SoU 1982/83:24

Socialutskottets betänkande
1982/83:24

om anslag inom socialdepartementets verksamhetsområde, såvitt
avser övrig sjukvård m. m. (prop. 1982/83:100, bil. 7 delvis)

I betänkandet behandlas regeringens i proposition 1982/83:100 bil. 7
(socialdepartementet) framlagda förslag om anslag för budgetåret 1983/84
m. m. under avsnittet I. Övrig sjukvård m. m. med undantag för fråga om
medelsanvisning till (I 4) Bidrag till kommunala undervisningssjukhus som
kommer att behandlas senare under riksmötet.

I anslutning till här aktuell del av propositionen behandlas motioner som
anges vid vissa anslag.

FEMTE HUVUDTITELN
Övrig sjukvård m. m.

1. II. Bidrag till anordnande av kliniker för psykiskt sjuka m. m. I 2. Bidrag
till driften av kliniker för psykiskt sjuka m. m. Regeringen har under
punkterna 11 och I 2 (s. 137-139) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1983/84 anvisa till Bidrag till anordnande av kliniker för psykiskt sjuka m. m.
ett förslagsanslag av 240 000 000 kr. samt till Bidrag till driften av kliniker för
psykiskt sjuka m. m. ett förslagsanslag av 4 126 000 000 kr.

Motioner

I motion 1982/83:736 av Inga Lantz m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
uttalar att nuvarande statsbidrag till den psykiatriska vården bör omfördelas
till nya och öppnare vårdformer i enlighet med vad som anförs i
motionen.

I motion 1982/83:1314 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
utformningen av statsbidrag till den psykiatriska vården.

Utskottet

Från anslagen till bidrag till anordnande resp. driften av kliniker för
psykiskt sjuka m. m. utgår ersättningar från staten till sjukvårdshuvudmännen
på grund av de på sin tid träffade avtalen mellan staten samt de
dåvarande landstingskommunerna och städerna Stockholm, Göteborg och
Malmö om deras övertagande av den av staten drivna psykiatriska vården
m. m. (de s. k. mentalsjukvårdsavtalen).

1 Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 24

SoU 1982/83:24

Under åren 1967-1981 utgick ersättning dels i form av byggnadsbidrag
m. m. för upprustning och nybyggnad av anläggningar för vården, dels i form
av driftbidrag. Byggnadsbidragen bestod huvudsakligen av anläggningsbidrag
och utrustningsbidrag. I mentalsjukvårdsavtalen fastställdes för varje
sjukvårdshuvudman dels antalet vårdplatser som skulle berättiga till
upprustningsbidrag, dels antalet vårdplatser som skulle byggas ut och
därmed berättiga till anläggningsbidrag. Driftbidraget utgick under åren
1967-1971 med visst belopp per vårdplats. Antalet bidragsberättigande
vårdplatser hade fastställts i mentalsjukvårdsavtalen. För åren 1972-1981 har
driftbidragen fastställts vid förhandlingar.

I en år 1980 avgiven revisionsrapport påpekade riksrevisionsverket bl. a.
att byggnadsbidragen fått konserverande effekter på vårdstrukturen inom
den psykiatriska vården. Riksrevisionsverket föreslog en utformning av
ersättningen till sjukvårdshuvudmännen som skulle ge staten vissa möjligheter
att styra resursanvändningen.

I mars år 1981 träffades mellan statens förhandlingsnämnd och Landstingsförbundet
en överenskommelse om bidrag till den psykiatriska vården
för åren 1980-1983, m. m., vilken i juni samma år godkändes av riksdagen
(prop. 1980/81:187 p. 2, SoU 1980/81:43, rskr 1980/81:403).

