KrU 1982/83:10

Kulturutskottets betänkande
1982/83:10

om vissa kulturpolitiska frågor

I detta betänkande behandlas fem motioner med förslag till en rad åtgärder
på kulturområdet. Förslagen rör bl. a.
ökat stöd till regional och lokal kulturverksamhet,
ansvarsfördelning mellan stat, landsting och kommuner inom kultursektorn,

kulturlag,

kulturrådets fördelning av bidrag,
finansiering av kulturverksamhet,
kommersialismens verkningar på kulturområdet.

Motionerna

I motion 1981/82:273 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas

1. att riksdagen beslutar att hemställa hos regeringen om en parlamentariskt
förankrad utredning om kommersialismens verkningar på kulturområdet
med beaktande av de i motionen anförda synpunkterna,

2. att riksdagen beslutar att hemställa hos regeringen om en utredning om
en kulturlag som garanterar en jämn kulturell standard och förbättrade
betingelser för en kraftfull utveckling av kulturlivet i kommunerna,

3. att riksdagen beslutar att hemställa hos regeringen om åtgärder för att
motverka det hot mot yttrandefriheten som utgörs av att de kommersiella
intressena utvidgar sitt inflytande över kulturlivet genom sponsorverksamhet.

I motion 1981/82:1320 av Nils-Olof Gustafsson m. fl. (s) yrkas att
riksdagen beslutar begära att regeringen kommer med förslag som möjliggör
fortsatt teaterverksamhet i glesbygd.

I motion 1981/82:1774 av Karl-Eric Norrby m. fl. (c) yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om vikten av fortsatt decentralisering och fördelning av stödet till
regional kulturverksamhet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att statens kulturråd ges i uppdrag
att i samband med sitt petitaarbete inför budgetåret 1983/84 pröva
förutsättningarna för en omfördelning av stödet till regionala kulturinstitutioner
för att i ökad utsträckning tillgodose underförsörjda områden i
enlighet med vad i motionen anförs,

3. att riksdagen hos regeringen begär att statens kulturråd ges i uppdrag
att ta initiativ i syfte att främja ett bättre samarbete mellan kulturinstitutio1
Riksdagen 1982/83. 13 sami. Nr 10

KrU 1982/83:10

nema på regional nivå och andra delar av kulturlivet.

I motion 1981/82:1781 av Margareta Winberg m. fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av dels en samlad redovisning av den forskning som
redan gjorts när det gäller den kommersiella kulturens inverkan på barn, dels
en utredning som får i uppdrag att utarbeta ett åtgärdsprogram mot
”skräpkultur”.

I motion 1981/82:2043 av Gösta Bohman m. fl. (m) yrkas - med
hänvisning till vad som anförts i avsnittet Kulturpolitik i motion 1981/82:2018-

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av ansvarsfördelningen
mellan stat, landsting och kommun inom kultursektorn,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna att
sprida ansvaret för kulturrådets bidragsgivning till sinsemellan oberoende
organ,

3. att riksdagen uttalar att nya vägar för finansiering av kulturverksamheten
skall prövas.

Kulturutskottet har inhämtat yttrande från statens kulturråd över motionerna
273, 1320, 1774 och 2043. Remissyttrandena är fogade som bilaga till
detta betänkande.

Utskottet

Flertalet av de motionsförslag som utskottet behandlar i detta betänkande
syftar till att förstärka och bygga ut den verksamhet på olika kulturområden
som förekommer på det regionala och lokala planet.

Olika åtgärder för att stödja regional och lokal kulturverksamhet föreslås i
motionerna 273 (vpk), 1320 (s), 1774 (c) och 2043 (m).

Den statliga kulturpolitiken skall enligt motion 1774 (c) medverka till en
decentralisering av beslut och verksamhet. Den skall även utjämna de stora
skillnaderna och den geografiska obalansen i den hittillsvarande fördelningen
av kulturinsatserna och fylla eftersatta kulturbehov i olika delar av landet.
Motionärerna föreslår att riksdagen i en framställning till regeringen skall
ställa sig bakom dessa synpunkter. Vidare yrkas att statens kulturråd skall få i
uppdrag att i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1983/84
pröva en omfördelning av stödet till regionala kulturinstitutioner för att i ökad
utsträckning tillgodose underförsörjda områden. Motionärerna motiverar
förslaget med att stödet till regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner är ojämnt fördelat över landet. Det råder, sägs det, en
påtaglig obalans mellan de södra och de norra delarna av Sverige, liksom
mellan storstads- och glesbygdslän.

Kulturrådet erinrar i sitt remissyttrande om att rådet under en följd av år
har begärt ökat antal grundbelopp för de små regionala teatrarna. I många

KrU 1982/83:10

fall är dessa synonyma med teatrar i landets norra delar. Vidare har mindre
institutioner utanför storstadsområdena prioriterats vid fördelning av
grundbelopp.

I fråga om de små länsteatrarnas förutsättningar understryker kulturrådet
att en fortsatt utbyggnad är avhängig vilka åtaganden som görs från
huvudmännens sida och att det statliga stödet följer beslut om ökade
satsningar hos huvudmännen. När det gäller de stora teaterinstitutionerna
förtjänar det enligt kulturrådet att nämnas att huvudmännens åtagande vida
överstiger statens.

Beträffande det statliga stödet till de regionala teatrarna påpekar
kulturrådet att skillnaderna i grundbeloppsfördelningen över landet är
påtaglig.

De kommunala kulturinsatserna och samspelet mellan stat, landsting och
primärkommun behandlas i ett utredningsprojekt inom rådet, KOSK -kommunerna, staten och kulturen. De regionala institutionernas roll tas upp
i detta sammanhang.

Utskottet vill med anledning av de ovan nämnda motionerna erinra om att
ett av de kulturpolitiska mål som fastställdes av 1974 års riksdag innebär att
kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamheter och
beslutsfunktioner på kulturområdet. I årets budgetproposition (prop.
1981/82:100 bil. 12 s. 10) framhålls att det är nödvändigt att föra en statlig
kulturpolitik som tar sikte på att tillförsäkra alla invånare i landet möjligheter
att bli delaktiga av kulturinsatserna och att trygga bredd och mångfald i
kulturlivet. Utskottet konstaterar mot denna bakgrund att det råder enighet
om att kulturpolitiken bl. a. skall syfta till en decentralisering av verksamheter
på skilda kulturområden. Något särskilt uttalande härom från
riksdagens sida enligt motion 1774 (yrkande 1) anser utskottet därför inte
erforderligt.

Beträffande önskemålen om en omfördelning av stödet till regionala
kulturinstitutioner framgår det av kulturrådets yttrande att rådet har
uppmärksammat denna fråga i samband med budgetarbetet. Motion 1774 i
denna del (yrkande 2) får enligt utskottets mening anses vara tillgodosedd.

Ett närmare samarbete mellan kulturinstitutioner av olika slag skulle kunna
bidra till att skapa utrymme för en utveckling av de små institutionernas
verksamhet, hävdas det vidare i motion 1774. Motionärerna anser att ett
bättre samarbete såväl mellan centrala och regionala kulturinstitutioner som
mellan institutioner och fria grupper skulle kunna medföra att tillgängliga
resurser utnyttjades mer effektivt. De föreslår därför att kulturrådet skall få i
uppdrag att ta initiativ för att få till stånd ett bättre samarbete mellan
kulturinstitutionerna på regional nivå och andra delar av kulturlivet.

Beträffande detta förslag påpekar kulturrådet att rådet i sin konsulterande
verksamhet arbetar med att öka samarbetet mellan institutionerna för att

KrU 1982/83:10

åstadkomma ett bättre resursutnyttjande. Under innevarande höst kommer
rådet att ta initiativ till samtal mellan de regionala teaterinstitutionerna i
publikfrågor. Rådet framhäver dock att ett utvidgat samarbete är direkt
avhängigt vilka basresurser som finns. Ett underförsörjt teaterliv kan inte
samverka så länge nödvändiga resurser för primära åtaganden fattas.

