NU 1982/83:35

Näringsutskottets betänkande
1982/83:35

om näringspolitik
Ärendet

I detta betänkande behandlas helt eller delvis 29 motioner med förslag
rörande bl. a.
allmänna riktlinjer för näringspolitiken,
små och medelstora företag,

säkerhet vid kreditgivning från regionala utvecklingsfonder m. m.,

kooperationens kapitalförsörjning,

arbetskooperation,

regionala näringspolitiska satsningar,

läkemedelsindustrin,

plast- och gummiindustrin,

konkurrenslagstiftningen,

samhälls- och löntagarinflytande vid företagsnedläggelser,

Landskrona Finans AB.

Vissa angränsande frågor, bl. a. rörande de regionala utvecklingsfonderna,
behandlas i betänkandet NU 1982/83:34, vilket avlämnas samtidigt med
detta betänkande.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas är följande:

1981/82:1933 av Pär Granstedt (c) och Arne Fransson (c), vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en utredning beträffande möjligheterna att
ge de anställda förköpsrätt i de fall som framförts i motionen,

1982/83:269 av Anita Bråkenhielm (m), vari hemställs att riksdagen begär
sådana åtgärder att enskilda vårdhem erhåller tillgång till samhällets
kreditinstitut och kreditgarantier på samma villkor som landets övriga
familjeföretagare,

1982/83:302 av Bo Nilsson (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av den årliga avgiften som Landskrona Finans AB har att
betala till staten så att den knyts till bolagets resultat och i övrigt i enlighet
med vad i motionen anförts,

1 Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 35

NU 1982/83:35

1982/83:338 av Sven Henricsson (vpk), vari hemställs att riksdagen
hemställer hos regeringen om undersökning av förutsättningarna för
Sollefteå kommun att bli en försökskommun för arbetskooperativ,

1982/83:490 av Filip Fridolfsson (m), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om en utredning om egenföretagares personliga
borgensåtaganden enligt vad som i motionen anförts,

1982/83:491 av Per Olof Håkansson (s), såvitt gäller hemställan (3) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om ökad samverkan inom den svenska gummi- och plastindustrin,

1982/83:688 av Ola Ullsten m. fl. (fp), vari - med motivering i motion
1982/83:683 - hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder inom ramen för utvecklingsfondernas verksamhet för att
stimulera kvinnor att starta egna företag,

1982/83:803 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om
värdet av ökad kooperativ verksamhet i samhället,

2. genom ändring i föreningslagen möjliggör B-insatser i kooperationen
enligt vad som anförts i motionen,

3. beslutar att inom ramen för fjärde AP-fonden en ny fond bildas med
egen styrelse för att inom en ram av i första hand 400 milj. kr. möjliggöra
placeringar i B-andelar i ekonomiska föreningar eller bolag ägda av
dessa,

4. hos regeringen begär förslag innebärande att insatsräntan för kooperationens
riskkapital enkelbeskattas,

5. beslutar att kooperativa företag jämställs med aktiebolag i vad gäller
möjligheten till skattefondsparande eller kooperationsfondsparande,

6. beslutar att den årliga insatsen i kooperativa företag skall ge medlemmar
möjlighet att uppskjuta skatteinbetalningen med 60 % av insatsen,

7. hos regeringen begär fortsatta initiativ för att underlätta att arbetskooperativa
företag bildas på sätt som angivits i motionen,

1982/83:1024 av Gullan Lindblad (m) och Anders Högmark (m), vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts rörande statlig kreditgaranti till AB Handelskredit och dess
systerföretag,

1982/83:1037 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär tillsättande av en parlamentariskt sammansatt utredning
för att framlägga konkreta förslag om överförande av de privata affärsbankerna,
de privata försäkringskoncernerna, investmentbolagen och de privata
finansstiftelserna i samhällelig ägo,

1982/83:1106 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om att frågan om ett ökat samhällsinflytande över

NU 1982/83:35

läkemedelsindustrins forskning, utvecklingsarbete och information/marknadsföring
blir föremål för en parlamentarisk utredning och att frågan om
hela läkemedelsindustrins förstatligande samtidigt belyses,

1982/83:1474 av Sivert Andersson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
begär av regeringen ett förslag om lagstiftning i syfte att öka samhälls- och
löntagarinflytandet vid nedläggningar eller inskränkningar i driften i
företagen,

1982/83:1475 av Sivert Andersson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att förslag skyndsamt läggs fram om lagstiftning om
kontroll av företagsförvärv,

1982/83:1483 av Sven Henricsson (vpk), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk
tillverkning av lastbils- och traktordäck,

1982/83:1498 av Sten Svensson (m), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer att motionen överlämnas till utredningen rörande
åtgärder för att främja export av tjänster, för övervägande och förslag,

1982/83:1500 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
beslutar anta ett i motionen framlagt förslag till ändring i konkurrenslagen
[1982:729]*,

1982/83:1585 av Olle Westberg m. fl. (s), såvitt gäller hemställan - med
motivering i motion 1982/83:1582 - (6) att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling av länets mindre
och medelstora företag (Gävleborgs län),

1982/83:1588 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), såvitt gäller hemställan att
riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna de i motionen angivna
riktlinjerna för industri- och näringspolitiken,

4. som sin mening ger regeringen till känna de i motionen angivna
riktlinjerna för att främja servicesektorn,

1982/83:1615 av Ola Ullsten m. fl. (fp), såvitt gäller hemställan att
riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
riktlinjerna för näringspolitiken,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
förslag beträffande de kooperativa företagen,

4. uttalar att en utvärdering av löntagarägda företag bör ske,

5. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
behovet av förskjutning från selektiva till generella medel inom industri- och
näringspolitiken,

1 Lagförslaget i motionen överensstämmer med lagförslaget i reservation 12 (s. 52).

NU 1982/83:35

1982/83:1658 av Nils-Olof Gustafsson m. fl. (s), såvitt gäller hemställan (2)
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att offentliga
representanter, utsedda av regeringen, bör ingå i investmentbolagens
styrelser,

1982/83:2009 av Alexander Chrisopoulos (vpk) och Maj Kempe (vpk), vari
hemställs att riksdagen

1. hos regeringen hemställer om en samordnad industriplanering, innebärande
att varvens, rederiernas och hamnarnas verksamhet ingår i en
samhällsplan för utrikeshandel och transporter,

2. hos regeringen hemställer om en samordnad industriplanering, innebärande
att hänsyn tas till den tunga industrins behov av förnyelse, anläggningar
som framkallas av kostnadsläget, miljöproblemen och energisituationen,

1982/83:2010 av Arne Fransson (c) och Pär Granstedt (c), vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att initiativ tas i syfte att begränsa det
institutionella ägandets tillväxt och möjligheter till inflytande genom
aktieinnehav,

1982/83:2012 av Jan Fransson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
anhåller att regeringen snarast framlägger förslag om kooperationen och
kapitalförsörjningen i syfte att jämställa de kooperativa företagen med de
börsnoterade aktiebolagen, men med hänsyn tagen till kooperationens
särart,

1982/83:2019 av Karl-Erik Häll m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
begär att regeringen utformar och föreslår en sådan lag som möjliggör att
nedläggningsdrabbade företags lokaler och inventarier kan övertas av
samhället i enlighet med motionens syfte,

1982/83:2032 av Per-Axel Nilsson (s) och Lars Ulander (s), vari hemställs
att riksdagen begär att regeringen låter utreda och framlägger förslag om
inrättande av en industriell utvecklingsfond för Gotland att finansieras på det
sätt som i motionen föreslagits,

1982/83:2040 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen begär utarbetande av ett förslag till industripolitiskt
program för 100 000 nya arbeten i enlighet med vad som anförs i
motionen,

2. beviljar ett förslagsanslag på 2 000 milj. kr. för budgetåret 1983/84 till
förberedelse och projektering,

1982/83:2042 av Margareta Winberg (s) och Nils-Olof Gustafsson (s), vari
hemställs att riksdagen beslutar att patent- och produktidéer i likhet med
maskiner och lokaler bör pantförskrivas i samband med erhållandet av
statligt stöd,

NU 1982/83:35

1982/83:2043 av Anna Wohlin-Andersson (c) och Ingvar Karlsson (c), vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en särskild informations- och utbildningskampanj om
småföretag,

1982/83:2132 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), såvitt gäller hemställan att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om

a) allmänna åtgärder för att främja småföretagen,

b) subventionerad bokförings- och administrationsservice till nystartade
småföretag,

Motivering i partimotioner

Allmänna riktlinjer för näringspolitiken

Moderata samlingspartiet lägger i motion 1982/83:1588 fram förslag till
riktlinjer för den framtida industri- och näringspolitiken. I motionen anförs i
de här aktuella avsnitten bl. a. följande.

En generell politik med inriktning på att öka lönsamheten i företagen gör
marknadsekonomin funktionsduglig. Ett antal selektiva insatser, som i
huvudsak har negativa verkningar för företagen, bör rensas ut. Allmänt
gäller att den tekniska utvecklingen och kompetensen måste utökas,
småföretagsamheten främjas, byråkratiska hinder minskas och exporten
gynnas. Den hittills förda stödpolitiken har inneburit att resurser har
undandragits den utvecklingsdugliga delen av näringslivet. Konkurrensen
har snedvridits, bidragstänkandet ökat och kapitalmarknaden snedbelastats.
I framtiden krävs en positiv syn på sturkturomvandling och förnyelse.

Servicenäringens betydelse har blivit allt större, men effektiviteten i
tjänsteproduktionen försvåras av att alltför mycket av denna sker i offentlig
regi. Moderata samlingspartiet vill ha fri konkurrens och rättvisande kalkyler
över vad den offentliga sektorns egenregiverksamhet egentligen kostar.
Upphandlingsbestämmelserna bör ges en sådan konstruktion att de även
gäller i fråga om upphandling av tjänster. Att serviceandelen i den svenska
bytesbalansen är lägre än för många andra länder beror bl. a. på att de
statliga subventionerna till den statliga verksamheten ofta har skadat de
privata företag som sysslar med tjänsteexport. Sverige bör inom OECD
verka för en liberalisering av den internationella tjänstehandeln.

Vidare erfordras en mer positiv inställning till utländska investeringar i
Sverige. Man bör bl. a. vidga möjligheterna för utländska företag att göra
aktieemissioner i Sverige, vilket skulle öka dynamiken i näringslivet.

I motion 1982/83:1615 om riktlinjer för näringspolitiken anför folkpartiet
bl. a. följande.

För liberaler är marknadsekonomin den självklara grunden för företagen.
Inget annat ekonomiskt system ger så god och direkt information om

NU 1982/83:35

produktions- och avsättningsmöjligheterna och ett sådant skydd mot
felsatsningar. En långtgående maktspridning måste prägla marknadsekonomin.
Det är viktigt att statsmakterna i större utsträckning än tidigare
använder sig av generella stimulansmedel, eftersom lönsamheten i näringslivet
måste höjas generellt. Härigenom ökar företagens investeringar. En
satsning på exportindustrin är nödvändig. Kontrollen av och straffåtgärderna
mot de företag som inte lojalt rättar sig efter gällande bestämmelser bör
skärpas. Lösningar som innebär etableringskontroll måste emellertid
bestämt avvisas.

Vänsterpartiet kommunisterna lägger i motion 1982/83:2040 fram ett
program i tio punkter för en vidare, långsiktig industrialisering av Sverige.
Bl. a. följande åtgärder föreslås. Ett nationellt program för industrins
utveckling under de närmaste 25 åren utarbetas. Målet skall vara ett
nytillskott av 100 000 heltidsarbeten ”utöver den rådande trenden”.
Affärsbanker och finansinstitut liksom företag inom dator- och elektronikbranscherna
nationaliseras. Det tunga inslaget av råvaruproduktion i
industrin minskas till förmån för vidareförädling och avancerad färdigvaruproduktion.
Vissa branschområden - t. ex. avancerade transportsystem,
elektronik, miljöteknik och medicinsk teknik - prioriteras i utvecklingsprogrammet.
Industriinvesteringarna dirigeras till vissa regioner för att motverka
regionala obalanser. S. k. ”autonoma strukturer” (bl. a. arbetar- och
bondekooperativ) gynnas genom tillförsel av investeringsmedel. En måttfull
protektionism upprätthålls till skydd för nya typer av produktion. Nya
former för arbetsorganisation och förvaltning genomförs.

Förslaget om nationalisering av bl. a. bankerna återkommer i en annan
motion, 1982/83:1037, från samma parti. Där anförs bl. a. följande. Makten
över produktionsmedlen och deras användning och makten över ekonomin
innehas i dag av mäktiga finansintressen. Denna makt innebär att rovdriften
av naturen och utslagningen av människor fortsätter i ökande takt.
Storfinansens kontrollposter i de privata affärsbankerna, stiftelserna,
investmentbolagen och vissa viktiga industrigrenar måste erövras av
samhället. Man måste därvid beakta att affärsbankernas maktställning ofta
återspeglas genom personalunioner i styrelserna för banker, bolag och
stiftelser.

Små och medelstora företag

Centerpartiet föreslår i motion 1982/83:2132 åtgärder för en fortsatt aktiv
småföretagarpolitik, hänförliga till följande punkter:

1. De ekonomiska villkoren för företagsamheten måste förbättras, bl. a.
genom en förändrad utformning av företagsbeskattningen.

2. Den totala efterfrågan i ekonomin måste hållas på en hög nivå.

3. Småföretagen skall kunna fungera inom marknadsekonomin på samma
villkor som storföretagen. Viktigt är därvid att informationsspridningen till

NU 1982/83:35

småföretagen förbättras. Principerna i den nya anställningsskyddslag
(1982:80) som infördes under den förra regeringen och som underlättar
småföretagens verksamhet måste ligga fast.

4. Vissa riktade insatser måste göras till förmån för de s. k. utvecklingsbara
företagen. Bl. a. bör framtagningen av innovationer underlättas.

I samma motion förordas vidare att utvecklingsfonderna skall erbjuda
nystartade företag service när det gäller bokföring och skatterådgivning.
Motionärerna anför att det på dessa områden finns många och komplicerade
rutiner som måste fungera för att de krav som samhället ställer skall
uppfyllas.

Motiveringen till yrkandet i motion 1982/83:688 om åtgärder för att
stimulera kvinnor att starta egna företag finns i motion 1982/83:683.
Folkpartiet anför där bl. a. följande. De flesta utvecklingsfonder betonar
vikten av företags- och marknadsanalyser som en förutsättning för att
fondernas insatser skall ge största möjliga resultat. Så har emellertid inte
skett när det gäller kvinnors verksamhet som företagare. Man bör nu snabbt
förvissa sig om i vilka branscher det finns kvinnliga företagare och vilken typ
av företag de driver. Vidare bör staten se till att antalet kvinnliga ledamöter i
utvecklingsfondernas styrelser ökas. Det bör vid varje utvecklingsfond finnas
en person som är särskilt ansvarig för att ge extra stöd och stimulans till
nyföretagsamhet bland kvinnor.

Förstatligande av läkemedelsindustrin

I motion 1982/83:1106 föreslår vänsterpartiet kommunisterna att frågan
om förstatligande av läkemedelsindustrin utreds. Motionärerna anför bl. a.
följande.

Det som driver läkemedelsindustrin är inte samhällsengagemang eller
idealitet utan möjligheten till vinst. Samarbetet mellan denna industri och
distributörerna/läkarna är ofta oetiskt; det handlar t. ex. om förtäckta
mutmiddagar och om forskningsanslag som i själva verket är bidrag till nöje
eller semester. Läkemedelsindustrins profitjakt skapar en onödig och ofta
skadlig läkemedelskonsumtion. Den ”självsanering” som förekommer inom
industrin är otillräcklig. Mycket forskningsarbete går till spillo genom onödig
dubbelforskning i branschen. Forskningen är f. ö. inte fri utan styrs hårt av
företagsledningen med krav på lönsamhet. Informationen om läkemedel
måste bli mer saklig.

Konkurrenslagstiftningen

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i motion 1982/83:1500 vissa
förändringar i den nya konkurrenslagen (1982:729). Motionärerna anser dels
att en åtgärd skall anses innefatta skadlig verkan enligt denna lag bl. a. om
åtgärden på ett otillbörligt sätt är till skada för sysselsättningen på en ort eller

NU 1982/83:35

åsidosätter berörda arbetstagares eller kommuners intressen, dels att förbud
mot priskarteller och marknadsdelningsavtal skall införas. Motionärernas
önskemål överensstämmer med de förslag som konkurrensutredningen på
sin tid föreslog i ett betänkande. Förekommande priskarteller verkar enligt
motionärerna på ett sådant sätt att det val som konsumenterna står inför
enbart är skenbart. Marknadsuppdelningar anges medföra möjligheter att
sätta högre priser och ta ut oskäliga vinster.

Uppgifter i anslutning till motionerna
Utredningar om tjänsteexporten

Statens industriverk publicerade i juli 1982 utredningsrapporten (SIND
1982:9) Produktivitet och konkurrenskraft. Studien är inriktad på vissa
aspekter på 1970-talets svenska industrikris, vilka enligt verkets uppfattning
har kommit något i skymundan i de senare årens ekonomiska debatt. Några
förslag till åtgärder framläggs inte. I studien framhålls bl. a. tjänsteexportens
växande betydelse. Den uppgick år 1980 till drygt 20 miljarder kronor,
fördelade enligt följande (s. 61):

Finansiella transaktioner
Räntor	1 881
Utdelningar	1 337
Varutransporter	2 182
Importvaruförmedling	1 242
Övriga tjänster och transfereringar
Royalties, licenser och patent	829
Provisioner	839
Annonsering, reklam, PR	345
Administration, övriga centrala tjänster	513
Entreprenader, tekniska konsulttjänster	3 801
Persontransporter, researrangemang	1 409
Övriga tjänster	1 280
Bidrag, gåvor	158
Försäkringar	4 830
Totalt	20 646
Antal företag med export eller import av tjänster	8 494

I rapporten konstateras att den officiella statistiken under en stor del av
1970-talet underskattade den svenska tjänsteexportens storlek. Bytesbalansen
undervärderades sålunda i motsvarande grad. Vidare ställs frågan om
inte tjänsterna för ett land som Sverige dessutom representerar en speciellt
expansiv ekonomisk aktivitet, där komparativa fördelar kan komma att yppa
sig i större utsträckning än i fråga om vissa typer av varuproduktion. Som

NU 1982/83:35

framgår av tabellen är tjänsteexportens fördelning på transaktionsslag och
bransch något oklar. Gemensamt för de olika sektorerna är emellertid ett
stort kunskapsinnehåll och en långtgående ”produktdifferentiering” som ger
betydande marknads- och priskontroll. Mycket tyder enligt rapportens
författare på att den redan inledda utvecklingen med mycket expansiv och
lönsam tjänsteexport i särskilt hög grad kan ge anvisning om framtidsbranscher
i svenskt näringsliv.

