SfU 1982/83:14

«•

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1982/83:14

om samordningsfrågor inom det socialpolitiska bidragssystemet
(prop. 1982/83:3)

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels proposition 1982/83:3 om samordningsfrågor
inom det socialpolitiska bidragssystemet, dels motionerna
1982/83:31 (m) och 42 (s) som väckts med anledning av propositionen, dels
tre motioner, 1982/83:294 (vpk), 929 (m) och 950 (fp), som väckts under den
allmänna motionstiden vid föregående riksmöte och dels tre motioner
1982/83:353 (vpk), 1266 (m), 1270 (fp) (yrk. 2) och 1277 (s) som väckts under
den allmänna motionstiden i år.

Propositionen innehåller förslag till olika åtgärder som är avsedda att göra
det socialpolitiska bidragssystemet enklare, överskådligare och mer lätthanterligt.
Förslagen är dels avsedda att genomföras omedelbart, dels att ange
inriktningen av utredningsarbetet inom det socialpolitiska bidragssystemet.

Målsättningen för detta arbete skall vara ett mer heltäckande socialförsäkringssystem
än f. n.

Mot denna bakgrund betonas i propositionen att det föreligger ett starkt
behov av en ökad samordning och förenkling inom det socialpolitiska
bidragssystemet.

När det gäller den allmänna inriktningen av det framtida bidragssystemet
anges att framför allt samhällsekonomiska skäl talar mot att omvandla det
nuvarande socialpolitiska bidragssystemet till ett generellt system med en
allmän minimigaranti. I stället bör bidragssystemet vara differentierat med
möjlighet för samhället att styra stödet till dem som bäst behöver det. Det
framhålls dock att bidragssystemet bör inriktas mot en enhetligare syn på
stödbehov och bidragsrätt.

Det fortsatta utredningsarbetet föreslås bli inriktat på ett genomförande av
en allmän socialförsäkring där möjligheterna prövas att samordna närliggande
bidragsregler. Så långt möjligt bör enhetliga bidragsvillkor och en
sammanhållen författningsreglering eftersträvas. Den modell till en allmän
socialförsäkring som socialpolitiska samordningsutredningen har lagt fram
anses därvid innebära en ändamålsenlig uppdelning och strukturering av
bidragssystemet. Ställning till vilka grenar av bidragssystemet som skall ingå
får tas efter hand.

I fråga om genomförandet framhålls att en omläggning av det nuvarande
bidragssystemet inte kan ske i ett slag utan måste ske etappvis på grundval av
ett fortsatt utredningsarbete.

I propositionen diskuteras också riktlinjer för det fortsatta utredningsarbe -

1 Riksdagen 1982/83. 11 sami. Nr 14

SfU 1982/83:14

tet vad gäller vissa områden, nämligen frågor om personkretsen, famil jetillhörighet
(framför allt vuxnas familjetillhörighet, dvs. samboendebegreppet),
inkomstbegrepp och administration.

Inom vissa områden föreslås lagändringar som skall träda i kraft den 1
januari 1983. Sålunda föreslås en utvidgad skyldighet för försäkringskassorna
att meddela provisoriska beslut i ärenden som inte kan slutligt avgöras
utan betydande dröjsmål. Vidare föreslås mer generella och enklare regler
om sammanträffande av förmåner. Ett annat förslag är att delpension skall
inräknas i underlaget för en egenlivränta vid arbetsskada. Slutligen föreslås
ökade möjligheter till kvittning mellan olika bidrag i sådana fall då
återbetalningsskyldighet föreligger.

Utskottet behandlar under avsnittet Utgångspunkter för ett fortsatt
samordningsarbete motion 1982/83:42 av Sven Aspling m. fl. I motionen
vänder sig motionärerna mot uttalanden i propositionen om bl. a. att det
fortsatta utredningsarbetet måste anpassas till de utgångspunkter för
besparingsarbetet inom det socialpolitiska bidragssystemet som den dåvarande
borgerliga majoriteten i riksdagen antagit år 1981. Utskottet ansluter
sig till motionärernas uppfattning att det fortsatta arbetet måste bedrivas från
de utgångspunkter som varit av grundläggande betydelse för den principiella
utformningen av den svenska socialpolitiken och avvisar den inriktning av
den framtida socialpolitiken som förespråkas i propositionen.

Såvitt gäller riktlinjer i övrigt för det fortsatta samordningarbetet ansluter
sig utskottet i stora delar till propositionen men för fram ytterligare
synpunkter i frågan. Utskottet förordar att en översyn företas av arbetsskadeförsäkringen.

Utskottets moderata ledamöter reserverar sig beträffande såväl inriktningen
av socialpolitiken som riktlinjerna för det fortsatta samordningsarbetet. I
reservationen tillstyrks vidare bifall till motion 1982/83:1266. Med anledning
av motionerna 1982/83:31 och 1982/83:1270 begärs tillkännagivande till
regeringen (res. 1).

Centerpartiets ledamöter ansluter sig till den inriktning av socialpolitiken
som förordats i propositionen (res. 2). Beträffande en översyn av arbetsskadeförsäkringen
har de avgett ett särskilt yttrande.

Under avsnittet Samordningsfrågor inom gällande bidragssystem behandlar
utskottet de i propositionen framlagda lagförslagen. Utskottet gör vissa
avvikelser från förslagen. Samtidigt förordar utskottet att en översyn
genomförs beträffande vilka förutsättningar som bör gälla för avräkning av
förmåner. Utskottet föreslår att lagändringarna träder i kraft den 1 juli
1983.

SfU 1982/83:14

Propositionen

I proposition 1982/83:3 har regeringen (socialdepartementet) föreslagit
riksdagen att

dels godkänna de riktlinjer för det fortsatta utredningsarbetet med en
samordning inom det socialpolitiska bidragssystemet som förordats i
propositionen,

dels anta i propositionen framlagt förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

3. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

4. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

5. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

6. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

Utskottet har inhämtat yttrande från socialutskottet över lagförslagen 1
och 2. Vidare har utskottet inhämtat yttrande från arbetsmarknadsutskottet
över lagförslagen 5 och 6. Yttrandena återfinns som bilagorna 1 och 2 till
betänkandet.

De i propositionen intagna lagförslagen är följande.

SfU 1982/83:14

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring1 dels

att 16 kap. 3 § och 17 kap. 4 § skall upphöra att gälla,

dels att 16 kap. 5 §, 17 kap. 1 § samt 20 kap. 4 § skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att 17 kap. skall flyttas till sjätte avdelningen,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 kap. 2 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

3 §

Då skäl föreligga därtill må pension
beviljas för tid intill dess slutligt
beslut fattats. För sådan pension må
föreskrivas särskilda grunder och
villkor.

Förekommer anledning att pension
bör indragas eller minskas, må
förordnas, att pensionen för tid intill
dess slutligt beslut fattats skall indragas
eller utgå med lägre belopp.

5§2

Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade
fyller sextiofem år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare
eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansökningen.

Förtidspension, barntillägg, handikappersättning och vårdbidrag utgå från
och med den månad, varunder rätt till förmånen inträtt. I fall som avses i 1 §
andra stycket utgår dock förtidspension från och med månaden näst efter
den, då beslutet om pension meddelats.

Familjepension utgår från och med den månad då den försäkrade avlidit
eller, om han vid sin död åtnjöt ålderspension eller förtidspension, från och
med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffat.

Inträder rätt till ålderspension eller familjepension vid annan tidpunkt än
som åsyftas i första och tredje styckena, utgår pensionen från och med den
månad, varunder rätten inträtt.

Pension må ej utgå för längre tid tillbaka än tre månader eller, såvitt gäller
barnpension, två år före ansökningsmånaden.

Vid utbetalning av folkpension för
förfluten tid till försäkrad, vars make
uppbär folkpension, skall pensionen
så minskas, att det sammanlagda
beloppet för båda makarna motsva 1

Lagen omtryckt 1982:120.

2 Senaste lydelse 1979:127.

SfU 1982/83:14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

rar vad som skall utgå enligt 6 kap.
2 § eller 7 kap. 4 §.

Från det belopp som först förfaller
till betalning efter beslut om barnpension
enligt 8 kap. 5 § skall avdragas
vad som enligt 9 kap. 1 § utbetalats i
barntillägg för den tid som pensionsbeloppet
avser utöver vad som skulle
ha utgått om pensionsbeslutet förelegat
vid utbetalningen av barntillägget.
På motsvarande sätt skall avdrag
göras från barnpension enligt 14 kap.
4 § för vad som utbetalats med för
högt belopp i änkepension enligt 14
kap. 2 §.

17 kap.

Det pensionsbelopp som först förfaller
till betalning sedan förtidspension
beviljats, skall minskas med den
sjukpenning den försäkrade har rätt
till enligt denna lag i den mån pension
och sjukpenning belöper på samma
månad. En sådan minskning skall
ske även med sjukpenning som utgår
enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
eller motsvarande ersättning
som utgår enligt annan författning
eller på grund av regeringens
förordnande. Beviljas förtidspensionen
att utgå i omedelbar anslutning
till sjukbidrag, skall minskningen
dock göras endast på det belopp,
varmed pensionen i anledning av
ytterligare nedsättning av den försäkrades
förmåga eller möjlighet att
bereda sig inkomst genom förvärvsarbete
överstiger sjukbidraget. I första
hand minskas folkpensionen.
Vad i detta stycke föreskrivs om
minskning av pensionen då sjukpenning
har utgått gäller även när dagpenning
enligt 16 § arbetsmarknadskungörelsen
(1966:368) och särskilt
vuxenstudiebidrag enligt 7 kap. studiestödslagen
(1973:349) har utgått.

Om den omprövning som skall ske

Har en ersättning enligt denna lag
eller enligt en annan författning betalats
ut av en allmän försäkringskassa
eller en erkänd arbetslöshetskassa
och beviljas senare en annan ersättning
retroaktivt för samma tid som
den tidigare utbetalade ersättningen,
skall den retroaktiva ersättningen
minskas. Minskningen skall ske med
det belopp som överstiger vad som
skulle ha utgetts om beslut om båda
ersättningarna hade förelegat samtidigt.

Om en försäkrad i väsentlig mån
har fått sin försörjning genom socialbidrag
enligt 6 § socialtjänstlagen
(1980:620) får socialnämnden från
försäkringskassan uppbära retroaktivt
beviljad periodisk ersättning
enligt denna lag, till den del den
motsvarar vad socialnämnden har
betalat ut till den försäkrades samt
hans makes och minderåriga barns
försörjning för den tid som den
retroaktiva ersättningen avser.

I fråga om minskning av pension
då livränta utgår enligt äldre lagstiftning
om yrkesskador gäller 2 #.

3 Senaste lydelse 1981:692.

SfU 1982/83:14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt 3 kap. 5 § första stycket b) har
lett till att den försäkrade även efter
det att pensionen beviljats är berättigad
att vid sjukdom uppbära sjukpenning,
skall för dag, då hel sjukpenning
utgivits, sjukpenningen föranleda
minskning av pensionen
endast i den mån den överstiger vad
som skulle ha utgått om sjukdomsfallet
inträffat efter det pensionen beviljats.

Vad som sägs i första och andra
styckena gäller i tillämpliga delar
beträffande belopp som förtidspensionen
ökas med, om den försäkrades
förmåga eller möjlighet att få
inkomst genom förvärvsarbete ytterligare
nedsätts.

4 §4

Har pensionsberättigad i väsentlig
mån erhållit sin försörjning av allmänna
medel, må den myndighet
som tillhandahållit försörjningen
uppbära sådan del av pensionsbelopp
som först förfaller till betalning
efter beslut om pension som motsvarar
vad myndigheten visar sig ha
utgivit för den pensionsberättigade
samt hans makes och minderåriga
barns försörjning för den tid som
pensionsbeloppet avser.

Från det belopp som först förfaller
till betalning efter beslut om barnpension
enligt 8 kap. 5 § skall avdragas
vad som enligt lagen (1964:143) om
bidragsförskott utbetalats i bidragsförskott
för den tid som pensionsbeloppet
avser utöver vad som skulle ha
utgått om pensionsbeslutet förelegat
vid utbetalningen av bidragsförskottet.

Har livränta som utgår enligt eller
eljest bestämts med tillämpning av
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
utgivits till någon som beviljas
pension enligt denna lag, skall
från det pensionsbelopp som först
förfaller till betalning avdragas vad

4 Senaste lydelse 1979:127.

SfU 1982/83:14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som utgivits i livränta utöver vad som
skulle ha utgått om pensionsbeslutet
förelegat vid utbetalningen av livräntan.

Har pensionsberättigad uppburit
dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa
eller kontant arbetsmarknadsstöd
enligt lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd, skall
det pensionsbelopp som först förfaller
till betalning efter beslut om
ålderspension eller förtidspension
minskas med den del av arbetslöshetsstödet,
som visas ha utgivits för
tid som pensionsbeloppet avser, utöver
vad som skulle ha utgått om
pensionsbeslutet förelegat vid utbetalningen
av stödet. Vad nu sagts
skall, när kontant arbetsmarknadsstöd
utgått, gälla även efter beslut om
änkepension.

Har delpension enligt lagen
(1975:380) om delpensionsförsäkring
utgått till någon som beviljas
ålderspension eller förtidspension enligt
denna lag, skall det pensionsbelopp
som först förfaller till betalning
efter beslutet minskas med delpensionsbelopp
som avser samma tid
som ålders- eller förtidspensionen.

Vad i denna paragraf föreskrives
skall äga motsvarande tillämpning
vid beslut om ökning av pension eller
upphävande av förordnande som
avses i 16 kap. 3 § andra stycket.

20 kap.

2 a §

Om det inte utan betydande dröjsmål
kan avgöras om rätt till ersättning
föreligger enligt denna lag, men det
finns sannolika skäl för att sådan rätt
föreligger, skall försäkringskassan
besluta att ersättning skall betalas ut
med ett skäligt belopp om detta är av
väsentlig betydelse för den försäkrade.
Detsamma gäller om det står
klart att rätt till ersättning föreligger
men ersättningens belopp inte kan
bestämmas utan betydande dröjsmål.

SfU 1982/83:14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För sådan ersättning får föreskrivas
särskilda villkor.

Om det senare bestäms att ersättning
inte skall utges eller skall utges
med lägre belopp är den försäkrade
inte skyldig att betala tillbaka utbetalad
ersättning i andra fall än som
anges i 4 §.

Finns det sannolika skäl att dra in
eller minska en ersättning, kan försäkringskassan
besluta att ersättningen
skall hållas inne eller utges med
lägre belopp till dess slutligt beslut
fattas.

I ärenden som skall avgöras av
pensionsdelegation eller försäkringsnämnd
får beslut enligt första och
tredje styckena fattas av föredraganden
eller av någon annan tjänsteman i
försäkringskassan, om delegationen
eller nämnden gett ett sådant bemyndigande.

4 §’

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra
en uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt förorsakat att
ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon eljest
obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och har han
skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad som för mycket
utbetalats, om inte i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis
efterge återbetalningsskyldigheten.

Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, får vid
senare utbetalning till honom i avräkning på vad som för mycket utgått
innehållas ett skäligt belopp. Avdrag på tilläggspension får även göras för
obetald egenavgift för tilläggspension, om enligt 11 kap. 6 § första stycket
pensionspoäng som svarar mot avgiften tillgodoräknats den försäkrade för
det år som avgiften avser oavsett att avgiften inte erlagts.

Avdrag pä en ersättning enligt
denna lag får vidare göras om någon
av en allmän försäkringskassa eller
en försäkrings domstol har ålagts
återbetaln ingsskyldighet för en ersättning
som har utgetts pä grund av en
annan författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Vad som i 17 kap. 1 § sägs om socialbidrag enligt 6 § socialtjänstlagen
(1980:620) skall också tillämpas i fråga om motsvarande ersättningar enligt
äldre lagstiftning.

1 Senaste lydelse 1981:692.

SfU 1982/83:14

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring1 dels

att 6 kap. 1 och 7 §§ samt 8 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 8 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

8 §

I livränteunderlaget skall inräknas
delpension enligt lagen (1979:84) om
delpensionsförsäkring, om pensionen
utgick vid den tidpunkt från
vilken livräntan skall utges och upphör
när livräntan börjar utges.

6 kap.

1 §2

Är någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berättigad
till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med anledning av den
inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån
den överstiger pensionen.

Utgår delpension till någon som är
berättigad till livränta enligt 4 kap.
skall livräntan utgå endast i den mån
den överstiger pensionen om pensionen
och livräntan avser samma
inkomstförlust.

Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 § utgår från
och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast i den mån hon ej har
rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av
änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65
procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 §. Bestämmelserna i 4 kap. 4 §
tredje stycket har därvid motsvarande tillämpning.

Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system
för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.

Om den försäkrade till följd av underlåten avgiftsbetalning ej har
tillgodoräknats pensionspoäng enligt 11 kap. 6 § lagen om allmän försäkring
för år efter det då arbetsskadan har inträffat, skall vid tillämpning av denna
paragraf och 4 kap. 4 § hänsyn tas till den tilläggspension som skulle ha utgått
om avgift hade erlagts.

7 §

Bestämmelserna i 10 kap. 4 §, 16 Bestämmelserna i 10 kap. 4 §, 16

kap. 11 § och 20 kap. 3-7 §§ lagen kap. 11 §, 17 kap. 1 § och 20 kap.

1 Lagen omtryckt 1977:264.

2 Senaste lydelse 1981:693.

SfU 1982/83:14

Nuvarande lydelse

(1962:381) om allmän försäkring om
förmåner som sammanträffar, indragning
och nedsättning av ersättning
i vissa fall, återbetalningsskyldighet,
preskription, utmätningsförbud
och rätt till skadestånd har
motsvarande tillämpning i fråga om
ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Föreslagen lydelse

3-7 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring om sammanträffande av
förmåner, indragning och nedsättning
av ersättning i vissa fall, återbetalningsskyldighet,
preskription, utmätningsförbud
och rätt till skadestånd
tillämpas även i fråga om ersättning
från arbetsskadeförsäkringen.

