NU 1982/83:13

Näringsutskottets betänkande
1982/83:13

om ursprungsmärkning och prisinformation

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels en motion om ursprungsmärkning av möbler,

dels två motioner om prisinformation i detaljhandeln.

Motionerna

De motioner som behandlas är

1981/82:821 av Grethe Lundblad m. fl. (s), såvitt avser hemställan (1) att
riksdagen beslutar att skyldigheten att informera om priset vid skyltning av
varor blir fastställd i lag,

1981/82:824 av Catarina Rönnung m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lagstiftning om ursprungsmärkning av
möbler,

1981/82:1483 av Lars-Erik Lövdén (s) och Kurt Ove Johansson (s), vari
hemställs att riksdagen

1. hos regeringen begär en utredning om lagreglering av prismärkningen
inom handeln,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad som i övrigt anförts i
motionen.

Motion 1981/82:821 behandlas i återstående del i näringsutskottets
betänkande NU 1982/83:12.

Ursprungsmärkning av möbler

Motion 1981182:824

En lag om obligatorisk ursprungsmärkning av möbler skulle enligt motion
1981/82:824 (s) få en stimulerande effekt på svensk möbelindustri, som f. n.
stagnerar. Motionärerna oroas av att importen av möbler väntas öka. Till
detta kommer, framhåller de, att utvecklingen i detaljhandeln går mot ökade
marknadsandelar för varuhuskedjor och fackhandelskedjor, vilka försäljer
den största andelen av importerade möbler. Motionärerna anser det
angeläget att allmänheten stimuleras att köpa svenska varor i större
utsträckning.

1 Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 13

NU 1982/83:13

Allmänt om ursprungsmärkning av varor

I Sverige har tidigare funnits bestämmelser om att varor skulle vara
märkta med uppgifter som angav det geografiska ursprunget.

I kungörelsen (1933:670) angående märkning av vissa varor av utländskt
ursprung fanns bestämmelser bl. a. om att vissa särskilt angivna varor av
utländskt ursprung måste vara försedda med ett märke som angav att varorna
var av utländskt ursprung. 1933 års kungörelse blev mot slutet av 1940-talet
och under 1950-talet föremål för kritiska synpunkter samt upphävdes år 1957
(SFS 1957:553).

Fram till utgången av år 1970 fanns vidare två särskilda lagar angående
oriktiga geografiska ursprungsbeteckningar, nämligen lagen (1913:159)
angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning
och lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors
förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt
märkta varor.

1913 och 1914 års lagar upphävdes i samband med ikraftträdandet av lagen
(1970:412) om otillbörlig marknadsföring. Vid tillkomsten av denna lag
uttalade chefen för handelsdepartementet (prop. 1970:57 s. 110) att det
givetvis var ett allmänt intresse att det fanns rättsliga möjligheter att
motverka vilseledande uppgifter om saluförda varors geografiska ursprung.
Detta intresse tillgodosågs enligt departementschefen väl av den föreslagna
lagen. Med stöd av generalklausulen i marknadsföringslagen kunde man vid
vite förbjuda näringsidkare att använda sådana beteckningar vid marknadsföring
av varor. Vidare kunde en i lagen intagen straffbestämmelse om
vilseledande framställningar tillämpas mot den som uppsåtligen lämnade
vilseledande uppgifter om en varas geografiska ursprung.

De nyss berörda bestämmelserna i lagen om otillbörlig marknadsföring
återfinns numera i marknadsföringslagen (1975:1418). I denna finns också en
bestämmelse om informationsskyldighet (3 §), vilken har särskild betydelse i
det nu aktuella sammanhanget.

Om en näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet underlåter att lämna information, som har särskild betydelse från
konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen och under vissa förutsättningar
konsumentombudsmannen (KO) ålägga honom att lämna sådan information.
Åläggandet får innehålla att informationen skall (1) lämnas genom
märkning på vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe, (2) lämnas i
annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid
marknadsföringen, (3) i viss form lämnas till konsument som begär det. I
förarbetena uttalades bl. a. (prop. 1975/76:34 s. 126) att de konsumentintressen
som här avsågs var privatpersoners intressen i samband med förvärv
och liknande av nyttigheter för enskilt bruk.

