LU 1982/83:15

Lagutskottets betänkande
1982/83:15

om ändring i atomansvarighetslagen (prop. 1981/82:163)

Ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1981/82:163 vari regeringen
(justitiedepartementet) föreslår riksdagen att

dels anta i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen
(1968:45),

dels godkänna

1. ändringsprotokollet till konventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar
på atomenergins område, och

2. ändringsprotokollet till konventionen den 31 januari 1963 utgörande
tillägg till Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på
atomenergins område.

Över lagförslaget har lagrådets yttrande inhämtats.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet
anför på s. 3 och 4. Lagförslaget framgår av bilaga till betänkandet.

Utskottet behandlar vidare en under den allmänna motionstiden 1982
väckt motion 1981/82:521 samt en med anledning av propositionen väckt
motion 1981/82:2460. Motionsyrkandena redovisas nedan.

I propositionen anförs att ärendet bör behandlas av riksdagen först
sedan de nämnda ändringsprotokollen har antagits av OECD:s råd. Enligt
inkomna upplysningar har protokollet antagits den 16 november 1982.

Motionsyrkanden

I motion 1981/82:521 av Pär Granstedt m. fl. (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att atomlagstiftningskommittén genom tilläggsdirektiv får
i uppdrag att utreda ett skadeståndssystem för kärnkraftsolyckor som i
princip lägger hela ersättningsansvaret på kärnkraftsföretagen.

I motion 1981/82:2460 av Lars Wemer m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen
hos regeringen hemställer om förnyad prövning och nytt förslag om ägaransvaret
vid atomolyckor siktande till en kraftig höjning av ansvarigheten,
i enlighet med vad som anförs i motionen.

Utskottet

Gällande ordning m.m.

Internationella bestämmelser om ansvarighet för skador som har orsakats
av atomolyckor finns i en år 1960 i Paris avslutad konvention om

1 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 15

LU 1982/83:15

skadeståndsansvar på atomenergins område. Konventionen jämte ett år
1964 avslutat tilläggsprotokoll trädde i kraft den 1 april 1968. Med Pariskonventionen
avses i fortsättningen konventionen i dess lydelse enligt 1964
års tilläggsprotokoll. Den har ratificerats av 14 västeuropeiska stater,
inbegripet Sverige.

Enligt Pariskonventionen är innehavaren av en atomanläggning ansvarig
för skador som uppkommer i samband med driften av anläggningen oberoende
av vållande, dvs. på objektiv grund. Ansvarigheten skall vara begränsad
till visst belopp för varje olycka och den skall vara täckt av försäkring
eller annan ekonomisk garanti.

År 1963 avslutades i Bryssel en konvention om supplerande statsansvar.
Konventionen, som i det följande benämns tilläggskonventionen, är ett
komplement till Pariskonventionen. Tilläggskonventionen jämte ett år
1964 avslutat tilläggsprotokoll trädde i kraft den 4 december 1974 och har
tillträtts av tio av Pariskonventionens stater. Tilläggskonventionen syftar
till en civilrättslig reglering av frågan om ersättning av statsmedel vid stora
olyckor. Enligt tilläggskonventionen utgår supplerande ersättning av statsmedel
i den mån ansvarighetsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår
till full ersättning åt de skadelidande. Även ansvarigheten enligt tillläggskonventionen
är begränsad till visst belopp för varje olycka.

Ersättningssystemet enligt de två konventionerna innebär i korthet följande.
Systemet är indelat i tre steg. Ersättning utgår i första hand från
anläggningsinnehavarens ansvarighetsbelopp, dvs. normalt ur dennes försäkring.
Skulle ansvarighetsbeloppet inte räcka för att ge alla skadelidande
full ersättning betalas i ett andra steg ersättning av den stat där den
skadevållande anläggningen ligger upp till ett sammanlagt belopp på 70
milj. s.k. europeiska betalningsenheter (f. n. 560 milj. kr.). Skulle inte
heller detta belopp räcka, utgår ersättning enligt tredje steget upp till
sammanlagt 120 milj. betalningsenheter (f. n. ca 960 milj. kr.). Ersättningarna
inom detta steg betalas av statsmedel, som skall ställas till förfogande
gemensamt av samtliga stater, som har tillträtt tilläggskonventionen, efter
särskild angiven fördelningsgrund.

Bestämmelser om atomansvarighet finns för svensk del i 1968 års atomansvarighetslag.
Denna lag grundar sig på Pariskonventionen och tillläggskonventionen.
Atomanläggningsinnehavarens ansvarighet (första steget)
har i lagen fastställts till 50 milj. kr. Ansvarigheten skall vara täckt av en
obligatorisk försäkring. Den högsta sammanlagda ersättning som utgår
enligt lagen (första-tredje steget) är i enlighet med tiliäggskonventionsbestämmelserna
begränsad till 120 milj. betalningsenheter (ca 960 milj. kr.)
per olycka. Gränsen mellan andra och tredje steget har inte tagits in i
atomansvarighetslagen eftersom gränsdragningen har betydelse endast för
det inbördes förhållandet mellan konventionsstaterna.

Frågan om ansvarighetsbegränsningamas storlek prövades av utskottet
år 1974 i samband med att vissa ändringar företogs i atomansvarighetsla -

LU 1982/83:15

gen (LU 1974:11). Med anledning av en motion (c) med yrkande om
höjning av ansvarighetsbegränsningen uttalade utskottet att det i och för
sig var synnerligen angeläget att en skadelidande kan beredas ett fullgott
ersättningsskydd vid atomskada. I ärendet hade dock inte framkommit
något som visade att det då förelåg behov av en översyn av atomansvarighetslagen.
Utskottet förklarade sig emellertid utgå från att regeringen med
hänsyn till frågans vikt följer utvecklingen på området och ser över lagstiftningen
om så skulle bli erforderligt.

På initiativ av de nordiska länderna inleddes år 1976 inom organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) arbetet på en revision
av Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Detta arbete har lett fram
till två tilläggsprotokoll som den 16 november 1982 antagits av OECD:s
råd. Genom protokollet till tilläggskonventionen höjs den maximala ersättning
som kan utgå av statsmedel från 120 milj. europeiska betalningsenheter
till 300 milj. särskilda dragningsrätter (ca 2,4 miljarder kr.) per
olycka. Vidare genomförs den ändringen i de två konventionerna att samtliga
belopp som i de nu gällande texterna uttrycks i europeiska betalningsenheter
i stället anges i särskilda dragningsrätter. Såvitt gäller Pariskonventionen
innebär ändringsprotokollet dessutom vissa ändringar i syfte att
anpassa konventionen till de praktiska behov som utvecklingen på
kärnenergiområdet har gett upphov till.

