslutet inte har retroaktiv verkan. Motionärerna
anför vidare att det finns skäl att se över lagstiftningen som förbjuder
tillverkning och försäljning av preparat där uppsåtet är att få fram nyare
ämnen som ger narkotiska effekter.

SoU 1982/83:26

Regeringen har nyligen i proposition 1982/83:141 föreslagit riksdagen vissa
ändringar i narkotikastrafflagen. I propositionen föreslås inte någon ändring
i fråga om vad som skall förstås med narkotika. Däremot föreslås att en
bestämmelse om vad som avses med narkotika tas in i narkotikastrafflagen.
Dessutom föreslås en särskild straffbestämmelse beträffande den legala
hanteringen av narkotika. Departementschefen anför till stöd för ändringarna
bl. a. följande (s. 27-28):

I narkotikastrafflagen och varusmugglingslagen preciseras f. n. narkotikabegreppet
genom hänvisningar till narkotikaförordningen, som är en av
regeringen meddelad författning. Enligt förordningens 1 § förstås med
narkotika dels sådana läkemedel och hälsofarliga varor som på grund av sina
starkt vanebildande egenskaper eller lättheten att kunna omvandlas i varor
med sådana egenskaper är föremål för internationell kontroll enligt en av
Sverige biträdd överenskommelse, dels sådana varor som enligt förordnande
av regeringen förklarats skola anses som narkotika.

Av vad jag förut har anfört framgår att denna reglering såvitt gäller dess
återverkan på straffbestämmelserna inte är tillfredsställande utifrån de
normgivningsprinciper som har kommit till uttryck i regeringsformen. Jag
finner det naturligt att man i samband med de förhållandevis betydande
ändringar i den straffrättsliga regleringen som är aktuella i detta sammanhang
för över den grundläggande bestämningen av vad som är att anse som
narkotika till lag. Närmast till hands synes då ligga att bestämmelser i ämnet
tas in i narkotikastrafflagen. En sådan placering är visserligen inte idealisk
med hänsyn till att narkotikabegreppet är grundläggande även för den legala
narkotikahanteringen, men någon bättre lösning synes åtminstone f. n. inte
erbjuda sig. Jag förordar därför att en bestämmelse om vad som avses med
narkotika tas in i narkotikastrafflagen. Den bör i sak kunna bygga på den
nuvarande föreskriften i narkotikaförordningen. En justering bör dock ske
på det sättet att de grundläggande förutsättningarna för att en vara skall anses
som narkotika framgår av själva lagen.

Vad därefter angår ansvarsbestämmelserna för brottsliga förfaranden
inom ramen för den legala narkotikahanteringen har dessa f. n. fängelse i
straffskalan och så bör uppenbarligen vara förhållandet även i fortsättningen.
Bestämmelserna skall då enligt regeringsformen meddelas genom lag. I
motsats till vad som föreslås i promemorian anser jag det naturligt att även
denna reglering tas upp i narkotikastrafflagen. I lagen bör också uttryckligen
föreskrivas att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om innehav och annan befattning med narkotika för
medicinskt eller vetenskapligt ändamål och därvid som villkor för befattning
föreskriva att särskilt tillstånd lämnas.

Den avgörande skillnaden mellan den direkt illegala narkotikahanteringen
och straffbara förfaranden inom ramen för legal narkotikahantering är att de
förra avser fall när någon över huvud taget inte är berättigad att ta befattning
med narkotikan medan de senare avser förfaranden i strid mot sådana
föreskrifter som gäller för befattning som någon i och för sig är berättigad till.
Det straffbara områdets omfattning är alltså i de senare fallen beroende av de
generella föreskrifter som gäller för legal befattning med narkotika liksom av
sådana speciella föreskrifter som kan knytas till ett särskilt tillstånd.
Kriminaliseringen bör lämpligen avgränsas på det sättet att den får avse
åsidosättanden av sådana föreskrifter som meddelats angående legal
befattning med narkotika.

SoU 1982/83:26

Regeringens förslag till ändring av narkotikastrafflagen innebär bl. a. en
utvidgning av det kriminaliserade området genom att vissa grovt oaktsamma
förfaranden med narkotika föreslås kriminaliserade (3 a §).

Förslaget behandlas av justitieutskottet i betänkandet JuU 1982/83:37

Enligt vad utskottet inhämtat aktualiseras ofta, särskilt om det gäller
lättare narkotika, frågan om förordnande enligt 1 § narkotikaförordningen i
samband med socialstyrelsens handläggning av läkemedelsregistreringar.
Det har i praxis också förekommit att initiativ tagits av polisen och tullen med
anledning av gjorda beslag av misstänkt narkotika. Initiativ kan även tas från
regeringskansliets sida. När det gäller tyngre narkotika däremot klassificeras
i regel sådana ämnen internationellt på basis av internationella erfarenheter.
Sverige deltar aktivt i detta arbete.

Om socialstyrelsen vid läkemedelsprövningen på grund av ett ämnes
beroendeframkallande egenskaper och förutsebara missbruksrisk anser att
det medlet bör klassificeras som narkotika görs formellt en framställning till
regeringen med begäran om förordnande enligt 1 § narkotikaförordningen.
Till framställningen fogas förefintlig dokumentation av betydelse för
regeringens ställningstagande. Handläggningstiden inom regeringskansliet
är enligt uppgift i genomsnitt ca en månad. Det kan dock förekomma fall som
tar längre tid i anspråk. Vad angår socialstyrelsens läkemedelsprövning är
handläggningstiden i genomsnitt ca 20 månader.

Av de ämnen som f. n. är klassificerade som narkotika är en förhållandevis
liten del narkotiska läkemedel.

Då ett läkemedel registreras av socialstyrelsen är som regel medlets
beroendeframkallande egenskaper och eventuella missbruksrisker klarlagda.
Handläggningstiden för en ”omregistrering” blir därför i förekommande
fall förhållandevis kort eftersom erforderlig dokumentation då finns
tillgänglig. Handläggningstiderna tenderar däremot att bli långa i sådana fall
då narkotiska effekter inte dokumenterats i samband med läkemedelsregistreringen
men sådana effekter senare väl kan misstänkas på grund av
praktiska erfarenheter. I sådana fall tas enligt uppgift en tämligen
omfattande utredning fram angående läkemedlets egenskaper. Detta arbete
kan i praktiken vara tidsödande.

Den s. k. internationella listningen av narkotika tar enligt uppgift ca 1-1 1/2 år i anspråk från det frågan därom väckts.

Narkotikabegreppet är av grundläggande betydelse för all lagstiftning som
rör narkotika. Detta gäller såväl regleringen av den legala hanteringen som
beträffande missbruk och olovlig befattning med narkotika. Avgränsningen
av begreppet kan på grund av de stränga straffreglerna ha mycket kännbara
konsekvenser för den enskilde. Det är därför från rättssäkerhetssynpunkt
nödvändigt att ställa stora krav på den utredning som ligger till grund för ett
förordnande enligt 1 § narkotikaförordningen. Samtidigt är det givetvis
angeläget att narkotikabegreppet har en sådan utformning att möjligheterna
att snabbt ingripa mot nya narkotiska preparat inte onödigtvis försvåras,

SoU 1982/83:26

särskilt om preparatet tillkommit i spekulativt syfte.

Utskottet konstaterar att vad som huvudsakligen orsakar tidsåtgång i vissa
ärenden om klassificering av ett ämne som narkotika är svårigheten att
införskaffa tillräcklig dokumentation. Problemet ligger egentligen inte i
själva lagstiftningen. Det är vidare svårt att genom lagstiftningsåtgärder
stoppa preparat om vilka man ännu inte säkert vet om de utgör narkotika,
bl. a. med hänsyn till de straffbestämmelser som gäller på narkotikaområdet.

Narkotikakommissionen skall emellertid enligt sina direktiv även föreslå
erforderliga lagstiftningsåtgärder mot narkotikamissbruket. Utskottet förutsätter
att kommissionen därvid också kommer att överväga om det finns skäl
att ändra gällande bestämmelser vad angår samhällets kontroll av nya
narkotiska preparat.

Vid angivna förhållanden bör motion 1982/83:837 inte föranleda någon
riksdagens åtgärd i här aktuell del (yrkande 2). Motionsyrkandet avstyrks
således.

Insatser mot opiumodlingar

I motion 1982183:1667 av Tore Nilsson (m) begärs åtgärder för
bekämpning av narkotikaodlingar i producentländerna. Motionären föreslår
bl. a. att svenskt bistånd till utvecklingssektorn binds till bekämpning av
förekommande narkotikaodlingar. Den hittills av Sverige understödda
bekämpningen av narkotikaodling i producentländerna bygger på frivillig
övergång till annan odling, vilket enligt motionären har lett till att
narkotikaodling har kunnat fortsätta. Motionären framhåller vidare att
frivillighet i narkotikaodlingen strider mot de av Sverige underskrivna
FN-konventionerna mot narkotika, vilka förbjuder narkotikaodling för den
kriminella marknaden. I linje med detta bör enligt motionären Sveriges
finansiella stöd till UNFDAC:s odlingsbekämpningsprogram som bygger på
frivillighetens princip inte fortsätta. Motionären påpekar också att det i
amerikanska jordbruket använda ogräsmedlet paraquat är ett effektivt
medel att använda vid bekämpning av narkotikaodlingar.

År 1971 tillskapades FN:s narkotikafond (United Nations Fund for Drug
Abuse Control, UNFDAC) för att finansiera aktionsprogram mot narkotikahanteringen,
vilka kräver större resurser än de som är tillgängliga i den
ordinarie FN-budgeten. UNFDAC erhåller sina bidrag på frivillig basis från
regeringar, organisationer och privata källor. UNFDAC stöder bl. a. projekt
som syftar till att motverka den illegala tillgången, handeln och efterfrågan
på narkotika. De huvudsakliga verksamhetsområdena avser stöd till
integrerade program för landsbygdsutveckling som syftar bl. a. till att förse
odlare av opiumvallmo med alternativ och att höja deras levnadsstandard.

