KU 1982/83:30

Konstitutionsutskottets betänkande
1982/83:30

med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning

Enligt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta
ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i regeringen
under år 1982.

I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets
omfattning och inriktning och sedan en översiktlig redovisning av regeringsprotokollens
innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat
upptas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats ett
antal bilagor, vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade
granskningspromemoriorm. m. I bilagor till betänkandet offentliggörs också
uppteckningar som gjorts med anledning av ett antal utfrågningar inför
utskottet i olika ärenden.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning

Efter valet i september 1982 avgick den center-folkpartiregering som haft
regeringsansvaret sedan maj 1981. Den ersattes av en socialdemokratisk
ministär med Olof Palme som statsminister. Utskottet lämnar i betänkandet
en redogörelse för proceduren i samband med regeringsskiftet. I anslutning
härtill lämnas uppgifter om den nya regeringens sammansättning och
regeringskansliets organisation m. m.

Vad gäller administrativ granskning har särskild uppmärksamhet ägnats
lagrådsremisserna och förfarandet inför lagrådet. Utskottet avser att
återkomma till detta ämne mer ingående i ett senare sammanhang.
Detsamma gäller utgivningen av Svensk författningssamling (SFS) och
regeringens behandling av riksdagens skrivelser. På sedvanligt sätt har
utskottet granskat propositionsavlämnandet till riksdagen. En större undersökning
har gjorts beträffande handläggningen av utlänningsärenden i
arbetsmarknadsdepartementet.

Ett antal frågor av utrikespolitisk karaktär har tagits upp. Det gäller först
regeringens sondering i en rad länder beträffande den s. k. Palmekommissionens
förslag till en zon fri från slagfältskärnvapen i Centraleuropa. Den
uppmärksammade ubåtsincidenten i Hårsfjärden förra hösten har studerats.
Vidare har behandlats viss vapenexport till USA, utförsel av utbränt
kärnbränsle till Cogéma i Frankrike samt gränsregleringsfråga berörande
fyren Märket i Ålands hav.

Bland de särskilda ärenden som granskats märks frågor rörande den

1 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

statliga affärsverksamheten. Det gäller bl. a. Statsföretag AB, Ncb, domänverket
och SSAB. Förspelet till det devalveringsbeslut som fattades i
samband med regeringsskiftet i höstas har uppmärksammats. Vidare har
tagits upp frågor om införande av s. k. blockbetyg, säkerhetspolisens
verksamhet, avhändande från statens sida av portalbyggnaderna vid
Serafimerlasarettet i Stockholm, ett par regeringsbeslut i dispensärenden på
byggnadslagstiftningens område samt frågan om arbetskraftsrekryteringen
till biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam. Ytterligare några frågor har
behandlats vilka redovisas under övriga ärenden.

På grund av utskottets arbetsbörda har några granskningsärenden måst
uppskjutas till nästa riksmöte. Det gäller bl. a. en påbörjad större
undersökning av förhandlingsverksamheten enligt medbestämmandelagen
beträffande regeringsärenden.

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m.

På sedvanligt sätt lämnas i bilaga 1 till årets granskningsbetänkande en
redovisning i tabellform av antalet avgjorda regeringsärenden under åren
1981 och 1982.

Av tabellen framgår att det sammanlagda antalet regeringsärenden under
år 1982 minskade med ca 1 100 ärenden i förhållande till året innan. Antalet
ärenden 1982, 25 098, var därmed det lägsta sedan 1971.

De största ärendegrupperna var under 1982 liksom tidigare besvärsärenden
(ca 7 800 ärenden), dispens- och övriga partsärenden (7 200), tjänsteärenden
(4 100) samt regleringsbrev, anslags- och bidragsärenden (3 000). De
båda största ärendegruppema har minskat i förhållande till 1981. Besvärsärendena
har gått ned med ca 900 ärenden, dispensärendena med ca 300.
Nedgången av besvärsärenden är koncentrerad till utbildnings-, bostads- och
budgetdepartementen. Minskningen inom utbildningsdepartementet beror
till största delen på att besvär gällande tillträde till universitet och högskolor
fr. o. m. den 1 juli 1982 flyttades från utbildningsdepartementet till en
särskild besvärsnämnd. Bostadsdepartementets minskning är främst hänförlig
till en nedgång i ärendetillströmningen och inte till några författningsändringar.
Minskningen inom budgetdepartementet hänger bl. a. samman med
att skolstyrelses beslut om lärares rätt till lön med B-avdrag vid studier inte
längre kan överklagas till regeringen.

Störst bland departementen i vad gäller antalet avgjorda ärenden är liksom
tidigare år justitie-, arbetsmarknads- budget- och utbildningsdepartementen.
Bland justitiedepartementets ärenden utgör nådeärenden ungefär
hälften. Två tredjedelar av arbetsmarknadsdepartementets ärenden är
besvärsärenden, som främst gäller utlänningsfrågor. Större minskningar i
förhållande till föregående år har, bl. a. av skäl som redan angetts, budget-,
bostads- och utbildningsdepartementen. Den största ökningen av ärenden
ligger inom kommunikationsdepartementets område.

Av konseljprotokollen framgår att under år 1982 hölls fyra konseljer under

KU 1982/83:30

konungens ordförandeskap. Den 12 januari redovisade regeringen budgeten
och den i budgetpropositionen ingående finansplanen. Den 3 juni lämnades
redogörelse för de viktigare beslut som riksdagen fattat under riksmötet
1981/82 samt för det ekonomiska läget. Vid konseljen den 10 juni anmälde
konungen att drottningen nedkommit med en dotter. Konseljen den 8
oktober var regeringsskifteskonselj i enlighet med 6 kap. 4 § regeringsformen.

Utskottets granskning

1. Regeringsskiftet 1982

Beträffande reglerna för förfarandet vid regeringsskifte i samband med
riksdagsval hänvisas till den redogörelse som lämnades i 1977 års granskningsbetänkande
(KU 1976/77:44).

Av den promemoria (1982-10-21) om regeringsskiftet som upprättats av
riksdagsdirektören Sune K. Johansson (bilaga 2) framgår bl. a. följande.

Dagen efter valet, den 20 september, begärde statsministern Fälldin hos
talmannen sitt entledigande. Talmannen entledigade omedelbart statsministern
och övriga statsråd. I enlighet med regeringsformens bestämmelser
skulle de uppehålla sina befattningar till dess ny regering hade tillträtt.

Samma dag ägde samtal rum mellan talmannen och de övriga partiledarna.
Vid dessa samtal framhöll talmannen att det var angeläget att överläggningarna
om regeringsbildningen bedrevs så skyndsamt att den nyvalde
talmannen redan den 5 oktober kunde avge förslag om ny statsminister.

Måndagen den 4 oktober omvaldes Ingemund Bengtsson till talman. Han
sammanträffade samma dag med partiledarna och vice talmännen. Av dessa
samråd framgick att det med hänsyn till valresultatet var helt naturligt att
talmannen föreslog Olof Palme som statsminister. Vice talmännen var av
samma uppfattning.

Vid kammarens sammanträde följande dag föreslog talmannen riksdagen
”att till ny statsminister utse Olof Palme, som avser att bilda regering
bestående av företrädare för arbetarepartiet-socialdemokraterna”. Förslaget
bordlädes vid detta sammanträde och ytterligare en gång vid kammarens
sammanträde den 6 oktober.

Vid sammanträdet den 7 oktober beslöt kammaren att pröva förslaget till
statsminister. Därvid avgavs röstförklaringar av partiledarna för moderata
samlingspartiet och vänsterpartiet kommunisterna samt av gruppledarna för
centerpartiet och folkpartiet. Företrädarna för de tre icke-socialistiska
partierna deklarerade att deras partigrupper avsåg att lägga ned sina röster
vid den kommande omröstningen med hänsyn till att talmannens förslag stod
i överensstämmelse med den aktuella parlamentariska situationen. De
betonade samtidigt att detta inte innebar något ställningstagande till den
politik som den föreslagna regeringen skulle komma att föra. Vänsterpartiet
kommunisternas ledare förklarade att vpk:s riksdagsgrupp stödde talman -

KU 1982/83:30

nens förslag till ny statsminister. Vid omröstningen röstade 179 ledamöter för
talmannens förslag och ingen mot. 147 ledamöter avstod från att rösta.
Riksdagen hade alltså godkänt förslaget och utsett Olof Palme till
statsminister.

Fredagen den 8 oktober anmälde statsministern för riksdagen de statsråd
han utsett att tillsammans med honom ingå i regeringen. I anslutning till
denna anmälan avgav statsministern regeringsförklaring. Regeringsskifteskonselj
ägde samma dag rum inför statschefen i närvaro av talmannen.

I sammanhanget skall erinras om att grundlagskommittén har behandlat
proceduren vid regeringsbildning i sitt betänkande (SOU 1981:15) Grundlagsfrågor.
Kommittén framhåller bl. a. att den ansluter sig tili den
uppfattning som ligger till grund för de regler som nu gäller för regeringsbildningen,
nämligen att statsministerkandidaten i någon form skall godkännas
av riksdagen innan han förordnas och hans regering alltså förfogar över
bl. a. upplösningsrätten. Enligt kommitténs uppfattning skall riksdagens
godkännande avse inte bara statsministerns person utan också den partimässiga
sammansättning av regeringen som i det rådande parlamentariska läget
framstår som möjlig och rimlig. Däremot bör det inte innefatta något
ställningstagande till den nya regeringens program. Den som godkänner
förslaget till statsminister eller avstår från att rösta emot det uttrycker enligt
kommittén sålunda endast uppfattningen att förslaget under förhandenvarande
omständigheter ter sig naturligt och ålägger sig därmed ingen
begränsning i sin handlingsfrihet när det gäller att sedermera ta ställning till
den blivande regeringens politik.

Enligt kommitténs mening erfordras ingen ändring av de gällande
grundlagsbestämmelserna i detta hänseende. Det ankommer enligt kommittén
på riksdagspartierna att genom sitt praktiska handlande undanröja de
olägenheter som kan ha uppstått till följd av uttalandet i grundlagspropositionen
(prop. 1973:91 . 178) att riksdagens ställningstagande till ett förslag
om ny statsminister ”realiter kommer att gälla inte bara vem som skall bli
statsminister utan också - och framför allt - regeringens partimässiga
sammansättning och dess program i stort”.

I en reservation från grundlagskommitténs socialdemokratiska ledamöter
kritiseras reglerna för regeringsbildningen. Bl. a. framhålls att reglerna
skapar svårigheter i de fall ett regeringsskifte förorsakas av utslaget i ett
allmänt val. Förtroendeomröstningen kan då äga rum först efter tre veckors
tid under vilken den sittande regeringen tvingas agera som expeditionsministär.
Till svårigheterna bidrar enligt reservationen även att omröstningen
äger rum innan ministären i sin helhet är bildad och innan den föreslagna
statsministerkandidaten presenterat sin regeringsbildning. Enligt reservationen
bör bl. a. av dessa skäl systemet med särskilda omröstningar om förslaget
till statsminister slopas. De farhågor som framförts för att talmannen därmed
skulle få en alltför stark maktposition är enligt reservanterna överdrivna.

Enligt en annan reservation av kommitténs vpk-ledamot bör omröstningen

KU 1982/83:30

gälla såväl statsministern som regeringens partimässiga sammansättning och
dess program i stort.

Utskottet konstaterar att de tre icke-socialistiska partierna följt grundlagskommitténs
rekommendation att inte rösta emot förslaget till statsminister i
ett parlamentariskt läge där den föreslagna kandidaten framstod som den
naturliga regeringsbildaren. Av röstförklaringarna framgår att härmed inte
avsågs något ställningstagande till den kommande regeringens politik.

Utskottet vill vidare framhålla att regeringsskiftet 1982 ger en god
belysning av de svårigheter som den nuvarande regeringsbildningsproceduren
kan ge upphov till. Trots att valet gav ett klart parlamentariskt utslag
kunde den nya regeringen inte träda till förrän nästan tre veckor efter
valdagen. Under denna tid då regeringen Fälldin III fungerade som s. k.
expeditionsministär inträffade två händelser av stor politisk betydelse,
nämligen ubåtsincidenten i Hårsfjärden och valutautflödet som ledde fram
till devalveringen den 8 oktober. Båda dessa händelser behandlar utskottet
senare i betänkandet. Utskottet finner emellertid skäl att här understryka det
otillfredsställande i att reglerna inte möjliggjorde en snabbare regeringsbildning.

2. Regeringens sammansättning och regeringskansliets organisation

I den nya regering som tillträdde den 8 oktober 1982 ingick från början 19
statsråd. Den 1 december entledigades försvarsminister Börje Andersson.
Till ny försvarsminister fr. o. m. den 17 januari 1983 utsågs Anders
Thunborg. Under mellantiden förordnades kommunikationsminister Curt
Boström att vara chef för försvarsdepartementet. Den 11 januari utsågs
ytterligare ett statsråd. Regeringen har således f. n. 20 ledamöter. Till
ställföreträdare för statsministern utsågs den 8 oktober statsrådet Ingvar
Carlsson.

I samband med statsministerns anmälan av statsråden i riksdagen den 8
oktober aviserades att regeringen senare skulle lägga fram förslag om vissa
ändringar i den departementala organisationen. Förslaget skulle bl. a.
innebära att ekonomi-, budget-, handels- och kommundepartementen
upphörde och att två nya departement - finans- och civildepartementen -inrättades.

Redan vid regeringens tillträde fattade dock statsministern vissa beslut om
statsrådens ansvarsområden som hade samband med de kommande organisationsförändringarna.
Sålunda utsågs en gemensam chef för utrikes- och
handelsdepartementen. Även ekonomi- och budget departementen fick
samma statsråd som chef. Ekonomi- och budgetministern blev också
ansvarig inom regeringen för vissa frågor inom handelsdepartementets
område, bl. a. tullar och konsumentfrågor. Samband med den kommande
organisationsförändringen hade också kommunministerns förordnande att
föredra en rad ärendegrupper, bl. a. ärenden som rör arbetstagare i offentlig

KU 1982/83:30

tjänst, inom budgetdepartementets område.

Utan samband med den planerade organisationsförändringen beslöt
statsministern vidare den 8 oktober att vissa grupper av ärenden, som hör till
visst departement, skulle föredras i regeringen av annat statsråd än
departementschefen. På sedvanligt sätt utsågs sålunda särskilda statsråd för
föredragningsuppgifter inom social-, utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementens
områden. Inom industridepartementets område fick vidare ett
statsråd i uppgift att i industriministerns ställe föredra energipolitiska
ärenden och ett annat statsråd statsföretagsfrågor m. m. Efter det att
omorganisationen av departementen genomförts (se nedan) fick genom
statsministerns beslut den 11 januari ett särskilt statsråd i uppgift att föredra
utrikeshandelsfrågor och andra närliggande frågor inom utrikesdepartementet.
En förteckning över nu gällande förordnanden enligt 7 kap. 5 §
regeringsformen, dvs. förordnanden för annat statsråd än departementschefen
att föredra ärendegrupp, som hör till visst departement, finns i bilaga
3A.

I proposition hösten 1982 (prop. 1982/83:65) föreslogs att regeringen
skulle få bemyndigande att för budgetåret 1982/83 omdisponera anslag som
anvisats för att bekosta verksamheten vid departementen och kommittéerna
m. m. Detta var enligt propositionen en förutsättning för att den i samband
med regeringsförklaringen anmälda omorganisationen av departementen
skulle kunna genomföras. Propositionen remitterades till finansutskottet
som uttalade (FiU 1982/83:22) att det ankom på regeringen att besluta om
departementsorganisationen. Förslagen i propositionen syftade enligt
utskottet till att möjliggöra ett snabbt genomförande av regeringens planer
på detta område. Mot denna bakgrund hade utskottet ingen erinran mot det
framlagda förslaget. Riksdagen följde utskottet. I ett särskilt yttrande till
utskottsbetänkandet uttalade fem ledamöter (m + fp) att den förutskickade
omorganisationen av departementen icke var ägnad att främja effektiviteten
i departementsarbetet. Det hade, menade man, varit till fördel för såväl
inrikes- som utrikeshandeln att bevara ett sammanhållet handelsdepartement.

Genom beslut den 16 december 1982 utfärdade regeringen en ny
departementsförordning (1982:1177), som trädde i kraft den 1 januari 1983.
Genom förordningen inrättades ett finansdepartement (Fi) och ett civildepartement
(C). Samtidigt upphörde ekonomi-, budget-, handels- och
kommundepartementen. Samma dag förordnade statsministern chefer för de
nyinrättade departementen.

I fråga om innebörden av den genomförda departementsreformen skall
nämnas att till finansdepartementet överfördes i stort sett samtliga ärenden
som tidigare legat på ekonomidepartementet. Även en stor del av det
tidigare budgetdepartementets ärenden överfördes till finansdepartementet.
Dit hör bl. a. skattepolitik och frågor som rör statens budget; vidare frågor
om skatteutjämningsbidrag, generella statliga bidrag till den kommunala

KU 1982/83:30

sektorn och andra kommunalekonomiska frågor. Från handelsdepartementet
överfördes bl. a. pris-, konkurrens- och konsumentfrågor samt ärenden
angående tullväsendet.

Civildepartementet karaktäriseras i årets budgetproposition som den
offentliga sektorns departement. Det består i huvudsak av delar av de
tidigare kommun- och budgetdepartementen. Kommundepartementets
ärenden överfördes - med vissa mindre undantag - i sin helhet till det nya
departementet. Från budgetdepartementet fördes bl. a. frågor som rör
rationalisering (inkl. ADB) och revision inom statsförvaltningen. Från
samma departement kom även frågor om arbets- och anställningsvillkor i
offentliga anställningar samt personaladministrativa och personalpolitiska
frågor för statligt anställda.

Flandelsdepartementets ärenden gick som redan framgått delvis till
finansdepartementet. Utrikeshandelsfrågorna m. m. överfördes till UD, det
ekonomiska försvaret till försvarsdepartementet, lotterifrågorna till utbildningsdepartementet
samt vissa inrikeshandelsfrågor till industridepartementet.

I samband med regeringsskiftet träffades mellan de partier som ingick i de
avgående och tillträdande regeringarna en överenskommelse om statssekreterarnas
anställningsförhållanden. Denna hade i princip samma innebörd
som tidigare överenskommelser i detta ämne. Enligt överenskommelsen
förutsattes statssekreterarna i den avgående regeringen lämna sina uppgifter
i regeringskansliet. Den nya regeringen skulle vidare erbjuda alla statssekreterare
som så önskade annat, likvärdigt arbete inom statsförvaltningen.

I enlighet med överenskommelsen avgick samtliga 17 statssekreterare från
sina befattningar. I samband med regeringsskiftet lämnade även kabinettssekreteraren,
som tidigare utnämnts till ambassadör, sin tjänst i UD. Efter
regeringsskiftet har 24 nya statssekreterare inkl. kabinettssekreterare
utnämnts. Departementsfördelningen framgår av bilaga 3 B.

För informationssekreterare och andra politiskt sakkunniga gäller sedan
1979 ett särskilt avtal, det s. k. politikeravtalet. Avtalet innebär i korthet att
dessa tjänstemän får sin anställning kopplad till vederbörande statsråds
tjänstetid. Om statsrådet avgår skall således de politiskt sakkunniga som
arbetar åt statsrådet samtidigt lämna sin tjänst. I gengäld innehåller avtalet
en regel om ekonomisk gottgörelse som sträcker sig utöver de vanliga
ersättningsreglerna i lagstiftningen om anställningstrygghet.

Bilaga 3 B innehåller också en sammanställning departement för departement
av informationssekreterare och politiskt sakkunniga i den gamla och
den nya regeringen. Av denna framgår att vid regeringens avgång den 8
oktober fanns 18 informationssekreterare anställda enligt politikeravtalet.
Dessa lämnade samtliga sina befattningar. Detsamma gällde samtliga de 31
politiskt sakkunniga som var anställda i regeringskansliet vid regeringsskiftet.

KU 1982/83:30

I den nya regeringen har samtliga statsråd utom utrikesministern
informationssekreterare. Industriministern och statsrådet Roine Carlsson
har en gemensam informationssekreterare. Totalt uppgår f. n. antalet
informationssekreterare till 18.

Från regeringsskiftet till utgången av februari månad 1983 har 46 politiskt
sakkunniga anställts i regeringskansliet. Av dessa finns inemot hälften i
statsrådsberedningen.

Bland de avgångna politiskt sakkunniga fanns två personer med assistentuppgifter.
Bland de nyanställda har 16 motsvarande uppgifter.

De riksdagsledamöter som biträder i regeringskansliet omfattas inte av
politikeravtalet. Vid regeringsskiftet biträdde sju riksdagsledamöter från
centerpartiet och tre från folkpartiet. Den nya regeringen har förordnat fyra
riksdagsledamöter att vara sakkunniga. Departementsfördelningen framgår
av bilaga 3 B.

Den företagna granskningen föranleder inget annat uttalande från
utskottet än att det numera får anses klarlagt att politikeravtalet även
omfattar anställda med assistentuppgifter.

3. Remisser till lagrådet

Liksom tidigare år har utskottet granskat regeringens remittering av
lagförslag till lagrådet. I en granskningspromemoria. bilaga 4 A, lämnas en
redogörelse för gällande bestämmelser. Av bilagan framgår också i vilken
omfattning lagförslagen i de propositioner som lämnats till riksdagen under
1982 har varit föremål för lagrådsgranskning.

Antalet av lagrådet granskade förslag ligger för 1982 på samma nivå som
för 1981. Antalet fall där regeringen avstått från lagrådsgranskning har
däremot ökat i förhållande till föregående år. Dessa uppgår till 58 % av det
totala antalet propositioner som innehåller lagförslag inom området för
lagrådets granskning.

Utskottet vill starkt framhålla att när det gäller lagförslag som faller inom
det s. k. obligatoriska granskningsområdet är lagrådsgranskning huvudregel.
För undantag från lagrådsgranskning krävs särskilda skäl. Allmänna
hänvisningar till behovet av skyndsamhet får t. ex. inte urholka tillämpningen
av huvudregeln.

Av granskningspromemorian framgår att i drygt en tiondel av fallen har
underlåtenhet att höra lagrådet haft samband med arbetsbelastningen i
lagrådet. Större delen av år 1982 bestod lagrådet av två avdelningar. Under
en period på våren arbetade emellertid lagrådet med fyra avdelningar, dvs.
det högsta tillåtna antalet avdelningar. För att undvika dröjsmål med
angelägen lagstiftning avstod regeringen i vissa fall under denna period från
lagrådsgranskning. Proposition till riksdagen kunde därmed läggas fram
inom den i 3 kap. 3 § riksdagsordningen angivna tiden.

Det är enligt utskottets mening mycket angeläget att regeringen tillser att

KU 1982/83:30

departementen planerar sitt arbete på ett sådant sätt att arbetsbelastningen i
lagrådet inte tillåts bli det avgörande skälet för att underlåta lagrådsremiss
när sådan i och för sig bör ske. Utskottet kommer att med största
uppmärksamhet följa den framtida utvecklingen i detta avseende.

Som framgår av bilaga 4 A har också vid årets granskning i ett par
propositioner påträffats lagförslag som inte remitterats till lagrådet och som
saknar motivering härför men som kan bedömas tillhöra det område inom
vilket lagrådsgranskning i princip bör ske om inte någon av de i regeringsformen
angivna undantagssituationerna föreligger. Utskottet måste därför
åter understryka vikten av att det i enlighet med regeringsformens regler
alltid skall lämnas en redovisning av skälen till att lagrådet inte hörts i de fall
då lagrådsremiss i princip skall ske.

Särskild uppmärksamhet har vid årets granskning ägnats åt förfarandet i
samband med lagrådsgranskningen. En undersökning har gjorts för att
klarlägga i vilken omfattning det har förekommit föredragning inför lagrådet
innan lagrådet formellt fått del av lagrådsremiss. Härvid har samtliga under
1981 och 1982 av regeringen beslutade lagrådsremisser granskats. Resultatet
av undersökningen framgår av bilaga 4 B som också innehåller en redovisning
av vissa tidigare uttalanden och statsrådsberedningens anvisningar i
frågan.

Utskottet har tidigare uppmärksammat frågan om s. k. underhandsföredragning
inför lagrådet. I samband med 1979 års granskning uttalade
utskottet att ett sådant förfarande kunde ha vissa praktiska fördelar och såg
inte något hinder i och för sig mot förfarandet. Det låg i sakens natur att man i
detta skede kunde göra formella ändringar, som inte krävde några särskilda
kommentarer från lagrådets sida. Däremot borde det enligt utskottets
mening inte komma i fråga att väsentliga ändringar gjordes på detta sätt.
Utskottet framhöll att lagrådet enligt regeringsformen är ett i förhållande till
regeringen självständigt granskningsorgan. Det var således inte avsett att
lagrådet skulle tas i anspråk för uppgifter som borde fullgöras vid
departementsberedningen. Vidare ansåg utskottet det viktigt både för
riksdagens och allmänhetens kontroll av regeringsarbetet att lagrådets
yttrande gav en riktig bild av vad som förekommit under lagrådsgranskningen.
För ett ärendes allsidiga belysning var det inte utan intresse för riksdagen
att få de! av de överväganden som låg till grund för regeringens ursprungliga
förslag.

! svar den 21 mars 1983 på en interpellation om lagrådsgranskningen
tillkännagav justitieministern som sin uppfattning bl. a. att huvudregeln bör
vara att de lagförslag som lagrådet skall granska överlämnas till lagrådet först
sedan regeringen har fattat sitt beslut och förslagen fått sin slutliga
utformning. Underhandsföredragning bör enligt samma uttalande användas
med återhållsamhet. Lagrådet skall inte tas i anspråk för uppgifter som bör
fullgöras på beredningsstadiet i departementet. Det bör heller inte förekomma
att ett departement under hand gör väsentliga ändringar i ett förslag

KU 1982/83:30

sedan lagrådet har påbörjat sin granskning.

Utskottets granskning har visat att s. k. underhandsföredragning förekommit
i betydande omfattning. I några fall har lagrådet i sitt protokoll antecknat
att lagrådet vid underhandsföredragningen kommit med ändringsförslag av i
huvudsak redaktionell natur som beaktats vid den slutliga utformningen av
lagrådsremissen.

Mot bakgrund av gjorda iakttagelser har utskottet funnit anledning att
understryka vikten av att s. k. underhandsföredragning undviks. Utskottet
konstaterar att den uppfattning som justitieministern gett uttryck för i det
nyss nämnda interpellationssvaret överensstämmer med utskottets tidigare
enhälliga uttalande.

4. Regeringens handläggning av utlänningsärenden

Utskottet har under årets granskning tagit upp regeringens handläggning
av utlänningsärenden. Granskningen har i första hand tagit sikte på
handläggningstider, men en granskning har också gjorts av besluten i vissa
enskilda ärenden. Utlänningsärendena har vid några tidigare tillfällen
granskats av utskottet. Sålunda granskades vid riksmötet 1979/80 (KU
1979/80:50 s. 20-25) främst handläggningsordningen men även tillämpningen
av den nordiska passöverenskommelsen. Förra året granskade utskottet
regeringens handläggning av ett visst förpassningsärende (KU 1981/82:35 s.
41-42).

År 1975 antog riksdagen riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken.
Enligt detta beslut bör invandrarpolitiken präglas av en strävan efter
jämlikhet mellan invandrare och svenska medborgare. En rad åtgärder har
också vidtagits för att förbättra invandrarnas ställning. Vissa grundläggande
skillnader finns emellertid. Sålunda är endast svenska medborgare röstberättigade
och valbara vid riksdagsval. Denna fråga har under senare tid
kommit i blickpunkten genom att den gjorts till föremål för utredning genom
1983 års rösträttskommitté (dir. 1983:6). En annan betydelsefull skillnad
mellan svenska och utländska medborgare är den för utlänningslagstiftningen
grundläggande principen att endast svenska medborgare har en ovillkorlig
rätt att vistas och arbeta i landet.

I det följande lämnas först en kortfattad redogörelse för vissa grundläggande
principer i den nya utlänningslag (1980:376, omtryckt 1982:1111) som
riksdagen antog under våren 1980 och som trädde i kraft den 1 juli samma år.
Till 1980 års utlänningslag hör en särskild utlänningsförordning (1980:377,
omtryckt 1982:1112). Redovisningen har begränsats till att avse den
utomnordiska invandringen. Vidare presenteras kortfattat bestämmelser om
avlägsnande av utlänningar. Slutligen redovisas material rörande handläggningen
av utlänningsärenden inom regeringskansliet.

En mera detaljerad beskrivning av de nya reglerna i utlänningslagen och
utlänningsförordningen finns i en bilaga 5 som fogas till detta betänkande.

KU 1982/83:30

Där finns också en utförligare beskrivning av utlänningsärendenas handläggning.
Bilagan innehåller vissa statistiska sammanställningar såvitt gäller
inkomna och avgjorda ärenden ävensom handläggningstiderna.

De viktigaste ändringarna i den nya utlänningslagstiftningen har gällt
frågor om uppehållstillstånd, skyddet för flyktingar och vissa andra grupper,
förutsättningar och former för beslut om avlägsnande samt reglerna om
upphävande av avlägsnandebeslut, som vunnit laga kraft. Efter ikraftträdandet
har ytterligare ändringar genomförts. Dessa har gällt formerna för beslut
om avlägsnande, användningen av vissa tvångsmedel samt straffpåföljderna
vid brott mot utlänningslagstiftningen.

Huvudregeln i utlänningslagstiftningen är att en utlänning inte utan
särskilt tillstånd får resa in i eller uppehålla sig i Sverige. Genom en rad
undantag får dock medborgare i de flesta länder besöka Sverige under tre
månader utan visum. Utlänningen måste dock kunna försörja sig här. En
viktig princip är vidare att uppehålls- och arbetstillstånd, när sådant krävs,
skall ha beviljats före inresan och att tillstånd kan beviljas efter inresan
endast för flyktingar och för den som kan åberopa flyktingliknande skäl samt
för nära släktingar. När det gäller den utomnordiska invandringen medger de
nuvarande riktlinjerna invandring av i huvudsak tre kategorier: 1) flyktingar
och personer med flyktingliknande skäl, 2) nära släktingar såsom make,
sammanboende och minderåriga barn och 3) arbetskraftsinvandrare.
Arbetskraftsinvandringen har under senare år varit av liten omfattning.
Flertalet ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd och beviljade sådana
har gällt politiska flyktingar och personer som kunnat åberopa flyktingliknande
skäl samt nära anhöriga till svenska medborgare och utländska
medborgare som redan är bosatta här.

En utlänning som kommer till Sverige eller vistas här utan erforderliga
tillstånd kan antingen avvisas eller bli utvisad. Avvisning skall ske direkt vid
eller i nära anslutning till ankomsten. Avvisning beslutas av polismyndighet.
I vissa fall - såsom när utlänningen åberopar politiska skäl - skall dock
ärendet överlämnas till eller beslutet anmälas för invandrarverket.

Utvisning kan ske på formell eller materiell grund. I flertalet ärenden
beslutas utvisning av invandrarverket. Utvisning på grund av brott beslutas
av allmän domstol, medan utvisning av presumtiva ”terrorister” och andra
politiska utvisningar beslutas av regeringen.

Invandrarverket prövar också alla förstagångsansökningar om bosättning
och är besvärsinstans i fråga om polisens beslut.

Regeringen är besvärsinstans beträffande beslut av invandrarverket som
gäller avvisning, utvisning, vissa verkställighetsärenden, ärenden om flyktingförklaring
och resedokument. Även besvär över vissa medborgaskapsbeslut
prövas av regeringen.

Vissa utlänningsärenden kan komma under regeringens prövning även på
annat sätt än genom besvär. Domstols utvisningsbeslut kan upphävas av
regeringen, om den finner att beslutet inte kan verkställas eller att det annars

KU 1982/83:30

finns skäl för att beslutet inte längre skall gälla. Domstolsbeslut om utvisning
kan också komma under regeringens prövning nädevägen enligt bestämmelserna
i regeringsformen. Detta sker när en nådeansökan omfattar både
straffet och utvisningsbeslutet. Sådana ärenden handläggs inom justitiedepartementets
nådeenhet. Invandrarverket kan också överlämna ärenden till
regeringens prövning, om särskilda skäl motiverar det. Sådana överlämnanden
är dock mindre vanliga.

Antalet invandrare som under de senaste åren (1979-1982) på grund av
flyktingskäl erhållit tillstånd att stanna i Sverige har ökat kraftigt från drygt
2 700 år 1979 till över 6 000 år 1982. En stor del av ökningen under 1982
hänför sig till de ca 3 000 polska medborgare som fått stanna här av politiska
skäl. Flyktinginvandringen utgörs till största delen av spontant hitresta
flyktingar medan den organiserade flyktinginvandringen (”flyktingkvoten”)
utgjort en mindre del (ca 1 250 fall per år). Anknvtningsfallen har däremot
varit tämligen oförändrade, omkring 7 000 ärenden per år. De tillstånd som
beviljats av humanitära och arbetsmarknadsskäl har också varit tämligen
konstant, omkring tusentalet fall. Tillstånden för nya gäststuderande har
minskat från 700-800 per år till 363 för 1982. Vidare kan noteras att andelen
beviljade tillstånd där ansökan givits in före inresan till Sverige har ökat.

När det gäller inkomna och avgjorda ärenden vid arbetsmarknadsdepartementets
särskilda enhet för utlänningsärenden (IM-enheten) kan följande
utveckling noteras. Antalet till regeringen inkomna besvärsärenden angående
utvisning, verkställighet m. m. har halverats mellan åren 1979 och 1982
(1 967 resp. 959 ärenden). Besvär över beslut om flyktingförklaring och
resedokument har däremot ökat på några år från 100-200 till nära 400
ärenden år 1982. Det totala antalet inkomna ärenden har dock genomgått
viss minskning under 1982.

Det totala antalet av regeringen avgjorda ärenden har varit tämligen
konstant, omkring 3 000 ärenden, under tiden 1979-1982 med någon ökning
det sista året (3 286). Eftersom de inkomna ärendena samtidigt minskat har
ärendebalansen också förbättrats. Antalet balanserade ärenden låg vid
utgången av 1982 på omkring 1000 ärenden jämfört med 1 700 det
föregående året. Detta har också inneburit förkortade handläggningstider.

Vid en jämförelse av de genomsnittliga handläggningstiderna för departementets
handläggning kan noteras att andelen ärenden som avgjorts inom
tre månader stigit från är 1979 till 1982 (från 42,2 % till 59 %).

Målet för utlänningsärendenas handläggningstider har i olika sammanhang
uttalats vara sex-nio månader för normalfallen av sådana ärenden som
går igenom hela instansordningen polismyndighet-invandrarverk-regering.
Därvid har en-två månader beräknats för polisens handläggning, tre-fyra
månader för invandrarverkets och högst tre månader för regeringskansliets
handläggning. Under hösten 1982 gav arbetsmarknadsdepartementet ut
några pressmeddelanden om handläggningstiderna. Sålunda konstaterades i

KU 1982/83:30

september att antalet icke avgjorda utvisningsärenden i regeringskansliet
halverats under tiden januari-september 1982. Den genomsnittliga handläggningstiden
i regeringskansliet hade kunnat sänkas från sex till tre-fyra
månader och den sammanlagda handläggningstiden från tolv till åtta-nio
månader. Ett förverkligande av målet för handläggningstiderna skulle
därmed enligt pressmeddelandet kunna uppnås inom kort. Enligt inhämtade
upplysningar från IM-enheten synes de uppnådda resultaten i princip
alltjämt vara bestående.

En särskild granskning har vidare gjorts inom utskottets kansli av samtliga
utlänningsärenden (inklusive ärenden om svenskt medborgarskap m. m.)
som kom in till arbetsmarknadsdepartementet under den första veckan i
februari 1982. Totalt inkom under denna tid 43 ärenden. Flertalet ärenden
var avvisnings- eller utvisningsärenden. Av granskningen har framgått att de
långa handläggningstiderna främst förekommer i ärenden där politiska skäl
åberopas. Det är också främst i dessa ärenden som regeringen ändrat
invandrarverkets beslut.

Av de 43 särskilt undersökta ärendena överlämnade invandrarverket för
regeringens prövning tre ärenden där adoption beviljats av tingsrätt
samtidigt som lagakraftvunna avlägsnandebeslut förelegat. Verket påpekade
i samband med sitt överlämnande problemet med en kollision melian olika
regelsystem som administreras av skilda myndigheter. I de konkreta fallen
tiilstyrkte emellertid verket att avlägsnandebesluten upphävdes, vilket
regeringen sedermera också gjorde.