Med anledning av ändringsprotokollen upprättades en promemoria inom
justitiedepartementet (Ds Ju 1981:5) Ändringar i atomansvarighetslagen. I
promemorian föreslogs att Sverige skulle tillträda ändringsprotokollen.
Vidare lades fram vissa därav föranledda ändringar i atomansvarighetslagen
jämte ytterligare några tillägg till lagen.

Departementspromemorian har efter remissbehandling lagts till grund
för propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sverige tillträder ändringsprotokollen och
vidare läggs fram förslag till vissa ändringar i atomansvarighetslagen som
behövs för att Sverige skall kunna tillträda protokollen. Propositionen
innehåller också förslag till vissa ytterligare lagändringar. Sålunda förordas
en höjning av ansvarigheten för atomanläggningsinnehavaren från 50 milj.
kr. till 500 milj. kr. per olycka och en höjning av den maximala ersättning
av statsmedel som kan utgå enligt tilläggskonventionen från ca 960 milj. kr.
till ca 2,4 miljarder kr. per olycka. Vidare läggs fram förslag till regler om
ett civilrättsligt statsansvar utöver vad som gäller enligt konventionerna
(ett nytt ”ljärde steg”). Det föreslås att gränsen för detta statsansvar
fastställs så att det sammanlagda belopp som står till förfogande för dem
som lider skada i samband med driften av en atomanläggning uppgår till 3
miljarder kr. per olycka. Slutligen tas i lagen upp en allmän bestämmelse
om supplerande ersättning av statsmedel i sådana fall då atomansvarigtl
Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 15

LU 1982/83:15

hetslagen inte förslår till full ersättning. Gottgörelse bör i sådana fall utgå
av statsmedel enligt grunder som fastställs av riksdagen i särskild lag.

Lagförslaget föreslås, såvitt avser vissa direkt till konventionsregleringen
knutna bestämmelser, träda i kraft den dag regeringen bestämmer och i
övrigt den 1 januari 1983.

Frågan om Sveriges tillträde till ändringsprotokollen

Mot bakgrund av de förändringar i penningvärdet som skett sedan konventionernas
tillkomst ter sig i dag ansvarighetsbegränsningarna mycket
låga. En höjning av ansvarighetsbeloppen, särskilt maximibeloppen enligt
tilläggskonventionen, är därför i hög grad påkallad. Den höjning som nu
kommit till stånd måste enligt utskottets mening hälsas med tillfredsställelse.
Självfallet hade det varit en fördel om ändringarna i konventionerna
gått än längre, t. ex. omfattat en höjning även av ansvarighetsbeloppen
enligt Pariskonventionen. De gjorda ändringarna innebär emellertid sammantaget
en betydande förstärkning av den skadelidandes ställning. Utskottet
tillstyrker därför att riksdagen godkänner tilläggsprotokollen. Utskottet
utgår från att man från svensk sida kommer att verka för att även
övriga konventionsstater tillträder protokollen så att de kan träda i kraft så
snart som möjligt.

Anläggningsinnehavarens ansvarighet

Enligt Pariskonventionen skall anläggningsinnehavarens ansvarighet
vara begränsad till visst belopp för varje olycka. Ansvarighetsbeloppet
skall utgöra 15 milj. betalningsenheter (ca 120 milj. svenska kronor). En
konventionsstat får dock med beaktande av möjligheten till
försäkringstäckning genom nationell lag fastställa ett högre eller lägre
belopp, dock lägst 5 milj. betalningsenheter (ca 40 milj. svenska kronor).

Ansvarigheten för innehavare av atomanläggningar i Sverige är enligt
atomansvarighetslagen begränsad till 50 milj. kr. Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer kan, med hänsyn till anläggningens storlek
eller art, omfattningen av transport eller annan omständighet, fastställa ett
lägre belopp, dock inte under 25 milj. kr. Ansvarigheten skall vara täckt av
försäkring eller annan ekonomisk säkerhet. Staten är befriad från försäkringsplikt
(gäller reaktorerna i Ringhals och försöksreaktorn i Studsvik).
Innehavaren av en atomanläggning svarar inte enligt atomansvarighetslagen
för skada på själva atomanläggningen eller på viss egendom inom
anläggningsområdet.

Att statsmakterna valde att sätta ett lägre ansvarighetsbelopp än konventionen
föreskriver motiverades med att den kapitalkrävande kärnkraftsindustrin
i början inte borde belastas med så höga försäkringskostnader
att dess utveckling hämmades. Ett annat viktigt skäl var att atomförsäkringsmarknadens
kapacitet i mitten av 1960-talet knappast tillät högre
försäkringsbelopp.

LU 1982/83:15

Som framgår av vad utskottet anfört i det föregående har Pariskonventionens
ansvarighetsbelopp inte höjts i tilläggsprotokollet. I propositionen
föreslås emellertid att ansvarighetsbeloppet enligt atomansvarighetslagen
för innehavare av atomanläggningar i Sverige bestäms till 500 milj. kr. för
vaije atomolycka. När det gäller anläggningar enbart för framställning,
behandling eller förvaring av obestrålad uran föreslås ansvarigheten dock
begränsad till 100 milj. kr. för vaije olycka. Detsamma gäller beträffande
atomolyckor som uppkommer under transport av sådan uran.

I motion 2460 (vpk) anförs att de föreslagna ansvarighetsbeloppen är för
låga. Enligt motionärerna finns det inte längre någon anledning att subventionera
kärnkraften på det sätt som hittills skett. Ansvaret för atomolyckor
bör i första hand bäras av kärnkraftsindustrin. Motionärerna hänvisar
också till de höga ansvarighetsbelopp som tillämpas i Västtyskland. Motionärerna
har inget att invända mot att de nu föreslagna höjningarna antas
men yrkar att riksdagen skall hos regeringen hemställa om en förnyad
prövning av frågan och ett nytt förslag om ägaransvaret för atomolyckor
siktande till en kraftig höjning av ansvarighetsbeloppen.

