Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Lagutskottets betänkande

1982/83:39

om begränsning av redares ansvar, befordran av passagerare m. m. (prop. 1982/83:159)

Ärendet

I betänkandet behandlas proposition 1982/83:159 vari regeringen (justi­tiedepartementet) föreslår riksdagen att

dels anta av lagrådet granskade förslag till

1,   lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

2. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada tiU
sjöss,

dels godkänna

1.    den i London den 19 november 1976 avslutade konventionen om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar,

2.    det i Bryssel den 21 december 1979 avslutade ändringsprotokollet till den internationella konventionen den 25 augusti 1924 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement i dess lydelse enligt ändringsprotokollet den 23 febmari 1968,

dels godkänna att regeringen säger upp den i Bryssel den 10 oktober 1957 avslutade konventionen angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

Lagförslagen har tagits in i bilaga I till betänkandet. Beträffande propo­sitionens huvudsakliga innehåll hänvisas tiH vad utskottet anför på s. 3 ff

Utskottet behandlar vidare de med anledning av propositionen väckta motionerna 1982/83:2412 och 1982/83:2413 samt den under den aHmänna motionstiden 1983 väckta motionen 1982/83:1759. Motionsyrkandena re­dovisas nedan i följande avsnitt.

Under ärendets beredning har utskottet inhämtat synpunkter på proposi­tionen och motionerna från företrädare för rederinäringen, försäkrings­branschen samt hamnmyndigheten i Göteborg.


LU 1982/83:39


Motionsyrkanden

1. motion 1982/83:1759 av Lars Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om behovet av en översyn av lagstiftningen rörande skadestånd vid oljeutsläpp i hamnar.

1    Riksdagen 1982/83. 8 saml. Nr 39


 


LU 1982/83:39                                                         2

2.    motion 1982/83:2412 av Olle Grahn (fp) och Hugo Bergdahl (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar anta lagrådets formulering av 197 § sjölagen..

3.    motion 1982/83:2413 av Göran Riegnell (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande ansvarighetsbegränsning för krigsfartyg och andra statsfartyg.

Utskottet

Inledning

Ansvarigheten för skador tiU sjöss bestäms enligt skadeständsrättsliga regler och sjölagens bestämmelser om redaransvar. Föreligger ansvarighet för redaren är ansvarigheten i de flesta fall begränsad. Bestämmelser om den högsta sammanlagda ansvarighet som kan åläggas en redare i anled­ning av en och samma sjöolycka, den s. k. globalbegränsningen, finns i 10 kap. sjölagen. Bestämmelserna bygger på 1957 års konvention om begräns­ningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen sjö.

Främst på gmnd av att realvärdet av konventionens begränsningsbelopp genom inflationen efter hand minskat aUt kraftigare har det blivit nödvän­digt att revidera konventionen. Den utlösande faktorn blev tillkomsten av 1969 års internationeUa konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja (oljeansvarighetskonventionen). Den konventionen, som innehåller bestämmelser om begränsning i redares ansvar för oljeska­dor, har väsentligt högre ansvarighetsgränser än motsvarande gränser i 1957 års konvention. Efter ett förberedande arbete i den mellanstatliga sjöfartsorganisationen (IMCO, numera IMO) avslutades vid en konferens i London i november 1976 en ny konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar (begränsningskonventionen) som är avsedd att ersätta 1957 års konvention.

Reglerna om befordran av passagerare och resgods i 6 kap. sjölagen fick sin nuvarande lydelse år 1973. De bygger i huvudsak pä ett år 1969 antaget utkast till en internationell konvention i ämnet, det s.k. Tokyoutkastet. Med detta utkast som grund avslutades år 1974 i Aten en konvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods. De gällande bestäm­melserna i 6 kap. sjölagen överensstämmer redan i allt väsentligt med Aténkonventionen.

Bestämmelser om sjötransport av gods finns i 1924 års konvention rörande konossement, de s.k. Haagreglerna. År 1968 antogs ett tilläggs­protokoll till konventionen. Den reviderade konventionen brukar kallas Haag-Visbyreglerna. Sverige har tillträtt tilläggsprotokollet. De bestäm­melser som grundas på Haag-Visbyreglerna finns i 5 kap. sjölagen, I Haag-Visbyreglerna anges vissa begränsningsbelopp såvitt gäller bortfraktarens ansvar för godset. Dessa belopp är uttryckta i Poincaréfrancs. En Poinca-


 


LU 1982/83:39                                                         3

réfranc är en fiktiv beräkningsgmnd, som innehåller en bestämd guld­mängd. Vid en konferens i Bryssel år 1979 antogs ett ändringsprotokoU till Haag-Visbyreglerna. Ändringsprotokollet innebär att begränsningsbelop­pen skall uttryckas i InternationeUa valutafondens särskilda dragningsrät­ter (SDR) i stäUet för Poincaréfrancs.

Frågan om Sverige skall tillträda 1976 års begränsningskonvention och 1974 års Aténkonvention och om vilka lagändringar som behövs för tUlträ-de tUl konventionerna har prövats av sjölagsutredningen. Utredningen har också övervägt om 1957 års begränsningskonvention skall sägas upp. Utredningens förslag har redovisats i betänkandet (SOU 1981:8) Översyn av sjölagen 1.

Efter ett omfattande samarbete har samtidigt med sjölagsutredningen nationella kommittéer i Danmark, Finland och Norge lagt fram förslag till ändring i resp. sjölagar. Förslagen är i huvudsak likalydande.

Efter remissbehandling av förslagen har nordiska överläggningar ägt mm på departementsnivå. Det har därvid visat sig möjligt att finna gemen­samma lösningar i de fall det på gmnd av remisskritik eller annan anledning varit nödvändigt att vidta justeringar i kommittéförslagen. Under departe­mentsöverläggningarna har också enighet uppnåtts om att de notdiska länderna bör tillträda 1979 års ändringsprotokoll till Haag-Visbyreglema -en fråga som inte behandlats av sjölagskommittéerna. Innehållet i proposi­tionen överensstämmer med hänsyn till det anförda i allt väsentligt med de förslag som redan antagits av det danska folketinget och norska stortinget och kommer att läggas fram i Finland.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att regeringen säger upp 1957 års konvention och att Sverige godkänner 1976 års begränsningskonvention. Vidare läggs fram förslag till de ändringar i 10 kap. sjölagen som är nödvändiga för ett svenskt tillträde till begränsningskonventionen. I anslutning härtill föreslås också vissa andra ändringar i sjölagen och i lagen om ansvarighet för oljeskada tUl sjöss.

Med hänsyn tiH att ansvarighetsgränserna i 1974 års Aténkonvention genom inflationen minskat avsevärt i realvärde läggs inte fram något för­slag om att Sverige skall tUlträda konventionen. I stället föresläs att de nuvarande begränsningsbeloppen i 6 kap. sjölagen höjs för att kompensera den inflation som ägt mm sedan är 1974. Vidare läggs fram förslag till vissa andra ändringar i 6 kap. sjölagen för att den svenska lagstiftningen skall anpassas bättre tUl övriga delar av Aténkonventionen.

I propositionen föreslås också att riksdagen godkänner 1979 års änd­ringsprotokoU till Haag-Visbyreglerna om godsbefordran till sjöss och att Sverige genomför den lagstiftning som erfordras för ett tiUträde till änd-


 


LU 1982/83:39                                                         4

ringsprotokollet. Lagförslaget innebär att SDR införs som beräkningsenhet i 5 kap. sjölagen.

Slutligen föreslås att regeringen bemyndigas att bestämma när lagänd­ringarna skall träda i kraft.

Globalbegränsningen

Fråga om Sveriges tiUträde tiU begränsningskonventionen

Som utskottet inledningsvis anfört finns bestämmelserna om globalbe­gränsningen i 10 kap. sjölagen. Bestämmelserna bygger pä 1957 års kon­vention. Globalbegränsningen omfattar inte alla slag av fordringar. All­mänt kan sägas att bestämmelserna avser främst fordringar på gmnd av person- eller sakskador som har uppkommit ombord eller i övrigt i sam­band med driften av fartyget. Redarens ansvarighet är dock inte begränsad när det gäUer skada som åsamkas de ombordanställda.

Begränsningsbeloppen anges i visst antal Poincaréfrancs per ton av fartygets dräktighet. Föreligger endast sakskada utgör begränsningsbelop­pet 1000 francs (f n. ca 525 kr.) per ton, dock minst 150000 francs (ca 80000 kr.). Om personskada inträffar höjs ansvarighetsgränsen med 2 100 francs (ca I 100 kr.) per ton, dock minst med 630000 francs (ca 330000 kr.). Det belopp med vilket förhöjning sker skall i första hand tas i anspråk för personskadefordringarna. Förslår beloppet inte tUl att täcka dessa får personskadefordringarna på lika villkor konkurrera med sakskadefordring­arna i det belopp som är avsett för dessa fordringar.

I propositionen föreslås, som ovan redovisats, att Sverige säger upp 1957 års konvention och godkänner 1976 års begränsningskonvention. Vidare föreslås att konventionsreglerna transformeras till svensk lagtext och att de allmänna bestämmelserna om globalbegränsningen tas in i 10 kap, sjölagen.

Begränsningsbeloppen i 1976 års konvention är avsevärt högre för fram­för allt de små och medelstora fartygen än de belopp som gäller enligt 1957 års konvention. En annan betydelsefull skillnad är att ett särskilt begräns­ningsbelopp föreskrivs för passagerarskador. Detta belopp beräknas på sådant sätt att det bara i undantagsfall torde bli aktuellt att sätta ned passagerares skadeståndsfordringar till följd av reglerna om globalbe­gränsning. I övrigt gäller, liksom enligt 1957 års konvention, ett särskik begränsningsbelopp för personskador och ett för övriga skador (främst sakskador). Personskadorna prioriteras pä samma sätt som enligt 1957 års konvention. Som beräkningsenhet införs SDR i ställer för Poincaréfrancs. Den 10 maj 1983 motsvarade en SDR 8 kr. 12 öre.

Både för personskador och för sakskador föreskrivs ett minimibelopp för fartyg med ett tonnage på 500 ton eUer därunder. För personskador uppgår detta belopp till 330000 SDR (ca 2,7 milj.kr.) och för övriga skador till 167000 SDR (ca 1,35 milj.kr.). Härefter ökar begränsningsbeloppen


 


LU 1982/83:39                                                         5

stegvis i förhållande till fartygets storlek. Ökningarna bhr dock något mindre per steg för de större fartygen. Begränsningsbeloppen för passage­rares ersättningsanspråk för personskador fastställs inte i relation till farty­gets tonnage utan till det antal passagerare som fartyget enligt sitt certifikat har rätt att transportera. Beloppet per sådan passagerare är 46666 SDR (ca 373 000 kr.). Begränsningsbeloppet är dock maximerat tiU 25 milj. SDR (ca 203 milj.kr.),

Tiil skillnad mot vad som gäller enligt 1957 års konvention undantas krav på ersättning för oljeskador och atomskador från tillämpningsområdet för 1976 års konvention. För sådana skador kommer därför att gälla de särskil­da ansvarighetsgränser som föreskrivs i andra konventioner, t. ex. oljean­svarighetskonventionen.

Frågan om begränsningen av redares skadeståndsansvar har behandlats av riksdagen med anledning av motioner åren 1976 (LU 1976/77:10) och 1981 (LU 1980/81:19). Lagutskoftet konstaterade därvid att den gällande kraftiga begränsningen av redares skadeståndsansvar tedde sig helt otids­enlig. Med de låga begränsningsbelopp som gäUde framför allt för de mindre fartygen löpte en skadelidande enligt utskottets mening en bety­dande risk aft inte få en godtagbar ersättning för sina skador. I 1981 års betänkande framhöll utskottet att ersättningsreglernas svaghet kunde illu­streras av olyckan med det Liberiaregistrerade fartyget Står Clippers påsegling av Almöbron 1980 (Tjörnolyckan). Står Clippers redare kunde på grund av globalbegränsningsreglema inte åläggas att betala högre skade­stånd än som motsvarade ca 1/35 av de då beräknade skadorna. Utskottet underströk för sin del vikten av att en ändring av globalbegränsningsreg­lema snarast kom till stånd.

Mot bakgmnd av det anförda ser utskottet med tillfredsställelse att förslag nu lagts fram om att Sverige skall säga upp 1957 års konvention. Härigenom öppnas möjHghet att väsentligt höja begränsningsbeloppen. En annan viktig fördel med att konventionen sägs upp är att Sverige nu får möjlighet att tillämpa de väsentHgt högre begränsningsbeloppen i 1969 års oljeansvarighetskonvention på alla oljeskador. Så länge Sverige är bundet av 1957 års konvention måste Sverige nämligen tillämpa de lägre ansvarig­hetsgränserna i den konventionen på oljeskador, orsakade av ett fartyg registrerat i en nation som är bunden av 1957 års konvention men som inte ratificerat 1969 års konvention. Utskottet tillstyrker följaktligen att riksda­gen godkänner att regeringen säger upp 1957 års konvention.

Frågan blir då orn Sverige nu skall tillträda 1976 års konvention eller i stället införa i svensk lag högre ansvarighetsgränser än som 1976 års konvention medger. Vid bedömningen av vUket ahemativ som bör väljas bör tiU en början beaktas att begränsningsbeloppen i 1976 års konvention innebär väsentliga höjningar jämfört med 1957 års konvention. Särskilt gäller detta för de mindre fartygen. För fartyg på 300-500 tons dräktighet är beloppen i 1976 års konvention 5-8 gånger högre än enligt 1957 års


 


LU 1982/83:39                                                         6

konvention. För de större fartygen är höjningarna däremot mindre och innebär i huvudsak en uppräkning av begränsningsbeloppen med hänsyn till den inflation som ägt mm mellan 1957 och 1976. Det är då emellertid att märka att av det material som sjölagsutredningen redovisat framgår, att glöbalbegränsningen har tiUämpats huvudsakligen i fråga om mindre far­tyg. Vid en värdering av 1976 års konvention bör också beaktas att per­sonskadekraven fått en gynnsammare ställning genom att ett särskilt be­gränsningsbelopp införts för passagerarskador. Med hänsyn till att passa-gerarskadorna särbehandlats och då, som utskottet ovan redovisat, skador på besättningen inte är föremål för ansvarsbegränsning, kan begränsnings­beloppet för personskada som regel användas uteslutande i fråga om skador på personer som befinner sig utanför det egna fartyget. Enligt utskottets bedömning innebär det nya regelsystemet i kombination med höjningarna av begränsningsbeloppen att det endast undantagsvis skall behöva inträffa att en skadelidande inte får fuHgod ersättning för person­skada.

Utskottet anser att globalbegränsningsreglema i 1976 års konvention kan bedömas f. n. ge en skadelidande ett rimligt skydd. En svaghet i konventionen är dock att den inte innehåller någon tillfredsställande regle­ring av frågan hur begränsningsbeloppen i framtiden skall anpassas till en fortsatt inflation. Det är en allmän erfarenhet att det tar lång tid att få till stånd en konventionsändring och att sedan få ändringen att träda i kraft. Detta förhåUande kan illustreras av att 1976 års konvention ännu efter snart sju år inte tillträtts av fler än fem stater. För att konventionen skall träda i kraft krävs att tolv stater tillträder konventionen. Ett svenskt tillträde till konventionen kan därför medföra att de svenska ansvarsbe­gränsningsbeloppen låses fast för lång tid.

