LU 1982/83:31

Lagutskottets betänkande
1982/83:31

om vissa upphovsrättsliga frågor vid spridning av TV-program
Ärendet

I betänkandet behandlas motion 1982/83:717 av Helge Hagberg och Evert
Hedberg (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen sagts om nödvändigheten av att lagstiftningsvägen lösa
problemet om upphovsmannarätt och ersättning när det gäller svenska
TV-programs vidaresändning till svenskar i utlandet och i Sverige.

Motionärerna framhåller att utlandssvenskarna har ett stort behov av att få
se svenska TV-program samt att det är angeläget att programmen kan
användas också för andra ändamål. Enligt motionärerna har under många år
förhandlingar förts om utnyttjande av Sveriges Radios programinspelningar
utan att en lösning kunnat nås. Med hänsyn till att problemen kring
utnyttjandet drabbar allmänheten anser motionärerna att det nu är
nödvändigt med en lösning lagstiftningsvägen av de upphovsrättsliga
frågorna.

Sveriges Radio AB, Tidningarnas arbetsgivareförening samt Svenska
journalistförbundet har beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på
motionsförslaget. En skrivelse har inkommit från Tidningarnas arbetsgivareförening.

Allmän bakgrund

Upphovsrättsliga regler

Upphovsrättslagen (1960:729) ger skydd åt den som skapat ett litterärt
eller konstnärligt verk. Skyddet innebär att den som skapat verket har rätt att
utnyttja detta ekonomiskt och har ett visst ideellt betonat inflytande över hur
och i vilka sammanhang det används. Har flera medverkat vid tillkomsten av
det skyddade verket har var och en av dem upphovsrätt. Så kan t. ex. vara
fallet beträffande ett filmverk, där upphovsrätten kan tillkomma manusförfattare,
regissör, producent, arkitekter, koreografer m. fl. Fotograferna i
filmen har däremot rättighet enligt fotografilagen (1960:730) till de enskilda
bildrutorna i filmen. Enligt upphovsrättslagen åtnjuter också utövande
kostnärer, exempelvis skådespelare och musiker, samt radio- och TV-företag
ett visst skydd (s. k. närstående rättigheter).

Begreppen litterärt och konstnärligt verk i lagen är mycket vidsträckta. Till
litterära verk räknas bl. a. skönlitteratur och beskrivande framställningar i
ord såsom vetenskapliga arbeten och handböcker. Som konstnärliga verk
räknas i princip alla former, där verk skapas i syfte att nå en konstnärlig

1 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 31

LU 1982/83:31

verkan, t. ex. i bild, rörelse eller toner. Till denna grupp hör bl. a. sceniska
verk som teaterpjäser och koreografiska verk, musikaliska kompositioner
både när de framförs och framträder i notskrift samt filmverk, både
spelfilmer och under vissa förutsättningar kortfilmer och journalfilmer.

För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk och därmed
komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha vad man brukar kalla
verkshöjd. Samma sak kan också uttryckas så, att en produkt är ett verk, om
den praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer oberoende av
varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag (som flera kan
tänkas komma på), vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare
nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig eller alldaglig karaktär.

Ett auktorverk kan framträda i många olika former. Det kan vara fixerat
på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar. Exemplar av verket är inte
blott en bok eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse av verket,
utan också en grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv.,
som endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verkan kan också
framträda i obeständig form, t. ex. i uppläsarens ord, i tonerna av ett
musikstycke, i bilden på filmduken eller televisionsskärmen. Alla former vari
verket framträder faller inom dess skyddssfär, även bearbetningar.

Upphovsrätt uppkommer utan några formaliteter, så snart upphovsmannen
har gjort det skapande verket på något sätt tillgängligt för annan. En
sådan uppkommen, ursprunglig upphovsrätt kan endast tillkomma den
fysiska person som skapat verket. En juridisk person, t. ex. ett filmföretag,
kan inte vara upphovsman. Om upphovsmannen är anställd med uppgift att
framställa upphovsrättsligt skyddade verk övergår åtminstone i viss omfattning
upphovsrätten till arbetsgivaren. I vad mån rätten övergår beror på olika
omständigheter, bl. a. innehållet i anställningsavtalet.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en
principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket
tillgängligt för allmänheten, t. ex. genom att framföra det offentligt och
sprida exemplar av verket. Som framställning av exemplar anses bl. a.
inspelning av verket på band eller annan anordning från vilken det kan
återges.

