LU 1982/83: 41

Lagutskottets betänkande
1982/83:41

om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge m. m.
(prop. 1982/83:165)

Ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1982/83:165 vari regeringen
(justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslår riksdagen att
anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i föräldrabalken,

3. lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet
anför på s. 2.

De i propositionen framlagda lagförslagen har tagits in i bilaga till
betänkandet.

Företrädare för föreningen Familj och Rätt har inför utskottet framfört
synpunkter på förslaget till ändring i föräldrabalken.

Utskottet

Inledning

Riksdagen beslöt i januari 1983 om ändringar i bl. a. föräldrabalkens
(FB) bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, LU 1982/
83:17). Ett syfte med de nya bestämmelserna, som träder i kraft den 1 juli
1983, är att stärka barnens rättsliga ställning.

Förslagen i proposition 1981/82:168 byggde på betänkandet (SOU
1979:63) Om föräldraansvar m.m., som avgetts av utredningen (Ju
1977:08) om barnens rätt. Betänkandet innehöll också förslag till ändringar
i bestämmelserna i 21 kap. FB om verkställighet av avgöranden om vårdnad
eller umgänge. I proposition 1981/82:168 uttalade dåvarande departementschefen
att det var lämpligast att i ett sammanhang ta ställning till
frågorna om utformningen av bestämmelserna i 21 kap. FB och om Sveriges
anslutning till de inom Europarådet resp. Haagkonferensen för internationell
privaträtt antagna konventionerna om bortrövande av barn. Då
departementschefen inte var beredd att i det lagstiftningsärendet göra en
sådan samlad bedömning, togs utredningens förslag till ändringar i 21 kap.
FB inte upp i propositionen.

I den nu aktuella propositionen anför departementschefen att övervägandena
beträffande frågan om Sveriges anslutning till de ovan nämnda
1 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 41

LU 1982/83:41

konventionerna har visat sig vara mer tidskrävande än beräknat. Departementschefen
konstaterar emellertid att arbetet med en anslutning till konventionerna
fortskridit så långt att det inte hindrat en begränsad översyn
av bestämmelserna i 21 kap. FB. För att ändringarna i dessa regler skall
kunna träda i kraft samtidigt med de redan beslutade ändringarna i bestämmelserna
om vårdnad och umgänge m. m. har frågorna rörande 21 kap. FB
brutits ut till särskild behandling.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt propositionen bör frågor om verkställighet av de allmänna domstolarnas
avgöranden om vårdnad eller umgänge m. m. liksom hittills prövas
av länsrätterna.

Propositionen innebär att de nuvarande möjligheterna att besluta om
polishämtning av barn begränsas. När det gäller verkställighet av ett vårdnadsavgörande
får polishämtning i fortsättningen beslutas endast om verkställighet
annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att
undvika att barnet lider allvarlig skada. Vid verkställighet av avgöranden
om umgänge mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadshavare
skall polishämtning kunna beslutas endast om verkställighet annars inte
kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.

En nyhet är att de allmänna domstolarna skall på yrkande av part kunna,
om det föreligger särskilda skäl, kombinera ett avgörande om vårdnad eller
umgänge med ett vitesföreläggande för motparten att lämna ifrån sig barnet.
Det medför att länsrätterna i dessa fall inte behöver anlitas för ett
sådant vitesföreläggande, något som kan leda till ett snabbare verkställighetsförfarande
än f. n.

I propositionen läggs också fram förslag om att den som obehörigen för
bort ett barn från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) skall kunna straffas
enligt brottsbalken för egenmäktighet med barn.

De nya reglerna föreslås, som inledningsvis berörts, träda i kraft den 1
juli 1983.

Förslagen till ändringar i FB

Enligt 21 kap. FB är länsrätterna beslutande myndighet i frågor om
verkställighet av de allmänna domstolarnas avgöranden om vårdnad och
umgänge m. m. Länsrätternas beslut kan överklagas till kammarrätterna
och därefter, under vissa förutsättningar, till regeringsrätten.

Utredningen om barnens rätt föreslog i sitt betänkande att verkställighetsmålen
skulle flyttas från länsrätterna till de allmänna domstolarna.
Fördelarna med detta skulle enligt utredningen bl. a. vara att domstolarna
självmant skulle kunna ta upp frågan om vårdnaden eller umgänget och att
muntlig förhandling regelmässigt skulle förekomma i målen.

1 propositionen förordas att målen också i fortsättningen skall handhas
av länsrätterna.

LU 1982/83:41

Utskottet vill för sin del framhålla att vissa fördelar skulle kunna uppnås
om verkställighetsfrågorna handlades av allmän domstol. Bl. a. skulle
muntlig förhandling som regel förekomma. Utskottet erinrar vidare om att
utskottet tidigare vid flera tillfällen uttalat att umgängessabotage från vårdnadshavarens
sida kan visa att denne är olämplig som vårdnadshavare och
att en omprövning av vårdnaden därför kan vara påkallad. Mot en överflyttning
talar emellertid att det föreligger en risk för att verkställighetsmålen
kompliceras och försenas om samtidigt med verkställighetsfrågan
själva frågan om vårdnaden eller umgänget på nytt skall prövas. Enligt
propositionen har det också visat sig att det i det stora flertalet mål om
verkställighet inte är påkallat att allmän domstol omprövar det tidigare
avgörandet om vårdnad eller umgänge. Att det i vissa fall kan finnas ett
behov av att ompröva vårdnaden eller umgänget utgör enligt utskottets
mening inte vägande skäl för att också verkställighetsmålen bör prövas av
allmän domstol. Av stor betydelse är enligt utskottets mening vidare det
faktum att länsrätterna sedan länge har erfarenhet av såväl den aktuella
typen av verkställighetsmål som närliggande mål rörande sociala frågor.
Länsrätternas organisation är dessutom, som framhålls av både utredningen
och departementschefen, väl anpassad för praktiska verkställighetsfrågor
och för en skyndsam handläggning. Härtill kan läggas att behovet av
muntliga förhandlingar i verkställighetsmålen tillgodoses genom en i propositionen
föreslagen regel om att länsrätterna skall hålla sådana förhandlingar
om det inte är uppenbart obehövligt.