Beträffande internationella insatser för att bekämpa narkotikamissbruket
1** Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 26

SoU 1982/83:26

anförde dåvarande socialministern i proposition 1981/82:143 om åtgärder
mot alkohol- och narkotikamissbruket bl. a. följande (s. 61-62):

Narkotikaproblemet är ett globalt problem. Ett intensifierat internationellt
samarbete utgör ett centralt inslag i kampen mot narkotikamissbruket. I
det följande anger jag hur Sverige kan medverka härtill.

Vi kan inte stå passiva inför vetskapen om att alltmer narkotika produceras
i världen. Ett viktigt syfte med det internationella narkotikaarbetet måste
vara att förmå de länder som nu inte vidtar tillräckliga åtgärder inom
narkotikaområdet att stärka sina insatser. Det gäller både länder som
producerar narkotika och som har ett omfattande missbruk.

Produktionen av narkotika kan inte stoppas utan att en rad politiska,
ekonomiska och sociala förhållanden i producentländerna genomgår omfattande
förändringar. Speciell uppmärksamhet bör ägnas åt de sociala och
ekonomiska förhållandena i dessa läner. Detta är en viktig uppgift för FN:s
generalförsamling, FN:s ekonomiska och sociala råd och andra FN-organ
som är involverade i utvecklingsarbetet. Sverige bör medverka till att dessa
problem uppmärksammas mer.

Producentländerna måste kunna påräkna bistånd från narkotikakontrollorganen,
den internationella narkotikakontrollstyrelsen och FN:s narkotikadivision.
Möjligheterna härtill begränsas för närvarande av de begränsade
resurser som dessa organ har. Sverige bör även i fortsättningen verka för att
dessa organ får tillräckliga resurser för att kunna bedriva sitt arbete på ett
ändamålsenligt sätt.

Det är vidare av stor vikt att de mer utvecklade länderna aktivt stöder
producentländerna i deras kamp mot den illegala hanteringen med narkotika.
Detta kan ske genom bl. a. FN:s narkotikafond. Narkotikafondens
verksamhet stämmer väl överens med andra utvecklingssträvanden i tredje
världen. En integrerad landsbygdsutveckling är ofta en nödvändig förutsättning
för att socioekonomiska förändringar skall kunna åstadkommas.
Genom att förbättra de allmänna levnadsbetingelserna för den fattiga
jordbruksbefolkningen i dessa länder skapas ett effektivt motvärn mot en
fortsatt narkotikaproduktion. Fondens projekt har därför inneburit att
denna befolkning fått sjukvård, utbildning och hjälp till en förbättrad social
situation. Ett aktivt deltagande från de berörda människorna själva är
betydelsefullt för att resultat skall kunna uppnås. Det är också nödvändigt att
regeringarna i producentländerna engagerar sig i dessa insatser och
genomför kraftfulla åtgärder mot illegal odling och tillverkning.

Genom sin inriktning på just opium har fonden visat att goda resultat kan
åstadkommas med en landsbygdsutveckling som samtidigt slår mot narkotikan.
Dessa erfarenheter och insikter bör tas till vara av enskilda länder och
internationella finansieringsorgan. Det är nödvändigt att andra internationella
utvecklingsorgan i fortsättningen ger ökad uppmärksamhet åt fondens
insatser.

Sverige tillhör de största bidragsgivarna till FN:s narkotikafond. Sveriges
engagemang inom ramen för narkotikafondens verksamhet är emellertid
beroende av vilka projekt som presenteras (Jfr SoU 1981/82:43 s. 38-39).
Den svenska bidragsgivningen är enligt uppgift baserad på uppfattningen att
fondens roll är att initiera, samordna och utvärdera olika projekt, medan det

SoU 1982/83:26

bör ankomma på mottagarländerna att genomföra de reella förändringar
som är nödvändiga.

Regeringen beviljade i november 1982 4 milj. kr. - avseende 1982 års
verksamhet - för projekt med integrerad landsbygdsutveckling i opiumproducerande
byar i Pakistan och Thailand. Enligt vad utskottet inhämtat avser
2,5 milj. kr. projekt i Pakistan och 1,5 milj. kr. projekt i Thailand. Tidigare
bidragsgivning för utvecklingsprojekt i Laos har upphört.

FN:s narkotikafond saknar resurser för internationella kontrollinsatser.
Fondens medel används uteslutande för utvecklingsarbeten. Den kontroll
som förekommer i det mellanstatliga arbetet utövas av Internationella
kontrollstyrelsen (International Narcotics Control Board, INCB), vars
uppgift är att kontrollera efterlevnaden av 1961 års allmänna narkotikakonvention
och 1971 års konvention om psykotropa ämnen. INCB har eget
sekretariat förlagt i Wien. Kontrollstyrelsens ledamöter utses av FN:s
ekonomiska och sociala råd (ECOSOC, United Nations Economic and
Social Council).

ECOSOC har sex funktionella kommissioner däribland narkotikakommissionen
(United Nations Commission on Narcotic Drugs). Kommissionen har
policy-skapande uppgifter.

Vid 1981 års möte enades kommissionen om en långsiktig strategi och ett
femårsprogram för narkotikakontrollen som slutligt antogs av FN:s generalförsamling
i december 1981. Den långsiktiga strategin fastslår bl. a. att den
illegala odlingen och handeln med narkotika måste stoppas. Den internationella
kontrollen måste förbättras. En ökad förebyggande verksamhet är
nödvändig liksom satsning på vård, rehabilitering och social integration av
narkotikamissbrukare. I femårsprogrammet ingår 22 olika projekt. Dessa
omfattar en rad olika frågor som t. ex. en översyn av den allmänna
narkotikakonventionen, effektivisering av narkotikakontrollen, utbyte av
erfarenheter inom såväl vårdområdet som förebyggande åtgärder och
information samt utveckling av forskning om droger. Narkotikakommissionens
sekretariat, Division of Narcotic Drugs (DND), har ansvaret för att
förverkliga programmet.

Vad beträffar svenska insatser mot illegala odlingar och handel med
narkotika skall narkotikakommissionen enligt sina utredningsdirektiv (Dir.
1982:100), bl. a. lägga fram förslag om insatser genom internationella organ i
syfte att effektivt motverka världshandeln med narkotika. I direktiven
framhålls bl. a. att den svenska marknaden till allra största delen förses med
heroin från odlingar i Sydvästasien och att tecken tyder på att heroin från
bl. a. dessa odlingar nu i allt större mängder söker sig till Europa. Detta kan i
sin tur leda till att stora mängder heroin förs in på den svenska
narkotikamarknaden.

Det är enligt utskottets mening angeläget, framför allt med hänsyn till
narkotikamissbrukets omfattning och förödande sociala konsekvenser för
den enskilde, att Sverige även på det internationella planet deltar aktivt i

SoU 1982/83:26

kampen mot narkotikamissbruket inom de ramar som det internationella
umgänget förutsätter. Det utvecklingsarbete som bedrivs av FN:s narkotikafond
är ett viktigt inslag i dessa strävanden. Då vidare narkotikakommissionen
även skall se över frågor om insatser genom internationella organ i
syfte att effektivt motverka världshandeln med narkotika avstyrker utskottet
bifall till motion 1982/83:1667.

Upplysning och information på drogområdet

I budgetpropositionen (s. 168-171) föreslås 15 040 000 kr. under anslaget
J1. Upplysning och information på drogområdet. För statens ungdomsråds
verksamhet med upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen beräknas
4,1 milj. kr. Till socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor föreslås sammanlagt
10 227 000 kr. för informationskampanjer och övriga informationsåtgärder,
varav 3 200 000 kr. för fortsatta insatser inom arbetslivet. För
socialstyrelsens egen verksamhet inom drogområdet beräknas 713 000 kr.

I motion 1982183:1309 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c) begärs
att riksdagen anvisar ytterligare 2,5 milj. kr. under anslaget Jl. Upplysning
och information på drogområdet (yrkande 1). Enligt motionärerna bör
ytterligare 1 milj. kr. anslås till stöd för ungdomsorganisationernas upplysning
om alkohol- och narkotikaproblem. Bidraget bör fördelas av statens
ungdomsråd i samråd med socialstyrelsen. Motionärerna anför vidare att
ytterligare 1 milj. kr. bör anvisas till en ny riktad informationssatsning mot
främst hasch vilka medel bör disponeras av socialdepartementet. Dessutom
bör enligt motionärerna ytterligare 500 000 kr. anvisas socialstyrelsen för
utveckling av material och metoder för alkohol- och narkotikaförebyggande
arbete inom primärvården.

I motion 1982/83:1823 av Nils Carlshamre m. fl. (m) yrkas att riksdagen
under anslaget Jl. Upplysning och information på drogområdet anvisar ett i
förhållande till regeringens förslag 3 200 000 kr. lägre anslag eller 11 840 000
kr. (yrkande 6). Enligt motionärerna bör statligt stöd inte utgå till de
kamratstödjande åtgärderna på arbetslivets område. Sådana åtgärder bör
enligt motionärerna finansieras av fackföreningsrörelsen.

Utskottet konstaterar till att börja med att det råder bred politisk enighet
om de långsiktiga målen för kampen mot missbruk av alkohol och narkotika.
Målsättningen för alkoholpolitiken innebär bl. a. att den totala alltför höga
konsumtionen av alkohol skall begränsas, att man skall komma till rätta med
alkoholmissbruket och att alkoholpolitiken skall sättas in i sitt sociala
sammanhang. Breda informationsinsatser och en aktiv prispolitik utgör
viktiga element i alkoholpolitiken. Insatserna på alkoholpolitikens område
skall vidare kompletteras med insatser för vård och rehabilitering av
missbrukare. Vad beträffar narkotikapolitiken är målet ett narkotikafritt
samhälle (se ovan s. 5).