Även inom det ovan nämnda KOSK-projektet kommer vissa samarbetsfrågor
att behandlas, bl. a. de regionala institutionernas roll. Frågan om
kulturrådets roll och resurser för samarbetsfrämjande åtgärder kommer,
anför rådet, att prövas av regeringen vid beredningen av rådets rapport
Regional musikpolitik (1981:6).

Utskottet delar motionärernas uppfattning att man bör ta till vara alla
möjligheter att effektivare utnyttja tillgängliga resurser genom ett nära
samarbete mellan kulturinstitutionerna. Av kulturrådets yttrande framgår
att rådet på en rad olika sätt stöder institutionerna i deras strävan att
åstadkomma ett närmare samarbete. En särskild framställning till regeringen
enligt yrkande 3 i motion 1774 är därför enligt utskottets mening inte
erforderlig.

I motion 2043 från moderata samlingspartiet hemställs om en översyn av
ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommun inom kultursektorn. I
den motivering till yrkandet som lämnas i motion 2018 (m) hävdas att vissa
delar av landet anser sig missgynnade vid fördelningen av det statliga stödet i
form av grundbelopp till kulturinstitutionerna. Motionärerna anför att en
större regional och lokal självbestämmanderätt är önskvärd ur principiell
synvinkel. De understryker att förändringar av det statliga stödets utformning
inte bör leda till att kostnader läggs över på landsting och kommuner.

I sin kommentar till förslaget framhåller kulturrådet att den fördelning av
ansvaret för kulturpolitiska insatser mellan stat, landsting och primärkommuner
som nu gäller beslöts av riksdagen år 1974. Grundprincipen är att
kulturinsatser är ett frivilligt åtagande för kommunerna. Den nuvarande
ansvarsfördelningen inrymmer dock många olika problem anser kulturrådet
och anför vidare följande.

Det råder stora olikheter mellan kommunernas insatser och på tillgången
på kulturverksamhet i olika delar av landet. Det är i och för sig en följd av den
kommunala självstyrelsen. Blir olikheterna för stora utgör det ett problem ur
jämlikhetssynpunkt. Även de statliga insatserna är ojämnt fördelade över
landet och mellan olika kultursektorer. Detta har bl. a. utgjort bakgrunden
till att kulturrådet satt i gång utredningsprojektet Kommunerna, staten och
kulturen (KOSK). I det projektet kommer utvecklingen under senare år att
beskrivas och effekterna av 1974 års beslut om ansvarsfördelning att
analyseras. Det är inte aktuellt att inom projektet utarbeta förslag till
förändringar av gällande principer. Den bild som slutrapporten ger blir
utgångspunkt för rådets fortsatta arbete med att utveckla de statliga
kulturinsatserna.

KrU 1982/83:10

Utskottet anser att resultatet av det nu pågående utredningsarbetet inte
bör föregripas. Utskottet avstyrker därför motion 2043 i här aktuell del
(yrkande 1).

Vänsterpartiet kommunisterna förordar i motion 273 att frågan om en
kulturlag skall utredas. Motionärerna menar att den statliga kulturpolitiken
måste rustas upp. En lagstiftning måste genomföras som garanterar en jämn
kulturell nivå kommunerna emellan och leder till förbättrade betingelser för
en kraftfull utveckling av deras kulturliv.

Kulturrådet erinrar om den princip för ansvarsfördelning på kulturområdet
som riksdagen lade fast år 1974, nämligen att kulturinsatserna är ett
frivilligt åtagande för kommunerna. Rådet framhåller att alla förslag om
ändringar i det avseendet hittills har avvisats genom olika uttalanden av
regering och riksdag och att också rådet för sin del har avvisat tanken på
lagstiftning.

Kulturrådet anför fortsättningsvis.

Ofta åberopas i diskussionen lagstiftningen i övriga nordiska länder. Det
förbises då att begreppet lag där har en annan innebörd. Det är närmast fråga
om bidragsförordningar och inte lagar som lägger uppgifter på kommunerna.
En annan aspekt som bör beaktas då man diskuterar lagstiftning på
kulturområdet är att tendensen generellt i vårt land går ifrån lagar som ställer
preciserade krav i kommunerna. På dem läggs i stället ett allt större
självständigt ansvar. Det råder stora olikheter mellan kommunernas insatser
på kulturområdet och på tillgången på kulturverksamheter. Det är en följd av
den kommunala självstyrelsen. Om olikheterna blir alltför stora utgör de ett
problem från jämlikhetssynpunkt. Bl. a. mot den bakgrunden har kulturrådet
inlett utredningsarbetet Kommunerna, staten och kulturen (KOSK). Där
kommer den ojämna standarden att belysas genom en beskrivning av den
faktiska situationen och genom försök till förklaringar.

Även de statliga insatserna är ojämnt fördelade över landet och inom olika
kultursektorer. Behovet av förändringar av statens insatser kommer att
diskuteras i form av idéer om och konsekvenser av olika alternativa
modeller. Det är dock inte aktuellt att lägga fram förslag om förändringar av
grundläggande principer inom ramen för det nu pågående utredningsarbetet
som skall avslutas i mitten av 1983. Eftersom kulturrådet delar den i
motionen uttryckta ambitionen att förbättra betingelserna för utvecklingen
av kulturlivet i kommunerna, så blir det anledning för kulturrådet att
noggrant överväga vilka slutsatser utredningsmaterialet kan föranleda.

Förslag som överensstämmer med det nu föreliggande har avslagits av
riksdagen åren 1978 och 1980 (KrU 1977/78:9, KrU 1979/80:26) med
hänvisning bl. a. till att 1974 års riksdag avvisat tanken att staten genom
lagstiftning skulle reglera den kommunala verksamheten inom kulturområdet.

Med hänsyn till vad som anförts finner utskottet att en utredning enligt
motionsyrkandet inte är påkallad. Utskottet avstyrker alltså motion 273
(yrkande 2).

1* Riksdagen 1982/83. 13 sami. Nr 10

KrU 1982/83:10

De svårigheter som kan uppkomma för teaterverksamhet i glesbygd tas upp
i motion 1320 (s). Motionärerna pekar på att Riksteatern har vissa
svårigheter att få avsättning för sina produktioner. Detta beror främst på att
teaterföreningarna inte kan betala de höjda gager som Riksteatern har sett
sig nödsakad att ta ut. Det finns behov av teater i kommunerna anser
motionärerna. De hemställer därför att riksdagen skall begära att regeringen
skall lägga fram förslag som möjliggör fortsatt teaterverksamhet i glesbygd.

I sitt yttrande över motionen anför kulturrådet bl. a. följande.

Kulturrådet har i sina två senaste anslagsframställningar pekat på den
besvärliga situation som skapas för teaterlivet i allmänhet och för Svenska
riksteatern i synnerhet av minskade/urholkade statsbidrag och vikande
beställarekonomi. De problem som motionärerna tar upp gäller såväl de helt
statligt finansierade institutionerna som lokala och regionala teatrar och fria
teatergrupper.

Ett problem som uppstått under de senaste åren är att de kommunala
kulturanslagen, framför allt i de små kommunerna, inte följt kostnadsutvecklingen.
Samtidigt har producenterna upprepade gånger höjt sina priser.
För många lokala arrangörer kostar det nu alltför mycket att köpa in en
föreställning från Riksteatern och/eller fria grupper, vilket gör att antalet
teaterföreställningar särskilt i de små kommunerna ofta gått ner.