Även om det således kan innebära vissa nackdelar att godkänna konven­tionen talar enligt utskottets mening emellertid övervägande skäl för ett svenskt tillträde till konventionen. Förutom att begränsningsbeloppen förs upp tiH en tillfredsställande nivå innehåller konventionen även i andra hänseenden betydande förbättringar i förhållande tiH 1957 års konvention. Det är vidare angeläget att man får till stånd enhetliga internationella regler på området, vilket lättast uppnås om begränsningskonventionen får en sä bred internationell anslutning som möjligt. Av betydelse för ratificerings-frågan är självfallet också att Danmark, Finland och Norge torde komma att tillträda konventionen. Utskottet tUlstyrker på gmnd av det anförda att konventionen godkänns och att de därav föranledda ändringarna i sjölagen och oljeansvarighetslagen antas.

Utskottet vill tillägga att det är angeläget att regeringen verkar för att konventionen så snart som möjligt träder i kraft och att den får en så bred anslutning som möjligt. Utskottet utgår vidare från att regeringen noga följer utvecklingen och aktualiserar en revision av begränsningsbeloppen när detta befinns påkallat. Som framhålls i propositionen kan en minoritet


 


LU 1982/83:39                                                          7

bestående av en Qärdedel av de fördragsslutande staterna få till stånd en konferens för revidering av begränsningsbeloppen. Utskottet vill i detta sammanhang peka på att en yfteriigare svaghet med konventionen är aft den inte innehåller någon regel om att en fördragsslutande part blir bunden av en höjning av begränsningsbeloppen. Om samtliga fördragsslutande parter inte godkänner ett ändringsprotokoll kan följden bli att man måste tillämpa eft system med dubbla ansvarsgränser. Det är följaktligen betydel­sefullt att man från svensk och nordisk sida arbetar på att söka sä småning­om fä till stånd en ordning som ger möjlighet att genom eft enkelt förfaran­de ändra begränsningsbeloppen med bindande verkan för alla fördragsslu-, tände stater.

Särlösningar på vissa områden Fartyg under 300 ton

Enligt 1976 års begränsningskonvention har en konventionsstat rätt aft för fartyg under 300 ton i nationell lagstiftning införa lägre ansvarighets­gränser än som föreskrivs i konventionen. En motsvarande möjlighet fanns i 1957 års konvention och har också utnyttjats från svensk sida.

I propositionen förordas att Sverige denna gång inte skall utnyttja möj­ligheten aft föreskriva lägre ansvarighetsregler för småfartygen.

Utskottet vill för sin del peka på aft även eft litet fartyg kan orsaka omfattande skador. Som utskottet ovan anfört är det också huvudsakligen i fråga om de mindre farygen som globalbegränsningen haft någon tillämp­ning. Om man nu för svensk del skulle fastställa lägre ansvarighetsgränser för småfartygen än enligt konventionen skuUe den föreslagna reformens värde på ett allvariigt sätt begränsas. Utskottet delar därför departements­chefens uppfattning att någon särreglering för de mindre fartygen inte bör komma tHl stånd.

Det kan inte uteslutas att den kraftiga höjningen av ansvarsbegränsning­en för de mindre fartygen kan medföra problem för kustsjöfarten. Om höjningen kommer att leda till kraftigt höjda försäkringspremier skulle detta - om andra nationer med kusttonnage, såsom Västtyskland och Holland, inte tiUträder konventionen - kunna innebära betydande konkur­rensnackdelar för den redan hårt trängda svenska kustsjöfarten. Vid den hearing utskottet haft med företrädare för försäkringsbranschen har några definitiva besked om försäkringspremiernas storlek inte kunnat erhållas. Sannolikt torde dock höjningarna av försäkringspremiema inte bli av den storieksordningen att de behöver medföra konkurrenssvårigheter för de svenska redarna. Utskottet vill emellertid fästa uppmärksamheten på pro­blemet och utgår från att regeringen noga följer utvecklingen och vidtar de åtgärder till stöd för kustsjöfarten som kan bli nödvändiga.

Utskottet erinrar om att globalbegränsningen gäller även för fritidsbåtar. Vid utskottets hearing uppgavs av företrädarna för försäkringsbranschen att de ansvarighetsförsäkringar som tecknas för fritidsbåtarna redan i dag


 


LU 1982/83:39                                                         8

har höga begränsningsbelopp. Med hänsyn härtill torde de nu föreslagna ansvarighetsgränsema inte komma att medföra annat än en obetydlig höj­ning av försäkringspremierna.

I detta sammanhang vill utskottet uppmärksamma att utredningen också tog upp en fråga, som tidigare debatterats vid flera tillfällen i riksdagen, nämligen frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar (se senast LU 1981/82:26). I propositionen förklarar sig departementschefen (s. 62) inte beredd att nu närmare behandla denna fråga.

Enligt utskottets mening är det av största vikt att personer som skadas vid småbåtsolyckor kan fä en fullgod ersättning. Det är därför angeläget att ägarna av fritidsbåtar tecknar ansvarsförsäkring. Av utredningens betän­kande framgår emellertid att det torde vara tämligen vanligt att ägare av fritidsbåtar inte har tecknat sådana försäkringar trots att premiekostnaden inte uppgår till mer än ca 100 kr. Mot denna bakgmnd finns anledning att överväga ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring. Som utskottet i tidigare sammanhang anfört torde emellertid ett sådant system inte kunna genomföras utan någon form av registrering av fritidsbåtarna. Med hänsyn till att registreringsfrågan ännu inte lösts bör frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring tiUs vidare vila. Utskottet vill emellertid stryka under angelägenheten av att ägarna av fritidsbåtar genom vederbörande myn­digheters och båtsportorganisationers försorg får information om betydel­sen av att ansvarsförsäkring tecknas för båtarna.

Örlogsfartyg och andra statsfartyg

I sjölagen görs inte något undantag från reglerna om gobalbegränsning för örlogsfartyg och andra statsfartyg. De är därför i princip tillämpliga på sådana fartyg. 1 ett rättsfall från 1978 har emellertid ansetts att rätt till ansvarsbegränsning inte föreligger, när skadan har orsakats av ett örlogs­fartygs speciella egenskaper och användning (kollision mellan ett handels­fartyg och u-båt i undervattensläge).

1976 års begränsningskonvention innehåUer inte några särbestämmelser för örlogsfartyg och andra statsfartyg.

I propositionen föreslås att rätt tUl ansvarsbegränsning inte skall förelig­ga för örlogsfartyg och statsfartyg, när skadan har orsakats av fartygets särskilda egenskaper eller användning. För de fall där skadan inte orsakats av sådana omständigheter föresläs ett minimiansvar motsvarande det an­svar som åvilar ett fartyg med en bmttodräktighet av 5000 ton. Ett sådant fartygs minimigränser blir enligt propositionen för personskada 2249000 SDR (ca 18,2 milj.kr.) och för övriga skador 918000 SDR (ca 7,4 milj.kr.). Statsägda isbrytare och bärgningsfartyg föreslås inte omfattade av de särskilda reglerna för statsfartyg utan skall följa vanliga regler.

I motion 1982/83:2413 (m) framhåUs att det skulle vara mycket olämpligt om staten i sin offentiiga verksamhet inte skulle vara ansvarig gentemot medborgarna för hela den ekonomiska skada, som härrör från denna


 


LU 1982/83:39                                                         9

verksamhet. Särskilt stötande skulle det enligt motionären vara om full ersättning inte skulle utgå i anledning av skada på person eller vid dödsfall. Motionären anser att såväl principiella som praktiska skäl talar för att reglerna om globalbegränsning inte bör-gälla i de fall skadorna vållas av örlogsfartyg och andra statsfartyg. I motionen framhålls vidare att den nordiska samordningsaspekten inte har sä stor betydelse i detta fall efter­som utiändska statsfartyg åtnjuter immunitet och de nordiska länderna följaktiigen inte skulle beröras om Sverige på denna punkt hade en från övriga nordiska länder avvikande lagstiftning. Motionären yrkar att rege­ringen ges till känna att den bör ta initiativ till nya nordiska överläggningar i syfte att fä till stånd en samstämmig nordisk lagstiftning av innebörd att rätt till ansvarsbegränsning inte skall föreligga för öriogsfartyg och andra statsfartyg som används uteslutande för statsändamål och inte för affärs­drift. Om enighet inte kan uppnås med de andra nordiska länderna bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag till separat svensk lagstift­ning av denna innebörd.

Utskottet vill till en böijan peka på att begränsningskonventionen, så­som utskottet nyss nämnt, inte innehåller några särbestämmelser för ör­logsfartyg och andra statsfartyg. Från folkrättslig synpunkt föreligger dock inte något hinder mot att i svensk lag ta in regler om strängare ansvar för svenska fartyg av detta slag. I fråga om utländska öriogsfartyg och andra statsfartyg gäller enligt lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främ­mande statsfartyg m. m. att talan mot sädana fartyg inte får väckas här i landet. Eftersom således regler om skadestånd för statsfartyg här i landet kan fä tillämpning endast på svenska fartyg har sjölagsutredningen och departementschefen ansett hinder inte föreligga för nationella särbestäm­melser beträffande ansvarsbegränsning för statsfartyg. Utskottet kan för sin del ansluta sig till denna ståndpunkt.

Systemet med en begränsning av det sjörättsliga skadeståndsansvaret är numera motiverat främst av försäkringsmässiga skäl, varvid utgångspunk­ten har varit att sätta en högsta gräns för ansvaret som motsvarar vad som faktiskt är möjligt att försäkra till kostnader som inte är oskäligt höga. Sädana försäkringsmässiga synpunkter gäller inte för nu ifrågavarande slag av fartyg eftersom de ju inte försäkras. Härtill kommer, såsom motionären påpekar, att det frän principiell synvinkel framstår som otillfredsställande att staten kan begränsa sitt skadeståndsansvar gentemot medborgarna. Starka skäl talar således för motionärens ståndpunkt att globalbegräns­ningsreglema inte bör gälla i fråga om örlogsfartyg och andra statsfartyg. Det bör framhållas att såväl sjölagsutredningen som departementschefen delar uppfattningen att principiella skäl talar mot att staten kan begränsa sitt ansvar. Även flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan har ansett att reglerna om globalbegränsning över huvud taget inte bör gälla i fråga om statens skadeståndsansvar för skador som vållas av fartyg som uteslutande används för statliga ändamål.


 


LU 1982/83:39                                                        10

Vid ställningstagandet till frågan om begränsning av det statiiga skade­ståndsansvaret måste emellertid betydande vikt fästas vid att den nordiska rättslikheten på sjörättens område upprätthålls även på denna punkt. Vis­serligen gäller immunitetsreglerna, som motionären framhåller, även i förhållande till övriga nordiska länders statsfartyg. Med hänsyn till att de nu föreliggande bestämmelserna är resultat av gemensamma nordiska överläggningar kan man emellertid utgå frän att ett nordiskt lands regering inte skulle undandra sig att betala skadestånd upp till de fastställda an­svarsbegränsningsbeloppen för den händelse landets örlogsfartyg eller andra statsfartyg åsamkar annat nordiskt lands medborgare skada.

Från dansk och norsk sida var man under kommittéarbetet till en början närmast inställd på att inte föreskriva någon särskild undre ansvarsgräns för statsfartyg. Det nu föreliggande förslaget är en kompromiss som kom-mittérna så småningom enades om. Under remissbehandlingen i Danmark och Norge har framförts kritik mot att för statsfartyg införs ett särskilt, högre minimiansvar än för andra fartyg. Någon remisskritik liknande den som förekommit i Sverige och som utskottet redovisat i det föregående har däremot inte framförts i Danmark och Norge, Vid de nordiska departe-mentsöveriäggningarna har från dessa länders sida betonats vikten av att den ingångna kompromissen inte mbbas. Som utskottet ovan redovisat har i Danmark och Norge redan antagits lagstiftning i enlighet med kompro­missen.

Med hänsyn tiU angivna omständigheter måste det enligt utskottets mening föreligga synnerligen starka skäl för att man från svensk sida nu skulle bryta överenskommelsen och införa ett obegränsat skadeståndsan­svar för statsfartygen. Som framhålls i propositionen bör vid ställningsta­gandet till frågan avgörande vikt fästas vid vilken effekt som kompromiss­lösningen rent faktiskt kan komma att få. Det bör då observeras att frågan om globalbegränsning för statsfartyg i praktiken aktualiseras relativt säl­lan. Enligt uppgift av sjölagsutredningen har det under 1970-talet endast förekommit tre fall där globalbegränsningen blivit åberopad. I ett fall, det ovannämnda ubåtsfallet, fick staten inte begränsa sitt ansvar. I de två övriga fallen, där i det ena fallet en minsvepare i sjönöd hade skadat en telefonkabel och i det andra fallet en torpedbåt varit inblandad i en sjö­olycka, begränsades ersättningen med utgångspunkt från begränsningsbe­loppen. Det bör då observeras att om det nu föreslagna mycket höga minimiansvaret gällt i dessa fall någon begränsning av skadeståndet inte hade blivit aktuell.

Vid bedömningen av om en begränsning bör införas, måste vidare beak­tas aft örlogsfartygen som regel har en mycket låg dräktighet och att det kan förväntas att de endast undantagsvis kan komma att ådra sig ansvar över de föreslagna minimigränserna. Som framhålls i propositionen finns vidare möjligheten för staten att avstå från rätten att åberopa ansvarsbe­gränsningen. Eftersom det torde bli fråga om en ganska spektakulär olycka


 


LU 1982/83:39                                                                    11

för att ansvarighetsgränserna, 18,2 miljoner för personskada och 7,4 mil­joner för egendomsskada, skall överskridas kan fömtsättas att - i varje fall om det rör sig om personskador - något åberopande av globalbegränsning­en inte kommer att ske från statens sida.

Pä nu anförda skäl tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och avstyrker bifall till motion 2413,

Befordran av passagerare och resgods

Aténkonventionen

I fråga om Aténkonventionen intar propositionen en annan ståndpunkt än beträffande begränsningskonventionen. Något förslag om att Sverige skall godkänna Aténkonventionen läggs inte fram i propositionen. Anled­ningen härtill anges vara att konventionens begränsningsbelopp för passa­gerares ersättningsanspråk är för låga. I stället föresläs att begränsningsbe­loppen i 6 kap. sjölagen höjs.

Utskottet erinrar om att de nuvarande reglerna om personbefordran av passagerare och resgods infördes år 1973 (prop. 1973:137, LU 1973:35) på grundval av det då föreliggande Tokyoutkastet. Bakgmnden till reformen var de gällande, för passagerarna mycket ofördelaktiga, ansvarsbestäm­melserna och angelägenheten av att passagerarna snarast gavs ett rimligt rättsskydd. Statsmakterna ansåg sig därför inte kunna invänta den blivan­de konventionen på området. Det bör framhållas att det år 1973 införda begränsningsbeloppet för personskada ansågs från svensk sida otillfreds­ställande redan när det togs in i lagen men likväl godtogs av hänsyn till önskemålet om nordisk rättsHkhet, Utskottet pekade på (LU 1973:35 s. 43) att reglerna också i andra hänseenden hade svagheter sett frän passagerar-synpunkt som så småningom borde rättas till.

