Lagutskottets betänkande
1982/83:39

om begränsning av redares ansvar, befordran av passagerare m. m.
(prop. 1982/83:159)

Ärendet

I betänkandet behandlas proposition 1982/83:159 vari regeringen (justitiedepartementet)
föreslår riksdagen att

dels anta av lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

2. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till
sjöss,

/

dels godkänna

1. den i London den 19 november 1976 avslutade konventionen om
begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar,

2. det i Bryssel den 21 december 1979 avslutade ändringsprotokollet till
den internationella konventionen den 25 augusti 1924 rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement i dess lydelse
enligt ändringsprotokollet den 23 februari 1968,

dels godkänna att regeringen säger upp den i Bryssel den 10 oktober
1957 avslutade konventionen angående begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

Lagförslagen har tagits in i bilaga 1 till betänkandet. Beträffande propositionens
huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet anför på s. 3 ff.

Utskottet behandlar vidare de med anledning av propositionen väckta
motionerna 1982/83:2412 och 1982/83:2413 samt den under den allmänna
motionstiden 1983 väckta motionen 1982/83:1759. Motionsyrkandena redovisas
nedan i följande avsnitt.

Under ärendets beredning har utskottet inhämtat synpunkter på propositionen
och motionerna från företrädare för rederinäringen, försäkringsbranschen
samt hamnmyndigheten i Göteborg.

Motionsyrkanden

1. motion 1982183:1759 av Lars Andersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om behovet av en översyn av lagstiftningen rörande skadestånd vid
oljeutsläpp i hamnar.

1 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 39

LU 1982/83:39

2

2. motion 1982/83:2412 av Olle Grahn (fp) och Hugo Bergdahl (fp) vari
yrkas att riksdagen beslutar anta lagrådets formulering av 197 § sjölagen.

3. motion 1982/83:2413 av Göran Riegnell (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
rörande ansvarighetsbegränsning för krigsfartyg och andra statsfartyg.

Utskottet

Inledning

Ansvarigheten för skador till sjöss bestäms enligt skadeståndsrättsliga
regler och sjölagens bestämmelser om redaransvar. Föreligger ansvarighet
för redaren är ansvarigheten i de flesta fall begränsad. Bestämmelser om
den högsta sammanlagda ansvarighet som kan åläggas en redare i anledning
av en och samma sjöolycka, den s. k. globalbegränsningen, finns i 10
kap. sjölagen. Bestämmelserna bygger på 1957 års konvention om begränsningen
av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen
sjö.

Främst på grund av att realvärdet av konventionens begränsningsbelopp
genom inflationen efter hand minskat allt kraftigare har det blivit nödvändigt
att revidera konventionen. Den utlösande faktorn blev tillkomsten av
1969 års internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av
förorening genom olja (oljeansvarighetskonventionen). Den konventionen,
som innehåller bestämmelser om begränsning i redares ansvar för oljeskador,
har väsentligt högre ansvarighetsgränser än motsvarande gränser i
1957 års konvention. Efter ett förberedande arbete i den mellanstatliga
sjöfartsorganisationen (IMCO, numera IMO) avslutades vid en konferens i
London i november 1976 en ny konvention om begränsning av sjörättsligt
skadeståndsansvar (begränsningskonventionen) som är avsedd att ersätta
1957 års konvention.

Reglerna om befordran av passagerare och resgods i 6 kap. sjölagen fick
sin nuvarande lydelse år 1973. De bygger i huvudsak på ett år 1969 antaget
utkast till en internationell konvention i ämnet, det s.k. Tokyoutkastet.
Med detta utkast som grund avslutades år 1974 i Atén en konvention om
befordran till sjöss av passagerare och deras resgods. De gällande bestämmelserna
i 6 kap. sjölagen överensstämmer redan i allt väsentligt med
Aténkonventionen.

Bestämmelser om sjötransport av gods finns i 1924 års konvention
rörande konossement, de s.k. Haagreglerna. Ar 1968 antogs ett tilläggsprotokoll
till konventionen. Den reviderade konventionen brukar kallas
Haag-Visbyreglema. Sverige har tillträtt tilläggsprotokollet. De bestämmelser
som grundas på Haag-Visbyreglerna finns i 5 kap. sjölagen. I HaagVisbyreglerna
anges vissa begränsningsbelopp såvitt gäller bortfraktarens
ansvar för godset. Dessa belopp är uttryckta i Poincaréfrancs. En Poinca -

LU 1982/83:39

3

réfranc är en fiktiv beräkningsgrund, som innehåller en bestämd guldmängd.
Vid en konferens i Bryssel år 1979 antogs ett ändringsprotokoll till
Haag-Visbyreglerna. Ändringsprotokollet innebär att begränsningsbeloppen
skall uttryckas i Internationella valutafondens särskilda dragningsrätter
(SDR) i stället för Poincaréfrancs.

Frågan om Sverige skall tillträda 1976 års begränsningskonvention och
1974 års Aténkonvention och om vilka lagändringar som behövs för tillträde
till konventionerna har prövats av sjölagsutredningen. Utredningen har
också övervägt om 1957 års begränsningskonvention skall sägas upp.
Utredningens förslag har redovisats i betänkandet (SOU 1981:8) Översyn
av sjölagen 1.

Efter ett omfattande samarbete har samtidigt med sjölagsutredningen
nationella kommittéer i Danmark, Finland och Norge lagt fram förslag till
ändring i resp. sjölagar. Förslagen är i huvudsak likalydande.

Efter remissbehandling av förslagen har nordiska överläggningar ägt
rum på departementsnivå. Det har därvid visat sig möjligt att finna gemensamma
lösningar i de fall det på grund av remisskritik eller annan anledning
varit nödvändigt att vidta justeringar i kommittéförslagen. Under departementsöverläggningarna
har också enighet uppnåtts om att de nordiska
länderna bör tillträda 1979 års ändringsprotokoll till Haag-Visbyreglerna -en fråga som inte behandlats av sjölagskommittéerna. Innehållet i propositionen
överensstämmer med hänsyn till det anförda i allt väsentligt med de
förslag som redan antagits av det danska folketinget och norska stortinget
och kommer att läggas fram i Finland.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att regeringen säger upp 1957 års konvention
och att Sverige godkänner 1976 års begränsningskonvention. Vidare läggs
fram förslag till de ändringar i 10 kap. sjölagen som är nödvändiga för ett
svenskt tillträde till begränsningskonventionen. I anslutning härtill föreslås
också vissa andra ändringar i sjölagen och i lagen om ansvarighet för
oljeskada till sjöss.

Med hänsyn till att ansvarighetsgränserna i 1974 års Aténkonvention
genom inflationen minskat avsevärt i realvärde läggs inte fram något förslag
om att Sverige skall tillträda konventionen. I stället föreslås att de
nuvarande begränsningsbeloppen i 6 kap. sjölagen höjs för att kompensera
den inflation som ägt rum sedan år 1974. Vidare läggs fram förslag till vissa
andra ändringar i 6 kap. sjölagen för att den svenska lagstiftningen skall
anpassas bättre till övriga delar av Aténkonventionen.

I propositionen föreslås också att riksdagen godkänner 1979 års ändringsprotokoll
till Haag-Visbyreglerna om godsbefordran till sjöss och att
Sverige genomför den lagstiftning som erfordras för ett tillträde till änd -

LU 1982/83:39

4

ringsprotokollet. Lagförslaget innebär att SDR införs som beräkningsenhet
i 5 kap. sjölagen.

Slutligen föreslås att regeringen bemyndigas att bestämma när lagändringarna
skall träda i kraft.

Globalbegränsningen

Fråga om Sveriges tillträde till begränsningskonventionen

Som utskottet inledningsvis anfört finns bestämmelserna om globalbegränsningen
i 10 kap. sjölagen. Bestämmelserna bygger på 1957 års konvention.
Globalbegränsningen omfattar inte alla slag av fordringar. Allmänt
kan sägas att bestämmelserna avser främst fordringar på grund av
person- eller sakskador som har uppkommit ombord eller i övrigt i samband
med driften av fartyget. Redarens ansvarighet är dock inte begränsad
när det gäller skada som åsamkas de ombordanställda.

Begränsningsbeloppen anges i visst antal Poincaréfrancs per ton av
fartygets dräktighet. Föreligger endast sakskada utgör begränsningsbeloppet
1000 francs (f. n. ca 525 kr.) per ton, dock minst 150000 francs (ca
80000 kr.). Om personskada inträffar höjs ansvarighetsgränsen med 2 100
francs (ca 1100 kr.) per ton, dock minst med 630000 francs (ca 330000 kr.).
Det belopp med vilket förhöjning sker skall i första hand tas i anspråk för
personskadefordringarna. Förslår beloppet inte till att täcka dessa får
personskadefordringarna på lika villkor konkurrera med sakskadefordringama
i det belopp som är avsett för dessa fordringar.

I propositionen föreslås, som ovan redovisats, att Sverige säger upp
1957 års konvention och godkänner 1976 års begränsningskonvention.
Vidare föreslås att konventionsreglerna transformeras till svensk lagtext
och att de allmänna bestämmelserna om globalbegränsningen tas in i 10
kap. sjölagen.

Begränsningsbeloppen i 1976 års konvention är avsevärt högre för framför
allt de små och medelstora fartygen än de belopp som gäller enligt 1957
års konvention. En annan betydelsefull skillnad är att ett särskilt begränsningsbelopp
föreskrivs för passagerarskador. Detta belopp beräknas på
sådant sätt att det bara i undantagsfall torde bli aktuellt att sätta ned
passagerares skadeståndsfordringar till följd av reglerna om globalbegränsning.
I övrigt gäller, liksom enligt 1957 års konvention, ett särskilt
begränsningsbelopp för personskador och ett för övriga skador (främst
sakskador). Personskadorna prioriteras på samma sätt som enligt 1957 års
konvention. Som beräkningsenhet införs SDR i ställer för Poincaréfrancs.
Den 10 maj 1983 motsvarade en SDR 8 kr. 12 öre.

Både för personskador och för sakskador föreskrivs ett minimibelopp
för fartyg med ett tonnage på 500 ton eller därunder. För personskador
uppgår detta belopp till 330000 SDR (ca 2,7 milj.kr.) och för övriga skador
till 167000 SDR (ca 1,35 milj.kr.). Härefter ökar begränsningsbeloppen

LU 1982/83:39

5

stegvis i förhållande till fartygets storlek. Ökningarna blir dock något
mindre per steg för de större fartygen. Begränsningsbeloppen för passagerares
ersättningsanspråk för personskador fastställs inte i relation till fartygets
tonnage utan till det antal passagerare som fartyget enligt sitt certifikat
har rätt att transportera. Beloppet per sådan passagerare är 46 666 SDR (ca
373000 kr.). Begränsningsbeloppet är dock maximerat till 25 milj. SDR (ca
203 milj.kr.).

Till skillnad mot vad som gäller enligt 1957 års konvention undantas krav
på ersättning för oljeskador och atomskador från tillämpningsområdet för
1976 års konvention. För sådana skador kommer därför att gälla de särskilda
ansvarighetsgränser som föreskrivs i andra konventioner, t. ex. oljeansvarighetskon
ventionen.

Frågan om begränsningen av redares skadeståndsansvar har behandlats
av riksdagen med anledning av motioner åren 1976 (LU 1976/77:10) och
1981 (LU 1980/81:19). Lagutskottet konstaterade därvid att den gällande
kraftiga begränsningen av redares skadeståndsansvar tedde sig helt otidsenlig.
Med de låga begränsningsbelopp som gällde framför allt för de
mindre fartygen löpte en skadelidande enligt utskottets mening en betydande
risk att inte få en godtagbar ersättning för sina skador. I 1981 års
betänkande framhöll utskottet att ersättningsreglernas svaghet kunde illustreras
av olyckan med det Liberiaregistrerade fartyget Star Clippers
påsegling av Almöbron 1980 (Tjörnolyckan). Star Clippers redare kunde på
grund av globalbegränsningsreglerna inte åläggas att betala högre skadestånd
än som motsvarade ca 1/35 av de då beräknade skadorna. Utskottet
underströk för sin del vikten av att en ändring av globalbegränsningsreglerna
snarast kom till stånd.

Mot bakgrund av det anförda ser utskottet med tillfredsställelse att
förslag nu lagts fram om att Sverige skall säga upp 1957 års konvention.
Härigenom öppnas möjlighet att väsentligt höja begränsningsbeloppen. En
annan viktig fördel med att konventionen sägs upp är att Sverige nu får
möjlighet att tillämpa de väsentligt högre begränsningsbeloppen i 1969 års
oljeansvarighetskonvention på alla oljeskador. Så länge Sverige är bundet
av 1957 års konvention måste Sverige nämligen tillämpa de lägre ansvarighetsgränserna
i den konventionen på oljeskador, orsakade av ett fartyg
registrerat i en nation som är bunden av 1957 års konvention men som inte
ratificerat 1969 års konvention. Utskottet tillstyrker följaktligen att riksdagen
godkänner att regeringen säger upp 1957 års konvention.

Frågan blir då om Sverige nu skall tillträda 1976 års konvention eller i
stället införa i svensk lag högre ansvarighetsgränser än som 1976 års
konvention medger. Vid bedömningen av vilket alternativ som bör väljas
bör till en böljan beaktas att begränsningsbeloppen i 1976 års konvention
innebär väsentliga höjningar jämfört med 1957 års konvention. Särskilt
gäller detta för de mindre fartygen. För fartyg på 300-500 tons dräktighet
är beloppen i 1976 års konvention 5-8 gånger högre än enligt 1957 års

LU 1982/83:39

6

konvention. För de större fartygen är höjningarna däremot mindre och
innebär i huvudsak en uppräkning av begränsningsbeloppen med hänsyn
till den inflation som ägt rum mellan 1957 och 1976. Det är då emellertid att
märka att av det material som sjölagsutredningen redovisat framgår, att
globalbegränsningen har tillämpats huvudsakligen i fråga om mindre fartyg.
Vid en värdering av 1976 års konvention bör också beaktas att personskadekraven
fått en gynnsammare ställning genom att ett särskilt begränsningsbelopp
införts för passagerarskador. Med hänsyn till att passagerarskadoma
särbehandlats och då, som utskottet ovan redovisat, skador
på besättningen inte är föremål för ansvarsbegränsning, kan begränsningsbeloppet
för personskada som regel användas uteslutande i fråga om
skador på personer som befinner sig utanför det egna fartyget. Enligt
utskottets bedömning innebär det nya regelsystemet i kombination med
höjningarna av begränsningsbeloppen att det endast undantagsvis skall
behöva inträffa att en skadelidande inte får fullgod ersättning för personskada.

Utskottet anser att globalbegränsningsreglerna i 1976 års konvention
kan bedömas f. n. ge en skadelidande ett rimligt skydd. En svaghet i
konventionen är dock att den inte innehåller någon tillfredsställande reglering
av frågan hur begränsningsbeloppen i framtiden skall anpassas till en
fortsatt inflation. Det är en allmän erfarenhet att det tar lång tid att få till
stånd en konventionsändring och att sedan fa ändringen att träda i kraft.
Detta förhållande kan illustreras av att 1976 års konvention ännu efter
snart sju år inte tillträtts av fler än fem stater. För att konventionen skall
träda i kraft krävs att tolv stater tillträder konventionen. Ett svenskt
tillträde till konventionen kan därför medföra att de svenska ansvarsbegränsningsbeloppen
låses fast för lång tid.

Även om det således kan innebära vissa nackdelar att godkänna konventionen
talar enligt utskottets mening emellertid övervägande skäl för ett
svenskt tillträde till konventionen. Förutom att begränsningsbeloppen förs
upp till en tillfredsställande nivå innehåller konventionen även i andra
hänseenden betydande förbättringar i förhållande till 1957 års konvention.
Det är vidare angeläget att man får till stånd enhetliga internationella regler
på området, vilket lättast uppnås om begränsningskonventionen får en så
bred internationell anslutning som möjligt. Av betydelse för ratificeringsfrågan
är självfallet också att Danmark, Finland och Norge torde komma
att tillträda konventionen. Utskottet tillstyrker på grund av det anförda att
konventionen godkänns och att de därav föranledda ändringarna i sjölagen
och oljeansvarighetslagen antas.

Utskottet vill tillägga att det är angeläget att regeringen verkar för att
konventionen så snart som möjligt träder i kraft och att den får en så bred
anslutning som möjligt. Utskottet utgår vidare från att regeringen noga
följer utvecklingen och aktualiserar en revision av begränsningsbeloppen
när detta befinns påkallat. Som framhålls i propositionen kan en minoritet

LU 1982/83:39

7

bestående av en fjärdedel av de fördragsslutande staterna få till stånd en
konferens för revidering av begränsningsbeloppen. Utskottet vill i detta
sammanhang peka på att en ytterligare svaghet med konventionen är att
den inte innehåller någon regel om att en fördragsslutande part blir bunden
av en höjning av begränsningsbeloppen. Om samtliga fördragsslutande
parter inte godkänner ett ändringsprotokoll kan följden bli att man måste
tillämpa ett system med dubbla ansvarsgränser. Det är följaktligen betydelsefullt
att man från svensk och nordisk sida arbetar på att söka så småningom
få till stånd en ordning som ger möjlighet att genom ett enkelt förfarande
ändra begränsningsbeloppen med bindande verkan för alla fördragsslutande
stater.

