KU 1982/83:9

Konstitutionsutskottets betänkande
1982/83:9

om vissa författningsfrågor m. m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas följande frågor som tagits upp i de angivna
motionerna.

1. Statsformen - 1981/82:1645

2. Kollektivanslutning till politiskt parti - 1981/82:177, 1162, 1637 och
2022, yrkande 1

3. Grundlagsskyddad näringsfrihet - 1981/82:1145

4. De demokratiska fri- och rättigheterna m. m. - 1981/82:890

5. Förbud mot lobbyföretag - 1981/82:1160

6. Tiden för väckande av förslag till grundlagsändring m. m. - 1981/82:482
och 483

7. Den gemensamma valdagen, mandatperiodens längd m. m. - 1981/
82:687 och 1148

8. Vårval, budgetårets förläggning m. m. - 1981/82:214

9. Folkomröstningsinstitutet - 1981/82:213

10. Spärreglerna vid riksdagsvalet - 1981/82:491

11. De kommunala valen - 1981/82:297, 1149 och 1629

12. Personval - 1981/82:688 och 885

13. Vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska medborgare -1981/82:178 och 485

14. Kostnaderna för allmänna val - 1981/82:328.

Utskottet har bifallit yrkandet i motion 1981/82:178 av Hilding Johansson
m. fl. (s) om bl. a. utredning av och förslag till hur invandrarnas rätt att rösta
vid riksdagsvalet skall kunna utvidgas. Genom uttalandet har utskottet
ansett motion 1981/82:178 av Lars Werner m. fl. (vpk) besvarad.

I motion 1981/82:1148 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) behandlas inriktningen
av det fortsatta arbetet med frågorna om den gemensamma valdagen, längre
mandatperioder och extra val m. m. Utskottet har utan att ta ställning i sak
förordat att motionen överlämnas till den s. k. arbetsgruppen för grundlagsfrågor
inom justitiedepartementet. Motionen har därigenom ansetts besvarad.

En förkortning av vissa tidsfrister i samband med stiftande av grundlag
m. m. har tagits upp i motionerna 1981/82:482 och 483 av Hilding Johansson
m. fl. (s). Utskottet har uttalat sig för att regeringen undersöker frågan om en

1 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 9

KU 1982/83:9

förkortning av dessa tidsfrister. Det förutsätts att regeringen verkar för att en
ändring av reglerna kan ske i bred enighet.

Övriga motioner har utskottet avstyrkt.

1. Statsformen

Motionen

I motion 1981/82:1645 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att successionsordningen
utmönstras ur grundlagarna och att de representativa uppgifter
som åvilar konungen överförs till riksdagens talman. För att detta skall bli
genomfört hemställer motionärerna att riksdagen skall som vilande anta i
motionen framlagda förslag till lag om ändring i regeringsformen (yrkande 1)
och upphävande av successionsordningen (yrkande 2). Vidare yrkas att
riksdagen skall hos regeringen hemställa om förslag till följdändringar i
annan lagstiftning m. m. som kan föranledas av grundlagsändringarna
(yrkande 3).

Frågans tidigare behandling

Med anledning av motioner syftande till att införa republik har utskottet
tidigare vid flera tillfällen hänvisat till den ståndpunkt i frågan som togs i
samband med att 1974 års författningsreform antogs. Riksdagen har därefter
avvisat motionsyrkanden av motsvarande innebörd som de nu aktuella vid
1977/78, 1979/80, 1980/81 och 1981/82 års riksmöten (KU 1977/78:36,
1979/80:1 och 32, 1980/81:3, 1981/82:10).

2. Kollektivanslutning till politiskt parti

Motionerna

I motion 1981/82:177 av Margot Håkansson m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
lagstiftning som förbjuder kollektivanslutning till politiskt parti.

Imotion 1981/82:1162 av Allan Åkerlindm. fl. (m)hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till lagstadgande att politiska partier
enbart får registrera de medborgare som partimedlemmar vilka personligen
eller av fri vilja gått in som medlemmar.

I motion 1981/82:1637 av Torkel Lindahl (fp) och Sven-Erik Nordin (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning med syfte att
föreslå lagstiftning till skydd för den enskildes rätt att själv bestämma om
medlemskap i politiskt parti.

KU 1982/83:9

I motion 1981/82:2022 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är
av intresse (yrkande 1), att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
lagstiftning med förbud mot kollektivanslutning till politiska partier.

Beträffande motionsyrkandenas närmare motivering hänvisas till motionerna.
Motiveringen till motion 1981/82:2022 återfinns i avsnittet En
fördjupad demokrati i motion 1981/82:2018.

Frågans tidigare behandling

Frågan om kollektivanslutning till politiskt parti har vid flera tillfällen
behandlats av riksdagen, bl. a. i samband med beslutet rörande 1974 års
författning. Grundlagberedningens majoritet tog avstånd från tanken att i
grundlagen införa förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti. Samma
ståndpunkt intogs i grundlagspropositionen samt av konstitutionsutskottets
majoritet (KU 1973:26). I en reservation (2 m) föreslogs ett grundlagsstadgande
om förbud mot kollektivanslutning. I en annan reservation (3 c, 2 fp)
förordades ett uttalande av riksdagen av innebörd att kollektivanslutning
inte borde förekomma men att frågan inte i första hand borde lösas genom
lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas sida i form av opinionsbildning
mot kollektivanslutning. Riksdagen biföll sistnämnda reservation.
Även vid 1974 års riksdag bifölls ett motionsyrkande av motsvarande
innebörd (KU 1974:54).

Fri- och rättighetsutredningen som presenterade sitt betänkande hösten
1975 (SOU 1975:75) föreslog inte något grundlagsförbud mot kollektivanslutning.
I en reservation (1 m) yrkades på en sådan bestämmelse medan i en
annan reservation (1 fp, 1 c) gavs uttryck för samma uppfattning som
riksdagen tidigare ställt sig bakom.

I propositionen om fri- och rättigheter i grundlag (1975/76:209) intog den
dåvarande regeringen samma ståndpunkt som fri- och rättighetsutredningen
i kollektivanslutningsfrågan. Konstitutionsutskottet (KU 1975/76:56) anslöt
sig till propositionen i denna del. Även i detta sammanhang förelåg en
reservation (c, fp) av samma innebörd som tidigare, nämligen att frågan
borde lösas i första hand genom åtgärder från de politiska partiernas sida.
Denna reservation bifölls av riksdagen. I en annan reservation (m) hade
yrkats lagstiftning mot kollektivanslutning.

Konstitutionsutskottet behandlade våren 1977 en motion (m) i vilken
begärdes lagstiftningsåtgärder om förbud mot kollektivanslutning. Utskottsmajoriteten
(KU 1976/77:27) erinrade i sitt yttrande över motionen om att
riksdagen åren 1973, 1974 och 1976 ställt sig bakom uttalanden av innebörd
att kollektivanslutning till politiskt parti inte borde förekomma men att
frågan inte i första hand borde lösas genom lagstiftning utan genom åtgärder
från partiernas sida. Vidare framhölls att den debatt om kollektivanslutningens
berättigande som på senare tid förekommit, bl. a. inom det socialdemokratiska
partiet och den fackliga rörelsen, gjorde att utskottet hyste starka

KU 1982/83:9

förhoppningar att frågan kunde komma att lösas inom en nära framtid.
Utskottet avstyrkte därför motionens yrkande om lagstiftningsåtgärder.

I en reservation (6 s) anfördes bl. a. att det måste tillkomma fackliga
organisationer att fatta beslut i egna angelägenheter.

I ett särskilt yttrande (2 m) uttalades att om kollektivanslutningssystemet
inte bringades att upphöra inom en nära framtid borde frågan lösas genom
lagstiftning.

Riksdagen biföll utskottsmajoritetens uttalande.

I det år 1978 framlagda betänkandet av rättighetsskyddsutredningen (SOU
1978:34) berördes inte frågan om kollektivanslutning till politiskt parti.
Utskottet har däremot behandlat frågan årligen fr. o. m. 1978 med anledning
av motioner i ämnet (KU 1978/79:11, 1979/80:10,1980/81:3 och 1981/82:10).
Vid dessa tillfällen har riksdagen bifallit ett uttalande av samma innebörd
som det vilket riksdagsmajoriteten ställde sig bakom vid 1976/77 års
riksmöte.

3. Grundlagsskyddad näringsfrihet

Motionen

I motion 1981/82:1145 av Sven Andersson m. fl. (fp, c, m) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till grundlagsskyddad näringsoch
yrkesfrihet i enlighet med vad som anförts i motionen. I motiveringen
sägs bl. a. att ett effektivt skydd för näringsfriheten bör vara något centralt i
en välfärdsstat av skandinavisk typ. Utan en livaktig och expansiv
företagsamhet stagnerar det ekonomiska livet och de för gemensamt bruk
tillgängliga samhällsresurserna minskar. Ett sådant viktigt samhällsintresse
bör åtnjuta grundlagsskydd.

Frågans tidigare behandling

Frågan om ett grundlagsskydd för näringsfriheten har behandlats av
riksdagen vid flera tillfällen under senare år. Konstitutionsutskottet behandlade
frågan år 1979 i samband med behandlingen av proposition 1978/79:195
om förstärkt skydd för fri- och rättigheter. Med anledning av motionsyrkanden
(fp, c, m) anförde utskottet (KU 1978/79:39) beträffande grundlagsskydd
för näringsfriheten följande:

Beträffande näringsfriheten utgår svensk rätt från principen att varje
medborgare har full frihet att driva näring och utöva yrke. Friheten är dock
begränsad i olika hänseenden, t. ex. på grund av säkerhets-, hälsovårds-,
arbetarskydds- och andra ordningsintressen.

I skilda sammanhang har frågan om införande av ett grundlagsskydd för
näringsfriheten diskuterats, men omfattningen av de inskränkningar i
skyddet som i så fall måste göras har i allmänhet ansetts utgöra ett hinder för

KU 1982/83:9

en sådan grundlagsbestämmelse. Senast intogs denna ståndpunkt i förarbetena
till 1976 års fri- och rättighetsreform. I mars 1977 avslog riksdagen (KU
1976/77:27) under hänvisning till det pågående arbetet i rättighetsskyddsutredningen
ett motionsyrkande (fp, m, c) av samma innebörd som de nu
aktuella.

Rättighetsskyddsutredningen var enligt sina direktiv oförhindrad att ta
upp frågor om förstärkningar av rättighetsskyddet utöver de huvuduppgifter
som ålagts utredningen. I denna del nämndes bl. a. uttryckligen frågan om
regler till skydd för näringsfriheten. I rättighetsskyddsutredningens betänkande
framlades flera förslag till förstärkt rättighetsskydd som inte var
hänförliga till utredningens huvuduppgifter. Förslagen har behandlats i det
föregående. Något förslag om regler till skydd för näringsfriheten framlades
däremot inte av rättighetsskyddsutredningen.

I propositionen erinras om att det under remissbehandlingen av rättighetsskyddsutredningens
betänkande har framförts vissa önskemål om
förstärkningar av rättighetsskyddet på ytterligare några punkter, bl. a. i vad
gäller regler till skydd för näringsfriheten. Enligt propositionen saknas
emellertid underlag för att nu gå utöver de förslag som rättighetsskyddsutredningen
har lagt fram. I propositionen uttalas att det synes lämpligt att man
nu avvaktar erfarenheterna av den utbyggnad av rättighetsskyddet som har
skett genom 1976 års reform samt av den förstärkning av rättighetsskyddet
som kommitténs förslag kan leda till.

Utskottet ansluter sig till vad som i denna del uttalats i propositionen och
finner därför inte skäl att nu föreslå riksdagen att ta något initiativ
beträffande ytterligare förstärkningar av rättighetsskyddet. Utskottet avstyrker
därför motionerna 1977/78:903, 1978/79:1094 och 1978/79:1655.

Utskottets förslag i denna del var enigt. Riksdagen följde utskottet.

Konstitutionsutskottet behandlade under 1981 ytterligare två motioner
(fp, c, m) om grundlagsskydd för näringsfriheten. Utskottet (KU 1981/82:10)
fann därvid inte anledning till annat ställningstagande än det som gjordes
1979 och hemställde enhälligt om avslag på motionerna. Riksdagen biföll
utskottets hemställan.

4. De demokratiska fri- och rättigheterna m. m.

Motionen

I motion 1981/82:890 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära tillsättande av en parlamentarisk
fempartikommission till de medborgerliga fri- och rättigheternas försvar med
uppgift att dels granska och lämna förslag angående ny och säkrare
lagstiftning och praxis beträffande fri- och rättigheterna, dels granska och
lämna förslag beträffande hur utformningen av de materiella villkoren
påverkar fri- och rättigheternas ställning på skilda områden samt att särskilt
granska och föreslå begränsningar för lobbyverksamheter från privata
finansintressen.

I motionen ges flera exempel på lagar, myndighetsbeslut och olika
företeelser i samhället som enligt motionärerna riktar sig mot eller är ägnade

KU 1982/83:9

att begränsa de medborgerliga fri- och rättigheternas praktiska innehåll och
räckvidd. Bland lagar som hör hit nämns bl. a. lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande och de s. k. terroristbestämmelserna i utlänningslagen
(1980:376). Vidare tas upp bl. a. datoriseringen inom förvaltningen som
enligt motionen ställer viktiga medborgerliga rättigheter i komplicerade
situationer.

Enligt motionärerna är tendenserna till hot mot och urholkning av de
demokratiska fri- och rättigheterna mångsidiga och allvarliga. Frågan kan
inte längre förbigås. Rättigheterna bör aktivt försvaras. Detta är ett
riksdagens ansvar.

Tidigare utredningsarbete rörande fri- och rättigheter i huvuddrag

Arbetet med ett grundlagsskydd för de medborgerliga fri- och rättigheterna
och med förstärkningar av detta skydd har utförts i flera omgångar.
Den första utredningsomgången påbörjades redan under 1930-talet och
fortsatte sedan i författningsutredningen och i grundlagberedningen. Detta
arbete avslutades i och med 1973-1974 års författningsreform. Genom detta
beslut togs vissa viktiga steg. För första gången kom flera rättigheter -1, ex.
yttrandefriheten, rätten till information, föreningsfriheten, rörelsefrihetentill
positivt uttryck i den svenska rättsordningen. Vidare gavs vissa fri- och
rättigheter - bl. a. förbud mot dödsstraff, mot landsförvisning av svensk
medborgare, mot retroaktiva straff och tillfälliga domstolar - det starkaste
skydd som det svenska lagstiftningsförfarandet erbjuder; de kan inte
begränsas annat än i den ordning som gäller för ändring av grundlag. Övriga
rättigheter som skrevs in i grundlagen fick inte inskränkas annat än genom
beslut av riksdagen i form av lag.

Ett enigt konstitutionsutskott ansåg emellertid inte denna reform tillräcklig
utan tog initiativ till fortsatt utredning av fri- och rättighetsfrågorna. Det
fortsatta utredningsarbetet utfördes av en parlamentariskt sammansatt
kommitté, den s. k. fri- och rättighetsutredningen. Utredningsarbetet ledde
fram till viss reformering år 1976 av fri- och rättighetsbestämmelserna.
Åtskilliga ändringar gjordes i regeringsformen i syfte att förstärka rättighetsskyddet.
Bland nya rättigheter som infördes kan nämnas skydd mot tvång att
delta i demonstration eller meningsyttring, mot att anteckning om medborgare
i allmänt register utan hans samtycke grundas enbart på hans politiska
åsikter och mot tortyr och kroppsstraff. Vidare infördes regler om skydd mot
lag eller annan föreskrift som innebär rättighetsbegränsning enbart på grund
av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning och om allmänt
skydd mot lag eller annan föreskrift som innebär att någon missgynnas på
grund av sitt kön eller därför att han eller hon med hänsyn till ras, hudfärg
eller etniskt ursprung tillhör minoritet. Samtidigt utvidgades mötesfriheten
så att den kom att omfatta också sammankomster för framförande av
konstnärligt verk - t. ex. teater- och biografföreställningar - samt enskilda

KU 1982/83:9

möten. Beträffande riksdagens möjligheter att besluta rättighetsbegränsande
lagar infördes också olika inskränkningar.

Inte heller genom 1976 års reform löstes frågan om rättighetsskyddet
slutgiltigt. Riksdagen uttalade sålunda att i en ny utredningsomgång med
följande remissbehandling borde övervägas frågan om att ytterligare
förstärka skyddet för de rättigheter som inte kunde skyddas på samma sätt
som tryckfriheten, t. ex. genom ett särskilt förfarande för rättighetsbegränsande
lagstiftning. Frågan om en sådan förstärkning av rättighetsskyddet
kopplades samman med två andra frågor som kvarstod olösta, nämligen
frågorna om lagprövningsrätten och om lagrådsgranskningen. Med anledning
av dessa uttalanden tillkallades samtidigt en parlamentariskt sammansatt
kommitté (rättighetsskyddsutredningen) och en särskild utredare
(lagrådsutredningen) i början av år 1977. Kommittén fick i november 1977 i
uppgift att också överväga frågan om införande av beslutande folkomröstningi
grundlagsfrågor. Utredningsarbetet resulterade i en ny reform år 1979.
Genom reformen företogs ett flertal grundlagsändringar som innebar ett
förstärkt skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna enligt regeringsformen.
Dessutom gjordes grundlagsändringar som rör bl. a. den s. k.
lagprövningsrätten, lagrådets granskning av lagförslag och formerna för
stiftande av grundlag.

Ett viktigt inslag i förstärkningen av rättighetsskyddet var förslaget om ett
särskilt förfarande vid s. k. rättighetsbegränsande lagstiftning. På begäran av
lägst tio riksdagsledamöter skall, i enlighet med huvudregeln, ett förslag till
lag som innebär begränsning av vissa av de grundläggande rättigheterna,
t. ex. yttrandefrihet och mötesfrihet, vila hos riksdagen i minst tolv månader
innan det får antas. Skyddet för vissa särskilda fri- och rättigheter förstärktes
också på annat sätt. Förbudet mot retroaktiv lagstiftning som dittills bara
gällt strafflag utvidgades till att omfatta också skattelag. Vidare förstärktes
rätten till ersättning vid expropriation och skyddet för medborgarskapet.