NU 1982/83:13

Gällande lagstiftning om ursprungsmärkning

Den ursprungsmärkning av svenska eller importerade varor som numera
förekommer i Sverige är med ett par undantag frivillig. Undantagen avser
färdigförpackade livsmedel, vissa hälso- och miljöfarliga varor samt kläder.

I fråga om färdigförpackat livsmedel gäller enligt 13 § livsmedelslagen
(1971:511) att det vid saluhållandet skall vara tydligt och otvetydigt märkt
med uppgifter bl. a. om förpackarens eller tillverkarens namn eller firma
samt hemort eller, om namnet eller firman är allmänt känd, endast namnet,
firman eller förkortning därav. Bestämmelsen gäller dock - enligt 21 §
livsmedelskungörelsen (1971:807) - inte färdigförpackat livsmedel som väger
mindre än 25 g och mer än 25 kg. Regeringen eller livsmedelsverket kan
begränsa eller utvidga märkningsskyldigheten.

I det till grund för livsmedelslagen liggande utredningsförslaget (SOU
1970:6) föreslogs att importerade livsmedelsförpackningar också skulle
märkas med uppgift om det land varifrån ingående råvaror härrörde. Med
anledning härav uttalade jordbruksministern (prop. 1971:61 s. 194) att det
borde vara möjligt att föreskriva en sådan ursprungsmärkning men att denna
möjlighet borde utnyttjas endast om det var särskilt påkallat av hygieniska
skäl.

Enligt kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor skall
förpackning till gift eller vådligt ämne vara tydligt märkt på svenska språket
med bl. a. tillverkarens eller importörens namn och hemvist.

Riksdagen antog våren 1982 en lag (1982:736) om ursprungsmärkning av
kläder. Lagen träder i kraft den 1 juli 1983. Enligt den nya lagen får
regeringen meddela föreskrifter om att kläder, när de saluhålls yrkesmässigt,
skall vara märkta med uppgift om i vilket land de har tillverkats. Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare
föreskrifter om märkningen och om undantag från märkningsskyldigheten.
Med stöd härav har regeringen utfärdat förordningen (1982:910) om
ursprungsmärkning av kläder. Av förordningen framgår bl. a. följande.
Kläder får inte saluhållas om de inte är tydligt och otvetydigt märkta med
uppgift om ursprungsland. Om kläderna har tillverkats i flera länder skall
som ursprungsland anses det land där kläderna senast har undergått väsentlig
bearbetning. Uppgiften om ursprungsland skall vara fast anbringad på
kläderna om inte kommerskollegium av särskilda skäl föreskriver eller i
enskilda fall medger annat. Närmare föreskrifter om märkningen får utfärdas
av kommerskollegium, som är tillsynsmyndighet. Brott mot förordningen
kan bestraffas med böter.

NU 1982/83:13

Konsumentverkets riktlinjer angående marknadsföring av möbler, m. m.

De riktlinjer beträffande marknadsföring av möbler (vissa sängar m. m.)
som konsumentverket hittills har utfärdat (KOVFS 1980:3-5) avser i första
hand säkerhetsföreskrifter. Några föreskrifter om angivande av tillverkare
eller ursprungsland finns inte ännu. F. n. pågår emellertid överläggningar
mellan konsumentverket och möbelhandeln om vilken information som bör
lämnas i samband med försäljning av möbler till konsumenter. En av de
punkter som diskuteras är angivande av kommersiellt och geografiskt
ursprung.

I detta sammanhang bör beaktas att Möbelinstitutet - med staten som en
av huvudmännen - i samarbete med konsumentverket har utarbetat ett
system för märkning av möbler, Möbelfakta. En märkning med Möbelfakta
innebär att möbeln uppfyller vissa minimikrav på användbarhet, säkerhet,
hållbarhet och utförande. För att ett företag skall få deklarera möbler och
inredningsenheter med Möbelfakta krävs skriftligt tillstånd från Möbelinstitutet.
Av den mera detaljerade Möbelfaktadeklaration som tillhandahålls
konsumenten av säljpersonalen framgår även vem som tillverkat varan, låt
vara endast i kodad form. Sammanlagt över 200 företag har rätt att deklarera
med Möbelfakta.