Särlösningar på vissa områden
Fartyg under 300 ton

Enligt 1976 års begränsningskonvention har en konventionsstat rätt att
för fartyg under 300 ton i nationell lagstiftning införa lägre ansvarighetsgränser
än som föreskrivs i konventionen. En motsvarande möjlighet fanns
i 1957 års konvention och har också utnyttjats från svensk sida.

I propositionen förordas att Sverige denna gång inte skall utnyttja möjligheten
att föreskriva lägre ansvarighetsregler för småfartygen.

Utskottet vill för sin del peka på att även ett litet fartyg kan orsaka
omfattande skador. Som utskottet ovan anfört är det också huvudsakligen
i fråga om de mindre farygen som globalbegränsningen haft någon tillämpning.
Om man nu för svensk del skulle fastställa lägre ansvarighetsgränser
för småfartygen än enligt konventionen skulle den föreslagna reformens
värde på ett allvarligt sätt begränsas. Utskottet delar därför departementschefens
uppfattning att någon särreglering för de mindre fartygen inte bör
komma till stånd.

Det kan inte uteslutas att den kraftiga höjningen av ansvarsbegränsningen
för de mindre fartygen kan medföra problem för kustsjöfarten. Om
höjningen kommer att leda till kraftigt höjda försäkringspremier skulle
detta — om andra nationer med kusttonnage, såsom Västtyskland och
Holland, inte tillträder konventionen — kunna innebära betydande konkurrensnackdelar
för den redan hårt trängda svenska kustsjöfarten. Vid den
hearing utskottet haft med företrädare för försäkringsbranschen har några
definitiva besked om försäkringspremiernas storlek inte kunnat erhållas.
Sannolikt torde dock höjningarna av försäkringspremierna inte bli av den
storleksordningen att de behöver medföra konkurrenssvårigheter för de
svenska redarna. Utskottet vill emellertid fasta uppmärksamheten på problemet
och utgår från att regeringen noga följer utvecklingen och vidtar de
åtgärder till stöd för kustsjöfarten som kan bli nödvändiga.

Utskottet erinrar om att globalbegränsningen gäller även för fritidsbåtar.
Vid utskottets hearing uppgavs av företrädarna för försäkringsbranschen
att de ansvarighetsförsäkringar som tecknas för fritidsbåtarna redan i dag

LU 1982/83:39

8

har höga begränsningsbelopp. Med hänsyn härtill torde de nu föreslagna
ansvarighetsgränsema inte komma att medföra annat än en obetydlig höjning
av försäkringspremierna.

I detta sammanhang vill utskottet uppmärksamma att utredningen också
tog upp en fråga, som tidigare debatterats vid flera tillfallen i riksdagen,
nämligen frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar (se
senast LU 1981/82:26). I propositionen förklarar sig departementschefen
(s. 62) inte beredd att nu närmare behandla denna fråga.

Enligt utskottets mening är det av största vikt att personer som skadas
vid småbåtsolyckor kan få en fullgod ersättning. Det är därför angeläget att
ägarna av fritidsbåtar tecknar ansvarsförsäkring. Av utredningens betänkande
framgår emellertid att det torde vara tämligen vanligt att ägare av
fritidsbåtar inte har tecknat sådana försäkringar trots att premiekostnaden
inte uppgår till mer än ca 100 kr. Mot denna bakgrund finns anledning att
överväga ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring. Som utskottet i
tidigare sammanhang anfört torde emellertid ett sådant system inte kunna
genomföras utan någon form av registrering av fritidsbåtarna. Med hänsyn
till att registreringsfrågan ännu inte lösts bör frågan om en obligatorisk
ansvarsförsäkring tills vidare vila. Utskottet vill emellertid stryka under
angelägenheten av att ägarna av fritidsbåtar genom vederbörande myndigheters
och båtsportorganisationers försorg får information om betydelsen
av att ansvarsförsäkring tecknas för båtarna.

Örlogsfartyg och andra statsfartyg

I sjölagen görs inte något undantag från reglerna om gobalbegränsning
för örlogsfartyg och andra statsfartyg. De är därför i princip tillämpliga på
sådana fartyg. I ett rättsfall från 1978 har emellertid ansetts att rätt till
ansvarsbegränsning inte föreligger, när skadan har orsakats av ett örlogsfartygs
speciella egenskaper och användning (kollision mellan ett handelsfartyg
och u-båt i undervattensläge).

1976 års begränsningskonvention innehåller inte några särbestämmelser
för örlogsfartyg och andra statsfartyg.

I propositionen föreslås att rätt till ansvarsbegränsning inte skall föreligga
för örlogsfartyg och statsfartyg, när skadan har orsakats av fartygets
särskilda egenskaper eller användning. För de fall där skadan inte orsakats
av sådana omständigheter föreslås ett minimiansvar motsvarande det ansvar
som åvilar ett fartyg med en bruttodräktighet av 5000 ton. Ett sådant
fartygs minimigränser blir enligt propositionen för personskada 2249000
SDR (ca 18,2 milj.kr.) och för övriga skador 918000 SDR (ca 7,4 milj.kr.).
Statsägda isbrytare och bärgningsfartyg föreslås inte omfattade av de
särskilda reglerna för statsfartyg utan skall följa vanliga regler.

I motion 1982/83:2413 (m) framhålls att det skulle vara mycket olämpligt
om staten i sin offentliga verksamhet inte skulle vara ansvarig gentemot
medborgarna för hela den ekonomiska skada, som härrör från denna

LU 1982/83:39

9

verksamhet. Särskilt stötande skulle det enligt motionären vara om full
ersättning inte skulle utgå i anledning av skada på person eller vid dödsfall.
Motionären anser att såväl principiella som praktiska skäl talar för att
reglerna om globalbegränsning inte bör gälla i de fall skadorna vållas av
örlogsfartyg och andra statsfartyg. I motionen framhålls vidare att den
nordiska samordningsaspekten inte har så stor betydelse i detta fall eftersom
utländska statsfartyg åtnjuter immunitet och de nordiska länderna
följaktligen inte skulle beröras om Sverige på denna punkt hade en från
övriga nordiska länder avvikande lagstiftning. Motionären yrkar att regeringen
ges till känna att den bör ta initiativ till nya nordiska överläggningar
i syfte att få till stånd en samstämmig nordisk lagstiftning av innebörd att
rätt till ansvarsbegränsning inte skall föreligga för örlogsfartyg och andra
statsfartyg som används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift.
Om enighet inte kan uppnås med de andra nordiska länderna bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag till separat svensk lagstiftning
av denna innebörd.

Utskottet vill till en böljan peka på att begränsningskonventionen, såsom
utskottet nyss nämnt, inte innehåller några särbestämmelser för örlogsfartyg
och andra statsfartyg. Från folkrättslig synpunkt föreligger dock
inte något hinder mot att i svensk lag ta in regler om strängare ansvar för
svenska fartyg av detta slag. 1 fråga om utländska örlogsfartyg och andra
statsfartyg gäller enligt lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande
statsfartyg m. m. att talan mot sådana fartyg inte får väckas här i
landet. Eftersom således regler om skadestånd för statsfartyg här i landet
kan få tillämpning endast på svenska fartyg har sjölagsutredningen och
departementschefen ansett hinder inte föreligga för nationella särbestämmelser
beträffande ansvarsbegränsning för statsfartyg. Utskottet kan för
sin del ansluta sig till denna ståndpunkt.

Systemet med en begränsning av det sjörättsliga skadeståndsansvaret är
numera motiverat främst av försäkringsmässiga skäl, varvid utgångspunkten
har varit att sätta en högsta gräns för ansvaret som motsvarar vad som
faktiskt är möjligt att försäkra till kostnader som inte är oskäligt höga.
Sådana försäkringsmässiga synpunkter gäller inte för nu ifrågavarande slag
av fartyg eftersom de ju inte försäkras. Härtill kommer, såsom motionären
påpekar, att det från principiell synvinkel framstår som otillfredsställande
att staten kan begränsa sitt skadeståndsansvar gentemot medborgarna.
Starka skäl talar således för motionärens ståndpunkt att globalbegränsningsreglerna
inte bör gälla i fråga om örlogsfartyg och andra statsfartyg.
Det bör framhållas att såväl sjölagsutredningen som departementschefen
delar uppfattningen att principiella skäl talar mot att staten kan begränsa
sitt ansvar. Även flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan
har ansett att reglerna om globalbegränsning över huvud taget inte bör
gälla i fråga om statens skadeståndsansvar för skador som vållas av fartyg
som uteslutande används för statliga ändamål. *

LU 1982/83:39

10

Vid ställningstagandet till frågan om begränsning av det statliga skadeståndsansvaret
måste emellertid betydande vikt fästas vid att den nordiska
rättslikheten på sjörättens område upprätthålls även på denna punkt. Visserligen
gäller immunitetsreglerna, som motionären framhåller, även i
förhållande till övriga nordiska länders statsfartyg. Med hänsyn till att de
nu föreliggande bestämmelserna är resultat av gemensamma nordiska
överläggningar kan man emellertid utgå från att ett nordiskt lands regering
inte skulle undandra sig att betala skadestånd upp till de fastställda ansvarsbegränsningsbeloppen
för den händelse landets örlogsfartyg eller
andra statsfartyg åsamkar annat nordiskt lands medborgare skada.

Från dansk och norsk sida var man under kommittéarbetet till en början
närmast inställd på att inte föreskriva någon särskild undre ansvarsgräns
för statsfartyg. Det nu föreliggande förslaget är en kompromiss som kommittérna
så småningom enades om. Under remissbehandlingen i Danmark
och Norge har framförts kritik mot att för statsfartyg införs ett särskilt,
högre minimiansvar än för andra fartyg. Någon remisskritik liknande den
som förekommit i Sverige och som utskottet redovisat i det föregående har
däremot inte framförts i Danmark och Norge. Vid de nordiska departementsöverläggningarna
har från dessa länders sida betonats vikten av att
den ingångna kompromissen inte rubbas. Som utskottet ovan redovisat har
i Danmark och Norge redan antagits lagstiftning i enlighet med kompromissen.

Med hänsyn till angivna omständigheter måste det enligt utskottets
mening föreligga synnerligen starka skäl för att man från svensk sida nu
skulle bryta överenskommelsen och införa ett obegränsat skadeståndsansvar
för statsfartygen. Som framhålls i propositionen bör vid ställningstagandet
till frågan avgörande vikt fastas vid vilken effekt som kompromisslösningen
rent faktiskt kan komma att få. Det bör då observeras att frågan
om globalbegränsning för statsfartyg i praktiken aktualiseras relativt sällan.
Enligt uppgift av sjölagsutredningen har det under 1970-talet endast
förekommit tre fall där globalbegränsningen blivit åberopad. I ett fall, det
ovannämnda ubåtsfallet, fick staten inte begränsa sitt ansvar. I de två
övriga fallen, där i det ena fallet en minsvepare i sjönöd hade skadat en
telefonkabel och i det andra fallet en torpedbåt varit inblandad i en sjöolycka,
begränsades ersättningen med utgångspunkt från begränsningsbeloppen.
Det bör då observeras att om det nu föreslagna mycket höga
minimiansvaret gällt i dessa fall någon begränsning av skadeståndet inte
hade blivit aktuell.

Vid bedömningen av om en begränsning bör införas, måste vidare beaktas
att örlogsfartygen som regel har en mycket låg dräktighet och att det
kan förväntas att de endast undantagsvis kan komma att ådra sig ansvar
över de föreslagna minimigränserna. Som framhålls i propositionen finns
vidare möjligheten för staten att avstå från rätten att åberopa ansvarsbegränsningen.
Eftersom det torde bli fråga om en ganska spektakulär olycka

LU 1982/83:39

II

för att ansvarighetsgränserna, 18,2 miljoner för personskada och 7,4 miljoner
för egendomsskada, skall överskridas kan förutsättas att — i varje fall
om det rör sig om personskador — något åberopande av globalbegränsningen
inte kommer att ske från statens sida.

På nu anförda skäl tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och
avstyrker bifall till motion 2413.

Befordran av passagerare och resgods

Aténkonventionen

I fråga om Aténkonventionen intar propositionen en annan ståndpunkt
än beträffande begränsningskonventionen. Något förslag om att Sverige
skall godkänna Aténkonventionen läggs inte fram i propositionen. Anledningen
härtill anges vara att konventionens begränsningsbelopp för passagerares
ersättningsanspråk är för låga. I stället föreslås att begränsningsbeloppen
i 6 kap. sjölagen höjs.

Utskottet erinrar om att de nuvarande reglerna om personbefordran av
passagerare och resgods infördes år 1973 (prop. 1973:137, LU 1973:35) på
grundval av det då föreliggande Tokyoutkastet. Bakgrunden till reformen
var de gällande, för passagerarna mycket ofördelaktiga, ansvarsbestämmelserna
och angelägenheten av att passagerarna snarast gavs ett rimligt
rättsskydd. Statsmakterna ansåg sig därför inte kunna invänta den blivande
konventionen på området. Det bör framhållas att det år 1973 införda
begränsningsbeloppet för personskada ansågs från svensk sida otillfredsställande
redan när det togs in i lagen men likväl godtogs av hänsyn till
önskemålet om nordisk rättslikhet. Utskottet pekade på (LU 1973:35 s. 43)
att reglerna också i andra hänseenden hade svagheter sett från passagerarsynpunkt
som så småningom borde rättas till.

De begränsningsbelopp som föreskrivs i Aténkonventionen motsvarar i
huvudsak de belopp som f. n. finns i sjölagen. Sedan konventionen antogs
år 1974 har beloppen genom inflationen minskat kraftigt i värde. Det
svenska konsumentprisindexet har sedan dess ökat med över 100%. För
att begränsningsbeloppen nu skall ha motsvarande köpkraft som då de
fastställdes skulle alltså krävas att de mer än fördubblades. Om Sverige
ratificerade konventionen skulle det vidare innebära att begränsningsbeloppen
låstes fast för en avsevärd tid framåt samtidigt som de kan förväntas
genom fortsatt inflation minska ytterligare i värde. Utskottet delar
departementschefens uppfattning att det inte kan anses försvarligt att
binda sig för en sådan utveckling när det gäller ansvaret för passagerarskador.
Enligt utskottets mening bör behovet av ett rimligt skydd för passagerare
väga över det i och för sig angelägna önskemålet om att få till stånd
enhetliga internationella skadeståndsregler även vid passagerarbefordran.
Det bör vidare beaktas att den passagerartrafik som berör svenska intressen
till övervägande del äger rum inom landet eller mellan de nordiska

LU 1982/83:39

12

länderna. Passagerartrafiken på andra länder är volymmässigt av mindre
betydelse. Som framhålls i propositionen bör det inte ha någon inverkan på
konkurrensmöjligheterna för svensk sjöfart, om Sverige avstår från att
tillträda konventionen och i svensk lagstiftning inför högre begränsningsbelopp
än som föreskrivs i konventionen.

Vid utskottets hearing har från redareföreningens sida framhållits att ett
svenskt tillträde till konventionen skulle kunna innebära att möjligheterna
ökar att få till stånd en höjning av begränsningsbeloppen i konventionen.
Det bör emellertid beaktas att övriga nordiska länder avstått från att
tillträda konventionen. Någon anledning att tro att dessa länder nu skulle
ändra sitt ställningstagande finns inte. Enligt utskottets mening skulle ett
ensidigt svenskt tillträde till konventionen inte i nämnvärd grad påskynda
konventionens ikraftträdande och öka möjligheterna att få till stånd nödvändiga
höjningar av begränsningsbeloppen.

På anförda skäl tillstyrker utskottet propositionens förslag att Sverige
skall avstå från att godkänna konventionen och i stället i sjölagen införa
högre begränsningsbelopp motsvarande de som införts eller kommer att
införas i de danska, finska och norska sjölagarna.

Självfallet får detta ställningstagande inte innebära att Sverige för all
framtid avstår från att tillträda konventionen. Som framhålls i propositionen
bör Sverige tillsammans med de andra nordiska länderna verka för att
en översyn av Aténkonventionens begränsningsbelopp tas upp på IMO:s
arbetsprogram. Om vid en sådan översyn tillfredsställande begränsningsbelopp
tas in i konventionen bör med hänsyn till att det ändock är betydelsefullt
med internationell enhetlighet på området frågan om ett svenskt
tillträde till konventionen övervägas på nytt.