De begränsningsbelopp som föreskrivs i Aténkonventionen motsvarar i huvudsak de belopp som f. n, finns i sjölagen. Sedan konventionen antogs år 1974 har beloppen genom inflationen minskat kraftigt i värde. Det svenska konsumentprisindexet har sedan dess ökat med över 100%. För att begränsningsbeloppen nu skall ha motsvarande köpkraft som då de fastställdes skulle alltså krävas att de mer än fördubblades. Om Sverige ratificerade konventionen skulle det vidare innebära att begränsningsbe­loppen låstes fast för en avsevärd tid framåt samtidigt som de kan förvän­tas genom fortsatt inflation minska ytterligare i värde. Utskottet delar departementschefens uppfattning att det inte kan anses försvarligt att binda sig för en sådan utveckling när det gäller ansvaret för passagerarska­dor. Enligt utskottets mening bör behovet av ett rimligt skydd för passage­rare väga över det i och för sig angelägna önskemålet om att få till stånd enhetliga internationella skadeståndsregler även vid passagerarbefordran. Det bör vidare beaktas att den passagerartrafik som berör svenska intres­sen tiU övervägande del äger mm inom landet eller mellan de nordiska


 


LU 1982/83:39                                                        12

länderna, Passagerartrafiken på andra länder är volymmässigt av mindre betydelse. Som framhålls i propositionen bör det inte ha någon inverkan på konkurrensmöjligheterna för svensk sjöfart, om Sverige avstår från att tillträda konventionen och i svensk lagstiftning inför högre begränsnings­belopp än som föreskrivs i konventionen.

Vid utskottets hearing har från redareföreningens sida framhållits att ett svenskt tillträde till konventionen skulle kunna innebära att möjligheterna ökar att få till stånd en höjning av begränsningsbeloppen i konventionen. Det bör emellertid beaktas att övriga nordiska länder avstått från att tillträda konventionen. Någon anledning att tro att dessa länder nu skulle ändra sitt ställningstagande finns inte. Enligt utskottets mening skulle ett ensidigt svenskt tillträde till konventionen inte i nämnvärd grad påskynda konventionens ikraftträdande och öka möjligheterna att fä till stånd nöd­vändiga höjningar av begränsningsbeloppen.

På anförda skäl tillstyrker utskottet propositionens förslag att Sverige skall avstå från aft godkänna konventionen och i stället i sjölagen införa högre begränsningsbelopp motsvarande de som införts eller kommer att införas i de danska, finska och norska sjölagarna.

Självfallet får detta ställningstagande inte innebära att Sverige för all framtid avstår från att tillträda konventionen. Som framhålls i propositio­nen bör Sverige tillsammans med de andra nordiska länderna verka för att en översyn av Aténkonventionens begränsningsbelopp tas upp på IMO:s arbetsprogram. Om vid en sådan översyn tillfredsställande begränsnings­belopp tas in i konventionen bör med hänsyn till att det ändock är betydel­sefullt med internationell enhetiighet pä området frågan om ett svenskt tillträde till konventionen övervägas på nytt.

Förslaget tiU lagändringar

I propositionen föreslås att begränsningsbeloppet för personskador be­stäms till lOOOOO SDR (ca 810000 kr.). Vidare föresläs att begränsningsbe­loppet vid försening av passagerare blir 2000 SDR (ca 16000 kr.). Slutligen föreslås att begränsningsbeloppen bestäms för skador å handresgods till 1300 SDR (ca 10500 kr.), för skador å annat resgods till 2000 SDR (ca 16000 kr.), för skador på dyrbarheter som lämnats tiU förvaring hos bort-fraktaren till 5000 SDR (ca 40000 kr.) och för skador på fordon till 8000 SDR (ca 65000 kr.). I princip innebär förslagen att de nuvarande begräns­ningsbeloppen fördubblas. Utskottet tillstyrker förslagen.

Beträffande lagändringarna i övrigt har förslaget till utformning av 197 § sjölagen föranlett en motion. I motionen 1982/83:2412 (fp) föreslås att riksdagen i förtydligande syfte antar den utformning av bestämmelsen som lagrådet förordat.

Utskottet viU med anledning härav anföra följande,

I 197 § behandlas frågan om ansvarsbegränsning när talan förs mot någon som bortfraktaren enligt 196 och 233 §§ sjölagen har att svara för.


 


LU 1982/83:39                                                         13

Med bortfraktaren avses därvid den som genom avtalåtagit sig att befordra passagerare.

Enligt 233 § sjölagen ansvarar bortfraktare/redare för skada som befäl­havare, besättningsmedlem eller lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten. Bortfraktaren är också ansvarig, om skada vällas av annan, när denne pä bortfraktarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i farty­gets tjänst. På motsvarande sätt ansvarar bortfraktaren, enligt den före­slagna 196 § första stycket (tidigare 197 § första stycket), också om beford-ringen helt eller delvis utförs av någon annan transportör. I andra stycket av 196 § föreskrivs att också den utförande transportören, om transporten sker med fartyg, är ansvarig för sin del av befordringen enligt samma regler som gäller för bortfraktaren. I den män ansvar åvilar både bortfraktaren och den utförande sjötransportören svarar de enligt tredje stycket solida­riskt.

I 197 § har tagits in de viktiga s.k. Himalaya-bestämmelserna (uppkal­lade efter ett engelskt rättsfaU rörande ett fartyg med namnet Himalaya). Bestämmelserna innebär att om talan väcks mot någon som bortfraktaren sålunda svarar för enligt 196 § eller 233 § har den mot vilken talan väcks rätt att åberopa samma befrielse frän och begränsning av ansvar som bortfraktaren samt att bortfraktarens och dessa personers sammanlagda ansvar inte skall överstiga begränsningsbeloppen i 192 §. En person som lider skada kan följaktiigen inte genom att väcka talan mot flera som kan ha ett ansvar för sjöolyckan kringgå begränsningsreglerna och erhålla högre ersättning än om talan väcks mot endast bortfraktaren.

Lagrådet hänvisar i sitt yttrande till att bortfraktaren och utförande transportör enligt 196 § tredje stycket skall svara solidariskt. För att i 197 § återge detta förhållande på ett riktigt sätt synes enligt lagrådet lagtexten böra förtydligas så att orden "eller tillsammans med" förs in enligt föl­jande, "Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för eller tillsam­mans med enligt 196 eller 233 §§ är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren."

I slutprotokollet påpekar departementschefen att den föreslagna bestäm­melsen i 196 § första stycket - såsom ovan redovisats - innebär att bortfraktaren åläggs ansvar för fel och försummelse på den utförande transportörens sida. Detta ansvar är jämställbart med det ansvar som före­skrivs i 233 § i fråga om de anställdas fel eller försummelser. Den omstän­digheten att ansvaret enligt 196 § sista stycket i vissa fall är solidariskt förändrar inte detta förhållande. Det tillägg som lagrådet har föreslagit är därför enligt departementschefens uppfattning inte nödvändigt. Departe­mentschefen följer därför inte lagrådets förslag på denna punkt.

Utskottet kan för sin del helt ansluta sig tHl ståndpunkten att det tiUägg som lagrådet föreslagit inte bör genomföras. Enligt utskottets mening kan den föreslagna lydelsen av 197 § inte föranleda någon tvekan om bestäm­melsens innebörd. Däremot kan lagrådets förslag bli missledande. Om i


 


LU 1982/83:39                                                        14

lagtexten införs orden "eller tillsammans med" kan en läsare få det in­trycket att det finns personer som bortfraktaren inte svarar för utan endast tillsammans med, något som ju enligt vad utskottet ovan angivit inte är fallet. Därtill kommer att orden "tillsammans med" inte är adekvata när det gäller hänvisningen till 233 §, Pä grund av det anförda avstyrker utskot­tet bifaH tiH motion 2412.

Propositionen i övrigt

Övriga förslag i propositionen har inte föranlett några påpekanden eHer uttalanden från utskottets sida. Utskottet tUlstyrker förslagen.

Ansvarigheten för oljeskada i hamnar

I den under den allmänna motionstiden 1983 väckta motionen 1982/ 83:1759 (s) tas upp vissa problem som härrör från oljeutsläpp i hamnarna. Motionärerna påpekar att hamnarna i många fall har besvär med att få ersättning för sina saneringskostnader. Ofta är det svårt att binda ett fartyg till ett utsläpp av olja. Även i sådana fall, där befälhavaren skrivit på en förbindelse att täcka kostnaderna för oljesaneringen, har det enligt motio­närerna i praktiken visat sig svårt att fä ut ersättning, i varje fall inom rimlig tid. Motionärerna anser att lagstiftningen bör ses över och ändras sä att fartyg som på sannolika grunder misstänks ha orsakat oljeutsläpp skall kunna häUas kvar i hamnen till dess förskottsbetalning motsvarande sane­ringskostnaden erlagts. Motionärerna yrkar att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till känna.

Utskottet erinrar om att enligt oljeansvarighetslagen är ägare av fartyg som för last av beständig olja i lös vikt (bulkast) skyldig att ersätta skada (häri inbegripet saneringskostnad) som orsakas av utsläpp av olja från fartyget, oberoende av om det från fartygets sida har begåtts något fel eUer någon försummelse (strikt ansvar). I fråga om fartyg som befordrar mer än 2 000 ton olja som bulklast är ägaren skyldig att ha försäkring eller ställa säkerhet för sin ansvarighet upp till det för fartyget gällande begränsnings­beloppet. Reglerna om strikt ansvar är även tillämpliga på skador orsakade av olja från torrlastfartyg och tankfartyg som går i bariast. Utskottet vill vidare hänvisa till att enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken kan den, som visar sannolika skäl för att han har en fordran som kan antas bli föremål för rättegäng, ges möjlighet att av domstol få beslut om kvarstad pä motpar­tens egendom, dvs.ii nu aktueUa faU på fartyget, om det skäligen kan be­faras att motparten genom att avvika undandrar sig betalning av skulden.

Enligt utskottets mening ger gällande lagstiftning hamnarna ett tillräck­ligt skydd för anspråk pä ersättning för saneringskostnader. Utskottet tillägger att förslaget om att i lag införa bestämmelser om förskottsbetal­ning vid misstanke om skada inte torde vara förenligt med gällande rätts-


 


LU 1982/83:39                                                         15

principer. Pä grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1759.

Utskottet vUl emellertid peka pä att de ersättningsproblem som hamnar­na har delvis är en följd av svårigheten att styrka att ett utsläpp skett från ett visst fartyg. Det är därför viktigt att åtgärder som underlättar bevisning­en, t. ex. märkning av olja, kommer till stånd. Vidare torde en del problem vara föranledda av att särskilt de mindre hamnarna inte har tillräcklig sakkunskap och kapacitet för att på ett riktigt sätt kunna tillvarata sina intressen. Utskottet viU därför stryka under betydelsen av att kommunför­bundet och hamnförbundet hjälper de mindre hamnarna genom att t. ex. sammanställa vilka bestämmelser som gäller i olika skadefall och genom att upprätta standardrutiner för hur hamnen skall gå till väga vid inträffat utsläpp.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1.        beträffande lagförtydllgande

att riksdagen med avslag pä motion 1982/83:2412 antar 197 § i det tUl proposition 1982/83:159 fogade förslaget till lag om änd­ring i sjölagen (1891:35 s. 1),

2. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar

a.           förslaget till lag om ändring i sjölagen i den män förslaget inte
omfattas av vad utskottet hemställt under 1,

b.           förslaget till lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarig­
het för oljeskada till sjöss,

3. beträffande konventionerna
att riksdagen godkänner

a.           den i London den 19 november 1976 avslutade konventionen
om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar,

b.           det i Bryssel den 21 december 1979 avslutade ändringsproto­
kollet tiU den internationella konventionen den 25 augusti 1924
rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga
om konossement i dess lydelse enligt ändringsprotokoUet den 23
februari 1968,

c.           att regeringen säger upp den i Bryssel den 10 oktober 1957
avslutade konventionen angående begränsningen av ansvarighe­
ten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö,

4. beträffande örlogsfartyg och andra statsfartyg
att riksdagen avslår motion 1982/83:2413,


 


LU 1982/83:39                                                        16

5. beträffande ansvarighet för oljeskada i hamnar att riksdagen avslår motion 1982/83: 1759,

Stockholm den 17 maj 1983

På lagutskottets vägnar PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s). Stig Olsson (s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s), Mona Saint Cyr (m)*, Marianne Karlsson (c), Ovve Andréasson (s), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk), Inga-Britt Johansson (s)*, Inger Wickzén (m)* och Sten Andersson i Malmö (m)*.

Ej närvarande vid betänkandets justering.


 


LU 1982/83:39                                                        17

1  Förslag till                                                               Bilaga 1
Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:35 s. 1)'

dels att 172 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 196 § skaU betecknas 197 §,

dels att nuvarande 197 § skaU betecknas 196 §,

dels att nuvarande 344—355 §§, som utgör nuvarande Femtonde kapitlet Särskilda bestämmelser, skall betecknas 365-376 §§ och utgöra Sextonde kapitlet Särskilda bestämmelser,

dels aft 39, 120, 168. 171, 173, 174, 177-180, 182-189, 191-195, nya 1%, nya 197, 199-201, 233-243, 261, 328, 337 och de nya 368, 369 och 372-374 §§ samt mbrikerna närmast före 200 och 369 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 243 a §, av nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas femton nya paragrafer, 350-364 §§, utgöran­de Femtonde kapitlet Om begränsningsfond och begränsningsmål, av ne­dan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                             Föreslagen lydelse

39                                       §
Om införing i skepps- eller
Om införing i skepps- eller skepps-
skeppsbyggnadsregistret finnes in-
byggnadsregistret finnes innehålla
nehålla uppenbar oriktighet tiU följd
uppenbar oriktighet tiU följd av
av skrivfel eller annat dylikt förbi-
skrivfel eller annat dylikt förbi­
seende, skall införingen rättas. Vad
seende, skall införingen rättas. Vad
som nu sagts har motsvarande
som nu sagts har motsvarande
tiUämpning på uppenbar oriktighet i
tillämpning på uppenbar oriktighet i
registret till följd av tekniskt fel.
registret tUl följd av tekniskt fel.
Kan rättelse bli tUl förfång för ägare
Kan rättelse bli till förfång för ägare
eller för innehavare av pantbrev på
eller för innehavare av pantbrev på
grund av inteckning, skall det in-
grund av inteckning, skall det in­
bördes företrädet mellan berörda
bördes företrädet mellan berörda
förvärv bestämmas efter vad som
förvärv bestämmas efter vad som
finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig
finnes skäligt. TUlfäUe att yttra sig
skall lämnas part som beröres, om
skaU lämnas part som beröres, om
han är känd, samt myndighet som
han är känd, samt myndighet som
avses i 351 §.
                                         avses i 372 §.

Beslut om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för beslu­tet antecknas i dagboken eller akten. I stället för bevis eller handling, som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen, skall ny sådan handling utfärdas. Den tidigare handlingen skall återfordras, göras obmkbar och behållas av registermyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ingiva den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan skyldig­het får vite utsättas.

Talan mot beslut om rättelse far Talan mot beslut om rättelse får
föras även av myndighet som avses föras även av myndighet som avses
i35l §.
                                 1372 §.

' Lagen omtryckt 1975:1289.

2   Riksdagen 1982/83. 8 saml. Nr 39


 


LU 1982/83:39                                                         18

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

120 § Skadestånd enligt 118 § beräknas efter värdet av gods av samma slag på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller skulle ha lossats från fartyget. Detta värde bestämmes efter börspriset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börs- eller marknadspris finnes, efter det gängse värdet på gods av samma slag och kvalitet.

Bortfraktarens   ansvarighet   är Bortfraktarens    ansvarighet   är

dock begränsad till tiotusen francs dock begränsad till 666,67 särskilda

för varje kolli eller annan enhet av dragningsrätter  (SDR)  för   varje

godset eller, om ansvarigheten där- koUi eller annan enhet av godset

igenom blir högre, trettio francs för eller, om ansvarigheten därigenom

kilo av det berörda godsets brutto- blir högre, 2 SDR för kilo av det

vikt. Med franc förstås den vår- berörda  godsets  bmttovikt.   Vad

deenhet som angives i 348 §. som förstås  med SDR  anges  i

369 §.

