SoU 1982/83:18

Socialutskottets betänkande
1982/83:18

om anslag inom socialdepartementets verksamhetsområde, såvitt
avser vissa myndigheter m. m. (prop. 1982/83:100, bil. 7 delvis)

I betänkandet behandlas regeringens i proposition 1982/83:100 bil. 7
(socialdepartementet) framlagda förslag om anslag för budgetåret 1983/84
under avsnitt E. Vissa myndigheter m. m.

I anslutning till här aktuell del av propositionen behandlas motioner som
anges vid de olika anslagen.

Vissa myndigheter m. m.

1. El. Socialstyrelsen

Regeringen har under punkt E 1 (s. 63-66) föreslagit riksdagen att till
Socialstyrelsen för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av
117 587 000 kr.

Motioner

I motion 1982/83:153 av Anna Wohlin-Andersson (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen anhåller att oral galvanism erkänns som
sjukdom,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller att åtgärder vidtas så att
information snarast utgår till samtlig personal som i någon form kan komma i
kontakt med personer som lider av oral galvanism.

I motion 1982/83:202 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen begär att regeringen bemyndigar socialstyrelsen att från vederbörande
sjukvårdsmyndigheter infordra årsberättelser enligt av styrelsen
utfärdade anvisningar.

I motion 1982/83:237 av Siri Häggmark (m) och Gullan Lindblad (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om ett snabbt beslut rörande
yrkesbenämningen för de elever som utbildas på hälso- och sjukvårdslinjen
inom den kommunala högskolan.

I motion 1982/83:293 av Börje Stensson (fp) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insamlande av forskningsmaterial rörande oral galvanism,

1 Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 18

SoU 1982/83:18

2

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om erbjudande till patienter med oral galvanism till undersökning hos
särskilt utsedd läkare/tandläkare.

I motion 1982/83:323 av John Andersson (vpk) och Karin Nordlander
(vpk) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
nödvändigheten av en bättre styrning både utbildnings- och fördelningsmässigt
av läkarresurser.

I motion 1982/83:386 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär initiativ syftande till att ett projekt med en ny medicinsk
specialitet initieras, där man arbetar med hela den mänskliga organismen i
samband med åkommor från tänder och tandlagningar.

I motion 1982/83:682 av Anita Bråkenhielm (m) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 2), att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en
översyn av behovet av fortsatt vidareutbildning för läkare inom specialiteten
klinisk farmakologi.

Motivering till yrkandet finns i motion 1982/83:681.

I motion 1982/83:740 av Kenth Skårvik (fp) och tredje vice talmannen Karl
Erik Eriksson (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att vidareutbildning av läkare i glaskroppskirurgi snarast bör påbörjas
och att dimensionering av utbildningen bör göras med hänsynstagande till de
synpunkter som framförts i motionen.

I motion 1982/83:1301 av Inger Hestvik (s) och Ove Karlsson (s)
hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen fastställer behörighetskrav för
fotvårdsspecialister,

2. att riksdagen begär att regeringen utfärdar legitimation till dem som är
behöriga att utöva yrket som fotvårdsspecialist.

I motion 1982/83:1303 av Björn Körlof (m) och Anita Bråkenhielm (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av
omedelbara åtgärder för att säkerställa en effektiv ledning av sjukvården i
krig på alla ledningsnivåer.

I motion 1982/83:1307 av Hans Nyhage (m) och Arne Svensson (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
yrkestiteln för dem som utbildas på hälso- och sjukvårdslinjen inom
kommunala högskolan snarast bör fastställas och bör vara legitimerad
sjuksköterska.

SoU 1982/83:18

3

I motion 1982/83:1311 av Rune Torwald (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna behovet av att AB Bofors får tillgång till
erforderliga anslag för att eliminera problemet med ”oral galvanism”.

I motion 1982/83:1313 av Margot Wallström (s) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av hur yrkesbenämningen
terapeut utnyttjas,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om att riktlinjer utarbetas för hur
yrkesbenämningen terapeut får användas.

I motion 1982/83:1822 av Gunhild Bolander (c) och Elis Andersson (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att ett åtgärdsprogram snarast
presenteras för de synskadade diabetikerna.

I motion 1982/83:1825 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp)
och Elver Jonsson (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en
översyn av ögonläkarutbildningen kommer till stånd enligt de riktlinjer som
framförts i motionen.

Utskottet

I samband med behandlingen av regeringens framställning om anslag till
socialstyrelsen för nästa budgetår behandlar utskottet motionsförslag om
oral galvanism m. m., om kommenterade årsberättelser från sjukhus m. m.,
om legitimation för vissa personalgrupper inom hälso- och sjukvården m. m.,
om läkarfördelningen, om glaskroppskirurgi för ögonskadade diabetiker
m. m. samt om föreskrifter om planering och ledning av den civila hälso- och
sjukvården i krig m. m.

Oral galvanism m. m. Bakgrund till de motioner som behandlas i detta
avsnitt av betänkandet är att vissa elektrokemiska fenomen kan uppkomma
när tandersättningsmaterial av metall med skilda elektriska spänningar finns
i munhålan. En svag elektrisk ström kan uppstå mellan metallerna (oral
galvanism). Genom korrosion kan metalljoner frigöras.

De tandersättningsmaterial av metall som används inom tandvården är
främst amalgam - som tillreds genom att pulver av silver, tenn och koppar
blandas med kvicksilver - och guldlegeringar. Amalgam korroderar mera än
högkvalitativa guldlegeringar.

Docent Mats Hanson vid zoofysiologiska institutionen vid Lunds universitet
har hävdat att nästan varje svensk med amalgam i munnen är
kvicksilverförgiftad till följd av att kvicksilver genom korrosion frigörs och
förs ut i kroppen via tändernas blodkärl, saliven och andningsluften.
Amalgam är därför enligt Hanson olämpligt som tandlagningsmaterial.

SoU 1982/83:18

4

Med hänvisning i vissa fall till den åsikt som Mats Hanson framfört har fyra
motioner väckts med följande yrkanden.

I motion 1982/83:153 av Anna Wohlin-Andersson (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller dels att oral galvanism erkänns som
sjukdom (yrkande 1), dels att åtgärder vidtas så att information snarast går ut
till samtlig personal som i någon form kan komma i kontakt med personer
som lider av oral galvanism (yrkande 2). I motiveringen till yrkande 1
framhålls bl. a. att eftersom försäkringskassan inte har tagit med oral
galvanism i förteckningen över kända sjukdomar får de som lider av
förgiftningssymtom inte alla sina rättigheter tillgodosedda. I motiveringen
till yrkande 2 framhålls bl. a. att tandläkare, läkare och sjuksköterskor måste
informeras om att oral galvanism är en bekräftad realitet, inte minst för att
eliminera misstanken att patienterna är inbillningssjuka eller i behov av
psykiatrisk vård.

I motion 1982/83:293 av Börje Stensson (fp) anförs bl. a. att oral galvanism
är föremål för en hel del forskning i Sverige men att det synes vara så, att
mycket av den forskning som bedrivs aldrig publiceras och således ej är
redovisningsbar. Enligt motionären bör socialstyrelsen få i uppdrag att
insamla allt forskningsmaterial rörande oral galvanism som kan finnas på
odontologiska fakulteter och tandvårdskliniker. Motionären anför vidare
bl. a. att det fortfarande är så att patienter med oral galvanism finner ingen
eller liten förståelse för sina problem. Enligt motionären bör socialstyrelsen
också få i uppdrag att erbjuda alla tandvårdspatienter med oral galvanism att
vända sig till en särskilt utsedd tandläkare eller läkare i varje län för att få sin
situation klarlagd. Det vore, säger motionären, ett sätt att ta här berörda
patienters problem på allvar. Motionären hemställer att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om dels
insamlande av forskningsmaterial rörande oral galvanism (yrkande 1), dels
erbjudande till patienter med oral galvanism om undersökning hos särskilt
utsedd läkare eller tandläkare (yrkande 2).

I motion 1982/83:386 av Marianne Karlsson (c) framhålls - bl. a. med
hänvisning till påpekanden som med. dr Patrik Störtebecker gjort i boken
Tandröta som orsak till nervsjukdomar, epilepsi, schizofreni, multipel
skleros, hjärntumör - att det kan konstateras att det inom medicinsk och
tandmedicinsk litteratur relateras en hel del fall där det visas ett tydligt
samband mellan tandåkommor och kroppsåkommor. De hälsovådliga
tandmaterialen är enligt motionären en annan och mycket allvarlig orsak till
olika sjukdomstillstånd. Motionären begär initiativ till att det skall inrättas
en ny medicinsk specialitet - varmed motionären torde avse en särskild
medicinsk arbetsenhet - där man arbetar med hela den mänskliga
organismen i samband med åkommor från tänder och tandlagningar. Det
begärda projektet skall enligt motionären ses som en tillfällig statlig satsning
för att initiera en utvecklings- och försöksverksamhet som i lämpliga former
bör integreras i sjukvårdshuvudmännens reguljära verksamhet.

SoU 1982/83:18

5

I motion 1982/83:1311 av Rune Torwald (c) anförs bl. a. att besvären av
oral galvanism har kunnat elimineras sedan amalgamfyllningarna tagits bort
och ersatts med annat material. Det synes därför enligt motionären
uppenbart att vi snarast måste söka få fram ett nytt tandlagningsmaterial som
varken är galvaniskt eller korroderar och som vid nötning inte frigör för
kroppen skadliga metaller. Mycket tyder enligt vissa forskare på att s. k.
polymerkompositer (= vissa plastprodukter) borde kunna vara en tänkbar
lösning på detta problem men ganska mycket ytterligare forskning krävs för
att få fram exakt rätt, ofarligt material, anförs det vidare. Enligt motionären
har man inom Boforskoncernen långvarig erfarenhet av polymerkompositer
och deras egenskaper, erfaren personal och välutrustade laboratorier för
ytterligare forskning, varför det synes angeläget att samhället ställer
ekonomiska resurser till AB Bofors förfogande för att förhoppningsvis på
detta sätt snabbare lösa materialfrågan. Motionären begär att riksdagen som
sin mening skall ge regeringen till känna behovet av att AB Bofors får tillgång
till erforderliga anslag för att eliminera problemet med oral galvanism.

Utskottet behandlade i början av innevarande riksmöte i sitt av riksdagen
godkända betänkande SoU 1982/83:1 - efter remissbehandling - motioner
med yrkanden som var likartade med yrkandena i här aktuella motioner med
undantag av motion 1982/83:1311 (c). Utskottets ställningstaganden m. m.
innebar i korthet följande.