8 kap.

3 §

Allmän försäkringskassa som avses i 2 § skall så snart det kan ske
bestämma den ersättning som skall betalas ut. Beträffande ersättning till
arbetstagare hos staten gäller särskilda bestämmelser som meddelas av
regeringen.

Bestämmelsen i 20 kap. 2 a § lagen
(1962:381) om allmän försäkring om
förordnande till dess slutligt beslut
kan fattas gäller även i fråga om
ersättning frän arbetsskadeförsäkringen.

Kan det icke utan tidsutdräkt avgöras
om ersättning bör utgå men föreligger
sannolika skäl till det, skall
ersättning betalas för tid intill dess
slutligt beslut har fattats. Kan ej
belopp som skall utgå som sjukpenning
eller livränta bestämmas, betalas
skäligt belopp. Återbetalningsskyldighet
föreligger ej, om det sedermera
bestämmes att ersättning ej skall utgå
eller utgå med lägre belopp.

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse,
om ej annat föreskrives i beslutet eller bestämmes av myndighet som har att
pröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Vad som sägs om delpension enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring
skall tillämpas även i fråga om delpension enligt äldre bestämmelser.

SfU 1982/83:14

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag

Härigenom föreskrivs att 11 och 12 §§ lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §2

Barnbidrag utbetalas kvartalsvis genom riksförsäkringsverket. Det kvartalsbelopp
som skall utbetalas i barnbidrag eller flerbarnstillägg avrundas till
närmast högre hela krontal. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om
sättet och tiden för utbetalningen.

Har barnbidrag ej utbetalats före utgången av året näst efter det, till vilket
bidraget hänför sig, föreligger ej längre rätt till bidraget, såvida ej den
bidragsberättigade inom nämnda tid hos allmän försäkringskassa gjort
gällande rätt till bidraget.

Har barnbidraget ej lyfts före utgången av året näst efter det, under vilket
bidraget förfallit till betalning, skall bidraget vara förverkat.

Bestämmelsen i 20 kap. 2 a § lagen
(1962:381) om allmän försäkring om
förordnande till dess slutligt beslut
kan fattas gäller även i ärenden enligt
denna lag.

12 §

Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakat att
allmänt barnbidrag för visst barn obehörigen utgått eller har någon eljest
obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag och har han
skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats,
där ej i särskilt fall allmän försäkringskassa finner anledning föreligga att helt
eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

Om någon har ålagts återbetalningsskyldighet
får vid senare utbetalning
till honom innehållas ett skäligt
belopp i avräkning på vad som
har utgått med för högt belopp.
Avräkning på allmänt barnbidrag får
vidare göras om någon av en allmän
försäkringskassa har ålagts återbetalningsskyldighet
för en ersättning som
har utgetts på grund av en annan
författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Har återbetalningsskyldighet ålagts
någon enligt första stycket, må
vid senare utbetalning till honom i
avräkning å vad för mycket utgått
innehållas skäligt belopp.

1 Lagen omtryckt 1973:449.

2 Senaste lydelse 1981:702.

SfU 1982/83:14

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 5, 13 och 22 §§ lagen (1964:143) om bidragsförskott1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Frågor om bidragsförskott handhavas av riksförsäkringsverket och de
allmänna försäkringskassorna.

Beslut om bidragsförskott fattas av den allmänna försäkringskassa hos
vilken barnets vårdnadshavare är inskriven eller skulle ha varit inskriven om
han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Finnes ej försäkringskassa enligt vad i andra stycket sägs fattas beslut om
bidragsförskott av den kassa hos vilken barnet är inskrivet eller skulle ha varit
inskrivet om det uppfyllt det nämnda åldersvillkoret.

Bestämmelsen i 20 kap. 2 a § lagen
(1962:381) om allmän försäkring om
förordnande till dess slutligt beslut
kan fattas gäller även i ärenden enligt
denna lag.

13 §

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra
honom åliggande anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att
bidragsförskott utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon
eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit bidragsförskott och har
han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket
utbetalats, där ej försäkringskassan finner anledning att helt eller delvis
eftergiva återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet å- Om någon har ålagts återbetal lagts

någon enligt första stycket, må ningsskyldighet,/år vid senare utbe v/rf

senare utbetalning till honom i talning till honom innehållas ett skä avräkning

å vad för mycket utgått ligt belopp i avräkning på vad som

innehållas skäligt belopp. har utgått med för högt belopp.

Avräkning på bidragsförskott får
vidare göras om någon av en allmän
försäkringskassa har ålagts återbetalningsskyldighet
för en ersättning som
har utgetts på grund av en annan
författning.

22 §2

Bestämmelserna i 20 kap. 10- Bestämmelserna i 17 kap. 1 § och

13 §§ lagen (1962:381) om allmän 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381)

försäkring om ändring av beslut samt om allmän försäkring om samman talan

mot allmän försäkringskassas träffande av förmåner, ändring av

och försäkringsrätts beslut ha mot- beslut samt talan mot allmän försäk -

1 Lagen omtryckt 1976:277.

2 Senaste lydelse 1978:35.

SfU 1982/83:14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

svarande tillämpning i ärende enligt ringskassas och försäkringsrätts be denna

lag. slut har motsvarande tillämpning i

ärende enligt denna lag.

Beslut av allmän försäkringskassa eller försäkringsrätt länder till omedelbar
efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 §

Beträffande minskning i vissa fall Beträffande minskning av vissa
av pension med utgiven dagpenning ersättningar med utgiven dagpen gäller

föreskrifterna i 17 kap. 4 § ning gäller föreskrifterna i 17 kap.

andra stycket lagen (1962:381) om 1 § lagen (1962:381) om allmän för allmän

försäkring. säkring och 6 kap. 7 § lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd Härigenom

föreskrivs att 36 och 38 §§ lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §

Har någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra
honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt
orsakat att kontant arbetsmarknadsstöd utgått obehörigen eller med för högt
belopp eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit
sådant stöd och har han skäligen bort inse detta, skall det som betalats ut för
mycket återbetalas, om ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller
delvis efterge återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet å- Om någon har ålagts återbetallagts
någon enligt första stycket, får ningsskyldighet, får vid en senare

vid senare utbetalning till honom utbetalning ett skäligt belopp inne skäligt

belopp innehållas i avräkning hållas i avräkning på vad som har

SfU 1982/83:14

Nuvarande lydelse

på vad sorn betalats ut för mycket.

Beträffande minskning i vissa fall
av pension med utgiven ersättning
enligt denna lag gäller föreskrifterna
i 17 kap. 4 § andra stycket lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Föreslagen lydelse

betalats ut för mycket. Avräkning på
en ersättning enligt denna lag får
vidare göras om någon av en allmän
försäkringskassa har ålagts återbetalningsskyldighet
för en ersättning som
har utgetts enligt en annan författning.

Beträffande minskning av vissa
ersättningar med utgiven ersättning
enligt denna lag gäller föreskrifterna
i 17 kap. 1 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring och 6 kap. 7 §
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

SfU 1982/83:14

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1982/83:31 av Görel Bohlin (m) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär kompletterande utredning beträffande
samordning och harmonisering av socialförsäkringsadministrationen i
anslutning till samordningen av de olika bidragen,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning beträffande socialförsäkringens
finansiering i syfte att uppnå sänkta kostnader.

I motion 1982/83:42 av Sven Aspling m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen avslår de i propositionen föreslagna riktlinjerna för det
fortsatta utredningsarbetet med en samordning inom det socialpolitiska
bidragssystemet,

2. att riksdagen vid behandlingen av lagförslagen i propositionen beaktar
de oklarheter som påtalats i motionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1981182

I motion 1981/82:294 (motivering i 293) av Lars Werner m. fl. (vpk)
föreslås att riksdagen uttalar som sin mening att sociala förmåner skall utgå
oavsett arbetstidens längd och att riksdagen i enlighet härmed hos regeringen
begär förslag om ändring i tillämpliga lagar.

1 motion 1981/82:929 av Görel Bohlin (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär utredning och översyn av lagstiftningen så att rätt till
kvittning i större utsträckning blir möjlig mellan förmåner där försäkringskassorna
har att fatta beslut om återkrav.

I motion 1981/82:950 av Kerstin Sandborg (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring i lagen om allmän försäkring i enlighet
med vad som anförs i motionen.

I samband med propositionen väcktes också motion 1982/83:43 av Göthe
Knutson (m). Motionen behandlas i SfU 1982/83:15.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1982/83

I motion 1982/83:353 (motivering i 352) av Lars Werner m. fl. (vpk)
föreslås att riksdagen uttalar som sin mening att sociala förmåner skall utgå
oavsett arbetstidens längd och att riksdagen härmed hos regeringen begär
förslag om ändring i tillämpliga lagar.

I motion 1982/83:1266 av Margareta Gard (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring
av lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) och lagen om statligt personskadeskydd
(LSP) att den s. k. samordningstiden förlängs från nittio dagar till
ett år.

SfU 1982/83:14

1 motion 1982/83:1270 (yrk. 2) av Eric Hägelmark (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en plan för att förenkla
och samordna samhällets sociala trygghetssystem bör utarbetas.

I motion 1982/83:1277 av Lars-Erik Lövdén m. fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om införandet av ett socialförsäkringstillägg.

Utskottet har berett socialutskottet tillfälle avge yttrande även över
motionerna 1981/82:929 och 1982/83:42. Vidare har arbetsmarknadsutskottet
beretts tillfälle avge yttrande även över motion 1981/82:294 såvitt avser
förmåner vid arbetslöshet och motion 1982/83:42 (se bil. 1 och 2). Utskottet
har vidare inhämtat yttrande över motion 1981/82:950 från riksförsäkringsverket
och Försäkringskasseförbundet.

Utskottet

Inledning

Uppbyggnaden av det socialpolitiska bidragssystemet har skett genom ett
stegvis reformarbete under 1900-talet. Socialförsäkringen har utformats som
ett generellt försäkringssystem med en alltmer ökad tyngdpunkt på
inkomstrelaterade ersättningar, som kompletteras av grund- eller garantibidrag
och inkomstprövade bidrag. Bidragsbestämmelserna återfinns förutom
i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i ett stort antal lagar och
förordningar, vars utformning starkt varierar. Rätten till ersättning är rikt
differentierad och styrs av olika grundvillkor för skilda behovssituationer.
Inom AFL har dock en betydande författningsmässig och administrativ
samordning kunnat genomföras såvitt gäller huvuddelen av socialförsäkringssystemet.

Krav på en ökad samordning av de olika försäkrings- och bidragsförfattningarna
framfördes motionsledes i slutet av 1960- och början av 1970-talen.
Samtidigt härmed restes krav om införande av någon form av ett allmänt
grundstöd utformat som en negativ skatt eller en garanterad minimiinkomst.
År 1972 tillsattes inom socialdepartementet den socialpolitiska bidragsutredningen,
som skulle göra en kartläggning av bidragssystemet för att klarlägga
brister i samordningen av olika bidragsformer. Utredningen redovisade sitt
uppdrag år 1975 i en rapport Ds 1975:4, Kartläggning av samordningsfrågor i
det socialpolitiska bidragssystemet. Redan dessförinnan hade riksdagen på
förslag av socialförsäkringsutskottet (SfU 1974:36) begärt att en parlamentarisk
utredning skulle tillsättas med uppgift att utreda behovet av en
samordning av olika bidragsformer. Utredningen tillsattes år 1975, och
grundvalen för utredningens direktiv utgjordes av det material som den
socialpolitiska bidragsutredningen redovisat beträffande brister i samordningen
inom bidragssystemet och det fortsatta utredningsarbete som

SfU 1982/83:14

förordats i skilda hänseenden. I direktiven underströks att den parlamentariska
utredningen, som antog namnet socialpolitiska samordningsutredningen,
skulle bedriva sitt arbete med utgångspunkt i den totala resursfördelning
och den huvudsakliga fördelning mellan de olika områdena som var fastställd
av statsmakterna. Målsättningen skulle vara att klarlägga hur långt det
socialpolitiska bidragssystemet kunde samordnas i en allmän socialförsäkring.

I betänkandet SOU 1979:94, En allmän socialförsäkring, lade utredningen
fram olika förslag i syfte att göra det ekonomiska trygghetssystemet enklare
och överskådligare. I enlighet med sina direktiv byggde utredningen
enhälligt sina förslag på en vidareutveckling av det ekonomiska trygghetssystemet
efter traditionella linjer i svensk socialpolitik. Utredningen
avvisade olika förslag till generell minimigaranti, eftersom ett sådant stöd i
princip skulle bli villkorslöst. Samordningen borde enligt utredningen
baseras på nuvarande försäkringssystem med en bättre inbördes anpassning
av bidragen. Systemet borde vidare göras enklare och överskådligare och
reglerna utformas så att bidragen smidigt kan anpassas till förändrade
stödbehov. Samordningen borde, inom ramen för bidragens sociala inriktning,
bygga på en helhetssyn. Utvecklingen borde inriktas mot en allmän
socialförsäkring som i princip täcker samtliga socialpolitiska stödanordningar
och de behovssituationer dessa innefattar. Som mål för en successiv
vidareutveckling av bidragssystemet presenterade utredningen en principmodell
till en allmän socialförsäkring som innefattar i stort sett samtliga
nuvarande socialpolitiska kontantförmåner. Utredningen framhöll därvid att
om en sådan allmän socialförsäkring infördes blev det möjligt att komma till
rätta med problem som återkommer inom nästan aila förmånsslag. Om man
gör fler villkor gemensamma för bidragen, om olikheter i nivån utjämnas och
om administrationen sammanförs så förenklas trygghetssystemet samtidigt
som man motverkar luckor och överlappande förmåner. Utredningen
underströk samtidigt att en ökad enhetlighet beträffande nivåer delvis
ändrade bidragens inriktning och också torde bli kostnadskrävande. Det var
emellertid inte dess uppgift att föreslå sådana reformer utan dessa frågor
torde prövas i vederbörlig ordning och reformer grundas på särskilda
politiska beslut. Utredningens principmodell till en allmän socialförsäkring,
som utgick från nuvarande stödformers huvudsakliga inriktning, möjliggjorde
emellertid en fortsatt harmonisering av bidragssystemet.

Flertalet remissinstanser har framhållit behovet av ökad samordning inom
det socialpolitiska bidragssystemet och anslutit sig till utredningens allmänna
synpunkter på inriktningen av det fortsatta samordningsarbetet. Några
remissinstanser har dock efterlyst ett ställningstagande till målsättningen
med bidragssystemet och menat att utredningen alltför mycket beaktat den
administrativa samordningen. Kritik har också framförts mot att utredningen
varit alltför bunden till nuvarande system.

2 Riksdagen 1982/83. 11 sami. Nr 14

SfU 1982/83:14

Utgångspunkter för ett fortsatt samordningsarbete

I propositionen framhåller dåvarande socialminister Karin Söder att det
finns ett klart behov av samordning såväl inom det socialpolitiska bidragssystemet
som mellan detta och övriga system. Utredningsarbetet kommer
emellertid att bli omfattande, och man är därför hänvisad till ett successivt
förändringsarbete under en relativt lång övergångsperiod. Detta arbete
måste, fortsätter Karin Söder, anpassas till de utgångspunkter för besparingsarbetet
inom det socialpolitiska bidragssystemet som riksdagen antagit
år 1981 (prop. 1980/81:150, FiU 1980/81:40, rskr 420) och som bl. a. innebär
att vissa delar av det socialpolitiska bidragssystemet bör göras mer selektivt
inriktade och att inslaget av självrisk i socialförsäkringen bör ökas. En
samordning får inte leda till ytterligare utgiftsåtaganden, utan tonvikten bör
läggas på åtgärder som genom enhetligare uppbyggnad och enklare regler
gör systemet mer rationellt och överskådligt. Systemet bör, anser hon, vara
uppbyggt så att det kan anpassas till variationer i den ekonomiska
utvecklingen, och inslagen av automatik i kostnadsutvecklingen bör uppmärksammas
i det fortsatta arbetet. De principiella övervägandena i
propositionen skall ses som ett förslag till uppläggning av ett långsiktigt
samordningsarbete. Rationaliseringsvinsterna i detta arbete bör kunna bidra
till besparingar, varför det är angeläget att sätta i gång arbetet på samordning
och förenkling. Härigenom blir det lättare att styra bidragen till de mest
utsatta grupperna. Karin Söder avvisar i likhet med utredningen ett
bidragssystem med någon form av allmän minimigaranti. Bidragssystemet
bör enligt hennes mening även i fortsättningen vara anknutet till vissa
bestämda behovssituationer, varvid det i enlighet med riksdagens uttalanden
mot bakgrund av det samhällsekonomiska läget bör göras mer selektivt
inriktat och det kontanta stödet styras till grupper eller personer med
särskilda behov.