Under år 1978 har den enskilda möbelfackhandeln och den svenska
hemmöbelindustrin gemensamt bildat en fond för forskning, utbildning och
marknadsföring - FUM-fonden. Syftet är att höja den enskilda möbelfackhandelns
konkurrenskraft gentemot andra branscher och konkurrerande
företagsformer. Vidare skall man ta fram resurser för att öka konsumenternas
intresse för den svenska möbelindustrins produkter.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion (m) år 1978 föreslogs att bestämmelser om ursprungsmärkning
av möbler skulle införas. Motionären erinrade om att den svenska
möbelindustrin var utsatt för hård importkonkurrens. Detta borde vara ett
skäl för industrin att satsa på svensk kvalitet och kräva att möbelhandeln
öppet skulle deklarera möblernas ursprung. Motionen avstyrktes av näringsutskottet
och avslogs av riksdagen (NU 1978/79:5). Utskottet konstaterade
att importkonkurrensen var hård på den svenska möbelmarknaden och att
det främst var importen från Östeuropa som hade ökat kraftigt under de
senaste åren. Utskottet, som hade inhämtat att kommerskollegium hade
uppmärksammat den svenska möbelindustrins svåra situation, utgick från att
berörda myndigheter noga följde utvecklingen beträffande möbelimporten.

I en motion (c) år 1981 påyrkades lagstiftning om att alla varor som saluförs
i Sverige skall ursprungsmärkas med tillverkningslandet. Motionen avslogs
av riksdagen. Näringsutskottet anförde (NU 1981/82:17) att vissa skäl av

NU 1982/83:13

konsumentpolitisk natur kunde tala för en obligatorisk ursprungsmärkning
av det slag som hade föreslagits i motionen. En sådan märkning skulle i
princip kunna underlätta kvalitets- och prisjämförelser mellan olika varor
och rätt utformad vara ägnad att motverka att konsumenterna får en felaktig
uppfattning om varornas ursprung, framhöll utskottet. Utskottet ansåg det
emellertid tvivelaktigt huruvida kännedom om en varas ursprungsland kunde
ge någon betydelsefull vägledning när det gäller att bedöma varans kvalitet.
Utskottet påpekade vidare att det kunde vara svårt att definiera begreppet
ursprungsland när, såsom ofta är fallet, de i en vara ingående komponenterna
härrör från flera länder.

Utskottet erinrade om att bestämmelser om obligatorisk ursprungsmärkning
redan fanns beträffande en stor varugrupp, färdigförpackade livsmedel,
och att förslag om sådan märkning på initiativ av riksdagen hade framlagts
beträffande en annan stor varugrupp, kläder. Utskottet var inte berett att ta
ställning till i vad mån det därutöver kunde finnas behov av bestämmelser om
obligatorisk ursprungsmärkning, men det utgick från att regeringen under
den fortsatta beredningen av det aktuella utredningsförslaget skulle överväga
frågan och i lämplig form redovisa resultatet av dessa överväganden för
riksdagen.

Vissa uppgifter i anslutning till motionen

Statens industriverk har i utredningen (SIND 1980:6) Svensk möbelindustri
inför 1980-talet bl. a. diskuterat frågan om möbelindustrins konkurrenssituation
i framtiden. I utredningen konstateras att importens andel av
möbeltillförseln (dvs. produktion + import ./. export) under den senare
delen av 1970-talet uppgick till 25-30 % och att denna andel efter hand har
ökat. Av utredningen framgår vidare att Finland och Östeuropa under
1970-talet tillsammans har svarat för mellan 40 och 50 % av hela möbelimporten.
Utredarna anser att det finns anledning att räkna med att importen
från dessa länder kommer att bestå och därmed utgöra ett fortsatt allvarligt
hot mot svensk möbelindustri. Under rubriken ”Krav på förändringar”
framhålls att möbelindustrins kontakt med och möjligheter att informera och
påverka köpare av hemmöbler i nuläget är mycket begränsade. På
marknadssidan kommer enligt utredningen detaljhandelns starka dominans i
förhållande till producenterna att göra ett mer offensivt tänkande och
agerande till en angelägen uppgift för industrin.