Att framföra ett verk offentligt betyder att presentera verket för
allmänheten i obeständig form, att läsa upp en dikt, spela ett musikstycke,
visa en film, utsända ett verk i ljudradio eller television osv. Ett framförande
är offentligt, när det sker på en plats, dit allmänheten äger tillträde. Härmed
jämställs det fallet, att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en
större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s. k. industrimusik).

Skyddet för de utövande konstnärerna har tre former, nämligen inspelningsskydd,
utsändningsskydd och kopieringsskydd. Dessutom finns skydd
för den utövande konstnärens ideella intressen.

LU 1982/83:31

Inspelningsskyddet innebär att annan inte utan den utövande konstnärens
samtycke får spela in hans framförande på grammofonskiva, film eller annan
anordning genom vilken framförandet kan återges.

Utsändningsskyddet innebär att den utövande konstnärens framförande
inte utan hans samtycke får sändas ut i ljudradio eller TV. Skydd finns vidare
mot direkt överföring vilket innebär att man inte utan den utövande
konstnärens samtycke till allmänheten får förmedla ett framförande från den
lokal där det sker till en annan lokal. Sådan överföring kan t. ex. ske genom
kabel till allmänhet i den andra lokalen.

Kopieringsskyddet betyder att framförande som upptagits på grammofonskiva
eller annan anordning genom vilken det kan återges inte utan den
utövande konstnärens samtycke får överföras till annan sådan anordning.
Detta skydd varar i 25 år från det år när upptagningen gjordes.

Beträffande radio- och TV-företag gäller att sändningarna inte utan deras
samtycke får återutsändas eller spelas in. TV-sändning får inte heller utan
tillstånd återges för allmänheten i biograflokal eller liknande. Vidare finns
det skydd mot kopiering av inspelningar av sändningar.

Såväl det rent upphovsrättsliga skyddet som skyddet för de närstående
rättigheterna är i vissa avseenden inskränkt. Bl. a. får man för enskilt bruk
framställa enstaka exemplar av ett verk, t. ex. spela in ett TV- eller
radioprogram. Beträffande litterära och musikaliska verk är vidare spridning
av exemplar av verket undantagen från ensamrätten, när verket getts ut.
Härav följer att utgivna böcker, grammofonskivor och ljudkassetter fritt kan
säljas eller utlånas eller, när det gäller böcker, uthyras. Undantaget omfattar
dock inte filmverk, vars upphovsmän alltså kontrollerar spridning av
exemplar till allmänheten. I fråga om film, varmed jämställs inspelningar på
videogram, gäller en särskild presumtionsregel, nämligen att överlåtelse av
rätt till inspelning av ett verk omfattar rätt att göra verket tillgängligt för
allmänheten, exempelvis genom att visa filmen på biograf eller i television.
Musikaliska verk faller inte under presumtionsregeln.

Vad gäller programinslag i TV innebär de redovisade reglerna att om
inslaget har s. k. verkshöjd så har de som bidragit till verket med en skapande
insats upphovsrätt till det och Sveriges Radio saknar i princip rätt att ensam
förfoga över det, om inte annat avtalats. Ett TV-inslag inspelat på videogram
får således inte utan upphovsmännens tillstånd kopieras och spridas bland
allmänheten utöver vad som följer av det ovan redovisade undantaget från
skyddet för filmverk. Å andra sidan har inte heller upphovsmännen rätt att
ensamma bestämma över hur ett inspelat program skall användas.

Handelsflottans videonät

År 1973 träffades ett avtal om allmänna tjänstevillkor för tjänstemän vid
Sveriges Radio som bl. a. reglerade de upphovsrättsliga frågorna vid
företaget. Avtalet föreskrev att den anställde överlät på företaget - med

1* Riksdagen 1982/83. 8 sami. Nr 31

LU 1982/83:31

beaktande av bestämmelserna om upphovsrättens ideella innehåll - upphovsrätten
till i tjänsten utförda upphovsrättsliga verk och prestationer för
användning i företagets verksamhet. Detta gällde också i fråga om rätten till
fotografisk bild. Med företagets verksamhet avsågs dels att inom eller utom
landet, antingen genom företaget eller genom annan, göra framställda
produkter av alla slag tillgängliga för allmänheten genom alla nu utnyttjade
metoder, dels att framställa samtliga de exemplar som erfordrades för denna
produktion och distribution. Från den nu angivna huvudregeln gjordes
undantag för vissa särskilda utnyttjandeformer. En sådan var överföring av
program till videogram och fonogram för annat utnyttjande än rundradioändamål,
undervisningsändamål eller för distribution till ombordanställda på
svenska fartyg.

