NU 1982/83:45

Näringsutskottets betänkande
1982/83:45

om konsumentpolitiska frågor (prop. 1982/83:100 delvis)
Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1982/83:100 bilaga 9 (finansdepartementet) i vad avser
anslag till statens pris- och kartellnämnd, konsumentverket och allmänna
reklamationsnämnden,

dels nio motioner rörande de berörda anslagen eller konsumentpolitiska
frågor såsom
konsumentpolitikens inriktning,
ändringar i den konsumentpolitiska lagstiftningen,
marknadsföring av minibilar,
rostfria avgassystem.

Propositionen i berörda delar och motionerna redovisas i det följande.

JGM Jack Grafström Marknadsföring AB har tillställt utskottet en
skrivelse med anledning av motion 1981/82:1943.

Propositionen

I proposition 1982/83:100 bilaga 9 (sjunde huvudtiteln) har regeringen -efter föredragning av finansminister Kjell-Olof Feldt - under angivna
rubriker föreslagit:

C 3. Statens pris- och kartellnämnd (s. 67-70)
att riksdagen till Statens pris- och kartellnämnd för budgetåret 1983/84
anvisar ett förslagsanslag av 29 737 000 kr.,

C 4. Konsumentverket (s. 70-74)
att riksdagen till Konsumentverket för budgetåret 1983/84 anvisar ett
förslagsanslag av 39 640 000 kr.,

C 5. Allmänna reklamationsnämnden (s. 75 f.)

att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1983/84
anvisar ett förslagsanslag av 7 782 000 kr.

1 Riksdagen 1982/83. 17 sami. Nr 45

NU 1982/83:45

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1981/82:1943 av Grethe Lundblad m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en utredning om ändringar i den konsumentpolitiska
lagstiftningen i enlighet med vad som nämnts i motionen,

1982/83:258 av Rune Torwald (c) och Kerstin Ekman (fp), vari hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
påtalats beträffande vikten av att nya bilar i framtiden levereras med rostfria
avgassystem,

1982/83:1014 av Staffan Burenstam Linder m. fl. (m), vari hemställs att
riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
konsumentpolitikens inriktning,

2. hos regeringen anhåller om förslag i besparingssyfte som syftar till
sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd och konsumentverket i
enlighet med vad som anförts i motionen,

3. till Konsumentverket för budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag
av 37 840 000 kr.,

1982/83:1029 av Karin Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att
riksdagen hos regeringen hemställer om erforderliga åtgärder för att
möjliggöra kommunernas utbyggnad av den egna konsumentverksamheten i
enlighet med vad som anförs i motionen,

1982/83:1490 av Karin Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att
riksdagen med ändring av regeringens proposition 1982/83:100, bil. 9
Finansdepartementet, C 3 Statens pris- och kartellnämnd, upptar ett i
förhållande till regeringens förslag med 585 000 kr. förhöjt belopp,

1982/83:1502 av Aina Westin (s) och Roland Sundgren (s), vari hemställs
att riksdagen

1. hos regeringen begär att allmänna reklamationsnämnden återförs till
konsumentverket,

2. hos regeringen begär att marknadsföringslagen ändras så att konsumentverket/KO
får rätt att utfärda bindande föreskrifter beträffande
produktsäkerhet och företagens informationsplikt,

3. hos regeringen begär att i både marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen
införs bestämmelser som markerar att lagarna i första hand är till
för svaga konsumenter,

NU 1982/83:45

1982/83:2039 av Ola Ullsten m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna att den aviserade kommittén
för översyn av konsumentpolitiken bör beakta vad som i motionen anförs om
inriktningen av konsumentpolitiken,

2. beslutar upphäva 7 och 8 §§ i marknadsföringslagen,

3. beslutar att 4 § i marknadsföringslagen inarbetas i arbetsmiljölagen,

1982/83:2188 av Stina Gustavsson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
beträffande den konsumentpolitiska verksamheten,

1982/83:2202 av Göran Persson (s) och Margot Wallström (s), vari - med
motivering i motion 1982/83:2199 - hemställs att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
restriktioner i marknadsföringen av s. k. minibilar,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
en förändring av marknadsföringslagen.

Motivering

1 detta avsnitt redovisas innebörden av vissa mera vittsyftande motionsyrkanden.

I motion 1982183:1014 (m) anges inlednings vis vissa utgångspunkter för det
fortsatta resonemanget om konsumentpolitikens inriktning. Dessa är i
huvudsak:

- Statens konsumentpolitik måste utgå från konsumenternas rätt till
valfrihet. Det är denna valfrihet som skall styra företagens utbud av varor och
tjänster.

- Genom information och konkurrensövervakning skapas förutsättningar
för att de enskilda människorna skall kunna styra sin konsumtion i banor som
bäst passar deras önskemål och ekonomi.

- En utveckling mot alltmer lagstiftning och reglering av konsumenternas
situation kan inte godtas.

- En fungerande marknadshushållning förutsätter fri prisbildning i alla
led. Prisövervakning och subventioner till konsumtionen bör på sikt
avvecklas.

Om konsumentverkets uppgifter uttalar motionärerna bl. a. att verket inte
får ses som konsumenternas ställföreträdare med rätt att tala om för
företagen hur konsumenterna egentligen vill ha det. Systemet med riktlinjer
sägs medföra risk för att det uppstår ett byråkratiskt nätverk av detaljerade
bestämmelser. Den enskildes ansvarstagande är mera utvecklande för
samhället än offentliga bruksanvisningar i form av myndighetsutövning och
politisk styrning, säger motionärerna. Konsumentverkets verksamhet bör

NU 1982/83:45

därför i högre grad inriktas mot hushållsekonomisk forskning, varutester,
utbildning och information.

Motionärerna sammanfattar ”modern konsumentpolitik” i bl. a. följande
punkter:

o Valfrihet i konsumtionen i stället för mera myndighetsstyrning,
o Respekt för konsumenternas förmåga att träffa egna val.
o Konkurrens i produktionen så att företagen får anstränga sig att tillverka
vad konsumenterna vill ha och till lägsta möjliga priser,
o Förbättrad information och goda kunskaper stärker konsumenternas
möjligheter att påverka utbudet av varor och tjänster,
o Större inslag av konsumentutbildning i den grundläggande undervisningen.

o Främjande av hushållsekonomisk och hushållsteknisk forskning för
hemarbetets rationalisering,
o Skydd mot vilseledande reklam och osunda försäljningsmetoder.
o Ingen onödig förbudslagstiftning.

Vissa ytterligare punkter faller utanför begreppet konsumentpolitik i mera
begränsad mening.

I motion 1982183:2039 (fp) anförs i huvudsak följande om riktlinjer för
konsumentpolitiken:

- Fri handel och fri konkurrens är viktiga förutsättningar för att
marknadsekonomin skall kunna fungera och därmed ge konsumenterna en
nyckelställning på marknaden. (I anslutning till detta uttalande kritiseras
vissa protektionistiska tendenser. Vidare påpekas att bl. a. löntagarintressen
kan komma i konflikt med konsumenternas intressen.)

- Från slutet av 1960-talet har den statliga konsumentpolitiken i stor
utsträckning inriktats på att skapa ett legalt skyddsnät för konsumenterna.
Härigenom har konsumentinformationen blivit eftersatt. En stark satsning
på konsumentinformation är nu nödvändig.

- Konsumentverkets resurser bör omprioriteras så att de används för
sådana saker som konsumenterna uppfattar som viktiga, t. ex. handgriplig
information i den reella köpsituationen.

- För att KO:s ärendehandläggning skall bedrivas effektivt måste klara
regler utarbetas för i vilka fall ärenden skall avskrivas utan åtgärd. Det får
inte förekomma att bagatellartade ärenden tas upp och t. o. m. förs vidare till
marknadsdomstolen.

- Ingrepp i marknadsföringen i form av lagstiftningsåtgärder bör göras
endast i sådana fall då lagstiftningen bedöms leda till väsentligt förbättrade
förutsättningar för marknadsekonomin.

- Konsumentverket bör ha en renodlad roll som problemuppfångare och
informatör.

Verket bör således bygga upp en kunskap om vilka konsumentproblem

NU 1982/83:45

som finns och ständigt söka hålla denna kunskap aktuell. Verket bör peka på
var problemen finns och överlåta i första hand till berörd näringsidkare eller
organisation att lösa problemen. Verket bör vidare initiera jämförande
varuprovningar.

Den andra stora uppgiften för konsumentverket bör vara att underlätta för
konsumenterna att skaffa sig information om utbud och kvalitet. Verkets
information bör huvudsakligen inrikta sig på att nå de regionala och
kommunala konsumentvägledarna.

Konsumentverket bör utrustas med de moderna elektroniska hjälpmedel
sorn väl lämpar sig att föra ut konsumentinformation. Kommuner och
länsstyrelser skall kunna ansluta sig till en sådan informationsbas med egna
terminaler.

I motion 1981182:1943 (s) anförs att flera undersökningar av reklam- och
marknadsföringsmetoder har visat att så betydelsefulla uppgifter som pris,
funktion och säkerhet hos varor och tjänster inte särskilt ofta lämnas vid
reklam. I fråga om reklam till barn och ungdom hänvisar motionärerna till
statens ungdomsråds undersökning Ej till salu.

De senaste tjugo åren har inneburit en utveckling av butikshandeln mot
bl. a. större enheter med självbetjäning och mera förpackade varor,
framhåller motionärerna vidare. Marknadsföringsmetoderna har blivit
alltmer sofistikerade med korttidsutbud, realisationer, extrapriser och
kontokort. Detta har medfört att vissa grupper med särskilt stort behov av
stöd i konsumentsituationen, t. ex. invandrare, handikappade, barn och
ungdom samt ensamföräldrar, är ännu mer utsatta för misslyckande och
bekymmer. Det borde klarare framgå att den konsumentpolitiska verksamheten
måste prioritera skyddet och stödet för grupper av konsumenter som
de nämnda.

Bristerna i den konsumentpolitiska lagstiftningen och verksamheten
skulle, säger motionärerna, kunna förbättras genom följande förstärkningar
i marknadsföringslagen m. fl. lagar:

- Skärpta krav bör ställas på reklamens innehåll och hederlighet. Den bör
främst innehålla för konsumenten betydelsefulla uppgifter, den bör vara
särskilt måttfull när den riktas till barn och ungdom och den får inte vara
diskriminerande eller sårande mot något speciellt kön.

- Konsumentverkets möjligheter att föreskriva riktlinjer och bestämmelser
för produkters funktion och säkerhet bör förstärkas. Varor som medför
risk för persons hälsa eller för barns normala utveckling bör ej få
saluföras.

- Det bör ske en översyn av all konumentpolitisk lagstiftning i syfte att
prioritera skyddet och stödet för grupper med särskilt behov av stöd i
konsumentsituationen, t. ex. invandrare, handikappade, barn och ungdom,
ensamföräldrar, låginkomsttagare.

Yrkandena i motion 1982183:1502 (s) rörande ändringar i marknadsfö -

NU 1982/83:45

ringslagen och avtalsvillkorslagen motiveras på i huvudsak följande sätt.