Genom socialtjänstreformen har socialnämnden ålagts ett särskilt ansvar

SoU 1982/83:26

för bl. a. insatser i syfte att förebygga missbruk. Enligt 11 § socialtjänstlagen
(1980:620) skall socialnämnden arbeta för att förebygga och motverka
missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Insatser för
barn och ungdom bör därvid ägnas särskild uppmärksamhet. Socialnämnden
skall genom bl. a. information till myndigheter, grupper av enskilda och
genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av
missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns. Bestämmelsen infördes i
socialtjänstlagen på utskottets begäran (se SoU 1979/80:44 s. 56). Utskottet
uttalade därvid att det ligger i linje med de allmänna riktlinjerna för
socialtjänstreformen att de alkoholpolitiska målen redovisas som delmål för
socialtjänsten. Utskottet anförde vidare att preciseringar i detta avseende
kan förväntas ge socialnämnderna stöd i det angelägna arbetet med att
motverka alkohol- och narkotikamissbruk.

Målsättningen för droginformationen har i huvudsak formulerats enligt
följande. Målsättningen för informationen innebär att informationen skall
sätta in missbruksproblemen i deras sociala sammanhang och vidga
medvetenheten om att människors sociala svårigheter måste mötas med
öppenhet och vilja till solidariska insatser. Den skall också medverka till en
sådan förändring i synen på dem som har skadats genom missbruket att deras
delaktighet i den samhälleliga gemenskapen tryggas. Informationen bör
understryka riskerna för skadeverkningar och betona vikten av helnykterhet
under uppväxtåren, i trafiken och i arbetslivet. Informationen bör till stor del
avse ungdomen men inte ensidigt inriktas på denna. Ansvaret för den
övervägande delen av informationen skall vila på folkrörelserna, som bör ges
resurser härför. Informationen bör även inriktas på att förändra och
begränsa det traditionella bruket av alkohol (jfr. bl. a. SoU 1981/82:43
s. 26).

Information och opinionsbildning inom drogområdet är viktiga inslag i den
svenska alkohol- och narkotikapolitiken. Arbetet med dessa frågor bedrivs i
olika former och med varierande inriktning. Föreningslivet svarar därvidlag
för en mycket viktig insats, bl. a. med hjälp av medel från staten. Statliga
bidrag till information på drogområdet fördelas bl. a. av socialstyrelsens
nämnd för alkoholfrågor. Viktiga opinionsbildande insatser görs också av
skolöverstyrelsen, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
(CAN), Systembolaget m. fl.

Regeringen har nyligen tillkallat en särskild utredare (S 1982:07) med
uppdrag att göra en översyn av de stadiga insatserna för alkohol- och
narkotikainformation m. m. Utredaren skall bl. a. se över frågan om en
förbättrad samordning och organisation av de statliga insatserna för alkoholoch
narkotikaupplysningen. Utredaren skall utifrån samhällets alkohol- och
narkotikapolitiska målsättningar granska formerna för statens stöd till
myndigheter och folkrörelser samt föreslå en samordning, effektivisering och
förenkling av bidragsgivningen. I direktiven (Dir. 1982:75) framhålls särskilt
att det är viktigt att ta till vara de erfarenheter som finns inom bl. a.

SoU 1982/83:26

föreningslivet och låta olika organisationer informera om drogerna.

Narkotikakommissionen skall vidare lägga fram förslag bl. a. om opinionsbildning
genom skolor, militära förband, massmedia, frivilliga organisationer
så att många medborgare kan engageras i kampen mot narkotika och i
sina närmiljöer verka för att narkotikan trängs ut. Kommissionen skall också
verka för samordning av insatserna genom skolan, socialtjänsten, hälso- och
sjukvården, kriminalvården, polisen och tullen.

Socialberedningen skall enligt sina nya direktiv (Dir. 1982:106) se över
frågan om folkrörelsernas medverkan då det gäller att lösa sociala problem. I
direktiven framhålls särskilt att organisationerna, bl. a. nykterhetsrörelsen,
genom medlemmarnas egna erfarenheter har direkta kunskaper om problem
i samhället och bland människorna. Beredningens uppgift är bl. a. att studera
formerna för och innehållet i föreningslivets samarbete med socialtjänsten
inom olika områden och överväga möjligheterna för en intensifierad konkret
samverkan.

Med hänsyn till det omfattande och intensiva utredningsarbete som f. n.
bedrivs på det drogpolitiska området och som bl. a. syftar till samordning,
effektivisering och förenkling av bidragsgivningen är utskottet inte berett att
tillstyrka att, som föreslås i motion 1982/83:1309 (yrkande 1), ytterligare
medel anvisas under anslaget Jl. Upplysning och information på drogområdet.
Resultatet av utredningsarbetet bör enligt utskottets mening avvaktas.
Motionsyrkandet avstyrks således.

I budgetpropositionen (s. 170) anför socialministern att arbetsmarknadens
parter bör tillförsäkras 3,2 milj. kr. under budgetåret 1983/84 för att
garantera kontinuitet i den angelägna verksamheten med kampanjen
Alkohol och arbetsliv. Även utskottet anser det angeläget med sådana
fortsatta insatser inom arbetslivet. Utskottet avstyrker därför motion
1982/83:1823 (yrkande 6), vari yrkas en minskning av anslaget för detta
ändamål.

Propositionens förslag till medelsanvisning under J 1. Upplysning och
information på drogområdet tillstyrks således.

Folkrörelsernas roll och informationsinsatsernas inriktning och innehåll på
drogområdet tas upp i flera motioner.

I motion 1982183:846 av Thure Jadestig m. fl. (s) begärs att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförs om stöd för folkrörelserna och
om en ökad satsning på undervisning och information. Motionärerna
framhåller bl. a. att det inom socialdemokratin finns en stark tro på de
svenska folkrörelsernas unika möjligheter till insatser för att förbättra
samhället och att detta i hög grad gäller insatser på alkoholpolitikens
område, oavsett om det gäller förebyggande verksamhet i form av
undervisning och information, aktiviteter i alkoholfri miljö eller direkta
insatser av vårdkaraktär. Motionärerna påtalar vidare bl. a. att det i tider av
begränsat ekonomiskt utrymme är viktigt att stödet till folkrörelserna inte
urholkas.

SoU 1982/83:26

I motion 1982/83:1840 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs att överläggningar
med folkrörelserna tas upp i syfte att uppnå en intensifierad kamp mot
alkohol och andra droger och att regeringen skall återkomma till riksdagen
med förslag om resursbehov (yrkande 1). Motionärerna anför bl. a. att stat
och kommun bör ställa ekonomiska och andra resurser till folkrörelsernas
och klientorganisationernas förfogande för det särskilda ändamålet att
arbeta med alkoholfrågan. Eftersom det är ett samhällsintresse att snabbt
och påtagligt nedbringa alkoholkonsumtionen bör riksdagen enligt motionärernas
mening snarast ta upp överläggningar med folkrörelserna och klargöra
förutsättningarna för ett intensivt engagemang från deras sida i kampen mot
alkoholen. Därefter bör förslag om resursbehov föreläggas riksdagen.

I motion 1982183:1640 av Ola Ullsten m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
skall ge regeringen till känna vad i motionen anförs om intensifierade
informationsinsatser i alkoholfrågan och stöd till folkrörelserna för deras
medverkan. Motionärerna framhåller bl. a. att olika krav måste ställas på
informationens innehåll, bl. a. att informationen om alkoholen samordnas
med upplysningsverksamheten om hasch och annan narkotika, att informationen
utformas så att vanliga alkoholkonsumenter tar emot den, att
informationen tar sikte på föräldrarnas alkoholbruk, inte bara ungdomens,
att invandrarna inte får glömmas bort, att informationen motverkar ”en
aningslös positiv syn på alkohol och andra droger” samt att informationen i
alkoholfrågor innehåller direkt kritik av de alkoholseder som innehåller
påtryckning att bli eller förbli alkoholkonsument. En adekvat information i
alkoholfrågor måste enligt motionärerna understryka det klara sambandet
mellan totalkonsumtion, missbruket och de alkoholbetingade skadorna. Om
informationen skall fylla sin uppgift är det av stor betydelse att informationens
innehåll svarar mot det övergripande målet för samhällets alkoholpolitik.
Motionärerna framhåller också att huvudansvaret för den del av
informationen som uttalat präglas av bestämda värderingar av olika livsstilar
enligt 1977 års alkoholpolitiska beslut överlåtits åt de ideella folkrörelserna
och övriga sammanslutningar. Det finns enligt motionärerna goda skäl att
bibehålla gällande rollfördelning eftersom medborgarnas värderingar och
attityder i stor utsträckning formas av folkrörelser och ideella organisationer.

I motion 1982183:837 av Ola Ullsten m. fl. (fp) begärs att en bred
aktionskampanj mot narkotikamissbruket genomförs (yrkande 1). Motionärerna
anför bl. a. att propagandan mot att bagatellisera haschet måste slås
tillbaka och att kunskapen och medvetenheten om hur farligt haschet är
måste öka. Motionärerna påpekar vidare bl. a. att det psykologiska försvaret
mot narkotika måste stärkas genom bättre information och att en landsomfattande
kampanj mot narkotika måste genomföras med ett par års
intervaller.

I motion 1982183:2111 av Nils Carlshamre m. fl. (m) begärs att haschets
farlighet mer än hittills uppmärksammas i de statliga och statsunderstödda

SoU 1982/83:26

informationsinsatserna på drogområdet (yrkande 2). Motionärerna framhåller
bl. a. att haschmissbruket sprider sig i alla kretsar och att detta missbruk
bland ungdomen är större än de flesta föreställer sig. Detta ställer enligt
motionärerna socialtjänsten inför stora problem.

Vad först gäller folkrörelsernas roll i fråga om upplysning och information
på drogområdet får utskottet anföra följande.

Breda informationsinsatser är ett viktigt inslag i den svenska drogpolitiken.
Det är genom 1977 års alkoholpolitiska beslut förutsatt att ansvaret för
den övervägande delen av informationen skall vila på folkrörelserna och att
resurser skall ges härför. Vad nu sagts gäller även informationsinsatserna på
det narkotikapolitiska området.