I motion 1982/83:42 av Sven Aspling m. fl. erinras om att den snäva synen
på socialpolitiken som ett stöd enbart i nödsituationer tidigt fick ge vika för
en socialpolitik för hela folket. Målet blev att genom socialpolitiken
åstadkomma en inkomstutjämning och en i övrigt rättvis fördelning.
Välfärdspolitiken byggdes upp som ett generellt försäkringssystem och fick
därigenom en social förändringskraft som ett selektivt system saknar.
Principen om ersättning för huvuddelen av inkomstbortfallet vid t. ex.
sjukdom, handikapp och på ålderdomen blev av grundläggande betydelse.
Motionärerna erinrar om att socialdemokraterna motsatt sig de nedskärningar
av förmåner i det socialpolitiska trygghetssystemet som den dåvarande
borgerliga regeringen inledde år 1980, och de avvisar den selektiva politik
som förespråkas i propositionen. En sådan politik skulle, anför de, leda till en
helt förändrad roll för samhällets socialpolitik. I stället bör, enligt
motionärerna, socialpolitiken även i fortsättningen utvecklas som ett
generellt välfärdssystem för hela befolkningen. Motionärerna konstaterar

SfU 1982/83:14

också att, trots att propositionen tar upp en rad principiellt viktiga frågor till
diskussion, läggs några konkreta förslag inte fram med hänvisning till
behovet av utredningsarbete. Motionärerna finner det föga meningsfullt att
nu ta ställning till propositionens allmänt hållna riktlinjer, vars inriktning och
utformning kan komma att i väsentlig grad påverkas av fortsatt utredningsarbete.
Det fortsatta arbetet med att samordna och förenkla det socialpolitiska
bidragssystemet måste, anför motionärerna, bedrivas från de utgångspunkter
som varit av grundläggande betydelse för den principiella utformningen
av den svenska socialpolitiken, och motionärerna förutsätter att dessa
principer blir vägledande för det kommande lagstiftningsarbetet på området.
Motionärerna yrkar sålunda avslag på propositionens ovannämnda förslag
till riktlinjer för det fortsatta samordningsarbetet. Såvitt gäller ställningstagandet
i propositionen mot någon form av allmän minimigaranti noterar
dock motionärerna att det utredningsarbete som föregått propositionen
numera visat på det orealistiska i denna tanke.

Det är enligt utskottets mening väsentligt att riktlinjer för ett samordningsarbete
inom det socialpolitiska fältet förankras i en klar målsättning för
socialpolitiken. Såväl utredningsdirektiven som socialpolitiska samordningsutredningens
förslag till samordningsåtgärder vilar på samma målsättning
som gällt för uppbyggnaden av nuvarande socialpolitiska bidragssystem.
Såvitt gäller propositionens resonemang i mera konkreta avsnitt synes detta
också ha nuvarande system och samordningsutredningens förslag som
utgångspunkt. Samtidigt innehåller främst det inledande avsnittet i propositionen
allmänna uttalanden som, om de följdes upp av politiska beslut,
skulle radikalt förändra bidragssystemets struktur och inriktning och även
försvåra samordningen mellan bidragssystemen. I propositionen förespråkas
t. ex. ökad selektivitet i bidragssystemet. Ett selektivt system minskar
emellertid förutsättningarna för en samordning av bidragen och också
förutsättningarna för att skapa ett heltäckande system. Med de nämnda
uttalandena i propositionen har enligt utskottets mening grunden för
klargörande riktlinjer för det fortsatta arbetet med att tekniskt, juridiskt och
administrativt samordna bidragssystemet ryckts undan. Utskottet måste
ifrågasätta det meningsfulla med att lägga fram en proposition som syftar till
ökad samordning mellan olika slag av bidrag, samtidigt som en allmänt
ändrad inriktning av bidragssystemet förordas, utan att några konkreta
förslag eller ens en antydan om bidragens framtida konstruktion ges.

Motionärerna har understrukit att det fortsatta arbetet med att samordna
och förenkla det socialpolitiska bidragssystemet måste bedrivas från de
utgångspunkter som varit av grundläggande betydelse för den principiella
utformningen av den svenska socialpolitiken. Utskottet ansluter sig helt till
denna uppfattning. Den inriktning av den framtida socialpolitiken som
förespråkas i propositionen bör avvisas av riksdagen. Samtidigt bör markeras
att frågan om införande av något slag av generellt system med minimigaranti
inte längre är aktuell.

SfU 1982/83:14

Om det sålunda kan slås fast att ett fortsatt samordningsarbete skall bygga
vidare på den traditionella inriktningen av den svenska socialpolitiken anser
utskottet att det finns anledning att närmare diskutera hur man skall bedriva
arbetet med att samordna och förenkla det socialpolitiska bidragssystemet.

Behovet av en bättre samordning för att göra det ekonomiska trygghetssystemet
enklare, överskådligare och enhetligare har understrukits såväl av
utredningen, remissinstanserna som i propositionen, och utskottet kan
instämma häri. En samordning är angelägen för att man bättre skall kunna
följa systemets effekter i olika avseenden, t. ex. beträffande hur de
ekonomiska resurserna kan utnyttjas på bästa sätt. Det väl utbyggda
trygghetssystem som vi har i Sverige ställer särskilt stora krav på enkelhet och
överskådlighet. Om en samordning inte sker finns det risk för att systemet
inte kan uppfylla de krav som måste ställas, nämligen att stöd skall ges till den
som bäst behöver det.

När det gäller de riktlinjer som föreslås i propositionen anförs i motion
1982/83:42 att dessa är allmänt hållna och att konkreta förslag saknas. Det är
enligt utskottets uppfattning en svaghet att så är fallet. Konkreta ställningstaganden
i propositionen som skulle kunna bidra till klarare riktlinjer för det
fortsatta samordningsarbetet har försvårats inte bara av den allmänt ändrade
inriktning av socialpolitiken som förespråkats i propositionen utan också av
att viktiga delar av bidragssystemet f. n. är föremål för utredning. Mot
bakgrunden av vad utskottet ovan anfört om en vidareutveckling av
socialpolitiken enligt traditionella linjer bör det dock finnas förutsättningar
för att redan nu ta ställning till huvudinriktningen av samordningsarbetet.
Erforderliga ställningstaganden i olika detaljfrågor kan därefter göras i den
takt som underlag kommer att föreligga. Det är därvid väsentligt att den
helhetssyn på stödbehov och bidragsrätt som den socialpolitiska samordningsutredningen
anlagt blir vägledande för pågående och kommande
utredningsarbete på skilda bidragsområden. Hur denna helhetssyn konkret
skall kunna slå igenom på olika bidragsområden utvecklas närmare nedan i
samband med att utskottet behandlar utredningens förslag till principmodell
för en allmän socialförsäkring och tar ställning till inriktningen av ett
kommande samordningsarbete. I anslutning härtill behandlar utskottet
motioner med förslag till olika samordningsåtgärder.

Principmodell till en allmän socialförsäkring

Allmänt

I utredningens principmodell till en allmän socialförsäkring ingår de flesta
av de nuvarande socialpolitiska kontantstöden som inte är förenade med
återbetalningsskyldighet. Principmodellen syftar till att ange ett långsiktigt
mål för en vidareutveckling av bidragssystemet och visa försäkringens
uppbyggnad i stort efter en sammansmältning och renodling av nuvarande

SfU 1982/83:14

bidrag. Försäkringen föreslås bestå av fyra delar, nämligen inkomstförsäkring,
barnstöd, bostadsstöd och handikappstöd. Det närmare innehållet i de
olika delarna av försäkringen behandlas nedan under skilda rubriker.

Enligt propositionen bör det fortsatta utredningsarbetet inriktas på en
successiv översyn av varandra närliggande system, där de olika grenarna
samordnas med varandra genom så långt möjligt enhetliga bidragsvillkor och
en sammanhållen författningsreglering. Den modell till en allmän socialförsäkring
som utredningen har lagt fram anses innebära en ändamålsenlig
uppdelning och strukturering av bidragssystemet. I propositionen framhålls
att frågan om vilka av de nuvarande bidragen som skall inordnas i en allmän
socialförsäkring i viss mån kan sägas vara av formell och lagteknisk karaktär
och att det nu inte är möjligt att i detalj ta ställning till vilka bidrag som skall
ingå i en allmän socialförsäkring eller vilka bidragsregler som kan göras
enhetliga. Innan en allmän socialförsäkring kan genomföras bör resultatet av
vissa pågående utrednings- och beredningsarbeten avvaktas samt ett
omfattande utredningsarbete inom många områden som nu inte är föremål
för utredning genomföras.

I propositionen anges några principer som bör utmärka en allmän
socialförsäkring. Man bör sträva efter att göra de olika bidragen renodlade
till sitt syfte eller ge dem en konstruktion som beaktar de skilda syften som ett
bidrag kan ha. Bidrag med likartade syften bör föras samman. Utvecklingen
bör styras så att i normalfallen endast ett bidrag som avser egen
inkomstförlust, ett bidrag som utgör bostadsstöd osv. skall utgå.

Utskottet delar uppfattningen att utredningens principmodell till en
allmän socialförsäkring innebär en ändamålsenlig uppdelning och strukturering
av bidragssystemet och att den bör läggas till grund för arbetet med att
samordna och förenkla det socialpolitiska bidragssystemet. Innan en allmän
socialförsäkring kan genomföras krävs emellertid, såsom också understrukits
av utredningen, ett omfattande utredningsarbete inom många områden.
Under detta arbetes gång kan principmodellen tjäna som förebild så att man
fortlöpande eftersträvar att föra samman bidrag med likartade syften och
låter endast ett sådant bidrag utgå i en bestämd behovssituation. Den
enskilde skall såvitt möjligt få stöd efter enhetliga principer i de situationer
som berättigar till stöd, och stödet bör utgå efter så långt möjligt likformiga
regler oavsett vilken behovssituation det är fråga om.

Centrala begrepp såsom inkomst och familj etillhörighet, vilka i det
nuvarande systemet uppvisar en splittrad bild, bör göras gemensamma på så
många områden som möjligt där statliga bidrag utgår. Man bör också sträva
efter att göra förfaranderegler och administrativa bestämmelser mer
enhetliga.

Om en kraftfull satsning på enhetlighet görs inom alla bidragsområden
underlättar detta avsevärt för den enskilde medborgaren att överblicka
systemets verkningar och undvika rättsförluster. För samhällets dels bidrar
en ökad enhetlighet till ett effektivare utnyttjande av de ekonomiska

SfU 1982/83:14

resurserna. Det är mot denna bakgrund angeläget att utredningens
intentioner följs upp.

Inkomstförsäkringen

Inom inkomstförsäkringen föreslår utredningen en samordning av sådana
stöd som utges i stället för förvärvsinkomst både för dem som tidigare har
förvärvsarbetat och för andra. Inkomstförsäkringen föreslås innehålla
bidragsgrenarna sjukpenning, vårdpenning, arbetsmarknadspenning, vuxenstudiestöd,
värnpliktspenning, förtidspension, omställningsstöd, deltidspension,
ålderspension och arbetsskadeförsäkring. Sjukpenning skall utges
vid sjukdom, smitta och havandeskap. Vårdpenning skall omfatta framför
allt föräldrapenning och vårdbidrag. Till denna del av inkomstförsäkringen
skall dock också kunna hänföras vissa situationer då f. n. hustrutillägg, änkepension
eller familjepenning enligt familjebidragslagstiftningen utgår.

Till arbetsmarknadspenning hänförs dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen,
kontant arbetsmarknadsstöd och utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning.
Utredningen förutsätter härvid en allmän arbetslöshetsförsäkring
utan anknytning till arbetslöshetskassor och fackliga organisationer.
Utredningen är dock inte enhällig på denna punkt. Det nuvarande
vuxenstudiestödet föreslås antingen knutet till arbetsmarknadspenningen
eller bilda en särskild gren inom inkomstförsäkringen. Såvitt gäller
arbetsskadeförsäkringen anför utredningen att denna försäkring, som på
skadeståndsrättsliga grunder ger en högre kompensation än övriga försäkringar,
bör kvarstå som en särskild gren av inkomstförsäkringen men
lagtekniskt integreras ytterligare med försäkringen.

Varje stödform inom inkomstförsäkringen skall enligt utredningen normalt
kunna innehålla dels en garantinivå, dels en inkomstrelaterad ersättning.
I vissa fall kan det dock finnas skäl som talar för att stöd skall utges
endast på garantinivå. Utredningen föreslår inte att garantibidrag införs i
situationer där de f. n. saknas. Principmodellen ger dock utrymme för en
sådan framtida utvidgning.

Propositionen ansluter sig till principen att inkomstförsäkringen normalt
bör innehålla en garantinivå och en inkomstrelaterad ersättning. Även om,
såsom nämnts ovan, utredningens principmodell anses innebära en ändamålsenlig
uppdelning och strukturering av bidragssystemet tas i propositionen
inte ställning till den närmare utformningen av vissa grenar av
inkomstförsäkringen. Så är fallet med vårdpenningen, beträffande vilken
bl. a. hänvisas till översynen av föräldraförsäkringen och beredningen av
pensionskommitténs förslag i fråga om den framtida efterlevandepensionen.

Beträffande värnpliktspenning sägs att dagpenningen, som redan är
knuten till den sjukpenninggrundande inkomsten och administreras av
försäkringskassorna, bör inordnas i inkomstförsäkringen. Enligt propositio -

SfU 1982/83:14

nen bör dock ett ställningstagande till hur värnpliktsförmånerna bör
anknytas till socialförsäkringen i övrigt ske först sedan resultatet av en
pågående utredning som gäller de värnpliktigas sociala och ekonomiska
situation föreligger.

Arbetsskadeförsäkringen bör enligt propositionen bibehålla särreglerna
för ersättning, men man bör undersöka vilka förändringar som kan göras
inom denna försäkring för att i möjligaste mån komma till rätta med
tillämpningsproblem och underlätta försäkringens inlemmande i en allmän
socialförsäkring.

Då förslag till en allmän arbetslöshetsförsäkring inte lett till lagstiftning
bl. a. beroende på att kostnaderna ansetts för höga föreligger enligt
propositionen i detta läge inte förutsättningar för att inordna arbetslöshetsförsäkringen
i en allmän socialförsäkring. Med hänsyn till den nära
kopplingen mellan arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet
samt utbildningsbidrag görs i propositionen samma bedömning
beträffande dessa bidrag.

Utredningens förslag att det särskilda vuxenstudiestödet skall inordnas i en
allmän socialförsäkring kritiserades under remissbehandlingen bl. a. för att
de utbildningspolitiska målsättningarna inte skulle beaktas tillräckligt och för
att risk för splittring av studiestödet förelåg. Kritiken har beaktats i
propositionen som inte innehåller något förslag om att detta stöd skall
inordnas i en allmän socialförsäkring. Det finns däremot enligt propositionen
anledning att i det fortsatta samordningsarbetet överväga om det kan vara
ändamålsenligt att inordna inte bara vuxenstudiestöd utan också återbetalningspliktiga
studiemedel i en allmän socialförsäkring eller i vart fall närmare
anknyta dessa stöd till en sådan försäkring.

Utskottet anser att inkomstförsäkringen bör kunna utformas enligt den
modell som föreslås i propositionen. Även om många frågor måste lämnas
öppna i avvaktan på pågående utredningsarbete är det väsenligt att på nytt
understryka att man i det fortsatta arbetet bör sträva efter en större
förenkling av bidragssystemet. Vad särskilt gäller vuxenstudiestödet och de
olika arbetsmarknadsbidrag som föreslås sammanförda till en arbetsmarknadspenning
vill utskottet framhålla den stora betydelse som dessa, liksom
andra arbetsmarknadspolitiska stöd, kan ha ur rehabiliteringssynpunkt för
personer som på grund av sjukdom, handikapp eller otillräcklig utbildning
löper risk att ställas utanför arbetsmarknaden. Om en rehabilitering i dessa
fall misslyckas är det inte bara en tragedi för den enskilde utan också en
samhällsekonomisk förlust genom de ökade kostnader som faller på
socialförsäkringssystemet. Även om ställning tas först i en senare etapp till
huruvida arbetsmarknadsbidrag och vuxenstudiestöd skall inordnas i en
allmän socialförsäkring eller ej, är det beträffande dessa bidragssystem
angeläget att ansträngningarna koncentreras på att närma regelsystemen till
dem som gäller för övriga bidrag som ersätter inkomstförlust. Även om
arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska överväganden styr bidra -

SfU 1982/83:14

gens utformning måste den socialpolitiska helhetssyn som tidigare understrukits
av utskottet få ett större utrymme i det fortsatta arbetet. Dessa
tankegångar kommer också till uttryck i ett tidigare framlagt delbetänkande
av den socialpolitiska samordningsutredningen, Ds S 1978:3, Ekonomiskt
stöd vid yrkesinriktad rehabilitering, vilket ännu inte föranlett någon
proposition. I det förslag, SOU 1982:46, Handlingsprogram för handikappade,
som lagts fram av beredningsgruppen för internationella handikappåret
1981 har också vikten av en helhetssyn vid rehabilitering, inte minst när
det gäller samhällsekonomiska frågor, kraftigt understrukits. De tilläggsdirektiv
som handikappkommittén nyligen fått när det gäller möjligheten att
bereda unga handikappade tillträde till arbetslivet understryker också
angelägenheten av en helhetssyn på området.