I syfte att förstärka offentlighetsprincipen, i första hand vad gäller
allmänhetens tillgång till myndigheternas upptagning för automatisk databehandling
(ADB), har tryckfrihetsförordningen nyligen försetts med ett par
kompletterande bestämmelser. Det gäller dels en bestämmelse om att en
begäran att få avskrift eller kopia av en allmän handling skall behandlas
skyndsamt, dels en bestämmelse som lagfäster principen att den som begär
att få ta del av en allmän handling inte skall behöva tala om vem han är eller
vilket syfte han har med sin begäran i vidare mån än som behövs för att
myndigheten skall kunna pröva om hinder föreligger mot att handlingen
lämnas ut. Ändringarna antogs slutligt av riksdagen den 10 november 1982
och träder i kraft den 1 januari 1983.

Parallellt med rättighetsskyddsutredningen har en annan kommitté
arbetat, nämligen den på sommaren 1977 tillsatta yttrandefrihetsutredningen
(Ju 1977:10). Denna kommitté har i uppdrag att överväga möjligheterna att i
en yttrandefrihetsgrundlag, efter mönster av tryckfrihetsförordningen, göra

KU 1982/83:9

en omfattande reglering av yttrandefriheten i tryckt skrift, radio, TV, film
och andra medier samt av opinionsfriheterna i övrigt. Kommitténs arbete är
inte avslutat.

5. Förbud mot lobbyföretag

Motionen

I motion 1981/82:1160 av Jörn Svensson (vpk) hemställs att riksdagen skall
hos regeringen begära utredning och förslag till förbud mot lobbyföretag.
Motionären anför bl. a. att lobbying som riktar sig mot förvaltningar och
beslutsorgan och verkar till förmån för privata maktintressen är ett hot mot
demokratin. Den hotar öppenheten i beslutsprocesser och diskussion. När
åsiktsbildning och maktutövning tenderar att alltmer köpas, förstörs
demokratin. De särskilda lobbyföretagens verksamhet bör mot denna
bakgrund inte vara tillåten.

6. Tiden för väckande av förslag till grundlagsändring m. m.

Motionerna

I motion 1981/82:482 av Hilding Johansson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar att fristen för framläggande av grundlagsförslag sätts till
minst sju månader före valet.

Enligt motionen är det möjligt att undanröja vissa svårigheter med den
nuvarande fristen om 10 månader och samtidigt tillgodose de motiv som
åberopas för tidsfristen. Den bör kunna minskas från minst tio till minst sju
månader och ändå låta riksdagen få god tid för behandling och ge utrymme åt
en flera månader lång offentlig debatt före valet. Denna minskning av
tidsfristen innebär att förslagen skall lämnas i mitten av februari i stället för i
mitten av november. Härmed ökas i hög grad möjligheten för riksdagsledamöter
att motionera i grundlagsärenden. Det kan ske under den allmänna
motionstiden samma år som valet försiggår.

I motion 1981/82:483 av Hilding Johansson m. fl. (s) hemställs att den tid
om minst 12 månader som enligt 2 kap. 12 § regeringsformen i vissa fall skall
förflyta mellan riksdagsbeslut om rättighetsbegränsande lagstiftning skall
inskränkas till minst 7 månader. Motionärerna anför bl. a. att 12 månader är
en onödigt lång tid för debatt och begrundan av ett framlagt förslag. Det bör
kunna räcka med 7 månader.

Gällande regler

Enligt regeringsformen (RF) stiftas och ändras grundlag genom beslut vid
två riksmöten med val emellan. Vidare finns i 8 kap. 15 § RF en regel om att
minst 10 månader skall förflyta mellan den tidpunkt då ett grundlagsärende

KU 1982/83:9

anmäldes i riksdagens kammare och valet. Konstitutionsutskottet har dock
enligt samma bestämmelse möjlighet att senast vid ärendets beredning i
utskottet medge undantag från 10-månadersfristen. Ett sådant beslut
förutsätter fem sjättedels majoritet vid omröstning i utskottet.

Den särskilda 10-månadersregeln infördes i RF 1979 på förslag av
rättighetsskyddsutredningen i betänkandet (SOU 1978:34) Förstärkt skydd
för fri- och rättigheter. Beträffande skälen för en tidsfrist anförde konstitutionsutskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande (KU 1978/79:39 s. 18)
följande:

I propositionen motiveras förslaget till särskild tidsfrist främst med att
grundlagsförslag med stor principiell och praktisk räckvidd inte bör
behandlas i riksdagen mot slutet av riksmötet närmast före valet, något som
de senaste decennierna i praktiken varit regel. Genom en tidsfrist som
utformas på det sätt som nu föreslås, dvs. med en viss minsta tid mellan
grundlagsärendets väckande i riksdagen och valet, får man störst säkerhet för
en grundlig behandling i riksdagen och för att utrymme ges för en omfattande
allmän debatt. Genom att det enligt förslaget ligger i konstitutionsutskottets
hand att med en majoritet om fem sjättedelar av utskottets ledamöter - dvs.
med utskottets nuvarande ledamotsantal minst 13 ledamöter av 15 - medge
undantag från tiomånadersregeln är det sörjt för att regeln inte hindrar en
snabbare behandling av grundlagsförslag, om detta allmänt anses erforderligt.

Också beträffande s. k. rättighetsbegränsande lagstiftning gäller, med
några undantag, ett särskilt lagstiftningsförfarande. Förfarandet innebär att
en minoritet i riksdagen, minst 10 ledamöter, kan få till stånd att ett lagförslag
skall vila i minst tolv månader innan det antas av riksdagen. Tiden räknas från
det att det beredande utskottets yttrande över förslaget anmäls i kammaren.
En förutsättning för förfarandet är att riksdagen inte förkastar förslaget.
Vidare kan riksdagen utan hinder av minoritetens yrkande anta förslaget
omedelbart om minst fem sjättedelar av de röstande förenar sig om beslutet.
Det är konstitutionsutskottet som för riksdagens vidkommande avgör om ett
lagförslag angår en sådan begränsning av fri- och rättigheterna som medför
att det särskilda uppskovsförfarandet är tillämpligt. I princip skall det
särskilda förfarandet omfatta all lagstiftning som angår rättighetsbegränsning,
oavsett om lagstiftningen går i skärpande eller mildrande riktning eller
är neutral från rättighetssynpunkt. Tanken är dock att förfarandet i
praktiken skall aktualiseras främst i skärpningsfallen.

Möjligheten för en minoritet i riksdagen att få till stånd vilandeförklaring
infördes liksom den tidigare nämnda 10-månadersfristen vid 1979 års
reformering av RF. Syftet var att få möjlighet att noga överväga föreslagna
rättighetsbegränsningar och att skapa tillfälle till en allmän debatt i frågorna
innan riksdagen tar slutlig ställning i dessa frågor.

KU 1982/83:9

7. Den gemensamma valdagen, mandatperiodens längd m. m.

Motionerna

I motion 1981/82:687 av Gertrud Hedberg m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande av den gemensamma
valdagen för å ena sidan kommunfullmäktig- och landstingsval och å andra
sidan riksdagsval (yrkande 1). Vidare yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till olika sätt att utforma kommunalvalen, bl. a. i enlighet med
det system som skisseras i motionen (yrkande 2). Slutligen hemställs i
motionen att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlagsändring så
att fyraåriga mandatperioder för riksdagen införs (yrkande 3).

Enligt motionen har skilda valdagar för kommunala val och riksdagsval
länge efterlysts. Trots att politiker från skilda läger är överens om att det är
angeläget med en förändring har det inte hänt något beträffande frågan om
skilda valdagar. Riksdagen bör nu göra ett förnyat ställningstagande. I det
sammanhanget kan det enligt motionen prövas om det är lämpligt att
genomföra de kommunala valen enligt ett s. k. rullande valsystem, dvs. att
valen sker regionvis i tre omgångar under tre olika år. Syftet med detta skulle
vara att undvika att valen upplevs som en generalrepetition inför riksdagsvalen.

Beträffande mandatperiodens längd anförs i motionen bl. a. att det finns
starka skäl att återgå till fyraåriga mandatperioder. Tre år är en alltför kort
tid för att man skall kunna genomföra några större förändringar eller för att
resultatet av dem skall kunna avläsas. Ju kortare perioder, desto större blir
också risken för att de förtroendevalda inte har kraft att genomföra viktiga -men impopulära - förändringar. Det medför i sin tur att tilltron till politikers
handlingskraft minskar. Kommunaldemokratiska kommittén har också
redovisat som sin uppfattning att det ur kommunaldemokratisk synpunkt är
önskvärt med en längre mandatperiod än den nuvarande. Likaså har
konstitutionsutskottet och riksdagen under förra riksmötet uttalat sig mycket
positivt för en omprövning av såväl mandatperioderna som den gemensamma
valdagen. De parlamentariska överläggningar som förts i denna fråga har
dock enligt motionen dess värre inte lett till något resultat.

I motion 1981/82:1148 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar uttala att det fortsatta beredningsarbetet i de författningsfrågor som
berörs i motionen skall ha den inriktning som där angetts.

Förutom den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd tas i
motionen upp frågor rörande bl. a. extra val och grundlagsskydd för vissa
delar av vallagen. Enligt motionen bör möjligheten att hålla extra val
inskränkas starkt och helst avskaffas. Motionärerna anför att det är ur
principiell synpunkt felaktigt att regeringen kan besluta om extra val och
även besluta om avbrytande av riksmöte. Vidare anförs mot systemet med
extra val bl. a. att redan förekomsten av möjligheten till extra val i vissa
situationer kan vara till skada. I stället för att söka sakligt betingade lösningar
på aktuella eller långsiktiga problem blir politikerna lätt engagerade i en

KU 1982/83:9

positionsstrid och en taktiskt motiverad debatt.

Om möjligheten till extra val skall finnas kvar bör enligt motionen
övervägas att skapa enhetliga regler för valen. Vid extra val gäller vissa
kortare tidsfrister beträffande t. ex. förtidsröstning, anordnande av valsedelsförsändelser
m. m. än vad som gäller vid ordinarie val. Det kan enligt
motionen ifrågasättas om det på sikt är en lämplig ordning med skilda
bestämmelser för de olika valen. De extra valen har samma innebörd som
ordinarie val. Den riksdag som utses genom extra val har exakt samma
befogenheter som den som tillkommer genom ordinarie val. Omvänt borde
gälla att om man anser det lämpligt och riktigt att förkorta en rad av de
tidsfrister som nu anges för valen i vallagen så borde dessa förkortningar
rimligen kunna gälla även för ordinarie val. Den procedur som skall
genomföras och de rättsgarantier som skall gälla är ju desamma för extra val
och ordinarie val. Även ur praktisk synpunkt är det bättre med samma regler
för alla val till riksdagen.

Den diskussion som fördes i samband med regeringsombildningen 1981
om möjligheten att snabbt ändra gällande bestämmelser i vallagen för att
förkorta tidsutrymmet för hållande av extra val aktualiserar enligt motionen
frågan om inte åtminstone vissa delar av vallagen borde ges formen av
grundlag. En grundlagsreglering skulle effektivt göra slut på alla resonemang
i en akut situation om snabba, partitaktiskt betingade förändringar av
vallagen. Denna fråga bör utredas.

Såväl praktiska som rent principiella synpunkter talar enligt motionen för
att systemet med fasta mandatperioder bör bibehållas. För att möjliggöra en
planering på litet längre sikt borde dock mandatperioden i såväl kommuner
som riksdag vara minst fyra år. Det bästa skulle enligt motionen vara att
återgå till den ordning som gällde före 1969. I de gemensamma valrörelser
som nu äger rum sjunker de kommunala frågorna lätt undan. Men de är
numera av en sådan räckvidd och betydelse att de väl förtjänar att ventileras i
en separat valrörelse. Det är vidare ur demokratisynpunkt inte tillfredsställande
att utgången av valen i olika kommuner och landsting nästan helt
bestäms av partiernas rikspolitiska agerande. Valen borde rimligen vara en
värdering av partierna och deras företrädare i det egna landstinget och i den
egna kommunen. Skilda valdagar skulle således vara till gagn för den
kommunala demokratin. Men om det av politiska skäl trots detta skulle visa
sig omöjligt att slopa den gemensamma valdagen bör man trots detta
överväga att införa en längre mandatperiod, förslagsvis fyra år.

Gällande ordning och tidigare behandling

Beträffande den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd
framgår av regeringsformen (3 kap. 3 §) att ordinarie val till riksdagen skall
hållas vart tredje år. Valperioden för val till kommunfullmäktige och
landsting är också treårig (2 kap. 6 § kommunallagen 1977:179). I vallagen

KU 1982/83:9

(1972:620) finns vidare en bestämmelse (1 kap. 3 §) som innebär att
landstings- och kommunfullmäktigval skall ske samma dag som riksdagsvalet.
dvs. tredje söndagen i september.

Gällande ordning tillkom vid den partiella författningsreform åren
1968-1969 varigenom enkammarriksdagen infördes. Reglerna överfördes
sedan till vår nuvarande regeringsform. Före reformen, på tvåkammarriksdagens
tid, hade valperioden varit fyraårig. Vidare hade val till riksdagens
andra kammare och kommunala val ägt rum på olika tider. Allmänna val
hade därigenom hållits vartannat år.

Omläggningen till gemensam valdag och treåriga mandatperioder var
resultatet av en kompromiss beträffande enkammarriksdagen som grundlagberedningen
föreslog i betänkandet (SOU 1967:26) Partiell författningsreform
. Enligt en uppfattning borde man helst genomföra fullständig åtskillnad
mellan riksdagsval och kommunalval. Enligt en annan uppfattning motiverade
bl. a. det nära sakliga sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik
och valrörelsernas uppläggning att väljarna samtidigt som de utsåg
kommunala förtroendemän borde få möjlighet att påverka också riksdagens
sammansättning.

Kompromissen mellan de båda nämnda uppfattningarna blev således den
att riksdagen skulle förnyas i sin helhet vid direkta val men att valdagen skulle
vara gemensam för både riksdagsval och kommunalval. Denna lösning
medförde i sin tur att treåriga mandatperioder infördes för riksdagen och de
kommunala beslutande församlingarna. En treårig valperiod ansågs som en
rimlig avvägning mellan å ena sidan önskemålet om att väljarna med korta
tidsintervall får tillfälle att påverka riksdagens sammansättning och uttala sig
om regeringens politik och å andra sidan intresset av att regeringen har
arbetsro under rimlig tid och möjligheter till långsiktig planering.

Vid riksdagsbehandlingen av det nya valsystemet uttrycktes från konstitutionsutskottets
sida (KU 1968:20) farhågor för att en samordning av
riksdagsvalen och de kommunala valen skulle medföra att de kommunala
frågorna skulle komma mera i bakgrunden för intresset än tidigare och att en
sådan konsekvens skulle vara till nackdel för den kommunala demokratin.

Frågan om den gemensamma valdagen blev fr. o. m. 1971 före mål för flera
motioner i riksdagen. I samband med behandlingen av motioner hösten 1976
uttalade konstitutionsutskottet (KU 1976/77:6) att det var väsentligt att
konsekvenserna av den gemensamma valdagen blev utredda så snart
tillräckligt erfarenhetsmaterial förelåg. Utskottet hänvisade också till att det
i 1976 års regeringsförklaring hade aviserats en utredning om kommunaldemokratiska
frågor.

En av huvuduppgifterna för den utredning som sedan tillkallades,
kommunaldemokratiska kommittén, blev att undersöka vilka verkningar
den gemensamma valdagen och den treåriga mandatperioden har på den
kommunala demokratin. Kommittén skulle överväga olika tänkbara lösning -

KU 1982/83:9

ar men inte lägga förslag om ändrad ordning. Kommittén redovisade sitt
arbete i denna del i betänkandet (Ds Kn 1979:15) Den gemensamma
valdagen och mandatperiodens längd, kommunaldemokratiska synpunkter.

Kommitténs sammanfattande bedömning är att de kommunala frågorna i
dag på ett helt annat sätt än tidigare bör kunna bära upp en egen valrörelse.
En förutsättning för att skilda valdagar skall öka kommunalpolitikens roll i
valrörelserna anges dock vara att partierna tar sitt ansvar för utvecklingen
och bedriver en valkampanj i fristående kommunalval som även på riksnivå
domineras av kommunalpolitiska spörsmål. Beträffande mandatperioden är
det kommitténs mening att längden på denna nu liksom tidigare måste ses i
samband med valordningen i övrigt. Kommittén uttalar här den uppfattningen
att en övergång till fristående kommunalval också bör följas av en
förlängning av mandatperioden för kommunfullmäktige och landsting från
tre till fyra år.

Med anledning av nya motioner kom frågorna om gemensam valdag och
mandatperiodens längd upp på nytt i konstitutionsutskottet hösten 1979.
Utskottet (KU 1979/80:32) anförde bl. a. att frågan om mandatperiodens
längd tilldragit sig ett betydande intresse, även rikspolitiskt, när det gällde
möjligheterna för en regering att förverkliga sin politik. Utskottet uttalade
att tiden var mogen för en prövning av frågan huruvida systemet med den
gemensamma valdagen borde ändras och i samband därmed om en
förlängning av mandattiden för såväl riksdagen som de kommunala
församlingarna borde komma till stånd.

Det fortsatta utredningsarbetet med de nämnda frågorna jämte vissa andra
grundlagsfrågor som ingick i 1968-1969 års partiella författningsreform
bedrevs inom grundlagskommittén som tillsattes i februari 1980.

Grundlagskommittén lämnade i mars 1981 betänkandet (SOU 1981:15)
Grundlagsfrågor. Majoriteten (ordföranden och de borgerliga ledamöterna)
föreslog en ordning med fyraåriga mandatperioder och växelvisa val till
riksdag och kommuner vartannat år.