I överenskommelsen bestämdes driftbidragen för åren 1980 och 1981.
Vidare bestämdes att staten fr. o. m. år 1982 skall utge ett allmänt bidrag och
ett särskilt bidrag för den psykiatriska vården. Dessa bidrag skall ersätta
samtliga bidrag enligt mentalsjukvårdsavtalen (utom statens pensionsåtaganden).
Det särskilda bidraget skall enligt överenskommelsen utgå t. o. m.
år 1991 i stället för byggnads- och utrustningsbidragen enligt mentalsjukvårdsavtalen,
med undantag för vissa byggnadsobjekt som skall vara
bidragsberättigande enligt tidigare regler. De allmänna bidragen och de
särskilda bidragen för åren 1982 och 1983 bestämdes i överenskommelsen.
Vid redovisningen av överenskommelsen för riksdagen framhöll föredragande
statsrådet bl. a. att de överenskomna höjningarna av bidragen liksom den
ändrade konstruktionen av byggnadsbidragen m. m. skulle komma att bidra
till att den psykiatriska vården utvecklas mot en utbyggnad av öppna och
halvöppna vårdformer.

I överenskommelsen antecknades vidare att parterna var ense om att
omedelbart påbörja en gemensam utredning i syfte att klargöra förutsättningarna
att fr. o. m. den 1 januari 1984 ersätta bidragen till den psykiatriska
vården och ersättningen från sjukförsäkringssystemet för vården av patienter
med ett generellt bidrag. Mellan staten och sjukvårdshuvudmännen skulle
enligt överenskommelsen träffas nya avtal, som skulle ersätta mentalsjukvårdsavtalen.

I avvaktan på resultat av överläggningar med sjukvårdshuvudmännen om
bidragen till den psykiatriska vården för tiden efter år 1983 m. m. beräknar
regeringen medelsbehoven för nästa budgetår under anslaget till bidrag till
anordnande av kliniker för psykiskt sjuka m. m. till 240 milj. kr. och under

SoU 1982/83:24

anslaget till bidrag till driften av kliniker för psykiskt sjuka m. m. till 4 126
milj. kr.

I samband med behandlingen av regeringens framställning om anslag till
bidrag till den psykiatriska vården för nästa budgetår behandlar utskottet två
motioner - motion 1982/83:736 av Inga Lantz m. fl. (vpk) och motion
1982/83:1314 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) - vari framförs förslag som syftar till
att man med bidragen till den psykiatriska vården skall styra utvecklingen
mot öppnare vårdformer m. m.

I motionerna framhålls bl. a. att staten, kommunerna och landstingskommunerna
måste ta ett faktiskt ansvar för att en reformering av den
psykiatriska vården kommer till stånd. Med hänsyn till den rådande
resursknappheten talar enligt motionärerna mycket för att detta måste ske
genom statsbidrag som verkar direkt styrande mot öppna vårdformer,
personalutbildning, forskning och utveckling, utvärdering och annat som
behövs för att genomföra detta reformarbete. En lämplig konstruktion av
statens bidrag kan enligt motionärerna vara att under en femårsperiod en
stegvis ökad andel av det nuvarande statsbidraget avsätts för nya och öppnare
vårdformer inom psykiatrin. Bidrag bör, anförs det, kunna sökas av både
kommuner och landstingskommuner och bör kunna utgå till öppenvårdsverksamhet,
alternativa boendeformer för psykiskt handikappade och
sysselsättningsåtgärder. Särskilda bidrag bör, anförs det vidare, avsättas för
forskning, utveckling och utvärdering samt för frivilliga organisationers
insatser. Sjukvårdshuvudmän som har en stor andel traditionella vårdplatser
bör enligt motionärerna få del av bidragen i den utsträckning som följer av att
man tar hänsyn till dessa sjukvårdshuvudmäns större problem i samband med
omstruktureringen. Upptrappning av bidragen till nya och öppnare vårdformer
bör, påpekas det, motsvaras av en successiv nedtrappning av de bidrag
som nu utgår.