En inom Försäkringskasseförbundet och Försäkringsanställdas förbund
utarbetad skrift För en allmän och aktiv socialförsäkring, som utgår från
socialpolitiska samordningsutredningens förslag till principmodell för en
allmän socialförsäkring, belyser den ekonomiskt och mänskligt centrala
betydelse som rehabilitetsinsatserna har. Enligt utskottets uppfattning finns
det i denna skrift värdefulla tankegångar som bör tas till vara i det fortsatta
utredningsarbetet. I motion 1982/83:1270 av Eric Hägelmark understryks att
sociala och ekonomiska vinster kan göras om försäkringskassornas resurser
för en aktivare rehabilitering och uppföljning av sjukfall ökas, och enligt
motionären bör en plan utarbetas för att förenkla och samordna samhällets
sociala trygghetssystem. Utskottet har med det ovan anförda markerat sin
positiva inställning till en ökad samordning av rehabiliteringsresurserna.
Med den inriktning utskottet förordar i det förevarande betänkandet av det
fortsatta arbetet på en allmän socialförsäkring får motionens syfte väsentligen
anses tillgodosett.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion 1982/83:1277 av
Lars-Erik Lövdén m. fl. I motionen erinras om att förslag om införande av ett
socialförsäkringstillägg som ett komplement till övriga inkomstförsäkringar
på sin tid lagts fram av socialutredningen. Mot bakgrunden av de väsentligt
ökade socialbidragskostnaderna för kommunerna och av att den nya
socialtjänstlagen innebär en inriktning mot mer förebyggande och samhällsinriktat
arbete än den tidigare socialhjälpslagen, anser motionärerna det
angeläget att på nytt aktualisera förslaget om ett socialtjänsttillägg. Genom
ett sådant tillägg skulle kommunernas resurser inte behöva låsas i den stora
utsträckning som nu sker till utbetalning av individuellt behovsprövad
ekonomisk hjälp. Socialförsäkringstillägget bör enligt motionärerna utges
om inkomsten av förvärvsarbete eller det ekonomiska stödet från andra
försäkringar understiger en miniminivå. Administrationen bör skötas av
försäkringskassorna. Frågan om införandet av ett socialförsäkringstillägg
och finansieringen av tillägget bör, anser motionärerna, övervägas i
överläggningar mellan regeringen och Kommunförbundet.

Socialberedningens förslag om socialförsäkringstillägg har vidareutveck -

SfU 1982/83:14

lats inom socialdepartementet i en rapport från samrådsgruppen om
socialförsäkringstillägg, Ds S 1980:1, SOFT, som även innehåller författningsförslag.
I rapporten framhålls att den föreslagna reformen har två
huvudsyften. Det ena är att vidga den ekonomiska grundtryggheten för
medborgarna genom att komplettera socialförsäkringarna och det övriga
bidragssystemet på punkter där dessa är otillräckliga och samtidigt nå
grupper som f. n. undviker att begära socialhjälp fast de har rätt till det. Det
andra syftet är att ta över en betydande del av nuvarande behovsprövade
socialhjälp som kommunerna lämnar och därigenom ge socialnämnderna
ökade möjligheter att arbeta allmänt förebyggande med vård och behandling.
En viktig sidoeffekt av reformen är, framhåller samrådsgruppen, att
man med ett socialförsäkringstillägg kommer att kunna dokumentera vilka
brister som finns i trygghetssystemet som ett underlag för utvecklingen av
den framtida socialpolitiken. Reformen nödvändiggör också en fastare
samverkan mellan försäkringskassorna och kommunerna. Genom förbättrade
rutiner för samarbetet mellan dessa samhällsorgan och arbetsvärden
och sjukvården bör det, framhåller samrådsgruppen, bli möjligt att nå
människor med rehabiliteringsbehov på ett effektivare sätt än som är fallet i
dag.

Mot bakgrunden inte minst av det rådande läget på arbetsmarknaden, där
arbetstillfällena varier starkt mellan olika regioner av landet, har enligt
utskottets uppfattning förslaget om ett socialförsäkringstillägg fått förnyad
aktualitet. Samtidigt är utskottet medvetet om att förslaget är kostnadskrävande,
vilket i nuvarande pressade budgetläge talar mot det. Det oaktat vill
utskottet understryka sin positiva syn på reformförslaget. Det finns därför
anledning att inom regeringskansliet fortlöpande pröva de ekonomiska
förutsättningarna - t. ex. genom omprioriteringar inom bidragssystemet -för att införa ett socialförsäkringstillägg. Med det anförda får syftet med
motion 1982/83:1277 anses tillgodosett.

I anslutning till frågan om hur arbetsskadeförsäkringen kan inordnas i en
allmän socialförsäkring behandlar utskottet motion 1982/83:1266 av Margareta
Gard och Siri Häggmark. I motionen begärs att den tid under vilken
sjukpenning från sjukförsäkringen vid arbetsskada utgår (samordningstiden)
förlängs från nuvarande 90 dagar till ett år.

Den nya lagen om arbetsskadeförsäkring, som gäller från den 1 juli 1977,
har föranlett en väsentligt ökad administration av arbetsskadefallen.
Svårigheter vid lagens tillämpning har också lett till långa handläggningstider
i ärendena, vilket skapat problem för såväl försäkringskassorna och
försäkringsdomstolarna som för de försäkrade. Det finns därför anledning
att göra en översyn av försäkringen. En översyn har också tidigare begärts av
riksdagen på förslag av utskottets dåvarande borgerliga majoritet i betänkandet
SfU 1981/82:2. Utskottet finner det angeläget understryka att den
kommande översynen inte får syfta till en försämring av försäkringsskyddet
vid arbetsskada. I det kommande utredningsarbetet är det naturligt att man

SfU 1982/83:14

beaktar förutsättningarna för en ökad samordning med den allmänna
försäkringen. Det bör t. ex. finnas förutsättningar för att förenkla de
särskilda administrativa bestämmelser som gäller vid arbetsskadefall. I
översynen bör också prövas om det, utan att de bärande principerna för
ersättning vid arbetsskada åsidosätts, finns förutsättningar för en ökad
samordning av de materiella bestämmelserna inom arbetsskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen. Yrkandet i motion 1982/83:1266 bör med hänsyn till
det anförda inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Barnstöd

Barnstödet utgör en samordning av de många stödformer som nu finns för
barns och ungdomars försörjning. Enligt utredningen skall barnstödet bestå
av generellt barnbidrag, inkomstprövat barnbidrag och kompletterande
barnbidrag. Inom varje grupp bör bidragskonstruktionen och beräkningsreglerna
i allt väsentligt vara enhetliga. Åtskilliga regler bör också enligt
utredningen helt eller delvis kunna vara gemensamma för alla tre grupperna
liksom för hela den allmänna socialförsäkringen. Det gäller exempelvis
regler om den personkrets som har rätt till ett bidrag, regler om
familjetillhörighet och inkomstunderlag samt en del förfaranderegler.
Detsamma gäller administrationen.

Det generella barnbidraget skall ersätta allmänt och förlängt barnbidrag
samt studiebidraget inom studiehjälpssystemet. Inkomstprövat barnbidrag
föreslås bestå av de nuvarande inkomst- och behovsprövade tilläggen inom
studiehjälpssystemet, familjepenning till barn vid värnpliktstjänstgöring,
barntillägg till pension och statligt bostadsbidrag. Det kompletterande
barnbidraget slutligen består av barnpensioner, barnlivräntor och bidragsförskott.
Eftersom de olika delarna av barnstödet har olika syften skall de
kunna utgå samtidigt.

I propositionen erinras om att en stor del av de familjepolitiska stöden är
föremål för utredning eller nyligen har föranlett förslag som är under
beredning i regeringskansliet. Det finns därför enligt propositionen skäl att i
flera hänseenden vänta med att ta ställning till den närmare utformningen av
dessa stöd. När det gäller strukturen i stort anses samordningsutredningens
förslag kunna tjäna som utgångspunkt. I ett barnstöd inom en allmän
socialförsäkring bör enligt propositionen det förlängda barnbidraget och
flerbarnstillägget ingå. Hit bör även föras det nuvarande barntillägget till
folkpensionen, bidragsförskott, barnpension från folkpensioneringen och
ATP samt barnlivränta från arbetsskadeförsäkringen. När det gäller
barntillägget anför föredraganden att hon delar samordningsutredningens
uppfattning att det inte kan vara befogat att ha ett särskilt barntillägg till en
viss gren av inkomstförsäkringen om inte familjens allmänna ekonomiska
situation ger anledning till det. Däremot bör ett inkomstprövat stöd kunna
utgå såväl för barn till folkpensionärer som för andra barn.

SfU 1982/83:14

Utskottet anser att utredningens principiella uppbyggnad av barnstödet
utgör en sådan förenkling av bidragssystemet som bör eftersträvas i en allmän
socialförsäkring, och förslaget bör kunna ligga till grund för det fortsatta
arbetet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den familjeekonomiska
beredningsgrupp som har aviserats i årets budgetproposition och som
innebär att en samlad bearbetning kommer att ske av de utredningsförslag
som på skilda områden av familjestödet redan föreligger eller väntas
föreligga inom kort. Härigenom ges möjligheter till en helhetssyn på det
familjepolitiska stödet, såväl i materiellt hänseende som författningsmässigt.

Bostadsstöd

Det föreslagna bostadsstödet innebär en samordning av de statskommunala
bostadsbidragen till barnfamiljer och ensamstående, de kommunala
bostadstilläggen till folkpensionärer och bostadsbidragen enligt familjebidragslagen.
Bostadsstödet föreslås bli inkomstprövat och skall kunna utgå
vid sidan av andra förmåner från den allmänna socialförsäkringen.

I utredningens principmodell har tre kontantstöd som har med bostaden
att göra förts över till andra delar av den allmänna socialförsäkringen. Det
statliga bostadsbidraget har förts över till barnstöden medan kommunalt
bostadsstöd till handikappade och bostadsanpassningsbidraget har förts till
handikappstöden. Övriga bostadsstöd nämligen kommunalt bostadstillägg
till folkpension, bostadsbidrag inom familjebidragslagstiftningen och statskommunala
bostadsbidrag till barnfamiljer m. fl. föreslås bli sammanförda
till ett enhetligt bostadsstöd.

I propositionen anförs att det är naturligt att man prövar förutsättningarna
för att inordna ett särskilt bostadsstöd i en allmän socialförsäkring eftersom
bostadsstödet till barnfamiljer har ett nära samband med övriga familjepolitiska
stödformer. Som ett vägande argument för en anknytning av
bostadsstödet till en allmän socialförsäkring framhålls att man för bostadsstödens
del måste göra bedömningar som också förekommer inom andra
bidragsformer, framför allt i fråga om inkomstbegrepp och familjetillhörighet.

Bostadsbidragskommittén stöder i sitt nyligen avgivna betänkande SOU
1982:58, Bostadsbidragen, uppfattningen att en bättre samordning med
andra stödformer kan genomföras. Såvitt gäller administrationen av
bostadsbidragen har en särskild utredare i betänkandet Ds Bo 1982:5
Administration av bostadsbidragen till barnfamiljer m. fl. föreslagit att
denna överförs till riksförsäkringsverket och försäkringskassorna.

Utskottet finner det även för bostadsstödens del angeläget att det fortsatta
samordningsarbetet inriktas på att göra inkomst- och familjetillhörighetsbegrepp
enhetliga. Utskottet finner det också lämpligt att man prövar
förutsättningarna för att inordna bostadsstödet i en allmän socialförsäkring.

SfU 1982/83:14

Handikappstödet

Utredningen har föreslagit att handikappstödet inom en allmän socialförsäkring
konstrueras som en ren merkostnadsersättning. Handikappstödet
skall i första hand bestå av den nuvarande handikappersättningen och de
delar av vårdbidraget som avser ersättning för merkostnader. Stödet avses
inte bli inkomstprövat och det skall kunna utgå vid sidan av andra
ersättningar från den allmänna försäkringen. För att klargöra vilka
handikappstöd i kommuner och landsting som nu ligger utanför den
allmänna försäkringen, men som skulle kunna samordnas i en framtida
socialförsäkring, har föredraganden framhållit i propositionen att hon ämnar
återkomma med förslag om en kartläggning inom området. Utskottet
förordar att en sådan kartläggning sker så att man får ett bättre underlag för
en samordning av resurserna.

Det fortsatta arbetet med en allmän socialförsäkring

Utredningen anser det inte realistiskt att tänka sig en omgestaltning i
samordningssyfte genomförd omedelbart och fullständigt. Samordningsåtgärder
är emellertid, anför utredningen, så angelägna att man bör påbörja en
utveckling mot enhetliga regler redan innan det blir möjligt att genomföra
olika delar av en allmän socialförsäkring. Om de allmänna villkoren
successivt görs enhetliga så underlättas också enligt utredningen en större
samordning på sikt. Dessa tankar utvecklas vidare i propositionen. Enligt
denna bör alla förslag som syftar till en ändring av det socialpolitiska
bidragssystemet granskas ur samordningssynpunkt. Vid behandling av
förslag till förändringar inom en viss bidragsgren bör i fortsättningen
förslagen ses i ett vidare perspektiv än vad just de strävanden som har
föranlett ändringsförslagen i och för sig ger anledning till. För att bevaka att
samordningsfrågor beaktas när en förändring inom en viss bidragsgren
bereds i regeringskansliet skall en interdepartemental arbetsgrupp tillsättas.

I propositionen markeras att socialpolitiska omprioriteringar måste accepteras
om en samordning över huvud taget skall kunna genomföras och att
förenklingar av bidragssystemet förutsätter att en särskilt gynnad ställning
för den ena eller andra gruppen måste kunna avvecklas.

Utskottet har redan understrukit angelägenheten av en bättre samordning
inom bidragssystemet och att det nu finns anledning att ta ställning till
huvudinriktningen av ett kommande samordningsarbete. Arbetet bör syfta
till ett successivt genomförande av en allmän socialförsäkring, varvid man
bör inrikta sig på att skapa enhetliga regler för bidragssystemet. Förslag att
ändra någon del av det socialpolitiska bidragssystemet bör därför, som anförs
i propositionen och som förutsatts av utredningen, i fortsättningen granskas
ur samordningssynpunkt. Det kan också vara lämpligt att nu arbetande
utredningar och sådana som tillsätts rörande bidragssystemet ges direktiv

SfU 1982/83:14

sorn preciserar samordningssträvandena. På detta sätt kan fastlagda principer
för samordning slå igenom i alla led inom utvecklingen av bidragssystemet.
Utskottet vill också här erinra om att när det gäller bidrag där
förutsättningar inte nu föreligger för inordnande i en allmän socialförsäkring
bör, som tidigare sagts, ansträngningarna i stället koncentreras på att
åstadkomma likartade regelsystem. Detta arbete bör relativt snart kunna
påbörjas.

När det gäller frågan vilka särskilda områden som samordningsarbetet
inledningsvis bör koncentreras på förordar utredningen att en successiv
harmonisering påbörjas på samtliga behandlade områden. Om en turordning
av olika skäl anses lämplig sätter utredningen frågan om ett enhetligare
inkomstunderlag främst. Utskottet vill förorda en sådan prioritering. Som
utredningen framhållit intar inkomstberäkningen en särställning vid bidragsprövningen
genom dess stora praktiska betydelse såväl för utgående
ersättningsbelopp som för den administrativa handläggningen. Inkomstregler
förekommer inom flertalet bidragssystem men de är olika utformade.
Särskilt från den enskildes synpunkt är det av stor vikt att reglerna blir
enklare och enhetligare. Ytterligare ett skäl för att ge frågan om ett enhetligt
inkomstunderlag hög prioritet är att reglerna härom måste bli föremål för
fördjupade analyser innan det kan bli aktuellt med faktiska förändringar. Ett
annat område som bör prioriteras är reglerna om familjetillhörighet, vid
vilkas utformning familjerättens regler så långt möjligt bör vara vägledande.

Utskottet är införstått med att genomförandet av en allmän socialförsäkring
förutsätter vissa socialpolitiska omprioriteringar. Utan en beredvillighet
att förutsättningslöst ompröva den särställning som en eller annan grupp kan
ha fått till följd av bestämmelserna om ett visst bidrag inom det nuvarande
bidragssystemet är risken stor att förenklingssträvandena kommer att stanna
på papperet. Utskottet vill dock i likhet med utredningen framhålla att
samordningssträvandena måste underordnas de grundläggande syftena med
den del av socialpolitiken som det här är fråga om. Om en särskild förmån
skall förändras eller avvecklas måste därför konsekvenserna noggrant
undersökas. Vägledande för valet av åtgärder bör, såsom framhållits i
socialutskottets yttrande, vara att skapa en ökad jämlikhet och därmed en
större trygghet för de sämst ställda.

Såvitt gäller administrationen av en framtida allmän socialförsäkring har
utredningen framhållit att de olika bidragsdelarna i denna bör handläggas av
en och samma myndighet. Utredningen anser det därvid självklart att
försäkringskassorna får hand om försäkringen och att det får ankomma på
försäkringsdomstolarna att överpröva besluten. Utredningen bedömer en
samordning av administrationen så angelägen att den bör inledas redan i
nuvarande bidragssystem. Samordningen kan enligt utredningen inledas
genom ett ökat samarbete mellan myndigheterna, antingen genom samrådsgrupper
eller genom att försäkringskassorna övertar utbetalningen av

SfU 1982/83:14

förmåner. Mest angelägen anser utredningen en samordning vara när det
gäller arbetslöshetsförsäkringen, bostadsbidragen och studiestöd till gymnasieelever.

I propositionen erinras om att administrationen av det socialpolitiska
bidragssystemet är splittrad på drygt ett tiotal myndigheter, vilket kan
påverka den enskildes möjligheter att få den ersättning han har rätt till. Det
finns också en risk för att förmåner som administreras av olika myndigheter
felaktigt utgår samtidigt. Föredraganden är bl. a. mot bakgrunden av de
fortsatta övervägandena om vilka bidragsformer som skall ingå i en allmän
socialförsäkring inte beredd att nu ta ställning till en samlad administration
av en allmän socialförsäkring. Som en huvudregel beträffande administrationen
förordas att, när slutlig ställning tas till om ett bidrag skall inordnas i
en allmän socialförsäkring, man samtidigt också tar ställning till hur
administrationen i den delen skall vara ordnad.

