NU 1982/83:11

Näringsutskottets betänkande
1982/83:11

om statligt utnyttjande av industriellt rättsskydd
Ärendet

I motion 1980/81:1024 av Bernt Ekinge (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå utformandet
av en statlig politik för immateriellt rättsskydd, anpassad till skilda
rättsområden, stödformer och stödmottagare.

Patent- och registreringsverket, styrelsen för teknisk utveckling och
Sveriges industriförbund har avgivit remissyttranden över motionen.

Motionen

Patent är, säger motionären, ett exempel på instrument som kan bidra till
ökat utnyttjande av de resultat som uppnås med hjälp av statligt stöd till
forskning och utveckling inom naturvetenskapliga och tekniska områden.
Patent är ett medel att dokumentera forskningsresultat och uppnå spridning
och överföring av sådana. En annan viktig funktion är den ensamrätt för
uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare som ett patent ger. Uppfinningen
blir genom patent en handelsvara. Den kan överlåtas till någon annan eller
genom licens upplåtas för användning i viss utsträckning. De framsteg som
uppfinningen representerar kan på detta sätt spridas, samtidigt som
uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare får rimlig ekonomisk kompensation
för gjorda insatser.

Erfarenheter bl. a. från USA och Förbundsrepubliken Tyskland visar,
hävdar motionären, att knappast någon är allvarligt intresserad av fritt
tillgängliga forsknings- och utvecklingsresultat. Ett effektivt utnyttjande kan
uppnås endast genom en aktiv och välstyrd patent- och licenspolitik. Det bör
enligt motionären prövas om staten i sin forskningspolitik bör utnyttja
patentsystemet och andra former av industriellt rättsskydd på annat sätt än
som nu sker. Frågan är om staten i någon mån skulle kunna förfoga över de
resultat till vilka den har bidragit med finansiering. De effekter som
patentering och patent till stödmottagaren har på olika varianter av stöd bör
därvid modifieras genom kontraktuella åtgärder, så att staten får ett rimligt
ekonomiskt utbyte och även i övrigt visst inflytande som svarar mot de gjorda
insatserna. Genom licensarrangemang kan de som använder resultaten av
sådan forskning och utveckling som staten finansierar belastas med en del av
kostnaderna härför. Ett statligt innehav av olika former av industriella
rättigheter kan, säger motionären, bli ett verksamt instrument i den industri -

1 Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 11

NU 1982/83:11

2

och näringspolitik som erfordras för industriella framsteg och industriell
tillväxt. Särskilt hos mindre och medelstora företag bör ett stort intresse
finnas för statligt finansierade resultat av forskning och utveckling.

Rättslig undersökning av statens stöd till forskning och utveckling

Motionen anknyter till ett arbete som år 1981 har publicerats av docenten i
civilrätt vid Stockholms universitet Claes Sandgren, ”Statens stöd till
forskning och utveckling. En rättslig undersökning av statens stöd och
styrning på FoU-området” (Skrifter utgivna av Institutet för immaterialrätt
och marknadsrätt vid Stockholms universitet, nr 9). Ämnet är, säger
författaren i sin inledning, del av ett större FoU-politiskt sammanhang,
nämligen samhällets möjligheter att främja FoU-verksamheten i landet och
att styra utvecklingen på FoU-området. I den rättsliga regleringen återspeglas
främst vilka möjligheter staten har säkrat sig i det senare hänseendet och
vilka möjligheter den saknar. Annorlunda uttryckt visar regleringen i vilken
utsträckning staten har valt att göra ingrepp i en marknadsstyrning av
FoU-verksamheten till förmån för en mer eller mindre centraliserad
styrning. Ämnet berör därmed, påpekar författaren, också ett annat och
större komplex, nämligen val och utformning av de styrmedel som står till
buds på olika samhällssektorer.

Författaren behandlar den rättsliga regleringen av forskningen vid
universitet och högskolor, av uppdragsforskning, av forskningsrådens
verksamhet och den sektoriella forskningen samt av försvarsforskning och av
teleteknisk forskning vari televerket medverkar. En slutsats är att det direkta
statliga FoU-stödet inom den offentliga sektorn präglas av frånvaron av en
sammanhållen och genomtänkt politik beträffande forskningsresultatens
utnyttjande. Staten saknar en rättsskyddspolitik, avsedd att öka och
effektivisera utnyttjandet av statligt finansierade FoU-resultat.