Enligt majoritetens uppfattning finns det obestridligen ett klart sakligt
samband mellan rikspolitiska och kommunalpolitiska spörsmål. Det finns
enligt denna uppfattning däremot ingenting som tyder på att sammanförandet
av riksdagsval och kommunalval till en gemensam valdag verkligen skulle
ha någon betydelse för att stärka valmanskårens medvetande om sambandet
mellan rikspolitik och kommunalpolitik eller att väljarna kan ha något
särskilt intresse av att i ett sammanhang ta ställning till partiernas politik på
både det rikspolitiska och det kommunala området. Vidare pekade
utredningsmajoriteten på bl. a. förhållandet att det fanns mycket betydelsefulla
spörsmål som avgörs av landsting och primärkommuner oberoende av
statliga normer. Med fortsatt decentralisering borde detta område sannolikt
kunna växa. Det framhölls som angeläget att valmanskåren fick tillfälle att
uttala sin mening om kommunernas åtgöranden i sådana hänseenden

KU 1982/83:9

oberoende av det inflytande som kunde utövas genom debatten om
rikspolitiska frågor.

Avkortningen av mandatperioden från fyra till tre år har enligt majoriteten
medfört påtagligt negativa följder. Detta gäller både riksdagen och de
kommunala församlingarna. Majoriteten anför bl. a. att väljarnas möjligheter
att bedöma den förda politikens innebörd försämras om mandatperioden
är alltför kort. En politisk meningsriktning som fått regeringsansvaret i stat
eller kommun måste ofta fatta beslut som för stunden kan vara impopulära,
men vilkas verkningar förutsätts bli tillfredsställande på längre sikt. Det är
viktigt att väljarna får möjlighet att konstatera huruvida så har blivit fallet
eller ej. Korta mandatperioder innebär därför ingen förstärkning av den
politiska demokratin utan snarare motsatsen. En nybildad majoritet behöver
avsevärd tid för att utforma och genomföra sin politik i enlighet med de
grundsatser den fått väljarnas förtroende för.

Mot majoritetens förslag reserverade sig fyra av kommitténs ledamöter.
Tre av reservanterna (alla s) framhöll att kritiken mot den gemensamma
valdagen framstod som överdriven och missriktad. Reservanterna anförde
vidare att sakligt sett är det kommunala sambandet starkare i dag än när den
gemensamma valdagen infördes. Detta talade för att någon form av
valteknisk samordning mellan riksdags- och kommunalvalen om möjligt
borde bevaras. Om den gemensamma valdagen skulle sättas i fråga borde
detta i stället ske med utgångspunkt från det angelägna i att få till stånd ett
fungerande upplösningsinstitut. Även det ofta framförda önskemålet om en
längre mandatperiod till kommunerna och till riksdagen förutsatte en
omprövning av den gemensamma valdagen. Enligt reservanterna krävdes
mer utredning och analys av olika alternativ innan ett mera definitivt
ställningstagande kunde göras.

Den fjärde ledamoten (vpk) bland reservanterna förordade i sin reservation
att den gällande ordningen med gemensam valdag och treåriga
mandatperioder skulle behållas. Som skäl anfördes bl. a. att det inte fanns
några självständiga motiv för att upphäva den gällande ordningen. Däremot
motiverade sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik att väljarna
vid ett och samma tillfälle får ställa partierna till svars för deras politik.

Enligt 3 kap. 4 § regeringsformen kan regeringen bestämma om extra val
till riksdagen mellan ordinarie val. Extra val skall hållas inom tre månader
efter beslutet om sådant val. För regeringens möjlighet att bestämma om
extra val finns ett par begränsningar. För det första får inte beslut om extra
val fattas alltför nära inpå ett tidigare ordinarie val eller extra val. Tre
månader måste förflyta från den nyvalda riksdagens första sammanträde.
Vidare får en s. k. expeditionsministär, dvs. en regering vars medlemmar
uppehåller sina befattningar i avvaktan på att en ny regering skall tillträda,
inte förordna om extra val.

När regeringen har beslutat att extra val skall hållas har den också genom 1
kap. 4 § riksdagsordningen befogenhet att besluta att riksmötet skall

KU 1982/83:9

avbrytas. Det finns dock inget legalt hinder mot att regeringen avstår från ett
sådant beslut och att riksdagsarbetet således fortsätter fram till dess den nya
riksdagen samlas.

Extra val kan bli aktuellt också om det efter nyval eller då regeringen
avgått uppstår svårigheter med regeringsbildningen. Statsminister utses av
riksdagen på förslag av talmannen. Innan förslag lämnas skall talmannen ha
samråd med företrädare för varje partigrupp inom riksdagen. Om mer än
hälften av riksdagens ledamöter röstar mot talmannens förslag fortsätter
förfarandet med nya överläggningar. Dessa kan utmynna i ett helt nytt
förslag eller i att talmannen upprepar sitt tidigare förslag. Denna procedur
får inte fortsätta hur länge som helst. Skulle riksdagen inte heller godta det
fjärde förslaget gäller enligt 6 kap. 3 § regeringsformen att förfarandet skall
avbrytas. Det kan återupptas först sedan nyval till riksdagen ägt rum. Extra
val skall då äga rum om det inte skulle återstå endast tre månader till nästa
ordinarie val. I sådant fall skall i stället resultatet av det ordinarie valet
avvaktas.

En riksdag som utses genom extra val verkar endast under den tid som
återstår av treårsperioden fram till nästa ordinarie val.

Formerna för extra val sågs över av grundlagskommittén inom ramen för
det utredningsarbete rörande vissa grundlagsfrågor som avslutades våren
1981.

Kommittén konstaterade att bestämmelserna om riksdagsupplösning och
nyval har funnits i våra grundlagar sedan 1867 och hade i vissa hänseenden
motsvarigheter redan tidigare. Möjligheterna att utlysa nyval har utnyttjats
sparsamt, endast två gånger beträffande den tidigare första kammaren och
fyra gånger beträffande andra kammaren. Det senaste extravalet hölls 1958,
då riksdagens andra kammare nyvaldes.

Frågan om regeringens rätt att förordna om extra val och därvid upplösa
riksdagen blev föremål för starkt delade meningar inom grundlagskommittén.
Kommitténs majoritet, som avvisade tanken på ett system med rörliga
mandatperioder enligt brittiskt eller danskt mönster, menade att de reella
förutsättningarna för extra val inte var särskilt gynnsamma med treåriga
mandatperioder. Vid en till fyra år förlängd mandatperiod kunde extra val
dock te sig något mera meningsfulla.

Kommitténs majoritet pekade vidare på att det från principiell synpunkt
ansetts felaktigt att regeringen, som för såväl sin tillkomst som för sin
fortsatta existens är beroende av riksdagen, kan utlysa nyval och därmed
utsläcka den sittande riksdagens mandat.

Aven andra argument har enligt kommittén anförts mot regeringens
möjlighet att utlysa nyval. Således talar de skäl som motiverar en längre
mandatperiod mot möjligheten att utlysa extra val. Ett syfte med den längre
mandatperioden är att ge riksdagen bättre arbetsro och ökade möjligheter till
långsiktig planering. Med extra val under mandatperioden går dessa fördelar
till spillo. Allvarligare är kanske dock att hotet om extra val inte behöver

KU 1982/83:9

främja ansträngningar till samlande lösningar i besvärliga politiska lägen.
Tvärtom kan det lätt leda till hårdnande motsättningar och låsta positioner
mellan partierna och till ökade svårigheter att nå breda kompromisser i
angelägna frågor i riksdagen. Partierna kan komma att i första hand inrikta
sig på ett gynnsamt utgångsläge i ett förväntat extra val. Redan en möjlighet
att anordna extra val kan få denna effekt. Det är stor risk att den allmänna
debatten i hög grad kommer att gälla om och när ett extra val skall komma i
stället för de konkreta politiska sakfrågorna. Detta visar inte minst
erfarenheterna från länder där extra val är vanliga. Extra val har som regel
inte gett några nya politiska lösningar som resultat.

Mot det anförda har det enligt kommittén bl. a. framhållits att regeringen
oavsett vilka formella regler som gäller har en central betydelse i moderna
parlamentariska stater. Regeringen utövar ledningen av det politiska
arbetet, och i valrörelserna spelar regelmässigt själva regeringsfrågan en
framträdande roll. Enligt detta synsätt tar väljarna i valet inte bara ställning
till riksdagens sammansättning utan även - och kanske främst - till vilken
regering som skall utses. Det kan därför vara riktigt att anordna extra val vid
en allvarlig konflikt mellan regering och riksdag eller när regeringen har
drabbats av en misstroendeförklaring. Extra val kan vidare tänkas förenkla
regeringsbildningen i vissa lägen, t. ex. om en regeringskoalition sönderfaller
och stora svårigheter föreligger att bilda en ny regering. En besvärlig och
utdragen regeringskris kan därmed undvikas. Hotet om extra val kan
dessutom ur beslutssynpunkt ibland tänkas ha positiv verkan, bl. a. kan det
främja partiernas benägenhet till kompromisser och uppgörelser.

Med hänvisning till att extra val kunde förväntas bli sällsynta även om
mandattiden skulle komma att utsträckas till fyra år och med hänsyn till de
starkt skilda meningar som hade framförts beträffande de extra valen,
stannade kommitténs majoritet för att föreslå att de nuvarande reglerna om
extra val skulle behållas. Beträffande den möjlighet som regeringen har
enligt nurvarande regler att avbryta riksmöte ansåg dock majoriteten i
kommittén att det inte fanns tillräckliga skäl att behålla denna föreskrift.
Avgörandet i denna fråga borde ligga hos riksdagen själv.

Tre av grundlagskommitténs ledamöter framhöll i en reservation att ett
effektivt fungerande upplösningsinstitut varigenom konflikter i parlamentet
hänskjuts till väljarna i själva verket var av stor betydelse för folksuveräniteten
trots att det i första hand aktualiserades i relationen mellan riksdagen
och regeringen. Förhållandena i anslutning till extra val till riksdagen borde
studeras vidare tillsammans med den ytterligare utredning av frågor
angående sambandet mellan riksdags- och kommunalvalen som minoriteten
ville få till stånd. I avvaktan på resultatet av fortsatta överväganden
förklarade sig reservanterna beredda att medverka till ett system som byggde
på den kompromiss mellan det nuvarande svenska systemet och det engelska
som föreslogs av 1954 års författningsutredning. Enligt författningsutredningens
ursprungliga förslag skulle en nyvald riksdag få verka fram till nästa

KU 1982/83:9

ordinarie val om upplösningsvalet inträffade under de tre första åren av den
föreslagna fyraåriga mandatperioden. Om emellertid upplösningen inträffade
under det fjärde året av mandatperioden skulle nästkommande val till
riksdagen ställas in. Den nyvalda riksdagen skulle i detta system kunna få
högst fem års mandatperiod. Vid en tillämpning av detta system i ett
valsystem med gemensam valdag skulle följden av en femårig valperiod i
riksdagen bli att nästföljande ordinarie val blir ett renodlat kommunfullmäktig-
och landstingsval. Det därefter följande valet skulle ånyo bli
gemensamt för alla tre nivåerna.

Beträffande den rättsliga regleringen av tidsfrister m. m. för genomförande
av extra val gäller, som nyss nämndes, enligt regeringsformens regler att
extra val skall hållas inom tre månader från det att regeringen har beslutat om
extra val eller riksdagen för fjärde gången har förkastat talmannens förslag
till ny statsminister. Tremånadersfristen är utformad som en maximitid. Det
finns inte något som hindrar att ett extra val genomförs på kortare tid än tre
månader om så kan ske med hänsyn till partiernas och myndigheternas
valförberedelser. 1 vallagen anges dock t. ex. vissa tidsfrister för post- och
fartygsröstning m. m. som således indirekt innebären reglering av hur snabbt
ett extra val kan genomföras.

Genom lagstiftning 1981 (prop. 1981/1982:83, KU 1981/82:19, rskr
1981/82:137, SFS 1982:146) ändrades vallagen i syfte att göra det möjligt att
genomföra ett extra val på väsentligt kortare tid än de tre månader som RF
medger. Ett extra val skall med dessa åtgärder kunna genomföras inom ca 50
dagar. Åtgärderna innebär bl. a. att tiden för poströstning i förhållande till
vad som gäller vid ordinarie val förkortas från 24 till 17 dagar före valdagen
och att röstningen på fartyg skall få börja tidigast 45 dagar före valdagen i
stället för 55 dagar.

Arbetsgruppen för grundlagsfrågor

Grundlagskommitténs betänkande remissbehandlades. Bland remissinstanserna
var meningarna delade. På dåvarande statsministerns inbjudan
hölls hösten 1981 överläggningar mellen företrädare för de fem riksdagspartierna.
Under överläggningarna enades partiernas företrädare om att
fortsätta med ansträngningarna att finna en tillfredsställande lösning på de
författningsfrågor där grundlagskommittén varit splittrad. För att dessa
skulle bli framgångsrika krävdes en bred förankring av ett kommande förslag
inom partierna. Det av grundlagskommittén inledda arbetet skulle fortsätta
med sikte på en reform som riksdagen skulle kunna ta ställning till i
anslutning till 1985 års val. Beredningen skulle ske i justitiedepartementet
under ledning av dåvarande justitieministern tillsammans med företrädare
för de fem riksdagspartierna. I första hand skulle arbetsgruppen ta upp den
gemensamma valperioden och mandatperiodens längd, vilken verkan som
extra val till riksdagen bör ha för kommande val (det s. k. upplösningsinsti2
Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 9

KU 1982/83:9

tutet) samt därutöver regeringsbildningen och regeringens beslutsformer.
Beredningsarbetet borde inriktas på att ett resultat skulle redovisas i början
av 1984.

För att stimulera till en allmän debatt, särskilt inom partierna, publicerade
arbetsgruppen i oktober 1982 ett diskussionsunderlag, Den gemensamma
valdagen och andra grundlagsfrågor, med en redovisning av vissa alternativa
lösningar beträffande valdagen, mandatperioden samt upplösningsinstitutet.
Åtta olika lösningar skisseras. Det är omkring dessa lösningar som den
hittillsvarande diskussionen huvudsakligen har rört sig. Mandatperioderna
är enligt de alternativa förslagen tre- eller fyraåriga med gemensamma resp.
skilda valdagar. Verkan av ett extra val utformas på olika sätt. Enligt vissa
alternativ kan ett extra val medföra att nästa ordinarie val ställs in om det
extra valet har hållits viss tid före det ordinarie valet. Enligt andra alternativ
är det tänkbart att alltid låta en helt ny valperiod löpa efter ett extra val.

Vissa alternativ som har förts fram på olika håll har arbetsgruppen avstått
från att ta in i diskussionen. Det gäller lösningar med successiva kommunalval
(t. ex. val i en tredjedel av kommunerna och landstingen varje år det
inte är riksdagsval, om riksdagens mandatperiod görs 4-årig). Inte heller
behandlas lösningar som innebär att upplösningsinstitutet avskaffas eller att
indirekta val till riksdagen återinförs i någon form. Likaså utelämnas
lösningar med en mandatperiod som är längre eller kortare än 3 eller 4 år eller
med rörliga kommunalval. Andra val än riksdagsval och val till kommunfullmäktige
och landsting tas inte heller med.

Beträffande den genomförda förkortningen av tiden mellan beslut om
extra val och själva valet uttalar arbetsgruppen att upplösningsinstitutet
därigenom har blivit effektivare. Innan en konkret situation uppstått där ett
extra val har blivit aktuellt är det dock svårt att säga hur mycket effektivare
upplösningsinstitutet har blivit genom de nya reglerna.

8. Vårval, budgetårets förläggning m. m.

I motion 1981/82:214 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt utredning tillsätts
för att utarbeta förslag om allmänna val på våren, omläggning av budgetåret
och reformering av arbetsformerna i riksdagen i enlighet med vad som
förordats i motionen.

Enligt motionen har de författningsreformer som genomförts under det
senaste årtiondet endast i begränsad utsträckning tillgodosett behovet av
förbättrade arbetsformer i riksdagen. I vissa avseenden har reformerna
härvidlag snarast haft en motsatt verkan. Det gäller t. ex. omläggningen av
riksdagsåret. Motionärerna ger några exempel på hur den nuvarande
ordningen enligt deras uppfattning i vissa fall leder till otillfredsställande
resultat. Bl. a. anges som uppenbart otillfredsställande att någon allmän

KU 1982/83:9

motionsrätt inte finns vid riksmötets början på hösten. Vidare anses
uppskovsförfarandet inte fungera bra, särskilt i de fall ärenden som väckts
under ett riksmöte skjuts upp till ett annat riksmöte som startar efter
nyval.

Enbart begränsade reformer av själva arbetstekniken är enligt motionen
inte tillräckliga för att uppnå de målsättningar rörande arbetsförhållandena i
riksdagen som enligt motionen bör gälla, nämligen möjligheter till noggrann
beredning av alla riksdagsärender en jämnare fördelning av arbetsvolymen
över riksmötet och förbättrade möjligheter för riksdagens ledamöter att
verka utanför riksdagen.

För att detta skall kunna uppnås anser motionärerna att den utredning som
de förordar bör överväga bl. a. följande förändringar:

Budgetåret för den statliga verksamheten som nu löper från den 1 juli till
den 30 juni bör läggas om till kalenderår. Riksmötet skall som nu börja på
hösten. Av olika skäl bör dock starten tidigareläggas, förslagsvis till den 1
september. Vid riksmötets början skall regeringen lägga fram budgetförslaget.
Även den allmänna motionstiden skall förläggas till riksmötets början.
Under hösten skall riksdagen ägna huvudparten av beredningsarbetet åt
budgetfrågorna så att den nya budgeten kan träda i kraft vid årsskiftet. Under
våren kan riksdagen sedan i huvudsak arbeta med princip- och lagpropositioner,
följdmotioner till dessa och de från budgeten fristående motioner som
väckts under den allmänna motionstiden på hösten. Normalt skulle
riksdagen kunna avsluta sitt arbetsår i april eller början av maj.