I motion 1982/83:31 av Görel Bohlin begärs en kompletterande utredning
beträffande samordning och harmonisering av socialförsäkringsadministrationen
i anslutning till samordningen av de olika bidragen. Motionären anser
att det är en svaghet att administrationen - och även finansieringen - av det
sociala trygghetssystemet inte diskuterats mer grundligt. Det bör, menar
motionären, i det fortsatta utredningsarbetet undersökas hur man i den
framtida administrationen bäst skall kunna utnyttja de fördelar som
försäkringskassornas status, decentraliserade organisation och lokala kontaktnät
samt starka inslag av förtroendemannamedverkan i beslutsprocessen
kan innebära för att stimulera till regionalt ansvarstagande, bättre hushållning
och effektivare uppfölj ning. Särskilt bör utredas hur man i anslutning till
de försök som pågår inom försäkringskassorna kan få en bättre administration
och optimalt utnyttja resurserna. Motionären anser vidare att man bör
utreda de framtida finansieringsformerna för försäkringen och därvid
överväga om en eventuell fondbildning för såväl bidragsverksamhet som för
administrativa ändamål kan utjämna periodiska svängningar i inkomster och
utgifter. Vidare bör enligt motionären ett återinförande av personliga
avgifter kunna diskuteras ävensom ett sänkt basskydd i kombination med
enskilda försäkringar. Slutligen anser motionären att det bör övervägas om
arbetsskadeförsäkringen kan utgå ur den allmänna försäkringen och helt bli
en angelägenhet för avtal mellan arbetsmarknadens parter och för den
enskilde.

Utskottet ansluter sig till föredragandens bedömning att det f. n. inte är
möjligt att ta ställning till en samlad administration av en allmän socialförsäkring
så länge dennas innehåll inte konkretiserats. Den splittrade bild
enbart administrationen av det nuvarande socialpolitiska bidragssystemet
uppvisar ger emellertid en antydan om hur angeläget det är från såväl
samhällets som den enskildes synpunkt att systemet förenklas och görs
enhetligare. Såvitt gäller de i motionen framförda synpunkterna på
administrationen utgår utskottet från att dessa prövas såväl i det årliga

SfU 1982/83:14

budgetarbetet som i det kommande arbetet på en ökad samordning av
bidragssystemet. Utskottet vill däremot bestämt ta avstånd från de förslag i
motionen som syftar till en individualisering av förmåner och avgifter.
Motion 1982/83:31 får härmed anses besvarad.

Övriga motionsyrkanden

I två likalydande motioner 1981/82:294 och 1982/83:353 av Lars Werner
m. fl. begärs att riksdagen skall uttala att sociala förmåner skall utgå oavsett
arbetstidens längd och att regeringen i enlighet härmed skall lägga fram
förslag om ändring i tillämpliga lagar. Motionärerna framhåller att främst
deltidsarbeten några timmar i veckan inte ger fulla sociala förmåner.

De problem som motionärerna tar upp uppkommer i första hand när det
gäller ersättning vid arbetslöshet. Rätten till sjukpenning, arbetsskadeförmåner
och tilläggspensionsförmåner föreligger vid relativt låga inkomster,
även om det finns problem när det gäller kompensationsnivån för deltidsarbetande
vid sjukdom. Denna fråga behandlas i utskottets betänkande SfU
1982/83:17. Lagen om allmän försäkring ger därutöver ett allmänt grundskydd
vid sjukdom och ålderdom oberoende av inkomstförhållanden.

I arbetsmarknadsutskottets yttrande anförs att rätten till ersättning enligt
lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd
förutsätter en minsta arbetstid av tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt
17 timmar i veckan. Bakom detta ligger tanken att ersättningsrätten bör
grundas på en någorlunda fast anknytning till arbetsmarknaden. Utskottet
erinrar om att utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring (ALFutredningen)
i sitt förslag till nytt försäkringssystem (SOU 1978:45) förordat
att man bibehåller kravet på en minsta veckoarbetstid, låt vara sänkt till 15
timmar. Utredningen pekade därvid bl.a. på att man inte kan undgå att ta
hänsyn till vad som gäller inom de s. k. avtalsförsäkringarna om t. ex.
avgångsbidrag. För dessa gäller en minsta arbetstid, vanligen 16 timmar.

Motionskravet innebär enligt arbetsmarknadsutskottet en långtgående
förändring i de principer som ligger till grund för ersättningarna vid
arbetslöshet, och utskottet har i sitt yttrande inte varit berett att tillstyrka
någon förändring på grundval av motionen.

Socialförsäkringsutskottet ansluter sig till arbetsmarknadsutskottets uppfattning.
Utskottet vill emellertid erinra om vad som ovan framhållits
beträffande vikten av att det fortsatta utredningsarbetet inom det socialpolitiska
fältet bedrivs utifrån en helhetssyn så att bidragssystemet blir så långt
möjligt enhetligt och heltäckande. Med det anförda får motionerna
1981/82:294 och 1982/83:353 anses besvarade.

SfU 1982/83:14

Samordningsförslag inom gällande bidragssystem

Provisoriska beslut

Den socialpolitiska samordningsutredningen tog i sitt betänkande upp
vissa problem inom nuvarande bidragssystem, som skulle kunna lösas inom
en allmän socialförsäkring men som också var möjliga att åtgärda inom
nuvarande bidragssystem. Ett problem var att det på grund av behov av
närmare utredning kan dröja innan de handläggande organen fattar slutligt
beslut om rätten till en förmån. F. n. finns möjlighet till provisoriska beslut
och utbetalningar när det gäller allmänna pensionsförmåner och förmåner
från arbetsskadeförsäkringen. Vidare föreligger rätt till förskott på studiemedel.
I andra fall av omedelbart behov av ersättning återstår endast
möjligheten att ansöka om socialbidrag. Samordningsutredningen föreslog
att möjligheten att meddela provisoriska beslut borde utvidgas så att den
myndighet som har att fatta beslut om en förmån på eget initativ skulle se till
att provisorisk ersättning betalas ut när förutsättningar finns.

I propositionen framhålls att en lösning av problemet med långa
handläggningstider i första hand bör eftersträvas genom snabbare beslutsoch
utbetalningsrutiner. Det är dock ofrånkomligt att handläggningen i vissa
fall kan dra ut på tiden och i dessa fall måste den enskilde få stöd från det
allmänna så att han inte drabbas av försörjningssvårigheter. Det är då
naturligt att den myndighet som handlägger socialförsäkringsförmåner
svarar för stödet under väntetiden i stället för att den försäkrade skall vända
sig till socialförvaltningen. I propositionen föreslås att försäkringskassorna
skall få möjlighet att fatta provisoriska beslut beträffande alla förmåner
enligt AFL och arbetsskadeförsäkringen ävensom beträffande allmänna
barnbidrag och bidragsförskott. Försäkringskassorna skall också ha möjlighet
att besluta om provisorisk indragning av ersättningar i de nämnda fallen.
Rätten att fatta beslut i ärenden som skall avgöras av pensionsdelegation
eller försäkringsnämnd skall kunna delegeras till tjänsteman.

Utskottet biträder propositionens förslag beträffande provisoriska beslut.
Såvitt avser möjligheten till delegering av beslutanderätten tillgodoser
förslaget yrkandet i motion 1981/82:950 av Kerstin Sandborg. I motionen har
begärts förslag om lagändring så att beslut om provisorisk förlängning av
sjukbidrag skall kunna fattas utom pensionsdelegation. Riksförsäkringsverket
och försäkringskasseförbundet har i april 1982 yttrat sig över motionsförslaget
och tillstyrkt att det genomförs.

Sammanträffande av förmåner

En annan fråga som utredningen ansett böra kunna lösas inom nuvarande
bidragssystem är problem vid sammanträffande av förmåner från olika
grenar av bidragssystemet. Utredningen föreslår att det skall införas en regel
av innebörd att avräkning alltid skall ske på en ersättning som beviljas

SfU 1982/83:14

retroaktivt i den mån en annan ersättning har utgetts för samma tid och de
båda ersättningarna under löpande förmånstid inte ograverade kan utgå
samtidigt. Utredningen har vidare föreslagit att delpension skulle få ingå i
livränteunderlaget för livränta för att förhindra underkompensation till en
delpensionär som drabbas av arbetsskada.

I propositionen erinras om att det inom de flesta bidragsbestämmelser
finns bestämmelser om att en viss förmån skall reduceras om en annan
förmån utges samtidigt. Vidare finns på många håll regler om avräkning när
en förmån avlöser en annan och förmånerna under en viss tid har kommit att
löpa samtidigt därför att den ena förmånen betalas ut retroaktivt. De många
regler härom som finns medför ett administrativt merarbete och blir svåra att
förstå för den enskilde. För lagstiftaren är det också svårt att förutse alla
situationer när olika förmåner kan tänkas sammanträffa. En generell
samordningsregel som förhindrar att olika förmåner utgår samtidigt skulle
därför undanröja många problem. En samordningsregel är å andra sidan,
framhålls det i propositionen, svår att konstruera eftersom vissa bidrag,
främst merkostnadsersättningar, är av den karaktären att de skall kunna utgå
samtidigt med varandra. Möjligheten att skapa en generell samordningsregel
inom nuvarande bidragssystem försvåras dock framför allt av att det i vissa
fall förutsätts att även förmåner som är avsedda att ersätta inkomstbortfall
skall kunna utges samtidigt med varandra. I propositionen anförs olika
exempel härpå. Samtidigt framförs diskussionsvis beträffande vissa exempel
viss kritik mot nuvarande principer bakom bidragsreglerna. De i propositionen
angivna exemplen visar, framhålls det, att möjligheterna att göra
samordningsreglerna enklare inom nuvarande bidragssystem blir beroende
av i vad mån det kan anses lämpligt att ändra vissa principer som ligger
bakom nuvarande system. Föredragandens slutsats är att det är orealistiskt
att inom nuvarande bidragssystem kunna skapa en generell samordningsregel,
som helt förhindrar att olika förmåner utgår samtidigt. I viss utsträckning
kan man dock förenkla de samordningsregler som nu finns och göra dem mer
heltäckande. Förslag härom läggs fram i propositionen såvitt avser avräkning
vid retroaktiva förmåner och beräkning av livränteunderlaget vid arbetsskada.
Utskottet återkommer senare till dessa förslag. Vidare, anförs det i
propositionen, bör orimliga konsekvenser av att en samordningsregel saknas
i vissa fall kunna undvikas genom att de tillämpande myndigheterna ser till
syftet med olika bidrag och förhindrar samtidig utbetalning av flera bidrag
när det uppenbarligen inte kan ha varit åsyftat av lagstiftaren. Frågan om
huruvida flera bidrag kan utgå samtidigt kan därvid, om så behövs, prövas i
rättspraxis genom att fall förs upp i besvärsinstans.

Propositionens uttalande i sistnämnda hänseende har kritiserats i motion
1982/83:42. Motionärerna anser att det inger starka betänkligheter att de
tillämpande myndigheterna på detta sätt uppmanas att verka för en
samordning som mera grundas på skälighetsprövning än lagprövning.
Uttalandet kan, menar motionärerna, leda till rättsosäkerhet och ojämlikhet

3 Riksdagen 1982/83. 11 sami. Nr 14

SfU 1982/83:14

i bedömningen av olika försäkrades rätt till förmåner. Kritiken har följts upp
i yttrandena från socialutskottet och arbetsmarknadsutskottet. Socialutskottet,
som delar motionärernas uppfattning, erinrar om att uttalanden i
efterhand av det slag som gjorts i propositionen inte är bindande för
tillämpningen av redan antagen lagstiftning och att det därför är ägnat att
skapa förvirring hos de tillämpande myndigheterna. Rent allmänt ifrågasätter
socialutskottet dessutom starkt lämpligheten av en sådan individuell
skälighetsprövning, vilken lätt skulle kunna leda till olikformiga bedömningar
och minskad rättssäkerhet. Enligt socialutskottet behövs ett klarläggande
från riksdagens sida i frågan.

Socialförsäkringsutskottet konstaterar för sin del att det är en självklarhet
att de förutsättningar som finns angivna i bidragsbestämmelserna för att få en
förmån måste styra handläggningen av ärendena. Någon skälighetsprövning
därutöver kan således inte komma i fråga. Utskottet vill emellertid
understryka vikten av att, i de situationer där det kan uppkomma fråga om att
samtidigt utge flera förmåner, man särskilt noga klarlägger förutsättningarna
för förmånernas utgivande, eftersom det i lagstiftningens övergripande syfte
ligger att man skall nå ett materiellt tillfredsställande resultat.

Propositionens förslag till avräkningsregler i situationer där ersättning
utgår retroaktivt innebär att nuvarande avräkningsregler inom AFL ersätts
med en allmän regel (17 kap. 1 § första stycket) om att försäkringskassan vid
retroaktiv utbetalning av en förmån enligt AFL kan avräkna tidigare
ersättningar enligt denna lag eller andra bidragsförfattningar som utgått
under den tid som den retroaktiva ersättningen avser. En förutsättning är att
det är fråga om ersättningar som inte ograverade får utges samtidigt.
Dessutom föreslås (17 kap 1 § andra stycket) en allmän regel om att
socialnämnd, som utgivit socialbidrag till den försäkrades och hans familjs
försörjning under den tid den retroaktiva ersättningen avser, skall ha rätt att
uppbära ersättningen till den del den motsvarar socialbidraget.

Avräkningsreglerna i AFL föreslås gälla även inom lagarna om arbetsskadeförsäkring
och bidragsförskott, där avräkningsregler f. n. saknas. De
nuvarande avräkningsreglerna i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och
kontant arbetsmarknadsstöd föreslås ersatta av de nya allmänna avräkningsreglema
i AFL och kompletterade med en regel om avräkning av
arbetsskadeförmåner.

Socialutskottet har beträffande de föreslagna avräkningsreglerna i lagen
om bidragsförskott förutsett tillämpningssvårigheter såvitt avser avräkning
av retroaktivt beviljat bidragsförskott mot socialbidrag under retroaktivtiden.
Utskottet framhåller att socialbidrag i de flesta fall inte direkt torde avse
barnet utan familjen. Ett särskilt problem i sammanhanget är om familjens
sammansättning hunnit ändras, t. ex. vid separation. Socialutskottet anser
att avräkningsregler bör begränsas till fall där det för samma barn tidigare
utgått en annan social förmån, belöpande på samma tid som den retroaktiva

SfU 1982/83:14

tiden. Det kan dock ifrågasättas, anför utskottet, om en så begränsad regel
fyller något behov.

I enlighet med det anförda bör enligt socialförsäkringsutskottets mening
avräkningsreglerna i lagen om bidragsförskott inte avse situationer där
socialbidrag utgått under retroaktivtiden. Det är f. ö., såsom socialutskottet
påpekat, tveksamt om detta varit avsikten med propositionen. Uttalandena i
den allmänna motiveringen tyder på att utvidgningen beträffande avräkning
mot socialbidrag skulle gälla endast sådana förmåner enligt AFL där
avräkning i dag inte förekommer och förmåner enligt lagen om arbetsskadeförsäkring.
I förslaget till ändring av lagen om bidragsförskott bör därför
hänvisningen till 17 kap. 1 § AFL begränsas till att avse lagrummets första
stycke.

Utskottet har även i ett par andra avseenden erinringar mot de föreslagna
avräkningsreglerna. I 17 kap. 1 § första stycket bör för klarhetens skull
preciseras att bestämmelsen avser endast avräkning på förmåner enligt AFL.

I nuvarande 16 kap. 5 § sjätte och sjunde styckena finns avräkningsregler
som enligt propositionen föreslås upphävda. Med hänsyn till att dessa regler
avser situationer där avräkning sker mellan förmåner som tillkommer olika
rättssubjekt förordar utskottet att bestämmelserna bibehålls vid sidan av den
allmänna avräkningsregeln.

Avräkningen vid retroaktivsituationer skall enligt den föreslagna lydelsen
av 17 kap. 1 § första stycket ske beträffande förmån som utgått under samma
tid som den retroaktiva ersättningen avser. Enligt specialmotiveringen skall
avräkning ske även om en förmån utgått endast en del av den tid den
retroaktiva ersättningen avser.

Utskottet anser med hänsyn till de olika kompensationsnivåer som finns
inom bidragssystemet att detta avräkningsförfarande vid retroaktiva ersättningar
för längre tid kan ge upphov till icke önskade effekter. Utskottet
föreslår därför att avräkningen skall ske för sammanfallande tidsperioder
månad för månad. Motsvarande tillämpning bör gälla vid avräkning av
utgivet socialbidrag.

Såvitt gäller den i 6 kap. 7 § lagen om arbetsskadeförsäkring föreslagna
hänvisningen till 17 kap. 1 § AFL anser utskottet att hänvisningen bör tas in i
ett särskilt stycke i lagrummet. Detta sammanhänger med de hänvisningar
som i sin tur görs till lagrummet i fråga i lagarna om arbetslöshetsförsäkring
och kontant arbetsmarknadsstöd. Vidare föreslår utskottet att en hänvisning
till bestämmelsen i 17 kap. 1 § AFL skall tas in även i lagen om
delpensionsförsäkring. Det kan nämligen inträffa att någon får avslag på
ansökan om delpension i försäkringskassan och efter besvär beviljas sådan
pension. Har ar.nan förmån uppburits under tiden bör då avräkning kunna
ske.

Utredningen har som nämnts föreslagit att delpension skall få ingå i
livränteunderlaget för egenlivränta för att ge en delpensionär som drabbas av
en arbetsskada en mer fullständig kompensation. Detta förslag fullföljs i

SfU 1982/83:14

propositionen, och utskottet har ingen erinran häremot. I propositionen
föreslås vidare en bestämmelse i lagen om arbetsskadeförsäkring (6 kap. 1 §)
som skall förhindra överkompensation i de situationer livränta från
arbetsskadeförsäkringen och delpension beviljas på grund av samma
inkomstförlust. Överkompensation uppkommer beroende på att det inte
finns någon bestämmelse om samordning mellan delpension och livränta.
Enligt propositionen gäller detta fall då någon drabbats av en arbetsskada
och till följd av skadan ansett sig behöva trappa ner sin arbetsinsats.
Delpension har börjat utgå innan arbetsskadeärendet slutreglerats, och i
detta ärende har delpensionsfrågan inte blivit aktuell. När arbetsskadeärendet
slutbehandlats har livränta beviljats retroaktivt för samma tid som
delpension har utgått. Enligt propositionen har försäkringskassorna i dessa
fall inte ansett sig kunna göra någon avräkning, trots att livräntan och
delpensionen avsett samma inkomstförlust. Även utskottet anser att en regel
som hindrar överkompensation i dessa fall bör finnas. Det bör dock i
lagtexten markeras att den såsom också avsetts i propositionen avser
retroaktiv livränta. Anpassning till den löpande livräntan bör kunna ske
genom omprövning av delpensionen.