Enligt beslut av regeringen har tjänsteexportutredningen (UD 1982:07)
nyligen tillkallats med uppgift att studera möjligheterna att stimulera och
utveckla den svenska tjänsteexporten inom den privata sektorn. Särskild
utredare är generaldirektör Lars Ag. Enligt direktiven (dir. 1982:92) skall
utredaren (1) lägga fram förslag till hur statistiken över tjänsteexport kan
förbättras, (2) studera vilka åtgärder andra länder har vidtagit för att
stimulera sin tjänsteexport och (3) redovisa de hinder som kan finnas för
tjänsteexporten.

Det är enligt direktiven angeläget att åtgärder vidtas snabbt för att öka
tjänsteexporten. De förslag till åtgärder som kommer fram under utredningens
gång skall därför läggas fram successivt. Utredaren skall beakta att de
statliga bidragen till företag bör kunna minskas med tanke på devalveringens
positiva effekter på tjänsteexporten. Totalt får kostnaderna inom området
inte öka.

Utredaren skall vara färdig med arbetet före 1983 års utgång.

De regionala utvecklingsfondernas serviceverksamhet

Regeringen har uppdragit åt statens industriverk att närmare utreda
utformningen av de framtida företagsserviceinsatserna vid de regionala
utvecklingsfonderna. Utredningen har bl. a. att besvara följande tre
frågor:

1. Hur skall fondernas resurser fördelas mellan företagen i målgruppen? 2.

Hur skall serviceverksamheten utformas?

3. Hur stor del av kostnaden för insatserna skall betalas av samhället?

I direktiven anförs bl. a. följande. En prioritering till lönsamma företag
eller till sådana som kan beräknas bli lönsamma på grund av fondinsatser kan
antas underlätta den nödvändiga strukturomvandlingen. Vidare kan insatser
i utvecklingsbara företag antas ge betydligt större samhällsekonomisk
avkastning i form av ökad sysselsättning, export och produktförnyelse än
satsningar på småföretagsamhet i kris. - En fråga är om fonderna skall göra
egna insatser i enskilda företag eller om de i stället främst skall förmedla
kontakter med konsultföretag och organisationer. Utredningen bör behandla
de speciella krav på kompetens, resurser etc. som service i egen regi resp.
kontaktförmedling ställer. För- och nackdelar med att fonderna har ägareller
avtalsrelationer till särskilda tjänsteföretag bör också tas upp.

NU 1982/83:35

Eventuella fördelar med ökad avgiftsfinansiering måste vägas mot det
förhållandet att den statsstödda företagsservicen har byggts upp för att
komplettera det privata tjänsteutbudet. - Eftersom det finns ett starkt
samband mellan de olika huvudfrågorna bör utredningen från principiella
utgångspunkter diskutera hur t. ex. frågan om långa resp. korta insatser i
fondens regi påverkar resursfördelningen och valet av subventioneringsgrad.

Utredningsuppdraget skall redovisas före den 1 september 1983.

Utredning om kommunernas näringspolitik

Regeringen har nyligen uppdragit åt statens industriverk att utreda
omfattningen och inriktningen av kommunernas näringspolitiska verksamhet.

I regeringsbeslutet anförs inledningsvis:

Med undantag för statens industriverks översiktsrapport saknas undersökningar
som i sak behandlar de näringspolitiska problem och möjligheter som
de särskilda kommunala insatserna gentemot enskilda företag och allmänt
för näringslivet skapar.

Det är därför angeläget att nu genomföra en utredning som i ett bredare
näringspolitiskt perspektiv kartlägger och analyserar olika kommunala
företagsfrämjande insatser. Utredningsarbetet bör kunna ge ett underlag till
en av stat-kommunberedningen (K 1980:03) påbörjad allmän översyn av
kommunallagen, till överväganden i den regionalpolitiska utredningen (I
1982:105) samt för andra överväganden beträffande den framtida näringspolitiken.

Till närmare ledning för arbetet anförs följande:

Ett gott allmänt företagsklimat i landet är en nödvändig förutsättning för
effektiva och expansiva företag. De allmänna förutsättningarna måste dock
kompletteras med gynnsamma lokala förutsättningar för att en positiv
utveckling skall kunna komma till stånd. I en sådan god lokal företagsmiljö
stimuleras individer att enskilt eller i kooperativ starta och utveckla företag.
De faktorer i den lokala företagsmiljön som stimulerar till enskilda
aktiviteter är ofta andra än de som beaktas i utredningar rörande de allmänna
näringspolitiska förutsättningarna. Utredningsarbetet bör koncentreras till
kommunernas aktiviteter för att påverka dessa lokala förutsättningar.

Kartläggningsarbetet bör resultera i en mer utvecklad statistisk beskrivning
av kommunernas aktiviteter än den som industriverket och kommunalföretagskommittén
tidigare presenterat. Lämpliga mått kan t. ex. vara
omfattningen av kommunernas innehav av industrifastigheter, antal anställda
i näringslivsfrämjande verksamhet, förekomsten av helt eller delvis
kommunalägda industriföretag samt kostnader av olika slag för den
kommunala näringspolitiken. Mot bakgrund av denna beskrivning bör
utredaren göra en närmare bedömning av hur stor del av industrins lokaler
och i förekommande fall annan produktionsutrustning som ägs av kommuner.

Efter denna kartläggning bör utredningsarbetet koncentreras till två
principiellt intressanta typfall av kommunal näringspolitik.

NU 1982/83:35

1. Kommunerna bygger och/eller köper i ökande omfattning fastigheter
för uthyrning till enskilda företag. I vissa fall använder kommunerna
subventionerade hyror som ett medel i konkurrensen om den befintliga
företagsamheten och därmed sysselsättningen. Den ekonomiska bindning
som hyresförhållandet medför kan i vissa fall skapa problem. Vad
händer t. ex. i en kommun när ett dominerande företag på grund av
ekonomiska svårigheter inte längre kan betala hyran? Har kommunen
något annat reellt handlingsalternativ än att efterskänka hyran? I ett
praktikfall bör bl. a. dessa frågeställningar behandlas.

2. Flera kommuner stimulerar på olika sätt samverkan mellan företag,
bl. a. i form av företagsgrupper. Dessa syftar till att allmänt främja
kontakterna mellan kommunens företag. I vissa fall används företagsgrupperna
även för mer långtgående samverkan vid t. ex. inköp,
marknadsföring eller produktutveckling. Dessa samverkansaktiviteter
bör beskrivas och värderas.

I syfte att komplettera analysen av den kommunala näringspolitiken kan
även andra typer av insatser beskrivas och värderas.

Utredning och förslag rörande kooperationen

Kooperationsutredningen

Med anledning av ett riksdagsbeslut tillkallades år 1977 kooperationsutredningen
med uppdrag att utreda frågan om kooperationen och dess roll i
samhället. Förutom några expertstudier har utredningen publicerat tre
betänkanden, Kooperationen i Sverige (SOU 1979:62), Arbetskooperation
(SOU 1980:36) och Kooperationen i samhället (SOU 1981:60). Det
sistnämnda är utredningens huvudbetänkande med förslag i en rad ämnen.
En kvarstående uppgift för utredningen - enligt tilläggsdirektiv - är att göra
en allmän översyn av lagstiftningen om ekonomiska föreningar.

Kooperationens roll i det svenska samhället belyses med konstaterande
bl. a. av att kooperationen - huvudsakligen konsumentkooperation, lantbrukskooperation
och bostadskooperation - svarar för ca 5 % av den totala
sysselsättningen och bruttonationalprodukten. Inom industri, handel och
bostadsförsörjning är andelarna emellertid betydligt större. Utom kooperationens
näringspolitiska roll poängterar utredningen särskilt dess demokratiska
och sociala roller. Utredningen har funnit åtgärder erforderliga i flera
olika avseenden. En del av dem avser kooperationens interna kapitalbildning
och tillförseln utifrån av kollektivt kapital. För främjande av kooperativ
utveckling föreslås en rad åtgärder som i huvudsak gäller information,
utbildning, forskning och försöksverksamhet.

När det gäller kapitalfrågor har utredningen haft att jämföra insatskapitalets
roll i ekonomiska föreningar med aktiekapitalets i aktiebolag, att pröva
möjligheterna att underlätta uppbyggnaden av eget kapital i kooperativa
företag, att studera de kooperativa företagens försörjning med långa
krediter, att undersöka om kooperationen i finansieringshänseende särbehandlas
genom gällande regler och etablerad praxis samt att behandla sådana
skattefrågor som sammanhänger med kooperationens kapitalförsörjning.

NU 1982/83:35

Den grundläggande kooperativa finansieringsprincipen är självfinansiering
i form av medlemsinsatser, i form av konsolidering - dvs. kollektivisering
av behållna överskottsmedel - och i form av medlemssparande.
Självfinansieringsprincipen, en gynnsam skattebehandling och en finansiell
solidaritet som tar sig uttryck bl. a. i federativ samverkan betecknas av
utredningen som finansiella styrkefaktorer för kooperationen. Mot dessa
står flera finansiella svaghetsfaktorer. Kapitalet är inom kooperationen en
sidoordnad produktionsfaktor - i synnerhet nybildade föreningar har ofta en
bräcklig kapitalbas. Medlemmarnas möjligheter att få förräntning på
insatskapitalet är begränsade. Samtidigt utgör medlemskåren en begränsad
kapitalkälla. På grundval av undersökningar av de kooperativa föreningarnas
kapitalproblem och framställningar från Kooperativa förbundet och
Lantbrukarnas riksförbund har utredningen föreslagit ett antal åtgärder som
syftar till att kooperationens kapitalförsörjning skall bli jämställd med andra
företagsgruppers.

Förslagen innebär:

□ Enkelbeskattning införs för den del av insatsräntan som överförs till
medlemsinsatserna.

□ Den lagstadgade reservfondsavsättningen höjs från 5 till 10 % av årets
överskott. För avsättning därutöver upp till 20 % medges avdragsrätt.
Denna avsättning skall ske till en kooperativ kapitalfond.

□ Möjlighet öppnas för uppskjuten beskattning genom nedskrivning av viss
del av medlemmarnas stadgeenliga insatsbetalningar. Möjligheten gäller
medlemmar i jordbruks-, skogsbruks-, trädgårds- och fiskekooperativa
föreningar.

□ Möjlighet till skattefondssparande införes, inledningsvis för den konsumentkooperativa
sektorns medlemmar i form av s. k. garantikapital och
efter erforderligt ytterligare beredningsarbete för övriga kooperativa
organisationers medlemmar. Flärvid bör även sparande i B-insatser
komma i fråga.

□ Ett statligt specialinstitut - fonden för kooperativt egenkapital - inrättas
för att göra kollektivt kapital tillgängligt för kooperationen som
riskbärande egenkapital (B-insatser). Till fonden anvisas 400 milj. kr.

□ Genom ändring i föreningslagen möjliggörs att s. k. B-insatser införs i
ekonomiska föreningar för egenkapitalinsatser .även från andra än
medlemmar, bl. a. för kapital från fonden för kooperativt egenkapital.

Återkallad lagrådsremiss

Efter en omfattande remissbehandling av kooperationsutredningens
huvudbetänkande har beredningen av utredningens förslag fortsatt inom
regeringskansliet. Före regeringsskiftet hösten 1982 avlämnade regeringenefter
föredragning av industriminister Nils G. Åsling och ekonomi- och
budgetminister Rolf Wirtén - en lagrådsremiss, beslutad den 26 augusti 1982,
med förslag till lagstiftning rörande kooperationens kapitalförsörjning m. m.
Lagrådsremissen avsåg förändringar i tre avseenden.

I lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar skulle vidtas vissa ändringar

NU 1982/83:35

syftande till att göra det möjligt för föreningarna att låta även andra än
medlemmarna satsa riskbärande kapital. Detta skulle - i enlighet med
kooperationsutredningens förslag-ske genom särskilda kapitalinsatser, s. k.
B-insatser. B-insatsema skulle ha en mellanställning mellan medlemskapital
och lånat kapital, något som föreslogs komma till uttryck i följande regler.
Vid föreningens upplösning skulle B-insatserna återbetalas före medlemsinsatserna
men efter skulderna. Innehavarna av de mot B-insatserna svarande
andelarna (B-andelar) skulle inte ha någon rösträtt. För B-andelsägarna
skulle inte gälla de begränsningar i fråga om ränta på insatskapitalet som
gäller för medlemmarna. B-insatserna skulle bli bundna i minst tio år men
skulle, om föreningen begärde det, kunna inlösas efter fem år.

Genom ändringar i reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning skulle det möjliggöras för fjärde fondstyrelsen att satsa
kapital i kooperativa företag. Fondstyrelsen skulle inom ramen för de medel
den förvaltar få göra placeringar även i B-andelar i ekonomiska föreningar.
Därutöver skulle högst 250 milj. kr. avsättas enbart för sådana placeringar.
För dessa placeringar skulle - liksom för övriga - gälla krav på god
avkastning, och förräntningen skulle avspegla marknadens villkor för
investeringar av motsvarande typ. Fondstyrelsen skulle kompletteras med
två av kooperationen föreslagna ledamöter.

Genom ändringar i kommunalskattelagen (1928:370) skulle dubbelbeskattningen
av utdelad vinst i ekonomiska föreningar lindras. Detta skulle
uppnås genom att avdrag skulle medges för utdelning som utgått i
förhållande till inbetalda insatser. Avdragsrätten skulle omfatta ekonomiska
föreningar som i beskattningsavseende är att anse som kooperativa och som
huvudsakligen driver rörelse. Enligt nuvarande regler blir kapitalavkastning
i form av ränta eller utdelning på aktier och andelar i ekonomiska föreningar
beskattad som inkomst av kapital även om kapitalet hänför sig till ett
jordbruk eller ett fastighetsinnehav. Den som driver rörelse skall däremot i
princip redovisa ränta och utdelning som inkomst av rörelsen, såvida räntan
eller utdelningen har influtit från kapital som tillhör rörelsen. Enligt
lagrådsremissen skulle den för rörelsen föreskrivna ordningen gälla även
inom inkomstslagen jordbruksfastighet och annan fastighet. De nya reglerna
föreslogs bli tillämpliga fr. o. m. 1984 års taxering.

I lagrådsremissen aviserades även vissa andra förslag rörande kooperationen
som den dåvarande regeringen planerade. Chefen för ekonomi- och
budgetdepartementet avsåg att senare under hösten 1982 lägga fram förslag
som skulle göra det möjligt att tillföra de kooperativa föreningarna
långsiktigt bundet kapital på så långt möjligt samma villkor som gällde för det
redan befintliga skattesparandet. Han skulle också-i syfte att anskaffningen
av riskvilligt kapital för de kooperativa föreningarna skulle underlättas
ytterligare - återkomma till regeringen med förslag om skattereduktion vid
avsättning till medlemsinsats i en kooperativ förening. Vidare anmäldes att
förslag rörande bl. a. de löntagarägda företagen, däribland s. k. arbetskoo -

NU 1982/83:35

perativa företag, förbereddes inom regeringskansliet och skulle läggas fram
inom kort.

Lagrådsremissen återkallades efter regeringsskiftet av den socialdemokratiska
regeringen.

Interpellationssvar

Industriminister Thage G. Peterson besvarade den 17 januari 1983 (RD
1982/83:61 s. 47) en interpellation (1982/83:52) av Nils G. Åsling (c) om
förbättrad kapitalförsörjning för kooperationen. I interpellationen ombads
industriministern att närmare redogöra för orsaken till att propositionen om
kooperationen hade blivit senarelagd och tala om när en sådan proposition
kunde väntas. Interpellationen innefattade vidare två frågor om det sakliga
innehållet i den tillämnade propositionen. Skulle systemet med B-insatser
införas och skulle de kooperativa föreningarna få möjlighet att erhålla
långsiktigt bundet kapital genom sparande på samma villkor som gäller för
skattesparandet?

Industriministern förklarade att det var regeringens avsikt att komma med
en proposition som skulle ge en samlad syn på kooperationen och dess roll i
samhället. Regeringen skulle inbjuda de kooperativa organisationerna till
överläggningar i februari om kooperationens roll i näringsliv och samhälle.
Överläggningarna skulle bl. a. utgå från kooperationsutredningens betänkande
och de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen av detta.
Innan regeringen redovisade sina förslag kunde det finnas anledning för den
att avvakta resultatet av kooperationsutredningens översyn av lagen om
ekonomiska föreningar, ett arbete som beräknades bli slutfört under hösten

1983.

De arbetskooperativa företagens situation och utveckling följs upp av
delegationen för arbetskooperation, sade industriministern och tilläde att
erfarenheterna från dessa företag är ännu mycket begränsade. Innan förslag
inom detta område läggs fram borde därför ytterligare erfarenheter
vinnas.

Industriministern meddelade att han avsåg att föreslå regeringen att
avlämna en proposition om kooperationen senast våren 1984. Innehållet i
propositionen skulle bli beroende av det förestående beredningsarbetet. Inte
minst överläggningarna med de kooperativa organisationerna skulle bli av
stor betydelse. Målet är, sade industriministern, att så långt det är möjligt
skapa rättvisa mellan de kooperativa företagen och övriga företagsformer.

I den fortsatta debatten yttrade industriministern bl. a. (s. 50):

Om det i de kommande överläggningarna visar sig att det finns en allmän
uppslutning bakom förslaget om de s. k. B-insatserna, är det mycket som
talar för att de också kommer att gå vidare i beredningsarbetet. Men jag
tycker att det vore både odemokratiskt och fel att föregripa diskussionerna

NU 1982/83:35

med kooperationen och redan nu ange vad som kommer att bli resultatet,
eftersom jag menar allvar med den överläggningsrunda som nu i februari
inleds med kooperationens olika delar, på konsumentsidan och på producentsidan.

Däremot vill jag säga ett definitivt nej till att skattesparandet skulle
utvidgas till att omfatta även kooperationen. Vi kommer inte att utvidga
detta system till kooperationen - det är ett klart svar. Däremot arbetar vi
inom regeringskansliet med att försöka att till detta sparande hitta ett
alternativ som är rättvist och som verkligen stimulerar till nysparande. Jag
utgår ifrån som självklart att reglerna skall utformas så att detta sparande
också kommer kooperationen till del.

Arbetskooperation

Kooperationsutredningen skulle enligt sina direktiv beakta inte enbart den
befintliga kooperationens ställning och problem utan även tillkomsten av nya
kooperativa företag som ett alternativ till annan etablering. Ett sådant
alternativ är arbetskooperation. Med ett arbetskooperativt företag avser
utredningen ett företag som ägs av dem som arbetar i företaget och vars
organisation och mål baseras på de kooperativa principerna (SOU 1980:36
s. 8). Som synonymer till arbetskooperation anger utredningen arbetarkooperation
och löntagarkooperation.