Enligt motionen förutsätter de förordade ändringarna att tidpunkten för
de allmänna valen ändras. Valen bör - som grundlagberedningen på sin tid
föreslog (SOU 1970:27) - förläggas till våren, bl. a. av det skälet att en på
grund av valutslaget tillträdande ny regering bör få möjlighet att utarbeta det
budgetförslag som skall föreläggas riksmötet. De allmänna valen skulle,
enligt grundlagberedningens förslag, lämpligen kunna hållas i mitten eller
slutet av maj månad. Valen skulle således komma någon månad efter det att
riksdagen avslutats. Den nya mandatperioden skall börja löpa när mandatfördelningen
var klar. Av olika skäl bör den nya riksdagen därefter
sammanträda till ett konstituerande möte i juni. Det egentliga riksdagarbetet
bör däremot även valår starta på hösten.

Ytterligare en fråga som enligt motionen bör prövas är under riksdagsåret
återkommande sammanhängande uppehåll i riksdagsarbetet. I syfte att ge
ledamöterna ökade möjligheter att upprätthålla kontakten med hemorten
har riksdagen sedan ett par år i begränsad utsträckning prövat ett system med
s. k. riksdagsfria veckor. Under en vecka på hösten och en på våren hålls inga
plena eller utskottssammanträden. Enligt motionärernas uppfattning bör
man gå vidare på den inslagna vägen.

KU 1982/83:9

Tidigare behandling

Frågan om en övergång till vårval och en eventuell övergång i anslutning
till detta till ett nytt budgetår har prövats i olika sammanhang under senare
år. Grundlagberedningen tog upp frågan i diskussionsbetänkandet (SOU
1970:27) Allmänna val på våren? Budgetutredningen berörde frågan i sin
översyn av budgetsystemet i betänkandet (SOU 1973:43) Budgetreform. I
riksdagen har frågan berörts i olika sammanhang, dels i direkt anslutning till
överväganden rörande den nya författningen, dels med anledning av
motionsyrkanden. Konstitutionsutskottet lämnade i betänkandet vid 1979/80
års riksmöte en utförlig redogörelse för frågans tidigare behandling (KU
1979/80:32).

Grundlagskommittén - som tillkallades i februari 1980 - berörde frågan
om vårval i sitt betänkande (SOU 1981:15). Utredningen hade dock på den
tid som stått till förfogande för utredningsarbetet inte haft möjlighet att
penetrera frågan närmare. Utredningen anförde i denna del (s. 44):

Allmänna val på våren skulle medföra betydande ingrepp i riksdagsarbetet.
En omläggning av budgetåret skulle därtill leda till betydande
förändringar i den statliga verksamheten i övrigt. Det har inte varit möjligt
för grundlagskommittén att på den korta tid som har stått till förfogande
närmare penetrera dessa frågor. Kommittén konstaterar att tidigare
utredningar har visat att vissa fördelar torde stå att vinna på ett system med
vårval och kalenderårsbudget. Skäl har också anförts för att pröva
möjligheten till vårval utan omläggning av budgetåret. Kommittén är
emellertid inte beredd att föreslå några förändringar i dessa frågor.

Konstitutionsutskottet behandlade hithörande frågor senast hösten 1981.
Utskottet gjorde då följande uttalande (KU 1981/82:10).

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att
riksdagens arbetsschema och arbetsformer i övrigt utformas så att riksdagens
ledamöter kan svara upp mot de krav från olika håll som ställs på dem i en
modern representativ demokrati. Arbetsformerna i riksdagen har också varit
föremål för översyn i olika sammanhang under senare år. Senast vid
föregående riksmöte presenterade en inom konstitutionsutskottet tillsatt
arbetsgrupp vissa förslag till förändringar vad gäller arbetsplaneringen som
talmanskonferensen ställt sig bakom. Enligt utskottets mening är det
väsentligt att det arbete som bedrivits inom arbetsgruppen fortsätter med
syfte att åstadkomma de ytterligare förändringar som kan visa sig erforderliga.

Vad gäller de i motionen framförda förslagen om en övergång till vårval
och en omläggning av budgetåret vill utskottet erinra om att dessa frågor
prövats i olika sammanhang, t. ex. av grundlagberedningen, budgetutredningen
och grundlagskommittén. Dessa överväganden har inte föranlett
förslag till ändrad ordning.

En övergång till vårval och kalenderårsbudget skulle innebära betydande
förändringar i den statliga verksamheten i övrigt. Förbättringar av riksdagens
arbetsformer och ledamöternas arbetsförutsättningar bör därför enligt
utskottets mening i första hand sökas genom mindre genomgripande

KU 1982/83:9

reformer. Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionsyrkandet.

Beslutet var inte enhälligt. Fem av utskottets ledamöter (c, fp) reserverade
sig till förmån för motionens förslag.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag och avslog motionen.

9. Folkomröstningsinstitutet

Motionen

I motion 1981/82:213 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära tillsättandet av en parlamentarisk
utredning med uppgift att dels utvärdera erfarenheterna av de folkomröstningar
vi haft, särskilt omröstningen i atomkraftsfrågan, dels överväga
ändrade regler för folkomröstningar i andra ärenden än grundlagsfrågor.

Motionärerna anför bl. a. att vi nu har omfattande erfarenheter av
rådgivande folkomröstningar. Det är mycket angeläget att dessa erfarenheter
sammanställs och utvärderas. En sådan utvärdering bör således komma
till stånd. Men det är också angeläget att på grundval av denna utvärdering se
över utformningen av folkomröstningsinstitutet som sådant. Denna översyn
bör ha som syfte att få fram förslag till en mer ingående reglering så att de
brister som nu finns kan undanröjas. Bland de frågor som särskilt bör beaktas
vid en sådan översyn är om folkomröstningarna även formellt skall göras
beslutande, vilka regler som skall gälla för rätten att ta initiativ till
folkomröstningar samt hur informationen inför omröstningarna skall organiseras
och finansieras.

Nuvarande ordning

Enligt 8 kap. 4 § RF meddelas föreskrifter om rådgivande folkomröstning i
hela riket genom lag. I grundlagsproposition 1973:90 (s. 186-187) anförde
dåvarande chefen för justitiedepartementet bl. a. att han delade grundlagberedningens
uppfattning att det kan vara av värde att ha möjlighet att efter
majoritetsbeslut i riksdagen hålla rådgivande folkomröstning, t. ex. i en
fråga där partierna önskar få kännedom om uppfattningen bland väljarna,
innan de tar ställning för egen del. Däremot avvisade departementschefen i
likhet med grundlagberedningen tanken att tillägga en minoritet i riksdagen
rätt att få till stånd en folkomröstning. En sådan ordning skulle inte kunna
undgå att minska parlamentarismens funktionsduglighet.

Departementschefen framhöll vidare att ett folkomröstningsinstitut av
rådgivande karaktär inte innebär att avgörande undandras statsorganen. Det
fanns därför inte något behov av att i grundlag ha närmare regler om
möjligheterna att anordna sådan folkomröstning. Det var alltså tillräckligt

KU 1982/83:9

att det i grundlag slås fast att befogenheten att besluta om rådgivande
folkomröstning i hela riket skall ligga hos riksdagen. För sådant beslut bör
lagstiftningens form användas.

Utskottet anslöt sig till propositionen i fråga om folkomröstningsinstitutets
utformning (KU 1973:26, s. 35 f.). Riksdagen följde utskottet.

På grundval av förslag av rättighetsskyddsutredningen framlades våren
1979 proposition 1978/79:195 om förstärkt skydd för fri- och rättigheter
m. m. Som vilande grundlagsändring (se KU 1978/79:39) antogs därvid en
komplettering av 8 kap. 15 § RF, som innebär att ett förslag till ändring av
grundlag skall bli föremål för folkomröstning om yrkande härom framställs
av minst en tiondel av riksdagens ledamöter och minst en tredjedel av
ledamöterna röstar för bifall till yrkandet. Folkomröstning skall hållas
samtidigt med riksdagsval. Förslaget är förkastat, om de flesta som deltar i
omröstningen röstar mot förslaget och de till antalet är fler än hälften av dem
som har avgivit godkända röster vid riksdagsvalet. Detta förslag till
grundlagsändring antogs av riksdagen i början av 1979/80 års riksmöte (KU
1979/80:1).

Samtidigt med förslaget till grundlagsändring antog riksdagen en särskild
lag om förfarandet vid folkomröstning i hela landet. Denna lag gäller såväl
rådgivande folkomröstning som folkomröstning i grundlagsfråga. I en
reservation (s) anfördes att lagen endast borde gälla i sistnämnda fall.

Frågans tidigare behandling

Frågan om en översyn av folkomröstningsinstitutet har behandlats av
riksdagen under 1979/80,1980/81 och 1981/82 års riksmöten. Riksdagen har
vid dessa tillfällen på konstitutionsutskottets förslag avslagit motionerna
(KU 1979/80:34,1980/81:3 och 1981/82:10). Reservationer (c) till förmån för
bifall till motionerna har förelegat vid samtliga tillfällen.

10. Spärregler vid riksdagsvalet

Motionen

I motion 1981/82:491 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om utredning och förslag till slopande av den
nuvarande fyraprocentsspärren vid val till riksdagen. I motionen anförs bl. a.
att om man anser att varje avgiven röst för ett parti skall ha lika värde
oberoende av vilket parti man vill ge sin röst, måste man vara anhängare av
att den nuvarande fyraprocentsspärren slopas. De etablerade riksdagspartierna
måste kunna hålla sina ställningar genom en bra politik. Kan de inte
det skall de inte kunna skydda sig mot nya strömningar genom en hög
valspärr.

KU 1982/83:9

Gällande regler

I 3 kap. 7 § regeringsformen stadgas att endast parti som fått minst 4 % av
rösterna i hela riket är berättigat att delta i fördelningen av mandaten. Dock
gäller att parti som fått färre röster deltar i fördelningen av de fasta
valkretsmandaten i valkrets där partiet har fått minst 12 % av rösterna.

Frågans tidigare behandling

Den s. k. 4-procentsspärren tillkom som ett led i den partiella författningsreformen
1968-1969.1 samband därmed ersattes det tidigare valsystemet, där
mandaten fördelades inom slutna valkretsar med tillämpning av jämkad
uddatalsmetod, med det nuvarande riksproportionella valsystemet med
(f. n.) 39 utjämningsmandat. Ett väsentligt syfte med valsättsreformen var
att till den nya enkammarriksdagen erhålla ett valsystem som bättre än
tidigare tillgodosåg kravet pä en proportionell rättvisa. I proposition 1968:27
med förslag till partiell författningsreform anförde dock föredragande
statsrådet:

Problemen vid utformningen av proportionella valsystem sammanhänger
till väsentlig del med att man inte kan driva det rättvisetänkande som varje
proportionell metod är uttryck för så långt att andra värden i det politiska
livet kommer i fara. En rättvis fördelning av mandaten i folkrepresentationen
får inte köpas till priset av ett valsystem, som uppmuntrar till partisplittring
och därigenom riskerar att förlama handlingskraften hos de demokratiska
institutionerna. Demokratins arbetsduglighet är inte mindre viktig än
rättvisan i valsystemet. Problemet är hur man skall kunna förse ett
proportionellt valsystem med lämpligt utformade spärrar mot småpartier.

Vid behandlingen av propositionen fann konstitutionsutskottet (KU
1968:20) det föreslagna nya valsystemet vad avsåg såväl riksproportionalitet
som spärreffekter mot småpartier innebära en väsentligt mer rättvis och
därmed från principiellt demokratiska synpunkter mer tillfredsställande
ordning än den dittillsvarande. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag,
och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Frågan har därefter behandlats i riksdagen med anledning av motioner,
bl. a. i samband med att förslaget till den nuvarande grundlagen antogs som
vilande (KU 1973:26 s. 21) och därefter vid 1976/77, 1979/80, 1980/81 samt
1981/82 års riksmöten (KU 1976/77:23, KU 1979/80:32, KU 1980/81:3 och
KU 1981/82:10). Motionsyrkandena har inte föranlett något ändrat ställningstagande
från riksdagen.

KU 1982/83:9

11. De kommunala valen

Motionerna

I motion 1981/82:297 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs dels att
riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till ett valsystem med fasta
valkretsmandat och utjämningsmandat utan spärregel vid val av kommunfullmäktige
i valkretsindelad kommun (yrkande 1), dels att riksdagen hos
regeringen hemställer om förslag till slopande av nuvarande treprocentsspärr
vid val till landsting (yrkande 2).

Som motivering till sitt första yrkande anför motionärerna bl. a. att
valkretsindelningen verkar som en godtycklig spärr mot mindre partier.
Speciellt i små valkretsar med få mandat blir spärren hög. Enligt motionen
skulle i de flesta fall en kommun kunna utgöra en enda valkrets. Ett rättvisare
system skulle också vara ett system med utjämningsmandat mellan valkretsarna
där sådana finns. Någon spärr av den typ som finns vid landstingsval
skulle då inte införas. Sammansättningen i kommunfullmäktige skulle då
bättre återspegla opinionen bland väljarna.

I motion 1981/82:1149 av Margareta Gard (m) och Per-Olof Strindberg
(m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om sådan lagändring att
valsystemet för val till kommunfullmäktige görs likvärdigt med det som nu
tillämpas i landstingen.

Motionärerna anför att proportionaliteten vid kommunfullmäktigvalen
inte får samma absoluta utslag som i riksdags- och landstingsvalen. De olika
sammanräkningsformerna och valsystemen gör det svårt, nära nog ogörligt,
för den vanlige väljaren att bedöma den mandatmässiga effekten av ett
valresultat. Valen till kommunfullmäktige har också de senaste åren givit
orimliga mandateffekter i några kommuner, där majoritetsförhållandet
förändrats i förhållande till valresultatet.

Den kritik som oftas framförs mot det valsystem som tillämpas i
kommunerna riktar sig enligt motionen mot det faktum att valkretsarnas
antal och storlek får stor betydelse vid mandatfördelningen. I stora valkretsar
med många mandat blir fördelningen rättvisare; bl. a. kan småpartier med
väsentligt lägre väljarandel än 3 % erhålla mandat, medan små valkretsar
med få mandat gynnar de stora partierna.

Ett enhetligt valsystem för de tre samtidiga valen synes enligt motionärerna
vara ett berättigat krav, lätt genomförbart och starkt motiverat av
kraven på ökad mandaträttvisa och förbättrade möjligheter för väljarna att
avläsa sin valhandling i redovisat valresultat.

I motion 1981/82:1629 av Olle Grahn (fp) och Margareta Andrén (fp)
hemställs att riksdagen beslutar att ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bättre proportionalitet för de kommunala valen.

Enligt motionen leder gällande bestämmelser ofta till en orättvis
fördelning av fullmäktigemandaten i kommunerna och som regel gynnas de
större partierna. Hur ett kommunproportionellt valsystem med fasta val -

KU 1982/83:9

kretsmandat och utjämningsmandat skulle kunna utformas framgår av vallagskommitténs
delbetänkande (SOU 1980:45) Översyn av vallagen 2
(s. 72 ff.). En annan lösning som studerades av kommittén var en ökning av
minimiantalet mandat per valkrets. En majoritet i kommittén (c, fp, s, vpk)
stannade för detta senare alternativ och föreslog därvid att minimiantalet
skulle höjas från nuvarande 15 till 20 mandat per valkrets.

Nuvarande ordning

I vallagen (1972:620) stadgas i 14:15 a § att mandaten i landstinget fördelas
mellan partier. Endast parti som erhållit minst 3 % av rösterna i hela
landstingskommunen är berättigat att delta i fördelningen av mandaten i
landstinget. Mandatfördelningen sker liksom vid riksdagsvalet enligt ett
system med fasta valkretsmandat och utjämningsmandat.

Liksom valen till riksdagen och landstingen är valen till kommunfullmäktige
proportionella. Vid fördelning av mandaten mellan partierna används
den s. k. jämkade uddatalsmetoden med 1,4 som första divisor. Metoden
innebär att mandaten tilldelas, ett efter ett, det parti som varje gång uppvisar
det största jämförelsetalet. Första jämförelsetalet är röstetalet delat med 1,4.
De följande jämförelsetalen erhålls genom att partiets röstetal delas med det
tal som motsvarar dubbla antalet mandat som partiet har fått, ökat med 1,
alltså med 3, 5, 7 osv. Genom att den första divisorn är större än 1, innebär
metoden en viss spärr mot småpartier. Någon särskild småpartispärr finns det
däremot inte.

För val av kommunfullmäktige skall kommun enligt 2 kap. 9 § vallagen
indelas i valkretsar, om det i kommunen finns fler än 24 000 röstberättigade
invånare eller om kommunfullmäktige har minst 51 ledamöter. Om antalet
invånare i kommunen överstiger 6 000, får kommunen indelas i valkretsar.
Annan kommun får indelas i valkretsar endast om synnerliga skäl föreligger
på grund av kommunens särskilt betydande utsträckning eller liknande
förhållanden.

Valkrets får inte göras mindre än att den tilldelas minst 15 mandat. I den
mån det kan ske utan olägenhet skall valkretsindelningen också utformas så
att antalet mandat för hela kommunen blir lika fördelat mellan valkretsarna.

Valen av kommunfullmäktige i valkretsindelade kommuner sker i slutna
valkretsar. Samtliga mandat i en valkrets skall således i princip besättas med
kandidater som har valts i samma valkrets. I sällsynta fall kan det emellertid
inträffa att ett parti vinner flera mandat än det finns namn på partiets
valsedlar i en viss valkrets. För detta speciella fall infördes nyligen nya regler i
vallagen som innebär att mandat kan flyttas från en valkrets till en
annan.

KU 1982/83:9

Frågornas tidigare behandling

Frågan om utjämningsmandat i de kommunala valen behandlades av
kommunalvalskommittén. Kommittén föreslog i sitt betänkande (SOU
1971:4) Kommunala val att ett system med utjämningsmandat och småpartispärr
skulle införas vid såväl landstings- som kommunfullmäktigvalen.
Förslaget ledde i fråga om kommunfullmäktigvalen inte till lagstiftning. I
proposition 1975:101 med förslag till nytt valsystem vid landstingsval, m. m.
anförde föredraganden att valsystemet vid kommunfullmäktigvalen redan
fyllde högt ställda krav på proportionaliter. Som en ytterligare förstärkning
av proportionaliteten föreslogs i propositionen att minimiantalet mandat per
valkrets skulle ökas från tio till femton. Propositionen, som föregåtts av en
överenskommelse mellan de fyra största riksdagspartierna, antogs av
riksdagen (KU 1975:19, rskr 1975:227).