Sammanfattningsvis anser därför utskottet att departementschefen har
anfört övertygande skäl för sin ståndpunkt att verkställighetsmålen alltjämt
bör handläggas av länsrätterna.

När verkställighet begärs skall länsrätten i första hand söka verka för att
barnet frivilligt överlämnas till den som skall ha hand om barnet. Innan
länsrätten förordnar om verkställighet kan rätten därför f. n. lämna uppdrag
åt någon lämplig person att verka för ett frivilligt överlämnande.
Uppdraget skall i princip vara slutfört inom två veckor. Länsrätten kan
emellertid enligt förslaget i propositionen förlänga tiden om det finns
förutsättningar att nå en frivillig fullgörelse (21 kap. 2 § FB).

Om ansträngningarna att nå en lösning misslyckas eller om det annars
bedöms utsiktslöst att åstadkomma en fullgörelse, får länsrätten förordna
om verkställighet. De tvångsmedel som enligt gällande rätt kan komma i
fråga är vite och hämtning genom polismyndighetens försorg.

I propositionen föreslås som tidigare berörts att möjligheten att besluta
om polishämtning såväl när det gäller verkställighet av avgöranden om
vårdnad som beträffande umgänge savgöranden inskränks. För polishämtning
skall enligt propositionen fordras att verkställighet inte kan ske
på annat sätt. Beträffande verkställighet av vårdnadsavgöranden kan
hämtning också ske om det är nödvändigt för att undvika att barnet lider
11 Riksdagen 1982/83. 8 sami. Nr 41

LU 1982/83:41

allvarlig skada. För polishämtning vid verkställighet av avgöranden om
umgänge krävs — förutom att verkställighet annars inte kan ske - att
barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med den förälder som inte
är vårdnadshavare. Som en nyhet föreslås också i propositionen att länsrätten
i samband med förordnande om verkställighet kan lämna uppdrag åt
någon lämplig person att verka för ett frivilligt överlämnande av barnet
även om sådant uppdrag förekommit tidigare (21 kap. 4 § FB). Vid beslut
om polishämtning skall uppdrag lämnas, om inte särskilda skäl talar mot
det.

Utskottet vill för sin del framhålla vikten av att man i verkställighetsmålen
i första hand strävar efter att få till stånd ett frivilligt överlämnande av
barnet. Om tvångsmedel måste användas bör enligt utskottets mening
vitesföreläggande vara det huvudsakliga tvångsmedlet. I likhet med departementschefen
anser utskottet emellertid att bestämmelser om polishämtning
inte kan avvaras som ett yttersta tvångsmedel. Det bör också
framhållas att det inte är osannolikt att redan vetskapen om att hämtning
kan tillgripas medför att ett frivilligt överlämnande kommer till stånd. De
inskränkningar som nu föreslås i möjligheterna att besluta om hämtning
innebär enligt utskottets mening att bestämmelserna får en väl avvägd
utformning. Utskottet vill erinra om att antalet beslut per år om polishämtning
redan nu är mycket lågt och antalet genomförda beslut än färre.
De föreslagna reglerna torde ytterligare kunna nedbringa antalet hämtningsärenden,
något som i hög grad är önskvärt.

Med det anförda tillstyrker utskottet att de föreslagna inskränkningarna
av möjligheterna till polishämtning genomförs. I sammanhanget vill utskottet
stryka under vikten av att ett beslut om hämtning, sedan möjligheterna
till frivillig fullgörelse uttömts, verkställs så snart som möjligt. Fördröjningar
av själva verkställigheten på kanske flera månader måste nämligen
enligt utskottets mening vara synnerligen påfrestande både för partema i
ärendet och, inte minst, för barnet. Någon särskild bestämmelse om
skyndsam verkställighet, något som företrädarna för Familj och Rätt uttryckt
önskemål om, är dock inte erforderlig.

Utskottet vill härutöver framhålla att de nya reglerna om förfarandet i
länsrätten ger goda förutsättningar för att barnet frivilligt överlämnas men
att samtidigt, som lagrådet har påpekat, risken kan öka för långt utdragna
verkställighetsförfaranden. Utskottet förutsätter att regeringen med uppmärksamhet
följer tillämpningen av förfarandereglerna och tar de initiativ
som kan visa sig erforderliga.

Enligt propositionen får länsrätten liksom hittills vägra verkställighet
bl. a. om barnet självt motsätter sig verkställighet och barnet har nått en
sådan mognad att dess vilja bör beaktas. I gällande bestämmelse föreskrivs
att om barnet har fyllt 15 år får verkställighet inte ske mot barnets vilja, om
inte länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Det -

LU 1982/83:41

samma gäller om barnet är under 15 år men har nått en sådan mognad att
dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt. I propositionen föreslås att
åldersgränsen sänks till 12 år medan bestämmelsen i övrigt bibehålls oförändrad
(21 kap. 5 § FB). Departementschefen framhåller i sammanhanget
att för att barnet skall få tillfälle att inför länsrätten framföra sina synpunkter
i frågan om överlämnande bör barnet kunna höras vid en muntlig
förhandling, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet
inte kan ta skada av att höras. En bestämmelse om hörande av barn
föreslås intagen i 21 kap. 12 § andra stycket FB. Bestämmelsen har utformats
efter mönster från regeln om barns hörande i vårdnads- och umgängesmål
vilken träder i kraft den 1 juli 1983 (6 kap. 18 § tredje stycket
FB).

Företrädarna för Familj och Rätt har inför utskottet ifrågasatt om det är
lämpligt att i lagstiftningen ha en åldersgräns för hänsynstagande till barnets
vilja.