Utskottets granskning har visat att handläggningstiderna under den
senaste tiden har förkortats. Främst gäller detta mera rutinartade ärenden. I
utvisningsärenden där politiska skäl åberopas är handläggningstiderna dock
fortfarande oroväckande långa. I dessa ofta känsliga ärenden måste
självfallet mycket höga rättssäkerhetskrav ställas men de långa väntetidernas
negativa inverkan på de enskilda berörda människorna måste starkt
understrykas. Enligt utskottet är det därför av största vikt att fortsatta
ansträngningar görs för att minska handläggningstiderna. Detta får dock inte
ske på bekostnad av rättssäkerheten. Utskottet avser att även i framtiden
följa utlänningsärendenas handläggning.

Granskningen har i övrigt inte föranlett något särskilt uttalande från
utskottets sida.

5. Propositionsavlämnandet

Utskottet har sedan länge årligen granskat propositionsavlämnandet till
riksdagen. Granskningen har främst gällt överensstämmelsen mellan propositionsförteckningarna
och det faktiska avlämnandet samt frågor rörande
anhopningen av propositioner till sista veckan och sista dag före utgången av
resp. propositionstid (den 10 resp. 31 mars). Med anledning av granskningarna
har utskottet funnit anledning rikta kritik främst mot att en stor mängd

KU 1982/83:30

propositioner avlämnas under sista veckan av perioderna. Även iakttagelser
av omfattande förseningar har noterats. I granskningsbetänkandet 1980/
81:25 redovisades en detaljerad statistik för tidsperioden 1971-1980. I förra
årets granskningsbetänkande, som gällde propositionsavlämnandet under år
1981, underströk utskottet på nytt de kritiska uttalanden som utskottet gjort
vid flera tillfällen.

Vid den nu aktuella granskningen har utskottet begränsat sig till att
närmare granska förhållandena under våren 1982. Antalet avlämnade
propositioner var då förhållandevis mycket stort och betydligt över
genomsnittet (153 propositioner mot genomsnittligt ca 120). Anhopningen
till sista veckan var påtaglig. Inte mindre än 45 % av vårens propositioner
lämnades under sista veckan före resp. propositionstids utgång. Det kan
noteras att den genomsnittliga förseningen också var avsevärt längre än
genomsnittet.

Utskottet vill med anledning av granskningen på nytt understryka de
kritiska uttalanden som tidigare gjorts och då särskilt betona att anhopningen
till den sista veckan före resp. propositionstids utgång är klart otillfredsställande.

Slutligen har utskottet funnit anledning att beröra det förhållandet att
innehållet i regeringsförslag inte sällan offentliggörs innan propositionen
finns tillgänglig för riksdagens ledamöter. Enligt utskottet är en sådan
ordning inte acceptabel.

6. Kärnvapenfri zon i Europa

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens handläggning av ett
förslag som behandlats inom den s. k. Palme-kommissionen om en europeisk
zon fri från slagfältskärnvapen. Utskottet har tagit del av ett omfattande
skriftligt material i ämnet som överlämnats från utrikesdepartementet och
statsrådsberedningen. Vidare har statsminister Olof Palme, utrikesminister
Lennart Bodström och chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning
ambassadören Lennart Eckerberg inför utskottet lämnat uppgifter i saken.
Som bilagor till detta betänkande fogas dels delar av det skriftliga materialet,
dels uppteckningar av vad som förekom vid de nämnda utfrågningarna
(bilaga 6 A-C).

The Independent Commission on Disarmament and Security Issues
(ICDSI) - dvs. den oberoende kommissionen för nedrustnings- och
säkerhetsfrågor, i Sverige benämnd Palmekommissionen - bildades i Wien i
september 1980.1 kommissionen, vars ordförande är Olof Palme, deltar en
rad politiker och experter från olika länder, bl. a. från både NATO- och
Warszawapaktsländerna. En av medlemmarna av kommissionen är Egon
Bahr från förbundsrepubliken Tyskland. Bahr är SPD-ledamot av den
västtyska förbundsdagen och ordförande i förbundsdagens underutskott för
frågor angående nedrustning och vapenkontroll. Han har tidigare varit

KU 1982/83:30

ekonomisk samarbetsminister och statssekreterare i det västtyska utrikesdepartementet.

Våren 1982 lade kommissionen fram en slutrapport innehållande bl. a.
förslag till en zon fri från slagfältskärnvapen i Centraleuropa. Rapporten
överlämnades i juni 1982 av Palme till FN:s generalsekreterare. På inbjudan
av Palme sammanträdde några av ledamöterna och experterna - däribland
Bahr-i Stockholm den 28-29 oktober. Vid sammanträdet diskuterades olika
frågor som skulle tas upp vid ett kommande uppföljningsmöte med hela
kommissionen i Lagos. Nigerias regering hade inbjudit kommissionen att
sammanträda där i slutet av oktober. Mötet ägde sedermera rum i slutet av
januari 1983.

Under Stockholmsmötet framfördes tanken att man kanske kunde göra en
sondering beträffande förslaget om en europeisk kärnvapenfri zon hos ett
antal regeringar för att efterhöra dessas reaktion. Man kom enligt vad Palme
uppgett inför utskottet överens om att Bahr skulle lämna synpunkter på vad
en not i ämnet kunde innehålla. Omedelbart efter mötet i Stockholm skrev
kommissionens sekreterare Anders Ferm en promemoria med förslag till
vissa åtgärder (se bilaga 6 D). Ett par dagar senare diskuterade Palme saken
med utrikesministern. I början av november tog utrikesministern i sin tur upp
frågan vid ett möte med utrikesdepartementets chefstjänstemän. Därvid
behandlades även ett annat förslag som också ingår i Palmekommissionens
rapport, nämligen förbud mot kemiska vapen. UD-tjänstemännen framförde
uppfattningen att sistnämnda förslag inte borde aktualiseras i detta
sammanhang.

Den 15 november fick Palme ett brev från Bahr och ett av honom utarbetat
förslag till not (bilaga 6 E-F). Handlingarna vidarebefordrades på Palmes
uppdrag till utrikesdepartementet för handläggning. Enligt Palme var det
fråga om ett arbetsmaterial. Den 30 november uppringdes Palme av Bahr
som meddelade att han inte kunde delta i det ursprungligen planerade
kommissionsmötet i Lagos eftersom en extra partikongress med SPD skulle
äga rum i Tyskland. Bahr efterhörde hur frågan om den svenska noten låg till.
Det var av intresse för Bahr att få veta detta. Han skulle ta upp
kärnvapenfrågan i ett tal den 10 december. Detta skedde sedermera nämnda
dag i den västtyska förbundsdagen. Den svenska sonderingen berördes i ett
avsnitt av talet.

Inom utrikesdepartementet hade utarbetats ett förslag till den not som
skulle överlämnas av de svenska ambassadörerna i berörda länder. Detta
innehöll alternativa skrivningar. Arbetet var klart den 30 november. Palme
avlade i början av december ett officiellt besök i Hamburg. Efter detta eller
den 6 december fastställdes slutgiltigt notens formulering, varefter telegram i
saken sändes till ambassaderna (promemoria 1983-03-15 av kabinettssekreterare
Pierre Schori, bilaga 6 G till detta betänkande). Förfrågningen
överlämnades av ambassaderna den 8 december. Saken blev samma dag
känd genom massmedierna. Utrikesministern anordnade därför en press -

KU 1982/83:30

konferens (bilaga 6 H).

Vid sitt besök i Hamburg diskuterade Palme zonfrågan med bl. a.
f. förbundskanslern Helmut Schmidt och omnämnde den förestående
svenska sonderingen för SPD:s nuvarande ordförande Willy Brandt.

Till detta betänkande fogas utöver ovannämnda handlingar promemoria
1983-03-14 av statsministerns pressekreterare Hans Dahlgren, promemoria
1983-03-11 av Lennart Eckerberg samt ytterligare promemorior som
upprättats 1982-12-01 och 1983-03-15 inom utrikesdepartementets politiska
avdelning (bilaga 6 I-L). Notens utformning framgår av pressmeddelande
1983-02-25 (bilaga 6 M).

Frågan anmäldes i utrikesnämnden den 14 januari 1983. Enligt vad Palme
uttalat inför utskottet var frågan av den karaktären att den ansågs för liten för
att man skulle anordna ett särskilt sammanträde i utrikesnämnden. Det
gällde endast i detta skede en sondering hos berörda regeringar. Däremot var
det ett sådant ärende som lämpligen borde redovisas i nämnden när ett
sammanträde av andra skäl skulle äga rum. Detta skedde som nyss sagts den
14 januari 1983. Hade vid den tiden förekommit veckovisa sammanträden
med partiledarna, vilket nu sker, hade Palme självfallet tagit upp frågan där.
Något formellt regeringsbeslut om sonderingen har inte fattats. Frågan har
främst handlagts av stats- och utrikesministrarna. Enligt Palme togs frågan
sannolikt upp vid en s. k. lunchberedning med regeringen.

Frågan har behandlats i riksdagen bl. a. den 18 mars 1983 med anledning
av interpellationer i ämnet till utrikesministern.

Utskottet får för sin del anföra följande. Som inledningsvis beskrivits lade
Palmekommissionen fram sin slutrapport våren 1982. Den överlämnades i
juni till FN:s generalsekreterare. Kommissionens förslag innehåller bl. a.
förslag till en zon fri från slagfältskärnvapen i Centraleuropa. Förslagens
huvuddrag måste enligt utskottet antas ha varit väl kända såväl i Sverige som
utomlands och hade genomgående här i landet fått ett positivt bemötande.
Vid kommissionsmötet i Stockholm i slutet av oktober diskuterades tanken
att man från svensk sida skulle göra en sondering hos ett antal regeringar för
att inhämta synpunkter i frågan. Det var således i detta skede inte ett konkret
förslag till internationell överenskommelse, internationella förhandlingar
eller dylikt som den svenska regeringen föreläde de utländska regeringarna.
Det får anses klarlagt att utformningen av den svenska noten fastställdes
efter en självständig prövning i regeringskansliet. Mot denna bakgrund anser
utskottet att någon kritik från konstitutionell synpunkt mot handläggningen
av frågan inte kan riktas mot regeringen.

Utskottet vill tillägga, att det är av stort värde att den nya regeringen
återinfört veckovisa överläggningar med partiledarna. Vid dessa ges tillfälle
för regeringen att fortlöpande lämna information till oppositionen, varvid
särskilt bör pekas på värdet av kontakter mellan partierna i utrikespolitiska
frågor.

KU 1982/83:30

7. Ubåtsincidenten i Hårsfjärden

Utskottet har beslutat granska regeringens handläggning av ubåtsincidenten
i Hårsfjärden i oktober 1982. Till grund för granskningen har utskottet
haft ubåtsskyddskommissionens betänkande (SOU 1983:13) Att möta
ubåtshotet. Vidare har ambassadör Sven Hirdmän, förutvarande statssekreterare
i försvarsdepartementet, utfrågats av utskottet. Utfrågningen redovisas
som bilaga 7 till detta betänkande. Uppgifter har också lämnats av
nuvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet Per Borg. Slutligen har
utskottet tagit del av uppteckningar från samtal som medlemmarna av
ubåtsskyddskommissionen haft med dåvarande statsministern Thorbjörn
Fälldin och nuvarande statsministern Olof Palme.

Regler för ingripande mot ubåtskränkningar

Enligt 10 kap. 9 § tredje stycket regeringsformen får regeringen bemyndiga
försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och
sedvänja för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig
mellan främmande stater.

Bestämmelsen kommenterades inte närmare i förarbetena till grundlagsreformen.

I anslutning till en redovisning av denna bestämmelse anför ubåtsskyddskommissionen
att grunden för Sveriges rätt att använda våld för att värna
om landets territoriella integritet utgörs av folkrättens regler om rätten till
individuellt och kollektivt självförsvar (särskilt FN-stadgans artikel 51). Av
självförsvarsrätten och folkrätten i övrigt följer att varje stat har rätt att, om
så krävs med vapenmakt, hävda sin suveränitet och sitt territorium. I
konsekvens härmed kan enligt ubåtsskyddskommissionen åtgärder som
vidtas i enlighet med rätten till självförsvar inte anses som en aggression.

Vad beträffar utländska örlogsfartyg och militära luftfartygs tillträde till
svenskt territorium finns bestämmelser i den s. k. tillträdeskungörelsen
(1966:366). Enligt denna kungörelse krävs för genomfart av territorialhavet
anmälan på diplomatisk väg. För örlogsfartygs tillträde till svenskt territorium
i annat fall krävs tillstånd av regeringen. Utan tillstånd får inte heller
främmande makts örlogsfartyg stoppa eller ankra eller på annat sätt göra
uppehåll inom svenskt territorium, om det inte är nödvändigt med hänsyn till
fartygets säkerhet. Tvingas örlogsfartyg göra uppehåll eller kommer det på
grund av nöd in på inre vatten, skall fartyget om möjligt avge internationell
signal och anmäla förhållandet till svensk myndighet. Vid färd inom
sjöterritoriet skall enligt tillträdeskungörelsen främmande makts örlogsfartyg
ha nationalitetsflagga hissad. Ubåt skall vara i övervattensläge.

Regler för ingripande mot främmande örlogsfartyg som påträffas inom
svenskt territorium finns i IKFN, dvs. den av Kungl. Maj:t i kommandoväg
den 24 januari 1967 utfärdade instruktionen för krigsmakten vid hävdande av

2 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

rikets oberoende under allmänt fredstillstånd samt under krig mellan
främmande makter varunder Sverige är neutralt. I de inledande bestämmelserna
i IKFN framhålls bl. a. att krigsmakten i samarbete med civila
myndigheter skall övervaka att bestämmelserna i tillträdeskungörelsen
iakttas och att krigsmakten skall avvisa kränkningar av svenskt territorium.
Vidare anges att IKFN utgör underlag för det handlingssätt som bör väljas i
varje enskilt fall med hänsyn till den inträffade händelsens art, den
utrikespolitiska situationen i vår närhet och riskerna för fredsbrott. Om inte
annat följer av IKFN:s bestämmelser skall ingripande med vapenmakt
föregås av varning (genom meddelande, varningsskott eller på annat tydligt
sätt). Om bestämmelserna i tillträdeskungörelsen överträds eller annan
incident inträffar skall överbefälhavaren skyndsamt underrätta utrikesministern
och försvarsministern.

IKFN föreskriver att främmande utbåt som påträffas i undervattensläge
inom svenskt territorium avvisas från territoriet. Om det är nödvändigt
tillgrips vapenmakt. Då särskilda förhållanden kräver det får enligt
överbefälhavarens bestämmande vapenmakt utan föregående varning tillgripas
mot främmande ubåt som i undervattensläge påträffas inom territoriet.

I skrivelse till regeringen den 15 april 1982 lämnade ÖB förslag till
tillträdesförordning och IKFN-förordning, vilka avsågs ersätta tillträdeskungörelsen
resp. 1967 års IKFN. Enligt ÖB:s skrivelse hade bl. a. de grova
kränkningarna av främmande ubåtar under åren 1980 och 1981 medfört att
en skärpning av reglerna var nödvändig.

Den 17 juni 1982 utfärdade regeringen förordningen (1982:755) om
utländska statsfartygs och statsluftfartygs tillträde till Sveriges territorium
m. m. (tillträdesförordning). I de delar som här berörts är bestämmelserna i
den nya tillträdesförordningen i sak desamma som i den gamla.

Samma dag, dvs. den 17 juni 1982, utfärdade regeringen också förordningen
(1982:756) om försvarsmaktens ingripande vid kränkningar av
Sveriges territorium under fred och neutralitet m. m. (IKFN-förordning).

Båda författningarna skall träda i kraft den 1 juli 1983. Den långa tiden
mellan utfärdandet och ikraftträdandet kan enligt ubåtsskyddskommissionen
motiveras med hänvisning till behovet av en omfattande granskning och
anpassning av de av ÖB utgivna detalj föreskrifter som tillsammans med den
nya förordningen och ÖB: s allmänna kungörelse utgör ”det samlade svenska
IKFN-verket”. I september 1982 framförde moderata samlingspartiet krav
på att de nya bestämmelserna borde träda i kraft omedelbart.

I de regler för ingripande mot utländsk ubåt som utfärdades i juni 1982 har
införts en skillnad mellan en ubåt som påträffas i undervattensläge i inre
vatten och inom territorialhavet. Ubåt som påträffas i inre vatten skall
tvingas inta övervattensläge och därefter prejas, identifieras samt för vidare
åtgärder föras till en ankarplats. En inom territorialhavet påträffad ubåt skall

KU 1982/83:30

- i likhet med vad som tidigare gällde inom allt svenskt territorium - avvisas
från territoriet.

Ubåtsskyddskommissionen framhåller beträffande denna bestämmelse att
det mellan dessa delar av svenskt territorium folkrättsligt föreligger den
skillnaden att det inre vattnet är jämställt med det svenska landterritoriet i så
måtto att kuststaten Sverige där åtnjuter oinskränkt suveränitet, medan det
för territorialhavet gäller att främmande lands örlogsfartyg har rätt till vad
definieras som ”oskadlig genomfart” enligt reglerna i tillträdeskungörelsen.
Härav följer enligt kommissionen att en utbåtskränkning av svenskt inre
vatten är att folkrättsligt betrakta som mycket grov och därmed i särskilt hög
grad oacceptabel.

I fråga om tillgripande av vapenmakt är bestämmelserna i den gamla och
den nya förordningen desamma. Vapenmakt som föregås av varning får
tillgripas om det är nödvändigt. Då särskilda förhållanden kräver det får
enligt ÖB:s bestämmande vapenmakt utan föregående varning tillgripas.

Ubåtsskyddskommissionen hade bl. a. i uppdrag att överväga om ytterligare
ändringar av bestämmelserna för ingripande mot kränkningar borde
göras. I skrivelse till försvarsministern den 7 februari 1983 framlade
kommissionen ett förslag vars primära innebörd är att den vapenmakt som
försvarsmakten äger tillgripa mot en utländsk ubåt, som påträffas i
undervattensläge inom svenskt inre vatten, skall tillgripas utan föregående
varning. För ingripande med vapenmakt utan föregående varning krävs i
detta fall således ej längre ÖB:s medgivande.

Kommissionen motiverar denna förändring bl. a. med att ubåtskränkningar
i inre vatten får anses vara exceptionellt grova och för svenskt
vidkommande fullständigt oacceptabla. Till yttermera visso torde enligt
kommissionen utan vidare kunna fastslås att en främmande ubåt knappast
kan manövrera sig in på svenskt inre vatten av misstag. Dess befälhavare och
uppdragsgivare torde inte genom varning behöva upplysas om ubåtens
otillåtna läge och uppdrag. I praktiken torde en varning främst vara ägnad att
underlätta undanmanövrar och sålunda direkt motverka syftet att tvinga upp
ubåten till ytan för vidare åtgärder.

Regeringen har genom beslut den 3 mars 1983 godkänt kommissionens
förslag och utfärdat förordning (1983:110) om ändring i IKFN-förordningen.

I kommissionens betänkande säger sig kommissionen för sin del utgå ifrån
att de nya reglerna - enligt den modell som f. ö. i stort tillämpades redan
under Hårsfjärdenincidenten - så snart praktiskt möjligt tillämpas vid
eventuella incidenter före förordningens formella ikraftträdande den 1 juli
1983.

I ett uttalande den 22 oktober 1982, som närmare redovisas nedan,
framhöll statsministern att den svenska regeringen redan hade möjlighet att
beordra militären att sänka en främmande utbåt i svenskt vatten. Den som
överväger en kränkning av svenskt territorium borde enligt statsministern ta

KU 1982/83:30

med i beräkningen att regeringen framdeles skulle komma att använda sig av
denna möjlighet.

Kommissionen har övervägt huruvida innebörden av detta uttalande av
statsministern borde återspeglas i IKFN-förordningen i form av en regel om
att regeringen har möjlighet att besluta om åtgärder som går utöver
förordningens bestämmelser. Ett motiv för en sådan ändring skulle kunna
vara det allmänt önskvärda i att uppnå största möjliga klarhet inför
omvärlden om Sveriges beslutsamhet att icke tolerera fortsatta ubåtskränkningar
liksom största möjliga överensstämmelse mellan konstitutionella
möjligheter och gällande normalbestämmelser. Kommissionen har emellertid
stannat för att inte föreslå en sådan regel, eftersom regeringen redan
enligt regeringsformen har möjlighet att - oavsett reglerna i IKFN - besluta
om vilka åtgärder som skall vidtas i ett enskilt fall. En ändring av IKFN skulle
i och för sig kunna motiveras med att den tjänar till upplysning om detta
förhållande. Kommissionen anser emellertid att det är tillräckligt att
regeringen på förekommen anledning redan klargjort för omvärlden att
regeringen har möjlighet att som svar på allvarliga kränkningar besluta
tillgripa bekämpande vapeninsats, att regeringen i framtiden inte kommer att
tveka att fatta ett sådant beslut om den bedömer det nödvändigt och att
ansvaret för följderna åvilar den främmande makt som beordrat kränkningen.

Handläggningen i regeringen

Den följande framställningen, som i huvudsak bygger på ambassadör
Hirdmans redovisning inför utskottet (se bilaga 7), avser endast regeringens
befattning med ubåtsincidenten under oktober 1982. Redovisningen omfattar
således inte regeringens reaktion på ubåtsskyddskommissionens rapport i
april 1983 och de därpå följande händelserna.

Under eftermiddagen fredagen den 1 oktober meddelade ÖB statssekreteraren
i försvarsdepartementet att det fanns mycket säkra indikationer på
att en främmande ubåt befann sig långt inne på svenskt vatten i ett
skyddsområde vid Hårsfjärden. Avspärrningsåtgärder och andra insatser
hade vidtagits. Statssekreteraren underrättade genast statsministern och
senare försvarsministern som befann sig på Gotland. Via biträdande
kabinettssekreteraren informerades utrikesministern.

Under lördag-söndag fick försvarsdepartementet fortsatt information från
försvarsstaben om det militära läget. Mot bakgrund av bl. a. de åtgärder som
regeringen hade vidtagit i samband med incidenten i Gåsefjärden gjordes ett
utkast till regeringsbeslut för den händelse ubåten skulle komma upp till
ytan.

På förmiddagen måndagen den 4 oktober kontaktade försvarsministern
den tillträdande försvarsministern Börje Andersson för att informera honom
om ubåtsjakten och föreslå ett möte i Stockholm om ubåtsaffären och om

KU 1982/83:30

frågor i samband med skiftet på försvarsministerposten. Detta möte kom att
äga rum torsdagen den 7 oktober.

Tidigt på morgonen den 5 oktober informerades statssekreteraren i
försvarsdepartementet av ÖB med anledning av att man fått nya indikationer
i Hårsfjärden. På förmiddagen sammanträffade försvarsministern och
statssekreteraren med ÖB, försvarsstabschefen och chefen för ubåtsanalysgruppen
för en grundlig genomgång. Statsministern underrättades om vad
som avhandlats vid mötet. Han fick även direkt från ÖB information om de
ökade och skärpta insatser som hade vidtagits.

Omedelbart efter riksmötets öppnande på eftermiddagen samlades stats-,
utrikes-, försvars- och justitieministrarna samt Olof Palme, Ingvar Carlsson
och Ulf Adelsohn. Föredragande var ÖB och försvarsstabschefen. Även
statssekreteraren i försvarsdepartementet och biträdande kabinettssekreteraren
var närvarande. Det rådde enighet vid mötet om allvaret i den
inträffade kränkningen och att åtgärder som kunde leda till skador på ubåten
krävdes för att tvinga upp ubåten till ytan. Man var också ense om att ubåten
t. v. borde kvarhållas om den tvingades upp till ytan. I likhet med vad som
skedde med ubåt 137 skulle en undersökning göras av omständigheterna
kring kränkningen.

Under onsdagen den 6 oktober hade statsministern och ÖB kontakt med
varandra varvid ÖB anmälde att han skulle komma att använda utlagda
minor i ubåtsjakten. Statsministern förklarade sig inte ha något emot detta.
Olof Palme informerades senare om detta samtal.

På eftermiddagen den 7 oktober meddelade ÖB statssekreteraren i
försvarsdepartementet att ett utbrytningsförsök hade skett i Hårsfjärden. I
samband därmed hade minor utlösts. Stats- och försvarsministrarna orienterades
omedelbart om händelsen.

Den nye försvarsministern Börje Andersson tillträdde sin tjänst vid
lunchtid den 8 oktober. Han kom till försvarsdepartementet på eftermiddagen
samma dag och hade ett möte med ÖB, försvarsstabschefen och
tjänstemän på försvarsdepartementet. Samma kväll åkte försvarsministern
tillsammans med den nye statssekreteraren och försvarsstabschefen ut till
Hårsfjärden och fick på platsen en orientering om situationen.

Tiden efter den 8 oktober hölls försvarsdepartementet informerat om
utvecklingen. Särskild omsorg ägnades åt sambandet mellan nyckelpersonerna
i sammanhanget.

Vid regeringssammanträde den 21 oktober tillsattes en kommission med
uppdrag att undersöka ubåtskränkningarna. Kommissionen som kom att
kallas ubåtsskyddskommissionen fick som ordförande förre utrikesministern
Sven Andersson. Ledamöter av kommissionen blev riksdagsledamoten Carl
Bildt (m), f. d. landshövdingen Lars Eliasson samt riksdagsledamöterna
Maj-Lis Lööw (s) och Olle Svensson (s).

Den 22 oktober gjorde statsministern ett uttalande vari inledningsvis
framhölls att militären ”med så stor säkerhet som är möjlig” hade fastställt

KU 1982/83:30

framhölls att militären ”med så stor säkerhet som är möjlig” hade fastställt
att en eller flera främmande ubåtar kränkt svenskt territorium under den
gångna månaden. Enligt statsministerns uppfattning hade betydande insatser
gjorts från försvarsmaktens sida för att få upp ubåten till ytan. Denna uppgift
betecknades av statsministern som utomordentligt svår. Han framhöll därför
som regeringens uppfattning att det inte fanns anledning att rikta kritik mot
försvaret för att man inte lyckats få upp den främmande ubåten.

Statsministern framhöll vidare att ubåtsskyddskommissionen skulle se
över bestämmelserna för ubåtsjakt. Han påpekade emellertid att den
svenska regeringen redan hade möjlighet att beordra militären att sänka en
främmande ubåt i svenskt vatten. Den som överväger en kränkning av
svenskt territorium borde enligt statsministern ta med i beräkningen att
regeringen framdeles skulle komma att använda sig av denna möjlighet.

Statsministern förklarade sig avslutningsvis vara övertygad om att
trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken inte hade minskat på
grund av det inträffade.

Utskottets bedömning

Utskottets granskning av utbåtskränkningen i Hårsfjärden avser endast
regeringens befattning med händelsen under oktober 1982. Ubåtsskyddskommissionen,
som nyligen klarlagt händelseförloppet, har utvärderat de
operativa, taktiska och tekniska erfarenheterna och även formerna för
informationsgivningen. Vidare har komissionen dragit vissa säkerhetspolitiska
slutsatser.

Under den tid i början av oktober 1982 då ubåtsjakten pågick på
Hårsfjärden hölls regeringen - främst företrädd av stats-, utrikes- och
försvarsministrarna - fortlöpande underrättad om utvecklingen. En beredskap
fanns för de åtgärder som kunde bli aktuella om en ubåt skulle tvingas
upp till ytan. Även den tillträdande statsministern och andra medlemmar av
den regering som tillträdde den 8 oktober fick del av den aktuella
informationen. Också moderata samlingspartiet informerades om utvecklingen.
Av direkt betydelse för ubåtsjakten var statsminister Fälldins besked
till ÖB den 6 oktober att han inte hade något att invända mot att utlagda
minor kom till användning i ubåtsjakten. Även den tillträdande statsministern
var införstådd med denna åtgärd. I detta sammanhang finns det också
anledning att framhålla att redan före ubåtskränkningen på Hårsfjärden,
nämligen i slutet av augusti, hade ÖB försäkrat sig om att statsministern inte
motsatte sig att sjunkbombsfällning skedde närmare främmande ubåtar än
tidigare. Detta rapporterade statsministern vid det utrikesnämndssammanträde
som ägde rum i början av september. Någon erinran mot vad
statsministern uttalat till ÖB förekom därvid inte.

Enligt utskottets uppfattning var avvägningen av ansvarsfördelningen
mellan regeringen och försvarsmakten under ubåtsincidenten naturlig och

KU 1982/83:30

riktig. Självklart bör försvarsmakten bära huvudansvaret för de operativa
insatserna under en militär aktion av det slag som ubåtsjakten i Hårsfjärden
utgjorde. Genom de förändringar som företagits i reglerna för försvarsmaktens
ingripande vid kränkningar av vårt territorium under fred och neutralitet
har också försvarsmakten getts ökade befogenheter i detta hänseende.
Utskottet vill samtidigt understryka vikten av att ÖB på det sätt som skedde
före och under Hårsfjärdsincidenten inhämtar regeringens syn på åtgärder
som vidtas i sammanhang av stor betydelse för den svenska säkerhets- och
utrikespolitiken. Utskottet konstaterar också att regeringsformens regler
lämnar utrymme för sådana ingripanden från regeringens sida som angavs i
statsministerns uttalande den 22 oktober 1982.

Utskottets granskning har slutligen gett vid handen att kontakterna mellan
regering och riksdagspartierna fungerade väl under ubåtsincidenten. Detta
var särskilt betydelsefullt mot bakgrund av att ett regeringsskifte inträffade
då denna incident ägde rum.

8. Fyren Märket

Inom utskottet har tagits upp regeringens handläggning av fråga om
gränsdragningen mellan Sverige och Finland över fyren Märket i Ålands
hav.

I samband med godkännandet av en åren 1926-1927 företagen gränsbesiktning
kom de svenska och finska regeringarna överens om att en
fullständig översyn av riksgränsen mellan Sverige och Finland skulle göras
vart tjugofemte år. En sådan översyn gjordes därefter år 1956. Nästa översyn
skulle göras år 1981. Genom beslut i september 1979 förordnade regeringen
Ullsten att en översyn av riksgränsen mellan Sverige och Finland skulle göras
av en svensk gränskommission gemensamt med en redan tillsatt finsk
gränskommission. För gränsöversynen skulle gälla de bestämmelser som
hade föreslagits av lantmäteriverket i en skrivelse tidigare samma år. Härvid
anfördes bl. a. följande:

”På skäret Märket i Ålands hav skall riksgränsen förläggas så att detta skär
- i enlighet med de åren 1810 och 1888 upprättade topografiska beskrivningarna
av denna gräns - delas lika mellan länderna. I fråga om riksgränsens
dragning på detta skär observeras även att den i konventionen angående
Åland den 20 oktober 1921 angivna brytningspunkten nr 16 placeras ungefär
lika långt från den norra stranden som från den södra.”

Vid överläggningar mellan Sveriges och Finlands utrikesdepartement hade
konstaterats att det skulle vara ändamålsenligt att dra gränsen på skäret
Märket så att den av finska staten drivna fyranläggningen som ligger på den
västra delen av skäret skulle komma att ligga på finskt territorium och att ett
motsvarande område på den östra delen av skäret skulle tillfalla Sverige.

Regeringen Fälldin III uppdrog genom beslut den 17 september 1981 åt

KU 1982/83:30

den svenska gränskommissionen att vid gränsdragningen på skäret Märket
beakta följande principer:

1. Gränsen dras med utgångspunkt i de geografiska förhållanden som rådde
1810.

2. Från principen att gränsen skall gå mitt över skäret görs avsteg såtillvida
som det område på västra delen av skäret där fyranläggningen är belägen
tillfaller Finland medan ett till arealen lika stort område på östra delen av
skäret tillfaller Sverige.

3. De avsteg från mittlinjeprincipen som anges under 2 skall inte påverka
gränsen närmast strandlinjen och därmed inte heller gränserna i havet
utanför skäret.

De svenska och finländska gränskommissionerna genomförde våren 1982
en förrättning för att utstaka den föreslagna nya gränsen. Den svenska
gränskommissionen överlämnade i november 1982 till regeringen sina förslag
till gränsdragning på Märket. På senare tid har mellan de svenska och
finländska sjöfartsverken förts överläggningar i frågan om lämplig farled i
Södra Kvarken och i samband därmed om uppförande av en ny bottenfast fyr
på svenskt territorialhav ett stycke väster om Märket. De svenska och
finländska sjöfartsmyndigheterna är ense om att, när en sådan ny fyr tas i
bruk, förlorar fyren Märket sin betydelse och skall släckas. Enligt vad som
upplysts från det svenska utrikesdepartementet kan det ifrågasättas om man
på svensk sida har anledning att genomföra den planerade gränsdragningen i
detta nya läge.

Utrikesminister Ola Ullsten har i ett frågesvar i riksdagen den 24 maj 1982
förklarat att det var regeringens avsikt att begära riksdagens godkännande av
den ifrågavarande gränsdragningen innan den slutligt fastställs. Utskottet vill
understryka vikten av att så sker. Utöver det sagda har utskottet inte funnit
anledning till något särskilt uttalande i frågan.

9. Vapenexport till USA (DIVAD)

Utskottet har till granskning tagit upp fråga om export till USA av viss
vapenutrustning som utvecklats av Bofors AB. Materielen i fråga utgörs av
eldrör m. m. som skall ingå i ett framtida rörligt luftvärnssystem benämnt
DIVAD - Division Air Defence. Utskottet har tagit del av promemorior i
ämnet som utarbetats av bl. a. krigsmaterielinspektören.

Svensk försvarsindustris engagemang i USA har haft blygsam omfattning.
Under slutet av 1970-talet uppgick försäljningsvärdet till ca 20 milj. kr./år.
Beträffande det nu aktuella projektet har utskottet inhämtat att US Army
1976 ingick avtal om s. k. licensoption som gav Bofors rättighet att tillverka
eldrör och ammunition i USA. Efter långvariga studier beslöt man 1978 från
amerikansk sida att lägga ut en beställning till Bofors av prototyper och
provmateriel för en summa motsvarande 25 milj. kr. Bofors engagemang i

KU 1982/83:30

DIVAD-projektet bekräftades slutgiltigt genom ett kontrakt som tecknades
i juni 1982.

Utförseltillstånd har successivt beviljats av regeringen. Under förra året
beviljades Bofors utförsellicenser till ett värde av ca 90 milj. kr. Bofors har
fortlöpande informerat regeringskansliet om DIVAD-affärens utveckling.
Bl. a. förekom en samlad genomgång av ärendet inför statsminister
Thorbjörn Fälldin, utrikesminister Ola Ullsten, försvarsminister Torsten
Gustavsson och handelsminister Björn Molin i slutet av mars 1982.
DIVAD-ärendet behandlades i utrikesnämnden i juni samma år.

I samband med regeringsskiftet i oktober 1982 informerade krigsmaterielinspektören
utrikesminister Lennart Bodström samt i januari 1983 statsrådet
Mats Hellström om ärendet.

I riksdagen har information getts dels i samband med handelsminister
Molins svar den 1 juni 1981 på fråga 1980/81:412 om vapenexport till USA,
dels i hans svar den 8 februari 1982 på interpellation 1981/82:121 och fråga
1981/82:193 om vapenexporten. Vidare hänvisas till statsrådet Hellströms
svar på fråga 1982/83:293 den 10 mars 1983.

Gällande riktlinjer för krigsmaterielexport innebär i korthet att vid export
utanför Norden och neutrala stater i Europa, bör en bedömning göras från
fall till fall hur den aktuella exporten förhåller sig till den svenska utrikes- och
neutralitetspolitiken. Bedömningarna styrs av den övergripande principen
om restriktivitet. Tillstånd bör exempelvis inte beviljas till stat som befinner
sig i väpnad konflikt eller som är inbegripen i internationell konflikt som kan
befaras leda till väpnad konflikt eller som har inre väpnade oroligheter.

Vid tillämpningen av dessa regler bör man i vissa avseenden skilja mellan
materiel av utpräglat defensiv karaktär och annan krigsmateriel. Det
framförs i riktlinjerna, att de allmänna utrikespolitiska skälen inte har
samma tyngd i fråga om defensiva vapen, t. ex. kustartilleri- och luftvärnsmateriel.
Även vid prövning av utförseltillstånd för defensiv materiel bör
emellertid en totalbedömning göras i den restriktiva anda som gäller i
övrigt.

I samband med ärendets behandling har förre handelsministern Molin
företrätt inför utskottet och lämnat upplysningar i saken (bilaga 8).

Den företagna granskningen har inte gett anledning till något särskilt
uttalande från utskottets sida.