Användes behållare (container), pall eller liknande transportanordning för att sammanföra godset, skall vid tUlämpning av andra stycket varje kolli'eller enhet som angivits i konossement eller annan frakthandling anses utgöra ett koUi eller en enhet. I övrigt skaU det samlastade godset anses utgöra en enhet.

Genom överenskommelse mellan bortfraktaren och avlastaren kan grän­sen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas tiU högre belopp än som följer av andra och tredje styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets art och värde utan förbehåll införts i konossement eller annan frakthand­ling, skall detta värde gälla som gräns för ansvarigheten, om denna därige­nom blir högre än enligt nämnda stycken, och vid tillämpning av första stycket anses utgöra godsets verkliga värde, om ej annat styrkes.

Bestämmelserna i denna paragraf om begränsning av bortfraktarens ansvarighet gälla ej, om det visas att han själv vållat skadan uppsåtiigen eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle upp­komma.

168 §

Vid sådan befordran som avses i Vid sådan befordran som avses i
169 § få bestämmelserna i 95 och
169 § få bestämmelserna i 95 och
97 §§, 98 § andra stycket, 101 §
97 §§, 98 § andra stycket, 101 §
första stycket, 118-123 §§, 152,
första stycket, 118-123 §§, 152,
161 och 162 §§ samt 347 § första
161 och 162 §§ samt 368 § första
stycket 5 och fjärde stycket ej åsi-
stycket 5 och fjärde stycket ej åsi­
dosättas genom avtal till nackdel
dosättas genom avtal tiU nackdel
för avlastare, befraktare eller mot-
för avlastare, befraktare eller mot­
tagare. Bestämmelse i fraktavtal,
tagare. Bestämmelse i fraktavtal,
varigenom till bortfraktaren över-
varigenom till bortfraktaren över-
låtes rätt på grund av försäkring el-
lates rätt på gmnd av försäkring el­
ler träffas annan sådan överens-
ler träffas annan sådan överens­
kommelse, anses som förbehåll om
kommelse, anses som förbehåll om
befrielse från ansvarighet,
         befrielse från ansvarighet.

Ulan hinder av första stycket får bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för tiden före lastningens början och efter lossningens slut. Han får också förbehålla sig frihet från ansvarighet för levande djur eller


 


LU 1982/83:39


19


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


för gods, som i fraktavtalet angives som lastat på däck och befordras på det sättet, samt träffa överenskommelse rörande gemensamt haveri.

Är det avtalat eller klart förutsatt att befordringen helt eller tUl bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, far denne förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada som orsakas medan godset är i den andres vård.

Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka befordringen skall ut­föras, skäligt att genom särskild överenskommelse inskränka bortfrakta­rens ansvarighet eller eljest utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall sådan överenskommelse gälla, förutsatt att konossement ej utfärdas men vUlkoren intagas i mottagningsbevis varav framgår att det ej är lö­pande handling.

171 §


Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som, yrkesmässigt eller mot vederlag, genom avtal åtager sig befordran med fartyg av passa­gerare eller pas.sagerare och res­gods. Med resgods avses varje föremål, inbegripet fordon, som be­fordras för passagerarens räkning men ej enligt certeparti eller konos­sement. Resgods som passagera­ren bär med sig eller har i sin hytt eller eljest har i sin vård under be­fordringen, inbegripet vad han häri eller på medfört fordon, utgör handresgods.


I detta kapitel avses med

bortfraktare: den som genom av­tal, yrkesmässigt eller mot veder­lag, åtar sig att med fartyg beford­ra passagerare eller passagerare och resgods;

passagerare: den som befoidras eller skaU befordras med fartyg en­ligt ett avtal om passagerarbeford­ran samt den som med bortfrakta­rens samtycke följer med fordon el­ler levande djur som befordras en­ligt ett avtal om godsbefordran;

resgods; varje föremål, Inbegri­pet fordon, som befordras för pas­sagerarens räkning, under förut­sättning att befordringen inte .sker enligt certeparti, konossement eller annat dokument som brukar använ­das vid godsbefordran;

handresgods: resgods som pas­sageraren bär med sig eller har i sin hytt eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad han har i eUer på sttt fordon.


173 §


Bestämmelserna i detta kapitel gälla ej i den mån befordringen är underkastad gällande internatio-neUt fördrag om befordran med an­nat transportmedel.


Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen är underkastad gällande internatio­nellt fördrag om befordran med an­nat transportmedel.


174 §


Medföljer någon ett fartyg, vil­ken varken är passagerare eller är i


Om någon, som varken är passa­gerare eller är anställd hos bort-


 


LU 1982/83:39


20


 


Nuvarande lydelse

bortfraktarens tjänst eller utför ar­bete i fartygets tjänst, och tillskyn­das han därvid skada, som avses i 188 eller 189 §, ha bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av ansvarighet på bort­fraktarens sida motsvarande tillämpning till förmån för var och en på redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan.


Föreslagen lydelse

fraktaren eller utför arbete i farty­gets tjänst, följer med ett fartyg och därvid åsamkas skada av det slag som avses i 188 eller 189 §, skaU bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av ansvarighet/öf bortfraktare tilläm­pas till förmån för var och en på redarens sida som kan hållas ansva­rig för skadan.


177 §


Avser befordringsavtalet be­stämd person, får denne icke till an­nan överlåta sin rätt enligt avtalet. Sedan resan påbörjats får överlå­telse ej äga mm även om avtalet ej avser bestämd person.


Avser befordringsavtalet be­stämd person, får denne inte över­låta sin rätt enligt avtalet //'// någon annan. Sedan resan har påbörjats får överlåtelse inte äga mm, även om avtalet inte avser bestämd per­son.


178


Passageraren är skyldig att iakt­taga föreskrifter om ordning och säkerhet under befordringen.

Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning / anledning av brott ombord och tvångsmedel mot be­sättningsmedlem ha motsvarande tillämpning i fråga om passagerare.


Passageraren är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och säker­het under resan.

Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem skaU även till- lämpas i fråga om passagerare.


179 §


Passagerare får medföra resgods i skälig omfattning.

Känner passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller vä­sentlig olägenhet för fartyg, liv eller annat gods, skall han upplysa bort­fraktaren därom före resans bör­jan. Detsamma gäller, om annat resgods än handresgods kräver sär­skild vård. Är resgods av sådan be­skaffenhet som nu sagts, skall detta om möjligt utmärkas på godset in­nan befordringen börjar.


Passageraren får föra med sig resgods i skälig omfattning.

Känner passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller vä­sentlig olägenhet för person eller egendom, skall han/öre resans bör­jan upplysa bortfraktaren om detta. Detsamma gäller om resgodset, handresgods undantaget, kräver särskild vård. Är resgods av sådan beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt utmärkas på godset innan resan börjar.


180


Bortfraktaren har rätt att vägra ' passageraren att medföra resgods, som kan medföra fara eller väsent­lig olägenhet för fartyg,  liv eller gods.


Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att föra med sig res­gods som kan medföra fara eller vä­sentlig olägenhet för person eller egendom.


 


LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse

Har sådant resgods tagits om­bord utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, far han efter omständigheterna/öra det iland el­ler oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller, om resgodset, ef­ter att ha tagits ombord med bort­fraktarens kännedom om dess be­skaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods att det ej är försvariigt att behälla det ombord.


21

Föreslagen lydelse

Har sådant resgods tagits om­bord utan att bortfraktaren kände tUl dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra / land, oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Det­samma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfrak­tarens kännedom om dess beskaf­fenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom att det inte är för­svarligt att behålla det ombord.


182


Bortfraktaren är icke skyldig att lämna ut annat resgods än handres­gods förrän passageraren betalt för befordringen och för kost eller an­nan tjänst under resan. Uteblir be­talning, äger bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och ge­nom offentiig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket att hans krav jämte förvarings- och för­säljningskostnaderna täckas.


Bortfraktaren är inte skyldig att lämna ut annat resgods än handres­gods förrän passageraren har betalt för resan och för kost eller annan tjänst under resan. Uteblir betal­ningen, får bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på annat be­tryggande sätt sälja så mycket av det att hans krav jämte förvarings-och försäljningskostnaderna täcks.


183 §


Om befordringsavtal avser be­stämt fartyg och detta före resans början går förlorat eller förklaras efter skada icke vara iståndsättligt, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den ort där befordringen skall bötja väsent­ligt fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.


Om befordringsavtal avser be­stämt fartyg och detta före resans början går förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas i stånd, upphör bortfraktarens skyldighet att uföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja väsentligt för­dröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.


184 §


Uppehälles fartyget under resan så att det icke skäligen kan fordras att passageraren avvaktar att resan fortsattes, eller går fartyget förlorat eller förklaras det efter skada icke vara iståndsättligt, skall bortfrak­taren sörja för att passageraren och dennes resgods befordras till be­stämmelseorten på annat lämpligt sätt och bära kostnaden därför. Un-deriåter  bortfraktaren   detta,   har


Om fartyget uppehålls under re­san så att det inte skäligen kan ford­ras att passageraren avvaktar att re­san fortsätts, eller går fartyget för­lorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, skall bort­fraktaren sörja för att passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på annat lämp­ligt sätt och bära kostnaden/ör det­ta. Underlåter bortfraktaren detta.


 


LU 1982/83:39


22


 


Nuvarande lydelse

passageraren rätt att häva avtalet.

Måste passageraren uppehålla sig iland på gmnd av haveri eller annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden därför.


Föreslagen lydelse

har passageraren rätt att häva avta­let.

Måste passageraren uppehålla sig i land på gmnd av haveri eller an­nan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden/ör detta.


185 §


Anträder passageraren icke resan eller avbryter han den, skall avta­lad hefordringsavgift likväl betalas. Vad som nu sagts gäller dock ej, om passagerarens underlåtenhet att anträda eller fullfölja resan be­ror av att han insjuknat eller avlidit eller av annan skälig anledning och bortfraktaren underrättats härom inom rimlig tid.

Är passageraren enligt första stycket skyldig att utgiva avtalad hefordringsavgift, skall denna dock nedsättas med skäligt belopp, om bortfraktaren medfört annan passa­gerare i hans ställe eller elje.st be­gränsat eller, med iakttagande av tillbörlig omsorg, kunnat begränsa sin skada.


Påbörjar passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det av­talade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat el­ler det finns annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja eller fullfölja resan och bortfrak­taren har underrättats om detta inom rimlig tid, behöver dock bil­jettpriset inte betalas.

Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avta­lade biljettpriset, skall detta dock sättas ned med skäligt belopp, om bortfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på annat sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin skada.


186 §


Visar det sig, sedan befordrings­avtal träffats, att resan skulle vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd av krig, bloc­kad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att så­dan fara väsentligt ökat, har varde­ra parten rätt att häva befordrings­avtalet även om resan börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.


Visar det sig, sedan befoi-drings-avtal har träffats, att resan skulle vara förenad med fara för passage­raren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjörö­veri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt har ökat, har vardera parten rätt att häva avtalet. En sådan rätt föreligger även om resan har börjat. Hävs avtalet, skall vardera parten bära sin kost­nad och skada.


187


Avbryter passageraren resan på grund av förhållande som avses i I85§ första stycket andra punkten eller häves befordringsavtalet en­ligt 184 § eller, sedan resan börjat, enligt 186§, skall befordringsavgif-


Avbryter passageraren resan på gmnd av förhällande som avses i 185 § första stycket andra punkten eller hävs avtalet enligt 184§ eller, sedan resan har börjat, enligt 186§, skall biljettpriset sättas ned. Därvid


 


LU 1982/83:39


23


 


Nuvarande lydelse

ten betalas med avdrag för belopp, .som bestämmes med beaktande av den återstående och den avtalade resans längd, tidsåtgång och kost­nader.

Har bortfraktaren mottagit betal­ning utöver vad som sålunda till­kommer honom, skall han återbära överskottet.


Föreslagen lydelse

skaU förhållandet mellan den avta­lade och den återstående resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.

Har bortfraktaren tagit emot be­talning utöver vad som sålunda till­kommer honom, skall han betala tillbaka överskottet.


188 §


Bortfraktaren är ansvarig för ska­da till följd av att passageraren av­lider eller drabbas av kroppsskada på gmnd av händelse under beford­ringen eUer försenas, om skadan vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon/ör v/7-ken denne svarar.


Bortfraktaren är ansvarig för per­sonskada som drabbar passagerare på gmnd av händelse under resan, om skadan haf vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller skada på grund av att passagerare försenas, även om förseningen inte beror på hän­delse under resan.


189


Bortfraktaren är ansvarig för ska­da till följd av att resgods går förlo­rat eller skadas på gmnd av händel­se under befordringen eller förse­nas, om skadan vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Med försening likställes dröjsmål med utlämning av resgods på bestäm­melseorten.

Bortfraktaren är icke skyldig att ersätta penningar, värdepapper, konstföremål eller andra dyrbar­heter, om han ej uttryckligen åtagit sig sådan ansvarighet.


Bortfraktaren är ansvarig för ska­da till följd av att resgods går förio­rat eller skadas på gmnd av händel­se under resan, om skadan har vål­lats genom fel eller försummelse av honom eller någon som han .svarar för. Detsamma gäller skada tiU följd av att resgodset försenas, även om förseningen inte beror på händelse under resan. Med förse­ning yäm5/ä//j dröjsmål med utläm­ning av resgodset på bestämmel­seorten.

Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper, konstföremål eller andra dyrbar­heter annat än om han har tagit emot egendomen för .säker förva­ring.


191 §


Bortfraktaren skaH tiU sitt fre­dande från ansvarighet visa, att skada som avses i 188 eller I89§ ej orsakats genom fel eller försum­melse av honom eller någon/ör v;7-ken han svarar. I fråga om person­skada samt förlust av eller skada på


För att gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa, att skada som avses i 188 eller 189 § inte har orsakats genom fel eller försum­melse av honom eller någon som han svarar för. I fråga om person­skada och förlust av eller skada på


 


LU 1982/83:39 Nuvarande lydelse

handresgods gäller dock vad nu sagts endast om skadan inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, ex­plosion eller brand.


24

Föreslagen lydelse

handresgods gäller dock det som nu har sagts endast om skadan har in­träffat vid eller i samband med för­lisning, sammanstötning, strand­ning, explosion eller brand eller uppkommit tiU följd av fel i farty­get.


192 §


Bortfraktarens ansvarighet skall ej överstiga sjuhundratusen francs för varje passagerare vid person­skada Och sextontusen francs för varje passagerare vid försening av passageraren.

Vid skada på eller förlust eller försening av resgods skall ansva­righeten ej överstiga

1.     tiotusen francs för varje pas­
sagerare i fråga om handresgods,
som icke förvaras i eller på medfört
fordon;

2.  femtiotusen francs för varje fordonyäm/e resgods, som förvaras i eller på fordonet; och

3.  sextontusen francs för varje passagerare i fråga om annat res­gods.

Ifråga om skada på eller förlust av handresgods, som avses i andra stycket I, gäller begränsningen för varje skadebringande händelse och i övrigt för varje resa. Begränsning­en gäller icke ränta och rättegångs­kostnader.

Med francs förstås den värdeen­het som angives i 348 §.


Bortfraktarens ansvarighet skall vid personskada inte överstiga 100000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. Når ersättningen skaU utgå som livrän­ta, får det kapitaliserade värdet inte överstiga denna gräns. Vid för­sening av passagerare skall ansva­righeten inte överstiga 2000 SDR för varje passagerare.