Vidare redogörs för organisationen och den rättsliga regleringen av den
verksamhet som styrelsen för teknisk utveckling (STU) bedriver, av
kollektivforskningen och av den statligt stödda energiforskningen. Det finns,
konstaterar författaren, två varianter av den stödmodell som här tillämpas.
Den ena är en ”exploateringsvariant” enligt vilken stödmottagaren har rätt
att hemlighålla, oinskränkt förfoga över och kommersiellt nyttiggöra
resultaten samt skyldighet att återbetala erhållet stöd. Den andra är en
”allmännyttig variant” som innefattar tvång till offentliggörande, allmän
tillgänglighet, allmännyttigt och fritt nyttiggörande av resultaten samt
befrielse från återbetalningsskyldighet för stödmottagaren. Författaren
betecknar det som anmärkningsvärt att den reella innebörden av dessa två
varianter inte har analyserats i utredningar om statens stöd till teknisk
forskning och utveckling.

Från samma utgångspunkter granskas den offentliga teknikupphandlingen.
För reglering av försvarsupphandlingen finns det, menar författaren,

NU 1982/83:11

3

adekvata och ändamålsenliga instrument. Däremot har för den civila
sektorns del till följd av FoU-inslaget inte utbildats rättsliga instrument som
motsvarar teknikupphandlingsobjektens särskilda karaktär. Regleringen av
arbetstagares uppfinningar är förenad med motsvarande rättsliga problem.

I ett omfattande avslutningskapitel går författaren igenom olika rättsliga
styrmedel på FoU-området. Ett avsnitt (s. 221-229) ägnas åt patent. Ungefär
samma synpunkter som i detta har författaren framfört i Statens forskningspolitik
och industriellt rättsskydd, ett föredrag hållet inför Svenska
föreningen för industriellt rättsskydd hösten 1979 och publicerat i NIR
(Nordiskt immateriellt rättsskydd) 1980 (s. 194-213). Under patent hänförs
där också mönster. I sammandrag är författarens resonemang följande.

Sverige har ett modernt och på det hela taget rationellt patentsystem och
en effektiv patentadministration. Mot en aktiv patentpolitik på nationell nivå
kontrasterar emellertid frånvaron av patentmedvetenhet och den bristande
användningen av patentsystemet hos de statliga FoU-beställande och
FoU-utförande organen.

Patentsystemet kan bidra till effektivare dokumentation och spridning av
FoU-resultat från offentliga inrättningar. Det utgör ett rättsligt medel för
överföring av sådana resultat i syfte att uppnå samhällsekonomiskt optimalt
utnyttjande av dem.

Ca 40 % av den kollektiva FoU-verksamheten siktar till resultat som är
omedelbart användbara inom industrin. Aven ren grundforskning kan ge
upphov till sådana resultat. Instrument och apparatur för FoU-arbete kan
ofta användas även i industriell produktion. Steget från grundläggande
kunskap till industriella applikationer kan vara kort. Forskarna vid offentliga
inrättningar saknar emellertid i regel förutsättningar att se dessa applikationer.
Patentsystemet kan tjäna som bindemedel mellan dessa inrättningar och
industrin.

Statlig forskningspolitik är i betydande grad detsamma som statlig
anslagspolitik. Den är föga inriktad på FoU-resultatens användning. Det
finns emellertid inte något klart samband mellan FoU-volym och industriell
tillväxt. Tanken att offentligt finansierade FoU-resultat fritt bör stå till alla
företags förfogande för att därigenom bli vitt utnyttjade och komma
allmänheten till godo har visat sig orealistisk. Tillgängliga instrument för
effektivare nyttiggörande av de offentliga inrättningarnas FoU-resultat
borde därför undersökas och tillvaratas.