Riksdagen beslöt våren 1979 (prop. 1978/79:123, NU 1978/79:59, rskr
1978/79:415) om en försöksverksamhet med särskilda företagsserviceinsatser
i samband med att löntagarägda företag bildas. Försöksverksamhetens syfte
var att särskilt stödja etablering av löntagarägda företag, såväl vid
nyetablering som i fall där de anställda är beredda att gå in som ägare i de
företag där de arbetar. Försöksverksamheten begränsades till fyra län.
Statens industriverk och de berörda länens regionala utvecklingsfonder fick
ansvaret för genomförandet.

Kooperationsutredningen avlämnade år 1980 delbetänkandet (SOU
1980:36) Arbetskooperation. Betänkandet innehöll bl. a. en expertstudie av
arbetskooperativa och löntagarägda företag i Sverige. Utredningen tog i
första hand upp tre problemområden - företagsform, kapitalbehov samt
företagsledning och relationer till arbetsmarknadsorganisationer. Bristen på
kunskap om den arbetskooperativa företagsformens förutsättningar och
villkor var enligt utredningen det största hindret för en ökning av antalet
arbetskooperativa företag.

Utredningen föreslog att försöksverksamheten skulle fortsätta och utvidgas
till att omfatta hela landet. Det centrala ansvaret för verksamhetens
inriktning, genomförande och utvärdering borde ankomma på en särskild
delegation. Sedan detta förslag förelagts riksdagen (prop. 1980/81:130, NU
1980/81:64, rskr 1980/81:425) inrättade regeringen våren 1981 en delegation
för arbetskooperation med uppgift att följa och bevaka utvecklingen när det
gäller arbetskooperativa frågor, att ta initiativ till åtgärder på det arbetskooperativa
området och att i nära samråd med industriverket utforma och

NU 1982/83:35

planera den utvidgade försöksverksamheten. Delegationen skulle i god tid
före slutet av en femårig försöksperiod, den 1 juli 1981-30 juni 1986, lägga
fram förslag till fortsatta åtgärder inom området. Som ledamöter i
delegationen förordnades representanter för industriverket, de regionala
utvecklingsfonderna, Landstingsförbundet, löntagarnas centralorganisationer
och flera centrala näringslivsorganisationer m. fl. Ordförande var först
industriminister Nils G. Åsling; numera är departementsrådet Gunnar
Ribrant ordförande.

Delegationen har inriktat sitt arbete på att initiera och samordna forskning
och utveckling på det arbetskooperativa området, att undanröja hinder för
löntagarägda företag, att informera om arbetskooperativ och att tillsammans
med industriverket bedriva fortsatt försöksverksamhet. Delegationen driver
ett antal forsknings- och utvecklingsprojekt under medverkan bl. a. av
forskare vid olika högskolor. Försöksverksamheten bedrivs regionalt av
utvecklingsfonderna med industriverket som huvudman. En särskild arbetsgrupp
följer verksamheten. I varje särskilt fall kan högst 100 000 kr. utgå i
bidrag för insatser i samband med att ett personalägt företag bildas.
Utbildningsinsatserna genomförs i form av kurser, konferenser etc. Bland
det informationsmaterial som har utarbetats märks en handledning (SIND
PM 1981:1) Bildandet av personalägda företag. Försöksverksamheten
omfattade hösten 1982 ett 40-tal företag, av vilka ungefär en tredjedel har
övergått i personalägd form.

Regionala industriprogram

Länsstyrelserna fick kort före regeringsskiftet hösten 1982 i uppdrag av
regeringen - med industriminister Nils G. Åsling som föredragande - att
utarbeta regionala industriprogram. För uppdraget gäller följande riktlinjer.

En översiktlig studie av industrin i det egna länet skall göras. Särskilt skall
industriprogrammet ta upp problem och utvecklingsmöjligheter för sådana
orter som domineras av ett enda eller ett fåtal företag. Risken för större
industrinedläggelser i orter med ensidig arbetsmarknad skall vidare uppmärksammas.
I analysen skall företagens produktionsförhållanden, arbetskraftsförsörjning
m. m. belysas. Analysen skall även översiktligt behandla
förhållandena på de lokala arbetsmarknaderna inom ca 30 min. pendlingsavstånd
med bil från resp. centralort. Länsstyrelserna bör ange hur man avser
att använda de samlade resurser som samhället ställer till förfogande för
näringslivsfrämjande åtgärder i länet. Industriprogrammet bör även inrymma
geografiska prioriteringar.

Problemanalysen skall belysa sådana förhållanden som kan utgöra hinder
förindustriell tillväxt. Särskilt nämns här arbetskrafts- och utbildningsbehov,
transport- och kommunikationsfrågor, företagsservice samt mark- och
planförhållanden.

NU 1982/83:35

Den snabba tekniska utvecklingens konsekvenser för industrin i resp. län
skall belysas.

Industriprogrammen skall för län inom stödområdena A-C innehålla en
inventering av lediga industrilokaler och av lokalbehov som inte kan
tillgodoses på annat sätt än genom stöd till kommunala lokaler. Inventeringen
skall omfatta översiktliga storleks- och kostnadsberäkningar samt
tidplaner för eventuellt nytillkommande lokaler.

Länsstyrelserna skall samarbeta med länsarbetsnämnderna, de regionala
utvecklingsfonderna, landstingskommunerna, länets kommuner, i förekommande
fall regionala utvecklings- och investmentbolag samt de fackliga
organisationerna och näringslivets organisationer i länet.

Resultatet av arbetet skall redovisas till regeringen senast den 30
september 1983.

Utredning om det regionalpolitiska stödet till näringslivet

Regeringen har nyligen tillsatt en utredning (I 1982:05) om det regionalpolitiska
stödet till näringslivet (ordförande: professor Pär-Erik Back).
Enligt direktiven (dir. 1982:105) är utredningens huvuduppgift att ta upp
samordningen mellan regional- och industripolitiken. Utredningen skall
analysera de regionala problemens omfattning och de regionalpolitiska
medlens effekter. Industrins investeringar har ändrat karaktär under senare
år, sägs det i direktiven, vari pekas på att det går att få lokaliseringslån till
bl. a. patent, licenser, marknadsföring och produktutveckling. Det framhålls
också att stöd utom till industriell verksamhet kan gå till turistverksamhet,
partihandel och viss uppdragsverksamhet. Utredningen skall undersöka
vilken avgränsning av stödberättigad verksamhet som kan vara lämplig med
hänsyn till förändringarna i näringslivets sammansättning. Den skall vidare
bl. a. belysa möjligheterna att undanröja skillnader mellan regionalpolitiska
och industripolitiska stödmedel (utom sådant som betingas av mål och
förutsättningar). Utredningens förslag skall redovisas senast i augusti

1984.

Säkerheter vid kreditgivning

Bankkrediter

Bankinspektionen har den 2 mars 1982 i serien ”Banketik” gjort följande
uttalande angående ägarborgen (meddelande nr 35).

Under senare år har bankinspektionen haft att ta ställning till frågan om
personlig borgen av ägare till mindre och medelstora företag. Frågan har
också uppmärksammats i riksdagen, och utredningen angående de små och
medelstora företagens finansiella situation har i uppdrag att belysa den. För
att underlätta bankernas ställningstaganden i denna fråga har bankinspektionen
efter samråd med Svenska Bankföreningen, Svenska Sparbanksför 2

Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 35

NU 1982/83:35

eningen, Föreningsbankernas Förbund och PK-banken ansett sig böra göra
följande uttalande, som också enligt inspektionens erfarenhet i stort sett
motsvarar den praxis som allmänt iakttas i bankerna.

Bankinspektionens allmänna inställning till personlig borgen från ägaren
är att den i regel kan vara nödvändig eller åtminstone önskvärd för att
understryka ägarens ansvar för företagets utveckling och som ett bevis på
ägarens vilja att låta företaget leva vidare och utvecklas och icke personligen
tillgodogöra sig företagets substans. Emellertid bör varje fall bedömas
individuellt och borgensåtagandet helst utformas så att det står i proportion
till ägarens ekonomiska ställning, varvid hänsyn bör tas till det kapital som
han nedlagt i företaget. En möjlighet som kan visa sig lämplig är att begränsa
borgensåtagandet till visst belopp.

Blir det aktuellt att ta ägarborgen i anspråk bör självfallet den varsamhet
och hänsyn visas som förutsätts i lagstiftningen om utmätning och konkurs
och som bl. a. innebär att hyresrätt, bostadsrätt, utrustning i hemmet och vad
som i övrigt behövs för familjens behov m. m. inte tas i anspråk. Av betydelse
för bankernas möjligheter att ytterligare visa hänsyn till företagaren blir om
det finns anledning anta att han försökt tillgodose sig själv eller annan på
företagets bekostnad eller att misskötsel föreligger från hans sida.

Statlig kreditgivning i vissa fall

Bestämmelser om borgen vid statlig kreditgivning finns i ett antal
författningar som reglerar statens kreditstöd m. m. Sålunda återfinns regler
härom i förordningen (1982:682; ändrad 1983:127) om statlig finansiering
genom regional utvecklingsfond, i förordningen (1978:507; ändrad senast
1983:128) om industrigarantilån och i förordningen (1982:677; ändrad
1983:126) om regionalpolitisk! stöd. Även tidigare gällande författningar på
området innehöll bestämmelser om personlig borgen. De nya föreskrifterna
innebär att en viss uppmjukning av borgenskravet har ägt rum.

Enligt 13 § förordningen om statlig finansiering genom regional utvecklingsfond
skall för rörelselåri ställas den säkerhet som kan fordras med
hänsyn till låntagarens ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk
rörelsefrihet samt till övriga omständigheter. Om det inte finns särskilda
skäl, skall full eller begränsad borgen ställas av den som direkt eller indirekt
har ett väsentligt ägarinflytande över företaget. Behovet av sådan borgen
skall bedömas med hänsyn till storleken av ägarnas kapitalinsats, andra
säkerheter och övriga omständigheter. Om det finns särskilda skäl, får
rörelselån lämnas utan säkerhet eller ges sämre förmånsrätt än andra
borgenärers fordringar. Sådana lån får dock inte utan särskilda skäl och
föregående samråd med statens industriverk för en och samma låntagare
överstiga sammanlagt 500 000 kr. eller 50 % av företagets eget kapital.

Förordningen om regionalpolitisk! stöd innehåller en liknande föreskrift
(33 §).

Statsmakterna har i skilda sammanhang (bl. a. prop. 1978/79:112 om regionalpolitik,
s. 102, och prop. 1981/82:113 om program för regional utveckling
och resurshushållning, s. 108) framhållit att syftet med personlig borgen

NU 1982/83:35

inte i första hand är att förstärka realsäkerheterna utan att bidra till att
kredittagaren gör ökade ansträngningar för att skydda kapitalet och därmed
trygga en gynnsam utveckling för företaget. Eftersom detta syfte skulle
kunna nås även med ett begränsat borgensansvar har förordats att systemet
med ett sådant begränsat ansvar kommer till ökad användning.

Utredningen (E 1980:05) om de små och medelstora företagens finansiella
situation har i uppdrag att belysa bl. a. frågan i vad mån företagaren
personligen eller hans anhöriga skall behöva ställa borgen eller annan
säkerhet för företagens skulder när det är fråga om statligt kreditstöd.

Utredningen har i skrivelse den 31 mars 1982 till chefen för ekonomidepartementet
anfört bl. a.:

Utredningen är medveten om att all den stödverksamhet som staten eller
som andra organ med statliga medel bedriver inte omfattas härav. Dock
torde ifrågavarande regler och motiv vara vägledande även inom annan
statlig stödverksamhet utan särskild författningsbestämmelse härom.

Utredningen anser - med hänvisning till bankinspektionens banketikuttalande,
vilket tillställts samtliga bankaktiebolag, sparbanker, föreningsbanker/centralkassor
m. fl. - att goda förutsättningar nu skapats för en enhetlig
tillämpning inom den privata sektorn av en begränsad användning av
ägarborgen för ett företags ägare eller hans anhöriga.

Vad gäller statliga kreditförmedlande organ bör eftersträvas att användandet
av personlig borgen i vart fall inte sker utifrån för företagsägarna mer
betungande principer än vad bankerna tillämpar. En ökad enhetlighet i den
praktiska tillämpningen bör också eftersträvas. I detta syfte föreslår
utredningen att bankinspektionens uttalande översänds för kännedom till
berörda statliga och andra motsvarande kreditförmedlande organ. Det bör
understrykas att detta inte utesluter, vid statlig kreditförmedlande verksamhet,
när ett angeläget stödbehov föreligger, att en mer generös bedömning än
hos bankerna görs.

Frågan om personlig borgen får därmed anses slutförd för utredningens
vidkommande.

Landskrona Finans AB

Riksdagen beslöt år 1980 att anvisa ett bidrag om 900 milj. kr. till Svenska
Varv AB för vissa utvecklingskostnader (prop. 1979/80:165, NU 1979/80:69).
I varvspropositionen 1980/81:131 redovisade regeringen olika insatser som
gjordes eller planerades för att skapa ny sysselsättning i Landskrona till
ersättning för den som skulle falla bort genom nedläggningen av Öresundsvarvet.
Särskilt märktes därvid bildandet av Landskrona Finans AB, bakom
vilket företag står både samhälleliga och privata intressen (se nedan). I
bolagets ekonomiska resurser skulle ingå bl. a. 100 milj. kr. av de 900 milj.
kr., som nyss nämnts. Vidare skulle Öresundsvarvets mark och byggnader
disponeras av bolaget. Riksdagen hade ingen invändning mot regeringsförslaget
i den delen (NU 1980/81:63).

Landskrona Finans AB bildades våren 1981 och startade sin verksamhet
den 1 september samma år. Bolaget ägs av Landskrona kommun, Malmöhus

NU 1982/83:35

Invest AB, Svalövs kommun och Svenska Varv AB samt 15 enskilda företag
(Näringslivet). Syftet med bolaget är att stödja, stimulera, skapa och
vidareutveckla annan varaktig och lönsam näringsverksamhet än varvsrörelse
i Landskrona och Svalövs kommuner.

Statens förhållande till bolaget regleras främst genom ett regeringsbeslut
den 17 september 1981 (vilket ersatte ett tidigare beslut den 19 mars 1981).
Av beslutet framgår bl. a. följande.

1. Tillskottsmedlen och vad som härflyter från dessa såsom räntor,
utdelningar m. m. får användas endast för de ändamål som anges i
bolagsordningen.

2. Tillskottsmedlen får tas i anspråk endast för verksamhet som bedöms
kunna vara eller bli företagsekonomiskt lönsam även om verksamheten
omfattar ett högt risktagande, men inte för verksamhet som kan finansieras
med krediter på normala marknadsmässiga villkor på den allmänna
kreditmarknaden.

3. Bolaget får inte utan regeringens medgivande besluta om utbetalning
till aktieägarna av bolagets medel vare sig genom vinstutdelning eller på
annat sätt med högre belopp än vad som per räkenskapsår motsvarar 15 % av
bolagets aktiekapital minskat med vad som av tillskottsmedlen kan ha
använts för ökning av aktiekapitalet.

4. Bolaget skall för varje räkenskapsår betala en avgift till staten. Avgiften
skall för det första och för det andra räkenskapsåret utgå med 2 resp. 3 % av
75 % av det tillskott som har utbetalats till bolaget. Fr. o. m. det tredje
räkenskapsåret skall avgiften utgå med 4 % av 75 % av tillskottet. Avgiften
skall inbetalas till kammarkollegiet senast inom tre månader efter varje
räkenskapsårs utgång.

Ägarnas inbördes relationer regleras i ett konsortialavtal dem emellan,
daterat den 30 juni 1981. Enligt avtalet skall de fyra förstnämnda ägarna
inledningsvis äga vardera 22,5 % och Näringslivet tillsammans ca 10 % av
aktierna. Aktiekapitalet uppgår till 26,6 milj. kr., fördelat på 240 000
B-aktier och ca 26 000 A-aktier. A-aktierna - som i motsats till B-aktierna är
förenade med rätt till utdelning - skall ägas av Näringslivet med fördelning
inom denna grupp med ca 2 010 aktier per företag. Ingen får äga mer än 25 %
av bolagets aktier.

Under rubriken ”Förutsättningar” anges som en förutsättning för parternas
samarbete och för avtalet ”att Bolaget, sedan erfarenheter vunnits av
verksamheten, upptager överläggningar med statsrådet och chefen för
industridepartementet såsom företrädare för staten om ändringar av
villkoren för statens tillskottsmedel till Bolaget”.

I skrivelse till industriministern den 26 augusti 1981 hemställde bolaget,
med åberopande av konsortialavtalet, att föreskrifterna skulle ändras i vissa
hänseenden, dock ej såvitt avsåg ränta på tillskottskapital. Ändringarna
skedde genom det nyssnämnda regeringsbeslutet den 17 september samma
år.

NU 1982/83:35

Bolagets hittillsvarande verksamhet har resulterat i drygt 50 engagemang i
olika projekt/företag, främst inom verkstadsindustrin. Bolagets åtaganden i
de olika projekten uppgick i november 1982 till 71,8 milj. kr. Engagemanget
beräknades då ha gett ca 620 nya arbetstillfällen.

Bolaget har våren 1982 inbetalat 750 000 kr. i avgift till staten. Avgiften har
tagits upp som en avdragsgill kostnad i räkenskaperna. I mars i år har
inbetalats 1 575 000 kr. Man har från både bolagets och industridepartementets
sida vid förhandlingar utgått från att avgiften är avdragsgill i skattehänseende.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet en rad motionsyrkanden rörande
handels- och industripolitikens inriktning och utformning. Efter ett inledande
avsnitt om allmänna riktlinjer för näringspolitiken följer avsnitt om små
och medelstora företag, säkerheten vid kreditgivning från regionala utvecklingsfonder
m. m., kooperation, konkurrenslagstiftningen, samhälls- och
löntagarinflytande vid företagsnedläggelser samt Landskrona Finans AB.

Vissa frågor av liknande natur, men med närmare anknytning till
regeringens förslag i budgetpropositionen (prop. 1982/83:100 bil. 14),
behandlar utskottet i betänkandet NU 1982/83:34.

Allmänna riktlinjer för näringspolitiken

I fyra motioner framläggs förslag om den fortsatta inriktningen av
näringspolitiken i stort.