Även i den under allmänna motionstiden väckta motionen 521 (c) förordas
att kärnkraftsindustrin i större utsträckning bör bära ansvaret för
atomolyckor. Motionärerna framhåller att gällande ansvarighetsbegränsning
50 milj. kr. är orimligt låg. Vidare bygger lagen enligt motionärerna på
den felaktiga grundsynen att reaktorinnehavaren skall vara ersättningsskyldig
endast för skador till följd av en begränsad reaktorolycka medan
staten skall ha det ekonomiska ansvaret vid en större katastrof. Motionärerna
påpekar vidare, att användandet av kärnkraft innebär att man medvetet
skapar risker av en stor atomolycka, och de anser det rimligt att
kostnaden för risktagandet belastar verksamheten. Ersättningssystemet
bör därför enligt motionärerna läggas om så att i princip hela ersättningsansvaret
läggs på kärnkraftsföretaget. Först om försäkringsbelopp och
kraftföretagets egna resurser inte räcker till bör staten betala ersättning till
katastrofområde. Med stöd av det anförda yrkar motionärerna att atomlagstiftningskommittén
skall genom tilläggsdirektiv få i uppdrag att utreda ett
ersättningssystem som i princip lägger hela ersättningsansvaret på kärnkraftsföre
tagen.

Det nuvarande ansvarighetsbeloppet enligt första steget 50 milj. kr. är
som framhålls i propositionen och i motionerna orimligt lågt. Den föreslagna
höjningen till 500 milj. kr. ter sig därför synnerligen motiverad. Enligt
utskottets mening är det angeläget att den föreslagna höjningen snarast
kommer till stånd. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del.

När det därefter gäller frågan om man omgående bör göra en förnyad
prövning av ansvarighetsbegränsningen i enlighet med motionärernas förslag
gör utskottet följande övervägande.

Med hänsyn till det supplementerande statsansvaret, som tillkom genom
tilläggskonventionens ikraftträdande 1974, har anläggningsinnehavarens

LU 1982/83:15

ansvarighetsbegränsning inte samma betydelse för den skadelidande som
tidigare, även om det finns vissa fall som inte täcks av tilläggskonventionen.
Avgörande för frågan om ansvarighetsbegränsningens storlek blir
därför hur stor del av skadekostnaderna som bör belasta atomanläggningens
innehavare. Utskottet delar därvidlag den i propositionen och av
motionärerna framförda uppfattningen att ansvarighet för atomskador i
första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin. Det huvudskäl som låg bakom
det nuvarande låga ansvarighetsbeloppet är således inte längre bärande.

Motionärerna i motion 521 synes närmnast vara inne på tanken att
kostnaderna för atomskador fullt ut skall bäras av kärnkraftsindustrin.
Utskottet vill peka på att det inte torde vara förenligt med Pariskonventionen
att ålägga anläggningsinnehavaren obegränsad ansvarighet. Att
Sverige nu skulle lämna konventionen och ställa sig utanför det ersättningssystem
som gäller i Västeuropa kan inte komma i fråga. En begränsning
av ansvarighetsbeloppet måste därför bibehållas.

Enligt utskottets mening bör vid prövningen av frågan om ansvarighetsbeloppets
storlek väsentlig betydelse tillmätas möjligheten att täcka ansvarigheten
genom försäkring. Försäkring för atomskada meddelas i Sverige
av svenska atomförsäkringspoolen för de svenska försäkringsbolag som
åtar sig ansvarighet för dylika skador. De försäkringar som tecknas av den
svenska atomförsäkringspoolen återförsäkras i de atomförsäkringspooler
som finns i övriga länder i Västeuropa samt i USA och i Japan. De högsta
belopp för vilka försäkring på den vanliga försäkringsmarknaden krävs i
Europa är f. n. ca 600 milj. kr. Enligt propositionen torde den tillgängliga
försäkringskapaciteten vara ungefär densamma i alla konventionsstater.
Eftersom försäkringen enligt 23 § atomansvarighetslagen som regel måste
tecknas så att den motsvarar minst 120 % av ansvarighetsbeloppet, innebär
den i propositionen föreslagna höjningen av ansvarighetsbeloppet till
500 milj. kr. att försäkring måste tecknas för 600 milj. kr. Något faktiskt
utrymme för att teckna ansvarighetsförsäkring för ett väsentligt högre
ansvarighetsbelopp än 500 milj. kr. torde f. n. inte finnas.

Som framhålls i motion 2460 har man ett betydligt högre ansvarighetsbelopp
för anläggningsinnehavaren i Västtyskland än i Sverige. Detta belopp
täcks — utöver det belopp som faller på atomförsäkringspoolen, 200 milj.
DM (ca 600 milj. kr.) - upp till 300 milj. DM (ca 900 milj. kr.) genom en
försäkring meddelad av en sammanslutning av de tyska kärnkraftsproducenterna
och till återstoden av statsgaranti. Att ordna en motsvarande
lösning för svensk del synes f. n. inte möjligt.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att någon omgående omprövning
av ansvarighetsbegränsningen inte nu bör kommma till stånd. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna 1981/82: 521 och 1981/82: 2460.

Utskottet förutsätter emellertid att regeringen med hänsyn till frågans
vikt noga följer utvecklingen på området. Eftersom anläggningsinnehava -

LU 1982/83:15

rens ansvarighetsbegränsning inte är bunden till Pariskonventionens beloppsgräns
bör ändringar i ansvarighetsbeloppen i framtiden övervägas
oftare än som hittills har varit fallet.

Statens ansvarighet

Genom ändringsprotokollet till tilläggskonventionen höjs övre gränsen
för andra steget till 175 milj. särskilda dragningsrätter och för tredje steget
till 300 milj. särskilda dragningsrätter (f.n. ca 2,4 miljarder kr.). Såsom
tidigare nämnts påverkar höjningen av gränsen för det andra steget inte
den svenska lagstiftningen eftersom höjningen endast har betydelse för det
inbördes förhållandet mellan konventionsstaterna. Däremot måste den
högsta gränsen för statsansvar 300 milj. särskilda dragningsrätter föras in i
den svenska lagen. I propositionen föreslås att 31 § atomansvarighetslagen
ändras i enlighet härmed. Utskottet tillstyrker förslaget.