En patentpolitik för statligt finansierade inrättningar skulle fastställa vilka
kategorier av resultat som skulle utvärderas och eventuellt patentsökas, hur
patenteringen och beviljade patent skulle handhas och i vilka organisatoriska
former verksamheten skulle bedrivas. En informations- och upplysningsinsats
behövs för att göra forskarna medvetna om patentsystemet samt få dem
att fundera över tänkbara industriella applikationer av resultaten, knyta
erforderliga kontakter inom industrin, registrera marknadsbehov som kan

NU 1982/83:11

4

tillgodoses av den institutionella forskningen osv. På motsvarande sätt skulle
en licensieringspolitik utformas. Härvid skulle man ta ställning till bl. a.
förutsättningarna för beviljande av enkla resp. exklusiva licenser, oeftergivliga
villkor i samband med licensgivning, möjligheter att få till stånd
FoU-utbyte, internationellt licenssamarbete och fördelningen av licensintäkter.
En viktig aspekt för såväl patent- som licenspolicyn är att säkra återföring
av information.

En aktiv patent- och licenspolitik skulle kräva vissa organisatoriska
åtgärder. En rad frågor uppkommer i detta sammanhang. Skall verksamheten
bedrivas på lokal nivå, på nationell nivå eller organiseras efter andra
kriterier? I vilken juridisk form skall den bedrivas? Skall forskarna själva
handha den eller skall särskilda administratörer göra det? Hur uppnås
effektivast möjligt en sammankoppling av institutionernas kompetens med
industrins resurser och marknadskunnande? Hur kan ett personligt engagemang
från forskarna säkras?

Remissyttranden

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) och Sveriges industriförbund har
yttrat sig efter patent- och registreringsverket och haft tillgång till dess
yttrande. Ingen av de tre remissinstanserna tillstyrker motionärens förslag.

Patent- och registreringsverket instämmer i motionärens bedömning att
patentsystemet uppenbarligen inte har vägts in i den statliga stödpolitiken på
FoU-området. Under årens lopp har upprepade tecken på bristande
kännedom om patent synts i många olika FoU-sammanhang, säger verket.
Likaså instämmer patentverket i uppfattningen att en aktiv statlig patent- och
licenspolitik i syfte att bidra till ökat utnyttjande av uppnådda forskningsresultat
är önskvärd. En sådan politik som skisseras i motionen är emellertid,
menar patentverket, orealistisk och skulle medföra betydande risker:

En försvagning av stödmottagares och forskares rätt att exploatera sina
forskningsresultat minskar i motsvarande grad deras intresse dels att
engagera sig i krävande projekt, dels att söka patent. Patentfrågorna kan
därvid komma att betraktas som administrativa göromål med låg prioritet i
stödmottagarens verksamhet. Ett sådant synsätt resulterar i en minskning av
antalet patenterade forskningsresultat till men för omfattningen av industriell
exploatering. Som motionären mycket riktigt påpekar, är nämligen
intresset för att utveckla och marknadsföra en icke patenterad produkt oftast
litet, såvida inte exploatören har mycket stora resurser.

Priset för det styrinstrument, som det statliga patentinnehavet föreslås
utgöra, skulle således bli en försämring av verkningsgraden för av staten
finansierade FoU-insatser.

Enligt patentverkets mening borde en statlig politik inom det aktuella
området bl. a. syfta till att så mycket som möjligt av den forskning och
utveckling som bedrivs blir omsatt i praktisk verksamhet. Detta förutsätter

NU 1982/83:11

5

ofta att patent söks. För att stimulera till en sådan utveckling borde man i
huvudsak avstå från restriktioner till förmån för staten i rätten att förfoga
över forskningsresultat och i stället erbjuda stödmottagare och forskare en
statligt finansierad service bestående bl. a. i en bedömning av forskningsprojekts
patenteringsmöjligheter och potential för industriell exploatering.
En sådan service över hela det statligt finansierade fältet, eventuellt kopplad
till ett villkor att forskningsresultat inte får publiceras utan prövning, skulle
enligt patentverket öka medvetenheten om patents kommersiella betydelse
och därmed sannolikt resultera i fler patent och en ökning av FoUinsatsernas
gynnsamma effekter på licensinkomster från utlandet och
industriell utveckling inom landet.