10. Utförsel av använt kärnbränsle

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens beslut den 5 januari
1983 om tillstånd dels för statens vattenfallsverk (Ringhals 2), dels för
Sydsvenska Värmekraft AB (Barsebäck 1 och 2) att för upparbetning vid
Cogémas anläggningar i La Hague i Frankrike utföra använt kärnbränsle.
Ärendet redovisas närmare i en kanslipromemoria (bilaga 9 till detta
betänkande).

KU 1982/83:30

Genom de två regeringsbesluten gavs tillstånd till utförsel av sammantaget
57 ton atombränsle som använts i kärnkraftsreaktorerna Ringhals 2 och
Barsebäck 1 och 2. Ansökningar om utförseltillstånd gjordes hos statens
kärnkraftinspektion i december 1981, som med tillstyrkande överlämnade
ärendena till regeringen i september 1982.

Enligt atomenergilagen krävs tillstånd för att föra använt kärnbränsle ur
riket. Av handlingarna i ärendet framgår att regeringen vid sin prövning
konstaterat att det material som kommer att erhållas vid upparbetningen
tillhör vederbörande svensk kärnkraftsproducent och att materialet inte får
förflyttas från upparbetningsanläggningen utan instruktion från Svensk
Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) efter samråd med kärnkraftinspektionen.
Regeringen har vidare föreskrivit att instruktioner angående förflyttning
från upparbetningsanläggningen av det bestrålade bränslet eller därav
utvunnet uran eller plutonium inte får lämnas utan regeringens tillstånd. I
anslutning till att upparbetningskontrakt ingicks mellan Cogéma och SKBF
förutsattes att villkoren för innehav, lagring och användning av plutonium
vid återskeppning från Frankrike skulle bli föremål för en särskild
överenskommelse mellan de svenska och franska regeringarna.

I de nu aktuella regeringsbesluten hänvisas till att enighet nåtts mellan
regeringarna om att Internationella atomenergiorganet IAEA skall kontrollera
det svenska bränsle som lagras i La Hagueanläggningen och det uran
eller plutonium som erhålls vid upparbetningen. Den franska regeringen har
i en not den 25 januari 1983 formellt bekräftat detta.

Utskottets granskning har gett vid handen att kontroll genom IAEA av det
använda kärnbränslet har säkerställts. Vid sin granskning i övrigt av
regeringsbesluten i fråga finner utskottet att besluten fattats i överensstämmelse
med gällande lagstiftning på området. Utskottet har inte funnit
anledning att göra något särskilt uttalande i ärendet.

11. Vissa frågor rörande den statliga affärsverksamheten

I en inom utskottets kansli upprättad granskningspromemoria, bilaga
10 A, med underbilagor lämnas en redovisning bl. a. för den ordning som
gäller för regeringens styrelsebefogenheter i statliga bolag och affärsdrivande
verk. Som bilaga 10 B-G har intagits uppteckningar av utfrågningar som
inför utskottet har ägt rum med statsrådet Roine Carlsson, f. d. statsrådet
Nils G. Åsling, ordföranden i domänverkets styrelse Mats Lemne, departementsrådet
Nore Sundberg, f. d. verkställande direktören i Statsföretag AB
Per Sköld och förre styrelseordföranden i Norrlands skogsägares Cellulosa
AB (Ncb) Sven Östling.

Granskningen har avsett regeringens befattning med frågor rörande
ledningen för dels Statsföretag AB, dels Ncb. Vidare har tagits upp

KU 1982/83:30

domänverkets uppmärksammade s. k. Italienaffärer.

Utskottet redogör i det följande för de tre särskilda frågorna och avslutar
med överväganden kring de problem som aktualiserats i ärendet.

AB Statsföretag

Nils G. Åsling och Per Sköld har inför utskottet redovisat sin syn på
skötseln i allmänhet av Statsföretag AB och de företag som ingår i
Statsföretagsgruppen. I dessa hänseenden hänvisas till bilagorna 10 E och F
till betänkandet. Utfrågningarna har särskilt rört den år 1982 planerade
försäljningen av Investment AB Procordia och den vidtagna förändringen i
Statsföretags ledning. I dessa hänseenden har bl. a. framgått följande.

Frågan om en uppdelning av Statsföretag aktualiserades i industridepartementet
under hösten 1981. Det ansågs angeläget att finna former för en
finansiell sanering av Statsföretagsgruppen. Efter ett intensivt utredningsarbete
inom industridepartementet kom industriministern fram till att mest
aktuellt skulle vara att från gruppen lyfta ur Procordia och AB Statens
skogsindustrier (Assi). Därutöver kunde några andra omstruktureringar
komma i fråga samtidigt som Statsföretagsgruppen rekonstruerades. Industriministern
offentliggjorde planerna den 11 januari 1982. Den dåvarande
styrelseordföranden i Statsföretag Karl-Axel Linderoth överlämnade påföljande
dag vid personligt sammanträffande med industriministern sin
avskedsansökan från dels, med omedelbar verkan, ordförandeposten dels sin
kandidatur till posten som verkställande direktör i Statsföretag efter Per
Sköld. Enligt Nils G. Åsling framhöll han härvid att Procordia var navet
omkring vilken verksamheten i Statsföretag cirkulerade eftersom Procordia
äger Svenska Tobaksbolaget, som årligen ger en vinst på omkring 500
milj. kr. Nils G. Åsling påpekade enligt vad han uppgivit inför utskottet det
orimliga i Karl-Axel Linderoths önskan att avgå utan att ens föra en
diskussion om tänkbara alternativ rörande propositionsarbetet. Han tilläde
att han ännu inte tagit någon principiell ställning - ännu mindre regeringen -till hur Statsföretag skulle ”hanteras”. Industriministern hade bara anmält
sina personliga reaktioner på det material som hade presenterats. Påföljande
dag gick Karl-Axel Linderoth med på att stanna som ordförande till den
ordinarie bolagsstämman. Karl-Axel Linderoth offentliggjorde sitt beslut att
avgå i en presskommuniké, vari han som skäl till att han lämnade
ordförandeposten uppgav att industriministern hade för avsikt att lyfta ut
Procordia och att Statsföretags utvecklingsmöjligheter därmed skulle
spolieras.

Parallellt med det arbete som pågick inom industridepartementet arbetade
man inom Statsföretag på ett saneringsförslag som skulle föreläggas styrelsen
i februari 1982. Nils G. Åsling fick, enligt vad han uppgivit inför utskottet,
den 4 februari 1982 genom Per Sköld del av det program för rekonstruktion,
som var avsett att föreläggas styrelsen. Detta gick ut på att ett för

KU 1982/83:30

Statsföretagsgruppen tillfredsställande kapitaltillskott skulle vara 2 miljarder
kronor. Per Skölds rekommendation var dock att 700 milj. kr. skulle med
omedelbar verkan begäras i en proposition till riksdagen och att staten
därutöver skulle förklara sig beredd att återkomma med ytterligare, ej
preciserade, medelstillskott för åren 1983 och 1984. Nils G. Åsling ansåg sig
”självfallet inte kunna acceptera detta i rådande situation”.

Den 9 februari 1982 avlät Nils G. Åsling en skrivelse till Per Sköld.
Skrivelsen, som enligt vad Nils G. Åsling uppgivit inför utskottet, tillkommit
efter gemensam beredning mellan industri-, budget- och ekonomidepartementen
samt med statsministerns vetskap, innehöll förslag till rekonstruktion,
innebärande att Procordia lyftes ur Statsföretagsgruppen och att
Statsföretag i betalning erhöll 2 miljarder kronor. Vidare innehöll skrivelsen
en uppgift om att Assi skulle rekonstrueras i särskild ordning. Skrivelsen
föredrogs för Statsföretags styrelse den 11 februari 1982. Kompletterande
upplysningar lämnades därvid av departementets representant i styrelsen.
Det kan nämnas, att industriministern vid en presskonferens dagen innan
offentliggjort innehållet i skrivelsen. Vid styrelsesammanträdet genomgicks
och diskuterades även den framtidsanalys och de förslag som utarbetats inom
Statsföretag. Enligt de av Per Sköld lämnade uppgifterna ställde sig
styrelsen, bortsett från departementets representant bakom företagets
förslag. Nils G. Åsling fick av styrelsens ställningstagande den uppfattningen
att det inte gick att förhandla med den dåvarande ledningen av Statsföretag.
Efter meningsyttringar från de socialdemokratiska och moderata partiledningarna,
som tydde på en negativ inställning till hans förslag om Procordia,
beslöt han i samråd med Thorbjörn Fälldin att skjuta på avgörandet
beträffande rekonstruktionen. Senare kallades till extra bolagsstämma där
Per Sköld och Karl-Axel Linderoth lämnade sina styrelseuppdrag och den
förre också posten som verkställande direktör. Per Sköld efterträddes av
Karl Erik Åman.

Beträffande Karl Erik Åmans tillsättning har Nils G. Åsling inför utskottet
uttalat att han i samråd med styrelsen rekryterat Karl Erik Åman, i första
hand som ordförande, och att den mer förhandlingsmässiga uppgörelsen med
Karl Erik Åman skett i styrelsens regi och lett till hans engagemang som
verkställande direktör. Per Sköld har i denna fråga lämnat uppgiften att han
den 9 februari 1982 blev uppringd av Nils G. Åsling, som gav honom i
uppdrag att kalla till extra bolagsstämma och samtidigt meddelade honom att
han skulle ställa sin plats i styrelsen till förfogande. Anledningen härtill var
att det skulle finnas en plats i styrelsen för hans efterträdare som
verkställande direktör. Den 17 februari, bara några dagar före bolagsstämman,
omtalade Nils G. Åsling för honom att Karl Erik Åman inte skulle bli
styrelsens ordförande utan i stället Statsföretags verkställande direktör. Nils
G. Åsling meddelade därvid, att han förhandlat med Karl Erik Åman om
detta och att han vänt sig till styrelsens ledamöter för att hindra, att de ställde
sina platser till förfogande och för att de skulle acceptera Karl Erik Åman

KU 1982/83:30

som verkställande direktör.

Sedan Per Sköld 1980 avböjt ett erbjudande att bli landshövding kom man
överens om att han skulle stanna som verkställande direktör till bolagsstämman
1983 och att han skulle efterträdas av styrelsens ordförande Karl-Axel
Linderoth. Enligt Nils G. Åslings uppgifter inför utskottet växte missnöjet
med Per Sköld såväl i Statsföretags styrelse som i departementet, och
underhandlingar togs hösten 1981 upp med Karl-Axel Linderoth och Per
Sköld om att Per Sköld skulle avgå som verkställande direktör tidigare än
1983.

Ncb

Utskottets granskning har i denna del avsett vissa kontakter som statsrådet
Roine Carlsson eller hans medarbetare på Roine Carlssons uppdrag tagit
med Sven Östling efter regeringsskiftet hösten 1982. Utskottet redogör i det
följande för de närmare omständigheterna kring dessa kontakter. En mera
detaljerad redogörelse lämnas i uppteckningarna över utfrågningarna med
Roine Carlsson, Sven Östling och Nore Sundberg, bilaga 10 B-D.

Sven Östling, som varit ledamot av Ncb:s styrelse sedan början av
1970-talet, utsågs i december 1980 till ordförande i styrelsen. Han lämnade
uppdraget i december 1982.

Kort efter regeringsskiftet hösten 1982 ringde Nore Sundberg på Roine
Carlssons uppdrag till Sven Östling. Syftet med samtalet var enligt de
uppgifter som lämnats inför utskottet dels att informera Östling om att
många av de statliga företagen tillhör arbetsgivarorganisationen SFO och
inte som Ncb är medlemmar i Svenska arbetsgivareföreningen, dels att det
fanns skäl att inte f. n. sälja Lilla Edets pappersbruk. Roine Carlsson hade
hört att en sådan försäljning hade aktualiserats inom Ncb och ansåg det
angeläget att frågan blev föremål för ytterligare överväganden. Detta
motiverades av intresset av att så långt möjligt effektivisera de statliga
skogsindustriella intressena och behovet av undersökningar om möjligheterna
att hitta en lösning inom Sverige för Lilla Edet, om det var angeläget för
Ncb att avyttra företaget.

Sven Östling uppfattade, enligt vad han uppgivit inför utskottet, i båda
hänseenden samtalet med Nore Sundberg som en vidarebefordran av en
order av Roine Carlsson. På nästkommande styrelsesammanträde diskuterades
frågan om företagets utträde ur SAF och inträde i SFO. Bl. a.
konstaterades att Ncb enligt gällande regler inte kunde lämna SAF förrän
tidigast år 1984. Diskussionen i styrelsen ledde till, att verkställande
direktören fick i uppdrag att vidta erforderliga åtgärder för organisationsbytet.

I början av december 1982, kort före Ncb:s styrelsesammanträde den 8:e
samma månad, fick Sven Östling per telefon från Roine Carlsson besked om
att han skulle ersättas på ordförandeposten. Telefonsamtalet hade enligt

KU 1982/83:30

Roine Carlsson föregåtts av att frågan anmälts i regeringen vid en s. k.
lunchberedning. Som orsak till ordförandebytet har Roine Carlsson uppgivit,
att man från regeringens sida ville ha en ordförande i Ncb som regeringen
kunde känna förtroende för vid behandlingen av de problem som fanns vid
Väja säckpappersfabrik.

Enligt Östlings uppgifter inför utskottet sökte han Roine Carlsson vid
upprepade tillfällen hösten 1982 för att på styrelsens uppdrag informera
honom om styrelsens planer beträffande Väjafabriken. Det gick emellertid
aldrig att få till stånd något sammanträde. Vid ett tillfälle försökte Sven
Östling komma till tals med Roine Carlsson i riksdagsfoajén. Enligt Östling
hade Roine Carlsson inte heller vid detta tillfälle tid till något samtal. Roine
Carlsson har sagt sig inte ha något minne av att Östling begärt något
sammanträffande. Vid mötet i riksdagsfoajén gav Sven Östling enligt Roine
Carlsson en kortfattad orientering över det aktuella läget i Ncb.

Domänkoncernens s. k. Italienaffärer

Våren 1983 företog justitiekanslern (JK) med anledning av en anmälan en
ingående utredning om domänverkets engagemang för försäljning av trähus
till Italien, en affär som ledde till miljonförluster för koncernen. JK riktade i
sitt beslut kritik på ett flertal punkter mot bl. a. domänverkets generaldirektör
och överdirektör. Ärendet föranledde JK att ta upp frågan om
omfattningen av den offentliga insynen i och statsmakternas tillsyn, kontroll
och styrning av verksamheten i statsägda bolag som direkt är knutna till en
statlig myndighet. JK:s uttalanden är återgivna i granskningspromemorian
bilaga 10 A, till vilken hänvisas. Hithörande frågor har också tagits upp av
ordföranden i domänverkets styrelse Mats Lemne som inför utskottet
redovisat sin syn på relationerna regeringen-affärsdrivande verk-dotterbolag
till verken (se bilaga 10 G). Det bör nämnas att de s. k. Italienaffärerna
ledde till att domänverkets styrelseledamöter konstaterade att verkets högsta
ledning på grund av vad som förevarit saknade det förtroende som var en
nödvändig förutsättning för att återupprätta verkets anseende och för att åter
få i gång ett effektivt arbete inom domänkoncernen. Det konstaterades att
nödvändiga åtgärder ankom på regeringen.

Enligt vad Mats Lemne uppgivit inför utskottet har regeringen inte i något
skede varit informerad om de s. k. Italienaffärerna medan dessa pågick.
Sedan JK påbörjat sin utredning uppdrog regeringen i beslut den 3 februari
1983 åt domänverket att verka för att justitiekanslern fick ta del av sådana
handlingar och erhålla sådana uppgifter rörande verksamheten inom
domänföretagskoncemen som han ansåg behövliga i sin utredning om
domänverket.

Den 7 april 1983 gav regeringen Roine Carlsson i uppdrag att förhandla
med domänverkets generaldirektör och överdirektören. Förhandlingarna
ledde till att överdirektören begärde sitt entledigande och att generaldirek -

KU 1982/83:30

tören befriades från alla uppgifter som ankom på honom som generaldirektör
i domänverket fr. o. m. den 25 april 1983. Fram till förordnandetidens utgång
den 28 februari 1986 skall han stå till regeringens förfogande för de uppdrag
som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ger honom.
Uppdraget skall avse frågor i domänverkets verksamhet. Sedan JK påbörjat
sin utredning uppdrog regeringen i beslut den 3 februari 1983 åt domänverket
att verka för att justitiekanslern fick ta del av sådana handlingar och erhålla
sådana uppgifter rörande verksamheten inom domänföretagskoncernen som
han ansåg behövliga i sin utredning om domänverket.

Utskottets överväganden

Granskningsärendet ger först anledning till några principiella uttalanden.

Statliga aktiebolag är liksom privata underkastade aktiebolagslagens
regelsystem. Detta betyder att även ett statligt bolag är en självständig
juridisk person, där det högsta beslutande organet är bolagsstämman. Vid
denna utövar aktieägarna sin rätt att besluta i bolagets angelägenheter. Bl. a.
utses styrelse och revisorer för bolaget. Styrelsen utser sedan i sin tur en
verkställande direktör, som svarar för den löpande förvaltningen. Ledningen
och förvaltningen i övrigt tillkommer styrelsen. Uppstår det en konflikt
mellan styrelsen och bolagsstämman kan den senare när som helst ersätta de
styrelseledamöter som utsetts av stämman. Styrelsen och verkställande
direktören är i princip skyldiga följa de direktiv som bolagsstämman
meddelar. Stämman får emellertid inte dirigera förvaltningen i sådan
utsträckning att styrelsen förlorar sin ställning som ansvarig handhavare av
förvaltningen. Detta har betydelse för bolagets ansvar gentemot sina
borgenärer.

Den formella styrningen av de bolag där staten helt eller delvis äger
aktierna kan alltså endast utövas på bolagsstämman. Genom bl. a. valet av
styrelse och möjligheten att i bolagsordningen föra in särskilda bestämmelser
om exempelvis bolagets målsättning kan statens representanter på bolagsstämman
påverka inriktningen av bolagets verksamhet.

En annan form av styrning som kan användas i förhållande till ett statligt
bolag såväl som till varje annat fristående rättssubjekt är att i den mån anslag
beslutats för bolagets verksamhet föreskriva särskilda villkor för anslagets
användande. Bolaget kan då självfallet undandra sig styrningen genom att
avstå från att utnyttja anslaget.

Några andra formella styrmedel än de angivna finns inte. Det bör dock i
sammanhanget erinras om att staten självfallet kan sluta avtal med ett statligt
bolag (liksom med vilket annat fristående rättssubjekt som helst), varigenom
bolaget frivilligt går med på att inskränka sin handlingsfrihet på sätt som
staten önskar (jfr t. ex. avtalen mellan staten och programföretagen inom
radio och TV). Ett bolag kan också gå med på att skriva in bestämmelser i

KU 1982/83:30

bolagsordningen om att vissa av bolagets beslut skall underställas regeringen
eller annan statlig myndighet.

Nu återgivna regelsystem betyder självfallet inte att underhandskontakter
mellan ägare och den direkta bolagsledningen inte skulle få förekomma. Det
ligger i sakens natur att särskilt i bolag med endast en eller ett fåtal aktieägare
är sådana underhandskontakter angelägna för att undvika konflikter mellan
bolagsledning och aktieägare. Detta gäller naturligtvis i särskilt hög grad när
staten är den ende aktieägaren. Eftersom det direkta ägaransvaret här utövas
av regeringen är det enligt utskottets mening nödvändigt med ett förtroendefullt
förhållande mellan det ansvariga statsrådet och resp. bolagsledning.
Det bör hållas i minnet att regeringen även har ett politiskt ansvar i fråga om
den statliga företagsverksamheten oberoende av i vilken form den
bedrivs.

I detta sammanhang bör erinras om de uttalanden som gjordes vid
tillkomsten av Statsföretag 1969 (se prop. 1969:121, statsutskottets utlåtande
1969:168). Statsföretags uppgift angavs vara att fungera som ett mellanled i
förhållandet mellan regeringen och de statliga bolagen. Dess uppgift skulle
vara att ta ansvaret för den översiktliga planeringen i stort av de statliga
företagen, varmed främst avsågs frågor rörande investeringar av sådan
omfattning att de i väsentlig grad påverkade företagssektorns struktur eller
innebar upptagande av ny verksamhet. Det framhölls, att efter tillkomsten av
Statsföretag kunde man skilja mellan beslut av mer allmän innebörd, vilka
fattas av den politiskt ansvariga instansen och beslut som huvudsakligen är
ekonomiskt/tekniskt motiverade, vilka förvaltningsbolaget fattar vid utövande
av sitt ägaransvar gentemot dotterbolagen.

Utskottets granskning av vad som förekommit både vad gäller Statsföretags
och Ncb:s ledningsfunktioner illustrerar på ett påtagligt sätt vilka
svårigheter som kan uppkomma när skilda uppfattningar i centrala frågor
framkommer mellan ägaren-staten å ena sidan och å andra sidan en statlig
företagsledning. Gränsen för vad som från konstitutionella utgångspunkter
skall anses otillbörligt handlande från regeringens eller ett enskilt statsråds
sida i en sådan situation är utomordentligt svår att dra. Uppkommer t. ex.
frågor om ekonomiska åtaganden från statens sida beträffande den statliga
företagsamheten är det självklart att vid beredningen av frågan regeringen på
ett så tidigt stadium som möjligt under beredningsarbetet redovisar sin syn
beträffande vilka åtgärder som bör vidtas. Stannar regering och företagsledning
i helt skilda bedömningar härvidlag kan ägaren liksom i all annan
företagsamhet komma i ett läge där ett byte i ledningen framstår som den
enda lösningen.

De nu aktuella ärendena, som ingående har utretts av utskottet, har gett
vid handen att det finns ett behov av vissa klarlägganden i fråga om
förhållandet mellan regeringen och den statliga företagsamheten i stort. Det
är bl. a. frågan om den faktiska ansvarsfördelningen mellan staten/ägaren
och en statlig bolagsledning som enligt utskottets mening är viktig att

KU 1982/83:30

■33

överväga. De önskemål som därvid skall tillgodoses är å ena sidan
statsmakternas behov av en övergripande kontroll och insyn, särskilt i
företag där staten gett stora kapitaltillskott, och å andra sidan bolagsledningens
rätt till handlingsutrymme för att fullfölja sina förvaltningsuppgifter i
företaget.

Som framgår av uppteckningarna från utfrågningarna har olika tolkningar
och personliga uppfattningar om händelseförloppen redovisats. Utskottet
har inte anledning att närmare beröra vad som därvid framkommit utan
konstaterar att såväl Nils G. Åsling som Roine Carlsson i de aktuella fallen
enligt vad de uppgivit inför utskottet förankrat sina åtgärder i regeringen.
Från konstitutionell synpunkt ger granskningsärendet i dessa delar inte
utskottet anledning till kritik.

Beträffande förhållandet mellan de affärsdrivande verken och deras
dotterbolag har JK i sin utredning angående domänverket pekat på
väsentliga brister i det system som härvid har tillämpats. Utskottet anser det
mycket angeläget att dessa frågor snarast blir föremål för utredning. Enligt
vad utskottet har inhämtat är direktiv till en utredning i bl. a. sådana
hänseenden under utarbetande i civildepartementet.

Utskottet har för avsikt att framdeles med stor uppmärksamhet följa
frågan om förhållandet mellan regeringen och den statliga företagsamheten.
Utöver det anförda föranleder granskningsärendet inga uttalanden från
utskottets sida.

12. Beslut om devalvering 1982

Som framgår av redogörelsen för proceduren i samband med regeringsskiftet
1982 (se avsnitt 1 ovan) valdes Olof Palme till ny statsminister den 7
oktober 1982. Den 8 oktober anmälde statsministern för riksdagen de
statsråd han utsett att tillsammans med honom ingå i regeringen. I anslutning
härtill avgav statsministern en regeringsförklaring. Tidigare samma dag
beslöt riksbanksfullmäktige med den partirepresentation som gällt sedan
hösten 1979 att devalvera den svenska kronan med 16 %. Enligt fullmäktiges
protokoll anmälde riksbankschefen att den tillträdande regeringen önskade
genomföra devalveringen som en del av sin ekonomiska politik. Mot beslutet
reserverade sig ordföranden (m). I ett särskilt yttrande (riksbankschefen
samt 1 fp och 1 c) anfördes följande.

Det är vår uppfattning, som också delas av den avgående regeringen, att
den kvarvarande majoriteten i riksbanksfullmäktige ej bör hindra en
nytillträdande regering, som kommer att kunna förfoga över egen majoritet i
fullmäktige, att genomföra sin ekonomiska politik. Bankoreglementet
kräver att alla närvarande fullmäktigeledamöter avger sina röster. Det går
därför inte att avstå från att rösta om fullmäktige skall kunna fatta ett beslut i
dag i enlighet med förslaget. Därför röstar vi ja till förslaget om
devalveringen. Våra ja-röster är således uteslutande ett uttryck för vår
uppfattning om en rimlig konstitutionell praxis och inte för vår bedömning av
åtgärden som sådan.

3 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

Beträffande vilka informationsåtgärder m. m. som vidtogs före devalveringsbeslutet
har bl. a. följande uppgifter lämnats utskottet i en promemoria
från finansdepartementet.

Den 6 oktober på kvällen kallade riksbanken på initiativ av Kjell-Olof
Feldt de nordiska finansministrarna och centralbankscheferna till ett
samrådsmöte följande morgon på Arlanda flygplats. Under detta möte
klargjordes att den tillträdande socialdemokratiska regeringen mot bakgrund
av den svenska ekonomins strukturella svaghet och av det pågående,
utomordentligt starka valutautflödet, bedömde det som nödvändigt att
genomföra en omedelbar och kraftig förstärkning av den svenska konkurrenskraften
genom att devalvera den svenska kronan. De nordiska representanterna
fick möjlighet att ge sina synpunkter på denna åtgärd, och dessa
synpunkter vägdes in vid det slutliga ställningstagandet.

Under loppet av den 7 oktober ägde kontakter vidare rum med ledningen
för Internationella Valutafonden och den västtyska centralbanken. Samtidigt
informerades övriga riksdagspartier, arbetsmarknadens parter och
näringslivsorganisationerna. Uppgifter beträffande sistnämnda informationsinsatser
lämnas i bilaga 11 A till detta betänkande.

På initiativ av de nordiska finansministrarna utreds f. n. frågan om utökat
nordiskt samarbete på det valutapolitiska området av Nordiska finansutskottet.
Enligt finansdepartementets promemoria har praxis sedan 1976 varit att
finansministeriet och/eller centralbanken i resp. nordiskt land per telefon
eller på annat sätt under hand meddelat övriga länder om fattat devalveringsbeslut.
Mötet på Arlanda den 7 oktober 1982 innebar att en regelrätt
konsultation med de nordiska ländernas regeringar hölls. Det var enligt
finansdepartementets promemoria första gången sedan valutasamarbetet i
den s. k. ormen avbröts 1977 som en dylik konsultation hölls före ett
de valveringsbeslut.

Utskottet vill erinra om den granskning utskottet företog 1978 avseende de
devalveringsbeslut som fattades våren och hösten 1977 (se KU 1977/78:35 s.
28 ff). Granskningen avsåg bl. a. de kontakter och överläggningar regeringen
haft i frågan med andra länder, oppositionspartierna etc.

Det nu aktuella devalveringsbeslutet har diskuterats i riksdagen vid ett
flertal tillfällen. Bl. a. besvarade finansministern den 28 oktober 1982 en
fråga om devalveringens betydelse för det nordiska samarbetet (se RD
1982/83:18). Frågan om valutapolitiskt och monetärt samarbete i Norden har
i olika sammanhang behandlats i Nordiska Rådet (se bl. a. 27 sessionen 1979
medlemsförslag A5 24/e, 28 och 29 sessionerna 1980-81 meddelanden om
rekommendation 2/1979/e samt rådets berättelse till 31 sessionen 1983 s.
96-99). I samband med ärendets behandling har finansminister Feldt inför
utskottet lämnat upplysningar i saken. (Se bilaga 11 B).

Av utfrågningen med finansministern framgick bl. a. följande: Den 29
september fick den socialdemokratiska partiledningen besked om att det
enligt riksbanksledningens bedömning hade startats en klart spekulativ

KU 1982/83:30

operation riktad mot den svenska kronan beroende på att man uppenbarligen
förväntade sig en kraftig svensk devalvering. På förmiddagen mellan kl.
1/2 10 och 11 denna dag hade valutautflödet uppgått till ca en miljard kronor.
Mot bakgrund av risken för fortsatt betydande valutautflöde fördes under de
närmaste dagarna härefter en rad diskussioner mellan riksbankschefen och
Feldt. Frågan gällde bl. a. möjligheterna att i avvaktan på ett devalveringsbeslut
hålla den svenska valutamarknaden stängd. Den nya regeringen skulle
tillträda den 8 oktober. Feldt drog slutsatsen att någon nedskrivning av
kronan inte kunde ske förrän den dagen. På morgonen den 6 oktober
meddelade riksbankschefen att Finland hade devalverat med 4 %. Det fanns
anledning att befara ett valutautflöde ur Sverige i stor skala. Vissa
erfarenheter tydde på att man kunde räkna med ett så stort valutautflöde som
10 miljarder kronor fram till fredagseftermiddagen den 8 oktober. Feldt och
riksbankschefen kom överens om att den svenska riksbanken skulle
underrätta övriga nordiska centralbanker om att den nytillträdande regeringen
i Sverige förberedde ett valutapolitiskt beslut. Feldt ringde under
onsdagen till finansministrarna i de övriga nordiska länderna och meddelade
att en svensk devalvering skulle äga rum så fort den nya regeringen hade
tillträtt. På morgonen den 7 oktober ägde överläggningar rum på Arlanda
flygplats, där förutom Feldt den dåvarande svenska riksbanksledningen,
samtliga nordiska centralbankschefer och finansministrar deltog. Den
västtyske centralbankschefen samt chefen för den internationella valutafonden
underrättades per telefon om de planerade åtgärderna.

På eftermiddagen hade den tillträdande regeringen ett sammanträde för
att fatta ett informellt beslut om att skriva ner den svenska kronan.
Riksbanksfullmäktiges beslut fattades därefter på fredagsmorgonen. - Feldt
utgick ifrån att riksbankschefen skulle informera den sittande regeringen om
det blivande devalveringsbeslutet. Först på eftermiddagen och kvällen den 7
oktober lämnades information till regeringen av den socialdemokratiska
partiledningen. - Under åren 1970-1976 ägde regelmässigt konsultationer
rum mellan de nordiska länderna i bl. a. valutapolitiska frågor. Sverige och
även Danmark tillhörde på den tiden den s. k. valutaormen. Efter Sveriges
utträde ur valutaormen har enligt uppgift detta konsultationsförfarande
upphört.

I samband med granskningen har utskottet tagit del av en skrivelse i
november 1982 från finansministern till chefen för den internationella
valutafonden, vari lämnas vissa uppgifter om inriktningen av den nya svenska
regeringens ekonomiska politik m. m.

Utskottets granskning har gett vid handen att företrädare för den
tillträdande socialdemokratiska regeringen i slutet av september förra året
bedömde det som oundgängligen nödvändigt att Sverige snarast vidtog
valutapolitiska åtgärder för att motverka det kraftiga valutautflödet ur
landet. Det är mot denna bakgrund devalveringsbeslutet den 8 oktober får
ses. Från de synpunkter konstitutionsutskottet har att företräda finns inte

KU 1982/83:30

anledning att gå in på de bedömningar som gjordes i detta hänseende.
Förberedelserna för själva devalveringen gjordes i samarbete med den
dåvarande riksbankschefen, vilken enligt Feldts uppgifter inför utskottet
förutsattes informera regeringen. Det kan tilläggas att vid riksbanksfullmäktiges
beslut om devalvering överläts avgörandet i realiteten till den nya
majoriteten.

Vad gäller de konsultationer som företrädare för den tillträdande
regeringen genomförde med de nordiska ländernas finansministrar och
internationella valutafonden m. fl. vill utskottet framhålla att dessa åtgärder
i hög grad får anses befogade. Det är självfallet mycket angeläget att
konsultationer med andra länder, inte minst med de nordiska, förekommer
från svensk sida i viktiga valutapolitiska frågor. Utskottet vill dock framhålla,
att den sittande regeringen borde ha informerats därom i förväg.

I ett tidigare avsnitt av detta betänkande där utskottet redovisar
proceduren i samband med regeringsskiftet 1982 (se ovan s. 3 ff.) har
utskottet pekat på vissa problem som till följd av regeringsformens regler om
regeringsbildningen kan uppkomma bl. a. i samband med ett regeringsskifte
efter ett allmänt val.

Utskottets granskning, som självfallet inte avser riksbanksfullmäktiges
handläggning av devalveringsfrågan, har utöver det sagda inte gett anledning
till något särskilt uttalande.

13. Vissa frågor rörande den ekonomiska uppgörelsen i samband med
bildandet av Svenskt Stål AB, m. m.

Utskottet har till granskning tagit upp vissa frågor rörande bildandet av
Svenskt Stål AB - SSAB år 1978. Det gäller dels den köpeskilling som enligt
uppgörelsen utgick till Gränges AB för SSAB:s övertagande av dess
järnvägsrörelse TGOJ, dels regeringens beslut i juni 1981 om utbetalning av
200 milj. kr. till SSAB som del av rekonstruktionslån enligt tidigare antagen
plan.

För närmare uppgifter hänvisas till en upprättad kanslipromemoria, bilaga
12.

Riksdagens revisorer har på uppdrag av näringsutskottet granskat
uppgörelsen och lämnat redovisning över denna i förslaget 1981/82:8.
Revisorerna uttalade enhälligt att de från sina utgångspunkter inte hade
någon anmärkning mot uppgörelsen om bildandet av SSAB ”utom i vad
avsåg den ersättning som utgått för överlåtelsen till bolaget av TGOJrörelsen”.

I anslutning till sin granskning uppmärksammade revisorerna även
redovisningen av det rekonstruktionslån för SSAB som avsåg budgetåret
1981/82. Lånet hade tagits i anspråk för förlusttäckning avseende år 1980.
Detta förfarande kritiserades av revisorerna. Revisorernas förslag behandlades
av näringsutskottet (NU 1982/83:9). Såvitt gällde TGOJ instämde

KU 1982/83:30

utskottet i revisorernas uttalande att ersättningen för järnvägsrörelsen tedde
sig omotiverat hög. I en reservation (m, c, fp) framhölls att det på denna
punkt fanns skäl att hänvisa till de speciella omständigheter som föranlett
uppgörelsens innehåll i denna del, vilket också framgått av revisorernas
rapport.

Utskottet vill erinra om att den plan, som regeringen redovisade i prop.
1977/78:87, förutsatte att rekonstruktionslån av högst 1 800 milj. kr. skulle
anvisas för de fem budgetåren 1977/78-1981/82 efter särskilda förslag. För
budgetåret 1981/82 angavs 200 milj. kr. I budgetpropositionen 1981 begärde
regeringen i enlighet med planen att nämnda belopp skulle anvisas.
Riksdagen anvisade medlen i april 1981.1 det sammanhanget lämnades ingen
redovisning om att SSAB:s förlust för år 1980 kunde bli avsevärt större än
beräknat. Regeringen biföll i juni 1981 en ansökan från SSAB om
utbetalning av det anvisade beloppet för att täcka förlust avseende år 1980
trots att riksdagens anvisning gällde budgetåret 1981/82 och förutsatt
verksamhetsår 1981.

Utifrån de synpunkter konstitutionsutskottet har att anlägga finner
utskottet angeläget att understryka den kritik som anförts mot uppgörelsen i
vad avser TGOJ av såväl riksdagens revisorer som riksdagens näringsutskott.
Denna kritik ger anledning till antagande att ärendet inte beretts tillräckligt
omsorgsfullt inom regeringskansliet.

Regeringens redovisning till riksdagen har vad gäller rekonstruktionslånet
inte varit fullständig. Regeringens beslut om utanordning av det sista
delbeloppet för att täcka förluster under 1980 - för vilket år medel tidigare
anvisats - överensstämde inte med de för riksdagen redovisade förutsättningarna.
Utskottet finner regeringens handläggning av denna fråga
otillfredsställande.

14. Serafimerlasarettets portalbyggnader

I utskottets granskning har tagits upp handläggningen i regeringen av
frågan om överlåtelse till Stockholms kommun av Serafimerlasarettets
portalbyggnader.