Som framgår av redogörelsen för propositionens huvudsakliga innehåll
föreslås i propositionen införandet av ett "fjärde steg” nämligen ett civilrättsligt
statsansvar utöver vad som gäller enligt konventionen. Som framgår
av propositionen finns ett sådant fjärde steg i en del konventionsstaters
lagstiftning t. ex. i Nederländerna upp till 1 miljard gulden och i Västtyskland
upp till 1 miljard DM.

Förslaget i propositionen innebär att svenska staten åtar sig en civilrättslig
ansvarighet upp till 3 miljarder kr., däri inbegripna de ersättningar som
utgår enligt första, andra och tredje stegen i tilläggskonventionen. Statsansvaret
är emellertid så till vida begränsat att det i princip endast omfattar
skador i Danmark, Finland, Norge och Sverige för vilka en svensk atomanläggningsinnehavare
är ansvarig. Såvitt gäller skador utanför de nordiska
länderna föreslås det extra statsansvaret gälla endast under förutsättning
av ömsesidighet.

Utskottet tillstyrker att det föreslagna extra statsansvaret införs. Utskottet
vill beträffande beloppsgränsen emellertid tillägga följande.

När propositionen beslutades var motsvarande statsgaranti i Nederländerna
2,5 miljarder kr. och i Västtyskland 2,3 miljarder kr. I det schweiziska
parlamentet behandlades då ett förslag om en statsgaranti på 2,5
miljarder kr. Statsgarantin i USA uppgick till 3,1 miljarder kr. Vidare bör
beaktas att - med hänsyn till att statsansvaret enligt ändringsprotokollet
till tilläggskonventionen då uppgick till 1,9 miljarder kr. - det extra statsansvaret
innebar en förhöjning av svenska statens ansvarighet med 50 %.
Mot denna bakgrund betecknar departementschefen gränsen för statsansvaret,
3 miljarder kr., som väl avvägd. Utskottet delar denna uppfattning.

Genom devalveringen och andra ändringar i valutakurserna har bilden
något ändrats. Statsgarantin är nu i svenska kronor i Nederländerna 2,7
miljarder, i Västtyskland 3 miljarder, i Schweiz 3,5 miljarder och i USA 4,2
miljarder. Samtidigt uppgår, såsom framgår av vad utskottet tidigare anfört,
statsansvaret enligt tilläggskonventionen till 2,4 miljarder kr. Det

LU 1982/83:15

extra statsansvaret innebär därför nu endast en förhöjning av statens
ansvarighet med 25 %. Med hänsyn till det anförda har utskottet övervägt
om beloppsgränsen bör sättas högre än 3 miljarder kronor. På grund av
svårigheten att överblicka utvecklingen på valutamarknaden har utskottet
dock avstått från att föreslå någon ändring i beloppsgränsen. Utskottet
förutsätter emellertid att regeringen följer utvecklingen och återkommer
till riksdagen med förslag till höjning av beloppsgränsen om detta visar sig
erforderligt.

Som tidigare redovisats föreslås att ytterligare gottgörelse skall kunna
utgå ur statsmedel, när skadorna är så omfattande att atomansvarighetslagens
ersättningsregler inte ger full ersättning. Någon viss ersättningsnivå
föreslås dock inte utan det får ankomma på riksdagen att i särskild lag
fastställa grunderna för ersättningen. Förslaget föranleder ingen erinran
från utskottets sida.

Lagförslagen i övrigt

Som utskottet inledningsvis anfört har ändringsprotokollen avslutats
den 16 november 1982. Detta datum skall föras in i 1 § i lagförslaget i de
tomrum som lämnats under definitionerna av Pariskonventionen och tillläggskonventionen.

De i propositionen föreslagna ändringarna i atomansvarighetslagen innebär
en förbättring av de skadelidandes skydd. Som framhålls i propositionen
är det angeläget att de träder i kraft så snart som möjligt. Med hänsyn
till att det kan dröja innan ändringsprotokollet till tilläggskonventionen
ratificerats av samtliga konventionsstater är det särskilt viktigt att det
extra statsansvaret snarast blir gällande. Lagförslaget innebär emellertid
att nu befintliga ansvarighetsförsäkringar måste ändras. Någon möjlighet
för kärnkraftsföretagen att få försäkringarna ändrade till den 1 januari 1983
finns inte. Den föreslagna ikraftträdandetidpunkten måste därför förskjutas.
Enligt vad utskottet inhämtat bör försäkringsfrågorna hinna klaras av
under första kvartalet 1983 under förutsättning att riksdagen beslutar om
lagändringarna före årsskiftet. Utskottet föreslår därför att ikraftträdandetidpunkten
sätts till den 1 april 1983.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändringsprotokollen

att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:163 godkänner

a. ändringsprotokollet till konventionen den 29 juli 1960 om
skadeståndsansvar på atomenergins område,

b. ändringsprotokollet till konventionen den 31 januari 1963 utgörande
tillägg till Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar
på atomenergins område,

LU 1982/83:15

2. beträffande lagförslaget

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45) med den lydelse
som framgår av bilaga till utskottets betänkande,

3. beträffande översyn av anläggningsinnehavarens ansvarighet
att riksdagen avslår motionerna 1981/82:521 och 1981/82:2460.

Stockholm den 7 december 1982

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s). Ingemar Konradsson (s), Mona
Saint Cyr (m), Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson
(s), Allan Ekström (m), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk),
Bengt Silfverstrand (s) och Margit Gennser (m).

Reservation

Översyn av anläggningsinnehavarens ansvarighet (mom. 3)

Per Israelsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som böijar på s. 6 med ”Sorn
framhålls” och slutar på s. 7 med ”varit fallet” bort ha följande lydelse:

Även om försäkringsfrågan har en väsentlig betydelse för ansvarighetsbegränsningens
storlek är den dock inte ensam avgörande. Som framhålls i
motion 2460 har man i Västtyskland ålagt anläggningsinnehavaren ett
avsevärt högre ansvarighetsbelopp än i Sverige. Detta belopp täcks till 200
milj. DM (ca 600 milj. kr.) av ansvarighetsförsäkring i atomförsäkringspoolen,
dvs. till ungefär samma belopp som nu föreslås för svensk del. Därutöver
täcks beloppet upp till 300 milj. DM (ca 900 milj. kr.) av en försäkring
meddelad av en sammanslutning av de tyska kärnkraftsproducenterna och
till återstoden av statsgaranti. Även om den svenska kärnkraftsproduktionen
inte ger samma underlag för en försäkringslösning av den typ som
finns i Västtyskland så torde det dock finnas ett visst utrymme för att
ålägga kärnkraftsproducenterna ett högre ansvarighetsbelopp än som kan
täckas av ansvarighetsförsäkring. Det överskjutande ansvarighetsbeloppet
får säkerställas genom annat ekonomiskt åtagande. En sådan lösning av
ansvarighetsproblemet torde visserligen komma att påverka priset på den
energi som levereras från kärnkraftsanläggningarna. Ett sådant resultat ger
emellertid den fördelen att man får en rättvisare redovisning av vad kärnkraftsenergin
verkligen kostar. Utskottet förordar mot bakgrund av det

Rättelse: S. 10, raderna 11 och 12 Står: 4 Rättat till: 3

LU 1982/83:15

anförda att en förnyad prövning av atomanläggningsinnehavarens ansvarsbegränsning
kommer till stånd syftande till en höjning av ansvarighetsgränsen.