Utskottet erinrar om att FB:s bestämmelser om vårdnad och umgänge
inte innehåller några uttryckliga regler om vilken betydelse barnets egen
inställning skall ha. Domstolen skall enligt förarbetena till de nya vårdnadsreglema
i vårdnads- och umgängesmålen söka den lösning som kan
antas bäst svara mot barnets behov. Om barnet har en bestämd uppfattning
och har nått en sådan mognad att dess önskemål bör respekteras, bör
domstolen i allmänhet följa barnets önskan. När barnet har nått en sådan
mognad kan enligt förarbetena inte besvaras generellt. Många gånger kan
uppgiften att söka utreda vad barnet verkligen vill försvåras av att barnet
uttrycker en uppfattning som inte svarar mot barnets innersta önskan. I
allmänhet torde domstolen därför vara hänvisad till att väga in barnets
egna uppgifter i den helhetsbedömning av samtliga omständigheter som
bör beaktas i målet.

Frågan om hänsynstagande till barnets åsikter behandlades av utskottet
också i samband med den i proposition 1981/82:168 föreslagna regeln om
att barn skulle kunna höras inför domstolen om barnet självt begärde det.
Utskottet framhöll (LU 1982/83:17 s. 28 f.) att det är angeläget att barn,
när de böljat uppnå en viss mognad, får uttrycka sin egen åsikt i frågor om
vårdnad och umgänge. Normalt bör barnets önskemål komma till uttryck
vid den utredning som socialnämnden företar i vårdnads- eller umgänge sfrågan.
Enligt utskottet kunde det dock i undantagsfall finnas situationer
där det kan vara av värde att barnet får framträda inför domstolen. Det fick
ankomma på domstolen att i det enskilda fallet ta ställning till om ett barn
skall höras. Därvid bör barnets ålder och mognad tillmätas stor betydelse.
Också barnets egen inställning bör få vara vägledande. Utskottet ansåg
dock att någon avgörande betydelse bör barnets önskemål om att bli hörd
inte få ha. I vissa fall kan det nämligen vara svårt att utröna om barnets
begäran bygger på en verklig vilja hos barnet att höras och inte på påtryckningar
från andra håll. Med hänsyn till det anförda ansåg utskottet att

LU 1982/83:41

hänvisningen i lagtexten till barnets egna önskemål att få höras borde utgå
ur lagtexten. I stället får den omständigheten att barnet självt begärt att få
höras vägas in bland de särskilda skäl som kan tala för att barnet hörs.
Utskottet avstyrkte i sammanhanget ett motionsyrkande om införande av
särskilda åldersgränser och anförde att det får ankomma på domstolen att i
det enskilda fallet bedöma om barnet har en sådan mognad att det framstår
som uppenbart att barnet inte tar skada av att höras.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet det i viss mån tveksamt om
i verkställighetsreglerna bör uppställas en särskild åldersgräns vid vilken
barnets vilja skall tillmätas betydelse. Utredningen om barnens rätt föreslog
inte heller någon sådan gräns utan förordade att avgörandena skulle
ske med utgångspunkt i vad som är förenligt med barnets bästa. Om en
åldersgräns bör gälla anser utskottet det vidare tveksamt om den bör dras
vid 12 år med hänsyn till barns olika utveckling. Vid ett ställningstagande
till frågan måste emellertid beaktas att åldersgränsen i verkställighetsmålen
inte är någon absolut gräns. Som framhölls då den nu gällande 15-årsgränsen infördes år 1967 bör åldersgränsen ses som en riktlinje för
bedömningen med möjlighet till avvikelse i både den ena och den andra
riktningen (prop. 1967:138). Bestämmelsen har också utformats så att
länsrätten mot barnets vilja, oavsett barnets ålder eller mognad, kan förordna
om verkställighet om det är nödvändigt av hänsyn till barnets bästa
att verkställighet sker. Utgångspunkterna för avgörandena är alltså i första
hand barnets bästa.

Utskottet vill vidare framhålla att det i verkställighetsmålen kan vara
lika svårt som i mål om vårdnad eller umgänge att utröna barnets verkliga
vilja. Länsrätten bör därför iaktta samma försiktighet som de allmänna
domstolarna när det gäller att klarlägga vad som är barnets vilja. Vad
utskottet enligt ovan anfört i fråga om barns hörande inför domstol bör
självfallet också tillämpas om det blir aktuellt att höra ett barn vid muntlig
förhandling i länsrätten.

På grund av det anförda anser utskottet att förslaget i denna del kan
godtas. Utskottet vill dock stryka under betydelsen av att regeringen med
uppmärksamhet följer utvecklingen på området, särskilt när det gäller
frågan om åldersgränsen och dess utformning. Skulle det framkomma att
bestämmelserna leder till mindre tillfredsställande resultat förutsätter utskottet
att regeringen lägger fram förslag till erforderliga ändringar.

I 21 kap. 10 § FB, som i huvudsak motsvarar nuvarande 21 kap. 9 §,
regleras bl. a. polismyndighetens möjligheter att interimistiskt omhänderta
ett barn. Sådana omhändertaganden kan bli aktuella t. ex. då det föreligger
fara för att ett barn förs ur landet och länsrättens beslut inte kan avvaktas.
Polisen får då vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske utan skada
för barnet. Åtgärden skall genast anmälas till länsrätten, som utan dröjsmål
skall pröva om den skall bestå.

LU 1982/83:41

Enligt uppgift från kammarrätten i Stockholm har bestämmelsen om
anmälan och prövning av polismyndighets åtgärd vid tillämpningen vållat
vissa problem då åtgärden rör ett verkställighetsmål som är överklagat till
kammarrätt eller regeringsrätten. Det har i dessa fall visat sig råda osäkerhet
om till vilken instans åtgärden skall anmälas.

Utskottet erinrar om att ordet ”länsrätten” används praktiskt taget
genomgående i 21 kap. FB. Det inbegriper därvid i regel också överinstanserna.
Enligt utskottets mening ter det sig naturligt att den aktuella bestämmelsen
tillämpas så, att om ett verkställighetsmål är anhängigt i kammarrätt
eller regeringsrätten, skall den berörda instansen också pröva frågan
om åtgärd som rör det målet skall bestå. Ett särskilt förtydligande härom i
lagtexten är, anser utskottet, inte erforderligt. Hur polismyndigheten rent
praktiskt skall förfara vid anmälan om åtgärd i dessa fall kan vid behov
regleras i tillämpningsföreskrifter till 21 kap. FB som regeringen får utfärda.