Enligt 11 § socialtjänstlagen åvilar det vidare socialnämnden att genom
information till myndigheter, grupper av enskilda och genom uppsökande
verksamhet sprida kunskap om skadeverkningarna av missbruk och om de
hjälpåtgärder som finns. I 8 § samma lag anges särskilt att socialnämnden i
den uppsökande verksamheten skall samverka med andra samhällsorgan och
med organisationer och andra föreningar.

Socialnämnden har således ett övergripande ansvar för den lokala
droginformationen. Särskilt nämndens samordnande roll är här viktig.
Genomförandet av de opinionsbildande åtgärderna kan däremot i stor
utsträckning anförtros åt olika folkrörelser, som därigenom kan ge informationen
den bredd och den varierade prägel som följer av de olika
organisationernas egenart. Vad informationsinsatserna och opinionsbildningen
i första hand skall inriktas på blir beroende av de lokala behoven. Det
ankommer på socialnämnden att om så erfordras ta initiativ till särskilda
insatser.

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp frågan om kommunala
handlingsprogram mot missbruk. Ett sådant ger bättre underlag för
samordnade och effektiva lokala insatser. Vid planeringen och utformningen
av ett lokalt handlingsprogram krävs ett nära samarbete mellan socialnämnden,
andra berörda myndigheter som t. ex. skola och polis samt lokalt
förankrade organisationer, så att de erfarenheter som vunnits på olika håll
verkligen kan tas till vara. Det är inte minst viktigt att skapa ett förgrenat
socialt kontaktnät som i tid kan fånga upp hjälpbehov av olika slag.

När det gäller det ekonomiska stödet till folkrörelserna vill utskottet
framhålla att dessa f. n. får ett betydande statligt stöd, främst genom
socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor. I årets budgetproposition föreslås
att sammanlagt 10 227 000 kr. anvisas för alkoholnämndens informationskampanjer
och övriga informationsåtgärder. Stöd utgår även bl. a. genom
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN), till vilket ett
40-tal organisationer är anslutna. Frågan om hur de statliga insatserna för
alkohol- och narkotikaupplysning kan samordnas, effektiviseras och förenklas
har som ovan nämnts (s. 15 och 16) gjorts till föremål för särskild
utredning. Utskottet vill vidare erinra om socialberedningens tidigare

SoU 1982/83:26

nämnda direktiv (se ovan s. 16), vari understryks folkrörelsernas betydelse
för det socialpolitiska reformarbetet. Beredningen skall bl. a. studera
formerna för och innehållet i socialtjänstens samverkan med föreningslivet
och överväga möjligheterna för intensifierad konkret samverkan.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda inte att någon riksdagens
åtgärd är påkallad med anledning av vad som anförts i motionerna
1982/83:846,1982/83:1640 (delvis) och 1982/83:1840 (yrkande 1) beträffande
folkrörelsernas roll på det drogpolitiska området.

Vad härefter angår informationsinsatsernas inriktning och innehåll har,
som redogjorts för i det föregående (s. 15), riksdagen redan tidigare lagt fast
riktlinjer för informationen på drogområdet. I övrigt kan anföras följande.

Kommittén (S 1979:13) för opinionsbildning mot drogkulturen har
planerat och genomfört olika aktioner för fördjupad opinionsbildning mot
droger. Kommittén har genomfört en rad informationsinsatser under devisen
Stoppa langningen - Aktion mot alkoholfaran. Denna aktion har sedan följts
av en särskild aktion mot droger. Aktionerna syftade till att fördjupa och
bredda informationsarbetet, inte minst i skolan. Viktiga målgrupper var
ungdomen och föräldrarna. Målet för aktionerna var bl. a. att höja
debutåldern för alkoholkonsumtionen, att kraftigt motarbeta alla andra
droger och att fortsätta opinionsbildningen mot langningen. En huvudprincip
i arbetet var att stimulera lokala aktiviteter och samarbetet mellan lokala
förvaltningar och föreningar. Kommittén har slutfört sitt uppdrag. Kommittén
beräknas snart lämna en slutrapport över verksamheten.

I budgetpropositionen (s. 161) framhålls att medvetenheten och engagemanget
i narkotikafrågan ökat hos stora grupper i samhället genom Aktionen
mot droger.

Beträffande information om hasch utgavs inom ramen för Aktionen mot
drogers verksamhet bl. a. en faktabroschyr om hasch på åtta olika språk.
Broschyren riktade sig till skoleleverna. Till broschyren fanns även en
särskild lärarhandledning.

Socialdepartementet har helt nyligen i samarbete med socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen och brottsförebyggande rådet givit ut broschyren Hasch är
narkotika - Narkotika är gift. Broschyren riktar sig till skolungdomar.

Enligt vad utskottet inhämtat avser socialstyrelsen att inom kort ge ut en
bok om hasch som riktar sig till tonårsföräldrar. En s. k. TV-spot skall göras
för boken.

Utskottet har tidigare i betänkandet SoU 1981/82:43 (s. 28) anslutit sig till
uppfattningen att intensiva riksomfattande informationsinsatser bör vara
avgränsade i tiden, eftersom man annars riskerar att en mättnadseffekt
uppstår och att intresset mattas av. Utskottet tilläde bl. a. att man inte kan få
lika god effekt av en sådan kampanj om den bedrivs år efter år på ungefär
samma sätt. Bl. a. borde enligt utskottets mening undersökas vilken effekt de
genomförda kampanjerna kan få på längre sikt.

SoU 1982/83:26

Utskottet delar i stor utsträckning de synpunkter beträffande alkohol- och
narkotikainformationen som framförts i motionerna 1982/83:837, 1982/
83:1640 och 1982/83:2111. Vad motionärerna anfört ligger väl i linje med de
riktlinjer för informationen som riksdagen tidigare godkänt.

Utskottet vill särskilt framhålla att kunskapen om hur farligt haschet är
måste öka i synnerhet bland barn och ungdom. Föräldrarnas roll bör också
betonas mer i informationen. Haschmissbruket som tycks sprida sig i allt
vidare kretsar måste kraftfullt bekämpas. Under 1980-talets första år har
många tecken visat att hasch börjat ta andra vägar i samhället. En annan
allvarlig komplikation är att såväl innehav som bruk av hasch i flera länder är
tillåtet. Utskottet vill mot den bakgrunden understryka att i Sverige haschet
är klassat som narkotika. Detta måste klart framgå i all information.

Utskottet vill i övrigt hänvisa till det pågående utredningsarbetet på
området, främst narkotikakommissionens arbete och den inledda översynen
av de statliga informationsinsatserna på drogområdet. Utskottet utgår från
att detta arbete i sinom tid kommer att utmynna i konkreta förslag om hur
opinionsbildningen mot droger skall kunna stärkas ytterligare.

De nämnda motionerna påkallar därför inget vidare uttalande från
riksdagens sida och avstyrks.

Bidrag till vissa organisationer

I budgetpropositionen föreslås 13 879 000 kr. under anslaget/ 4. Bidrag till
organisationer m. m. Från anslaget utgår bidrag till sammanslutningar av
förutvarande alkoholmissbrukare (Sällskapet Länkarna m. fl.), till organisationer
för stöd och hjälp åt läkemedelsmissbrukare m. m. och liknande
sammanslutningar samt till viss konvalescentvård för narkotikamissbrukare.
Vidare får socialstyrelsen disponera en del av anslaget som bidrag till
kommuner samt till nämnda sammanslutningar och till andra organisationer
som ägnar sig åt rehabilitering av alkohol- eller narkotikaskadade personer
samt personer som sniffar thinner eller andra lösningsmedel m. fl. Bidrag får
avse såväl pågående verksamhet som försök med nya vård- och behandlingsmetoder.

I motion 1982183:1297 av Filip Fridolfsson (m) och Tore Nilsson (m) begärs
att en större del av anslaget till förebyggande verksamhet mot alkohol- och
narkotikamissbruk skall utgå till frivilliga organisationer som Sällskapet
Länkarnas Riksförbund och Lewi Pethrus Stiftelse för Filantropisk Verksamhet
(LP-stiftelsen). Motionärerna anför bl. a. att det är allmänt
omvittnat att kristna organisationers insatser för vård av skadade och
förebyggande av drogmissbruk visat sig mycket effektiva. Bl. a. har
LP-stiftelsen enligt motionärerna nått resultat som är mycket glädjande.
Motionärerna anför vidare att en omfördelning av anslaget till upplysning
och information på drogområdet bör ske så att den verksamhet som bedrivs
av LP-stiftelsen och liknande organisationer kan utvidgas.

SoU 1982/83:26

Socialstyrelsen fördelar årligen bidrag ur anslaget Bidrag till organisationer
m. m. till kommuner och organisationer som ägnar sig åt rehabilitering av
alkohol- och narkotikaskadade personer. Bidrag får avse såväl pågående
verksamhet som försök med nya vård- och behandlingsmetoder. Vid sin
bedömning av ansökningarna om bidrag beaktar socialstyrelsen enligt
uppgift verksamhetens kvalitet och behovet av bidrag. I första hand utgår
bidrag för öppen verksamhet.

Enligt vad utskottet inhämtat har LP-stiftelsen innevarande budgetår
tilldelats ett bidrag på 120 000 kr. Stiftelsen har anfört besvär mot
socialstyrelsens beslut. Ärendet är f. n. föremål för regeringens prövning.

Utskottet konstaterar att de av motionärerna namngivna organisationerna
är bidragsberättigade. Vilka belopp som kan beviljas i bidrag beror bl. a. på
vilka andra ansökningar som kommit in. Det är känt för utskottet att bl. a.
Sällskapet Länkarnas Riksförbund och LP-stiftelsen bedriver ett samhällsnyttigt
socialt rehabiliteringsarbete med goda resultat. Utskottet anser att vid
anslagsfördelningen måste stor vikt läggas vid sådana insatser och deras
resultat. Fördelningen av anvisade medel är dock en prövning som
ankommer på de tillämpande myndigheterna.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
1982/83:1297.