Förslaget till lagändringar

I propositionen föreslås att begränsningsbeloppet för personskador bestäms
till 100000 SDR (ca 810000 kr.). Vidare föreslås att begränsningsbeloppet
vid försening av passagerare blir 2000 SDR (ca 16000 kr.). Slutligen
föreslås att begränsningsbeloppen bestäms för skador å handresgods till
1300 SDR (ca 10500 kr.), för skador å annat resgods till 2000 SDR (ca
16000 kr.), för skador på dyrbarheter som lämnats till förvaring hos bortfraktaren
till 5000 SDR (ca 40000 kr.) och för skador på fordon till 8000
SDR (ca 65 000 kr.). I princip innebär förslagen att de nuvarande begränsningsbeloppen
fördubblas. Utskottet tillstyrker förslagen.

Beträffande lagändringarna i övrigt har förslaget till utformning av 197 §
sjölagen föranlett en motion. I motionen 1982/83:2412 (fp) föreslås att
riksdagen i förtydligande syfte antar den utformning av bestämmelsen som
lagrådet förordat.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande.

I 197 § behandlas frågan om ansvarsbegränsning när talan förs mot
någon som bortfraktaren enligt 196 och 233 §§ sjölagen har att svara för.

LU 1982/83:39

13

Med bortfraktaren avses därvid den som genom avtal åtagit sig att befordra
passagerare.

Enligt 233 § sjölagen ansvarar bortfraktare/redare för skada som befälhavare,
besättningsmedlem eller lots orsakar genom fel eller försummelse i
tjänsten. Bortfraktaren är också ansvarig, om skada vållas av annan, när
denne på bortfraktarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets
tjänst. På motsvarande sätt ansvarar bortfraktaren, enligt den föreslagna
196 § första stycket (tidigare 197 § första stycket), också om befordringen
helt eller delvis utförs av någon annan transportör. I andra stycket
av 196 § föreskrivs att också den utförande transportören, om transporten
sker med fartyg, är ansvarig för sin del av befordringen enligt samma regler
som gäller för bortfraktaren. I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren
och den utförande sjötransportören svarar de enligt tredje stycket solidariskt.

I 197 § har tagits in de viktiga s.k. Himalaya-bestämmelserna (uppkallade
efter ett engelskt rättsfall rörande ett fartyg med namnet Himalaya).
Bestämmelserna innebär att om talan väcks mot någon som bortfraktaren
sålunda svarar för enligt 196 § eller 233 § har den mot vilken talan väcks
rätt att åberopa samma befrielse från och begränsning av ansvar som
bortfraktaren samt att bortfraktarens och dessa personers sammanlagda
ansvar inte skall överstiga begränsningsbeloppen i 192 §. En person som
lider skada kan följaktligen inte genom att väcka talan mot flera som kan ha
ett ansvar för sjöolyckan kringgå begränsningsreglerna och erhålla högre
ersättning än om talan väcks mot endast bortfraktaren.

Lagrådet hänvisar i sitt yttrande till att bortfraktaren och utförande
transportör enligt 196 § tredje stycket skall svara solidariskt. För att i 197 §
återge detta förhållande på ett riktigt sätt synes enligt lagrådet lagtexten
böra förtydligas så att orden ”eller tillsammans med” förs in enligt följande.
”Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för eller tillsammans
med enligt 196 eller 233 §§ är denne berättigad till samma befrielse
från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren.”

I slutprotokollet påpekar departementschefen att den föreslagna bestämmelsen
i 196 § första stycket - såsom ovan redovisats - innebär att
bortfraktaren åläggs ansvar för fel och försummelse på den utförande
transportörens sida. Detta ansvar är jämställbart med det ansvar som föreskrivs
i 233 § i fråga om de anställdas fel eller försummelser. Den omständigheten
att ansvaret enligt 196 § sista stycket i vissa fall är solidariskt
förändrar inte detta förhållande. Det tillägg som lagrådet har föreslagit är
därför enligt departementschefens uppfattning inte nödvändigt. Departementschefen
följer därför inte lagrådets förslag på denna punkt.

Utskottet kan för sin del helt ansluta sig till ståndpunkten att det tillägg
som lagrådet föreslagit inte bör genomföras. Enligt utskottets mening kan
den föreslagna lydelsen av 197 § inte föranleda någon tvekan om bestämmelsens
innebörd. Däremot kan lagrådets förslag bli missledande. Om i

LU 1982/83:39

14

lagtexten införs orden ”eller tillsammans med” kan en läsare få det intrycket
att det finns personer som bortfraktaren inte svarar för utan endast
tillsammans med, något som ju enligt vad utskottet ovan angivit inte är
fallet. Därtill kommer att orden ”tillsammans med” inte är adekvata när
det gäller hänvisningen till 233 §. På grund av det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion 2412.

Propositionen i övrigt

Övriga förslag i propositionen har inte föranlett några påpekanden eller
uttalanden från utskottets sida. Utskottet tillstyrker förslagen.

Ansvarigheten för oljeskada i hamnar

I den under den allmänna motionstiden 1983 väckta motionen 1982/
83:1759 (s) tas upp vissa problem som härrör från oljeutsläpp i hamnarna.
Motionärerna påpekar att hamnarna i många fall har besvär med att få
ersättning för sina saneringskostnader. Ofta är det svårt att binda ett fartyg
till ett utsläpp av olja. Även i sådana fall, där befälhavaren skrivit på en
förbindelse att täcka kostnaderna för oljesaneringen, har det enligt motionärerna
i praktiken visat sig svårt att få ut ersättning, i vaije fall inom
rimlig tid. Motionärerna anser att lagstiftningen bör ses över och ändras så
att fartyg som på sannolika grunder misstänks ha orsakat oljeutsläpp skall
kunna hållas kvar i hamnen till dess förskottsbetalning motsvarande saneringskostnaden
erlagts. Motionärerna yrkar att riksdagen som sin mening
ger regeringen detta till känna.

Utskottet erinrar om att enligt oljeansvarighetslagen är ägare av fartyg
som för last av beständig olja i lös vikt (bulkast) skyldig att ersätta skada
(häri inbegripet saneringskostnad) som orsakas av utsläpp av olja från
fartyget, oberoende av om det från fartygets sida har begåtts något fel eller
någon försummelse (strikt ansvar). I fråga om fartyg som befordrar mer än
2000 ton olja som bulklast är ägaren skyldig att ha försäkring eller ställa
säkerhet för sin ansvarighet upp till det för fartyget gällande begränsningsbeloppet.
Reglerna om strikt ansvar är även tillämpliga på skador orsakade
av olja från torrlastfartyg och tankfartyg som går i barlast. Utskottet vill
vidare hänvisa till att enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken kan den, som
visar sannolika skäl för att han har en fordran som kan antas bli föremål för
rättegång, ges möjlighet att av domstol få beslut om kvarstad på motpartens
egendom, dvs. i nu aktuella fall på fartyget, om det skäligen kan befaras
att motparten genom att avvika undandrar sig betalning av skulden.

Enligt utskottets mening ger gällande lagstiftning hamnarna ett tillräckligt
skydd för anspråk på ersättning för saneringskostnader. Utskottet
tillägger att förslaget om att i lag införa bestämmelser om förskottsbetalning
vid misstanke om skada inte torde vara förenligt med gällande rätts -

LU 1982/83:39

15

principer. På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
1759.

Utskottet vill emellertid peka på att de ersättningsproblem som hamnarna
har delvis är en följd av svårigheten att styrka att ett utsläpp skett från
ett visst fartyg. Det är därför viktigt att åtgärder som underlättar bevisningen,
t. ex. märkning av olja, kommer till stånd. Vidare torde en del problem
vara föranledda av att särskilt de mindre hamnarna inte har tillräcklig
sakkunskap och kapacitet för att på ett riktigt sätt kunna tillvarata sina
intressen. Utskottet vill därför stryka under betydelsen av att kommunförbundet
och hamnförbundet hjälper de mindre hamnarna genom att t. ex.
sammanställa vilka bestämmelser som gäller i olika skadefall och genom
att upprätta standardrutiner för hur hamnen skall gå till väga vid inträffat
utsläpp.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförtydligande

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:2412 antar 197 § i
det till proposition 1982/83:159 fogade förslaget till lag om ändring
i sjölagen (1891: 35 s. 1),

2. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar

a. förslaget till lag om ändring i sjölagen i den mån förslaget inte
omfattas av vad utskottet hemställt under 1,

b. förslaget till lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet
för oljeskada till sjöss,

3. beträffande konventionerna
att riksdagen godkänner

a. den i London den 19 november 1976 avslutade konventionen
om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar,

b. det i Bryssel den 21 december 1979 avslutade ändringsprotokollet
till den internationella konventionen den 25 augusti 1924
rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga
om konossement i dess lydelse enligt ändringsprotokollet den 23
februari 1968,

c. att regeringen säger upp den i Bryssel den 10 oktober 1957
avslutade konventionen angående begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö,

4. beträffande örlogsfartyg och andra statsfartyg
att riksdagen avslår motion 1982/83:2413,

LU 1982/83:39

16

5. beträffande ansvarighet för oljeskada i hamnar
att riksdagen avslår motion 1982/83:1759.

Stockholm den 17 maj 1983

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s),
Ingemar Konradsson (s), Mona Saint Cyr (m)*, Marianne Karlsson (c),
Owe Andréasson (s), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk), Inga-Britt
Johansson (s)*, Inger Wickzén (m)* och Sten Andersson i Malmö (m)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1982/83:39

17

1 Förslag till Bilaga 1

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:35 s. I)1

dels att 172 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 196 § skall betecknas 197 §,

dels att nuvarande 197 § skall betecknas 196 §,

dels att nuvarande 344-355 §§, som utgör nuvarande Femtonde kapitlet
Särskilda bestämmelser, skall betecknas 365-376 §§ och utgöra Sextonde
kapitlet Särskilda bestämmelser,
dels att 39, 120, 168, 171, 173, 174, 177-180, 182-189, 191-195, nya
196, nya 197, 199-201, 233-243, 261, 328, 337 och de nya 368, 369 och
372-374 §§ samt rubrikerna närmast före 200 och 369 §§ skall ha nedan
angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 243 a §, av nedan angivna
lydelse,

dels att i lagen skall införas femton nya paragrafer, 350-364 §§, utgörande
Femtonde kapitlet Om begränsningsfond och begränsningsmål, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §

Om införing i skepps- eller Om införing i skepps- eller skepps skeppsbyggnadsregistret

finnes in- byggnadsregistret finnes innehålla

nehålla uppenbar oriktighet till följd uppenbar oriktighet till följd av

av skrivfel eller annat dylikt förbi- skrivfel eller annat dylikt förbiseende,
skall införingen rättas. Vad seende, skall införingen rättas. Vad

som nu sagts har motsvarande som nu sagts har motsvarande

tillämpning på uppenbar oriktighet i tillämpning på uppenbar oriktighet i

registret till följd av tekniskt fel. registret till följd av tekniskt fel.

Kan rättelse bli till förfång för ägare Kan rättelse bli till förfång för ägare

eller för innehavare av pantbrev på eller för innehavare av pantbrev på

grund av inteckning, skall det in- grund av inteckning, skall det inbördes
företrädet mellan berörda bördes företrädet mellan berörda

förvärv bestämmas efter vad som förvärv bestämmas efter vad som

finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig

skall lämnas part som beröres, om skall lämnas part som beröres, om

han är känd, samt myndighet som han är känd, samt myndighet som

avses i 351 §. avses i 372 §.

Beslut om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för beslutet
antecknas i dagboken eller akten. I stället för bevis eller handling, som
utfärdats i enlighet med den tidigare införingen, skall ny sådan handling
utfärdas. Den tidigare handlingen skall återfordras, göras obrukbar och
behållas av registermyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig
alt ingiva den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan skyldighet
får vite utsättas.

Talan mot beslut om rättelse får Talan mot beslut om rättelse får
föras även av myndighet som avses föras även av myndighet som avses

i 351 §. i 372 §.

1 Lagen omtryckt 1975: 1289.

2 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 39

LU 1982/83:39

18

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

120 §

Skadestånd enligt 118 § beräknas efter värdet av gods av samma slag på
den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller skulle ha lossats
från fartyget. Detta värde bestämmes efter börspriset eller, om sådant pris
saknas, efter marknadspriset eller, om varken börs- eller marknadspris
finnes, efter det gängse värdet på gods av samma slag och kvalitet.

Bortfraktarens ansvarighet är Bortfraktarens ansvarighet är
dock begränsad till tiotusen francs dock begränsad till 666,67 särskilda
för vatje kolli eller annan enhet av dragningsrätter (SDR) för vaije

godset eller, om ansvarigheten där- kolli eller annan enhet av godset

igenom blir högre, trettio francs för eller, om ansvarigheten därigenom

kilo av det berörda godsets brutto- blir högre, 2 SDR för kilo av det

vikt. Med franc förstås den vär- berörda godsets bruttovikt. Vad
deenhet som angives i 348 §. som förstås med SDR anges i

369 §.

Användes behållare (container), pall eller liknande transportanordning
för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av andra stycket vaije
kolli' eller enhet som angivits i konossemenl eller annan frakthandling
anses utgöra ett kolli eller en enhet. I övrigt skall det samlastade godset
anses utgöra en enhet.

Genom överenskommelse mellan bortfraktaren och avlastaren kan gränsen
för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än som
följer av andra och tredje styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets
art och värde utan förbehåll införts i konossemcnt eller annan frakthandling,
skall detta värde gälla som gräns för ansvarigheten, om denna därigenom
blir högre än enligt nämnda stycken, och vid tillämpning av första
stycket anses utgöra godsets verkliga värde, om ej annat styrkes.

Bestämmelserna i denna paragraf om begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla ej, om det visas att han själv vållat skadan uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle uppkomma.

168 §

Vid sådan befordran som avses i Vid sådan befordran som avses i

169 § fa bestämmelserna i 95 och 169 § få bestämmelserna i 95 och

97 §§, 98 § andra stycket, 101 § 97 §§, 98 § andra stycket, 101 §

första stycket, 118-123 §§, 152, första stycket, 118-123 §§, 152,

161 och 162 §§ samt 347 § första 161 och 162 §§ samt 368 § första

stycket 5 och fjärde stycket ej åsi- stycket 5 och fjärde stycket ej åsidosättas
genom avtal till nackdel dosättas genom avtal till nackdel

för avlastare, befraktare eller mot- för avlastare, befraktare eller mottagare.
Bestämmelse i fraktavtal, tagare. Bestämmelse i fraktavtal,

varigenom till bortfraktaren över- varigenom till bortfraktaren över låtes

rätt på grund av försäkring el- låtes rätt på grund av försäkring eller
träffas annan sådan överens- ler träffas annan sådan överenskommelse,
anses som förbehåll om kommelse, anses som förbehåll om

befrielse från ansvarighet. befrielse från ansvarighet.

Ulan hinder av första stycket får bortfraktaren förbehålla sig frihet från
ansvarighet för tiden före lastningens början och efter lossningens slut.
Han får också förbehålla sig frihet från ansvarighet för levande djur eller

LU 1982/83:39

19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

för gods, som i fraktavtalet angives som lastat på däck och befordras på det
sättet, samt träffa överenskommelse rörande gemensamt haveri.

Är det avtalat eller klart förutsatt att befordringen helt eller till bestämd
del skall utföras av annan än bortfraktaren, får denne förbehålla sig frihet
från ansvarighet för skada som orsakas medan godset är i den andres vård.

Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller
de särskilda förhållanden eller villkor under vilka befordringen skall utföras,
skäligt att genom särskild överenskommelse inskränka bortfraktarens
ansvarighet eller eljest utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel,
skall sådan överenskommelse gälla, förutsatt att konossement ej utfärdas
men villkoren intagas i mottagningsbevis varav framgår att det ej är löpande
handling.

171 §

Med bortfraktare förstås i detta
kapitel den som, yrkesmässigt eller
mot vederlag, genom avtal åtager
sig befordran med fartyg av passagerare
eller passagerare och resgods.
Med resgods avses varje
föremål, inbegripet fordon, som befordras
för passagerarens räkning
men ej enligt certeparti eller konossement.
Resgods som passageraren
bär med sig eller har i sin hytt
eller eljest har i sin vård under befordringen,
inbegripet vad han har i
eller på medfört fordon, utgör
handresgods.

I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal,
yrkesmässigt eller mot vederlag,
åtar sig att med fartyg befordra
passagerare eller passagerare
och resgods;

passagerare: den som befordras
eller skall befordras med fartyg enligt
ett avtal om passagerarbefordran
samt den som med bortfraktarens
samtycke följer med fordon eller
levande djur som befordras enligt
ett avtal om godsbefordran;

resgods: varje föremål, inbegripet
fordon, som befordras för passagerarens
räkning, under förutsättning
att befordringen inte sker
enligt certeparti, konossement eller
annat dokument som brukar användas
vid godsbefordran;

handresgods: resgods som passageraren
bär med sig eller har i sin
hytt eller på annat sätt har i sin
vård under resan, inbegripet vad
han har i eller på sitt fordon.