Tanken med producentpåverkan genom riktlinjer är i och för sig riktig.
Det är dock tydligt att det behövs en möjlighet att förvandla även detaljerade
riktlinjer till bindande föreskrifter - föreskrifter t. ex. om skyldighet för
företag att iaktta vissa säkerhetskrav vid utformningen av en produkt. Detta
blir emellertid en uppgift som mer påminner om lagstiftning än om
rättskipning. Den passar därför knappast för marknadsdomstolen. I princip
är det fråga om samma slags uppgift som den som t. ex. livsmedelsverket
fullgör när verket meddelar föreskrifter om innehållet i livsmedel eller den
som arbetarskyddsstyrelsen fullgör när styrelsen meddelar föreskrifter om
skyddsanordningar på maskiner.

Bestämmelserna om produktsäkerhet och informationsplikt borde därför
brytas ut ur marknadsföringslagens system med domstolsprövning. Konsumentverkets
styrelse borde ha befogenhet att inom de ramar lagens
bestämmelser har angett utfärda erforderliga föreskrifter i dessa ämnen.
Föreskrifterna skulle vara bindande och straffsanktionerade. I både marknadsföringslagen
och avtalsvillkorslagen borde vidare införas bestämmelser
som markerar att den konsumentpolitiska lagstiftningen i första hand är till
för de svaga konsumenterna.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Statens pris- och kartellnämnds och konsumentverkets prisinformation och
tidskriftsutgivning

Riksdagen godkände år 1975 (prop. 1975:1 bil. 12, NU 1975:26) ett förslag
från regeringen om ändrad kompetensfördelning mellan SPK och konsumentverket.
Enligt den ordning som därefter gäller ankommer det på SPK
att bedriva information om priser och prisutveckling i det kortsiktiga,
nyhetsförmedlande perspektivet, under det att konsumentverket ansvarar
för information som har långsiktig och utbildningsmässig inriktning. I
samband med denna förändring överfördes från SPK till konsumentverket
dels två tjänster för informationsuppgifter, dels medel motsvarande kostnader
för kampanj verksamhet och produktion av läromedel.

SPK utger förutom en personaltidning tre tidskrifter, nämligen Pris och
konkurrens (6 nr per år, 2 000 exemplar), Prisutvecklingen inkl. SPK:s
snabbstatistik (24 nr per år, i genomsnitt 3 500 exemplar) samt Oljemarknader(4nrperår,
1 100 exemplar). Den förstnämnda innehåller information
om SPK:s, näringsfrihetsombudsmannens och marknadsdomstolens verksamhet
på pris- och konkurrensområdet samt om rättstillämpningen på
området.

För budgetåret 1983/84 har nettokostnaden beräknats bli för Pris och
konkurrens 113 000 kr. (kostnadstäckning 56 %) och för övriga avgiftsbelagda
publikationer 6 000 kr. (kostnadstäckning 98 %).

Konsumentverket utger utom intern information två tidskrifter, Råd och

NU 1982/83:45

Rön (11 nr per år, 210 000 exemplar) samt Konsumenträtt och ekonomi (6 nr
per år, 2 500 exemplar).

För budgetåret 1983/84 beräknar konsumentverket att Råd och Rön skall
ge en nettointäkt av 2 230 000 kr. (kostnadstäckning 151%) och icke
periodiska publikationer en nettointäkt av 637 000 kr. (kostnadstäckning
146 %). För Konsumenträtt och ekonomi räknas med en nettokostnad av
4 000 kr. (kostnadstäckning 89 %).

Utredning om konsumentombudsmannens ställning

F. d. landshövding Erik Huss har som särskild utredare genomfört en av
riksdagen (NU 1980/81:50) önskad utredning om konsumentombudsmannens
ställning i förhållande till konsumentverket. I betänkandet (Ds Fi
1983:2) Konsumentombudsmannens ställning kommer han till följande
slutsats (s. 12):

Det ur effektivitetssynpunkt avgörande argumentet är enligt min mening
att en ökad självständighet för KO måste leda till att KOV [konsumentverket]
och KO stundom kommer till olika uppfattningar i sakfrågan, vilket
medför minskade möjligheter att effektivt företräda konsumentintresset. Jag
anser därför att effektivitetsskäl talar för att det bör finnas endast en ansvarig
myndighet för det producentpåverkande arbetet och den däri ingående
utrednings- och förhandlingsverksamheten.

Sammanfattningsvis kan jag inte finna att rättssäkerhetsskäl motiverar en
ändring av nuvarande ordning. Effektivitetsskäl talar för en fortsatt
samordning av den producentpåverkande verksamheten. Samtliga de
organisationsalternativ som kan tänkas med en mer självständig KOfunktion
medför komplikationer utan att uppvägas av uppenbara fördelar.
Det har inte heller visats på några sådana påtagliga nackdelar med nuvarande
ordning att en organisationsförändring är motiverad. Min slutsats är därför
att tillräckliga skäl saknas att ändra den nuvarande organisationen.

Allmänna reklamationsnämndens organisatoriska ställning

Allmänna reklamationsnämnden blev en fristående myndighet den 1
januari 1981 efter att tidigare ha varit knuten till konsumentverket.
Reklamationsutredningen, vars betänkande låg till grund för proposition
1979/80:114 om verksamheten vid allmänna reklamationsnämnden, föreslog
att det organisatoriska sambandet mellan konsumentverket och allmänna
reklamationsnämnden skulle bibehållas. I stort sett alla remissinstanser som
yttrade sig om nämndens ställning betonade emellertid att nämnden borde
organiseras så att dess opartiskhet inte kunde ifrågasättas. Handelsminister
Staffan Burenstam Linder uttalade i propositionen att han hade funnit de
argument som hade anförts för en helt självständig reklamationsnämnd vara
mera tungt vägande. I två motioner (s; vpk) yrkades att reklamationsutredningens
organisationsförslag skulle genomföras. Näringsutskottet (NU
1979/80:55, 75) tillstyrkte regeringens förslag. De socialdemokratiska

NU 1982/83:45

ledamöterna reserverade sig till förmån för ett fortsatt organisatoriskt
samband mellan reklamationsnämnden och konsumentverket.

År 1981 begärde vänsterpartiet kommunisterna i en partimotion att
beslutet om reklamationsnämndens ställning skulle omprövas. Med hänvisning
till att omorganisationen hade genomförts vid årets början avstyrkte
näringsutskottet (NU 1980/81:50) enhälligt förslaget om en sådan förnyad
prövning. År 1982 väcktes ett liknande motionsyrkande (s). Det avstyrktes
av näringsutskottet (NU 1981/82:47). De socialdemokratiska ledamöterna
föreslog i en reservation att riksdagen skulle som sin mening ge regeringen till
känna att reklamationsnämnden så snart som möjligt borde återföras till
konsumentverket. Riksdagen följde utskottet.

Vid avskiljandet från konsumentverket erhöll allmänna reklamationsnämnden
tre nya tjänster avsedda för de uppgifter som tillkom till följd av
omorganisationen. Av dessa utnyttjas två.

Kommunal konsumentverksamhet

En utbyggnad av lokal konsumentpolitiska verksamhet i kommunernas
regi pågår sedan år 1975 (prop. 1975:40, NU 1975:26). Verksamheten har
under denna tid upprepade gånger behandlats i riksdagen (NU 1975/76:14,
NU 1977/78:64, NU 1978/79:22, NU 1979/80:54, NU 1980/81:50).

År 1980 uttalade näringsutskottet (NU 1979/80:54 s. 5):

Det måste erkännas att det, även om utvecklingen går i rätt riktning, ännu
är långt kvar innan en godtagbar minimistandard på detta område har
uppnåtts i hela landet. Utskottet finner det likväl i nuvarande läge uteslutet
att staten skulle ålägga kommunerna en lagstadgad förpliktelse att bygga upp
konsumentpolitisk verksamhet. Liksom hittills bör regeringen och konsumentverket
följa utvecklingen och överväga om något initiativ bör tas från
statens sida.

År 1981 fann utskottet enhälligt att det yrkande som då förelåg - om ett
uttalande beträffande konsumentverksamhet på kommunal, regional och
central nivå - i det väsentliga gav uttryck åt en allmänt vedertagen
uppfattning om hur konsumentpolitiken borde utformas och inte gav
riksdagen anledning att göra någon framställning till regeringen.

I april 1983 hade 207 av landets 284 kommuner konsumentverksamhet i
någon form. Konsumentnämnd fanns i 78 av dessa kommuner.

Konsumentverket räknar i sin långtidsbedömning för perioden 1983/
84-1986/87 (i anslagsframställningen för budgetåret 1983/84) med att det vid
slutet av planeringsperioden kommer att finnas konsumentverksamhet i ca
210 kommuner. De kommuner som därefter saknar sådan verksamhet är så
gott som enbart små kommuner med mindre än 20 000 invånare. I dessa
kommuner bor mindre än 10 % av landets befolkning.

NU 1982/83:45

Översyn av konsumentpolitiken

Enligt beslut av regeringen har nyligen givits i uppdrag åt en kommitté att
göra en översyn av konsumentpolitiken. Ordförande är riksdagsman Roland
Sundgren (s). Kommitténs uppdrag skall vara slutredovisat senast den 30
april 1985.

Kommitténs direktiv (dir. 1983:15) innehåller sammanfattningsvis följande.

Konsumentpolitiken har f. n. och bör också framdeles ha till huvuduppgift
att motverka negativa inslag i marknadsekonomin genom att stärka
konsumenternas ställning. Det är inte realistiskt att räkna med att
verksamheten totalt sett skall kunna tilldelas större resurser än f. n.

Kommittén bör mot denna bakgrund söka värdera konsumentpolitikens
förutsättningar att möta de jämfört med 1970-talet förändrade villkor som
dagens och morgondagens konsumenter möter. Förslag bör lämnas rörande
främst prioriteringen mellan de skilda slagen av insatser för konsumenterna.
Kommittén bör dock vara oförhindrad att också lämna förslag till enskilda
reformer, t. ex. lagstiftning, som kan anses påkallade.

Kommittén bör inrikta sitt arbete på den privata marknaden och
marknader som arbetar enligt likartade principer.

Den statliga organisationen på det konsumentpolitiska området, med
bl. a. ett konsumentverk som central förvaltningsmyndighet, bör i stort ligga
fast. Huvudinriktningen i arbetet bör sålunda vara att pröva konsumentpolitikens
inriktning, ej dess institutionella ram.

Av principiellt intresse är hur man inom konsumentpolitiken skall göra
avvägningar mellan olika typer av insatser för konsumenterna i form av t. ex.
producentpåverkan, konsumentinformation och konsumentutbildning.

Insatser på det hushållsekonomiska området liksom forskningens möjligheter
är av särskilt intresse.

En naturlig utgångspunkt för övervägandena måste vara en utvärdering av
hittills uppnåda resultat. Kommittén bör söka ange var tyngdpunkten och
resursanvändningen bör läggas i konsumentpolitiken.