Kvittning mellan förmäner

I propositionen förslås slutligen en utvidgning av de nuvarande bestämmelserna
i AFL såvitt gäller försäkringskassas rätt till kvittning av en
ersättning mot en tidigare ersättning som den försäkrade förklarats
återbetalningsskyldig för. Frågor härom har inte närmare behandlats av
utredningen. Propositionens förslag anges i den allmänna motiveringen
innebära att kvittning skall kunna ske mot alla bidrag som uppbärs av samme
bidragstagare och där återbetalningsskyldighet har ålagts av försäkringskassa.
I specialmotiveringen sägs däremot att kvittning kan ske av bidrag som
tillkommer samma person. Utvidgningen av kvittningsbestämmelserna avser
förutom förmåner enligt AFL även förmåner enligt lagen om allmänna
barnbidrag, lagen om bidragsförskott och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

I motion 1982/83:42 har påpekats att förslaget om vidgade möjligheter till
kvittning ger en ofullständig ledning när det gäller vilka skulder som får
kvittas och att detta bör beaktas av utskottet vid behandlingen av
förslaget.

Frågan om rätt till kvittning tas också upp i den under den allmänna
motionstiden vid föregående riksmöte väckta motionen 1981/82:929 av Görel
Bohlin, vari begärs en utredning och översyn av gällande bestämmelser.
Motionen syftar till en utvidgning av rätten till kvittning.

Socialutskottet erinrar i sitt yttrande om att enligt allmänna juridiska
principer förutsätter kvittning mellan ömsesidiga skulder att det är samma
rättssubjekt i båda skuldförhållandena. Avräkning mot en befintlig skuld

SfU 1982/83:14

torde således - om inte annat uttryckligen stadgats - bara kunna ske om det är
samma person som både har en skuld och som senare får rätt till en betalning.
Enligt socialutskottets mening bör man inte utan vägande skäl införa
särskilda undantag från denna huvudregel. Sådana undantag blir juridiskt
komplicerade och leder lätt till oförutsedda konsekvenser. Kvittning bör
således normalt inte få ske mot t. ex. en skuld som åvilar en annan
familjemedlem. Vem som i det konkreta fallet tar emot en utbetalning bör
ses som irrelevant. Denna syn, anför utskottet, finns även i specialmotiveringen
till lagförslaget, men lagtexten som sådan har fått en betydligt vidare
utformning än som möjligen varit avsett. Oklarheten blir särskilt påtaglig när
det gäller olika förmåner till barn eller barnfamiljer. Enligt socialutskottets
mening bör man normalt se barnet som berättigat till bidragsförskott, och en
fordran på bidragsförskott bör därvid endast kunna kvittas mot en skuld som
avser en förmån till samma barn. Om regler om kvittning av bidragsförskott
införs måste dessa utformas så att kvittningsmöjligheterna begränsas till fall
när fordran och skuld tillkommer samma barn. Såvitt gäller allmänt
barnbidrag är detta inte på samma sätt som bidragsförskottet knutet till
barnet personligen utan en form av allmänt ekonomiskt stöd till barnfamiljer.
Socialutskottet anser emellertid övervägande skäl tala för att man i detta
hänseende betraktar barnbidrag på samma sätt som bidragsförskott, dvs. att
kvittning bara bör få ske mellan fordringar och skulder som avser samma
barn. Utskottet erinrar i sammanhanget om att socialpolitiska samordningsutredningens
förslag till barnstöd i principmodellen till en allmän socialförsäkring
utgått från en enhetlig regel om att rätten till sådant stöd skall
tillkomma barnet. De tolkningssvårigheter som de framlagda lagförslagen
om kvittning och avräkning ger upphov till visar enligt socialutskottets
mening att det är angeläget att mera generellt klarlägga vem som skall anses
vara rättssubjekt för olika förmåner.

Med hänsyn till den kritik som riktats mot de föreslagna ändrade
kvittningsreglerna i lagen om allmänna barnbidrag och lagen om bidragsförskott
och den begränsade praktiska betydelse ändringarna skulle få föreslår
socialförsäkringsutskottet att ändringarna inte genomförs. Däremot bör
ändringarna i 20 kap. 4 § AFL och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd
kunna vidtas. Utskottet vill i anslutning till dessa ändringar understryka att
kvittning bara skall kunna ske i fråga om ersättningar som tilkommer samma
person, oavsett vem som uppbär dem, och således inte mot ersättning som
tillkommer en annan familjemedlem.

Utskottet föreslår vidare att i det föreslagna nya tredje stycket i 20 kap. 4 §
AFL orden ”eller en försäkringsdomstol” utgår för att nå enhetlighet mellan
bestämmelserna om kvittning i de aktuella lagarna. Enligt utskottet ger
formuleringen ”försäkringskassas beslut” utrymme för rätt till kvittning även
i de fall återbetalningsskyldigheten fastställts vid överprövning av en
försäkringskassas beslut.

Socialutskottet har i sitt yttrande väckt frågan om en översyn av

4 Riksdagen 1982183. 11 sami. Nr 14

SfU 1982/83:14

bestämmelserna om kvittning m. m. I anslutning härtill vill utskottet erinra
om att föredraganden i annat sammanhang i propositionen framhållit att det
är angeläget att frågan om vem som skall vara rättssubjekt för en förmån
löses i samband med det förberedelsearbete som måste föregå en allmän
socialförsäkring. Mot bakgrund av de tillämpningssvårigheter som redan nu
gällande bestämmelser om kvittning inrymmer anser utskottet - i likhet med
socialutskottet - att det är angeläget att en mera allmän översyn snarast
genomförs om vilka förutsättningar som bör gälla vid avräkning mellan
förmåner, inbegripet den allmänna frågan om vem som skall anses som
rättssubjekt för de olika formerna av bidrag. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Med det ovan anförda får motion 1982/83:42 i motsvarande del och motion
1981/82:929 anses tillgodosedda.

Utskottet föreslår att lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1983.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av socialpolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:42 yrkande 1 och
med avslag på förslagen i proposition 1982/83:3 till riktlinjer i
motsvararande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om inriktningen av socialpolitiken,

2. beträffande samordningsarbetet inom det socialpolitiska
bidragssystemet

att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om riktlinjer för det fortsatta samordningsarbetet,

3. beträffande en plan för samordning

att riksdagen avslår motion 1982/83:1270 yrkande 2,

4. beträffande socialförsäkringstillägg

att riksdagen avslår motion 1982/83:1277,

5. beträffande samordningstid vid arbetsskada
att riksdagen avslår motion 1982/83:1266,

6. beträffande administration och finansiering av det socialpolitiska
bidragssystemet

att riksdagen avslår motion 1982/83:31

7. beträffande sociala förmåner vid deltidsarbete

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:294 och 1982/83:353,

8. beträffande översyn av bestämmelserna om kvittning m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1981/82:929 och motion
1982/83:42 yrkande 2 i motsvarande del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om en allmän översyn
av förutsättningarna för avräkning av förmåner,

SfU 1982/83:14

9. att riksdagen med anledning av motion 1982/83:42 yrkande 2 i
motsvarande del och motion 1981/82:950 beträffande det i
propositionen framlagda förslaget till Lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring

dels avslår förslaget om ändrad lydelse av 16 kap. 5 § med den
ändring i ingressen som föranleds härav,
dels antar 17 kap. 1 § och 20 kap. 4 § med följande såsom
Utskottets förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag Utskottets förslag

17 kap.

1§

Har en ersättning enligt denna lag Har en ersättning enligt denna lag
eller enligt en annan författning eller enligt en annan författning

betalats ut av en allmän försäkrings- betalats ut av en allmän försäkringskassa
eller en erkänd arbetslöshets- kassa eller en erkänd arbetslöshetskassa
och beviljas senare en annan kassa och beviljas senare en annan

ersättning retroaktivt för samma tid ersättning retroaktivt enligt denna

som den tidigare utbetalade ersätt- lag för samma tid som den tidigare

ningen, skall den retroaktiva ersätt- utbetalade ersättningen skall den

ningen minskas. Minskningen skall retroaktiva ersättningen minskas,

ske med det belopp som överstiger Minskningen skall ske med det

vad som skulle ha utgetts om beslut belopp som överstiger vad som skul om

båda ersättningarna hade förele- le ha utgetts om beslut om båda

gat samtidigt. ersättningarna hade förelegat samti digt.

Avräkningen mellan ersättningarna
skall därvid ske månadsvis.

Om en försäkrad i väsentlig mån har fått sin försörjning genom
socialbidrag enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) får socialnämnden från
försäkringskassan uppbära retroaktivt beviljad periodisk ersättning enligt
denna lag, till den del den motsvarar vad socialnämnden har betalat ut till den
försäkrades samt hans makes och minderåriga barns försörjning för den tid
som den retroaktiva ersättningen avser.

I fråga om minskning av pension då livränta utgår enligt äldre lagstiftning
om yrkesskador gäller 2 §.

20 kap.

4 §

SfU 1982/83:14

Propositionens förslag

Avdrag på en ersättning enligt
denna lag får vidare göras om någon
av en allmän försäkringskassa eller
en försäkringsdomstol har ålagts
återbetalningsskyldighet för en ersättning
som har utgetts på grund av
en annan författning.

Utskottets förslag

Avdrag på en ersättning enligt
denna lag får vidare göras om någon
av en allmän försäkringskassa har
ålagts återbetalningsskyldighet för
en ersättning som har utgetts på
grund av en annan författning.

dels antar lagförslaget i övrigt, dock med den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1983,

10. att riksdagen beträffande det i propositionen framlagda förslaget
till Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring dels

antar 6 kap. 1 och 7 §§ med följande såsom Utskottets
förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag Utskottets förslag

6 kap.
i§

Utgår delpension till någon som är Har delpension utgått till någon
berättigad till livränta enligt 4 kap. som tillerkänns livränta enligt 4 kap.

skall livräntan utgå endast i den mån och avser livräntan samma inkomst den

överstiger pensionen om pensio- förlustsom delpensionen, får livränta

nen och livräntan avser samma för förfluten tid utges endast i den

inkomstförlust. mån den överstiger den delpension

som utgått för samma tid.

Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system
för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.

SfU 1982/83:14

Propositionens förslag Utskottets förslag

7 §

Bestämmelserna i 10 kap. 4 §, 16 Bestämmelserna i 10 kap. 4 §, 16
kap. 11 §, 17 kap. 1 § och 20 kap. kap. 11 § och 20 kap. 3-7 §§ lagen

3—7 §§ lagen (1962:381) om allmän (1962:381) om allmän försäkring om

försäkring om sammanträffande av förmåner som sammanträffar, in förmåner,

indragning och nedsätt- dragning och nedsättning av ersättning
av ersättning i vissa fall, återbe- ning i vissa fall, återbetalningsskyl talningsskyldighet,

preskription, ut- dighet, preskription, utmätningsför mätningsförbud

och rätt till skade- bud och rätt till skadestånd har

stånd tillämpas även i fråga om motsvarande tillämpning i fråga om

ersättning från arbetsskadeförsäk- ersättning från arbetsskadeförsäk ringen.

ringen.

Vad som sägs i 17 kap. 1 § lagen
om allmän försäkring tillämpas även
i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

dels antar lagförslaget i övrigt, dock med den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1983,

11. att riksdagen med anledning av propositionen och motion
1982/83:42 yrkande 2 i motsvarande del beträffande det i
propositionen framlagda förslaget till Lag om ändring i lagen
(1947:529) om allmänna barnbidrag

dels avslår förslaget till ändrad lydelse av 12 § med den ändring i
ingressen som föranleds härav,

dels antar lagförslaget i övrigt, dock med den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1983,

12. att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande
del och motion 1982/83:42 yrkande 2 i motsvarande del
beträffande det i propositionen framlagda förslaget till Lag om
ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott

dels avslår förslaget till ändrad lydelse av 13 § med den ändring i
ingressen som föranleds härav,

dels antar 22 § med följande såsom Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Propositionens förslag

Bestämmelserna i 17 kap. 1 § och
20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381)
om allmän försäkring om sammanträffande
av förmåner, ändring av
beslut samt talan mot allmän försäkringskassas
och försäkringsrätts beslut
har motsvarande tillämpning i

Utskottets förslag

Bestämmelserna i 17 kap. 1 § första
stycket och 20 kap. 10-13 §§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring om
sammanträffande av förmåner, ändring
av beslut samt talan mot allmän
försäkringskassas och försäkringsrätts
beslut har motsvarande tillämp -

SfU 1982/83:14

Propositionens förslag Utskottets förslag

ärende enligt denna lag. ning i ärende enligt denna lag.

Beslut av allmän försäkringskassa eller försäkringsrätt länder till omedelbar
efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

dels antar lagförslaget i övrigt, dock med den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1983,

13. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring dels

med den ändringen att 37 § erhåller följande såsom
Utskottets förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag

Utskottets förslag

37 §

Beträffande minskning av vissa
ersättningar med utgiven dagpenning
gäller föreskrifterna i 17 kap.
1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
och 6 kap. 7 § lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Beträffande minskning av vissa
ersättningar med utgiven dagpenning
gäller föreskrifterna i 17 kap.
1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
och 6 kap. 7 § andra stycket
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

dels med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet
bestäms till den 1 juli 1983,

14. att riksdagen beträffande det i propositionen framlagda förslaget
till Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd

dels antar 38 § med följande såsom Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Propositionens förslag

Beträffande minskning av vissa
ersättningar med utgiven ersättning
enligt denna lag gäller förskrifterna i
17 kap. 1 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring och 6 kap. 7 §
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Utskottets förslag

Beträffande minskning av vissa
ersättningar med utgiven ersättning
enligt denna lag gäller föreskrifterna
i 17 kap. 1 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring och 6 kap. 7 §
andra stycket lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring.

dels antar lagförslaget i övrigt, dock med den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1983,

15. att riksdagen antar följande av utskottet framlagt

SfU 1982/83:14

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring
skall ha nedan angivna lydelse:

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i 16 kap. 12 § och
20 kap. 5, 6 och 8 §§ lagen (1962:
381) om allmän försäkring om utbetalning
till annan än den pensionsberättigade,
preskription, utmätningsförbud
och uppgiftsskyldighet beträffande
den som är omyndigförklarad
tillämpas även i fråga om delpension.

Utskottets förslag

Bestämmelserna i 16 kap. 12 §,i7
kap. 1 § och 20 kap. 5, 6 och 8 §§
lagen (1962:381) om allmän försäkring
om utbetalning till annan än den
pensionsberättigade, sammanträffande
av förmåner, preskription,
utmätningsförbud och uppgiftsskyldighet
beträffande den som är omyndigförklarad
tillämpas även i fråga
om delpension.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

Stockholm den 17 mars 1983

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Doris Håvik (s), Gösta
Andersson (c), Börje Nilsson (s), Lars-Åke Larsson (s), Gullan Lindblad
(m), Elis Andersson (c), Lena Öhrsvik (s), Siri Häggmark (m), Karin
Israelsson (c), Karin Nordlander (vpk), Barbro Nilsson i Visby (m), Ingegerd
Elm (s) och Inger Hestvik (s).

Reservationer

1. (momenten 1, 2, 3, 5 och 6)

Nils Carlshamre, Allan Åkerlind, Gullan Lindblad och Siri Häggmark
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Det är” och
på s. 31 slutar med ”anses besvarad.” bort har följande lydelse:

Enligt utskottets mening måste riktlinjer för ett samordningsarbete på det
socialpolitiska fältet förankras i en klar socialpolitisk målsättning. Men även

SfU 1982/83:14

mål och principer måste kunna omprövas tid efter annan, då behov och
förutsättningar förändras. I detta avseende ter sig socialpolitiska utredningens
förslag - och än mer dess direktiv - redan i viktiga delar föråldrade. I än
högre grad gäller detta motion 1982/83:42. Propositionen åter röjer-främst i
det inledande avsnittet - en viss insikt i vad en ny tid och nya förutsättningar
kräver. Uttalandena i propositionen är dock så allmänt hållna och de
slutsatser som antyds så vaga att utskottet måste ifrågasätta, om det är
meningsfullt att alls lägga fram en proposition, som sägs syfta till ökad
samordning av sociala stödsystem men som ger så ringa vägledning både om
den tänkta utformningen av de system som skall samordnas och om hur själva
samordningen skall gå till.

Nya förutsättningar

Det svenska sociala trygghetssystemet - och här rör vi oss med den del
därav som faller inom socialförsäkringsutskottets ansvarsområde - började
byggas upp i en tid då flertalet medborgare hade mycket låga inkomster, svag
ekonomi och ringa eller ingen motståndskraft mot ekonomiska påfrestningar,
även sådana som i dag kan te sig helt marginella. Numera gläds vi - eller
borde glädjas - åt en privat levnadsstandard som är bland de allra högsta i
världen. Välståndet är också jämnare fördelat än det är eller någonsin varit i
något annat land. Däremot är staten fattig, djupt skuldsatt och kämpande
med ständigt växande underskott. Flertalet svenskar har i dag långt bättre
råd än svenska staten att möta ekonomiska påfrestningar som för bara några
decennier sedan skulle ha inneburit hot om ren, brutal fattigdom.