Vissa internationella överenskommelser om ursprungsmärkning

Sverige har i internationella överenskommelser, t. ex. EFT A-kon ventionen
och frihandelsavtalet med EG, utfäst sig att inte tillämpa eller införa
kvantitativa importrestriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan.
Häri inbegrips även en rad olika s. k. icke-tariffära handelshinder, som t. ex.

NU 1982/83:13

tekniska och administrativa handelshinder orsakade av föreskrifter om
utformning, märkning, provning osv. av varor som är föremål för internationell
handel. Detta innebär inte förbud mot regleringar som syftar till att
skydda människors liv, hälsa och säkerhet, under förutsättning att sådana
bestämmelser inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller
innefattar en förtäckt begränsning av handeln. Utöver nämnda bestämmelser
finns i såväl GATT som EFTA särskilt antagna rekommendationer mot
användande av ursprungsmärkningssystem.

Inom ramen för de multilaterala handelsförhandlingarna i GATT har
slutits en särskild överenskommelse avseende tekniska handelshinder.
Överenskommelsen, som för Sveriges del trädde i kraft den 1 januari 1980,
innehåller bl. a. bestämmelser vad gäller tekniska föreskrifter (varmed även
förstås olika märkningskrav för varor) som kan ha väsentlig inverkan på
andra parters handel.

Enligt kungörelsen (1973:233, ändrad 1979:1209) om skyldighet för
myndighet att underrätta kommerskollegium om vissa föreskrifter m. m.
skall myndigheter, om inte synnerliga skäl föreligger, samråda med kommerskollegium
när det finns anledning anta att en föreskrift eller anvisning
kan ha väsentlig inverkan på handeln mellan Sverige och andra länder.

Prisinformation i detaljhandeln

Motionerna 1981/82:821 och 1981/82:1483

I motion 1981/82:821 (s) görs gällande att Sverige under 1970-talet har fått
en sämre prisinformation än många andra länder i Europa, bl. a. våra
nordiska grannländer. I dessa länder har man, säger motionärerna, infört en
lagstadgad skyldighet att informera om priset på varor och tjänster vid
skyltning och exponering samt reklam. I Sverige finns inga dylika bestämmelser.
Motionärerna anser att riksdagen bör uttala sig till förmån för en
regel om skyldighet att informera om priser vid all skyltning av varor. Skulle
en sådan regel inte komma till stånd efter förhandlingar bör lagstiftning
allvarligt övervägas, menar motionärerna.

I motion 1981/82:1483 (s) anförs att det torde vara nödvändigt med en
särskild lag som reglerar prisinformationen. Denna uppfattning motiveras
med att det finns risk för att detaljister tar bort den direkta, på varan anbragta
prismärkningen och ersätter den med någon annan typ av prisinformation,
vilken kan vara mindre tillfredsställande från konsumentsynpunkt. Motionärerna
erinrar om att varukodsystemet EAN i allt högre grad används i
detaljhandeln. De påpekar att prismärkningen därmed efter hand inte får
annan funktion än att ge konsumenterna information om priset. I motionen
framhålls att en del företag redan tillämpar nya former av prisinformation.
Ett exempel på detta är att man inom en del företag har tagit fram nya typer
av hyllkantsetiketter. Uppstår det oordning i varornas placering på hyllorna,

NU 1982/83:13

blir informationen då klart otillfredsställande. Motionärerna påpekar vidare
att kassakvittona f. n. inte innehåller någon fullständig artikelinformation.
De önskar ett snabbt beslut om temporära inskränkningar i rätten att ta bort
prisinformation på den enskilda varan.

Riktlinjer för prisinformation

Konsumentverket och handeln har efter flera års förhandlingar enats om
riktlinjer för prisinformation till konsumenter vid marknadsföring av varor i
detaljhandeln (KOVFS 1982:1). De nya reglerna, som träder i kraft den 1
januari 1983, omfattar alla varor och all marknadsföring som en enskild
detaljist ansvarar för.

Riktlinjerna innebär att prisinformation i butik skall lämnas för varor som
hålls tillgängliga för självbetjäning eller själwal eller exponeras så att
konsumenten kan förbereda sina köp utan hjälp av säljpersonal. I särskilt
angelägna fall kan undantag medges från kravet på prisinformation på
säljstället, t. ex. då ett stort antal billiga, fysiskt små varor saluhålls på ett
säljställe med mycket begränsat utrymme och med en betjäningsform som
utgör ett mellanting mellan betjäning och självbetjäning.