De övergripande värderingarna måste också innefatta de olika målkonflikter
som finns. Konsumentpolitiken måste beakta att förändringar som
kan väntas leda till positiva effekter i ett avseende, t. ex. en förhöjd
servicenivå, kan leda till negativa i ett annat, t. ex. högre priser.

Av principiellt intresse är också förhållandet mellan å ena sidan de insatser
som görs och kan göras från det allmännas sida och å andra sidan vad som bör
ankomma på frivilliga initiativ, exempelvis inom olika folkrörelseorganisationer.

Företagens egna insatser i syfte att spåra konsumentproblem och söka
lösningar är grundläggande, bl. a. eftersom företagen har direkta kontakter
med konsumenterna. Kommittén bör pröva om sådana insatser behöver
utvecklas och stimuleras.

NU 1982/83:45

Ytterligare en fråga av mer allmänt intresse är förhållandet mellan å ena
sidan de statliga centrala och regionala insatserna på konsumentområdet och
å andra sidan de kommunala. Kommittén bör inom ramen för den offentliga
sektorns totala resurser för konsumentpolitiken kunna pröva om förhållandet
mellan insatserna på de olika nivåerna är det bästa eller om förändringar
är påkallade.

På marknadsföringsområdet finns frågor som har varit föremål för åtskillig
debatt under senare år. Det gäller bl. a. behovet av särskilda regler rörande
marknadsföring som är riktad till barn och ungdom och av åtgärder mot
könsdiskriminerande reklam. Också det ökande inslaget av s. k. livsstilsreklam
och andra reklambudskap - öppna eller fördolda - som har ringa eller
inget samband med den vara eller tjänst som reklamen avser bar väckt
debatt. Etiken på marknadsföringsområdet bör ägnas särskilda överväganden.
Kommittén bör mot denna bakgrund ta ställning till om de etiska kraven
kan och bör skärpas och om detta i så fall kräver lagstiftning.

I anslutning till marknadsföringsfrågorna faller det sig naturligt att granska
också standardiserad konsumentinformation och därmed sammanhängande
frågor. Kommittén bör ytterligare bereda frågorna om standardiserad
information och därmed sammanhängande problem.

Kommittén bör uppmärksamma den snabbt ökade användningen av
datateknik och datakommunikation i handeln och servicesektorn i övrigt.
Konsekvenserna härav för konsumenterna och särskilt för svaga konsumentgrupper
bör belysas.

Kommittén bör pröva om allmänna reklamationsnämndens verksamhetsområde
bör utvidgas. Problem kring småhusköp och tvister i komplicerade
frågor om stora värden över huvud taget bör därvid uppmärksammas
särskilt.

Konsumentverkets riktlinjeverksamhet

Konsumentverket har enligt sin instruktion (1975:429) som en uppgift att
utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformningen.
Riktlinjerna publiceras i konsumentverkets författningssamling. Av 42 nu
gällande riktlinjer eller motsvarande avser - såsom ofta framgår redan av
rubriken - huvudparten (25 st.) uteslutande eller i allt väsentligt krav på den
information som lämnas till konsumenterna om de varor eller tjänster som
det gäller. I ett mindre antal fall (13 st.) anger riktlinjerna i första hand krav
på säkerhet och funktion; ofta finns i dessa riktlinjer också ett avsnitt om
information. Slutligen finns några fall (4 st.), som i huvudsak anger
restriktioner för marknadsföring av konsumentkrediter, alkoholdrycker och
tobaksvaror.

Riktlinjernas rättsliga karaktär och innebörd i övrigt beskrivs i broschyren
Konsumentverkets riktlinjer, som senast utgavs år 1979.

Riktlinjekommittén (H 1979:04; ordförande: professor Solveig Wikström)

NU 1982/83:45

har till uppgift att se över vissa konsumentpolitiska medel för producentpåverkan
m. m. Kommittén beräknas avsluta sitt arbete våren 1984. Direktiven
(dir. 1979:105, utfärdade av statsrådet Hadar Cars) innehåller bl. a.
följande.

En översyn på området bör inriktas mest på de tekniska formerna för
producentpåverkan och på att på grundval av de erfarenheter som har
vunnits se om systemet i vissa avseenden kan förbättras.

Det har ifrågasatts om rekommenderade riktlinjer som producentpåverkande
medel är lämpligt på produktsäkerhetsområdet även om så är fallet
beträffande informationsfrågor. För vissa delområden kan, har det anförts,
en detaljreglering med straffsanktion vara att föredra.

Ytterligare invändningar tar sikte på vad som regleras i riktlinjerna och på
hur regleringen sker. I det förstnämnda avseendet har på vissa håll anförts att
de hittills utfärdade riktlinjerna täcker flera produktområden och företagsbeteenden
än som har varit statsmakternas avsikt.

Andra synpunkter gäller sättet för framtagande av riktlinjer. I överensstämmelse
med statsmakternas intentioner utgörs ett underlag för dessa av
förhandlingar med företagen. Risk finns härvid, har det framförts, att
förhandlingssystemet har konkurrenssnedvridande effekter. Detta skulle
särskilt gälla när förhandlingarna förs främst med marknadsledande företag.
Stora företag och betydelsefulla branschorganisationer skulle kunna använda
förhandlingarna som konkurrensmedel. I samband med dessa konkurrenssynpunkter
har vidare uttalats att billigare men ändock för vissa
konsumenter tillräckligt användbara varor kan komma i underläge genom de
krav som ställs i riktlinjer som gäller produkters beskaffenhet. Vidare skulle
riktlinjerna kunna begränsa produktutvecklingen.

Det har även satts i fråga om inte erfarenheterna nu har visat att
riktlinjerna reglerar så omfattande problemkomplex att dessa i praktiken
svårligen kan lösas genom principbeslut av marknadsdomstolen. Som ett
exempel har tagits frågor rörande skötsel av textilier.

Andra åsikter har gällt fördelningen av resurser, bl. a. mellan utformandet
av riktlinjer samt övervakningen av dessas efterlevnad. Några anser att
övervakningen har fått ett för litet utrymme.

Vidare har allmänt ställts frågan vilka kostnader respektive fördelar för
konsumenterna som systemet med styrning genom riktlinjer medför.

Enligt direktiven skall utredningen särskilt bedöma frågan om en sådan
ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) som nu begärs i motion
1982/83:2202 (s). Härom anförs:

I en skrivelse till regeringen har konsumentverket framhållit att bestämmelsen
inte gör det möjligt att ingripa mot den försäljning som sker
exempelvis från tillverkare till grossist eller från grossist till detaljistledet.
Enligt konsumentverkets meing är denna begränsning otillfredsställande.
Verket har därför begärt att 4 § marknadsföringslagen ändras så att förbud

NU 1982/83:45

kan riktas även mot annan försäljning än den som sker direkt till
konsument.

Konsumentverkets skrivelse har remissbehandlats. Remissinstanserna är i
allmänhet principiellt positiva. Vissa av dem förordar dock att frågan utreds
ytterligare, bl. a. med hänsyn till civilrättsliga konsekvenser, effekter
beträffande redan sålda produkter samt formerna för samhällsingripande.

Allmänt om marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen

Marknadsföringslagen (1975:1418) har enligt sin inledande bestämmelse
till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares
marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att
motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.
En generalklausul i lagen (2 §) gör det möjligt att meddela förbud
mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling som
strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig. Vidare kan enligt
lagen en näringsidkare åläggas att lämna information som har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt om de produkter som han marknadsför
(3 §). Om en vara på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada
på person eller egendom kan försäljning av varan förbjudas (4 §). Detsamma
gäller om varan är uppenbarligt otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Ett
förbud eller åläggande enligt dessa nämnda bestämmelser skall i regel
förenas med vite.

Lagen innehåller även bestämmelser om vissa straffbelagda förfaranden
vid marknadsföring. Bestämmelserna avser dels vilseledande reklam, dels
s. k. rabattmärken, dels vissa slag av tilläggs- och kombinationserbjudanden.

Enligt lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen)
kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare att bl. a. vid
erbjudande av tjänster använda avtalsvillkor som är oskäliga mot konsumenterna.

För tillämpningen av de båda lagarna svarar konsumentombudsmannen
(KO) - vilken befattning är förenad med tjänsten som chef för konsumentverket
- och marknadsdomstolen. KO skall övervaka marknaden, ta upp
förhandlingar och träffa överenskommelser med företrädare för näringsidkarna
och föra det allmännas talan inför marknadsdomstolen. Domstolen
avgör som slutinstans ärenden om informationsåläggande och förbud. I fall
som inte är av större vikt får KO utfärda informations- resp. förbudsföreläggande.

Statens ungdomsråds rapport ”Ej till salu”

En arbetsgrupp inom statens ungdomsråd avlämnade år 1981 en omfångsrik
rapport med titeln Ej till salu, vilken åberopas i motion 1981/82:1943 (s).
Arbetsgruppens uppdrag var att genomföra en kartläggning av barns och

NU 1982/83:45

ungdomars fritidsaktiviteter m. m. I ett kapitel (s. 120-185) granskades den
reklam och marknadsföring som vänder sig till barn och ungdomar. ”Vi visar
hur reklamen medvetet utnyttjar psykologisk kunskap för att manipulera
våra innersta känslor och behov”, säger arbetsgruppen i ingressen till
kapitlet. Detta är illustrerat med ett rikt urval av annonser.

Ett förslagskapitel innehåller bl. a. följande (s. 582 f.):

• Vi anser att de konsumentpolitiska insatserna för barn och ungdom måste
stärkas.

• Vi föreslår att 1 % av reklamomsättningen (motsvarar 1/3 av skatteintäkterna
från reklamen) används till finansiering av en kampanj mot den
kommersiella ungdomskulturen.

• Vi föreslår att konkreta förslag utarbetas på hur det totala reklamutbudet i
vårt samhälle kan minskas.

• Vi föreslår att marknadsföringslagen kompletteras så att ovidkommande
bilder och texter samt påståenden som inte kan bevisas ej tillåts, dvs. att
man i reklamen i stort sett endast får avbilda varan och beskriva dess
faktiska egenskaper.

Rapporten har remissbehandlats. Statens ungdomsråd har därefter den 9
februari 1983 till regeringen (utbildningsdepartementet) överlämnat en
framställning med rubriken Barns och ungdomars uppväxtvillkor och val av
fritidsaktiviteter. Där hemställs bl. a. att regeringen remitterar ett antal
förslag från slutrapporten ”Ej till salu” för prövning till berörda departement,
myndigheter och andra råd, delegationer och institutioner. Bland
dessa förslag är under rubriken Kulturkommersialismen två som avser
komplettering av marknadsföringslagen. Det skulle föreskrivas att ovidkommande
bilder och texter samt påståenden som inte kan bevisas ej tillåts. Man
skulle sålunda i reklamen i stort sett endast få avbilda varan och beskriva dess
faktiska egenskaper. Vidare skulle reklam och marknadsföring som i
huvudsak vänder sig till barn under 15 år förbjudas i direktreklam, i barn- och
ungdomstidningar samt på bio. Regeringen har den 5 maj 1983 överlämnat
ärendet till barn- och ungdomsdelegationen (Ju 1983:01).