Rådet har också givit uttryck för en oro för de repertoarmässiga följderna
av ökad anpassning till krav på lättsålda föreställningar och därmed risker för
kvalitetsförsämring - som kan bli följden av nedskärningar och samtidigt
ökat recettberoende.

För Svenska riksteatems del har rådet begärt ett återtagande av det s. k.
besparingsalternativet samt en mindre ökning för att möjliggöra för teatern
att erbjuda beställare barn- och ungdomsteater till låga priser.

Kulturrådet erinrar vidare om pågående försöksverksamhet med teater i
Jämtlands län.

De i motionen framförda synpunkterna på utvecklingen av teaterutbudet
delas alltså i huvudsak av kulturrådet. Riksteatern spelar en betydelsefull roll
när det gäller att komplettera det regionala teaterutbudet och föra ut ett
varierat teaterutbud i olika delar av landet. Utskottet vill understryka vikten
av att Riksteatern även framgent kan tillgodose detta. Av kulturrådets
yttrande framgår att såväl kulturrådet som Riksteatern noga följer utvecklingen.
Med hänsyn härtill anser utskottet att det inte är erforderligt att
riksdagen vidtar någon åtgärd med anledning av motion 1320.

Formerna för kulturrådets bidragsgivning tas upp i motion 2043 (m). Enligt
den motivering till förslaget som lämnas i motion 2018 (m) skall kulturrådets
verksamhet ha en stödjande inriktning, inte en styrande. Rådets bidragsgivning
är enligt motionärerna av så stor betydelse att dess beslut i praktiken blir
avgörande för mångsidigheten i kulturutbudet. Det finns därför skäl att
undersöka om ansvaret för bidragsgivningen lämpligen kan delas mellan

KrU 1982/83:10

flera sinsemellan oberoende organ säger de och förordar att denna fråga blir
föremål för utredning.

Kulturrådet pekar i sitt yttrande över motionen på att den statliga
bidragsgivningen är spridd till flera olika organ vid sidan om kulturrådet
t. ex. konstnärsnämnden, Rikskonserter, Svenska institutet och statens
konstråd. Därtill kommer att statliga kulturinstitutioner inom sina områden
svarar för olika former av stöd.

Vidare anför kulturrådet bl. a. följande.

Även inom kulturrådets organisation är ansvaret för fördelning av bidrag
spritt. Förtroendemannamedverkan är ett viktigt inslag och sker i form av
beslut i nämnderna och beredning av beslut i särskilda arbetsgrupper. Rådet
har innevarande budgetår 14 statsbidragsberedande arbetsgrupper. Det
finns sex grupper för litteraturstödet, en för kulturtidskriftsstödet, tre för
stödet till fria teater-, dans- och musikgrupper, en för vardera stöd till
amatörteater, fonogram, konsthantverkskooperativ och investeringar vid
museijärnvägar. Ledamöter i nämnder och arbetsgrupper förordnas för
begränsad tid för att det skall vara ombyte av personer som deltar i
bidragsprövningen.

Kulturrådet prövar i olika sammanhang bl. a. i rapporten Statens
kulturråds organisation en ytterligare spridning av bidragsfördelningen.
Samtidigt måste hållas i minnet att den grundläggande idén bakom
inrättandet av kulturrådet var att få en myndighet med ett samlat ansvar för
statliga insatser inom olika delar av kulturområdet. Först på så sätt blir det
möjligt att behandla viktiga aspekter av kulturpolitiken som går över de
enskilda konstområdena. Det gäller t. ex. insatser inom barnkulturområdet,
invandrarkultur, kultur i arbetslivet. Det samlade ansvaret ger kulturrådet
möjlighet att awäga insatserna på ett optimalt sätt. Enligt rådets mening bör
sådana avvägningar ytterligare underlättas genom att fördelningsansvaret för
vissa anslagsändamål flyttas från regeringen till kulturrådet.

Kulturrådet framhåller att bidragsgivningen på olika områden självklart
kan och bör ständigt diskuteras. Så sker också både inom rådet och genom
särskilda utredningar. Rådet erinrar även om att i rapporten om kulturrådets
organisation diskuteras rådets uppgift att fördela bidrag. Där föreslås vissa
ändringar i fråga om bidragshanteringen. Rapporten remissbehandlas f. n.
Därmed kommer, anför rådet, statsmakterna att få underlag för en mer
övergripande prövning av den statliga bidragsgivningen inom rådets ansvarsområde.

Med hänvisning till vad här redovisats anser utskottet att det inte är
motiverat att riksdagen begär en utredning av den art som föreslås i motion
2043 (yrkande 2).

Moderata samlingspartiet föreslår i motion 2043 att riksdagen skall uttala
att nya vägar för finansiering av kulturverksamhet skall prövas. Förslaget
motiveras i motion 2018 (m) med att de skärpta kraven på offentliga
besparingar kommer att leda till ett växande behov av andra inkomster för
kulturlivet än bidrag från stat och kommuner. Ett ökat inslag av avgiftsfinansiering
är enligt motionärerna ett naturligt instrument. De menar dock att

KrU 1982/83:10

avgifterna måste vara så utformade att de inte äts upp av administrationskostnaderna.
Vidare uttalas att enskilda personer samt företag bör kunna ta
större ansvar för att gynna det svenska kulturlivet.

Ett yrkande i motion 273 (vpk) går ut på att regeringen skall vidta åtgärder
för att motverka det hot mot yttrandefriheten som utgörs av att de
kommersiella intressena utvidgar sitt inflytande över kulturlivet genom
sponsorverksamhet.

Kulturrådet framhåller i sitt yttrande att avgiftsfinansiering är en fråga som
rådet bevakar. Rådet erinrar om att en studie om avgifternas roll i
kulturverksamheten gjordes i början av 1970-talet och menar att den nya
samhällsekonomiska situationen gör det angeläget att på nytt ta upp
avgiftsfrågorna.

Rådet anför vidare.

Generellt finns det sannolikt inte alltför stora ekonomiska vinster att göra
genom höjda avgifter. Vad som är viktigare är många gånger att få mer
publik till kulturinstitutionerna. I vissa fall kan ytterligare avgiftshöjningar
åstadkomma betydande skada genom att publik och lokalarrangörer inte
längre anser sig ha råd med t. ex. Riksteaterns föreställningar.

Bidragsgivningen från enskilda och företag är inte en väg, som sannolikt
kan bidra till mer väsentligt ändrade ekonomiska förutsättningar för
kulturverksamheten. I vissa andra länder har den fått en betydligt större
omfattning än i vårt land. Det görs dock värdefulla insatser av enskilda och
näringsliv men det gäller hela tiden att varje påverkan på kulturverksamheten
undviks. Kulturrådet följer utvecklingen av den s. k. sponsorverksamheten.

Avgifter för att finansiera kulturverksamhet förekommer på en rad
områden, t. ex. museer och teatrar. För de statligt finansierade institutionerna
Operan och Dramatiska teatern beräknas årligen i budgetpropositionen
hur stor del av medelsbehovet som bör täckas av inkomster från
recetter.

Utskottet vill för sin del understryka vad kulturrådet anför, nämligen att
höjda avgifter knappast torde medföra en väsentlig ökning av kulturinstitutionernas
inkomster. Problemen med Riksteaterns verksamhet som utskottet
behandlat i det föregående är ett exempel härpå. En ökad avgiftsfinansiering
skulle enligt utskottets mening kunna komma i konflikt med de
kulturpolitiska målen då främst de resurssvaga grupperna skulle komma att
drabbas av en avgiftshöjning. Vid överväganden om eventuella avgiftshöjningar
är det viktigt att man noga väger in de följdverkningar som dessa kan
medföra. I detta sammanhang är även den diskussion som förs om avgifter
vid folkbiblioteken värd att notera. Utskottet har vid ett tidigare tillfälle
(KrU 1975:12) kraftigt betonat betydelsen av att man slår vakt om principen
att bibliotekens samlingar skall vara fritt tillgängliga utan avgift. Utskottet
vidhåller denna uppfattning.