Varor som exponeras i skyltfönster eller vid skyltning utanför butiken bör
förses med prisinformation. Det föreligger sålunda inte någon skyldighet att
redovisa priset vid skyltning. Det anges emellertid i riktlinjerna att det från
konsumentsynpunkt är särskilt angeläget att i samband med skyltning priser
anges för varugrupperna kläder, skor, möbler, mattor, hushållsapparater,
hemelektronik, sport- och fritidsutrustning, transportmedel och leksaker.

När det gäller utformning och presentation krävs det att prisinformationen
skall vara tydlig och lättläst. Vidare skall den presenteras på ett sådant sätt att
det inte uppstår någon tvekan om vilken vara den avser. Konsumentverket
avser att utvärdera de nya riktlinjerna under hösten 1983.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har flera gånger under de senaste åren behandlat frågor om
prismärkning och prisangivelser i detaljhandeln.

I en motion år 1979 föreslogs en lagbestämmelse av innebörd att man vid
marknadsföring av en vara alltid skulle vara skyldig att ange varans pris, om
detta inte mötte avsevärda hinder. Näringsutskottet (NU 1979/80:12)
redovisade ett yttrande i ärendet från konsumentverket. Verket anförde att
de undersökningar som verket hade utfört och ett för varje år ökande antal
anmälningar rörande bristande eller ofullständig prisinformation visade att
prisinformationen måste förbättras. Verket hade under de senaste åren
satsat betydande resurser på att tillgodose konsumenternas behov av och
önskemål om bättre prisinformation. Som exempel nämndes en riksomfattande
kampanj om jämförpriser, riktlinjer för information till konsument vid

NU 1982/83:13

tillfälliga prisaktiviteter för dagligvaror och regler för den framtida prisinformationen
och för information på kassakvitton vid införandet av datoriserade
utgångskassor i dagligvaruhandeln. Verket framhöll att det var
inbegripet i förhandlingar med näringslivet om allmänna riktlinjer för
prisinformation. Målet var att förhandlingarna skulle vara avslutade under
våren 1980. Om arbetet inte ledde till önskvärt resultat var det verkets avsikt
att aktualisera frågan om särskild lagstiftning på området. Näringsutskottet
ansåg att resultatet av riktlinjearbetet borde avvaktas innan ytterligare
åtgärder vidtogs och avstyrkte motionen, vilken också avslogs av riksdagen.

Frågan huruvida jämförprismärkning borde vara obligatorisk aktualiserades
genom två motioner (s) våren 1981. Motionerna avsåg närmast
förhållandena inom livsmedelshandeln. Näringsutskottet (NU 1981/82:17)
fann att det i allmänhet är av intresse för konsumenterna att få reda på en
varas jämförpris och såg med tillfredsställelse att jämförprismärkningen
under senare år hade vunnit allt större utbredning i detaljhandeln. Utskottet
ansåg det dock inte påkallat med en särskild lagstiftning om obligatorisk
jämförprismärkning. Reglerna för hur märkningen skulle utföras borde
enligt utskottets mening kunna avpassas efter varje företags förutsättningar.
Utskottet avstyrkte därför motionerna. Socialdemokraterna i utskottet
anförde i en reservation att regeringen borde anmodas att lägga fram förslag
till bestämmelser om obligatorisk jämförprismärkning. Riksdagen följde
utskottet.

Riksdagen behandlade vidare år 1980 en motion (s) angående det s. k.
EAN-systemet. EAN - Europeisk Artikel Numrering - är ett identifikationssystem
avsett i första hand för dagligvaror. Varumärkningen sker med
en sifferkod och en optiskt läsbar strecksymbol. En närmare redogörelse för
EAN-systemet har lämnats i näringsutskottets betänkande NU 1979/80:54
(s. 18). I den då aktuella motionen anfördes att EAN-systemet trots sina
fördelar blir förödande för konsumenterna om det leder till att priset inte
längre anges i klartext på förpackningen. Bl. a. skulle de åtgärder som
vidtagits för att underlätta för konsumenterna att göra prisjämförelser helt
mista sin effekt. Motionärerna önskade ett tillkännagivande från riksdagen
om att prismärkning i klartext skulle bibehållas jämte kodbeteckningen.