Förbud mot kombinerade utbud m. m.

Gällande bestämmelser

I marknadsföringslagen finns ett förbud mot s. k. kombinerade utbud. En
näringsidkare kan enligt 8 § dömas till böter eller fängelse om han till
konsument bjuder ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller
erbjuder konsument att vid köp av en vara förvärva även en annan vara utan
ersättning eller mot särskilt lågt pris. En förutsättning för straffansvar är dock
att varorna uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för
konsumenten att bedöma erbjudandets värde. Det sagda gäller även utbud
av tjänst och annan nyttighet.

NU 1982/83:45

Det är vidare (7 §) förbjudet för näringsidkare att erbjuda konsument att
mot märke eller annat bevis, vilket utlämnas vid försäljning av vara, tjänst
eller annan nyttighet, erhålla annat än pengar. Näringsidkaren kan dömas till
böter eller fängelse. Detta gäller dock inte om beviset ger rätt endast till
översyn, reparation eller liknande med avseende på det sålda.

Dessa straffbelagda förfaranden är också att betrakta som otillbörliga
enligt generalklausulen om otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen.
Även kombinerade utbud som inte direkt faller under straffbestämmelserna
kan angripas med stöd av denna generalklausul.

Bakgrund

De berörda bestämmelserna i marknadsföringslagen - överförda dit från
lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring - går tillbaka på 2 § lagen
(1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Denna paragraf
hade följande lydelse:

Den, som vid utövning av detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt
beräknat pris lämnar eller erbjuder viss vara eller i varor inlösbart
rabattmärke under förutsättning att köp sker av annat slags vara, straffes, där
förfarandet innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet, med böter
från och med fem till och med tvåtusen kronor; ersätte ock uppkommen
skada.

År 1942 (lag 1942:246) ändrades straffet till dagsböter.

Utredningsförslag om en bestämmelse av angivet slag avlämnades år 1915
av patentlagstiftningskommittén, som hade tillkallats år 1908. Den lag på
grundval av kommitténs förslag som antogs år 1919 upptog emellertid inte
någon sådan bestämmelse. I den allmänna motiveringen till det lagförslag
som framlades och antogs år 1931 (prop. 1931:175 s. 11 f.) talades om ”de
former av illojal konkurrens, som beröras i de av kommittén föreslagna
allmänna stadgandena mot sanningslös reklam samt i dess bestämmelser mot
de så kallade present- och rabattmärkessystemen.” Härom anfördes
bl. a.:

Den vanligaste yttringen av illojal konkurrens lärer vara den, som
förekommer i dessa former, och det är på dessa områden som de allvarligaste
missförhållandena torde förefinnas. Också är det, såsom förut antytts, i dessa
avseenden som ett inskridande på lagstiftningens väg mest energiskt
påyrkats. Vittnesbörden om den skada, som vållas genom affärsmetoder
av ifrågavarande slag, äro alltför många och samstämmiga för att kunna
lämnas obeaktade.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid ett par tillfällen under 1970-talet har i motioner yrkats att 8 §
marknadsföringslagen skulle skärpas genom att rekvisiten ”om varorna
uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för konsu -

NU 1982/83:45

mentén att bedöma erbjudandets värde” helt eller delvis skulle utgå. Första
gången, år 1975 (NU 1975/76:14 s. 23 f.), anknöt motionärerna till ett förslag
av KO att ordet ”uppenbart” skulle utgå ur det första rekvisitet och att det
andra rekvisitet helt skulle slopas. Andra gången, år 1979 (NU 1979/80:12
s. 14 f.), föreslogs att hela det citerade avsnittet skulle utgå. Reservationsvis
förordades en lagändring enligt KO:s förslag första gången av vänsterpartiet
kommunisternas representant, andra gången av socialdemokraterna i
utskottet. Majoritetens motivering för sitt avstyrkande var vid det senare
tillfället att man delade konsumentverkets uppfattning att ett totalförbud
mot kombinerade utbud inte var påkallat samt att utvecklingen sedan
bestämmelsens utformning senast behandlades (år 1975) inte på något
avgörande sätt hade visat att det fanns skäl för riksdagen att ompröva sitt
ställningstagande.

I näringsutskottets betänkande i ämnet år 1979 redovisades (s. 4 f.)
utförligt ett remissyttrande från konsumentverket, vari föreslogs att 8 §
marknadsföringslagen skulle skärpas, och en skrivelse från Näringslivets
delegation för marknadsrätt, vari hävdades att den gällande lagstiftningen
gav KO och marknadsdomstolen fullgoda möjligheter att på ett effektivt sätt
beivra oarter och övertramp. Konsumentverket hänvisade till att lagstiftningen
i Danmark, Finland och Norge präglades av en påtagligt restriktivare
inställning än den svenska till kombinerade utbud.

Produktsäkerhet

Praxis enligt marknadsföringslagen

Marknadsdomstolens praxis i produktsäkerhetsfrågor har beskrivits och
kommenterats i konsumentverkets tidskrift Konsumenträtt & Ekonomi 1981
nr 6 av stf KO Axel Edling. I artikeln presenteras tio fall där KO har fört talan
hos marknadsdomstolen med åberopande av generalklausulen om produktsäkerhet
i 4 § marknadsföringslagen. De berörda varorna var en bilbarnstol
som lätt lossade från sina fästen, en icke typgodkänd cykellykta med alltför
svagt ljus, slangbågar, en s. k. dyrkpistol, ett lättantändligt spegelset, en
dekorationslampa som innehöll en vådlig vätska, en hopfällbar barnvagn
utan säkerhetsspärr, en ineffektiv brandvarnare, stegar med otillräcklig
hållfasthet samt s. k. karatepinnar. KO:s talan bifölls i samtliga fall utom det
som gällde dyrkpistolen; försäljningen av denna produkt har emellertid
sedermera reglerats genom lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av
dyrkverktyg. Vederbörande företag har alltså förbjudits att försälja de
nämnda produkterna.

I en avslutande kommentar säger författaren:

Den nuvarande generalklausulen har som framgått hittills inte tillämpats i
någon stor utsträckning. Det vore ändå fel att värdera betydelsen av lagen
enbart med hänsyn till detta. Det tvångsmedel i form av vitesförbud som 4 §

NU 1982/83:45

MFL tillhandahåller har utan tvekan gjort det lättare att nå frivilliga resultat i
det löpande arbetet på konsumentverket. Farliga produkter har ändrats eller
helt tagits bort från marknaden. I flera fall har säljare som resultat av
förhandlingar åtagit sig att återta sålda exemplar eller att avhjälpa
säkerhetsbrister hos dem. Den indirekta betydelsen av produktsäkerhetsbestämmelsen
måste därför sägas ha varit betydande.

En fördel med den nuvarande ordningen är att frågor om långtgående
ingripanden i form av säljförbud avgörs genom en domstolsprövning. Det
garanterar en grundlig prövning i offentlighetens ljus och en omsorgsfull
redovisning av skälen för ställningstagandet.

Det är dock inte så svårt att också se vissa svagheter i systemet. Från
konsumentsynpunkt är det allmänt sett tveksamt om rekommenderande
riktlinjer i förening med MD-talan i enstaka fall är ett tillräckligt starkt
styrmedel. I många fall vore det önskvärt att kunna ställa upp regler som
gäller för ett helt varuområde och är direkt sanktionerade genom straffbestämmelser.
Sådana generella tvingande normer skulle nog ofta vara en
fördel också från företagens synpunkt. Att, som i dag, ett säljförbud måste
riktas mot en enskild näringsidkare kan i vissa fall få olämpliga konsekvenser
från konkurrenssynpunkt.

Författaren erinrar om riktlinjeutredningens uppdrag att utreda denna
fråga (se s. 11).

Arbetarskyddslagen och arbetsmiljölagen

Arbetarskyddslagen (1949:1) gällde fram till den 1 juli 1978, då den
avlöstes av arbetsmiljölagen (1977:1160). Arbetarskyddslagen reglerade
främst förhållanden inom arbetslivet. Lagens 45 § innehöll emellertid en
generell bestämmelse om skyldighet för tillverkare eller upplåtare av maskin,
redskap eller annan teknisk anordning att se till att anordningen var försedd
med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjöd betryggande
säkerhet mot hälsa och olycksfall. Bestämmelsen gällde - enligt 6 § - alla
exemplar av sådan anordning, inte enbart dem som kom till användning i
arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsen var ansvarig myndighet för frågor om
tillämpningen av lagen.

I arbetsmiljölagen finns likaledes en bestämmelse, 3 kap. 8 §, om sådan
skyldighet som nyss nämnts. Någon sådan utvidgning av skyldighetens
omfattning som följde av 6 § arbetarskyddslagen är emellertid inte stadgad.
Arbetsmiljölagen gäller i princip varje verksamhet i vilken arbetstagare utför
arbete för arbetsgivares räkning. Ett väsentligt undantag är arbete som utförs
i arbetsgivarens hushåll.

Tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljölagen utövas av arbetarskyddsstyrelsen
och under dess överinseende av yrkesinspektionen. Gentemot den
som har skyddsansvar enligt - bl. a. - 3 kap. 8 § får yrkesinspektionen
meddela föreläggande eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Föreläggande eller
förbud kan förenas med vite.

NU 1982/83:45

Tidigare riksdagsbehandling av motioner om rostfria avgassystem

Motioner om rostfria avgassystem har avslagits av riksdagen åren 1977
(NU 1977/78:18), 1978 (NU 1978/79:15) och 1981 (NU 1981/82:4). Vid det
senaste tillfället förelåg en motion av i huvudsak samma innehåll som årets
men med yrkandet att riksdagen skulle uttala sig för en närmare undersökning
av möjligheten att genom lagstiftning stimulera till ökad användning av
rostfria bilavgassystem. Ett förslag till en sådan lag lämnades i motionen.
Konsumentverket, Motormännens riksförbund, Motorbranschens riksförbund
och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening avstyrkte i remissyttranden
förslaget om lagstiftning. Näringsutskottet hänvisade liksom tidigare
till konsumentverkets arbete på det aktuella området. Hösten 1981 hade
verket skriftligen uppmanat alla generalagenter för och utländska huvudleverantörer
av personbilar på den svenska marknaden att införa korrosionsbeständigare
avgassystem. Utskottet hade inhämtat att man hos såväl
producenter som konsumenter kunde skönja en mera positiv inställning till
sådana.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i detta betänkande frågan om anslag till tre statliga
organ med uppgifter som helt eller delvis är av konsumentpolitisk natur -statens pris- och kartellnämnd, konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden
- och vidare ett antal motioner som delvis rör dessa
myndigheter och eljest andra konsumentpolitiska frågor, i synnerhet
beträffande lagstiftningen till konsumenternas skydd. Frågor om anslag och
organisation tas upp först. Utskottet går därefter in på förslag rörande
konsumentpolitikens inriktning i stort och på förslag till lagändringar.
Slutligen behandlas motionsyrkanden som rör ett par speciella produkter,
nämligen minibilar och rostfria avgassystem.