Utskottet anslöt sig till den i remissyttrandena i frågan uttalade meningen
att oral galvanism är ett elektrokemiskt fenomen som inte i sig kan betecknas
som en sjukdom. Utskottet framhöll emellertid att sjukpenning från
sjukförsäkringen utgår i vanlig ordning, om symtom från munhålan på grund
av t. ex. oral galvanism skulle leda till sådana fysiska eller psykiska besvär att
arbetsoförmåga kan anses föreligga.

Utskottet uttalade att det är angeläget med vidare forsknings- och
utvecklingsarbete beträffande amalgam och annat tandlagningsmaterial.

Beträffande ett motionsförslag angående information om oral galvanism
till viss personal och ett angående inrättande av en ny medicinsk specialitet
för behandling av åkommor från tänder och tandlagningar anförde utskottet
bl. a. att förslagen syntes ha sin grund i att vårdsökande som hänför sina
besvär till oral galvanism m. m. inte varit nöjda med det omhändertagande
de fått då de vänt sig till sjukvården eller tandvården. Förslagen avsåg således
omhändertagandet av vårdsökande som drabbats av biverkningar av oral
galvanism m. m. Motionsförslagen borde därför enligt utskottet vara en
anledning för huvudmännen för sjukvården och tandvården att särskilt
uppmärksamma hur man skall möta dessa vårdsökandes behov så att deras
förtroende för sjukvården och tandvården inte sviktar. Bl. a. borde, anförde
utskottet, betydelsen av att de vårdsökande omhändertas av personal med
erfarenhet av behandling av patienter som drabbats av oral galvanism
uppmärksammas, och det var då inte minst viktigt att den somatiska

SoU 1982/83:18

6

behandlingen beaktades. Utskottet erinrade vidare om att lagen (1980:12)
om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården f. n. inte omfattar
tandvård och uttalade att det finns skäl som talar för att samma regler bör
gälla även för samhällets tandvård. Den aktuella kategorin vårdsökande
skulle i sådant fall få ökade möjligheter att framföra önskemål och
synpunkter till de för vården ansvariga. Utskottet förutsatte dock att man i
sammanhang med pågående beredning inom regeringskansliet av bl. a.
frågan om en ny lagstiftning för tandvården även skulle överväga frågan om
att utsträcka tillämpningen av nämnda lag till att omfatta tandvården.

Utskottet vill till besvarande av de nu aktuella motionerna 1982/83:153 (c),
1982/83:293 (fp) såvitt avser yrkande 2 samt 1982/83:386 (c) hänvisa till vad
utskottet anförde i betänkande SoU 1982/83:1.

Utskottet vill vidare redovisa följande som avser socialstyrelsens behandling
av frågor om oral galvanism m. m.

Mats Hanson har i en skrivelse till socialstyrelsen hävdat att kvicksilverfrisättning
från amalgam kan framkalla förgiftningssymtom som leder till
somatiska och psykiska sjukdomar. Ledamöterna av socialstyrelsens vetenskapliga
råd professor Maud Bergman, odontologiska fakulteten i Umeå,
professor Lars Friberg, Karolinska institutet, och professor Per-Olof Glantz,
odontologiska fakulteten i Malmö, har i november 1982 avgivit yttranden till
socialstyrelsen över skrivelsen. Ingen av dessa experter har emellertid
instämt med Hanson i fråga om risker med amalgam. Med hänsyn till att det
fortfarande finns luckor i våra kunskaper om amalgamets och kvicksilvrets
metabolism och toxiska egenskaper och till att detta gäller även för andra
tandlagningsmaterial är det enligt professor Friberg motiverat att socialstyrelsen
tar ett initiativ till en övergripande bedömning av tandlagningsmaterial
ur bl. a. toxikologisk synpunkt.

Socialstyrelsen har i början av innevarande år från tandvårdscheferna hos
landstingen och från de odontologiska fakulteterna anhållit om uppgifter om
erfarenheter av vården av patienter med oral galvanism m. m. Avsikten är att
dessa uppgifter skall utgöra underlag för anvisningar av socialstyrelsen om
vården.

Socialstyrelsen gör f. n. en inventering av pågående, ej publicerad,
forskning som på något sätt berör fenomenet oral galvanism. Resultatet av
inventeringen är avsett att utgöra grundval för överväganden huruvida
socialstyrelsen skall ta initiativ till ytterligare forskning på området.

Sistnämnda åtgärd tillgodoser enligt utskottets mening syftet med yrkande
1 i motion 1982/83:293 (fp).

Någon anledning för riksdagen att - såsom begärs i motion 1982/83:1311
(c) - uttala att AB Bofors bör tilldelas medel för forskning om visst
tandlagningsmaterial finns enligt utskottets mening inte.

SoU 1982/83:18

7

Det förtjänar här nämnas att vissa frågor om biverkningar av tandlagningsmaterial
övervägs i samband med det förslag till ny lagstiftning för
tandvården som f. n. bereds inom regeringskansliet.

Det förtjänar vidare att nämnas att man inom Kristianstads läns landstings
tandvårdsorganisation utarbetat ett speciellt vårdprogram för patienter som
anser sig lida av oral galvanism. Vårdprogrammet syftar till att specialistklinikerna
inte skall behöva ta hand om och utreda ”onödiga” fall av oral
galvanism. Om man drar slutsatsen att patientens problem inte är orsakade
av någon odontologisk sjukdom eller att en eventuell sådan sjukdom inte kan
vara orsak till patientens problem skall patienten remitteras till en
allmänläkare.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1982/
83:153 (c), 1982/83:293 (fp), 1982/83:386 (c) och 1982/83:1311 (c).

Kommenterade årsberättelser från sjukhus m. m. I motion 1982/83:202 av
Gunnar Biörck i Värmdö (m) anförs bl. a. att före datoriseringen av
statistikverksamheten inom hälso- och sjukvården klinikchefer vid sjukhusen
och deras kolleger i provinsialläkardistrikten vid årets slut brukade gå
igenom resultaten av sin verksamhet. De kunde i samband därmed också
göra värdefulla iakttagelser och reflexioner rörande sjukdomspanoramat och
vårdresultaten vid resp. enheter - reflexioner som i många fall kunde leda till
åtgärder på det lokala planet. Motionären framhåller vidare att ju mer man
överflyttar ansvaret för hälso- och sjukvården till sjukvårdshuvudmännen,
desto viktigare är det att socialstyrelsen som tillsynsmyndighet får ett sakligt
underlag för att kunna bedöma hälsoläget inte bara centralt utan även vid de
särskilda enheterna. För den skull bör socialstyrelsen enligt motionären
bemyndigas föreskriva att de särskilda sjukvårdande enheterna (sjukhus,
kliniker, vårdenheter etc.) skall vara skyldiga att upprätta och till socialstyrelsen
insända årsberättelser enligt fastställt formulär. Motionären begär att
regeringen skall bemyndiga socialstyrelsen att från vederbörande sjukvårdsmyndigheter
infordra sådana årsberättelser.

Utskottet har i de av riksdagen godkända betänkandena SoU 1976/77:29,
SoU 1978/79:27 p. 1 och SoU 1981/82:51 (s. 24 och 25) behandlat
motionsförslag av motionären som haft samma syfte som det nu aktuella.

I betänkande SoU 1976/77:29 - vari redovisades remissbehandling av det
då aktuella motionsförslaget - instämde utskottet med motionären i fråga om
värdet av att analyser av data av den sjukvårdande verksamheten görs även
lokalt. Utskottet framhöll dock att det för det enskilda sjukhuset kan vara
lika fruktbringande att man med vissa bestämda tidsintervaller gör mera
djupgående analyser som att man rutinmässigt gör analyser av mera
översiktlig karaktär.

I betänkande SoU 1978/79:27 anförde utskottet bl. a. (s. 6 och 7) att
kommenterade årliga verksamhetsberättelser från kliniker och motsvarande
enheter vid sjukvårdsinrättningarna kan vara av stort värde. Arbetet med

Rättelse: S. 25, 5. i rubriken Står: läkemedelsverkningar Rättat till läkemedelsbiverkningar -

SoU 1982/83:18

8

sådana berättelser bör ge anledning till att man närmare analyserar den
verksamhet som bedrivs, vilket i sin tur kan ge uppslag till idéer om hur man
skall förbättra verksamheten i olika avseenden. Sådana verksamhetsberättelser
bör, anförde utskottet vidare, vara av värde för sjukvårdshuvudmännen
vid uppföljningen av verksamheten vid de olika sjukvårdsinrättningarna.
Mot bakgrund av att tyngdpunkten i den statistiska uppföljningen av
verksamheten inom hälso- och sjukvården höll på att förskjutas till
sjukvårdshuvudmännen syntes emellertid enligt utskottet frågan om i vad
mån klinikcheferna och motsvarande enhetschefer inom sjukvården skall
upprätta årliga verksamhetsberättelser vara en fråga som närmast bör lösas
på det lokala planet under hänsynstagande till de olika skiftande förutsättningar
som kan finnas.

I betänkande SoU 1981/82:51 - vari behandlades proposition 1981/82:97
om den nya hälso- och sjukvårdslagen m. m. jämte motioner - hänvisade
utskottet bl. a. till att det enligt propositionen inhämtats att Landstingsförbundet
hade för avsikt att medverka till att socialstyrelsen får tillgång till
sådan statistik som gör det möjligt att följa och analysera hälso- och
s j uk vårdsutvecklingen.

Utskottet förutsätter - i likhet med vad utskottet gjorde i betänkande SoU
1976/77:29 - att vad utskottet uttalat om värdet av att analyser av den
sjukvårdande verksamheten görs även lokalt beaktas vid överväganden om
den framtida statistikverksamheten inom hälso- och sjukvården. Härom får
utskottet nämna följande.

Då sjukvårdshuvudmännen genom den nya hälso- och sjukvårdslagen fått
ett vidgat ansvar för befolkningens hälsoförhållanden behövs ett underlag för
att följa utvecklingen av hälsoläget och vårdutnyttjandet samt för att
analysera bl. a. samband mellan miljö och hälsa. I budgetpropositionen (bil.
7, s. 62) räknar föredragande statsrådet med att sjukvårdshuvudmännen
upprättar patientdatabaser med uppgifter om hälsotillstånd, sjukdomar,
vård etc.

I proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation,
m. m. föreslogs att en socialsektorns planeringsdatabas - med statistiska
centralbyrån som ansvarig för databasen - skulle inrättas med hänsyn till att
det centralt behövs ett underlag för planering och uppföljning av verksamheten
inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Riksdagen (SoU
1979/80:45, rskr 1979/80:386) hade inte något att erinra häremot.

Beredning av frågor om innehållet m. m. i sjukvårdshuvudmännens
patientdatabaser och socialsektorns planeringsdatabas sker inom socialsektorns
statistikdelegation, som består av representanter för datainspektionen,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statistiska centralbyrån, Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Med hänsyn till det anförda bör motion 1982/83:202 (m) inte föranleda
någon åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks således.