Näringsutskottet delade uppfattningen att det var angeläget att prisinformationen
inte försämrades. Att EAN-systemet ger möjlighet att tillhandahålla
mera specificerade kassakvitton var, framhöll utskottet, intressant men
innebar inte att ett borttagande av traditionellt utformade prisuppgifter från
en stor del av dagligvarusortimentet tedde sig acceptabelt. Utskottet
förutsatte att konsumentverket även fortsättningsvis skulle engagera sig i
frågan och effektivt bevaka konsumentintresset på detta område. Någon
framställning i saken från riksdagens sida fann utskottet inte erforderlig. Det
avstyrkte motionen, som därefter avslogs av riksdagen.

NU 1982/83:13

Pågående utredningar m. m.

Konsumentverket har i många år engagerat sig i diskussionerna kring
införandet av datakassor i detaljhandeln.

Mot bakgrund av de negativa konsumentreaktioner på införandet av
datakassor som rapporterades från USA fann verket det angeläget att redan
på ett tidigt stadium följa handelns arbete med att utveckla och introducera
sådana kassor i Sverige. Detta ledde till att verket år 1978 bildade en
arbetsgrupp med representanter för handeln, statens pris- och kartellnämnd
och sedermera även Handelsanställdas förbund. Diskussionerna i denna
arbetsgrupp ledde fram till att myndigheter, handeln och övriga intressenter
sommaren 1979 enades om vissa regler för prisinformation i butik och
information på kassakvitto vid handel med dagligvaror. Dessa regler avsågs
tjäna som vägledning för utvecklings- och utredningsarbetet på datakassaområdet.

Parterna var överens om att reglerna skulle kompletteras med anvisningar
och att dessa skulle utarbetas med ledning av resultat från läsbarhetsundersökningar
och butiksexperiment. En arbetsgrupp bestående av representanter
för myndigheter, handeln och övriga intressenter skulle gemensamt ta
fram underlag för och utarbeta förslag till dessa anvisningar.

På grund av att handeln av olika skäl inte fullföljde sina planer att redan
under hösten 1979 börja praktiskt pröva olika datakassasystem i butik
försenades det utredningsarbete som krävdes för att få fram underlag för
specificerade krav i anvisningar.

Inom ramen för riktlinjearbetet har vissa undersökningar genomförts. En
studie behandlar frågan om hur konsumenten påverkas av införandet av
datakassor i dagligvaruhandeln (Klas Kirstein och Claes-Robert Julander:
Införandet av datakassor i dagligvaruhandeln: Hur påverkas konsumenten?
Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm). Till
detta projekt var bl. a. representanter för de tre dagligvarublocken knutna
genom medverkan i en rådgivande referensgrupp. Konsumentverket genomförde
vidare under hösten 1980 en kvalitativ undersökning, ”Upplevelser
kring införandet av datakassor och streckkodsmärkta varor” (Informationspsykolog
AB, 1980), vars resultat delgavs handeln i slutet av år 1980.

Under våren 1981 utarbetade en arbetsgrupp inom dagligvaruhandeln ett
förslag till ny standard för hyllkantsetiketter.

Konsumentverket tog i augusti 1981 initiativ till en serie överläggningar
med handeln med det uttalade målet att de i överenskommelsen år 1979
förutskickade anvisningarna skulle kunna slutgiltigt fastställas före årsskiftet
1981-1982. Överläggningarna har dock ännu inte slutförts.

NU 1982/83:13

Utskottet

I detta betänkande behandlas tre motioner som helt eller delvis är av
konsumentpolitisk natur.

Ursprungsmärkning av möbler

I motion 1981/82:824 (s) framförs önskemål om obligatorisk ursprungsmärkning
av möbler. Motionärerna anser det angeläget att allmänheten
stimuleras att köpa svenska möbler i större utsträckning än vad som nu är
fallet, särskilt mot bakgrund av att importen av möbler ökar samtidigt som
den svenska möbelindustrin stagnerar.