Serafimerlasarettet i Stockholm öppnades för vård av sjuka år 1752 och var
Sveriges äldsta allmänna sjukhus. Sedan Stockholms läns landsting låtit
nedlägga lasarettets verksamhet år 1980 har av kulturhistoriska skäl de
kirurgiska och medicinska klinikernas byggnader samt vissa personalbostäder
m. m. bevarats för nya funktioner. Överlåtelsen av dessa byggnader har
på sätt nedan anges skett genom beslut av riksdagen, varvid lasarettets
entréportal med tillhörande byggnader särskilt undantagits. Portalen, som
uppfördes år 1752 efter ritningar av Erik Palmstedt och med utsmyckning av
J. B. Masreliez, har ansetts vara av stort arkitektur- och kulturhistoriskt
värde. Den har också genom århundradena kommit att betraktas som en
symbol för Serafimerlasarettet och dess betydelse i den svenska sjukvårdens
historia.

KU 1982/83:30

Under 1940-talet inleddes förhandlingar mellan staten och Stockholms
stad om försäljning av Serafimerlasarettet vid Hantverkargatan i Stockholm
jämte tomt till staten. Ett avtal härom träffades den 1 december 1947.
Avtalet behandlades och godkändes år 1948 av riksdagen. Frågan bereddes
av statsutskottet. I avtalet fanns ett förbehåll beträffande lasarettets
”huvudentréportal med tillhörande entrébyggnader” vid Hantverkargatan,
vilket innebar att staten behöll äganderätten till byggnaderna under
förutsättning att dessa bortfördes från platsen. Enligt uppgift var avsikten
med förbehållet då att portalen och entrébyggnaderna skulle kunna flyttas till
Karolinska institutets nya undervisningssjukhus, Karolinska sjukhuset i
Solna, som successivt togs i bruk år 1940 och de därpå följande åren.
Serafimerlasarettets markområde tänktes då bli utnyttjat för nämndhus som
annex till Stadshuset. Detta förslag har emellertid senare förfallit.

Frågan behandlades på nytt i riksdagen år 1958 (prop. 1958:87 s. 45).
Härvid godkändes ett omarbetat avtal mellan staten och Stockholms stad om
försäljning till staden av ”Stiftelsen Serafimerlasarettets fastigheter”. I
avtalet antecknades följande: ”Angående den tidpunkt, då lasarettets vid
Hantverkargatan belägna huvudentréportal med tillhörande entrébyggnader
skall vara bortförd, skola parterna träffa särskild överenskommelse”. Frågan
bereddes även denna gång av statsutskottet.

I en överenskommelse den 20 mars 1978, som godkändes av riksdagen
1979, har staten och landstinget vidare fastslagit att ”frånsett frågorna om
Serafimerlasarettsportal m. m., som regleras i 14 § avtalen den 18 oktober

1967 , är i och med denna överenskommelse samtliga mellanhavanden

mellan staten och kommunen slutligt reglerade i vad avser byggnader och
utrustning.”

Under tiden mellan 1958 och 1978 hade frågan om att ersätta Serafimerlasarettet
som undervisningssjukhus med nya byggnader på områdena för
Sabbatsbergs sjukhus resp. S:t Görans sjukhus varit föremål för utredningar.
Slutresultatet blev att lasarettets hittillsvarande verksamhet upphörde,
medan delar därav förlädes till Danderyds resp. Huddinge sjukhus. Någon
flyttning av portalbyggnaderna blev därigenom inte aktuell. 1 den utredning,
Sista Serafenutredningen (Ds U 1979:18 resp. 1980:8), som behandlade
avvecklingen av statens intressen vid lasarettet, föreslogs att staten skulle
begagna sin rätt till de ifrågavarande entrébyggnaderna för att där uppsätta
och utställa kultur- och medicinhistoriskt intressanta föremål och bilder, som
erinrade om lasarettets betydelse för svensk sjukvård under 227 år.

Markbytesavtal träffades i maj och juni 1981 mellan staten (byggnadsstyrelsen)
och Stockholms kommun. Enligt avtalet avstod staten bl. a. från sin
rätt att bortföra Serafimerlasarettets portal med entrébyggnader vid
Hantverkargatan samt överlät äganderätten till kommunen. Avtalet träffades
under förbehåll av regeringens och Stockholms kommunfullmäktiges
godkännande. Genom regeringsbeslut den 15 oktober 1981 godkände
regeringen för sin del avtalet.

KU 1982/83:30

Länsstyrelsen i Stockholms län har förra året väckt fråga om byggnadsminnesförklaring
av byggnaderna samt meddelat vissa skyddsföreskrifter.
Frågan är enligt uppgift ännu inte avgjord.

Utskottet har inte kunnat finna att regeringen överskridit sina befogenheter
genom att avhända staten äganderätten till nyssnämnda egendom utan
riksdagens hörande (jfr 9 kap. 8 § regeringsformen). Det finns enligt
utskottets mening anledning utgå ifrån att den nya ägaren - Stockholms
kommun - tillser att byggnaderna med hänsyn till deras stora kulturhistoriska
värde kommer att vårdas på ett betryggande sätt.

15. Regeringens handläggning av de s. k. blockbetygen

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens handläggning av de s. k.
blockbetygen, dvs. de sammanfattande betyg som eleverna i årskurs 8 och 9 i
grundskolan erhåller i de s. k. orienteringsämnena. Dessa utgörs av
naturorienterande och samhällsorienterande ämnen. En kanslipromemoria i
ärendet har upprättats (bilaga 13 A).

I propositionen till nu gällande läroplan för grundskolan - Lgr 80 - (prop.
1978/79:180) föreslogs bl. a. att ett visst antal veckotimmar skulle anslås till
orienteringsämnena. Några uppställda s. k. rikttider för de ingående
delämnena angavs inte. Utbildningsutskottet anförde i sitt av riksdagen
godkända betänkande (UbU 1979/80:45) att antalet veckotimmar på högstadiet
för de samhällsorienterande ämnena skulle vara samma antal timmar
som gällt enligt tidigare läroplan. I propositionen lämnades allmänna
synpunkter beträffande betygssystemet som sådant i grundskolan. Föredragandens
slutsats var att det inte fanns något alternativ till betyg som
urvalsinstrument. I propositionen föreslogs att betygssättningen i grundskolan
skulle inskränkas så att betyg endast skulle ges i årskurs 8 och 9. Däremot
saknades uttalanden om sammanfattningsbetyg i orienteringsämnena eller
om det skulle ges särskilda betyg i delämnena. Dock framhölls att det var
betydelsefullt om man i fortbildning, i läromedelsutformning och i kommentarmaterial
kunde underlätta för de lärare och elever som väljer en samlad
undervisning (prop. 1978/79:180 s. 84).

Regeringen utfärdade i februari 1980 förordningen (1980:64) om mål och
riktlinjer i 1980 års läroplan för grundskolan. Därvid fastställdes inledningen
till läroplanen samt huvudavsnittet mål och riktlinjer i läroplanen. I oktober
samma år utfärdades dels en förordning om kursplaner i 1980 års läroplan för
grundskolan, dels en förordning om timplaner och föreskrifter för timplaner i
1980 års läroplan för grundskolan.

I Lgr 80:s timplaner för högstadiet anges vissa rikttider för samhälls- och
naturorienterande ämnen. I föreskrifter för timplanerna finns uppgift om
vilka delämnen som ingår. I mål och riktlinjer uttalas att betyg skall sättas i de
ämnen eller ämnesgrupper som upptas på högstadiets timplan samt
tillvalskurserna 8 och 9.

KU 1982/83:30

I maj 1982 utfärdade regeringen förordningen (1982:251) om ändring i
skolförordningen (1971:235). Ändringen innebar bl. a. att betyg skulle ges i
samhällsorienterande ämnen och naturorienterande ämnen. Betyget i
samhällsorienterande ämnen resp. naturorienterande ämnen var därvid att
betrakta som sammanfattande betyg för ämnesgruppen. Regeringen uppdrog
samtidigt åt SO att komma med förslag om hur ”viktning” av betygen i
fortsättningen skulle ske vid intagningen till gymnasieskolan så att hänsyn
kunde tas till att olika ämnen och ämnesgrupper hade olika omfattning i form
av studietimmar. I september 1982 utfärdades en förordning med provisoriska
bestämmelser om betyg i årskurs 9 i grundskolan m. m. Däri stadgades
att skolstyrelsen i varje kommun för varje skola skulle få besluta att betyg
skulle ges även i vart och ett av de i orienteringsämnena ingående delämnena.
Förordningen innebar en valfrihet för skolstyrelsen att besluta om delbetyg
eller sammanfattningsbetyg samt en möjlighet för eleverna i sådant fall att
välja det som innebar den högsta poängsumman.

Den nya regeringen beslutade i november 1982 förordningen (1982:993)
med provisoriska bestämmelser om undervisning och betygssättning i
orienteringsämnen på grundskolans högstadium m. m. Enligt denna fick
undervisningen i orienteringsämnena bedrivas i varje särskilt delämne i
stället för sådan ämnesövergripande undervisning som följde av Lgr 80. Om
undervisning anordnas i enskilda ämnen skulle det ges betyg i varje sådant
ämne i stället för ett sammanfattningsbetyg för ämnesgruppen. Samtidigt
uppdrogs åt SÖ att vidta åtgärder för att stimulera en övergång till ett
ämnesövergripande arbetssätt i orienteringsämnena.

I årets budgetproposition (prop. 1982/83:100, bil. 10, s. 227 ff) har
regeringen föreslagit riksdagen att ”godkänna regeringens angivna beslut om
undervisning och betygssättning i orienteringsämnena på grundskolans
högstadium”. Utbildningsutskottet (UbU 1982/83:18) tillstyrkte förslaget
och hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna
vad utskottet anfört om formerna för betygssättning efter läsåret 1985/86.
Riksdagen följde utskottet.

Inför utskottet har utfrågning ägt rum med f. d. statsrådet Ulla Tillander.
Utskrift av vad som förekom vid denna utfrågning bifogas betänkandet
(bilaga 13 B).

Vid utfrågningen har Ulla Tillander anfört att hon på grund av läroplanens
utformning inte hade annan möjlighet än att föreslå regeringen att införa
obligatoriska blockbetyg. Detta skulle vara följden av bl. a. vissa uttalanden i
läroplanen om att betyg skulle sättas i de ämnen och ämnesgrupper som finns
upptagna på högstadiets timplan. Detta skulle också vara en konsekvens av
den utformning som timplanen fått med undervisning i två block, samhällsorienterande
ämnen och naturorienterande ämnen. Betyg i de enskilda
ämnena hade förutsatt att regeringen först inhämtat riksdagens godkännande.

Utskottets granskning har gett vid handen att regeringen gjorde den

KU 1982/83:30

bedömningen att utfärdandet av förordningen om obligatoriska blockbetyg
skedde mot bakgrund av vissa uttalanden i läroplanen om att betyg skulle
sättas i de ämnen och ämnesgrupper som fanns upptagna på högstadiets
timplan. Detta var också en konsekvens av den utformning som timplanen
fått med undervisning i två block, samhällsorienterande ämnen och
naturorienterande ämnen. Några särskilda uttalanden i proposition eller av
riksdagen om betygens utformning i dessa avseenden finns emellertid inte.
Detta innebär att det legat inom regeringens kompetens att utfärda
bestämmelser om utformningen av betyg i olika hänseenden. Utskottet har
därför inte funnit anledning att rikta någon kritik mot regeringens
handläggning av betygsfrågan. Inte heller i övrigt föranleder granskningen
något uttalande från utskottets sida.

16. Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet

Utskottet har i årets granskning tagit upp frågan om regeringens kontroll
av säkerhetspolisens verksamhet. Denna fråga har utskottet behandlat vid
flera tillfällen tidigare. Senast var frågan aktuell i samband med 1980 års
granskning (KU 1979/80:50, s. 34).

En inom justitiedepartementet upprättad promemoria angående kontroll
av säkerhetspolisens verksamhet, m. m. har tagits in som bilaga 14 till detta
betänkande.

Av promemorian framgår bl. a. att justitieministern, tillsammans med
statssekreteraren i justitiedepartementet och en statssekreterare i statsrådsberedningen
samt chefen för polisenheten i justitiedepartementet, regelbundet
sammanträder med rikspolischefen och chefen för säkerhetsavdelningen.
Härvid går man igenom aktuella ärenden. En del av sammanträdena sker i
samband med besök på säkerhetsavdelningen, varvid en närmare genomgång
av någon viss del av verksamheten äger rum. Personalkontrollen är en
av de verksamhetsgrenar som ägnas särskild uppmärksamhet. Genom
stickprovskontroller och genomgång av akter och annat material kontrolleras
ätt regeringens särskilda föreskrifter följs. De former för regeringens
kontroll som redovisas i promemorian har tillämpats av flera regeringar
under senare år.

Vid granskningen har inte framkommit något som föranleder särskilt
uttalande från utskottets sida.

17. Regeringens handläggning av vissa ärenden om undantag från tätbebyggelseförbud Den

svenska byggnadslagstiftningen lämnar i stor utsträckning utrymme
för lämplighetsavgöranden från de statliga myndigheternas och inte minst
regeringens sida i dess egenskap av besvärsinstans. Konstitutionsutskottet
har därför vid flera tillfällen funnit det angeläget att granska regeringens

KU 1982/83:30

praxis på detta rättsområde. Sålunda har utskottet granskat regeringens
praxis i vad gäller tillämpningen av dels det s. k. tätbebyggelseförbudet i
byggnadslagen (se KU 1977/78:35 s. 18-23), dels bebyggelseförbudet på
områden som omfattas av strandskyddsbestämmelser enligt naturvårdslagen
(se KU 1978/79:30 s. 19-25). Vid sin granskning 1981 behandlade utskottet
frågor om vilken roll de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen
hade haft vid beslut om byggnadsplaner för fritidsbebyggelse (se KU
1980/81:25 s. 28-31). I årets granskning tar utskottet åter upp frågan om
regeringens tillämpning av tätbebyggelseförbudet. Granskningen har avsett
två enskilda ärenden. En kort översikt över gällande rätt samt en redovisning
av de två ärendenas handläggning finns i en kanslipromemoria, intagen som
bilaga 15 till betänkandet. En utförligare redovisning av gällande lagbestämmelser
finns i de tidigare nämnda granskningsbetänkandena.

Utskottet vill erinra om att detaljplanering enligt byggnadslagen sker
genom upprättande av stadsplan eller byggnadsplan. Stadsplan och byggnadsplan
upprättas genom kommunens försorg men skall sedan fastställas av
länsstyrelsen. I vissa fall åligger det länsstyrelsen att underställa planen
regeringens prövning. Byggnadsverksamheten inom områden som inte ingår
i stads- eller byggnadsplan regleras genom utomplansbestämmelser. Sådana
bestämmelser utfärdas av regeringen. Nybyggnad får inte ske i strid med
utomplansbestämmelser. Dispens kan dock meddelas när särskilda skäl
föreligger. Vid tillkomsten av dispensstadgandet uttalades att det låg i sakens
natur att dispensrätten skulle tillämpas restriktivt.

Det första ärendet gällde tillstånd att bygga ut en gäststuga på en fastighet
med några fritidshus i Nynäshamns kommun. Fastigheten låg inom ett
område med utomplansbestämmelser. Området berördes också av den
fysiska riksplaneringens riktlinjer för högexploaterad kust. Länsstyrelsen i
Stockholms län beslöt att inte meddela dispens från gällande tätbebyggelseförbud
bl. a. med hänsyn till den rådande bebyggelsesituationen på
fastigheten och i området i övrigt. Regeringen beviljade dispens bl. a. därför
att man önskade underlätta för flergenerationsboende på fritidsfastigheter.

Det andra ärendet gällde tillstånd att uppföra ett bostadshus på en
fastighet i Munkedals kommun i Göteborgs och Bohus län. Byggnaden var
avsedd för en person som skulle sköta en närbelägen fiskeanläggning.
Fastigheten var belägen inom ett område med utomplansbestämmelser.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län fann inte visat att byggnaden
behövde vara belägen på eller i direkt anslutning till den eller de fastigheter
där fisket bedrevs och fann inte heller i övrigt några skäl föreligga för dispens.
Regeringen fann däremot särskilda skäl föreligga att medge undantag från
tätbebyggelseförbudet.

I det sistnämnda ärendet uppkom även fråga om hörande av ägare till
grannfastighet i dispensärenden av detta slag. Vid en av justitiekanslern
utförd granskning hade konstaterats brist i den formella handläggningen

KU 1982/83:30

inom bostadsdepartementet i detta hänseende. Justitiekanslerns granskning
gav vid handen att nya handläggningsrutiner införts vilka innebär att ägare
till grannfastighet numera regelmässigt bereds tillfälle att yttra sig i ärenden
hos regeringen av förevarande karaktär. Utskottet anser detta vara av
vikt.

Riksdagen har vid flera tillfällen betonat behovet av planering och
återhållsamhet med fritidsbebyggelse inom vissa områden av landet, bl. a.
kustområdena. Särskilt stor restriktivitet skall enligt riksdagsuttalandena
iakttas i de kustområden som betecknas som högexploaterade. Utskottet vill
ånyo betona att dispensgivningen från tätbebyggelseförbudet sker i enlighet
med uppdragna riktlinjer. Det är således enligt utskottet av stor betydelse att
regeringens praxis i dispensärenden tillgodoser de allmänna intressen som
ligger bakom byggnads- och planlagstiftningen.

Utöver det anförda har den verkställda granskningen av de båda
dispensärendena inte föranlett något uttalande från utskottets sida.

18. Arbetskraft till biståndsprojektet Bai Bang

Utskottet har granskat regeringens befattning med frågan om rekrytering
av inhemsk arbetskraft till det svenska biståndsprojektet Bai Bang i norra
delen av Vietnam. I ärendet har generaldirektör Anders Forsse, SIDA, samt
statsrådet Roine Carlsson företrätt inför utskottet och lämnat upplysningar.
Utskrifter av dessa utfrågningar redovisas som bilaga 16 A och 16 B till detta
betänkande.

Avtal mellan Sverige och Vietnam om uppförande av ett integrerat massaoch
pappersbruk med tillhörande råvaruförsörjning ingicks i augusti 1974
efter flera års utredningsarbete. Fabriken förlädes till orten Bai Bang i Vinh
Phu-provinsen ca 11 mil nordväst om Hanoi. Skogsråvaran hämtas från ett
område som är beläget ytterligare 10-20 mil norr om fabriken. 11974 års avtal
beräknades fabriken vara helt färdig år 1979. Projektet försenades och blev
färdigt 1982, då det officiellt invigdes.

I samband med invigningen den 26 november 1982 uppstod en debatt om
levnadsförhållanden och rekrytering av skogsarbetskraften inom Vinh
Phu-projektet. I ett frågesvar den 9 december yttrade utrikesministern att
vissa rykten om att det skulle förekomma tvångsrekryterad arbetskraft vid
Bai Bang-projektet innefattade uppgifter som inte kunnat styrkas. Utrikesministern
förklarade också att beskyllningarna om tvångsarbete skulle
granskas. Denna granskning uppdrogs åt svenska ambassaden i Hanoi. I en
promemoria, som är daterad den 20 april 1983, framhålls att rekryteringen
till skogsbolaget inte skiljer sig från vad som tillämpas för andra statliga
anställningar i Vietnam. Det är enligt promemorian inte riktigt att tala om
tvångsrekrytering i detta sammanhang.

Enligt uppgifter i massmedier skulle statsrådet Roine Carlsson vid en
presskonferens i samband med invigningen av pappersbruket uttalat att det

KU 1982/83:30

var en intern vietnamesisk fråga hur arbetskraften till Bai Bang-projektet
rekryteras. Vid utfrågningen inför utskottet har statsrådet Carlsson anfört att
hans inställning inte blivit korrekt återgiven - av massmedierna. Enligt
statsrådets uppfattning fanns nämligen ingenting i den kunskap som han
förvärvat före och i samband med invigningen som tydde på att tvångsrekrytering
förekommit.

Granskningen har inte föranlett något uttalande från utskottets sida.

19. Övriga frågor

a) Vissa regleringsbrev för budgetåret 1981182

Socialutskottet överlämnade i april 1982 ett protokollsutdrag till finansutskottet
i vilket socialutskottet erinrade om att riksdagen på femte huvudtiteln
under anslag J 9 Upplysning och information på alkoholområdet anvisat
20 850 000 kr. för budgetåret 1981/82. Av detta belopp hade regeringen
sedermera i utfärdat regleringsbrev uppfört 2 500 000 till ett annat anslag,
nämligen J 6 Bidrag till alkoholpolikliniker och vårdcentraler m. m. Beloppet
hade under J 6 upptagits som en post, vilken är avsedd för utvecklingsarbete
med samverkan mellan sjuk- och socialvård enligt förslag av
samarbetsorganet för alkoholfrågor (SAMO). I detta avseende stod regleringsbrevet
enligt socialutskottet i överensstämmelse med riksdagens beslut.
Finansutskottet beslöt att överlämna det från socialutskottet inkomna
protokollsutdraget till konstitutionsutskottet. Se bilaga 17.

Utskottet, som inhämtat att vissa tekniska skäl var orsaken till anslagsredovisningen
i fråga, vill understryka vikten av att riksdagens anvisning av
medel under ett anslag inte disponeras under annat anslag. Mot bakgrund av
vad som förekommit i det nu aktuella fallet och de redovisade omständigheterna
har utskottet utöver det sagda inte funnit anledning att göra något
särskilt uttalande.

b) Ändring av belopp i budgetpropositionen genom rättelseblad

I budgetpropositionen 1982/83:100 bilaga 10 föreslogs under anslaget E 5
Utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken ett förslagsanslag
av 254 945 000 kr. Detta anslag avser grundläggande utbildning för
administrativa, ekonomiska och sociala yrken vid de statliga högskoleenheterna
(motsvarande) inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde.
Under anslaget beräknas medel för allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer
inom sektorn. Anslagets fördelning på anslagsposter redovisas i en
tablå i budgetpropositionen (s. 415).

Den 25 januari sände utbildningsdepartementet ut ett skriftligt meddelande
till högskoleenheterna med ändring av flertalet belopp i anslagsfördelningen.
Anledning härtill var en felräkning inom departementet. För
Stockholms universitet innebar rättelsen en minskning av föregående års

KU 1982/83:30

anslag med 37 000 kr. i stället för en i budgetpropositionen angiven ökning
med drygt en milj. kr.

Den aktuella ändringen behandlades i en frågedebatt i riksdagen.
Utbildningsministern, som besvarade frågan den 8 februari 1983, beklagade
den aktuella felräkningen som fått effekter på flertalet anslagsposter och
hänvisade till att högskoleenheterna snarast möjligt meddelades skriftligen
och att riksdagen (tryckerienheten) på sedvanligt sätt genom rättelseblad
(s. k. kartong) den 31 januari informerades om felen. Samma dag tillställdes
utbildningsutskottets kansli motsvarande material.

Utbildningsutskottet har nyligen behandlat det aktuella anslaget (UbU
1982/83:25). I ett särskilt yttrande (m, c, fp) påtalas felräkningen. I yttrandet
anförs:

Den 31 januari, först efter det att en fråga i ärendet ställts i riksdagen,
meddelades riksdagen om ändringen. Utbildningsutskottet fick på egen
begäran den 25 mars en förklaring till felräkningen.

Det är märkligt att riksdagen inte fick något meddelande om ändringen
tidigare. Detta borde ha skett åtminstone samtidigt som cirkulärskrivelsen
till högskoleenheterna gick ut. Självfallet måste utbildningsdepartementet i
fortsättningen, om det uppstår felaktigheter av detta slag, meddela riksdagen
detta snarast möjligt.

Konstitutionsutskottet vill understryka betydelsen av att de uppgifter som
lämnas i budgetpropositionen är riktiga. Genom att felet inte kunde rättas
förrän efter den allmänna motionstidens utgång har riksdagens ledamöter
inte haft underlag för en korrekt bedömning av anslaget. Detta är enligt
utskottet beklagligt. Det är angeläget att riksdagens ledamöter särskilt under
löpande motionstid skyndsamt erhåller uppgift om eventuella fel i anslagsberäkningar.
Detta bör kunna ske - utöver den vanliga distributionen av s. k.
kartongblad - genom att t. ex. partigruppernas kanslier underrättas särskilt.

Utskottets anmälan

Resultatet av den granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning som redovisats i det föregående får utskottet
härmed för riksdagen

anmäla

Stockholm den 17 maj 1983

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m). Yngve Nyquist (s),
Bertil Fiskesjö (c), Wivi-Anne Cederqvist (s), Hans Nyhage (m), Kurt Ove
Johansson (s), Kerstin Nilsson (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik
Nordin (c), Sture Thun (s). Anita Modin (s), Elisabeth Fleetwood (m). Karin
Ahrland (fp) och Nils Berndtson (vpk).

KU 1982/83:30

Vid beslut under punkt 1, Regeringsskiftet 1982 har Bengt Kindbom (c)
ersatt Bertil Fiskesjö (c) och Berit Bölander (s) ersatt Anita Modin (s).

Vid beslut under punkt 6. Kärnvapenfri zon i Europa har Ove Eriksson
(m) ersatt Hans Nyhage (m).

Vid beslut under punkt 8. Fyren Märket har Ingvar Björk (s) ersatt Kurt
Ove Johansson (s). Sören Lekberg (s) ersatt Anita Modin (s) och Lars
Ernestam (fp) ersatt Karin Ahrland (fp).

Vid beslut under punkt 9. Vapenexport till USA (DIVAD) har Ingvar
Björk (s) ersatt Kurt Ove Johansson (s), Sören Lekberg (s) ersatt Anita
Modin (s) och Lars Ernestam (fp) ersatt Karin Ahrland (fp).

Vid beslut under punkt 10. Utförsel av använt kärnbränsle har Birger
Hagård (m) ersatt Anders Björck (m), Bengt Kindbom (c) ersatt Bertil
Fiskesjö (c), Berit Bölander (s) ersatt Anita Modin (s) och Lars Ernestam
(fp) ersatt Karin Ahrland (fp),

Vid beslut under punkt 11. Vissa frågor rörande den statliga affärsverksamheten
har Ove Eriksson (m) ersatt Hans Nyhage (m), Berit Bölander (s)
ersatt Anita Modin (s) och Lars Ernestam (fp) ersatt Karin Ahrland (fp).

Vid beslut under punkt 12. Beslut om devalvering 1982 har Ove Eriksson
(m) ersatt Hans Nyhage (m),

Vid beslut under punkt 13. Angående bildandet av Svenskt Stål AB
(SSAB) m. m. har Ove Eriksson (m) ersatt Hans Nyhage (m), Berit
Bölander (s) ersatt Anita Modin (s) och Lars Ernestam (fp) ersatt Karin
Ahrland (fp).

Vid beslut under punkt 14. Serafimerlasarettets portalbyggnader har
Birger Hagård (m) ersatt Anders Björck (m), Ingvar Björk (s) ersatt Yngve
Nyquist (s), Bengt Kindbom (c) ersatt Bertil Fiskesjö (c), Ove Karlsson (s)
ersatt Kerstin Nilsson (s) och Lars Ernestam (fp) ersatt Karin Ahrland
(fp).

Vid beslut under punkt 15. Regeringens handläggning av de s. k.
blockbetygen har Ove Eriksson (m) ersatt Anders Björck (m), Birger
Hagård (m) ersatt Hans Nyhage (m), Berit Bölander (s) ersatt Anita Modin
(s) och Lars Ernestam (fp) ersatt Karin Ahrland (fp).

Vid beslut under punkt 16. Regeringens kontroll av säkerhetspolisens
verksamhet har Ove Eriksson (m) ersatt Hans Nyhage (m), Berit Bölander
(s) ersatt Anita Modin (s) och Lars Ernestam (fp) ersatt Karin Ahrland

(fp)-

Vid beslut under punkt 17. Regeringens handläggning av vissa ärenden om
undantag från tätbebyggelse har Bengt Kindbom (c) ersatt Bertil Fiskesjö
(c), Ingvar Björk (s) ersatt Kurt Ove Johansson (s), Ulla Voss-Schrader (m)
ersatt Gunnar Biörck i Värmdö (m), Sören Lekberg (s) ersatt Anita Modin
(s) och Lars Ernestam (fp) ersatt Karin Ahrland (fp).

Vid beslut under punkt 18. Arbetskraft till biståndsprojektet Bai Bang har
Ove Eriksson (m) ersatt Hans Nyhage (m), Birger Hagård (m) ersatt Gunnar

KU 1982/83:30

Biörck i Värmdö (m) och Berit Bölander (s) ersatt Anita Modin (s) ochLars
Ernestam (fp) ersatt Karin Ahrland (fp).

Reservationer

1. Regeringsskiftet 1982 (punkt 1)

Anders Björck (m), Hans Nyhage (m). Gunnar Biörck i Värmdö (m),
Sven-Erik Nordin (c), Elisabeth Fleetwood (m), Karin Ahrland (fp) och
Bengt Kindbom (c) anser att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar
”Utskottet vill” och slutar ”snabbare regeringsbildning” bort ha följande
lydelse:

Då utskottet granskade regeringsbildningsproceduren efter 1976 års val
framhöll utskottet enhälligt (KU 1976/77:44 s. 8) att de nya grundlagsreglerna
hade fungerat på ett tillfredsställande sätt. Regeringsbildningen kunde,
ansåg utskottet, genomföras på kortaste möjliga tid enligt de regler som
gäller för handläggningen av sådana frågor i riksdagen.

Enligt utskottets uppfattning ger erfarenheterna av regeringsbildningen
hösten 1982 inte anledning till något annat uttalande om reglerna för
regeringsbildningen än det som gjordes i samband med granskningen av 1976
års regeringsskifte.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

2. Kärnvapenfri zon i Europa (punkt 6)

Anders Björck (m). Bertil Fiskesjö (c), Gunnar Biörck i Värmdö (m),
Sven-Erik Nordin (c) Elisabeth Fleetwood (m), Karin Ahrland (fp) och Ove
Eriksson (m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar
”Utskottet får” och slutar ”mot regeringen” bort ha följande lydelse:

Utskottet granskning har gett vid handen bl. a. följande. Vid mötet med
Palmekommissionen i Stockholm i slutet av oktober 1982 diskuterades
frågan om man från svensk sida genom en not till ett stort antal länder borde
inhämta regeringarnas syn på kommissionens förslag till en zon fri från
slagfältskärnvapen i Centraleuropa. Egon Bahr som deltog i mötet fick i
uppdrag att lämna synpunkter på vad noten skulle innehålla. Ett av Bahr
utarbetat fullständigt förslag till not översändes efter ett par veckor till
statsminister Palme som i sin tur överlämnade förslaget till utrikesdepartementet
för handläggning.

Den 30 november efterhörde Bahr hos Palme hur frågan låg till. Det var av
intresse för Bahr att få veta detta eftersom han han skulle ta upp saken i ett tal
den 10 december, vilket också skedde i den västtyska förbundsdagen. Vid ett
officiellt besök i Hamburg i början av december diskuterade Palme frågan
med den västtyska SPD-ledningen.

Den svenska noten överlämnades till berörda regeringar den 8 december.

KU 1982/83:30

Innehållet i noten blev genom massmedierna känt samma dag både i Sverige
och utomlands.

Något regeringsbeslut beträffande det svenska initiativet föreligger inte.
Ej heller har frågan såvitt känt tagits upp i s. k. allmän beredning med
regeringen i dess helhet. Saken anmäldes i utrikesnämnden först den 14
januari 1983.1 samtliga dessa hänseenden föreligger enligt utskottets mening
från konstitutionella utgångspunkter fog för allvarlig kritik mot handläggningen
inom regeringen av en viktig utrikespolitisk fråga. Utskottet finner
det vidare anmärkningsvärt att SPD-ledningen - som då befann sig i
oppositionsställning - fick kännedom om den svenska noten före den
västtyska regeringen. Det inträffade kan uppfattas som om den svenska
regeringen lät sig påverkas från ett annat land i en känslig utrikespolitisk
fråga, vilket enligt utskottet måste anses djupt otillfredsställande.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

3. Fyren Märket (punkt 8)

Anders Björck, Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö och Elisabeth
Fleetwood (samtliga m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar ”Utrikesminister Ola Ullsten” och slutar ”i frågan” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill för sin del understryka att gränsregleringsfrågor av
förevarande karaktär skall underställas riksdagen. Det kan vidare ifrågasättas
om inte den tilltänkta ändrade gränsdragningen över Märket skulle
komma att strida mot de regler som gäller enligt Ålandskonventionen. Enligt
vad utrikesdepartementet uppgett har ingen kontakt i frågan tagits med
övriga konventionsstater. Utskottet anser att saken borde ha anmälts i
utrikesnämnden innan uppdrag lämnades gränskommissionen.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

4. Vapenexport till USA (DIVAD) (punkt 9)

Nils Berndtson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 25 som
börjar ”Den företagna” och slutar ”utskottets sida” bort ha följande
lydelse:

Utskottets granskning har gett vid handen att några säkra garantier inte
föreligger för att inte den krigsmateriel det nu är fråga om kommer att
användas i militära operationer utanför USA. Det är känt att DIVADsystemet
utan svårighet kan transporteras till andra länder. Vissa uppgifter
tyder på att systemet kan komma att användas av RDF-Rapid Deployment
Force, dvs. den amerikanska s. k. Brandkårsstyrkan. Detta är djupt
otillfredsställande och strider klart mot reglerna för svensk vapenexport.

KU 1982/83:30

Utskottet vill i sammanhanget erinra om den socialdemokratiska partimotionen
1981/82:2490 i vilken klart markeras den grundläggande principen att
vapen som exporteras från Sverige enbart får användas till försvar av det egna
landet. Denna syn kommer också till uttryck i proposition 1981/82:196 i
vilken regeringen lade fram förslaget till nu gällande regler för krigsmaterielexport
(se prop. s. 18). Mot angiven bakgrund anser utskottet att de
tidigare borgerliga regeringarna aldrig borde ha meddelat exportlicens för
Bofors engagemang i DIVAD-projektet. Den nuvarande socialdemokratiska
regeringen borde ha stoppat engagemanget.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

5. Utförsel av utbränt kärnbränsle (punkt 10)

Nils Berndtson (vpk), Sven-Erik Nordin (c) och Bengt Kindbom (c) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar ”Utskottets granskning”
och slutar ”i ärendet” bort ha följande lydelse:

Utskottets granskning har gett vid handen att regeringens beslut att medge
utförsel var såväl olyckligt som olämpligt. Genom upparbetning i ett
främmande land, som dessutom är en kärnvapenmakt, uppstår ofrånkomligen
risker för att det upparbetade materialet kan komma att användas för
kärnvapentillverkning. Den kontroll som förutsätts ske genom IAEA ger
inte det skydd som bör uppställas. Den socialdemokratiska regeringen har
uttalat att man i framtiden skall avstå från upparbetning och de bindningar i
utlandet som detta för med sig. Mot den bakgrunden framstår de aktuella
medgivandena som synnerligen otillfredsställande. Detta gäller särskilt som
frågan om fortsatt hantering av utbränt kärnbränsle var föremål för
utredning och att förslag i saken kunde väntas inom kort. I de aktuella fallen
borde regeringen av kärnkraftsproducenten ha krävt åtgärder för förvaring
ytterligare tid i avvaktan på ny prövning av avfallsfrågorna. Regeringen
borde enligt utskottet även beaktat de farhågor som SIPRI i sin senaste
årsbok gett uttryck för rörande de risker för ökad kärnvapenspridning som
upparbetning av utbränt kärnbränsle utgör.

Vad utskottet uttalat ges riksdagen till känna.

6. Vissa frågor rörande den statliga affärsverksamheten (punkt 11)

Anders Björck, Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö och Elisabeth
Fleetwood (samtliga m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 32 som
börjar ”De nu aktuella” och slutar på s. 33”anledning till kritik” bort ha
följande lydelse:

De nu aktuella ärendena som ingående utretts av utskottet, har visat att det
föreligger stora problem vad gäller samarbetsformerna mellan ägaren/staten
och de statliga företagen. Till en del har dessa självfallet sin grund i de
konflikter som uppstår när politiska målsättningar lägger hinder i vägen för

4 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

de renodlade affärsintressena. Det finns enligt utskottets mening en rad
exempel på fall där kortsiktiga politiska lösningar lett till stora ekonomiska
förluster. Det politiska syftet som ofta varit att upprätthålla sysselsättningen
på en viss ort, har därmed direkt förfelats. Det är uppenbart, att ledningen i
de statliga företagen arbetar under särskilda svårigheter genom den risk de
ständigt löper att deras ekonomiska planering skall raseras genom regeringsingripanden.
De nu aktuella ärendena är enligt utskottets mening exempel på
vart konflikter av detta slag kan leda. Det måste ses som principiellt ytterst
olyckligt att man från regeringshåll i vissa fall försökt lösa konflikterna
genom att avskeda bolagsledningarna.