SoU 1982/83:18

9

Legitimation för vissa personalgrupper inom hälso- och sjukvärden m. m. I
detta avsnitt i betänkandet behandlas motionsförslag om legitimation m. m.
för dem som genomgått den nya hälso- och sjukvårdslinjen inom högskolan
och för fotvårdsspecialister samt om användningen av yrkesbenämningen
terapeut.

När högskolereformen genomfördes den 1 juli 1977 inrättades de
dåvarande utbildningarna för sjuksköterskor och assistenter inom hälso- och
sjukvården som sjuksköterskelinjen (105 poäng), medicinska assistentlinjen
(100 poäng), oftalmologassistentlinjen (80 poäng) och operationsassistentlinjen
(100 poäng) inom den kommunala högskoleutbildningen. Som
påbyggnadslinjer inom den kommunala högskoleutbildningen inrättades
bl. a. befintlig vidareutbildning för sjuksköterskor samt utbildning till
ortoptist. Genomgång av sjuksköterskelinjen och motsvarande utbildning
berättigar till legitimation som sjuksköterska enligt bestämmelser i reglementet
(1957:656) för sjuksköterskor. Bestämmelser om legitimation finns
inte för dem som genomgått ovannämnda assistentutbildningar och motsvarande
utbildningar.

På grundval av förslag av utredningen (U 1977:06) om vissa vårdutbildningar
inom högskolan (VÅRD 77) har fr. o. m. den 1 juli 1982 genomförts
en ny studieorganisation för vårdutbildningar inom den kommunala högskolan
(prop. 1978/79:197, UbU 1979/80:7, rskr 1979/80:100), som bl. a. innebär
att ovannämnda utbildningslinjer upphört och i stället en hälso- och
sjukvårdslinje inrättats. Inom hälso- och sjukvårdslinjen är utbildningen
inriktad på sex olika specialområden, nämligen på (1) allmän hälso- och
sjukvård (80 poäng), som ersätter sjuksköterskeutbildning jämte viss
vidareutbildning, (2) psykiatrisk vård (80 poäng) som ersätter sjuksköterskeutbildning
jämte vidareutbildning i psykiatri, (3) operationssjukvård (80
poäng) som ersätter sjuksköterskeutbildning jämte viss vidareutbildning
eller operationsassistentutbildning, (4) ögonsjukvård (80 poäng) som
ersätter oftalmologassistentutbildning samt (5) radioterapi (90 poäng) och
(6) röntgendiagnostik (90 poäng), vilka ersätter medicinsk assistentutbildning
med motsvarande inriktningar. Till specialområdet allmän hälso- och
sjukvård är anknutna fyra påbyggnadslinjer och till specialområdet ögonsjukvård
påbyggnadslinje i ortoptik. Några bestämmelser om legitimation
för dem som (tidigast i och med utgången av läsåret 1983/84) genomgått
hälso- och sjukvårdslinjen finns inte.

I motion 1982/83:237 av Siri Häggmark (m) och Gullan Lindblad (m)
framhålls bl. a. att oklarheten om vilken yrkesbenämning och behörighet
studier på hälso- och sjukvårdslinjen leder till skapat stor oro bland eleverna
på linjen. Enligt motionärerna bör utbildningen på linjen för samtliga
studerande leda fram till titeln legitimerad sjuksköterska, och motionärerna
begär ett snabbt beslut rörande yrkesbenämningen för de elever som utbildas
på hälso- och sjukvårdslinjen. I motion 1982/83:1307 av Hans Nyhage (m)

1* Riksdagen 1982183. 12 sami. Nr 18

SoU 1982/83:18

10

och Arne Svensson (m) begärs med i huvudsak likartad motivering att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att yrkestiteln för
dem som utbildas på hälso- och sjukvårdslinjen snarast bör fastställas och bör
vara legitimerad sjuksköterska.

En övergripande översyn av olika frågor som rör legitimations- och andra
behörighetsbestämmelser för personal inom hälso- och sjukvården m. m.
utförs f. n. av 1981 års behörighetskommitté (S 1980:11). Statsrådet
Sigurdsen har i ett frågesvar den 13 december 1982 (prot. 1982/83:48 s.
15-19) bl. a. anfört att kommittén under hand har fått i särskilt uppdrag att
beakta den nya vårdutbildningens inverkan på den framtida rättsliga
regleringen för hälso- och sjukvårdspersonalen och att kommittén avser att
lägga fram ett förslag under våren 1983. Detta förslag kommer enligt
statsrådet att beredas skyndsamt, och regeringen avser att fatta beslut innan
de elever som hösten 1982 påbörjat sin utbildning är färdiga att börja sitt
yrkesarbete.

Utskottet vill understryka angelägenheten av skyndsam behandling och
beslut beträffande frågan om yrkesbenämning för dem som utbildats på
hälso- och sjukvårdslinjen.

Med hänsyn till det anförda bör motionerna 1982/83:237 (m) och
1982/83:1307 (m) inte föranleda något initiativ av riksdagen. Motionerna
avstyrks således.

Utbildning av fotvårdsspecialister ges som specialkurser inom gymnasieskolan
och omfattar en termin.

I motion 1982/83:1301 av Inger Hestvik (s) och Ove Karlsson (s) framhålls
bl. a. att det av hänsyn till patienterna är angeläget att någon form av
behörighetskrav fastställs, så att det krävs legitimation för anställning som
fotvårdsspecialist hos kommun eller landstingskommun och för att utöva
yrket i egen fotklinik. Motionärerna begär därför att regeringen fastställer
behörighetskrav för fotvårdsspecialister (yrkande 1) samt att regeringen
utfärdar legitimation till dem som är behöriga att utöva yrket som
fotvårdsspecialist (yrkande 2).

Enligt vad utskottet inhämtat innefattas även frågorna om behörighetskrav
och legitimation för fotvårdsspecialister i 1981 års behörighetskommittés
ovannämnda översyn. Kommittén kommer att redovisa sina överväganden
i dessa frågor i samband med det ovannämnda förslaget under våren
1983. Med hänsyn härtill bör inte heller motion 1982/83:1301 (s) föranleda
något initiativ av riksdagen. Även denna motion avstyrks.

I motion 1982/83:1313 av Margot Wallström (s) anförs bl. a. att det finns
familjeterapeuter, hudterapeuter, sexterapeuter och andra terapeuter och
att i stort sett vem som helst kan kalla sig terapeut. Enligt motionären behövs
det en översyn av användningen av yrkesbenämningen terapeut i syfte att
förbättra kontrollmöjligheterna t. ex. genom legitimation eller auktorisation.
Motionären begär dels en översyn av hur yrkesbenämningen terapeut

SoU 1982/83:18

11

utnyttjas (yrkande 1), dels riktlinjer för hur yrkesbenämningen terapeut skall
få användas (yrkande 2).

Beteckningen terapeut kan rent språkligt sägas betyda person som
behandlar. Inom den offentliga hälso- och sjukvården förekommer termen
bl. a. i sammansättningarna arbetsterapeut och psykoterapeut. Utbildning
för arbetsterapeuter ges f. n. på arbetsterapeutlinjen inom den kommunala
högskoleutbildningen. Utbildning i psykoterapi ges i en påbyggnadslinje till
annan högskoleutbildning. Fråga om legitimation för arbetsterapeuter
omfattas av den översyn som 1981 års behörighetskommitté utför.

För vissa grupper som är verksamma inom hälso- och sjukvården finns
redan bestämmelser om legitimation eller krav på viss kompetens för att
utöva yrket. Bestämmelser om legitimation finns f. n. för läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor, sjukgymnaster, glasögonoptiker och psykologer.

Lagen (1960:409) om förbud i vissa fall att utöva verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område (den s. k. kvacksalverilagen) äger tillämpning på den
som mot ersättning undersöker annans hälsotillstånd eller behandlar annan
för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva
åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte (1 § första stycket). Den
som utövar sådan verksamhet får inte i samband därmed beteckna sig läkare
eller doktor eller begagna titel eller yrkesbeteckning, vari sådan benämning
ingår eller som ger sken av att han är legitimerad eller eljest auktoriserad av
myndighet eller har specialistkompetens som läkare (6 § andra stycket).
Överträdelse bestraffas med böter.

Vid kvacksalverilagens tillkomst framhöll föredragande departementschefen
bl. a. att han ansåg det olämpligt att i lagen slå fast en rätt för envar att
ägna sig åt kvacksalveri och annan icke auktoriserad verksamhet (prop.
1960:141 s. 131). Envars frihet att ägna sig åt kvacksalveri blev, enligt
departementschefen, otvivelaktigt mera osäker om den inte kunde stödja sig
på någon uttrycklig lagbestämmelse. Departementschefen berörde även
möjligheten att framdeles föreskriva ytterligare inskränkningar för kvacksalvares
verksamhet.

När det gäller vilka yrkesbenämningar som skulle skyddas enligt den nya
lagen anförde departementschefen följande (prop. s. 171).

Läkar- och doktorstitlarna bör enligt det sagda omfattas av skyddet. Lika
med dessa titlar bör behandlas sammansättningar, i vilka titlarna ingår.
Dessutom synes det befogat att låta skyddet gälla även sådana titlar eller
yrkesbeteckningar, som ger sken av att vederbörande är legitimerad eller
eljest auktoriserad av myndighet eller innehar specialistkompetens såsom
läkare. Med en dylik utvidgning av förbudet motverkas obehörig användning
av beteckningar såsom ortoped, psykiater, hudspecialist etc. Med hänsyn till
att enligt den samtidigt föreslagna läkarlagen specialiteterna inom läkarvetenskapen
förutsättes skola officiellt avgränsas torde några svårigheter ej
behöva uppstå för en kvacksalvare att avgöra huruvida en beteckning är
tillåten eller ej. Rena fantasibenämningar, vilka kan vara nog så vilseledande

SoU 1982/83:18

12

för den fåkunnige, torde däremot ej kunna förbjudas. Använder kvacksalvaren
en dylik beteckning torde det emellertid finnas goda skäl att
undersöka, huruvida hans verksamhet ej är ren humbug och följaktligen
straffbar såsom bedrägeri.

Med hänsyn till att förbuden att använda vissa titlar måste straffsanktioneras
för att få någon effekt, torde förbuden böra utformas under särskilt
beaktande av att man på förhand skall kunna bedöma huruvida en
beteckning är tillåten eller ej. Såvitt gäller de hittills berörda beteckningarna
synes rimliga anspråk härvidlag kunna anses uppfyllda. Däremot synes det
närmast ogörligt att formulera en regel av samma tydlighet, varigenom det
skulle kunna förbjudas att kvacksalvaren gav sin verksamhet en beteckning,
som lätt kan förväxlas med verksamhet på det erkända medicinska området.
Även om det skulle vara önskvärt att hindra användningen av benämningar
såsom klinik, medikoinstitut etc. för kvacksalvarmottagningar, synes man
med hänsyn till dessa tekniska svårigheter få avstå från att införa förbud
däremot. Vad en kvacksalvare kan vinna genom att ge sin verksamhet
beteckningar, lånade från eller inspirerade av den erkända medicinens
terminologi, synes emellertid väsentligt reduceras genom att han, enligt vad
jag nu förordat, icke skall kunna ge sig själv någon i sammanhanget
förtroendeingivande titel.