Vid skada på eller förlust eller försening av resgods skall ansva­righeten inte överstiga

1. / 300 SDR för varje passagera­re i fråga om handresgods;

2.   5000 SDR för varje passage­rare i fråga om dyrbarheter som bortfraktaren har tagit emot för sä­ker förvaring;

3.   8000 SDR för varje fordon; och

4.   2 000 SDR för vaije passagera­re i fråga om annat resgods.

Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och rättegångskostnader.

Vad som förstås med SDR anges i369§.

Bortfraktaren kan genom ut­trycklig överenskommelse åta sig ansvarighet till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf.


 


LU 1982/83:39


25


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


193 §


Bortfraktaren kan genom ut­trycklig överenskommelse åtaga sig ansvarighet till högre belopp än som föreskrives i 192 §. Han äger på samma sätt förbehålla sig att passageraren själv skaU stå risken intill ett belopp av

1.    ettusenfemhundra francs för varje fordon som skadas;

2.    tvåhundra francs för annan resgodsskada; och

3.    tvåhundra francs för skada på gmnd av försening.

Avräkning/ör självrisk sker från skadans belopp.


Bortfraktaren har rätt att från skadans belopp göra avdrag med högst följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen

1. 150 SDR för varje fordon som
skadas;

2.   20 SDR för annan resgods­skada; och

3.   20 SDR för skada på gmnd av försening av passagerare eller res­gods.

Avräkning enligt första stycket skall ske innan fråga om begräns­ning av ansvaret enligt 192 § prö­vas.


194


Bortfraktaren har ej rätt att åbe­ropa bestämmelserna i 192 § om be­gränsning av ansvarigheten eller överenskommelse om självrisk för passageraren enligt 193 §, om det visas att han själv vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslös­het och med insikt att skada sanno­likt skuUe uppkomma.


Bortfraktaren har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 192 och 193 §§ om begränsning av ansvarig­heten eller avdrag för självrisk, om det visas att han själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att så­dan skada sannolikt skulle upp­komma.


195 §


Bestämmelsema om frihet från eller begränsning av bortfraktarens ansvarighet gälla även om talan mot honom icke gmndas på be­fordringsavtalet.

197 § Utföres befordringen helt eller delvis av annan än bortfraktaren, förblir denne likväl ansvarig som om han själv utfört hela befordring­en. Härvid gälla bestämmelsema i detta kapitel i tillämpliga delar.

Utför den andre befordringen med fartyg, är han jämte bortfrak­taren och enligt samma regler som denne ansvarig för sin del av be­fordringen.     Bestämmelserna     i


Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens ansvarighet gäller även om talan mot honörn inte gmndas på be­fordringsavtalet.

196 §

Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än bortfrak­taren, är bortfraktaren dock ansva­rig som om han själv hade utfört hela befordringen. Härvid gäller bestämmelserna i detta kapitel i till­lämpliga delar.

Utför den andre befordringen med fartyg, är han ansvarig för sin del av befordringen enligt samma regler som gäller för bortfraktaren. Har bortfraktaren åtagit sig ansvar


 


LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse

196 § ha motsvarande tillämpning. Bortfraktarens och den andres an­svarighet är gemensamt begränsad enligt 192 §.

196 § Föres talan mot någon för vilken bortfraktaren svarar enligt 233 § är denne berättigad till samma befriel­se från och begränsning av ansva­righet som bortfraktaren. De ersätt­ningsbelopp som bortfraktaren och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 192§.

Bestämmelserna i första stycket gälla icke till förmån för den som visas ha vållat skada uppsåtligen el­ler av grov vårdslöshet och med in­sikt att skada sannolikt skulle upp­komma.


26

Föreslagen Ivdelse

utöver vad som föreskrivs i detta kapitel, är den som utför beford­ringen inte hunden av detta, såvida han inte skriftligen har samtyckt tiU det.

I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och person som avses i andra stycket, svarar de .so­lidariskt. .

I97§

Förs talan mot någon som bort­fraktaren svarar för enligt 196 eUer 233 §, är denne berättigad till sam­ma befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfrak­taren och de personer som han sva­rar för skall betala får inte sam­manlagt överstiga de gränser för ansvarigheten som föreskrivs i 192§.

Bestämmelsema i första stycket gäller inte till förmån för den som visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.


Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare och resgods samt om möjUghet att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 337 §.

Bestämmelser om preskription finns i 368 §.

199 § Bestämmelser om hänskjutandc tiU viss domstol eller till skiljemän av tvist angående ansvarighet på gmnd av avtal om befordran av passagerare och resgods finnas i 337 §.

Bestämmelser  om   preskription finnas'\ 347 §.


Vissa bestämmelser om tillämp­ningen

200 Bestämmelserna i I8I-I98§§ kunna ej åsidosättas genom avtal till passagerarens nackdel vid be­fordran inom Sverige, Danmark, Finland och Norge eller mellan dessa stater, ej heller vid befordran med avtalsenlig avgångsort eller bestämmelseort i någon av dessa


Om avtal.sviUkors giltighet

Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.

Avtalsvillkor som inskränker pas­sagerarens rättigheter enligt 181 — 198 §§, 337 § andra .stycket och 368 § första st},'cket 6 och 7 är ogil­tiga

1. 'id befordran inom Sverige,


 


LU 1982/83:39


27


 


Nuvarande lydelse

stater. Vad som nu sagts gäller även om utländsk lag i övrigt är tUlämplig på befordringen.


Föreslagen lydelse

Danmark, Finland eller Norge eller till från någon av dessa stater, oav­sett vilken lag som i övrigt är till­lämplig på befordringen;

2. vid annan befordran, om svensk lag är tillämplig på beford­ringen enligt allmänna svenska lag-valsregler.

Övriga bestämmelser i detta ka­pitel gäller endast om inte något annat är avtalat eller följer av sed­vänja.


201


Utan hinder av 200 § får bort­fraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet såvitt rör passagerare för tiden innan denne går ombord och efter det att han gått iland. Det­samma gäller i fråga om handres­gods för tiden innan detta föres om­bord och efter det att det förts iland. För sjötransport mellan far­tyg och land äro sådana förbehåll tillåtna i den mån transporten ej omfattas av befordringsavgiften el­ler utföres med transportmedel, som annan ån bortfraktaren ställer till förfogande. Bortfraktaren får alltid förbehålla sig frihet från an­svarighet för levande djur.

Är det avtalat eller klart förut­satt, att befordringen helt eller tiU bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får denne också förbehålla sig frihet från ansvarig­het för skada orsakad av händelse under den del av befordringen som utföres av den andre. Detsamma gäller, om passageraren enligt be­fordringsavtalet har rätt att helt el­ler delvis anlita annan än bortfrak­taren för befordringen.


Utan hinder av 200 § får bortfrak­taren förbehålla sig frihet från an­svarighet / fråga om passagerare för tiden innan denne går ombord och efter det att han har gått / land. Sådant förbehåll är dock inte till-låtet när det gäller sjötransporter mellan fartyg och land som omfat­tas av biljettpriset eller som utförs med transportmedel som bortfrak­taren ställer till förfogande.

Ifråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren medfört fordon kan bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarig­het för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det har förts i land. FörbehåU är dock inte tillåtet när det gäller sådan transport tiU eller från fartyget som avses i första stycket och inte heller för den tid då handresgodset har tagits om hand av bortfraktaren medan passageraren vistas i ter­minalbyggnad, på kaj eller annan hamnanläggning.

Är det avtalat att en bestämd del av befordringen skall utföras av nå­gon annan än bortfraktaren far, om den andre är namngiven, bortfrak­taren förbehålla sig frihet från an­svarighet för skada orsakad av en händelse under den del av beford­ringen som utförs av den andre. Detsamma gäller, om passageraren enligt befordringsavtalet har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än bortfraktaren för befordringen.


 


LU 1982/83:39


28


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


233 § Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, medlem av besättningen eller lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten. Redaren är också ansvarig, om skada vållas av annan, när denne på redarens eller befälha­varens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.


Vad redaren sålunda utgivit har han rätt att söka åter av den som vållat skadan.

Bestämmelser om inskränkning av redares ansvarighetjlnnas, utom i detta kapitel, i 5 och 6 kap. samt i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års inter­nationella konvention rörande konossement.


Skadestånd som redaren sålunda betalat har han rätt att kräva tillba­ka av den som vållat skadan.

Bestämmelser om inskränkning av redares ansvarighety/«n5, utom i detta kapitel, i 5 och 6 kap. samt i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års inter­nationella konvention rörande konossement.


234 §


/ mom. FöreUgger ansvarighet för redare enligt denna eller allmän lag, är ansvarigheten begränsad vad angår

1. ersättning för skada å person,
som befinner sig ombord på farty­
get för att medfölja detta, och för
skada å egendom ombord;

2.    ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av någon som befinner sig ombord på fartyget;

3.    ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av omständighet som hänför sig till navigeringen eller handhavandet av fartyget eller till lastningen, be­fordringen eller lossningen av las­ten eller till inskeppningen, beford­ringen eller landsättningen av pas­sagerarna;

4.    ersättning för skada å hamn­anläggning, bassäng eller segelbar vattenväg; samt

5.    ersättning på grund av före­skriven skyldighet att avlägsna sjunket, strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på så­dant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej an­svarighet på grund av skada som åsamkats befälhavaren eller med­lem av besättningen eller lots eller någon  person   i  redarens   tjänst.


Redaren har rätt att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel. Samma rätt har en sådan ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift, farty­gets befraktare samt var och en som utför tjänster i omedelbart samband med bärgning. Med bärg­ning avses även åtgärder enUgt 235 § första stycket 4, 5 och 6.

Om ansvar görs gällande mot nå­gon, för vilken redaren eller annan person som avses i första stycket svarar, har även denne rätt att be­gränsa sin ansvarighet enligt be­stämmelserna i detta kapitel.

Den som på grund av ansvarig­hetsförsäkring svarar för fordran som är föremål för begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet i samma utsträckning som försäk-ringshavaren.


 


LU 1982/83:39


29


 


Nuvarande lydelse

som befinner sig ombord eller vil­kens åligganden stå i samband med fartygets tjänst. Den avser ej heller ansvarighet på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller för­summelsen I egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning.

Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken.

2 mom. Har redaren motfordran mot borgenären och grunda sig fordran och motfordran på en och samma händelse, skall begräns­ningen avse allenast det belopp varmed fordringen överstiger mot-fordringen.


Föreslagen lydelse


235 §


År ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett belopp be­räknat efter ettusen francs för ton av furtygets dräktighet, dock minst etthundrafemtiotusen francs. In­träffar skada å person, höjes an­svarighetsgränsen i vad avser så­dan skada med tvåtusenetthundra francs för ton, dock med minst sex-hundratrettiotusen francs.

Ansvarighetsgränsen gäller be­träffande fordringar, vilka uppkom­mit på grund av en och samma hän­delse.

Med dräktighet avses nettodräk-tigheten, beräknad enligt reglerna i kungörelsen (1954:550) angående skeppsmätning, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid bestämmandet av netto-dräktigheten dragits från brutto-dräktigheten. Vad som förstås med franc bestämmes i 348§.


Om inte annat följer av bestäm­melserna i detta kapitel, föreligger rätt till ansvarsbegränsning, oav­sett grunden för ansvarigheten, be­träffande fordringar med anledning av

1.    person- eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på fartyget eller i omedelbart sam­band med fartygets drift eller med bärgning,

2.    skada på grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods, passagerare eller deras resgods,

3.    annan skada, om den har or­sakats av intrång i en rättighet, som inte grundar sig på avtal, och den har uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift eller med bärgning,

4.    åtgärder för att lyfta, avlägs­na, förstöra eller oskadliggöra ett fartyg, inbegripet allt som finns el­ler har funnits ombord, som har sjunkit, strandat, övergivits eller blivit vrak,

5.    åtgärder för att avlägsna, för­störa eller oskadliggöra fartygets last, samt


 Senaste lydelse 1982:252.


 


LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


30


6. åtgärder för att avvärja eller begränsa skada, för vilken ansvars­begränsning gäller, samt skada som har orsakats av sådana åtgär­der.

Har den som får begränsa sitt ansvar en motfordran mot borge­nären och grundar sig fordringen och motfordringen på en och sam­ma händelse, skall begränsningen avse endast den del av fordringen som överstiger motfordringen.

236 §


Fordringar på grund av skada å person skola i första hand tillgo­doses med det ansvarighetsbelopp som avses i 235§ första stycket andra punkten. Förslår ej detta, skaU återstoden av fordringarna tillsammans med övriga fordringar tillgodoses ur det belopp som avses i samma stycke första punkten.

Fördelningen av ansvarighetsbe­lopp skall ske iförhållande till ford­ringarnas storlek.

Har redaren betalt fordran som avses i denna paragraf, skall han anses träda i fordringsägarens stäl­le med samma rätt som denne och fordringsbeloppet medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbelop­pet, såvitt fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren. Visar redaren att han, oaktat krav ännu ej skett, framdeles har att be­talafordran som avses i denna pa­ragraf, skall jämväl den fordringen medtagas vid fördelningen.


Rätt till ansvarsbegränsning fö­religger inte beträffande

1.   fordran på bärgarlön, bidrag tiU gemensamt haveri eller på avtal grundad ersättning för åtgärder som avses i 235 § första stycket 4, 5 eller 6,

2.   fordran med anledning av ol­jeskada som omfattas av I § och 2 § första stycket lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

3.   fordran underkastad en inter­nationell konvention eller nationell lag som reglerar eller förbjuder be­gränsning av ansvarighet för atomskada,

4.   fordran med anledning av atomskada orsakad av ett atomfar­tyg.

5.   fordran med anledning av skada som har åsamkats lots eller den som är anställd hos någon som avses i 234 § första stycket och vars åligganden står i samband med far­tygets drift eller med bärgningen, samt

6.   fordran på ränta eller ersätt­ning för rättegångskostnader.


237 §3


Kvarstad för fordran, beträffan­de vilken ansvarigheten är begrän­sad, skall vägras och beviljad så­dan åtgärd skall hävas, om redaren inom riket hos rätten ställer säker­het för fulla ansvarighetsbeloppet


Rätt tiU ansvarsbegränsning fö­religger inte för den som visas själv ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.


 Senasie lydelse 1981:808.


 


LU 1982/83:39


31


 


Nuvarande lydelse

enligt 235 § jämte ett av rätten be­stämt tillägg för ränta och kostna­der i saken. Säkerheten får åbero­pas gentemot alla borgenärer, för vilkas fordringar gäller begräns­ning tiU samma ansvarighetsbe­lopp, och skaU anses vara ställd tiU förmån för alla sådana borgenärer.

Har redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första stycket avses och ställer han däref­ter hos samma domstol säkerhet för återstoden, skall ock vad iförs-ta stycket stadgas äga tillämpning.

Om redaren ställt fuU säkerhet efter vad i första eller andra stycket sägs, skaU på hans yrkande tidi­gare ställd säkerhet för fordran som avses med den fulla säkerhe­ten frigivas.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om säkerheten ställts hos vederbör­lig myndighet i Danmark, Finland eller Norge.


Föreslagen lydelse


238 I''


Kvarstad för fordran, beträffan­de vilken ansvarigheten är begrän­sad, skaU vägras och beviljad så­dan åtgärd hävas, om redaren visar alt han, innan åtgärden genom­förts, utom riket ställt betryggande och för borgenären tillgänglig sä­kerhet för fulla ansvarighetsbelop­pet enligt 235 § i någon av följande hamnar:

1.    den hamn där den händelse inträffat vara fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt rum i hamn, den första hamn som farty­get anlöpt efter händelsen;

2.    landsättningshamnen, om fordringen avser skada å person;

3.    lossningshamnen, om ford­ringen avser skada å last.

Har i faU som avses i första stycket säkerheten stäUts I annan ort än där angives, prövar rätten


Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skuU ansvarsbeloppen bestämmas påföljande sätt.

