NU 1982/83:23

Näringsutskottets betänkande
1982/83:23

om reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror
Ärendet

1 detta betänkande behandlas fyra motioner om

utvärdering av lagstiftningen om förbud mot reklam för alkoholdrycker,
skärpta bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker,
förbud mot reklam för tobaksvaror.

I det sistnämnda ämnet har socialutskottet avgivit yttrande (SoU
1982/83:4 y; se bilaga, s. 18).

Motionerna

Yrkanden
Motionerna är följande:

1981/82:825 av Börje Stensson (fp) och Margareta Andrén (fp), vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en utvärdering av
lagstiftningen om reklamförbud mot alkoholdrycker genomförs,

1981/82:2098 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari - med motivering i motion
1981/82:2196 - hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om att
förslag föreläggs riksdagen som syftar till att göra förbudet mot marknadsföring
av alkoholdrycker effektivt,

1981/82:2100 av Margareta Winberg m. fl. (s), vari - med motivering i
motion 1981/82:2099 - hemställs att riksdagen begär att regeringen snarast
framlägger förslag om ändring i lag med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker så att även marknadsföringen av tobak inkluderas,

1982/83:253 av Marianne Karlsson (c), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att ett totalt förbud mot reklam för alkohol
bör införas.

Motivering

Alkoholkonsumtionen har under de senaste åren minskat markant, anförs
i motion 1981/82:825 (fp). Denna gynnsamma utveckling måste förstärkas
genom åtgärder i syfte att ytterligare minska konsumtionen, eftersom denna

1 Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 23

NU 1982/83:23

skapar ett av vårt lands största sociala problem. Den lagstiftning som
genomfördes år 1977 har enligt motionärerna säkerligen bidragit till att
avglorifiera alkoholen. De menar emellertid att dess utformning är tämligen
vag. En brist är att sanktionen vid överträdelse är vitesföreläggande, inte
straff. En rad företag har under åren överträtt de gällande bestämmelserna,
säger motionärerna, och de stora ekonomiska intressena inom alkoholhanteringen
kommer säkert alltid att pröva nya vägar för att uppnå maximal
vinst. Marknadsföringsåtgärderna har flyttat in på andra områden, och
metoderna har blivit alltmer sofistikerade. Det borde nu vara dags att
utvärdera de totala effekterna av förbudet mot alkoholreklam.

Enligt motiveringen till yrkandet i motion 1981/82:2098 (vpk) är det nu
gällande förbudet mot alkoholreklam inte effektivt utan snarare ”något av en
potemkinkuliss”. Motionärerna menar att det borde undersökas om det inte
går att helt stoppa glorifiering och marknadsföring av alkoholdrycker. Vad
som måste eftersträvas är i stället, säger de, att bekämpa alkoholtraditionen
och mana fram en negativ attityd till droger.

I motion 1982/83:253 hävdas att man nästan dagligen kan uppleva hur den
gällande lagen om marknadsföring av alkoholdrycker kringgås på olika sätt.
Förpackningar för presentartiklar liksom leksaker, kläder m. m. förses med
reklam för olika alkoholsorter. På flygplan, restauranger och hotell finns
speciella reklamtidningar som innehåller alkoholreklam. Motionären riktar
kritik mot att inför julen 1982 i Apoteksbolagets kundtidning införts en
artikel om glögg. ”Den sittande massmediautredningen, liksom alkoholreklamkommittén,
bör få i uppdrag att överväga hur alkoholreklamen skall
kunna stoppas”, säger motionären avslutningsvis.

Undersökningar i England och USA visar, anförs i motiveringen till
motion 1981/82:2100 (s), att tobaksreklamen bidrar till ökad totalkonsumtion
av tobak. Reklamen befäster intryck av att tobaksvaror och rökning är
någonting positivt och värdefullt och att rökning är förknippad med
attraktivitet och ger sådan åt rökaren. Den bidrar också till att göra
rökningen som företeelse mera framträdande och få den att framstå som ett
naturligt och accepterat inslag i vardagslivet. Existensen av denna reklam
kan uppfattas som ett uttryck för att myndigheterna inte finner det angeläget
att motverka tobaksbruket, något som leder till minskad trovärdighet för
hälsoupplysningen om tobakens skadeverkningar. Motionärerna förordar
tobakskommitténs förslag till nya bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror.

NU 1982/83:23

Regler om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror

Lagstiftning

Annonsering och annan reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror
regleras sedan den 1 juli 1979 genom lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

De båda lagarna har som grundregel att särskild måttfullhet skall iakttas
vid marknadsföringen av alkoholdrycker - dvs. spritdrycker, vin, starköl och
öl- och tobaksvaror. Detta krav motiveras med hänvisning till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av alkohol och tobak. Reklamåtgärder och
andra marknadsföringsåtgärder får inte vara påträngande eller uppsökande
och får inte uppmana till bruk av varorna. Tidningsannonsering för
spritdrycker, vin och starköl förbjuds, utom i fråga om skrifter som
tillhandahålls bara på försäljnings- och utskänkningsställen. I tidningsannonser
för tobaksvaror skall sådan varningstext och innehållsdeklaration återges
som enligt lag (1975:1154) skall finnas på varuförpackningarna.

De två lagarna anknyter till marknadsföringslagen (1975:1418). Tillämpningen
skall alltså handhas av konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen.
Handlingar som strider mot de nyss berörda föreskrifterna
skall vid tillämpning av marknadsföringslagen anses vara otillbörliga mot
konsumenterna.

Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket har i maj 1979 utfärdat riktlinjer för marknadsföring av
dels spritdrycker, vin och starköl, dels öl klass II (med viss regel också
beträffande lättöl), dels tobaksvaror (Konsumentverkets författningssamling
1979/5-7). Med öl klass II förstås en maltdryck vars alkoholhalt
överstiger 1,8 men inte 2,8 viktprocent. I de båda övriga fallen gäller
riktlinjerna tillämpning av de två i föregående avsnitt redovisade lagarna.

Riktlinjerna beträffande spritdrycker, vin och starköl omfattar inte reklam
som anger endast säljställes namn, adress eller öppettider eller, utan att
nämna varumärke, anger vilket slag av alkoholdryck som saluhålls (t. ex.
”vinrättigheter”). De omfattar inte heller sådan marknadsföring av restaurangtjänster
som endast i obetydlig omfattning innehåller uppgift om
alkoholdryck. Riktlinjerna beträffande tobaksvaror innehåller motsvarande
undantag för uppgifter om säljstället. Med tobaksvara förstås enligt dessa
riktlinjer en produkt som till någon del innehåller tobak, såsom cigaretter,
cigarrer, piptobak, snus eller tuggtobak.

NU 1982/83:23

all marknadsföring i val av reklammedel (reklambärare), reklamens innehåll
och utformning samt särskilda marknadsföringsmetoder (säljfrämjande
åtgärder). Kravet gäller således bl. a. presentation av pris samt utformning
av bild och text på förpackning.

Utöver grundregeln om måttfullhet anger riktlinjerna restriktioner i fråga
om annonser och övriga reklambärare, i fråga om lokaler för reklamåtgärder
och i fråga om marknadsföringens innehåll och utformning.