För utnyttjanden som skedde enligt huvudregeln utgick kollektiv ersättning
i form av ett årligt belopp, som fördelades mellan de anställda
upphovsmännen av fackklubben vid företaget. För undantagen gällde, att
ersättning skulle regleras i särskild överenskommelse mellan företaget och
SIF-klubben. Till skydd för upphovsmännens ideella rätt i det praktiska
programarbetet utfärdades i anslutning till avtalet en särskild instruktion.
Till protokollet från förhandlingarna fogade parterna gemensamt följande
anteckning.

Parterna har deklarerat sina respektive principiella ståndpunkter. Man har
därvid funnit att frågan är av sådan betydelse att det väsentligaste är att
åstadkomma den praktiska reglering som skett i föreliggande överenskommelse
utan att därigenom frånträda sina tidigare deklarerade ståndpunkter.
Dessa kan sammanfattningsvis beskrivas så att arbetsgivarparten för sin del
hävdar att Sveriges Radio övertagit den anställdes upphovsrätt för allt sådant
utnyttjande som med hänsyn till företagets public-service-karaktär kan
tänkas förekomma i dess verksamhet. Därvid har särskilt framhållits
utnyttjande av alla slag direkt eller indirekt i programverksamheten samt
utbyte med och försäljning till andra radioföretag. Tjänstemannaparten å sin
sida hävdar att den anställde i princip endast överlåtit förfoganderätten till
Sveriges Radio att utnyttja hans verk/prestation för en sändning inom landet,
samt att tillämpningen av den ideella rätten enligt upphovsrättslagen i
rundradio verksamheten bör regleras i kollektivavtal.

Sedan detta avtal slutits och överenskommelser träffats med vissa andra
organisationer, bl. a. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
(KLYS), byggde Handelsflottans välfärdsråd, sedermera om bildat
till Handelsflottans kultur- och fritidsråd (HKF), successivt upp ett videonät
för handelsflottan genom vilket i huvudsak program från Sveriges Radio
kunde distribueras bland svenska handelsfartyg. Avtalet mellan Sveriges
Radio och SIF-klubben upphörde emellertid att gälla i maj 1977. Härefter
fick HKF ersätta programutbudet från Sveriges Radio med annan produktion.
År 1980 återupptogs leveranserna av program.

När det gäller medverkande i TV-program som inte är anställda i Sveriges
Radio har de upphovsrättsliga frågorna numera lösts avtalsvägen. Förhandlingar
har sedan länge pågått mellan TV-bolaget och de anställdas

LU 1982/83:31

organisation om ett avtal som skall göra det möjligt för bolaget att använda
producerade TV-program på en mängd olika områden, exempelvis för
visning på sjukhus och fängelser, samt att utnyttja dem kommersiellt. På
begäran av de anställdas organisation tillsatte regeringen år 1982 en
förlikningskommission. Förhandlingarna inför kommissionen strandade
våren 1982 men återupptogs under slutet av året.

Förhandlingarna inför kommissionen ledde till att ett avtal träffades den 30
mars 1983 mellan TV-bolaget och SIF. Avtalet innebär i huvudsak att
upphovsrätten till skyddade verk och prestationer som de anställda skapat i
tjänsten övergår till arbetsgivaren samt att denne skall betala upphovsmännen
två milj. kr. per år för utnyttjande utöver vad som kan anses ligga i
anställningsavtalet. För vissa kommersiella utnyttjanden av programinspelningar
skall företaget vidare betala en royalty till upphovsmännen på 2,5 eller
5 %, beroende på programtyp. Som kommersiellt utnyttjande anses enligt
avtalet inte distribution av bl. a. program för undervisningsändamål och för
utlandssvenskar samt för svenska handelsflottan, ambassader, FN-personal
m. fl. Till förhandlingsprotokollet finns fogat samma anteckning som vid
1973 års avtal.