173 §

Bestämmelserna i detta kapitel
gälla ej i den mån befordringen är
underkastad gällande internationellt
fördrag om befordran med annat
transportmedel.

Bestämmelserna i detta kapitel
gäller inte i den mån befordringen
är underkastad gällande internationellt
fördrag om befordran med annat
transportmedel.

174 §

Medföljer någon ett fartyg, vil- Om någon, som varken är passaken
varken är passagerare eller är i gerare eller är anställd hos bort -

LU 1982/83:39

20

Nuvarande lydelse

bortfrakt arens tjänst eller utför arbete
i fartygets tjänst, och tillskyndas
han därvid skada, sorn avses i
188 eller 189 §, ha bestämmelserna
i detta kapitel om befrielse från och
begränsning av ansvarighet på bortfrakt
arens sida motsvarande

tillämpning till förmån för var och
en på redarens sida som kan hållas
ansvarig för skadan.

Avser befordringsavtalet bestämd
person, får denne icke till annan
överlåta sin rätt enligt avtalet.
Sedan resan påböijats får överlåtelse
ej äga rum även om avtalet ej
avser bestämd person.

Föreslagen lydelse

fraktaren eller utför arbete i fartygets
tjänst, följer med ett fartyg och
därvid åsamkas skada av det slag
som avses i 188 eller 189 §, skall
bestämmelserna i detta kapitel om
befrielse från och begränsning av
ansvarighet för bortfraktare tillämpas
till förmån för var och en på
redarens sida som kan hållas ansvarig
för skadan.

§

Avser befordringsavtalet bestämd
person, får denne inte överlåta
sin rätt enligt avtalet till någon
annan. Sedan resan har påböijats
får överlåtelse inte äga rum, även
om avtalet inte avser bestämd person.

177

178

Passageraren är skyldig att iakttaga
föreskrifter om ordning och
säkerhet under befordringen.

Bestämmelserna i 24, 53 och
54 §§ sjömanslagen (1973:282) om
undersökning i anledning av brott
ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem
ha motsvarande
tillämpning i fråga om passagerare.

179

Passagerare får medföra resgods
i skälig omfattning.

Känner passageraren till att hans
resgods kan medföra fara eller väsentlig
olägenhet för fartyg, liv eller
annat gods, skall han upplysa bortfraktaren
därom före resans början.
Detsamma gäller, om annat
resgods än handresgods kräver särskild
vård. Är resgods av sådan beskaffenhet
som nu sagts, skall detta
om möjligt utmärkas på godset innan
befordringen böljar.

180

Bortfraktaren har rätt att vägra '
passageraren att medföra resgods,
som kan medföra fara eller väsentlig
olägenhet för fartyg, liv eller
gods.

§

Passageraren är skyldig att iaktta
föreskrifter om ordning och säkerhet
under resan.

Bestämmelserna i 24, 53 och
54 §§ sjömanslagen (1973:282) om
undersökning med anledning av
brott ombord och tvångsmedel mot
besättningsmedlem skall även tilllämpas
i fråga om passagerare.

§

Passageraren får föra med sig
resgods i skälig omfattning.

Känner passageraren till att hans
resgods kan medföra fara eller väsentlig
olägenhet för person eller
egendom, skall han före resans början
upplysa bortfraktaren om detta.
Detsamma gäller om resgodset,
handresgods undantaget, kräver
särskild vård. Är resgods av sådan
beskaffenhet som nu har sagts,
skall detta om möjligt utmärkas på
godset innan resan böljar.

§

Bortfraktaren har rätt att vägra
passageraren att föra med sig resgods
som kan medföra fara eller väsentlig
olägenhet för person eller
egendom.

LU 1982/83:39

21

Nuvarande lydelse

Har sådant resgods tagits ombord
utan att bortfraktaren kände
till dess beskaffenhet, får han efter
omständigheterna föra det iland eller
oskadliggöra eller förstöra det
utan skyldighet att ersätta skadan.
Detsamma gäller, om resgodset, efter
att ha tagits ombord med bortfraktarens
kännedom om dess beskaffenhet,
visar sig medföra sådan
fara eller väsentlig olägenhet för
fartyg, liv eller gods att det ej är
försvarligt att behålla det ombord.

182

Bortfraktaren är icke skyldig att
lämna ut annat resgods än handresgods
förrän passageraren betalt för
befordringen och för kost eller annan
tjänst under resan. Uteblir betalning,
äger bortfraktaren lägga
upp godset i säkert förvar och genom
offentlig auktion eller på annat
betryggande sätt sälja så mycket att
hans krav jämte förvarings- och försäljningskostnaderna
täckas.

183

Om befordringsavtal avser bestämt
fartyg och detta före resans
böljan går förlorat eller förklaras
efter skada icke vara iståndsättligt,
upphör bortfraktarens skyldighet
att utföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den ort
där befordringen skall bötja väsentligt
fördröjd, har passageraren rätt
att häva avtalet.

184

Uppehälles fartyget under resan
så att det icke skäligen kan fordras
att passageraren avvaktar att resan
fortsättes, eller går fartyget förlorat
eller förklaras det efter skada icke
vara iståndsättligt, skall bortfraktaren
sölja för att passageraren och
dennes resgods befordras till bestämmelseorten
på annat lämpligt
sätt och bära kostnaden därför. Underlåter
bortfraktaren detta, har

Föreslagen lydelse

Har sådant resgods tagits ombord
utan att bortfraktaren kände
till dess beskaffenhet, får han efter
omständigheterna föra i land,
oskadliggöra eller förstöra det utan
skyldighet att ersätta skadan. Detsamma
gäller, om resgodset, efter
att ha tagits ombord med bortfraktarens
kännedom om dess beskaffenhet,
visar sig medföra sådan fara
eller väsentlig olägenhet för person
eller egendom att det inte är försvarligt
att behålla det ombord.

§

Bortfraktaren är inte skyldig att
lämna ut annat resgods än handresgods
förrän passageraren har betalt
för resan och för kost eller annan
tjänst under resan. Uteblir betalningen,
får bortfraktaren lägga upp
godset i säkert förvar och genom
offentlig auktion eller på annat betryggande
sätt sälja så mycket av
det att hans krav jämte förvaringsoch
försäljningskostnaderna täcks.

§

Om befordringsavtal avser bestämt
fartyg och detta före resans
böljan går förlorat eller efter skada
förklaras inte kunna sättas i stånd,
upphör bortfraktarens skyldighet
att uföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den ort
där resan skall bölja väsentligt fördröjd,
har passageraren rätt att
häva avtalet.

§

Om fartyget uppehålls under resan
så att det inte skäligen kan fordras
att passageraren avvaktar att resan
fortsätts, eller går fartyget förlorat
eller förklaras det efter skada
inte kunna sättas i stånd, skall bortfraktaren
sölja för att passageraren
och dennes resgods befordras till
bestämmelseorten på annat lämpligt
sätt och bära kostnaden för detta.
Underlåter bortfraktaren detta,

LU 1982/83:39

22

Nuvarande lydelse
passageraren rätt att häva avtalet.

Måste passageraren uppehålla sig
iland på grund av haveri eller annan
omständighet som rör fartyget,
skall bortfraktaren på lämpligt sätt
sörja för hans uppehälle och bära
kostnaden därför.

185

Anträder passageraren icke resan
eller avbryter han den, skall avtalad
hefordringsavgift likväl betalas.
Vad som nu sagts gäller dock ej,
om passagerarens underlåtenhet
att anträda eller fullfölja resan beror
av att han insjuknat eller avlidit
eller av annan skälig anledning och
bortfraktaren underrättats härom
inom rimlig tid.

Är passageraren enligt första
stycket skyldig att utgiva avtalad
hefordringsavgift, skall denna dock
nedsättas med skäligt belopp, om
bortfraktaren medfört annan passagerare
i hans ställe eller eljest begränsat
eller, med iakttagande av
tillbörlig omsorg, kunnat begränsa
sin skada.

186

Visar det sig, sedan befordringsavtal
träffats, att resan skulle vara
förenad med fara för passageraren
eller fartyget till följd av krig, blockad.
uppror, oroligheter, sjöröveri
eller annat väpnat våld eller att sådan
fara väsentligt ökat, har vardera
parten rätt att häva befordringsavtalet
även om resan börjat.
Häves avtalet, skall vardera parten
bära sin kostnad och skada.

187

Avbryter passageraren resan på
grund av förhållande som avses i •

185 § första stycket andra punkten
eiler häves befordringsavtalet enligt
184 § eller, sedan resan börjat,
enligt 186 §, skall befordringsavgif -

Föreslagen lydelse

har passageraren rätt att häva avtalet.

Måste passageraren uppehålla sig
i land på grund av haveri eller annan
omständighet som rör fartyget,
skall bortfraktaren på lämpligt sätt
sötja för hans uppehälle och bära
kostnaden för detta.

§

Påbörjar passageraren inte resan
eller avbryter han den, skall det avtalade
biljettpriset ändå betalas.
Om passageraren har insjuknat eller
det finns annan skälig anledning
för passageraren att inte påbörja
eller fullfölja resan och bortfraktaren
har underrättats om detta
inom rimlig tid, behöver dock biljettpriset
inte betalas.

Är passageraren enligt första
stycket skyldig att betala det avtalade
biljettpriset, skall detta dock
sättas ned med skäligt belopp, om
bortfraktaren har medfört en annan
passagerare i hans ställe eller på
annat sätt har begränsat eller borde
ha kunnat begränsa sin skada.

§

Visar det sig, sedan befordringsavtal
har träffats, att resan skulle
vara förenad med fara för passageraren
eller fartyget till följd av krig,
blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri
eller annat väpnat våld eller att
sådan fara väsentligt har ökat, har
vardera parten rätt att häva avtalet.
En sådan rätt föreligger även om
resan har börjat. Hävs avtalet,
skall vardera parten bära sin kostnad
och skada.

§

Avbryter passageraren resan på
grund av förhållande som avses i
185 § första stycket andra punkten
eller hävs avtalet enligt 184 § eller,
sedan resan har börjat, enligt 186 §,
skall biljettpriset sättas ned. Där\’id

LU 1982/83:39

23

Nuvarande lydelse

ten betalas med avdrag för belopp,
som bestämmes med beaktande av
den återstående och den avtalade
resans längd, tidsåtgång och kostnader.

Har bortfraktaren mottagit betalning
utöver vad som sålunda tillkommer
honom, skall han återbära
överskottet.

Bortfraktaren är ansvarig för skada
till följd av att passageraren avlider
eller drabbas av kroppsskada
på grund av händelse under befordringen
eller försenas, om skadan
vållats genom fel eller försummelse
av bortfraktaren eller någon för vilken
denne svarar.

189

Bortfraktaren är ansvarig för skada
till följd av att resgods går förlorat
eller skadas på grund av händelse
under befordringen eller försenas,
om skadan vållats genom fel
eller försummelse av honom eller
någon för vilken han svarar. Med
försening likställes dröjsmål med
utlämning av resgods på bestämmelseorten.

Bortfraktaren är icke skyldig att
ersätta penningar, värdepapper,
konstföremål eller andra dyrbarheter,
om han ej uttryckligen åtagit
sig sådan ansvarighet.

191

Bortfraktaren skall till sitt fredande
från ansvarighet visa, att
skada som avses i 188 eller 189 § ej
orsakats genom fel eller försummelse
av honom eller någon för vilken
han svarar. I fråga om personskada
samt förlust av eller skada på

Föreslagen lydelse

skall förhållandet mellan den avtalade
och den återstående resans
längd, tidsåtgång och kostnader
beaktas.

Har bortfraktaren tagit emot betalning
utöver vad som sålunda tillkommer
honom, skall han betala
tillbaka överskottet.

§

Bortfraktaren är ansvarig för personskada
som drabbar passagerare
på grund av händelse under resan,
om skadan har vållats genom fel
eller försummelse av bortfraktaren
eller någon som han svarar för.
Detsamma gäller skada på grund
av att passagerare försenas, även
om förseningen inte beror på händelse
under resan.

§

Bortfraktaren är ansvarig för skada
till följd av att resgods går förlorat
eller skadas på grund av händelse
under resan, om skadan har vållats
genom fel eller försummelse av
honom eller någon som han svarar
för. Detsamma gäller skada till
följd av att resgodset försenas,
även om förseningen inte beror på
händelse under resan. Med försening
jämställs dröjsmål med utlämning
av resgodset på bestämmelseorten.

Bortfraktaren är inte skyldig att
ersätta pengar, värdepapper,
konstföremål eller andra dyrbarheter
annat än om han har tagit
emot egendomen för säker förvaring.

§

För att gå fri från ansvarighet
måste bortfraktaren visa, att skada
som avses i 188 eller 189 § inte har
orsakats genom fel eller försummelse
av honom eller någon som
han svarar för. I fråga om personskada
och förlust av eller skada på

LU 1982/83:39

24

Nuvarande lydelse

handresgods gäller dock vad nu
sagts endast om skadan inträffat vid
eller i samband med förlisning,
sammanstötning, strandning, explosion
eller brand.

192

Bortfraktarens ansvarighet skall
ej överstiga sjuhundratusen francs
för varje passagerare vid personskada
och sextontusen francs för
varje passagerare vid försening av
passageraren.

Vid skada på eller förlust eller
försening av resgods skall ansvarigheten
ej överstiga

1. tiotusen francs för vaije passagerare
i fråga om handresgods,
som icke förvaras i eller på medfört
fordon;

2. femtiotusen francs för varje
fordon jämte resgods, som förvaras
i eller på fordonet; och

3. sextontusen francs för varje
passagerare i fråga om annat resgods.

/ fråga om skada på eller förlust
av handresgods, som avses i andra
stycket I, gäller begränsningen för
varje skadebringande händelse och
i övrigt för varje resa. Begränsningen
gäller icke ränta och rättegångskostnader.

Med francs förstås den värdeenhet
som angives i 348 §.

Föreslagen lydelse

handresgods gäller dock det som nu
har sagts endast om skadan har inträffat
vid eller i samband med förlisning,
sammanstötning, strandning,
explosion eller brand eller
uppkommit till följd av fel i fartyget.

§

Bortfraktarens ansvarighet skall
vid personskada inte överstiga
100000 särskilda dragningsrätter
(SDR) för varje passagerare. När
ersättningen skall utgå som livränta,
får det kapitaliserade värdet
inte överstiga denna gräns. Vid försening
av passagerare skall ansvarigheten
inte överstiga 2000 SDR
för varje passagerare.

Vid skada på eller förlust eller
försening av resgods skall ansvarigheten
inte överstiga

1. 1300 SDR för varje passagerare
i fråga om handresgods:

2. 5000 SDR för varje passagerare
i fråga om dyrbarheter som
bortfraktaren har tagit emot för säker
förvaring;

3. 8000 SDR för vaije fordon;
och

4. 2 000 SDR för vaije passagerare
i fråga om annat resgods.

Begränsningsbeloppen gäller för
varje resa. De avser inte ränta och
rättegångskostnader.

Vad som förstås med SDR anges
i 369 §.

Bortfraktaren kan genom uttrycklig
överenskommelse åta sig
ansvarighet till högre belopp än
som föreskrivs i denna paragraf.

LU 1982/83:39

25

Nuvarande lydelse

193

Bortfraktaren kan genom uttrycklig
överenskommelse åtaga
sig ansvarighet till högre belopp än
som föreskrives i 192 §. Han äger
på samma sätt förbehålla sig att
passageraren själv skall stå risken
intill ett belopp av

1. ettusenfemhundra francs för
vaije fordon som skadas;

2. tvåhundra francs för annan
resgodsskada; och

3. tvåhundra francs för skada på
grund av försening.

Avräkning för självrisk sker från
skadans belopp.

194

Bortfraktaren har ej rätt att åberopa
bestämmelserna i 192 § om begränsning
av ansvarigheten eller
överenskommelse om självrisk för
passageraren enligt 193 §, om det
visas att han själv vållat skadan
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
och med insikt att skada sannolikt
skulle uppkomma.

195

Bestämmelserna om frihet från
eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla även om talan
mot honom icke grundas på befordringsavtalet.

197 §

Utföres befordringen helt eller
delvis av annan än bortfraktaren,
förblir denne likväl ansvarig som
om han själv utfört hela befordringen.
Härvid gälla bestämmelserna i
detta kapitel i tillämpliga delar.