De båda lagarnas bestämmelser om annonsering gäller inte, påpekas det,
annons i sådan facktidskrift som vänder sig huvudsakligen till näringsidkare i
deras egenskap av tillverkare eller distributörer av de berörda varorna.
Annons för öl klass II eller, tobaksvaror får inte förekomma i veckotidning
eller annan publikation som riktar sig främst till ungdom under 20 år och inte
heller på idrottssida i dagspress eller i idrotts- eller sporttidning. Annons i
periodisk skrift eller annan jämförbar skrift får inte överstiga en yta av
sammanlagt 1/2 sida i dagspress av normalt morgontidningsformat eller en
hel sida i dagspress av normalt kvällstidningsformat eller en hel sida i
populärpress och andra publikationer. I fråga om öl klass II skall vid
bedömning av om särskild måttfullhet iakttagits hänsyn tas inte bara till
annonsformatet utan även till antalet annonsinföranden.

När det gäller övriga reklambärare föreskriver riktlinjerna att vid
marknadsföring inte får användas

a) direktreklam (t. ex. brevlådereklam) eller annan reklambärare som
bygger på direkt hänvändelse till konsument,

b) utomhusreklam, exempelvis reklam på eller vid allmän plats, i eller på
allmänt trafikmedel, i vänthall eller liknande, vid allmän idrottsplats eller
annan allmän arena, inbegripet reklam vid sportevenemang som är öppet för
allmänheten,

c) reklamfilm, högtalarreklam, stillbildsreklam på biografer och teatrar,
videogram eller reklam i liknande former.

Sedvanlig brevlådereklam från detaljhandel omfattande ett flertal varor
får dock på vissa villkor innehålla uppgifter om öl klass II. På distributionsfordon
för sådana varor som regleringen gäller får finnas firma eller
varunamn, på transportmedel för öl klass II dessutom varumärke och
avbildning av förpackning. I anslutning till säljställe för öl klass II får man
anbringa utomhusreklam, under förutsättning att den är särskilt måttfull.

Reklam får enligt riktlinjerna inte förekomma inom sjukhus eller annan
vårdinrättning, inom ^bildningsanstalt eller i lokal som huvudsakligen är
avsedd för eller besökt av ungdom under 20 år.

Reklam för spritdrycker, vin eller starköl får inte omfatta annan
framställning i bild än särskilt måttfull återgivning av varan eller däri
ingående råvara, enstaka flaskor eller burkar samt varumärke eller därmed
jämförligt kännetecken. Bilden skall i övrigt vara neutral, dvs. får inte
innehålla föreställande element, dekor eller annat som kan ge associationer i
något konkret avseende. På flaska eller burk får dock förekomma även bild

NU 1982/83:23

med annat innehåll, om bildens innehåll är särskilt måttfullt.

Om text och bild i reklam för öl klass II föreskrivs att framställningen skall
vara saklig och att tyngdpunkten i framställningen skall ligga på själva varan.
Som saklig uppgift anses inte personligt uttalande (intygsreklam) eller
påtagligt värdeomdöme. Framställningen får inte göras sådan att den kan
antas vädja till ungdom. Framställning i bild får inte omfatta annat än enstaka
flaskor eller burkar samt varumärke eller därmed jämförligt kännetecken.
Bild av människa eller sport- eller naturmiljö får inte användas. Det skall
tydligt framgå att reklamen avser öl klass II, så att den inte felaktigt kan
uppfattas som reklam för starköl. På samma sätt skall vid marknadsföring av
lättöl till konsumenter klart och tydligt framgå att marknadsföringen avser
lättöl, så att den inte felaktigt kan uppfattas som marknadsföring av öl klass II
eller starköl.

I lokal där spritdrycker, vin eller starköl resp. öl klass II får säljas (t. ex.
butik, restaurang eller säljställe på terminal för internationell trafik) eller i
direkt anslutning till sådan lokal (t. ex. skyltfönster) får reklam finnas under
förutsättning att den inte strider mot reglerna i riktlinjerna.

I fråga om säljfrämjande åtgärder föreskrivs att marknadsföring inte får
ske med hjälp av

a) utdelning av varuprov eller avsmakning,

b) utdelning av present, t. ex. glas, bricka eller liknande vara (beträffande
spritdrycker etc. ytterligare exemplifierad med korkskruv och droppkork)
vars värde inte är helt obetydligt,

c) pristävling,

d) rabattmärkeserbjudande eller därmed jämförligt erbjudande.

När det gäller spritdrycker etc. förbjuds också kombinationserbjudande,
dvs. erbjudande att vid köp av en vara förvärva även en annan vara.
Kombinationserbjudande med alkoholdryck får dock förekomma, om
drycken utgör del av måltid och alkoholfritt alternativ samtidigt erbjuds.

Tidigare riksdagsbehandling

Med anledning av propositionen med förslag till de i det föregående (s. 3)
nämnda lagarna framfördes motionsyrkanden om att även annonsering för öl
och för tobaksvaror skulle förbjudas. Näringsutskottets betänkande i
ärendet (NU 1978/79:1) innehöll yttranden från skatteutskottet och socialutskottet.

När det gällde ölannonsering erinrade skatteutskottet om att mellanölet
hade avskaffats. Skatteutskottet pekade på att konsumtionen av maltdrycker
hade minskat, att ungdomens missbruk av öl hade avtagit och att staten hade
skaffat sig ett dominerande inflytande över maltdryckshanteringen. De
föreslagna reglerna om särskild måttfullhet vid marknadsföring av alkoholdrycker
borde under dessa förutsättningar skapa tillräckliga garantier för att
de kritiserade former av reklam som förekom vid mellanölets introduktion

1* Riksdagen 1982/83. 17 sami. Nr 23

NU 1982/83:23

inte skulle komma att upprepas. Den statliga dominansen på området
motiverade också, sade skatteutskottet, att de enskilda bryggerierna borde
ha möjligheter att göra sina produkter kända genom annonsering, om man
ville tillgodose rimliga näringspolitiska intressen.

Socialutskottet hänvisade till ett uttalande i propositionen om att ett
annonsförbud beträffande öl, en förhållandevis alkoholsvag dryck, skulle i
viss mån kunna inverka negativt på samhällets strävanden att främja
övergången till svagare drycker. Utskottet ansåg att detta skäl inte kunde
lämnas obeaktat. Med hänsyn härtill och till den grundläggande regeln om
särskild måttfullhet även vid ölannonsering ansåg utskottet att riksdagen
borde biträda regeringens förslag. Riksdagen borde dock vara beredd att
utan dröjsmål ompröva sitt ställningstagande ifall sistnämnda regel skulle
visa sig inte vara tillräcklig för att åstadkomma önskvärd begränsning av
marknadsföringen av öl.

Även näringsutskottet ansåg att av maltdryckerna endast starköl borde
omfattas av annonsförbudet. Utöver de skäl för denna linje som skatteutskottet
och socialutskottet angav i sina yttranden nämnde näringsutskottet
som en beaktansvärd omständighet att, som föredragande statsrådet hade
påpekat, ett annonsförbud för öl kunde leda till en svårkontrollerad ökning
av marknadsföringsaktiviteten i detaljhandeln. Öl såldes enligt uppgift i
propositionen från 12 000 försäljningsställen. Näringsutskottet instämde i
vad socialutskottet hade sagt om en eventuell omprövning av frågan om ett
förbud mot ölannonsering.

Ett förbud mot annonsering för tobaksvaror avstyrktes av socialutskottet
med hänvisning till argument i propositionen.