Utskottet anser liksom motionären att det är viktigt att allmänheten inte
vilseleds i fråga om kompetensen hos någon som ägnar sig åt att behandla
sjukdomar och liknande tillstånd. Enligt utskottets mening har emellertid
beteckningen terapeut en alltför vag och otydlig innebörd för att det skall
kunna komma i fråga att lagreglera dess användning annat än vad avser vissa
sammansättningar av ordet, vilka förekommer inom hälso- och sjukvården.
Dessa frågor övervägs av 1981 års behörighetskommitté. Utskottet vill vidare
erinra om att statsmakterna vid kvacksalverilagens tillkomst inte ansett sig
kunna förbjuda andra beteckningar än sådana som ger sken av att
vederbörande är legitimerad e. d. Något skäl att frångå denna grundläggande
syn har inte framkommit. Utskottet anser det inte heller påkallat att
överväga generella bestämmelser om auktorisation etc. för den heterogena
gruppsom det här är fråga om. Motion 1982/83:1313 (s) bör därför i varje fall
i dagsläget inte föranleda någon riksdagens åtgärd, och den avstyrks
således.

Läkarfördelningen. Sedan början av 1970-talet antas till den grundläggande
utbildningen för läkare ca 1 000 studerande varje år. Grundutbildningen
omfattar fem och ett halvt år och avslutas med läkarexamen. Efter
grundutbildningen följer som ett första led i läkarnas vidareutbildning
allmäntjänstgöring (AT) på underordnade läkartjänster under ett år och nio
månader. Vid allmäntjänstgöringens slut erhålls legitimation som läkare.
Härefter följer fortsatt vidareutbildning (FV), som leder till specialistkompetens
och som också fullgörs på underordnade läkartjänster. FV tar från
fyra till fem och ett halvt år beroende på specialitet.

Antalet läkare har ökat starkt under 1970-talet, nämligen från ca 10 000 år
1970 till drygt 19 000 år 1980. Med nuvarande intagningskapacitet till

SoU 1982/83:18

13

grundutbildningen för läkare beräknas antalet läkare år 1985 uppgå till
23 400, år 1990 till ca 27 000 och år 2000 till ca 33 000.

För att man skall kunna styra fördelningen av läkare geografiskt och
beträffande medicinska verksamhetsområden har tillkommit följande ordning.

Förordnandena på underordnade tjänster för läkarnas allmäntjänstgöring
och för deras fortsatta vidareutbildning (specialistutbildning) är utformade
som s. k. blockförordnanden (AT-block resp. FV-block), vilka innefattar
samtliga erforderliga tjänstgöringar.

Enligt bestämmelser i den fr. o. m. den 1 januari 1983 upphävda
sjuk vårdskungörelsen (1972:676) gällde att socialstyrelsen - efter hörande av
sjukvårdshuvudmännen och efter samråd med Landstingsförbundet och
Svenska kommunförbundet - beslutade hur många AT-block som fick finnas
inom varje sjukvårdshuvudmans område. Under flera år har ca 960 AT-block
fördelats varje år.

Fördelning av FV-block och inrättandet av tjänster för läkare med
specialistutbildning skulle ske på grundval av för riket upprättade läkarfördelningsprogram,
vilka upprättades av socialstyrelsen efter samråd med
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Landstingsförbundet och Sveriges
läkarförbund och fastställdes av socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Antalet FV-block som fördelats varje år har under flera år uppgått till ca
1000.

I samband med att riksdagen (prop. 1981/82:97, SoU 1981/82:51, rskr
1981/82:381) antog den fr. o. m. den 1 januari 1983 gällande hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) godkände riksdagen vissa riktlinjer i fråga om
statlig planering och samordning av hälso- och sjukvården. Enligt dessa
riktlinjer gäller bl. a. att socialstyrelsen liksom tidigare i samråd med
sjukvårdshuvudmännen och Läkarförbundet skall utarbeta rullande läkarfördelningsprogram
omfattande fem år. På grundval av sådana läkarfördelningsprogram
skall socialstyrelsen utarbeta läkarplaneringsramar för varje
sjukvårdshuvudmans område vilka skall bli föremål för diskussion mellan
företrädare för staten och sjukvårdshuvudmännen och tjäna som underlag
för sjukvårdshuvudmännens planering. Socialstyrelsen skall även i fortsättningen
fastställa AT-block och FV-block mot bakgrund av läkarfördelningsprogrammen
och i samråd med sjukvårdshuvudmännen.

Trots ovan redovisade ordning för fördelning av läkare har bristen på
läkare medfört svårigheter att rekrytera läkare till mindre attraktiva
verksamhetsområden och orter och lett till en både verksamhetsmässig och
geografisk snedfördelning av läkarresurserna.

I motion 1982/83:682 av Anita Bråkenhielm (m) begärs, såvitt här är i fråga
(yrkande 2), en översyn av behovet a v fortsatt vidareutbildning för läkare
inom verksamhetsområdet klinisk farmakologi, vilket verksamhetsområde
kan sägas avse tillämpningen av läkemedelsläran inom sjukvården. I
motiveringen (i motion 1982/83:681) till yrkandet anförs bl. a. att den ökade

SoU 1982/83:18

14

och alltmer komplicerade kunskap som finns på läkemedelsområdet har
aktualiserat behovet av fler läkare med klinisk erfarenhet och samtidigt
speciell kunskap inom farmakologi. Det påpekas att det inom flera regioner
råder brist på personer med erforderlig specialkunskap över hela detta
komplicerade fält och att - för att man skall få tillräckligt spridd expertis på
detta område - ett ökat antal FV-block bör inrättas för verksamhetsområdet
klinisk farmakologi.

Övervägandena under senare år rörande antalet FV-block för verksamhetsområdet
klinisk farmakologi kan åskådliggöras med följande sammanställning
över antalet föreslagna, förordade och medgivna FV-block.

År	Av samrådsparterna bakom läkarfördel-ningsprogrammen föreslagna	Av sjukvårdshuvud-männen förordade	Av socialstyrelsen beslutade
1979	5	3	4
1980	5	3	3
1981	3	3	3
1982	3	2	2
1983	3	2	2
1984	3

Av sammanställningen framgår att man vanligen varit beredd att tilldela
sjukvårdshuvudmännen fler FV-block än de begärt samt att de i stort sett fått
det antal de önskat. Med hänsyn härtill bör motion 1982/83:682 (m) i här
aktuell del (yrkande 2) inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionen
avstyrks således i denna del.

I motion 1982/83:323 av John Andersson (vpk) och Karin Nordlander
(vpk) framhålls bl. a. att det råder en oacceptabel geografisk snedfördelning
av läkarresurserna som snarast måste rättas till. Både när det gäller
utbildningsplanering och fördelning måste, anför motionärerna, en styrning
ske för att lösa de brister som råder. Motionärerna begär att riksdagen som
sin mening skall ge regeringen till känna nödvändigheten av en bättre
styrning både utbildningsmässigt och fördelningsmässigt av läkarresurser.

År 1979 togs initiativ till vissa åtgärder som syftade till att styra läkare till
verksamhetsområden som sjukvårdshuvudmännen prioriterar och till att
sjukvårdshuvudmännen skall få bättre möjligheter att på lika villkor få
tillgång till läkarresurserna.

I en inom Landstingsförbundet utarbetad och vid Landstingsförbundets
kongress år 1979 framlagd skrift, Solidarisk läkarförsörjning - möjligheter
och begränsningar, presenterades sålunda förslag till sådana åtgärder.
Landstingsförbundets kongress beslutade uppdra åt styrelsen för förbundet
att efter viss ytterligare beredning av frågan rekommendera sjukvårdshuvudmännen
att vidta i skriften föreslagna åtgärder. På grundval av den
fortsatta beredningen av frågan och en under hösten 1979 träffad överens -

SoU 1982/83:18

15

kommelse mellan Landstingsförbundet och Läkarförbundet utfärdade
Landstingsförbundet i november 1979 ett cirkulär om åtgärder för en
förbättrad läkarförsörjning. I cirkuläret rekommenderades sjukvårdshuvudmännen
att (1) begränsa antalet ansökningar om nya läkartjänster under
åren 1980 och 1981 för att en bättre balans skulle uppnås mellan antalet
läkartjänster och antalet vidareutbildade läkare, (2) på visst sätt effektivisera
vidareutbildningssystemet för läkare samt (3) intensifiera arbetet med
översyn av organisationen för jour och beredskap för att en successiv
reducering av vikariebehovet skulle åstadkommas. Enligt cirkuläret borde
nya läkartj änster få inrättas endast för verksamhetsområdena öppen vård vid
vårdcentral, långtidssjukvård/rehabilitering och psykiatri.

I läkarfördelningsprogrammen har med hänsyn till principen om solidarisk
läkarförsörjning antalet tjänster som skall få inrättas för läkare med
vidareutbildning resp. antalet läkare med sådan utbildning som skall få
nyanställas begränsats enligt följande.

Verksamhetsområde	År 1981	År 1982	År 1983	År 1984
Öppen somatisk vård	150	150	200	325
Sluten somatisk vård	-	-	175	365
Långtidssjukvård/rehabilitering	10	10	10	20
Psykiatrisk vård	15	15	15	45
	175	175	400	755

Statsrådet Sigurdsen har i ett frågesvar avgivet den 9 november 1982 (prot.
1982/83:22 s. 21-23) understrukit att hon skall verka för att staten i
överläggningar med företrädare för sjukvårdshuvudmännen aktivt kommer
att påverka utvecklingen mot en mera solidarisk läkarförsörjning.

Det förtjänar här även framhållas att den fortgående ökningen av
läkarkåren gör att problemen med snedfördelning av läkarresurserna är av
övergående natur.

Med hänsyn till de åtgärder som man enligt den ovan lämnade
redovisningen vidtar och är beredd att vidta för att få till stånd en bättre
fördelning av läkarresurserna i landet är något initiativ med anledning av
motion 1982/83:323 (vpk) inte erforderligt. Utskottet avstyrker således
motionen.