Som framgår av uppteckningarna från utfrågningarna har i de av utskottet
granskade fallen redovisats vitt skilda tolkningar och personliga uppfattningar
om händelsförloppen. Det står dock enligt utskottets mening klart, att
Roine Carlssons handlande i Ncb-affären inte är godtagbart. Helt utan något
formellt regeringsbeslut och utan att kalla till bolagsstämma har han ingripit i
angelägenheter som enligt aktiebolagslagen direkt åvilar bolagsledningen.
Särskilt anmärkningsvärt anser utskottet det vara att han avskedat styrelsens
ordförande utan att bereda honom tillfälle att redovisa den planering som
Ncb:s styrelse fattat beslut om.

Nils G. Åslings ingripande mot Statsföretag får ses mot bakgrund av den
svåra situation som gällde för Statsföretagsgruppen och som innebar behov
av nya stora kapitaltillskott. Utskottet betraktar det dock som olyckligt att
industriministern utan ett formellt regeringsbeslut och utan att samråda med
eller ens underrätta bolagsledningen meddelar pressen sina planer att bl. a.
bryta ut det vinstgivande Procordia från Statsföretagsgruppen. Detta ledde
till att Statsföretag förlorade väsentliga inslag i vad gäller kontinuiteten i
bolagsledningen.

Enligt utskottets mening visar granskningsärendet i dess helhet att
formerna för och omfattningen av den statliga företagsamheten är i behov av
en genomgripande omprövning. Sådan företagsamhet är f. ö. endast i
undantagsfall motiverad.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

7. Beslut om devalvering 1982 (punkt 12)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Gunnar Biörck i Värmdö (m),
Sven-Erik Nordin (c), Elisabeth Fleetwood (m), Karin Ahrland (fp) och Ove
Eriksson (m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar
”Utskottets granskning” och slutar ”särskilt uttalande” bort ha följande
lydelse:

Utskottets granskning som självfallet inte avsett riksbanksfullmäktiges
handläggning har gett vid handen att företrädare för den tillträdande
socialdemokratiska regeringen i slutet av september förra året ansåg att
Sverige snarast borde vidta valutapolitiska åtgärder för att motverka det

KU 1982/83:30

kraftiga valutautflödet ur landet. Det är mot denna bakgrund devalveringsbeslut
den 8 oktober får ses. Någon anledning för konstitutionsutskottet att
gå in på de bedömningar som gjordes i detta hänseende föreligger inte.
Däremot anser utskottet att information om de planerade åtgärderna borde
ha lämnats den sittande regeringen innan planerna - vilket skedde - delgavs
de nordiska ländernas finansministrar, den internationella valutafonden
m. fl. Finansminister Feldt har inför utskottet uttalat att enligt hans och även
statsminister Palmes mening borde detta ha skett. Statsministern framförde
en ursäkt i detta hänseende samma dag som devalveringsbeslutet
fattades.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att devalveringsbeslutet planerades
och i praktiken också genomfördes av företrädare för en regering som
ännu inte tillträtt. Ur konstitutionell synpunkt är det anmärkningsvärt att
regeringen Fälldin III sålunda ställdes åt sidan när en för landet central
valutapolitisk åtgärd tillkännagavs.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

8. Vissa frågor rörande den ekonomiska uppgörelsen i samband med
bildandet av svenskt stål AB (SSAB), m. m. (punkt 13)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Gunnar Biörck i Värmdö (m),
Sven-Erik Nordin (c), Elisabeth Fleetwood (m). Ove Eriksson (m) och Lars
Ernestam (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar
”Utifrån de” och slutar ”fråga otillfredsställande”.

Frågan om den ersättning som Gränges fick tillgodogöra sig vid
överlåtelsen av TGOJ-rörelsen har i sedvanlig ordning prövats av riksdagen.
Den har också granskats av riksdagens revisorer, vars rapport i saken
behandlats av näringsutskottet hösten 1982. Frågan har sålunda ingående
behandlats av riksdagen. Vad gäller utbetalningen av rekonstruktionslån
konstaterar utskottet att riksdagen anvisade aktuella medel för budgetåret
1981/82 och att regeringens beslut om utbetalning gällde den 1 juli 1981, alltså
det avsedda budgetåret.

Utskottet har med anledning av granskningen inte funnit skäl att göra
något uttalande i saken.

9. Serafimerlasarettets portalbyggnader (punkt 14)

Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö, Elisabeth Fleetwood och Birger
Hagård (samtliga m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 39 som
börjar ”Utskottet har” och slutar ”betryggande sätt” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill erinra om att enligt 9 kap. 2 § regeringsformen (RF) får
statens medel inte användas på annat sätt än riksdagen bestämt. I samband
med att anslag beviljas till visst ändamål kan riksdagen bestämma om

KU 1982/83:30

dispositionen av statlig egendom, t. ex. beträffande lokaler och markområden.
Det är sålunda enligt grundlagen förutsatt att riksdagen skall ha
möjlighet att binda regeringens och myndigheternas handlingsfrihet när det
gäller förfogande över statlig egendom, lös såväl som fast.

Enligt 9 kap. 9 § RF gäller vidare att det ankommer på riksdagen att i den
omfattning som behövs fastställa grunder för förvaltningen av statens
egendom och förfogandet över den. Riksdagen kan därvid föreskriva att
åtgärd av visst slag inte får vidtas utan riksdagens tillstånd. I förarbetena till
den nya grundlagen (1973:90 s. 348) exemplifieras detta av departementschefen
på det sättet att riksdagen kan bestämma ”att egendom av visst slag
inte får avhändas staten utan att riksdagen samtyckt till åtgärden i det
konkreta fallet”. Justitieministern uttalade vidare: ”Av RF 9:2 får vidare
anses följa att egendom som har anskaffats för medel, anvisade av riksdagen,
inte får disponeras på sätt som strider mot riksdagens anslagsbeslut. I praxis
har egendom, som har förvärvats enligt riksdagens beslut för att för
framtiden vara statsegendom, inte ansetts kunna säljas utan riksdagens

hörande. Vad jag föreslagit i denna paragraf (= RF 9:9) syftar inte till

rubbning av nu nämnt praxis.” I detta sammanhang vill utskottet erinra om
sitt yttrande (KU 1981/82:10 y) vari utskottet bl. a. pekade på olika typer av
inskränkningar i regeringens dispositionsrätt beträffande statens egendom.
Dessa kunde vara förutom vissa värdegränser även riktlinjer i vilka angetts
vad regeringen hade att iaktta vid avyttring av statlig egendom.

Beträffande Serafenportalen har i de avtal som underställts riksdagen
redan 1948 därefter 1958 och senast 1979 uttryckligen angetts att portalbyggnaden
i fråga även fortsättningsvis skulle tillhöra staten. Utan riksdagens
hörande har regeringen genom beslutet den 15 oktober 1981 godkänt att
nämnda egendom avhänts staten. Med hänsyn till vad som redovisats
angående ärendets tidigare handläggning borde saken enlig utskottets
mening ha förelagts riksdagen. Denna felaktiga handläggning är beklaglig.
Utskottet vill kraftigt understryka vikten av att den nye ägaren - Stockholms
kommun - tillser att byggnaderna med hänsyn till deras utomordentligt stora
kulturhistoriska värde kommer att vårdas på ett betryggande sätt.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

10. Regeringens handläggning av de s. k. blockbetygen (punkt 15)

Gunnar Biörck i Värmdö, Elisabeth Fleetwood, Ove Eriksson och Birger
Hagård (samtliga m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 40 som
börjar ”Utskottets granskning” och slutar på s. 41 ”från utskottets sida” bort
ha följande lydelse:

Utskottets granskning har gett vid handen att blockbetyg inte är förutsatta
i läroplanen. Särskilda uttalanden i frågan saknas i läroplanspropositionen.
Enligt Lgr 80 är inte heller ämnesövergripande undervisning i orienteringsämnena
den enda formen härvidlag. Tvärtom nämns i olika sammanhang de

KU 1982/83:30

ingående delämnena. Bl. a. uttalas att lärare och elever kan välja mellan
olika sätt att disponera sin undervisning. Utskottet anser därför att
regeringen får anses ha gått ifrån de förutsättningar som tidigare uppställts
genom att i maj 1982 utfärda förordningen om de obligatoriska blockbetygen.
Till detta kommer att regeringen i september samma år medgav valfrihet
mellan separata betyg i delämnena och blockbetyg. Utskottet anser att
regeringen borde ha inhämtat riksdagens medgivande innan eventuell åtgärd
vidtogs.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

11. Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet (punkt 16)

Nils Berndtson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 41 som
börjar ”Vid granskningen” och slutar ”utskottets sida” bort ha följande
lydelse:

Det förbud mot politisk åsiktsregistrering som återfinns i grundlag
fr. o. m. den 1 januari 1977 och det kontrollsystem som har tillämpats under
senare år har inte hindrat att det med jämna mellanrum kommer i dagen
misstankar om att säkerhetspolisen fortfarande bedriver åsiktsregistrering
och således åsidosätter i demokratisk ordning antagna grundläggande
principer för dess verksamhet.

Motstridiga uppgifter som cirkulerat och till detta knapphändiga, om ens
några, kommentarer från säkerhetspolisens sida i samband med olika s. k.
affärer har bidragit till att skapa ännu större oklarhet om säkerhetspolisen i
sin verksamhet håller sig inom givna råmärken eller ej. Enligt massmediernas
redovisning av justitieministerns åtgärder med anledning av en för en tid
sedan inträffad händelse vid Sveriges Radio AB har säkerhetspolisens
agerande av ministern ansetts ligga i utmarkerna av dess normala verksamhet.

För tilltron till myndigheterna är det naturligtvis avgörande för medborgarna
att de kan uppleva att av regering och riksdag fattade beslut följs och att
myndigheterna i övrigt verkar i en demokratisk anda. Det är mot denna
bakgrund ytterst viktigt att den fortlöpande kontroll av säkerhetspolisens
verksamhet som bl. a. regeringen har att utöva verkligen fungerar. Hittillsvarande
erfarenheter pekar enligt utskottet på att kontrollen inte fungerar
tillfredsställande.

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att nu göra en översyn av de
kontrollmetoder som regeringen m. fl. organ tillämpar när det gäller
säkerhetspolisens verksamhet. En sådan översyn måste bedrivas skyndsamt.
Detta bör riksdagen ges till känna.

KU 1982/83:30

12. Regeringens handläggning av vissa ärenden om undantag från tätbebyggelseförbud
(punkt 17)

Anders Björck (m), Hans Nyhage (m), Sven-Erik Nordin (c), Elisabeth
Fleetwood (m), Bengt Kindbom (c), Ulla Voss-Schrader (m) och Lars
Ernestam (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar
”Riksdagen har” och slutar ”från utskottets sida” bort ha följande
lydelse:

När det gäller frågan om regeringen i de refererade fallen följt de av
riksdagen uppdragna riktlinjerna vill utskottet på nytt erinra om att
riktlinjerna inte är bindande utan skall uppfattas som ett starkt allmänt
intresse i den avvägning av enskilda och allmänna intressen som skall göras
enligt byggnadslagstiftningen. När regeringen funnit anledning att bevilja
dispens från gällande bestämmelser har det också skett först efter en
noggrann avvägning mellan olika intressen. Dispenserna har sålunda inte
ansetts medföra någon inskränkning i de allmänintressen som riktlinjerna
skall skydda.

Den verkställda granskningen har härutöver inte föranlett något uttalande
från utskottets sida.

13. Arbetskraft till biståndsprojektet Bai Bang (punkt 18)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Sven-Erik Nordin (c), Elisabeth
Fleetwood (m), Ove Eriksson (m), Birger Hagård (m) och Lars Ernestam
(fp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar ”Enligt
uppgifter” och slutar på s. 44 ”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Enligt uppgifter i massmedier skulle statsrådet Roine Carlsson vid en
presskonferens i samband med invigningen av pappersbruket uttalat att det
var en intern vietnamesisk fråga hur arbetskraften till Bai Bang-projektet
rekryteras. Vid utfrågningen inför utskottet har statsrådet anfört att hans
inställning inte blivit korrekt återgiven av massmedierna. Enligt statsrådets
uppfattning fanns nämligen ingenting i den kunskap som han skaffat sig före
och i samband med invigningen som tydde på att tvångsrekrytering
förekommit. På fråga om han ansåg slavarbete vara acceptabelt eller inte
svarade han inför utskottet att det inte var hans uppgift att bedöma den
saken.

Enligt utskottets uppfattning är den eventuella förekomsten av tvångsrekrytering
av arbetskraft till ett av de största svenska biståndsprojekten en
fråga av stor principiell betydelse. I denna fråga, som ytterst handlar om
grundläggande mänskliga rättigheter, får det enligt utskottet inte råda någon
tvekan om den svenska inställningen. Det är därför anmärkningsvärt att
statsrådet Roine Carlsson först i samband med utfrågningen inför konstitutionsutskottet
den 19 april, dvs. nästan fem månader efter presskonferensen,
sökte rätta till de enligt honom felaktiga uppgifterna om hans uttalande i
massmedierna. Inför utskottet har statsrådet dels dementerat sitt uttalande

KU 1982/83:30

vid presskonferensen, dels ånyo vägrat uttala sig i principfrågan. Utskottet
ser sig därför nödsakat att konstatera att den klarhet som vore önskvärd om
statsrådets inställning i denna fråga inte har erhållits.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

Särskilda yttranden

1. Regeringens handläggning av utlänningslagstiftningen (punkt 4)

av Nils Berndtson (vpk):

Som utskottet konstaterar har den företagna granskningen i första hand
tagit sikte på handläggningstiderna. Det har inte nu varit möjligt att låta
granskningen omfatta de enligt min mening mycket viktiga frågeställningarna
om dels utlänningslagstiftningens praktiska tillämpning, dels regeringens
bedömning av situationen i olika länder vid behandlingen av flyktingfrågor.
Till dessa problem blir det tillfälle att återkomma.

2. Ubåtsincidenten i Hårsfjärden (punkt 7)

av Nils Berndtson (vpk):

Utskottet anför att kontakterna mellan regering och riksdagspartierna
fungerade väl under ubåtsincidenten. Enligt min mening bör dock samtliga
riksdagspartier erhålla likvärdig information i frågor av denna betydelse.

KU 1982/83:30

Bilagedel

KU 1982/83:30

Regeringsärenden år 1981

Bilaga 1 A

Ärendegrupp	SB	Ju	UD	Fö	S	K	E	B	U	Jo	H	A	Bo	I	Kn	S:a
1 Proposi-tioner	1	45	4	4	22	11	9	35	16	14	9	6	9	14	4	203
2 Lagrådsre-misser		28	_	_	7	5	1	7	2	3	3	1	1			58
3 Författningar1	-	390	7	48	179	95	28	210	173	92	58	40	46	50	38	1 454
4 Kommitté-och utred-ningsdi-rektiv		9		2	6	8	3	4	7	11	1	5	1	12	3	72
5 Reglerings-brev samt anslags- och bidrags-ärenden		155	104	201	212	104	26	247	486	215	62	128	100	633	311	2 984
6 Tjänste-ärenden	1	545	185	346	299	138	78	854	576	156	136	147	56	213	363	4 093
7 Besvärs-ärenden		247	11	255	236	689	12	766	1 107	773	115	2 353	1 752	220	159	8 695
8 Dispens-och övriga partsärenden		2 6642	11	356	345	318	59	1 372	348	234	229	861	205	348	212	7 562
9 B-protokoll-ärenden3		14	36	80		5		27	1	1	270	16		12	1	463
10 Övriga ärenden	-	44	27	68	71	34	20	67	89	54	30	23	17	76	25	645
Totalt	2	4 141	385	1 360	1377	1 407	236	3 589	2 805	1 553	913	3 580	2 187	1 578	1 116	26 229

1 Inkl. 94 författningar kungjorda i annan författningssamling än SFS.

2 Inkl. 2 195 nådeärenden.

3 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1982/83:30

Bilaga IB

Regeringsärenden år 1982

Ärendegrupp	SB	Ju	UD	Fö	S	K	E	B	U	Jo	H	A	Bo	I	Kn	Sta
1 Propositioner	1	44	3	-	15	12	10	42	16	11	18	8	6	13	18	217
2 Lagrådsremis-ser		25			4	1	2	11	2	2	4	1	4	3	1	60
3 Författningar!	-	237	8	39	107	106	66	210	277	76	71	65	52	73	41	1 428
4 Kommitté- och utredningsdi-rektiv	2	5	1	12	7	5	1	14	1	9	11	7	2	13	6	96
5 Regleringsbrev samt anslags-och bidrags-ärenden		141	123	195	242	128	25	181	537	261	75	164	64	639	249	3 024
6 Tjänsteärenden	15	517	177	399	239	134	89	774	696	185	136	134	61	227	328	4 lil
7 Besvärsärenden	-	256	18	329	265	891	6	535	653	645	78	2 426	1338	163	232	7 835
8 Dispens- och övriga parts-ärenden		2 9712	9	251	351	275	76	1 112	365	182	240	649	170	371	209	7 231
9 B-protokoll-ärenden^		16	45	88			2	21	2		265	1		17	1	458
10 Övriga ärenden	-	42	19	76	53	50	21	54	84	51	34	35	30	57	32	638
Totalt	18	4 254	403	1389	l 283	1602	298	2 954	2 633	1422	932	3 490	1 727	1 5%	1 117	25 098

1 Inkl. 149 författningar kungjorda i annan författningssamling än SFS.

2 Inkl. 2 193 nådeärenden.

3 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1982/83:30

Bilaga 2

Regeringsskiftet i oktober 1982

upprättad av riksdagsdirektören Sune K. Johansson

Måndagen den 20 september kl. 10.35 inlämnade statsminister Thorbjörn
Fälldin till talman Ingemund Bengtsson sin ansökan om entledigande.

Talmannen entledigade omedelbart statsministern och övriga statsråd. I
skrivelse som överlämnades till statsministern och översändes till övriga
statsråd erinrade talmannen om stadgandet i 6 kap. 8 § RF: Har regeringens
samtliga ledamöter entledigats, uppehåller de sina befattningar till dess ny
regeringen tillträtt.

Ytterligare samtal mellan talmannen och partiledare ägde under måndagen
rum enligt följande tidsschema:

kl. 13.55 Lars Werner

kl. 14.25 Ulf Adelsohn

kl. 15.30 Ola Ullsten

kl. 16.00 Olof Palme

Vid dessa sammanträffanden framhöll talman Bengtsson angelägenheten
av att överläggningar om regeringsbildningen bedrevs med sådan skyndsamhet
att den av 1982/83 års riksdag valde talmannen redan tisdagen den 5
oktober kunde avge förslag om ny statsminister för riksdagens godkännande.

Sedan Ingemund Bengtsson måndagen den 4 oktober omvalts till talman
sammanträffade han samma dag med partiledarna och vice talmännen vid
följande tidpunkter:

kl. 13.00	Ulf Adelsohn
kl. 13.15	Thorbjörn Fälldin
kl. 13.30	Ola Ullsten
kl. 13.45	Lars Werner
kl. 14.00	Olof Palme
kl. 14.30	Vice talmännen

Vid detta samråd uttalade Ulf Adelsohn, Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten
och Lars Werner att det med hänsyn till valresultatet var helt naturligt att
talmannen föreslog Olof Palme som statsministerkandidat. Vice talmännen
var av samma uppfattning.

Vid kammarens sammanträde tisdagen den 5 oktober kl. 16.00 föreslog
talmannen i ett anförande riksdagen ”att till ny statsminister utse Olof

KU 1982/83:30

Palme, som avser att bilda en regering bestående av företrädare för
arbetarepartiet-socialdemokraterna”. Detta förslag bordlädes.

I enlighet med stadgandet i 5 kap. 2 § riksdagsordningen bordlädes
förslaget åter onsdagen den 6 oktober kl. 14.00.

Vid kammarens sammanträde torsdagen den 7 oktober kl. 14.00 erinrade
talmannen om att förslaget om ny statsminister bordlagts två gånger och att
riksdagens prövning av förslaget kunde ske antingen vid detta sammanträde
eller vid ett följande sammanträde.

Kammaren beslöt pröva förslaget om statsminister vid sammanträdet den
7 oktober. Därvid avgavs röstförklaringar av Ulf Adelsohn, Kjell Mattsson,
Jörgen Ullenhag och Lars Werner.

Sedan talmannen erinrat om att förslag till ny statsminister skulle prövas av
riksdagen genom omröstning och meddelat att denna komme att ske genom
rösträkning, upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som godkänner förslaget att till ny statsminister utses Olof Palme
röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Röstar mer än hälften av riksdagens ledamöter nej har riksdagen förkastat
förslaget.

Den omröstning med voteringsapparat som därefter företogs gav följande
resultat:

Ja 179

Nej 0

Avstår 147

Riksdagen hade alltså godkänt förslaget och utsett Olof Palme till
statsminister.

Talmannen utfärdade samma dag på riksdagens vägnar förordnande för
statsministern.

Fredagen den 8 oktober kl. 09.00 anmälde statsminister Olof Palme för
riksdagen de statsråd han utsett att tillsammans med honom ingå i
regeringen. I anslutning till denna anmälan avgav statsministern en
regeringsförklaring.

Statsministerns anmälan lades till handlingarna.

Kl. 10.00 samma dag höll statsministern en presskonferens i stora
partilokalen i riksdagshuset.

Regeringsskifteskonselj hölls kl. 11.30. För förfarandet vid denna konselj
hade rättschefen i statsrådsberedningen upprättat en promemoria.

KU 1982/83:30

Vid konseljen lämnade talmannen följande redogörelse:

Eders Majestät!

Sedan statsminister Thorbjörn Fälldin den 20 september begärt att bli
entledigad från sin befattning beviljade jag samma dag honom och övriga
statsråd entledigande.

Efter samråd med företrädare för varje partigrupp inom riksdagen och
överläggning med vice talmännen föreslog jag den 5 oktober riksdagen att till
statsminister utse Olof Palme. Detta förslag godkändes av riksdagen den 7
oktober och jag har på riksdagens vägnar utfärdat förordnande för
statsministern, som i dag anmält de av honom utsedda statsråden för
riksdagen.

Kl. 13.30 mötte övriga statsråd massmedia i talmansmatsalen i riksdagshuset.

KL1 1982/83:30

Bilaga 3 A

Förordnande enligt 7 kap. 5 § RF

(i kraft den 28 februari 1983)

Datum Föredragande statsråd Ärendegrupp

Dep.

82-10-08 Ingvar Carlsson

82-10-08 Svante Lundkvist

82-10-08 Gertud Sigurdsen
(ändrat
82-12-22)

82-10-08

(ändrat

82-12-22)

Hans Gustafsson

ärenden som rör U

1. forskningsrådsnämnden och forskningsråd,

2. delegationen för vetenskaplig och teknisk
informationsförsörjning, forskningsinstitutet
för atomfysik och Kiruna
geofysiska institut,

3. europeiskt samarbete inom rymdforskningen.

ärenden som omfattas av H

de i handelsdepartementets regleringsbrev
upptagna anslagen A 5 Kostnader för
nordiskt samarbete och A 6 Nordiska
ministerrådets allmänna budget.

ärenden som rör S

1. socialtjänst såvitt avser omsorger om
barn och ungdom, nykterhets- och narkomanvård
samt annat socialt bistånd;
dock ej förskole- och fritidshemsverksamhet,
omsorger om äldre människor
och om människor med handikapp,

2. hälsoskydd, hälso- och sjukvård, tandvård
och annan medicinsk verksamhet,
hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning,
läkemedel och medel för
födelsekontroll, apoteksväsendet.

3. socialstyrelsen samt det rättsmedicinska
och det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,

4. tillverkning och försäljning av drycker
och andra varor som innehåller alkohol,

5. narkotika,

6. understöd ur allmänna arvsfonden.

lagstiftningsärenden som rör Ju

1. hyra

2. förvärv och förvaltning av hyresfastighet,

3. bostadsrätt,

4. förköp av fast egendom,

5. fastighetsbildning, inbegripet äganderättsutredning
och legalisering,

6. gemensamhetsanläggningar, samfälligheter
och ledningsrätt,

7. allmänna vatten- och avloppsanläggningar
och

8. tomträtt

KU 1982/83:30

82-10-08 Bengt Göransson
(ändrat
82-12-22)

82-10-08 Anita Gradin

(ändrat
82-12-22)

82-10-08 Birgitta Dahl

82-10-08 Roine Carlsson

83-01-11 Mats Hellström

ärenden som rör U

1. bildkonst, musik, dans, teater,

2. lotterier,

3. arkiv, bibliotek, museer, kulturminnesvård,

4. ungdomsverksamhet,

5. litteratur, film, videogram,

6. rundradio verksamhet,

7. stöd till dagspress och tidskrifter,

8. skolväsendet utom det gymnasiala skolstadiet,

9. lagstiftning om pliktexemplar av skrifter
och ljud- och bildupptagningar,

ärenden som rör A

1. jämställdhet mellan kvinnor och män,

2. utlänningars rätt att vistas i landet,

3. flyktingar och invandrare,

4. svenskt medborgarskap.

ärenden som för energipolitiken. I

ärenden som rör I

1. förenade fabriksverken,

2. domänverket, med undantag av ärenden
rörande den fasta egendom som
redovisas på naturvårdsfonden,

3. varvspolitiken,

4. Statsföretag AB, Svenska Varv AB,

SS AB Svenskt Stål AB, Kockums Air
AB, Luxor AB, Norrlands Skogsägares
Cellulosa AB.

ärenden som gäller UD

1. utrikeshandel,

2. internationella tull- och handelsförhandlingar,

3. tulltaxan och befrielse från till,

4. exportfrämjande åtgärder och exportkreditgarantier,

5. konsoliderinv av utländska skulder,
internationella överenskommelser om
allmänna villkor för exportkrediter,

6. vissa internationella sanktioner,

7. förbud mot investeringar i Sydafrika
och Namibia,

8. vissa internationella byråer för handels-
och råvarufrågor, internationell
råvarulagring,

9. interamerikanska utvecklingsbanken,

10. kommersiellt och handelspolitiskt bistånd
till främmande lands utveckling,

11. kontroll över tillverkningen av krigsmateriel
m. m.,

12. förbud mot utförsel av krigsmateriel
m. m.,

KU 1982/83:30

13. verksamhet sorn översättare och
tolk,

14. kommerskollegium,

15. exportkreditnämnden,

16. Sveriges exportråd,

17. handelssekreterare,

18. svenska handelskamrar i utlandet,

19. handelsprocedurrådet,

20. importkontoret för u-landsprodukter.

5 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

Bilaga 3 B

Antalet statssekreterare, informationssekreterare, politiskt sakkunniga och
sakkunniga riksdagsledamöter i regeringskansliet före och efter regeringsskiftet
1982

	Entledigade			Förordnade t.	o. m.	1983-02-28
Departe- ment	Stats- sekr.	Info. sekr.	Pol. sakk.	Rd led.	Stats- sekr.	Info. sekr.	Pol. sakk	Rd led.
SB	1	1	8	1	4	3	20	—
Ju	2a	-	5b	lb	1	1	-	1
UD	2	1	1	-	3	1	3	-
Fö	1	1	-	1	1	1	-	1
S	1		3	1	2	2	3	-
K	1	1	-	1	1	1	1	-
E	1	1	_	_	\
B	2	1	1	-	} 2C	lc	3C	-
U	1		3	3	2	2	3	1
Jo	, 1	1	1	1	2d	1	2	-
H	1	1	1	-		upphört
A	1		3	-	2	2	2	1
Bo	1	1	2	1	1	1	1	-
I	1		3	-	2	2	5	-
Kn	1	1	-	-		upphört
C					1	1	3	-
	18	18	31	10	24	19	46	4

a Den ene vid folkpartiets samordningskansli.
b Folkpartiets samordningskansli.
c Avser finansdepartementet.
d Den ene för nordiska frågor.

KU 1982/83:30

Bilaga 4 A

PM om remisser till lagrådet i 1982 års propositioner

För att avge yttrande över lagförslag skall det enligt 8 kap. 18 §
regeringsformen (RF) finnas ett lagråd med domare i högsta domstolen och
regeringsrätten. Om lagrådets sammansättning och arbetsformer finns
bestämmelser i en särskild lag om lagrådet (1979:368). Lagrådet kan bestå av
högst fyra avdelningar. Regeringen bestämmer med hänsyn till arbetsbördan
i lagrådet om det skall bestå av mer än en avdelning. Normalt skall varje
lagrådsavdelning bestå av tre ledamöter. Såväl justitieråd som regeringsråd
skall ingå i varje avdelning.

Lagrådsremiss beslutas av regeringen. Möjlighet finns också för riksdagsutskott
att höra lagrådet med stöd av 4 kap. 10 § riksdagsordningen.

Vilka lagförslag som i princip bör lagrådsgranskas anges i 8 kap. 18 § RF.
Yttrande bör inhämtas innan riksdagen beslutar lag som tillhör någon av
följande kategorier:

1. grundlag om tryckfriheten,

2. lag om begränsning av rätten att få ta del av allmänna handlingar,

3. annan lag som angår begränsning av någon av de grundläggande fri- och
rättigheterna,

4. lag om kommunal beskattning,

5. lag om svenskt medborgarskap och civilrättslig lag,

6. offentligrättslig lag som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt
avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden samt

7. lag om rättegången, lag om offentligrättsliga tjänstemäns rättsställning
och annan lag som avses i 11 kap. RF.

Det är inte all lagstiftning enligt punkterna 1-7 som blir aktuell för
granskning av lagrådet. Grundlagsregeln om när lagrådet bör höras har
försetts med några undantag. För det första är regeln tillämplig bara om den
föreslagna lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt. Är lagen
inte av sådan karaktär behöver yttrande alltså inte inhämtas. Vidare kan
remiss till lagrådet underlåtas om lagrådets hörande skulle sakna betydelse
på grund av frågans beskaffenhet eller om remissen skulle fördröja
lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma. I de
fall regeringen utan att ha inhämtat lagrådets yttrande föreslår riksdagen att
stifta lag som tillhör någon av de ovan uppräknade kategorierna skall
regeringen samtidigt redovisa skälen till att lagrådet inte har hörts.
Underlåtenhet att remittera ett lagförslag till lagrådet när så bör ske påverkar
inte giltigheten av den lag som blir resultatet av lagstiftningsarbetet. En
domstol eller annat offentligt organ kan således inte med stöd av sin
lagprövningsrätt underlåta att tillämpa en lag enbart av det skälet att
förslaget till lagen inte lagrådsgranskats.

Nuvarande system för lagrådsgranskning tillkom genom lagstiftning som

KU 1982/83:30

har trätt i kraft den 1 januari 1980 (prop. 1978/79:195, KU 1978/79:39, rskr
1978/79:359, KU 1979/80:1, rskr 1979/80:2, SFS 1979:933). Det ersatte då en
ordning som hade beslutats 1971 och som innebar att det inte fanns någon
skyldighet att höra lagrådet. Före 1971 hade det emellertid funnits en sådan
skyldighet bl. a. när det gällde civilrättslig och straffrättslig lagstiftning.

Konstitutionsutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande
(KU 1978/79:39), att det nya systemet för lagrådsgranskning kunde
karakteriseras som ett mellanting mellan ett obligatoriskt system och ett
system med en helt fakultativ granskning. Härigenom kunde enligt utskottet
helt undvikas risken för att ett uteblivet hörande av lagrådet över ett förslag
till en lag leder till att lagen i efterhand genom lagprövning åsidosätts i
rättstillämpningen. Utskottet underströk att det alltid i sista hand ankommer
på riksdagen att avgöra om lagrådet skall höras över ett lagförslag eller inte.
Enligt utskottet borde det nya systemet leda till att lagrådet inom ramen för
sin kapacitet får granska alla de lagförslag som behöver dess granskning men
inga andra.

Inriktningen av lagrådsgranskningen regleras också i 8 kap. 18 § RF.
Lagrådets uppgifter består i att undersöka hur ett lagförslag förhåller sig till
grundlagarna och till rättsordningen i övrigt samt hur förslagets föreskrifter
förhåller sig till varandra och till rättssäkerhetens krav. Lagrådet skall vidare
överväga om förslaget är utformat så att det kan antas tillgodose angivna
syften och vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

När det gäller lagrådsgranskningens inriktning och omfattning uttalade
konstitutionsutskottet i sitt nyss nämnda betänkande att förslaget till nya
regler för granskningen borde prövas mot bakgrund av vissa utgångspunkter
om vilka i stort sett allmän enighet råder. En väsentlig sådan utgångspunkt
är, anförde utskottet, att lagrådets verksamhet upplevs som ett värdefullt led
i arbetet på att få fram fullgoda lagförslag. Granskningen i lagrådet har enligt
utskottet setts som en garanti för att rättssäkerhetsintresset och kravet på
enhetlighet, konsekvens och klarhet iakttas. Som en annan utgångspunkt
angavs att granskningen uteslutande borde ägnas åt lagförslagens juridiska
sida och sålunda aldrig omfatta deras allmänna politiska grunder. På
omfattningen av lagrådsgranskningen måste enligt utskottet inverka att man
inte gärna kan låta lagrådsgranskningen få ta i anspråk flera ledamöter i de
högsta domstolarna än ungefär det antal som då förekom.

Lagrådet arbetade under januari 1982 på tre avdelningar och under
februari-mars på fyra avdelningar. En av avdelningarna ägnade sig under
dessa perioder uteslutande åt granskningen av ett förslag till en ny vattenlag.
Resten av året arbetade lagrådet på två avdelningar.

Under 1982 lämnades 157 propositioner som innehöll lagförslag. Detta är
en ökning i förhållande till 1980 och 1981 då det vartdera året lämnades ca 125
lagpropositioner. Av 1982 års propositioner har 58 innehållit lagförslag som
har blivit föremål för lagrådets granskning, se underbilaga 1. Som jämförelse

KU 1982/83:30

kan nämnas att motsvarande antal under år 1972 var 15, 1973 13, 1974 10,
1975 20, 1976 11, 1977 26, 1978 21, 1979 23, 1980 37 och 1981 55.

I underbilaga 2 redovisas propositioner i vilka ingår lagförslag som inte har
remitterats till lagrådet och där regeringen lämnat motivering enligt någon
eller några av undantagsreglerna. Förteckningen upptar 80 propositioner
eller bilagedelar till propositioner. Jämförelsevis kan nämnas att motsvarande
antal under år 1980 uppgick till 51 och 1981 till 60.

Som skäl för att avstå från lagrådsremiss har i flertalet fall (59) anförts
frågans beskaffenhet. Ärendets brådskande karaktär har som enda anledning
åberopats i några fall (7). Såväl frågans beskaffenhet som att ärendet är
brådskande anförs i ett litet antal fall (4). I ett fall har redovisats som skäl att
lagstiftningen inte kan anses viktig för enskilda eller från allmän
synpunkt.

Under februari-mars 1982, då lagrådet arbetade med det högsta antalet
tillåtna avdelningar, beslutade regeringen i ett antal fall (9) att lägga fram
proposition utan att först höra lagrådet eftersom en lagrådsremiss skulle ha
fördröjt ärendet så att förslag till riksdagen inte skulle kunna ha lagts fram
inom den i 3 kap. 3 § riksdagsordningen angivna tiden. I dessa fall har
beslutet att gå direkt till riksdagen med proposition fattats främst i syfte att
undvika dröjsmål med angelägen lagstiftning.

De propositioner och bilagedelar till propositioner (3) som har tagits upp i
underbilaga 3 innehåller lagförslag som kan bedömas gälla ämne som anges i
8 kap. 18 § RF men som saknar motivering varför lagrådsremiss underlåtits.
Bilaga 2 (budgetdepartementet) i 1982 års budgetproposition innehåller
flera lagförslag av vilka tre omfattas av motiveringsskyldigheten enligt 8 kap.
18 § RF. Det är förslagen till ändringar i lagen (1967:262) om allmän
energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt och en lag om upphävande av
lagen (1974:870) om kompensation för skatt på bensin i vissa fall. Vidare
saknas motivering till att lagrådet inte hörts i budgetpropositionens bilaga 6
(utrikesdepartementet) där det föreslås en ändring i lagen (1979:54) om
beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att främja tillkomst och
utveckling av tillverkande företag i u-länder.