Ekonomiskt stöd från enskilda och företag till kulturverksamhet - s. k.
sponsorverksamhet - förekommer i betydande omfattning i vissa länder.

KrU 1982/83:10

Kulturrådet framhåller att sådan bidragsgivning sannolikt inte på ett
väsentligt sätt kan bidra till ändrade ekonomiska förutsättningar för
kulturverksamheten. Det är enligt rådet värt att notera att enskilda och
näringsliv har gjort och gör värdefulla insatser men att det gäller att varje
påverkan av kulturverksamheten undviks.

Utskottet vill peka på att erfarenheter från andra länder visar att det främst
är kulturinstitutionerna och den etablerade konsten som får sådant stöd.
Skulle så bli fallet även i Sverige skulle ytterligare ekonomisk obalans kunna
uppstå till nackdel för konst som söker nya vägar.

Utskottet anser att regeringen noga bör följa utvecklingen beträffande
sponsorverksamheten. I detta sammanhang är det viktigt att de kulturpolitiska
målen beaktas och att man noga uppmärksammar effekterna på
kurturlivet.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet yrkande 3 i motion
2043 och motion 273 i här aktuell del (yrkande 3).

En parlamentarisk utredning om kommersialismens verkningar på kulturområdet
bör enligt motion 273 (vpk) tillkallas. I utredningsarbetet bör bl. a.
följande synpunkter beaktas, nämligen ägandeförhållandena inom skilda
delar av kulturindustrin, import samt marknadsföring och distribution av
kulturprodukter, kulturindustrins utveckling och anknytning till skilda
former av massmedia och förlagsverksamhet, samhälleliga insatser som kan
motverka det kommersiella utbudet.

Kulturrådet erinrar om att rådet i olika sammanhang behandlat frågan om
en parlamentarisk utredning om kulturkommersialismen och därvid betonat
vikten av ett brett utredningsarbete inom kulturrådet för att klarlägga vissa
grundläggande frågor. Rådet har däremot avvisat tanken på en parlamentarisk
utredning bl. a. därför att det har varit oklart vilken typ av förslag en
sådan utredning skulle kunna leda fram till. Ett omfattande och sannolikt
långvarigt utredningsarbete i en parlamentarisk utredning skulle hämma
insatser som löpande aktualiseras inom bl. a. kulturrådet av det slag som den
nyligen genomförda reformen på fonogramområdet representerar, anför
rådet.

Rådet har funnit att diskussionen om kulturkommersialismen ofta är
oklar. Rådet har därför ansett det nödvändigt att systematisera fakta och
kunskaper på området vilket sker i en nyligen publicerad rapport (Fem
forskare om kulturkommersialismen, Kulturpolitisk forskning och utveckling
nr 2). Rapporten innehåller bl. a. en översikt över möjliga åtgärder för
att motverka kommersialismens negativa verkningar.

Kulturrådet har även aviserat att rådet avser att göra vissa insatser av
förstudiekaraktär inom det här aktuella området. Inriktningen av dessa
insatser går ännu inte att ange. Vid urvalet av ämnen för förstudier kommer
de delområden som i motionen beskrivs som uppgifter för en parlamentarisk
utredning att kunna övervägas, anför kulturrådet.

KrU 1982/83:10

Riksdagen har vid upprepade tillfällen behandlat förslag om parlamentarisk
utredning angående den kommersiella kulturindustrin och dess verkningar.
Senast behandlades frågan år 1981. Kulturutskottet avstyrkte i sitt av
riksdagen godkända betänkande KrU 1980/81:26 förslaget med hänsyn till att
utredningar och undersökningar med likartat syfte pågick i olika sammanhang
bl. a. inom kulturrådet. Utskottet ansåg sig då inte heller böra göra
några uttalanden som skulle komma att styra kulturrådets pågående arbete
med dessa frågor.

Utskottet finner inte anledning att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt
och avstyrker därför motion 273 såvitt nu är i fråga (yrkande 1).

Frågan om den kommersiella kulturens inverkan på barn tas upp i motion
1781 (s). Motionärerna anser att de kommersiella krafterna genom det stora
utbudet av serier, pocketböcker och våldsfilmer inskolar barnen i förakt mot
andra människor. Syftet med motionen är att få till stånd dels en samlad
redovisning av den forskning som redan gjorts när det gäller den kommersiella
kulturens inverkan på barn, dels en utredning som skall utarbeta ett
åtgärdsprogram mot ”skräpkultur”.

Den fråga som motionärerna har aktualiserat uppmärksammas på många
olika områden. Ungdomsorganisationerna och folkrörelserna söker i sin
verksamhet att ge barn och ungdomar alternativ till den kommersiella
kulturens utbud. Statens ungdomsråd har i rapporten Ej till salu lagt fram en
rad förslag till olika åtgärder.

Kulturrådet påpekar i sitt yttrande över motion 273 att en viktig slutsats av
ungdomsrådets rapport är att traditionella utredningsinsatser inte är
tillräckliga. Kulturrådet har därför lagt fram ett förslag om ett utvecklingsprojekt
om kultur i närmiljö med särskild tonvikt på barns och ungdomars
situation. Utvecklingsprojektet är ett exempel på initiativ där kulturrådet
kan utnyttja sina särskilda erfarenheter och sin kompetens. Det är ett projekt
som skulle vara svårare att genomföra av en parlamentarisk utredning. Rådet
säger sig dock inte vara främmande för att det senare kan visa sig nödvändigt
med utredningsarbete av annan bredd än den som kan göras inom ramen för
kulturrådets utredningsverksamhet. Utskottet vill även erinra om regeringsdeklarationen
från den 8 oktober i år enligt vilken det blir en viktig uppgift för
den nya regeringen att även i tider av ekonomisk kris slå vakt om goda sociala
och kulturella uppväxtvillkor för barn och ungdomar. För att samordna
regeringens insatser för barn och ungdomar kommer en särskild delegation
ledd av statsministern att tillsättas.

Med hänvisning till vad här redovisats anser utskottet inte att någon
särskild hänvändelse till regeringen med anledning av motion 1781 är
erforderlig.

Utskottet hemställer

1. beträffande decentralisering av kulturverksamhet
att riksdagen avslår motion 1981/82:1774 yrkande 1,

KrU 1982/83:10

2. beträffande stöd till regionala kulturinstitutioner

att riksdagen avslår motion 1981/82:1774 yrkande 2,

3. beträffande samarbete mellan kulturinstitutioner

att riksdagen avslår motion 1981/82:1774 yrkande 3,

4. beträffande ansvarsfördelningen inom kultursektorn
att riksdagen avslår motion 1981/82:2043 yrkande 1,

5. beträffande kulturlag

att riksdagen avslår motion 1981/82:273 yrkande 2,

6. beträffande teaterverksamhet i glesbygd
att riksdagen avslår motion 1981/82:1320,

7. beträffande kulturrådets bidragsgivning

att riksdagen avslår motion 1981/82:2043 yrkande 2,

8. beträffande finan siering av kulturverksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:2043 yrkande 3 och
1981/82:273 yrkande 3,

9. beträffande kommersialismens verkningar på kulturområdet
att riksdagen avslår motion 1981/82:273 yrkande 1,

10. beträffande den kommersiella kulturens inverkan på barn
att riksdagen avslår motion 1981/82:1781.