Förslaget till ändring i brottsbalken

Enligt 7 kap. 4 § brottsbalken skall den som obehörigen skiljer barn
under 15 år från vårdnadshavaren dömas för egenmäktighet med barn.
Detsamma gäller om den ene föräldern utan att ha beaktansvärda skäl
egenmäktigt bortför barn som står under båda föräldrarnas gemensamma
vårdnad eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig
barnet och därigenom själv tar sig rätt. Straffsatsen upptar böter eller
fängelse i högst sex månader.

Bestämmelsen i 7 kap. 4 § brottsbalken tar sikte på obehöriga ingrepp i
vårdnadsrätten. Den är tillämplig inte bara när barnet faktiskt omhänderhas
av vårdnadshavaren utan också när det med vårdnadshavarens samtycke
vistas hos någon annan, t. ex. hos fosterföräldrar. Straffbestämmelsen
riktar sig däremot inte mot sådana fall där barnet är omhändertaget för
vård. I 89 § i 1960 års barnavårdslag fanns bestämmelser om straff för
bortförande av omhändertaget barn. Bestämmelserna innebar att böter
eller fängelse kunde ådömas den som hindrade eller försvårade barnavårdsnämndens
arbete i ärenden om underårigs vård genom att t. ex.
bortföra eller dölja den underårige eller medverka till att han eller hon
avvek. Bl. a. barnavårdslagen ersattes den 1 januari 1982 av socialtjänstlagen
(1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU).

Socialtjänstlagen bygger på frivillighet och ger möjlighet till att ett barn
exempelvis placeras i fosterhem. Lagen innehåller bestämmelser om att
socialnämnden för viss tid eller t. v. får förbjuda en vårdnadshavare att ta
sitt barn från t. ex. ett fosterhem, om det finns risk som inte är ringa för att
barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet
(28 §). Överträds förbudet kan vårdnadshavaren ådömas böter (75 §). Enligt
LVU får socialnämnden, om det är nödvändigt med hänsyn till ända -

LU 1982/83:41

målet med vården eller omhändertagandet, dels bestämma hur umgängesrätten
med förälder eller vårdnadshavare skall utövas, dels bestämma att
den unges vistelseort inte skall röjas för föräldern eller vårdnadshavaren
(16 §). Dessutom kan polismyndigheten på begäran lämna biträde för att
genomföra beslut om vård eller omhändertagande enligt LVU eller för att
efterforska och återhämta den unge om denne har avvikit från ett hem där
han vårdas (18 §). Någon straffbestämmelse motsvarande den som fanns i
89 § barnavårdslagen har inte tagits in i socialtjänstlagen eller LVU.

Brottsbalken innehåller även andra bestämmelser om bortförande av
barn än bestämmelsen om egenmäktighet med barn, bl. a. främjande av
flykt (17 kap. 12 §) och olaga frihetsberövande (4 kap. 2 §). Dessa bestämmelser
kan i vissa fall tillämpas på den som obehörigen för bort ett
omhändertaget barn.

Uppenbart täcker emellertid brottsbalkens bestämmelser och 75 § socialtjänstlagen
inte alla de bortföranden som tidigare var straffbara på
grund av 89 § barnavårdslagen. Sålunda torde f. n. bortförande av ett barn
som vårdas enligt LVU vara straffritt. Frågan om påföljd vid bortförande
av ett barn som vårdas enligt socialtjänstlagen är mera komplicerad. Som
nyss nämnts kan dock vårdnadshavare som bryter mot det s. k. flyttningsförbudet
i 28 § socialtjänstlagen dömas till böter enligt socialtjänstlagen.
Tar emellertid i fall då flyttningsförbud meddelats någon annan än vårdnadshavaren
barnet från den som vårdar det och för hem barnet till
vårdnadshavaren synes det kunna ske utan risk för påföljd. Däremot torde
straffansvar enligt 7 kap. 4 § brottsbalken inträda när någon annan än
vårdnadshavaren i annat fall, exempelvis därför att vederbörande själv vill
ta hand om barnet, för bort ett barn som vårdas enligt socialtjänstlagen.
Det sist sagda gäller i vart fall sä länge något flyttningsförbud inte har
meddelats beträffande barnet. Har flyttningsförbud meddelats, är det enligt
utskottets mening tveksamt om den som i eget intresse för bort barnet
kan straffas.

I samband med behandlingen av proposition 1981/82:168 tog utskottet
upp frågan om straffansvar för bortförande av barn som vårdas enligt
socialtjänstlagen eller LVU. Enligt utskottet framstod det som stötande att
det i vissa fall var möjligt att utan risk för påföljd obehörigen föra bort ett
barn. Utskottet ansåg därför att frågan om påföljd i dessa fall borde ses
över.

I proposition 1982/83:165 föreslås att ett tillägg görs i 7 kap. 4 § brottsbalken
av innebörd att ansvar för egenmäktighet med barn skall inträda
också när någon obehörigen för bort ett barn under 15 år som vårdas enligt
LVU. Vidare föreslås att straffskalan för egenmäktighet med barn då
brottet är grovt höjs till fängelse i högst två år.

Utskottet ser med tillfredsställelse att förslag nu läggs fram om straffansvar
för olovligt bortförande av barn som vårdas enligt LVU. Förslaget till
ändring i brottsbalken föranleder inte några erinringar från utskottets sida.

LU 1982/83:41

Något förslag om straffansvar för bortförande av barn som vårdas enligt
socialtjänstlagen innehåller däremot inte propositionen och några närmare
överväganden i denna fråga synes såvitt framgår inte ha gjorts i samband
med propositionsarbetet. Enligt utskottets mening framstår det emellertid
fortfarande som stötande att sådana bortföranden i vissa fall kan ske utan
risk för påföljd. Den av utskottet tidigare förordade översynen av frågan
bör därför nu komma till stånd. Det bör ankomma på regeringen att avgöra
i vilken form eller i vilket sammanhang översynen bör göras. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.