Detta innebär självfallet inte att socialförsäkringarna och därmed besläktade
stödsystem skulle ha blivit överflödiga eller umbärliga. Men det betyder
att vi på nytt måste fördomsfritt fråga mot vad vi önskar försäkra oss, hur
långt skyddet skall sträcka sig och i vad mån det kan vara mer rationellt att vi
tar smärre risker själva, inom ett privatekonomiskt utrymme som vidgas om
det allmänna kan minska sina anspråk på skatt och avgifter.

Det allra viktigaste trygghetsmomentet i ett trygghetssystem är att
systemet står tryggt i sig självt, att vi kan lita på att alla åtagna förpliktelser
kan infrias den dag vi behöver ta dem i anspråk, även om den dagen skulle
komma att ligga årtionden framåt i tiden. Vi vet att redan nu alltför många
inte hyser den tilliten t. ex. till ett pensionssystem som konstruerades under
helt andra ekonomiska förutsättningar än dem som råder i dag eller kan
förmodas komma att råda i framtiden. Alldeles oavsett om en sådan oro är
välgrundad eller ej är det illavarslande att tvivlet alls kan uppstå. I den
fortsatta socialpolitiska utvecklingen är därför den allra viktigaste uppgiften
att trimma systemen till dimensioner och kostnader som kan uthålligt bäras,
även om samhällsekonomi och statsfinanser aldrig mer blir riktigt vad vi
räknade med för 20 år sedan.

När motionärerna i motion 1982/83:42 skriver att det fortsatta arbetet med

SfU 1982/83:14

det socialpolitiska bidragssystemet - utan någon antydan om förändrade
behov och förutsättningar - måste bedrivas från de utgångspunkter som varit
av grundläggande betydelse för den principiella utformningen av den svenska
socialpolitiken, så är detta uttryck för en förstelnad konservatism som - om
den får råda - kan äventyra hela välfärdssystemets bestånd.

Därtill kommer att motionärerna bygger stora delar av sitt resonemang på
ett par enkla tankefel. De gör t. ex. gällande att ett selektivt bidragssystem
har mindre ”social förändringskraft” än ett generellt försäkringssystem.
Sanningen är naturligtvis den rakt motsatta. Ett system som är selektivt i den
meningen att det hjälper dem som behöver hjälp och lämnar alla andra
därhän ger en större social förändring än en generell försäkring som sprider
hjälpen lika till alla och lämnar klyftorna som de var, bara på en högre
nivå.

Vidare tycks motionärerna tro att selektivitet försvårar samordning, men
så är det givetvis inte heller. Två selektiva system låter sig lika lätt samordnas
med varandra som två helt generella, förutsatt endast att de kriterier enligt
vilka selekteringen sker - t. ex. inkomstbegrepp och inkomstgränser - är
desamma i båda systemen. Att anpassa sådan kriterier till varandra är, som
framhålls både av samordningsutredningen och i propositionen, en huvuduppgift
för det kommande socialpolitiska samordningsarbetet.

Koncentration och samordning

Det finns inte mycket att invända mot den inventering av försäkringsbehov
på vilken samordningsutredningen grundar sin modell till en fyrdelad allmän
socialförsäkring. Möjligen kan ifrågasättas om den normalt lönsamma
investering som består i välplanerad utbildning och vidareutbildning
verkligen behöver bidragsfinansieras i så stor utsträckning som utredningen
räknar med.

Vad man främst saknar i samordningsutredningen är radikala förslag för
att komma till rätta med den kostnadsautomatik som ovillkorligen måste
brytas om trygghetssystemen verkligen skall bli trygga för framtiden. Detta
problem uppmärksammas däremot i propositionen, även om det bara sker i
allmänna ordalag och utan konkreta förslag.

Det blir alldeles nödvändigt att koncentrera försäkringsskyddet till de
väsentliga behoven och avstå från att plottra med vad som även i en högst
vanlig privatekonomi egentligen är bagateller. Det finns inte längre utrymme
för den sysselsättning som på senare år varit så omtyckt i riksdagen; att i
motionstider flitigt botanisera efter även de minsta luckor i ersättningsreglerna
och föreslå kompensation för varje inkomstbortfall, även om det bara
gäller en enstaka dagsinkomst.

Den samordning som måste eftersträvas skall inte bara göra försäkringarna
effektivare utan också billigare. Snåriga ersättningsregler - föräldraförsäkringen
är ett skräckexempel - men säkert också byråkratisk slentrian och

5 Riksdagen 1982183. 11 sami. Nr 14

SfU 1982/83:14

splittring på många handläggande myndigheter har gett oss en övertung
administration, där det inte är svårt att finna exempel på försäkringsfall där
hanteringskostnaden är större än den utbetalda ersättningen. Här måste
mycket vara att vinna genom koncentration och samordning.

Självrisk är nödvändig

I all försäkring är den första risken dyrast. De många små ersättningarna
och de första delarna av större ersättningsbelopp kostar just genom sin
mångtalighet orimligt mycket i förhållande till den betydelse småbeloppen
har för den försäkrade. Nästan alla har i dag, genom erfarenheter av privata
försäkringar, lärt sig förstå och acceptera att en väl avvägd självrisk kan göra
en försäkring väsentligt billigare och ändå praktiskt taget lika effektiv som en
som ger ersättning från första förlorade kronan.

Självrisken är inte mer främmande eller olämplig i en allmän försäkring än
i en privat. Men givetvis accepteras den lättare om den försäkrade klart kan
se det ofrånkomliga sambandet mellan förmån och kostnad. Därför finns det,
enligt utskottets mening, skäl att överväga förslaget i motion 1982/83:31 av
Görel Bohlin att återinföra en viss egenavgift i den allmänna försäkringen.
Samma motion innehåller även andra uppslag som utskottet finner väl värda
att beaktas i det fortsatta utvecklings- och samordningsarbetet.

I moderata motioner till innevarande riksmöte har föreslagits väsentligt
ökade självrisker i sjuk- och tandvårdsförsäkringarna. Dessa motioner
behandlas av utskottet i annat sammanhang. Här kan framhållas att
jämförelsevis hårda punktingrepp, som kan bedömas nödvändiga för att i en
akut situation begränsa den offentliga utgiftsökningen, i en samordnad
allmän socialförsäkring kan på ett annat sätt integreras i försäkringen i en väl
avvägd balans mellan behövligt försäkringsskydd och acceptabel kostnad.

Utskottet finner det inte meningsfullt att, på grundval av propositionens
skissartade resonemang, ingå på sakbehandling av de olika delarna i en tänkt
allmän socialförsäkring. Utskottet tar därför endast upp några avsnitt som
aktualiserats i motionsyrkanden.

Arbetsskadeförsäkringen ett särfall

Den nya lagen om arbetsskadeförsäkring, som gäller från den 1 juli 1977,
har föranlett en väsentligt ökad administration av arbetsskadefallen och
orimligt långa handläggningstider, vilket skapat problem såväl för försäkringskassorna
och försäkringsdomstolarna som för de försäkrade. Det är
nödvändigt att snabbt komma till rätta med dessa svårigheter. Utskottet
tillstyrker därför, som en provisorisk lösning, förslaget i motion 1982/83:1266
av Margareta Gard och Siri Häggmark om utsträckning av tiden för
samordning av arbetsskadeförsäkringen med sjukförsäkringen från nuvarande
nittio dagar till ett år.

SfU 1982/83:14

Arbetsskadeförsäkringen har ett helt annat ursprung och en annan grund
än sjukförsäkringen. Den bör närmast ses som en ansvarighetsförsäkring
som träder in vid vad som annars skulle vara en skadeståndsskyldighet för
arbetsgivaren. I en sådan försäkring är det svårt att motivera ett inslag av
självrisk eller en lägre kompensationsnivå än 100 %.

Därmed torde det emellertid också bli svårt att någonsin naturligt inordna
arbetsskadeförsäkringen i en allmän socialförsäkring utan bestående särregler
och därav följande administrationsproblem. Under samordningsarbetet
bör därför, enligt utskottets mening, övervägas att - som förordas i motion
1982/83:31 - låta arbetsskadeförsäkringen utgå ur den allmänna försäkringen
och helt bli en angelägenhet för avtal mellan arbetsmarknadens parter och
för den enskilde.

Övriga motionsyrkanden

I motion 1982/83:1270 av Eric Hägelmark understryks att sociala och
ekonomiska vinster kan göras om försäkringskassornas resurser för en
aktivare rehabilitering och uppföljning av sjukfall ökas. Enligt motionären
bör en plan utarbetas för att förenkla och samordna samhällets sociala
trygghetssystem. Utskottet vill markera sin positiva inställning till en ökad
samordning av rehabiliteringsresurserna och föreslår att synpunkterna i
motionen ges regeringen till känna för beaktande i det fortsatta arbetet på en
allmän socialförsäkring.

I motion 1982/83:1277 av Lars-Erik Lövdén m. fl. aktualiseras det förslag
om ett socialförsäkringstillägg som komplement till övriga inkomstförsäkringar
som på sin tid lades fram av socialutredningen. En sådan reform skulle
vara mycket kostnadskrävande och har, enligt utskottets mening, ingen
aktualitet i nuvarande pressade budgetläge. Utskottet avstyrker därför
motionen.

dels att utskottet under momenten 1, 2, 3, 5 och 6 bort hemställa

1. beträffande inriktningen av socialpolitiken

att riksdagen med anledning av proposition 1982/83:3 i motsvarande
del och med avslag på motion 1982/83:42 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
inriktningen av socialpolitiken,

2. beträffande samordningsarbetet inom det socialpolitiska
bidragssystemet

att riksdagen avslår propositionen i motsvarande del,

3. beträffande en plan för samordning

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1270 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om en ökad samordning av rehabiliteringsresurser,

SfU 1982/83:14

5. beträffande samordningstid vid arbetsskada

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1266 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om arbetsskadeförsäkringen,

6. beträffande administration och finansiering av det socialpolitiska
bidragssystemet

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:31 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
egenavgifter.

2. (moment 1)

Gösta Andersson, Elis Andersson och Karin Israelsson (alla c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”Det är” och
slutar på s. 20 med ”olika samordningsåtgärder.” bort ha följande lydelse: Utskottet

finner det riktigt att det fortsatta successiva förändringsarbetet
inom det socialpolitiska bidragssystemet anpassas till de utgångspunkter för
besparingsarbetet som riksdagen antagit. De besparingar som de tidigare
regeringarna vidtog åren 1980-1982 var enligt utskottets mening helt
nödvändiga mot bakgrund av det statsfinansiella läget. De var också
fördelningspolitiskt riktiga. Utskottet delar också den i propositionen
framförda uppfattningen att det socialpolitiska bidragssystemet bör vara
uppbyggt så att det kan anpassas till variationer i den ekonomiska
utvecklingen. Om besparingsåtgärder måste vidtas i ekonomiskt kärva tider
är det nödvändigt att systemet ger möjligheter att styra bidragen till dem som
bäst behöver dem. Utskottet biträder sålunda den inriktning av den fortsatta
socialpolitiken som propositionen gett uttryck för varför yrkande 1 i motion
1982/83:42 bör avslås av riksdagen.

När det gäller de riktlinjer som föreslås i propositionen anförs i motion
1982/83:42 att dessa är allmänt hållna och att konkreta förslag saknas. Detta
måste ses mot bakgrunden av att flera viktiga områden inom bidragssystemet
f. n. är eller nyligen har varit föremål för utredning. Detta bör inte hindra att
man redan nu tar ställning till huvudinriktningen av samordningsarbetet.

SfU 1982/83:14

Erforderliga ställningstaganden i olika detaljfrågor kan därefter göras i den
takt som underlag kommer att föreligga. Det är därvid väsentligt att den
helhetssyn på stödbehov och bidragsrätt som den socialpolitiska samordningsutredningen
anlagt blir vägledande för pågående och kommande
utredningsarbete på skilda bidragsområden. Hur denna helhetssyn konkret
skall kunna slå igenom på olika bidragsområden utvecklas närmare nedan i
samband med att utskottet behandlar utredningens förslag till principmodell
för en allmän socialförsäkring och tar ställning till inriktningen av ett
kommande samordningsarbete. I anslutning härtill behandlar utskottet
motioner med förslag till olika samordningsåtgärder.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande inriktningen av socialpolitiken

att riksdagen med bifall till proposition 1982/83:3 i motsvarande
del och med avslag på motion 1982/83:42 yrkande 1 godkänner
den inriktning av socialpolitiken som förordas i propositionen,

Särskilt yttrande

Gösta Andersson, Elis Andersson och Karin Israelsson (alla c) anför:

I betänkande SfU 1981/82:2 föreslog utskottet med anledning av motionsyrkanden
i frågan en översyn av arbetsskadeförsäkringen för att söka
klargöra om försäkringen kunde ytterligare samordnas eller sammansmälta
med sjukförsäkringen. Bland de frågor som kunde väntas bli belysta genom
den sålunda förordade översynen ingick frågor om samordningstidens längd
och avtalsförsäkringarnas ställning. Med hänsyn till att utskottet förordade
en utredning avstyrkte utskottet samtidigt en motion vari yrkats att
samordningstiden skulle förlängas till ett år fr. o. m. c en 1 januari 1982.

Vi anser fortfarande att det finns skäl göra en översyn av arbetsskadeförsäkringen
i vad avser bl. a. samordningstidens längd och avtalsförsäkringarnas
ställning och vi kan i stora delar ställa oss bakom vad utskottsmajoriteten
anfört i denna fråga. Vi vill dock markera att med hänsyn till den höga
kompensation som arbetsskadeförsäkringen sammantaget med arbetsmarknadsförsäkringarna
generellt sett ger bör det vara möjligt att finna en lösning
som tillgodoser behovet av en förlängd samordningstid med sjukförsäkringen,
utan att detta behöver innebära något särskilt märkbart avsteg från de
principer som ligger till grund för försäkringsskyddet vid arbetsskada.
Härigenom kan man nå en väsentlig administrativ förenkling och samtidigt
göra vissa besparingar.

SfU 1982/83:14

Bilaga 1

Socialutskottets yttrande
1982/83:2 y

om samordningsfrågor inom det socialpolitiska bidragssystemet

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har berett socialutskottet tillfälle att avge
yttrande över dels de i proposition 1982/83:3 framlagda förslagen om ändring
i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag och i lagen (1964:143) om
bidragsförskott, dels motionerna 1981/82:929 av Görel Bohlin (m) och
1982/83:42 av Sven Aspling m. fl. (s).

Utskottet

I propositionen hemställs att riksdagen skall godkänna de av dåvarande
socialministern förordade riktlinjerna för det fortsatta utredningsarbetet
med en samordning inom det socialpolitiska bidragssystemet (mom. 1 i
hemställan). I motion 1982/83:42 (s) yrkas avslag på propositionen i denna
del (yrkande V). Motionärerna vänder sig bl. a. mot vissa uttalanden i
propositionen om att bidragssystemet bör vara differentierat med möjlighet
för samhället att styra stödet till dem som bäst behöver det. Socialpolitiken
bör enligt motionärerna utvecklas som ett generellt välfärdssystem för hela
befolkningen. Motionärerna anför vidare att det i propositionen tas upp en
rad viktiga principfrågor, men att i avvaktan på fortsatt utredningsarbete
några konkreta förslag inte läggs fram. Enligt motionärerna är det mot denna
bakgrund föga meningsfullt att ta ställning till allmänt hållna riktlinjer vars
inriktning och utformning kan komma att i väsentlig grad påverkas av det
kommande utredningsarbetet.

Socialutskottet konstaterar i likhet med motionärerna att propositionen
tar upp en rad väsentliga frågor. Den förda diskussionen leder emellertid inte
till några konkreta förslag eller principiella ställningstaganden. Man måste
därför med motionärerna ifrågasätta värdet av att riksdagen nu fattar ett
allmänt hållet beslut om godkännande av riktlinjer vars exakta innebörd kan
ge utrymme för olika tolkningar. Propositionsförslaget bör alltså avslås i
denna del. Med hänsyn till det fortsatta utredningsarbetet finns emellertid
behov av vissa klarläggande uttalanden från riksdagens sida. Vissa propositionsuttalanden,
som särskilt ifrågasatts i motionen, bör sålunda kommenteras.

Utskottet vänder sig i den delen framför allt mot propositionens alltför
kategoriska uttalanden om en utveckling av socialförsäkringen mot allt fler

SfU 1982/83:14

inkomst- och behovsprövade bidrag eller andra selektiva insatser. Som
motionärerna framhåller bör inriktningen vara ett generellt välfärdssystem
för hela befolkningen. I ett vidare perspektiv är det emellertid svårt att dra
någon skarp gräns mellan selektiva och generella socialpolitiska insatser.
Enligt socialutskottets mening bör en progressiv socialpolitik utformas så, att
den tillsammantaget och i förening med skattepolitiken skapar ökad
jämlikhet och därmed större trygghet för de sämst ställda. Detta övergripande
mål bör vara vägledande för valet av åtgärder.