Utför den andre befordringen
med fartyg, är han jämte bortfraktaren
och enligt samma regler som
denne ansvarig för sin del av befordringen.
Bestämmelserna i

Föreslagen lydelse
§

Bortfraktaren har rätt att från
skadans belopp göra avdrag med
högst följande belopp, som utgör
passagerarens självrisk, nämligen

1. 150 SDR för vaije fordon som

skadas;

2. 20 SDR för annan resgodsskada;
och

3. 20 SDR för skada på grund av
försening av passagerare eller resgods.

Avräkning enligt första stycket
skall ske innan fråga om begränsning
av ansvaret enligt 192 § prövas.

§

Bortfraktaren har inte rätt att
åberopa bestämmelserna i 192 och
193 §§ om begränsning av ansvarigheten
eller avdrag för självrisk, om
det visas att han själv har vållat
skadan uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet och med insikt att sådan
skada sannolikt skulle uppkomma.

§

Bestämmelserna om frihet från
eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gäller även om talan
mot honom inte grundas på befordringsavtalet.

196 §

Om befordringen helt eller delvis
utförs av någon annan än bortfraktaren,
är bortfraktaren dock ansvarig
som om han själv hade utfört
hela befordringen. Härvid gäller
bestämmelserna i detta kapitel i tilllämpliga
delar.

Utför den andre befordringen
med fartyg, är han ansvarig för sin
del av befordringen enligt samma
regler som gäller för bortfraktaren.
Har bortfraktaren åtagit sig ansvar

LU 1982/83:39

26

Nuvarande lydelse

196 § ha motsvarande tillämpning.
Bortfraktarens och den andres ansvarighet
är gemensamt begränsad
enligt I92§.

I96§

Föres talan mot någon för vilken
bortfraktaren svarar enligt 233 § är
denne berättigad till samma befrielse
från och begränsning av ansvarighet
som bortfraktaren. De ersättningsbelopp
som bortfraktaren och
den för vilken han svarar förpliktas
utgiva få ej sammanlagt överstiga
den gräns för ansvarigheten som
föreskrives i 192 §.

Bestämmelserna i första stycket
gälla icke till förmån för den som
visas ha vållat skada uppsåtligen eller
av grov vårdslöshet och med insikt
att skada sannolikt skulle uppkomma.

Föreslagen lydelse

utöver vad som föreskrivs i detta
kapitel, är den som utför befordringen
inte hunden av detta, såvida
han inte skriftligen har samtyckt till
det.

1 den mån ansvar åvilar både
bortfraktaren och person som
avses i andra stycket, svarar de solidariskt.

197 §

Förs talan mot någon som bortfraktaren
svarar för enligt 196 eller
233 §, är denne berättigad till samma
befrielse från och begränsning
av ansvarighet som bortfraktaren.
De ersättningsbelopp som bortfraktaren
och de personer som han svarar
för skall betala får inte sammanlagt
överstiga de gränser för
ansvarigheten som föreskrivs i
192 S.

Bestämmelserna i första stycket
gäller inte till förmån för den som
visas ha vållat skadan uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt
skulle uppkomma.

199 §

Bestämmelser om hånskjutande
till viss domstol eller till skiljemän
av tvist angående ansvarighet på
grund av avtal om befordran av
passagerare och resgods finnas i
337 §.

Bestämmelser om preskription
finnas i 347 §.

Bestämmelser om laga domstol
för tvister som rör ansvarighet på
grund av avtal om befordran av
passagerare och resgods samt om
möjlighet att hänskjuta sådana
tvister till skiljemän finns i 337 §.

Bestämmelser om preskription
finns i 368 §.

Vissa bestämmelser om tillämpningen 200

§

Bestämmelserna i 181 — 198 §§
kunna ej åsidosättas genom avtal
till passagerarens nackdel vid befordran
inom Sverige, Danmark,
Finland och Norge eller mellan
dessa stater, ej heller vid befordran
med avtalsenlig avgångsort eller
bestämmelseort i någon av dessa

Om avtalsvillkors giltighet

Bestämmelserna i 178 § får inte
åsidosättas genom avtal.

Avtalsvillkor som inskränker passagerarens
rättigheter enligt 181-198 §§, 337 § andra stycket och
368 § första stycket 6 och 7 är ogiltiga I.

vid befordran inom Sverige,

LU 1982/83:39

27

Nuvarande lydelse

stater. Vad som nu sagts gäller
även om utländsk lag i övrigt är
tillämplig på befordringen.

201

Utan hinder av 200 § får bortfraktaren
förbehålla sig frihet från
ansvarighet såvitt rör passagerare
för tiden innan denne går ombord
och efter det att han gått iland. Detsamma
gäller i fråga om handresgods
för tiden innan detta föres ombord
och efter det att det förts
iland. För sjötransport mellan fartyg
och land äro sådana förbehåll
tillåtna i den mån transporten ej
omfattas av befordringsavgiften eller
utföres med transportmedel,
som annan än bortfraktaren ställer
till förfogande. Bortfraktaren får
alltid förbehålla sig frihet från ansvarighet
för levande djur.

Är det avtalat eller klart förutsatt,
att befordringen helt eller till
bestämd del skall utföras av annan
än bortfraktaren, får denne också
förbehålla sig frihet från ansvarighet
för skada orsakad av händelse
under den del av befordringen som
utföres av den andre. Detsamma
gäller, om passageraren enligt befordringsavtalet
har rätt att helt eller
delvis anlita annan än bortfraktaren
för befordringen.

Föreslagen lydelse

Danmark, Finland eller Norge eller
till från någon av dessa stater, oavsett
vilken lag som i övrigt är tilllämplig
på befordringen;

2. vid annan befordran, om
svensk lag är tillämplig på befordringen
enligt allmänna svenska lagvalsregler.

Övriga bestämmelser i detta kapitel
gäller endast om inte något
annat är avtalat eller följer av sedvänja.

§

Utan hinder av 200 § får bortfraktaren
förbehålla sig frihet från ansvarighet
i fråga om passagerare
för tiden innan denne går ombord
och efter det att han har gått i land.
Sådant förbehåll är dock inte tilllåtet
när det gäller sjötransporter
mellan fartyg och land som omfattas
av biljettpriset eller som utförs
med transportmedel som bortfraktaren
ställer till förfogande.

Ifråga om handresgods som inte
finns i eller på ett av passageraren
medfört fordon kan bortfraktaren
förbehålla sig frihet från ansvarighet
för tiden innan handresgodset
förs ombord och efter det att det
har förts i land. Förbehåll är dock
inte tillåtet när det gäller sådan
transport till eller från fartyget som
avses i första stycket och inte heller
för den tid då handresgodset har
tagits om hand av bortfraktaren
medan passageraren vistas i terminalbyggnad,
på kaj eller annan
hamnanläggning.

Är det avtalat att en bestämd del
av befordringen skall utföras av någon
annan än bortfraktaren får, om
den andre är namngiven, bortfraktaren
förbehålla sig frihet från ansvarighet
för skada orsakad av en
händelse under den del av befordringen
som utförs av den andre.
Detsamma gäller, om passageraren
enligt befordringsavtalet har rätt att
helt eller delvis anlita någon annan
än bortfraktaren för befordringen.

LU 1982/83:39

28

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

233 §

Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, medlem av besättningen
eller lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten. Redaren är också
ansvarig, om skada vållas av annan, när denne på redarens eller befälhavarens
uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Vad redaren sålunda utgivit har Skadestånd som redaren sålunda
han rätt att söka åter av den som betalat har han rätt att kräva tillba vållat

skadan. ka av den som vållat skadan.

Bestämmelser om inskränkning
av redares ansvarighet finnas, utom
i detta kapitel, i 5 och 6 kap. samt i
lagen (1936:277) i anledning av
Sveriges tillträde till 1924 års internationella
konvention rörande
konossement.

234

1 mom. Föreligger ansvarighet
för redare enligt denna eller allmän
lag, är ansvarigheten begränsad
vad angår

1. ersättning för skada å person,
som befinner sig ombord på fartyget
för att medfölja detta, och för
skada å egendom ombord;

2. ersättning för skada å person
eller egendom, om skadan orsakats
av någon som befinner sig ombord
på fartyget;

3. ersättning för skada å person
eller egendom, om skadan orsakats
av omständighet som hänför sig till
navigeringen eller handhavandet
av fartyget eller till lastningen, befordringen
eller lossningen av lasten
eller till inskeppningen, befordringen
eller landsättningen av passagerarna; 4.

ersättning för skada å hamnanläggning,
bassäng eller segelbar
vattenväg; samt

5. ersättning på grund av föreskriven
skyldighet att avlägsna
sjunket, strandat eller övergivet
fartyg eller egendom ombord på sådant
fartyg.

Begränsningen gäller dock ej ansvarighet
på grund av skada som
åsamkats befälhavaren eller medlem
av besättningen eller lots eller
någon person i redarens tjänst.

Bestämmelser om inskränkning
av redares ansvarighet finns, utom i
detta kapitel, i 5 och 6 kap. samt i
lagen (1936:277) i anledning av
Sveriges tillträde till 1924 års internationella
konvention rörande
konossement.

§

Redaren har rätt att begränsa sin
ansvarighet enligt bestämmelserna
i detta kapitel. Samma rätt har en
sådan ägare av fartyg som inte är
redare, den som i redarens ställe
har hand om fartygets drift, fartygets
befraktare samt var och en
som utför tjänster i omedelbart
samband med bärgning. Med bärgning
avses även åtgärder enligt
235 § första stycket 4, 5 och 6.

Om ansvar görs gällande mot någon,
för vilken redaren eller annan
person som avses i första stycket
svarar, har även denne rätt att begränsa
sin ansvarighet enligt bestämmelserna
i detta kapitel.

Den som på grund av ansvarighetsförsäkring
svarar för fordran
som är föremål för begränsning har
rätt att begränsa sin ansvarighet i
samma utsträckning som försäkringshavaren.

LU 1982/83:39

29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som befinner sig ombord eller vilkens
åligganden stå i samband med
fartygets tjänst. Den avser ej heller
ansvarighet på grund av fel eller
försummelse av redaren själv, med
mindre denne begått felet eller försummelsen
i egenskap av fartygets
befälhavare eller medlem av dess
besättning.

Begränsningen gäller icke ränta
och kostnader i saken.

2 mom. Har redaren motfordran
mot borgenären och grunda sig
fordran och motfordran på en och
samma händelse, skall begränsningen
avse allenast del belopp
varmed fordringen överstiger motfordringen.

235 §2

Är ansvarigheten begränsad,
svarar redaren intill ett belopp beräknat
efter ettusen francs för ton
av fartygets dräktighet, dock minst
etthundrufemtiotusen francs. Inträffar
skada å person, höjes ansvarighetsgränsen
i vad avser sådan
skada med tvåtusenetthundra
francs för ton, dock med minst sexhundratrettiotusen
francs.

Ansvarighetsgränsen gäller beträffande
fordringar, vilka uppkommit
på grund av en och samma händelse.

Med dräktighet avses nettodräktigheten,
beräknad enligt reglerna i
kungörelsen (1954:550) angående
skeppsmätning, för maskindrivet
fartyg ökad med det maskinrum
som vid bestämmandet av nettodräktigheten
dragits från bruttodräktigheten.
Vad som förstås med
franc bestämmes i 348 §.

Om inte annat följer av bestämmelserna
i detta kapitel, föreligger
rätt till ansvarsbegränsning, oavsett
grunden för ansvarigheten, beträffande
fordringar med anledning
av

1. person- eller sakskada, om
skadan har uppkommit ombord på
fartyget eller i omedelbart samband
med fartygets drift eller med
bärgning,

2. skada på grund av dröjsmål
vid befordran till sjöss av gods,
passagerare eller deras resgods,

3. annan skada, om den har orsakats
av intrång i en rättighet,
som inte grundar sig på avtal, och
den har uppkommit i omedelbart
samband med fartygets drift eller
med bärgning,

4. åtgärder för att lyfta, avlägsna,
förstöra eller oskadliggöra ett
fartyg, inbegripet allt som finns eller
har funnits ombord, som har
sjunkit, strandat, övergivits eller
blivit vrak,

5. åtgärder för att avlägsna, förstöra
eller oskadliggöra fartygets
last, samt

2 Senaste lydelse 1982:252.

LU 1982/83:39

30

Nuvarande lydelse

Fordringar på grund av skada å
person skola i första hand tillgodoses
med det ansvarighetsbelopp
som avses i 235 § första stycket
andra punkten. Förslår ej detta,
skall återstoden av fordringarna
tillsammans med övriga fordringar
tillgodoses ur det belopp som avses
i samma stycke första punkten.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp
skall ske i förhållande till fordringarnas
storlek.

Har redaren betalt fordran som
avses i denna paragraf, skall han
anses träda i fordringsägarens ställe
med samma rätt som denne och
fordringsbeloppet medtagas vid
fördelningen av ansvarighetsbeloppet,
såvitt fordringen kunnat här i
riket göras gällande mot redaren.
Visar redaren att han, oaktat krav
ännu ej skett, framdeles har att betala
fordran som avses i denna paragraf,
skall jämväl den fordringen
medtagas vid fördelningen.

Kvarstad för fordran, beträffande
vilken ansvarigheten är begränsad,
skall vägras och beviljad sådan
åtgärd skall hävas, om redaren
inom riket hos rätten ställer säkerhet
för fulla ansvarighetsbeloppet

3 Senaste lydelse 1981:808.

Föreslagen lydelse

6. åtgärder för att avvärja eller
begränsa skada, för vilken ansvarsbegränsning
gäller, samt skada
som har orsakats av sådana åtgärder.

Har den sorn får begränsa sitt
ansvar en motfordran mot borgenären
och grundar sig fordringen
och molfordringen på en och samma
händelse, skall begränsningen
avse endast den del av fordringen
som överstiger molfordringen.

§

Rätt till ansvarsbegränsning föreligger
inte beträffande

1. fordran på bärgarlön, bidrag
lill gemensamt haveri eller på avtal
grundad ersättning för åtgärder
som avses i 235 § första stycket 4, 5
eller 6,

2. fordran med anledning av oljeskada
som omfattas av 1 § och 2 §
första stycket lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss,

3. fordran underkastad en internationell
konvention eller nationell
lag som reglerar eller förbjuder begränsning
av ansvarighet för
atomskada,

4. fordran med anledning av
atomskada orsakad av ett atomfartyg.

5. fordran med anledning av
skada som har åsamkats lots eller
den som är anställd hos någon som
avses i 234 § första stycket och vars
åligganden står i samband med fartygets
drift eller med bärgningen,
samt

6. fordran på ränta eller ersättning
för rättegångskostnader.

§3

Rätt till ansvarsbegränsning föreligger
inte för den som visas själv
ha vållat skadan uppsåtligen eller
av grov vårdslöshet och med insikt
att sådan skada sannolikt skulle
uppkomma.

LU 1982/83:39

31

Nuvarande lydelse

enligt 235 § jämte ett av rätten bestämt
tillägg för ränta och kostnader
i saken. Säkerheten får åberopas
gentemot alla borgenärer, för
vilkas fordringar gäller begränsning
till samma ansvarighetsbelopp,
och skall anses vara ställd till
förmån för alla sådana borgenärer.

Har redaren ställt säkerhet för
ett mindre belopp än i första
stycket avses och ställer han därefter
hos samma domstol säkerhet
för återstoden, skall ock vad i första
stycket stadgas äga tillämpning.

Om redaren ställt full säkerhet
efter vad i första eller andra stycket
sägs, skall på hans yrkande tidigare
ställd säkerhet för fordran
som avses med den fulla säkerheten
frigivas.

Vad i denna paragraf är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning,
om säkerheten ställts hos vederbörlig
myndighet i Danmark, Finland
eller Norge.

238

Kvarstad för fordran, beträffande
vilken ansvarigheten är begränsad,
skall vägras och beviljad sådan
åtgärd hävas, om redaren visar
alt han, innan åtgärden genomförts,
utom riket ställt betryggande
och för borgenären tillgänglig säkerhet
för fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 235 § i någon av följande
hamnar:

1. den hamn där den händelse
inträffat varå fordringen grundas
eller, om händelsen ej ägt rum i
hamn, den första hamn som fartyget
anlöpt efter händelsen;

2. landsättningshamnen, om
fordringen avser skada å person;

3. lossningshamnen, om fordringen
avser skada å last.

Har i fall som avses i forsta
stycket säkerheten ställts i annan
ort än där angives, prövar rätten

Föreslagen lydelse

§4

Om rätt till ansvarsbegränsning
föreligger, skall ansvarsbeloppen
bestämmas på följande sätt.

1. För fordringar med anledning
av personskada, som har tillfogats
fartygets egna passagerare, är ansvars
gränsen 46 666 särskilda dragningsrätter
(SDR) multiplicerat
med det antal passagerare som fartyget
enligt sitt certifikat har tillstånd
att befordra, dock högst 25
miljoner SDR.