Moderata samlingspartiet hävdar i sin partimotion 1982/83:1588 att den
hittills förda stödpolitiken, med dess betoning på selektiva insatser för
krisdrabbade industrier, har medfört att resurser har undandragits den
utvecklingsdugliga delen av näringslivet. Detta har, säger man, lett till en
oacceptabel snedvridning av konkurrensen. Vad som krävs är i stället
åtgärder som generellt ökar lönsamheten i företagen. Vidare anser
motionärerna att tjänsteproduktionen i offentlig regi har fått växa sig för stor
till förfång för de privata serviceföretagen. De statliga subventionerna till
den offentliga service som konkurrerar med den privata borde minskas. Den
offentliga servicen är alltför dyr för samhället, och detta skulle framgå om
man gjorde rättvisande kalkyler över vad den servicen egentligen kostar,
säger motionärerna, som också önskar att Sverige inom OECD skall verka
för en liberalisering av den internationella handeln med tjänster.

Även i folkpartiets partimotion 1982/83:1615 understryks behovet av
generella medel för stimulans till näringslivet. Motionärerna anför att en
förutsättning för att investeringsverksamheten skall komma i gång är att

NU 1982/83:35

lönsamheten i företagen höjs. En förstärkning av marknadsekonomin genom
en mer långtgående maktspridning är ett annat inslag i en på liberal grund
utformad politik. Vidare bör kontrollen av företag som inte rättar sig efter
gällande bestämmelser skärpas. I motionen avvisas dock lösningar som
innebär etableringskontroll.

Vänsterpartiet kommunisterna presenterar i motionerna 1982/83:1037 och
1982/83:2040 ett statligt industrialiseringsprogram (se s. 6) som syftar till att
100 000 nya industriarbeten ”utöver den rådande trenden” skall skapas
under en 25-årsperiod. Programmet innefattar bl. a. nationalisering av
affärsbanker och finansinstitut samt företag inom dator- och elektronikbranschen.

Utskottet vill erinra om att regeringen i årets budgetproposition (prop.
1982/83:100 bil. 14 s. 18 f.) har angivit vissa riktlinjer för den fortsatta
industripolitiken. De förutsättningar för industriell utveckling som har
skapats genom den generella ekonomisk-politiska åtgärd som den under
hösten 1982 genomförda devalveringen innebär måste enligt regeringen
kompletteras med industri- och regionalpolitiska åtgärder. Det gäller
åtgärder för att effektivisera det statliga stödet till utveckling branschvis och
till de små och medelstora företagen. Det regionalpolitiska stödet till
näringslivet är ett annat område som regeringen ämnar ägna stor uppmärksamhet
åt. Avsättning till investeringsfonder, utdelningsskatt, höjning av
förmögenhetsskatten m. m. liksom ett omfattande investeringsprogram
anförs som exempel på andra åtgärder som syftar till att vända den negativa
utvecklingen. Ett viktigt mål för regeringens politik är att fördela bördorna
rättvist. Genom denna inriktning av fördelningspolitiken skapas enligt
regeringen förutsättningar för att de gynnsamma effekterna av devalveringen
blir bestående. Omläggningen av den ekonomiska politiken innebär att
förutsättningarna för bedrivande av en offensiv industripolitik har förbättrats,
framhålls det vidare.

Mot denna bakgrund preciseras (s. 21 f.) i sex punkter följande riktlinjer
för en ny industripolitik.

1. Det gäller att skapa öppenhet och samverkan mellan samhället,
företagen och de anställda. Industrins kunskap och initiativförmåga måste
tas till vara. För att de påfrestningar som omvandlingsprocessen innebär skall
begränsas och grunden läggas för samförståndslösningar måste industripolitiken
byggas upp i en öppen dialog mellan samhället och dem som berörs.
Dessutom krävs en nära samordning med regional- och arbetsmarknadspolitiken.

2. De offensiva insatserna inom industripolitiken måste få ett större
utrymme än hittills. Även immateriella investeringar måste stimuleras.
Därför är satsningar på teknisk forskning och utveckling samt marknadsföring
viktiga inslag i industripolitiken. Arbetet för att stimulera industrins
utnyttjande av datateknik och elektronik bör intensifieras.

NU 1982/83:35

3. Utvecklingsmöjligheterna inom råvarubranscherna skall tas till vara.
Förslag beträffande skogsindustrins råvaruförsörjning har lagts fram under
våren 1983. Ett särskilt program för prospektering och projektering av nya
gruvor har redan beslutats av riksdagen. Specialstålsindustrin kommer
eventuellt att bli föremål för vissa åtgärder i samband med att specialstålskommissionen
har slutfört sitt arbete.

4. Strävanden till samordning mellan industri- och regionalpolitiken skall
intensifieras. De förslag till organisatoriska åtgärder på verksplanet som
regeringen har lagt fram (prop. 1982/83:113) är ett led häri.

5. Den offentliga verksamheten bör effektivare utnyttjas som en aktiv
drivkraft i den industriella utvecklingen. I överläggningar med näringslivet
skall särskilt frågor kring teknikupphandling diskuteras.

6. Samhällets insatser för att stimulera verksamheten inom de mindre och
medelstora företagen skall utvecklas.

De förslag i motion 1982/83:1588 (m) som avser produktionen av tjänster i
offentlig regi behandlar utskottet i ett följande avsnitt.

Enligt utskottets uppfattning bör de av regeringen i budgetpropositionen
formulerade målen för en ny industripolitik styra statsmakternas agerande
när det gäller insatser på det industripolitiska området. Sedan regeringsskiftet
i höstas har också åtskilliga initiativ tagits från regeringens sida för att de
uppställda målen skall förverkligas. En rad utredningar har påbörjats i syfte
att ge underlag för en mer aktiv näringspolitik. I några fall har de redan
avslutats. Utredningarna avser bl. a. en utvärdering av devalveringens
effekter, en kartläggning av hinder för företagens investeringsverksamhet
samt kommunernas näringspolitik. Med anledning av de synpunkter som
framförts i motionerna från moderata samlingspartiet och folkpartiet
rörande värdet av generella åtgärder till stöd för näringslivet vill utskottet
framhålla att den övervägande andelen av åtgärderna givetvis måste vidtas
inom ramen för det marknadsekonomiska systemet, men att olika typer av
riktade insatser och åtgärder med en mer direkt effekt för olika företag och
projekt understundom kan ha en viktig funktion att fylla. Som exempel härpå
kan nämnas statliga insatser för att främja forskning och utveckling,
produktion eller marknadsföring. Det finns, som socialdemokraterna
tidigare har framhållit (NU 1981/82:34 s. 35), ingen anledning att begränsa
samhällets möjligheter att agera industripolitiskt på det sättet att riktade
insatser förbehålls akutlägen och att samhällsinsatserna i övrigt sker
generellt, via marknadsmekanismerna. På grundval av det anförda avstyrker
utskottet motionerna 1982/83:1588 (m) och 1982/83:1615 (fp) i nu berörda
delar.

Utskottet kan inte heller ställa sig bakom det förslag till industriprogram
som läggs fram i motionerna 1982/83:1037 (vpk) och 1982/83:2040 (vpk).
Programmet innehåller visserligen enstaka förslag av visst intresse, men som
helhet ger programmet uttryck för en alltför kritisk inställning till det

NU 1982/83:35

biandekonomiska systemet för att vara godtagbart. Motionerna avstyrks
följaktligen.

Därefter tar utskottet upp den i motion 1982/83:1588 (m) aktualiserade
frågan om riktlinjer för att främja servicesektorn. I detta sammanhang
behandlar utskottet också motion 1982/83:1498 (m), i vilken framläggs
synpunkter på hur tjänsteexporten bör främjas. Främst skulle detta ske
genom en minskning av den kommunala egenregiverksamheten, som enligt
motionären skadar den privata tjänsteproduktionsverksamheten. Motionären
vill att motionen skall överlämnas till tjänsteexportutredningen (se s.

9).

Utskottet kan inte finna att påståendet i motionerna om att en alltför stor
andel av tjänsteproduktionen förbehålls den offentliga sektorn är välgrundat.
Den omständigheten att den offentliga tjänstesektorn expanderar är
åtminstone delvis en följd av sysselsättningsläget i landet. Utskottet är ense
med motionärerna om att det är angeläget att tjänsteexporten utvecklas och
att Sverige på det internationella planet verkar för en liberalisering av
tjänstehandeln. Regeringen har, som redovisats i det föregående (s. 9),
tillkallat en särskild utredare med uppgift att studera möjligheterna att på
olika sätt stimulera den svenska tjänsteexporten på den privata sektorn.
Utredarens förslag - som skall läggas fram före årets utgång - bör avvaktas.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:1498 (m)
samt motion 1982/83:1588 (m) i här aktuell del.

I motion 1982/83:1658 (s) föreslås ett uttalande av riksdagen att offentliga
representanter, utsedda av regeringen, bör ingå i investmentbolagens
styrelser. Motionärerna motiverar sitt förslag bl. a. med att ägandet i
näringslivet på senare år har koncentrerats till olika mer eller mindre
anonyma institutioner. Det alltmer komplicerade korsvisa ägandet motverkar
de anställdas och samhällets möjligheter till insyn, säger motionärerna.
De anser också att industriföretagen och deras ägare visar en oroande
tendens till minskat intresse för produktiv verksamhet. Denna tendens skulle
kunna motverkas om representanter för det allmänna ingick i investmentbolagens
styrelser.

Utskottet har erfarit att frågan om offentlig representation f. n. övervägs
inom regeringskansliet. I avvaktan på resultatet av dessa överväganden bör
riksdagen enligt utskottets mening inte göra något uttalande i frågan.
Motionen avstyrks därför i denna del.

Det institutionella ägandets tillväxt och möjligheter till inflytande genom
aktieinnehav bör begränsas, anförs det i motion 1982/83:2010 (c). Motionärerna
anser att de komplicerade frågor som uppstår när det gäller att
genomföra en sådan begränsning bör övervägas närmare av regeringen.

Riksdagen behandlade våren 1982 ett liknande motionsyrkande (c). I
näringsutskottets betänkande NU 1981/82:34 (s. 29 f.) redovisade utskottet
vissa uppgifter och slutsatser i en utredning från industriverket angående
ägandet i det privata näringslivet (SIND 1980:5). Utskottet konstaterade att

NU 1982/83:35

utredningens resultat stödde motionärernas beskrivning av situationen när
det gällde det ökade institutionella ägandet. Utredningens analys gav dock
inte underlag för någon bedömning angående den lämpligaste utvecklingen
när det gällde institutionernas inflytande över de större företagen. Härutöver
erinrade utskottet om att stiftelseutredningen (Ju 1975:01; ordförande:
president Leif Ekberg) hade i uppdrag att se över lagstiftningen om stiftelser
och att utredningen under sitt arbete hade diskuterat frågor med viss
anknytning till dem som hade aktualiserats genom motionen. Utskottet
utgick från att regeringen noga följde vad som händer på området men fann
det inte erforderligt med något uttalande från riksdagens sida. Motionen
avslogs av riksdagen.

Sedan riksdagen förra gången behandlade frågan har en kartläggning av
ägarstrukturen i börsföretagen gjorts av en expertgrupp inom utredningen
om löntagarna och kapitaltillväxten. Resultatet har publicerats i betänkandet
(SOU 1982:28) Löntagarna och kapitaltillväxten 9. Ett viktigt konstaterande
i rapporten är att under senare hälften av 1970-talet befintliga institutionella
ägare i stor utsträckning har nyplacerat betydande kapital samtidigt som nya
ägare inom denna grupp har gjort entré på aktiemarknaden, bl. a. allmänna
pensionsfonden genom sin fjärde fondstyrelse. Vidare framgår att i allt fler
företag de 20 största ägarna har mellan 25 och 50 % av aktiekapitalet. Ökat
institutionellt ägande och förstärkt ägarkoncentration går hand i hand.

Med hänsyn till att stiftelseutredningens arbete fortfarande pågår anser
utskottet att något initiativ från riksdagens sida inte är påkallat. Liksom förra
året utgår utskottet från att regeringen noga följer vad som händer på
området. Detta framstår som särskilt angeläget med hänsyn till innebörden
av de uppgifter som löntagarfondutredningens expertgrupp har presenterat.
På grundval av det anförda avstyrks motion 1982/83:2010 (c).

Kreditgivning

Skilda spörsmål beträffande kreditgivning till bl. a. småföretag berörs i tre
motioner.

Personlig borgen av egen företagare

En utredning om egenföretagares personliga borgensåtaganden begärs i
motion 1982/83:490 (m). Till motivering för förslaget anförs att medbestämmandelagen
har inskränkt den enskilde företagarens bestämmanderätt
så att denne inte personligen kan svara för sina borgensåtaganden.
Säkerhetskravet vid lån från statliga institutioner bör enligt motionären
begränsas till att gälla företagsteckningar.

Som framgår av den tidigare redogörelsen (s. 19) har utredningen (E
1980:5) om de små och medelstora företagens finansiella situation haft i
uppdrag att utreda frågan om kravet på borgenssäkerhet vid lån från statliga

NU 1982/83:35

kreditinstitutioner. Utredningen har i en skrivelse den 31 mars 1982 till
chefen för ekonomidepartementet tagit slutlig ställning i frågan. I skrivelsen
hänvisar utredningen inledningsvis till ett meddelande från bankinspektionen
till bankerna (nr 35), i vilket inspektionen anger vissa riktlinjer för
bankerna när det gäller uppställandet av borgenskrav vid banklån till ägare
av mindre och medelstora företag. Inspektionens allmänna inställning till
personlig borgen från ägaren är att sådan borgen i regel kan vara nödvändig
eller åtminstone önskvärd för att understryka ägarens ansvar för företagets
utveckling och som ett bevis på ägarens vilja att låta företaget leva vidare och
utvecklas och att inte personligen tillgodogöra sig bolagets substans.
Emellertid bör enligt inspektionen varje fall bedömas individuellt och
borgensåtagandet utformas så att det står i proportion till ägarens ekonomiska
ställning, varvid hänsyn bör tas till det kapital han nedlagt i företaget.
En möjlighet är att borgensåtagandet begränsas till visst belopp. Blir det
aktuellt att ta ägarborgen i anspråk bör, framhåller inspektionen, självfallet
den varsamhet och hänsyn visas som förutsätts i lagstiftningen om utsökning
och konkurs. Av betydelse för bankernas möjligheter att ytterligare visa
hänsyn till företagaren blir om det finns anledning anta att han har försökt
tillgodose sig själv eller annan på företagets bekostnad eller att misskötsel
föreligger från hans sida. - Utredningen framhåller i sin skrivelse att statliga
kreditförmedlande organ inte bör tillämpa borgenskravet enligt för företagsägama
mer betungande principer än vad bankerna gör. En ökad enhetlighet i
den praktiska tillämpningen bör också eftersträvas, menar utredningen. Den
understryker vidare att de statliga kreditorganen bör kunna göra en mer
generös bedömning än bankerna av när ett angeläget stödbehov föreligger.

Utskottet har viss förståelse för att en företagsägare som ansöker
exempelvis om lokaliseringslån från länsstyrelsen eller om rörelselån från en
regional utvecklingsfond kan finna kravet på personlig borgen onödigt
betungande. Lånevillkoren i samband med statlig kreditgivning till småföretag
bör enligt utskottets mening inte utformas så att de uppfattas som ett
onödigt hinder för den som söker en kredit. Samtidigt delar utskottet
bankinspektionens uppfattning att en personlig borgen från ägaren ofta kan
vara nödvändig eller åtminstone önskvärd för att understryka ägarens ansvar
för bolagets utveckling. Förekomsten av personlig borgen torde t. ex. i regel
vara den viktigaste förutsättningen för att utvecklingsfonderna skall kunna
utöva påtryckning på företagaren i fråga. Genom bankinspektionens och
företagsfinansieringsutredningens uttalanden, som bl. a. går ut på att
särskild försiktighet skall iakttas i samband med utkrävande av borgen, har
enligt utskottets mening goda förutsättningar skapats för en måttfull
tillämpning av bestämmelserna om personlig borgen i de berörda förordningarna
(se s. 18). Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion
1982/83:490 (m).

NU 1982/83:35

Pantförskrivning av patent och produktidéer

I motion 1982/83.2042 (s) begärs att det skall slås fast att patent och
produktidéer bör pantförskrivas i samband med erhållande av statligt stöd på
samma sätt som sker i fråga om maskiner och lokaler. Motionärerna anför att
det i en rörelse kan finnas värden i form av produkter och patent som inte
alltid är pantförskrivna, t. ex. om de återfinns i ett särskilt bolag som inte
omfattas av stödet. De kan då försäljas utan kreditgivarens kännedom eller
medgivande. De patent och produktidéer som är av betydelse för rörelsens
drift bör enligt motionärerna alltid finnas i det med statsbidrag stödda
företaget.

Utskottet konstaterar att ”de andra värden i form av produkter eller
patent” som motionärerna avser i regel torde vara av den naturen att de ingår
i den egendom som kan göras till föremål för företagsinteckning. Sådan
inteckning meddelas i all den näringsverksamhet som näringsidkaren vid
varje tid utövar inom ett län. Är näringsidkaren aktiebolag får - enligt 3 §
lagen (1977:454) om företagsinteckning - inteckning meddelas även i
bolagets verksamhet inom riket eller inom flera län. Enligt vad utskottet har
erfarit kräver exempelvis de regionala utvecklingsfonderna regelmässigt
företagsinteckning som villkor för att medge rörelselån. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att sådana tillgångar i en rörelse vilkas existens
har utgjort en förutsättning för statligt kreditstöd givetvis bör finnas i den
näringsverksamhet som erhållit stödet. Det får emellertid ankomma på de
kreditbeviljande organen att själva bedöma arten och storleken av de
säkerheter som skall krävas.

Utskottet utgår från att företagsinteckning inte accepteras som säkerhet
om företagaren, utanför den näringsverksamhet som skall intecknas,
disponerar över tillgångar som kan vara av väsentligt intresse för företagets
ekonomi. Det bör i sammanhanget nämnas att lagstiftaren har ställt upp
hinder mot att egendom som omfattas av företagsinteckning avyttras. Om
sådan egendom till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak
försämras eller minskas så att säkerhetens värde väsentligt nedgår äger
nämligen inteckningshavaren erhålla betalning, trots att fordringen inte är
förfallen (15 §).

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:2042
(s).

Kreditstöd till enskilda värdhem

I motion 1982/83:269 (m) föreslås att enskilda vårdhem skall få tillgång till
samhällets kreditstöd - genom utvecklingsfonderna. AB Industrikredit,
Sveriges investeringsbank AB, arbetsmarknadsstyrelsen och statens industriverk
- på samma villkor som landets övriga familjeföretagare. Motionärerna
anför att enskilda vårdhemsägare och privata organisationer ofta
bygger sina anläggningar till lägre kostnader än samhället men likväl måste

NU 1982/83:35

konstatera att investeringarna blir mycket stora och svårfinansierade.