Näringsutskottet anförde i detta ämne:

Den föreslagna bestämmelsen om särskild måttfullhet vid marknadsföring
av tobaksvaror innebär en välmotiverad skärpning jämfört med de i och för
sig restriktiva regler som finns redan nu, i branschöverenskommelsen om
tobaksreklam. Utskottet vill inte bestrida att de argument som anförs mot att
man tar steget till ett fullständigt förbud mot tobaksreklam delvis har
begränsad räckvidd. Vid en samlad bedömning finner utskottet emellertid att
övervägande skäl talar för att regleringen av marknadsföringen inom
tobaksbranschen inte görs hårdare än vad som föreslås i propositionen.
Berörda myndigheter bör givetvis följa utvecklingen och efter hand söka
utvärdera den nya ordningen.

Alla de nu återgivna ställningstagandena beträffande öl- och tobaksreklam
föranledde inom resp. utskott reservationer till förmån för motionsyrkandena.

År 1979 väcktes åter motioner om annonsförbud för öl och tobaksvaror.
De avstyrktes av näringsutskottet (NU 1978/79:19), som - i februari 1979 -anförde att riksdagen borde stå fast vid det beslut beträffande ölannonsering
och tobaksannonsering som den med stor majoritet hade fattat ett par
månader tidigare. Utskottet upprepade sitt uttalande vid behandlingen av
propositionen att kommande erfarenheter av den nya lagstiftningens

NU 1982/83:23

verkningar fick ge vid handen om det fanns skäl att ompröva lagstiftningen
och skärpa marknadsföringsbestämmelserna än mer. Utskottet var denna
gång enhälligt. I ett särskilt yttrande uttalade två ledamöter (s, fp) sympatier
för att annonsering för öl skulle förbjudas. Ett motsvarande yttrande
beträffande reklam för tobaksvaror avgavs av dessa båda och ytterligare två
ledamöter (s, c).

Hösten 1980 avslog riksdagen en motion enligt vilken annonsförbud borde
gälla även för öl och tobaksvaror samt en motion enligt vilken alla former av
alkoholreklam borde bli förbjudna. Näringsutskottet (NU 1980/81:7)
hänvisade enhälligt till sina uttalanden åren 1978 och 1979 att kommande
erfarenheter av den nya lagstiftningens verkan fick ge vid handen om det
fanns skäl att ompröva lagstiftningen och skärpa marknadsföringsbestämmelserna
än mer. Detta omdöme ter sig befogat även nu, sade utskottet och
tilläde:

De nya lagarna och de därtill anslutna riktlinjerna har, såvitt utskottet kan
bedöma, haft en avsevärd sanerande effekt på reklamen för alkoholdrycker
och tobaksvaror. Liksom hittills bör det få ankomma på berörda myndigheter
att följa utvecklingen och, om de finner det erforderligt, ta initiativ till
ytterligare åtgärder. Vad här sagts gäller både annonsering och övriga
reklamformer.

Beslut av marknadsdomstolen och åtgärder av konsumentombudsmannen

Marknadsdomstolen har i ett antal fall fattat beslut på grundval av den nya
lagstiftning om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror som
trädde i kraft år 1979. I andra fall har konsumentombudsmannen (KO)
genom påpekande, förhandlingar eller förbudsföreläggande uppnått önskat
resultat utan att behöva hänskjuta saken till marknadsdomstolen. I det
följande lämnas en kort översikt över sådana beslut och åtgärder som nu
nämnts. Översikten bygger på referat - i regel illustrerade med de
omdiskuterade annonserna - i konsumentverkets tidskrift Konsumenträtt &
ekonomi, till vilken hänvisningar ges. I förekommande fall anges därjämte
numret på marknadsdomstolens beslut (MD).

Reklam för öl är inte förbjuden men skall präglas av måttfullhet.
Marknadsdomstolen har förbjudit AB Pripps Bryggerier att marknadsföra öl
klass II med formuleringen ”Sätt lite guldkant på tillvaron” (1981:3; MD
1981:1).

KO har genom förhandlingar stoppat marknadsföring av en whiskysort
med hjälp av ett ”medlemskort” som bl. a. skulle ge förmåner på vissa
restauranger (1980:3).

Marknadsdomstolen har fällt ett annonsblad för en annons om alkoholhaltiga
drycker fastän bladet hävdade att denna införts av bladet självt, icke
av en näringsidkare som sålde sådana drycker (1982:2; MD 1982:4). Sedan en
skånsk tidning infört annonser för vinförsäljare i Helsingör har marknadsdomstolen
utfärdat interimistiskt förbud för tidningen att införa kommer -

NU 1982/83:23

sielia annonser för alkoholdrycker (1982:6).

Smygreklam för alkoholdrycker i form av annonsering om andra varor,
märkta med dryckens namn, har förbjudits av marknadsdomstolen (1980:6;
MD 1980:18) och - genom förbudsföreläggande - av KO (1982:1).

Ett företag som marknadsför snabbvinssatser bl. a. genom direktreklam
har på begäran av konsumentverket gått med på att inte, såsom skett, sända
sådan reklam till ungdomar under 20 år (1982:6). Verket har funnit att lagen
med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker inte ger stöd
för ett förbud mot sådan direktreklam. I stället åberopade verket vid sin
kontakt med företaget den åldersgräns som gäller för inköp av alkoholdrycker
i systembutik. Denna åldersgräns borde, menade verket, kunna tillämpas
även på reklam för vinsatser.

En cigarettannons har föranlett marknadsdomstolen att rikta förbud mot
annonsören i tre avseenden (1981:1; MD 1980:23). Vissa slags formuleringar
-t. ex. ”det stora smaklyftet”, ”fylligare smak än andra lågtjärecigaretter” -skulle inte få användas. I en annons skulle inte mer än en cigarettförpackning
få avbildas. Inte heller skulle den få utformas med sådan layout som den
påtalade annonsen, dvs. med en suggestivt snedställd rubrik som fick ökad
slagkraft genom anknytning till bilden.

KO har i flera fall genom hänvändelse till olika annonsörer stoppat
tobaksreklam som han ansett otillbörlig. Ett ingripande gällde en annons
med en suggestiv bild - ett arrangemang av cigaretter och ett cigarettpaket -försedd med rubriken ”En smaksak” (1981:6). Rubrikerna ”Smaksuccé”
och ”När smaken avgör” föranledde också kritik. ”Är det inte just en sådan
cigarett du vill ha? Prova får du se.” var en annan formulering som inte
godtogs (1982:2). I alla de nu nämnda fallen lovade annonsören - Svenska
Tobaks AB resp. ett utländskt företag - att upphöra med de kritiserade
annonserna.

Förslag av tobakskommittén

Kommittébetänkandet

Tobakskommittén avgav i februari 1981 sitt slutbetänkande (SOU
1981:18) Minskat tobaksbruk. Kommittén föreslog ett åtgärdsprogram för
minskat tobaksbruk, innefattande informations-, behandlings- och lagstiftningsåtgärder.
De sistnämnda skulle innefatta dels införande av en lag med
vissa bestämmelser om tobaksrökning i offentlig lokal, dels ändring av
lagreglerna för marknadsföring av tobaksvaror. Tobaksannonsering skulle
sålunda förbjudas och reglerna för viss annan marknadsföring skärpas.
Lagtekniskt skulle detta ske genom att lagen (1978:763) med vissa
bestämmelserom marknadsföring av alkoholdrycker utvidgades till att också
gälla tobaksvaror.