En gemensam utgångspunkt för flera av utskottets ställningstaganden är
att finansministern efter beslut av regeringen har tillsatt en kommitté för
översyn av konsumentpolitiken. Dess direktiv har i koncentrat presenterats i
det föregående, där också annat bakgrundsmaterial har redovisats och
motiveringen i vissa motioner återgivits i sammandrag.

Anslags- och organisationsfrågor

Statens pris- och kartellnämnd

För statens pris- och kartellnämnd (SPK) föreslår regeringen ett anslag av
29 737 000 kr. Detta innebär att medel för verksamheten har beräknats enligt
det s. k. huvudförslaget, vilket innebär en minskning med 2 % efter pris- och
löneomräkning.

2 Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 45

NU 1982/83:45

I motion 1982/83:1490 (vpk) föreslås att anslagsbeloppet skall höjas med
585 000 kr. Det anförs i motionen att redan fattade beslut om anslagsbegränsning
motsvarar en vakanthållning av ca 40 tjänster, vilken slutgiltigt
skall genomföras under budgetåret 1982/83. Den ytterligare minskning av
anslaget som föreslås motsvarar en vakanthållning av ytterligare fem
tjänster, säger motionärerna. De menar att det inte finns utrymme för sådana
nedskärningar. I nuvarande ekonomiska läge är en effektiv prisövervakning
särskilt viktig, betonar de.

Det anges i propositionen (s. 68) att 23 av 189 tjänster vid SPK är
vakantsatta. Antalet avser fasta tjänster. Om även tidigare befintliga
tillfälliga tjänster inkluderas stämmer motionärernas uppgift att ca 40
tjänster har vakantsatts.

SPK har sålunda liksom flertalet myndigheter drabbats av de besparingsåtgärder
som det statsfinansiella läget nödvändiggör. Utskottet utgår från att
nämndens ledning strävar att utnyttja de något minskade resurserna så
rationellt som möjligt och att regeringen följer utvecklingen inom SPK.
Någon anslagsökning är utskottet inte berett att förorda, varför motionen
avstyrks. Utskottet föreslår alltså att anslag till SPK anvisas enligt
regeringens förslag.

Frågan om en sammanslagning av SPK och konsumentverket har tagits
upp i en motion. Denna fråga behandlar utskottet i anslutning till frågan om
anslag till konsumentverket.

Konsumentverket

Konsumentverkets anslag för budgetåret 1983/84 blir enligt regeringens
förslag 39 640 000 kr. Detta innebär en ringa nominell ökning jämfört med
innevarande budgetår, då anslaget är 39 215 000 kr. Verkets kostnader ligger
på högre nivå, 48 870 000 kr. enligt budgetpropositionen och 47 705 000 kr.
enligt detta års budget. Skillnaden mellan kostnaderna och anslaget täcks
genom intäkter som verket har i sin verksamhet. Finansministern anmäler i
propositionen att anslaget med ett undantag har beräknats med utgångspunkt
i huvudförslaget. Undantaget är att det tillkommer ett belopp av
300 000 kr. till forskning och till frivilliga konsumentpolitiska insatser av
bl. a. studieförbunden. Detta möjliggörs genom besparingar under andra
anslag. Medel för det nu angivna ändamålet har tidigare funnits tillgängliga i
form av ett särskilt anslag, som emellertid har dragits in av besparingsskäl.

Mot bakgrund av en principiell framställning om konsumentpolitiken, som
utskottet behandlar i ett följande avsnitt, föreslås i motion 1982/83:1014 (m)
att det av regeringen föreslagna anslagsbeloppet skall reduceras med 1,8
milj. kr. till 37 840 000 kr. Motionärerna vill bl. a. att anslagsposten för
forskning etc. skall slopas. De begär också att riksdagen skall anhålla hos
regeringen om förslag till en sammanslagning - i besparingssyfte - av statens

NU 1982/83:45

pris- och kartellnämnd (SPK) och konsumentverket. En samordning bör,
menar motionärerna, inledas redan nu. Bl. a. borde man försöka åstadkomma
en gemensam utgivning av konsumentinformation, något som enligt
motionärernas uppfattning skulle kunna medföra besparingar redan under
det kommande budgetåret. Ökad avgiftsfinansiering av serviceverksamheten
förespråkas också.

När det gäller det område där samordningsfördelar enligt motionärerna
närmast står att vinna hänvisar utskottet till redogörelsen i det föregående
(s. 6) för kompetensfördelningen mellan SPK och konsumentverket i fråga
om prisinformation samt för SPK:s och konsumentverkets tidskriftsutgivning.

Av denna redogörelse framgår att de båda myndigheternas prisinformation
är av mycket olika karaktär och riktar sig till olika målgrupper. Genom
en organisationsförändring år 1975 har statsmakterna åstadkommit en klar
arbetsfördelning mellan SPK och konsumentverket när det gäller prisinformation.
I övrigt råder det stor skillnad mellan de båda myndigheternas
aktiviteter. Utskottet finner en sammanslagning av SPK och konsumentverket
orealistisk och avstyrker motionsyrkandet om en utredning på denna
punkt.

Utskottet konstaterar att regeringen har funnit det möjligt att föreslå en
särskild anslagspost för forskning etc. inom ramen för konsumentverkets
anslag men att detta i övrigt är beräknat enligt det generella huvudalternativ
som innebär en inte obetydlig nedskärning av hittillsvarande resurser.
Avgifter för olika tjänster är, såsom har framgått, redan nu en väsentlig
inkomstkälla för konsumentverket. En sådan ytterligare nedskärning som
motionärerna föreslår vore enligt utskottets uppfattning olycklig. Utskottet
tillstyrker budgetpropositionen såvitt gäller det berörda anslaget och
avstyrker motion 1982/83:1014 (m) i motsvarande del.

Allmänna reklamationsnämnden

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om ett anslag av ca 7,8 milj. kr. till
allmänna reklamationsnämnden.

Som framgår av redogörelsen i det föregående blev nämnden en fristående
myndighet år 1981 efter att tidigare ha varit knuten till konsumentverket.
Frågan om nämndens organisatoriska ställning har både då och senare varit
kontroversiell. Liksom förra året föreligger nu ett motionsyrkande - i motion
1982/83:1502 (s) - om att riksdagen skall uttala sig för att allmänna
reklamationsnämnden återförs till konsumentverket. Det finns, säger
motionärerna, inte något vägande skäl för att reklamationsnämnden skall
vara en självständig myndighet. Den enda säkra effekten är en helt onödig
fördyring.

Utskottet finner det motiverat att frågan om allmänna reklamationsnämndens
organisatoriska ställning prövas på nytt. En förnyad anknytning till

NU 1982/83:45

konsumentverket skulle otvivelsaktigt medföra vissa klara fördelar för
verksamheten och skulle dessutom vara kostnadsbesparande. Det synes
lämpligt att den konsumentpolitiska utredning som nu har tillsatts får som ett
särskilt uppdrag att överväga om en återgång till den tidigare ordningen bör
genomföras. Genom ett sådant uppdrag skulle det berörda yrkandet i motion
1982/83:1502 (s) tillgodoses i väsentlig mån.

Kommunal konsumentverksamhet

Utgångspunkten för motion 1982/83:1029 (vpk) är det ökade tryck på
konsumenterna som enligt motionärerna är en följd bl. a. av att nya
produkter och produktvarianter skapas och marknadsförs med raffinerade
reklammetoder. Särskilt barn och ungdom och andra svaga konsumentgrupper
drabbas härav, framhåller motionärerna. De diskuterar därefter olika
konsumentpolitiska insatser till skydd för konsumenterna. ”Slå vakt om
konsumentverket”, lyder en paroll i motionen. Motionärernas huvudsyfte,
sådant det kommer till uttryck i yrkandet, är att plädera för den kommunala
konsumentverksamheten. Motionärerna vill att regeringen skall uppmanas
att vidta erforderliga åtgärder för att möjliggöra att kommunerna bygger ut
den egna konsumentverksamheten. Det borde, säger de, vara ett rättvisekrav
att konsumenterna skall ha tillgång till ett visst minimum av kommunal
konsumentservice, oavsett vilken kommun de råkar bo i. Frivilligheten på
detta område borde därför ersättas med ett obligatorium.

I det föregående (s. 8) har en del uppgifter om den kommunala
konsumentverksamheten lämnats och ett par tidigare ställningstaganden av
riksdagen i detta ämne refererats. Som där framgår har riksdagen funnit det
uteslutet att staten skulle ålägga kommunerna en lagstadgad förpliktelse att
bygga upp konsumentpolitisk verksamhet. Regeringen och konsumentverket
bör fortsätta att följa utvecklingen och överväga om något initiativ bör tas
från statens sida, har riksdagen också uttalat.

Utskottet anser att det i dagens läge inte finns förutsättningar för något
beslut med annan innebörd. En ny omständighet är att kommittén för
översyn av konsumentpolitiken har fått i uppdrag att pröva om förhållandet
mellan de konsumentpolitiska insatserna på olika nivåer är det bästa eller om
förändringar är påkallade. En utgångspunkt skall enligt direktiven vara att
konsumentpolitiken måste ha en lokal förankring i kommunerna.

Med hänvisning till tidigare uttalanden av riksdagen och det pågående
utredningsarbetet avstyrker utskottet motion 1982/83:1029 (vpk).

Konsumentpolitikens inriktning i stort

En rad olika konsumentpolitiska frågor tas upp i motion 1982/83:2188 (c).
Motionärernas yrkande går ut på att riksdagen skall göra ett uttalande till
regeringen i enlighet med vad de har anfört om den konsumentpolitiska

NU 1982/83:45

verksamheten.

Resonemanget avser delvis konsumentundervisning och behandlas i den
delen av utbildningsutskottet. Den del av motionstexten som skall beaktas av
näringsutskottet gäller följande ämnen.

I fråga om regional konsumentpolitisk verksamhet pekar motionärerna på
den utveckling som har tagit sig uttryck i att flera hemkonsulenttjänster vid
länsstyrelserna har vakantsatts. Denna utveckling är inte acceptabel, sägs det
i motionen.

Näringsutskottet har tidigare i år avgivit yttrande (NU 1982/83:5 y) om
konsumentverksamheten vid länsstyrelserna till civilutskottet, som i sin tur
har behandlat frågan i ett betänkande om anslag till länsstyrelserna (CU
1982/83:23, rskr 1982/83:244). Näringsutskottet hänvisar här till vad som har
uttalats i dessa sammanhang.

Ett annat ämne i motionen är behovet av närservice och av stöd till
glesbygdshandeln. Motionärerna framhåller att utvecklingen mot stormarknader
och andra större försäljningsställen innebär att många konsumenter
får sämre närservice och en försämrad inköpssituation. Ytterligare utbyggnad
av stormarknader bör undvikas, anför de. Behovet av närservice måste
tillgodoses. Vidare betonas i motionen att det är angeläget med fortsatta
åtgärder till fromma för handeln i glesbygd. Det är, säger motionärerna, av
stor vikt att glesbygdsdelegationens arbete fortsätter och utvecklas. Konsumentpolitiken
måste få sin berättigade plats i de regionalpolitiska insatserna.