1.    För fordringar med anledning av personskada, som har tillfogats fartygets egna passagerare, är an­svarsgränsen 46666 särskilda drag­ningsrätter (SDR) multiplicerat med det antal passagerare som far­tyget enligt sttt certifikat har till­stånd att befordra, dock högst 25 miljoner SDR.

2.    För andra fordringar med an­ledning av personskada är ansvars­gränsen 333000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är dräktigheten högre, höjs ansvars­gränsen

för varje dräktighetstal från 501 tiU 3000 med 500 SDR,

för varje dräktighetstal från 3001 tiU 30000 med 333 SDR,


" Senasie lydelse 1981:808,


 


LU 1982/83:39


32


 


Nuvarande lydelse

med hänsyn till omständigheterna huruvida kvarstad skall vägras eller hävas.

Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även om den utom riket ställda säkerheten icke mot­svarar det fulla ansvarighetsbelop­pet enligt 235 § men redaren inom riket hos rät len ställer betryggande säkerhet för återstoden jämte ett av rätten bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.

Vad i denna paragraf är stadgat om håvande av kvarstad skall äga motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som ställts inom riket till befrielse från kvarstad.


Föreslagen lydelse

för varje dräktighetstal från 30001 tiU 70000 med 250 SDR, och

för varje dräktighetstal över 70000 med 167 SDR.

3. För andra slag av fordringar
samt fordringar som avses 12, i den
mån de inte tillgodoses med de be­
lopp som anges där, är ansvars­
gränsen 167000 SDR, om fartygets
dräktighet inte överstiger 500. Är
dräktigheten högre, höjs ansvars­
gränsen

för varje dräktighetstal från 501 tiU 30000 med 167 SDR,

för varje dräktighetstal från 30001 tiU 70000 med 125 SDR, och

för varje dräktighetstal över 70000 med 83 SDR.

4.    Ansvarsgränserna i 1—3 gäl­ler summan av alla fordringar som på grund av en och samma händel­se har uppkommit mot redaren, ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift och fartygets be­fraktare samt mot någon för vilken dessa svarar.

5.    Ansvarsgränserna för borga­re, som inte utför bärgning från far­tyg eller som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen avser, skall motsvara de ansvars­gränser som gäller för fartyg med en dräktighet av 1500. Ansvars­gränserna gäller summan av alla fordringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit mot sådan bärgare och mot någon för vilken denne svarar.

6.    Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt bestämmelserna om skepps­mätning i bilaga 1 till 1969 års in­ternationella skeppsmätningskon­vention. Vad som förstås med SDR anges i 369§.


239 §


Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är be­gränsad enligt 235 §, eller om för-


Varje ansvarsbelopp skaU förde­las mellan borgenärerna i förhål­lande till storleken av de styrkta


 


LU 1982/83:39


33


 


Nuvarande lydelse

delningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenärer må hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch.

Ifråga om dispasch enligt första stycket gälla i tillämpliga delar be­stämmelserna i 7 kap. om general-dispasch. Bestämmelse som avser haveridelägare gäller därvid i stäl­let sakägare.

Kostnaden för dispaschen ersat­tes av redaren, om icke borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken till dispasch eller eljest särskilda skäl föranleda annat.


Föreslagen lydelse

fordringar av det slag som ansvars­gränsen avser.

Om det belopp som avses i 238 § 2 inte räcker tillför betalning av de fordringar som anges där, skall återstoden av dessa fordringar be­talas ur det belopp som nämns i 238 § 3 med samma rätt som övriga där angivna fordringar.

Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet fördelats, helt eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens rätt in­till det belopp som han har betalat.

Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli skyldig att helt eller delvis betala en fordran som han, om den hade betalats färe ansvarsbeloppets fördelning, skulle ha kunnat kräva åter ur ansvarsbe­loppet enligt tredje stycket, skaU medel tills vidare avsättas för att han senare skall kunna göra sin rätt gällande.


240 §


Har redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt ovan givna bestämmelser om be­gränsning av ansvarigheten och vi­sar sig sedan annan borgenär hava ägt rått till betalning av ansvarig­hetsbeloppet, har redaren dock icke någon ytterligare betalnings­skyldighet, därest redaren, då be­talningen erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch, denna meddelades, icke ägde och ej heller genom ve­derbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad som rätteligen bort tillkomma annan, svarar därmed för den andres fordran, såvida han ägde kunskap om fordringen, när han er­höll betalningen.


Om det med anledning av en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning här i riket har väckts talan eller framställts begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en begräns­ningsfond upprättas. Fonden skaU upprättas hos den domstol där ta­lan har väckts eller hos sjörätts­domstolen för den ort där kvarstad eller andra rättsliga åtgärder be­gärts.

En begränsningsfond anses upp­rättad med verkanför alla personer som kan åberopa samma ansvars­gräns. Den är avsedd för betalning endast av fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.

Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får här i riket


3   Riksdagen 1982/83. 8 saml. Nr 39


 


LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


34


talan rörande en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbe­gränsning väckas endast i begräns­ningsmål. Detsamma gäller talan angående frågan huruvida den som upprättat begränsningsfonden har rätt tiU ansvarsbegränsning och an­gående frågan om fördelning av fonden.

Behörig att anhängiggöra be­gränsningsmål är den som har upp­rättat fonden, dennes försäkrings­givare och den som gör gällande en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.

Närmare bestämmelser om be­gränsningsfond och begränsnings­målfinns i 15 kap.

241  §


Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares ansvarig­het äger tillämpning jämväl ifråga om an.svarighet som åvilar farty­gets ägare, som ej är redare, eller den som i egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe.

Detsamma gäller ansvarighet vil­ken åvilar befälhavare eller med­lem av besättningen eller lots eUer någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren eller den som i egenskap av befraktare eller eljest handhar far­tygets drift i redarens ställe, så­framt ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet må be­gränsas, oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse.

Det sammanlagda belopp, tiU vil­ket redare och övriga i denna para­graf omförmälda personer äga be­gränsa sin ansvarighet för fordring­ar, som uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej över­stiga det fulla ansvarighetsbelop­pet enligt 235 §.


Den som har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond, som har upprättats i Sverige eller i en annan konventionsstat, kan inte med anledning av denna fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller ut­mätning avseende fartyg eller an­nan egendom, som tillhör någon som fonden har verkan för enligt 240 § andra stycket och som har rätt till ansvarsbegränsning.

Sedan en begränsningsfond har upprättats här i riket eller i Dan­mark, Finland eller Norge, kan sä­kerhetsåtgärd eller utmätning avse­ende fartyg eller annan egendom som tillhör någon som fonden har verkan för enligt 240 § andra stycket och som har rätt tiU an­svarsbegränsning inte ske med an­ledning av en fordran som kan gö­ras gällande mot fonden. Har sä­kerhetsåtgärd eller utmätning re­dan skett, skaU åtgärden håvas. Säkerhet som har ställts för att av­värja säkerhetsåtgärd eller utmät­ning eller för att få en sådan åtgärd hävd skaU friges.

Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som avses i andra   stycket,   kan   rätten   eller


 


LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


35


kronofogdemyndigheten avslå be­gäran om säkerhetsåtgärd eller ut­mätning, häva säkerhetsåtgärd el­ler utmätning som redan har skett eller frige säkerhet som har ställts. Begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning skall alltid avslås och, om fonden har upprättats innan så­dan åtgärd företagits eller säkerhet ställts, åtgärden hävas och säker­heten friges, når fonden upprättats i

a)   den hamn där den händelse har inträffat på vilken fordringen grundas eller, om händelsen inte ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget har anlöpt efter hän­delsen; eller

b)   landstigningshamnen, om fordringen avser personskada som har åsamkats en person ombord på fartyget; eller

c)    lossningshamnen, om ford­ringen avser skada på fartygets last.

Första och tredje styckena kan även tillämpas, om det visas att en fond, som har upprättats i en stat som inte är konventionsstat, är jämställbar med en sådan begräns­ningsfond som avses i 240 §.

Denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav mot begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som för­valtar fonden och han har möjlig­het att av fondens medel få ut vad som belöper på hans fordran och föra över det till ett annat land.

242 §


Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk myndighet.

Beträffande ansvarighet som avses i 234 § I mom. andra stycket första punkten skaU dock frågan, huruvida och tiU vilket belopp an­svarigheten år begränsad, avgöras efter den lag som gäller för tjänste-


Ansvarsbegränsning kan åbero­pas även om en begrånsning.sfond inte upprättas.

Har talan väckts om fordran .som år föremål för ansvarsbegränsning, skall rätten, om någon begräns­ningsfond inte har upprättats, vid tillämpning av bestämmelserna i detta  kapitel endast beakta den


 


LU 1982/83:39


36


 


Nuvarande lydelse

avtalet, om tjänsteavtalet regleras av lagen i annan stat, som är anslu­ten till 1957 års internationella kon­vention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av far­tyg som användas till fart i öppen sjö.


Föreslagen lydelse

fordran som målet gäller. Vill sva­randen att även annan fordran, för vilken samma ansvarsbelopp gäl­ler, skall beaktas vid ansvarsbe­gränsningen, skall förbehåll om detta tas in i domen.

En dom som inte innehåller för­behåll enligt andra stycket får verk­ställas utan hinder av 241 §. Inne­håller domen sådant förbehåll, kan den ändå verkställas, såvida inte en begränsningsfond upprättas och kronofogdemyndigheten med till-lämpning av 241 § finner att ansök­ningen om verkställighet skall av­slås.

Om begränsningsfond inte har upprättats, kan parterna hänskjuta frågan om ansvarsbeloppets stor­lek och fördelning till utredning och avgörande genom dispasch. Be­stämmelser om talan mot dispasch finns i 14 kap.


243 §


Regeringen äger förordna, att i StäUet för bestämmelserna i detta kapitel andra regler skola här i riket tUlämpas ifråga om fartyg hemma­hörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll an­slutit sig tiU 1957 års internationeUa konvention angående begränsning­en av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öp­pen sjö.


Ansvarsgränserna för örlogsfar­tyg och andra fartyg, som vid tiden för händelsen ägs eller brukas av en stat och används ute slutande för statsändamål och inte för affärs­drift, får inte i något fall understiga de gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av 5 000. Om en fordran avser ersättning för skada som har orsakats av ett sådant far­tygs särskilda egenskaper eller an­vändning, föreligger dock inte nå­gon rätt till ansvarsbegränsning. Bestämmelserna i detta stycke gäl­ler inte fartyg som huvudsakligen används för isbrytning eller bärg­ning.

Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller anpassat för borrning efter havsbottnens natur-tiUgångar skall vara 12 miljoner SDR för fordringar som avses i 238 § 2 och 20 miljoner SDR för fordringar som avses i 238 § 3, om fordringarna gäUer skada som har orsakats medan fartyget används i


 


LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


37


borrningsverksamhet. För fordran på ersättning för oljeskada gäller särskilda bestämmelser.

Flyttbara plattformar som är av­sedda för utforskning eller utvin­ning av havsbottnens naturtillgång­ar anses som fartyg vid tillämp­ningen av bestämmelserna i detta kapitel. Ansvarsgränserna för så­dana plattformar skall dock alltid motsvara de belopp som anges i andra stycket.

243 a §

När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk domstol, skall 234—243 §§ tillämpas. Före­ligger en fordran som avses i 236 § 5 och är lagen i någon annan kon­ventionsstat tillämplig på tjänste­avtalet, skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad avgöras enligt nämnda lag.

Bestämmelserna i 234—243 §§ hindrar inte tillämpningen av i öv­rigt gällande regler om Jämkning av en skadevållares ansvar.

Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är bunden av 1976 års konvention om be­gränsning av sjörättsligt skade­ståndsansvar.

261 §


Ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta pant­rätt i skeppet eller bygget till säker­het för fordran, har rätt att i den ordning som angives i detta kapitel hos registermyndigheten erhålla in­skrivning i egendomen av visst be­lopp (inteckning) i svenskt eller ut­ländskt mynt eller i francs som avses i 348 §. Myndighetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning kan icke beviljas i an­del av skepp eller skeppsbygge, ej heller i flera skepp eller byggen ge­mensamt.


Ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta pant­rätt i skeppet eller bygget till säker­het för fordran, har rätt att i den ordning som anges i detta kapitel hos registermyndigheten erhålla in­skrivning i egendomen av visst be­lopp (inteckning) i svenskt eller ut­ländskt mynt eller i särskilda drag­ningsrätter (SDR). Vad som förstås med SDR anges i 369 §. Myndighe­tens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning kan inte beviljas i an­del av skepp eller skeppsbygge och inte heller i flera skepp eUer byggen gemensamt.


 


LU 1982/83:39


38


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


328 §

Befälhavare dömes till böter,

1. om han försummar att enligt 58 § tredje stycket underrätta redaren
om fel eller brist i fartygets behöriga skick,

2.    om han försummar att enligt 60 § andra stycket på fartyget medföra skeppshandlingar eller ett exemplar av denna lag,

3.    om han försummar att avgiva rapport enligt 70 § eller uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eUer vilseledande uppgift i sådan rap­port,

4.    om han vägrar att i faU som avses i 317 § överlämna fartygets nationa­litetshandling till besiktningsmännen, eller

Befälhavare döms till böter.


5. om han utan laga hinder väg­rar att i sådant fall som avses i 346 § på fartyget medtaga befälhavare el­ler sjöman, hans aska eller efter­lämnade effekter.

Till samma straff dömes befälha­vare eller redare, om han försum­mar att enligt 306 § göra anmälan om sjöförklaring eller om han upp­såtligen eller av oaktsamhet föran­leder att sjöförklaring uppskjutes, utan att fömtsättningar äro för han­den enligt 304 §.


5. om han utan laga hinder väg­rar att i sådant fall som avses i 367 § på fartyget medtaga befälhavare el­ler sjöman, hans aska eller efter­lämnade effekter.

Till samma straff döms befälha­vare eller redare, om han försum­mar 'att enligt 306 § göra anmälan om sjöförklaring eller om han upp­såtligen eUer av oaktsamhet föran­leder att sjöförklaring skjuts upp, utan att fömtsättningar är för han­den enligt 304 §,


337 §


I fråga om behörigheten för sjö­rättsdomstol att upptaga tvistemål, som avses i 336 §, äga bestämmel­serna om laga domstol i tvistemål i allmänhet motsvarande tiUämp­ning. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finnes. Har säkerhet för fordran ställts hos myndighet till befrielse från kvarstad eller annan handräckning, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten ställts. Talan an­gående fordran som säkerheten av­sett får väckas vid sistnämnda sjö­rättsdomstol, även om säkerheten frigivits.

Överenskommelse att framtida tvist angående ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller resgods skall hänskjutas till viss domstol eller till skiljemän är ogUtig. Utan hinder härav får dock avtalas, att talan efter kärandens val endast skall kunna väckas vid domstol


I fråga om behörigheten för sjö­rättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i 336 § skall bestämmel­serna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Har sä­kerhet för en fordran ställts hos myndighet till befrielse från kvar­stad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid .sjörätts­domstolen för den ort där säkerhe­ten har ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett far väckas vid sistnämnda sjörätts­domstol, även om säkerheten har frige tts.

Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passage­rare eller resgods får väckas endast vid domstol


 


LU 1982/83:39


39


 


Nuvarande lydelse

1.   för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvud­sakliga rörelse;

2.   för den avtalsenliga avgångs-eller bestämmelseorten; eller

3.   i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bo­satt, fömtsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den sta­ten och är underkastad dess doms­rätt.