Motion 1982/83:736 (vpk) utmynnar i ett yrkande att riksdagen skall uttala
att nuvarande statsbidrag till den psykiatriska vården bör omfördelas till nya
och öppnare vårdformer i enlighet med vad som anförs i motionen och
motion 1982/83:1314 (s) i att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om utformningen av statsbidraget till den
psykiatriska vården.

En förändring av den psykiatriska vården med inriktning mot öppnare
vårdformer har påbörjats. Utskottet har nyligen i betänkande SoU
1982/83:15 utförligt redogjort för de riktlinjer m. m. som ligger till grund för
det påbörjade förändringsarbetet. Huvuddragen i utvecklingen bör enligt
dessa riktlinjer vara en utveckling mot öppnare vårdformer med decentralisering
av resurserna till mindre enheter i människornas närmiljö, minskning
av vårdplatsantalet i sluten vård, decentralisering av långtidsvården samt
ökad samverkan med socialtjänsten.

Betydelsen av en nära samverkan mellan den psykiatriska vården och

1* Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 24

SoU 1982/83:24

socialtjänsten - mot bakgrund bl. a. av att socialtjänsten har det övergripande
ansvaret för bistånd till dem som skrivs ut från den psykiatriska vården -tas också upp i de nya direktiv (Dir. 1982:106) som meddelats för
socialberedningen (S 1980:7). En förändring av den psykiatriska vården mot
öppnare vårdformer m. m. ställer enligt direktiven stora krav på att hälsooch
sjukvårdens och socialtjänstens huvudmän etablerar ett nära samarbete
på såväl central som regional och inte minst lokal nivå. Omfattningen och
takten i denna utveckling aktualiserar, framhålls det, frågan om en
omfördelning av vissa resurser från sluten till öppen vård och från psykiatrin
till socialtjänsten. Mot bakgrund bl. a. av att omfattningen och inriktningen
av det psykiatriska reformarbetet får betydelse för de krav som ställs på
socialtjänsten bör socialberedningen enligt de nya direktiven följa den
utveckling som pågår inom området och redovisa de samarbets- och
gränsdragningsfrågor som finns mellan socialtjänsten och hälso- och
sjukvården på psykiatrins område. Det är viktigt, anförs det, att pågående
förändringsarbete fortsätter parallellt med beredningens översyn. Olika
utformningar av den psykiatriska vården kan, anförs det vidare, skapa skilda
förutsättningar för kommunernas resursinsatser. Skilda lösningar och
erfarenheter inom detta område bör enligt de nya direktiven redovisas och
analyseras. Socialberedningen avser slutföra sitt arbete under första halvåret
1984.

Mellan företrädare för statens förhandlingsnämnd och Landstingsförbundet
har den 23 mars i år träffats en överenskommelse om storleken av de
allmänna och särskilda bidragen till den psykiatriska vården för åren
1982-1984 m. m. Överenskommelsen innebär i vad avser år 1983 en ökning
av bidragen i förhållande till de bidrag för detta år som bestämdes i
ovannämnda överenskommelse i mars 1981. Den 23 mars i år har vidare
mellan företrädare för regeringen och Landstingsförbundet träffats en
överenskommelse om vissa ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
under år 1984. Enligt punkt 9 i överenskommelsen skall under
år 1984 utgå en särskild ersättning till sjukvårdshuvudmännen med 24 kr. per
invånare för att underlätta en utveckling mot öppnare vårdformer inom
psykiatrin. Ersättningen avses enligt överenskommelsen användas för
vårdformer som underlättar utskrivning av patienter från den slutna
psykiatriska vården till ett boende utanför institution. Sjukvårdshuvudmännen
skall vidare enligt överenskommelsen gemensamt med primärkommunerna
inom sitt område arbeta för en snabbare omstrukturering av psykiatrin
och därvid precisera arbetsfördelningen dem emellan. Inom ramen för
arbetet i en hälso- och sjukvårdsberedning, som inrättas inom socialdepartementet,
bör under år 1984 redovisas utvecklingsläget i landstings- och
primärkommuner. De båda överenskommelserna beräknas komma att
presenteras för riksdagen inom kort.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att statens bidrag till den
psykiatriska vården bör utformas så att de stimulerar en reformering av