Utskottet vill tillägga att det är viktigt att man vid den blivande höjningen
av ansvarighetsgränsen slår fast att höjningen endast är en etapp på
vägen och att inriktningen på den fortsatta uppföljningen av
ansvarighetsbegränsningama bör vara att en allt större del av ansvaret för
kärnkraftsdriften läggs på kärnkraftsindustrin.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna 521 och 2460 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande översyn av anläggningsinnehavarens ansvarighet
att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:521 och
1981/82:2460 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om en översyn av atomanläggningsinnehavarens
ansvarighetsbegränsning.

Särskilt yttrande

Martin Olsson, Marianne Karlsson och Sigvard Persson (samtliga c)
anför:

I princip borde kärnkraftsindustrin stå för hela ansvaret för skador som
orsakas av olyckor i kärnkraftverk. Därigenom skulle kärnkraftsproduktionen
belastas med kostnaderna för de risker den medför.

Förslaget i propositionen om höjning av ägarnas ansvar från 50 till 500
milj. kr. är synnerligen väl motiverat. Eftersom det f. n. inte är möjligt att
genom ansvarsförsäkring svara för högre belopp än det föreslagna är den
avvägning mellan ägarnas och statens ansvar som gjorts i propositionen
den lämpligaste lösningen i nuvarande situation.

Bl. a. på grund av fortgående inflation och växelkursförändringar liksom
förändringar i förutsättningarna att teckna ansvarsförsäkring för kärnkraftsolyckor
kommer det att vara starkt motiverat att fortlöpande se över
beloppsgränser m. m. i atomansvarighetslagen. Vi utgår ifrån att man
därvid noggrant prövar förutsättningarna för att ytterligare öka kärnkraftsindustrins
skadeståndsansvar.

LU 1982/83:15

Bilaga

Lagförslaget
Förslag till

Lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Härigenom föreskrivs i fråga om atomansvarighetslagen (1968:45)'
dels att 41 § skall upphöra att gälla,

dels att i 3, 4, 10, 19, 21, 22, 25, 27, 36 och 39 §§ ordet "Konungen” skall
bytas ut mot "regeringen”,
dels att 1, 2, 9, 12, 17, 30—35 och 37 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 31 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

I denna lag förstås med
atombränsle: klyvbart material,
bestående av uran eller plutonium i
form av metall eller i legering eller i
kemisk förening, och annat klyvbart
material som Konungen anger;

radioaktiv produkt: annat radioaktivt
material än atombränsle
samt radioaktivt avfall, om materialet
eller avfallet bildats vid framställning
eller användning av atombränsle
eller blivit radioaktivt genom
bestrålning i samband med sådan
framställning eller användning;

atomsubstans: dels atombränsle
med undantag av naturligt uran och
utarmat uran, dels radioaktiv produkt
med undantag av radioisotoper,
som användes för eller gjorts
färdiga att användas för industriellt,
kommersiellt, jordbrukstekniskt,
medicinskt eller vetenskapligt ändamål; atomreaktor:

anordning som innehåller
atombränsle under sådana
förhållanden att klyvning av atomkärnor
i en självunderhållande kedjereaktion
kan uppkomma i anordningen
utan tillskott av neutroner
från annan källa;

atomanläggning: atomreaktor

med undantag av atomreaktor som
infogats i fartyg eller annat transportmedel
och där användes eller är

Föreslagen lydelse

atomanläggning: atomreaktor

med undantag av atomreaktor som
infogats i fartyg eller annat transportmedel
och där användes eller är

1 Senaste lydelse av 3 § 1974: 249.

LU 1982/83:15

Nuvarande lydelse

avsedd att användas som kraftkälla;
fabrik för framställning eller
behandling av atomsubstans; fabrik
för separation av isotoper i atombränsle;
fabrik för bearbetning av
bestrålat atombränsle; anläggning
för förvaring av atomsubstans, om
anläggningen ej är avsedd endast
för tillfällig uppläggning under
transport av substansen; annan anläggning,
som Konungen bestämmer,
i vilken finnes atombränsle eller
radioaktiv produkt;

anläggningsstat: för vaije atomanläggning
den konventionsstat
inom vars område anläggningen ligger
eller, om anläggningen icke ligger
inom någon stats område, den
konventionsstat som driver eller
har godkänt anläggningen;

innehavare av atomanläggning:
i fråga om anläggning i Sverige den
som med tillstånd enligt atomenergilagen
den 1 juni 1956 (nr 306) eller
i övrigt driver eller innehar anläggningen
och i fråga om anläggning
utom riket den som enligt lagen i
anläggningsstaten är att anse som
anläggningens innehavare;

atomskada: dels skada som orsakas
av radioaktiva egenskaper hos
atombränsle eller radioaktiv produkt
eller av radioaktiva egenskaper
i förening med giftiga, explosiva
eller andra farliga egenskaper hos
bränslet eller produkten, dels skada
som orsakas av joniserande strålning
från annan strålningskälla i en
atomanläggning än atombränsle eller
radioaktiv produkt;

atomolycka: sådan händelse eller
serie händelser med samma ursprung
som orsakar atomskada;

Pariskonventionen: den i Paris
den 29 juli 1960 avslutade konventionen
om skadeståndsansvar på
atomenergins område i dess lydelse
enligt det i Paris den 28 januari 1964
avslutade tilläggsprotokollet;