I det följande refereras vissa uppgifter och synpunkter i betänkandets

NU 1982/83:23

avsnitt (7.4) om reklam och annan marknadsföring.

Olika åsikter har framförts i fråga om effekten av olika typer av
tobaksreklam. Från bl. a. tobaksbranschens håll hävdar man ofta att
tobaksreklamen inte har någon som helst inverkan på totalkonsumtionen av
tobak och inte bidrar till att rekrytera nya tobakskonsumenter. Effekten
skulle enbart bestå i att man förmår etablerade tobakskonsumenter att
övergå från ett märke till ett annat. Denna uppfattning är emellertid inte
allmänt accepterad. De flesta synes instämma i att tobaksreklamen kan leda
till ändringar av märkesval och liknande. På åtskilliga håll menar man att
reklamen dessutom eller rentav främst har betydelse för totalkonsumtionen
och bidrar till att rekrytera nya konsumenter.

Uppfattningen att tobaksreklam bidrar till ökad totalkonsumtion av tobak
stöds enligt kommittén av dels en rad allmänna indicier, bl.a. erfarenheter av
Svenska Tobaks AB:s åtgärder för att popularisera snus, dels olika
undersökningsrapporter. Det finns emellertid också en rad rapporter från
undersökningar där man inte har kunnat visa att den samlade märkesreklamen
för en viss varugrupp skulle ha ökat den totala efterfrågan på varan.

Enligt en kanadensisk undersökning som kommittén hänvisar till är den
viktigaste effekten av tobaksreklamen inte kopplad till enbart vissa
reklamformer eller vissa budskap. All tobaksreklam befinns i stället genom
sin blotta existens främja uppfattningen att rökning är något självklart
naturligt och förnuftigt. Det faktum att ett samhälle tillåter tobaksreklam ger
intrycket att tobaksbruket är accepterat och acceptabelt och skadar därmed
trovärdigheten hos andra samhälleliga åtgärder för att minska tobakskonsumtionen.

Ett par exempel på ingripanden av marknadsdomstolen (jfr föregående
avsnitt) belyser, framhåller kommittén, det faktum att de riktlinjer för
marknadsföringen som utfärdas med stöd av den nya tobaksreklamlagen inte
är en gång för alla fastslagna och oföränderliga. Riktlinjerna har karaktären
av rekommendationer baserade på frivilliga överenskommelser mellan
näringsidkarna och konsumentverket. Endast genom beslut i marknadsdomstolen
avgörs i sista hand vad som strider mot lagens grundregel om
särskild måttfullhet. Denna grundregel kan således i framtiden få en
strängare tolkning till följd av nya kunskaper om tobakens hälsorisker,
ändrade värderingar i samhället och även ändrade kunskaper om marknadsföringens
effekter.

Kommittén gör en genomgång av olika reklamformer som är aktuella i
sammanhanget.

Genom den nu gällande lagen om marknadsföring av tobaksvaror har en
rad påträngande reklamformer som t. ex. utomhusreklam och brevlådereklam
i princip blivit olagliga, konstaterar kommittén. Fortfarande förekommer
dock utomhusreklam i form av lysande färgskyltar med cigarettreklam
utanför tobaksaffärer. Lagreglerna anses i dag inte ge stöd för något förbud
mot sådana skyltar. Kommittén finner det uppenbart att denna typ av

NU 1982/83:23

utomhusreklam är påträngande och anser att den inte bör få förekomma.

Förpackningsreklam når huvudsakligen dem som inhandlar tobaksvaror.
Kommittén finner därför behovet av skärpta regler för denna reklam mindre
uttalat. Den anser dock att man nogsamt måste se till att förpackningarna
inte görs mer iögonenfallande och lyx- eller statusbetonade än i dag.

Butiksreklam når i inte obetydlig utsträckning även de kunder som inte
använder tobak. Grundregeln om särskild måttfullhet bör därför, menar
kommittén, ges en mer strikt tolkning så att den t. ex. kan sätta stopp för
alltför påfallande affischer, fantasifulla skyltningsarrangemang och överdrivet
stora prisangivelser.

Annonsering når i mycket hög grad personer som inte använder tobak, inte
minst ungdomar. Ett av argumenten mot fortsatt tobaksreklam, nämligen att
förekomsten av reklam uppfattas som en brist på entydig viljeinriktning hos
statsmakterna och därmed försvagar trovärdigheten hos samhällets andra
åtgärder mot tobaksbruket, är enligt kommitténs uppfattning särskilt tungt
vägande just i fråga om annonsering.

Kommittén anser det i och för sig vara önskvärt att man söker finna mindre
skadliga tobaksvaror. En övergång till sådana har dock, påpekar den, hittills
inte visats kunna ge mer än marginélla hälsoförbättringar. Annonser för
”mindre skadliga produkter” kan enligt kommittén bedömas vara vilseledande
i fråga om hur stora tobakens skadeverkningar verkligen är. Data som
kommittén hänvisar till tyder på att just argument som talar om produktens
”höga kvalitet” och framställer den som en vara med från hälsosynpunkt
testade och kontrollerade gynnsamma effekter löper stor risk att slå an just
hos ungdomar. Det är dessutom sannolikt lättare att börja röka om man
använder en ”mild” produkt än om man använder en starkare. Även detta
talar, menar kommittén, för att annonser för mindre skadliga tobaksvaror
inte bör nå ungdomar eller över huvud taget personer som inte använder
tobak. Även för den som har slutat använda tobak finns en risk att ett intryck
av att det har utarbetats nya produkter som är väsentligt mindre hälsoskadliga
kan försvaga hans motståndskraft mot olika impulser att återfalla i
tobaksvanan.

Sammanfattningsvis anför kommittén att ett stopp för tobaksannonsering
inte kan undvaras i ett åtgärdsprogram mot tobaksbruket, både med hänsyn
till annonsernas direkta inverkan och med tanke på att de kan försvaga
trovärdigheten hos och därmed effekten av de aktiva åtgärder i övrigt som
samhället vidtar mot tobaksbruket.

Remissyttranden

Tobakskommitténs betänkande har remitterats till 75 myndigheter,
landsting, kommuner, organisationer och företag. Dessutom har några
organisationer yttrat sig på eget initiativ. Endast i ett 20-tal av yttrandena
berörs uttryckligen förslaget om skärpt lagstiftning rörande marknadsföring

NU 1982/83:23

av tobaksvaror. Av dessa yttranden är sex avstyrkande, de övriga tillstyrkande.

Myndigheter som tillstyrker är socialstyrelsen och konsumentverket.
Socialstyrelsen anför att det totalförbud som gäller för marknadsföring av
spritdrycker synes fungera utan svårigheter och tillägger: ”Detta skulle
förmodligen även ske beträffande tobak. Därmed skulle Sverige leva upp till
den rekommendation man varit med om att anta i Nordiska rådet 1978. I
Norge, Finland och Island gäller reklamförbud.” Konsumentverket meddelar
att lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker inte
i praktisk tillämpning har berett konsumentverket/KO några egentliga
problem.

Aven kammarrätten i Jönköping tillstyrker, om än med viss tvekan. Vad
som bör motverkas är enligt kammarrätten främst åtgärder vilka är ägnade
att ge tobaksbruket en hög status eller att framställa rökare som charmfulla
och tilltalande personer.