Stockholm den 25 november 1982

På kulturutskottets vägnar
BRITT MOGÅRD

Närvarande: Britt Mogård (m), Ing-Marie Hansson (s), Karl-Eric Norrby
(c), Tore Nilsson (m), Catarina Rönnung (s). Maja Bäckström (s), Lars
Ahlmark (m), Berit Oscarsson (s), Gunnar Thollander (s), Jan-Erik
Wikström (fp), Eva Hjelmström (vpk), Mona Sahlin (s), Anders Nilsson (s),
Stina Gustavsson (c) och Lars Hjertén (m).

Reservationer

1. Ansvarsfördelningen inom kultursektorn (mom. 4)

Britt Mogård, Tore Nilsson, Lars Ahlmark och Lars Hjertén (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar ”Utskottet anser”
och slutar ”(yrkande 1)” bort ha följande lydelse:

Som framgår av kulturrådets yttrande kommer dess utredningsprojekt inte
att omfatta en översyn av de mer grundläggande principerna för ansvarsfördelningen
mellan stat, landsting och kommuner. Därmed begränsas dess

KrU 1982/83:10

värde som underlag för beslut vilka syftar till större regional rättvisa och ökad
självbestämmanderätt för landsting och kommuner. Utskottet finner därför
att en översyn enligt förslaget i motion 2043 bör komma till stånd. Motion
2043 i här aktuell del (yrkande 1) tillstyrks således.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande ansvarsfördelningen inom kultursektorn

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2043 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Kulturlag (mom. 5)

Eva Hjelmström (vpk) anser

dets att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar ”Med hänsyn” och
slutar ”(yrkande 2)” bort ha följande lydelse:

Kulturrådet framhåller i sitt yttrande att det råder stora olikheter mellan
kommunernas insatser på kulturområdet. Dessa olikheter beror enligt rådet
på den kommunala självstyrelsen. Om olikheterna blir alltför stora utgör de
ett problem från jämlikhetssynpunkt, säger rådet. Mot denna bakgrund är
det enligt utskottets mening nödvändigt att samhället genom en lagstiftning
garanterar en jämn kulturell nivå mellan kommunerna. Utskottet förordar
därför att frågan om införande av en kulturlag blir föremål för utredning
enligt förslaget i motion 273 (vpk).

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande kulturlag

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:273 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Kulturrådets bidragsgivning (mom. 7)

Britt Mogård, Tore Nilsson, Lars Ahlmark och Lars Hjertén (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar ”Med hänvisning”
och slutar ”(yrkande 2)” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är formerna för bidragsfördelningen av stor
kulturpolitisk betydelse. Även om stöd utdelas av många olika organ
hanteras stödet inom en viss kultursektor normalt endast av ett fåtal
personer. Detta medför risker för snedfördelningar av stödet. Om ledamöterna
i berörda organ förordnas på begränsad tid kan detta medföra att
tjänstemännen i kraft av kunnande och erfarenhet får ett ökat inflytande. En
spridning av ansvaret för bidragsgivningen till sinsemellan oberoende organ
kan innebära att dessa svårigheter begränsas. Motion 2043 yrkande 2
tillstyrks därför.

KrU 1982/83:10

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande kulturrådets bidragsgivning

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2043 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Finansiering av kulturverksamhet (mom. 8)

Britt Mogård (m), Karl-Eric Norrby (c), Tore Nilsson (m), Lars Ahlmark
(m), Jan-Erik Wikström (fp), Stina Gustavsson (c) och Lars Hjertén (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar ”Utskottet vill”
och på s. 9 slutar ”(yrkande 3)” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del konstatera att höjda avgifter knappast kan
medföra någon mera väsentlig ökning av kulturinstitutionernas inkomster.
Däremot torde marginella men viktiga förstärkningar kunna uppnås.
Samtidigt är det angeläget att bevaka att intäkterna från avgifter inte äts upp
av tillhörande administrationskostnader och att negativa kulturpolitiska
effekter inte uppstår.

S. k. sponsorverksamhet och annan bidragsgivning från enskilda och
företag till kulturverksamhet förekommer i betydande omfattning i vissa
länder. På åtskilliga håll stimuleras detta av att viss avdragsrätt vid
beskattning medgivits för gåvor och bidrag till kulturändamål. Kulturrådet
framhåller att sådan bidragsgivning sannolikt inte på ett väsentligt sätt kan
bidra till ändrade ekonomiska förutsättningar för kulturverksamheten, men
att det enligt rådet är värt att notera att enskilda och näringsliv har gjort och
gör värdefulla insatser. Det gäller dock att varje påverkan av kulturverksamheten
undviks.

Gåvor, donationer, depositioner vilka ej är förenade med belastande
villkor samt en riktigt utformad s. k. sponsorverksamhet som ej står i strid
med de kulturpolitiska målen bör enligt utskottets uppfattning välkomnas
inom kulturområdet. Sådant stöd kan ge ökat utrymme för exempelvis
gästspel, internationellt utbyte och inköp av eljest svåröverkomliga nyförvärv.
Även genom effektiv marknadsföring av den egna verksamheten
liksom av trycksaker och souvenirer av god kvalitet kan inkomstförstärkningar
uppnås.

Utskottet konstaterar således att det är rimligt att - så som redan sker -kulturinstitutionerna prövar nya vägar att ekonomiskt förstärka sin verksamhet.
Därvid är en självklar förutsättning att de kulturpolitiska målen städse
beaktas och att effekterna på kulturlivet noga uppmärksammas. Vad
utskottet har anfört med anledning av motion 2043 i här aktuell del (yrkande
3) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

KrU 1982/83:10

Med hänvisning till vad som anförts i det föregående avstyrker utskottet
yrkande 3 i motion 273.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande finansiering av kulturverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2043 yrkande 3 och
med avslag på motion 1981/82:273 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Finansiering av kulturverksamhet (mom. 8)

Eva Hjelmström (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar ”Utskottet anser”
och slutar ”(yrkande 3)” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av vad som anförts kan utskottet instämma i motionärernas
oro för att sponsorverksamheten kan komma att innebära ett allvarligt hot
mot yttrandefriheten samt mot förnyelsen och den kritiskt granskande
funktion som kulturarbetarna bör ha i dagens samhälle. Det är därför viktigt
att regeringen noga följer utvecklingen i fråga om denna verksamhet och
vidtar nödvändiga åtgärder. Utskottet tillstyrker alltså motion 273 i här
aktuell del och avstyrker yrkande 3 i motion 2043.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande finansiering av kulturverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:273 yrkande 3 och
med avslag på motion 1981/82:2043 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Kommersialismens verkningar på kulturområdet (mom. 9)

Eva Hjelmström (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar ”Utskottet
finner” och slutar ”(yrkande 1)” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna att det finns skäl för att den statliga
kulturpolitiken nu bör förändras. Kulturpolitiken bör ges en sådan inriktning
att den direkt ingriper mot kommersialiseringen av kulturen. Detta gäller
inte minst de nya medierna.

Som kulturrådet påpekar pågår det en rad utredningar och undersökningar
rörande kommersialismens verkningar på kulturområdet. Ett samlat politiskt
grepp på dessa frågor har dock inte tagits. Utskottet finner därför att en
parlamentarisk utredning om kommersialismens negativa verkningar på
kulturområdet bör tillkallas med uppgift att undersöka och belysa de olika
frågor som anges i motion 273. Utskottet tillstyrker alltså motionen i här
aktuell del (yrkande 1).