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att de enskilda vårdhemmens
verksamhet kan finansieras på ett tillfredsställande sätt. Utskottet kan
emellertid inte ställa sig bakom förslaget att dessa vårdhem skall få tillgång
till de kreditmöjligheter som nämns i motionen. I samband med att
målgruppen för utvecklingsfonderna förra året utvidgades till att omfatta
även turistföretag (prop. 1981/82:118. NU 1981/82:51) diskuterade utskottet
frågan huruvida målgruppen borde utvidgas ytterligare. Med hänsyn till det
statsfinansiella läget och till behovet av att tillverkningsindustrins konkurrenskraft
stärktes ansåg utskottet att någon sådan utvidgning inte var aktuell.
Utskottet, som i denna del var enhälligt, anslöt sig därmed till vissa
uttalanden av regeringen. Riksdagen godtog denna ståndpunkt. Utskottet
anser inte att riksdagen har anledning att ändra sin inställning i frågan. I detta
sammanhang bör dock erinras om att den nyligen tillsatta regionalpolitiska
utredningen (1 1982:05) enligt sina direktiv (se s. 17) har att undersöka vilken
avgränsning av stödberättigad verksamhet som kan vara lämplig med hänsyn
till förändringarna i näringslivets sammansättning. På grundval av det
anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:269 (m).

Småföretagsfrågor

Allmänt

En rad motioner innehåller yrkanden som syftar till att villkoren för
småföretagens verksamhet skall förbättras. Centerpartiet föreslår i motion
1982/83:2132 att riksdagen genom ett uttalande till regeringen skall ansluta
sig till ett i motionen framlagt program med åtgärder för en fortsatt aktiv
småföretagarpolitik. Programmet går ut på bl. a. att företagsbeskattningen
utformas annorlunda, att informationsspridningen till småföretagen utvecklas,
att förutsättningarna för innovationsverksamheten i företagen förbättras
och att principerna i den nya anställningsskyddslagen skall ligga fast i
fortsättningen. Motionärerna torde härvid syfta på att den lag (1982:80) om
anställningsskydd, som riksdagen antog i februari 1982 och som ersatte 1975
års lag i ämnet, innehåller vissa bestämmelser som är ägnade att underlätta
småföretagens verksamhet, exempelvis om provanställning och om tillfälliga
anställningar vid arbetstoppar.

Som utskottet redovisat i det föregående har regeringen i budgetpropositionen
lagt fram riktlinjer för en ny industripolitik. En huvudtanke bakom
dessa riktlinjer är att de gynnsamma effekterna för svensk industri av den
devalvering som vidtogs hösten 1982 fortsättningsvis måste värnas genom
industri- och regionalpolitiska åtgärder av såväl generell som selektiv natur.
Det gäller enligt programmet bl. a. att effektivisera det statliga branschstödet
och stödet till de små och medelstora företagen. Det finns, sägs det i
propositionen, stora potentiella möjligheter inom företagssektorn som kan
realiseras om det statliga småföretagsstödet blir effektivare.

NU 1982/83:35

Utskottet instämmer i detta och vill understryka vikten av att arbetet på att
stärka de små och medelstora företagens ställning fortsätter. Regeringen har,
som framgått av den inledande redogörelsen i detta betänkande, tagit
initiativ till flera utredningar angående näringspolitikens utformning mera i
detalj. Utredningsarbetet skall bedrivas skyndsamt och bör enligt utskottets
mening så småningom kunna resultera i åtgärder som gynnar bl. a.
småföretagsamheten. I detta sammanhang bör vidare nämnas att regeringen
har ombildat den s. k. småföretagsdelegationen och gett den nya direktiv.
Industriministern har i ett uttalande den 18 mars 1983 framhållit att avsikten
med den nya småföretagarpolitiken är att den skall ingå som en väsentlig del i
den industripolitik för industriell förnyelse varom en proposition skall
framläggas våren 1984. Inom delegationens ram skall bildas särskilda
arbetsgrupper. Arbetsgrupperna skall ta itu med sådana frågor som
industrins underleverantörer, nyföretagandet, de teknikbaserade företagen
och företagsbeskattningen.

Utskottet konstaterar att de förslag som har framlagts i den aktuella
motionen i allt väsentligt syftar mot de mål som har ställts upp i
propositionen. Utskottet är emellertid inte berett att nu ställa sig bakom de
förslag av mer konkret natur som förs fram i motionen, vilken därför
avstyrks.

I samma motion föreslås ett tillkännagivande från riksdagen av innebörd
att de regionala utvecklingsfonderna som en av sina uppgifter skall ha att
erbjuda nystartade företag hjälp på i första hand bokförings- och skatteområdena.

Utskottet vill erinra om att statens industriverk f. n. utreder frågor rörande
utvecklingsfondernas serviceverksamhet (se s. 9). Regeringens avsikt är att i
en proposition under våren 1984 lägga fram förslag om utvecklingsfondernas
organisation och verksamhet. Sådana frågor som den nu nämnda torde
komma att behandlas i det sammanhanget. Med hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet motion 1982/83:2132 (c) i denna del.

Informations- och utbildningskampanj

I motion 1982/83:2043 (c) föreslås att statsmakterna skall ge ekonomiskt
stöd till en särskild informations- och utbildningskampanj om småföretag.
Kampanjen bör enligt motionärerna utformas så att den blir lättillgänglig för
allmänheten, exempelvis genom att kurser ges i utbildningsradions regi. En
annan metod kunde vara att vidga utbildningen i ekonomiska frågor inom
grund- och gymnasieskolan i denna riktning. En kampanj för ökad
småföretagsutbildning skulle lämpligen paras med en allmän informationskampanj
om vad småföretagen betyder för Sverige i dag.

En utbildnings- och informationsinsats av det slag som förespråkas i
motionen skulle givetvis kunna bidra till att öka intresset för småföretagandet
och dess villkor. Utskottet vill emellertid erinra om att samhället under

NU 1982/83:35

det senaste decenniet har gjort en rad insatser på utbildningsområdet för att
stimulera till nyetablering av småföretag. För potentiella och redan
etablerade företagare finns det ett rikt utbud av kurser. Flera studieförbund
och högskolor har numera småföretagskurser. Högskolan i Växjö har bildat
ett centrum för småföretagsutveckling, som bl. a. skall bidra till att tillgodose
småföretagspolitikens långsiktiga informationsbehov (prop. 1981/82:118
s. 201). De regionala utvecklingsfonderna arrangerar flera gånger om året
kortare ”starta-eget-kurser” i sina resp. län. Dessutom har vissa utvecklingsfonder
längre etableringskurser på upp till tio månader. Vidare har statens
industriverk möjlighet att inom ramen för givna resurser prioritera informations-
och utbildningsprogram av exempelvis det slag som föreslås i
motionen. Utskottet har erfarit att industriverket tillsammans med utbildningsradion,
Liber/Hermods i Malmö och Göteborgs universitet f. n.
planerar en bred satsning på eterförmedlad utbildning av presumtiva
företagsstartare. Utbildningsinsatsen avses bli kompletterad med stödjande
aktiviteter av landets utvecklingsfonder. Med hänsyn till de åtgärder som här
har nämnts finns det enligt utskottets mening inte anledning för riksdagen att
nu göra något uttalande i linje med det som föreslås i motion 1982/83:2043
(c). Denna avstyrks följaktligen.

AR Handelskredit

I motion 1982/83:1024 (m) erinras om att serviceföretagsutredningen i ett
betänkande år 1979 (SOU 1979:74) framhöll att de små och medelstora
företagen ofta har svårigheter att få tillgång till långfristiga krediter och
riskvilligt kapital. Det är enligt motionärerna väsentligt från konkurrenssynpunkt
att de köpmän som så önskar kan agera självständigt och genom
upplåning i ett från leverantörer fristående kreditinstitut minska sitt
beroende av leverantörerna. En möjlighet är enligt motionärerna att AB
Handelskredit och dess systerföretag ges ökade möjligheter till utlåning för
investeringar. Motionärerna anför att man inte år efter år kan hålla på att
utreda denna viktiga fråga. De vill ha ett omedelbart ställningstagande från
riksdagens sida i frågan.

Utskottet vill erinra om att motionsyrkanden rörande Handelskreditgruppen
har behandlats och avslagits av riksdagen våren 1982 (NU 1981/82:51,
rskr 1981/82:417). Näringsutskottet hänvisade i motiveringen för sitt
avstyrkande bl. a. till att utredningen (E 1980:5) om de små och medelstora
företagens finansiella situation (se s. 19) övervägde frågor om AB Handelskredit
och dess systerinstitut (AB Järnhandelskredit, AB Textilkredit, AB
Svensk Hotell- och Restaurantkredit samt Kiosk- och servicehandelns
Kreditinstitut AB). Utskottet har erfarit att utredningen avser att avlämna
ett betänkande i maj eller juni i år och att den då lägger fram förslag rörande
de angivna kreditinstituten. Förslaget samt regeringens ställningstagande till
detsamma bör enligt utskottets mening avvaktas. Motion 1982/83:1024 (m)
avstyrks följaktligen.

NU 1982/83:35

Kvinnor som företagare, m. m.

Åtgärder inom ramen för de regionala utvecklingsfondernas verksamhet
för att stimulera kvinnor att starta egna företag föreslås av folkpartiet i
partimotionen 1982/83:688. Motionärerna anser att förekomsten av kvinnliga
företagare bör undersökas, att staten bör verka för kvinnlig representation
i utvecklingsfondernas styrelser och att varje fond bör ha en särskild ansvarig
för att stimulera kvinnligt företagande.

På förslag av näringsutskottet (NU 1981/82:51) avslog riksdagen våren
1982 en motion (fp) av i huvudsak samma innebörd som den nu aktuella. När
det gällde det i motionen framförda kravet på kvinnlig representation i
utvecklingsfondernas styrelser utgick utskottet från att såväl män som
kvinnor nominerades till dessa med utgångspunkt i de grundläggande
principer för styrelsernas sammansättning som riksdagen hade fastställt i
samband med fondernas tillkomst. Vidare räknade utskottet med att såväl
industriverket och SIFU som utvecklingsfonderna skulle beakta alla
möjligheter att stimulera till nyföretagande och därvid uppmärksamma den
potential för nyföretagande som finns bland kvinnor. Ett förslag om en
utredning av kvinnlig företagsamhet och dess framtida behov avstyrktes av
utskottet med motiveringen att det fick anses vara en uppgift för berörda
myndigheter att väga behovet av en sådan utredning mot andra utredningsbehov.
Det kan nu nämnas att arbetsmarknadsdepartementet i november
1982 har gett ett bidrag till forskare vid Umeå universitet för forskning inom
detta ämnesområde.

Lika litet som förra året anser utskottet att riksdagen har anledning att
göra något särskilt uttalande till förmån för kvinnlig representation i de
regionala utvecklingsfondernas styrelser. I styrelserna bör, som näringsutskottet
framhöll inför fondernas inrättande år 1978 (NU 1977/78:34 s. 19 f.),
ingå personer med såväl professionellt företagskunnande som kunskaper om
resp. läns näringsliv, dess problem och utvecklingsmöjligheter samt vidare
representanter för länets arbetstagare och småföretagare. Utskottet anser
det inte heller motiverat att kräva av fonderna att de har en tjänsteman med
särskilt ansvar för att stimulera kvinnor att starta eller leda företag. Det får
enligt utskottets mening ankomma på varje fond att avgöra om och i vilken
utsträckning man vill tillgodose önskemål härom. Vad gäller förslaget om en
undersökning av förekomsten av företag med kvinnor i ledande ställning
hänvisar utskottet till det forskningsprojekt vid Umeå universitet som nyss
har nämnts. Någon anledning för riksdagen att ta ytterligare initiativ i ämnet
föreligger enligt utskottets mening inte. Motion 1982/83:688 (fp) avstyrks
därför av utskottet.

NU 1982/83:35

Kooperationens kapitalförsörj ning

Som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 11) har avsevärda
utredningsinsatser och fortsatt beredning ägnats åt frågor om kooperationen
i dess olika former. Huvudintresset har därvid inriktats på åtgärder för att
underlätta dels intern kapitalbildning inom de kooperativa företagen, dels
tillförsel utifrån av kollektivt kapital. Genom de betänkanden som kooperationsutredningen
(1 1977:01) har publicerat står det klart att förbättrade
möjligheter till kapitalförsörjning är av vital betydelse för kooperationens
fortsatta utveckling.

Kooperationsutredningen tillsattes på riksdagens begäran, föranledd av en
motion (s) år 1976. Direktiven utfärdades av industriminister Nils G. Åsling
kort tid efter det regeringsskifte som inträffade samma år. Denne och
ekonomi- och budgetminister Rolf Wirtén svarade såsom föredragande för
en lagrådsremiss i augusti 1982, innehållande förslag - på grundval av
kooperationsutredningens huvudbetänkande - till lagändringar i tre avseenden.
Genom ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar skulle det
bli möjligt för även andra än medlemmar att - i form av s. k. B-insatser -bidra med kapital till kooperativa företag. Genom ändring i reglementet
(1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning skulle fjärde
fondstyrelsen, som handhar fondens aktieplaceringar, beredas möjlighet att
göra placeringar även i B-andelar i kooperativa föreningar. Dubbelbeskattningen
av utdelad vinst i ekonomiska föreningar skulle lindras genom
ändringar i kommunalskattelagen (1928:370). I den inledande presentationen
i lagrådsremissen aviserade industriminister Åsling därutöver några
andra förslag rörande kooperationen som regeringen planerade att lägga
fram. Det gällde bl. a. dels en motsvarighet för kooperationens del till
skattefondssparandet, dels en skattereduktion vid avsättning till medlemsinsatser
i kooperativa föreningar.

Efter regeringsskiftet i oktober 1982 återkallades lagrådsremissen på
förslag av industriminister Thage G. Peterson. Denne har, såsom också
framgår av den tidigare redogörelsen (s. 14), i svar på en av Nils G. Åsling
framställd interpellation redovisat motiven för denna åtgärd och ställt i utsikt
att en proposition om kooperationen skall lämnas till riksdagen senast våren
1984. Regeringens fortsatta beredningsarbete innefattar överläggningar med
företrädare för kooperationen.

Tre motioner innehåller yrkanden om omedelbara lagstiftningsåtgärder
eller framställningar till regeringen i enlighet med de förslag som har berörts i
det föregående. I två av dessa motioner framförs också liksom i två andra
motioner - varav den ena från allmänna motionstiden år 1982 - yrkanden
som gäller löntagarägda eller arbetskooperativa företag. Till det ämnet
återkommer utskottet i det följande.

Mest detaljerad är centerpartiets partimotion 1982/83:803. Här begärs i
första hand att riksdagen skall göra ett uttalande om värdet av ökad
kooperativ verksamhet i samhället. Vidare föreslås - i anslutning till den

NU 1982/83:35

nämnda lagrådsremissen - omedelbara lagändringar så att B-insatser i
kooperativa företag möjliggörs och så att allmänna pensionsfondens fjärde
fondstyrelse kan placera 400 milj. kr. i sådana andelar. Riksdagen skulle
vidare begära att regeringen lägger fram förslag till en lagändring som medför
enkelbeskattning av räntan på de insatser som utgör kooperationens
riskkapital. Genom principbeslut av riksdagen skulle det slås fast dels att
kooperativa företag skall få samma möjligheter som aktiebolag att dra nytta
av ett genom skattelättnader stimulerat sparande, dels att medlemmar i
kooperativa föreningar skall få beskattningen av stadgeenliga insatser
uppskjuten såvitt gäller 60 % av insatsbeloppet.

Folkpartiet beklagar i sin partimotion 1982/83:1615 om riktlinjer för
näringspolitiken att lagrådsremissen rörande kooperationen har återkallats.
Statsmakternas ambition måste vara att skapa konkurrens på så lika villkor
som möjligt mellan företag med olika ägarkonstruktion, menar motionärerna.
De vill att riksdagen skall uttala att det är angeläget att regeringen med
det snaraste presenterar förslag i den riktningen.

Snarlikt är yrkandet i motion 1982/83:2012 (s). Här refereras vissa förslag
av kooperationsutredningen, vilka delvis fördes vidare i den sedermera
återkallade lagrådsremissen. Det rör sig om fem punkter - införande av
B-insatser, inrättande av ett statligt specialinstitut för placering i B-andelar,
enkelbeskattning av insatsräntor som överförs till medlemsinsatser, möjlighet
till skattefondssparande samt åtgärder för att åstadkomma avsättningar
till kooperativa kapitalfonder. Yrkandet i denna motion går ut på att
regeringen snarast skall lägga fram förslag om kooperationen och dess
kapitalförsörjning i syfte att de kooperativa företagen skall - med hänsyn
tagen till sin särart - bli jämställda med de börsnoterade aktiebolagen.

Utskottet vill först slå fast att riksdagen inte gärna kan omedelbart besluta
om lagändringar i här berörda avseenden utan att beredningen av lagstiftningsfrågorna
har fullföljts genom hörande av lagrådet. Med detta konstaterande
avstyrker utskottet motion 1982/83:803 (c) såvitt den går ut på
omedelbara lagändringar. Utskottet tar inte härigenom ställning i sak till de
förslag rörande B-insatser i kooperativa företag och om placeringar i sådana
från allmänna pensionsfondens sida som de aktuella motionsyrkandena
avser.

Det råder uppenbarligen en vittgående politisk enighet om att förutsättningarna
för kooperationens kapitalförsörjning behöver förbättras i olika
avseenden. Kooperationsutredningen har genom sina förslag lagt en god
grund för åtgärder på detta område. Den nuvarande regeringens intentioner
har kommit till klart uttryck genom industriminister Thage G. Petersons nyss
berörda svar på en interpellation i ämnet. En proposition rörande
kooperationen och dess roll i samhället avses bli framlagd senast våren 1984.
Överläggningar mellan regeringen och de kooperativa organisationerna är
ett viktigt led i förberedelserna. Utskottet finner det naturligt att riksdagen
inte i detta läge gör något särskilt uttalande i frågan utan avvaktar den

3 Riksdagen 1982/83. 17 sami. Nr 35

NU 1982/83:35

aviserade propositionen. Allt talar för att denna kommer att ge ett fylligt
underlag för bedömning av de olika detaljfrågor som har tagits upp i
motionerna 1982/83:803 (c) och 1982/83:2012 (s) och därmed för positiva
åtgärder från riksdagens sida. De förslag till uttalanden och beslut rörande
kooperationens kapitalförsörjning som framläggs i dessa motioner och i
motion 1982/83:1615 (fp) avstyrks alltså av utskottet.

Arbetskooperation

Vid sidan av huvudgrenarna av den svenska kooperationen - konsumentkooperation,
lantbrukskooperation och bostadskooperation - har den form
som bl. a. kallas arbetskooperation tilldragit sig särskild uppmärksamhet
under de senaste åren. Med ett arbetskooperativt företag avses ett företag
som ägs av dem som arbetar i företaget och vars organisation och mål baseras
på de kooperativa principerna. Endast ett fåtal sådana företag finns i Sverige.
Vidare begrepp som kan innefatta dessa företag är löntagarägda företag och
personalägda företag.