SoU 1982/83:24

insatserna för vård och rehabilitering av de psykiskt sjuka. Utskottet vill
också - liksom i betänkande SoU 1982/83:15 - framhålla vikten av att
påskynda utvecklingen mot öppnare vårdformer m. m. enligt de riktlinjer
som ligger till grund för det inledda förändringsarbetet.

Med hänsyn till innehållet i den nyligen träffade överenskommelsen samt
socialberedningens pågående arbete bör dock motion 1982/83:736 (vpk) och
motion 1982/83:1314 (s) inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionerna
avstyrks således.

Medelsberäkningarna under de här aktuella anslagen föranleder inte
någon erinran från utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjer för statsbidrag

att riksdagen avslår motion 1982/83:736 och motion 1982/
83:1314,

2. att riksdagen för budgetåret 1983/84 anvisar

a) till Bidrag till anordnande av kliniker för psykiskt sjuka m. m.
ett förslagsanslag av 240 000 000 kr.,

b) till Bidrag till driften av kliniker för psykiskt sjuka m. m. ett
förslagsanslag av 4 126 000 000 kr.

2. 13. Bidrag till pensioner för vissa provinsialläkare. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkt I 3 (s. 139 och 140) och hemställer

att riksdagen till Bidrag till pensioner för vissa provinsialläkare för
budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 15 025 000
kr.

3. 15. Lån till Stockholms läns landstingskommun för vissa investeringar.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkt 15 (s. 141) och
hemställer

att riksdagen till Lån till Stockholms läns landstingskommun för
vissa investeringar för budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag
av 20 000 000 kr.

4. 16. Vidareutbildning av läkare. Regeringen har under punkt 16
(s. 141-145) föreslagit riksdagen att till Vidareutbildning av läkare för
budgetåret 1983/84 anvisa ett reservationsanslag av 27 642 000 kr.

Motioner

I motion 1982/83:1289 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det planeringsmässiga
ansvaret för läkares efterutbildning bör åvila statsmakterna.

Soli 1982/83:24

I motion 1982/83:1290 av Anita Bråkenhielm (m) och Rune Rydén (m)
hemställs att riksdagen beslutar begära att regeringen vidtar åtgärder för att
förenkla den regionala administrationen av kurser för läkares vidareutbildning
på sätt som i motionen anförts.

Utskottet

Från anslaget till vidareutbildning av läkare bestrids kostnader i samband
med vidareutbildning av läkare.

Efter läkarnas grundutbildning inom högskolan, som avslutas med
läkarexamen, följer som ett första led i läkarnas vidareutbildning allmäntjänstgöring
(AT) som läkare under 21 månader, varav i princip sex
månader inom allmän kirurgi, sex månader inom allmän internmedicin, tre
månader inom allmän psykiatri eller barn- och ungdomspsykiatri samt sex
månader inom allmänmedicin. Prov avläggs i allmän kirurgi, allmän
internmedicin och allmän psykiatri. Vid allmäntjänstgöringens slut erhålls
legitimation som läkare.

Härefter följer fortsatt vidareutbildning (FV) till specialistkompetens,
vilken också sker genom tjänstgöring som läkare. Den fortsatta
vidareutbildningen består av viss huvudutbildning samt sidoutbildning inom
verksamhetsområde som är av betydelse för den kompetens som söks. Den
tar från fyra till fem och ett halvt år beroende på specialitet. Under
specialistutbildningen skall läkaren delta i systematisk undervisning med
kunskapsprov.