Förvaltningsutskotten för tre landsting - i Kronobergs, Skaraborgs och
Jämtlands län - samt kommunstyrelsen i Umeå kommun tillstyrker uttryckligen.

Av de politiska riksorganisationer som har fått yttra sig tillstyrker Centerns
ungdomsförbund ett förbud mot tobaksreklam. Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund säger sig inte ha något att erinra mot förslaget. Samma
formulering använder av övriga remissinstanser kommunstyrelsen i Malmö
kommun.

Bland organisationer som tillstyrker förslaget är vidare Hälsofrämjandet,
som vill understryka vikten av att all reklam och framför allt ”smygreklam”
undanröjs, Riksförbundet Visir och Visirs ungdomsförbund, Riksföreningen
mot cancer - Cancerfonden samt Nationalföreningen för upplysning om
tobakens skadeverkningar (NTS). Den sistnämnda organisationen hänvisar
till en amerikansk forskningsrapport enligt vilken övergång till bruk av
”svagare cigaretter” eller ”lågtjärecigaretter” inte har några beaktansvärda
fördelar. Ett av motiven för den nuvarande lagstiftningens utformning, att
man skulle bevara ”möjligheterna att påverka konsumenterna att gå över till
mindre hälsofarliga produkter”, har enligt NTS försvagats väsentligt genom
en aktuell amerikansk rapport som refereras i remissyttrandet. Rapportens
huvudbudskap anges vara ”påpekandet att några fördelar av lågtjärecigaretter
endast uppträder under vissa (sällan uppfyllda) förutsättningar, i så fall
endast berör ett fåtal av rökningens skadeverkningar och då är minimala
jämfört med effekten av att sluta röka”. Härigenom får, säger NTS, de skäl
som kommittén anför för skärpt reklamlagstiftning ökad tyngd. Existensen
av ”svaga” cigaretter är nu inte längre ett skäl för bibehållen tobaksannonsering
utan tvärtom ett skäl mot sådan annonsering. Mer än tidigare måste
man beakta riskerna att annonser för s. k. ”lågtjärecigaretter” vilseleder
allmänheten, och särskilt ungdomar, om rökningens skadeverkningar.

Beträffande tobaksreklamen i övrigt gäller enligt NTS att den i praktiken

NU 1982/83:23

inte har utvecklats på ett sätt sorn motsvarar de förväntningar som NTS efter
deltagande i konsumentverkets arbete på riktlinjer för tobaksreklamen hade
hoppats få se infriade. Som exempel på ”tvivelaktiga företeelser i marknadsföringen
av tobak” nämner NTS vissa uttryckssätt i annonser [vilka dock
senare har föranlett ingripanden av KO], användning av färg i tobaksannonser
och exponering av varumärken på fordon för distribution av tobaksvaror.

Samma uppfattning i huvudfrågan redovisar Svenska läkaresällskapet, som
ställer sig ”mycket tveksamt till om en utveckling mot svaga cigarretter är
gynnsam så länge man inte i detalj känner betydelsen av de olika skadliga
ämnena i cigarrettrök”. Härmed faller, säger sällskapet, huvudargumentet
för tobaksreklam.

Lagförslaget avstyrks på mera allmänna grunder av Moderata kvinnoförbundet,
som menar att de restriktioner för tobaksannonseringen som finns i
dag är tillräckliga, och Landsorganisationen i Sverige (LO), som ”kan
sympatisera med avsikterna men tvekar att tillstyrka förslaget då konsekvenserna
av ett sådant förbud inte kan överblickas”. Erfarenheter från länder
som infört ett totalt reklamförbud ger enligt LO vid handen att förbudet lätt
kan kringgås och att det inte påverkar tobakskonsumtionen i någon
omfattning. Utredningen har inte heller, menar LO, närmare beskrivit hur
en effektiv övervakning av ett totalt reklamförbud skall anordnas och vilka
resurser som krävs för den. LO hävdar att man i reklamförbudsländerna har
kunnat se en lång rad aktiviteter för att kringgå förbudet, vilket också varit
mindre effektivt gentemot utländska företag.

Från branschhåll avstyrks förslaget av Svenska Tobaks AB, som sammanfattningsvis
hävdar att ett totalförbud mot tobaksreklam skulle drabba
Tobaksbolaget i högre grad än åtminstone vissa av dess utländska konkurrenter
och på sikt medföra att bolagets ställning på marknaden skulle bli
betydligt försvagad. Konsekvensen skulle, säger bolaget, bli att arbetstillfällen
flyttas från Sverige till utlandet. Bolaget menar att dess farhågor
härvidlag bekräftas av utvecklingen i de västeuropeiska länder där totalförbud
mot tobaksreklam råder. Tobaksbolaget ägnar i yttrandet särskild
uppmärksamhet åt en del utländska tobaksfabrikanters åtgärder för att
komplettera den normala annonseringen med olika slags imageskapande
aktiviteter, genomförda med framhävande av cigarettvarumärken.

Även Svenska tobaksbranschföreningen påtalar sådana tendenser. Större
frihet för tobaksreklam än för alkoholreklam motiveras enligt föreningen av
att tobaksvaror till skillnad från alkoholdrycker marknadsförs och försäljs i
helt fri konkurrens. Föreningen förklarar sig villig till förhandlingar med
konsumentverket om förbättring av nuvarande riktlinjer för marknadsföringen
av tobaksvaror. Samtidigt motsätter sig föreningen ytterligare
restriktioner i fråga om utomhus-, butiks- och förpackningsreklam.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) framhåller att det i betänkandet inte
har visats vilken betydelse annonseringen i tidskrifter och tidningar har i

NU 1982/83:23

tobaksbolagens totala marknadsföring.

Om annonseringen utgör en viktig informationsväg, vilket NO finner
troligt, vöre det enligt NO:s mening olyckligt om information om mindre
skadliga produkttyper, och därmed även företagens vilja att produktutveckla,
skulle försvåras. Statsmakterna borde därför överväga att åtminstone
tillåta reklam för nya och närmare angivna tobaksvaror som är väsentligt
mindre hälsofarliga än tidigare motsvarande varor.

NO menar att nuvarande lagstiftning rörande marknadsföring av tobaksvaror
i och för sig möjliggör tillräckligt långtgående åtgärder. Ett förbud mot
reklam för tobaksvaror skulle allmänt gynna etablerade produkter och
företag, säger NO också.

Näringslivets delegation för marknadsrätt har en rad invändningar mot
kommitténs framställning och avstyrker dess förslag. Kommittén accepterar
ett marknadsekonomiskt synsätt när det gäller försäljning och distribution av
tobaksvaror, påpekar delegationen. För att marknaden för tobaksvaror skall
kunna fungera som en konkurrensmarknad krävs emellertid att säljarna har
möjlighet att påverka kundkretsen. Delegationen hävdar liksom tobaksbranschens
företrädare att erfarenheter från utlandet visar att åtgärder mot
tobaksreklamen leder till att påverkan på kunderna tar andra vägar och även
blir svårare att kontrollera.