Riksdagen har härefter med anledning av motioner vid flera tillfällen
prövat frågan om ett slopande av 3 %-spärren vid landstingsvalen. Tanken
på att avskaffa spärren har då avvisats, senast vid 1981/82 års riksmöte (KU
1981/82:10).

Valsystemet vid kommunfullmäktigvalen har också aktualiserats i flera
motioner. Vid 1976/77 och 1978/79 års riksmöten avslogs motionsyrkandena
om bl. a. införande av ett system med utjämningsmandat i kommunfullmäktigvalen
(KU 1976/77:23 och 25 samt 1978/79:15 och 31).

Frågor rörande valsystemet vid kommunfullmäktigval togs åter upp i
motionerna 1042 och 1563 till 1979/80 års riksmöte. I motionerna begärdes en
översyn av valsystemet vid kommunfullmäktigval i syfte att stärka garantierna
för proportionalitet vid mandatfördelningen. I den förstnämnda
motionen förordades övergång till ett valsystem av samma typ som nu
tillämpas i landstingsvalen, och i den sistnämnda motionen föreslogs en
höjning av minimiantalet mandat per valkrets i de valkretsindelade
kommunerna. Utan att i sak ta ställning till yrkandena i motionerna uttalade
utskottet att frågan om det kommunala valsystemet borde bli föremål för
utredning av 1978 års vallagskommitté. Utskottet var inte enigt. I en
reservation (7 s) avstyrktes motionsyrkandena. Riksdagen biföll utskottets
hemställan (KU 1979/80:43, rskr 1979/80:230).

Vallagskommittén behandlade frågan i sitt delbetänkande (SOU 1980:45)
Översyn av vallagen 2. Kommittén gjorde den bedömningen att rådande
system väl motsvarar de krav på proportionalitet som kan ställas. Emellertid
kunde valsystemet förbättras i detta avseende. Antingen kunde man gå över
till ett kommunproportionellt valsystem med 9/10 av mandaten som fasta
valkretsmandat och 1/10 som utjämningsmandat eller så kunde minimiantalet
mandat per valkrets höjas. Erfarenheterna av den nuvarande ordningen
var enligt kommitténs mening alltför begränsade för att kunna läggas till
grund för en så genomgripande förändring som en övergång till ett valsystem
med fasta valkretsmandat och utjämningsmandat skulle innebära. För att

KU 1982/83:9

ytterligare stärka garantierna för en proportionell mandatfördelning föreslogs
emellertid av kommittén att minimiantalet mandat per valkrets skulle
höjas från 15 till 20 i de valkretsindelade kommunerna. Detta skulle enligt
kommittén medföra att 16 av de 69 valkretsindelade kommunerna skulle
tvingas att ändra valkretsindelningen eller öka antalet ledamöter i fullmäktige.

Regeringens överväganden med anledning av vallagskommitténs förslag
redovisades för riksdagen i proposition 1980/81:170 med förslag till ändring i
vallagen. I propositionen anförde föredragande statsrådet att han trots vissa
invändningar som från remissinstanserna hade riktats mot kommittéförslaget
- bl. a. om risk för försämrat medborgarinflytande på lokal nivå - ansåg att
fördelarna med förslaget vägde över de påtalade nackdelarna. Enligt hans
mening borde därför förslaget kunna genomföras. Emellertid hade det vid
kontakter som under ärendets beredning tagits med företrädare för
oppositionen visat sig att det inte skulle gå att uppnå någon bredare enighet
omkring förslaget att höja minimiantalet mandat i kommunernas valkretsar
till 20. Mot denna bakgrund föreslogs inte någon ändring i valsystemet vid
kommunfullmäktigval. Enligt statsrådet borde frågan tas upp till förnyat
övervägande sedan ytterligare erfarenheter hade vunnits av gällande
ordning.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen yrkades i två motioner (c, fp) i
enlighet med vallagskommitténs förslag att minimiantalet mandat skulle
höjas från 15 till 20 i de valkretsindelade kommunerna. I en annan motion
(vpk) hemställdes om förslag till ett valsystem med fasta valkretsmandat och
utjämningsmandat utan särskild spärregel i kretsindelad kommun.

Konstitutionsutskottet uttalade i sitt betänkande KU 1980/81:26 att
ändringar i vårt valsystem beslutas traditionellt i största möjliga enighet. Vid
beredningen i regeringskansliet av vallagskommitténs förslag om höjning av
minimiantalet mandat i kommunalvalkretsar hade det visat sig att enighet om
förslaget inte kunde uppnås. Förslaget hade därför inte fullföljts i propositionen.
Inte heller utskottet ansåg det möjligt att då genomföra förslaget i coch
fp-motionerna om att höja minimiantalet mandat per valkrets från 15 till
20. Utskottet fäste därvid särskild vikt vid att Stockholms kommun hade
motsatt sig förslaget. Samtidigt noterade utskottet att de tillfrågade
remissinstanserna i övrigt i stort sett hade varit positiva till förslaget. Enligt
utskottets mening borde förnyade försök göras att åstadkomma en lösning av
frågan. Regeringen borde därför på nytt ta upp frågan med sikte på ett förslag
till riksdagen i god tid före 1985 års val. Detta borde ges regeringen till
känna.

Beträffande förslaget i vpk-motionen förelåg inte den bredare enighet som
var nödvändig för att förslaget skulle kunna genomföras. Utskottet avstyrkte
därför det motionsyrkandet.

Riksdagen följde utskottet.

KU 1982/83:9

12. Personval

Motionerna

I motion 1981/82:688 av Joakim Ollén (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att förslag till ökat personvalsinslag i allmänna val utarbetas
i samband med den beredning av olika grundlagsfrågor som skall ske inom
justitiedepartementet.

Motionären anför bl. a. att ett ökat personvalsinslag i och för sig är en
naturlig utveckling av vårt demokratiska styrelseskick. Det är rimligt,
alldeles bortsett från ett eventuellt politikermisstroende, att medborgarnas
valmöjlighet skall omfatta inte bara parti utan också person. Vem man vill se
som sin företrädare i de politiska beslutsorganen kan vara lika betydelsefullt
som att välja parti. I en situation där det uppenbarligen finns ett misstroende
mot politikerna och där detta bl. a. torde sammanhänga just med de
bristande möjligheterna att mera direkt påverka det personliga valet av
representationen i olika politiska församlingar framstår åtgärder i riktning
mot ökade personvalsinslag som än mer motiverade. Enligt motionen måste
mot denna bakgrund den kritik som riktats mot det för några år sedan
framlagda förslaget till ökat personinslag ha förlorat en del av sin betydelse.
Även om det skulle kunna hävdas att remisskritiken har gjort att det
framlagda förslaget inte längre kan anses gångbart är enligt motionen det
grundläggande utredningsarbetet utfört och behöver knappast göras om.
Vad som återstår är att finna en modell för ett ökat inslag av personval som
kan godtas av de olika partierna. Detta borde vara möjligt att åstadkomma
inom ramen för den nämnda beredningen.

1 motion 1981/82:885 av Esse Petersson m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om ett förslag till personval i enlighet med vad i
motionen anförts.

Som motiv för yrkandet anför motionärerna bl. a. att det är en viktig
demokratisk rättighet att väljarna får möjlighet att direkt påverka vilka
personer som skall företräda dem i de beslutande församlingarna. Först
därigenom får väljarna möjlighet att på valdagen även ta hänsyn till andra
aspekter än de rent partipolitiska. Det kan t. ex. gälla ökad representation av
kvinnor, av ungdomar eller av äldre människor, människor med anknytning
till vissa folkrörelser eller vissa näringsgrenar eller till den egna orten. Inom
ramen för partivalet bör väljarna därför också ha möjlighet att ge sin röst till
enskilda personer.

Det förslag som framlagts av personvals- och valkretsutredningen har
remissbehandlats. Ingenting tyder enligt motionärerna på att systemet inte
skulle kunna fungera på ett bra sätt. Den enighet under vilken förändringar i
det svenska valsystemet brukar genomföras kan utan tvivel uppnås genom
överläggningar mellan partierna. Regeringen bör ta initiativ till sådana
överläggningar i syfte att nå ett gemensamt förslag om en personvalsreform.

KU 1982/83:9

Frågans tidigare behandling

Den i motionerna omnämnda personvals- och valkretsutredningen tillkallades
år 1974 för att pröva möjligheten att öka personmomentet i valen och
göra en översyn av valkretsindelningen. Utredningen presenterade i slutet av
år 1977 i sitt betänkande (SOU 1977:94) Personval och valkretsindelning ett
förslag som innebar att de väljare som så önskade skulle förutom partivalet
även avge en preferensröst på en av kandidaterna på den valda listan.
Förslaget, som i sina grundläggande principer byggde på det valsystem som
tillämpas i Belgien, har remissbehandlats.

Vid 1980/81 års riksmöte behandlade riksdagen en motion i vilken
föreslogs att riksdagen hos regeringen skulle hemställa om ett förslag till
personvalssystem i enlighet med personvals- och valkretsutredningens
förslag. Konstitutionsutskottet (KU 1980/81:3) avstyrkte motionen med
hänvisning dels till att utredningens förslag inte var enigt, dels till att
remissopinionen var sådan att förslaget inte utan vidare bearbetning kunde
läggas till grund för ett nytt valsystem. I en reservation (2 fp) föreslogs att
riksdagen hos regeringen skulle begära att regeringen tog initiativ till
överläggningar mellan partierna i syfte att nå enighet om en personvalsreform.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Frågan om ett personvalssystem togs upp på nytt i en motion vid 1981/82
års riksmöte. Konstitutionsutskottet (KU 1981/82:10) fann inte anledning att
ändra sitt ställningstagande. Ny reservation (fp) lämnades. Riksdagen följde
utskottet.

13. Vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska medborgare

Motionerna

I motion 1981/82:178 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om att ett förslag om rösträtt för invandrare i
riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs riksdagen.
Motionärerna anför bl. a. att de nuvarande rösträttsbestämmelserna inte är i
överensstämmelse med rösträttsreformens syfte. De nuvarande rösträttsbestämmelserna,
och framför allt kopplingen mellan rösträtt och medborgarskap,
garanterar att alla medborgare i ett land, oavsett kön, egendomsförhållanden,
utbildning osv. skall ha rösträtt. De sista decenniernas massiva
arbetskraftsinvandring till olika länder i Västeuropa har emellertid inneburit
att en stor del av de människor som bor och arbetar i ett land inte är
medborgare i detta land. För Sveriges del garanterar inte de nuvarande
rösträttsbestämmelserna att alla människor som bor och arbetar i landet skall
kunna påverka den politiska beslutsprocessen. De utestänger i stället
hundratusentals människor från den demokratiska beslutsprocessen. I
dagens ekonomiska läge är demokratiskt medinflytande för invandrarna
genom rösträtt i riksdagsval mera angeläget än någonsin tidigare.

KU 1982/83:9

Enligt motionen måste ett utredningsarbete snabbt komma igång om hur
rösträtt för de invandrare som idag har kommunal rösträtt skall kunna ges
rätt att delta också i valen till riksdagen. Det bör bedrivas inom en
parlamentariskt sammansatt utredning som vid sidan av denna huvuduppgift
också får i uppdrag att samla och utvärdera erfarenheterna av de val som
hittills genomförts med rösträtt för invandrare. Av särskild betydelse är att
utredningen får ett ansvar för att tillvarata erfarenheterna av de nya studier
som riksdagen beviljat medel till i samband med 1982 års val. En sådan
förnyad studie av valdeltagande och röstning kommer att ge ytterligare
värdefull belysning av det politiska intresset och aktiviteten hos den andra
generationen av invandrare. Motionärerna påpekar att en utvidgad rösträtt
för invandrarna aktualiserar även andra problem än de som är förbundna
med den kommunala rösträtten. Som exempel kan nämnas att vissa
invandrare kan få rösträtt och bli valbara både till hemlandets parlament och
till den svenska riksdagen. Frågor av detta slag kräver ytterligare överväganden
och sannolikt överläggningar med andra länder innan beslut kan
fattas om hur invandrarrösträtten skall utvidgas ytterligare.

Gällande regler

Enligt regeringsformen är svenskt medborgarskap ett av rösträttsvillkoren
vid val till riksdagen. Också för valbarhet till riksdagen krävs svenskt
medborgarskap (3 kap. 2 och 10 §§ RF).

För att utlänning skall kunna upptas till svensk medborgare (naturalisation)
krävs bl. a. att sökanden sedan fem år har hemvist här i landet. I fråga
om dansk, finländsk, isländsk och norsk medborgare är dock kvalifikationstiden
för erhållande av svenskt medborgarskap två år.

Genom beslut av riksdagen hösten 1975 (prop. 1975/76:23, KU 25) erhöll
utlänningar bosatta i Sverige rösträtt vid val av kommunfullmäktige,
landsting och kyrkofullmäktige. Som särskild förutsättning för rösträtten
skulle gälla att den utländske medborgaren har varit kyrkobokförd i Sverige
den 1 november de tre åren närmast före valåret. Beslutet innebar också att
utlänningar, som uppfyllde rösträttsvillkoren, blev valbara till kommunala
förtroendeuppdrag. Här återgivna bestämmelser finns i 2 kap. 3 och 4 §§
kommunallagen (1977:179) och i 9 och 10 §§ lagen (1961:436) om församlingsstyrelse.

De nya reglerna tillämpades för första gången vid 1976 års val till
kommunfullmäktige, landsting och kyrkofullmäktige.

KU 1982/83:9

Frågans tidigare behandling

Frågan om vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska medborgare
har aktualiserats vid flera tillfällen efter 1975 då beslutet om kommunal
rösträtt för invandrare fattades. Vid 1977/78 års riksmöte (KU 1977/78:8)
lämnade konstitutionsutskottet i sitt betänkande en utförlig redovisning av
de regler som gäller i andra länder och frågans tidigare behandling i Sverige.
Vidare redogjordes för de undersökningar och utredningar som företagits i
anslutning till reformen.

I betänkandet vid 1980/81 års riksmöte (KU 1980/81:3) kompletterade
utskottet denna bakgrundsbeskrivning med en redogörelse för de undersökningar
som genomförts beträffande invandrarnas valdeltagande och politiska
aktivitet i övrigt i anslutning till 1976 och 1979 års val samt folkomröstningen
1980. För en redogörelse för dessa frågor hänvisas till de berörda
betänkandena.

Vid 1980/81 års riksmöte avstyrkte konstitutionsutskottet motionsyrkandena
med motivering bl. a. enligt följande:

Utskottet har sedan 1977/78 års riksmöte vid flera tillfällen haft att ta
ställning till motionskrav av i princip samma innebörd som de nu
föreliggande. Utskottet har därvid avstyrkt yrkanden om rösträtt vid
riksdagsvalen för utländska medborgare med hänvisning bl. a. till att ett
brytande av sambandet mellan rösträtt och medborgarskap skulle leda till att
innehållet i medborgarskapet tunnas ut i alltför hög grad. Utskottet har i
dessa sammanhang också erinrat om att kvalifikationstiden för att erhålla
svenskt medborgarskap så sent som 1976 avkortats från tre till två år för
medborgare från de nordiska länderna och från sju till fem år för andra
utländska medborgare. Utskottet kan inte heller i år ställa sig bakom krav
som direkt syftar till att bryta sambandet mellan medborgarskap och rösträtt
på den nationella nivån.

Vad gäller den andra delen av utredningsyrkandet i motionen 459 som
syftar till åtgärder för att underlätta invandrarnas deltagande i de politiska
beslutsprocesserna vill utskottet erinra om att invandrarverket, statistiska
centralbyrån samt expertgruppen (A 1975:05) för invandringsforskning
publicerat resp. kommer att publicera ett flertal rapporter angående
invandrarnas information och valdeltagande vid 1979 års kommunalval samt
folkomröstningen. Kommunaldemokratiska kommittén (Kn 1977:07) har
också enligt sina tilläggsdirektiv att särskilt uppmärksamma vissa underrepresenterade
gruppers, bl. a. invandrarnas, möjligheter att aktivt delta i det
kommunalpolitiska arbetet. Slutligen bör nämnas att den nya utredning som
skall se över frågan om invandringen och invandrarnas situation i Sverige
enligt sina direktiv skall utvärdera effekten av de reformer som genomförts
under 1970-talet, bl. a. i syfte att vidga invandrarnas möjligheter till politiskt
inflytande.

Av det ovan anförda framgår att studier och utredningar rörande olika
invandrargruppers deltagande i det politiska livet redan pågår i flera olika
sammanhang. Något ytterligare initiativ från riksdagens sida i den frågan är
sålunda inte nu erforderligt.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet ifrågavarande motionsyrkanden.

KU 1982/83:9

I en reservation (7 s) yrkades att riksdagen skulle begära att en särskild
utredning tillsattes för att sammanfatta och bedöma olika studier av
invandrarnas deltagande i det politiska arbetet. Reservanterna anförde i
motiveringen:

Enligt utskottet kan många skäl anföras för att ytterligare stärka
invandrarnas deltagande i den politiska beslutsprocessen i vårt land.
Erfarenheter finns nu från två kommunalval och en folkomröstning, i vilka
de 1975 införda rösträttsbestämmelserna tillämpats. Ett flertal studier har
genomförts och redovisats av olika forskare och statliga myndigheter. Det
finns därför i dag ett utförligt underlag för en sammanfattande utvärdering av
de insatser som gjorts hittills på detta område och för en bedömning av vilka
ytterligare åtgärder t. ex. rörande information från samhällets sida som bör
vidtas för att underlätta för invandrarna att utnyttja sin rösträtt.