En ytterligare effekt av den nämnda servicen vore, tillägger patentverket,
att patentdokumentation skulle komma forskning och utveckling till del i
större utsträckning än f. n. Verket framhåller att dess bestånd av 11 miljoner
klassificerade svenska och utländska patentdokument med en årlig tillväxt
om ca 500 000 nya tekniska lösningar representerar en informationskälla av
betydande mått. En ökad användning av patentdokumentationen skulle
sannolikt medverka till att styra statliga forsknings- och utvecklingsprojekt
mot patenterbara resultat. Vidare skulle utländska patentsökta forskningsresultat
kunna utnyttjas i det egna utvecklingsarbetet, varigenom onödigt
dubbelarbete skulle undvikas.

Även STU konstaterar inledningsvis att kännedomen om patent i olika
FoU-sammanhang är otillfredsställande. Denna brist bör, menar STU, i
första hand avhjälpas med förbättrad utbildning för forskare och studerande
vid de tekniska högskolorna.

Ändrade regler om publiceringstvång skulle enligt STU:s uppfattning få
begränsad betydelse, eftersom projekt där anslagen är förknippade med
sådana villkor inte förväntas leda till patenterbara resultat eller resultat som
kan kommersialiseras. Erfarenhetsmässigt är det synnerligen ovanligt att
resultaten trots detta är patenterbara eller rimligen bör bli föremål för
patentskydd, säger STU.

Förslaget om licensieringsskyldighet för stödmottagare anser STU vara
olämpligt. Anslagsmottagarnas kompetens och projektens kommersiella
möjligheter skall enligt STU vara de faktorer som medför att projekten
exploateras. Dessa faktorer och möjligheten att erhålla patent skall vara
avgörande för beslut om patentsökning. De anslagsbeviljande myndigheternas
kompetens har också, framhåller STU, stor betydelse när det gäller att
förbättra exploateringsmöjligheterna. Den kommer till uttryck dels genom
urvalet bland ansökningarna, dels genom rådgivning.

IUSA och Frankrike har, uppger STU, tillämpats system liknande det
som motionären föreslår. Resultatet har därvid blivit mindre lyckat. Denna
erfarenhet gör att STU inte tillstyrker motionärens förslag.

NU 1982/83:11

6

Svensk industri har under 1970-talet visat en tillfredsställande FoUutveckling,
säger Sveriges industriförbund inledningsvis och fortsätter:

En bidragande orsak härtill är sannolikt att vi vad gäller medlen haft ett
välbalanserat stimulanssystem för FoU. Detta system består av dels det
generella avdraget för FoU-kostnader, dels det selektiva stödet via STU,
Industrifonden och de regionala utvecklingsfonderna för begränsade projekt.

Statligt FoU-stöd är handelspolitiskt accepterat och tillämpas i de flesta
i-länder. Det svenska systemet torde höra till de bättre fungerande genom att
det lämnar en relativt stor del av de praktiska besluten om användningen till
företagen. Det selektiva stödets främsta effekt är sannolikt att projekt kan
tidigareläggas, vilket är mycket väsentligt eftersom konkurrenter oftast
snabbt kommer fram på marknaden.

När det gäller att hålla en högre nivå på företagens baskunnande för FoU
är det generella stödet viktigast, och detta stöd kan därför inte kopplas till en
viss produkt- eller patenträtt, hävdar Industriförbundet. I många fall kan inte
heller selektivt stöd kopplas till ett licensierbart objekt. Förbundet pekar på
att normalt FoU-stöd bara täcker en begränsad del av kostnaderna för att nå
fram till en produkt som eventuellt kan skyddas av någon industriell rättighet
och därmed licensieras. Förutom FoU-kostnaden tillkommer nämligen
kostnader även för prototyp, marknadsstudier m. m. Dessa senare kostnader
kan ofta vara av samma storlek som den FoU-kostnad man kan få 50 % stöd
för.