Glas kropps kirurgi för ögonskadade diabetiker m. m. I motion 1982/83:740 av
Kenth Skårvik (fp) och tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) anförs
bl. a. att det i Sverige finns ca 200 000 diabetiker, av vilka flera tusen är
synskadade på grund av blödningar i ögats glaskropp. Sådana synskador kan
numera opereras genom glaskroppskirurgi (vitrektomi) anförs det vidare.
Motionärerna anser att glaskroppskirurgi inte skall koncentreras till regionsjukhusen.
Motionärerna framhåller angelägenheten av att läkare utbildas i
glaskroppskirurgi och av att alla sjukvårdshuvudmän anskaffar erforderlig

SoU 1982/83:18

16

operationsutrustning samt begär att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna att vidareutbildning av läkare i glaskroppskirurgi
snarast bör påbörjas och att dimensionering av utbildningen bör göras med
hänsynstagande till de synpunkter som framförts i motionen.

I motion 1982/83:1822 av Gunhild Bolander (c) och Elis Andersson (c)
framhålls betydelsen av glaskroppskirurgi för synskadade diabetiker. Motionärerna
begär att ett åtgärdsprogram för de synskadade diabetikerna snarast
presenteras. Därvid är det enligt motionärerna angeläget att nya metoder
som glaskroppskirurgi särskilt uppmärksammas samt att man tillser att det
blir en jämn geografisk fördelning av resurserna så att långa resor undviks för
de vårdbehövande.

I motion 1982/83:1825 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp)
och Elver Jonsson (fp) påpekas bl. a. att ytterst få svenska kirurger är
utbildade i glaskroppskirurgi och att få av våra sjukhus har erforderlig
utrustning för sådan kirurgi. Utbildningen av ögonläkare bör därför enligt
motionärerna ses över och sjukvårdshuvudmännen bör rekommenderas att
skaffa den utrustning som behövs för att kunna operera främst diabetiker.
Motionärerna begär att en översyn av ögonläkarutbildningen kommer till
stånd enligt de riktlinjer som framförts i motionen.

Utskottet har tidigare under innevarande riksmöte i det av riksdagen
godkända betänkandet SoU 1982/83:10 behandlat ett motionsyrkande vari
det med hänvisning till framsteg med glaskroppskirurgi begärdes ett
åtgärdsprogram för ögonskadade diabetiker.

Utskottet hänvisade till att socialstyrelsen under första halvåret 1983
beräknades presentera sina överväganden om ett sektorprogram om
synvårdens innehåll och organisation, vari bl. a. frågor om glaskroppskirurgi
kommer att behandlas, och till att socialstyrelsen i juni 1982 gett två experter
i uppdrag att beskriva indikationer för och resultatet av glaskroppskirurgi vid
diabetes samt ge synpunkter på denna kirurgityps organisation, dimensionering
och utbildningskonsekvenser, m. m. Det beräknades att rapporter av
experterna skulle kunna sändas ut till sjukvårdshuvudmännen inom kort.
Utskottet förutsatte att rapporterna skulle ge underlag för beslut hos resp.
sjukvårdshuvudman som förkortade väntetiderna för glaskroppskirurgi.

Ovannämnda experter - professorerna Ragnar Törnquist och Sven Erik
Nilsson - har i oktober 1982 redovisat sitt uppdrag i rapporten Glaskroppskirurgi
i Sverige - resurser, behov och organisation. Experterna anser att en
koncentration av verksamheten med glaskroppskirurgi är nödvändig om den
kvalitativa standarden skall hållas hög och att resurserna för sådan kirurgi i
första hand bör byggas ut vid landets regionsjukhus, varvid även behovet av
en geografisk spridning av verksamheten skulle tillgodoses. En förstärkning
med läkare, annan personal och utrustning för glaskroppskirurgi är enligt
experterna nödvändig. För att man skall få en tillräckligt snabb kunskapsuppbyggnad
om operationsmetoden förutsätter experterna att några svenska

SoU 1982/83:18

17

ögonkirurger ges möjlighet till utbildning vid utländska kliniker under ett
uppbyggnadsskede.

I ett s. k. meddelandeblad i februari 1983 (nr 2/83) som innehåller en
cirkulärskrivelse rörande glaskroppskirurgi och ovannämnda experters
rapport och som sänts ut till sjukvårdshuvudmännen m. fl. framhåller
socialstyrelsen bl. a. att resultaten av glaskroppskirurgi numera måste
betraktas som etablerad behandlingsteknik med väl definierade kliniska
användningsområden men att komplexiteten med glaskroppskirurgiska
ingrepp motiverar en förläggning av glaskroppskirurgisk verksamhet i första
hand till regionsjukhusen. Socialstyrelsen anför vidare bl. a. att enligt
socialstyrelsens uppfattning det bör vara ett ansvar för samtliga regionsjukvårdshuvudmän
och deras ögonkliniker att gemensamt lösa de kapacitetsproblem
som f. n. finns inom här aktuell del av ögonsjukvården, eftersom
nuvarande väntesituation inte kan anses acceptabel. Socialstyrelsen rekommenderar
att det i varje region genom resp. samverkansorgan initieras en
planering för att lösa dagens problem inom den del av ögonsjukvården som
glaskroppskirurgin representerar. Enligt socialstyrelsens uppfattning torde
det vara möjligt att gemensamt inom resp. region finna utrymme för
omdisponering av resurser när så bedöms nödvändigt.

Det ankommer således nu närmast på sjukvårdshuvudmännen att verka
för att glaskroppskirurgisk verksamhet byggs ut. Med hänsyn härtill och till
de åtgärder socialstyrelsen enligt den lämnade redovisningen vidtagit för att
behovet av sådan utbyggnad skall uppmärksammas bör här aktuella
motioner - motionerna 1982/83:740 (fp), 1982/83:1822 (c) och 1982/83:1825
(fp) - inte föranleda något initiativ av riksdagen. Motionerna avstyrks
således.

Det är i dag möjligt att tidigare än förut diagnostisera och behandla
ögonskador hos diabetiker. En utbyggnad av resurser för tidiga insatser bör
på sikt minska antalet allvarliga ögonskador hos diabetiker.

Utskottet vill därför understryka angelägenheten av tidiga insatser mot
ögonskador hos diabetiker.

Föreskrifter om planering och ledning av den civila hälso- och sjukvården i
krig m. m. Enligt gällande bestämmelser skall hälso- och sjukvård i krig
bedrivas inom tre organisationer: den civila hälso- och sjukvården,
civilförsvaret och försvarsmakten. Civilförsvarets och försvarsmaktens
verksamhet skall vara komplement till den civila hälso- och sjukvården. För
den civila hälso- och sjukvården i krig svarar huvudmännen för den offentliga
hälso- och sjukvården - landstingskommunerna och de tre kommuner som
inte tillhör landstingskommun.

Den civila hälso- och sjukvården skall i krig ledas centralt av socialstyrelsen
under regeringen, på högre regional nivå (civilområde) av civilbefälhavaren
och på lägre regional nivå av sjukvårdshuvudmännen. Med utgångspunkt
i den s. k. totalförsvarsprincipen - som innebär att ansvar i fred för viss

SoU 1982/83:18

18

verksamhet bör följas av ansvar för att förbereda, genomföra och leda
samma verksamhet i krig - beslutade riksdagen under 1980/81 års riksmöte
(prop. 1980/81:57, SoU 1980/81:23, rskr 1980/81:216) att ledningen på lägre
regional nivå fr. o. m. den 1 juli 1981 skulle överflyttas från länsstyrelserna
till sjukvårdshuvudmännen. Länsstyrelserna skall dock fatta övergripande
beslut om inriktning och samordning av de civila totalförsvarsåtgärderna.

Enligt bestämmelser i 6 § lagen (1964:63) om kommunal beredskap åligger
det kommun och landstingskommun bl. a. att redan i fredstid vidta de
förberedelser som erfordras för att kommunen eller landstingskommunen
skall kunna fullgöra sina uppgifter under beredskapstillstånd. Enligt
bestämmelser i 9 § kommunala beredskapskungörelsen (1964:722) skall
socialstyrelsen redan i fredstid bl. a. övervaka planläggningen av den civila
hälso- och sjukvårdens krigsorganisation och utfärda sådana föreskrifter som
fordras för att denna skall få en samordnad inriktning i krig.

Mot bakgrund bl. a. av ovannämnda förändring beträffande vad som
gäller om ledningen på lägre regional nivå av den civila hälso- och sjukvården
i krig har socialstyrelsen deisi december 1981 för tillämpning fr. o. m. den 1
januari 1982 utfärdat föreskrifter för planeringen av hälso- och sjukvården
m. m. i krig på distriktsnivå, dels utarbetat föreskrifter och allmänna råd
avseende ledningen av hälso- och sjukvård i krig m. m.

Landstingsförbundet har emellertid framfört kritik till socialstyrelsen för
att kraven i förordningen (1970:641) om begränsning i myndighets rätt att
meddela föreskrifter, anvisningar eller råd (den s. k. begränsningsförordningen)
inte uppfyllts. Huvudsyftet med bestämmelserna i begränsningsförordningen
är att bidra till att hålla nere utgiftsökningar, främst inom den
kommunala sektorn. Enligt bestämmelser i 1 § begränsningsförordningen får
sålunda statlig myndighet inte, utan att underställa regeringen frågan, ge
ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar eller råd som kan påverka
gällande standard eller tillämpade normer och som i mer än oväsentlig grad
kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar i den verksamhet som
berörs.

Med hänvisning till dessa bestämmelser har Landstingsförbundet hemställt
att socialstyrelsen underställer ovannämnda utfärdade och utarbetade
föreskrifter och allmänna råd regeringens prövning. Därefter har socialstyrelsen
i framställning den 24 maj 1982 hemställt att regeringen måtte
godkänna att socialstyrelsen får utge nämnda föreskrifter och allmänna
råd.

I motion 1982/83:1303 av Björn Körlof (m) och Anita Bråkenhielm (m)
anförs bl. a. att då regeringen ännu inte synes ha tagit beslut med anledning
av socialstyrelsens framställning det förhållandet f. n. råder att föreskrifter
och allmänna råd saknas rörande hälso- och sjukvårdens ledning i krig på i
första hand den lägre regionala ledningsnivån. Detta, anför motionärerna
vidare, återverkar självfallet även i hög grad på planeringsförutsättningarna

SoU 1982/83:18

19

för högre nivåer, till allvarligt men för sjukvårdens möjligheter att verka i
kris- och krigsförhållanden. Motionärerna begär att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna behovet av omedelbara åtgärder för att
säkerställa en effektiv ledning av sjukvården i krig på alla ledningsnivåer.

Utskottet har inhämtat att socialstyrelsens framställning har remitterats till
riksrevisionsverket med begäran om yttrande senast den 28 mars 1983.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av ett snabbt besked
i fråga om ledningen av hälso- och sjukvården i krig. Utskottet förutsätter
emellertid att regeringen så snart yttrande av riksrevisionsverket föreligger
behandlar socialstyrelsens framställning med skyndsamhet och att riktlinjer
för det fortsatta planeringsarbetet m. m. för hälso- och sjukvården i krig
således kommer att föreligga inom en nära framtid.