Utskottet delar den bedömning som görs i motion 1979/80:459 att en
särskild parlamentarisk utredning nu bör tillsättas med särskild inriktning på
att sammanfatta och bedöma olika studier av invandrarnas deltagande i det
politiska arbetet. En sådan utredning bör också studera frågan om rösträtten
kan utvidgas ytterligare och även omfatta riksdagsvalet. Denna fråga
aktualiserar även andra problem än de som är förbunda med den kommunala
rösträtten. Som exempel kan nämnas att vissa invandrare kan få rösträtt och
bli valbara både till hemlandets parlament och till den svenska riksdagen.
Frågor av detta slag kräver ytterligare överväganden, innan beslut kan fattas
om rösträtt för invandrare även i riksdagsval. Utskottet kan sålunda inte
biträda förslaget i motion 1979/80:151.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Vid ny behandling av frågan om invandrarnas rösträtt vid riksmötet
1981/82 avstyrkte konstitutionsutskottet (KU 1981/82:10) två motioner (s,
vpk) under hänvisning till de uttalanden som hade gjorts av 1980/81 års
riksdag. Reservation avgavs (7 s) till förmån för s-motionens förslag.
Riksdagen följde utskottet.

14. Kostnaderna för allmänna val

Motionen

I motion 1981/82:328 av Daniel Tarschys (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om en översyn av vallagsstiftningen i syfte att - utan
skadeverkningar för demokratin - åstadkomma besparingar i statens och
kommunernas utgifter för de allmänna valen. Enligt motionen hör svenska
val till de dyraste i världen. Valkampanjerna är påkostade. Den administrativa
apparaten är omfattande. Det borde enligt motionären inte vara
omöjligt att utan skadeverkningar för demokratin nedbringa kostnaderna. I
motionen redovisas som exempel på kostnader för val och valkampanjer
partiernas utgifter, statens utgifter för tryckning av valsedlar och tillverkning
av valkuvert, kommunernas arvoden till valförrättare samt kostnaderna för
att hålla postanstalterna öppna på valdagen. Partierna bör enligt motionären
utan initiativ från riksdagen kunna komma överens om åtgärder för att

KU 1982/83:9

begränsa sina kostnader i valrörelserna. När det gäller statens och
kommunernas utgifter för de allmänna valen föreslår motionären däremot
att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av vallagstiftningen i
syfte att begränsa kostnaderna.

Frågans tidigare behandling

Vid 1980/81 års riksmöte behandlade riksdagen ett motionsyrkande av
samma innebörd som det nu ifrågavarande. Konstitutionsutskottet framhöll i
sitt betänkande (KU 1980/81:26) att ett av de exempel på kostnader som hade
nämnts i motionen, nämligen statens kostnader för tryckning av valsedlar,
hade behandlats av vallagskommittén i dess första delbetänkande (SOU
1978:64) Översyn av vallagen 1. Med anledning av bl. a. tidigare motioner
om begränsning av partiernas rätt till kostnadsfria valsedlar hade kommittén
övervägt en sådan åtgärd. Kommittén hade dock inte funnit skäl att föreslå
begränsning av den kostnadsfria kvoten valsedlar. Det fanns enligt kommittén
fog för att anta att partierna inte beställer fler valsedlar än de anser sig ha
behov av i valrörelsen. En begränsning av den kostnadsfria kvoten kunde
därför inte genomföras utan att partierna skulle åsamkas betydande ökning
av kostnaderna för valmateriel.

Enligt utskottet hade vallagstiftningen genom vallagskommitténs i det
närmaste avslutade arbete just varit föremål för en fullständig översyn.
Arbetet hade inte direkt varit inriktat på att åstadkomma besparingar. Dock
hade åtminstone en av de punkter där enligt motionen besparingar skulle
kunna göras övervägts. Det gällde kostnaden för tryckning av valsedlar.
Utskottet delade i och för sig uppfattningen om det önskvärda i att söka
nedbringa kostnaderna för valen. Besparingarna skulle dock aldrig få drivas
därhän att rättssäkerheten vid valen äventyrades. En eventuell översyn av
det slag som föreslagits i motionen skulle därför behöva göras mycket
grundlig. I ett läge där en fullständig översyn av vallagstiftningen just hade
genomförts ansåg sig utskottet inte berett att ta initiativ till en sådan
utredning. Motionen avstyrktes.

I en reservation (fp) anförde två av utskottets ledamöter bl. a. att den
översyn av vallagstiftningen som nyligen hade avslutats av vallagskommittén
inte hade varit inriktad på att åstadkomma sådana besparingar som avsågs
med motionen. En ny översyn var därför motiverad. Detta borde ges
regeringen till känna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

I sin anslagsframställning för 1983/84 har riksskatteverket tagit upp frågor
om besparingar i valadministrationen. Verket avser att närmare undersöka
olika besparingsmöjligheter.

3 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 9

KU 1982/83:9

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal motioner som berör olika
författningsfrågor och valsystemet.

I motion 1981/82:1645 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås en ändring av
statsformen till republik. Förslaget innebär bl. a. att successionsordningen
skall upphävas och att de representationsuppgifter som i dag åvilar konungen
överförs till riksdagens talman.

Vid de tillfällen tidigare då utskottet behandlat motioner om övergång till
republik har utskottet hänvisat till ställningstagandena i samband med
tillkomsten av 1974 års regeringsform. Utskottet finner inte något skäl för att
gå ifrån den ståndpunkt som då intogs och avstyrker motionsyrkandena.

Frågan om kollektivanslutning till politiskt parti tas upp i fyra motioner. I
motionerna 1981/82:177 av Margot Håkansson m. fl. (fp), 1981/82:1162 av
Allan Åkerlind m. fl. (m) och 1981/82:2022, yrkande 1, av Gösta Bohman
m. fl. (m) hemställs om lagstiftning mot kollektivanslutning.

En utredning med syfte att föreslå lagstiftning till skydd för den enskildes
rätt att själv bestämma om medlemskap i politiskt parti förordas i motion
1981/82:1637 av Torkel Lindahl (fp) och Sven-Erik Nordin (c).

Utskottet har behandlat denna fråga vid flera tidigare tillfällen. Vid bl. a.
förra riksmötet uttalade utskottet att det måste ankomma på de fackliga
organisationerna själva att fatta beslut i sina egna angelägenheter. Utskottet
vidhåller denna uppfattning och avstyrker motionerna.

Också frågan om en grundlagsskyddad näringsfrihet som tas upp i motion
1981/82:1145 av Sven Andersson m. fl. (fp, c, m) har riksdagen behandlat
flera gånger på senare år. Frågan om en översyn av de demokratiska fri- och
rättigheterna över huvud taget tas upp i motion 1981/82:890 av Lars Werner
m. fl. (vpk). I motionen hemställs vidare om åtgärder mot s. k. lobbying.

Beträffande de demokratiska fri- och rättigheterna har ett omfattande
arbete bedrivits i olika etapper. Detta har resulterat i tre olika reformer
under 1970-talet. Den sista av dessa reformer har medfört förstärkningar i
skyddet för fri- och rättigheterna som trätt i kraft den 1 januari 1980. Den 1
januari 1983 träder i kraft nyligen beslutade ändringar i tryckfrihetsförordningen
som innebär bl. a. förbättringar för enskild som vill ta del av allmänna
handlingar hos myndighet. Enligt utskottet måste ytterligare erfarenheter av
reformerna på rättighetsskyddsområdet avvaktas innan initiativ kan tas till
ytterligare förändringar. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
1981/82:1145 och till motion 1981/82:890 om en ny översyn av de
demokratiska fri- och rättigheterna, m. m.

Lobbying behandlas förutom i motion 1981/82:890 också i motion
1981/82:1160 av Jörn Svensson (vpk). I motionen hemställs att riksdagen
skall hos regeringen begära utredning och förslag till förbud mot lobbyföretag.
Motionären anför bl. a. att lobbying som riktar sig mot förvaltningar och
beslutsorgan och verkar till förmån för privata maktintressen är ett hot mot

KU 1982/83:9

demokratin. Den hotar enligt motionären öppenheten i beslutsprocesser och
diskussion.

Utskottet kan inte dela denna uppfattning. I ett samhälle som det svenska,
med dess tradition av en fri och öppen debatt, bör den risk som kan ligga i ett
lobbysystem så som det beskrivs i motionen inte överdrivas. Enligt utskottets
mening finns det inte anledning att på grundval av hittillsvarande erfarenheter
av problemet överväga åtgärder från statsmakternas sida. Utskottet
avstyrker således motion 1981/82:1160.

Beträffande tiden för väckande avförslag till grundlagsändring m. m. har i
motion 1981/82:482 av Hilding Johansson m. fl. (s) väckts förslag om att
förkorta den s. k. 10-månadersregeln vid stiftande av grundlag till 7
månader. I motion 1981/82:483 hemställer samma motionärer att minimitiden
vid vilandeförklaring av rättighetsbegränsande lagstiftning också skall
vara 7 månader i stället för de 12 månader som gäller nu.

Enligt utskottets mening bör de i motionerna väckta frågorna ses över av
regeringen i lämpliga former. Regeringen bör verka för att en ändring av de
nuvarande tidsfristerna kan genomföras i bred enighet. Detta bör ges
regeringen till känna. Yrkandena i motionerna 482 och 483 får anses
tillgodosedda genom uttalandet.

Flera motioner rör frågor om valsystemet. Den gemensamma valdagen och
mandatperiodens längd, m. m. tas upp i motion 1981/82:687 av Gertrud
Hedberg m. fl. (fp) och i motion 1981/82:1148 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c).
Enligt motion 1981/82:687 bör riksdagen begära förslag om införande av
fyraåriga mandatperioder och om avskaffande av den gemensamma valdagen
för riksdagsvalet och de kommunala valen. Vidare bör regeringen få i
uppdrag att lämna förslag till olika sätt att utforma kommunalvalen, bl. a.
genom ett s. k. rullande valsystem, dvs. att valen sker regionvis i tre
omgångar under tre olika år. I motion 1981/82:1148 hemställs om ett
uttalande från riksdagen att det fortsatta beredningsarbetet i de frågor som
tas upp i motionen skall ha den inriktning som sägs i motionen. I motionen
anförs bl. a. att möjligheten att hålla extra val bör inskränkas starkt eller
helst avskaffas. Om möjligheten till extra val skall finnas kvar bör övervägas
om det i fortsättningen skall gälla olika regler för tidsfrister beträffande
fartygsröstning m. m. Grundlagsskydd för vissa delar av vallagen bör enligt
motionärerna övervägas. Mandatperioden bör enligt motionärerna vara
minst 4 år. Vidare skulle skilda valdagar enligt motionen vara till gagn för den
kommunala demokratin. I motionen tas vidare upp regeringens befogenhet
att besluta om extra val och att besluta om avbrytande av riksmöte.

Frågor om den gemensamma valdagen, mandatperiodens längd, extra val
m. m. har varit föremål för utredning och diskussion i flera omgångar, bl. a.
inom grundlagskommittén som slutfört sitt uppdrag i mars 1981.1 de centrala
frågorna var kommittén dock inte enig. Det arbete på en reform som
grundlagskommittén har inlett har emellertid fortsatts med sikte på en
reform som riksdagen kan ta ställning till i anslutning till 1985 års val. Den

KU 1982/83:9

fortsatta beredningen sker i en arbetsgrupp för grundlagsfrågor (Ju 1981 :C)
inom justitiedepartementet. Arbetsgruppen har nyligen publicerat ett
underlag för diskussion om bl. a. den gemensamma valdagen, mandatperiodens
längd och upplösningsinstitutet. Enligt vad utskottet erfarit skall
arbetsgruppen sammanträda i början av december.

Enligt utskottets mening bör nu resultatet av detta arbete avvaktas innan
något ställningstagande kan ske i de frågor som väckts i motionerna.
Utskottet avstyrker således motion 1981/82:687. Beträffande motion 1981/
82:1148 tar denna upp flera av de frågor som nu skall diskuteras vidare i den
tidigare nämna arbetsgruppen. Utan att ta ställning i frågan om inriktningen
av det fortsatta beredningsarbetet förordar utskottet att motionen överlämnas
till arbetsgruppen. Detta bör ges regeringen till känna. Motion
1981/82:1148 får härigenom anses besvarad.

I motion 1981/82:214 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) begärs en parlamentariskt
sammansatt utredning för att utarbeta förslag om vårval och omläggning av
budgetåret samt om en reformering av riksdagens arbetsformer i övrigt.

Frågorna om vårval och omläggning av budgetåret har tidigare prövats i
olika sammanhang. En sådan ordning skulle medföra stora förändringar i
den statliga verksamheten i övrigt. Liksom vid tidigare behandling av dessa
frågor har utskottet anslutit sig till motionärernas uppfattning att det är
angeläget att riksdagens arbetsschema och arbetsformer i övrigt utformas så
att riksdagens ledamöter kan motsvara de krav från olika håll som ställs på
dem i en modern representativ demokrati. Enligt utskottet finns det dock
möjligheter att åstadkomma förbättringar genom mindre genomgripande
reformer. Vissa förbättringar diskuteras f. n. i en arbetsgrupp inom
konstitutionsutskottet. Utskottet avstyrker motionen.

I motion 1981/82:213 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) föreslås en parlamentariskt
sammansatt utredning med uppgift att utvärdera erfarenheterna från de
folkomröstningar vi haft och att överväga ändrade regler för folkomröstningar
i andra ärenden än grundlagsfrågor.

En översyn av folkomröstningsinstitutet ingick inte i grundlagskommitténs
uppdrag och omfattades således inte heller av det initiativ till utredning av
vissa grundlagsfrågor som utskottet förordade hösten 1979 och som
riksdagen ställde sig bakom. Enligt utskottet finns det inte skäl att nu ta
initiativ till en utredning av denna fråga. Motion 1981/82:213 avstyrks.

Beträffande frågan om spärregler vid riksdagsvalet hemställs i motion
1981/82:491 av Lars Werner m. fl. (vpk) om utredning och förslag om att
slopa fyraprocentsspärren vid riksdagsvalet.

KU 1982/83:9

Frågan om spärren vid riksdagsvalet har behandlats av riksdagen vid flera
tillfällen under senare år. Utskottet har vid dessa tillfällen inte anslutit sig till
tanken på att avskaffa spärreglerna. Utskottet finner inte nu något skäl till att
ändra ståndpunkt och avstyrker motion 1981/82:491.

De kommunala valen tas upp i tre motioner.

I motion 1981/82:297 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs om slopande
av treprocentsspärren vid val till landsting (yrkande 2).

Också beträffande treprocentsspärren vid landstingsvalen har utskottet
tidigare tagit avstånd från ett slopande av denna spärr. Utskottet vidhåller
denna ståndpunkt och avstyrker motion 1981/82:297, yrkande 2.

I motion 1981/82:297 hemställs vidare att riksdagen skall hos regeringen
hemställa om förslag till ett valsystem med fasta valkretsmandat och
utjämningsmandat utan spärregel vid val till kommunfullmäktige i valkretsindelad
kommun (yrkande 1). Frågor om systemet vid val till kommunfullmäktige
tas upp i ytterligare två motioner. I motion 1981/82:1149 av
Margareta Gard (m) och Per-Olof Strindberg (m) yrkas förslag till lagändring
av innebörd att valsystemet för val till kommunfullmäktige görs likvärdigt
med det som nu tillämpas i landstingen. I motion 1981/82:1629 av Olle Grahn
(fp) och Margareta Andrén (fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om bättre proportionalitet för de
kommunala valen. Beträffande frågan hur ett nytt kommunproportionellt
system skulle kunna utformas hänvisar motionären till vissa uttalanden av
vallagskommittén i SOU 1980:45. Uttalandena gäller dels ett system med
fasta valkretsmandat och utjämningsmandat, dels en höjning av minimiantalet
mandat per valkrets.

Med anledning av två motioner från center- och folkpartihåll som gällde
frågan om en höjning av minimiantalet mandat per valkrets vid kommunfullmäktigval
uttalade riksdagen vid 1980/81 års riksmöte att regeringen
borde på nytt ta upp frågan med sikte på ett förslag till riksdagen i god tid före
1985 års val. Samtidigt avslog riksdagen ett yrkande i en annan motion (vpk)
om ett system med fasta valkretsmandat och utjämningsmandat utan särskild
spärregel i valkretsindelad kommun.

Utskottet vill erinra om riksdagens tidigare uttalande och betona vikten av
att ett förslag föreläggs riksdagen i god tid före 1985 års val. Resultatet av det
pågående beredningsarbetet bör avvaktas innan något ställningstagande görs
beträffande systemet vid val till kommunfullmäktige. Utskottet avstyrker
därför motionerna 1981/82:297, yrkande 1, 1149 och 1629.

Ett system med personval förordas i motion 1981/82:688 av Joakim Ollén
(m) och i motion 1981/82:885 av Esse Petersson m. fl. (fp).

Utskottet har vid tidigare behandling av denna fråga pekat på att
personvalsutredningens förslag inte var enigt och att remissopinionen var
sådan att förslaget inte utan vidare bearbetning kunde läggas till grund för ett
nytt valsystem. Med hänsyn till att frågor rörande valsystemet bör beslutas i
största möjliga enighet har utskottet tidigare avstyrkt motioner i frågan.

KU 1982/83:9

Enligt utskottet finns det inte nu anledning att ändra uppfattning om ett
system med personval. Utskottet avstyrker motionerna.

Frågan om en vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska
medborgare tas upp i två motioner. Enligt motion 1981/82:178 av Lars
Werner m. fl. (vpk) bör ett förslag i frågan snarast föreläggas riksdagen.

I motion 1981/82:485 av Hilding Johansson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt utredning
tillsätts för att utreda och presentera förslag till hur invandrarnas rösträtt
skall kunna utvidgas till att också omfatta riksdagsvalen. Vid sidan av denna
huvuduppgift bör en sådan utredning få i uppdrag att samla och utvärdera
erfarenheterna av de val som hittills genomförts med rösträtt för invandrare.
Det framhålls vara av särskild betydelse att utredningen får ett ansvar för att
tillvarata erfarenheterna av de nya studier som riksdagen beviljat medel till i
samband med 1982 års val. En sådan förnyad studie av valdeltagande och
röstning kommer enligt motionen att ge ytterligare värdefull belysning av det
politiska intresset och aktiviteten hos den andra generationen av invandrare.
Motionärerna påpekar att en utvidgad rösträtt för invandrarna aktualiserar
även andra problem än dem som är förbundna med den kommunala
rösträtten. Som exempel kan nämnas att vissa invandrare kan få rösträtt och
bli valbara både till hemlandets parlament och till den svenska riksdagen.
Frågor av detta slag kräver enligt motionen ytterligare överväganden och
sannolikt överläggningar med andra länder innan beslut kan fattas om hur
invandrarrösträtten skall utvidgas ytterligare.