Finnes icke sjörättsdomstol i den ort där svaranden kunnat sökas en­ligt första stycket eUer andra stycket 1 eller 2, väckes talan vid sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Äro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederi­ets hemvist.


Föreslagen lydelse

1.    för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvud­sakliga rörelse;

2.    för den avtalsenliga avgångs-eller bestämmelseorten;

3.    i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bo­satt, fömtsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den sta­ten och är underkastad dess doms­rätt; eller

4.    i den stat där befordringsavta­let träffades, förutsatt att svaran­den har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.

Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får par­terna avtala att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till skiljemän.

Finns iitte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första stycket, andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om flera år redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.


350                                                      §
Bestämmelserna i detta kapitel

gäller begränsningsfond som upp­rättas enligt 240 § (globalfond).

Bestämmelserna i 352-364 §§ tillämpas också i vissa delar ifråga om begrånsning.sfond som upprät­tas enligt 5 § lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss.

351                                                                      §

En globalfond skall motsvara

1.                                                    summan av de belopp som en­
ligt 238 § utgör ansvarsgräns för de
fordringar beträffande vilka an­
svarsbegränsning görs gällande
och som har uppkommit på grund
av en och samma händelse, och

2.                                                    ränta på belopp som avses i I,
beräknad   enligt   6 §   räntelagen


 


LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


40


(1975:635), för tiden från dagen för händelsen till dagen för fondens upprättande.

352                                                                      §

Den som ansöker om upprättan­de av en begränsningsfond skall be­tala fondbeloppet till rätten eller ställa tiUfredsställande säkerhet för detta.

I ansökningen, som skaU vara skriftlig, skall sökanden redogöra för omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.

I ärenden om begränsningsfond gäller i tiUämpliga delar lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, om inte annat sägs i detta kapitel.

353                                                                      §

Rätten skaU fastställa fondens storlek och avgöra om erbjuden sä­kerhet kan godtas.

Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten även besluta att sökanden till rätten skall betala in eller ställa tilljredsställande sä­kerhet för ett tilläggsbelopp avsett att täcka ersättning till förvaltare i fonden, rättegångskostnader och andra kostnader med anledning av fondens upprättande och fördel­ning samt an.svaret för ränta för ti­den efter fondens upprättande.

Framgår det av beslutet att er­forderlig inbetalning har gjorts el­ler att tillfredsställande säkerhet har ställts, anses fonden upprättad den dag då heslutet har meddelats. I annat fall anses fonden upprättad den dag då inbetalning har skett eller säkerheten har ställts.

Beslut som avses i första och andra styckena gäller till dess an­nat förordnas eller frågan om fon- dens fördelning avgörs. Innefattar ett sådant beslut att högre belopp skaU betalas eller ytterligare säker-


 


LU 1982/83:39 Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


41


 


4    Riksdagen 1982/83. 8 saml. Nr 39


het ställas, skall rätten förelägga den som har upprättat fonden att inom viss tid betala in felande be­lopp eller ställa ytterligare säker­het. Om föreläggandet inte följs, förordnar rätten att fonden inte längre skall ha sådan verkan som avses i 241 och 357 §§. Erinran om detta skaU tas in i föreläggandet.

Talan mot beslut som avses i första och andra styckena och mot förordnande enligt fiärde stycket förs särskilt.

354                    §

När begränsningsfond har upp­rättats, skall rätten genast låta kungöra detta. I kungörelsen skall samtUga borgenärer uppmanas att skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom viss tid (anmäl­ningsfrist), som inte får understiga två månader. Erinran om bestäm­melserna i 240 § tredje stycket, 357 och 364 §§ skall tas in i kungörel­sen.

Kungörelsen skall införas i Post-och Inrikes Tidningar och i ortstid­ning. Om det finns skäl till det, skall kungörelse ske även i annan stat.

Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer skall un­derråttas om kungörelsen genom särskilt meddelande.

355                    §

Om det är lämpligt med hänsyn tiU sakens beskaffenhet eller om­ständigheterna i övrigt, skall rätten när en begränsningsfond har upp­rättats förordna förvaltare i fon­den. På förvaltaren skall ankom­ma, förutom de uppgifter som anges i 360 § andra stycket, att bi­träda vid handläggningen av fond­ärendet eller begränsningsmålet och vid förhandlingar mellan par­terna. Förvaltaren skall vara lag­faren och ha den särskilda insikt


 


LU 1982/83:39 Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


42


och erfarenhet som uppdraget krä­ver.

Ersättning tUl förvaltaren fast­ställs av rätten.

356                                                                      §

En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten uppgift om fordringens storlek och grunden för denna. Har dom meddelats an­gående fordringen eller pågår sär­skild rättegång om denna, skall uppgift lämnas om detta.

357                                                                      §

För en fordran som inte har an­mälts till rätten innan handlägg­ningen av frågan om fondens för­delning avslutas vid tingsrätten, kan ersättning endast utgå enligt 363 § andra stycket.

358                                                                      §

Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått ut och såväl den som har upprättat fonden som de borgenärer vilka har gjort gällande Jordringar mot fonden samtycker till det.

359                                                                      §

Med begränsningsmål avses mål i vilket frågor orn ansvar och dess begränsning och om anmälda ford­ringar avgörs samt fonden förde­las. Ett begränsningsmål an-hängiggörs genom att talan väcks genom stämning vid den domstol där fonden är upprättad. Sedan målet har anhängiggjoris, kan ta­lan väckas utan stämning.

Om inte annat sägs i detta kapi­tel, gäller i begränsningsmål i till­lämpliga delar rättegångsbalkens regler om tvistemål vari förlikning om saken är tillåten.

360 § I begränsningsmål skall rätten, sedan   den   anmälningsfrist   som anges  i 354 H  har gått ut,  hålla


 


LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


43


fondsammanträde. Till samman­trädet skall rätten kalla förval­turen, den som har upprättat fon­den, den som har anhängiggjort be­gränsningsmålet och borgenä­rerna. Finns någon annan person, vars rätt är berörd, skall även den­ne kallas. Vid fondsammanträdet skall behandlas frågor om ansvar och dess begränsning, om ansvars­beloppets storlek och om anmälda fordringar.

Före fondsammanträdet skall förvaltaren granska anmälda ford­ringar samt, i den mån det kan ske, upprätta förslag till fondens fördel­ning. Förslaget skall översändas till dem som har kallats till sam­manträdet. Har förvaltare inte för­ordnats, skall rätten vidta dessa åt­gärder.

Om någon invändning mot för­slaget, med de ändringar som kan ha gjorts vid fondsammanträdet, inte kvarstår när detta avslutas, skall förslaget läggas till grund för Jöndens fördelning.

Kvarstår någon invändning när fondsammanträdet avslutas, skall rätten bestämma viss tid, inom vil­ken den som har Jramställt invänd­ningen skall ange om han vidhåller den och begär rättens prövning av tvisten. Har en sådan begäran inte framställts i rätt tid, anses invänd­ningen förjdllen. Om den vidhålls, skall rätlen så snart som möjligt pröva tvisten.

Parter i en sådan tvist som anges i fjärde stycket är den som har framställt invändning och den gent­emot vilken invändningen riktas.

361 §

Fondsammanträde är att jäm­ställa med muntlig förberedelse, om inte unnat sugs i detta kapitel.

Tredskodom får inte meddelas vid utevaro från f(>ndsammanträde. Uteblir någon som har kallats till sådant   sammanträde,  far   målet


 


LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


44


handläggas och avgöras utan hinder av utevaron. Detta skall anges i kallelsen till sammanträdet.

362                                                                      §

Efter utgången av anmälnings­fristen kan rätten förordna att en viss del av de fordringar som har visats föreligga skall betalas ome­delbart.

Talan mot tingsrättens beslut i frågor som avses i första stycket förs särskilt. Mot hovrättens beslut i sådana frågor får talan inte föras.

363                                                                      §

När samtliga tvister är avgjorda, skaU rätten besluta om fördelning av fonden. Om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utred­ningen, får målet avgöras utan så­dan förhandling.

Rätten kan avsätta ett visst be­lopp till att täcka fordringar som inte har anmälts innan handlägg­ningen av frågan om fondens för­delning har avslutats vid tingsrät­ten. Detta belopp fördelas när samtliga anmälda fordringar har behandlats och det kan antas att ytterhgare fordringar inte kommer alt anmälas.

Fördelning av fonden skall ske även om den som har upprättat fonden inte har rätt till ansvarsbe­gränsning. I sådant fall kan rätten på yrkande meddela dom avseende den del av en fordran som inte får utdelning ur fonden.

364                                                                      §

Lagakraftvunnet avgörande i be­gränsningsmålet i frågor om an­svar, rätten till ansvarsbegräns­ning, ansvarsbeloppets storlek, an­mälda fordringar och fondens för­delning gäller gentemot alla som kan göra gällande fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina fordringar eller inte.


 


LU 1982/83:39                                                        45

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

347 §                                                 368 §

Nedanstående fordringar upphöra, vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller obegränsad, om talan ej väckes i laga ordning i fråga om

1.   fordran på bärgarlön, inom tvä år frän det bärgningsföretaget slut­förts;

2.   fordran på andel i bärgarlön enligt 229 § 1 mom. andra stycket, inom ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgar­lönens och andelens storlek;

3.   fordran på ersättning för sammanstötning, inom tvä år frän den dag skadan inträffade;

4.   fordran på belopp som någon erlagt utöver vad som rätteligen belöper på honom enligt 220 §, inom ett år frän det beloppet utgivits av honom;

5.   fordran på ersättning pä gmnd av att last skadats, gått förlorad eller försenats vid befordran eller på gmnd av att i konossement lämnats orik­tiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från det godset utiämnats eller borde ha utiämnats;

6.   fordran på ersättning för personskada eller försening vid passagerar­befordran, inom två år från Uandstigningen eller, om passageraren avlidit under befordringen, från den dag ilandstigning skulle ha ägt mm, eller, om passageraren avlidit efter ilandstigningen, inom två år frän dödsfallet men icke senare än tre år från ilandstigningen;

7.   fordran på ersättning på gmnd av att resgods skadats, gått förlorat eller försenats vid befordran, inom två år frän det godset förts Uand eUer, om det gått förlorat, skulle ha förts iland;

8.   fordran på bidrag tUl gemensamt haveri eller annan kostnad, som skall fördelas enligt samma gmnd (136 och 216 §§), inom ett år från den dag dispaschen vann laga kraft.

Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast med inlastat gods, upphör fordringen, om talan ej väckes i laga ordning, i fråga om fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till betalning. Äger borgenären för fordringen hålla sig även till redare, last­ägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger mm, gäller sådan rätt under samma tid som för fordran i allmänhet.

Har fordran som avses i första eller andra stycket kommit under dispa-schörs behandling, anses talan om fordringen väckt.

Den som infriat fordran som avses i första stycket 5 kan väcka återkrav mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. Sådan talan får dock ej väckas senare än ett år från den dag huvudanspråket infriades eller talan väcktes därom.

Avtal om förlängning av pre- Avtal om förlängning av pre­
skriptionstid som avses i denna pa-
skriptionstid som avses i denna pa­
ragraf är giltigt endast om det in-
ragraf är giltigt endast om det in­
gåtts efter fordringens tiUkomst och
gåtts efter fordringens tillkomst och
äger ej verkan för längre tid än tre
äger ej verkan för längre tid än tre
år åt gången, räknat från dagen för
år åt gängen, räknat från dagen för
avtalet. Preskriptionstid kan dock
avtalet. Preskriptionstid kan dock
icke i något fall genom avtal för-
icke i något fall genom avtal för­
längas med sammanlagt mer än tio
längas med sammanlagt mer än tio
år eller, i fall som avses i första
år eller, i fall som avses i första


 


LU 1982/83:39


46


Nuvarande lydelse

stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilandstigning eller ilandfö-ring ägt rum eller skulle ha ägt rum.

Föreslagen lydelse

stycket 6 eller 7, med mer än tre är från det ilandstigning eller ilandfö-ring ägt rum eller skulle ha ägt mm, / 200 § andra stycket finns före­skrifter om ogiltighet av avtalsvill­kor som inskränker passagerares rättigheter enligt första stycket 6 och 7.

Fråga om preskription av fordran som avses i denna paragraf bedöms här i riket enligt svensk lag, även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet.


Poincaréfranc

348 f

Med franc förstås I denna lag en värdeenhet innehållande sextiofem och ett halvt milligram guld av nio-hundra tusendelars finhet.

Regeringen kungör motvärdet av franc uttryckt i de av Internationel­la valutafonden använda särskilda dragningsrätterna.

Omräkning till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag dä betalning sker eller, om säkerhet ställes för betalningen, dä säkerhe­ten ställes. Vid omräkning från sär­skilda dragningsrätter skall kro­nans värde bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod, som In­ternationella valutafonden sagda dag tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner,

351                    §

Staten företrädes i ärende om er­sättning enligt 349 eller 350 § av myndighet som regeringen bestäm­mer.

352                    §

Vill den som är part i mål om beståndet av rätt till skepp eller skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 349 §, om han för­lorar målet, skall han antingen tUl gemensam handläggning med målet väcka talan mot staten om sitt er-


Särskildu dragningsrätter 369 § Med   särskUda   dragningsrätter förstås de av Internationella valu­tafonden använda särskilda drag­ningsrätterna (SDR).

Omräkning av SDR till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då betalning sker eller, om säkerhet stäUs för betalningen, då säkerhe­ten ställs. Kronans värde skall be­stämmas i enlighet med den beräk­ningsmetod som Internationella va­lutafonden nämnda dag tillämpar för sin verksamhet och sina trans­aktioner.

372                    §

Staten företräds i ärende om er­sättning enligt 370 eller 371 § av myndighet som regeringen bestäm­mer.

373                     §

ViU den som är part i mål om beståndet av rätt till skepp eller skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 370 §, om han för­lorar målet, skall han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan mot staten om sitt er-


' Senaste lydelse 1978: 136.


 


LU 1982/83:39                                                                       47

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

sättningsanspråk eller skriftligen sättningsanspråk eller skriftligen
underrätta den myndighet som underrätta den myndighet som
avses i 351 § om rättegången.
   avses i 372 § om rättegången.

Har förberedelsen i målet slutförts utan att ersättningstalan väckts eller underrättelse lämnats enligt första stycket, skall domstolen förelägga par­ten att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. lakttages ej tiden, är ersätt­ningsanspråket förfallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet.

353 §                                                             374 §

Har den som enhgt 349 eller     Har den som enhgt 370 eller
350 § är berättigad till ersättning av
371 § är berättigad till ersättning av
staten haft rätt att utkräva beloppet
staten haft rätt att utkräva beloppet
av annan såsom skadestånd, in-
av annan såsom skadestånd, in­
träder staten i rätten mot denne.
träder staten i rätten mot denne.

Ersättning enligt 349 eller 350 § Ersättning enligt 370 eller 371 H
på gmnd av domstols dom utbeta-
på grund av domstols dom utbeta­
las sedan domen vunnit laga kraft.
las sedan domen vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestäm­melser gäUer dock i faU då den händelse som ansvarigheten gmndas på har inträffat före ikraftträdandet.

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarigiiet för oljeskada till

sjöss

Härigenom föreskrivs att 2, 5-7. 9, 13, 14, 18 och 22 §§ lagen (1973: 1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2 § Denna lag äger tillämpning på oljeskada, som uppkommit i Sverige eller annan konventionsstat och orsakats av fartyg, som befordrar olja som last i lös vikt (bulklast), samt på kostnad för förebyggande åtgärder som vidta­gits för att förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige eller annan konventionsstat,

I fråga om lagens tillämplighet på I fråga om lagens tillämplighet på
krigsfartyg och vissa andra statsfar-
örlogsfartyg och vissa andra stats­
tyg samt fartyg som icke befordrar
fartyg samt fartyg som icke beford-
olja som bulklast gäller bestämmel-
rar olja som bulklast gäller bestäm-
serna i 22 §.
                                                    melserna i 22 §,

Ersättning för åtgärder med anledning av oljeskada utgår enligt denna lag även då skyldighet att vidtaga åtgärderna förelegat enligt lag eller annan författning.