Föreslagen lydelse

avsedd att användas som kraftkälla;
fabrik för framställning eller
behandling av atomsubstans; fabrik
för separation av isotoper i atombränsle;
fabrik för bearbetning av
bestrålat atombränsle; anläggning
för förvaring av atomsubstans, om
anläggningen ej är avsedd endast
för tillfällig uppläggning under
transport av substansen; annan anläggning,
som regeringen bestämmer,
i vilken finnes atombränsle eller
radioaktiv produkt;

innehavare av atomanläggning:
i fråga om anläggning i Sverige den
som med tillstånd enligt atomenergilagen
(1956:306) eller i övrigt
driver eller innehar anläggningen
och i fråga om anläggning utom riket
den som enligt lagen i anläggningsstaten
är att anse som anläggningens
innehavare;

atomolycka: sådan händelse eller
serie händelser med samma ursprung
som orsakar atomskada;

LU 1982/83:15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tilläggskonventionen: den i Bryssel
den 31 januari 1963 avslutade
och genom del i Paris den 28 januari
1964 avslutade tilläggsprotokollet
reviderade tilläggskonventionen
till Pariskonventionen;

konventionsstat: stat som tillträtt
Pariskonventionen.

Konungen kan förordna, att från
lagens tillämpning skall undantagas
atomanläggning, atombränsle eller
radioaktiv produkt, om den risk
som är förbunden med anläggningen,
bränslet eller produkten är
ringa.

Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer kan beträffande
atomanläggningar i Sverige
förordna, att två eller flera anläggningar
som är i samma innehavares
hand och ligger i varandras omedelbara
närhet skall vid tillämpningen
av denna lag behandlas som
en anläggning.

Har atomskada i annat fall än
som avses i 5-8 §§ orsakats av
atomsubstans, vilken kom från
atomanläggning i Sverige eller i annan
konventionsstat eller vilken
före atomolyckan varit under trans -

ris den 16 november 1982 avslutade
ändringsprotokollet;

tilläggskonventionen: den i Bryssel
den 31 januari 1963 avslutade
tilläggskonventionen till Pariskonventionen
i den lydelse som
nämnda tilläggskonvention har fått
genom det i Paris den 28 januari
1964 avslutade tilläggsprotokollet
och det, likaledes i Paris, den 16
november 1982 avslutade ändringsprotokollet; konventionsstat:

stat som tillträtt
Pariskonventionen.

Regeringen kan förordna, att
från lagens tillämpning skall undantagas
atomanläggning, atombränsle
eller radioaktiv produkt, om den
risk som är förbunden med anläggningen,
bränslet eller produkten är
ringa.

Ligger två eller flera atomanläggningar
som har samma innehavare
i närheten av varandra, skall
den av anläggningarna som har
uppförts först och den eller de som
befinner sig inom en radie av 1000
meter från den först uppförda anläggningen
vid tillämpningen av
denna lag tillsammans behandlas
som en atomanläggning. Om i ett
sådant fall en anläggning som,
utan att vara atomanläggning, innehåller
radioaktivt material ligger
inom nämnda radie, skall den anläggningen
och atomanläggningarna
tillsammans betraktas som en
anläggning, om de har samma innehavare.
Vad som nu har sagts
gäller bara beträffande anläggningar
i Sverige.

9 §

LU 1982/83:15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

port som avses i 7 §, åvilar ansva- port som avses i 7§, åvilar ansvarigheten
för skadan den anlägg- righeten för skadan den anlägg ningsinnehavare

som vid tiden för ningsinnehavare som vid tiden för

olyckan hade substansen i sin be- olyckan hade substansen i sin besittning
eller, om substansen då sittning. Var substansen då icke i

icke var i någon anläggningsinneha- någon anläggningsinnehavares be vares

besittning, den anläggningsin- sittning, åvilar ansvarigheten den

nehavare som senast haft substan- anläggningsinnehavare som senast

sen i sin besittning. Om atomsub- haft substansen i sin besittning,

stansen före olyckan varit under Har en anläggningsinnehavare getransport
och icke efter transporten nom skriftligt avtal övertagit anvard.
i någon anläggningsinneha- svårigheten för sådan atomskada,

vares besittning, åvilar dock an- åvilar ansvarigheten honom. Om

svårigheten den anläggningsinneha- atomsubstansen före olyckan varit

vare som när transporten upphörde under transport och icke efter

var ansvarig enligt 6 eller 7 § för transporten varit i någon anlägg atomskada

i följd av atomolycka ningsinnehavares besittning, åvilar

under transporten. ansvarigheten den anläggningsinne havare

som när transporten upphörde
var ansvarig enligt 6 eller 7 §
för atomskada i följd av atomolycka
under transporten.

12 §

Innehavare av atomanläggning Innehavare av atomanläggning
svarar ej enligt denna lag för skada svarar ej enligt denna lag för
på anläggningen eller på egendom 1. skada på atomanläggningen

som vid tiden för atomolyckan eller på annan atomanläggning i

fanns inom anläggningens område dess omedelbara närhet, däri inbe och

användes eller var avsedd att gripet annan atomanläggning unanvändas
i förbindelse med denna. der uppförande,

2. skada på egendom som vid tiden
för atomolyckan fanns inom
anläggningsområdet och användes
eller var avsedd att användas i förbindelse
med en atomanläggning
inom området.

Är innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat ansvarig i
anledning av atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans,
avgöres enligt anläggningsstatens lag, om ersättning skall utgå för skada på
transportmedlet.

Angående ansvarighet för skada som avses i första eller andra stycket
enligt andra skadeståndsregler än som innefattas i denna lag meddelas
bestämmelser i 14 § andra stycket.

17 §

För innehavare av atomanläggning
i Sverige är ansvarigheten enligt
denna lag begränsad till femtio
miljoner kronor för varje atomolycka.
Konungen eller myndighet

För innehavare av atomanläggning
i Sverige är ansvarigheten enligt
denna lag begränsad till 500 miljoner
kronor för varje atomolycka.
Såvitt gäller anläggning enbart för

LU 1982/83:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

som Konungen bestämmer kan,
med hänsyn till anläggningens storlek
eller art, omfattningen av transport
eller annan omständighet,
fastställa ett lägre belopp, dock ej
under tjugofem miljoner kronor.
För innehavare av atomanläggning
utom riket bestämmes ansvarighetsbeloppet
enligt anläggningsstatens
lag. 1 fråga om atomolycka
som inträffar under transport av
atomsubstans avser anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt denna
lag för andra skador än skada på
transportmedlet icke i något fall
lägre sammanlagt belopp än tjugofem
miljoner kronor.