Förhållanden i Danmark, Norge och Finland

I Danmark har de upphovsrättsliga problemen vad gäller videogramdistribution
lösts avtalsvägen. Lösningen innebär att en central organisation för
samtliga upphovsrättsinnehavare till danska TV-program bildats och att den
från fartyg och oljeplattformar erhåller en viss årlig summa för fördelning
mellan upphovsmännen.

Även i Finland har man valt avtalsvägen, därvid man dock endast löst
mindre delar av det upphovsrättsliga problemkomplexet.

I Norge löste man år 1977 de upphovsrättsliga problemen inom Norsk
Rikskringkasting genom en tidsbegränsad lagstiftning, som fastslår att
företagets personal inte kan motsätta sig att programmen används i
videogramform för norska handelsflottan. Lagen ger även möjlighet till
distribution av program till norskägda fartyg under utländsk flagg och
oljeborrplattformar i Nordsjön.

Upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02)

År 1970 tillsattes en samnordisk utredning med sakkunniga från Danmark,
Finland, Norge och Sverige för att göra en allmän översyn av den
upphovsrättsliga lagstiftningen, den s. k. nordiska upphovsrättskommittén.
Kommittén avgav år 1974 ett delbetänkande med förslag till lagreglering av
bl. a. fotokopiering och bandinspelning inom undervisningsverksamhet.
Kommitténs förslag ledde för svensk del inte till någon lagstiftning. Nordiska
upphovsrättskommittén upplöstes år 1976.1 stället tillsattes åren 1976-1977 i

LU 1982/83:31

samtliga nordiska länder utom Island nationella utredningar för översyn av
den upphovsrättsliga lagstiftningen.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 4 mars 1976 tillkallades för
svenskt vidkommande tre sakkunniga med uppdrag att se över upphovsrättslagstiftningen
m. m. Genom beslut vid regeringssammanträde den 24
februari 1977 erhöll utredningen tilläggsdirektiv. Samtidigt utökades antalet
sakkunniga till fem.

De direktiv upphovsrättsutredningen fick år 1976 byggde i huvudsak på
riktlinjer som Nordiska ministerrådet antagit år 1975 för en översyn av den
nordiska upphovsrättslagstiftningen. I riktlinjerna pekades på att den
tekniska utvecklingen ständigt frambringar nya former för utnyttjande av
upphovsrättsligt skyddade verk och att det var angeläget att de nya
möjligheterna härvidlag togs till vara. Samtidigt framhölls att utvecklingen
medfört att det blivit svårare för upphovsmännen att hävda sina rättigheter.
Det uttalades att en allmän översyn av upphovsrätten borde göras. Vidare
framhölls att det var rimligt att regelsystemet utformades på ett sätt som
beaktade samhällets intressen av att upphovsrätten inte lade hinder i vägen
för en önskvärd tillgång till upphovsrättsligt skyddade verk. Översynen
borde avse inte bara upphovsmännens rättigheter utan också de s. k.
närstående rättigheterna. I riktlinjerna uttalades vidare att särskild uppmärksamhet
borde ägnas de problem av praktisk natur som uppkommer när
ett verk har flera upphovsmän, en situation som blivit alltmer vanlig genom
att många skyddade prestationer utförs i någon form av teamwork. Även
frågan om upphovsrättens övergång i anställningsförhållanden borde övervägas.

I direktiven till den svenska utredningen återgavs ministerrådets riktlinjer.
Vidare framhölls bl. a. att riktlinjerna inte innebar några begränsningar
såvitt avser de frågor som kan tas upp under utredningsarbetet samt att
riktlinjerna är öppna och inte innebär att några vägar avvisas för att nå de
syften som avses.

I tilläggsdirektiven år 1977 görs vissa förtydligande uttalanden till ledning
för det fortsatta utredningsarbetet. Uttalandena hänför sig i huvudsak till vad
som anförts i riktlinjerna om vilka lösningar som bör sökas för att man skall
komma till rätta med de svårigheter och nackdelar som nuvarande regler
skapar. Vidare understryks betydelsen av en fortsatt nordisk rättslikhet på
området.

Utredningen beräknas avge ett delbetänkande år 1983.