Information

Då de i propositionen föreslagna nya reglerna om verkställighet av
vårdnads- och umgängesavgöranden m. m. berör såväl myndigheter som
enskilda är det väsentligt att informera om bestämmelserna. I propositionen
förutskickas att sådan information kommer att inarbetas i det allmänna
informationsmaterial som framställs bl. a. med anledning av de bestämmelser
om vårdnad m. m. som träder i kraft samtidigt med verkställighetsreglema
den 1 juli 1983. Utskottet vill understryka betydelsen av att så också
sker.

Propositionen i övrigt

Övriga förslag i propositionen föranleder inga särskilda uttalanden från
utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar de i proposition 1982/83:165 framlagda förslagen
till

a) lag om ändring i lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken,

b) lag om ändring i föräldrabalken,

c) lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken,

d) lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. beträffande olovligt bortförande av barn

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om en översyn av frågan om påföljd för olovligt
bortförande av barn som vårdas enligt socialtjänstlagen.

Stockholm den 19 maj 1983

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

LU 1982/83:41

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Marianne Karlsson (c), Sigvard
Persson (c), Per Israelsson (vpk), Bengt Silfverstrand (s)*, Lars Hedfors
(s), Inga-Britt Johansson (s), Sten Andersson i Malmö (m) och Ulla VossSchrader
(m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1982/83:41 11

Lagförslagen i proposition 1982/83:165 Bilaga

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om 6 kap. 21 § och 21 kap. 7 § föräldrabalken
i paragrafernas lydelse enligt lagen (1983:47) om ändring i föräldrabalken dels

att 6 kap. 21 § skall betecknas 6 kap. 22 §,
dels att 21 kap. 7 § inte skall träda i kraft.

2 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken1
dels att 20 kap. 11 § och 21 kap. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 21 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

21 §

I mål om vårdnad eller umgänge
kan rätten, i samband med att den
meddelar dom eller beslut i saken
och om det finns särskilda skäl, på
yrkande av part förelägga motparten
vid vite att lämna ifrån sig barnet.
Har vite förelagts i samband
med beslut som avses i 20 § första
stycket, kan rätten förordna att föreläggandet
skall gälla omedelbart.

Talan mot beslut om föreläggande
enligt första stycket får föras endast
i samband med talan mot domen
eller beslutet om vårdnad eller
umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt
vite prövas av länsrätten på
ansökan av den part som har begärt
föreläggandet.

20 kap.

11 §

Mot beslut som underrätt har Mot beslut, som underrätt har

meddelat under rättegången i fråga, meddelat under rättegången i frå som

avses i 6 kap. 13 §, 7 kap. 15 § , gor som avses i 6 kap. 20 §, 1 kap.

1 Balken omtryckt 1978:853.

LU 1982/83:41

Nuvarande lydelse

10 kap. 14 §, 11 kap. 15 eller 16 §
eller 18 kap. 14 §, skall talan föras
särskilt.

Föreslagen lydelse

15 §, 10 kap. 14 §, 11 kap. 15 eller

16 § eller 18 kap. 14 §, skall talan
föras särskilt.

21 kap.

Om verkställighet av dom eller beslut
rörande vårdnad m.m.

Verkställighet av dom eller beslut

Verkställighet av vad allmän
domstol / dom eller beslut bestämt
om vårdnad eller umgängesrätt eller
om överlämnande av barn sökes
hos länsrätten.

Har domen eller beslutet icke
vunnit laga kraft och är ej särskilt
medgivet att verkställighet ändå får
ske, får länsrätten icke vidtaga åtgärd
enligt 2 eller 3 §.

Innan länsrätten förordnar om
verkställighet, äger den uppdraga
åt ledamot eller suppleant i socialnämnden
eller tjänsteman inom socialtjänsten
att verka för att den
som har hand om barnet frivilligt
skall fullgöra vad som åligger honom.
Sådant uppdrag får även lämnas
åt annan lämplig person.

Den som fått uppdrag enligt första
stycket skall inom tid som länsrätten
bestämmer lämna denna en
redogörelse för de åtgärder som
vidtagits och vad som förekommit
vid uppdragets utförande. Tiden får
ej utan synnerliga skäl sättas längre
än två veckor.

Förordnar länsrätten om verkställighet,
äger den förelägga vite
eller, om det anses nödvändigt, besluta
att barnet skall hämtas genom

Om verkställighet av domar eller beslut
om vårdnad eller umgänge
m.m.

Verkställighet av domar eller beslut

Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller beslut
om vårdnad, umgänge eller
överlämnande av barn söks hos
länsrätten. Har domen eller beslutet
inte vunnit laga kraft och är det
inte särskilt medgivet att verkställighet
ändå får ske, får länsrätten
inte vidta åtgärder enligt 2-4 §§.

2 §2

Innan länsrätten förordnar om
verkställighet, får den uppdra åt ledamot
eller suppleant i socialnämnden
eller tjänsteman inom socialtjänsten
att verka för att den som
har hand om barnet frivilligt skall
fullgöra vad som åligger honom eller
henne. Sådant uppdrag får även
lämnas åt någon annan lämplig person.

Den som har fått ett uppdrag enligt
första stycket skall inom den tid
som länsrätten bestämmer lämna
denna en redogörelse för de åtgärder
som har vidtagits och vad sorn i
övrigt har kommit fram. Tiden får
inte sättas längre än två veckor.
Länsrätten får dock förlänga tiden,
om det finns förutsättningar för att
nå en frivillig fullgörelse.

Förordnar länsrätten om verkställighet,
får den förelägga vite eller
besluta att barnet skall hämtas
genom polismyndighetens försorg.

2 Senaste lydelse 1981:26.

LU 1982/83:41

Nuvarande lydelse

polismyndighets försorg. Länsrätten
kan även i samband med förordnandet
lämna uppdrag enligt 2
§, om sådant ej förekommit tidigare.

Om särskilda skäl föreligga, får
länsrätten för att underlätta barnets
överflyttning föreskriva, att
barnet tillfälligt skall omhändertagas
på lämpligt sätt.

Länsrätten äger utdöma förelagt
vite.

Föreslagen lydelse

Hämtning för dock beslutas endast
i de fall och under de förutsättningar
som anges i andra och tredje
styckena.