Enligt utskottet är det angeläget att en utredning om invandrarnas rösträtt
nu kommer till stånd i enlighet med vad som uttalats i motion 1981/82:485.
Enligt vad utskottet erfarit övervägs f. n. inom regeringskansliet direktiv till
en utredning angående invandrarnas rösträtt. Vid utformningen av dessa
direktiv bör beaktas innehållet i motion 1981/82:485. Detta bör ges
regeringen till känna.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion
1981/82:485. Motion 1981/82:178 får med det av utskottet föreslagna
uttalandet anses besvarad.

I motion 1981/82:328 av Daniel Tarschys (fp) tas upp frågan om
besparingar i statens och kommunernas kostnader för allmänna val. Utskottet
behandlade denna fråga våren 1981 och konstaterade då att en översyn av det
slag som förordades i motionen med hänsyn till rättssäkerheten vid valen
måste göras mycket grundlig. Vid den tidpunkten hade en omfattande
översyn av vallagstiftningen just avslutats. Utskottet var mot den bakgrunden
inte berett att ta initiativ till en utredning på valområdet. Enligt
utskottets mening bör inte heller nu tas något initiativ från riksdagens sida i
denna fråga. Utskottet avstyrker motion 1981/82:328.

KU 1982/83:9

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande statsformen

att riksdagen avslår motion 1981/82:1645,

2. beträffande kollektivanslutning till politiskt parti

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:177, 1981/82:1162,
1981/82:1637 och 1981/82:2022, yrkande 1,

3. beträffande en grundlagsskyddad näringsfrihet
att riksdagen avslår motion 1981/82:1145,

4. beträffande en översyn av de demokratiska fri- och rättigheterna,
m. m.

att riksdagen avslår motion 1981/82:890,

5. beträffande förbud mot lobbyföretag

att riksdagen avslår motion 1981/82:1160,

6. beträffande tiden för väckande avförslag till grundlagsändring
m. m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:482 och
1981/82:483 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

7. beträffande den gemensamma valdagen och mandatperiodens
längd, m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1981/82:687 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet uttalat och förklarar
motion 1981/82:1148 besvarad med vad utskottet anfört,

8. beträffande vårval, budgetårets förläggning, m. m.
att riksdagen avslår motion 1981/82:214,

9. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen avslår motion 1981/82:213,

10. beträffande spärreglerna vid riksdagsvalet
att riksdagen avslår motion 1981/82:491,

11. beträffande de kommunala valen

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:297, 1981/82:1149 och
1981/82:1629,

12. beträffande personval

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:688 och 1981/82:885,

13. beträffande en vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska
medborgare

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:485 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar
motion 1981/82:178 besvarad med vad utskottet anfört,

14. beträffande besparingar i statens och kommunernas kostnader
för allmänna val

att riksdagen avslår motion 1981/82:328.

KU 1982/83:9 40

Stockholm den 25 november 1982

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c),
Wivi-Anne Cederqvist (s), Hans Nyhage (m), Kurt Ove Johansson (s),
Kerstin Nilsson (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c),
Sture Thun (s), Anita Modin (s), Karin Ahrland (fp), Nils Berndtson (vpk),
Ingvar Björk (s) och Birger Hagård (m).

Reservationer

1. Statsformen (mom. 1)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Vid de” och
slutar med ”avstyrker motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:

Monarkin är en kvarleva från en förgången tid. Så länge monarkin finns
kvar kommer det i vårt svenska demokratiska statsskick att finnas inslag av
bördsrätt och andra med demokratiska strävanden oförenliga regler. Några
godtagbara skäl för att bevara monarkin har inte anförts. Skälen för att
avskaffa monarkin är däremot många. Det främsta av dessa är att
strävandena mot ökad demokrati och jämlikhet motverkas av att ett
odemokratiskt system bevaras och skyddas i grundlag.

Med anledning av motion 1981/82:1645 om avskaffande av monarkin och
övergång till republik tillstyrker utskottet således förslaget att upphäva
successionsordningen och att de representativa uppgifter som åvilar konungen
förs över till riksdagens talman. Med hänsyn till beslutsordningen vid
ändring i grundlag kan reformen träda i kraft först den 1 januari 1986.

dels att utskottet under 1. bort hemställa

1. beträffande statsformen

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1645

a) som vilande antar de ändringar i regeringsformen som
framgår av bilaga 1 a,

b) som vilande antar det i bilaga 1 b upptagna förslaget till lag
om upphävande av successionsordningen,

c) hos regeringen hemställer om förslag till följdändringar i
andra författningar och till reglering av andra förhållanden som
kan föranledas av beslut om övergång till republik.

KU 1982/83:9

2. Kollektivanslutning till politiskt parti (mom. 2)

Anders Björck, Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö och Birger
Hagård (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”avstyrker motionerna” bort ha följande lydelse:

En grundläggande princip för vårt demokratiska samhällssystem är att var
och en har rätt att fritt och självständigt välja åskådning och därmed politisk
partitillhörighet. Trots detta tillämpar emellertid det socialdemokratiska
partiet sedan länge ett system som klart strider mot denna princip genom att
partiet erhåller övervägande delen av sina medlemmar genom kollektiv
anslutning. Befrielse från medlemskapet kan visserligen vinnas genom
reservationsrätten. Utnyttjande av denna innebär dock att vederbörande
tvingas röja sin politiska uppfattning. Detta strider mot grundlagens regler
om de medborgerliga fri- och rättigheterna, som vilar på den uttryckliga
förutsättningen att åsiktsfriheten skall respekteras och värnas.

Utskottet vill erinra om att riksdagen vid åtta tillfällen bestämt tagit
avstånd från systemet med kollektivanslutning.

Då dessa upprepade uttalanden från riksdagens sida mot kollektivanslutningen
inte respekteras eller kommer att respekteras av det socialdemokratiska
partiet måste frågan lösas genom lagstiftning utformad på ett sådant sätt
att kollektivanslutning såväl direkt som indirekt t. ex. genom att juridiska
personer blir medlemmar i ett politiskt parti omöjliggörs. Mot en sådan
åtgärd har riktats den invändningen att ett förbud i lag mot kollektivanslutning
skulle utgöra ett ingrepp i föreningsfriheten. Utskottet anser denna
invändning ohållbar, då denna frihet ej kan innebära rätt att ansluta någon
till ett politiskt parti utan vederbörandes samtycke. Med hänvisning till det
anförda bör riksdagen hos regeringen hemställa om förslag till lagstiftning i
ämnet.

dels att utskottet under 2. bort hemställa

2. beträffande kollektivanslutning till politiskt parti

att riksdagen med bifall till motionerna 1981/82:177,1162,1637
och 2022, yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet uttalat om förslag till lagstiftning om kollektivanslutning.

3. Kollektivanslutning till politiskt parti (mom. 2)

Bertil Fiskesjö (c), Karin Ahrland (fp) och Sven-Erik Nordin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”avstyrker motionerna” bort ha följande lydelse:

Riksdagen har vid talrika tillfällen uttalat sig kritiskt mot den kollektiva

4 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 9

KU 1982/83:9

anslutningsformen till politiska partier. Kritiken riktar sig inte mot de
fackliga avdelningar som beslutar om kollektivt medlemskap utan mot det
socialdemokratiska partiet, som skriver in människor som partimedlemmar
trots att dessa inte har uttryckt något önskemål härom. Det är väl känt att
många av dem som på detta sätt blir medlemmar i det socialdemokratiska
partiet inte stödjer detta parti. Därför är kollektivanslutningen en kränkning
av individens demokratiska rättigheter.

Det har länge hävdats att socialdemokratin själv borde ta itu med de
demokratiskt oacceptabla principer som partiet tillämpar. Riksdagens
uttalanden har emellertid inte lett till någon självsanering. I det läget är det
nödvändigt att gå vidare och begära en utredning om ett lagligt skydd för den
enskildes rätt att själv bestämma om medlemskap i politiskt parti. En sådan
utredning bör vara oförhindrad att även pröva den negativa föreningsrätten.
Utskottet tillstyrker således motion 1981/82:1637. Motionerna 1981/82:177,
1162 och 2022, yrkande 1, får anses besvarade med vad utskottet anfört.
dels att utskottet under 2. bort hemställa

2. beträffande kollektivanslutning till politiskt parti

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1637 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar
motionerna 1981/82:177, 1981/82:1162 och 1981/82:2022,
yrkande 1, besvarade med vad utskottet anfört.

4. Kollektivanslutning till politiskt parti (mom. 2)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”avstyrker motionerna” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning tillämpar det socialdemokratiska partiet,
genom att motta huvuddelen av sina medlemmar genom kollektiv anslutning,
ett system för medlemsanslutning som strider mot demokratiska
principer.

Fackföreningarnas uppgift är att tillvarata medlemmarnas intressen.
Denna uppgift fylls bäst av en facklig rörelse, som behåller en organisatorisk
självständighet gentemot politiska parter. Underkastelse under partipolitiska
hänsyn hämmar rörelsens aktionsförmåga. Att fackföreningsrörelsen i
skilda lägen stöder politiska organisationer är både nödvändigt och riktigt,
men det bör ske på basis av organisatorisk självständighet och på
fackföreningsfolkets egna villkor. Enligt utskottets uppfattning är kollektivanslutning
till politiskt parti i princip inte försvarbar.

När borgerliga politiker går till angrepp mot kollektivanslutningen är det
dock inte av omtanke om fackföreningsmedlemmarna. De borgerliga har
inget emot kollektivanslutning, när de anser att den tjänar deras egna syften.
Sålunda har länge ett flertal av de borgerliga ledamöterna slagit vakt om den
religiösa kollektivanslutning som ännu påtvingas hela folket via statskyrkan.

KU 1982/83:9

Utskottet vill upprepa vad riksdagen tidigare uttalat i fråga om kollektivanslutningen,
nämligen att nuvarande missförhållanden bör inte i första hand
förändras genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida.
Utskottet förutsätter att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen
skall visa sig vara möjligt att förmå det parti som tillämpar denna
ordning att medverka till att kollektivanslutningen avskaffas, så att som
partimedlemmar registreras endast personer som individuellt begär inträde i
partiet.

Med hänvisning till vad utskottet nu uttalat avstyrks motionerna 1981/
82:177, 1162, 1637 och 2022, yrkande 1.

dels att utskottet under 2. bort hemställa

2. beträffande kollektivanslutning till politiskt parti

att riksdagen godkänner vad utskottet uttalat i frågan samt
avslår motionerna 1981/82:177, 1162, 1637 och 2022, yrkande
1.

5. Översyn av de demokratiska fri- och rättigheterna, m. m. (mom. 4)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med
”Beträffande de” och slutar med ”fri- och rättigheterna, m. m.” bort ha
följande lydelse:

Enligt motionen skall riksdagen nu besluta att hos regeringen begära
tillsättande av en parlamentarisk fempartikommission till de medborgerliga
fri- och rättigheternas försvar med följande uppgifter:

1. att granska och lämna förslag angående ny och säkrare lagstiftning och
praxis beträffande fri- och rättigheterna,

2. att granska och lämna förslag beträffande hur utformningen av de
materiella villkoren påverkar fri- och rättigheternas ställning på skilda
områden,

3. att särskilt granska och föreslå begränsningar för lobbyverksamheter för
privata finansintressen.

Som motionärerna anför är de demokratiska fri- och rättigheterna det
folkliga försvaret mot statsmaktens och de härskande klassernas oinskränkta
makt. Fri- och rättigheterna har aldrig givits folket uppifrån. De är resultat av
folklig kamp och har framtvingats som eftergift från härskarklass och stat.
Betydelsen av vaksamhet och kamp till de medborgerliga fri- och rättigheternas
försvar och utbyggnad är uppenbar.

Försök att urholka fri- och rättigheterna är något man ständigt måste räkna
med. Det ligger i den härskande klassens och statsinstitutionernas intresse -ehuru den senare tendensen givetvis inte förutsätter att byråkrater nödvändigtvis
är anti-demokrater. Tendensen framgår ur institutionella samhällsförhållanden,
vilka förstärks i vår tid.

KU 1982/83:9

Statsapparaten i ett modernt industrisamhälle kombinerar stora resurser
och maktpolitisk styrka med sin fortsatta roll som företrädare för den
borgerliga ordning som bygger på folkflertalets underlägsenhet och beroende.
Komplicerade organisatoriska former, t. ex. datorisering, ställer
viktiga medborgerliga rättigheter i problematiska situationer. Riksdagens
praktiska möjligheter till insyn försvagas, och det svenska författningssystemet
är i sin uppbyggnad föga positivt till en sådan parlamentarisk kontroll.
Den härskande klassen driver i dag en kampanj för privatism, som är ägnad
att misskreditera offentlig insyn och verksamhet. Den ekonomiska och social
krisen accentuerar de privata kapitalintressenas makt över människors
tillvaro. Eftersom utövandet av flertalet fri- och rättigheter också beror av
materiella förutsättningar, får dessa tendenser på många områden till följd
att rättigheternas faktiska innehåll försämras.

I motion 1981/82:890 anges ett antal exempel på beslut och företeelser som
uppenbarligen riktar sig mot eller är ägnade att begränsa de medborgerliga
fri- och rättigheternas praktiska innehåll och räckvidd. Exemplen visar att
tendensen till urholkning av de demokratiska fri- och rättigheterna är många
och allvarliga. Det är ett riksdagens ansvar att vara på sin vakt mot dessa
tendenser och att fortlöpande bedöma behovet av nya insatser på detta
område.

En översyn bör nu ske i enlighet med vad som sägs i motion 1981/82:890.
Utskottet tillstyrker således bifall till motion 890 och avstyrker motion
1981/82:1145.

dels att utskottet under 4. bort hemställa

4. beträffande en översyn av de demokratiska fri- och rättigheterna,
m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:890 beslutar att hos
regeringen begära tillsättande av en parlamentarisk fempartikommission
till de medborgerliga fri- och rättigheternas försvar
med uppgift att

a) granska och lämna förslag angående ny och säkrare lagstiftning
och praxis beträffande fri- och rättigheterna,

b) granska och lämna förslag beträffande hur utformningen av
de materiella villkoren påverkar fri- och rättigheternas ställning
på skilda områden,

c) särskilt granska och föreslå begränsningar för lobbyverksamheter
från privata finansintressen.

KU 1982/83:9

6. Förbud mot lobbyföretag (mom. 5)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 35 med ”Utskottet
kan” och slutar med ”motion 1981/82:1160” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionen har vi i Sverige i dag en helt ny typ av företag, de
s. k. lobbyföretagen. Dessa företag utnyttjas av de stora kapitalintressena.
De står inte till förfogande för medborgarna i övrigt. Lobbyföretagen ger
redan privilegierade ännu större privilegier. Deras verksamhet främjar en
dold styrning och påverkan i beslutsprocesserna och är till skada för
medborgerlig insyn och ansvarig redovisning. Utskottet finner att förslag till
förbud mot lobbyföretag nu bör utredas och tillstyrker motion 1981/
82:1160.

dels att utskottet under 5. bort hemställa

5. beträffande förbud mot lobbyföretag

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1160 hos regeringen
begär utredning och förslag till förbud mot lobbyföretag.

7. Den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd, m. m. (mom.

Bertil Fiskesjö och Sven-Erik Nordin (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”anses besvarad” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör resultatet av arbetsgruppens arbete avvaktas
innan något definitivt ställningstagande görs i de frågor som arbetsgruppen
bereder. Det fortsatta arbetet bör dock få den inriktning som angetts i motion
1981/82:1148. Det är särskilt angeläget att detta utredningsarbete klart
inriktas på införandet av skilda valdagar och längre mandatperiod. Arbetet
skall bedrivas så att erforderliga grundlagsändringar kan beslutas första
gången före 1985 års val. Detta bör ges regeringen till känna.

Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrker utskottet motion
1981/82:687.

dels att utskottet under 7. bort hemställa

7. beträffande den gemensamma valdagen och mandatperiodens
längd, m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1148 och med avslag
på motion 1981/82:687 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om inriktningen, m. m. beträffande det
fortsatta utredningsarbetet.

KU 1982/83:9

8. Den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd, m. m. (mom.

Karin Ahrland (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ”Frågor om”
och på s. 36 slutar med ”anses besvarad” bort ha följande lydelse:

Längre mandatperioder och skilda valdagar har varit föremål för åtskillig
diskussion och utredning på senare år. Från skilda håll har det framhållits
som angeläget med en förändring av det nuvarande systemet. Dessvärre har
de parlamentariska överläggningar som förts i dessa frågor inte lett till något
resultat. En arbetsgrupp inom justitiedepartementet bereder f. n. frågorna.
Arbetsgruppen har nyligen publicerat ett diskussionsunderlag bl. a. rörande
den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd som avses stimulera
till en debatt främst inom partierna.

Det är nu dags för riksdagen att ta ställning i frågorna om skilda valdagar
och längre mandatperioder. Enligt utskottets mening bör riksdagen i enlighet
med motion 1981/82:687 hos regeringen hemställa om förslag om avskaffande
av den gemensamma valdagen för riksdags- och kommunalvalen och en
sådan grundlagsändring att fyraåriga mandatperioder införs för riksdagen.
Samtidigt bör riksdagen hemställa om ett förslag till olika sätt att utforma
kommunalvalen, bl. a. i enlighet med det system som skisserats i motion
687.