Videogramutredningen (U 1977:05)

Videogramutredningen tillkallades år 1977 för att utreda frågan om
samhällets insatser på videogramområdet. Enligt direktiven skulle utredningen
bl. a. pröva vissa frågor om distribution av videogram samt överväga
möjligheterna till utnyttjande av Sveriges Radios program för distribution i

LU 1982/83:31

videogramform. Härvid framhölls bl. a. att det ankommer i första hand på
upphovsrättsutredningen att lösa de upphovsrättsliga problem som kan
uppkomma när det gäller användningen av TV-program.

Videogramutredningen avlämnade år 1978 en promemoria (Ds U 1978:8)
Svenska videonät utomlands med förslag om en treårig försöksverksamhet
med distribution av svenska TV-program i videogramform till svenskar i
utlandet. I promemorian framhåller utredningen att starka kulturpolitiska
skäl talar för att svenskar utomlands snarast möjligt får tillgång till ett urval
av Sveriges Radios egen produktion av TV-program i videogramform.
Antalet utlandssvenskar som direkt eller indirekt är knutna till svenska
institutioner eller företag utomlands beräknar utredningen till omkring
50 000. Det konstateras att det finns en lång rad institutioner och företag som
har intresse av distribution av svenska TV-program utomlands.

En förutsättning för att utredningens förslag skall kunna genomföras anges
vara att man kan åstadkomma en fullständig upphovsrättslig lösning i fråga
om utlandsdistributionen. Utredningen räknar med att avtal skall träffas
mellan de berörda parterna för den tid som försöksverksamheten är avsedd
att vara. I den mån det blir svårt att få till stånd de avtal som krävs bör enligt
utredningen andra utvägar övervägas.

År 1981 avlämnade utredningen sitt slutbetänkande (SOU 1981:55)
Video, vari tas upp en mängd olika frågor om video och användningen av
inspelade videogram för olika ändamål, bl. a. för distribution bland
utlandssvenskar. Utredningen konstaterar i sistnämnda hänseende att sedan
1978 inget framkommit som förändrat utredningens synsätt i fråga om
behovet av att frågan snarast löses. Utredningen framlägger också olika
förslag om hur distributionen skall anordnas. Utredningen framhåller vidare
att användningen av videogram med TV-program förutsätter avtal med
rättighetshavarna men att de upphovsrättsliga frågorna är svåra att lösa
avtalsvägen. Utredningen understryker vikten av att upphovsrättsutredningen
så snart som möjligt försöker finna lösningar på frågorna.

Utredningens slutbetänkande har lagts till grund för en del av de åtgärder
på filmområdet som genomfördes år 1982 (prop. 1981/82:111, KrU
1981/82:30). Åtgärderna avser inte den nu aktuella frågan.

Utredning om videorättigheterna till TV-program

Sedan förhandlingarna om videorättigheterna till TV-programmen mellan
Sveriges Radio och de anställda strandat våren 1982 tillsattes inom
utbildningsdepartementet en arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta ett
förslag till lagstiftning om videorättigheterna. Arbetsgruppen redovisade
resultatet av sitt arbete i en promemoria (Ds U 1982:9) Videorättigheterna
till TV-programmen, Förslag till viss lagstiftning. I promemorian föreslås en
särskild lag som ger Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio
AB rätt att utan samtycke av upphovsmän och andra rättighetsinnehavare

LU 1982/83:31

spela in sina utsändningar på videogram samt kopiera och sprida sådana
videogram. Enligt lagen skall rättighetshavarna ha skälig ersättning som vid
tvist skall bestämmas av domstol. Lagen föreslås gälla inte bara nya
utsändningar utan också sändningar som skett före ikraftträdandet. Vissa
begränsningar föreslås när det gäller tillämpningsområdet på grund av
Sveriges förpliktelser enligt olika upphovsrättsliga konventioner. Bl. a.
omfattar lagförslaget endast rättigheter som tillkommer svenska medborgare
som är anställda vid televisionen och utbildningsradion. I promemorian
framhålls att en permanent distribution av videogram i större omfattning är
en ny uppgift för TV-bolaget som kräver särskilt ställningstagande av
statsmakterna. Frågan om vilka regler som kan behövas i detta avseende har
arbetsgruppen inte tagit ställning till.

Promemorian har remissbehandlats och övervägs f. n. inom utbildningsdepartementet.

Tidigare riksdagsbehandling, m. m.