Det åligger socialstyrelsen att anordna dels prov för läkare som fullgör
allmäntjänstgöring, dels systematisk undervisning med kunskapsprov för
läkare som genomgår specialistutbildning. Socialstyrelsen meddelar också
beslut om godkänd allmäntjänstgöring samt bevis om specialistkompetens.
Dessa uppgifter låg före omorganisationen av socialstyrelsen per den 1 juli
1981 på en särskild nämnd, nämnden för läkares vidareutbildning, som
numera avvecklats. Socialstyrelsen har emellertid inrättat en rådgivande
expertnämnd för frågor om läkares vidareutbildning. Både den tidigare och
den nuvarande nämnden betecknas NLV.

I samband med behandlingen av regeringens framställning om anslag till
vidareutbildning av läkare för nästa budgetår behandlar utskottet motionsförslag
som rör dels genomförandet av kurser under läkarnas fortsatta
vidareutbildning (FV), dels ansvaret för efterutbildning för läkare som är
yrkesverksamma.

Genomförandet av FV-kurser. I proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens
uppgifter och organisation, m. m. föreslogs bl. a. att det skulle ankomma på
socialstyrelsen att avgöra inriktningen av läkares vidareutbildning och
utbildningens innehåll men att uppgifterna att genomföra vidareutbildningen
skulle decentraliseras. Det förordades i propositionen att socialstyrelsen i

SoU 1982/83:24

samråd med sjukvårdshuvudmännen och berörda myndigheter m. fl. skulle
utarbeta formerna för den framtida vidareutbildningen av läkare m. m. På
sikt borde enligt propositionen en anslutning till resurser inom det ordinarie
utbildningsväsendet eftersträvas.

Socialutskottet (SoU 1979/80:45) var inte berett att förorda en decentralisering
av genomförandet av läkarnas vidareutbildning m. m. En förändring
av läkarnas vidareutbildning kunde enligt utskottets mening genomföras
först om ett i propositionen förutskickat utredningsarbete visade att en
decentralisering kunde ske utan att utbildningens kvalitet försämrades. På
förslag av utskottet gav riksdagen (rskr 1979/80:386) som sin mening
regeringen till känna bl. a. vad utskottet sålunda anfört.

Organisationskommittén (S 1979:12) för socialstyrelsen utredde därefter
på regeringens uppdrag frågan om den framtida utformningen av läkares
vidareutbildning. Kommittén, som redovisade sina överväganden och
förslag i betänkandet (Ds S 1981:5) Ansvars- och uppgiftsfördelning m. m.
för läkares vidareutbildning, föreslog bl. a. en relativt långtgående decentralisering
av socialstyrelsens uppgifter inom läkares vidareutbildning till de
samverkansnämnder i sjukvårdsregionerna som avsetts tillkomma med
anledning av den nya indelningen av landet i sjukvårdsregioner m. m. (prop.
1980/81:9, SoU 1980/81:6, rskr 1980/81:123).

Efter redovisning i här aktuellt avsnitt i budgetpropositionen av remissinstansers
ställningstaganden till organisationskommitténs förslag redogör
föredragande statsrådet för sina överväganden beträffande organisationen
av läkares vidareutbildning. Hon förordar en mindre genomgripande
decentralisering till samverkansnämnderna än vad organisationskommittén
föreslagit och anför bl. a. att staten på riksplanet bör följa läkarnas
vidareutbildning, inte minst av sjukvårdspolitiska skäl. Enligt statsrådet bör
endast genomförandet av kurserna inom FV, i den utsträckning som är
lämplig och ekonomiskt försvarbar, läggas ut på samverkansnämnderna och
deras kanslier, medan socialstyrelsen svarar för uppläggningen av kurserna.
Statsrådet förutsätter vidare att ett nära samarbete sker mellan samverkansnämnderna
och resp. högskolor.