Sammanfattningsvis uttalar delegationen att kommitténs förslag om
reklamförbud är otillräckligt genomtänkt. Det är, heter det i yttrandet,
principiellt felaktigt och praktiskt verkningslöst att angripa vad som befinnes
vara en fråga om att ändra konsumtionsstrukturen för ett varuslag med
åtgärder som i bästa fall kan komma att ses som en markering av samhällets
ogillande av att varuslaget i fråga konsumeras. Ett förverkligande av
förslaget skulle av många kunna uppfattas som ett utslag av hyckleri från
samhällets sida.

Regeringsbeslut

Regeringen fattade den 30 juni 1982 - på föredragning av statsrådet Karin
Ahrland - tre beslut på grundval av tobakskommitténs betänkande.
Arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen fick i uppdrag att i samråd
utfärda rekommendationer om begränsning av tobaksrökningen i lokaler av
gemensamhetskaraktär. Socialstyrelsen fick ett uppdrag avseende utbildningen
av läkare och annan vårdpersonal. Ett anslagsbelopp av 500 000 kr.
skulle få disponeras av socialstyrelsen för informationsåtgärder rörande
tobakens skadeverkningar.

I övrigt, sålunda bl. a. i vad gäller reklam och annan marknadsföring, har
tobakskommitténs betänkande lagts till handlingarna. - Som framgår av
socialutskottets yttrande (se s. 21) har en del av de frågor som tobakskommittén
tog upp på nytt aktualiserats hos regeringen genom en framställning
från riksdagen.

NU 1982/83:23

Utskottet

Marknadsföringen av alkoholdrycker och tobaksvaror i Sverige är, såsom
har redovisats i det föregående, omgärdad med särskilda restriktioner. Två
lagar härom, en för vartdera produktområdet, trädde i kraft år 1979.
Annonsering för spritdrycker, vin och starköl är förbjuden. Marknadsföringen
i övrigt av dessa varor liksom marknadsföringen av öl - dvs. maltdrycker
med en alkoholhalt överstigande 1,8 men ej 2,8 viktprocent - och av
tobaksvaror är reglerad genom de båda lagarnas allmänna föreskrifter om
måttfullhet och genom detaljerade riktlinjer från konsumentverket i
anslutning därtill.

I två motioner begärs skärpta restriktioner för marknadsföringen av
alkoholdrycker. Vänsterpartiet kommunisterna efterlyser i partimotionen
1981/82:2098 ett förslag från regeringen syftande till att göra ”förbudet mot
marknadsföring av alkoholdrycker” effektivt. Ett totalt förbud mot reklam
för alkohol förespråkas i motion 1982/83:253 (c). I en tredje motion,
1981/82:825 (fp), föreslås en utvärdering av förbudet mot reklam för
alkoholdrycker; den nuvarande lagstiftningen sägs vara ”tämligen vag”. En
fjärde motion, 1981/82:2100 (s), går ut på att de strängare regler som gäller
för marknadsföringen av alkoholdrycker skall bli tillämpliga också på
marknadsföringen av tobaksvaror.

De tre förstnämnda motionerna ger samfällt uttryck åt uppfattningen att
den nuvarande regleringen av alkoholreklamen inte är effektiv, bl. a. därför
att de företag som har intressen på området finner olika metoder att kringgå
vad som har föreskrivits. Exempel till stöd för detta påstående finns
huvudsakligen i en av de tre motionerna, 1982/83:253 (c). Ett av de fall som
tas upp där avser redaktionell text. Utskottet utgår emellertid från att
motionären inte syftar till några ändringar på tryckfrihetsrättens område.
Vad övriga exempel beträffar finner utskottet det inte uteslutet att det delvis
rör sig om företeelser som med framgång skulle kunna angripas med stöd av
nuvarande regler. I vilken mån konsumentombudsmannen kan uppmärksamma
sådana reklamåtgärder som det här gäller blir till stor del beroende på
om anmälningar kommer in och i övrigt på vilka resurser inom konsumentverket
som kan avsättas för övervakning av marknadsföringen på detta
område.

I motiveringen till yrkandet i motion 1982/83:253 (c) nämns två utredningar
som enligt motionären borde få i uppdrag att överväga hur alkoholreklamen
skall kunna stoppas. Den ena av dessa, massmediekommittén (U
1982:06), kan så till vida vara av intresse i sammanhanget att den kommer att
belysa effekterna av den framtida möjligheten till direktmottagning av
TV-sändningar från satelliter. Den andra utredning som motionären åsyftar
torde vara en beslutad översyn av de statliga insatserna för alkohol- och
narkotikainformation m. m. Denna utredning har ännu inte tillsatts. Det
tillämnade uppdraget (dir. 1982:75) synes ligga helt vid sidan om det ämne
som här är aktuellt.

NU 1982/83:23

När samma ämne behandlades hösten 1980 uttalade utskottet (NU
1980/81:7) att kommande erfarenheter av den nya lagstiftningen fick ge vid
handen om det fanns skäl att ompröva lagstiftningen och skärpa marknadsföringsbestämmelserna
än mer. Det borde få ankomma på berörda
myndigheter att följa utvecklingen och, om de skulle finna det erforderligt, ta
initiativ till ytterligare åtgärder. Den gällande regleringen är alltjämt
tämligen ny. Att den har fått påtaglig verkan finner utskottet bestyrkt genom
de fall från marknadsdomstolens och konsumentombudsmannens praxis som
har redovisats i det föregående (s. 7). Mot bakgrund av vad här sagts föreslår
utskottet ingen särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av de tre
motionsyrkandena om marknadsföring av alkoholdrycker.

Motionen om marknadsföringen av tobaksvaror tar upp tobakskommitténs
förslag i betänkandet (SOU 1981:18) ”Minskat tobaksbruk” att denna
marknadsföring skall underkastas samma slags bestämmelser - bl. a. om
förbud mot annonsering - som gäller i fråga om marknadsföringen av
alkoholdrycker. Tobakskommitténs resonemang och ett stort antal remissinstansers
synpunkter på detta finns rätt utförligt redovisade i det föregående.
Som också framgår där har regeringen i juni 1982 på förslag av dåvarande
statsrådet Karin Ahrland lagt kommitténs förslag i denna del till handlingarna.
Socialutskottet har i yttrande till näringsutskottet (bilaga) enhälligt
avstyrkt motionärernas förslag, som innebär att riksdagen i princip skulle
uttala sig för en sådan lagstiftning som tobakskommittén har förordat.
Samtidigt hänvisar socialutskottet till att riksdagen nyligen - i december 1982
- har gjort en framställning till regeringen om ett åtgärdsprogram mot
tobaksbruket. I det ansvar för utvecklingen på området som riksdagen har
lagt på regeringen ingår, menar socialutskottet, att bevaka i vad mån en
skärpt lagstiftning om marknadsföringen av tobaksvaror är påkallad. Det
nyss refererade uttalande som näringsutskottet gjorde år 1980 avsåg även
marknadsföringen av tobaksvaror. Till det ansluter sig socialutskottet
avslutningsvis i sitt yttrande.

Näringsutskottet instämmer i vad socialutskottet har anfört och upprepar
sitt uttalande år 1980 om att berörda myndigheter bör följa hur marknadsföringen
av tobaksvaror utvecklas och om de så finner erforderligt ta initiativ
till ytterligare åtgärder från statens sida. Med det sagda avstyrker näringsutskottet
motion 1981/82:2100 (s).