Frågor om användningen av TV-program i videogramform för olika
ändamål har behandlats av riksdagen flera gånger under senare år med
anledning av motioner (se FöU 1977/78:2, KrU 1977/78:1, KrU 1979/80:30,
LU 1980/81:14, LU 1981/82:33, KrU 1981/82:18 och 1982/83:21). Motionerna
har avslagits av riksdagen.

Vid 1981/82 års riksmöte behandlade lagutskottet en motion med samma
syfte som den nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1981/82:33 underströk utskottet betydelsen av att svenska TV-program kan
distribueras bland utlandssvenskarna och även användas för andra angelägna
ändamål, t. ex. för visning på sjukhus och fängelser. Enligt utskottets mening
var det också betydelsefullt att TV-bolaget får möjligheter att gå ut på den
kommersiella videogrammarknaden. Från olika utgångspunkter var det
således angeläget att de upphovsrättsliga problemen på området blev lösta
snarast möjligt. Enligt utskottet borde man i första hand sträva efter en
avtalsreglering. När det gällde upphovsmän och andra rättighetsinnehavare
som medverkar i TV-program utan att vara anställda vid Sveriges Radio hade
de upphovsrättsliga frågorna då lösts avtalsvägen. I fråga om de anställda
däremot hade förhandlingsvägen dittills inte visat sig framkomlig. Utskottet
hänvisade bl. a. till att regeringen tillsatt en förlikningskommission på
begäran av de anställdas organisation. Förhandlingarna inför kommissionen
hade då nyligen strandat. Med hänsyn till det lagstiftningsarbete som därefter
påbörjats av en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet ansåg utskottet
att något initiativ från riksdagens sida med anledning av den då aktuella
motionen inte var erforderligt.

Även i Nordiska rådet har frågan om videorättigheterna till TV-program
aktualiserats. I ett medlemsföslag år 1983 hemställdes att Nordiska rådet
rekommenderade Danmarks, Finlands, Islands, Norges och Sveriges Tege -

LU 1982/83:31

ringar att vidta åtgärder för att åstadkomma en överenskommelse med
upphovsmännens organisationer i syfte att bereda allmänheten tillgång till
nordiska program på videoband och videoskivor. Nordiska rådets kulturutskott
framhöll i betänkande över medlemsförslaget bl. a. följande.

Det råder enighet inom utskottet om det trängande behovet av åtgärder för
att åstadkomma en överenskommelse med upphovsmännens organisationer i
syfte att bereda allmänheten tillgång till videogram med nordiska TVprogram
och filmer. Det är därvid viktigt att man i de enskilda länderna kan
komma överens om så likartade regler som möjligt, när det gäller
förutsättningarna att utnyttja videogrammen i olika avseenden. Utskottet är
helt på det klara med att detta inte är någon lätt uppgift, vilket hittills gjorda
försök tydligt visat. Om videogram med nordiska program inte kan erbjudas
allmänheten, ökar slagsidan i utbudet med i värsta fall icke önskvärda
konsekvenser som följd.

Utskottet ser så allvarligt på frågan att det finner det nödvändigt att i annat
fall lagstiftningsåtgärder tillgrips, för den händelse överenskommelse mellan
berörda parter inte kan uppnås. Om således lagstiftning måste tillgripas, är
det nödvändigt att lagstiftningen på området harmoniseras i de nordiska
länderna så långt som möjligt.

Utskottet anser vidare att det bör etableras ett permanent nordiskt
erfarenhetsutbyte om de juridiska, kulturella, tekniska och ekonomiska
konsekvenserna av en ökad videogram distribution och om åtgärder i syfte att
skapa möjligheter att positivt utnyttja den nya tekniken.

Med hänvisning till vad som anförts föreslog utskottet bl. a. att Nordiska
rådet med anledning av medlemsförslaget rekommenderade de nordiska
ländernas regeringar att vidta åtgärder för att åstadkomma överenskommelse
med upphovsmännens organisationer i syfte att bereda allmänheten
tillgång till videogram med nordiska TV-program och filmer.

Vid Nordiska rådets 31: a session år 1983 antog rådet den av kulturutskottet
föreslagna rekommendationen.

Utskottet

I motion 1982/83:717 yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen sagts om nödvändigheten av att lagstiftningsvägen lösa
problemet om upphovsmannarätt och ersättning när det gäller svenska
TV-programs vidaresändning till svenskar i utlandet och i Sverige.