I motion 1982/83:1290 av Anita Bråkenhielm (m) och Rune Rydén (m)
anförs bl. a. att där regionala samverkansnämnder inte finns, eller inte
fungerar väl, det administrativa ansvaret för genomförandet av FV-kurserna
bör kunna läggas direkt på de medicinska fakulteterna vid högskolorna.
Motionärerna begär att åtgärder vidtas för att förenkla den regionala
administrationen av FV-kurser på nämnda sätt.

Enligt vad utskottet inhämtat finns numera regionala samverkansnämnder
inrättade i samtliga sjukvårdsregioner enligt den nya regionindelningen som
träder i kraft den 1 januari 1984 med undantag för Stockholmsregionen.
Denna region omfattar enbart två sjukvårdsområden, nämligen Stockholms
län och Gotlands kommun. Med hänsyn till den sammansättning regionen

SoU 1982/83:24

har torde samverkansfrågoma beträffande regionsjukvården hittills inte ha
krävt inrättandet av en särskild samverkansnämnd.

Redan i början av 1970-talet rekommenderade den dåvarande nämnden
för läkares vidareutbildning sjukvårdshuvudmännen, regionsjukhusen och
de medicinska fakulteterna (motsvarande) inom de dåvarande sjukvårdsregionerna
att inrätta regionkommittéer för läkares vidareutbildning med
uppgift att som samordnande organ handlägga ärenden om nämndens kurser
inom de olika regionerna samt svara för det praktiska genomförandet av
kunskapsprov i anslutning till läkares allmäntjänstgöring. Till regionkommittéerna
har knutits sekretariat med arvodesanställda befattningshavare.
Till kostnaderna för sekretariaten har utgått bidrag från förevarande
anslag.

Genom regionkommittéerna och deras sekretariat har vidareutbildningen
av läkare fått en naturlig anknytning såväl till sjukvårdshuvudmännen, hos
vilka läkarna är anställda, som till regionsjukhusen, till vilka den systematiska
undervisningen som regel förläggs. Enligt vad utskottet inhämtat har
denna regionala anknytning av kursverksamheten m. m. befunnits vara
värdefull.

Enligt förslaget i budgetpropositionen kommer vidare staten att även i
fortsättningen ta ett ansvar för läkarnas vidareutbildning och följa denna på
riksplanet. Den decentralisering som nu föreslås avser endast genomförandet
av kurserna. En sådan decentralisering kan enligt föredragande
statsrådet inte leda till en försämring av utbildningens kvalitet. Utskottet
delar denna uppfattning. Vidare förutsätts, som ovan nämnts, att ett nära
samarbete skall ske mellan samverkansnämnderna och resp. högskolor.

Utskottet biträder således föredragande statsrådets förslag beträffande
läkares vidareutbildning. Motion 1982/83:1290 (m) avstyrks.

Ansvaret för efterbildning av läkare. Sedan budgetåret 1974/75 har medel
beräknats under förevarande anslag för efterutbildning av läkare för
verksamhet som främst allmänläkare. Föredragande statsrådet föreslår att
medel även beräknas för nästa budgetår för allmänläkarkurser m. m.

I proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation,
m. m. anförde föredragande statsrådet (s. 66) bl. a. att extern utbildning av
fortbildningskaraktär för personal inom socialtjänsten och hälso- och
sjukvården i första hand bör vara ett ansvar för huvudmännen och därför
åvila dessa och att socialstyrelsen i princip inte bör bedriva extern
kursverksamhet. En fortsatt decentralisering och avveckling av socialstyrelsens
externa kursverksamhet borde därför genomföras. I vissa fall borde
dock socialstyrelsen övergångsvis kunna ges ett ansvar för att utbildning
kommer till stånd, t. ex. i de fall formella behörighets- och kompetenskrav
finns fastställda, vilka kräver en kompletterande utbildning. Uttalandena
föranledde inte någon erinran från riksdagens sida (SoU 1979/80:45, rskr
1979/80:386).