Förslaget till lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter i proposition
1982/83:19 innehåller vissa bestämmelser om rättegången. Bestämmelserna
infördes i den tidigare församlingsstyrelselagen år 1980 i samband med
ändringen av instansordningen i kommunalbesvärsmålen. Lagrådsgranskning
ägde då rum. Bestämmelserna föreslås i propositionen ingå i den nya
lagen. Eftersom bestämmelserna tillhör området för lagrådets granskning
enligt 8 kap. 18 § RF, har det förelegat skyldighet att i propositionen
uttryckligen ange skälet till att lagrådet inte hörts i ärendet.

Beskaffenheten av samtliga nu nämnda lagförslag får anses sådan att
lagrådets hörande saknar betydelse.

Jämförelsevis skall nämnas att den förteckning motsvarande underbilaga 3
som upprättades i samband med granskningen 1980 upptog 15 propositioner

KU 1982/83:30

eller bilagedelar till propositioner. Det var då det första året som de nya
reglerna rörande lagrådsgranskningen tillämpades. Vid granskningen av
1981 års propositioner var antalet påträffade fall 5.

KU 1982/83:30

Underbilaga 1
till bilaga 4 A

Under år 1982 till riksdagen avlämnade propositioner som innehåller
lagförslag som har granskats av lagrådet

Prop. 1981/82:85
Prop. 1981/82:88
Prop. 1981/82:92
Prop. 1981/82:94
Prop. 1981/82:95
Prop. 1981/82:96
Prop. 1981/82:97
Prop. 1981/82:105
Prop. 1981/82:114

Prop. 1981/82:127
Prop. 1981/82:130
Prop. 1981/82:134
Prop. 1981/82:135

Prop. 1981/82:136
Prop. 1981/82:141

Prop. 1981/82:142

Prop. 1981/82:143
Prop. 1981/82:146

om ändring i brottsbalken m. m. (bokföringsbrott)
(justitiedepartementet)
om åtgärder för att förbättra försäkringsdomstolarnas
arbetsläge m. m. (socialdepartementet)
om ansvarighet för närradio (justitiedepartementet) om

transport av farligt gods (kommunikationsdepartementet) om

låneförbudet i aktiebolagslagen (1975:1385)
(justitiedepartementet)

med förslag till lag om preskription av skattefordringar
m. m. (budgetdepartementet)
om hälso-och sjukvårdslag, m. m. (socialdepartementet) om

vidgade möjligheter att avgöra brottmål i den
tilltalades utevaro (justitiedepartementet)
med förslag till lag om tullverkets medverkan vid
polisiär övervakning m. m. (handelsdepartementet) om

närradioverksamhet (utbildningsdepartementet) med

förslag till ny vattenlag (justitiedepartementet) med

förslag till ändring i lagsökningslagen m. m.
(justitiedepartementet)

med förslag till ny lagstiftning om utländska
förvärv av svenska företag m. m. (justitiedepartementet) om

ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392)
om ändring i lagstiftningen om kriminalvård i
anstalt m. m. (justitiedepartementet)
om ändring i brottsbalken (ekonomiska sanktioner
vid brott i näringsverksamhet) (justitiedepartementet) om

åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket
(bil. 1 socialdepartementet)
om ändring i utlänningslagen (1980:376), m. m.
(arbetsmarknadsdepartementet)

KU 1982/83:30

Prop. 1981/82:152
Prop. 1981/82:153

Prop. 1981/82:156
Prop. 1981/82:159

Prop. 1981/82:163

Prop. 1981/82:165

Prop. 1981/82:168

Prop. 1981/82:169

Prop. 1981/82:170
Prop. 1981/82:171
Prop. 1981/82:172
Prop. 1981/82:180
Prop. 1981/82:187
Prop. 1981/82:188

Prop. 1981/82:191
Prop. 1981/82:195

Prop. 1981/82:196
Prop. 1981/82:197
Prop. 1981/82:210

Prop. 1981/82:219

om skärpta åtgärder mot upphovsrättsintrång
(justitiedepartementet)

om ändring i brottsbalken m. m. (vissa ändringar
rörande straffverkställighet) (justitiedepartementet) om

namnlag (justitiedepartementet)
om lag om skatt på vissa kassettband (budgetdepartementet) om

ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)
(justitiedepartementet)

med förslag till konkurrenslag (handelsdepartementet) om

vårdnad och umgänge m. m. (justitiedepartementet) med

förslag till åtgärder för att främja övergång
från hyresrätt till bostadsrätt m. m. (bostadsdepartementet) med

förslag till lotterilag, m. m. (handelsdepartementet) om

revisors kompetens m. m. (justitiedepartementet) om

förbud mot omskärelse av kvinnor (socialdepartementet) om

försäkringsrörelselag, m. m. (ekonomidepartementet) om

vissa åtgärder mot prostitutionen (socialdepartementet) med

förslag till ändring i lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, m. m. (industridepartementet)
om avdrag för utdelning på icke börsnoterade
aktier, m. m. (budgetdepartementet)
med förslag till följdlagstiftning till den nya
konkurrenslagen, m. m. (handelsdepartementet) med

förslag till lag om förbud mot utförsel av
krigsmateriel, m. m. (handelsdepartementet)
om reformerad inkomstbeskattning (budgetdepartementet) om

vissa ändringar i reglerna för värdering av
fastigheter vid arvs- och gåvobeskattningen,
m. m. (budgetdepartementet)
med förslag till hälsoskyddslag, m. m. (socialdepartementet) -

KU 1982/83:30

Prop. 1981/82:220
Prop. 1981/82:221
Prop. 1981/82:225
Prop. 1981/82:226
Prop. 1982/83:1
Prop. 1982/83:8
Prop. 1982/83:9

Prop. 1982/83:11

Prop. 1982/83:14
Prop. 1982/83:26
Prop. 1982/83:38
Prop. 1982/83:40
Prop. 1982/83:41
Prop. 1982/83:42
Prop. 1982/83:50
Prop. 1982/83:54
Prop. 1982/83:61
Prop. 1982/83:64
Prop. 1982/83:67
Prop. 1982/83:73

om ändring i naturvårdslagen (1964:822) (jordbruksdepartementet) med

förslag till lag om exploateringssamverkan
m. m. (bostadsdepartementet)
om ändring i vägtrafikskattelagen (budgetdepartementet) om

lag om rymdverksamhet (justitiedepartementet) om

skolor med enskild huvudman (utbildningsdepartementet) om

blodundersökning i faderskapsmål (justitiedepartementet) om

åtgärder mot alkoholförtäring på allmän plats
och om lättnader i tillståndskravet för gatumusik
(kommundepartementet)

med förslag till lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet
beträffande vissa uppdragsersättningar
(budgetdepartementet)

om avräkning av utländsk skatt (budgetdepartementet) med

förslag till följ dlagstiftning till den nya
vattenlagen (justitiedepartementet)
om internationella namnregler (justitiedepartementet) om

ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk
om ändringar i rättegångsbalken m. m. (justitiedepartementet) om

advokatsamfundets disciplinära verksamhet
(justitiedepartementet)

om ekonomisk-politiska åtgärder m. m. (bil. 2
budgetdepartementet)

om undantag från lagfartskravet beträffande vissa
äldre förvärv (justitiedepartementet)
om ändringar i rättshjälpslagen (1972:429) m. m.
(justitiedepartementet)

om ändring i sekretesslagen (1980:100) (justitiedepartementet) om

ändring i patentlagen (1967:837) m. m. (justitiedepartementet) om

utvidgad uppgiftsskyldighet vid vissa utlandsbetalningar
m. m. (budgetdepartementet)

KU 1982/83:30

Underbilaga 2
till bilaga 4 A

Propositioner som innehåller lagförslag med motivering enligt 8 kap. 18 §
regeringsformen varför lagrådets yttrande inte inhämtats

Prop. 1981/82:77
Prop. 1981/82:86

Prop. 1981/82:87
Prop. 1981/82:91

Prop. 1981/82:99
Prop. 1981/82:100

Prop. 1981/82:101

Prop. 1981/82:102

Prop. 1981/82:107
Prop. 1981/82:108
Prop. 1981/82:112
Prop. 1981/82:113
Prop. 1981/82:116
Prop. 1981/82:119

om formerna för den kyrkliga lagstiftningen m. m.
(kommundepartementet)

om godkännande av en nordisk överenskommelse
om godkännande av vissa yrkesgrupper för verksamhet
inom hälso- och sjukvården och veterinärväsendet,
m. m. (socialdepartementet)
om ändrade regler för angivande av fartygs
dräktighet (kommunikationsdepartementet)
om lag om förbud mot spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark (jordbruksdepartementet) om

mineralpolitik - förslag till vissa åtgärder inom
mineralområdet (industridepartementet)
med förslag till statsbudget för budgetåret 1982/83
(bil. 12 utbildningsdepartementet, bil. 13 jordbruksdepartementet,
bil. 14 handelsdepartementet) med

förslag om tilläggsbudget II till statsbudgeten
för budgetåret 1981/82 (bil. 3 kommunikationsdepartementet) om

säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets
fortsatta utveckling (bil. 2 försvarsdepartementet,
bil. 3 handelsdepartementet)
om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och
Republiken Korea (budgetdepartementet)
om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och
Sovjetunionen (budgetdepartementet)
om lag om styrelserepresentation för samhället i
vissa stiftelser (industridepartementet)
om program för regional utveckling och resurshållning
(industridepartementet)
om ändring i aktiefondslagen (1974:931), m. m.
(ekonomidepartementet)

om ändring i lagen (1975:1083) om uppgiftsskyldighet
rörande mottagande av olja (justitiedepartementet) -

KU 1982/83:30

Prop. 1981/82:120
Prop. 1981/82:124

Prop. 1981/82:129
Prop. 1981/82:131
Prop. 1981/82:132

Prop. 1981/82:138
Prop. 1981/82:144
Prop. 1981/82:147
Prop. 1981/82:150

Prop. 1981/82:154
Prop. 1981/82:160
Prop. 1981/82:162

Prop. 1981/82:164
Prop. 1981/82:167
Prop. 1981/82:170
Prop. 1981/82:177
Prop. 1981/82:178
Prop. 1981/82:179
Prop. 1981/82:182
Prop. 1981/82:186

om ändring i lagen (1977:975) med tulltaxa, m. m.
(handelsdepartementet)

om ändrade regler för räntebidrag och bostadsbidrag
m. m. samt om införande av en hyreshusavgift
(bil. 2 budgetdepartementet)
om stöd till taltidningar (utbildningsdepartementet) om

återvinning av dryckesförpackningar av aluminium
(jordbruksdepartementet)
om inskränkt skattskyldighet för Stiftelsen Produktutvecklingscentrum
i Östergötland m. fl.
(budgetdepartementet)

om avskaffande av påmönstringsförbud för sjömän
(kommunikationsdepartementet)
om ändringar i sjukförsäkringen m. m. (socialdepartementet) om

dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och
Ungern (budgetdepartementet)
med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten
för budgetåret 1982/83, m. m. (kompletteringsproposition)
(bil. 2 budgetdepartementet)
om ny arbetstidslag m. m. (arbetsmarknadsdepartementet) om

ändring i skatteregisterlagen (1980:343) m. m.
(budgetdepartementet)

om begränsning av användningen av klinisk
undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott
(justitiedepartementet)
om ansvarighet för taltidningar (justitiedepartementet) om

ändringar i skollagen (1962:319) m. m. (utbildningsdepartementet) med

förslag till lotterilag, m. m. (handelsdepartementet) om

ändring i skogsvårdslagen (1979:429), m. m.
(jordbruksdepartementet)
om ändring i stämpelskattelagen (1964:308) (budgetdepartementet) om

administrativ beredskap på arbetsrättens
område, m. m. (arbetsmarknadsdepartementet)
omändrade regler för skogskonto, m. m. (budgetdepartementet) om

ändring i sekretesslagen (1980:100), m. m.
(justitiedepartementet)

KU 1982/83:30

Prop. 1981/82:189
Prop. 1981/82:190
Prop. 1981/82:194

Prop. 1981/82:197
Prop. 1981/82:199
Prop. 1981/82:201
Prop. 1981/82:202
Prop. 1981/82:203
Prop. 1981/82:204
Prop. 1981/82:209
Prop. 1981/82:212
Prop. 1981/82:214
Prop. 1981/82:216

Prop. 1981/82:223
Prop. 1981/82:225
Prop. 1981/82:228
Prop. 1982/83:13
Prop. 1982/83:15
Prop. 1982/83:24

Prop. 1982/83:25

om ändring i datalagen (1973:289) m. m. (justitiedepartementet) om

ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar (justitiedepartementet)
om upphävande av vissa äldre författningar i
anslutning till en allmän genomgång av SFS
(justitiedepartementet)

om reformerad inkomstbeskattning (budgetdepartementet) om

vissa frågor inom den allmänna försäkringen,

m. m. (socialdepartementet)

med förslag till ändrad uppbörd av bensinskatt,

m. m. (budgetdepartementet)

om höjning av skatten på alkoholdrycker, m. m.

(budgetdepartementet)

om kontroll över visst automatspel (kommundepartementet) om

ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, m. m. (justitiedepartementet)
om reglering av priserna på jordbruksprodukter,
m. m. (jordbruksdepartementet)
om viss följdlagstiftning till hälso- och sjukvårdslagen
m. m. (socialdepartementet)
om rätten till avdrag för mervärdeskatt i vissa fall,
m. m. (budgetdepartementet)
om förbättringar av vårdbidraget till föräldrar
med handikappade barn, m. m. (socialdepartementet) om

avdrag för avgifter till stiftelsen Svenska
filminstitutet (budgetdepartementet)
om ändring i vägtrafikskattelagen (budgetdepartementet) om

avveckling av markegångsinstitutet (budgetdepartementet) om

ändring i körkortslagen (1977:477) m. m.

(kommunikationsdepartementet)

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) m. m.

(bostadsdepartementet)

med förslag till följdlagstiftning till den nya
försäkringsrörelselagen (ekonomidepartementet) med

förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1982/83 (bil. 3 kommunikationsdepartementet) -

KU 1982/83:30

Prop. 1982/83:27
Prop. 1982/83:28
Prop. 1982/83:29
Prop. 1982/83:36

Prop. 1982/83:41
Prop. 1982/83:43

Prop. 1982/83:44

Prop. 1982/83:46

Prop. 1982/83:49

Prop. 1982/83:50

Prop. 1982/83:51
Prop. 1982/83:53
Prop. 1982/83:55
Prop. 1982/83:56

Prop. 1982/83:57
Prop. 1982/83:58
Prop. 1982/83:59
Prop. 1982/83:60

om obligatoriskt medlemskap i studerandesammanslutningar
(utbildningsdepartementet)
om ändring i lagen (1977:975) med tulltaxa
(handelsdepartementet)

om ändring i taxeringslagen (1956:623) (budgetdepartementet) om

ändring i lagen (1980:564) med bemyndigande
om sänkning av ortstillägg för vissa oljeprodukter,
m. m. (handelsdepartementet)
om ändringar i rättegångsbalken m. m. (justitiedepartementet) om

fortsatt giltighet av lagen (1979:103) om
försöksverksamhet med användning av telefon i
rättegång (justitiedepartementet)
om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål (justitiedepartementet)
om fortsatt giltighet av lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (arbetsmarknadsdepartementet) om

viss ändring i förfarandet vid rapportering av
fondpappersaffärer, m. m. (ekonomidepartementet) om

ekonomisk-politiska åtgärder m. m. (bil. 2
budgetdepartementet, bil. 6 industridepartementet) om

ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
m. m. (ekonomidepartementet)
om vissa åtgärder för att förbättra skatteuppbörden
(budgetdepartementet)
om upphävande av beslutet om karensdagar
m. m. (bil. 2 budgetdepartementet)
om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m. (ekonomidepartementet)
med förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429) (justitiedepartementet)
om beskattningen av statskuldväxlar m. m. (budgetdepartementet) om

ändring i lagen (1938:121) om hittegods
(justitiedepartementet)

om effektivare regler för debitering och uppbörd
av arbetsgivaravgifter (socialdepartementet)

KU 1982/83:30

Prop. 1982/83:62
Prop. 1982/83:70

Prop. 1982/83:77
Prop. 1982/83:78

om ändring i föräldrabalken (justitiedepartementet) om

ändring i lagen (1982:617) om utländska
förvärv av svenska företag m. m. (justitiedepartementet) om

ändring i konkurrenslagen (1982:729) (handelsdepartementet) om

ändring i lagen (1982:513) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m. m. (handelsdepartementet) -

KU 1982/83:30

Underbilaga 3
till bilaga 4 A

Propositioner med lagförslag i ämne som avses i 8 kap. 18 $ regeringsformen
beträffande vilka lagrådets yttrande inte inhämtats och motivering varför så
ej skett inte lämnats

Prop. 1981/82:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1982/83

(bil. 2 budgetdepartementet, bil. 6 utrikesdepartementet) Prop.

1982/83:19 om ny lag om församlingar och kyrkliga samfäl ligheter.

m. m. (kommundepartementet)

KU 1982/83:30

Bilaga 4 B

PM angående förfarandet vid lagrädsgranskningen

Vid årets granskning har ägnats särskild uppmärksamhet åt förfarandet vid
lagrädsgranskningen. En undersökning har gjorts rörande omfattningen av
s. k. underhandsföredragning i lagrådet, dvs. föredragning som sker innan
remissen formellt färdigställts och expedierats från regeringskansliet samt i
vad mån ändringar sker vid sådan föredragning. Granskningen har avsett
lagrådsremisser som regeringen beslutat under åren 1981 och 1982.

I denna promemoria redogörs för visst bakgrundsmaterial och redovisas
resultatet av den nu utförda granskningen.

Lagrådsutredningen

Den 1 januari 1980 infördes nya regler för lagrädsgranskningen. En
redovisning av huvuddragen av de nya reglerna har lämnats i promemorian
rörande lagrådsremisserna i 1982 års propositioner till riksdagen (bilaga
3 A). Reformeringen av reglerna byggde på förslag från lagrådsutredningen
och rättighetsskyddsutredningen. Lagrådsutredningen tog i sitt betänkande
Lagrådets ställning och uppgifter (Ju 1977:2) upp förfarandet i lagrådet. I
detta hänseende yttrade utredningen bl. a. följande:

Att förslag från regeringens kansli skall remitteras och vara godtaget av
regeringen utesluter dock inte i och för sig att lagrådet kan påbörja
granskningen innan formellt beslut har meddelats att begära lagrådets
yttrande. På senare tid har lagrådets granskning i allt fler ärenden påbörjats
innan förslaget har slutligt färdigställts, t. ex. på grundval av ett korrektur
eller ett stencilerat manuskript (se t. ex. prop. 1975/76:105 bilaga 1 ang.
förslag till lag om medbestämmande i arbetslivet; jfr bilagan s. 470). Ibland
hart. o. m. denna preliminära granskning hunnit avslutas innan förslaget har
fått sitt slutliga innehåll. Lagrådets yttrande avges emellertid inte förrän det
remitterade förslaget föreligger i slutligt skick och en formell remiss har ägt
rum. Anledningen till nyss nämnda förfarande kan vara att vederbörande
departement behöver spara tid för att proposition skall kunna läggas fram
före viss tidpunkt. Det kan också förhålla sig så att lagrådet inte har andra
ärenden. Även av andra skäl kan förfarandet vara förenat med vissa
praktiska fördelar. Lagrådets synpunkter kan beaktas direkt i det senare till
lagrådet remitterade förslaget. Lagrådet sparar också tid, eftersom det i
motsvarande mån inte behöver yttra sig skriftligt. Förfarandet innebär
emellertid även vissa nackdelar. Det är inte tillfredsställande att lagrådet tas i
anspråk för uppgifter som bör fullgöras på beredningsstadiet i departementen.
Om ett förslag som granskas inte är tillräckligt genomarbetat, får
lagrådet ett onödigt merarbete. Lagrådets formella yttrande kan inte heller
ge en riktig bild av vad som har förekommit. Det kan vidare hända att ett
förslag av skäl som inte har samband med lagrådets granskning dras tillbaka
på ett sent stadium av departementsbehandlingen och alltså inte leder till en
formell lagrådsremiss. Detta har också inträffat. I så fall kan den granskning

KU 1982/83:30

som lagrådet har hunnit utföra ha varit förgäves.

Huruvida fördelarna eller nackdelarna med ett sådant underhandsförfarande
som nyss har beskrivits överväger torde bero på förhållandena i det
särskilda fallet. Utredningen anser att man inte bör avvisa möjligheten att
påbörja granskningen av ett förslag innan detta har färdigställts. Någon
skyldighet för lagrådet att granska ett sådant preliminärt förslag bör dock inte
föreligga. Om lagrådet finner det olämpligt att påbörja granskningen på
detta stadium, får granskningen anstå tills en formell remiss har kunnat ske.
Vad nu har sagts om möjlighet för lagrådet att påbörja granskningen av ett
lagförslag redan innan förslaget har färdigställts torde inte kräva någon
uttrycklig reglering. Man kan enligt utredningens mening se saken så att här
har vuxit fram en praxis som bör kunna bestå.

I sammanhanget tog lagrådsutredningen upp frågan om det material som
lagrådet får del av i samband med underhandsföredragning skall betraktas
som allmän handling eller inte. Utredningen yttrade:

Möjlighet för lagrådet att påbörja behandlingen av ett ärende innan
formell remiss har skett föranleder frågan hur det förhåller sig med
offentligheten beträffande korrektur eller annat preliminärt förslag som
lämnas till lagrådet som underlag för dess handläggning. Frågan är av särskild
betydelse med hänsyn till att granskningen kan avse ett förslag, t. ex. på
skattelagstiftningens område, beträffande vilket det är angeläget att innehållet
inte blir offentligt på detta stadium. Det kan erinras om att riksdagen
nyligen har antagit ett nytt 2 kap. i tryckfrihetsförordningen (TF) om
allmänna handlingars offentlighet, vilket träder i kraft den 1 januari 1978.
Vad frågan närmare gäller är om det preliminära förslag som har lämnats till
lagrådet utgör allmän handling i TF:s mening.

Enligt 2 kap. 9 § andra stycket TF i kapitlets nya lydelse skall utkast eller
koncept till myndighets beslut eller skrivelse och annan därmed jämställd
handling som inte har expedierats inte anses som allmän handling, såvida den
inte tas om hand för arkivering. Bestämmelsen avser enligt uttalanden i
motiven (prop. 1975/76:160 s. 170, jfr s. 163 ff) bl. a. fall då en myndighet
som ett led i en till sin typ intern beredning sänder över handlingar till någon
utomstående, t. ex. en annan myndighet, med begäran om synpunkter.
Bestämmelsen har därför gjorts tillämplig oavsett var sådana handlingar som
avses i bestämmelsen befinner sig. Som ett typexempel kan nämnas ett
preliminärt lagförslag som vederbörande departement vid s. k. delning
sänder till ett ämbetsverk för synpunkter. Enligt utredningens mening måste
bestämmelsen anses tillämplig även på det fallet att ett inte slutligt lagförslag i
form av korrektur, stencil e. d. lämnas till lagrådet som underlag för
preliminär granskning, oavsett den närmare anledningen till att granskningen
påbörjas på detta stadium. Det preliminära förslaget torde inte heller i
detta fall kunna anses expedierat. Expediering får anses ske först när
förslaget i slutjusterat skick formellt avlämnas till lagrådet.

Beträffande frågan om offentlighetsprincipens tillämpning kan nämnas att
lagrådet med anledning av framställningar att få ut handlingar uttalat att de
utkast till en blivande lagrådsremiss som hålls tillgängliga för lagrådets
ledamöter inte är allmänna handlingar. Kammarrätten har i ett fall som
överklagades fastställt lagrådets beslut.

6 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

Tidigare granskning

Förfarandet vid lagrådsgranskningen uppmärksammades av konstitutionsutskottet
i 1978/79 års granskningsbetänkande (KU 1978/79:30). Bakgrunden
var att det blivit vanligt förekommande att lagrådsgranskningen
påbörjats innan lagrådsremissen slutligt färdigställts. Utskottet sade sig ha
förståelse för att detta kan ha vissa praktiska fördelar och såg heller inget
hinder i att lagrådsföredragningen påbörjas innan lagrådsremissen hunnit
tryckas. Det ligger, anförde utskottet, också i sakens natur att man i detta
skede kan göra formella ändringar, som i och för sig inte kräver några
särskilda kommentarer från lagrådets sida. Däremot borde det enligt
utskottets mening inte komma i fråga att väsentliga ändringar görs på detta
sätt. Utskottet framhöll att lagrådet enligt regeringsformen är ett i
förhållande till regeringen självständigt granskningsorgan. Avsikten är
således inte att det skall tas i anspråk för uppgifter som bör fullgöras på
beredningsstadiet i departementet. Vidare ansåg utskottet det viktigt både
för riksdagens och allmänhetens kontroll av regeringsarbetet att lagrådets
yttrande ger en riktig bild av vad som förekommit. För ärendets allsidiga
belysning är det, anförde utskottet, heller inte utan intresse för riksdagen att
få del av de överväganden sorn låg till grund för regeringens ursprungliga
förslag.

Statsrådsberedningens anvisningar

I en till rättscheferna ställd promemoria den 29 januari 1980 (PM 1980:1)
ger rättschefen i statsrådsberedningen anvisningar för samordning av
regeringskansliets kontakter med lagrådet. Enligt promemorian skall s. k.
underhandsföredragningar undvikas i görligaste mån. Lagrådsremissen bör
vara slutjusterad när föredragningen påbörjas. Den behöver däremot inte
vara tryckt. Med hänvisning till det här tidigare nämnda uttalandet av
konstitutionsutskottet sägs vidare att en underhandsföredragning aldrig får
medföra några väsentliga ändringar i regeringsförslaget.

Det formella överlämnandet av lagrådsremissen sker enligt anvisningarna
genom att ett vederbörligen underskrivet och kontrasignerat exemplar
överlämnas till lagrådet. Det förutsätts att endast de lagrådsremisser som är
av större intresse skall tryckas. Normalt bör upplagan framställas i stencil
eller offset.

Årets undersökning rörande underhandsföredragning

Med utgångspunkt i uppgifter som hämtats bl. a. från lagrådets diarium för
åren 1981 och 1982 har en undersökning gjorts om hur vanligt det är med
underhandsföredragning inför lagrådet. Undersökningen har avsett lagrådsremisser
som beslutats under åren 1981 resp. 1982. Årsvisa sammanställ -

KU 1982/83:30

ningar över sådana lagrådsremisser som börjat föredras innan remissen
expedierats återfinns i underbilagorna 1 och 2 till denna promemoria.
Sammanställningarna upptar för vartdera året 33 lagrådsremisser. Detta
motsvarar något mera än hälften (ca 56 %) av samtliga avlämnade lagrådsremisser.

Samtliga fall då föredragningen påbörjats före det remissen formellt
inkommit till lagrådet har tagits med i sammanställningarna. I ett antal fall
har dock föredragningen påbörjats så kort tid innan remissen formellt
kommit lagrådet till handa att man kan utgå ifrån att remisserna färdigställts
för expedition samtidigt som föredragningen påbörjats. I fyra fall 1981 och i
sex fall 1982 har således - med hänsyn tagen i vissa fall till mellankommande
helg - remiss kommit in till lagrådet på föredragningens andra dag.

Underhandsföredragning har i några få fall påbörjats under en tid av
omkring tre veckor eller längre tid före det remissen formellt inkommit till
lagrådet. Fem sådana föredragningar har förekommit 1981. Endast en sådan
föredragning förekom 1982. En anmärkningsvärt lång underhandsföredragning,
fem månader, har förekommit beträffande förslaget till ny vattenlag
som beslutades vid regeringssammanträde den 22 januari 1981. Föredragningen
påbörjades den 12 januari 1981. Remissen inkom till lagrådet först
den 17 juni. Lagrådet avgav yttrande i ärendet den 12 mars 1982.

Vid en översiktlig genomläsning av lagrådets yttranden har påträffats
några anteckningar med innebörd att föredragning till stor del ägt rum innan
lagförslagen fått sin slutliga utformning och att lagrådet kommit med
ändringsförslag av i huvudsak formell och redaktionell natur som beaktats
vid den slutliga utformningen av remissen. Sådana anteckningar har skett i
fem av lagrådsprotokollen avseende 1981 års remisser. I fyra av dessa fall
framgår av lagrådets anteckning att det gällt åtskilliga ändringsförslag.
Motsvarande anteckning har gjorts i sju protokoll avseende remisserna för
1982. Enligt två av protokollen har det rört sig om ett flertal justeringar.

KU 1982/83:30

Underbilaga 1
till bilaga 4 B

Under 1981 beslutade lagrådsremisser som börjat föredras i lagrådet innan
remissen överlämnats

Förslag som lagrådsremissen regerings- föredrag- ärendet lagrådets

avser beslut ning i lag- inkom till yttrande

rådet på- lagrådet
börjad

Datumangivelserna avser år 1981 om ej annat an

ges.

Samtycke och tillstånd till
adoption (justitiedepartementet;
prop. 1980/81:112) 15/1

Säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar
(justitiedepartementet;
prop. 1980/

81:114) 15/1

Besvärsregler vid allmän fastighetstaxering
(budgetdepartementet;
prop. 1980/

81:111) 15/1

Ny vattenlag m. m. (justitiedepartementet;
prop. 1981/

82:130) 22/1

Lag om fiskevårdsområden,
m. m. (jordbruksdepartementet;
prop. 1980/81:153) 12/2

Ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385) m. m. (justitiedepartementet;
prop. 1980/

81:146) 19/2

Förnyelse av vissa inskrivningar
för nyttjanderätt och servitut
(justitiedepartementet;

prop. 1980/81:147) 26/2

Förenklad domskrivning (justitiedepartementet;
prop.

1980/81:175) 12/3

Lag om ändring i lagen
(1927:85) om dödande av
förkommen handling (justitiedepartementet;
prop.

1980/81:172) 12/3

Ändring i byggnadslagen
(1947:385) m. m. (bostadsdepartementet;
prop. 1980/

81:165) 12/3

Fastighetsreglering i samband
med ändring av riksgränsen
m. m. (justitiedepartementet;
prop. 1980/81:168) .. 19/3

23/1 26/1 27/1

19/1 29/1 2/2

26/1 3/2 3/2

12/1 17/6 12/3 -82

16/2 24/2 26/2

24/2 27/2 27/2

27/2 4/3 5/3

10/3 13/3 16/3

12/3 13/3 16/3

13/3 16/3 19/3

13/3 19/3 20/3

KU 1982/83:30

Förslag som lagrådsremisser! regerings- föredrag- ärendet lagrådets

avser beslut ning i lag- inkom till yttrande

rådet på- lagrådet
börjad

Ändring i bostadsrättslagen
(1971:479) (justitiedepartementet;
prop. 1980/81:148) 19/3

Ändringar i rättegångsbalken
(justitiedepartementet;

prop. 1980/81:201) 19/3

Ändring i vapenlagen

(1973:1176) m. m. (justitiedepartementet;
prop. 1981/

82:1) 30/4

Lag om preskription av skattefordringar
m. m. (budgetdepartementet;
prop. 1981/

82:96) 4/6

Lag om vård av missbrukare i
vissa fall (socialdepartementet;
prop. 1981/82:8) .... 4/6

Särskild fastighetstaxering

(budgetdepartementet;

prop. 1981/82:19) 10/9

Ändring i uppbördslagen,
m. m. (budgetdepartementet;
prop. 1981/82:73) ... 17/9

Åtal mot offentliga funktionärer
m. m. (justitiedepartementet;
prop. 1981/82:34) 24/9

Hemförsäljningslag (justitiedepartementet;
prop. 1981/

82:40) 24/9

Ändringar i rättshjälpslagen
(1972:429), m. m. (justitiedepartementet;
prop. 1981/

82:28) 24/9

Förundersökningsbegränsningar
(justitiedepartementet;
prop. 1981/82:41) ... 24/9

Ändring i utsökningsbalken
(justitiedepartementet;

prop. 1981/82:49) 15/10

Ändring i tryckfrihetsförordningen
och brottsbalken
(hets mot folkgrupp m. m.)
(justitiedepartementet;

prop. 1981/82:58) 29/10

Transport av farligt gods (kommunikationsdepartementet;prop.

1981/82:94) 12/11

Utförsel av vissa äldre kulturföremål
(utbildningsdepartementet;
prop. 1981/82:82) 19/11

23/3 6/4 7/4

19/3 8/4 13/4

30/4 4/5 12/5

5/10 23/10 5/11

4/6 15/6 17/6

22/9 7/10 12/10

5/10 8/10 8/10

18/9 29/9 1/10

22/9 6/10 9/10

2/10 12/10 13/10

12/10 15/10 16/10

16/10 20/10 20/10

27/10 3/11 4/11

16/11 18/11 14/12

19/11 20/11 23/11

KU 1982/83:30

Förslag som lagrådsremisser! avser	regerings- beslut	föredrag-ning i lag-rådet på-börjad	ärendet inkom till lagrådet	lagrådets yttrande
Åtgärder för att förbättra för-säkringsdomstolarnas ar-betsläge m. m. (socialdepar-tementet; prop. 1981/82:88)	19/11	24/11	27/11	30/11
Ändringar i bl. a. lagen (1976:600) om offentlig an-ställning (budgetdeparte-mentet; prop. 1981/82:90)	19/11	14/12	16/12	17/12
Vidgade möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades ute-varo (justitiedepartementet; prop. 1981/82:105)	26/11	10/12	14/12	8/1 -82
Ändringar i atomansvarighets-lagen (1968:45) (justitiede-partementet; prop. 1981/ 82:163)	26/11	21/12	22/12	30/12
Namnlag (justitiedepartemen-tet; prop. 1981/82:156) ..	3/12	18/12	22/1 -82	29/1 -82
Låneförbudet i aktiebolagsla-gen (1975:1385) (justitiede-partementet; prop. 1981/ 82:95)	22/12	8/1 -82	11/1 -82	12/1 -82
Konkurrenslag (handelsdepar-tementet; prop. 1981/ 82:165)	22/12	18/1-82	9/3 -82	11/3-82

KU 1982/83:30

Underbilaga 2
till bilaga 4 B

Under 1982 beslutade lagrådsremisser som börjat föredras i lagrådet innan
remissen överlämnats

Förslag som lagrådsremisser!
avser

regerings beslut -

föredragning
i lagrådet
påbörjad -

ärendet lagrådets
inkom till yttrande
lagrådet

Datumangivelserna avser år 1982

Lag om tullverkets medverkan
vid polisiär övervakning,
m. m. (handelsdepartementet;
prop, 1981/82:114) .. 8/1 12/1 3/2 8/2

Försäkringsrörelselag, m. m.

(ekonomidepartementet;

prop. 1981/82:180) 21/1 11/2 22/3 23/3

Lag om införande av försäkringsrörelselagen
(ekonomidepartementet;
prop. 1981/

82:180) 28/1 25/2 23/3 23/3

Ändring i utlänningslagen
(1980:376) (arbetsmarknadsdepartementet;
prop.

1981/82:146) 28/1 1/2 4/2 15/2

Ändring i lagstiftningen om
tillstånd till servering av
alkoholdrycker (socialdepartementet;
prop. 1981/

82:143, bil. 1) 4/2 15/2 18/2 19/2

Ändring i brottsbalken m. m.

(vissa ändringar rörande
straffverkställighet) (justitiedepartementet;
prop.

1981/82:153) 18/2 16/2 19/2 22/2

Ändring i lagen (1974:205) om
kriminalvård i anstalt m. m.

(justitiedepartementet;

prop. 1981/82:141) 18/2 18/2 23/2 23/2

Vårdnad och umgänge m. m.

(justitiedepartementet;

prop. 1981/82:168) 18/2 4/3 12/3 16/3

Ändring i lagsökningslagen
m. m. (justitiedepartementet;
prop. 1981/82:134) .. 24/2 25/2 2/3 2/3

Ny lagstiftning om utländska
förvärv av svenska företag
m. m. (justitedepartemen tet;

prop. 1981/82:135) .. 24/2 23/2 4/3 8/3

Lag om skatt på vissa kassettband
(budgetdepartementet;
prop. 1981/82:159) . . 24/2 2/3 4/3 4/3

KU 1982/83:30

Förslag som lagrådsremissen
avser

regerings beslut -

föredragning
i lagrådet
påbörjad -

ärendet
inkom till
lagrådet

lagrådets

yttrande

Avdrag för utdelning på icke
börsnoterade aktier, m. m.

(budgetdepartementet;

prop. 1981/82:191) 24/2 8/3 9/3 16/3

Reformerad inkomstbeskattning
(budgetdepartementet;

prop. 1981/82:197) 8/3 15/3 29/3 30/3

Revisors kompetens m. m.