Utskottet har inte något att erinra mot medelsanvisningen, såvitt avser
anslaget J 4. Bidrag till organisationer m. m.

Alkoholproblem på arbetsplatserna

I motion 1982/83:1115 av Ola Ullsten m. fl. begärs att vissa problem med
alkoholmissbruk på arbetsplatserna skall tas upp till särskild prövning i
pågående utredningsarbete på arbetsmarknadsdepartementets område (yrkande
1).

Motionärerna framhåller bl. a. att när alkoholmissbruket gått så långt att
läkare bedömer det som sjukdom det i allmänhet inte föreligger saklig grund
för uppsägning. Detta innebär enligt motionärerna att läget på små
arbetsplatser ofta blir ohållbart. Det borde därför för små företag öppnas
möjlighet att få bidrag som gör det möjligt för företaget att ta ett socialt och
medmänskligt ansvar utan att för den skull företagets hela existens skall
äventyras. Motionärerna föreslår att detta speciella arbetsplatsproblem tas
upp i antingen samverkankommittén (A 1981:04) eller handikappkommittén
(A 1982:02).

Samverkankommittén skall enligt sina direktiv (Dir. 1981:66) utreda
frågor om samverkan i arbetsmiljö- och anpassningsfrågor. Kommittén skall
bl. a. utvärdera hur samordningen mellan den lokala skyddsorganisationen
och anpassningsgrupperna fungerat i praktiken. Den skall också undersöka
hur denna samverkan bör bedrivas så att man får en klarare ansvars- och
arbetsfördelning mellan de organ som arbetar med anpassningsfrågorna.

SoU 1982/83:26

Handikappkommittén skall enligt sina direktiv (Dir. 1982:40) utreda de
handikappades situation på arbetsmarknaden. Kommittén skall se över dels
reglerna för lönebidraget, dels de handikappades möjligheter till arbete på
arbetsmarknaden i stort. Kommittén skall dessutom enligt särskilda tilläggsdirektiv
(Dir. 1983:14) utreda frågor om ett rehabiliteringsstöd för unga
handikappade.

Motionärerna pekar enligt utskottets mening på ett viktigt problem. Att
människor med alkoholproblem får stöd så att de kan fortsätta att fungera i
sitt arbete är en av de viktigaste vårdinsatser som kan göras.

Förtidspensionering eller sjukskrivning kan vara ett från rehabiliteringssynpunkt
dåligt alternativ. Det har även diskuterats i riksdagen (se senast
SfU 1982/83:3). I socialberedningens nya direktiv anförs vidare följande (s.
4).

Det socialpolitiska reformarbetet som berör missbrukarna har tidigare
grundats på uppfattningen att beroende av alkohol och narkotika är att anse
som sjukdom.

I de senare årens debatt har denna sjukförklaring av missbrukare alltmer
kommit att ifrågasättas. Många anser att sjukskrivning kan bidra till att
legitimera missbruket och utgöra ett hinder i rehabiliteringsarbetet genom
att passivera den enskilde. Medan sjukskrivning är vanligt förekommande
bland institutionsvårdens alkoholmissbrukare, är den mindre vanlig bland
narkotikamissbrukare. Inom vården av narkotikamissbrukare har en
behandlingsstrategi vunnit insteg som avvisar sjukförklaring. Sjukpenningen
borde enligt denna uppfattning avlösas av någon annan form av ersättning.

Det finns även en opinion för att behålla den nuvarande sjukpenningrätten
oförändrad. Man anser det viktigt att missbrukare vid social institutionsvård
har samma sjukpenningrätt som missbrukare i kroppssjukhusvård och
psykiatrisk sjukhusvård. Detta betraktas som en fråga om rättvisa i
förhållande till andra i liknande situation. Det har också sagts att vissa
kostnader kan komma att övervältras på kommunerna, om den sociala
institutionsvårdens missbrukare utesluts från rätten till sjukpenning.

Socialberedningen bör allsidigt överväga denna fråga. Om beredningen
kommer fram till att nuvarande regler helt eller delvis bör förändras, bör den
överväga en annan ersättningsform. Därvid bör förekommande stödformer
inom social- och arbetsmarknadspolitiken beaktas.

Enligt utskottets mening måste socialberedningens överväganden i denna
del även innefatta en viss analys av de problem som kan uppstå särskilt på
mindre arbetsplatser om någon av de anställda har allvarliga missbruksproblem
och till följd därav inte fullgör sin del av arbetet. Det är inte uteslutet att
det kan behövas ytterligare undersökningar i denna del. Detta kan emellertid
inte bedömas förrän resultatet av socialberedningens arbete föreligger.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1982/83:1115
yrkande 1.

SoU 1982/83:26

Institutionsvården

Enligt 23 § första stycket socialtjänstlagen (1980:620) skall behovet av hem
för vård eller boende inom varje landstingskommun tillgodoses av landstingskommunen
och kommunerna i området. Enligt andra punkten i
övergångsbestämmelserna till lagen gällde dock fram till den 1 januari 1983 i
stället för nämnda bestämmelse att behovet av hem för vård eller boende
skulle tillgodoses inom ramen för den organisation som fanns vid socialtjänstlagens
ikraftträdande den 1 januari 1982.

Vid riksdagens beslut om socialtjänstreformen förutsattes att avtal skulle
träffas mellan staten och de kommunala huvudmännen om övertagande av
ansvaret för vissa vårdinrättningar. Vidare förutsattes att en ekonomisk
uppgörelse skulle träffas om de fortsatta statsbidragen.

Efter riksdagens bemyndigande (prop. 1979/80:172, SoU 44, rskr 385)
godkände regeringen den 26 juni 1980 en principöverenskommelse med
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet om ett ändrat huvudmannaskap
för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter m. m.
Enligt överenskommelsen skall berörda kommuner och landstingskommuner
den 1 januari 1983 ta över dels huvudmannaskapet för de statliga
ungdomsvårdsskolorna och nykterhetsvårdsanstalterna, dels de rättigheter
och åtaganden som staten har ifråga om Margretelunds och Råby yrkesskolor,
erkända och enskilda nykterhetsvårdsanstalter samt inackorderingshem
och behandlingshem för alkohol- och narkotikamissbrukare.

Statens förhandlingsnämnd träffade därefter den 25 mars 1981 en
överenskommelse med Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
om statsbidrag för verksamheten. Riksdagen bemyndigade i december
1981 (prop. 1980/81:196, SoU 1981/82:23, rskr 92) regeringen att godkänna
överenskommelsen som innebär att staten fr. o. m. den 1 januari 1983 skall
utge bidrag till kommuner och landstingskommuner (huvudmännen) för
driften av de hem för vård eller boende som avses i principöverenskommelsen.
Bidraget fastställdes med utgångspunkt i statens kostnader för den
dåvarande verksamheten till 570 milj. kr. år 1983 enligt löne- och prisnivå
den 1 januari 1982.

I årets budgetproposition föreslås 570 milj. kr. under anslaget J3. Bidrag
till driften av hemför vård eller boende. Den totala årliga bidragssumman 570
milj. kr. är beräknad med följande fördelning.

Ungdomsvårdsskolor 208 milj. kr.

Nykterhetsvårdsanstalterna Gudhem, Runnagården
(med Brotorp), Benngarn (med Hornö), Frösö samt

Hessleby	57	milj.	kr.
Övriga nykterhetsvårdsanstalter	179	milj.	kr.
Behandlings- och inackorderingshem för narkotikamiss-
brukare	33	milj.	kr.
Inackorderingshem för alkoholmissbrukare	93	milj.	kr.

SoU 1982/83:26

Av det belopp sorn anges för viss kategori av institutioner skall 75 %
användas för bidrag till de huvudmän som driver eller åtagit sig ansvaret för
driften. Bidraget utgår med ett för varje angiven kategori av institutioner
enhetligt belopp per vårdplats. Återstoden av det belopp som anges för viss
kategori skall användas för bidrag till kommuner som under året haft att
svara för vårddagkostnad vid institution. Bidraget utgår med ett enhetligt
belopp per vårddag för varje angiven kategori av institutioner. Huvudmännen
skall årsvis sammanställa och till staten insända ett gemensamt underlag
för fördelning och utbetalning av driftbidragen. Vid förhandlingar mellan
parterna skall den överenskomna bidragssumman omräknas med hänsyn till
löne- och prisnivå per den 1 juli det år bidraget skall avse.

Enligt vad utskottet inhämtat har förhandlingar nu slutförts om uppräkning
av driftsbidraget för 1983 till löne- och prisnivå per den 1 juli 1982. Vid
förhandlingarna har även gjorts en viss uppjustering av den tidigare
bidragsnivån med hänsyn till utvecklingen i övrigt. Slutligt bidrag för 1983
kommer att fastställas efter överläggningar under hösten 1983 och 1984.

Staten skall därutöver enligt överenskommelse den 25 mars 1981 med
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet om statsbidrag till
verksamheten lämna sammanlagt 150 milj. kr. som bidrag för att möjliggöra
upprustning och utveckling m. m. av institutionsvården. Av upprustningsbidraget
skulle 70 milj. kr. utbetalas per den 1 januari 1983 med fördelning
efter resp. huvudmans andel i totala antalet vårdplatser vid ungdomsvårdsskolor,
statliga nykterhetsvårdsanstalter samt erkända och enskilda nykterhetsvårdsanstalter.
Återstoden av upprustningsbidraget (80 milj. kr.) utbetalas
i den ordning som parterna fastställer. Därvid skall parterna även pröva
konsekvenserna av den genomförda institutionsplaneringen i vad avser
behovet av vårdplatser. Upprustnings- och utvecklingsbidraget (150
milj. kr.) har anvisats över 1982/83 års budget (SoU 1981/82:43, rskr 325).