SoU 1982/83:24

Organisationskommittén för socialstyrelsen har i ovannämnda betänkande
Ansvars- och uppgiftsfördelning m. m. för läkares vidareutbildning
betonat att det måste vara sjukvårdshuvudmännen som skall ta ansvar för
läkarnas efterutbildning, såväl ekonomiskt som i övrigt.

I en inom den tidigare nämnden för läkares vidareutbildning utarbetad
rapport, Läkares efterutbildning - principiella riktlinjer, förordades ett visst
statligt ansvar för efterutbildningen av läkare. Framför allt försöksverksamhet,
utveckling och samordning borde enligt rapporten vara statliga
uppgifter.

Föredragande statsrådet anför i här aktuellt avsnitt i budgetpropositionen
bl. a. att staten inte bör påta sig något principiellt ansvar för läkarnas
efterutbildning. En annan sak är, fortsätter statsrådet, att socialstyrelsen bör
få disponera vissa medel, som gör det möjligt att övergångsvis anordna viss
efterutbildning. En satsning har ju hittills skett för att få fram välutbildade
allmänläkare till den öppna vården, framhåller statsrådet.

I motion 1982/83:1289 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) anförs bl. a. att den
snabba medicinska utvecklingen innebär att de läkare som i dag blir
specialistkompetenta kommer att behöva revidera och aktualisera sina
kunskaper kontinuerligt under de 35^10 yrkesverksamma år som de har
framför sig. Enligt motionären är läkarnas efterutbildning mot den
bakgrunden inte en fråga som kan reduceras till en fråga mellan arbetsgivare
och arbetstagare utan ett nationellt intresse. Därmed är inte sagt att staten
måste ta hela ansvaret för läkares efterutbildning, anför motionären vidare.
Motionären pekar i sammanhanget på den i rapporten Läkares efterutbildning-
principiella riktlinjer anvisade ansvarsfördelningen för efterutbildning
av läkare. Denna innebär i princip att sjukvårdshuvudmännen skulle bestrida
kostnaderna för läkarnas deltagande i efterutbildningen, medan staten skulle
sörja för övergripande planering, samordning och tillsyn av efterutbildningen
samt bedriva utvecklings- och försöksverksamhet inom området. Motionären
begär att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att det
planeringsmässiga ansvaret för läkares efterutbildning bör åvila statsmakterna.

I anslutning till att riksdagen under förra riksmötet antog den nya hälsooch
sjukvårdslagen godkände riksdagen riktlinjer i fråga om statlig planering
och samordning av hälso- och sjukvården (prop. 1981/82:97, SoU 1981/82:51,
rskr 1981/82:381). Enligt dessa riktlinjer har statsmakterna ansvaret för den
övergripande planeringen och samordningen av hälso- och sjukvården. Häri
ligger enligt utskottets mening även ett övergripande ansvar för att hälso- och
sjukvårdens personal erhåller erforderlig efterutbildning. Det direkta
ansvaret för uppläggning och genomförande av efterutbildning bör emellertid
åvila sjukvårdshuvudmännen. Utskottet anser att de riktlinjer som
angivits i proposition 1979/80:6 och nu i budgetpropositionen om den
närmare fördelningen av ansvaret för läkarnas efterutbildning är väl
avvägda.

SoU 1982/83:24

Det förtjänar här även nämnas att Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Sveriges läkarförbund enligt protokoll från förhandlingar
i december 1980 om vissa frågor rörande läkares efterutbildning och
tillsättning av läkartjänster enats om att i en partssammansatt grupp bl. a.
diskutera planering och organisation i syfte att erhålla en för sjukvården
ändamålsenlig efterutbildning av läkare.

Med hänsyn till det anförda bör motion 1982/83:1289 (m) inte föranleda
någon åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks således.