Denna lag tillämpas utan hinder av eljest gällande regler om tillämplig lag.

Bestämmelserna i denna lag tillämpas icke i den mån en sådan tillämp­ning skulle vara oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt internationellt fördrag.


 


LU 1982/83:39


48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


5 §'


Fartygets ägare har rätt att för varje olycka begränsa sin ansvarig­het enligt denna lag till ett belopp motsvarande etthundratrettiotre särskilda dragningsrätter/ör ton av fartygets dräktighet. Ansvan'gheten skall dock ej i något faH överstiga fjorton miljoner särskilda drag­ningsrätter. Rätt till begränsning föreligger icke i fråga om ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

Om det påkallas tiU uppfyllande av Sveriges förpliktelser i förhål­lande till stat som tillträtt den i Bryssel den 10 oktober 1957 avslu­tade konventionen angående be­gränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas tiU fart i öppen sjö, skall bestämmel­serna i 10 kap. sjölagen (1891:35 s. 1) gälla i fråga om ägarens rätt att begränsa sin ansvarighet. Ansvarighetsbeloppet bestämmes enligt 235 § sjölagen.

Fartygets ägare har ej rätt till ansvarsbegränsning om olyckan vållats genom fel eller försummelse av ägaren själv med mindre han be­gått felet eller försummelsen i egen­skap av fartygets befälhavare eller medlem av besättningen.


Fartygets ägare har rätt att för vaije olycka begränsa sin ansvarig­het enligt denna lag till ett belopp motsvarande 133 särskilda drag­ningsrätter (SDR) per ton av farty­gets dräktighet. Ansvarigheten skall dock inte i något fall överstiga 14 miljoner SDR. Rätt till begräns­ning föreligger inte i fråga om ränta eller ersättning för rättegångskost­nad.

Fartygets ägare har inte rätt till ansvarsbegränsning, om olyckan har vållats genom fel eller försum­melse av ägaren själv, såvida han inte har begått felet eller försum­melsen i egenskap av fartygets be­fälhavare eller medlem av besätt­ningen.


6§


Rätt till ansvarsbegränsning en­ligt 5 § första stycket föreligger en­dast om ägaren, dennes försäk­ringsgivare eller annan på ägarens vägnar enligt denna lag eller mot­svarande bestämmelser i annan konventionsstats lag upprättar en begränsningsfond uppgående tUl det ansvarighetsbelopp som gäller för ägaren. Ansvarighetsbeloppet omräknas från särskilda dragnings­rätter tiU svenskt mynt efter kursen


Rätt tUl ansvarsbegränsning en­ligt 5 § första stycket föreligger en­dast om ägaren, dennes försäk­ringsgivare eller annan pä ägarens vägnar enligt denna lag eller mot­svarande bestämmelser i en annan konventionsstats lag upprättar en begränsningsfond uppgående till det ansvarighetsbelopp som gäller för ägaren och det tilläggsbelopp som fastställs enligt 353 § andra stycket sjölagen (1891:35 s. 1).


Senaste lydelse 1978: 134, Senasie lydelse 1978: 134,


 


LU 1982/83:39


49


 


Nuvarande lydelse

den dag då fonden upprättas. Där­vid skall kronans värde bestämmas i enlighet med den beräkningsme­tod som Internationella valutafon­den sagda dag tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

Begränsningsfond skall här i lan­det upprättas hos den domstol där talan om ersättning väckts enligt 18 §. Fonden får upprättas anting­en genom att ansvarighetsbeloppet inbetalas kontant eller genom stäl­lande av säkerhet söm godtages av domstolen.

Vill någon upprätta begräns­ningsfond, skaU domstolen på an­sökan av honom så snart ske kan meddela beslut om an.svarighetsbe-loppets storlek. Beslutet gäller till dess annorlunda förordnas. Efter utgången av den frist som föreskri­vits enligt 7 § första stycket prövar domstolen slutligt frågan om an­svarighetsbeloppets storlek.

Talan mot beslut om faststäl­lande av ansvarighetsbelopp eller rörande fråga om godkännande av säkerhet skaliföras särskilt.

Regeringen meddelar närmare bestämmelser om upprättande av begränsningsfond och om fondens förvaltning och fördelning.


Föreslagen lydelse

Ansvarighetsbeloppet omräknas till svenskt mynt med tUlämpning av bestämmelserna i 369 § andra stycket sjölagen.

Begränsningsfond skall här i lan­det upprättas hos den domstol där talan om ersättning har väckts en­ligt 18 §,

/ fråga om förfarandet när be­gränsningsfond enligt denna lag upprättas och omförlust i vissa fall av möjligheten att erhålla ersätt­ning för fordran som kan åberopas mot fonden skall bestämmelserna i 352—364 §§ sjölagen ha motsva­rande tUlämpning. Betalning eller säkerhet som avses i 353 § andra stycket får dock krävas också ifrå­ga om ränta för tiden till dess fon­den upprättas. Vad som sägs i 353 § fjärde stycket om verkan som avses i 241 § sjölagen skall i stället gälla verkan som avses i 9 § före­varande lag. Följs inte föreläggan­de enligt 353 § fiärde stycket, skall i förordnande som där sägs tUlkän-nages att rätt till ansvarsbegräns­ning inte längre föreligger.


7§


Har begränsningsfond upprät­tats här i riket, skall den domstol vid vilken fonden upprättats genom kungörelse uppmana sakägarna att Inom viss tid, som ej får understiga sex månader, skriftligen anmäla sitt anspråk och begära att visst be­lopp avsattes för deras räkning. Kungörelsen skall införas i Post-och Inrikes Tidningar och i en eller flera tidningar inom den del av lan­det, där oljeskada i anledning av ifrågavarande olycka har uppkom-mU. Har oljeskada uppkommit i an­nan konventionsstat, skall kungö­relsen införas även i den officiella tidningen i sådan stat. Särskilt meddelande skall genom brev till­ställas alla kända sakägare.


En begränsningsfond som avses i denna lag fördelas mellan borge­närerna i förhåUande till storleken av de styrkta fordringarna.


 


LU 1982/83:39                                                                        50

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Sakägare som icke inom den i kungörelsen föreskrivna fristen an­mäler sitt anspråk får ej göra an­språket gällande mot begräns­ningsfonden med mindre han var­ken haft eller bort ha kännedom om kungörandet. Utan hinder av vad nu sagts får sådant anspråk göras gällande om den skada på vilken anspråket grundas inträffade efter fristens utgång eller så kort lid dessförinnan att sakägarens under­lätenhet att göra anmälan inom förelagd tid icke kan läggas honom till last som försummelse. Rätten kan besluta att avsätta visst belopp till att täcka sådana anspråk som ej har anmälts före fristens utgång men som trots detta får göras gäl­lande mot begränsningsfonden. Detta belopp fördelas när samtliga sådana anspråk avgjorts eller när på. grund av vad som sägs i 10 § talan om ersättning icke längre får väckas.

Om ansvarighetsbelopp som gäl­ler enligt 5 § första stycket ej förslår till gottgörelse åt dem som är be­rättigade till ersättning, nedsättes deras ersättningar med samma kvotdel.

Har begränsningsfond upprät­tats här i riket och kan det befaras att det för fartyget gällande ansva­righetsbeloppet ej kommer att för­slå till gottgörelse åt dem som är berättigade till ersättning, kan rät­ten förordna att ersättning tills vi­dare skall utgå endast med viss kvotdel.

Fördelning av fonden skall ske även om ägaren enligt 5§ tredje stycket icke har rätt att begränsa sin ansvarighet.

Har begränsningsfond upprättats enligt 6 § och har ägaren rätt att be­gränsa sin ansvarighet, får annan ägaren tillhörig egendom ej tagas i an­språk för tillgodoseende av krav pä ersättning som kan göras gällande mot fonden.


 


LU 1982/83:39


51


 


Nuvarande lydelse

Har i fall som avses i första stycket ägaren tillhörig egendom blivit föremål för kvarstad eller an­nan handräckning med anledning av krav pä ersättning som kan göras gällande mot begränsningsfonden, skall den beviljade åtgärden hävas. Har ägaren ställt säkerhet för att undvika sådan åtgärd, skall säker­heten återställas til! honom.


Föreslagen lydelse

Har i fall som avses i första stycket ägaren tillhörig egendom blivit föremål för kvarstad eller an­nan säkerhetsåtgärd med anledning av krav på ersättning som kan göras gällande mot begränsningsfonden, skall den beviljade åtgärden hävas. Har ägaren ställt säkerhet för att undvika sådan åtgärd, skall säker­heten återställas till honom.


Om begränsningsfond har upprättats i annan konventionsstat, skall vad i första och andra styckena sägs gälla endast om den skadelidande har rätt att föra talan vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden och har möjlighet att av fondens medel utfå vad som belöper på hans fordran.

13


För utländskt fartyg som anJöper eller lämnar svensk hamn eller på svenskt sjöterritorium belägen tilläggsplats och som vid tillfället befordrar mer än tvåtusen ton olja som bulklast skall finnas försäkring eller annan betryggande säkerhet som täcker ägarens ansvarighet en­ligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarighetsbelopp som avses i 5 § första eller andra stycket, Vad nu sagts gäller ej far­tyg som äges av främmande stat.

Fartyget skall ombord medföra certifikat som visar att sådan för­säkring eller annan betryggande sä­kerhet som avses i första stycket finnes .Ages fartyget av främmande stat, skall ombord medföras certifi­kat som bestyrker att fartyget äges av den staten och att dess ansvarig­het är täckt intill det ansvarighets­belopp som gäller enligt 5 § första eUcr andra stycket.

Närmare bestämmelser om certi­fikat som avses i andra .stycket meddelas av regeringen eller myn­dighet som regeringen bestämmer.


För ett utländskt fartyg som an-löper eller lämnar svensk hamn el­ler på svenskt sjöterritorium belä­gen tilläggsplats och som vid tillfäl­let befordrar mer än 2000 ton olja som bulklast skall finnas försäkring eller annan betryggande säkerhet som täcker ägarens ansvarighet en­ligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsslat intill det ansvarighetsbelopp som avses i 5 § första stycket. Vad nu sagts gäller inte fartyg som ägs av en främmande stat.

Fartyget skall ombord medföra ett certifikat som visar att en sådan försäkring eller annan betryggande säkerhet som avses i första stycket finns. Ägs fartyget av en främman­de stat, skall ombord medföras ett certifikat som bestyrker att fartyget ägs av den staten och att dess an­svarighet är täckt intill det ansva­righetsbelopp som gäller enligt 5 § första stycket.

Närmare bestämmelser om certi­fikat som avses i andra stycket meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm­mer.


14 § Försäkring som avses i 12 eller 13 § skall för den som är berättigad till ersättning medföra rätt alt få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren.

Senaste lydelse 1975:408.


 


LU 1982/83:39


52


 


Nuvarande lydelse

Försäkringsgivaren är dock fri från ansvarighet, om fartygets ägare är fri från ansvarighet eller om denne själv uppsåtligen vållat skadan. Försäkringsgivarens an­svarighet skall ej i något fall över­stiga det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 5 § första eUer andra stycket.

I vidare män än som följer av andra stycket kan försäkringsgi­varen icke till befrielse från ansva­righet mot annan än ägaren åberopa omständighet som han kunnat åbe­ropa mot ägaren.


Föreslagen lydelse

Försäkringsgivaren är dock fri frän ansvarighet, om fartygets ägare är fri från ansvarighet eller om denne själv uppsåtligen har vål­lat skadan. Försäkringsgivarens an­svarighet skall inte i något fall över­stiga det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 5 § första stycket.

I vidare män än som följer av andra stycket kan försäkringsgi­varen inte till befrielse frän ansva­righet mot någon annan än ägaren åberopa omständigheter som han kunnat åberopa mot ägaren.


18 §"


Talan om ersättning för olje­skada, som enligt 17 § får tas upp i Sverige, väcks vid den sjörättsdom­stol som är närmast den ort där ska­dan uppkom.

Talan om ersättning för olje­skada, som enligt 17 § får upptagas i Sverige, väckes vid den sjörätts­domstol som är närmast den ort där skadan uppkom.

Har talan om ersättning för skada som uppkommit på gmnd av samma olycka väckts vid flera domstolar, skall regeringen förordna en av dessa domstolar att handlägga samtliga mål.


Har begränsningsfond upprättats här i landet enligt 6 § och har ägare eller försäkringsgivare, mot vilken talan om ersättning väckts här eller i annan konventionsstat. rätt att begränsa sin ansvarighet, prövar den domstol, vid vilken fonden upprättats, frågor om ansvarighets­beloppets fördelning mellan de er-sättningsberättigade,


Har en begränsningsfond upprät­tats här i landet enligt 6 §, prövar den domstol, vid vilken fonden har upprättats, frågor om ansvarighets­beloppets fördelning mellan de er-sättningsberättigade. Denna pröv­ning skall göras i begränsningsmål som avses i 15 kap. .sjölagen (1891:35 s. 1).


22 §


Denna lag gäller ej i fråga om ol­jeskada orsakad av krigsfartyg eller annat fartyg som vid tiden för olyc­kan äges eller bmkas av stat och användes uteslutande för statsän­damål och icke för affärsdrift. Har sådant fartyg orsakat oljeskada ge­nom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att förhindra eller begränsa sådan ' skada i Sverige, äger dock bestäm-


Denna lag gäller inte i fråga om oljeskada orsakad av örlogsfartyg eller annat fartyg som vid tiden för olyckan ägs eller bmkas av en stat och används uteslutande för stats­ändamål och inte för affärsdrift. Har ett sådant fartyg orsakat olje­skada genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vid­tagits för att förhindra eller begrän­sa sådan skada i Sverige. skaU dock


* Senaste lydelse 1975:408.


 


LU 1982/83:39

Nuvarande lydelse

melserna i 1 §, 2 § tredje stycket, 3-5, 10 och 18 §§ tillämpning.

Har fartyg som vid tiden för olyckan icke befordrade olja som bulklast orsakat oljeskada genom förorening i Sverige eller har före­byggande åtgärder vidtagits för att förhindra eller begränsa sådan ska­da i Sverige, tillämpas bestämmel­serna i 1 §, 2 § tredje och femte styckena, 3, 10 och 18 §§, I fråga om ägarens rätt att begränsa sin an­svarighet gäller i sådant fall bestäm­melserna i 10 kap. sjölagen (1891:35 s, I), Ansvarighetsbelop­pet bestämmes enligt 235 § sjöla­gen.


53

Föreslagen lydelse

bestämmelserna i 1 §, 2 § tredje stycket, 3-5, 10 och 18 §§ tilläm­pas.

Har ett fartyg som vid tiden för olyckan inte befordrade olja som bulklast orsakat oljeskada genom förorening i Sverige eller har före­byggande åtgärder vidtagits för att förhindra eller begränsa sådan ska­da i Sverige, tillämpas bestämmel­serna i I §, 2 § tredje och femte styckena, 3, 10 och 18 §§. I fråga om ägarens rätt att begränsa sin an­svarighet gäller i sådant fall bestäm­melserna i 10 kap, sjölagen (1891: 35 s. 1).


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestäm­melser gäller dock i fall dä den händelse som ansvarigheten grundas pä har inträffat före ikraftträdandet.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983