Med hänsyn till det anförda erfordras inte någon riksdagens åtgärd med
anledning av motion 1982/83:1303 (m). Motionen avstyrks.

Medelsberäkningen under anslaget föranleder inte någon erinran från
utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande klassificering av oral galvanism som sjukdom
att riksdagen avslår motion 1982/83:153 yrkande 1,

2. beträffande information till vårdpersonal

att riksdagen avslår motion 1982/83:153 yrkande 2,

3. beträffande forskning om oral galvanism

att riksdagen avslår motion 1982/83:293 yrkande 1,

4. beträffande undersökning hos viss läkare!tandläkare
att riksdagen avslår motion 1982/83:293 yrkande 2,

5. beträffande ny medicinsk specialitet

att riksdagen avslår motion 1982/83:386,

6. beträffande anslag till viss forskning om oral galvanism
att riksdagen avslår motion 1982/83:1311,

7. beträffande årsberättelser från sjukhus m. m.
att riksdagen avslår motion 1982/83:202,

8. beträffande yrkesbenämning efter viss vårdutbildning

att riksdagen avslår motion 1982/83:237 och motion 1982/
83:1307,

9. beträffande legitimation m. m. för fotvårdsspecialister
att riksdagen avslår motion 1982/83:1301,

10. beträffande yrkesbenämningen terapeut
att riksdagen avslår motion 1982/83:1313

11. beträffande FV-block i klinisk farmakologi

att riksdagen avslår motion 1982/83:682 yrkande 2,

12. beträffande fördelningen av läkare

att riksdagen avslår motion 1982/83:323,

SoU 1982/83:18

20

13. beträffande vidareutbildning i glaskroppskirurgi
att riksdagen avslår motion 1982/83:740,

14. beträffande ett åtgärdsprogram för synskadade diabetiker
att riksdagen avslår motion 1982/83:1822,

15. beträffande översyn av ögonläkarutbildningen
att riksdagen avslår motion 1982/83:1825,

16. beträffande hälso- och sjukvården i krig
att riksdagen avslår motion 1982/83:1303,

17. att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1983/84 anvisar
ett förslagsanslag av 117 587 000 kr.

2. E 2. Statlig kontroll av läkemedel m. m. Regeringen har under punkt E 2
(s. 66-69) föreslagit riksdagen att till Statlig kontroll av läkemedel m. m. för
budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av 39 688 000 kr.

Motion

I motion 1982/83:1828 av Pär Granstedt m. fl. (c, m, fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att stimulera forskning
och upplysning om naturmedicin i enlighet med vad som anförs i motionen.

Utskottet

I samband med behandlingen av regeringens framställning om anslag till
statlig kontroll av läkemedel m. m. för nästa budgetår behandlar utskottet
motion 1982/83:1828 av Pär Granstedt m. fl. (c, m, fp) om forskning och
upplysning om naturmedicin.

I motionen framhålls - bl. a. med olika exempel - betydelsen av s. k.
naturmedel och angelägenheten av att sådana medel utvärderas och
utvecklas. Motionärerna anför bl. a. att det i dag finns klara behov av att det
även för naturmedicinen, alternativmedicinen, riktningarna som verkar för
speciell mathållning och livsföring, antroposofisk medicin, THX-rörelsen
och andra skapas ett offentligt organ, ett naturmedelsråd, där erfarenheter
utbyts och kan ställas till samhällets förfogande. Från ett sådant organ skulle
enligt motionärerna även kunna utgå initiativ till forskning som registrerar
behandlingsresultaten m. m. Motionärerna begär att riksdagen skall hemställa
om åtgärder för att stimulera forskning och upplysning om naturmedicin
i enlighet med vad som anförs i motionen.

Forskning om naturmedel ingår i högskoleorganisationen inom ramen för
ämnet farmakognosi - läran om naturprodukter med användning som
läkemedel eller vid tillverkning av läkemedel - som är företrätt genom en

SoU 1982/83:18

21

professur och en institution inom den farmaceutiska fakulteten vid universitetet
i Uppsala. Forskningsområdet omfattar substanser från både växtriket
och djurriket.

Initiativtagande uppgifter när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete
(FoU) beträffande bl. a. metoder för behandling av sjukdomar m. m. har
medicinska forskningsrådet och socialstyrelsen.

För medicinska forskningsrådet gäller bestämmelserna i förordningen
(1977:34) med instruktion för forskningsråden inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde. Enligt dessa bestämmelser har forskningsråd till
uppgift att inom sitt verksamhetsområde främja och stödja vetenskapligt
betydelsefull forskning. Forskningsråd skall härvid uppmärksamma behovet
av forskning inom områden som är angelägna från samhällets synpunkt. Det
åligger forskningsråd särskilt att bl. a. undersöka vilka forskningsbehov som
är angelägna inom olika forsknings- och samhällsområden, redovisa resultaten
av dessa undersökningar samt ta initiativ till och främja forskning som
behövs för att tillgodose sådana behov.

I den av riksdagen under 1979/80 års riksmöte behandlade propositionen
om socialstyrelsens framtida uppgifter och organisation, m. m. (prop.
1979/80:6, SoU 1979/80:45, rskr 1979/80:386) har när det gäller FoU inom
hälso- och sjukvården bl. a. understrukits att socialstyrelsen har ett ansvar
för att identifiera, formulera och samordna krav på FoU-insatser som har sin
grund i patienternas behov och att framföra dessa krav till forskningsansvariga
myndigheter.

Socialstyrelsen tog redan år 1974 initiativ till prövning av icke-konventionella
behandlingsmetoder. I en skrivelse till socialdepartementet i december
1974 hemställde nämligen socialstyrelsen om ett principiellt ställningstagande
till möjligheterna att få ekonomiska resurser för prövning av ickekonventionella
behandlingsmetoder. Socialstyrelsen framhöll att styrelsen
var beredd att initiera och stödja prövningar av metoder som från allmän
synpunkt kunde vara av intresse.

I proposition 1976/77:134 - som låg till grund för den ändring i
läkemedelsförordningen (1962:701) som innebar att s. k. naturmedel som
inte är avsedda för injektion är undantagna från läkemedelskontroll -anförde föredragande statsrådet bl. a. (s. 16) att hon för egen del fann det
angeläget att användningen av naturmedel närmare kartlades, särskilt vad
gäller orsakerna till att sådana medel väljs i stället för andra behandlingsmetoder.
Föredragande statsrådet nämnde i sammanhanget att regeringen
på förslag av delegationen (S 1974:05) för social forskning redan anvisat
medel för ett forskningsprojekt inom det aktuella området. Riksdagen hade
inte något att erinra mot föredragande statsrådets uttalanden (SoU
1976/77:36, rskr 1976/77:316).

I socialutskottets betänkande SoU 1980/81:1 (s. 5 och 6) har redovisats
undersökningar om naturenliga behandlingsmetoder som stötts av delegationen
för social forskning.

SoU 1982/83:18

22

I november 1982 överlämnades till socialstyrelsen en rapport om
akupunktur av två experter som på uppdrag av socialstyrelsen gjort en
sammanställning av litteratur om akupunktur och om försök med akupunktur
m. m.

Mot bakgrund av att socialstyrelsen ansett sig böra ställa samman
kunskapsunderlag beträffande s. k. alternativa behandlingsmetoder, som i
olika kombinationer i varierande omfattning bedrivs vid de s. k. häisohemmen,
för att härigenom få en grund för socialstyrelsens mera långsiktiga
engagemang när det gäller att stödja utvecklingen regionalt och lokalt
påbörjade en arbetsgrupp inom socialstyrelsen år 1979 en utredning om
hälsohemmens verksamhet m. m. Utredningsarbetet omfattar bl. a. behandlingar
med vegetarisk kost och fasta, med olika manipulationsmetoder,
massage och liknande samt med olika örtmediciner och liknande.

Genom den av riksdagen (prop. 1981/82:97, SoU 1981/82:51, rskr
1981/82:381) under förra riksmötet antagna hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), vilken trätt i kraft den 1 januari 1983, har sjukvårdshuvudmännen
utöver de traditionellt sjukvårdande uppgifterna fått till uppgift att
företa sjukdomsförebyggande insatser. Det har därvid förutsatts att i de
individinriktade förebyggande insatserna bl. a. skall ingå information och
hälsoupplysning. Denna kan bl. a. innefatta information för att förbättra den
enskilda människans möjligheter att själv på rätt sätt ta hand om vissa
sjukdomar och skador (s. k. egenvård). Vidare har det förutsatts att
sjukvårdshuvudmännen bl. a. skall bedriva aktiviteter av typen friskvård,
som är inriktade på att vidmakthålla en god hälsa hos människorna genom en
hälsosam livsföring.

Även om hälsoupplysning och annan individinriktad sjukdomsförebyggande
verksamhet i första hand skall åvila sjukvårdshuvudmännen och vara
en uppgift för primärvården skall socialstyrelsen dock ha vissa övergripande
uppgifter beträffande hälsoupplysningsarbetet. Socialstyrelsen skall sålunda
på grundval av styrelsens verksamhet samt nationella och internationella rön
om hälsorisker och hälsofrämjande åtgärder prioritera viktiga områden för
hälsoupplysningsarbetet och förse sjukvårdshuvudmännen med visst underlag
för deras hälsoupplysning.

Med hänsyn till den lämnade redovisningen av samhällsorgan, som har till
uppgift att ta initiativ till FoU om olika behandlingsmetoder och att genom
upplysning m. m. främja användningen av sådana metoder, finns det enligt
utskottets mening inte anledning att riksdagen tar sådant initiativ som begärs
i motion 1982/83:1828 (c, m, fp). Utskottet avstyrker således motionen.

SoU 1982/83:18

23

Medelsberäkningen under anslaget föranleder inte någon erinran från
utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande FoLJ om s. k. naturmedel m. m.
att riksdagen avslår motion 1982/83:1828,

2. att riksdagen till Statlig kontroll av läkemedel m. m. för
budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 39 688 000
kr.

3. E 3. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E 3 (s. 69 och 70) och hemställer

att riksdagen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för budgetåret
1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 3 341 000 kr.

4. E 4. Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut.
Regeringen har under punkt E 4 (s. 70 och 71) föreslagit
riksdagen att till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av
17 025 000 kr.

Motion

I motion 1982/83:1823 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt här är
i fråga (yrkande 2), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anslaget E 4, Bidrag till Sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri).

Utskottet

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri), som inrättades år 1968, har till uppgift att främja, samordna och
medverka i huvudmännens planerings- och rationaliseringsverksamhet inom
hälso- och sjukvården samt socialvården. I den omfattning och på de villkor,
som Spris styrelse bestämmer, får Spri åta sig särskilda uppdrag (konsultuppdrag)
inom Spris verksamhetsområde. Huvudmän för Spri är staten och
Landstingsförbundet.