För företagen är det, säger Industriförbundet, fråga om stora investeringar,
även om statligt stöd utgår för projektet, och därmed ett stort
risktagande. Med hänsyn härtill är det enligt förbundet mycket tvivelaktigt
om något företag skulle begära stöd ifall detta skulle resultera i att
möjligheterna att förfoga över de rättigheter som ett projekt kan leda till
begränsas. En sådan åtgärd skulle medföra bindningar för företagen och
därigenom minska deras handlingsfrihet. Problem skulle också kunna
uppkomma genom att en viss rättighet kan ingå i flera projekt och i fråga om
hur andelarna i en rättighet skall fördelas med hänsyn till vilken del av
totalkostnaden som staten resp. företaget bär. Förbundet anser således att
FoU-stöd inte skall villkoras för stödmottagaren i form av begränsningar av
förfoganderätten till eventuella patent eller andra rättigheter. Villkor av
detta slag skulle innebära en allvarlig försämring av FoU-stödet, uttalar
förbundet.

Industriförbundet ifrågasätter också om staten eller den förvaltningsmyndighet
som skulle administrera det statliga innehavet av industriella
rättigheter skulle ha förmåga att utnyttja dessa rättigheter på ett för landet
mer effektivt sätt än vad som sker f. n. genom företagens bedömning. Det
finns inget som talar för detta, hävdar förbundet och menar att erfarenheter
från England bekräftar dess uppfattning.

Sammanfattningsvis säger sig Industriförbundet vilja betona vikten av att
man inte försvagar den exklusiva rätt, i form av patent eller annan rättighet,

NU 1982/83:11

7

som kan framkomma vid industriprojekt med statligt stöd. Förbundet
instämmer i vad patentverket har anfört om betydelsen av att medvetenheten
om och intresset för patentsystemet stimuleras.

Utskottet

Det önskemål som framförs i motion 1980/81:1024 (fp) ansluter sig till
synpunkter i en rättslig undersökning av statens stöd till och styrning av
naturvetenskaplig och teknisk forskning och utveckling. Motionen går ut på
att en utredning bör få i uppdrag att föreslå utformning av en statlig politik för
utnyttjande av immateriellt rättsskydd i samband med sådant stöd. Vad som
åsyftas är alltså en mer aktiv användning från statens sida av patentväsendet -reglerat genom patentlagen (1967:837) - och kanske också av systemet med
mönsterrätt enligt mönsterskyddslagen (1970:485). En grundtanke i motionen
är att fri tillgång till resultaten av offentligt finansierad forskning och
utveckling inte garanterar att dessa resultat blir nyttiggjorda i önskvärd
utsträckning. Genom patentering och därtill knutna licensarrangemang
skulle ett mera effektivt utnyttjande kunna uppnås - varvid små och
medelstora företag skulle kunna spela en viktig roll - och staten skulle
därigenom också kunna få en vissa återbäring på sina ekonomiska
insatser.

De remissinstanser som har yttrat sig i ärendet är ense med motionären om
att man i forsknings- och utvecklingssammanhang ofta visar bristande
kännedom om patentväsendet och de möjligheter som det kan ge. Utskottet
finner detta vara ett förhållande som bör uppmärksammas. Som styrelsen för
teknisk utveckling (STU) framhåller torde det vara angeläget med utbildningsinsatser
på denna punkt. I övrigt får det enligt utskottets mening
ankomma på patent- och registreringsverket och STU att inom ramen för sin
reguljära verksamhet söka sprida ökad kännedom om patentväsendet och ge
service på detta område åt dem som är verksamma inom forskning och
utveckling. Utskottet har tidigare i år (NU 1981/82:29 s. 20) understrukit
betydelsen av den dokumentation som finns samlad hos patentverket.
Värdet av denna berörs också i verkets yttrande till utskottet.

I vilken utsträckning statligt stöd till forskning och utveckling skall förenas
med villkor om patentering och licensgivning synes det vara STU:s sak att
bedöma från fall till fall. Utskottet utgår från att de synpunkter härvidlag som
kommer till uttryck i motionen och den bakomliggande litteraturen
diskuteras bland berörda parter. Någon sådan utredning som föreslås i
motionen vill utskottet inte förorda.

NU 1982/83:11 8

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1980/81:1024.

Stockholm den 30 november 1982

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam
Linder (m), Lilly Hansson (s), Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s),
Rune Jonsson (s), Sten Svensson (m), Karl-Erik Häll (s), Christer Eirefelt
(fp), Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Ivar Franzén (c), Bo
Finnkvist (s) och Oswald Söderqvist (vpk).

GOTAB 73077 Slockholm 1982