Ar det fråga om dom eller beslut
om vårdnad eller överlämnande av
barn, får länsrätten besluta om
hämtning av barnet, om verkställighet
annars inte kan ske eller om
hämtning är nödvändig för att undvika
att barnet lider allvarlig skada.

Är det fråga om dom eller beslut
om umgänge mellan barnet och en
förälder som inte är vårdnadshavare,
får länsrätten besluta om
hämtning av barnet, om verkställighet
annars inte kan ske och barnet
har ett särskilt starkt behov av
umgänge med föräldern.

Frågor om utdömande av förelagt
vite prövas av länsrätten på
ansökan av den part som har begärt
verkställigheten.

4§

Förordnar länsrätten om verkställighet,
kan den även lämna uppdrag
enligt 2 §. Har rätten beslutat
att barnet skall hämtas genom polismyndighetens
försorg, skall sådant
uppdrag lämnas, om inte särskilda
skäl talar mot det.

Om det finns särskilda skäl, får
länsrätten för att underlätta att
barnet överflyttas föreskriva att
barnet tillfälligt skall tas om hand
på lämpligt sätt.

Förordnar länsrätten om verkställighet
av en dom eller ett beslut
om umgänge som har vunnit laga
kraft, kan rätten, när det påkallas
av förhållanden som har inträffat
efter domen eller beslutet, jämka
vad som har bestämts om villkor
eller tidpunkt för umgänget.

4§ 5§

Har barnet fyllt femton år, får Har barnet fyllt tolv år, får verkverkställighet
icke ske mot dess vil- ställighet inte ske mot dess vilja

ja, utan att länsrätten finner det utom då länsrätten finner det nöd nödvändigt

av hänsyn till barnets vändigt av hänsyn till barnets

LU 1982/83:41

Nuvarande lydelse

bästa. Detsamma gäller, om barnet
ännu ej fyllt femton år men nått sådan
mognad att dess vilja bör beaktas
på motsvarande sätt.

5 §3

Är det uppenbart att förhållandena
ändrats väsentligt sedan allmän
domstols dom eller beslut
meddelades, kan länsrätten vägra
verkställighet, om det av hänsyn till
barnets bästa är påkallat att fråga
om ändring beträffande vårdnad eller
umgängesrätt prövas av allmän
domstol. Sådan fråga upptages av
allmän domstol på ansökan av den
som varit part i ärendet hos länsrätten
eller av socialnämnd.

Länsrätten får även i annat fall
vägra verkställighet, om risk, som
ej är ringa, föreligger för skada på
barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa.

Överflyttning av

6§

Även om dom eller beslut som
avses i 1 § ej föreligger, äger den
som har vårdnaden att, när barnet
vistas hos annan, påkalla länsrättens
åtgärd för att barnet skall överflyttas
till honom.

Föreligger särskilda skäl att fråga
om ändring beträffande vårdnaden
prövas av allmän domstol, kan
länsrätten vägra att vidtaga den
sökta åtgärden.

I övrigt äga 2-5 §§ tillämpning.

7 §4

Bestämmelserna i 6 § gäller också
när föräldrar, adoptivföräldrar
eller särskilt förordnade förmyndare
gemensamt har vårdnaden och
en av dem utan beaktansvärt skäl
egenmäktigt bortfört eller kvarhåller
barnet samt den andre begär
rättelse.

3 Senaste lydelse 1981:26.

4 Lydelse enligt 1983:47.

Föreslagen lydelse

bästa. Detsamma gäller, om barnet
ännu inte har fyllt tolv år men har
nått en sådan mognad att dess vilja
bör beaktas på motsvarande sätt.

6§

Länsrätten kan vägra verkställighet,
om det är uppenbart att förhållandena
har ändrats sedan den
allmänna domstolens dom eller beslut
meddelades och det av hänsyn
till barnets bästa är påkallat att frågan
om vårdnad eller umgänge prövas
på nytt. Sådan fråga tas upp av
allmän domstol på ansökan av den
som har varit part i målet hos länsrätten
eller på ansökan av socialnämnden.

Länsrätten får även i annat fall
vägra verkställighet, om det finns
risk som inte är ringa för att barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.

barn i andra fall
7§

Även om dom eller beslut som
avses i 1 § inte föreligger, kan barnets
vårdnadshavare, när barnet
vistas hos någon annan, begära att
länsrätten beslutar om åtgärd för
att barnet skall överflyttas till vårdnadshavaren.

Länsrätten kan vägra att vidta
den begärda åtgärden, om det av
hänsyn till barnets bästa är påkallat
att frågan om vårdnaden prövas
av allmän domstol.

I övrigt gäller 2-6 §§.

8§

Bestämmelserna i 7 § gäller också
när föräldrar, adoptivföräldrar
eller särskilt förordnade förmyndare
gemensamt har vårdnaden och
en av dem utan beaktansvärt skäl
egenmäktigt bortfört eller kvarhåller
barnet samt den andre begär
rättelse.

LU 1982/83:41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Gemensamma bestämmelser

8§5

Hämtning och annan åtgärd beträffande
barnet skall utföras på ett
för barnet så skonsamt sätt som
möjligt.

Vid hämtning skola ledamot eller
suppleant i socialnämnd eller tjänsteman
inom socialtjänsten och, om
möjligt, läkare närvara. Om barnet
på grund av sjukdom ej bör flyttas
eller annat särskilt hinder möter,
skall hämtningen uppskjutas.

9§6

Föreligger i ärende som avses i
detta kapitel fara att barnet/öres ur
landet eller är ärendet av annan anledning
brådskande, kan länsrätten
omedelbart förordna, att barnet
skall omhändertagas på sätt länsrätten
finnér lämpligt.

Kan beslut enligt första stycket ej
avvaktas, får polismyndighet vidtaga
sådan omedelbar åtgärd som
kan ske utan skada för barnet. När
sådan åtgärd vidtages, skola om
möjligt ledamot eller suppleant i socialnämnden
eller tjänsteman inom
socialtjänsten och läkare närvara.
Åtgärden skall genast anmälas till
länsrätten, som utan dröjsmål prövar
om den skall bestå.

10 §

I ärende enligt detta kapitel kan
länsrätten förordna, att barnet skall
undersökas av läkare.