Ersättning i anledning av dödsfall
eller personskada är för varje
dödad eller skadad person begränsad
till en miljon kronor.

De belopp som anges i första och
andra styckena innefattar icke ränta
eller ersättning för rättegångskostnad.

framställning, behandling eller förvaring
av obestrålat uran är ansvarigheten
dock begränsad till 100
miljoner kronor för varje olycka.
Detsamma gäller i fråga om atomolyckor
som uppkommer under
transport av sådant uran. För innehavare
av atomanläggning utom riket
bestämmes ansvarighetsbeloppet
enligt anläggningsstatens lag. I
fråga om atomolycka som inträffar
under transport av atomsubstans
avser anläggningsinnehavarens ansvarighet
enligt denna lag för andra
skador än skada på transportmedlet
icke i något fall lägre sammanlagt
belopp än 100 miljoner kronor.

De belopp som anges i första
stycket innefattar icke ränta eller
ersättning för rättegångskostnad.

30 §

Ersättning av statsmedel enligt
29 § bestämmes enligt de grunder
som anges i 11 § första stycket. 12
och 13 §§ samt 17 § andra stycket.

Ersättning av statsmedel enligt
29 § bestämmes enligt de grunder
som anges i 11 § första stycket, 12
och 13 §§ samt 17 § andra och tredje
styckena.

Bestämmelserna i 15 § första stycket första punkten och tredje stycket
om rätt till återkrav mot innehavare av atomanläggning äger motsvarande
tillämpning beträffande rätt att av staten kräva åter vad som utgivits i
anledning av atomskada för vilken ersättning av statsmedel utgår enligt
29 §.

31 §

Det sammanlagda beloppet av de
ersättningar som skall utges i följd
av en atomolycka, dels enligt 5—
21 §§ samt 29 och 30 §§ av innehavare
av atomanläggning och staten,
dels enligt sådant avtal som avses i
artikel 15 i tilläggskonventionen, är
begränsat till ett belopp motsvarande
etthundratjugo miljoner i det europeiska
monetära avtalet den 5
augusti 1955 avsedda betalningsenheter
sådana dessa enligt artikel

Det sammanlagda beloppet av de
ersättningar som skall utges i följd
av en atomolycka, dels enligt 5 —
21 §§ samt 29 och 30 §§ av innehavare
av atomanläggning och staten,
dels enligt sådant avtal som avses i
artikel 15 i tilläggskonventionen, är
begränsat till ett belopp motsvarande
300 miljoner särskilda dragningsrätter.
I beloppet inräknas
icke ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

LU 1982/83:15

Nuvarande lydelse

24 i avtalet var bestämda den 29 juli
1960. I beloppet inräknas icke ränta
eller ersättning för rättegångskostnad.

Om det belopp som med tillämpning
av första stycket står till förfogande
för gottgörelse av statsmedel
enligt 29 och 30 §§ icke förslår till
ersättning för skadorna, nedsättes
ersättningarna och därpå belöpande
ränta med samma kvotdel. Bestämmelsen
i 19 § andra stycket äger
motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

Med uttrycket "särskilda dragningsrätter"
avses de av Internationella
valutafonden använda särskilda
dragningsrätterna. Förs talan
om ersättning, skall omräkning
från särskilda dragningsrätter till
svenskt mynt göras efter kursen
den dag då atomolyckan inträffade,
om ej för en viss olycka en
annan dag fastställs genom överenskommelse
mellan de stater som
tillträtt tilläggskonventionen. Vid
omräkning till svenskt mynt skall
kronans värde beräknas i enlighet
med den beräkningsmetod som Internationella
valutafonden sagda
dag tillämpar för sin verksamhet
och sina transaktioner.

Om det belopp som med tillämpning
av första och andra styckena
står till förfogande för gottgörelse
av statsmedel enligt 29 och 30 §§
icke förslår till ersättning för skadorna,
nedsättes ersättningarna och
därpå belöpande ränta med samma
kvotdel. Bestämmelsen i 19 § andra
stycket äger motsvarande tillämpning.

a §

Avilar ansvarighet för en atomskada
innehavare av atomanläggning
här i riket och förslår det sammanlagda
beloppet av de ersättningar
som skall utges enligt 17 §
första stycket och 18 § första
stycket samt av statsmedel enligt
29—31 §§ eller annars enligt tillläggskonventionen
icke till full ersättning
för uppkommen skada,
utges ytterligare ersättning av
statsmedel för skada som har uppkommit a)

här i riket,

b) i Danmark, Finland eller
Norge,

LU 1982/83:15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

c) annars ombord på ett fartyg
eller ett luftfartyg som är registrerat
i Sverige, Danmark, Finland
eller Norge, eller

d) på annat ställe, om skadan
har tillfogats svensk medborgare
eller svensk juridisk person.

Ersättning enligt första stycket
utgår också för skada i annan stat
som har tillträtt tilläggskonventionen
i samma mån som ersättning
i denna stat skulle utgå för atomskada
som uppkommer i Sverige.

Det sammanlagda beloppet av
de ersättningar som skall utges i
följd av en atomolycka, dels enligt
5—21 §§ och 29—31 §§ av innehavare
av atomanläggning och staten,
dels enligt sådant avtal som
avses i artikel 15 i tilläggskonventionen,
dels av staten enligt första
och andra styckena, är begränsat
till tre miljarder kronor. I beloppet
inräknas icke ränta eller ersättning
för rättegångskostnad.

I fråga om ersättning enligt första
och andra styckena har 30 §
motsvarande tillämpning.

Om det belopp som med tillämpning
av tredje stycket står till förfogande
för gottgörelse av statsmedel
icke förslår till ersättning för
skadorna, nedsätts ersättningarna
och därpå belöpande ränta med
samma kvotdel. Bestämmelsen i
19 § andra stycket äger motsvarande
tillämpning.

32 §

Har atomskada, som uppkommit i Sverige i följd av atomolycka för vars
skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig, yppats
först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet upphört enligt
21 § andra stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats
lag men inom trettio år från dagen för olyckan, utges ersättning av
staten. Också för skada som yppats innan ansvarigheten sålunda upphört
utges ersättning av staten, om den skadelidande visserligen underlåtit att
inom föreskriven tid väcka talan eller företaga annan preskriptionsavbrytande
åtgärd men haft godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet.