Beträffande motion 1981/82:1148 får vissa av de frågor som tas upp prövas i
samband med beredningen av de nyss nämnda frågorna. Utskottet kan dock
inte tillstyrka en fortsatt beredning på det sätt som anges i motionen.
Motionen avstyrks därför.

dels att utskottet under 7. bort hemställa

7. beträffande den gemensamma valdagen och mandatperiodens
längd, m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:687 och med avslag
på motion 1981/82:1148 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

9. Vårval, budgetårets förläggning m. m. (mom. 8)

Bertil Fiskesjö och Sven-Erik Nordin (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med ”Frågorna
om” och slutar med ”avstyrker motionen” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att arbetsformerna i riksdagen i
flera avseenden inte är tillfredsställande. I motionen redovisas en rad av de
brister som finns. Där visas också på ett övertygande sätt att dessa brister
knappast kan avhjälpas utan ganska genomgripande omläggningar av

KU 1982/83:9

riksdagsarbetet under riksdagsåret. De förändringar som kan göras utan
sådana omläggningar har en mycket begränsad effekt.

En grundläggande svaghet i den nuvarande ordningen är, som motionärerna
framhåller, att riksdagsåret endast i formell mening börjar på hösten.
Som exempel kan nämnas att regeringens budgetförslag, som är underlag för
en stor del av riksdagens arbete, fortfarande framläggs först i januari och att
den allmänna motionstiden också infaller vid denna tidpunkt.

Denna ordning är en viktig orsak till de stockningar som förekommer i
riksdagsarbetet och den är ett hinder för en mera långsiktig och rationell
planering. Men även i övrigt kvarstår trots den formella omläggningen av
riksdagsåret en rad rutiner som ursprungligen var avpassade till en
riksdagsstart i januari.

En omläggning av budgetår och budgetbehandling i enlighet med
motionärernas förslag förutsätter bl. a. att tidpunkten för de allmänna valen
förändras och att vissa justeringar görs vad gäller riksmötets sessionstider.
De i motionen skisserade reformerna skulle möjliggöra en bättre planering
och en jämnare fördelning av riksdagsarbetet över riksmötet som helhet.
Därmed skulle också förutsättningarna öka för att tillgodose kraven på större
utrymme för riksdagsledamöternas politiska verksamhet utanför riksdagen.
Det skulle bl. a. bli möjligt att på ett mera systematiskt sätt under hela
riksdagsåret lägga in regelbundet återkommande riksdagsfria veckor, vilket
är ett av de önskemål som framläggs i motionen. Av olika skäl är det således
angeläget att motionens utredningskrav tillgodoses.

dels att utskottet under 8. bort hemställa

8. beträffande vårval, budgetårets förläggning, m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:214 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om riksdagens
arbetsformer m. m.

10. Folkomröstningsinstitutet (mom. 9)

Bertil Fiskesjö och Sven-Erik Nordin (båda c) anser

dels att den del att utskottets yttrande på s. 36 som börjar med ”En
översyn” och slutar med ”1981/82:213 avstyrks” bort ha följande lydelse:

Vi har nu omfattande erfarenheter av rådgivande folkomröstningar. Det
är enligt utskottets mening mycket angeläget att dessa erfarenheter
sammanställs och utvärderas. Men det är också angeläget att på grundval av
denna utvärdering se över utformningen av folkomröstningsinstitutet som
sådant. Denna översyn bör ha som syfte att få fram förslag till en mer
ingående reglering så att de brister som nu finns kan undanröjas. Bland de
frågor som särskilt bör beaktas vid en sådan översyn är om folkomröstningarna
även formellt skall göras beslutande, vilka regler som skall gälla för
rätten att ta initiativ till folkomröstningar samt hur informationen inför

KU 1982/83:9

omröstningarna skall organiseras och finansieras.

Översynen bör göras av en parlamentarisk utredning med uppgift att dels
utvärdera erfarenheterna av de folkomröstningar vi haft, särskilt omröstningen
i atomkraftsfrågan, dels överväga ändrade regler för folkomröstningar
i andra ärenden än grundlagsfrågor. Med hänsyn till det anförda tillstyrker
utskottet motion 1981/82:213.

dels att utskottet under 9. bort hemställa

9. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:213 beslutar att hos
regeringen begära tillsättandet av en parlamentarisk utredning
med uppgift att dels utvärdera erfarenheterna av de folkomröstningar
vi haft, särskilt omröstningen i atomkraftsfrågan,
dels överväga ändrade regler för folkomröstningar i andra
ärenden än grundlagsfrågor.

11. Spärreglerna vid riksdagsvalet (mom. 10)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Frågan om”
och slutar med ”motion 1981/82:491” bort ha följande lydelse:

Motion 1981/82:491 är kritisk mot en spärregel vid riksdagsvalet över
huvud taget och i synnerhet en så hög spärr som 4 %. Det kan enligt
motionen inte vara en rimlig ordning att några få röster skall kunna avgöra
om ett parti skall bli helt utan mandat eller få flera sådana.

Utskottet ställer sig bakom de synpunkter som har anförts i motionen.
Riksdagen bör hos regeringen hemställa om utredning och förslag till
slopande av den nuvarande fyraprocentsspärren.

dels att utskottet under 10. bort hemställa

10. beträffande spärregler vid riksdagsvalet

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:491 hos regeringen
hemställer om utredning och förslag till slopande av den
nuvarande fyraprocentsspärren vid val till riksdagen.

12. De kommunala valen (mom. 11)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Också
beträffande” och slutar med ”yrkande 2” bort utgå samt att den del av
utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med
”och 1629” bort ha följande lydelse:

Som framhållits i motion 1981/82:297 innebär treprocentsspärren att rätt
stora opinioner kan utestängas. Speciellt starka lokala opinioner, som kan

KU 1982/83:9

tänkas vara lokaliserade till en enda valkrets, kan bli utestängda trots en stark
ställning i den egna valkretsen. Det är bl. a. mot denna bakgrund rimligt att
slopa treprocentsspärren vid landstingsvalen.

För att åstadkomma ett rättvisare system vid kommunfullmäktigval bör
införas ett system med utjämningsmandat mellan valkretsarna där sådana
finns, dock utan någon spärr av den typ som finns vid landstingsval.
Sammansättningen i kommunfullmäktige skulle med de föreslagna åtgärderna
bättre återspegla opinionen bland väljarna.

Utskottet tillstyrker yrkandena i motion 1981/82:297 att riksdagen hos
regeringen begär dels förslag till ett valsystem med fasta valkretsmandat och
utjämningsmandat utan spärregler vid val till kommunfullmäktige, dels
förslag till slopande av nuvarande treprocentsspärr vid val till landsting.
Utskottet avstyrker motionerna 1981/82:1149 och 1629.

dels att utskottet under 11. bort hemställa

11. beträffande de kommunala valen

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:297 och med avslag
på motionerna 1981/82:1149 och 1981/82:1629 hos regeringen
hemställer

a) om förslag till ett valsystem med fasta valkretsmandat och
utjämningsmandat utan spärregel vid val av kommunfullmäktige
i valkretsindelad kommun, samt

b) om förslag till slopande av nuvarande treprocentsspärr vid
val till landsting.

13. Personval (mom. 12)

Anders Björck (m), Hans Nyhage (m), Gunnar Biörck i Värmdö (m),
Karin Ahrland (fp) och Birger Hagård (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 38 slutar med ”avstyrker motionerna” bort ha följande
lydelse:

Ett ökat inslag av personval.i valsystemet är angeläget. Regeringen bör
enligt utskottets mening ta initiativ till överläggningar mellan partierna i syfte
att nå enighet om en personvalsreform. Ett förslag till ökat personvalsinslag i
allmänna val kan t. ex. tas upp i samband med den översyn av olika
grundlagsfrågor som nu pågår inom justitiedepartementet.

dels att utskottet under 12. bort hemställa

12. beträffande personval

att riksdagen med bifall till motionerna 1981/82:688 och 885
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet uttalat
om förslag till ökat personvalsinslag i allmänna val.

KU 1982/83:9

14. Vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska medborgare (mom.
13)

Anders Björck (m). Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Gunnar Biörck
i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c), Karin Ahrland (fp) och Birger Hagård
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Enligt
utskottet” och slutar med ”anses besvarad” bort ha följande lydelse:

Frågan om rösträtten för invandrare som inte är svenska medborgare bör
eller kan utvidgas till att omfatta även riksdagsvalet har, liksom det
utredningsförslag som framförs i motion 1981/82:485, prövats av riksdagen
vid ett flertal tillfällen. Utskottet har bl. a. erinrat om att kvalifikationstiden
för att erhålla svenskt medborgarskap så sent som 1976 avkortats från tre till
två år för medborgare från de nordiska länderna och från sju till fem år för
övriga utländska medborgare. Utskottet har ansett att innehållet i medborgarskapet
skulle tunnas ut i alltför hög grad om sambandet mellan rösträtten
och medborgarskapet skulle brytas på det sätt som har föreslagits i
motionerna. Beträffande utredningsförslaget har utskottet pekat på utförda
eller pågående utredningar t. ex. inom invandrarverket, statistiska centralbyrån,
expertgruppen (A 1975:05) för invandringsforskning samt invandrarpolitiska
kommittén (A 1980:04).

De argument som föranlett riksdagen att vid flera tidigare tillfällen avslå
motionsförslag av motsvarande innebörd som de vilka nu behandlas är enligt
utskottets mening fortfarande aktuella. Utskottet kan för sin del inte nu se
anledning till ett annat ställningstagande än vid föregående riksmöte och
avstyrker sålunda motionerna 1981/82:178 och 485.

dels att utskottet under 13. bort hemställa

13. beträffande en vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska
medborgare

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:178 och 485.

15. Besparingar i statens och kommunernas kostnader för allmänna val

(mom. 14)

Karin Ahrland (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”1 motion
1981/82:328” och slutar med ”motion 1981/82:328” bort ha följande
lydelse:

I motion 1981/82:328 pekas på tänkbara besparingar i statens och
kommunernas utgifter för allmänna val. Utskottet delar motionärens
uppfattning om att förenklingar och besparingar i valadministrationen bör

KU 1982/83:9

kunna genomföras utan förfång för demokratin och utan att rättssäkerheten
äventyras. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under 14. bort hemställa

14. beträffande besparingar i statens och kommunernas kostnader
för allmänna val

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:328 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Grundlagsskyddad näringsfrihet (mom. 3)

Anders Björck (m), Hans Nyhage (m), Gunnar Biörck i Värmdö (m),
Karin Ahrland (fp) och Birger Hagård (m) anför följande:

Frågan om en grundlagsskyddad näringsfrihet har behandlats av riksdagen
vid flera tillfällen under senare år. Riksdagen har hänvisat till att ytterligare
erfarenheter måste vinnas av de reformer som redan gjorts på rättighetsskyddsområdet
innan initiativ kan tas till ytterligare förstärkningar.

Näringsfriheten är i Sverige i dag delvis kringskuren av t. ex. monopol,
bidragsbestämmelser, långtgående reglerings- och styrningsåtgärder, auktorisationskrav
och liknande företeelser. Detta medför att skyddet för bl. a.
näringsfriheten måste få en framskjuten plats i det fortsatta reformarbetet.

2. Vårval, budgetårets förläggning m. m. (mom. 8)

Birger Hagård (m) anför följande:

De av motionärerna påtalade olägenheterna i riksdagens nuvarande
arbetsformer är uppenbara. Det medför även nackdelar, att budgetåret för
den statliga verksamheten inte sammanfaller med kalenderåret. I motionen
anförs tänkbara alternativ till den nuvarande ordningen, men det borde
också vara möjligt att diskutera andra lösningar. Utskottet borde emellertid
ha övervägt möjligheterna att komma till rätta med nuvarande förhållanden,
eventuellt genom att begära tillsättandet av en förutsättningslös parlamentarisk
utredning.

3. De kommunala valen (mom. 11)

Anders Björck, Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö och Birger
Hagård (alla m) anför följande:

Det är angeläget att åstadkomma en förbättrad proportionalitet vid
fördelning av fullmäktigmandat i kommuner som är indelade i valkretsar. Ett
tidigare förslag från vallagskommittén om en höjning av det minsta antalet
mandat i varje valkrets från 15 till 20 var ett steg i rätt riktning som tyvärr inte

KU 1982/83:9

ledde till lagstiftning eftersom en bred politisk enighet inte kunde nås om
förslaget. Konstitutionsutskottet uttalade vid 1980/81 års riksmöte att nya
försök borde göras att lösa frågan i god tid före 1985 års val. Frågan är nu
under beredning inom regeringskansliet.

Enligt vår mening skulle dock ett förverkligande av vallagskommitténs
förslag ändå inte medföra full rättvisa. En möjlighet är att också vid
kommunfullmäktigvalen införa ett system med fasta valkretsmandat och
utjämningsmandat. Detta system tillämpas numera vid såväl riksdags- som
landstingsval och skulle vid tillämpning i valkretsindelade kommuner ge
samma proportionalitet som i kommuner som endast utgör en valkrets.

4. Personval (mom. 12)

Bertil Fiskesjö (c) anför följande:

Det är enligt min mening en brist att valsystemet inte ger den enskilde
väljaren någon större reell möjlighet att påverka personvalet. Det förslag om
ökade möjligheter till personval som utarbetades av personvalsutredningen
(SOU 1977:44) var välavvägt. Personröstningen var där fakultativ. Den som
helt ville acceptera partiets rangordning av kandidaterna kunde enligt
förslaget göra detta. Genomslaget av personröstningen var således avhängigt
av det intresse som visades från väljarnas sida. Förslaget tillgodosåg
följaktligen - samtidigt som det gav möjlighet till personval - de intressen
som brukar anföras för rena partival.

Förslaget vann inte något entydigt gensvar bland remissinstanserna och det
har inte getts någon samlad, slutlig beredning. Kritiken mot förslaget
grundade sig i hög grad på erfarenheterna från personval i andra länder, där
reglerna är helt annorlunda. Personvalsutredningens förslag borde enligt min
mening tas upp till förnyat övervägande.

5. Vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska medborgare (mom.
13)

Nils Berndtson (vpk) anför följande:

Vänsterpartiet kommunisterna har länge drivit kravet om rösträtt för
invandrarna i riksdagsval. Om motionerna bifallits kunde frågan redan varit
löst. Det finns nu en majoritet för utredning om hur rösträtten skall kunna
utvidgas till att också omfatta riksdagsvalen. Det bör dock understrykas att
rösträtten ej får göras beroende av medborgarskap eller rösträttsregler i
ursprungslandet.

KU 1982/83:9

Bilaga 1 a
Lagförslag till reservation 1

1. Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen1
dels att 5 och 7 §§ skall upphöra att gälla

dels att 1 kap. 3 och 5 §§, 5 kap. 2-4 och 6 §§ skall ha nedan angivna
lydelse:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

Regeringsformen, successions- Regeringen och tryckfrihetsför ordningen

och tryckfrihetsförord- ordningen är rikets grundlagar,
ningen är rikets grundlagar.

5 §

Konungen eller drottning, som Riksdagens talman är rikets stats enligt

successionsordningen innehar chef.

Sveriges tron, är rikets statschef.

Vad i denna regeringsform är stadgat
om konungen skall, om drottningen
är statschef, gälla henne.

5 kap.

2 §

Som statschef får endast den Som statschef får endast den

tjänstgöra som är svensk medborga- tjänstgöra som är svensk medborgare
och har fyllt tjugofem år. Han får re. Hon eller han får icke samtidigt

icke samtidigt vara statsråd eller vara statsråd.

utöva uppdrag såsom talman eller Statschefen skall samråda med

riksdagsledamot. statsministern, innan hon eller han

Statschefen skall samråda med reser utrikes,

statsministern, innan han reser utrikes.

3 §

Är konungen av sjukdom, utrikes Är riksdagens talman av sjukdom,

resa eller annan orsak hindrad att utrikes resa eller annan orsak hind fullgöra

sina uppgifter, inträder rad att fullgöra sina uppgifter som

enligt gällande tronföljd medlem av statschef, inträder den av riksdagens

konungahuset, som ej är hindrad, för vice talmän, som är närmast i rang

att såsom tillfällig riksföreståndare och ej är förhindrad, för att såsom

fullgöra statschefens uppgifter. tillförordnad statschef fullgöra stats chefens

uppgifter.

1 Regeringsformen omtryckt 1979:933.

KU 1982/83:9

5 kap.

Utslocknar konungahuset, utser
riksdagen en riksföreståndare att fullgöra
statschefens uppgifter tills vidare.
Riksdagen utser samtidigt en vice
riksföreståndare.

Detsamma gäller, om konungen
dör eller avgår och tronföljaren ännu
ej har fyllt tjugofem år.

Har konungen under sex månader
utan avbrott varit förhindrad att fullgöra
sina uppgifter eller underlåtit att
fullgöra dem skall regeringen anmäla
det till riksdagen. Riksdagen bestämmer
om konungen skall anses ha
avgått.

Riksdagen kan utse någon att efter
regeringens förordnande tjänstgöra
som tillfällig riksföreståndare när
ingen med behörighet enligt 3 och
4 §§ kan tjänstgöra.

Talmannen, eller, vid förfall för
honom, vice talman tjänstgör efter
regeringens förordnande som tillfällig
riksföreståndare, när ingen annan
behörig kan tjänstgöra.

Konungen kan ej åtalas för sina
gärningar. Riksföreståndare kan ej
åtalas för sina gärningar som statschef.

Avlider riksdagens talman fullgöres
statschefsfunktionen av den av
riksdagens vice talmän som är närmast
i rang och ej är förhindrad, till
dess nyval av talman företagits.

Om riksdagens talman och vice
talmän är förhindrade att tjänstgöra
skall, så länge hindret består, som
tillförordnad statschef tjänstgöra den
av riksdagens ledamöter som längst
tid har varit ledamot av riksdagen.

Ändringarna i regeringsformen träder i kraft den 1 januari 1986.

KU 1982/83:9

Bilaga 1 b
Lagförslag till reservation 1

2. Förslag till

Lag om upphävande av successionsordningen

Härigenom föreskrivs att successionsordningen1 skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1985.

1 Successionsordningen omtryckt 1979:935.

GOTAB 73072 Stockholm 1982