9§

Hämtning och annan åtgärd som
rör barnet skall utföras på ett sätt
som är så skonsamt som möjligt för
barnet.

Vid hämtning skall någon som
kan vara till stöd för barnet närvara.
Finns det en sådan kontaktperson
för barnet som avses i socialtjänstlagen
(1980:620) bör denne
anlitas. Om möjligt skall också en
barnläkare, barnpsykiater eller
barnpsykolog medverka. Om barnet
på grund av sjukdom inte bör
flyttas eller om det möter något annat
särskilt hinder, skall hämtningen
uppskjutas.

10 §

Föreligger i mål enligt detta kapitel
fara för att barnet förs ur landet
eller är saken av annan anledning
brådskande, kan länsrätten omedelbart
förordna att barnet skall tas
om hand på det sätt som länsrätten
finner lämpligt.

Kan ett beslut enligt första
stycket inte avvaktas, får polismyndigheten,
oavsett om något mål är
anhängigt, vidta sådana omedelbara
åtgärder som kan ske utan
skada för barnet. När en sådan åtgärd
vidtas skall om möjligt närvara
en läkare samt företrädare för
socialtjänsten eller i förekommande
fall en sådan kontaktperson för
barnet som avses i socialtjänstlagen
(1980:620). Åtgärden skall genast
anmälas till länsrätten, som
utan dröjsmål prövar om den skall
bestå.

11 §

I mål enligt detta kapitel kan
länsrätten förordna att barnet skall
undersökas av läkare.

3 Senaste lydelse 1981:26.

6 Senaste lydelse 1981:26.

LU 1982/83:41

Nuvarande lydelse

I kallelse till läkarundersökning
äger länsrätten förelägga vite.
Länsrätten äger utdöma förelagt
vite.

11 f

Länsrätten får, enligt vad som är
skäligt, förordna att den ena parten
skall ersätta motpartens kostnader i
ett ärende enligt detta kapitel.

Kostnad för utförande av uppdrag
enligt 2 § första stycket andra
punkten, hämtning eller omhändertagande
av barn och läkarundersökning
betalas av allmänna medel.

Den som har hand om barnet får
tillerkännas ersättning och förskott
i anledning av kostnad för resa och
uppehälle i samband med inställelse
vid läkarundersökning enligt 10 §.
Härvid äger 15 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) motsvarande
tillämpning.

Föreslagen lydelse

I kallelse till läkarundersökning
får länsrätten förelägga vite. Länsrätten
prövar frågor om utdömande
av förelagt vite.

12 §

I mål enligt detta kapitel skall
länsrätten hålla muntlig förhandling,
om det inte är uppenbart obehövligt.
Om muntlig förhandling i
kammarrätten och regeringsrätten
finns bestämmelser i 9 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Vid muntlig förhandling får barnet
höras inför rätten, om särskilda
skäl talar för det och det är uppenbart
att barnet inte kan ta skada av
att höras.

Uteblir en part från en förhandling
till vilken han eller hon har kallats
vid vite att inställa sig personligen,
får rätten förordna att parten
skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare dag.

13 §

Länsrätten får, enligt vad som är
skäligt, förordna att den ena parten
skall ersätta motpartens kostnader i
ett mål enligt detta kapitel.

Kostnader för utförande av uppdrag
enligt 2 § första stycket andra
meningen, för hämtning av en part
till förhandling, för hämtning eller
omhändertagande av barn och för
läkarundersökning, betalas av allmänna
medel. Rätten får efter vad
som är skäligt besluta att en part
som har föranlett kostnad för hämtning
skall helt eller delvis betala
kostnaden till statsverket.

Den som har hand om barnet får
tillerkännas ersättning och förskott
med anledning av kostnader för
resa och uppehälle i samband med
inställelse vid läkarundersökning
enligt 11 §. Härvid gäller 15 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

7 Senaste lydelse 1981:781.

LU 1982/83:41

Nuvarande lydelse

Fråga om ersättning enligt andra
och tredje styckena prövas av länsrätten.

12 §

Länsrätten kan förordna att beslut
enligt detta kapitel som ej avser
utdömande av vite eller ersättning
för parts kostnad skall lända till
omedelbar efterrättelse.

13 §

Beslut enligt detta kapitel angående
överflyttning utgör ej
hinder att den därvid avgjorda frågan
prövas på nytt, när ändrade
förhållanden eller annat särskilt
skäl föranleder det.

14 §

Vid handläggning i kammarrätt
av mål enligt detta kapitel skola
nämndemän ingå i rätten.

Föreslagen lydelse

Frågor om ersättning enligt andra
och tredje styckena prövas av
länsrätten.

14 §

Länsrätten kan förordna att beslut
enligt detta kapitel som ej avser
utdömande av vite, ersättning för
parts kostnader eller parts skyldighet
att betala kostnader till statsverket
skall gälla omedelbart.

15 §

Beslut enligt detta kapitel om
överflyttning av barn hindrar inte
att den fråga som har avgjorts prövas
på nytt, när ändrade förhållanden
eller något annat särskilt skäl
föranleder det.

16 §

Vid handläggning i kammarrätten
av mål enligt detta kapitel skall
nämndemän ingå i rätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till föreskrifter som har ersatts genom bestämmelser
i denna lag, tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

2. Beslut enligt 21 kap. 13 § andra stycket i dess nya lydelse om
skyldighet för en part att betala hämtningskostnader till statsverket får
meddelas endast om hämtningen har beslutats efter lagens ikraftträdande.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § brottsbalken i paragrafens lydelse
enligt lagen (1983:48) om ändring i brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

Skiljer någon obehörigen barn Den som obehörigen skiljer ett
under femton år från den som har barn under femton år från någon

vårdnaden, dömes, om det ej är som har vårdnaden om barnet

brott mot frihet, för egenmäk- döms för egenmäktighet med
tighet med barn till böter eller barn till böter eller fängelse i högst

fängelse i högst sex månader. sex månader, om gärningen inte ut -

LU 1982/83:41

Nuvarande lydelse

Detsamma skall gälla, om den
som gemensamt med annan har
vårdnaden om ett barn under femton
år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt
bortför barnet eller om den
som skall ha vårdnaden obehörigen
bemäktigar sig barnet och därigenom
själv tar sig rätt.