KrU 1982/83:10

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande kommersialismens verkningar på kulturområdet
att riksdagen med bifall till motion 1981/82:273 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

KrU 1982/83:10 Bilaga

Remissyttranden från statens kulturråd (1982-09-23)

Yttrande över motion 1981/82:273 av Lars Werner m. fl. om kommersialismens
verkningar på kulturområdet

Motionen mynnar ut i tre olika förslag som kulturrådet bedömer på
följande sätt:

1 Parlamentarisk utredning om kommersialismens verkningar på kulturområdet I

1974 års proposition om den statliga kulturpolitiken (prop. 1974:28
s. 367) säger departementschefen att det bör bli ”en av de viktigaste
uppgifterna för statens kulturråd att följa utvecklingen i fråga om det
kommersiella kulturutbudet och att föreslå erforderliga åtgärder. Några av
de frågor som behöver belysas kan bli föremål för en analys genom det
utredningsarbete som rådet får resurser att självt bedriva. Andra frågor kan
komma att kräva utredningar i andra former.”

Kulturrådet har i olika sammanhang, framför allt i tidigare årliga
anslagsframställningar, behandlat frågan om en parlamentarisk utredning
om kulturkommersialismen. Rådet har betonat vikten av ett brett utredningsarbete
inom kulturrådet för att klarlägga vissa grundläggande frågor.
Rådet har däremot avvisat tanken på en parlamentarisk utredning bl. a.
därför att det har varit oklart vilken typ av förslag en sådan utredning skulle
kunna leda fram till. Ett omfattande och sannolikt långvarigt utredningsarbete
i en parlamentarisk utredning skulle hämma insatser som löpande
aktualiseras inom bl. a. kulturrådet av det slag som den nyligen genomförda
reformen på fonogramområdet representerar.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen behandlat förslag om parlamentarisk
utredning angående den kommersiella kulturindustrin och dess verkningar.
Senast behandlades frågan 1981. Kulturutskottet avstyrkte då
förslaget med hänsyn till att utredningar och undersökningar med likartat
syfte pågick i olika sammanhang bl. a. inom kulturrådet (KrU 1980/81:26
s. 7 f.). Utskottet ansåg sig då inte heller böra göra några uttalanden som styr
kulturrådets pågående arbete med dessa frågor.

Rådet har funnit att diskussionen om kulturkommersialismen ofta är
oklar. Rådet har därför ansett det nödvändigt att systematisera fakta och
kunskaper på området. I en rapport som just publicerats (Fem forskare om
kulturkommersialismen, Kulturpolitisk forskning och utveckling nr 2) analyserar
några forskare kulturkommersialismen. I en särskild uppsats
sammanfattas de olika bidragen och kompletteras till en helhetsbild.
Avslutningsvis innehåller rapporten en översikt över möjliga åtgärder för att
motverka kommersialismens negativa verkningar.

Rapporten kommer att användas i kontakter med forskare och kulturpolitiskt
verksamma för att nå fram till frågor som behöver utredas närmare

KrU 1982/83:10 Bilaga

eller studeras vetenskapligt. Kulturrådet har i flera år begärt särskilda medel
för studier av olika delproblem på det kulturkommersiella området. Sådana
medel har inte beviljats. I stället har rådets utredningsresurser kraftigt
beskurits innevarande budgetår med följd att utredningsverksamheten måste
begränsas till att avse avslutning av pågående projekt.

I sin anslagsframställning för 1983/84 sägs att rådet avser att under
budgetåret inom det här aktuella området göra vissa insatser av förstudiekaraktär.
Inriktningen av dessa insatser går ännu inte att ange. Vid urvalet av
ämnen för förstudier kommer de delområden som i motionen beskrivs som
uppgifter för en parlamentarisk utredning att kunna övervägas.

En viktig slutsats av ungdomsrådets rapport Ej till salu är att traditionella
utredningsinsatser inte är tillräckliga för att nå fram till effektiva insatser för
att motverka kommersialismens negativa verkningar på barn och ungdom.
Kulturrådet lägger därför i sin anslagsframställning för nästa budgetår fram
ett förslag om ett utvecklingsprojekt om kultur i närmiljö med särskild
tonvikt på barns och ungdomars situation. För en närmare beskrivning av
projektets syfte och uppläggning hänvisas till anslagsframställningen
(s. D10 f.). Utvecklingsprojektet är ett exempel på initiativ där kulturrådet
kan utnyttja sina särskilda erfarenheter och sin kompetens. Det är ett projekt
som skulle vara svårare att genomföra av en parlamentarisk utredning. Rådet
är dock inte främmande för att det senare kan visa sig nödvändigt med
utredningsarbete av annan bredd än som kan göras inom ramen för
kulturrådets utredningsverksamhet. Uppkommer det läget kommer rådet att
lägga fram förslag för regeringen med en precisering av vilka frågor som
behöver utredas och vilka tänkbara åtgärder ett utredningsarbete kan leda
fram till.

Mot denna bakgrund avstyrker kulturrådet att det tillsätts en parlamentarisk
utredning om kulturkommersialismen utan föreslår att rådet får
resurser att fullfölja sitt planerade utrednings- och utvecklingsarbete. Då
rådet avstyrker en parlamentarisk utredning ansluter sig rådet till riksdagens
ställningstaganden de senaste åren.

2 Utredning om kulturlag

Den fördelning av ansvaret för kulturpolitiska insatser mellan stat,
landsting och primärkommuner som nu gäller beslöts av riksdagen 1974.
Grundprincipen i ansvarsfördelningen är att kulturinsatserna är ett frivilligt
åtagande för kommunerna. Alla förslag om ändringar i det avseendet har
hittills avvisats genom olika uttalanden av regering och riksdag. Kulturrådet
har också för sin del avvisat tanken på lagstiftning.

KrU 1982/83:10 Bilaga

kulturområdet är att tendensen generellt i vårt land går ifrån lagar som ställer
preciserade krav i kommunerna. På dem läggs i stället ett allt större
självständigt ansvar. Det råder stora olikheter mellan kommunernas insatser
på kulturområdet och på tillgången på kulturverksamheter. Det är en följd av
den kommunala självstyrelsen. Om olikheterna blir alltför stora utgör de ett
problem från jämlikhetssynpunkt. Bl. a. mot den bakgrunden har kulturrådet
inlett ett utredningsarbete om Kommunerna, staten och kulturen.
(Riktlinjerna för projektet har tillställts kulturutskottet.) Där kommer den
ojämna standarden att belysas genom en beskrivning av den faktiska
situationen och genom försök till förklaringar.

3 Inflytande av sponsorverksamhet

I många länder har näringslivet stöd till kulturverksamhet, s. k. sponsorverksamhet,
fått en betydande omfattning. I Storbritannien är det en central
kulturpolitisk fråga. Sponsorverksamheten har ännu inte fått någon större
omfattning i Sverige men den rymmer i sig betydande problem. Bidragsgivningen
från enskilda och företag är inte en väg som sannolikt kan bidra till
mer väsentligt ändrade ekonomiska förutsättningar för kulturverksamheten.
Det görs dock värdefulla insatser av enskilda och näringsliv men det gäller
hela tiden att varje påverkan på kulturverksamheten undviks. Kulturrådet
följer utvecklingen av sponsorverksamheten. Kulturrådet planerar att ge ut
en debattskrift som belyser situationen ur olika aspekter.

Yttrande över motion 1981/82:1320 av Nils-Olof Gustafsson m. fl. om
teaterverksamhet i glesbygd

Kulturrådet har i sina två senaste anslagsframställningar pekat på den
besvärliga situationen som skapas för teaterlivet i allmänhet och för Svenska
Riksteatern i synnerhet av minskade/urholkade statsbidrag och vikande
beställarekonomi: De problem som motionärerna tar upp gäller såväl de helt
statligt finansierade institutionerna som lokala och regionala teatrar och fria
teatergrupper.

Ett problem som uppstått under de senaste åren är att de kommunala
kulturanslagen, framför allt i de små kommunerna, inte följt kostnadsut -

KrU 1982/83:10 Bilaga

vecklingen. Samtidigt har producenterna upprepade gånger höjt sina priser.
För många lokala arrangörer kostar det nu alltför mycket att köpa in en
föreställning från Riksteatern och/eller fria grupper, vilket gör att antalet
teaterföreställningar särskilt i de små kommunerna ofta gått ner.