Sedan snart två år finns en särskild delegation för arbetskooperation med
uppgift att följa och bevaka utvecklingen när det gäller arbetskooperativa
frågor och att ta initiativ till åtgärder på området. Verksamheten skall enligt
direktiven bedrivas under en femårig försöksperiod som varar t. o. m. juni
1986. Delegationen svarar för en försöksverksamhet - innefattande visst
ekonomiskt stöd - som bedrivs under medverkan av statens industriverk och
de regionala utvecklingsfonderna.

Som redan nämnts föreligger flera motionsyrkanden rörande arbetskooperation.
En av motionerna väcktes redan i januari 1982. Det är motion
1981/82:1933 (c), som syftar till en utredning av möjligheterna att de
anställda ges förköpsrätt i fall då det är aktuellt att ett företag helt eller till
betydande del skall byta ägare. I centerpartiets partimotion 1982/83:803 går
ett yrkande ut på att regeringen skall ta fortsatta initiativ för att underlätta
bildandet av arbetskooperativa företag i sådana fall då ägaren till ett mindre
företag önskar att de anställda skall överta verksamheten. Motionärerna
skisserar vissa tekniska lösningar som skulle kunna bli aktuella i dessa fall. I
folkpartiets partimotion 1982/83:1615 begärs en utvärdering av löntagarägda
företag. Sådana företag kan, säger motionärerna, ge väsentliga uppslag för
ett fortsatt utvecklingsarbete inom bl. a. företagsdemokratin. Man borde
därför studera vilka speciella problem dessa företag har och hur problemen
kan undanröjas. I motion 1982/83:338 (vpk) föreslås en undersökning av
förutsättningarna för att Sollefteå kommun kan bli en försökskommun för
arbetskooperativ.

De nu berörda motionsyrkandena avser frågor inom det område som
bevakas av delegationen för arbetskooperation. Dess verksamhet gäller f. n.
en femårsperiod av vilken drygt tre år återstår. Med hänsyn till det uppdrag
som delegationen har fått och de olika aktiviteter som den bedriver finns det

NU 1982/83:35

enligt utskottets uppfattning inte anledning för riksdagen att nu göra någon
framställning till regeringen rörande arbetskooperativa företag eller löntagarägda
företag i övrigt. Utskottet avstyrker sålunda de fyra motionsyrkanden
som det är fråga om.

Regional näringspolitik

I tre motioner framläggs yrkanden med i huvudsak regional inriktning. De
berörda regionerna är Gävleborgs län, Göteborgsområdet och Gotland.

De små och medelstora företagen i Gävleborgs län behöver särskilda
statliga stödåtgärder, görs det gällande i motion 1982/83:1585 (s). I motionen
föreslås bl. a. att den regionala utvecklingsfonden i länet tillförs speciella
medel att användas i särskilt utsatta kommuner och att samhället stödjer en
utbyggnad av turistnäringen.

Utskottet vill erinra om att samtliga länsstyrelser har i uppdrag att före den
30 september 1983 utarbeta regionala industriprogram (se s. 16). Inom
ramen för uppdraget skall särskilt problemen och utvecklingsmöjligheterna
för sådana orter som domineras av ett enda eller ett fåtal företag belysas.
Utredningsarbetet skall ske i samarbete med andra berörda statliga och
kommunala organ i länet, med de regionala utvecklingsfonderna, med
förekommande regionala utvecklings- och investmentbolag samt med de
fackliga organisationerna och näringslivets organisationer i länet. Det
program som skall utarbetas för Gävleborgs läns vidkommande bör enligt
utskottets mening kunna ge statsmakterna ett underlag för bedömning av
huruvida särskilda stödåtgärder åt detta län är erforderliga. Utskottet har
erfarit att man inom regeringskansliet f. n. bereder frågor om särskilt stöd till
Bergslagen. Det kan, anser utskottet, finnas anledning att i samband med
dessa överväganden beakta problemen i Gävleborgs län. Riksdagen bör dock
inte nu göra ett sådant uttalande som begärs i motionen. Denna avstyrks
därför.

Med sikte främst på näringspolitiska problem i Göteborgsregionen
föreslås i motion 1982/83:2009 (vpk) att riksdagen hos regeringen begär en
samordnad industriplanering, innebärande dels att varvens, rederiernas och
hamnarnas verksamhet ingår i en samhällsplan för utrikeshandel och
transporter, dels att hänsyn tas till den tunga industrins behov av förnyelse
samt till denna industris miljöproblem och energisituation.

Motsvarande yrkanden har de två senaste åren avslagits av riksdagen (NU
1980/81:64,1981/82:34). Näringsutskottet har vid båda dessa tillfällen uttalat
att motionärerna hade fäst uppmärksamheten på viktiga samband, som
kanske inte alltid vunnit tillräckligt beaktande, men att utskottet ändå inte
kunde ställa sig bakom de mycket långtgående krav på nya planeringsinsatser
som motionärerna hade föreslagit. Det finns enligt utskottets mening skäl att
upprepa dessa synpunkter. Samtidigt vill utskottet påpeka att det inom
länsstyrelserna pågående arbetet med utformningen av regionala industri -

NU 1982/83:35

program bör kunna visa sig ha betydelse när det gäller att få en bättre
samordning av industriplaneringen inom Göteborgs län. På grundval av det
anförda avstyrker utskottet motionen.

Regeringen bör enligt ett förslag i motion 1982/83:2032 (s) anmodas att
utreda och framlägga förslag om inrättande av en industriell utvecklingsfond
för Gotland. Fonden skulle efter förebild av Norrlandsfonden bl. a. dels
verka för utveckling och differentiering av det gotländska näringslivet genom
att stödja etableringar och utbyggnad av industriell produktion och service,
dels stödja forskningsarbete som syftar till vidareförädling av gotländska
råvarutillgångar. En särskild utvecklingsavgift på uttag av s. k. oersättliga
naturtillgångar på Gotland skulle finansiera verksamheten.

Förslag om inrättande av en fond för främjande av det gotländska
näringslivet, finansierad genom avgifter för utvinning av råvaror, har tidigare
framlagts i motioner åren 1976 och 1977. Yrkandena avslogs av riksdagen.
Näringsutskottet anförde vid dessa tillfällen (NU 1975:16 s. 94, 1976/77:30
s. 52) bl. a. att utskottet hade förståelse för syftet med motionerna - att
stimulera det gotländska näringslivet. Utskottet hänvisade emellertid till att
Norrlandsfonden, som även då åberopades som förebild, hade en speciell
bakgrund och inte borde tjäna som mönster för en ny inrättning i en region
som i så hög grad skiljer sig från Norrland vad gäller naturresurser och
näringslivsstruktur.

Utskottet finner att dessa synpunkter fortfarande äger giltighet. Därutöver
vill utskottet erinra om att de regionala utvecklingsfonderna har inrättats
sedan riksdagen senast behandlade motsvarande yrkande. Utskottet anser
inte att det, vid sidan av den regionala utvecklingsfonden i Gotlands län, bör
inrättas en fond av det slag motionärerna föreslår. På grundval av det anförda
avstyrks motionen.

Vissa branscher

Läkemedelsindustrin

I motion 1982/83:1106 (vpk) hemställs att frågan om ett ökat samhällsinflytande
över läkemedelsindustrins forskning, utvecklingsarbete, information
och marknadsföring blir föremål för en parlamentarisk utredning.
Därvid bör enligt motionärerna även frågan om hela läkemedelsindustrins
förstatligande belysas.

Utskottet har erfarit att denna fråga kommer att prövas genom regeringens
försorg. Enligt utskottets mening bör därvid inriktningen vara att samhällets
roll inom läkemedelsindustrin skall vidgas, i första hand inom forsknings- och
utvecklingsarbetet. Motionen avstyrks med hänvisning till det anförda.

NU 1982/83:35

Gummi- och plastindustrin

Ett yrkande i motion 1982/83:491 (s) rörande behovet av ökad samverkan
inom gummi- och plastindustrin motiveras med att en sådan samverkan är
nödvändig om den industriella kapaciteten inom branschen skall upprätthållas
och utvecklas. Samarbetet skulle främst gälla blandningsverksamheten,
försäljningen och exporten. Regeringen bör enligt motionären ta erforderliga
initiativ.

Utskottet vill, i likhet med motionären, understryka betydelsen av att
Sverige har en livskraftig gummi- och plastindustri. Med hänsyn till de delvis
branschspecifika problem som präglar branschen bör enligt utskottets
mening ett visst mått av samarbete inom denna eftersträvas, vilket dock inte
får leda till att konkurrenselementet på den svenska marknaden eftersätts.
Vissa rationaliseringsvinster bör emellertid kunna uppnås, exempelvis
genom samordnade verktygsinköp och genom samverkan på exportsidan.
Det bör i första hand ankomma på de enskilda företagen och branschens egna
organ att se till att det erforderliga samarbetet kommer till stånd. Utskottet
utgår från att regeringen tar de initiativ som kan bedömas erforderliga.
Motionen avstyrks med hänvisning till det anförda.

I motion 1982/83:1483 (vpk) föreslås ett tillkännagivande angående
nödvändigheten av en fortsatt tillverkning av lastbils- och traktordäck.
Motionären uppger att det f. n. inte finns någon tillverkning av det slaget i
Sverige. Han anser att en sådan behövs av såväl beredskapsskäl som
sysselsättnings-, industri- och handelspolitiska skäl.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att det förutom personbilsdäck i
dag här i landet tillverkas även traktordäck och lätta lastvagnsdäck, dvs. däck
med en diameter som understiger 20”. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF) har träffat avtal med en av landets däckindustrier om tillverkning
inom en viss kostnadsram av ett ”krisdäck” (20” och 22,5”) för tyngre
lastfordon. Däcket utprovas f. n. och skall kunna tillverkas under avspärrningsförhållanden.

Det är, som motionären framhåller, av stor betydelse inte minst av
beredskapsskäl att Sverige behåller en viss kapacitet när det gäller
tillverkning av däck till lastbilar, bussar och traktorer. Genom bl. a. de
åtgärder som vidtagits av ÖEF har enligt utskottets mening de önskemål som
motionären framfört i stor utsträckning tillgodosetts. Därför avstyrker
utskottet motionen.

Kontroll av företag, m. m.

I två motioner föreslås vissa ändringar i den konkurrensrättsliga lagstiftningen.

Den nya konkurrenslagen (1982:729) bör enligt ett förslag i motion
1982/83:1500 (vpk) ändras i tre olika avseenden. Skadlig verkan av
konkurrensbegränsning skall, förutom i de i 2 § uppräknade fallen, anses
4 Riksdagen 1982/83. 17 sami. Nr 35

NU 1982/83:35

föreligga även när den konkurrensbegränsade åtgärden ”är till skada för
sysselsättningen eller åsidosätter berörda arbetstagares eller kommuners
intressen”. Generellt förbud skall vidare införas mot dels priskarteller, dels
marknadsdelningsavtal. Motionärernas avsikt med det förstnämnda förslaget
torde vara att det angivna kriteriet skall beaktas endast i företagsförvärvsfallen.

Motsvarande motionsyrkanden (vpk) framfördes våren 1982 med anledning
av regeringens förslag om ny konkurrenslag. De avstyrktes av
näringsutskottet och avslogs av riksdagen (NU 1981/82:55 s. 16 f.). Vad
angår det nyssnämnda förslaget beträffande rekvisitet skadlig verkan
anförde utskottet att en prövning av företagsförvärv borde ske enbart med
utgångspunkt i konkurrensrättsliga bedömningsgrunder. Ett skäl härför var
att de konkurrensvårdande myndigheterna inte kunde anses ha kompetens
eller möjligheter att väga in andra omständigheter än rent konkurrensrättsliga
i sin bedömning. De negativa följder för sysselsättningen på en ort som
kan uppkomma till följd av en företagsfusion fick enligt utskottets mening
angripas och motverkas med andra medel, exempelvis av arbetsmarknadspolitisk
natur. - Utskottet avvisade vidare tanken på en kriminalisering av
pris- och marknadsdelningskarteller och pekade bl. a. på svårigheten att
precisera yttergränserna för förbud mot sådana karteller. I den mån sådana
karteller har skadlig verkan får de angripas med stöd av missbruksbestämmelserna
i lagen, anförde utskottet.

De skäl utskottet för ett år sedan anförde för att de nämnda förslagen
borde avslås är enligt utskottets mening alltjämt fullt bärkraftiga. Även den
nu aktuella motionen avstyrks därför.

Önskemålet i motion 1982/83:1475 (s) är att regeringen skyndsamt skall
lägga fram förslag till lagstiftning om kontroll av företagsförvärv. Av
motiveringen framgår att motionärerna tänker sig en lag som skulle bygga på
ett förslag som på sin tid lades fram i en inom justitiedepartementet
upprättad departementspromemoria (Ds Ju 1974:17). Motionärerna anser
att det borde vara möjligt att ingripa mot företagssammanslagningar som får
långtgående negativa konsekvenser för konsumenterna och för samhället.
De allmänna intressen som främst gör sig gällande är enligt motionärerna
hänförliga till sysselsättning, regionalpolitik eller konkurrens- och prispolitik.

Förslaget i motionen överensstämmer som synes i allt väsentligt med ett av
de av utskottet nyss avstyrkta förslagen i motion 1982/83:1500 (vpk) och bör
enligt utskottets mening avslås på samma grund. Utskottet vill emellertid
framhålla att det kan finnas anledning att återkomma till frågan om
utformningen av bestämmelserna om fusionskontroll sedan erfarenheter
vunnits av de nya bestämmelserna i konkurrenslagen om kontroll av
företagsförvärv.

Två motioner, båda med socialdemokratiska upphovsmän, går ut på att
samhällets inflytande i samband med företagsnedläggelser skall ökas. I den

NU 1982/83:35

ena, motion 1982/83:1474, begärs förslag till lagstiftning i syfte att öka
samhälls- och löntagarinflytandet vid nedläggningar eller inskränkningar i
driften i företagen. Regeringen bör enligt motionärerna kunna föreskriva
villkor när ett företag planerar antingen nedläggning eller personalminskning
av viss omfattning. Reglerna i lagstiftningen borde dessutom bli utformade så
att de fackliga organisationerna direkt får en väsentligt stärkt förhandlingsposition.
I den andra motionen, 1982/83:2019, begärs en lag som möjliggör
att nedläggningsdrabbade företags lokaler och inventarier kan övertas av
samhället. Motionärerna påpekar att nedläggningshotade företag i de flesta
fall äger både industrilokalerna och de maskiner och den övriga utrustning
som erfordras för en fortsatt drift av verksamheten i annan regi. Kommunerna
borde därför ges rätt att expropriera erforderlig egendom och
utrustning, om syftet med åtgärden är att möjliggöra en fortsatt drift.

Motionärernas förslag rörande vidgade befogenheter för kommunerna i
samband med företagsnedläggelser synes inbegripa en utvidgning av den
kommunala kompetensen. Kompetensbestämmelserna i kommunallagstiftningen
har varit föremål för vissa överväganden i betänkandet (SOU
1982:20) Kommunerna och näringslivet. Utredningen har emellertid endast
föreslagit smärre förändringar i den gällande regleringen på området.
Konstitutionsutskottet har nyligen (KU 1982/83:21 s. 30 f.) med anledning av
en rad motionsyrkanden (s, vpk) om ökad kommunal näringspolitisk
kompetens framhållit att det är önskvärt att en översyn av den kommunala
kompetensen kommer till stånd. I detta sammanhang anförde konstitutionsutskottet
vidare följande. Det var tillfredsställande att regeringen i årets
budgetproposition hade uttalat att kommunernas och landstingskommunernas
roll i närings- och sysselsättningspolitiken skulle utredas. Denna
utredning skulle inom kort påbörjas. Motionerna borde förklaras besvarade
med det anförda. I en reservation av de borgerliga ledamöterna i utskottet
föreslogs att motionerna skulle avslås på den grunden att någon utvidgning av
kommunernas kompetens i fråga om sysselsättningspolitiska frågor inte var
erforderlig. Riksdagen följde utskottet.

Till det anförda kan läggas att regeringen genom beslut den 17 mars 1983
har gett direktiv till stat-kommunberedningen (som ersätter den tidigare
stat-kommungruppen). Av dessa direktiv (dir. 1983:30) framgår bl. a. att
beredningen skall överväga konsekvenserna av olika tänkbara kompetensgränser
för kommunerna på det näringspolitiska området. Regeringen har
vidare den 23 februari 1983 uppdragit åt statens industriverk att utreda
omfattningen och inriktningen av kommunernas näringspolitiska verksamhet
(se s. 10). Arbetet skall vara slutfört senast den 1 september 1983.

Med hänsyn till den omfattande utredningsverksamhet rörande kommunernas
näringspolitik som nu har initierats finns det enligt utskottets
uppfattning inte skäl för riksdagen att göra några sådana framställningar till
regeringen som föreslås i motionerna 1982/83:1474 (s) och 1982/83:2019
(s).

NU 1982/83:35

Landskrona Finans AB

I samband med riksdagens beslut våren 1981 om avveckling av Öresundsvarvet
AB i Landskrona träffade dettas moderbolag Svenska Varv AB samt
vissa kommuner och företag i Skåne ett avtal om att bilda ett särskilt bolag,
Landskrona Finans AB, som skulle utgöra ett komplement till andra insatser
som vidtogs för att bygga ut näringslivet i Landskronaregionen. Utskottet
hänvisar till den redogörelse för bolaget som har lämnats i det föregående
(s. 19).

I motion 1982/83:302 (s) föreslås att riksdagen skall begära ”en översyn av
den årliga avgift” som Landskrona Finans AB har att betala till staten.
Motionären föreslår att följande i fortsättningen skall gälla i fråga om
avgiften. (1) Den skall fastställas vara en i beskattningshänseende avdragsgill
kostnad i bolagets rörelse. (2) Den skall per räkenskapsår uppgå till det
belopp som beslutad utdelning motsvarar före skatt. (3) Den skall
tidsbegränsas genom att utgå endast under de fem första räkenskapsår för
vilka utdelning i bolaget beslutas. - I motiveringen anförs att samhället, om
bolaget kan uppfylla de förväntningar som ställts på det vid tillkomsten, får
en mycket god förräntning på sin insats. Att därutöver en icke resultatbaserad
avgift begärs är enligt motionen alltför långtgående. Det är i och för sig
rimligt att viss ersättning erläggs till staten för tillskottsmedlen, men den
borde i så fall knytas till resultatet och vara tidsbegränsad. Motionären anser
vidare att den rådande ovissheten beträffande den skatterättsliga karaktären
av avgiften bör undanröjas på det sätt som föreslås i motionen.