Medelsberäkningen under anslaget föranleder inte någon erinran från
utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande genomförandet av FV-kurser
att riksdagen avslår motion 1982/83:1290,

2. beträffande ansvaret för efterutbildning av läkare
att riksdagen avslår motion 1982/83:1289,

3. att riksdagen till Vidareutbildning av läkare för budgetåret
1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 27 642 000 kr.

3. 1 7. Vidareutbildning av tandläkare m. m. 18. Efterutbildning av viss
sjukvårdspersonal m. m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under
punkterna 17 och I 8 (s. 145-150) och hemställer

att riksdagen för budgetåret 1983/84 anvisar

1. till Vidareutbildning av tandläkare m. m. ett förslagsanslag av
2 200 000 kr.,

2. till Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal m. m. ett förslagsanslag
av 2 703 000 kr.

6. I 9. Beredskapslagring för hälso- och sjukvården m. m. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkt 19 (s. 150-152) och hemställer

1. att riksdagen bemyndigar regeringen att medge att sjukvårdsutrustning
m. m. får beställas inom en kostnadsram av
20 000 000 kr.,

2. att riksdagen till Beredskapslagring för hälso- och sjukvården
m. m. för budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av
56 802 000 kr.

7. 110. Driftkostnader för beredskapslagring m. m. 111. Utbildning av
personal för hälso- och sjukvård i krig m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkterna 110 och 111 (s. 152-155) och hemställer

att riksdagen för budgetåret 1983/84 anvisar

1. till Driftkostnader för beredskapslagring m. m. ett förslagsanslag
av 40 240 000 kr.,

SoU 1982/83:24

2. till Utbildning av personal för hälso- och sjukvård i krig m. m.
ett förslagsanslag av 7 465 000 kr.

Stockholm den 7 april 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), John Johnsson (s),
Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s). Blenda Littmarck (m),Stig Alftin (s),
Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m). Maria Lagergren (s). Anita
Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Rosa Östh (c) och Aina
Westin (s).

Reservation

Vid 4. I 6. Vidareutbildning av läkare

Beträffande ansvaret för efterutbildning av läkare (mom. 2 i hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 9 med ”1
anslutning” och slutar på s. 10 med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

I anslutning (= utskottet s. 9) erforderlig efterutbildning. Mot

bakgrund av att den medicinska utvecklingen medför att läkarna under sin
yrkesverksamma tid måste kontinuerligt revidera och aktualisera sina
kunskaper måste statens ansvar när det gäller efterutbildning för läkare -som framhålls i motionen - innebära att staten skall sörja för övergripande
planering, samordning och tillsyn av efterutbildningen samt bedriva utvecklings-
och försöksverksamhet på området. Kostnaderna för läkarnas
deltagande i efterutbildning bör - som också framhålls i motionen - bestridas
av deras huvudmän.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1982/83:1289 (m)
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande ansvaret för efterutbildning av läkare

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1289 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1982/83:24

Särskilt yttrande

Vid 1. I 1. Bidrag till anordnande av kliniker för psykiskt sjuka m. m. I 2.
Bidrag till driften av kliniker för psykiskt sjuka m. m.

Beträffande riktlinjer för statsbidrag

Inga Lantz (vpk) anför följande:

Det kan inte längre tolereras att patienter måste stanna kvar inom den
psykiatriska sjukhusvården därför att lämpliga stödformer - bostad,
sysselsättning, omsorger m. m. - inte finns att tillgå ute i samhället.
Omfattande insatser av staten, kommunerna och landstingskommunerna
krävs för att den psykiatriska vården skall förändras mot öppnare vårdformer.
Om den i överenskommelsen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen under år 1984 överenskomna ersättningen
om 24 kr. per invånare, som skall få användas för att underlätta en utveckling
mot öppnare vårdformer inom psykiatrin, kan utgöra en tillräcklig stimulans
för att ett kraftfullt förändringsarbete skall komma till stånd återstår att
se.

minab/gotab Stockholm 1983 75104