Frågan om möjligheter att begränsa etableringen av bl. a. stormarknader
och andra detaljhandelsanläggningar i externa lägen behandlas mera
utförligt i fyra motioner vilkas behandling näringsutskottet har skjutit upp till
riksmötet 1983/84. Frågan om glesbygdsstöd tillhör arbetsmarknadsutskottets
område. Den har senast behandlats i betänkandet AU 1982/83:23 om
regionalpolitik.

Ytterligare en synpunkt i samma motion är att reklamen ofta kan
konstateras vara vilseledande och förleda konsumenterna till dåliga köp. KO
bör tillförsäkras goda resurser att fullgöra sin övervakande uppgift och
kostnaderna för reklam bör begränsas, säger motionärerna. De berör vidare
olika omständigheter som påverkar reklamflödet - företagssammanslagningar,
bildandet av internationella storkoncerner, produktutveckling och
produktdifferentiering. Åtgärder för att begränsa antalet märkesnamn och
produktvarianter från samma säljare behövs, menar motionärerna. Utnyttjandet
av namnregister på data för adressering av postbefordrad reklam
ifrågasätts. Genom att satsa på åtgärder som ökar konsumenternas tilltro till
saklig information borde man, anförs det, kunna hålla reklamkostnaderna
nere.

I anslutning till den sist behandlade delen av motion 1982/83:2188 (c) tar
utskottet här upp motionsyrkanden från moderata samlingspartiet och
folkpartiet om konsumentpolitikens inriktning i stort.

3 Riksdagen 1982/83. 17 sami. Nr 45

Rättelse: S. 35, rad 12 Står: (fp) Rättat till: (m, fp)

NU 1982/83:45

Ett uttalande i detta ämne från riksdagen till regeringen är huvudönskemålet
i motion 1982/83:1014 (m), vilken i övrigt har behandlats i avsnittet om
konsumentverket. Sammanfattningsvis kan sägas att motionärerna slår vakt
om marknadshushållningens princip och vänder sig mot styrande ingrepp av
statliga myndigheter. Statens konsumentpolitik måste utgå från konsumenternas
rätt till valfrihet, deklarerar de. Statsmakterna bör vara återhållsamma
med lagstiftning och andra regleringar på konsumentområdet. Information
och konkurrensövervakning skall skapa förutsättningar för att de
enskilda människorna kan styra sin konsumtion i de banor som är bäst för
dem. Konsumentverket måste, poängterar motionärerna, vara ett serviceorgan
och inte en kontrollmyndighet.

Likartade riktlinjer för konsumentpolitiken anges i folkpartiets partimotion
1982/83:2039. Där föreslås att riksdagen skall tillkännage för regeringen
att kommittén för översyn av konsumentpolitiken bör beakta vad motionärerna
har anfört om konsumentpolitikens inriktning. Även i denna motion
sätts marknadsekonomin i centrum. Motionärerna kritiserar den statliga
konsumentpolitiken för att vara mer inriktad på att skapa ett legalt skyddsnät
för konsumenterna än på att främja konsumentinformation. De vill bl. a. att
konsumentverkets resurser skall omprioriteras och att lagstiftningsåtgärder
skall tillgripas endast i de fall då de bedöms leda till väsentligt förbättrade
förutsättningar för marknadsekonomin och att bagatellartade ärenden inte
skall föras till marknadsdomstolen. Båda de nu nämnda motionerna har
mera utförligt refererats i det föregående (s. 3 f.).

Utskottet vill framhålla att även direktiven för den nämnda kommittén
anger marknadsekonomin som en viktig utgångspunkt för konsumentpolitiken.
Det betonas emellertid i direktiven att marknadsekonomin har brister,
som särskilt kan drabba svaga konsumentgrupper. Kommitténs direktiv, som
mera utförligt har refererats i det föregående (s. 9), ger underlag för en
mångsidig och nyanserad diskussion av konsumentpolitikens mål och medel.
Skilda politiska meningsriktningar finns företrädda i kommittén. Utskottet
kan i det väsentliga ansluta sig till de värderingar som kommer till uttryck i
kommittédirektiven. Mot den överdrivna betoning av marknadsekonomin i
alla lägen och den ovilja mot lagstiftning såsom ett medel i konsumentpolitiken
som kännetecknar de båda sistnämnda motionerna ställer sig utskottet
kritiskt. Även andra synpunkter i dessa ger anledning till invändningar.
Utskottet finner emellertid inte skäl för en närmare behandling av frågor om
konsumentpolitikens inriktning på basis av de nyss refererade motionerna.
Kommittén för översyn av konsumentpolitiken bör få bedriva sitt arbete utan
allmänna tilläggsdirektiv från riksdagen. Utskottet avstyrker sålunda motion
1982/83:2039 (fp) i angiven del. Även sådana uttalanden som föreslås i
motionerna 1982/83:1014 (m) och 1982/83:2188 (c) skulle i realiteten vara att
uppfatta som anvisningar för den nya kommittén. Utskottet avstyrker
sålunda även dess motioner i nu aktuella delar.

NU 1982/83:45

Lagstiftningsfrågor

Allmänna önskemål rörande den konsumentpolitiska lagstiftningen

Med utgångspunkt i de svaga konsumenternas situation begärs i ett par
motioner att den konsumentpolitiska lagstiftningen - dvs. närmast marknadsföringslagen
(1975:1418) och avtalsvillkorslagen (1971:112) - skall
ändras och kompletteras. I motion 1981/82:1943 (s) granskas kritiskt den
utveckling som har skett inom handeln och reklamen under senare år. När
det gäller reklamen anknyter motionärerna till en undersökning som statens
ungdomsråd har publicerat under titeln Ej till salu (se s. 12). De vänder sig
särskilt mot reklam som framhäver ytliga livsstilar. Höga reklamkostnader
angrips också. Marknadsföringsmetoderna har blivit alltmer sofistikerade
med korttidsutbud, realisationer, extrapriser och kontokort, säger motionärerna.
Tillsammans med utvecklingen mot större enheter med självbetjäning
och färdigförpackade varor har detta lett till att vissa grupper har fått särskilt
behov av stöd i konsumentsituationen. Motionärerna nämner bl. a. invandrare,
handikappade, barn och ungdom. Den konsumentpolitiska verksamheten
måste prioritera skyddet för sådana grupper, anser de. Detta krav bör
enligt motionärernas mening ligga till grund för en översyn av all
konsumentpolitisk lagstiftning. Skärpta krav bör ställas på reklamens
innehåll och hederlighet, och konsumentverket bör få ökade möjligheter att
föreskriva riktlinjer och produktsäkerhetsbestämmelser.

Mot bakgrund av detta resonemang föreslår motionärerna att riksdagen
hos regeringen skall begära en utredning om ändringar i den konsumentpolitiska
lagstiftningen i enlighet med vad de har anfört. Ett likartat önskemål
framförs i motion 1982/83:1502 (s), nämligen att i marknadsföringslagen och
avtalsvillkorslagen skall införas bestämmelser som markerar att lagarna i
första hand är till för svaga konsumenter.

Kommittén för översyn av konsumentplitiken skall enligt sina direktiv -som allmänt sett lämnar kommittén stor frihet att ta upp olika frågor - ägna
etiken på marknadsföringsområdet särskilda överväganden. Den skall
därefter ta ställning till om de etiska kraven kan och bör skärpas och om detta
i så fall kräver lagstiftning. Bland utgångspunkterna för arbetet anges särskilt
att förhållandena för speciella grupper, t. ex. utbildningsmässigt och
ekonomiskt svaga samt invandrare, kräver särskilt beaktande. Mot här
angiven bakgrund får de grundläggande önskemål som kommer till uttryck i
de båda nämnda motionsyrkandena anses bli uppfyllda genom kommitténs
arbete. Utskottet avstyrker de båda sistnämnda motionsyrkandena med
hänvisning till detta och avstår från att närmare diskutera motionärernas
argumentation.

Två yrkanden beträffande marknadsföringslagen med visst inbördes
samband finns i motionerna 1982/83:1502 (s) och 1982/83:2202 (s). I den förra
föreslås att lagen skall ändras på sådant sätt att konsumentverket/
konsumentombudsmannen får rätt att utfärda bindande föreskrifter beträf -

NU 1982/83:45

fande produktsäkerhet och företagens informationsplikt. I den senare
påtalas att endast detaljister kan bli föremål för ingripanden enligt
marknadsföringslagen. För att spridningen av farliga produkter skall kunna
hindras måste åtgärderna kunna riktas mot källan, dvs. tillverkaren,
importören eller grossisten, säger motionärerna. De vill att riksdagen skall
begära att regeringen tar upp frågan om en sådan lagändring.

Med anledning av dessa båda förslag hänvisar utskottet till det pågående
arbetet inom riktlinjekommittén (H 1979:04). Denna kommitté har till
uppgift att se över vissa konsumentpolitiska medel för producentpåverkan
m. m. (se s. 10). Frågan om ingripande mot annan än detaljist har kommittén
uttryckligen ålagts att pröva. På denna punkt har konsumentverket gjort en
framställning med samma intentioner som motionärernas. Vid remissbehandling
har denna framställning bemötts positivt. Det har dock ansetts
nödvändigt att frågan utreds ytterligare, och detta är alltså en uppgift för
riktlinjekommittén. Med hänvisning till vad här sagts avstyrker utskottet
motionerna 1982/83:1502 (s) och 1982/83:2202 (s) i här aktuella delar.

Kombinerade utbud, m. m.

I marknadsföringslagen finns, såsom har redovisats i det föregående
(s. 13), straffsanktionerade förbud mot dels s. k. kombinerade utbud, dels
användning av vissa rabattmärken. I praktiken utnyttjas inte dessa bestämmelser,
eftersom de straffbelagda förfarandena också är att betrakta som
otillbörliga enligt generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen. Marknadsdomstolen
har i åtskilliga fall förbjudit sådana förfaranden. Frikännande
beslut av marknadsdomstolen har föranlett motioner i riksdagen om skärpta
regler på området.

De båda berörda straffbestämmelserna i marknadsföringslagen - och dess
föregångare, lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring - går tillbaka på
en liknande bestämmelse som, på grundval av ett utredningsförslag från år
1915, togs in i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens. Denna uppgift ger en antydan om att det - som förarbetena
också visar - fanns önskemål bl. a. inom handeln att samhället skulle kunna
ingripa mot kombinerade utbud.

Folkpartiet föreslår nu i motion 1982/83:2039 att de båda nämnda
straffbestämmelserna skall upphävas. Ingrepp i marknadsföringen i form av
lagstiftningsåtgärder bör göras endast i sådana fall då lagstiftningen bedöms
leda till väsentligt förbättrade förutsättningar för en fungerande marknadsekonomi,
säger motionärerna. De berörda paragraferna är enligt deras
mening inte av den karaktären. Regeln om s. k. naturligt samband mellan
varor, vilket kan göra vissa kombinerade utbud tillåtna, gör enligt
motionärerna tillämpningen löjlig.