Med anledning av förslagen i motionen vill utskottet framhålla följande.
Landskrona Finans AB skapades som ett instrument för staten, de berörda
kommunerna och näringslivet i Skåne för att mildra effekterna av Öresundsvarvets
avveckling. Utformningen av det direkta statliga engagemanget är så
till vida unikt att staten har tillskjutit merparten av aktiekapitalet och det
arbetande kapitalet under det att ägandet till övervägande del ligger på andra
händer. Den helt dominerande delen av ägandet ligger dock hos andra
samhällsorgan samt hos det statligt ägda Svenska Varv AB. När staten i
andra sammanhang har tillhandahållit kapital till investmentbolag eller
utvecklingsbolag av skilda slag har detta i allmänhet skett antingen såsom lån
mot sedvanlig ränta och med amorteringsskyldighet för mottagaren eller som
ett rent ägartillskott. I de senare fallen har äganderätten till bolaget helt eller
delvis legat kvar hos staten, hos något statligt organ eller hos den regionala
utvecklingsfonden i länet. Mot bakgrund av den särskilda form som statens
engagemang i Landskrona Finans AB har fått kan man enligt utskottets
mening inte rikta någon invändning emot att staten har betingat sig viss
ersättning av bolaget för det tillskjutna kapitalet.

En sådan ersättning kan naturligtvis beräknas enligt olika principer.
Utskottet vill inte utesluta att ändringar i villkoren för statens kapitaltillskott
kan visa sig behövliga för att bolaget skall kunna verka på ett effektivt sätt.

NU 1982/83:35

Utifrån samhällets och de berörda kommunernas intressen av att så snabbt
som möjligt skapa nya arbetstillfällen i stället för dem som försvann i
samband med Öresundsvarvets nedläggning framstår enligt utskottets
mening en konstruktion som ställer statens ersättning i relation till
vinstutvecklingen som mer rimlig. Bolagets möjligheter att verka i enlighet
med sitt syfte skulle givetvis förbättras om den nuvarande avgiften ersattes av
en resultatanknuten avgift av exempelvis det slag som föreslås i motionen.

I konsortialavtalet har förutsatts att bolaget, sedan erfarenheter har
vunnits av verksamheten, skall kunna ta upp överläggningar med staten om
ändringar av villkoren för statens tillskottsmedel till bolaget. Denna
möjlighet har redan utnyttjats en gång, varvid dock principerna för
bestämmande av avgiften till staten inte berördes. Det får enligt utskottets
mening i första hand ankomma på bolaget att, på det sätt som har förutsatts i
avtalet, ta upp diskussioner med staten ifall bolaget önskar ändringar i de
gällande bestämmelserna om villkoren för statens kapitaltillskott.

Vad angår frågan om den aktuella avgiftens skatterättsliga status vill
utskottet påpeka att det ankommer på taxeringsmyndigheterna att bedöma
om avgiften skall betraktas som en avdragsgill kostnad i rörelsen.

Sammanfattningsvis finner utskottet att det kan finnas skäl att i stället för
den nuvarande avgiftskonstruktionen överväga en avgiftsmodell enligt
vilken bolagets avgift till staten sätts i relation till vinstutvecklingen. Ett nytt
avgiftssystem bör dock inte utformas på ett sådant sätt att de privata
aktieägarna i bolaget gynnas i högre grad än vad nu är fallet. Som utskottet
redan påpekat har bolaget enligt avtalet möjlighet att ta upp förhandlingar
med staten om villkoren för statens kapitaltillskott. På grund av det anförda
anser utskottet att en sådan framställning om översyn av den årliga avgiften
som motionären begär inte är påkallad. Motion 1982/83:302 (s) avstyrks
följaktligen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjer för näringspolitiken

att riksdagen avslår

a) motion 1982/83:1588 yrkande 1,

b) motion 1982/83:1615 yrkandena 1 och 5,

c) motionerna 1982/83:1037 och 1982/83:2040,

2. beträffande främjande av serviceföretagen

att riksdagen avslår

a) motion 1982/83:1498,

b) motion 1982/83:1588 yrkande 4,

3. beträffande investmentbolagens styrelser

att riksdagen avslår motion 1982/83:1658 yrkande 2,

NU 1982/83:35

4. beträffande det institutionella aktieägandet
att riksdagen avslår motion 1982/83:2010,

5. beträffande egenföretagares personliga borgensåtaganden
att riksdagen avslår motion 1982/83:490,

6. beträffande pantsättning av produktidéer och patent
att riksdagen avslår motion 1982/83:2042,

7. beträffande kreditstöd till enskilda vårdhem
att riksdagen avslår motion 1982/83:269,

8. beträffande åtgärder till stöd för små och medelstora företag
att riksdagen avslår motion 1982/83:2132 yrkande a,

9. beträffande utvecklingsfondernas serviceverksamhet
att riksdagen avslår motion 1982/83:2132 yrkande b,

10. beträffande informations- och utbildningskampanj rörande
småföretag

att riksdagen avslår motion 1982/83:2043,

11. beträffande AB Handelskredit

att riksdagen avslår motion 1982/83:1024,

12. beträffande åtgärder för att stimulera kvinnor att starta företag att

riksdagen avslår motion 1982/83:688,

13. beträffande kooperationens kapitalförsörjning
att riksdagen avslår

a) motion 1982/83:803 yrkandena 1-6,

b) motion 1982/83:1615 yrkande 2,

c) motion 1982/83:2012,

14. beträffande arbetskooperation
att riksdagen

a) avslår motion 1981/82:1933, motion 1982/83:803 yrkande 7
och motion 1982/83:1615 yrkande 4,

b) avslår motion 1982/83:338,

15. beträffande åtgärder för småföretag i Gävleborgs län
att riksdagen avslår motion 1982/83:1585 yrkande 6,

16. beträffande samordnad industriplanering för Göteborgsregionen att

riksdagen avslår motion 1982/83:2009,

17. beträffande industriell utvecklingsfond för Gotland
att riksdagen avslår motion 1982/83:2032,

18. beträffande förstatligande av läkemedelsindustrin m. m.
att riksdagen avslår motion 1982/83:1106,

19. beträffande ökad samverkan inom plast- och gummiindustrin
att riksdagen avslår motion 1982/83:491 yrkande 3,

20. beträffande tillverkning av lastbils- och traktordäck
att riksdagen avslår motion 1982/83:1483,

NU 1982/83:35

21. beträffande ändringar i konkurrenslagen
att riksdagen avslår motion 1982/83:1500,

22. beträffande kontroll av företagsförvärv
att riksdagen avslår motion 1982/83:1475,

23. beträffande samhälls inflytande vid företagsnedläggelser
att riksdagen avslår

a) motion 1982/83:1474,

b) motion 1982/83:2019,

24. beträffande Landskrona Finans AB

att riksdagen avslår motion 1982/83:302.

Stockholm den 21 april 1983

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam
Linder (m), Lilly Hansson (s), Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s),
Rune Jonsson (s), Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Per
Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp), Jörn Svensson (vpk), Birgitta
Johansson (s), Bo Finnkvist (s) och Per-Ola Eriksson (c).

Reservationer

1. Riktlinjer för näringspolitiken (mom. 1)

Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam Linder (m), Erik Hovhammar (m),
Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp) och Per-Ola
Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 24 med ”avstyrks följaktligen” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill till en början framhålla att den bristande lönsamheten inom
industrin är det största hindret för en industriell expansion. Om förutsättningarna
för näringslivet skall kunna förbättras måste marknadsekonomin
stärkas på skilda sätt, främst genom näringspolitiska åtgärder av generell
natur. Dessa åtgärder måste bl. a. vara inriktade på en höjning av
lönsamhetsnivån inom näringslivet i dess helhet. Selektiva åtgärder bör
undvikas. Näringslivet måste ges förutsättningar att klara nödvändiga
omställningar samt möjlighet att satsa på utvecklingsdugliga industrier. En
omstrukturering måste syfta till att slå vakt om de långsiktigt utvecklingsbara
enheterna inom industrin. Företagens garanti för fortlevnad måste vara deras

NU 1982/83:35

egen utvecklingskraft och lönsamhet - inte offentliga bidrag. Konkurrensen
får inte snedvridas och kapitalmarknaden inte snedbelastas. Av budgetpropositionens
riktlinjer för industripolitiken framgår att regeringen avser att
utöka den offentliga styrningen och kontrollen av näringslivet. Utskottet vill
understryka att vad som krävs i framtiden är inte en ökad styrning av
näringslivet utan en positiv syn på förnyelse och strukturomvandling, så
länge den sker i socialt acceptabla former. Däremot bör man, som påpekas i
motion 1982/83:1615 (fp), ingripa mot de företag som inte lojalt rättar sig
efter gällande bestämmelser. Riksdagen bör enligt utskottets mening göra ett
uttalande angående industripolitikens inriktning av här angiven innebörd.
De nu aktuella yrkandena i motionerna 1982/83:1588 (m) och 1982/83:1615
(fp) skulle därigenom tillgodoses. De yrkanden om en långtgående
omvandling av näringslivet i socialistisk riktning som läggs fram i motionerna
1982/83:1037 (vpk) och 1982/83:2040 (vpk) bör däremot avslås.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande riktlinjer för näringspolitiken

att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:1588
yrkande 1 och 1982/83:1615 yrkandena 1 och 5 samt med avslag
på motionerna 1982/83:1037 och 1982/83:2040 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Riktlinjer för näringspolitiken (mom. 1)

Jörn Svensson (vpk) anser

• «

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 24 med ”avstyrks följaktligen” bort ha följande
lydelse:

En verkningsfull kamp mot den ekonomiska krisen förutsätter enligt
utskottets mening en kvalitativt annorlunda och mer långsiktigt upplagd
industripolitik än den som hittills bedrivits. Denna måste betecknas som
passiv och odynamisk. De stödinsatser av finansiell natur som har gjorts har
varit nödvändiga men alltför litet inriktade på förnyelse och har i realiteten
inneburit att privatkapitalets avvecklingskostnader har överförts på samhället.
Det regionalpolitiska elementet i industripolitiken har varit svagt och har
inte stått i proportion till krisregionernas behov. Industripolitiken bedrivs i
ett mycket kortsiktigt perspektiv. Sålunda har exempelvis de s. k. strukturplanerna
för krisbranscherna bara några få års räckvidd.

Utskottet delar uppfattningen att ett sådant program för en vidare,
långsiktig industrialisering av Sverige som föreslås i motion 1982/83:2040
(vpk) skulle bli ett viktigt medel att vända den industriella utvecklingen i
positiv riktning. Särskilt vill utskottet peka på det angelägna i att vissa
nyckelsektorer inom näringslivet nationaliseras - de privata affärsbankerna,
finansinstituten, försäkringskoncernerna och investmentbolagen samt de

NU 1982/83:35

ledande företagen inom dator- och elektronikbranschen. Vidare bör, som
motionärerna föreslår, programmet allmänt syfta till att det tunga inslaget av
råvaruproduktion, halvfabrikat och energikrävande processer skall minska
till förmån för vidareförädling och avancerad färdigvaruproduktion. Tyngdpunkten
bör ligga på satsningar inom bl. a. följande sektorer: avancerade
transportsystem, teknik för utbildning och kunskapsförmedling, datorer och
elektronik, byggnads- och stadsplaneteknik, förnybar energi, miljöteknik
och medicinsk teknik. Ett uttalande av här redovisad innebörd bör göras till
regeringen.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 1982/83:2040 (vpk). Även
motion 1982/83:1037 (vpk) tillgodoses härigenom i allt väsentligt. Av det
sagda följer att utskottet däremot inte kan ställa sig bakom de förslag till
riktlinjer för näringspolitiken som framläggs i motionerna 1982/83:1588 (m)
och 1982/83:1615 (fp).

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande riktlinjer för näringspolitiken

att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:1037 och
1982/83:2040 samt med avslag på motionerna 1982/83:1588
yrkande 1 och 1982/83:1615 yrkandena 1 och 5
dels hos regeringen begär utarbetande av ett förslag till
industripolitiskt program för 100 000 nya arbeten i enlighet med
vad utskottet anfört,

dels till Industripolitiskt program för budgetåret 1983/84 under
tolfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av
1 000 000 000 kr.

3. Främjande av serviceföretagen (mom. 2)

Staffan Burenstam Linder (m), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m),
Per Westerberg (m) och Christer Eirefelt (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att servicenäringens betydelse
måste uppmärksammas bättre i den politiska debatten. Ett problem är den
bristande effektiviteten i tjänsteproduktionen, vilken åtminstone delvis kan
förklaras med att denna verksamhet i stor omfattning förbehålls serviceföretag
inom den offentliga sektorn. Sådana företag har till följd av
subventioner från det allmänna inte sällan möjligheter att konkurrera ut
privata företag. Enligt utskottets mening bör konkurrensen inom servicebranschen
i princip vara fri, vilket fordrar att rättvisande kalkyler görs om
vad den offentliga sektorns verksamhet i egen regi verkligen kostar samt att
priset sätts med utgångspunkt i dessa kalkyler. Det är vidare antagligt att den
ojämna konkurrensen mellan offentliga och privata serviceföretag påverkar

5 Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 35

NU 1982/83:35

tjänsteexporten i negativ riktning. Sverige bör enligt utskottets mening
aktivare än hittills verka för en liberalisering av den internationella
tjänstehandeln. Därutöver bör den nyligen tillsatta utredningen om tjänsteexport
ges i uppdrag att närmare studera de övriga problem som har
aktualiserats i motionen. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen ge
regeringen till känna som sin mening. Utskottet tillstyrker därmed motion
1982/83:1588 (m) i detta avseende. Även yrkandet i motion 1982/83:1498 (m)
får anses tillgodosett genom utskottets förslag.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande främjande av serviceföretagen

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1588 yrkande 4 och
med anledning av motion 1982/83:1498 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Åtgärder till stöd för små och medelstora företag (mom. 8)

Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam Linder (m), Erik Hovhammar (m),
Sten Svensson (m), Per Westerberg (m). Christer Eirefelt (fp) och Per-Ola
Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 28 med ”Sorn
utskottet” och slutar på s. 29 med "därför avstyrks” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening måste den aktivt småföretagsfrämjande politik
som inleddes efter regeringsskiftet år 1976 och som har lett till ett ökat
småföretagande nu fullföljas. Det program för en ny industripolitik som
redovisas i budgetpropositionen är, som helhet, alltför litet konkretiserat och
inte inriktat på att det är villkoren för just de små och medelstora företagen
som i första hand skall förbättras. Vad det främst gäller är att se till att
företagarnas förväntningar om en rimlig avkastning på gjorda arbets- och
kapitalinsatser infrias. Ett väsentligt inslag i en sådan politik är att
skattebestämmelserna utformas så, att småföretagandet inte försvåras. De
regionala utvecklingsfonderna bör härvidlag kunna spela en viktig roll som
informationsorgan och som förmedlare av kontakt mellan småföretag och
samhällsorgan. Riksdagen antog i februari år 1982 en lag (1982:80) om
anställningsskydd, som ersatte 1975 års lag i ämnet. Den nya lagen innehåller
bl. a. vissa bestämmelser som är ägnade att underlätta småföretagens
verksamhet, exempelvis om provanställning och om tillfälliga anställningar
vid arbetstoppar. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är av vikt
att inga försämringar i dessa avseenden genomförs. Vidare anser utskottet att
vissa riktade insatser måste göras till förmån för de särskilt utvecklingsbara
företagen. Ökad uppmärksamhet måste också ägnas åt frågan om hur
innovationsverksamheten skall förbättras. Innovationssynpunkter måste
läggas på frågor som traditionellt betraktas som skatte-, arbetsmarknads -

NU 1982/83:35

eller utbildningspolitik. Utskottet har med de här angivna synpunkterna
ställa sig bakom yrkandet i motion 1982/83:2132 (c) rörande åtgärder för att
främja småföretagen. Riksdagen bör i ett uttalande till regeringen ansluta sig
till vad utskottet anfört.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande åtgärder till stöd för små och medelstora företag
att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2132 yrkande a
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

5. Utvecklingsfondernas serviceverksamhet (mom. 9)

Tage Sundkvist (c) och Per-Ola Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:
Utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhet är av stor betydelse för
nyföretagandet. Servicen kan dock utvecklas ytterligare. För att underlätta
för den som vill starta egen verksamhet vore en välutvecklad service från
fondernas sida främst i fråga om bokföring och skatterådgivning av stort
värde. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det bör övervägas om
inte fonderna i framtiden borde erbjuda sådan hjälp. Servicen, som i
praktiken kunde utföras av välrenommerade bokföringsbyråer, skulle
lämpligen vara subventionerad under de första åren av företagets verksamhet.
Ett tillkännagivande av nu angiven innebörd bör göras till regeringen.
Utskottet tillstyrker därmed motion 1982/83:2132 (c) såvitt nu är i fråga.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. beträffande utvecklingsfonderna

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2132 yrkande b
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

6. Åtgärder för att stimulera kvinnor att starta företag (mom. 12)

Christer Eirefelt (fp) och Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Lika litet”
och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Man kan enligt utskottets övertygelse utgå från att det bland kvinnorna
finns mycken outnyttjad kreativitet, kunskap och ansvarsvilja som skulle
kunna utnyttjas i småföretagandet. Mot denna bakgrund är det av stort värde
att forskare vid Umeå universitet har erhållit statligt bidrag för forskning om
kvinnlig företagsamhet. Utskottet anser emellertid att man nu inte bör
stanna vid detta. Som framhålls i motionen bör det inom utvecklingsfonder Rättelse:

S. 48, 7. rad 18 Tillkommer: Christer Eirefelt (fp)

S. 57, rad 11, 12 Följdändring

NU 1982/83:35

nas ram finnas möjligheter att mera direkt gynna kvinnligt företagande. Ett
faktum är att det finns anmärkningsvärt få kvinnor i fondernas styrelser.
Detta torde, som motionärerna antyder, inte bero på vare sig bristande
intresse från kvinnornas sida eller dålig kunskap i näringslivsfrågor. Snarare
kan det vara ett av många exempel på hur traditioner och attityder styr de
politiska nomineringarna. Staten bör därför, som föreslås i motionen, verka
för att den kvinnliga representationen i fondstyrelserna ökas. Utskottet
finner också att det är välmotiverat att någon tjänsteman vid varje fond skall
ha som särskild uppgift att stimulera kvinnor att starta eller leda företag.
Utskottet föreslår att riksdagen gör ett uttalande av nu angiven innebörd.
Därigenom tillgodoses motion 1982/83:688 (fp) i allt väsentligt.

dels att utskottet under 12 bort hemställa

12. beträffande åtgärder för att stimulera kvinnor att starta företag
att riksdagen med anledning av motion 1982/83:688 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Kooperationens kapitalförsörjning (mom. 13)