Utskottet uttalade i samband med att riksdagen bemyndigade regeringen
att godkänna statsbidragsöverenskommelsen bl. a. följande (SoU 1981/82:23
s. 2):

Enligt principöverenskommelsen som ligger till grund för huvudmannaskapsövertagandet
skall statsbidragens utformning medge handlingsfrihet
för kommunerna/landstingskommunerna vid utveckling och förändring av
verksamheten. Vid utformningen av bidraget skall eftersträvas en schablonisering.

I avvaktan på erfarenheter av bidragskonstruktionen har parterna enats
om fördelningen av bidraget för åren 1983 och 1984. Utskottet utgår från att
parterna tar till vara erfarenheterna från bidragsgivningen under dessa år då
de skall förhandla om den framtida bidragskonstruktionen. De bör sträva
efter att ge denna sådan utformning att den - i enlighet med vad
motionärerna framhåller - stöder en utveckling av vårdinnehållet och även i
övrigt är ägnad att främja de mål statsmakterna ställt upp för socialtjänsten.

SoU 1982/83:26

Upprustnings- och utvecklingsbidragets storlek, 150 milj. kr., utgår från
vissa beräkningar av platsantalet inom varje kategori av institutioner.

Riksdagen har över 1981/82 års tilläggsbudget I anvisat sammanlagt 5
milj. kr. som bidrag till projektering av vissa anläggnings- och husbyggnadsarbeten
(SoU 1981/82:24, rskr 93).

Enligt vad utskottet inhämtat skall av det totalt anvisade ersättningsbeloppet
(155 milj. kr.) 70 milj. kr. utbetalas snarast med fördelning per plats
enligt tidigare överenskommelse. Fördelningen av resterande 85 milj. kr.
kommer att avgöras i samband med förhandlingar om omräkning av
driftsbidraget per den 1 juli 1983. Vid dessa förhandlingar skall också frågor
om förändringar i institutionsbeståndet, platsantalet m. m. behandlas.

I motionerna 1982183:326 av Agne Hansson (c) och Gösta Andersson (c)
och 1982183:574 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) begärs att riksdagen uttalar att
Kalmar län får del av statsbidraget för anordnande av nya behandlingshem.
Motionärerna anför bl. a. att vårdresursplanen för Kalmar län upptar två nya
behandlingshem för missbrukare i åldern 18-64 år på vardera 20 platser och
ett behandlingskollektiv för unga narkotikamissbrukare på 8 platser samt att
landstinget länge haft långt framskridna planer på att som den första och mest
angelägna åtgärden starta behandlingskollektivet för unga narkotikamissbrukare.
I det senare avseendet föreligger ett preliminärt förvärv av lämpliga
lokaler. Motionärerna anför vidare bl. a. att en förutsättning för att
institutionsvården skall kunna utvecklas i enlighet med socialtjänstens
principer är att samtliga län ges möjlighet att komma i fråga för anordningsoch
driftbidrag.

Utskottet anser liksom tidigare (jfr SoU 1981/82:43 s. 12) att det är en
viktig uppgift att försöka komma till rätta med bristen på behandlingsplatser
för narkotikamissbrukare. Inte minst gäller detta med hänsyn till lagen
(1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) som förutsätter att det
finns tillgång till en ändamålsenlig vård i frivillig form som alternativ till, eller
som fortsättningen på den tvångsmässiga vården. Utskottet anförde i
nämnda betänkande vidare bl. a. följande:

Hela institutionsstrukturen är emellertid stadd i omvandling som följd av
den nya socialtjänstlagstiftningen och de kommunala huvudmännens övertagande
av ansvaret för institutionsvården. Från den 1 januari 1983
ankommer det på berörda landstingskommuner och kommuner att avgöra
behovet av en viss typ av vårdplatser och att avväga resursernas fördelning
mellan olika former av vård. Mot bakgrund härav finns det anledning för
staten att visa återhållsamhet i fråga om att nu initiera förändringar i
vårdstrukturen som inte uttryckligen accepterats av de kommunala huvudmän
som inom kort skall ta över ansvaret därför. Man bör dessutom undvika
att rubba förutsättningarna för de avtal som ingåtts mellan staten och
huvudmännen, med de konsekvenser detta kan få för den redan komplicerade
institutionsplaneringen och ekonomiska uppgörelsen. Enligt utskottets
uppfattning bör man därför fram till årsskiftet 1982-1983 försöka tillgodose
narkomanvårdens behov inom ramen för tidigare beslutat antal platser. Det

SoU 1982/83:26

får därefter ankomma på de kommunala huvudmännen att ta ställning till
frågan om bidrag till behandlingshemmen.

Utskottet pekade vidare på den svårighet som ligger i att ta principiell
ställning för att en viss institution skall ha särskilt stöd för sin verksamhet
eftersom en avvägning alltid måste göras mellan olika sökandes behov av
stöd. Utskottet framhöll att detta är en uppgift för de tillämpande
myndigheterna.

Utskottet anser att det saknas anledning att nu inta en annan hållning än
den redovisade beträffande frågan om bidragets fördelning.

Utskottet vill samtidigt erinra om sitt uttalande angående bidragskonstruktionens
utformning ( se ovan s. 24). Utskottet förutsätter att parterna
vid kommande förhandlingar beaktar att bidragen bör främja en fortsatt
utveckling av vården i enlighet med socialtjänstlagens principer. Utskottet
vill vidare erinra om den i socialtjänstlagen angivna principen om närhet
mellan den enskildes hem och vårdinstitutionen.

Motionerna 1982/83:326 och 1982/83:574 avstyrks således. Utskottet har
inte något att erinra mot medelsanvisningen, såvitt avser Anslaget J 3.
Bidrag till driften av hem för vård eller boende.

I motion 1982183:739 av Margareta Persson m. fl. (s) begärs att regeringen
tar upp förhandlingar med kommunförbunden i syfte att ersätta stora
institutioner med mindre enheter. Motionärerna framhåller bl. a. att det i
dag bor många fysiskt handikappade, utvecklingsstörda människor med
psykiska problem, alkoholproblem, narkotikaproblem m. m. i onödan på
stora institutioner. Det behov av praktisk hjälp och medmänskliga kontakter
som är grunden för deras nuvarande institutionsboende skulle tillgodoses
mycket bättre i små boendeenheter. Statens bidragsgivning gentemot
kommuner och landsting måste enligt motionärerna sträva mot att öppna och
mindre enheter främjas inom vårdområdet. Motionärerna föreslår därför att
en avvecklingsplan upprättas för landets stora institutioner och för vissa
patienter inom långvården för att kommuner, landsting och stat med
samordnade insatser skall främja ett mer mänskligt boende i mindre
enheter.

Vad först beträffar avveckling av mentalsjukhusen har utskottet nyligen
behandlat denna fråga i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1982/83:15. Utskottet får i denna del hänvisa till detta betänkande och vad
där anförts. När det gäller institutionsvården på socialtjänstområdet är
denna tänkt att vara en del av de samlade resurser som finns inom
socialtjänsten. Utskottet uttalade i samband med riksdagens behandling av
socialtjänstreformen vad gäller institutioner för barn och ungdom att den
utveckling som påbörjats mot institutioner med färre platser och en mera
varierad vård bör gå vidare samt att det är angeläget att alternativa
vårdformer till institutionsvården utvecklas (SoU 1979/80:44 s. 80).

Som redogjorts för ovan (s. 23) har huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolor,
nykterhetsvårdsanstalter m. m. fr. o. m. den 1 januari 1983 övergått

SoU 1982/83:26

på kommuner och landstingskommuner. Utskottet har tidigare i samband
med behandlingen av denna fråga erinrat om att de kommunala huvudmännens
övertagande av institutionsvården inom socialtjänsten är ägnat att
främja en utveckling mot mindre vårdenheter (SoU 1981/82:43 s. 20).

Som närmare utvecklats i betänkande SoU 1982/83:23 uttalar vidare
omsorgskommittén i betänkande SOU 1981:26, Omsorger om vissa handikappade,
att vuxna handikappade liksom andra vuxna skall ha möjlighet att
lämna föräldrahemmet och skapa sig ett eget hem i enskild eller kollektiv
bostad. Kommittén redovisar vidare i betänkandet (s. 207-233) sina
överväganden och förslag beträffande frågor om bostad i föräldrahemmet
eller nära anhörigas hem/service, enskild bostad/service och kollektiv
bostad. I fråga om kollektiva bostäder bör enligt kommittén målet vara att
avveckla specialsjukhusen och vårdhemmen samt att inga nya institutioner
som bygger på principer om anstaltliknande vård skall tillkomma och sägas
utgöra handikappades hem. I betänkandet föreslås att en avveckling av
specialsjukhusen sker inom en femårsperiod och att avveckling av de stora
vårdhemmen prioriteras.

Omsorgskommitténs betänkande har remissbehandlats och bereds f. n.
inom regeringskansliet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att den fortsatta
utbyggnaden av institutionsvården inriktas mot mindre vårdenheter med ett
differentierat vårdutbud. En sådan utveckling ligger i linje med socialtjänstlagens
principer om normalisering och närhet.

Utskottet anser dock inte att något riksdagens initiativ nu är påkallat när
det gäller att främja en sådan utveckling. Motion 1982/83:739 avstyrks
således.

Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare, flyktingar
m. m.

I budgetpropositionen (s. 179-181) föreslås 158 milj. kr. under anslaget
J 6. Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare,
flyktingar m. m. Från anslaget utgår ersättning till kommunerna för
kostnader för bistånd till flyktingar och vissa andra utlänningar. Ekonomisk
hjälp till flyktingar ersätts för det år beslut om uppehållstillstånd fattas samt
de två efterföljande åren. För att täcka även andra kostnader inom
socialtjänsten som kommunerna kan ha haft för flyktingar utgår därutöver
ett schablontillägg med 25 % av ersättningen för ekonomisk hjälp. Ersättning
utgår också för ekonomisk hjälp och viss vård som lämnas utlänningar
under den tid då deras ansökningar om uppehållstillstånd behandlas. Från
anslaget utgår även viss ytterligare ersättning såsom ersättning till kommunerna
för kostnader för familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och
zigenare.