2. För andra fordringar med anledning
av personskada är ansvarsgränsen
333 000 SDR, om fartygets
dräktighet inte överstiger 500. Är
dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen för

varje dräktighetstal från 501
till 3 000 med 500 SDR,

för varje dräktighetstal från 3 001
till 30000 med 333 SDR.

4 Senaste lydelse 1981: 808.

LU 1982/83:39

32

Nuvarande lydelse

med hänsyn till omständigheterna
huruvida kvarstad skall vägras eller
hävas.

Vad i första och andra styckena
är stadgat gäller även om den utom
riket ställda säkerheten icke motsvarar
det fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 235 § men redaren inom
riket hos rätten ställer betryggande
säkerhet för återstoden jämte ett av
rätten bestämt tillägg för ränta och
kostnader i saken.

Vad i denna paragraf är stadgat
om hävande av kvarstad skall äga
motsvarande tillämpning i fråga
om frigivande av säkerhet, som
ställts inom riket till befrielse från
kvarstad.

Föreslagen lydelse

för varje dräktighetstal från
30001 till 70000 med250 SDR, och
för varje dräktighetstal över
70000 med 167 SDR.

3. För andra slag av fordringar
samt fordringar som avses i 2, i den
mån de inte tillgodoses med de belopp
som anges där, är ansvarsgränsen
167000 SDR, om fartygets
dräktighet inte överstiger 500. Ar
dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen för

varje dräktighetstal från 501
till 30000 med 167 SDR,
för varje dräktighetstal från
30001 till 70000 med 125 SDR, och
för varje dräktighetstal över
70000 med 83 SDR.

4. Ansvarsgränserna i 1—3 gäller
summan av alla fordringar som
på grund av en och samma händelse
har uppkommit mot redaren,
ägare av fartyg som inte är redare,
den som i redarens ställe har hand
om fartygets drift och fartygets befraktare
samt mot någon för vilken
dessa svarar.

5. Ansvarsgränserna för bärgare,
som inte utför bärgning från fartyg
eller som uteslutande arbetar
från det fartyg som bärgningen
avser, skall motsvara de ansvarsgränser
som gäller för fartyg med
en dräktighet av 1500. Ansvarsgränserna
gäller summan av alla
fordringar som på grund av en och
samma händelse har uppkommit
mot sådan bärgare och mot någon
för vilken denne svarar.

6. Med fartygets dräktighet
avses bruttodräktigheten beräknad
enligt bestämmelserna om skeppsmätning
i bilaga 1 till 1969 års internationella
skeppsmätningskonvention.
Vad som förstås med SDR
anges i 369 §.

239 §

Tvist om beräkning av belopp, Varje ansvarsbelopp skall fördevartill
redares ansvarighet är be- las mellan borgenärerna i förhål gränsad

enligt 235 §, eller om för- lande till storleken av de styrkta

LU 1982/83:39

33

Nuvarande lydelse

delningen av ansvarighetsbelopp
mellan borgenärer må hänskjutas
till utredning och avgörande genom
dispasch.

I fråga om dispasch enligt första
stycket gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
i 7 kap. om generaldispasch.
Bestämmelse som avser
haveridelägare gäller därvid i stället
sakägare.

Kostnaden för dispaschen ersättes
av redaren, om icke borgenär
utan skälig orsak hänskjutit saken
till dispasch eller eljest särskilda
skäl föranleda annat.

240

Har redaren utbetalt vad som
åligger honom att utgiva enligt
ovan givna bestämmelser om begränsning
av ansvarigheten och visar
sig sedan annan borgenär hava
ägt rätt till betalning av ansvarighetsbeloppet,
har redaren dock
icke någon ytterligare betalningsskyldighet,
därest redaren, då betalningen
erlades eller, om den
skedde enligt lagakraftvunnen dom
eller dispasch, denna meddelades,
icke ägde och ej heller genom vederbörlig
undersökning kunnat få
kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit
vad som rätteligen bort tillkomma
annan, svarar därmed för den
andres fordran, såvida han ägde
kunskap om fordringen, när han erhöll
betalningen.

Föreslagen lydelse

fordringar av det slag som ansvarsgränsen
avser.

Om det belopp som avses i 238 §
2 inte räcker till för betalning av de
fordringar som anges där, skall
återstoden av dessa fordringar betalas
ur det belopp som nämns i
238 § 3 med samma rätt som övriga
där angivna fordringar.

Har redaren eller någon annan,
innan ansvarsbeloppet fördelats,
helt eller delvis betalat en fordran,
inträder han i borgenärens rätt intill
det belopp som han har betalat.

Visar redaren eller någon annan
att han senare kan bli skyldig att
helt eller delvis betala en fordran
som han, om den hade betalats före
ansvarsbeloppets fördelning, skulle
ha kunnat kräva åter ur ansvarsbeloppet
enligt tredje stycket, skall
medel tills vidare avsättas för att
han senare skall kunna göra sin rätt
gällande.

§

Om det med anledning av en
fordran av det slag som är föremål
för ansvarsbegränsning här i riket
har väckts talan eller framställts
begäran om kvarstad eller andra
rättsliga åtgärder, kan en begränsningsfond
upprättas. Fonden skall
upprättas hos den domstol där talan
har väckts eller hos sjörättsdomstolen
för den ort där kvarstad
eller andra rättsliga åtgärder begärts.

En begränsningsfond anses upprättad
med verkan för alla personer
som kan åberopa samma ansvarsgräns.
Den är avsedd för betalning
endast av fordringar av det slag
som ansvarsgränsen avser.

Sedan en begränsningsfond har
upprättats i Sverige, får här i riket

3 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 39

LU 1982/83:39

34

Nuvarande lydelse

241

Vad i detta kapitel är stadgat om
begränsning av redares ansvarighet
äger tillämpning jämväl ifråga
om ansvarighet som åvilar fartygets
ägare, som ej är redare, eller
den som i egenskap av befraktare
eller eljest handhar fartygets drift i
redarens ställe.

Detsamma gäller ansvarighet vilken
åvilar befälhavare eller medlem
av besättningen eller lots eller
någon, som är i tjänst hos redaren,
ägaren eller den som i egenskap av
befraktare eller eljest handhar fartygets
drift i redarens ställe, såframt
ansvarigheten uppkommit i
tjänsten. Sådan ansvarighet må begränsas,
oaktat den uppkommit på
grund av fel eller försummelse.

Det sammanlagda belopp, till vilket
redare och övriga i denna paragraf
omförmälda personer äga begränsa
sin ansvarighet för fordringar,
som uppkommit på grund av en
och samma händelse, skall ej överstiga
det fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 235 §.

Föreslagen lydelse

talan rörande en fordran av det
slag som är föremål för ansvarsbegränsning
väckas endast i begränsningsmål.
Detsamma gäller talan
angående frågan huruvida den som
upprättat begränsningsfonden har
rätt till ansvarsbegränsning och angående
frågan om fördelning av
fonden.

Behörig att anhängiggöra begränsningsmål
är den som har upprättat
fonden, dennes försäkringsgivare
och den som gör gällande en
fordran av det slag som är föremål
för ansvarsbegränsning.

Närmare bestämmelser om begränsningsfond
och begränsningsmål
finns i 15 kap.

§

Den som har gjort gällande en
fordran mot en begränsningsfond,
som har upprättats i Sverige eller i
en annan konventionsstat, kan inte
med anledning av denna fordran
erhålla säkerhetsåtgärd eller utmätning
avseende fartyg eller annan
egendom, som tillhör någon
som fonden har verkan för enligt
240 § andra stycket och som har
rätt till ansvarsbegränsning.

Sedan en begränsningsfond har
upprättats här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge, kan säkerhetsåtgärd
eller utmätning avseende
fartyg eller annan egendom
som tillhör någon som fonden har
verkan för enligt 240 § andra
stycket och som har rätt till ansvarsbegränsning
inte ske med anledning
av en fordran som kan göras
gällande mot fonden. Har säkerhetsåtgärd
eller utmätning redan
skett, skall åtgärden hävas.
Säkerhet som har ställts för att avvärja
säkerhetsåtgärd eller utmätning
eller för att få en sådan åtgärd
hävd skall friges.

Har fonden upprättats i en annan
konventionsstat än som avses i
andra stycket, kan rätten eller

LU 1982/83:39

35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kronofogdemyndigheten avslå begäran
om säkerhetsåtgärd eller utmätning,
häva säkerhetsåtgärd eller
utmätning som redan har skett
eller frige säkerhet som har ställts.
Begäran om säkerhetsåtgärd eller
utmätning skall alltid avslås och,
om fonden har upprättats innan sådan
åtgärd företagits eller säkerhet
ställts, åtgärden hävas och säkerheten
friges, när fonden upprättats
i

a) den hamn där den händelse
har inträffat på vilken fordringen
grundas eller, om händelsen inte
ägt rum i hamn, den första hamn
som fartyget har anlöpt efter händelsen;
eller

b) landstigningshamnen, om
fordringen avser personskada som
har åsamkats en person ombord på
fartyget; eller

c) lossningshamnen, om fordringen
avser skada på fartygets
last.

Första och tredje styckena kan
även tillämpas, om det visas att en
fond, som har upprättats i en stat
som inte är konventionsstat, är
jämställbar med en sådan begränsningsfond
som avses i 240 §.

Denna paragraf gäller endast om
borgenären kan framställa krav
mot begränsningsfonden vid den
domstol eller myndighet som förvaltar
fonden och han har möjlighet
att av fondens medel få ut vad
som belöper på hans fordran och
föra över det till ett annat land.

242 §

Vad i detta kapitel är stadgat
äger tillämpning, när begränsning
av ansvarighet åberopas inför
svensk myndighet.

Beträffande ansvarighet som
avses i 234 § 1 mom. andra stycket
första punkten skall dock frågan,
huruvida och till vilket belopp ansvarigheten
är begränsad, avgöras
efter den lag som gäller för tjänste -

Ansvarsbegränsning kan åberopas
även om en begränsningsfond
inte upprättas.

Har talan väckts om fordran som
är föremål för ansvarsbegränsning,
skall rätten, om någon begränsningsfond
inte har upprättats, vid
tillämpning av bestämmelserna i
detta kapitel endast beakta den

LU 1982/83:39

36

Nuvarande lydelse

avtalet, om tjänsteavtalet regleras
av lagen i annan stat, som är ansluten
till 1957 års internationella konvention
angående begränsningen
av ansvarigheten för ägare av fartyg
som användas till fart i öppen
sjö.

Föreslagen lydelse

fordran som målet gäller. Vill svaranden
att även annan fordran, för
vilken samma ansvarsbelopp gäller,
skall beaktas vid ansvarsbegränsningen,
skall förbehåll om
detta tas in i domen.

En dom som inte innehåller förbehåll
enligt andra stycket får verkställas
utan hinder av 241 §. Innehåller
domen sådant förbehåll, kan
den ändå verkställas, såvida inte en
begränsningsfond upprättas och
kronofogdemyndigheten med tilllämpning
av 241 $ finnér att ansökningen
om verkställighet skall avslås.

Om begränsningsfond inte har
upprättats, kan parterna hänskjuta
frågan om ansvarsbeloppets storlek
och fördelning till utredning och
avgörande genom dispasch. Bestämmelser
om talan mot dispasch
finns i 14 kap.

243 §

Regeringen äger förordna, att i
stället för bestämmelserna i detta
kapitel andra regler skola här i riket
tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande
i annan främmande stat
än sådan, som utan förbehåll anslutit
sig till 1957 års internationella
konvention angående begränsningen
av ansvarigheten för ägare av
fartyg som användas till fart i öppen
sjö.

Ansvarsgränserna för örlogsfartyg
och andra fartyg, som vid tiden
för händelsen ägs eller brukas av
en stat och används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift,
får inte i något fall understiga
de gränser som gäller för ett fartyg
med en dräktighet av 5 000. Om en
fordran avser ersättning för skada
som har orsakats av ett sådant fartygs
särskilda egenskaper eller användning,
föreligger dock inte någon
rätt till ansvarsbegränsning.
Bestämmelserna i detta stycke gäller
inte fartyg som huvudsakligen
används för isbrytning eller bärgning.

Ansvarsgränserna för ett fartyg
som är byggt eller anpassat för
borrning efter havsbottnens naturtillgångar
skall vara 12 miljoner
SDR för fordringar som avses i
238 § 2 och 20 miljoner SDR för
fordringar som avses i 238 § 3, om
fordringarna gäller skada som har
orsakats medan fartyget används i

LU 1982/83:39

37

Nuvarande lydelse

243

261

Ägare av registrerat skepp eller
skeppsbygge, som vill upplåta panträtt
i skeppet eller bygget till säkerhet
för fordran, har rätt att i den
ordning som angives i detta kapitel
hos registermyndigheten erhålla inskrivning
i egendomen av visst belopp
(inteckning) i svenskt eller utländskt
mynt eller i francs som
avses i 348 §. Myndighetens bevis
om inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning kan icke beviljas i andel
av skepp eller skeppsbygge, ej
heller i flera skepp eller byggen gemensamt.

Föreslagen lydelse

borrningsverksamhet. För fordran
på ersättning för oljeskada gäller
särskilda bestämmelser.

Flyttbara plattformar som är avsedda
för utforskning eller utvinning
av havsbottnens naturtillgångar
anses som fartyg vid tillämpningen
av bestämmelserna i detta
kapitel. Ansvarsgränserna för sådana
plattformar skall dock alltid
motsvara de belopp som anges i
andra stycket.

i §

När begränsning av ansvarighet
åberopas inför svensk domstol,
skall 234—243 §§ tillämpas. Föreligger
en fordran som avses i 236 §
5 och är lagen i någon annan konventionsstat
tillämplig på tjänsteavtalet,
skall dock frågan om och
till vilket belopp ansvarigheten är
begränsad avgöras enligt nämnda
lag.

Bestämmelserna i 234—243 §§
hindrar inte tillämpningen av i övrigt
gällande regler om jämkning av
en skadevållares ansvar.

Med konventionsstat förstås i
detta kapitel en stat som är bunden
av 1976 års konvention om begränsning
av sjörättsligt skadeståndsansvar.

§

Ägare av registrerat skepp eller
skeppsbygge, som vill upplåta panträtt
i skeppet eller bygget till säkerhet
för fordran, har rätt att i den
ordning som anges i detta kapitel
hos registermyndigheten erhålla inskrivning
i egendomen av visst belopp
(inteckning) i svenskt eller utländskt
mynt eller i särskilda dragningsrätter
(SDR). Vad som förstås
med SDR anges i 369 §. Myndighetens
bevis om inskrivningen kallas
pantbrev.

Inteckning kan inte beviljas i andel
av skepp eller skeppsbygge och
inte heller i flera skepp eller byggen
gemensamt.

LU 1982/83:39

38

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

328 §

Befälhavare dömes till böter, Befälhavare döms till böter,

1. om han försummar att enligt 58 § tredje stycket underrätta redaren
om fel eller brist i fartygets behöriga skick,

2. om han försummar att enligt 60 § andra stycket på fartyget medföra
skeppshandlingar eller ett exemplar av denna lag,

3. om han försummar att avgiva rapport enligt 70 § eller uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i sådan rapport,

4. om han vägrar att i fall som avses i 317 § överlämna fartygets nationalitetshandling
till besiktningsmännen, eller

5. om han utan laga hinder vägrar
att i sådant fall som avses i 346 §
på fartyget medtaga befälhavare eller
sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter.

Till samma straff dömes befälhavare
eller redare, om han försummar
att enligt 306 § göra anmälan
om sjöförklaring eller om han uppsåtligen
eller av oaktsamhet föranleder
att sjöförklaring uppskjutes,
utan att förutsättningar äro för handen
enligt 304 §.

337

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol
att upptaga tvistemål,
som avses i 336 §, äga bestämmelserna
om laga domstol i tvistemål i
allmänhet motsvarande tillämpning.
Talan får även väckas vid
sjörättsdomstolen för den ort där
fartyget finnes. Har säkerhet för
fordran ställts hos myndighet till
befrielse från kvarstad eller annan
handräckning, får talan väckas
även vid sjörättsdomstolen för den
ort där säkerheten ställts. Talan angående
fordran som säkerheten avsett
får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol,
även om säkerheten
frigivits.

Överenskommelse att framtida
tvist angående ansvarighet på
grund av avtal om befordran av
passagerare eller resgods skall •
hänskjutas till viss domstol eller till
skiljemän är ogiltig. Utan hinder
härav får dock avtalas, att talan
efter kärandens val endast skall
kunna väckas vid domstol

5. om han utan laga hinder vägrar
att i sådant fall som avses i 367 §
på fartyget medtaga befälhavare eller
sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter.

Till samma straff döms befälhavare
eller redare, om han försummar
ätt enligt 306 § göra anmälan
om sjöförklaring eller om han uppsåtligen
eller av oaktsamhet föranleder
att sjöförklaring skjuts upp,
utan att förutsättningar är för handen
enligt 304 §.