(justitiedepartementet;

prop. 1981/82:171) 11/3 11/3 15/3 15/3

Åtgärder för att främja övergång
från hyresrätt till bostadsrätt
m. m. (bostadsdepartementet;
prop. 1981/

82:169) 11/3 15/3 22/3 25/3

Följdlagstiftning till den nya
konkurrenslagen, m. m.

(handelsdepartementet;

prop. 1981/82:195) 18/3 18/3 22/3 22/3

Lag om förbud mot utförsel av
krigsmateriel, m. m. (handelsdepartementet;
prop.

1981/82:196) 18/3 26/3 29/3 29/3

Hälsoskyddslag, m. m. (socialdepartementet;
prop. 1981/

82:219) 25/3 25/3 26/3 1/4

Vissa ändringar i reglerna för
värdering av fastigheter vid
arvs- och gåvobeskattningen,
m. m. (budgetdepartementet;
prop. 1981/82:210) 1/4 1/4 5/4 5/4

Lag om exploateringssamverkan
m. m. (bostadsdepartementet;
prop. 1981/82:221) 1/4 6/4 16/4 27/4

Utvidgad uppgiftsskyldighet
vid vissa utlandsbetalningar
m. m. (budgetdepartementet;
prop. 1982/83:73) ... 15/4 20/4 21/6 30/9

Lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet
beträffande vissa
uppdragsersättningar (budgetdepartementet;
prop.

1982/83:11) 22/4 4/5 17/5 18/5

Lotterilag, m. m. (handelsdepartementet;
prop. 1981/

82:170) 6/5 17/5 27/5 27/5

Skolor med enskild huvudman
(utbildningsdepartementet;

prop. 1982/83:1) 27/5 3/6 8/6 8/6

Blodundersökning i faderskapsmål
(justitiedepartementet;
prop. 1982/83:8) . 3/6 1/6 8/6 8/6

KU 1982/83:30

Förslag som lagrådsremisser! regerings- föredrag- ärendet lagrådets

avser beslut ning i lag- inkom till yttrande

rådet på- lagrådet
börjad

Åtgärder mot alkoholförtäring
å allmän plats och lättnader i
tillståndskravet för gatumusik
(kommundepartementet;
prop. 1982/83:9) .... 10/6

Avräkning av utländsk skatt
(budgetdepartementet;

prop. 1982/83:14) 10/6

Ändring i patentlagen
(1967:837) m. m. (justitiedepartementet;
prop. 1982/

83:67) 16/9

Internationella namnregler
(justitiedepartementet;

prop. 1982/83:38) 21/10

Lag om hyreshusavgift m. m.
(budgetdepartementet;
prop. 1982/83:50, bil. 2) . 28/10

Ändringar i rättshjälpslagen
(1972:429) m. m. (justitiedepartementet;
prop. 1982/

83:61) 28/10

Ändring i taxeringslagen
(1956:623) m. m. (kreaturshandel)
(budgetdepartementet;
prop. 1982/83:105) 11/11

Ändring i lagen (1980:865) mot
skatteflykt, m. m. (budgetdepartementet;
prop. 1982/

83:84) 25/11

11/6 15/6 16/6

14/6 18/6 18/6

21/9 22/9 11/10

26/10 29/10 1/11

26/10 28/10 1/11

29/10 2/11 18/11

22/11 25/11 9/12

2/12 14/12 20/12

KU 1982/83:30

Bilaga 5

PM Regeringens handläggning av utlänningsärenden

Den svenska utlänningslagstiftningen
Allmänt

I dag är ca 420 000 utlänningar bosatta i Sverige. Av dem är omkring
240 000 medborgare i något annat nordiskt land. De största invandrarländerna
i övrigt är Jugoslavien (ca 39 000), Grekland (15 000) och Västtyskland
(14 000).

De grundläggande principerna och allmänna riktlinjerna för den svenska
invandringspolitiken antogs av riksdagen 1968 och dessa gäller i allt
väsentligt fortfarande. 1968 års riktlinjer, som främst berör den utomnordiska
invandringen, innebär att de invandrare som tas emot i Sverige skall
tillförsäkras samma standard som svenska medborgare. Invandringen av icke
nordbor måste därför vara reglerad. En annan grundtanke i 1968 års
riktlinjer är att den förda invandringspolitiken inte skall få försämra
möjligheterna för landets egen befolkning att få sysselsättning.

När det gäller de nordiska länderna träffades 1954 en överenskommelse
mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam arbetsmarknad.
Överenskommelsen har därefter ersatts av en ny sådan under år 1982.
Även Island är numera avtalsslutande part. Genom den nordiska överenskommelsen
tillförsäkras nordbor rätt att fritt bosätta sig och ta arbete i vilket
annat nordiskt land som helst förutom hemlandet. De nordiska medborgarna
har i huvudsak lämnats utanför denna framställning.

Grundläggande författningsbestämmelser när det gäller utländska medborgares
rätt att resa in i eller vistas i Sverige finns i utlänningslagen
(1980:376, omtryckt 1982:1111, UtlL) och utlänningsförordningen
(1980:377, omtryckt 1982:112, UtlF). Den nya lagen som antogs av riksdagen
under våren 1980 och trädde i kraft den 1 juli samma år ersatte den sedan år
1954 gällande utlänningslagen. Den äldre lagen hade genomgått viktiga
förändringar sedan tillkomsten, särskilt under senare år.

De viktigaste ändringarna i den nya lagen avsåg frågor om uppehållstillstånd,
skyddet för flyktingar och vissa andra grupper, förutsättningar och
former för beslut om avlägsnande samt reglerna om upphävande av
avlägsnandebeslut, som vunnit laga kraft. Efter ikraftträdandet har ytterligare
ändringar genomförts. Dessa har gällt formerna för beslut om
avlägsnande, användningen av vissa tvångsmedel samt straffpåföljderna vid
brott mot utlänningslagstiftningen.

Huvudregeln i utlänningslagstiftningen är att en utlänning inte får resa in i
eller uppehålla sig i Sverige utan särskilt tillstånd, visering. Genom en rad
undantag från huvudregeln får dock medborgare i de flesta länder resa in i
Sverige och stanna här i tre månader utan något särskilt tillstånd.

KU 1982/83:30

Utlänningen måste dock kunna försörja sig under besöket. Efter tre månader
krävs i de flesta fall, att utlänningen har uppehållstillstånd. Undantag gäller
dock medborgare i de nordiska länderna och barn under 16 år till den som har
rätt att vistas här.

En viktig princip är att uppehålls- och arbetstillstånd skall ha beviljats före
inresan i Sverige och att tillstånd kan beviljas efter inresan endast för
flyktingar och för den som kan åberopa flyktingliknande skäl samt för nära
släktingar.

Den som beviljas uppehållstillstånd (UT) och arbetstillstånd (AT) i
Sverige räknas i praktiken regelmässigt som invandrare i och med det första
tillståndet trots att detta tillstånd brukar tidsbegränsas till ett år. Först efter
ett års vistelse kan man normalt få ett permanent uppehållstillstånd (PUT)
utan tidsbegränsning. Den som fått tillstånd för en begränsad vistelse här,
t. ex. för besök eller som gäststuderande, kan i regel inte få tillstånd som
invandrare.

När det gäller den utomnordiska invandringen medger de nuvarande
riktlinjerna invandring av i huvudsak tre kategorier: 1) flyktingar och
personer med flyktingliknande skäl, 2) nära släktingar och 3) arbetskraftsinvandrare.

Flyktinginvandring

I 3 § UtlL stadgas om skydd för flyktingar som riskerar förföljelse och som
behöver skydd här i landet. Avsikten är att skydda den kategori som avses i
1951 års Genévekonvention om flyktingars rättsliga ställning. I den svenska
utlänningslagen finns dessutom - till skillnad mot vad som gäller i de flesta
länder - regler om skydd för ett par andra kategorier med flyktingliknande
skäl, som inte nämns i Genévekonventionen, nämligen krigsvägrare som
riskerar att sändas till krigsskådeplats (5 § UtlL) samt personer som utan att
vara flyktingar inte vill återvända till hemlandet av politiska skäl och som kan
stödja sig på tungt vägande omständigheter (6 § UtlL). Skyddet för 6 Mallen
är emellertid svagare än för flyktingar enligt 3 §. Även om en person kan
åberopa skäl enligt 6 § finns möjlighet att vägra tillstånd, om det föreligger
”särskilda skäl”. Undantagsbestämmelsen har sedan slutet av år 1976
tillämpats i fråga om assyrier/syrianer från Turkiet, som vägrats tillstånd,
trots att de generellt bedömts ha skäl enligt 6 § UtlL.

Under tidigare år överfördes de flesta flyktingar inom ramen för
flyktingkvoter men sedan slutet av 1960-talet har de spontant inresta
flyktingarna varit klart dominerande. Tidigare dominerade flyktingarna från
Östeuropa medan Latinamerika, Sydostasien, Iran, Irak och Turkiet samt -sedan 1982 - Polen dominerat under senare tid. Ca en tredjedel av
flyktingarna har fått stanna som flyktingar enligt 3 § UtlL medan drygt
hälften fått stanna med stöd av 6 § UtlL.

KU 1982/83:30

Anhöriginvandring

I Sverige hänförs till de närmaste släktingarna med rätt att invandra i regel
endast make/maka och minderåriga barn. Vissa möjligheter finns också för
föräldrar att återförenas med vuxna barn. Sammanboende under äktenskapsliknande
förhållanden jämställs med äktenskap.

För att komma till rätta med skenäktenskap och andra skenförhållanden
tillämpas för dem som har kortvariga äktenskaps- och samboendeförhållanden
(”snabba anknytningar”) s. k. uppskjuten invandringsprövning. Detta
innebär att tillstånd under de första två åren beviljas endast för sex månader i
taget. Först därefter beviljas tillstånd som inte är beroende av att
förhållandet består. De ”snabba anknytningarna” har utgjort den största
delen (ca 30 %) av den totala invandringen under senare år.

Arbetskraftsinvandring m. m.

Arbetskraftsinvandringen har varit av förhållandevis liten omfattning. En
grundtanke enligt 1968 års riktlinjer var att arbetskraftsinvandringen skulle
ske genom kollektiv överföring, men någon sådan har i praktiken inte
förekommit under de senaste tio åren.

Utöver de hittills nämnda tre huvudkategorierna förekommer också
invandring av vissa andra små grupper, nämligen sådana som har annan
anknytning till Sverige än genom anhöriga eller som redan har sin försörjning
tryggad på annat sätt. Dessa grupper svarar dock för en obetydlig del av
invandringen.

Olika former av avlägsnanden av utlänningar

En utlänning som kommer till Sverige utan erforderliga tillstånd kan bli
föremål för olika former för avlägsnande. Han kan antingen bli avvisad eller
utvisad. (De tidigare använda begreppen förpassning och förvisning har
utgått.)

Avvisning skall i princip ske direkt vid ankomsten. Om prövning inte har
skett vid ankomsten, får han avvisas när han uppsöker eller anträffas av
polismyndighet men aldrig senare än tre månader från ankomsten (31 §
UtlL). Avvisning får ske därför att utlänningen saknar pass, visum, UT eller
AT, pengar för sin vistelse här, är känd för asocialitet m. m. (28 och 20 §§
UtlL). Avvisning beslutas av polismyndighet.

En utlänning som inte längre kan avvisas, kan i stället utvisas, om han
vistas här utan pass eller andra erforderliga tillstånd. (38 § UtlL). Sådan
utvisning beslutas av invandrarverket. Utvisning kan också ske av en
utlänning som dömts för brott av viss svårighetsgrad (40 § UtlL). Utvisningsbeslut
av denna art fattas av allmän domstol. Utvisning kan också ske av en
utlänning på grund av viss asocialitet (43 § UtlL). Dessutom finns vissa

KU 1982/83:30

specialbestämmelser om avvisning och utvisning av utlänningar som bedöms
vara terrorister eller när det behövs av hänsyn till rikets säkerhet (30, 47 och
48 §§ UtlL). Beslut enligt dessa stadganden ankommer i regel på regeringen.

Verkställighet och förvar

Ett avlägsnandebeslut skall i regel ha vunnit laga kraft, innan verkställighet
får ske. Vissa tidiga avvisningsbeslut får dock verkställas utan hinder av
laga kraft. Handhavandet av verkställigheten ankommer på polismyndigheten.

För att säkerställa verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut får
en utlänning tas i förvar. Förvar får dock inte tillgripas, om syftet med
förvarstagandet kan tillgodoses på annat mindre ingripande sätt. Förvar
beslutas av den myndighet, som handlägger avvisnings-, utvisnings- eller
verkställighetsärendet. Oavsett vem som beslutar i förvarsärendet, kan
beslutet överklagas till kammarrätten i Jönköping.

Handläggningen av utlänningsärenden

Flandläggning av utlänningsärenden sker främst hos svenska utlandsmyndigheter,
polismyndigheter, statens invandrarverk samt i regeringskansliet
(arbetsmarknadsdepartementet).

De svenska utlandsmyndigheterna kan i regel bevilja klara ansökningar om
visum för besök. Alla ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd skall
däremot avgöras av invandrarverket. I dessa ärenden skall dock utlandsmyndigheterna
först göra en utredning (37 § UtlF).

Polismyndigheternas befattning med utlänningsärenden kan indelas i en
inre och en yttre utlänningskontroll.

Avsikten med den inre kontrollen är att se till att utlänningar inte vistas här
utan erforderliga tillstånd och att efterspana utlänningar inför verkställande
av avvisnings- och utvisningsbeslut. Den yttre kontrollen har till syfte att
hindra att utlänningar reser in i landet utan att ha erforderliga tillstånd. Den
som saknar tillstånd kan avvisas direkt av polismyndigheten. Om vederbörande
åberopar politiska skäl skall polismyndigheten i vissa fall anmäla sitt
avvisningsbeslut till invandrarverket innan verkställighet kan ske och i andra
fall överlämna hela ärendet till invandrarverket för avgörande. Överlämnande
för beslut skall ske, om utlänningen åberopar att han är politisk flykting
eller flyktingliknande skäl (33 § första stycket och 34 § första stycket UtlL).
Om polismyndigheten bedömer att de åberopade skälen är uppenbart
oriktiga eller kan lämnas utan avseende skall avvisningsbeslutet dock
anmälas för invandrarverket, som genast har att pröva om verket skall överta
ärendet eller inte. Om verket övertar ärendet, förfaller polisens avvisningsbeslut
(33 § andra stycket, 34 § andra stycket och 37 § UtlL).

KU 1982/83:30

Även om utlänningslagstiftningen förutsätter att den som önskar bosätta
sig i Sverige har erforderliga uppehålls- och arbetstillstånd vid inresan ger
många utlänningar inte till känna sin avsikt att bosätta sig här förrän de redan
befinner sig i Sverige och har vistats här en tid. När en utlänning sedan
ansöker om uppehålls- och arbetstillstånd skall ansökan göras hos polismyndigheten,
som utreder ärendet och sedan överlämnar det till invandrarverket
för avgörande (36-37 §§ UtlF). Om utlänningen ansöker inom tre månader
från sin ankomst, får dock polismyndigheten i stället avvisa honom från
landet (31 § UtlL).

Förlängning av tillstånd för den som redan tidigare har beviljats tillstånd
som invandrare får polismyndigheten i regel bevilja.

Enligt utlänningslagen ankommer det också på polismyndigheten att
verkställa beslut om avvisning och utvisning. Även på verkställighetsstadiet
förekommer det att utlänningen åberopar politiska skäl som hinder mot
verkställigheten. Förfarandet är därvid detsamma som i avvisningsärendet,
dvs. polisen skall antingen överlämna ärendet till invandrarverket för
prövning eller, om de åberopade skälen är uppenbart oriktiga eller kan
lämnas utan avseende, anmäla ärendet till invandrarverket.

Statens invandrarverk, som är den centrala utlänningsmyndigheten, avgör
bl. a. alla förstagångsärenden om bosättning. Invandrarverket prövar också
besvär över polisens avvisningsbeslut samt flertalet frågor om utvisning.

I regeringskansliet, och då särskilt inom arbetsmarknadsdepartementets
enhet för invandrar- och medborgarskapsfrågor (IM-enheten) handläggs
främst besvärsärenden.

Besvär hos regeringen kan föras över följande beslut som meddelas av
invandrarverket:

1. beslut om avvisning

2. beslut om utvisning

3. beslut i verkställighetsärende som överlämnats till invandrarverket enligt
85 eller 86 §§ UtlL, dvs. när nya politiska skäl har åberopats i
verkställighetsärendet

4. beslut att inte ge eller att återkalla flyktingförklaring

5. beslut att avslå ansökan om resedokument enligt 1951 års Genévekonvention 6.

beslut att begränsa uppehållstillstånd till att avse uppehåll endast inom en
viss del av riket

7. vissa beslut under förfarandet: avvisande av ombud eller biträde samt
beslut i jävsfrågor.

Besvärsrätten till regeringen såvitt angår ärenden under 1-4 samt 6
grundar sig på bestämmelser i 65, 58 och 90 §§ UtlL. Besvärsrätten när det
gäller resedokument grundas på allmänna förvaltningsrättsliga principer.
Utfärdande av resedokument regleras inte i UtlL utan i en särskild
författning (SFS 1955:29).

KU 1982/83:30

Vissa utlänningsärenden kan komma under regeringens prövning även på
annat sätt än genom besvär. Enligt 71 § UtlL kan regeringen upphäva, helt
eller delvis, utvisningsbeslut (för den 1 juli 1980 förvisningsbeslut) som
meddelats av domstol, om regeringen finner att beslutet inte kan verkställas
eller att det annars finns skäl för att beslutet inte längre skall gälla.
Domstolsbeslut om utvisning (och förvisning) kan också komma under
regeringens prövning nådevägen enligt bestämmelserna i regeringsformen
(11 kap. 13 §). Detta sker när nådeansökan omfattar både straffet och
utvisningsbeslutet.

Invandrarverket kan vidare överlämna ärenden till regeringens prövning
enligt 69 § UtlL, om särskilda skäl motiverar det. Sådana överlämnanden
förekommer dock i mycket liten utsträckning.

I princip är det regeringen som beslutar i de ärenden som handläggs vid
IM-enheten. I ett fåtal frågor som dock inte gäller beslut i själva sakfrågan
har beslutanderätten kunnat delegeras till statsråd eller någon tjänsteman.

IM-enheten har under 1982 varit organiserad enligt följande: en enhetschef,
en biträdande enhetschef, tolv handläggare och åtta assistenter. Vid
enheten tjänstgör vanligtvis också två praktikanter.

Ett regeringsärende föredras i relativt många fall i tre omgångar, innan det
avgörs på regeringssammanträde. Ärendet föredras för enhetschefen, varvid
såväl sakliga som formella frågor diskuteras och i vissa fall även beslutets
utformning. För expeditionschefen föredras främst ärenden där utgången är
tveksam eller udda ärenden samt frågor om förvar eller motsvarande.
Ärendet föredras sedan i enhets- och expeditionschefernas närvaro för
statsrådet. Först därefter kan ärendet avgöras vid regeringssammanträde.

Handläggningstider m. m.

Konstitutionsutskottet har vid några tillfällen tidigare granskat regeringens
handläggning av utlänningsärenden. Sålunda gjordes en mera omfattande
granskning vid riksmötet 1979/80 (se KU 1979/80:50 s. 20-25). 1981/82
granskades regeringens handläggning av ett visst förpassningsärende (se KU
1981/82:35 s. 41-42).

Vid 1979/80 års granskning ingick en uppställning över antalet utomnordiska
medborgare som under åren 1979 och 1980 av invandrarverket eller
regeringen erhållit tillstånd att få stanna i Sverige av olika skäl. En
uppföljning har gjorts även för åren 1980-1982.

KU 1982/83:30

Antalet utomnordiska medborgare som erhållit tillstånd att få stanna i Sverige
av olika skäl åren 1979-1982

Tabell 1

Skäl	Tidsperiod 19791	1980		1981		1982
Flyktingskäl Ansökan före inresa Ansökan efter inresa	2 768	( 921) (1 847)	4 062	( 848) (3 214)	3 857	( 514) (3 343)	6188	( 625) (5 563)
A nknytningsskäl Ansökan före inresa Ansökan efter inresa	6 843	(1611) (5 232)	7 786	(2 416) (5 370)	7 868	(3 461) (4 407)	7 197	(4 470) (2 727)
Humanitära och arbets-marknadsskäl m. m. Ansökan före inresa Ansökan efter inresa	1 130	( 421) ( 709)	948	( 454) ( 494)	918	( 401) ( 517)	983	( 260) ( 723)
Nya gäststuderande	771		821		391		363
Summa	11 512		13 617		13 034		14 731

1 Uppgifterna för 1979 skiljer sig något från sammanställningen i KU 1979/80:50 bl. a. därför att
statistikföringen hos invandrarverket ändrats, så att den nu skall vara mera tillförlitlig och exakt.

Liksom tidigare domineras den utomnordiska invandringen, som omfattar
13 000-14 000 personer årligen, av personer som kommer hit vid sidan av den
reglerade invandringen och får stanna här på grund av personanknytning
eller andra särskilda skäl, t. ex. politiska eller humanitära skäl. Den
reguljära arbetskraftsinvandringen inom ramen för den reglerade invandringen
har under senare år varit obetydlig, högst några hundratal fall. Som
framgår av tabellen ökade det totala antalet beviljade tillstånd på grund av
flyktingskäl kraftigt under 1982. Detta beror på att ca 3 000 polacker fått
stanna av politiska skäl. Vidare kan noteras att andelen beviljade tillstånd
där ansökan givits in före inresa till Sverige har ökat under senare år. Detta
gäller av naturliga skäl dock inte flyktinggruppen.

När det gäller inkomna och avgjorda ärenden vid arbetsmarknadsdepartementets
IM-enhet kan följande utveckling noteras. Uppgifterna för åren

1979-1982 har hämtats ur invandrarpolitiska kommitténs (IPOK) betänkande
(DsA 1982:4) Om besvärsnämnd för utlänningsärenden. (IPOK erhöll i
december 1981 regeringens uppdrag att utreda om man genom en ändrad
instansordning i vissa utlänningsärenden, t. ex. genom inrättandet av en
central besvärsnämnd, skulle kunna åstadkomma kortare handläggningstider
för utlänningsärendena. Den nämnda departementspromemorian innehåller
IPOK:s redovisning av uppdraget.) Uppgifterna för 1982 har
sammanställts för utskottets räkning av IM-enheten på arbetsmarknadsdepartementet.

KU 1982/83:30

Tabell 2

Inkomna ärenden åren 1979-1982 vid arbetsmarknadsdepartementets 1Menhet -

Ärendetyp	Tidsperiod 1979	1980	1981	1982
Besvär ang. för-passning, utvisning, verkställighet m. m.02)	1 977	1 845	1796	959
Besvär ang. rese-dokument och flykting-förklaring	131	221	292	396
Ansökningar om upphävande av beslut om förvisning/ utvisning m. m.	461	437	307	315
Besvär ang. svenskt medborgarskap	162	118	163	222
Övriga ärenden2)	329	854	768	764
Summa	3 060	3 475	3 326	2 656

') I dessa ärenden ingår också de relativt fåtaliga ärenden som SIV lämnat över till
regeringen för avgörande enligt 69 § UtlL.

2) För år 1979-80 ingår bland besvärsärenden angående förpassning, utvisning,
verkställighet m. m. även upphävande av SIV:s avlägsnandebeslut, som från

1980-07-01 inte längre kan tas upp till prövning av regeringen, men som ändå
föranleder regeringsbeslut. Denna typ av ärenden redovisas för 1981 och 1982 under
övriga ärenden, och kan för 1981 i vart fall uppskattas till 150-200.

Av sammanställningen framgår att antalet inkomna ärenden, särskilt
reguljära besvärsärenden angående utvisning och verkställighet m. m.,
minskat under 1982.

7 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

Tabell 3

Antal avgjorda ärenden åren 1979-1982 samt förändringar i antalet balanserade
ärenden

Ärendetyp	1979	1980	1981	1982
Besvär ang. förpass-ning, utvisning, verk-ställighet m. m.O2)	2 098	1 557	1 600	1 508
Besvär ang. resedokument och flyktingförklaring	uPPg- saknas	uppg- saknas	210	425
Ansökningar om upphä-vande av beslut om för-visning/utvisning m. m.	388	414	400	310
Besvär ang. svenskt medborgarskap	UPPg- saknas	uppg- saknas	90	236
Övriga ärenden2*	uppg- saknas	uppg- saknas	893	807
Summa avgjorda ärenden	3 105	2 945	3 193	3 286
Totala antalet balanserade ärenden per den 31/12	1 172	1 814	(1 722)3*	1 067

** I dessa ärenden ingår också de relativt fåtaliga ärenden som SIV lämnat till
regeringen för avgörande enligt 69 § UtlL.

2* För år 1979-80 ingår bland besvärsärenden angående förpassning, utvisning,
verkställighet m. m. även upphävande av SIV:s avlägsnandebeslut, som från
1980-07-01 inte längre kan tas upp till prövning av regeringen men som ändå föranleder
regeringsbeslut.

3) Uppgiften för december saknas, varför uppgiften avser antalet balanserade ärenden
per den 30/9 1981.

Det totala antalet avgjorda ärenden har varit tämligen konstant under
tiden 1979-1982 med någon ökning det sista året. Samtidigt har antalet
inkomna ärenden minskat. Balansen vid 1982 års utgång har därmed
minskat, främst i relation till åren 1980 och 1981. Handläggningstiderna har
därmed också förkortats.

Kritik har ofta riktats mot de långa handläggningstiderna för utlänningsärenden.
Olika åtgärder har vidtagits för att förkorta handläggningstiderna.
Sålunda har lagstiftningen reformerats. Krav på att uppehålls- och arbetstillstånd
skall ha beviljats före inresan har införts. Polisen och invandrarverket
har fått ökade resurser. Vissa extraresurser har också satts in och ett antal
organisatoriska förändringar vidtagits i regeringskansliet. En studie av
handläggningstiderna inom regeringskansliet har gjorts för utskottets
räkning.

Materialet avser alla till departementet under tiden januari-februari 1982
inkomna utlänningsärenden (dvs. exkl. medborgarskapsärendena m. fl.).
Motsvarande sammanställning gjordes vid granskningen 1979/80 och avsåg
tiden januari-februari 1979. Dessa uppgifter har tagits med som jämförelse.

KU 1982/83:30

Tabell 4

Handläggningstider i veckor och månader 1979 och 1980

6,6

0,5

m.-

9,8

2,5

12 12

3,6E

7,5

Anm. Felmarginalen för båda åren är ca 0,5 %

2 v 3 v 1 mån 2 mån 3 mån U mån 5 mån 6 mån 7 mån

eller

avser 1979

avser 1982

Av materialet framgår att andelen ärenden som avgjorts inom tre månader
stigit från år 1979 till 1982 (från 42,2 % till 59 %). Däremot synes andelen
inom mycket kort tid (några veckor) avgjorda ärenden ha sjunkit från 1979
till 1982 (från 22,6 % till 3 %). En förklaring härtill kan vara att inte exakt
motsvarande ärenden tagits med vid båda räknetillfällena. Det är inte
osannolikt att i redovisningen för 1979 även brevförfrågningar om hur
uppehållstillstånd, svenskt medborgarskap m. m. söks, som omgående kan
vidarebefordras till invandrarverket, har tagits med. Det har praktiskt inte
varit möjligt att i detalj rekonstruera sammanställningen för 1979. När det
gäller de längsta handläggningstiderna hade båda åren ca en fjärdedel (23 %)
av ärendena en handläggningstid på sju månader eller mer.

Målet för utlänningsärendenas handläggningstider har i olika sammanhang
uttalats vara 6-9 månader för normalfallen av sådana ärenden som går
igenom hela instansordningen (polisen-invandrarverket-regeringen). Där -

30' ’

25-.

20"

10"

5 * '

KU 1982/83:30

100

vid har 1-2 månader beräknats för polisens handläggning, 3-4 månader för
invandrarverkets och högst tre månader för regeringskansliets handläggning.
Under hösten 1982 gav arbetsmarknadsdepartementet ut två pressmeddelanden
som bl. a. berörde handläggningstiderna. I ett pressmeddelande
1982-09-02 konstaterades att antalet icke avgjorda utvisningsärenden i
regeringskansliet halverats under tiden januari-september 1982. Den
genomsnittliga handläggningstiden i regeringskansliet hade kunnat sänkas
från 6 till 3-4 månader och den sammanlagda handläggningstiden från 12 till
8-9 månader. Ett förverkligande av målet för handläggningstiderna skulle
därmed enligt pressmeddelandet kunna uppnås inom kort. Ett liknande
uttalande gjordes också i ett pressmeddelande 1982-10-07 i samband med att
dåvarande invandrarministern Karin Andersson lämnade arbetsmarknadsdepartementet.
Enligt inhämtade uppgifter från IM-enheten synes de
uppnådda resultaten alltjämt i princip vara bestående.

Utöver denna granskning av inkomna och avgjorda ärenden, handläggningstider
m. m. har en särskild granskning gjorts inom utskottets kansli av
samtliga utlänningsärenden (inkluderande ärenden om svenskt medborgarskap
m. m.) som kom in till arbetsmarknadsdepartementet under den första
veckan i februari 1982 (1982-02-01-07). Av denna fallredovisning kan bl. a.
följande utläsas. (Redovisningen avser dock endast de under en kalendervecka
inkomna ärendena.)

Utvisningsärendena dominerar. Långa handläggningstider förekommer
särskilt i ärenden där UAT och/eller flyktingförklaring söks och där politiska
skäl åberopas. Det är också främst i dessa ärenden som regeringen ändrat
invandrarverkets beslut. Det synes också vara rimligt med hänsyn till
regeringens egenskap av dispens- eller nådeinstans i denna typ av ärenden.

Invandrarverket har för regeringens prövning överlämnat tre ärenden där
adoption beviljats av tingsrätt samtidigt som lagakraftvunna avlägsnandebeslut
förelegat. Regeringen har därefter upphävt avlägsnandebesluten med
hänvisning till adoptionsbesluten. Invandrarverket har dock i dessa tre fall
tillstyrkt att så sker.

Polska medborgare har i allmänhet efter beslutet om undantagstillstånd i
Polen i slutet av 1981 beviljats uppehållstillstånd med stöd av 3 eller 6 §§
UtlL.

I fråga om fall där inresa skett utan att erforderligt tillstånd förelegat och
där inte sökanden/klaganden åberopat politiska skäl har regeringen endast i
något fall låtit klagandena stanna här.

Ärenden i vilka anknytning åberopats men där anknytningen ifrågasatts
vara av skenkaraktär synes regelmässigt avslås av regeringen.

Besvär där sökanden/klaganden, sedan domstol i brottmålsdom förordnat
om utvisning enligt 40 § UtlL, ansökt om nåd i utvisningsdelen synes i regel
avslås av regeringen.

KU 1982/83:30

101

”Barn i häkte” i samband med verkställighet av beslut enligt utlänningslagen De

långa handläggningstiderna för utlänningsärenden har väckt uppmärksamhet
och kritik. En annan uppmärksammad åtgärd har varit när barn i
samband med verkställighet av beslut enligt utlänningslagen tagits i förvar
och placerats i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte, polisarrest och liknande.

Regeringen initierade under 1982 vissa åtgärder med avseende på
omhändertagande av barn i dessa sammanhang.

De grundläggande bestämmelserna om förvar finns i 50 § ff UtlL. Enligt
dessa bestämmelser får en utlänning tas i förvar om det föreligger sannolika
skäl för avvisning eller utvisning eller om det uppkommer fråga om
verkställighet av en sådan åtgärd. Förvar beslutas av den myndighet som
handlägger avvisnings- eller utvisningsärendet eller verkställighetsärendet.
Förvar får dock bara användas när det finns risk för att utlänningen håller sig
undan eller bedriver brottslig verksamhet eller det råder ovisshet om
utlänningens identitet. Förvarstiden är begränsad till två veckor eller - i fråga
om verkställighetsärenden - två månader. En alternativ och mindre
ingripande form är att vederbörande på annat sätt ställs under uppsikt.

Kompletterande bestämmelser finns i 81-83 a §§ UtlF. Enligt dessa
bestämmelser skall en utlänning som har tagits i förvar tas in i kriminalvårdsanstalt,
allmänt häkte eller polisarrest eller omhändertas på annat sätt.
Regeringen beslutade den 14 januari 1982 om vissa ändringar i UtlF1*.
Sålunda förordnades att den som är under 16 år inte utan synnerliga skäl tas
in i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller polisarrest. När barnets
vårdnadshavare samtidigt hålls i förvar skall åtminstone den ene vårdnadshavaren
omhändertas tillsammans med barnet. Genom de nya bestämmelserna
i UtlF har sålunda förutsättningarna för förvar m. m. skärpts i fråga om
barn.

Regeringen gav samtidigt ut särskilda förordningsmotiv (1982:2). Däri
betonas även att förutsättningar ofta kan föreligga för att i stället för förvar
använda andra åtgärder som syftar till att hålla utlänningar, särskilt familjer
med barn, under uppsikt. I motiven redovisas också att regeringen initierat
verksamhet för att få fram andra, mer lämpliga förvarslokaler i de fall då
förvar trots allt måste ifrågakomma.

Enligt inhämtade uppgifter från arbetsmarknadsdepartementet synes det
inte ha förekommit några ärenden under 1982 där barn under handläggningstiden
i departementet suttit i eller tagits i förvar.

•) Förordning (1982:22) om ändring i utlänningsförordningen (1980:377).

KU 1982/83:30

102

Pågående utredningsarbete

Ett flertal offentliga utredningar arbetar f. n. med olika frågor som berör
invandrare och utlänningar i Sverige. I detta sammanhang skall endast några
nämnas.

Sedan flera år arbetar Expertgruppen (A 1975:05) för invandrarforskning
(EIFO) med forskningsbehovet i frågor rörande in- och utvandring. Inom
ramen för projektet har ett stort antal forskningsrapporter givits ut.

Diskrimineringsutredningen (A 1978:06; Du) utreder fördomar och
diskriminering av invandrare m. fl. Utredningen har avlämnat några
betänkanden.

Den tidigare nämnda Invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04, IPOK)
tillkallades 1980 för att göra en samlad översyn av frågor rörande
invandringen och invandrarnas situation i Sverige. Genom tilläggsdirektiv
1981 erhöll IPOK uppdraget att utreda om man genom en ändrad
instansordning i vissa utlänningsärenden, och då i första hand genom att
inrätta en central besvärsnämnd, skulle kunna åstadkomma kortare handläggningstider
i dessa ärenden. Kommittén redovisade i promemorian om
besvärsnämnd för utlänningsärenden (DsA 1982:4) resultatet av sitt arbete i
denna del. Promemorian innehåller vissa analyser av ärende- och balansutvecklingen
under senare år och av den senaste tidens utveckling.
Kommitténs slutsats är emellertid den att någon definitiv ställning till
instansordningen inte bör tas förrän man vet vad andra ändringar i
regelsystemet kan komma att innebära. IPOK har därefter avlämnat
betänkandet Invandringspolitiken (SOU 1982:49). Detta innehåller en
sammanställning av invandringspolitikens innehåll, både materiellt och
formellt, och är av beskrivande art. IPOK fortsätter f. n. med att utarbeta
förslag angående invandringspolitiken.

Som tidigare nämnts beslutades under hösten 1982 att tillkalla den s. k.
1983 års rösträttskommitté med uppdrag att utreda bl. a. utländska
medborgares rösträtt och valbarhet vid riksdagsval.

KU 1982/83:30

103

Bilaga 6 A

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av statsminister Olof Palme den 14
april 1983 angående kärnvapenfri zon i Europa m. m.

Olle Svensson: Jag ber att få hälsa Olof Palme välkommen. Vi har som ett
granskningsärende regeringens handläggning av frågan om en sondering
angående en zon i Europa fri från slagfältskärnvapen. Vi brukar låta den som
kallats hit säga några ord, och sedan ställer utskottets ledamöter frågor.

Olof Palme: I juni i fjol framlade den oberoende kommissionen för
nedrustnings- och säkerhetsfrågor sin rapport. Den var slutjusterad i
Saltsjöbaden i slutet av april. Vi hade pengar kvar till ett uppföljningsmöte,
och det bestämdes att äga rum i Lagos, dit Nigerias regering hade inbjudit oss
i oktober 1982.

Sedan medförde det svenska valresultatet att jag hade ont om tid. Mötet
uppsköts då till januari, men det bestämdes att en liten grupp ur
kommissionen skulle samlas i Stockholm till ett möte i slutet av oktober. Det
var f. d. utrikesministern i England David Owen, Egon Bahr, två av de
amerikanska sekreterarna och några till.