Upplysning om varors ursprung genom frivillig eller lagstadgad märkning
förekommer i varierande omfattning sedan länge inom flera branscher och i
åtskilliga länder. Den ursprungsmärkning av svenska eller importerade varor
som numera tillämpas i Sverige är med ett par undantag frivillig. Undantagen
avser färdigförpackade livsmedel, vissa hälso- och miljöfarliga varor samt,
från och med den 1 juli 1983, kläder. Riksdagen har under senare år vid flera
tillfällen haft att ta ställning till motionsyrkanden om ursprungsmärkning.
Yrkandena har oftast avsett märkning av kläder. Vid ett tillfälle (NU
1978/79:5) gällde yrkandet dock obligatorisk ursprungsmärkning av möbler.
Det avslogs av riksdagen, närmast med en hänvisning till att kommerskollegium
hade uppmärksammat den svenska möbelindustrins svåra situation.
Med anledning av en motion år 1981 om att alla varor som saluförs i Sverige
skulle ursprungsmärkas med tillverkningslandet anförde näringsutskottet
(NU 1981/82:17) att vissa skäl av konsumentpolitisk natur kunde tala för en
obligatorisk ursprungsmärkning men att det var tvivelaktigt huruvida
kännedom om en varas ursprungsland kunde ge någon betydelsefull
vägledning angående varans kvalitet. Utskottet pekade vidare på de
svårigheter av teknisk natur som kan finnas när det gäller att ange
ursprungsland på en vara som är tillverkad i flera länder. Utskottet avstyrkte
motionen, som därefter avslogs av riksdagen.

Utskottet vill med anledning av den nu aktuella motionen påpeka att
införande av bestämmelser rörande ursprungsmärkning närmast framstår
som ett producentintresse. Det finns emellertid, som utskottet anförde i
betänkandet NU 1981/82:17, också skäl av konsumentpolitisk natur som
talar för en sådan märkningsskyldighet. Ursprungsmärkningen underlättar i
princip kvalitets- och prisjämförelser mellan olika varor. En ursprungsmärkning
kan också vara ägnad att motverka att konsumenterna, genom en sådan
varierande märkning (av typen Swedish design m. m.) som nu förekommer,
får en felaktig uppfattning om varornas ursprung. Mot en lagstiftning om
obligatorisk ursprungsmärkning kan emellertid även resas invändningar. Det
kan vara svårt att definiera begreppet ursprungsland när, såsom ofta är fallet,
de i en vara ingående komponenterna härrör från flera länder. Tillsynen och

NU 1982/83:13

kontrollen över lagstiftningen kan kräva ytterligare resurser från samhällets
sida. Kostnaderna för att märka varorna med ursprungsbeteckning kan verka
prishöjande. Man måste i detta sammanhang även beakta Sveriges förpliktelser
på den internationella handelns område. Bestämmelser om ursprungsmärkning
är inte förbjudna i vare sig GATT, EFTA-konventionen eller
frihandelsavtalet med EG. I GATT och EFTA har man dock gett uttryck för
en tydlig strävan att begränsa sådana bestämmelser. I den mån lagbestämmelser
om ursprungsmärkning av varor över huvud taget är förenliga med
Sveriges konventionsåtaganden bör föreskrifterna alltså utformas så att de
inte medför olägenheter för det svenska varuutbytet med utlandet.

Som framgår av vad utskottet nyss anfört kan en lagstiftning om
ursprungsmärkning av varor framstå som motiverad ur såväl producenternas
som konsumenternas synvinkel. Samtidigt står det klart att en sådan
lagstiftning kan medföra problem i olika hänseenden. I fråga om vissa
varugrupper har bestämmelser om märkningsskyldighet framstått som
särskilt angelägna. Utskottet anser emellertid att det nu kan vara dags att
överväga införande av regler om ursprungsmärkning även för andra
varugrupper. Regeringen bör enligt utskottets mening därför anmodas att i
lämpligt sammanhang låta utreda fördelar och nackdelar med en lagstiftning
om-ursprungsmärkning av mer generell räckvidd än den som nu finns. Vid en
sådan kartläggning bör erfarenheterna av lagstiftningen om ursprungsmärkning
av kläder kunna beaktas. Regeringens överväganden bör alltså inte
begränsas till frågan om införande av ursprungsmärkning för möbler. Följer
riksdagen utskottets förslag tillgodoses emellertid yrkandet i motion
1981/82:824 (s) i allt väsentligt.