En arbetsgrupp inom socialdepartementet har haft i uppdrag att utvärdera

SoU 1982/83:26

reglerna för ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar och
utlänningar som väntar på beslut om uppehållstillstånd. Resultatet av arbetet
har redovisats i en särskild rapport (Ds S 1982:1). Arbetsgruppen framhåller
att det finns behov av vissa förändringar av ersättningsreglerna.

En arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet lämnade i september
1981 ett förslag till lokalt omhändertagande av flyktingar (Ds A 1981:11).
Förslaget innebär bl. a. att omhändertagandet av flyktingar så långt möjligt
bör ske i kommunal regi med statligt kostnadsansvar. Arbetsgruppen har
också föreslagit ändringar av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk
verksamhet för flyktingar i promemorian Ds S 1981:20.

Utredningsförslagen bereds f. n. inom regeringskansliet. I budgetpropositionen
(s. 168) uppges att överläggningar med Svenska kommunförbundet
f. n. pågår som syftar till att närmare klargöra förutsättningarna för en ökad
kommunalisering av flyktingomhändertagandet.

I motion 1982183:1292 av Tore Claeson (vpk) föreslås att det ges till känna
vad i motionen anförts om statlig ersättning till Södertälje kommun för
särskilda kostnader till följd av den assyrisk-syrianska invandringen.
Motionären anför bl. a. att riksdagen bör uttala sig för att Södertälje
kommun även i fortsättningen får statligt stöd av samma omfattning som
tidigare för de extraordinära kostnader som kommunen haft för skolkostnader
och sociala kostnader vilka är förenade med den assyrisk-syrianska
invandringens stora omfattning och speciella karaktär. Det är enligt
motionären inte rimligt att Södertälje kommun och dess skattebetalare själva
skall svara för sådana kostnader som staten bör svara för, oavsett i vilken del
av landet problemen och kostnaderna uppkommer.

Frågan om statlig ersättning till Södertälje kommun för särskilda
kostnader till följd av den assyrisk-syrianska invandringen har tidigare varit
föremål för utskottets behandling. I betänkande SoU 1979/80:22 anförde
utskottet följande (s. 5):

I propositionen erinras om att de speciellt höga kostnaderna för invandrare
hör till de faktorer som kan utgöra grund för skatteutjämningsbidrag.
Tanken på särskilda ersättningsregler för angivna situationer avvisas.
Behovet av statliga insatser bör i stället enligt propositionen bedömas från
fall till fall, då särskilda skäl finns. Utskottet delar denna uppfattning.
Regeringen får därför efter en prövning av de individuella omständigheterna
för varje kommun ta ställning till såväl om det föreligger skäl för särskilt
statsbidrag som i vilken utsträckning sådant bidrag skall utgå. Det är enligt
utskottets mening inte lämpligt med någon schablonuppräkning eller eljest
utgående stöd. Utskottet anser det inte motiverat eller lämpligt att göra
några uttalanden om omfattningen av statsbidrag i här aktuella fall eller vilka
kriterier som bör vara bestämmande för om ersättning skall utgå. Utskottet
gör dock det undantaget att utskottet vill uttala att den assyriska invandringen
till Södertälje kommun har medfört sådana exceptionella kostnader
för kommunen att det måste anses föreligga särskilda skäl för statsbidrag till
kommunen utöver det bidrag som kommer att utgå enligt de i propositionen
angivna generella riktlinjerna.

SoU 1982/83:26

I betänkandet SoU 1981/82:37 anförde utskottet följande (s. 4):

Då det gäller frågan om den framtida ersättningen till Södertälje kommun
för kostnader för den assyriska/syrianska invandringen vill utskottet framhålla
att 1979 års uttalande bör äga fortsatt giltighet. Även om det inte kan
komma i fråga att, som föreslås i motion 1981/82:1301, sluta ett avtal med
Södertälje kommun i frågan förutsätter utskottet att regeringen i samband
med prövningen av den ovan redovisade promemorian om utvärderingen av
reglerna för ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar m. fl. klargör
på vilken nivå ersättningen till Södertälje kommun bör ligga för de här
aktuella kostnaderna.

Enligt vad utskottet inhämtat har Södertälje kommun i en särskild
framställning till regeringen yrkat att för åren 1980-83 erhålla ett extra bidrag
om 39,7 milj. kr. samt att få en uppgörelse till stånd om hur kostnaderna
fortsättningsvis skall bäras. Framställningen bereds f. n. inom regeringskansliet.

I regeringens proposition 1982/83:90 om kommunalekonomiska frågor
inför 1984 föreslås vidare att en parlamentariskt sammansatt kommitté
tillsätts för att se över skatteutjämningssystemet. Därvid skall bl. a. sådana
faktorer som kostnader till följd av invandring beaktas (s. 20). Propositionen
har ännu inte riksdagsbehandlats.

Utskottet är nu inte berett att göra en annan bedömning beträffande
frågan om statlig ersättning till Södertälje kommun för särskilda kostnader
till följd av den assyrisk/syrianska invandringen än den utskottet tidigare
gjort. Resultatet av det beredningsarbete som f. n. pågår inom regeringskansliet
bör avvaktas. Motion 1982/83:1292 avstyrks därför.

Utskottet har inte något att erinra mot medelsanvisningen, såvitt avser
anslaget J 6. Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare,
flyktningar m. m.

Övriga frågor

Medelsberäkningen i budgetpropositionen såvitt avser anslagen J 2 och J 5
tillstyrks.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande uttalande mot narkotikamissbruket

att riksdagen avslår motion 1982/83:267 yrkande 1,

2. beträffande förbättring av missbruksvården

att riksdagen avslår motion 1982/83:267 yrkande 2,

3. beträffande registrering av narkotika

att riksdagen avslår motion 1982/83:837 yrkande 2,

4. beträffande insatser mot opiumodling

att riksdagen avslår motion 1982/83:1667,

SoU 1982/83:26

5. beträffande medelsanvisning till information m. m.

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1982/83:1309 yrkande 1 och motion 1982/83:1823
yrkande 6 till Upplysning och information på drogområdet för
budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 15 040 000
kr.,

6. beträffande folkrörelsernas informationsinsatser på drogområdet att

riksdagen avslår motion 1982/83:846, motion 1982/83:1640 i
motsvarande del samt motion 1982/83:1840 yrkande 1,

7. beträffande informationens innehåll

att riksdagen avslår motion 1982/83:837 yrkande 1, motion
1982/83:1640 i den mån den inte behandlas under mom. 6 samt
motion 1982/83:2111 yrkande 2,

8. beträffande bidrag till vissa organisationer
att riksdagen avslår motion 1982/83:1297,

9. beträffande alkoholproblem på arbetsplatserna

att riksdagen avslår motion 1982/83:1115 yrkande 1,

10. beträffande bidrag till anordnande av behandlingshem m. m.
att riksdagen avslår motionerna 1982/83:326 och 1982/83:574,

11. beträffande avveckling av stora institutioner
att riksdagen avslår motion 1982/83:739,

12. beträffande ersättning till Södertälje kommun
att riksdagen avslår motion 1982/83:1292,

13. att riksdagen till Bidrag till alkoholpolikliniker och vårdcentraler
för budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag av
97 283 000 kr.,

14. att riksdagen till Bidrag till driften av hem för vård eller boende
för budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 570 000 000
kr.,

15. att riksdagen till Bidrag till organisationer m. m. för budgetåret
1983/84 anvisar ett anslag av 13 879 000 kr.,

16. att riksdagen till Utveckling och försök med vissa vårdformer för
budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 2 570 000
kr.,

17. att riksdagen till Ersättningar till kommunerna för hjälp till
utländska medborgare, flyktingar m. m. förbudgetåret 1983/84
anvisar ett förslagsanslag av 158 000 000 kr.

Stockholm den 14 april 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

SoU 1982/83:26

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c). Kjell Nilsson (s). Blenda Littmarck
(m), Stig Alftin (s), Lilly Bergander (s), Ulla Tillander (c). Maria Lagergren
(s), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och
Marie-Ann Johansson (vpk).

Reservationer

Förbättring av missbruksvården (mom. 2 i hemställan)

1. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ingvar Eriksson och Göran Ericsson
(samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Med
hänsyn till” och slutar med ”Yrkandet avstyrks” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att vård av drogmissbrukare
för att bli framgångsrik måste sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt.
Det har förekommit att barn har kommit in i en missbrukssituation redan vid
12-15 års ålder. En uppsökande verksamhet och en uppföljning av alla
omhändertagna är nödvändig. Fältsekreterarorganisationen måste effektiviseras,
bl. a. genom aktiva utbildningsinsatser. Läkare och annan sjukvårdspersonal
måste få bättre utbildning i att spåra bakom olika sjukdomar
liggande missbruksproblem.

Motionärerna framhåller också att det för bekämpning av narkotikaproblemet
krävs en snabb och effektiv organisation som har överblick över hela
strukturen och snabbt kan ingripa, utreda, lagföra och följa upp effekterna av
sina insatser genom hela kedjan, från inledande insatser i skola, socialvård,
polis m. m. till kriminalvård och/eller narkomanvård och återanpassning i
samhället. Nya regler för en effektiv, fördjupad samverkan mellan berörda
myndigheter bör skapas. Detta krav framstår än mera angeläget i belysning
av de inskränkningar i möjligheten till informationsutbyte mellan myndigheter
som den nya sekretesslagen leder till särskilt på det sociala området. I
första hand måste kommunikationerna mellan polis och kommunernas
sociala sektorer förbättras.

Liksom motionärerna anser utskottet att åtgärder som syftar till att
samordna insatserna på lokalt och regionalt plan är så viktiga att de bör
prioriteras i särskild ordning.