§

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol
att ta upp tvistemål
som avses i 336 § skall bestämmelserna
om laga domstol i tvistemål i
allmänhet tillämpas. Talan får även
väckas vid sjörättsdomstolen för
den ort där fartyget finns. Har säkerhet
för en fordran ställts hos
myndighet till befrielse från kvarstad
eller annan säkerhetsåtgärd,
får talan väckas även vid sjörättsdomstolen
för den ort där säkerheten
har ställts. Talan angående en
fordran som säkerheten har avsett
får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol,
även om säkerheten har
frigetts.

Talan om ansvarighet på grund
av avtal om befordran av passagerare
eller resgods får väckas endast
vid domstol

LU 1982/83:39

39

Nuvarande lydelse

1. för den ort där svaranden är
varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga
rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångseller
bestämmelseorten; eller

3. i den stat där käranden har sitt
hemvist eller eljest är varaktigt bosatt,
förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den staten
och är underkastad dess domsrätt.

Finnes icke sjörättsdomstol i den
ort där svaranden kunnat sökas enligt
första stycket eller andra
stycket 1 eller 2, väckes talan vid
sjörättsdomstol som är närmast den
orten.

Äro flera redare i ett fartyg, skall
fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.

Föreslagen lydelse

1. för den ort där svaranden är
varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga
rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångseller
bestämmelseorten;

3. i den stat där käranden har sitt
hemvist eller eljest är varaktigt bosatt,
förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den staten
och är underkastad dess domsrätt;
eller

4. i den stat där befordringsavtalet
träffades, förutsatt att svaranden
har driftsställe för sin rörelse i
den staten och är underkastad dess
domsrätt.

Efter det att tvist som avses i
andra stycket har uppstått får parterna
avtala att talan skall väckas
vid annan domstol eller att tvisten
skall hänskjutas till skiljemän.

Finns inte sjörättsdomstol i den
ort där svaranden har kunnat sökas
enligt första stycket, andra stycket
1 eller 2 eller tredje stycket, väcks
talan vid den sjörättsdomstol som
är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg,
skall fartygets hemort anses som
rederiets hemvist.

350 §

Bestämmelserna i detta kapitel
gäller begränsningsfond som upprättas
enligt 240 § (globalfond).

Bestämmelserna i 352—364 §§
tillämpas också i vissa delar ifråga
om begränsningsfond som upprättas
enligt 5 § lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss.

351 §

En globalfond skall motsvara

1. summan av de belopp som enligt
238 § utgör ansvarsgräns för de
fordringar beträffande vilka ansvarsbegränsning
görs gällande
och som har uppkommit på grund
av en och samma händelse, och

2. ränta på belopp som avses i I,
beräknad enligt 6 § räntelagen

LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

40

(1975:635), för tiden från dagen för
händelsen till dagen för fondens
upprättande.

352 §

Den som ansöker om upprättande
av en begränsningsfond skall betala
fondbeloppet till rätten eller
ställa tillfredsställande säkerhet för
detta.

1 ansökningen, som skall vara
skriftlig, skall sökanden redogöra
för omständigheterna i saken och
lämna uppgift om namn och adress
på dem som kan antas vilja anmäla
fordringar mot fonden.

I ärenden om begränsningsfond
gäller i tillämpliga delar lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden, om inte annat
sägs i detta kapitel.

353 §

Rätten skall fastställa fondens
storlek och avgöra om erbjuden säkerhet
kan godtas.

Om det inte finns särskilda skäl
mot det, skall rätten även besluta
att sökanden till rätten skall betala
in eller ställa tillfredsställande säkerhet
för ett tilläggsbelopp avsett
att täcka ersättning till förvaltare i
fonden, rättegångskostnader och
andra kostnader med anledning av
fondens upprättande och fördelning
samt ansvaret för ränta för tiden
efter fondens upprättande.

Framgår det av beslutet att erforderlig
inbetalning har gjorts eller
att tillfredsställande säkerhet
har ställts, anses fonden upprättad
den dag då beslutet har meddelats.
I annat fall anses fonden upprättad
den dag då inbetalning har skett
eller säkerheten har ställts.

Beslut som avses i första och
andra styckena gäller till dess annat
förordnas eller frågan om fondens
fördelning avgörs. Innefattar
ett sådant beslut att högre belopp
skall betalas eller ytterligare säker -

LU 1982/83:39

41

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

het ställas, skall rätten förelägga
den som har upprättat fonden att
inom viss tid betala in felande belopp
eller ställa ytterligare säkerhet.
Om föreläggandet inte följs,
förordnar rätten att fonden inte
längre skall ha sådan verkan som
avses i 241 och 357 §§. Erinran om
detta skall tas in i föreläggandet.

Talan mot beslut som avses i
första och andra styckena och mot
förordnande enligt fjärde stycket
förs särskilt.

354 §

När begränsningsfond har upprättats,
skall rätten genast låta
kungöra detta. / kungörelsen skall
samtliga borgenärer uppmanas att
skriftligen anmäla sina fordringar
hos rätten inom viss tid (anmälningsfrist),
som inte får understiga
två månader. Erinran om bestämmelserna
i 240 § tredje stycket, 357
och 364 §§ skall tas in i kungörelsen.

Kungörelsen skall införas i Postoch
Inrikes Tidningar och i ortstidning.
Om det finns skäl till det,
skall kungörelse ske även i annan
stat.

Den som har upprättat fonden
och alla kända borgenärer skall underrättas
om kungörelsen genom
särskilt meddelande.

355 §

Om det är lämpligt med hänsyn
till sakens beskaffenhet eller omständigheterna
i övrigt, skall rätten
när en begränsningsfond har upprättats
förordna förvaltare i fonden.
På förvaltaren skall ankomma,
förutom de uppgifter som
anges i 360 § andra stycket, att biträda
vid handläggningen av fondärendet
eller begränsningsmålet
och vid förhandlingar mellan parterna.
Förvaltaren skall vara lagfaren
och ha den särskilda insikt

4 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 39

LU 1982/83:39

42

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

och erfarenhet som uppdraget kräver.

Ersättning till förvaltaren fastställs
av rätten.

356 §

En borgenär som anmäler en
fordran skall lämna rätten uppgift
om fordringens storlek och grunden
för denna. Har dom meddelats angående
fordringen eller pågår särskild
rättegång om denna, skall
uppgift lämnas om detta.

357 §

För en fordran som inte har anmälts
till rätten innan handläggningen
av frågan om fondens fördelning
avslutas vid tingsrätten,
kan ersättning endast utgå enligt
363 § andra stycket.

358 §

Fonden kan inte upplösas förrän
anmälningsfristen har gått ut och
såväl den sorn har upprättat fonden
som de borgenärer vilka har gjort
gällande fordringar mot fonden
samtycker till det.

359 §

Med begränsningsmål avses mål
i vilket frågor om ansvar och dess
begränsning och om anmälda fordringar
avgörs samt fonden fördelas.
Ett begränsningsmål anhängiggörs
genom att talan väcks
genom stämning vid den domstol
där fonden är upprättad. Sedan
målet har anhängiggjorts, kan talan
väckas utan stämning.

Om inte annat sägs i detta kapitel,
gäller i begränsningsmål i tilllämpliga
delar rättegångsbalkens
regler om tvistemål vari förlikning
om saken är tillåten.

360 §

I begränsningsmål skall rätten,
sedan den anmälningsfrist som
anges i 354 § har gått ut, hålla

LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

43

fondsammanträde. Till sammanträdet
skall rätten kalla förvaltaren,
den som har upprättat fonden,
den som har anhängiggjort begränsningsmålet
och borgenärerna.
Finns någon annan person,
vars rätt är berörd, skall även denne
kallas. Vid fondsammanträdet
skall behandlas frågor om ansvar
och dess begränsning, om ansvarsbeloppets
storlek och om anmälda
fordringar.

Före fondsammanträdet skall
förvaltaren granska anmälda fordringar
samt, i den mån det kan ske,
upprätta förslag till fondens fördelning.
Förslaget skall översändas
till dem som har kallats till sammanträdet.
Har förvaltare inte förordnats,
skall rätten vidta dessa åtgärder,

Om någon invändning mot förslaget,
med de ändringar som kan
ha gjorts vid fondsammanträdet,
inte kvarstår när detta avslutas,
skall förslaget läggas till grund för
fondens fördelning.

Kvarstår någon invändning när
fondsammanträdet avslutas, skall
rätten bestämma viss tid, inom vilken
den som har framställt invändningen
skall ange om han vidhåller
den och begär rättens prövning av
tvisten. Har en sådan begäran inte
framställts i rutt tid, anses invändningen
förfallen. Om den vidhålls,
skall rätten så snart som möjligt
pröva tvisten.

Parter i en sådan tvist som anges
i fjärde stycket är den som har
framställt invändning och den gentemot
vilken invändningen riktas.

361 §

Fondsammanträde är att jämställa
med muntlig förberedelse,
om inte annat sägs i detta kapitel.

Tredskodom får inte meddelas
vid utevaro från fondsammanträde.
Uteblir någon som har kallats till
sådunt sammanträde, får mälet

LU 1982/83:39
Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

44

handläggas och avgöras utan
hinder av utevaron. Detta skall
anges i kallelsen till sammanträdet.

362 §

Efter utgången av anmälningsfristen
kan rätten förordna att en
viss del av de fordringar som har
visats föreligga skall betalas omedelbart.

Talan mot tingsrättens beslut i
frågor som avses i första stycket
förs särskilt. Mot hovrättens beslut
i sådana frågor får talan inte föras.

363 §

När samtliga tvister är avgjorda,
skall rätten besluta om fördelning
av fonden. Om huvudförhandling
inte behövs med hänsyn till utredningen,
får målet avgöras utan sådan
förhandling.

Rätten kan avsätta ett visst belopp
till att täcka fordringar som
inte har anmälts innan handläggningen
av frågan om fondens fördelning
har avslutats vid tingsrätten.
Detta belopp fördelas när
samtliga anmälda fordringar har
behandlats och det kan antas att
ytterligare fordringar inte kommer
att anmälas.

Fördelning av fonden skall ske
även om den som har upprättat
fonden inte har rätt till ansvarsbegränsning.
I sådant fall kan rätten
på yrkande meddela dom avseende
den del av en fordran som inte får
utdelning ur fonden.

364 §

Lagakraftvunnet avgörande i begränsningsmålet
i frågor om ansvar,
rätten till ansvarsbegränsning,
ansvarsbeloppets storlek, anmälda
fordringar och fondens fördelning
gäller gentemot alla som
kan göra gällande fordringar mot
fonden, oavsett om de har anmält
sina fordringar eller inte.

LU 1982/83:39

45

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

347 § 368 §

Nedanstående fordringar upphöra, vare sig ansvarigheten för dem är
begränsad eller obegränsad, om talan ej väckes i laga ordning i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget slutförts; 2.

fordran på andel i bärgarlön enligt 229 § 1 mom. andra stycket, inom
ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens
och andelens storlek;

3. fordran på ersättning för sammanstötning, inom två år från den dag
skadan inträffade;

4. fordran på belopp som någon erlagt utöver vad som rätteligen belöper
på honom enligt 220 §, inom ett år från det beloppet utgivits av honom;

5. fordran på ersättning på grund av att last skadats, gått förlorad eller
försenats vid befordran eller på grund av att i konossement lämnats oriktiga
eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från det godset utlämnats eller
borde ha utlämnats;

6. fordran på ersättning för personskada eller försening vid passagerarbefordran,
inom två år från ilandstigningen eller, om passageraren avlidit
under befordringen, från den dag ilandstigning skulle ha ägt rum, eller, om
passageraren avlidit efter ilandstigningen, inom två år från dödsfallet men
icke senare än tre år från ilandstigningen;

7. fordran på ersättning på grund av att resgods skadats, gått förlorat
eller försenats vid befordran, inom två år från det godset förts iland eller,
om det gått förlorat, skulle ha förts iland;

8. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som
skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 §§), inom ett år från den dag
dispaschen vann laga kraft.

Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning
eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast
med inlastat gods, upphör fordringen, om talan ej väckes i laga ordning, i
fråga om fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade
och i fråga om annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till
betalning. Äger borgenären för fordringen hålla sig även till redare, lastägare
eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger rum, gäller
sådan rätt under samma tid som för fordran i allmänhet.

Har fordran som avses i första eller andra stycket kommit under dispaschör
behandling, anses talan om fordringen väckt.

Den som infriat fordran som avses i första stycket 5 kan väcka återkrav
mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. Sådan talan får
dock ej väckas senare än ett år från den dag huvudanspråket infriades eller
talan väcktes därom.

Avtal om förlängning av pre- Avtal om förlängning av preskriptionstid
som avses i denna pa- skriptionstid som avses i denna paragraf
är giltigt endast om det in- ragraf är giltigt endast om det in gåtts

efter fordringens tillkomst och gåtts efter fordringens tillkomst och

äger ej verkan för längre tid än tre äger ej verkan för längre tid än tre

år åt gången, räknat från dagen för år åt gången, räknat från dagen för

avtalet. Preskriptionstid kan dock avtalet. Preskriptionstid kan dock

icke i något fall genom avtal för- icke i något fall genom avtal förlängas
med sammanlagt mer än tio längas med sammanlagt mer än tio

år eller, i fall som avses i första år eller, i fall som avses i första

LU 1982/83:39

46

Nuvarande lydelse

stycket 6 eller 7, med mer än tre år
från det ilandstigning eller ilandföring
ägt rum eller skulle ha ägt rum.

Föreslagen lydelse

stycket 6 eller 7, med mer än tre år
från det ilandstigning eller ilandföring
ägt rum eller skulle ha ägt rum.
I 200 § andra stycket finns föreskrifter
om ogiltighet av avtalsvillkor
som inskränker passagerares
rättigheter enligt första stycket 6
och 7.

Fråga om preskription av fordran som avses i denna paragraf bedöms
här i riket enligt svensk lag, även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på
rättsförhållandet.

Poincaréfranc

348 §5

Med franc förstås i denna lag en
värdeenhet innehållande sextiofem
och ett halvt milligram guld av niohundra
tusendelars finhet.

Regeringen kungör motvärdet av
franc uttryckt i de av Internationella
valutafonden använda särskilda
dragningsrätterna.

Omräkning till svenskt mynt
skall ske efter kursen den dag då
betalning sker eller, om säkerhet
ställes för betalningen, då säkerheten
ställes. Vid omräkning från särskilda
dragningsrätter skall kronans
värde bestämmas i enlighet
med den beräkningsmetod, som Internationella
valutafonden sagda
dag tillämpar för sin verksamhet
och sina transaktioner.

351 §

Staten företrädes i ärende om ersättning
enligt 349 eller 350 § av
myndighet som regeringen bestämmer.

352 §

Vill den som är part i mål om
beståndet av rätt till skepp eller
skeppsbygge framställa anspråk på
ersättning enligt 349 §, om han förlorar
målet, skall han antingen till
gemensam handläggning med målet
väcka talan mot staten om sitt er -

Särskilda dragningsrätter
369 §

Med särskilda dragningsrätter
förstås de av Internationella valutafonden
använda särskilda dragningsrätterna
(SDR).

Omräkning av SDR till svenskt
mynt skall ske efter kursen den dag
då betalning sker eller, om säkerhet
ställs för betalningen, då säkerheten
ställs. Kronans värde skall bestämmas
i enlighet med den beräkningsmetod
som Internationella valutafonden
nämnda dag tillämpar
för sin verksamhet och sina transaktioner.

372 §

Staten företräds i ärende om ersättning
enligt 370 eller 371 § av
myndighet som regeringen bestämmer.

373 §

Vill den som är part i mål om
beståndet av rätt till skepp eller
skeppsbygge framställa anspråk på
ersättning enligt 370 §, om han förlorar
målet, skall han antingen till
gemensam handläggning med målet
väcka talan mot staten om sitt er -

5 Senaste lydelse 1978:136.

LU 1982/83:39

47

Nuvarande lydelse

sättningsanspråk eller skriftligen
underrätta den myndighet som
avses i 351 § om rättegången.

Föreslagen lydelse

sättningsanspråk eller skriftligen
underrätta den myndighet som
avses i 372 § om rättegången.

Har förberedelsen i målet slutförts utan att ersättningstalan väckts eller
underrättelse lämnats enligt första stycket, skall domstolen förelägga parten
att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej tiden, är ersättningsanspråket
förfallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet.

353 §

Har den som enligt 349 eller
350 § är berättigad till ersättning av
staten haft rätt att utkräva beloppet
av annan såsom skadestånd, inträder
staten i rätten mot denne.

Ersättning enligt 349 eller 350 §
på grund av domstols dom utbetalas
sedan domen vunnit laga kraft.

374 §

Har den som enligt 370 eller
371 § är berättigad till ersättning av
staten haft rätt att utkräva beloppet
av annan såsom skadestånd, inträder
staten i rätten mot denne.