Genom ett i december 1982 upprättat avtal, som avser åren 1984-1989, har
staten och Landstingsförbundet senast åtagit sig att svara för driften av Spri
genom tillskott av medel till en särskild fond. I en till avtalet knuten
överenskommelse mellan parterna har angivits den ekonomiska totalramen
för Spris verksamhet under åren 1984-1986 och de belopp som vardera
parten skall tillskjuta för dessa år.

SoU 1982/83:18

24

I olika publikationsserier m. m. sprider Spri information om sin verksamhet.

I samband med behandlingen av regeringens framställning om bidrag till
Spri under nästa budgetår behandlar utskottet motion 1982/83:1823 av Nils
Carlshamre m. fl. (m) såvitt avser yrkande 2.

Motionärerna erinrar om att de redan tidigare - i en under förra riksmötet
väckt motion - framfört uppfattningen att Spri i större utsträckning bör
inrikta sin verksamhet på rationaliserings- och effektiviseringsmöjligheter
inom vårdorganisationen och inte som tidigare huvudsakligen på utbyggnads-
och expansionsprojekt. Motionärerna anför att det bör utredas om inte
en större del av Spris verksamhet kan ske i form av uppdragsverksamhet, där
beställaren - t. ex. landsting eller andra vårdhuvudmän - betalar en del av
kostnaden för projekt som kan bidra till den egna verksamhetens effektivisering
och rationella planering. Enligt motionärerna bör regeringen därför
inför nästa finansieringsöverenskommelse överväga neddragning av bidraget
till Spri. Motionärerna begär att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen detta till känna.

Spri arbetade fram till år 1978 huvudsakligen med frågor rörande
utbyggnad och expansion inom vården, då sjukvårdshuvudmännens efterfrågan
på Spris tjänster huvudsakligen avsåg sådana frågor. Fr. o. m. år 1978
har det emellertid successivt skett en genomgripande förändring av
inriktningen av Spris verksamhet. Verksamheten har i allt större utsträckning
kommit att inriktas mot frågor om rationalisering samt om omfördelning
av resurser till de av sjukvårdshuvudmännen prioriterade verksamhetsgrenarna,
framför allt primärvården.

I betänkandet SoU 1982/83:10, vari utskottet behandlade den ovannämnda,
under förra riksmötet väckta motionen, har utskottet lämnat en närmare
redovisning för 1982 års arbetsprogram för Spri, vari huvuduppgiften för Spri
anges vara att utifrån den nya hälso- och sjukvårdslagens intentioner hjälpa
sjukvårdshuvudmännen att förbättra vården inom ramen för, som det sägs,
befintliga eller för vissa delar av vården krympande resurser. En i huvudsak
likartad programförklaring finns i Spris arbetsprogram för år 1983.

Spri har sedan början av 1970-talet två dotterbolag - Spri-Konsult AB och
Spri Materialprovning AB - vilka mot betalning efter sedvanliga taxor utför
uppdrag åt sjukvårdshuvudmän m. fl.

Spri-Konsult AB skall bedriva konsultverksamhet i planerings- och
organisationsfrågor och därmed jämförlig verksamhet. Bolaget är organiserat
på en organisationsgrupp, en planeringsgrupp och en utbildningsgrupp.
Bolagets uppdragsgivare utgörs av sjukvårdshuvudmän, primärkommuner,
Landstingsförbundet, Spri, socialstyrelsen, enskilda företag med verksamhet
inom eller berörande hälso- och sjukvård m. fl.

Spri-Konsult AB har i sin tur ett dotterbolag Spri-Tvätt-Konsult AB som
är verksamt på tvättområdet.

SoU 1982/83:18

25

Spri Materialprovning AB skall bedriva provnings-, besiktnings- och
konsultverksamhet på sjukvårdsmaterialområdet. Avnämare av bolagets
tjänster är bl. a. sjukvårdshuvudmän, materialleverantörer, Spri och Landstingsförbundet.

Tillkomsten av Spri-Konsult AB motiverades bl. a. med att sjukvårdshuvudmännen
skulle få tillgång till ett konsultföretag som hämtar sina
kunskaper från utvecklingsarbete inom Spri men utformar insatser för den
hos varje huvudman unika situationen.

Uppgiftsfördelningen mellan Spri och Spris dotterbolag som innebär att
dotterbolagen mot ersättning arbetar med frågor som är speciella för en
huvudman tillgodoser enligt utskottets mening syftet med motion 1982/
83:1823 (m) om uppdragsverksamhet hos Spri. Frågan om bidrag till Spri för
tid efter nästa budgetår får prövas i vanlig ordning vid nästa riksmöte.
Utskottet finner därför inte någon anledning att nu göra något uttalande om
bidraget till Spri. Utskottet avstyrker därför yrkande 2 i motionen.

Medelsberäkningen under anslaget föranleder inte någon erinran från
utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande uppdragsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1982/83:1823 yrkande 2,

2. att riksdagen till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut för budgetåret 1983/84
anvisar ett förslagsanslag av 17 025 000 kr.

5. E 5. Bidrag till driften av en WHO-enhet för rapportering av läkemedelsbiverkningar.
E 6. Statens rättskemiska laboratorium. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkterna E 5 och E 6 (s. 71-74) och hemställer att

riksdagen för budgetåret 1983/84 anvisar

1. till Bidrag till driften av en WHO-enhet för rapportering av
läkemedelsbiverkningar ett förslagsanslag av 1 297 000 kr.,

2. till Statens rättskemiska laboratorium ett förslagsanslag av
18 504 000 kr.

6. E 7. Statens rättsläkarstationer. Regeringen har under punkt E 7 (s. 74 och
75) föreslagit riksdagen att till Statens rättsläkarstationer för budgetåret
1983/84 anvisa ett förslagsanslag av 17 371 000 kr.

SoU 1982/83:18

26

Motion

I motion 1982/83:1295 av Göran Ericsson m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam översyn av personalsituationen
vid statens rättsläkarstation i Stockholm,

2. att riksdagen som sin mening uttalar att statens rättsläkarstation i
Stockholm snarast måste rustas upp till en rimlig arbetsmiljöstandard,

3. att riksdagen som sin mening uttalar att samtliga statens rättsläkarstationer
bör inkopplas till landstingens patientdatasystem.

Utskottet

Statens rättsläkarstationer har till huvudsaklig uppgift att utföra rättsmedicinska
undersökningar av olika slag såsom obduktioner, undersökningar av
misshandlade eller för brott misstänkta personer samt laboratorieundersökningar.
Rättsläkarstationer finns i Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg,
Umeå och Linköping.

I samband med behandlingen av regeringens framställning om anslag till
statens rättsläkarstationer för nästa budgetår behandlar utskottet motion
1982/83:1295 av Göran Ericsson m. fl. (m). I motionen tas upp vissa problem
vid rättsläkarstationen i Stockholm m. m.

Med bortseende från befattningen som föreståndare - som är förenad med
tjänst som professor i rättsmedicin vid Karolinska institutet - är inrättade fem
tjänster för läkare vid rättsläkarstationen i Stockholm. Härjämte får stationen
anlita två konsultläkare med en tjänstgöringstid om 20 timmar per vecka för
var och en samt en konsultläkare med en tjänstgöringstid om tio timmar per
vecka. Innehavaren av en av läkartjänsterna - en tjänst som biträdande
överläkare - är tjänstledig sedan början av år 1982. Någon vikarie för denne
finns dock inte.

I motionen hävdas att arbetsbördan för läkarna vid Stockholmsstationen
är alltför hög, och motionärerna begär därför en skyndsam översyn av
personalsituationen vid stationen (yrkande 1).

Socialstyrelsen, som är chefsmyndighet för rättsläkarstationema, har i sina
anslagsframställningar för rättsläkarstationema under de senaste åren inte
begärt utökning av antalet läkartjänster vid Stockholmsstationen. De i
motionen påtalade problemen torde därför huvudsakligen vara att hänföra
till det förhållandet att man inte lyckats erhålla vikarie för den tjänstledige
biträdande överläkaren. Detta beror enligt vad utskottet inhämtat på
svårigheter för rättsläkarväsendet att över huvud taget rekrytera läkare på
vakanta tjänster och på vikariat.

Yrkesinspektionen i Stockholms distrikt meddelade hösten 1981 anvisningar
om vissa åtgärder som borde vidtas vid Stockholmsstationen för att
man skulle komma till rätta med vissa arbetsmiljöproblem som fanns där.

SoU 1982/83:18

27

Med hänvisning till detta m. m. begär motionärerna att riksdagen som sin
mening skall uttala att Stockholmsstationen snarast måste rustas upp till en
rimlig arbetsmiljöstandard (yrkande 2).

Med anledning av yrkesinspektionens anvisningar har en utbyggnad för
förvaring av avlidna gjorts vid Stockholmsstationen, vilken beräknas stå
färdig under april månad i år. Under förutsättning att medel anvisas kommer
en fortsatt ombyggnad och förbättring av stationens lokaler att påbörjas i
augusti i år. Byggtiden beräknas till sex månader. Härefter skulle de av
yrkesinspektionen anvisade åtgärderna vara vidtagna.

I motionen framhålls bl. a. att det viktiga arbetet att fastställa diagnos på
sjukdom eller dylikt hos en avliden skulle underlättas om rättsläkarstation
genom anknytning till sjukvårdshuvudmans patientdatasystem kan få uppgifter
om den avlidnes sjukdomshistoria. Det påpekas att tidsvinsten härigenom
medför att säkerheten och noggrannheten vid fastställandet av diagnos kan
vidmakthållas trots en hög arbetsvolym. Motionärerna begär därför att
riksdagen som sin mening skall uttala att samtliga rättsläkarstationer bör
inkopplas till landstingens patientdatasystem (yrkande 3).

Vid rättsläkarstationen i Stockholm, som har en dator, pågår f. n. en
försöksverksamhet som syftar till att man skall ta fram ett databaserat system
för erfarenhetsåterföring från rättsmedicinsk verksamhet. Systemet skall
innehålla information från obduktionsutredningar. Tanken är bl. a. att i
systemet skall kunna ingå uppgifter från sjukvården och polisen.

Utskottet förutsätter att socialstyrelsen är uppmärksam på arbetssituationen
för läkarna vid Stockholmsstationen och vidtar de åtgärder som kan vara
erforderliga. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om det övergripande
ansvar för läkarfördelningen i landet som socialstyrelsen har. Med hänsyn
härtill och till den lämnade redovisningen för åtgärder som vidtagits och
kommer att vidtas vid Stockholmsstationen för förbättring av arbetsmiljön
och för pågående försöksverksamhet med ett datorbaserat informationssystem
bör motion 1982/83:1295 (m) inte föranleda något initiativ av riksdagen.