För en utförligare argumentation på dessa punkter hänvisas till rådets
anslagsframställningar för 1982/83 och 1983/84. Svenska Riksteaterns anslagsframställningar
de senaste åren belyser problemen ur Riksteaterns
perspektiv.

För Svenska Riksteaterns del har rådet begärt ett återtagande av det s. k.
besparingsalternativet samt en mindre ökning för att möjliggöra för teatern
att erbjuda beställare barn- och ungdomsteater till låga priser.

Rådet förutskickar dessutom att man under det kommande verksamhetsåret
kommer att ta kontakt med Riksteatern för att diskutera dess
verksamhet i förhållande till teaterns nuvarande uppgifter och framtida
roll.

Rådet har även pekat på nödvändigheten av att i ett ekonomiskt besvärligt
läge trots allt hålla fast vid en helhetssyn på teaterområdet och försöka
tillgodose olika delar av teaterlivet med statligt stöd i tillräcklig omfattning.

Kulturrådet har i yttrande över motion 1981/82:1774 berört de regionala
teatrarnas problem. Ökade anslag till de regionala teatrarna är ett av de mest
betydelsefulla kraven för att de regionala teatrarna skall kunna turnera och
verka enligt 1974 års intentioner.

Ökat stöd till de fria grupperna för att möjliggöra mer turnéer är ytterligare
ett krav som kulturrådet fört fram i anslagsframställningarna en rad år.

För budgetåret 1983/84 har kulturrådet i sin anslagsframställning vidare
begärt medel för regional försöksverksamhet med teater i Jämtlands län.
Kulturrådet vill dock påpeka att denna försöksverksamhet, liksom de
planerade i Hallands och Skaraborgs län, inte kan betraktas som regionala
institutioner i den mening förordningen om regionalt stöd förutsätter.
Kulturrådet kommer att göra en analys av den regionala teaterutvecklingen
utifrån 1974 års kulturproposition. I denna analys kommer också Jämtlands
läns försöksverksamhet att utvärderas. Försöksverksamheten innebär i
korthet att länsteaterföreningen köper in ett antal teaterföreställningar från
fria teatergrupper. Föreställningar för- och efterarbetas av dramapedagoger,
lärare och elever. För denna verksamhet har Jämtlands läns teaterförening
erhållit statliga medel om 225 000 kr. fördelade på tre terminer, våren 1982
till och med våren 1983. Kulturrådet har i anslagsframställningen för
budgetåret 1983/84 begärt 270 000 kr.

Rådet har också behandlat remisser från utbildningsdepartementet, från

KrU 1982/83:10 Bilaga

Hallands och Skaraborgs län och tillstyrkt regional försöksverksamhet med
teater i dessa län.

En stor betydelse för spridning av kvalificerad teater har naturligtvis också
Sveriges Riksradio och Sveriges television.

Yttrande över motion 1981/82:1774 av Karl-Eric Norrby m. fl. om decentralisering
av kulturverksamheten

Kulturrådet har i sin anslagsframställning under en följd av år begärt ökat
antal grundbelopp för de små regionala teatrarna, som i många fall är
synonyma med teatrar i landets norra delar. Som exempel kan nämnas:
Musikteatern i Värmland, Länsteatern i Dalarna, Norrlandsoperan. Ytterligare
två små teaterinstitutioner, Länsteatern i Blekinge och Jönköpings
länsteater, är belägna i s. k. teaterfattiga län utanför storstadsområdena.

I sin fördelning av grundbelopp har prioritet givits åt mindre institutioner
utanför storstadsområdena.

Kulturrådet har i sin anslagsframställning för budgetåret 1983/84 behandlat
frågan om de små länsteatrarnas förutsättningar och lagt fram förslag om
fortsatt utbyggnad, vilken i sin tur är avhängig vilka åtaganden som görs från
huvudmännens sida. I sammanhanget bör inte glömmas att det statliga stödet
följer beslut om ökade satsningar hos huvudmännen.

När det gäller de stora teaterinstitutionerna förtjänar det att nämnas att
huvudmännens åtagande vida överstiger statens. Det finns ett betydande
glapp mellan antalet statliga grundbelopp och årsverken vid teatrarna. Det
gäller i särskilt hög grad följande statsteatrar:

	Antal statliga Antal års-grundbelopp verken	”Glapp”
Stockholm	280	394	114
Göteborg	191	262	71
Malmö	352	435	83

Vad gäller det av motionären önskade samarbetet mellan institutionerna
arbetar kulturrådet i sin konsulterande verksamhet med att öka detta för att
åstadkomma ett bättre resursutnyttjande. Under hösten 1982 kommer rådet
att ta initiativ till samtal mellan de regionala teaterinstitutionerna i
publikfrågor.

Rådet vill dock framhäva att ett utvidgat samarbete är direkt avhängigt
basresurser. Ett underförsörjt teaterliv kan inte samverka så länge nödvändiga
resurser för primära åtaganden fattas.

På musikområdet täcks de i motionen berörda frågorna i stor utsträckning
av utredningen Regional musikpolitik (Rapport 1981:6). Också på musikområdet
har de små orkestrarna prioriterats vid tilldelning av nya grundbelopp.

KrU 1982/83:10 Bilaga

I genomförandet av regionmuseireformen har rådet understrukit behovet
av att alla regionmuseerna får tillräckliga basresurser för att kunna täcka
såväl kulturminnesvård som övrig musei- och utställningsverksamhet. Också
här har storstäderna fått stå tillbaka för landsorten, relativt sett, vid
fördelningen av grundbelopp. Rådet tar återkommande och i olika former
upp samarbetet med de centrala och regionala museerna. På flera områden -föremålsvård/konservering och dokumentation - har extra statligt stöd
börjat utgå för planering av den framtida utvecklingen.

Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar har också viktiga
uppgifter för att tillsammans med regionala och lokala institutioner och
andra berörda på respektive konstområde planera för samarbete, samordning
och spridning runt om i landet.

Kulturrådet har i arbetet med anslagsframställningen för budgetåret
1982/83 prövat frågan om omfördelning av grundbelopp för att trygga starten
av den nya teatern i Gävle och avvisat den lösningen. Rådet har vidare
allmänt diskuterat omfördelningsfrågor och inte minst ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun. Rådet säger bl. a.: ”Kulturrådet drog i föregående
anslagsframställning följande slutsatser i fråga om samspelet på kulturområdet
mellan stat och kommun för den kommande femårsperioden, vilka
bestyrks av det gångna årets utveckling: Det finns inget utrymme för
'övervältring’ av statliga kulturkostnader på kommunerna. Om staten
minskar sina områden där stat och kommun delar på finansieringsansvaret
kan man inte räkna med att landsting och primärkommuner annat än
undantagsvis går in och täcker bortfallet av statsbidrag.” Kulturrådet vill
även påpeka att skillnaderna i grundbeloppsfördelningen över landet dock är
påtagliga. Kulturrådet har också i anslagsframställningen för budgetåret
1983/84 aviserat en analys av utvecklingen inom de regionala och lokala
teaterinstitutionerna. Detta bl. a. med hänvisning till de många olika
modeller för regionteatrarnas arbete som växer fram. Kulturrådet understryker
också att kortsiktiga överväganden inte får skymma den långsiktiga
uppbyggnaden.

Vad en nedskärning av statsbidraget allmänt sett kan få för konsekvenser
för de regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutionerna belyses
också i en särskild bilaga till kulturrådets anslagsframställning för budgetåret
1983/84.