Har skadestånd nedsatts enligt Har skadestånd nedsatts enligt
19 § första stycket och, i förekom- 19 § första stycket och, i förekommande
fall, 31 § andra stycket eller mande fall, 31 § tredje stycket och

LU 1982/83:15

Nuvarande lydelse

enligt motsvarande bestämmelser i
annan konventionsstats lag, nedsättes
ersättningen av statsmedel
enligt denna paragraf i samma mån.
Ersättningsskyldigheten bestämmes
i övrigt som om anläggningens
innehavare svarat för skadan. Anspråk
på ersättning skall vid äventyr
av talans förlust anmälas inom
tid som anges i 21 § första stycket
hos myndighet som Konungen bestämmer.

Konungen kan förordna, att ersättning
enligt denna paragraf skall
utgå även för skada som uppkommit
utom Sverige.

Om det ansvarighetsbelopp som
gäller enligt 17 § första stycket eller
18 § första stycket eller motsvarande
bestämmelse i annan konventionsstats
lag icke förslår till full ersättning
för här i riket uppkommen
skada och ersättning av statsmedel
ej utgår enligt 29 § eller i övrigt enligt
tilläggskonventionen, beredes
gottgörelse av statsmedel enligt
grunder som fastställes av Konungen
och riksdagen. Sådan gottgörelse
lämnas i här avsedda fall även i
tillägg till ersättning som utges enligt
32 § för här i riket uppkommen
skada, om sådan ersättning nedsatts
enligt 32 § andra stycket första
punkten. Gottgörelse som nu
nämnts lämnas för här i riket uppkommen
skada även i fall då på
grund av förordnande enligt 19 §
andra stycket ersättning från anläggningsinnehavaren
tills vidare
utgår endast med viss kvotdel och
ersättning av statsmedel ej utgår
enligt tilläggskonventionen.

Ersättning enligt 28, 29 eller 33 §
utgår ej i anledning av atomolycka
som avses i 11 § andra stycket.

Föreslagen lydelse

31 a § femte stycket eller enligt
motsvarande bestämmelser i annan
konventionsstats lag, nedsättes ersättningen
av statsmedel enligt denna
paragraf i samma mån. Ersättningsskyldigheten
bestämmes i övrigt
som om anläggningens innehavare
svarat för skadan. Anspråk på
ersättning skall vid äventyr av talans
förlust anmälas inom tid som
anges i 21 § första stycket hos myndighet
som regeringen bestämmer.

Regeringen kan förordna, att ersättning
enligt denna paragraf skall
utgå även för skada som uppkommit
utom Sverige.

Om det ansvarighetsbelopp som
gäller enligt 17 § första stycket eller
18 § första stycket eller motsvarande
bestämmelse i annan konventionsstats
lag och ersättning av
statsmedel som utges enligt 29—
31 §§ eller i övrigt enligt tilläggskonventionen
samt enligt 31 a §
icke förslår till full ersättning för
uppkommen skada, beredes gottgörelse
av statsmedel enligt grunder
som fastställes i särskild lag.
Sådan gottgörelse lämnas i här avsedda
fall även i tillägg till ersättning
som utges enligt 32 § för här i
riket uppkommen skada, om sådan
ersättning nedsatts enligt 32 § andra
stycket första punkten. Gottgörelse
som nu nämnts lämnas även i
fall då på grund av förordnande enligt
19 § andra stycket, 31 § tredje
stycket andra punkten eller 31 a §
femte stycket andra punkten ersättning
tills vidare utgår endast med
viss kvotdel.

Ersättning enligt 28, 29, 31 a eller
33 § utgår ej i anledning av atomolycka
som avses i 11 § andra
stycket.

LU 1982/83:15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §

Belopp som utgivits enligt 28 § får staten kräva åter endast av atomanläggningens
innehavare, dennes försäkringsgivare och den mot vilken anläggningens
innehavare har återkravsrätt enligt 20 §.

För belopp som utgivits enligt 29
eller 33 § med anledning av att förordnande
meddelats enligt 19 §
andra stycket inträder staten i den
rätt till ersättning av anläggningsinnehavaren
som kan tillkomma den
skadelidande. I övrigt kan belopp,
som staten utgivit enligt 29-31 §§
eller som eljest utgivits enligt tillläggskonventionens
bestämmelser i
anledning av atomolycka, för vars
skadeverkningar innehavare av
atomanläggning i Sverige är ansvarig
enligt annan konventionsstats
lag, eller som staten utgivit enligt
33 §, krävas åter endast från fysisk
person som orsakat skadan uppsåtligen.
Motsvarande gäller i fråga
om ersättning som staten utgivit enligt
32 §.

Talan i mål, som enligt 36 § får
upptagas i Sverige, och talan mot
staten enligt 28, 29, 32 eller 33 §
väckes vid rätten i den ort där
atomolyckan inträffade. Är två eller
flera domstolar behöriga,
väckes talan vid någon av dem.

Finnes ej behörig domstol enligt
första stycket, väckes talan vid
Stockholms rådhusrätt.

För belopp som utgivits enligt 29,
31 a eller 33 § med anledning av att
förordnande meddelats enligt 19 §
andra stycket inträder staten i den
rätt till ersättning av anläggningsinnehavaren
som kan tillkomma den
skadelidande. I övrigt kan belopp,
som staten utgivit enligt 29-31 och
31 a §§ eller som eljest utgivits enligt
tilläggskonventionens bestämmelser
i anledning av atomolycka,
för vars skadeverkningar innehavare
av atomanläggning i Sverige är
ansvarig enligt annan konventionsstats
lag, eller som staten utgivit
enligt 33 §, krävas åter endast från
fysisk person som orsakat skadan
uppsåtligen. Motsvarande gäller i
fråga om ersättning som staten utgivit
enligt 32 §.

Talan i mål, som enligt 36 § får
upptagas i Sverige, och talan mot
staten enligt 28, 29, 31 a, 32 eller
33 § väckes vid rätten i den ort där
atomolyckan inträffade. Är två eller
flera domstolar behöriga, väckes
talan vid någon av dem.

Finnes ej behörig domstol enligt
första stycket, väckes talan vid
Stockholms tingsrätt.

Denna lag träder i kraft såvitt avser 1, 12 och 31 §§ den dag regeringen
bestämmer och i övrigt den 1 april 1983.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982