Föreslagen lydelse

gör brott mot frihet. Detsamma gäller,
om den som gemensamt med
någon annan har vårdnaden om ett
barn under femton år utan beaktansvärt
skäl egenmäktigt bortför
barnet eller om den som skall ha
vårdnaden obehörigen bemäktigar
sig barnet och därigenom själv tar
sig rätt.

Till ansvar enligt första stycket
döms också den som obehörigen
skiljer ett barn under femton år från
någon som vårdar barnet med stöd
av lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, om
gärningen inte utgör brott mot frihet
eller främjande av flykt.

Är brott som avses i första eller
andra stycket att anse som grovt,
skall gärningsmannen dömas till
fängelse i högst två år.

4 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 9, 16 och 26 §§ rättshjälpslagen (1972:429)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §2

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet
som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes
rätt,

2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen,
arbetsdomstolen eller krigsrätt samt nödvändig utredning i angelägenhet,
som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas
av skiljemän,

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande
av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,

4. resa och uppehälle för den 4. resa och uppehälle för den
rättssökande eller hans ställföreträ- rättssökande eller hans ställföreträdare
och för vårdare eller annan, dare och för vårdare eller annan,

1 Lagen omtryckt 1979:240.

2 Senaste lydelse 1981:1287.

LU 1982/83:41

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

som måste anlitas i samband med
inställelse inför domstol eller annan
myndighet, om personlig inställelse
ålagts, eller i samband med inställelse
för blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga
egenskaper i mål om faderskap enligt
3 kap. föräldrabalken eller läkarundersökning
enligt 21 kap. 10 §
samma balk,

som måste anlitas i samband med
inställelse inför domstol eller annan
myndighet, om personlig inställelse
ålagts, eller i samband med inställelse
för sådan blodundersökning
eller annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper som avses i lagen
(1958:642) om blodundersökning
m.m. vid utredning av faderskap
eller läkarundersökning enligt
21 kap. II § föräldrabalken,

5. avgift som utgår för ansökan enligt expeditionskungörelsens
(1964:618) avgiftslista, avdelning II, samt särskild avgift som skall betalas
enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter,

6. vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i
ersättning enligt 4 eller 5 § lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid
utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 §
första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat
om,

7. skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad,

8. medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligt
andra stycket 2 anses ej den
rättssökandes kostnad för blodundersökning
eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper i
mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.

Såsom kostnad för bevisning enligt
andra stycket 2 anses ej den
rättssökandes kostnad för sådan
blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper
som avses i lagen (1958:642)
om blodundersökning m.m. vid utredning
av faderskap.

16 §3

Allmän rättshjälp får, om ej annat
följer av 17 §, beviljas av advokat
eller av biträdande jurist på advokatbyrå,
om den rättsliga angelägenheten
avser
äktenskapsskillnad
boskillnad, dock inte enligt 9
kap. 2 § giftermålsbalken
underhållsbidrag till make eller
barn

faderskap till barn

vårdnad

umgängesrätt.

Advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå får ej bevilja allmän
rättshjälp för verkställighet av av -

faderskap till barn
vårdnad

umgänge.

Advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå får ej bevilja allmän
rättshjälp för verkställighet av av -

3 Senaste lydelse 1981:1287.

LU 1982/83:41

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

görande om underhållsbidrag, vårdnad
eller umgängesrätt. Ej heller
får advokat eller biträdande jurist
bevilja allmän rättshjälp

1. om den rättssökande är
dödsbo,

2. om den rättssökande är bosatt
utom riket,

3. om den rättsliga angelägenheten
skall prövas eller på annat sätt
behandlas utom riket.

görande om underhållsbidrag, vårdnad
eller umgänge. Ej heller får advokat
eller biträdande jurist bevilja
allmän rättshjälp

1. om den rättssökande är
dödsbo,

2. om den rättssökande är bosatt
utom riket,

3. om den rättsliga angelägenheten
skall prövas eller på annat sätt
behandlas utom riket.

26 §

Ersättning som avses i 9 § andra stycket 4 utgår enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.

Ersättning enligt första stycket
bestämmes av den myndighet inför
vilken inställelsen sker. Vid inställelse
för blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga
egenskaper i mål om faderskap enligt
3 kap. föräldrabalken bestämmes
ersättningen av domstolen.
Ersättning för inställelse vid läkarundersökning
enligt 21 kap. 10 §
föräldrabalken bestämmes av länsrätten.

Ersättning enligt första stycket
bestäms av den myndighet inför vilken
inställelsen sker. Vid inställelse
för sådan blodundersökning eller
annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper som avses i lagen
(1958:642) om blodundersökning
m.m. vid utredning av faderskap
bestäms ersättningen av domstolen.
Ersättning för inställelse vid läkarundersökning
enligt 21 kap. 11 §
föräldrabalken bestäms av länsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

% '

t ,-jt -i .

' ''•■> . •- r.,

. -> ' ?'0

wK*3^«: ä-v^-iJ;v'“ifl; ‘- ii-s: 'I,:-k:::':'k ^ "i ', i ■'•■;.....

■ ' - ■ - , • >, . ,

::' : * /■■ -;%

- v ■-,■/. ' .-.■':; --■ ■

!.■... .. ■ * -■ ■■

- L ; * ' 7 , '. ' - v

V' ,' , ' -'• - •- • f- - ' ' * *

^ • ■' -• ’ • •■ “ • •' yf - . --

| ^ ' .'% v -x 1 v '- ^ *, , ;

cL - IBS * € J

. *,' ?V'.V,-rv V;CWJ|^5’

- C«< ' 5s '■’ * ’ i - ir^ÉJ

rV.V’ ;• k’-

I ..... ,, .... .... .. . ..... . ,V; ;.;.,: . -. i.,., ...... ,

■-■ - . !: k -.V, .-J:.-v- ; ;'. :VW'v ;k .

i/v 1;;'...- i

ii -

- •