När det gäller den framtida organisationen av det rättsmedicinska
undersökningsväsendet vill utskottet nämna att ett utredningsarbete härom
nu förestår.

I proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation,
m. m. förutskickades att en särskild utredningsman skulle tillkallas med
uppgift att skyndsamt kartlägga behovet och omfattningen av rättsmedicinsk
service samt närmare utreda i vilka organisatoriska former denna service
skulle tillhandahållas och därvid särskilt undersöka och belysa förutsättningarna
för att överföra det rättsmedicinska undersökningsväsendet till sjukvårdshuvudmännen
.

SoU 1982/83:18

28

Med anledning av propositionen och en motion anförde socialutskottet i
betänkandet SoU 1979/80:45 bl. a. att det fanns skäl för att övervägandena
om det rättsmedicinska undersökningsväsendets organisation inte borde ske
isolerade från frågan om den framtida organisation av verksamheten vid
statens rättskemiska laboratorium och att det även fanns anledning till att
frågor berörande verksamheten m. m. vid statens kriminaltekniska laboratorium
togs upp i anslutning till sådana överväganden. Utskottet förordade
därför att det i propositionen förutskickade utredningsarbetet om det
rättsmedicinska undersökningsväsendets organisation inte begränsades till
att avse frågor om rättsläkarstationerna utan även fick omfatta frågor om
organisationen m. m. av statens rättskemiska laboratorium och statens
kriminaltekniska laboratorium. Utredningsarbetet borde enligt utskottet
vara förutsättningslöst. På förslag av utskottet beslutade riksdagen (rskr
1979/80:386) att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Mot bakgrund av riksdagens uttalande m. m. beräknas regeringen inom
kort besluta om en översyn av det rättsmedicinska, det rättskemiska och det
kriminaltekniska undersökningsväsendets organisation. Översynen beräknas
avse överväganden dels om den rättsmedicinska organisationen bör föras
över till landstingskommunalt huvudmannaskap, dels om den rättskemiska
verksamheten vid statens rättskemiska laboratorium och statens kriminaltekniska
laboratorium bör samordnas och i vilken form detta bör ske, dels -för det fall att landstingskommunalt huvudmannaskap för det rättsmedicinska
undersökningsväsendet inte anses lämpligt - om verksamheten vid
statens rättsläkarstationer, statens rättskemiska laboratorium och statens
kriminaltekniska laboratorium bör samordnas organisatoriskt, dels ock
lämplig ledningsorganisation och administration vid olika alternativa lösningar.
Man skall vara oförhindrad att överväga även andra organisatoriska
förändringar än vad som nu har angivits. Översynsarbetet skall bedrivas
skyndsamt.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:1295
(m).

Medelsberäkningen under anslaget föranleder inte någon erinran från
utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande förbättring av arbetsförhållandena vid Stockholmsstationen
m. m.

att riksdagen avslår motion 1982/83:1295,

2. att riksdagen till Statens rättsläkarstationer för budgetåret
1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 17 371 000 kr.

SoU 1982/83:18

29

7. E 8. Rättspsykiatriska stationer och kliniker. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E 8 (s. 75-77) och hemställer

att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker för budgetåret
1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 71 001 000 kr.

Stockholm den 1 mars 1983

På socialutskottets vägnar
EVERT SVENSSON

Närvarande: Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m), John Johnsson (s). Rune
Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Lilly Bergander (s),
Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla Tillander (c), Maria Lagergren (s), Anita
Persson (s), Inga Lantz (vpk), Bo Arvidson (m), Bengt Lindqvist (s) och
Kenth Skårvik (fp).

Reservationer

Vid 1. E 1. Socialstyrelsen

1. Beträffande yrkesbenämning efter viss vårdutbildning (mom. 8 i hemställan) Göte

Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Bo Arvidson
(alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 10 som börjar med
”Utskottet vill” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Som nämnts ovan har ovisshet om vilken yrkesbenämning och behörighet
studier på hälso- och sjukvårdslinjen leder till skapat stor oro bland eleverna
på linjen. Utskottet har också inhämtat att denna ovisshet lett till att elever
lämnat studierna på linjen. Utskottet vill med hänsyn till det anförda
understryka vikten av ett snabbt beslut i frågan och anser i likhet med
motionärerna att fullbordad, godkänd utbildning på hälso- och sjukvårdslinjen
skall leda till legitimation som sjuksköterska.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 1982/83:237
(m) och 1982/83:1307 (m) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande yrkesbenämning efter viss vårdutbildning

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:237 och motion
1982/83:1307 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

SoU 1982/83:18

30

2. Beträffande fördelningen av läkare (mom. 12 i hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 15 som börjar med
”Statsrådet Sigurdsen” och slutar med ”således motionen” bort ha följande
lydelse:

Trots strävandena att åstadkomma en solidarisk läkarförsörjning råder
fortfarande en oacceptabel snedfördelning av läkarresurserna, vilket åskådliggörs
i motion 1982/83:323 (vpk) genom exempel på brist på läkare i
glesbygd, mellanstadsregion och storstadsregion. Det är nu helt nödvändigt
med en bättre styrning både utbildningsmässigt och fördelningsmässigt av
läkarresurserna.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande fördelningen av läkare

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:323 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Vid 2. E 2. Statlig kontroll av läkemedel m. m.

3. Beträffande FoU om s. k. naturmedel m. m. (mom. 1 i hemställan)

Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Ulla Tillander (c) och Kenth
Skårvik (fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med ”1
motionen” och slutar med ”i motionen” bort ha följande lydelse:

I motionen ( = utskottet s. 20) behandlingsresultaten m. m.

Enligt motionärerna finns resurserna för ett sådant organ sannolikt inom de
organisationer som arbetar med ovannämnda terapier, och på den statliga
sidan finns outnyttjade resurser, t. ex. några tjänster (utöver de behövliga)
för kontroll och registrering av naturmedel. Om inte socialstyrelsens
läkemedelsavdelning skulle vara intresserad av ett naturmedelsråd kan
resurserna omfördelas inom socialstyrelsen, t. ex. till verksamheten för
hälsoupplysning, inom vars ansvarsområde dessa frågor på sätt och vis ändå

hör hemma, framhåller motionärerna vidare. Motionärerna begär

( = utskottet s. 20) i motionen.

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 22 som börjar med ”Med
hänsyn” och slutar med ”således motionen” bort ha följande lydelse:

Den forskning och upplysning, som utförs på ovan skildrade sätt, kan
emellertid enligt utskottets mening inte nå sitt mål helt och fullt, om det inte
också finns ett offentligt organ för att samla erfarenheter och impulser även

SoU 1982/83:18

31

från den s. k. alternativa medicinen. Där kan erfarenheter utbytas, som inte
(ännu) får plats inom den vedertagna forskningen, där kan nya intressanta
terapier uppföljas, där kan man pröva och samordna enkla naturmedel och
enkla terapier av en sort som i dag lever osedda av den etablerade
vetenskapen. För att denna typ av naturmedel och naturläkekonst skall
kunna få utveckla sina goda egenskaper, under kontroll och insyn, behöver
den en fast struktur, en organisation där människor på olika utbildningsnivåer
och olika utbildningsvägar kan förtroendefullt samarbeta med varandra
och med patienter. Som påpekas i motion 1982/83:1828 (c, m, fp) kan
resurser till detta omfördelas inom socialstyrelsen. Andra resurser finns och
kan utnyttjas inom de frivilliga organisationer som redan arbetar med sådana
terapier.

Utskottet biträder således förslaget i motionen att åtgärder bör vidtas för
att stimulera forskning och upplysning kring naturmedicin i enlighet med vad
som anförs i motionen.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1982/83:1828
(c,m,fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande FoU om s. k. naturmedel m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1828 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Vid 4. E 4. Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut

4. Beträffande uppdragsverksamhet (mom. 1 i hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Bo Arvidson
(alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 25 som börjar med
”Uppgiftsfördelningen mellan” och slutar med ”i motionen” bort ha
följande lydelse:

Uppgiftsfördelningen mellan Spri och Spris dotterbolag som innebär att
dotterbolagen arbetar med frågor som är speciella för en huvudman är riktig.
Emellertid bör det övervägas om inte även en större del av Spris egen
verksamhet kan ske på uppdragsbasis mot ersättning. Enligt utskottets
mening bör därför regeringen - i överensstämmelse med vad som framhålls i
motion 1982/83:1823 (m) - inför nästa finansieringsöverenskommelse
överväga denna fråga och i anslutning härtill frågan om en minskning av
statens bidrag till Spri.

Vad utskottet sålunda med anledning av motion 1982/83:1823 (m) i här
aktuell del (yrkande 2) anfört beträffande uppdragsverksamhet bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Soll 1982/83:18

32

dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande uppdragsverksamhet

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1823 yrkande 2,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

Särskilt yttrande

Vid 1. E 1. Socialstyrelsen

Beträffande kommenterade årsberättelser från sjukhus m. m.

Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Bo Arvidson
(alla m) anför följande:

Inom hälso- och sjukvården har angelägenheten av förebyggande insatser
alltmera framhållits och sedan slutet av 1970-talet har det betonats allt
starkare att de kunskaper som vården av människor ger skall tas till vara och
användas för att påverka olika förhållanden i samhället och i människornas
livsföring i syfte att förebygga framtida behov av vård.

Enligt de intentioner som är vägledande för den pågående uppbyggnaden
av primärvården skall denna sålunda ha en inriktning mot bl. a. miljöinriktade
och individinriktade förebyggande insatser.

Som ett led i en s. k. offensiv hälsopolitik har sjukvårdshuvudmännen
börjat bygga upp resurser centralt för miljömedicin/samhällsmedicin.

Genom den nya hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), som trätt i kraft den
1 januari i år, har hälso- och sjukvårdens ansvar för förebyggande insatser
också lagfästs.

Enligt vår mening skulle kommenterade årsberättelser från sjukhus,
kliniker, vårdenheter etc. vara värdefulla för det uppföljningsarbete som
förutsatts för att hälso- och sjukvården skall motsvara de förväntningar i
fråga om förebyggande insatser som numera ställs. Vi utgår därför från att
man både hos socialstyrelsen och hos sjukvårdshuvudmännen kommer att bli
alltmera medveten om behovet av sådana årsberättelser vid sidan av de
nuvarande databaserade uppgifterna. Datarutinerna fyller inte behovet av
lokalt bearbetade och kommenterade uppgifter i direkt anslutning till
verksamhetsåret.

Det förtjänar här nämnas att för de statliga högskoleenheternas del skall
fr. o. m. i år lämnas en s. k. verksamhetsberättelse från varje enhet.
Berättelsen kommer att innehålla kvantitativa uppgifter, men stor vikt har
lagts vid att även kommentarer och analyser av mera värderande slag skall
ingå.

minab/gotab Stockholm 1983 73783