Utskottet delar vidare den i motionen framförda uppfattningen att
möjligheterna till tvångsingripanden måste ökas och återkommer i ett senare
betänkande i vår till bl. a. den frågan. Som nämnts ovan kommer då olika
frågor om vård enligt LVM att tas upp till behandling.

Slutligen vill utskottet betona vad också motionärerna lägger stor vikt vid,
nämligen att det är avgörande för insatsernas framgång att vård- och
rehabiliteringskedjan inte bryts fram till dess att en god återanpassning av
missbrukarna kan konstateras. För detta ändamål måste åstadkommas en
bättre fungerande eftervård. På detta sätt kan riskerna för återfall i förnyat

SoU 1982/83:26

missbruk elimineras. Vård- och övervakningsresurserna måste således få en
sådan utformning att detta krav kan säkerställas.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande förbättring av missbruksvården

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:267 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

Registrering av narkotika (mom. 3 i hemställan)

2. av Ingemar Eliasson (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:
Det är oklart hur tillverkning och försäljning av nya narkotikapreparat i
praktiken snabbare skall förhindras. Som framgått av vad som anförts ovan
(s. 7-8) kan regeringen i dag besluta klassa ett ämne som narkotika. Detta
innebär ändå att nya ämnen kan säljas straffritt under en längre period
eftersom det tar tid att bereda regeringsbeslut. Det finns enligt utskottets
mening skäl att se över lagstiftningen på detta område och pröva om det inte
är möjligt med en lagstiftning som förbjuder tillverkning och försäljning av
preparat där uppsåtet är att få fram nyare ämnen som ger narkotiska effekter,
t. ex. genom att regeringen klassar ett ämne som narkotika redan på det
stadium då det med fog kan misstänkas att ämnet är narkotika. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande registrering av narkotika

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:837 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

Medelsanvisning till information m. m. (mom. 5 i hemställan)

3. av Rune Gustavsson (c) och Ulla Tillander (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”Med
hänsyn till” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att oavsett om frågan om en förbättrad samordning,
effektivisering och förenkling av bidragsgivningen f. n. utreds, bör ytterligare
1 milj. kr. utöver de 4,1 milj. kr. regeringen föreslagit anslås till stöd för
ungdomsorganisationernas upplysning om alkohol och narkotika. Bidraget
bör fördelas av statens ungdomsråd i samråd med socialstyrelsen. Därutöver

SoU 1982/83:26

bör 1 milj. kr. anslås till en ny riktad informationssatsning mot främst
haschets medicinska och sociala skadeverkningar. Medlen bör disponeras av
socialdepartementet och informationen utarbetas i samråd med bl. a.
skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och statens ungdomsråd. Slutligen bör
500 000 kr. anvisas socialstyrelsen för att utveckla material och metoder för
alkohol- och narkotikaförebyggande arbete inom vårdcentraler och andra
delar av primärvården. Utskottet anser således att 2,5 milj. kr. bör
ytterligare anvisas under anslaget J 1 Upplysning och information på
drogområdet.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa

5. beträffande medelsanvisning till information m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1309 yrkande 1 och
med avslag på regeringens förslag och motion 1982/83:1823
yrkande 6 till Upplysning och information på drogområdet för
budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 17 540 000
kr.,

4. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ingvar Eriksson och Göran Ericsson
(samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”1
budgetpropositionen” och slutar med ”tillstyrks således” bort ha följande
lydelse:

I kampen för att rädda människor från ett tilltagande alkoholmissbruk har
den kamratstödjande verksamheten på arbetsplatserna, som började ta form
under 1970-talets mitt, varit framgångsrik. Många har sedan dess tack vare
hjälp och stöd från arbetskamrater fått kontroll över sitt missbruk. Att börja
samtala med en arbetskamrat och hjälpa denne att komma ifrån ett
tilltagande missbruk kräver emellertid inte miljonbelopp i statligt stöd.
Fackföreningsrörelsen kan genom sina betydande tillgångar finansiera denna
verksamhet utan statsbidrag. Utskottet avstyrker därför regeringens förslag
att 3,2 milj. kr. anvisas alkoholnämnden för kamratstödjande åtgärder på
arbetslivets område.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa

5. beträffande medelsanvisning till information m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1823 yrkande 6 och
med anledning av regeringens förslag och med avslag på motion
1982/83:1309 yrkande 1 till Upplysning och information på
drogområdet för budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag
av 11 840 000 kr.,

SoU 1982/83:26

Folkrörelsernas informationsinsatser på drogområdet (mom. 6 i hemställan) 5.

av Marie-Ann Johansson (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”drogpolitiska området” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att vad stat och kommun kan göra, är att ställa ekonomiska
och andra resurser till folkrörelsernas och klientorganisationernas förfogande
för arbetet med alkoholfrågan. Ett visst samarbete mellan organisationerna
är möjligt, men huvudinriktningen måste vara att varje organisation
skall arbeta från sina utgångspunkter. Det är ett samhällsintresse att snabbt
och påtagligt nedbringa alkoholkonsumtionen. I enlighet med motion
1982/83:1840 yrkande 1 bör därför regeringen snarast uppta överläggningar
med folkrörelserna och klargöra förutsättningarna för ett intensivt engagemang
från deras sida i kampen mot alkoholen. Därefter bör förslag om
resursbehov föreläggas riksdagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda inte att någon riksdagens
åtgärd är påkallad med anledning av vad som anförts i motionerna
1982/83:846 och 1982/83:1640 (delvis).

dels att mom. 6 i hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande folkrörelsernas informationsinsatser på drogområdet a)

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1840 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

b) att riksdagen avslår motion 1982/83:846 och motion 1982/
83:1640 i motsvarande del.

Alkoholproblem på arbetsplatserna (mom. 9 i hemställan)

6. av Ingemar Eliasson (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 22 som börjar med
”Motionärerna pekar” och slutar med ”1115 yrkande 1” bort ha följande
lydelse:

Det arbetsplatsproblem som påtalas i motion 1982/83:1115 måste angripas
så tidigt som möjligt. Det är viktigt att söka stävja missbruk av alkohol för
arbetsmoralens skull och att söka stävja bruk som kan leda till missbruk. På
små arbetsplatser kan alkoholmissbruk ofta bli helt ohållbart. Det går inte att
undvara en persons fulla arbetsinsats. Företaget kan inte heller bära
kostnaderna för en anställd till. Det borde därför enligt utskottets mening
öppnas möjligheter att få bidrag som gör det möjligt för företaget att ta ett
socialt och medmänskligt ansvar utan att för den skull äventyra hela

SoU 1982/83:26

företagets existens. Detta speciella arbetsplatsproblem bör tas upp antingen
av samverkanskommittén eller handikappkommittén eller i båda utredningarna.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa

9. beträffande alkoholproblem på arbetsplatserna

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1115 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

Ersättning till Södertälje kommun (mom. 12 i hemställan)

7. av Marie-Ann Johansson (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Utskottet
är” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser som anförs i motion 1982/83:1292 att Södertälje även i
fortsättningen bör få statligt stöd av samma omfattning som tidigare för de
extraordinära kostnader som kommunen haft för skolkostnader och sociala
kostnader vilka är förenade med den assyrisk-syrianska invandringens stora
omfattning och speciella karaktär. Därest kommunen erhåller samma
bidragstäckning som tidigare år skulle summan uppgå till 39,7 milj. kr. efter
avdrag för de extra skatteutjämningsbidrag som erhållits. Det kan enligt
utskottets mening inte vara rimligt att Södertälje kommun och dess
skattebetalare själva skall svara för sådana kostnader som staten bör svara
för, oavsett i vilken del av landet problemen och kostnaderna uppkommer.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande ersättning till Södertälje kommun

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1292 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. beträffande information m. m. på drogområdet av Ingemar Eliasson (fp)
som anför:

Det är en utomordentligt viktig inriktning i arbetet för ett narkotikafritt
samhälle att målsättningen att stoppa narkotikamissbruket har en stark
förankring i medborgaropinionen, i de politiska partierna, i ungdomsorganisationerna
och övriga folkrörelser. Det är också angeläget att de breda
erfarenheter som finns på drogområdet i olika hänseenden verkligen tas till
vara då det gäller att komma till rätta med narkotikamissbruket.

Narkotikakommissionen skall enligt utredningsdirektiven för sina olika
förslag utnyttja de erfarenheter som vunnits hos olika myndigheter, genom
olika utredningar, i forskningen samt hos de frivilliga organisationerna på

SoU 1982/83:26

området. I direktiven riktas även uppmärksamhet på de kommunala och
länsvisa handlingsprogram som finns eller är under utarbetande och behovet
av att verka för att dessa lokala erfarenheter sprids och nyttiggörs.
Kommissionen skall därvid verka för en samordning av insatserna genom
skolan, socialtjänsten, hälso- och sjukvården, kriminalvården, polisen och
tullen. Denna uppgift ligger nära förslaget i motion 1982/83:837 om lokala
aktionsgrupper mot narkotika.

Narkotikakommissionen har här en utomordentligt angelägen uppgift.
Det kan dock sättas i fråga om det är möjligt att på den korta tid som
kommissionen har till sitt förfogande hinna lägga fram tillräckligt bearbetade
förslag i berörda hänseenden. Kommissionens arbete bör dock avvaktas.

2. beträffande kamratstödjande verksamhet av Rune Gustavsson (c) och
Ulla Tillander (c) som anför:

Den kamratstödjande verksamheten är värdefull. Det är naturligt i den
mänskliga gemenskapen att även på arbetsplatsen ge stöd i olika situationer
till arbetskamrater med bl. a. alkoholproblem. Man kan dock ifrågasätta om
det inte är en uppgift för de stora fackliga organisationerna att bedriva sådan
verksamhet utan statliga bidrag. Vi anser att det är nödvändigt att det sker en
bättre redovisning av hur beviljade medel används och hur den kamratstödjande
verksamheten bedrivs.

mlnab/gotab Stockholm 1983 75249