Utskottet hemställer

1. beträffande marknadsföring av alkoholdrycker
att riksdagen avslår

a) motionerna 1981/82:2098 och 1982/83:253,

b) motion 1981/82:825,

NU 1982/83:23

2. beträffande marknadsföring av tobaksvaror
att riksdagen avslår motion 1981/82:2100.

Stockholm den 1 mars 1983

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam
Linder (m), Lilly Hansson (s), Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s),
Rune Jonsson (s), Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik
Häll (s), Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp), Sivert Andersson (s),
Per-Ola Eriksson (c) och Oswald Söderqvist (vpk).

Reservation

Marknadsföring av tobaksvaror (mom. 2)

Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
”Näringsutskottet instämmer” och slutar med ”motion 1981/82:2100 (s)”
bort ha följande lydelse:

De ekonomiska och sociala krisfenomenen under senare år har stärkt
motiven för att såväl bruket av alkohol som bruket av tobak bör motarbetas
mer aktivt. När ett växande antal människor utsätts för olika sociala problem
och allmänt pressade levnadsvillkor får det speciell betydelse att samhället
söker stärka deras allmänna motståndskraft, slå vakt om deras fysiska och
psykiska hälsa samt förhindra drogberoende och andra flyktmekanismer.
Detta har också en uppenbar samhällsekonomisk sida - alla förebyggande
åtgärder som hämmar bruket av alkohol och tobak tenderar att lätta
situationen för en vårdsektor som arbetar under finansiellt kärvare
omständigheter.

När det gäller reklam för tobak är bestämmelserna nu avsevärt tolerantare
än motsvarande bestämmelser i fråga om alkohol, och begränsningen knyts
till ett något svårtolkat måttlighetskriterium. Tillgängliga undersökningsresultat
visar emellertid klart att tobaksbrukets medicinska skadeverkningar -och därmed belastningen på vårdresurserna - inte står tillbaka för
alkoholbrukets. Att tobaksbruket är en medverkande faktor i flera av de
stora folksjukdomarna är obestridligt. Bruk av tobak och bruk av alkohol är
att betrakta som ungefär likartade typer av svåra hälsorisker. Att det skulle
ligga något värde i att man kan annonsera för ”mindre skadliga” tobaksvaror
är ett påstående som effektivt har tillbakavisats av tobakskommittén och
sakkunniga remissinstanser.

NU 1982/83:23

Mot bakgrund av vad här sagts framstår det som en naturlig och
närliggande åtgärd att lagstiftningen om marknadsföring av tobaksvaror görs
likvärdig med den som gäller för marknadsföring av alkoholdrycker. Detta
innebär bl. a. att annonsering för tobaksvaror förbjuds. En sådan åtgärd
skulle markera ett konsekvent samhälleligt ställningstagande i kampen för
folkhälsan. Den skulle också skapa ökad rättslig klarhet och befria
konsumentombudsmannen och marknadsdomstolen från en rad ärenden om
marknadsföringsinsatser i utkanten av vad som nu är tillåtet.

Utskottet ansluter sig alltså till syftet med motion 1981/82:2100 (s).
Regeringen bör med det snaraste framlägga förslag till sådan lagstiftning att
reglerna för marknadsföring av tobaksvaror skärps till motsvarighet med de
regler som gäller för marknadsföring av alkoholdrycker.
dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande marknadsföring av tobaksvaror

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2100 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1982/83:23 (SoU 1982/83:4 y)

Bilaga

Socialutskottets yttrande
1982/83:4 y

om annonsförbud m. m. för tobaksvaror

Till näringsutskottet

Sedan år 1979 finns särskild lagstiftning, varigenom man med hänsyn till de
hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol och tobak begränsat
marknadsföringsåtgärderna för alkoholdrycker resp. tobaksvaror.

Näringsutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över motion
1981/82:2100 av Margareta Winberg m. fl. (s) vari framförs ett yrkande som
syftar till att man skall ytterligare begränsa marknadsföringsåtgärderna för
tobaksvaror dels genom att - i överensstämmelse med vad som redan gäller
beträffande vissa alkoholdrycker - förbjuda kommersiella annonser för
tobaksvaror, dels genom att ingripa mot utomhus-, butiks- och förpackningsreklamen
för tobaksvaror.

Utskottet

Lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
och lagen (1978:764) med vissa bestämmelserom marknadsföring av
tobaksvaror trädde i kraft den 1 juli 1979. De båda lagarna har som
grundregel att särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföringen av
alkoholdrycker - dvs. spritdrycker, vin, starköl och öl - och tobaksvaror.
Detta krav motiveras med hänvisning till de hälsorisker som är förbundna
med bruk av alkohol och tobak. Reklamåtgärder och andra marknadsföringsåtgärder
får inte vara påträngande eller uppsökande och får inte
uppmana till bruk av varorna.

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får vidare ej användas
kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsförordningen
är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess
utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta förbud mot tidningsannonsering
gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på
försäljningsställe för spritdryck, vin eller starköl.

Tidningsannonser för tobaksvaror är tillåtna. Däri skall dock återges sådan
varningstext och innehållsdeklaration som enligt lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror skall finnas på
varuförpackningarna.

De två lagarna anknyter till marknadsföringslagen (1975:1418). Tillämpningen
skall alltså handhas av konsumentombudsmannen (KO)^och marknadsdomstolen.
Handlingar som strider mot de nyss berörda föreskrifterna
skall vid tillämpning av marknadsföringslagen anses vara otillbörliga mot
konsumenterna.

NU 1982/83:23 (SoU 1982/83:4 y)

Konsumentverket har i maj 1979 utfärdat riktlinjer för marknadsföring av
spritdrycker, vin, starköl och öl klass II och för marknadsföring av
tobaksvaror (Konsumentverkets författningssamling 1979:5-7). Riktlinjerna
avser tillämpning av de två i föregående avsnitt redovisade lagarna. De
omfattar inte reklam som anger endast säljställes namn, adress eller
öppettider m. m.

I anslutning till lagarnas föreskrift om särskild måttfullhet vid marknadsföring
av de berörda produkterna anges i riktlinjerna att övertalande eller
särskilt aktiv marknadsföring inte får förekomma. Kravet på måttfullhet
gäller all marknadsföring i val av reklammedel (reklambärare), reklamens
innehåll och utformning samt särskilda marknadsföringsmetoder (säljfrämjande
åtgärder). Kravet gäller således bl. a. presentation av pris samt
utformning av bild och text på förpackning.

Utöver grundregeln om måttfullhet anger riktlinjerna vissa restriktioner i
fråga om marknadsföringens innehåll och utformning och i fråga om lokaler
för reklamåtgärder.

Reklam för spritdrycker, vin eller starköl liksom för tobaksvaror får inte
omfatta annan framställning i bild än särskilt måttfull återgivning av varan,
enstaka förpackningar samt varumärke eller därmed jämförligt kännetecken.
Bilden får i övriga delar inte innehålla mer än en färgnyans och skall vara
neutral. Tidningsannonsering för sprit, vin och starköl är som ovan nämnts
förbjuden. Annons för öl klass II eller tobaksvaror får enligt riktlinjerna inte
förekomma i veckotidning eller annan publikation som riktar sig främst till
ungdom under 20 år och inte heller på idrottssida i dagspress eller i idrottseller
sporttidning. Annons i periodisk skrift eller annan jämförbar skrift får
inte överstiga en yta av sammanlagt en halv sida i dagspress av normalt
morgontidningsformat eller en hel sida i dagspress av normalt kvällstidningsforrnat
eller en hel sida i populärpress och andra publikationer. De båda
lagarnas bestämmelser om annonsering gäller inte annons i sådan facktidskrift
som vänder sig huvudsakligen till näringsidkare i deras egenskap av
tillverkare eller distributörer av de berörda varorna.