Staffan Burenstam Linder (m), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m),
Per Westerberg (m) och Christer Eirefelt (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 33 med ”Det råder”
och slutar på s. 34 med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Kooperationsutredningens betänkande (SOU 1981:60) Kooperationen i
samhället och remissyttrandena över detta har givit vid handen att
förbättrade kapitalförsörjningsmöjligheter är ett villkor för att kooperationen
skall - på villkor likvärdiga med dem som gäller för övriga företagsformer
- kunna fortsätta sin betydelsefulla verksamhet inom det svenska
näringslivet. Den i höstas avgångna regeringen var inriktad på att snabbt
söka förverkliga en rad positiva uppslag som utredningen hade bidragit med.
Dess lagrådsremiss med förslag till lagändringar i tre betydelsefulla
avseenden och med förhandsbesked om ytterligare initiativ var ett uttryck för
detta. Det är illavarslande att den socialdemokratiska regeringen inte har
velat fullfölja det påbörjade lagstiftningsarbetet utan har återkallat lagrådsremissen
och skjutit de tilltänkta reformerna på framtiden. Det tidsschema
som den nuvarande industriministern har presenterat innebär en försening
med minst ett och ett halvt år. Därtill kommer att regeringens förslag i sak
torde bli mindre tillfredsställande; därpå tyder bl. a. det negativa uttalande
som industriministern har gjort i fråga om ett skattefondssparande som grund
för kooperativ kapitalbildning. I detta läge måste riksdagen rikta en bestämd
maning till regeringen att den med det snaraste lägger fram förslag till
erforderliga åtgärder för främjande av kooperationens försörjning med riskkapital.
Med ett sådant uttalande tillgodoses motion 1982/83:803 (c) och till

NU 1982/83:35

väsentlig del också motion 1982/83:2012 (s). Därigenom blir också motion
1982/83:1615 (fp) tillgodosedd i nu aktuell del.

dels att utskottet under 13 bort hemställa

13. beträffande kooperationens kapitalförsörjning

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:803 yrkandena
1-6, motion 1982/83:1615 yrkande 2 och motion 1982/83:2012
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

8. Kooperationens kapitalförsörjning (mom. 13)

Tage Sundkvist (c) och Per-Ola Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Det råder”
och slutar på s. 34 med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Kooperationsutredningens betänkande (SOU 1981:60) Kooperationen i
samhället och remissyttrandena över detta har givit vid handen att
förbättrade kapitalförsörjningsmöjligheter är ett livsvillkor för att kooperationen
skall kunna framgångsrikt fortsätta sin betydelsefulla verksamhet
inom det svenska näringslivet. Den i höstas avgångna regeringen var inriktad
på att snabbt söka förverkliga en rad positiva uppslag som utredningen hade
bidragit med. Dess lagrådsremiss med förslag till lagändringar i tre
betydelsefulla avseenden och med förhandsbesked om ytterligare initiativ
var ett uttryck för detta. Det är illavarslande att den socialdemokratiska
regeringen inte har velat omedelbart fullfölja det påbörjade lagstiftningsarbetet
utan har återkallat lagrådsremissen och skjutit de tilltänkta reformerna
på framtiden. Det tidsschema som den nuvarande industriministern har
presenterat innebär en försening med minst ett och ett halvt år. Därtill
kommer att regeringens förslag i sak torde bli mindre tillfredsställande;
därpå tyder bl. a. det negativa uttalande som industriministern har gjort i
fråga om ett skattefondssparande som grund för kooperativ kapitalbildning.
I detta läge måste riksdagen rikta en bestämd maning till regeringen att den
med det snaraste lägger fram förslag till erforderliga åtgärder för främjande
av kooperationens försörjning med riskkapital. Dessa förslag bör vara
sådana att de svarar mot de specificerade önskemål som framförs i motion
1982/83:803 (c) och till väsentlig del också i motion 1982/83:2012 (s).
Därigenom blir också motion 1982/83:1615 (fp) tillgodosedd i nu aktuell
del.

dels att utskottet under 13 bort hemställa

13. beträffande kooperationens kapitalförsörjning

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:803 yrkandena
1-6, motion 1982/83:1615 yrkande 2 och motion 1982/83:2012
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Rättelse: S. 49, rad 10 Utgår: Christer Eirefelt (fp)

NU 1982/83:35

9. Arbetskooperation (mom. 14)

Tage Sundkvist (c), Christer Eirefelt (fp) och Per-Ola Eriksson (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 34 ”De nu” och
slutar på s. 35 med ”fråga om” bort ha följande lydelse:

Regeringens intresse för arbetskooperativa företag och för löntagarägda
företag i övrigt förefaller att vara ljumt. I sitt tidigare berörda interpellationssvar
tycktes industriministern vara mest angelägen att betona att
erfarenheterna av arbetskooperation är begränsade och att ytterligare
erfarenheter bör vinnas innan förslag på detta område kan läggas fram. En
passiv hänvisning till den verksamhet som delegationen för arbetskooperation
bedriver är emellertid enligt utskottets uppfattning inte till fyllest.
Riksdagen bör i anslutning till de nämnda yrkandena i motionerna
1981/82:1933 (c), 1982/83:803 (c) och 1982/83:1615 (fp) ställa krav på en snar
utvärdering av de löntagarägda företagen och på ett närmare studium av
förutsättningarna för de anställdas övertagande av företag när ägarbyte
aktualiseras. 1 det sammanhanget bör de särskilda uppslag som förs fram i de
båda förstnämnda motionerna uppmärksammas. Däremot synes motion
1982/83:338 (vpk) inte ge anledning till någon åtgärd från riksdagens sida.
Det bör få ankomma på delegationen för arbetskooperation att i samråd med
olika intressenter ta de initiativ till ytterligare försöksverksamhet som kan
vara önskvärda.

dels att utskottet under 14 bort hemställa

14. beträffande arbetskooperation
att riksdagen

a) med bifall till motion 1981/82:1933, motion 1982/83:803
yrkande 7 och motion 1982/83:1615 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) (=utskottet).

10. Samordnad industriplanering för Göteborgsregionen (mom. 16)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 35 med
”Motsvarande yrkanden ” och slutar på s. 36 med ”utskottet motionen” bort
ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att sysselsättningssituationen i
Göteborgsregionen är så allvarlig att extraordinära planeringsinsatser är
nödvändiga. Med instämmande i vad som anförs i motionen anser utskottet
att statsmakterna måste utarbeta ett industripolitiskt program med samhällsekonomiska
utgångspunkter. Programmet skall syfta till att minska Sveriges
beroende av export, att öka förädlingsgraden hos industriproduktionen och

NU 1982/83:35

att öka marknaden för inhemsk produktion. Ett annat syfte skall vara att
tillfredsställa människors verkliga behov och inte kapitalets profitintressen.
Därvid måste, som motionärerna påpekar, särskild vikt läggas vid regioner
som utmärks av ensidig industriell inriktning, exportberoende och starka monopoliseringstendenser
och där kristendenserna är uppenbara som i Göteborgsregionen.
Det förslag till program som läggs fram i motionen utgör
enligt utskottets mening en lämplig utgångspunkt för det planeringsarbete
som erfordras. Riksdagen bör därför av regeringen begära en sådan plan som
motionärerna föreslår. Utskottet tillstyrker med det anförda motion
1982/83:2009 (vpk).

dels att utskottet under 16 bort hemställa

16. beträffande samordnad industriplanering för Göteborgsregionen att

riksdagen med bifall till motion 1982/83:2009 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Förstatligande av läkemedelsindustrin m. m. (mom. 18)

Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam Linder (m), Erik Hovhammar (m),
Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp) och Per-Ola
Eriksson (c) anser att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”det anförda” bort ha följande lydelse:

Läkemedelsindustridelegationen avslutade sitt arbete hösten 1980. I sin
beskrivning och analys av den svenska läkemedelsförsörjningen konstaterade
delegationen att denna hittills i allt väsentligt fungerat väl. Man ansåg
det därför inte motiverat att föreslå några åtgärder.

Utskottet delar uppfattningen att läkemedelsförsörjningen i Sverige
fungerar väl. Det kan även konstateras att läkemedelsindustrin under lång
tid har haft en positiv och, jämfört med många andra branscher, problemfri
utveckling som bl. a. har inneburit framgångar på exportmarknaden.
Utvecklingen inom det statsägda läkemedelsföretaget KabiVitrum AB har
emellertid varit långt svagare än utvecklingen inom läkemedelsindustrin i
övrigt.

Frågan om förstatligande av läkemedelsindustrin har behandlats av
riksdagen upprepade gånger under senare år. Senast skedde detta hösten
1982, då ett motionsyrkande i ämnet avslogs på förslag av näringsutskottet
(NU 1982/83:1). Utskottet ser mot angiven bakgrund ingen anledning att
ändra sitt tidigare ställningstagande och avstyrker alltså motion 1982/83:1106
(vpk).

NU 1982/83:35

12. Ändringar i konkurrenslagen (mom. 21)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”De skäl”
och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Det är viktigt att samhället får ökade möjligheter att komma till rätta med
de starkt ökande monopoliseringstendenserna i näringslivet. I likhet med
motionärerna anser utskottet att skälen för ingripande enligt konkurrenslagen
måste vidgas till att omfatta situationer när en konkurrensbegränsande
åtgärd - i det avsedda fallet en fusion - skulle negativt påverka sysselsättningen
på en eller flera orter samt berörda arbetstagares och kommuners
intressen. Utskottet tillstyrker vidare förslaget att ett generellt förbud mot
priskarteller och marknadsdelningskarteller införs. Priskonkurrensen i
detaljhandeln är i dag endast skenbar. De typiska effekterna av ett avtal om
marknadsdelning är höga priser och oskäliga vinster, alltså effekter av för
konsumenten enbart negativ natur. Riksdagen bör enligt utskottets uppfattning
besluta om de ändringar i konkurrenslagen som motionärerna föreslår.
Utskottet framlägger erforderliga ändringsförslag i sin hemställan till detta
avsnitt av betänkandet. Motionen tillstyrks alltså av utskottet.

dels att utskottet under 21 bort hemställa

21. beträffande ändringar i konkurrenslagen

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1500 antar följande -

Förslag till

Lag om ändring i konkurrenslagen (1982:729)

Härigenom föreskrivs

dels att 2 § skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 13 a § och 13 b §, med
särskilda underrubriker, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Om en konkurrensbegränsning
har skadlig verkan inom landet, kan
marknadsdomstolen för att förhindra
sådan verkan besluta om åtgärder
enligt denna lag. En sådan åtgärd får
riktas mot en näringsidkare som
föranleder den skadliga verkan.

Med skadlig verkan förstås att
konkurrensbegränsningen på ett sätt
som är otillbörligt från allmän synpunkt -

Föreslagen lydelse

Med skadlig verkan förstås att
konkurrensbegränsningen på ett sätt
som är otillbörligt från allmän synpunkt -

NU 1982/83:35

Nuvarande lydelse

1. påverkar prisbildningen,

2. hämmar effektiviteten inom
näringslivet eller

3. försvårar eller hindrar annans
näringsutövning.

Föreslagen lydelse

1. påverkar prisbildningen,

2. hämmar effektiviteten inom
näringslivet,

3. försvårar eller hindrar annans
näringsutövning, eller

4. är till skada för sysselsättningen
eller åsidosätter berörda arbetstagares
eller kommuners intressen.

Priskartellförbud

13 a § Näringsidkare får inte

1. ingå eller tillämpa avtal eller
eljest samverka eller samråda med
annan näringsidkare i samma säljled
om bestämmandet av pris eller rabatt,
som skall tillämpas vid försäljning av
vara inom landet,

2. eljest söka förmå annan näringsidkare
i samma säljled att på
visst sätt bestämma pris eller rabatt,
som näringsidkaren skall tillämpa
vid sådan försäljning.

Vid tillämpning av första stycket
skall med försäljning av vara jämställas
tillhandahållande av tjänst eller
annan nyttighet.

Första stycket gäller ej, om det
förfarande som är i fråga

1. avser samarbete om pris eller
rabatt som endast är vägledande,
under förutsättning att samarbetet
redovisas genom uppgift till myndighet
som avses i lagen (1956:245) om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden eller anges
öppet på annat sätt eller

2. har sin grund i att flera näringsidkare
tillhandahåller vara, tjänst
eller annan nyttighet genom särskild
juridisk person eller eljest gemensamt.

Marknadsdelningsförbud

13 b § Näringsidkare får inte

1. ingå eller tillämpa avtal eller
eljest samverka eller samråda med
annan näringsidkare i samma säljled
om delning av tillverkning eller försäljning
av vara inom landet i kvoter

NU 1982/83:35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller pä geografisk grund eller ifråga
om kunder,

2. eljest söka förmå annan näringsidkare
i samma säljled till sådan
delning.

Vid tillämpning av första stycket
skall med försäljning av vara jämställas
tillhandahållande av tjänst eller
annan nyttighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

13. Landskrona Finans AB (mom. 24)

Staffan Burenstam Linder, Erik Hovhammar, Sten Svensson och Per
Westerberg (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på
s. 40 med ”En sådan” och slutar på s. 41 med ”avstyrks följaktligen" bort ha
följande lydelse:

En sådan ersättning kan naturligtvis beräknas enligt olika principer. I det
här fallet har den bestämts att utgå årligen med vissa procentsatser på ett
avgiftsunderlag som utgör 75 % av det utbetalade tillskottet. Utan att ta
ställning till rimligheten av en sådan avgiftskonstruktion vill utskottet
framhålla, att man, när det gäller utformningen av villkoren för statens
tillskott, bör beakta att bolaget för att kunna uppnå sina mål måste drivas
efter strikt affärsmässiga principer. Villkoren för kapitaltillskott till bolaget
bör i enlighet härmed inte framstå som vare sig alltför förmånliga eller alltför
oförmånliga i jämförelse med de villkor andra företag av motsvarande slag
kan erhålla.

Vad angår (=utskottet) kostnad i rörelsen.

Sammanfattningsvis finner utskottet att en sådan framställning om översyn
av den årliga avgiften som motionären begär inte är påkallad. Motion
1982/83:302 (s) avstyrks följaktligen.

Särskilda yttranden

1. Tillverkning av lastbils- och traktordäck (mom. 20)

Jörn Svensson (vpk) anför:

Även om de beredskapsmässiga problemen rörande tillverkningen av
traktor- och lastbilsdäck är uppmärksammade, måste man också se frågan i
ett vidare perspektiv. Att vissa tillverkningar trängs ut eller upphör är i hög
grad en process styrd av de mönster för specialisering och förflyttningar som
har utvecklats genom kapitalets internationalisering. Följden blir ofta att
tillverkning som i och för sig kunde bedrivas i Sverige ändå hamnar

NU 1982/83:35

utomlands. Härvid spelar sambandet mellan olika produkter viss roll -nationell tillverkning av traktordäck påverkas av att nationell tillverkning av
traktorer försvinner, trots att förutsättningarna för tillverkning av dragfordon
och jordbruksmaskiner faktiskt är för handen i landet. Detta handelsoch
industripolitiska problem bedöms inte här av utskottet. Vänsterpartiet
kommunisterna avser därför att återkomma härom i annat sammanhang.

2. Samhällsinflytande vid företagsnedläggelser (mom. 23)

Staffan Burenstam Linder, Erik Hovhammar, Sten Svensson och Per
Westerberg (alla m) anför:

Med anledning av motioner om ökat samhällsinflytande i samband med
företagsnedläggelser hänvisar utskottet bl. a. till att den i vår tillsatta
stat-kommunberedningen har i uppdrag att överväga gränserna för kommunernas
kompetens på det näringspolitiska området. Vi vill erinra om att
moderata samlingspartiets, centerpartiets och folkpartiets representanter
nyligen röstade emot förslag om ett sådant utredningsuppdrag och deklarerade
att det inte finns någon anledning att utvidga kommunernas kompetens i
fråga om sysselsättningspolitiska åtgärder (KU 1982/83:21 res. 2, RD
1982/83:100 s. 44). Vi står givetvis fast vid denna uppfattning.

NU 1982/83:35

Innehål]

Ärendet 1

Motionerna 1

Yrkanden 1

Motivering i partimotioner 5

Allmänna riktlinjer för näringspolitiken 5

Små och medelstora företag 6

Förstatligande av läkemedelsindustrin 7

Konkurrenslagstiftningen 7

Uppgifter i anslutning till motionerna 8

Utredningar om tjänsteexporten 8

De regionala utvecklingsfondernas serviceverksamhet 9

Utredning om kommunernas näringspolitik 10

Utredning och förslag rörande kooperationen 11

Kooperationsutredningen 11

Återkallad lagrådsremiss 12

Interpellationssvar 14

Arbetskooperation 15

Regionala industriprogram 16

Utredning om det regionalpolitiska stödet till näringslivet 17

Säkerheten vid kreditgivning 17

Bankkrediter 17

Statlig kreditgivning i vissa fall 18

Landskrona Finans AB 19

Utskottet 21

Inledning 21

Allmänna riktlinjer för näringspolitiken 21

Kreditgivning 25

Personlig borgen av egenföretagare 25

Pantförskrivning av patent och produktidéer 27

Kreditstöd till enskilda vårdhem 27

Småföretagsfrågor 28

Allmänt 28

Informations- och utbildningskampanj 29

AB Handelskredit 30

Kvinnor som företagare 31

Kooperationens kapitalförsörjning 32

Arbetskooperation 34

Regional näringspolitik 35

Vissa branscher 36

Läkemedelsindustrin 36

Gummi- och plastindustrin 37

NU 1982/83:35 57

Kontroll av företag, m. m 37

Landskrona Finans AB 40

Hemställan 41

Reservationer

1. Riktlinjer för näringspolitiken (m, c, fp) 43

2. Riktlinjer för näringspolitiken (vpk) 44

3. Främjande av serviceföretagen (m, fp) 45

4. Åtgärder till stöd för små och medelstora företag (m, c, fp) . 46

5. Utvecklingsfondernas serviceverksamhet (c) 47

6. Åtgärder för att stimulera kvinnor att starta företag (fp, vpk) 47

7. Kooperationens kapitalförsörjning (m, fp) 48

8. Kooperationens kapitalförsörjning (c) 49

9. Arbetskooperation (c, fp) 50

10. Samordnad industriplanering för Göteborgsregionen (vpk) .. 50

11. Förstatligande av läkemedelsindustrin (m, c, fp) 51

12. Ändringar i konkurrenslagen (vpk) 52

13. Landskrona Finans AB (m) 54

Särskilda yttranden

1. Tillverkning av lastbils- och traktordäck (vpk) 54

2. Samhällsinflytande vid företagsnedläggelser (m) 55

minab/gotab Stockholm 1983 75306