Prisinformation i detaljhandeln

I motion 1981/82:821 (s) föreslås att lagbestämmelser införs om skyldighet
att informera om priset på skyltade varor. I en annan motion, 1981/82:1483
(s), begärs dels en utredning om lagreglering av prismärkningen inom
handeln, dels ett tillkännagivande av riksdagen rörande tillämpningen av
gällande bestämmelser på området. Prismärkningen har enligt motionärerna
försämrats som en följd av den ökade automatiseringen i dagligvarubutikerna.

Som framgår av den tidigare redogörelsen (s. 7) har konsumentverket och
handeln efter flera års förhandlingar enats om riktlinjer för prisinformation
till konsumenter vid marknadsföring av varor i detajhandeln. Riktlinjerna
träder i kraft den 1 januari 1983. I riktlinjerna föreskrivs bl. a. att varor som
exponeras i skylftfönster eller vid skyltning utanför butiken bör förses med
prisinformation. Det anförs vidare att sådan information är särskilt
angelägen i fråga om vissa i riktlinjerna angivna grupper av varor. Om
prisinformation i allmänhet gäller att den skall vara tydlig och lättläst och
presenteras på ett sådant sätt att det inte uppstår någon tvekan om vilken

NU 1982/83:13

vara den avser. Konsumentverket har vidare tagit initiativ till en serie
överläggningar med handeln med sikte på att riktlinjer skall fastställas för
prisinformation på varor som saluförs i butiker där man har tagit i bruk
datakassasystem. Enligt utskottets mening bör erfarenheterna av de nya
riktlinjerna om prisinformation liksom resultatet av det pågående riktlinjearbetet
avvaktas innan ytterligare åtgärder övervägs. Med hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet motion 1981/82:821 (s) i här aktuell del och
motion 1981/82:1483 (s).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ursprungsmärkning av möbler

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:824 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande prisinformation i detaljhandeln
att riksdagen

a) avslår motion 1981/82:821 yrkande 1,

b) avslår motion 1981/82:1483.

Stockholm den 24 november 1982

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m),
Rune Jonsson (s), Sten Svensson (m), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg
(m), Christer Eirefelt (fp), Jörn Svensson (vpk), Birgitta Johansson (s),
Per-Richard Molén (m), Ivar Franzén (c), Sture Thun (s), Bo Finnkvist (s)
och Inga-Britt Johansson (s).

Reservation

Ursprungsmärkning av möbler (mom. 1)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per
Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m) och Ivar
Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Sorn
framgår” och slutar med ”allt väsentligt” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att riksdagen så sent som förra året på enhälligt
förslag av utskottet avslog en liknande motion. Motiveringen var då bl. a. att

NU 1982/83:13

det kunde anses tvivelaktigt huruvida kännedom om en varas ursprungsland
var ägnad att ge konsumenten någon betydelsefull vägledning om varans
kvalitet. Det finns enligt utskottets mening inte någon anledning för
riksdagen att nu frångå den uppfattning som kom till uttryck vid det tillfället.
De övriga invändningar mot tanken på en mer utsträckt skyldighet att ange
en varas kommersiella ursprung som utskottet nyss har redovisat talar för att
en lagstiftning med den av motionärerna föreslagna innebörden inte bör
övervägas. Härtill kommer att frågor om angivande av kommersiellt och
geografiskt ursprung på möbler f. n. är föremål för överläggningar mellan
konsumentverket och möbelhandeln. Resultatet av dessa överläggningar bör
inte föregripas genom något initiativ från riksdagens sida. Utskottet vill
emellertid framhålla att svenska möbelfabrikanter naturligtvis är oförhindrade
att förse sina produkter med uppgift om tillverkningsland om de så
finner önskvärt. På grund av det anförda avstyrker utskottet motion
1981/82:824 (s).

dels att utskottet under 1. bort hemställa

1. beträffande ursprungsmärkning av möbler
att riksdagen avslår motion 1981/82:824.