När det gäller övriga reklambärare föreskriver riktlinjerna att vid
marknadsföring inte får användas bl. a. utomhusreklam, exempelvis reklam
på eller vid allmän plats, i eller på allmänt trafikmedel, i vänthall eller
liknande, vid allmän idrottsplats eller annan allmän arena, inbegripet reklam
vid sportevenemang som är öppet för allmänheten.

Om butiksreklam anges i huvudsak i riktlinjerna att i lokal där
alkoholdrycker och tobaksvaror saluhålls eller i direkt anslutning till sådan
lokal (t. ex. skyltfönster) får reklam finnas, under förutsättning att den inte
strider mot reglerna i riktlinjerna.

Den år 1977 tillkallade tobakskommittén (S 1977:03) - vilken haft i
uppdrag att utarbeta ett program för arbetet med att nedbringa tobakskonsumtionen
och motverka dess skadeverkningar - avgav år 1981 sitt

NU 1982/83:23 (SoU 1982/83:4 y)

slutbetänkande (SOU 1981:18), Minskat tobaksbruk, med förslag till ett
långsiktigt och allsidigt åtgärdsprogram mot tobaksbruket. Åtgärdsprogrammet
indelas i (1) åtgärder som syftar till att förebygga tobaksdebut, (2)
åtgärder som syftar till att förändra tobaksvanor, (3) åtgärder som skall
förstärka och stödja nyssnämnda åtgärder samt (4) forskning, utveckling och
utvärdering för att göra åtgärdsprogrammet mot tobaksbruket så effektivt
som möjligt. Det centrala samhällsansvaret för åtgärdsprogrammet föreslås
ligga på socialstyrelsen, som är central förvaltningsmyndighet för ärenden
rörande hälso- och sjukvård. Skolöverstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet,
arbetarskyddsstyrelsen och konsumentverket föreslås svara för
vissa delar av åtgärdsprogrammet.

Åtgärdsprogrammet omfattar till stor del informationsinsatser. Tohakskommittén
föreslog vidare en lag med vissa bestämmelser om rökning i
offentlig lokal m. m. Härjämte föreslog tobakskommittén vissa åtgärder mot
marknadsföringen av tobaksvaror.

Tidningsannonsering för tobaksvaror skulle enligt förslaget förbjudas.
Detta skulle ske genom ändring av lagen med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker så att den även omfattar tobaksvaror,
varvid lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror
skulle upphävas. Vidare skulle lagreglerna för utomhus-, butiks- och
förpackningsreklam ges en mera strikt innebörd än f. n. Bl. a. skulle särskilt
stränga krav för butiksreklam gälla i sådana butiker som inrättats främst för
att sälja andra varor än tobaksvaror, t. ex. livsmedelsbutiker, herr- och
damekiperingar och bensinstationer. Även detta skulle åstadkommas genom
att tobaksvaror fördes in under samma regler som gäller för marknadsföring
av alkoholdrycker.

I motion 1981/82:2100 av Margareta Winberg m. fl. (s) begärs att
regeringen snarast framlägger förslag om ändring i lagen med vissa
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker så att även marknadsföringen
av tobaksvaror inkluderas. I motiveringen (i motion 1981/82:2099)
till yrkandet framhåller motionärerna bl. a. att motiven för en skärpning av
tobaksreklamen är många och att det förslag till ändring i lagen med vissa
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker som tobakskommittén
presenterat är utmärkt.

Sedan motionen väcktes har beredningen inom regeringskansliet av
tobakskommitténs slutbetänkande och ett tidigare delbetänkande av kommittén
slutförts genom tre beslut som regeringen fattat den 30 juni i år.

Den dåvarande regeringen ansåg det angeläget att snabbt få till stånd fler
rökfria miljöer men avvisade tobakskommitténs förslag om en tvingande
lagstiftning. Regeringen uppdrog samtidigt åt arbetarskyddsstyrelsen och
socialstyrelsen att i samråd utfärda rekommendationer om begränsning av
tobaksrökningen i lokaler av gemensamhetskaraktär. För informationsåtgärder
i anslutning till detta uppdrag fick socialstyrelsen disponera 500 000 kr.

NU 1982/83:23 (SoU 1982/83:4 y)

Socialsty relsen fick vidare i uppdrag att verka för att frågor som rör tobakens
skadeverkningar ägnas ökad uppmärksamhet i utbildningen av läkare och
annan vårdpersonal.

Utskottet har nyligen i sitt av riksdagen (rskr 1982/83:44) godkända
betänkande SoU 1982/83:8 behandlat dels i motion 1981/82:2099 framställda
yrkanden om att regeringen snarast skall framlägga ett förslag till ett samlat
åtgärdsprogram för minskat tobaksbruk samt tobakskommitténs förslag till
lag med vissa bestämmelser om tobaksrökning i offentlig lokal, dels ett i en
annan motion framfört yrkande om antagande av nämnda lagförslag.

Utskottet anförde i betänkandet bl. a. att de insatser mot tobaksbruket
som mot bakgrund av regeringens ovannämnda beslut är att vänta samt
informations- och andra insatser av sjukvårdshuvudmännen, skolan m. fl.,
som utskottet förutskickat, delvis tillgodoser önskemålen om ett åtgärdsprogram
mot tobaksbruket. Utskottet påpekade dock i betänkandet att
problemen emellertid inte är lösta därmed. Det är, betonade utskottet, bl. a.
nödvändigt att följa upp de olika åtgärderna för att få underlag för en fortsatt
Systematisk satsning mot tobakskonsumtionen. För detta behövs enligt
utskottet att regeringen även i fortsättningen tar ett samlat ansvar för
utvecklingen. På förslag av utskottet beslutade riksdagen att som sin mening
ge regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande ett åtgärdsprogram
mot tobaksbruket.

Gällande lagstiftning om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror
har varit i kraft i drygt tre år. I det ansvar för utvecklingen beträffande
tobaksbruket som riksdagen lagt på regeringen får vidare enligt utskottets
mening anses ingå att bevaka i vad mån tillämpningen av lagstiftningen om
marknadsföring av tobaksvaror m. m. påkallar en skärpt lagreglering. Något
ytterligare initiativ från riksdagens sida torde därför enligt utskottets mening
f. n. inte vara erforderligt, f överensstämmelse med vad näringsutskottet
tidigare anfört i betänkande NU 1980/81:7 vill socialutskottet dessutom
framhålla att det också ankommer på berörda myndigheter att följa
utvecklingen av marknadsföringen och, om de finner det erforderligt, ta
initiativ till ytterligare åtgärder.

Stockholm den 14 december 1982

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp). Evert Svensson (s). Göte Jonsson (m).
Kjell Nilsson (s). Blenda Littmarck (m). Stig Alftin (s), Lilly Bergander (s).
Ann-Cathrine Haglund (m). Ulla Tillander (c), Maria Lagergren (s). Anita
Persson (s). Inga Lantz (vpk). Göran Ericsson (m). Gunnar Ström (s) och
Rosa Östh (c).