Ersättning enligt 370 eller 371 §
på grund av domstols dom utbetalas
sedan domen vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestämmelser
gäller dock i fall då den händelse som ansvarigheten grundas på har
inträffat före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till
sjöss

Härigenom föreskrivs att 2, 5-7, 9, 13, 14, 18 och 22 §§ lagen
(1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Denna lag äger tillämpning på oljeskada, som uppkommit i Sverige eller
annan konventionsstat och orsakats av fartyg, som befordrar olja som last i
lös vikt (bulklast), samt på kostnad för förebyggande åtgärder som vidtagits
för att förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige eller annan
konventionsstat.

I fråga om lagens tillämplighet på I fråga om lagens tillämplighet på
krigsfartyg och vissa andra statsfar- örlogsfartyg och vissa andra stats tyg

samt fartyg som icke befordrar fartyg samt fartyg som icke beford olja

som bulklast gäller bestämmel- rar olja som bulklast gäller bestäm sernai22§.

melserna i 22 §.

Ersättning för åtgärder med anledning av oljeskada utgår enligt denna
lag även då skyldighet att vidtaga åtgärderna förelegat enligt lag eller annan
författning.

Denna lag tillämpas utan hinder av eljest gällande regler om tillämplig
lag.

Bestämmelserna i denna lag tillämpas icke i den mån en sådan tillämpning
skulle vara oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt internationellt
fördrag.

LU 1982/83:39

48

Nuvarande lydelse

5

Fartygets ägare har rätt att för
varje olycka begränsa sin ansvarighet
enligt denna lag till ett belopp
motsvarande etthundratrettiotre
särskilda dragningsrätter för ton av
fartygets dräktighet. Ansvarigheten
skall dock ej i något fall överstiga
fjorton miljoner särskilda dragningsrätter.
Rätt till begränsning
föreligger icke i fråga om ränta eller
ersättning för rättegångskostnad.

Om det påkallas till uppfyllande
av Sveriges förpliktelser i förhållande
till stat som tillträtt den i
Bryssel den 10 oktober 1957 avslutade
konventionen angående begränsningen
av ansvarigheten för
ägare av fartyg som användas till
fart i öppen sjö, skall bestämmelserna
i 10 kap. sjölagen (1891:35
s. 1) gälla i fråga om ägarens rätt
att begränsa sin ansvarighet.
Ansvarighetsbeloppet bestämmes
enligt 235 § sjölagen.

Fartygets ägare har ej rätt till
ansvarsbegränsning om olyckan
vållats genom fel eller försummelse
av ägaren själv med mindre han begått
felet eller försummelsen i egenskap
av fartygets befälhavare eller
medlem av besättningen.

6

Rätt till ansvarsbegränsning enligt
5 § första stycket föreligger endast
om ägaren, dennes försäkringsgivare
eller annan på ägarens
vägnar enligt denna lag eller motsvarande
bestämmelser i annan
konventionsstats lag upprättar en
begränsningsfond uppgående till
det ansvarighetsbelopp som gäller
för ägaren. Ansvarighetsbeloppet
omräknas från särskilda dragningsrätter
till svenskt mynt efter kursen

Föreslagen lydelse

i

Fartygets ägare har rätt att för
vaije olycka begränsa sin ansvarighet
enligt denna lag till ett belopp
motsvarande 133 särskilda dragningsrätter
(SDR) per ton av fartygets
dräktighet. Ansvarigheten
skall dock inte i något fall överstiga
14 miljoner SDR. Rätt till begränsning
föreligger inte i fråga om ränta
eller ersättning för rättegångskostnad.

Fartygets ägare har inte rätt till
ansvarsbegränsning, om olyckan
har vållats genom fel eller försummelse
av ägaren själv, såvida han
inte har begått felet eller försummelsen
i egenskap av fartygets befälhavare
eller medlem av besättningen.

2

Rätt till ansvarsbegränsning enligt
5 § första stycket föreligger endast
om ägaren, dennes försäkringsgivare
eller annan på ägarens
vägnar enligt denna lag eller motsvarande
bestämmelser i en annan
konventionsstats lag upprättar en
begränsningsfond uppgående till
det ansvarighetsbelopp som gäller
för ägaren och det tilläggsbelopp
som fastställs enligt 353 § andra
stycket sjölagen (1891:35 s. 1).

' Senaste lydelse 1978: 134.
2 Senaste lydelse 1978: 134.

LU 1982/83:39

49

Nuvarande lydelse

den dag då fonden upprättas. Därvid
skall kronans värde bestämmas
i enlighet med den beräkningsmetod
som Internationella valutafonden
sagda dag tillämpar för sin
verksamhet och sina transaktioner.

Begränsningsfond skall här i landet
upprättas hos den domstol där
talan om ersättning väckts enligt
18 §. Fonden får upprättas antingen
genom att ansvarighetsbeloppet
inbetalas kontant eller genom ställande
av säkerhet som godtages av
domstolen.

Vill någon upprätta begränsningsfond,
skall domstolen på ansökan
av honom så snart ske kan
meddela beslut om ansvarighetsbeloppets
storlek. Beslutet gäller till
dess annorlunda förordnas. Efter
utgången av den frist som föreskrivits
enligt 7 § första stycket prövar
domstolen slutligt frågan om ansvarighetsbeloppets
storlek.

Talan mot beslut om fastställande
av ansvarighetsbelopp eller
rörande fråga om godkännande av
säkerhet skall föras särskilt.

Regeringen meddelar närmare
bestämmelser om upprättande av
begränsningsfond och om fondens
förvaltning och fördelning.

Har begränsningsfond upprättats
här i riket, skall den domstol
vid vilken fonden upprättats genom
kungörelse uppmana sakägarna att
inom viss tid, som ej får understiga
sex månader, skriftligen anmäla
sitt anspråk och begära att visst belopp
avsättes för deras räkning.
Kungörelsen skall införas i Postoch
Inrikes Tidningar och i en eller
flera tidningar inom den del av landet,
där oljeskada i anledning av
ifrågavarande olycka har uppkommit.
Har oljeskada uppkommit i annan
konventionsstat, skall kungörelsen
införas även i den officiella
tidningen i sådan stat. Särskilt
meddelande skall genom brev tillställas
alla kända sakägare.

Föreslagen lydelse

Ansvarighetsbeloppet omräknas
till svenskt mynt med tillämpning
av bestämmelserna i 369 § andra
stycket sjölagen.

Begränsningsfond skall här i landet
upprättas hos den domstol där
talan om ersättning har väckts enligt
18 §.

I fråga om förfarandet när begränsningsfond
enligt denna lag
upprättas och om förlust i vissa fall
av möjligheten att erhålla ersättning
för fordran som kan åberopas
mot fonden skall bestämmelserna i
352—364 §§ sjölagen ha motsvarande
tillämpning. Betalning eller
säkerhet som avses i 353 § andra
stycket får dock krävas också i fråga
om ränta för tiden till dess fonden
upprättas. Vad som sägs i
353 § fjärde stycket om verkan som
avses i 241 § sjölagen skall i stället
gälla verkan som avses i 9 § förevarande
lag. Följs inte föreläggande
enligt 353 § fjärde stycket, skall i
förordnande som där sägs tillkännages
att rätt till ansvarsbegränsning
inte längre föreligger.

§

En begränsningsfond som avses i
denna lag fördelas mellan borgenärerna
i förhållande till storleken
av de styrkta fordringarna.

LU 1982/83:39

50

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Sakägare som icke inom den i
kungörelsen föreskrivna fristen anmäler
sitt anspråk får ej göra anspråket
gällande mot begränsningsfonden
med mindre han varken
haft eller bort ha kännedom om
kungörandet. Utan hinder av vad
nu sagts Jår sådant anspråk göras
gällande om den skada på vilken
anspråket grundas inträffade efter
fristens utgång eller så kort tid
dessförinnan att sakägarens underlåtenhet
att göra anmälan inom
förelagd tid icke kan läggas honom
till last som försummelse. Rätten
kan besluta att avsätta visst belopp
till att täcka sådana anspråk som ej
har anmälts före fristens utgång
men som trots detta får göras gällande
mot begränsningsfonden.

Detta belopp fördelas när samtliga
sådana anspråk avgjorts eller när
pä grund av vad som sägs i 10 §
talan om ersättning icke längre får
väckas.

Om ansvarighetsbelopp som gäller
enligt 5 § första stycket ej förslår
till gottgörelse åt dem som är berättigade
till ersättning, nedsättes
deras ersättningar med samma
kvotdel.

Har begränsningsfond upprättats
här i riket och kan det befaras
att det för fartyget gällande ansvarighetsbeloppet
ej kommer att förslå
till gottgörelse åt dem som är
berättigade till ersättning, kan rätten
förordna att ersättning tills vidare
skall utgå endast med viss
kvotdel.

Fördelning av fonden skall ske
även om ägaren enligt 5 § tredje
stycket icke har rätt att begränsa
sin ansvarighet.

9 §

Har begränsningsfond upprättats enligt 6 § och har ägaren rätt att begränsa
sin ansvarighet, får annan ägaren tillhörig egendom ej tagas i anspråk
för tillgodoseende av krav på ersättning som kan göras gällande mot
fonden.

LU 1982/83:39

51

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har i fall som avses i första
stycket ägaren tillhörig egendom
blivit föremål för kvarstad eller annan
handräckning med anledning
av krav på ersättning som kan göras
gällande mot begränsningsfonden,
skall den beviljade åtgärden hävas.
Har ägaren ställt säkerhet för att
undvika sådan åtgärd, skall säkerheten
återställas till honom.

Har i fall som avses i första
stycket ägaren tillhörig egendom
blivit föremål för kvarstad eller annan
säkerhetsåtgärd med anledning
av krav på ersättning som kan göras
gällande mot begränsningsfonden,
skall den beviljade åtgärden hävas.
Har ägaren ställt säkerhet för att
undvika sådan åtgärd, skall säkerheten
återställas till honom.

Om begränsningsfond har upprättats i annan konventionsstat, skall vad i
första och andra styckena sägs gälla endast om den skadelidande har rätt
att föra talan vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden och har
möjlighet att av fondens medel utfå vad som belöper på hans fordran.

13

För utländskt fartyg som anlöper
eller lämnar svensk hamn eller på
svenskt sjöterritorium belägen
tilläggsplats och som vid tillfallet
befordrar mer än tvåtusen ton olja
som bulklast skall finnas försäkring
eller annan betryggande säkerhet
som täcker ägarens ansvarighet enligt
denna lag eller motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat
intill det ansvarighetsbelopp som
avses i 5 § första eller andra
stycket. Vad nu sagts gäller ej fartyg
som äges av främmande stat.

Fartyget skall ombord medföra
certifikat som visar att sådan försäkring
eller annan betryggande säkerhet
som avses i första stycket
finnes Äges fartyget av främmande
stat, skall ombord medföras certifikat
som bestyrker att fartyget äges
av den staten och att dess ansvarighet
är täckt intill det ansvarighetsbelopp
som gäller enligt 5 § första
eller andra stycket.

Närmare bestämmelser om certifikat
som avses i andra stycket
meddelas av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer.

För ett utländskt fartyg som anlöper
eller lämnar svensk hamn eller
på svenskt sjöterritorium belägen
tilläggsplats och som vid tillfället
befordrar mer än 2000 ton olja
som bulklast skall finnas försäkring
eller annan betryggande säkerhet
som täcker ägarens ansvarighet enligt
denna lag eller motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat
intill det ansvarighetsbelopp som
avses i 5 § första stycket. Vad nu
sagts gäller inte fartyg som ägs av
en främmande stat.

Fartyget skall ombord medföra
ett certifikat som visar att en sådan
försäkring eller annan betryggande
säkerhet som avses i första stycket
finns. Ägs fartyget av en främmande
stat, skall ombord medföras ett
certifikat som bestyrker att fartyget
ägs av den staten och att dess ansvarighet
är täckt intill det ansvarighetsbelopp
som gäller enligt 5 §
första stycket.

Närmare bestämmelser om certifikat
som avses i andra stycket
meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

14 §

Försäkring som avses i 12 eller 13 § skall för den som är berättigad till
ersättning medföra rätt att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren.

1 Senaste lydelse 1975:408.

LU 1982/83:39

52

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Försäkringsgivaren är dock fri
från ansvarighet, om fartygets
ägare är fri från ansvarighet eller
om denne själv uppsåtligen vållat
skadan. Försäkringsgivarens ansvarighet
skall ej i något fall överstiga
det ansvarighetsbelopp som
gäller enligt 5 § första eller andra
stycket.

I vidare mån än som följer av
andra stycket kan försäkringsgivaren
icke till befrielse från ansvarighet
mot annan än ägaren åberopa
omständighet som han kunnat åberopa
mot ägaren.

Försäkringsgivaren är dock fri
från ansvarighet, om fartygets
ägare är fri från ansvarighet eller
om denne själv uppsåtligen har vållat
skadan. Försäkringsgivarens ansvarighet
skall inte i något fall överstiga
det ansvarighetsbelopp som
gäller enligt 5 § första stycket.

I vidare mån än som följer av
andra stycket kan försäkringsgivaren
inte till befrielse från ansvarighet
mot någon annan än ägaren
åberopa omständigheter som han
kunnat åberopa mot ägaren.

18 §4

Talan om ersättning för oljeskada,
som enligt 17 § får upptagas
i Sverige, väckes vid den sjörättsdomstol
som är närmast den ort där
skadan uppkom.

Har talan om ersättning för skada som uppkommit på grund av samma
olycka väckts vid flera domstolar, skall regeringen förordna en av dessa
domstolar att handlägga samtliga mål.

Talan om ersättning för oljeskada,
som enligt 17 § får tas upp i
Sverige, väcks vid den sjörättsdomstol
som är närmast den ort där skadan
uppkom.

Har begränsningsfond upprättats
här i landet enligt 6 § och har ägare
eller försäkringsgivare, mot vilken
talan om ersättning väckts här eller
i annan konventionsstat, rätt att
begränsa sin ansvarighet, prövar
den domstol, vid vilken fonden
upprättats, frågor om ansvarighetsbeloppets
fördelning mellan de ersättningsberättigade.

Har en begränsningsfond upprättats
här i landet enligt 6 §, prövar
den domstol, vid vilken fonden har
upprättats, frågor om ansvarighetsbeloppets
fördelning mellan de ersättningsberättigade.
Denna prövning
skall göras i begränsningsmål
som avses i 15 kap. sjölagen
<1891:35 s. I).

22 §

Denna lag gäller ej i fråga om oljeskada
orsakad av krigsfartyg eller
annat fartyg som vid tiden för olyckan
äges eller brukas av stat och
användes uteslutande för statsändamål
och icke för affärsdrift. Har
sådant fartyg orsakat oljeskada genom
förorening i Sverige eller har
förebyggande åtgärder vidtagits för
att förhindra eller begränsa sådan'
skada i Sverige, äger dock bestäm -

Denna lag gäller inte i fråga om
oljeskada orsakad av örlogsfartyg
eller annat fartyg som vid tiden för
olyckan ägs eller brukas av en stat
och används uteslutande för statsändamål
och inte för affärsdrift.
Har ett sådant fartyg orsakat oljeskada
genom förorening i Sverige
eller har förebyggande åtgärder vidtagits
för att förhindra eller begränsa
sådan skada i Sverige, skall dock

4 Senaste lydelse 1975: 408.

LU 1982/83:39

53

Nuvarande lydelse

melserna i 1 §, 2 § tredje stycket,
3—5, 10 och 18 §§ tillämpning.

Har fartyg som vid tiden för
olyckan icke befordrade olja sorn
bulklast orsakat oljeskada genom
förorening i Sverige eller har förebyggande
åtgärder vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada
i Sverige, tillämpas bestämmelserna
i 1 §, 2 § tredje och femte
styckena, 3, 10 och 18 §§. 1 fråga
om ägarens rätt att begränsa sin ansvarighet
gäller i sådant fall bestämmelserna
i 10 kap. sjölagen
(1891:35 s. 1). Ansvarighetsbeloppet
bestämmes enligt 235 § sjölagen.

Föreslagen lydelse

bestämmelserna i 1 §, 2 § tredje
stycket, 3-5, 10 och 18 §§ tillämpas.

Har ett fartyg som vid tiden för
olyckan inte befordrade olja som
bulklast orsakat oljeskada genom
förorening i Sverige eller har förebyggande
åtgärder vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada
i Sverige, tillämpas bestämmelserna
i 1 §, 2 § tredje och femte
styckena, 3, 10 och 18 §§. 1 fråga
om ägarens rätt att begränsa sin ansvarighet
gäller i sådant fall bestämmelserna
i 10 kap. sjölagen
(1891:35 s. 1).

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestämmelser
gäller dock i fall då den händelse som ansvarigheten grundas på har
inträffat före ikraftträdandet.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

.

. ■