Socialutskottet vill också beröra det i motion 1982/83:42 kritiserade
propositionsuttalandet angående lösningen av vissa samordningsproblem
(prop. s. 62). I propositionen anförs sålunda att orimliga konsekvenser av att
en samordningsregel saknas i en speciell situation bör kunna undvikas genom
att de tillämpande myndigheterna ser till syftet med olika bidrag och
förhindrar samtidig utbetalning av flera bidrag när detta uppenbarligen inte
kan ha varit avsett av lagstiftaren. I likhet med motionärerna anser utskottet
att det inger starka betänkligheter att de tillämpande myndigheterna på detta
sätt uppmanas att göra en skälighetsprövning snarare än en lagprövning.
Utskottet vill erinra om att ett sådant uttalande i efterhand inte är
förbindande för tillämpningen av redan antagen lagstiftning. Uttalandet är
därför ägnat att skapa förvirring hos de tillämpande myndigheterna. Rent
allmänt vill utskottet dessutom starkt ifrågasätta lämpligheten av en sådan
individuell skälighetsprövning, vilken lätt skulle kunna leda till olikformiga
bedömningar och minskad rättssäkerhet. Det bör därför enligt utskottets
mening inte överlämnas åt de tillämpande myndigheterna att från fall till fall
bedöma om en förmån skall utgå eller inte. Undantag från vad som
föreskrivits i olika bidragsförfattningar bör i princip inte få göras annat än då
så är särskilt stadgat. I detta avseende behövs ett klarläggande från
riksdagens sida.

I motion 1982/83:42 påtalas vidare vissa oklarheter som enligt motionärerna
vidlåder bl. a. de för socialutskottets yttrande remitterade lagförslagen
(yrkande 2). I motion 1981182:929 (m) begärs ökade möjligheter till kvittning
mellan olika förmåner inom socialförsäkringen, en fråga som berörs av de
föreslagna lagändringarna. Socialutskottet får i denna del anföra följande.

I såväl lagen om allmänna barnbidrag som bidragsförskottslagen föreslås
nya regler om kvittning, dvs. om ökade möjligheter att vid utbetalning räkna
av vad den enskilde kan vara skyldig att återbetala av tidigare felaktigt
erhållna sociala förmåner. De föreslagna reglerna är utformade så att de
knyter an till den person till vilken utbetalning skall ske. Detta är givetvis i de
flesta fall samma person som den bidraget avser. Så behöver dock inte alltid
vara fallet. Socialutskottet vill vidare erinra om att enligt allmänna juridiska
principer kvittning mellan ömsesidiga skulder förutsätter att det är samma
rättssubjekt i båda skuldförhållandena. Avräkning mot en befintlig skuld
torde således - om inte annat uttryckligen stadgats - bara kunna ske om det är

SfU 1982/83:14

samma person som både har en skuld och som senare får rätt till en betalning.
Enligt socialutskottets mening bör man inte utan vägande skäl införa
särskilda undantag från denna huvudregel. Sådana undantag blir juridiskt
komplicerade och leder lätt till oförutsedda konsekvenser. Kvittning bör
således normalt inte få ske mot t. ex. en skuld som åvilar en annan
familjemedlem. Vem som i det konkreta fallet tar emot en utbetalning bör
ses som irrelevant.

Den grundsyn som socialutskottet här gett uttryck åt återfinns även i
motiveringen till den föreslagna lagtexten (prop. s. 72). Lagtexten som sådan
har emellertid fått en betydligt vidare utformning än som möjligen varit
avsett. Den oklarhet som detta medför blir särskilt påtaglig när det gäller
olika förmåner till barn eller barnfamiljer.

Bidragsförskott är avsett att utgå som ersättning för underhållsbidrag till
barn eller som utfyllnad till ett utgående underhållsbidrag. Enligt 1 § i lagen
lämnas det ”till barnet”. På grund av anknytningen till den familjerättsliga
underhållsskyldigheten följer förutsättningarna för bidragsförskott i stor
utsträckning reglerna för underhållsbidrag.

Enligt utskottets mening bör man därför närmast se barnet som berättigat
till ifrågavarande bidrag, på samma sätt som barnet är berättigat till
underhållsbidrag. Detta innebär att barnet är att anse som rättssubjekt. Med
ett sådant synsätt bör en fordran på bidragsförskott bara kunna kvittas mot
en skuld som avser en förmån till samma barn som är berättigat till
bidragsförskott, oavsett vilken vuxen som vid den tidpunkten skall uppbära
beloppet. Utskottet vill i det sammanhanget peka på att såväl bidragsförskottslagen
som lagen om allmänna barnbidrag medger flera möjliga
betalningsmottagare för bidraget. Det kan vara endera av föräldrarna, en
särskilt förordnad vårdnadshavare, fosterföräldrar m. fl. Det kan även
inträffa att betalningsmottagaren ändras genom avtal mellan föräldrarna
eller i samband med att barnet flyttar m. m. Att utsträcka rätten till kvittning
till andra förmåner än sådana som tillkommer barnet självt kan därför leda
till egendomliga konsekvenser. Det föreslagna tillägget till 13 § bidragsförskottslagen
öppnar möjlighet att kvitta bidragsförskott mot flera personers
skulder och det oavsett om det i det konkreta fallet föreligger någon
ekonomisk gemenskap med barnet. En så vidsträckt regel bör inte införas
utan ingående analys av de olika situationer som kan uppstå. Av rättssäkerhetsskäl
måste dessutom förutsättningarna för att icke betala ut ett i lag
föreskrivet bidrag preciseras noga.

Socialutskottet anser således att om regler om kvittning av bidragsförskott
skall införas nu, dessa måste utformas så att kvittningsmöjligheten begränsas
till fall när fordran och skuld tillkommer samma barn. För detta krävs en
genomgripande omarbetning av lagförslaget.

Allmänt barnbidrag är inte på samma sätt som bidragsförskottet knutet till
barnet personligen. Det är en form av allmänt ekonomiskt stöd till
barnfamiljer. Socialutskottet anser emellertid övervägande skäl tala för att

SfU 1982/83:14

man i detta hänseende betraktar barnbidrag på samma sätt som bidragsförskott,
dvs. att kvittning bara bör få ske mellan fordringar och skulder som
avser samma barn. Även detta lagförslag bör således omarbetas. I
sammanhanget kan erinras om att det utredningsförslag, vilket ligger till
grund för propositionen, utgått från en enhetlig regel om att rätten till s. k.
barnstöd skall tillkomma barnet (prop. s. 49). De tolkningssvårigheter som
de framlagda lagförslagen om kvittning och avräkning ger upphov till visar
enligt socialutskottets mening att det är angeläget att mera generellt
klarlägga vem som skall anses vara rättssubjekt för olika förmåner. Detta bör
markeras av riksdagen.

Socialutskottet vill slutligen beröra den i 22 § bidragsförskottslagen
föreslagna regeln om avräkning i vissa fall vid utbetalning av retroaktiva
belopp. Av specialmotiveringen härtill synes framgå att man med den
föreslagna regeln närmast åsyftat vissa troligtvis sällsynta fall av tidigare
barnpension. Mot detta har utskottet i och för sig ingen invändning.
Hänvisningen till 17 kap. 1 § lagen om allmän försäkring täcker emellertid
även andra fall, bl. a. sådana där socialbidrag tidigare utgått. Även detta
synes kunna orsaka tillämpningssvårigheter. Socialbidrag torde t. ex. i de
flesta fall inte direkt avse barnet utan familjen. Ett särskilt problem i det
sammanhanget är om familjens sammansättning hunnit ändras, t. ex. vid en
separation. Enligt socialutskottets uppfattning bör även avräkningsregeln i
22 § bidragsförskottslagen begränsas till fall där det för samma barn tidigare
utgått en annan social förmån, belöpande på samma tid som retroaktivutbetalningen.
Man kan dock ifrågasätta om en så begränsad regel fyller något
större praktiskt behov. Socialutskottet vill vidare peka på att den föreslagna
17 kap. 1 § i lagen om allmän försäkring, vartill regeln i bidragsförskottslagen
hänvisar, är oklar i fråga om på vilken tid resp. belopp skall belöpa för att
avräkning skall få ske. Enligt specialmotiveringen skall avräkning kunna ske
med hela retroaktivbeloppet även om det tidigare beloppet bara utgått under
en del av retroaktivtiden. Detta följer inte utan vidare av lagtexten och torde
även kunna diskuteras från materiella utgångspunkter.

Sammanfattningsvis anser socialutskottet att de remitterade lagförslagen
under alla omständigheter måste ses över från juridisk och lagteknisk
synpunkt. Det får ankomma på socialförsäkringsutskottet att bedöma om
erforderlig omarbetning kan göras i samband med dess behandling av
propositionen eller om ett nytt lagförslag från regeringen måste begäras.
Från de synpunkter socialutskottet har att beakta torde övervägande skäl tala
för en mera allmän översyn av vilka förutsättningar som bör gälla för
kvittning och annan avräkning på förmåner, inbegripet den allmänna frågan
om vem som skall anses som rättssubjekt för de olika formerna av bidrag. Det
synes svårt att konstruera generella lösningar för sammanträffande av
förmåner m. m. utan att ta ställning till denna grundläggande fråga. En sådan
översyn skulle tillgodose såväl motion 1981/82:929 (m) som motion
1982/83:42 yrkande 2 (s).

SfU 1982/83:14

Stockholm den 18 november 1982

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin
(s), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz
(vpk), Göran Ericsson (m), Gunnar Ström (s), Bengt Lindqvist (s) och Karin
Israelsson (c).

Avvikande mening

beträffande riktlinjer för det fortsatta utredningsarbetet av Ingemar Eliasson
(fp), Göte Jonsson (m), Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Ingvar
Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Karin Israelsson (c), som anser att det
avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 1 med ”Socialutskottet
konstaterar” och slutar på s. 2 med ”valet av åtgärder” bort ha följande
lydelse:

Enighet råder om att det är angeläget att fortsätta arbetet med att
samordna och förenkla det komplicerade socialförsäkringssystemet. De
allmänt hållna riktlinjer som angivits i propositionen bör kunna ligga till
grund för detta utredningsarbete. Utskottet tillstyrker därför propositionen
såvitt nu är i fråga och avstyrker motion 1982/83:42 yrkande 1.

SfU 1982/83:14

Bilaga 2

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1982/83:3 y

om samordningsfrågor inom det socialpolitiska bidragssystemet

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att
yttra sig över

dels de till proposition 1982/83:3 fogade förslagen till lagar om ändringar i
lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och i lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd samt den med anledning av propositionen
väckta motionen 1982/83:42 av Sven Aspling m. fl. (s),

dels den under allmänna motionstiden 1982 väckta motionen 1981/82:294
av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser förmåner vid arbetslöshet.

Lagändringsförslagen

Enligt 17 kap. 4 § lagen om allmän försäkring skall avdrag göras på
pensionsbelopp bl. a. när den pensionsberättigade har uppburit ersättning
från arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd för samma tid som
pensionsbeloppet avser. I 37 § lagen om arbetslöshetsförsäkring och 38 §
lagen om kontant arbetsmarknadsstöd hänvisas därför till att pension i vissa
fall skall minskas med dessa arbetslöshetsersättningar enligt föreskrifterna i
det nämnda lagrummet i lagen om allmän försäkring.

Med propositionens förslag flyttas de nuvarande avräkningsbestämmelserna
i 17 kap. 4 § lagen om allmän försäkring till 17 kap. 1 §. Med anledning
härav föreslås vissa följdändringar i de båda aktuella paragraferna i lagarna
om arbetslöshetsförsäkring och om kontant arbetsmarknadsstöd.

Det är emellertid inte bara fråga om en teknisk omredigering av 17 kap.
lagen om allmän försäkring. Gällande regler i detta kapitel om avräkning på
sådana ersättningar som betalas ut retroaktivt föreslås bli ersatta av en
allmän och mer heltäckande avräkningsregel i den nya 1 §. I propositionen
sägs att de nuvarande reglerna är mycket detaljerade och svåröverskådliga.
Den nya regeln anses kunna leda till en väsentlig förenkling.

I och för sig kan det inte resas någon invändning mot att man inför en regel
som skall hindra att en person på icke åsyftat sätt får dubbla ersättningar till
följd av att den ena ersättningen betalas ut retroaktivt. Det sätt varpå den nya
regeln utformats och de motivuttalanden som görs i propositionen kritiseras
emellertid i motion 42 av Sven Aspling m. fl. (s).

Den nya regeln avses som nämnts vara ”heltäckande”. I propositionen

SfU 1982/83:14

anges vissa situationer där avräkningar bör göras. Exemplifieringen är dock
inte fullständig och detta är inte ens avsett. I stället överlåts åt myndigheterna
att se till syftet med olika bidrag och med ledning av en prövning av det slaget
avgöra om bidragen skall utgå samtidigt. Som framhålls i motionen får man
därmed en samordning av bidrag som mer grundas på skälighetsprövning än
lagprövning. Detta är inte invändningsfritt från rättssäkerhetssynpunkt.

Liksom motionärerna anser arbetsmarknadsutskottet att det är angeläget
att de påtalade oklarheterna undanröjs innan riksdagen tar slutlig ställning
till lagförslagen. Utskottets slutsats blir därmed att propositionens förslag till
följdändringar i 37 § lagen om arbetslöshetsförsäkring och 38 § lagen om
kontant arbetsmarknadsstöd kan godtas endast under förutsättning att
socialförsäkringsutskottet finner det möjligt att göra den i motionen begärda
omarbetningen av bl. a. den nya avräkningsregeln i 17 kap. 1 § lagen om
allmän försäkring.

Det bör tilläggas att propositionens förslag också innebär att 37 och 38 §§ i
de ovan nämnda lagarna tillförs hänvisningar till 6 kap. 7 § lagen om
arbetsskadeförsäkring. Dessa hänvisningar synes sakna någon funktion.

Propositionens övriga förslag avser bl. a. vidgade möjligheter att kvitta ett
bidrag mot ett annat. I 36 § lagen om kontant arbetsmarknadsstöd finns en
kvittningsregel. Den innebär att om någon ålagts att betala tillbaka belopp
som felaktigt utgått på grund av stödmottagarens vållande så kan vid en
senare utbetalning av stödet ett skäligt belopp innehållas i avräkning på vad
som tidigare har betalats ut för mycket. Det föreslås nu i propositionen att
denna kvittningsregel byggs ut med en generell regel som gör det möjligt att
kvitta kontant arbetsmarknadsstöd mot ersättningar enligt andra författningar
i de fall de allmänna försäkringskassorna ålagt stödmottagarna att betala
tillbaka vad de uppburit för mycket av det senare slaget av ersättningar. I
propositionen illustreras det sagda med att det skall bli möjligt att göra
avräkning på kontant arbetsmarknadsstöd om någon är återbetalningsskyldig
för t. ex. sjukpenning. Det kan tilläggas att det inte är aktuellt att införa
motsvarande kvittningsmöjligheter i arbetslöshetsförsäkringen.

Den nya kvittningsregeln motsvaras av ett föreslaget nytt tillägg till 20 kap.
4 § lagen om allmän försäkring. Med hänsyn till detta samband anser
arbetsmarknadsutskottet att det aktuella tillägget till 36 § lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd blir beroende av om socialförsäkringsutskottet, eventuellt
med ändring, finner sig kunna godta tillägget till 20 kap. 4 § lagen om
allmän försäkring.

Motion 294

I motionen begärs ett uttalande av riksdagen av innebörd att sociala
förmåner skall utgå oavsett arbetstidens längd och att regeringen i enlighet
därmed skall lägga fram förslag om ändring i tillämpliga lagar. Motionärerna
anför som motivering att kvinnor som inte kan få mer arbete än några få

SfU 1982/83:14

timmar i veckan drabbas dubbelt. Dels kan de alltså inte få mer arbete, dels
får de inte del av de sociala förmåner som tillkommer andra arbetstagare.

Den lagstiftning som genom motionskravet aktualiseras inom arbetsmarknadsutskottets
beredningsområde är lagen om arbetslöshetsförsäkring och
lagen om kontant arbetsmarknadsstöd. Båda lagarna förutsätter en minsta
arbetstid av tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt 17 timmar i veckan.
Bakom detta ligger tanken att ersättningsrätten bör grundas på en
någorlunda fast anknytning till arbetsmarknaden.

Utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring (ALF-utredningen)
förordade i sitt förslag till nytt försäkringssystem (SOU 1978:45) att man
bibehåller kravet på en minsta veckoarbetstid, låt vara sänkt till 15 timmar.
Utredningen pekade därvid bl. a. på att man inte kan undgå att ta hänsyn till
vad som gäller inom de s. k. avtalsförsäkringarna om t. ex. avgångsbidrag.
För dessa gäller en minsta arbetstid, vanligen 16 timmar.

Motionskravet innebär en långtgående förändring i de principer som ligger
till grund för ersättningarna vid arbetslöshet. Med hänsyn härtill och till vad
ovan anförts är utskottet inte berett att på grundval av motionen tillstyrka en
förändring av det slaget.

Stockholm den 8 februari 1983

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Erik Johansson (s),
Karin Andersson (c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Arne
Fransson (c), Lahja Exner (s), Elver Jonsson (fp), Lars-Ove Hagberg (vpk),
Gustav Persson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson
(s) och Barbro Nilsson i Visby (m).

Avvikande mening

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av yttrandet om motion 294 som
börjar ”Motionskravet innebär” och slutar ”det slaget” bort ha följande
lydelse:

De nuvarande villkoren för ersättningar vid arbetslöshet fastställdes i
början av 1970-talet. Under tiden därefter har deltidsarbetet vuxit kraftigt i
omfattning. Det kan diskuteras om denna utveckling varit till fördel. Rent
faktiskt innebär den att många arbetstagare - i regel kvinnor - tvingas
acceptera endast ett begränsat antal arbetstimmar per vecka. Så länge man
har den situation som råder får man ta konsekvensen härav när det gäller de

SfU 1982/83:14

förmåner som är kopplade till en anställning och låta dessa utgå oavsett
arbetstidens längd. Om statsmakterna tar initiativ till förändringar i den
riktningen när det gäller de i lag fastställda förmånerna bör detta rimligen
leda till en motsvarande omprövning av villkoren för de försäkringar och
förmåner som gäller enligt avtal.

Det ovan anförda innebär att utskottet för sin del biträder motion 294 i den
remitterade delen beträffande villkoren för arbetslöshetsersättningar.