I fråga om samarbetsfrämjande åtgärder strävar rådet efter att göra sådana
så långt det är möjligt. Det är svårt för rådet att göra ytterligare insatser utan
att dels gå in i mera uttalade förhandlingssituationer med berörda
huvudmän, dels utan viss personalförstärkning. Frågan om rådets roll och
resurser för dylika uppgifter kommer att prövas av regeringen vid beredningen
av rådets rapport Regional musikpolitik.

Slutligen kan nämnas att ett utredningsprojekt inom rådet, KOSK
kommunerna, staten och kulturen, arbetar med att analysera de kommunala
kulturinsatserna och samspelet mellan stat, landsting och primärkommun.

KrU 1982/83:10 Bilaga

De regionala institutionernas roll tas även upp i detta sammanhang.

I övrigt hänvisar kulturrådet till anslagsframställningen för 1983/84 som
genomgående behandlar frågor som regionalisering, samarbete och omfördelning
av befintliga medel.

Yttrande över motion 1981/82:2043 av Gösta Bohman m. fl. om kulturpolitiken Motionen

mynnar ut i tre olika förslag som kulturrådet bedömer på
följande sätt:

1 Ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommun inom kultursektorn Den

fördelning av ansvaret för kulturpolitiska insatser mellan stat,
landsting och primärkommuner som nu gäller beslöts av riksdagen 1974.
Grundprincipen är att kulturinsatser är ett frivilligt åtagande för kommunerna.
Alla förslag om ändringar i det avseendet har hittills avvisats av
regering och riksdag.

Den nuvarande ansvarsfördelningen inrymmer dock många olika problem.
Det råder stora olikheter mellan kommunernas insatser och på
tillgången på kulturverksamhet i olika delar av landet. Det är i och för sig en
följd av den kommunala självstyrelsen. Blir olikheterna för stora utgör det
ett problem ur jämlikhetssynpunkt. Även de statliga insatserna är ojämnt
fördelade över landet och mellan olika kultursektorer. Detta har bl. a.
utgjort bakgrunden till att kulturrådet satt igång ett utredningsprojekt om
Kommunerna, staten och kulturen. (De av rådets styrelse 1980-10-17
beslutade riktlinjerna bifogas.) I det projektet kommer utvecklingen under
senare år att beskrivas och effekterna av 1974 års beslut om ansvarsfördelning
att analyseras. Det är inte aktuellt att inom projektet utarbeta förslag till
förändringar av gällande principer. Den bild som slutrapporten ger blir
utgångspunkt för rådets fortsatta arbete med att utveckla de statliga
kulturinsatserna.

Genom rådets utredningsarbete bör det i motionen redovisade behovet av
analys av utvecklingen kunna tillgodoses.

2 Kulturrådets bidragsgivning

I mars 1982 lade kulturrådet fram resultatet av sin organisationsöversyn i
rapporten Statens kulturråds organisation. Rapporten remissbehandlas f. n.
Regeringen väntas underställa riksdagen förslag i frågan nästa år.

I ett avsnitt i organisationsöversynen diskuteras rådets uppgift att fördela
bidrag (avsnitt 4.6). Där föreslås vissa ändringar i fråga om bidragshanteringen.
En närmare analys av rådets bidragsfördelande uppgifter görs i en
skrivelse som håller på att utarbetas inom rådet med anledning av ett uppdrag

KrU 1982/83:10 Bilaga

till rådet av regeringen (se 1982 års budgetproposition 1981/82:100, bil. 12
s. 11).

I motionen begärs en utredning av möjligheterna att sprida ansvaret för
rådets bidragsgivning till sinsemellan oberoende organ. Först måste sägas att
den statliga bidragsgivningen redan i dagens läge är spridd till många olika
organ vid sidan om kulturrådet. Bidrag till enskilda konstnärer beslutas av
konstnärsnämnden. Stöd inom musikområdet ges av Rikskonserter. En
betydande del av bidragen till det internationella kulturutbytet går genom
Svenska institutet. Statens konstråd inköper konst för statliga byggnader.
Statliga kulturinstitutioner svarar inom sina områden för olika former av
stöd.

Som framgår av organisationsöversynen och den kommande skrivelsen
prövar kulturrådet i olika sammanhang en ytterligare spridning av bidragsfördelningen.
Samtidigt måste hållas i minnet att den grundläggande idén
bakom inrättandet av kulturrådet var att få en myndighet med ett samlat
ansvar för statliga insatser inom olika delar av kulturområdet. Först på så sätt
blir det möjligt att behandla viktiga aspekter av kulturpolitiken som går över
de enskilda konstområdena. Det gäller t. ex. insatser inom barnkulturområdet,
invandrarkultur, kultur i arbetslivet. Det samlade ansvaret ger
kulturrådet möjlighet att avväga insatserna på ett optimalt sätt. Enligt rådets
mening bör sådana avvägningar ytterligare underlättas genom att fördelningsansvaret
för vissa anslagsändamål flyttas från regeringen till kulturrådet.

Självklart kan och bör ständigt bidragsgivningen på olika områden
diskuteras. Så sker också både inom rådet och genom särskilda utredningar.
Kulturrådet har kontinuerligt utrett olika bidrag. Rådet lägger i höst fram
förslag om ändringar av stödet till dramatikerna som går ut på att
bidragshanteringen inom rådet avvecklas. Biblioteksutredningen och bokutredningen
behandlar viktiga delar av det statliga stödet. Genom den typen av
systematiskt gjorda utredningar av olika bidragsformer kan erforderliga
förändringar i bidragsgivningen åstadkommas.

Genom remissbehandlingen av kulturrådets organisationsöversyn får ett
stort antal myndigheter, kulturinstitutioner och organisationer yttra sig över
den beskrivning som görs i organisationsöversynen av rådets bidragsgivning.

KrU 1982/83:10 Bilaga

Därmed kommer statsmakterna att få underlag för en mer övergripande
prövning av den statliga bidragsgivningen inom rådets ansvarsområde.

3 Nya vägar för finansiering av kulturverksamheten

I motionen talas om ett ökat inslag av avgiftsfinansiering. Vidare sägs att
enskilda och företag bör kunna ta ett större ansvar för att gynna
kulturlivet.

Vad först beträffar avgiftsfinansieringen så är det en fråga rådet bevakar. I
anslagsframställningen för budgetåret 1983/84 behandlas den frågan bland
olika förslag om utredningsinsatser under nästa budgetår (s. D 8) och därvid
sägs följande: ”Utredningen kulturrådet gjorde i början av 1970-talet en
studie om avgifternas roll och betydelse i kulturverksamheten. Den nya
samhällsekonomiska situationen gör det angeläget att på nytt ta upp
avgiftsfrågorna. En sådan analys skulle svara mot ett behov som finns inom
både statliga och kommunala institutioner. Även de fria gruppernas
avgiftspolitik skulle behöva belysas i detta sammanhang. Avgifterna inom
folkbildningen börjar bli ett ökande problem. Det är möjligt att det är mest
lämpligt att göra delstudier för avgiftsfrågorna inom de olika kultursektorerna.
”

Generellt anser kulturrådet att det sannolikt inte finns alltför stora
ekonomiska vinster att göra genom höjda avgifter. Vad som är viktigare är
många gånger att få mer publik till kulturinstitutionerna. I vissa fall kan
ytterligare avgiftshöjningar åstadkomma betydande skada genom att publik
och lokalarrangörer inte längre anser sig ha råd med t. ex. Riksteaterns
föreställningar.

Reservation av Lars Ahlmark gällande statens kulturråds yttrande över
motion 1981/82:2043

Även om jag i stora delar kan ansluta mig till kulturrådets skrivning finner
jag att rådet i sina slutsatser intar en alltför passiv attityd till behovet av
åtgärder i enlighet med motionärernas förslag.

GOTAB 73031 Stockholm 1982