Den praxis i marknadsföringen som upprätthålls med stöd av de båda här
aktuella paragraferna och en motsvarande tillämpning av marknadsförings -

NU 1982/83:45

lagens otillbörlighetsklausul torde av flertalet såväl näringsidkare som
konsumenter betraktas som naturlig och riktig. En lagreglering av i huvudsak
den innebörd som det nu är fråga om har funnits i mer än ett halvt sekel och är
således bortåt 40 år äldre än den egentliga konsumentpolitiska lagstiftningen.
Utskottet kan inte finna att motionärerna har redovisat några erfarenheter
som kan motivera att bestämmelserna skall omprövas. Motionsyrkandet går
t. o. m. ut på ett omedelbart upphävande av bestämmelserna.

Under utskottsbehandlingen har man från folkpartiets sida yrkat att
kommittén för översyn av konsumentpolitiken skall pröva frågan. Samtidigt
har det också bestyrkts att enligt motionärernas mening inte heller
otillbörlighetsbegreppet bör kunna tillämpas på kombinerade utbud.

Utskottet finner inte skäl att som motionärerna ifrågasätta den nu gällande
lagstiftningen mot kombinerade utbud etc. och avstyrker därför såväl
motionsyrkandet som det under utskottsbehandlingen väckta förslaget om
utredning i ämnet.

Produktsäkerhet

Ett annat förslag av folkpartiet i motion 1982/83:2039 (fp) är att 4 §
marknadsföringslagen - dvs. generalklausulen om produktsäkerhet m. m. -skall inarbetas i arbetsmiljölagen (1977:1160). Motionärerna hävdar att en
samordning, innebärande att arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
övertar konsumentverkets nuvarande uppgifter på produktsäkerhetsområdet,
skulle vara effektivitetsbefrämjande. De pekar på att det tidigare i
arbetarskyddslagen fanns en bestämmelse som gav arbetarskyddsstyrelsen
vissa möjligheter att ingripa mot farliga produkter. Det är oss främmande,
säger motionärerna, att olika säkerhetskrav skall ställas på samma vara
beroende på om den används i hemmet eller i arbetslivet.

Den nämnda föreskriften i marknadsföringslagen har i åtskilliga fall
tillämpats av marknadsdomstolen. En av konsumentverket publicerad
översikt redovisar fällande beslut rörande bl. a. en bilbarnstol, en hopfällbar
barnvagn utan säkerhetsspärr, ett eldfarligt spegelset, en ineffektiv brandvarnare
samt slangbågar och s. k. karatepinnar. Ett aktuellt fall gäller en
leksakstelefon med lätt löstagbara smådelar. Ett förbud mot en farlig
slipvirvel har av marknadsdomstolen motiverats med att man inte kan utgå
från att konsumenterna verkligen använder sådan skyddsutrustning som kan
minska skaderiskerna vid slipning.

Utskottet har inte funnit motionärernas argumentation för den föreslagna
ändringen övertygande.

En sådan ändring skulle uppenbarligen innebära en påtaglig vidgning av
arbetarskyddsstyrelsens arbetsområde. De produkter som de konsumentskyddande
myndigheterna har ingripit mot har oftast varit utpräglade
konsumentprodukter. Att skilda säkerhetskrav kan gälla i sådana fall då en
produkt används både i och utanför arbetslivet ter sig för utskottet naturligt.

NU 1982/83:45

eftersom det för arbetslivet bl. a. finns särskilda föreskrifter om skyddsanordningar
etc. Utskottet anser det inte motiverat att en lagändring av
föreslagen art utreds och avstyrker följaktligen motion 1982/83:2039 (fp) i
här berörd del.

Marknadsföring av minibilar

Marknadsföringen av s. k. minibilar tas upp i motion 1982/83:2202 (c).
Motionärerna vill att riksdagen skall anmoda regeringen att ge konsumentverket
i uppdrag att med dem som marknadsför minibilar träffa en sådan
överenskommelse som gäller för minimotorcyklar. I fråga om sådana - som
har givit upphov till en ökande frekvens av olycksfall bland barn - gäller en
särskild överenskommelse mellan konsumentverket och Motorbranschens
riksförbund om restriktioner i marknadsföringen. Överenskommelsen
innebär bl. a. att marknadsföringen inte får rikta sig till barn under åtta år
eller ange att sådana fordon är lämpliga för barn under åtta år. Motionärerna
hänvisar till att en minibil som tillverkas i Finland nyligen har introducerats
på den svenska marknaden. Den är, uppger de, avpassad för att brukas av
förskolebarn och har kapacitet för en hastighet av 30 km/tim. Utskottet har
från konsumentverket inhämtat att den aktuella minibilen i handeln kostar ca
7 000 kr. Den får användas endast inom inhägnat område. Innan minibilarna
introducerades på den svenska marknaden förekom diskussion mellan
konsumentverket och importören. Konsumentverket har inte funnit skäl för
ett försäljningsförbud. Konsumentorganen i de nordiska länderna bedriver
ett samnordiskt projekt rörande minimotorcyklar och minibilar med sikte på
ett gemensamt uppträdande i frågan. I Norge har under en tid rått temporärt
förbud mot försäljning av minibilar.

Med hänsyn till att frågan om restriktioner för marknadsföringen av
minibilar sålunda är föremål för konsumentverkets uppmärksamhet finner
utskottet inte skäl för någon framställning från riksdagen till regeringen i
denna fråga. Utskottet avstyrker således motion 1982/83:2202 (s) i nu berörd
del.

Rostfria avgassystem för motorfordon

Som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 17) har riksdagen under
de senaste åren flera gånger avslagit motioner om åtgärder för att stimulera
införandet av rostfria bilavgassystem. När frågan var aktuell förra året
hänvisade näringsutskottet liksom tidigare till konsumentverkets arbete på
området. En ny motion i ämnet föreligger nu. Det är motion 1982/83:258 (c,
fp) som syftar till att riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen om
vikten av att nya bilar i framtiden levereras med rostfria avgassystem. För en
bil med en livslängd med 12 å 15 år skulle en övergång till rostfritt
avgassystem medföra en besparing av storleksordningen 3 000 kr. under

NU 1982/83:45

bilens livslängd, säger motionärerna. Biltillverkarna och bilverkstäderna har
emellertid inte intresse för saken, hävdar motionärerna, eftersom de har mer
att vinna på en fortlöpande försäljning av reservdelar. En lagstiftning i ämnet
skulle enligt motionärerna vara en alltför drastisk åtgärd. Det uttalande som
de föreslår skulle gå ut på att konsumentverket bör fortsätta sina
ansträngningar att förmå biltillverkare och generalagenter att - i vart fall när
köparen så önskar - leverera nya bilar försedda med rostfria avgassystem.

Utskottet kan konstatera att konsumentverket håller bilmarknaden under
observation och publicerar resultat av sina iakttagelser. Ett exempel är
rapporten Bilunderhåll. Det bör också nämnas att en nordisk antirostkodex
har utarbetats och behandlats i nordiskt sammanhang. Med hänsyn till den
verksamhet som sålunda pågår i konsumentverkets regi - helt enligt
motionärernas önskemål - finner utskottet inte någon framställning i denna
sak till regeringen vara motiverad. Motion 1982/83:258 (c, fp) avstyrks
alltså.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till statens pris- och kartellnämnd

att riksdagen med bifall till proposition 1982/83:100 bilaga 9
punkt C 3 och med avslag på motion 1982/83:1490 till Statens
pris- och kartellnämnd för budgetåret 1983/84 under sjunde
huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 29 737 000 kr.,

2. beträffande sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd
och konsumentverket

att riksdagen avslår motion 1982/83:1014 yrkande 2,

3. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med bifall till proposition 1982/83:100 bilaga 9
punkt C 4 och med avslag på motion 1982/83:1014 yrkande 3 till
Konsumentverket för budgetåret 1983/84 under sjunde huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag av 39 640 000 kr.,

4. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till proposition 1982/83:100 bilaga 9
punkt C 5 till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret
1983/84 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av
7 782 000 kr.,

5. beträffande allmänna reklamationsnämndens organisatoriska
ställning

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1502 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande kommunal konsumentverksamhet
att riksdagen avslår motion 1982/83:1029,

NU 1982/83:45

7. beträffande konsumentpolitikens inriktning i stort
att riksdagen

a) avslår motion 1982/83:1014 yrkande 1 och motion 1982/
83:2039 yrkande 1,

b) avslår motion 1982/83:2188,

8. beträffande allmänna riktlinjer för den konsumentpolitiska
lagstiftningen

att riksdagen

a) avslår motion 1981/82:1943,

b) avslår motion 1982/83:1502 yrkande 3,

9. beträffande vissa ändringar i marknadsföringslagen
att riksdagen

a) avslår motion 1982/83:1502 yrkande 2 (bindande föreskrifter
om produktsäkerhet och informationsplikt),

b) avslår motion 1982/83:2202 yrkande 2 (förbud och ålägganden
riktade till andra än distributörer),

10. beträffande upphävande av bestämmelser rörande kombinerade
utbud m. m.

att riksdagen avslår motion 1982/83:2039 yrkande 2,

11. beträffande överföring av produktsäkerhetsbestämmelser frän
marknadsföringslagen till arbetsmiljölagen

att riksdagen avslår motion 1982/83:2039 yrkande 3,

12. beträffande marknadsföring av minibilar

att riksdagen avslår motion 1982/83:2202 yrkande 1,

13. beträffande rostfria avgassystem

att riksdagen avslår motion 1982/83:258.

Stockholm den 27 maj 1983

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m),
Lennart Pettersson (s), Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s),
Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m), Birgitta Johansson (s), Ivar Franzén
(c), Nic Grönvall (m), Bo Finnkvist (s), Sylvia Pettersson (s), Hugo Bergdahl
(fp) och Oswald Söderqvist (vpk).

NU 1982/83:45

Reservationer

1. Anslag till statens pris- och kartellnämnd (mom. 1)

Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”SPK har”
och slutar med ”regeringens förslag” bort ha följande lydelse:

SPK spelar i dessa tider av hastigt stigande priser en nyckelroll när det
gäller att skydda konsumenterna mot marknadskrafternas ogynnsamma
verkningar. En aktiv prisövervakning är ett ofrånkomligt inslag i en politik
som skall skydda de svaga konsumentgrupperna. Utskottet ser allvarligt på
den nedskärning av SPK:s resurser som redan har ägt rum och finner en
ytterligare prutning oacceptabel. Den uppräkning av anslaget till SPK som
föreslås i motionen innebär endast att den tvåprocentiga anslagsminskningen
uteblir och representerar alltså ett minimum av vad som bör göras för att ge
SPK erforderlig slagkraft. Utskottet tillstyrker motionen och beräknar alltså
för SPK ett anslag som med 585 000 kr. överstiger det av regeringen
föreslagna.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande anslag till statens pris- och kartellnämnd

att riksdagen med anledning av proposition 1982/83:100 bilaga 9
punkt C 3 och med bifall till motion 1982/83:1490 till Statens
pris- och kartellnämnd för budgetåret 1983/84 under sjunde
huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 30 322 000 kr.

2. Sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd och konsumentverket

(mom. 2)

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per Westerberg och Nic Grönvall (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Av denna”
och slutar med ”denna punkt” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna att betydande besparingar bör kunna
göras genom en samordning mellan SPK och konsumentverket. Denna bör
inledas omgående. Riksdagen bör också, som föreslås i motion 1982/83:1014
(m), anhålla att regeringen lägger fram förslag till en fullständig sammanslagning
av de båda myndigheterna. Därvid bör närmare redovisas vilka
besparingar som kan åstadkommas genom omorganisationen.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd
och konsumentverket

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1014 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1982/83:45

3. Anslag till konsumentverket (mom. 3)

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per Westerberg och Nic Grönvall (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att ytterligare besparingar bör
vara möjliga för konsumentverkets del både genom den föreslagna
samordningen med SPK och genom ökad avgiftsfinansiering. Införandet av
en särskild budgetpost för forskning etc. markerar en verksamhetsutvidgning,
som utskottet inte kan tillstyrka. Utskottet föreslår att konsumentverkets
anslag i enlighet med motionsyrkandet beräknas till 37 840 000 kr.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med anledning av proposition 1982/83:100 bilaga 9
punkt C 4 och med bifall till motion 1982/83:1014 yrkande 3 till
Konsumentverket för budgetåret 1983/84 under sjunde huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag av 37 840 000 kr.

4. Allmänna reklamationsnämndens organisatoriska ställning (mom. 5)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per
Westerberg (m), Ivar Franzén (c), Nic Grönvall (m) och Hugo Bergdahl (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”Utskottet
finner” och slutar på s. 20 med ”väsentlig mån” bort ha följande lydelse:

Den organisatoriska åtskillnaden mellan konsumentverket och allmänna
reklamationsnämnden var noga övervägd och föranleddes av principiella
skäl som fortfarande har oförminskad styrka. Utskottet finner inte någon
omprövning av reklamationsnämndens ställning motiverad och vill tillägga
att redan omsorg om personalen talar för att frågan om en ny organisatorisk
förändring bör anses utagerad. Motion 1982/83:1502 (s) avstyrks alltså i
berörd del.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande allmänna reklamationsnämndens organisatoriska
ställning

att riksdagen avslår motion 1982/83:1502 yrkande 1.

NU 1982/83:45

5. Kommunal konsumentverksamhet (mom. 6)

Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”motion 1982/83:1029 (vpk)” bort ha följande
lydelse:

Att sätta i gång en bred översyn är ett beprövat sätt att hålla tillbaka
reformkrav som hotar att rubba etablerade maktpositioner i samhället, i
detta fall bl. a. de kapitalistiska företagens frihet att manipulera konsumenterna
genom en allt mera utstuderad marknadsföringsteknik. Det pågående
utredningsarbetet utgör enligt utskottets mening ett särskilt skäl för en
meningsyttring av riksdagen till förmån för en utbyggd kommunal konsumentverksamhet.
Ett uttalande enligt motion 1982/83:1029 (vpk) skulle ge
kommittén en fast grund för konkreta reformförslag.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande kommunal konsumentverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1029 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Konsumentpolitikens inriktning i stort (mom. 7)

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Nic
Grönvall (m) och Hugo Bergdahl (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner att motionerna 1982/83:1014 (m) och 1982/83:2039 (fp) i
viktiga hänseenden ger uttryck för överensstämmande ståndpunkter.
Gemensamt för dem är att de betonar marknadsekonomins roll. Om det
marknadsekonomiska systemet fungerar blir behovet av lagstiftning om och
annan samhällelig reglering av konsumenternas förhållanden ringa. Konsumentpolitikens
uppgift blir då främst att - genom information i vid mening -ge underlag för individernas fria val. Utan att redovisa en detaljerad
genomgång av alla inslag i de konsumentpolitiska riktlinjerna som de båda
motionerna innehåller anser sig utskottet kunna konstatera att dessa
motioner i stort utgör en lämplig vägledning för konsumentpolitiken och
därmed också för det kommittéarbete som nu har inletts. Regeringen bör
anmoda kommittén för översyn av konsumentpolitiken att beakta vad som
anförs i de båda motionerna och att låta de principer som är gemensamma för
dem vara riktningsgivande för kommitténs arbete. Genom ett uttalande av
riksdagen med denna innebörd synes motionerna 1982/83:1014 (m) och
1982/83:2039 (fp) i nu berörda delar bli tillgodosedda i allt väsentligt. Motion
1982/83:2188 (c) företräder i stora stycken ett annat synsätt. Den avstyrks av
utskottet.

NU 1982/83:45

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. beträffande konsumentpolitikens inriktning i stort
att riksdagen

a) med anledning av motion 1982/83:1014 yrkande 1 och
motion 1982/83:2039 yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

b) (= utskottet).

7. Konsumentpolitikens inriktning i stort (mom. 7)

Tage Sundkvist (c) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att även direktiven för den nämnda kommittén
anger marknadsekonomin som en viktig utgångspunkt för konsumentpolitiken.
Det betonas emellertid i direktiven att marknadsekonomin har brister,
som särskilt kan drabba svaga konsumenter. Motion 1982/83:2188 (c) ger
uttryck för ett balanserat synsätt som är nödvändigt i detta sammanhang. Av
särskild vikt är att motionen sätter in konsumentpolitiken i ett större
näringspolitiskt sammanhang. Överdrifter och avarter inom produktutveckling
och marknadsföring avspeglar grundläggande strukturella ofullkomligheter,
främst en alltför stark koncentration inom näringslivet. Om samhället
lyckas råda bot på sådana ofullkomligheter minskar behovet av specifika
konsumentskyddande åtgärder. Den verksamhet som KO och marknadsdomstolen
utövar på basis av marknadsföringslagen riktar sig i alltför hög
grad mot symtom. Motionen visar härvidlag på ett mera fruktbärande sätt att
angripa problemen. Sammanfattningsvis förtjänar motion 1982/83:2188 (c)
noggrann uppmärksamhet vid den översyn av konsumentpolitiken som nu
förestår. Utskottet anser att riksdagen genom ett särskilt uttalande bör
framhålla detta för regeringen. De båda övriga motioner som behandlas i
detta avsnitt präglas av en alltför negativ syn på samhällets konsumentpolitiska
insatser och avstyrks därför i här aktuella delar.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. beträffande konsumentpolitikens inriktning i stort
att riksdagen

a) (= utskottet),

b) med anledning av motion 1982/83:2188 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1982/83:45

8. Upphävande av bestämmelser rörande kombinerade utbud m. m. (mom.
10)

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Nic
Grönvall (m) och Hugo Bergdahl (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”i ämnet” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner i likhet med motionärerna att de båda påtalade
bestämmelserna får anses ha spelat ut sin roll och bör kunna avskaffas. Att
denna lagreglering är av gammalt datum utgör givetvis inget skäl mot att den
nu omprövas. En princip i konsumentpolitiken bör vara att lagstiftning skall
undvikas i möjligaste mån. Varuprovningskommitténs nyligen framlagda
enhälliga förslag i betänkandet (SOU 1982:38) Fakta för konsumenter är ett
belysande exempel på att konsumenternas intressen med fördel kan
tillgodoses genom ett system som bygger på frivillighet i stället för på
tvingande lagregler. Med utgångspunkt i motionsyrkandet föreslår utskottet
att kommittén för översyn av konsumentpolitiken får i särskilt uppdrag att
ompröva regleringen av kombinerade utbud etc.

dels att utskottet under 10 bort hemställa

10. beträffande upphävande av bestämmelser rörande kombinerade
utbud m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2039 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

9. Överföring av produktsäkerhetsbetstämmelser från marknadsföringslagen
till arbetsmiljölagen (mom. 11)

Hugo Bergdahl (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 25 med ”Utskottet
har” och slutar på s. 26 med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

En ändring i lagstiftningen enligt motionärernas förslag skulle uppenbarligen
medföra en påtaglig effektivisering av produktsäkerhetsarbetet. Den
nuvarande uppdelningen av detta mellan arbetarskyddsstyrelsen och konsumentverket
ter sig i hög grad orationell. Utskottet anser följaktligen att
riksdagen bör anmoda regeringen att föranstalta om en utredning i enlighet
med motionärernas önskemål. Lämpligen torde denna kunna verkställas av
kommittén för översyn av konsumentpolitiken.

dels att utskottet under 11 bort hemställa

11. beträffande överföring av produktsäkerhetsbestämmelser från
marknadsföringslagen till arbetsmiljölagen

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2039 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

NU 1982/83:45

Innehåll

Ärendet 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Yrkanden 2

Motivering 3

Uppgifter i anslutning till motionerna 6

Statens pris-och kartellnämnds och konsumentverkets prisinformation
och tidskriftsutgivning 6

Utredning om konsumentombudsmannens ställning 6

Allmänna reklamationsnämndens organisatoriska ställning 6

Kommunal konsumentverksamhet 8

Översyn av konsumentpolitiken 9

Konsumentverkets riktlinjeverksamhet 10

Allmänt om marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen 12

Statens ungdomsråds rapport ”Ej till salu” 12

Förbud mot kombinerade utbud m. m 13

Gällande bestämmelser 13

Bakgrund 14

Tidigare riksdagsbehandling 14

Produktsäkerhet 15

Praxis enligt marknadsföringslagen 15

Arbetarskyddslagen och arbetsmiljölagen 16

Tidigare riksdagsbehandling av motioner om rostfria avgassystem . 17

Utskottet 17

Inledning 17

Anslags- och organisationsfrågor 17

Statens pris- och kartellnämnd 17

Konsumentverket 18

Allmänna reklamationsnämnden 19

Kommunal konsumentverksamhet 20

Konsumentpolitiken inriktning i stort 20

Lagstiftningsfrågor 23

Allmänna önskemål rörande den konsumentpolitiska lagstiftningen
23

Kombinerade utbud m. m 24

Produktsäkerhet 25

Marknadsföring av minibilar 26

Rostfria avgassystem för motorfordon 26

Hemställan 27

NU 1982/83:45

Reservationer

1. Anslag till statens pris- och kartellnämnd (vpk) 29

2. Sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd och konsumentverket
(m) 29

3. Anslag till konsumentverket (m) 30

4. Allmänna reklamationsnämndens organisatoriska ställning (m,

c, fp) 30

5. Kommunal konsumentverksamhet (vpk) 31

6. Konsumentpolitikens inriktning i stort (m, fp) 31

7. Konsumentpolitikens inriktning i stort (c) 32

8. Upphävande av bestämmelser rörande kombinerade utbud m.m.

(m, fp) 33

9. Överföring av produktsäkerhetsbestämmelser från marknadsföringslagen
till arbetsmiljölagen (fp) 33