Bakgrunden till motionen är de upphovsrättsliga problem som uppkom -

LU 1982/83:31

mer då inspelningar av TV-program skall användas för andra ändamål än
utsändning i etern, exempelvis spridning bland allmänheten i videogramform.
Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 1-3) har den som
skapat ett TV-program en rätt att utnyttja programmet ekonomiskt samt
vissa ideella rättigheter beträffande hur och i vilka sammanhang det används,
allt under förutsättning att programmet har s. k. verkshöjd. Har flera - i
egenskap av exempelvis manusförfattare, regissör och tonsättare - medverkat
vid tillkomsten av programmet har envar av dem en sådan rätt. Rätten att
utnyttja programmet ekonomiskt innefattar en principiell ensamrätt att göra
inspelningar av programmet på exempelvis videogram och göra det
tillgängligt för allmänheten bl. a. genom spridning av kopior av inspelningarna.
Också utövande konstnärer, dvs. skådespelare, sångare, dansare,
musiker och andra som uppträder i programmet, har en viss rätt att utnyttja
programmet ekonomiskt och utöva ett ideellt inflytande över dess användning.
Skyddet för upphovsmännen och de utövande konstnärerna gäller bara
fysiska personer. Även Sveriges Television AB, i vars verksamhet programmet
använts och eventuellt också framställts, åtnjuter emellertid ett visst
skydd bl. a. mot olovliga inspelningar av utsända program och spridning av
kopior av programinspelningar.

Några särskilda regler om upphovsrätt i anställningsförhållanden finns
inte. Detta innebär att bestämmelserna om skydd för upphovsmän och andra
rättighetsinnehavare är tillämpliga oavsett om vederbörande är anställd i
TV-bolaget eller inte. Det anses emellertid att om en person anställts med
uppgift att framställa upphovsrättsligt skyddade produkter övergår upphovsrätten
i viss omfattning till arbetsgivaren. I vilken utsträckning rätten övergår
är dock osäkert och kan dessutom bero på olika omständigheter, bl. a.
innehållet i anställningsavtalet. En följd av upphovsrättslagen är därför att
användningen av inspelade TV-program för andra ändamål än etersändning i
många fall torde förutsätta att avtal om utnyttjande träffas mellan
TV-bolaget och rättighetsinnehavarna, både de anställda och övriga.

Frågan om utnyttjande av inspelade TV-program för annat än etersändning
har under senare år tagits upp i olika sammanhang, bl. a. i riksdagen
genom motioner. Vid 1980/81 och 1981/82 års riksmöten behandlade
utskottet sålunda motioner med i huvudsak samma syfte som den nu
aktuella. Som utskottet därvid framhållit (se LU 1981/82:33) är det
betydelsefullt att svenska TV-program kan distribueras bland utlandssvenskar
och även användas för andra angelägna ändamål, t. ex. för visning på
sjukhus och fängelser. Det är också viktigt att TV-bolaget får möjligheter att
gå ut på den kommersiella videomarknaden. Från olika utgångspunkter är
det således angeläget att de upphovsrättsliga frågor som hänger samman med
utnyttjandet av TV-programmen blir lösta. I första hand bör man därvid
sträva efter en avtalsreglering. När det gäller upphovsmän och andra
rättighetsinnehavare som medverkar i TV-program utan att vara anställda
har de upphovsrättsliga frågorna tidigare lösts avtalsvägen. I fråga om de

LU 1982/83:31

anställda har som motionärerna påpekar förhandlingar förts under flera år
utan att man lyckats få till stånd en uppgörelse. Enligt vad utskottet inhämtat
har emellertid i dagarna slutits ett avtal som ger TV-bolaget rätt att använda
TV-programmen för olika ändamål mot ersättning till de anställda. Utskottet
ser med tillfredsställelse att TV-bolaget nu fått möjlighet att utnyttja sina
inspelningar. Syftet med motionen har således tillgodosetts. Något initiativ
från riksdagens sida i ärendet är därför inte påkallat.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:717.

Stockholm den 14 april 1982

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Martin
Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s),* Ingemar
Konradsson (s), Mona Saint Cyr (m), Marianne Karlsson (c), Owe
Andréasson (s), Sigvard Persson (c). Per Israelsson (vpk), Bengt Silfverstrand
(s), Inga-Britt Johansson (s) och Inger Koch (m).

* En närvarande vid betänkandets justering.

■ ■

minab/gotab Stockholm 1983 75118