Syftet var att förbereda mötet i Lagos. Vi gick igenom vad som hade hänt,
och vi var optimistiska, eftersom rapporten hade fått ganska stort genomslag
och tryckts på många språk. Vi gick igenom de svar som de olika förslagen
hade fått. Det mest positiva var förslaget om en förstärkning av FN, som i
stort sett ordagrant hade övertagits av FN: s generalsekreterare. Vi bestämde
att det skulle bli ett huvudämne i Lagos. Det beslöts att jag skulle tala med
generalsekreteraren personligen, medan Thunborg skulle tala med generalförsamlingens
president.

Ett annat ämne som fått stort genomslag var vårt grundtema gemensam
säkerhet. Vi beslöt ordna en konferens i Stockholm och göra detta till ett
huvudämne vid Lagosmötet speciellt ur afrikansk synvinkel. Generalsekreteraren
Ramphal fick i uppdrag att tala med Nigerias president och
afrikanska kontakter.

Vi diskuterade efteråt huvudämnet, en zon fri från slagfältskärnvapen.
Det var någon som kom med idén att man kanske kunde göra en sondering
hos regeringar som var berörda av frågan för att höra vad de tycker.

Det diskuterades om man skulle göra sonderingen muntligt eiler skriftligt.
Om man gjorde en skriftlig förfrågan skulle man få skriftliga svar. Vi kunde
därmed få ett material till Lagosmötet i mitten av januari för att se om det var
någon idé att driva grundtanken vidare.

Som en av ledamöterna sade delade jag ut hemläxor. Alla medlemmar i
kommissionen fick olika uppdrag - så har vi alltid arbetat.

Idén om en zon fri från slagfältskärnvapen är inte alls vare sig speciellt
svensk eller speciellt socialdemokratisk. Den idén drevs i kommissionen av
två icke-socialdemokrater och NATO-anhängare, de två f. d. utrikesmini -

KU 1982/83:30

104

strama Cyrus Vance och David Owen.

Vi var överens om att Bahr skulle skicka in synpunkter på vad en sådan not
skulle kunna innehålla. Att Bahr har utpekats är litet orättvist, för han var i
kommissionen egentligen icke anhängare av idén om en zon fri från
slagfältskärnvapen. Han hade ett eget förslag som var mer långtgående i
fråga om nedrustning. Att han och icke Owen fick uppdraget tror jag beror
på att Owen åkte hem till en parlamentsdebatt - annars hade det varit mer
naturligt att han fått det, eftersom det var hans förslag. Andra deltagare fick
andra uppdrag.

Man åkte hem, och en promemoria gjordes upp där den här shoppinglistan
fanns med. Ett par dagar efteråt tog jag upp saken med Lennart Bodström,
och vi kom fram till att detta var någonting vi kunde göra. Utrikesdepartementet
åtog sig att utföra en sådan sondering.

Sedan tänkte jag inte mer på saken. Det gick några veckor, och jag fick ett
brev från Bahr, som hade fullgjort sitt uppdrag. Det innehöll ett förslag till
not och en del synpunkter. Jag skickade över brevet till UD som ett
arbetsmaterial. Jag uppfattade det inte som någonting speciellt märkvärdigt.
Det kopierades och spreds i ganska många exemplar på UD.

Jag har sett att man har undrat över att han skrev brevet i form av en not,
men då skall man komma ihåg att han är gammal kabinettssekreterare i tyska
UD. Skall han göra ett jobb, gör han det snabbt, ordentligt och tyskt
grundligt. Jag tror det är den enkla förklaringen.

Det är viktigt att konstatera att detta inte var någonting annat än ett
arbetsmaterial. Vi kunde lika gärna ha tagit två eller fyra sidor ur
kommissionsrapporten och skickat över till utrikesdepartementet som
arbetsmaterial.

Hans uppdrag var ingenting annat än att göra en sammanfattning av ett
sedan länge känt och offentligt förslag. Det fanns ingenting av innovation
över det. Försöket i Dagens Nyheter att göra en skillnad mellan kommissionsrapporten
och detta är dömt att misslyckas. Det fanns ingen annan
ambition än att sammanfatta kommissionsförslaget. ,

Sedan hörde jag ingenting mer om detta. Det hade gått till utrikesdepartementet,
som arbetade med saken.

Den 30 november uppringdes jag av Bahr, som berättade att han inte
kunde komma till mötet i Lagos eftersom han fått förhinder genom en extra
partikongress i Tyskland. Då frågade han mig: ”Hur blev det egentligen -kommer ni med den här noten? Det är bra för mig att veta, eftersom jag skall
hålla ett föredrag den 10 december.” Jag hade då inte hört någonting
speciellt, så jag sade att jag skulle ta reda på det, men den var nog snart
färdig.

Det slumpade sig så att noten var färdig just den dagen och drogs på ett
möte i utrikesdepartementet. Tanken att Bahr genom sitt telefonsamtal
skulle ha påskyndat noten faller därför på sin egen orimlighet. Den dag han
ringde var noten redan klar och drogs på ett internt möte i UD.

KU 1982/83:30

105

Vad innefattade noten? Det kan konstateras att man tog Bahrs sammanfattning
och ändrade de två operativa meningarna, där man ansåg att Bahr
hade fel. Man skulle skriva litet neddämpat om en sondering i stället. Man
ville bara höra ”vad tycker ni?”. Det var också någon annan mening, om den
svenska regeringens inställning, som ändrades i UD.

Sedan skulle jag resa till Hamburg och träffa Schmidt och Brandt. Någon
på UD föreslog att jag då kunde tala med dem om detta. När jag var i
Tyskland nämnde jag inte noten för Schmidt, men däremot diskuterade jag
sakfrågan med Schmidt. Han hade en del invändningar mot förslaget.
Däremot tror jag att jag i förbigående nämnde detta för Brandt när vi
träffades på kvällen.

Det har sagts att detta kunde vara ett led i den tyska valkampanjen och att
jag skulle ha informerat oppositionen. Det vill jag på det mest bestämda
bestrida. För det första var det vid den tidpunkten inte alls klart att det över
huvud taget skulle bli något val i Tyskland. Det var tveksamt med hänsyn till
författningsdomstolen och motsvarigheten till konstitutionsutskottet och
andra vördnadsbjudande församlingar.

För det andra var detta inte på något sätt omstritt. Den tyska pressen hade
behandlat frågan ganska välvilligt. I stället talades där om raketer.

Jag har hela tiden varit angelägen om att icke partipolitisera den här
frågan. Poängen är att det snarast var ett borgerligt förslag eller ett
NATO-förslag. Man kunde därför förvänta sig en positiv inställning från de
borgerliga och mindre från socialdemokraterna, som hade mer långtgående
ambitioner, och framför allt från östsidan, som till att börja med var negativ.
Det var verklighetsfrämmande att partipolitisera frågan.

I sitt anförande, som skall komma med posten endera dagen, har Bahr en
eller två meningar om detta som en ren faktaredovisning. Han hade således
inte dragit upp detta som en valfråga.

Att jag nämnde saken för Brandt berodde på ett i och för sig rimligt påhitt
av en UD-tjänsteman. Poängen var väl snarast att den tyska regeringen
under alla förhållanden skulle få reda på saken under samma vecka, och då
kunde det vara bra att informera oppositionen.

På flygplanet hem från Tyskland drog Hans Dahlgren hela frågan för mig
med UD:s synpunkter, och de godtogs samtliga. Det tog kanske en
kvart.

Sedan framlämnades noten. Jag hade inte tänkt hålla någon presskonferens.
Det var meningen att göra allt mycket blygsamt, men sedan läckte det
ut till tidningarna; det har ni frågat Bodström om.

Det har frågats, om man borde ha anordnat ett sammanträde i
utrikesnämnden. Jag är mycket bestämd på den punkten: jag anser icke att
frågan är av sådan storleksordning att den krävde ett sammankallande av
utrikesnämnden. Jag bygger den uppfattningen på långvarig erfarenhet.
Skall man sammankalla utrikesnämnden skall det vara för principfrågor eller
nya frågor av speciell vikt. Men här var det ett offentligt förslag, känt sedan

KU 1982/83:30

106

gammalt, som rönt allmän uppslutning i den svenska opinionen. Det var icke
fråga om att framlägga ett svenskt förslag - det framgår av alla handlingarna i
ärendet - utan det var i det här skedet fråga om en försiktig sondering av vad
andra regeringar tyckte för att sedan undersöka om man skulle göra ett
svenskt förslag. Det var ingen hemlighet att det gällde ett förslag av en
kommission där jag råkade vara ordförande, och sonderingen tillförde
ingenting nytt. I det skedet var frågan för liten för att man skulle anordna ett
särskilt sammanträde i utrikesnämnden. Däremot var det ett sådant ärende
som man redovisar i utrikesnämnden när ett sammanträde av andra skäl
anordnas. Det gjordes också den 14 januari. Det är viktigt att vara på det
klara med att utrikesnämnden är till för viktiga frågor av principiell karaktär
och nya frågor, men det var icke den här frågan i det skedet. Om vi däremot i
ett senare skede skulle bedöma att förslaget bär så att det skulle vara värt ett
speciellt svenskt initiativ skulle tiden vara inne för ett sammanträde med
utrikesnämnden.

Däremot har jag ägnat mig åt självkritik på en annan punkt. Hade vi då
haft de veckovisa sammanträdena mc ' partiledarna som vi numera har hade
jag självfallet tagit upp saken där. Men detta är inte en konstitutionell fråga,
utan en politisk bedömningsfråga. Eftersom jag anser att detta är en
gemensam svensk fråga hade det varit bra att involvera de andra partiledarna
på ett tidigt stadium så att de fått känslan av att det var en gemensam process,
och det hade kanske varit värdefullt om de kunnat framföra sina synpunkter.

Jag skall nämna två exempel. Jag är oerhört kritisk mot den tidigare
regeringen på en punkt, nämligen att den inför toppmötet i Cancun över
huvud taget icke talade med oss. Det kändes svårt, eftersom jag personligen
varit med i den kommission som förberett Cancunmötet. Jag visste att en
arbetsgrupp i utrikesdepartementet förberedde statsministerns och utrikesministerns
besök. Det var första gången som Sverige deltagit i ett toppmöte.
Icke i något led informerades vi. Då sade jag mig att om vi skulle komma
tillbaka i regeringsställning skulle vi aldrig handla så. Man blir grätten och
negativt inställd av en sådan behandling, och så får inte oppositionen
bemötas. Här gällde det en mycket mindre fråga, men det retade mig ändå att
kontakten brast.

Det andra exemplet är vad som händer i de här dagarna när president
Koivisto vill att de obundna staterna skall rikta en gemensam framställning
till Madridmötet för att påskynda slutdokumentets färdigställande. Det har
varit många turer, och det är inte färdigt ännu, men jag har i samråd med
utrikesministern helt ställt upp på tanken att vi skall delta i ett internationellt
initiativ. Det är icke någonting som vi sammankallar utrikesnämnden för.
Däremot bad jag utrikesministern att i går redovisa det på partiledarmötet
för att partiledarna skulle vara informerade.

Allra sist vill jag nämna regeringens befattning med ärendet. Jag kan
återigen göra en parallell. Grunden var ett samtal mellan mig och

KU 1982/83:30

107

utrikesministern. Sedan satte han i gång apparaten. Det är sannolikt att jag
nämnt saken på en lunchberedning, men på det stadiet är frågan icke av
sådan art att den tas upp till beslut vid ett formellt regeringssammanträde.
Om det däremot i ett senare skede skulle framläggas ett svenskt förslag, dras
ärendet i regeringen och blir protokollfört.

Anders Björck: Olof Palme nämnde mötet i Cancun. som vi diskuterade
ganska ingående här i konstitutionsutskottet för något år sedan. Bara för att
få klarhet vill jag ställa en fråga: Olof Palme anser alltså att utrikesnämnden
borde ha sammankallats före Cancunmötet?

Olof Palme: Nej, det har jag aldrig påstått.

Anders Björck: Då skiljer sig Olof Palme från sina partivänner i konstitutionsutskottet,
men inget ont i det.

Olof Palme: Om konstitutionsutskottet bedömer att man borde ha kallat in
utrikesnämnden tycker jag det är riktigt, men den politiska poängen ur min
synpunkt är att det icke förekom någon kontakt mellan regering och
opposition inför ett så utomordentligt viktigt möte. Formellt sett hade man
kunnat inkalla utrikesnämnden, men man borde åtminstone ha lämnat någon
information till oppositionen.

Anders Björck: Jag håller med om vikten av information. Jag kanske får
precisera frågan. Olof Palme anser alltså inte att ett sammanträde i
utrikesnämnden om Cancun var påkallat?

Olof Palme: Det är er bedömning. Jag krävde vid det tillfället information.
Jag drev det kravet i en frågestund i riksdagen. Då krävde jag icke att
utrikesnämnden skulle sammankallas, utan jag krävde utrikesnämnd eller
partiledarsammankomst. Sedan tyckte konstitutionsutskottets socialdemokrater
att utrikesnämnden borde ha inkallats, och jag har inte någon
avvikande mening i det fallet. Jag tog upp frågan i riksdagen innan ni
bedömde den i konstitutionsutskottet, och jag höll de två möjligheterna
öppna.

Anders Björck: Var Cancunkonferensen politiskt viktigare ur svensk
synpunkt än den här sonderingen?

Olof Palme: Ja, självfallet. Det var något uppseendeväckande. Cancunmötet
var det första toppmötet mellan industrivärldens och den tredje världens
ledare till vilket Sverige hade inbjudits, dels på grund av vår u-hjälp, dels på
grund av vår medverkan i processen.

Sonderingen var i det här skedet ingenting annat än en försiktig förfrågan
som inte innebar mycket mer än att vi förde vidare ett kommissionsförslag
och frågade regeringarna vad de tyckte om det.

KU 1982/83:30

108

Anders Björck: Får jag ställa en fråga om sonderingarna om sonderingen:
Kontaktade Olof Palme eller bad Olof Palme någon annan att kontakta
andra västeuropeiska ledare t. ex. innan ni gjorde sonderingen officiellt, och
i så fall vilka?

Olof Palme: Hela idén om sonderingar före en sondering är något
egendomlig. Man kan inte sondera före en sondering. Det enda undantaget
var att jag talade med Willy Brandt. Jag hade förmodligen inte ens kommit på
att göra det om inte någon tjänsteman i UD hade påpekat att det kanske vore
en god idé. Slumpmässigt råkade jag dagen efter det att noten blev färdig och
överlämnades till mig sammanträffa i Hamburg med en västtysk socialdemokratisk
ledare, nämligen Willy Brandt.

Anders Björck: Vi har en promemoria från Anders Ferm, som kanske inte är
obekant för Olof Palme. Han skriver där i punkt 4: Olof Palme bör kontakta
Kreisky, som han träffar den 12 november, och informera om de svenska
noterna och vidare träffa Arbatov.

Var det inte en sondering om sonderingen, om det har ägt rum?

Olof Palme: Det gäller två olika saker. Arbatov var inbjuden till mötet i Wien
den 12 november. Han hade inte haft tid att komma till Stockholm.
Dessutom har vi alltid haft besvär med att få över våra handlingar till Moskva
i tid inför mötena. Eftersom ryssarna var underrepresenterade i Stockholm
tyckte vi att det var bra att informera Arbatov.

En historisk notis är att samtidigt som jag kom till hotellet i Wien lämnade
Arbatov hotellet till följd av Bresjnevs just timade frånfälle, så vi träffades
inte där. Däremot träffades vi i Moskva.

Kreisky är något slags värd för kommissionen, eftersom vi har vårt
sekretariat i Wien. Jag informerade honom säkert om kommissionens
arbete, men jag tror inte jag tog upp noterna med honom, framför allt som
UD av goda skäl gick emot att vi skulle överlämna den ena noten, den om
kemiska vapen. Den ansågs inte gagna nedrustningen, och det böjde jag mig
för.

Anders Björck: Vi måste utgå från den information vi har fått.

Olof Palme: Men du frågar mig.

Anders Björck: Jag försöker klara ut vad som hände, och det är vad
konstitutionsutskottet är till för.

Det står i Anders Ferms promemoria: ”Den 12 november besöker Olof
Palme Wien. Han bör då informera Kreisky om de noter som den svenska
regeringen kommer att överlämna till bl. a. den österrikiska regeringen och
få Kreiskys stöd.” Det skedde alltså inte?

Olof Palme: Jag tror att jag redovisade nedrustningskommissionens arbete
men inte tog upp noterna. Jag talade med Kreisky i förra veckan och så sent

KU 1982/83:30

109

som i går kväll. Han har inte varit inblandad i detta. Jag tror inte jag talat med
honom om denna not, men Ferm tyckte att jag borde ha gjort det. Jag kanske
har försummat mig.

Anders Björck: Gjorde Olof Palme sonderingar hos andra personer? Jag
tänker på de andra nordiska ländernas regeringar.

Olof Palme: Nej. Eftersom det var en sondering såg jag inget skäl att sondera
i förväg.

Anders Björck: Det uppstod rabalder efter det att Dagens Nyheter
informerat allmänheten om vad som hade hänt och speciellt om Egon Bahrs
roll i sammanhanget. Anser Olof Palme att detta har påverkat reaktionerna,
som väl har rapporterats från olika regeringar?

Olof Palme: Nej. Jag menar att Dagens Nyheter missinformerat allmänheten.

Att han skulle ha påverkat innehållet i noten anser jag för det första vara
fel. Han har sammanfattat ett sedan ett halvår känt förslag, medan det enda
operativa i noten utformades av svenska utrikesdepartementet.

För det andra har det sagts att han påverkade tidpunkten för framlämnandet
av noten. Eckerberg har i sin promemoria visat att noten var
färdig.

För det tredje har det sagts att detta skulle vara ett inlägg i den västtyska
valkampanjen. Det anser jag också fullständigt fel. Det var under inga
förhållanden vår ambition, och det här förslaget har icke spelat någon roll i
den västtyska valkampanjen.

Jag frågade mina tyska vänner om det hade spelat någon negativ roll i
Tyskland. De menade att det inte var så, men eftersom det västtyska
konservativa partiet alltid i hög grad har riktat sina angrepp mot Egon Bahr
var uppgiften att han missinformerat allmänheten ytterligare ett strå till
stacken. Med all respekt tycker jag att detta varit en något provinsiell debatt
som icke har påverkat utlandet. I utlandet har frågan bedömts efter dess
sakliga meriter.

Det egendomliga med den utländska reaktionen är att ryssarna, som i
kommissionen var negativa, har blivit mycket positiva, medan NATOanhängarna,
som i kommissionen var positiva, har varit relativt negativa
efteråt. Det tror jag är en temporär företeelse. F. n. är stämningsläget i
Västeuropa sådan att alla nya tankar ses som hinder i den stora debatten som
gäller missilerna Pershing II och kryssningsrobotarna. De nya tankarna får
därför inte någon förankring just nu, men de stämmer med den långsiktiga
strategiska utvecklingen att ta bort sådana här vapen från gränsområdena.
Det är detta som bestämmer den militärtekniska och politiska utvecklingen i
Europa. Där tror jag icke att denna speciella svenska debatt gör vare sig till
eller ifrån.

KU 1982/83:30

110

Anders Björck: Så Olof Palme tror inte att saken ens har påverkat den
nuvarande västtyska regeringens syn på förslaget?

Olof Palme: Nej, det tror jag inte, men den saken har kanske herr Björck
möjligheter att bedöma.

Bertil Fiskesjö: När jag tog upp den här frågan som ett ärende gjorde jag det
ar tre aspekter. Det gällde dels varför inte utrikesnämnden hade orienterats,
dels Egon Bahrs roll och dels handläggningen i regeringen. Jag skall i varje
fall inledningsvis hålla mig till dessa saker.

I regeringsformen står det att i alla utrikesärenden av större vikt skall
regeringen överlägga med utrikesnämnden. Då uppkommer naturligtvis
frågan, om detta är ett ärende av större vikt. När saken aktualiserades från
början fick jag det intrycket att Olof Palme-och den svenska socialdemokratin
ansåg att detta var en utomordentligt viktig fråga. Nu. när vi
undersöker närmare vad som hänt och inte hänt i den här affären, gör
utrikesministern och statsministern allt för att tona ner vikten. Jag vill ställa
en rak fråga: Anser Olof Palme att detta är en viktig fråga?

Olof Palme: Då må man göra en klar boskillnad. Frågan i sig är
utomordentligt viktig, eftersom den gäller fred och säkerhet i Europa, och
detta var ett ganska nytt förslag som väckte stort uppseende. Att göra en
försiktig första sondering om detta är däremot icke en fråga av större vikt i
regeringsformens mening.

Man bör göra en skillnad på detta. Hade det gällt att framlägga ett förslag,
hade det varit en viktig fråga av karaktär att böra föreläggas utrikesnämnden,
men gäller det bara en sondering av vissa regeringars reaktion inför förslaget
är frågan icke så viktig att den behöver föreläggas utrikesnämnden.

Bertil Fiskesjö: Det måste väl ändå uppfattas som om den svenska regeringen
var positivt intresserad av zonförslaget som sådant. Hur har man förväntat sig
att de tillfrågade regeringarna skulle reagera? Skulle de reagera på
sonderingen som sådan, vilket Olof Palme och Lennart Bodström menat,
eller skulle de ha synpunkter på zonförslaget som sådant? Jag har för min del
svårt att förstå hur andra regeringar skulle kunna reagera på sonderingen
utan att säga någonting om zonförslaget som sådant. Vad är Olof Palmes
mening?

Olof Palme: Sonderingen gällde ju synpunkter på zonfrågan.

Bertil Fiskesjö: Så det var en viktig fråga?

Olof Palme: Det gjordes inte en sondering rakt ut i luften, utan den gällde en
specifik sakfråga, och vi förväntade oss att erhålla synpunkter på zonförslaget.
Det är naturligtvis en viktig fråga, men det var reaktionen vi ville se för
att kunna avgöra om det är värt att driva saken vidare.

KU 1982/83:30

lil

Bertil Fiskesjö: Jag övergår till att något beröra Egon Bahrs roll. Här har i
olika sammanhang sagts att Egon Bahr bara kom med ett utkast. När man
läste pressuppgifterna trodde man först att det var ett resonemang i allmänna
ordalag, och så finner man att det i själva verket var en färdigskriven not. Hur
kan det komma sig att man på svensk sida, där man enligt Lennart Bodström
förberett detta länge, inte hade något färdigt förslag utan i stort sett skrev av
Egon Bahrs förslag?

Olof Palme: Det här var ingen stor uppgift. Jag har någon byråkratisk
träning, och jag sade till mig själv att jag kunde göra noten på ungefär en och
en halv timme: ”Vi har ett förslag som ser ut så här. Vad tycker ni om det?
Med utmärkt högaktning.” Jag tror att Lennart Eckerberg har sagt att det är
ett par timmars arbete för en tränad tjänsteman. Med hänsyn till den
kalabalik som sedermera uppkom kan jag ångra att jag inte satte mig att göra
det arbetet. Det kunde inte ha tagit mer än ett par timmar. Men på UD har
man prioriterat andra frågor. Man hade en hård arbetsbelastning med ESK
och annat.

Jag har svårt att förstå talet om brådska. UD har haft ett antal veckor på
sig, och det är en mycket liten del av dessa veckor som har åtgått till den här
saken. Man läste kommissionsrapporten och man hade Egon Bahrs papper,
och då fann man att Bahrs rapport var bra i den del den är en sammanfattning
av kommissionsrapporten. De operativa meningarna skrev man på ett annat
sätt, som de är vana vid på UD.

Att han skrev en not beror, som jag säger, säkerligen på att han är gammal
kabinettssekreterare, och det var det enklaste sättet för honom att fästa ner
sina tankar.

Han har verkligen blivit hudflängd. Det har sagts att Dagens Nyheter
avskaffade djävulen 1907 men att han numera har ersatts av Egon Bahr. Jag
tycker det är orättvist. Egon Bahr är en sällsynt duglig, anständig och hygglig
människa. Han var inte speciellt engagerad i förslaget. Han hade en egen,
mer långtgående plan, men när han fick en hemläxa och bads skicka in
synpunkter har han väl satt sig ner någon kväll och utformat brevet. För det
har han lidit mycket ont, men i själva verket var det bara ren hygglighet från
hans sida. Han hade ingen ambition att speciellt påverka förslagets
utformning eller tidpunkten eller någonting annat, eftersom hans politiska
engagemang i nedrustningsfrågan ligger på ett helt annat plan och gäller den
stora raketdebatten. Jag vill begagna detta tillfälle att inför Bertil Fiskesjö
försvara Egon Bahr. Han hade inga dolska avsikter. Han ville göra en
tjänst.

Bertil Fiskesjö: Jag har inga förutfattade meningar om Egon Bahr. Det är
mycket möjligt att han är en förträfflig person.

Jag skulle vilja ställa ett par frågor om sambandet mellan Palmekommissionens
förslag, Egon Bahrs förslag och det som ni slutligen med små
redigeringar lade fram som en not.

KU 1982/83:30

112

Det har sagts att det förslag som så småningom lades fram helt
överensstämmer med kommissionens förslag. Detta har å andra sidan
bestritts. Jag skulle vilja fråga, om det enligt Olof Palmes mening föreligger
en fullständig överensstämmelse vad gäller sådana saker som zonens
utsträckning och preciseringen till 300 km eller kopplingen till den
konventionella vapenbalansen. Anser Olof Palme att de tre versionerna är
identiska vad gäller dessa frågor?

Olof Palme: I sak: Ja. Man skall då komma ihåg att kommissionens förslag
icke är preciserat, och det är inte heller vår version. Medvetet har vi lämnat
en del öppet. Det är ändå remarkabelt att vi enades i kommissionen. Dagens
Nyheter gjorde ett försök att spela ut några av kommissionens medlemmar
mot varandra och sade att detta var ett helt annat förslag. När de fick del av
texten förklarade både sekreteraren i kommissionen Blechman och medlemmen
David Owen att detta helt överensstämde med kommissionsförslaget.
Jag har ingen bättre bevisning än att i kommissionen ingick ett tjugotal
medlemmar, som gemensamt står bakom rapporten. Förslaget är inte i alla
delar exakt preciserat, och därför kan man inte genom fingranskning
bestämma dess exakta innebörd. Den exakta innebörden är icke fastställd
t. ex. när det gäller kopplingen med konventionell upprustning eller zonens
utsträckning eller en del andra frågor som vi medvetet höll öppna för fortsatt
diskussion.

Bertil Fiskesjö: Det var således inte så att ert kommissionsförslag var mer
öppet, medan man i noten gjorde en hårdare precisering?

Olof Palme: Nej.

Bertil Fiskesjö: Gäller det även förslaget om att zonen skulle omfatta ett djup
av 300 km?

Olof Palme: Jag har inte formuleringen här, men vi har föreslagit 150 km på
vardera sidan som en exemplifiering av vad vi menar. Detta diskuterade vi
oerhört mycket i kommissionen, och vi kom fram till något slags concensus
beträffande 150 km. Vi kan inte sitta vid kartan och exakt bestämma sådant,
men detta är ungefär vad man tål utan att ta med hela det tyska territoriet och
ändå ta till ett så stort område att det blir meningsfullt. Sedan har
Sovjetunionen och öststaterna föreslagit 600 km, och de har väl ur sina
synpunkter goda skäl för det, men det blir väsentligen ett annat förslag, och
det har väckt kraftiga gensagor från västsidan. Skall man komma överens,
bör djupet vara ungefär 150 km, men man kan inte precisera så noga.

Bertil Fiskesjö: I såväl kommissionsrapporten som i noten avser man således
300 km såväl norr som söder om Centraleuropa?

Olof Palme: Om jag minns rätt står det att man skall börja med
Centraleuropa och sedan utsträcka det norr ut och söder ut. Men det finns

KU 1982/83:30

113

ingen skillnad i sättet att tänka mellan noten och kommissionsrapporten. En
annan sak är att man i svenska UD har tänkt vidare och vill markera starkare
än vi gjorde i kommissionen att detta i realiteten är en förtroendeskapande
åtgärd mer än en nedrustningsåtgärd, som av det skälet kan frikopplas från
de konventionella rustningarna. Det ligger mycket i detta, men ambitionen
med noten vara bara att på bästa möjliga sätt vidareföra kommissionens
förslag och icke utveckla förslaget som svenska UD sedan har gjort.

Berti! Fiskesjö: Nu blev det ändå ändringar i den slutliga noten även om det är
små förändringar som bara gäller två meningar, om vi bortser från att man
strukit ”königlich”. Vad var det då som föranledde ändringarna, om ni var
helt överens om vad utspelet skulle innebära?

Olof Palme: Det är viktigt att klargöra att det inte gäller några små
förändringar. Det är förändringar på de enda punkter som är operativa.
Noten innehåller en sammanfattning av kommissionsförslaget och där är
versionerna nära nog identiska, eftersom man har använt Bahrs text.

Sedan innehåller noten ett par operativa meningar. Det gäller framför allt
den där Bahr skrivit någonting om ”sondierende Vorgespräche flir Verhandlungen”.
Det är en operativ mening: Vad är det man förväntar sig av
mottagarna? Detta ändras helt och man säger att man förväntar sig ingenting
av mottagarna, utan man skall höra deras mening.

Den andra operativa meningen gäller vad den svenska regeringen tycker.
Han hade föreslagit att vi skulle göra förslaget till vårt eget, men i stället
använder man här formuleringen att den svenska regeringen stöder
förslaget.

Det är inga små förändringar. De enda två meningar i Bahrs utkast som
innehöll någonting annat än en sammanfattning av förslaget ändrades vid
behandlingen i svenska UD. Den operativa delen av noten är alltså helt en
frukt av arbetet i svenska utrikesdepartementet. Det enda som är kvar från
Bahrs not är sammanfattningen av kommissionsförslaget. Det är viktigt att
hålla detta i minnet. Det markerar att detta är en produkt av svenska
utrikesdepartementet.

Bertil Fiskesjö: Vad gäller den första förändringen heter det i Bahrs
dokument: ”Die schwedische Regierung macht sich den Vorslag zu eigen”,
och i den slutliga versionen heter det att förslaget stöds helt av den svenska
regeringen. Jag har svårt att se att det är så förfärligt stor skillnad mellan
dessa båda uttryck.

Vad gäller den senare ändringen är det faktiskt så att innan man kommer
till slutstycket talas det om förhandlingar som skulle kunna främja
ansträngningarna. Man har bibehållit förhandlingar i den ena meningen och
strukit förhandlingar i den andra.

Olof Palme: Då är vi överens om att noten innehåller bara två operativa
meningar. Den ena klarlägger var den svenska regeringen står, och den andra

8 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

114

meningen klarlägger vad den svenska regeringen förväntar sig av mottagarna
av noten. På båda dessa punkter har man frångått Bahrs utkast. I stället för
att säga att svenska regeringen gör förslaget till sitt, vilket innebär total
identifiering, mildrar man det och säger att svenska regeringen stöder detta
förslag.

Den andra meningen innefattar vad man förväntar sig av den mottagande
regeringen. Här stod det att vi skulle ha sonderande församtal om
förhandlingar, men det ändrades till ungefär: ”Vad tycker ni om förslaget?” Av

Bahrs version återstår ingenting annat än en sammanfattning av
kommissionsförslaget. Här kunde man i och för sig lika gärna ha rivit tre eller
fyra sidor ur kommissionsrapporten. Som Ullsten påpekat hade det bara
blivit längre, men om man ser till den senare hanteringen hade det inneburit
en klar besparing.

Bertil Fiskesjö: En omdiskuterad fråga är om Bahrs telefonsamtal påverkade
skyndsamheten i utspelet. Enligt tidningsuppgifter har Bahr förnekat att han
nämnde att han skulle använda detta i en försvarspolitisk debatt i
förbundsdagen, men av anteckningarna som vi fått från UD framgår det klart
att man där i varje fall fått uppfattningen att han vid sitt telefonsamtal med
Olof Palme hade sagt detta. Vi har i dag fått bekräftat att han verkligen tog
upp med Olof Palme frågan om en debatt i Bundestag.

Olof Palme: Man har tydligen bråkat mycket med Bahr om detta. Det kan
vara ett minnesfel från hans sida, men det har nog sin förklaring. Om jag
minns rätt ringde han mig den 30 november för att meddela som punkt 1 att
han tyvärr icke skulle komma till Lagos. Punkt 2 var: ”När vi ändå talas vid -hur blir det med noten? Kan jag nämna den i ett föredrag som jag skall hålla
den 10 december?” Han nämnde över huvud taget ingenting om någon
förbundsdagsdebatt.

Jag tror heller inte att det står i den svenska uppteckningen på UD att det
var en förbundsdagsdebatt. Det är någonting som jag inte hade kunskap om
förrän det stod i Dagens Nyheter. Sedan har jag till min stora förvåning
upptäckt att Dagens Nyheter inte givit någon korrekt skildring av hans
tal.

Det har nog sin förklaring på så sätt att det är alldeles sant att han icke
nämnt för mig att han skulle använda uppgiften i en förbundsdagsdebatt,
men däremot har han nämnt att han skulle hålla ett föredrag. Jag står exakt
för det jag har sagt. Det kan ju ha varit ett minnesfel från Bahrs sida som man
sedan har jagat honom för.

Bertil Fiskesjö: Det sägs i ett dokument som vi har fått från UD, underskrivet
Lars Norberg: ”Hans Dahlgren meddelade i dag att Bahr ringt Palme och
frågat om han i ett anförande den 9 december i förbundsdagen kan säga att
Sverige tillfrågat ett antal stater om deras syn på Palmerapporten . . . . ”

KU 1982/83:30

115

Olof Palme: Det är möjligt att han har nämnt förbundsdagen. Anteckningen
är gjord samma dag. Jag har bara försökt förklara att det kan vara ett
minnesfel från Bahrs sida, och det är det uppenbarligen från min sida. Jag
minns bara att han nämnt ett föredrag.

Bertil Fiskesjö: Om jag förstod Lennart Bodström rätt har detta inte varit
någon regeringsfråga utan avgjorts av stats- och utrikesministrarna.

Olof Palme: Med reservation för att jag kan ha nämnt det vid någon
lunch.

Bertil Fiskesjö: Ärendet ansågs inte så viktigt att det drogs i regeringen som
helhet?

Olof Palme: Nej.

Bertil Fiskesjö: Man har frågat sig om det med hänsyn till förslagets slutliga
framgång eller lyckliga fortgång inte hade varit lämpligare att orientera
regeringarna om vad som skulle komma. Nu är frågan vilka som har
orienterats. I en utskrift från ett radioprogram i samband med Nordiska rådet
möte i Oslo tillfrågades Lennart Bodström, om sådana utspel kan göra mer
skada än gagn när man vet att det icke är möjligt att få enighet. Då svarade
Bodström: ”Hur vet man att det inte är möjligt att få enighet? På något ställe
skall man ju börja. Det är möjligt att det är en fördel att man startar i
socialdemokratiska sammanhang och att andra partier följer efter.”

Det var alltså viktigare att bearbeta denna fråga inom de socialdemokratiska
partierna än att orientera regeringarna?

Olof Palme: Det har inte skett. Detta har föranlett många missförstånd hos
Thorbjörn Fälldin. Det här är ett bra exempel, eftersom det inte var ett
socialdemokratiskt förslag. Vi arbetade inte partipolitiskt i kommissionen,
men det var två icke-socialdemokrater som framlade förslaget i kommissionen.
Det har inte alls något socialdemokratiskt ursprung. Dessutom
förbereddes det icke alls speciellt i socialdemokratiska sammanhang förrän
det togs upp i nordiska samarbetskommittén inom arbetarrörelsen någon
gång i januari i år. Det har icke speciellt socialdemokratiskt ursprung och har
icke behandlats speciellt i socialdemokratiska sammanhang. Det har numera
ett starkt stöd hos socialdemokratiska partier över hela Europa. I både
Holland och Danmark, där socialdemokraterna är i opposition, har man fått
majoritet för förslaget därför att en rad borgerliga partier har stött det, och
det har tagits socialdemokratiska initiativ.

Bodströms allmänna tes att det i vissa fall kan vara bra att förbereda olika
förslag i socialdemokratiska partier gäller icke speciellt i detta fall.

Lars Ernestam: Olof Palme säger att det var ett försiktigt förslag, en
sondering. Det är vad vi hört tidigare. Varför valdes då den här mer formella
vägen med noter, när det fanns möjlighet att ta kontakt mer informellt?

KU 1982/83:30

116

Kände du ingen oro för att den formella hanteringen skulle göra att frågan
bedömdes som ett viktigt svenskt utrikespolitiskt utspel?

Olof Palme: Frågan är berättigad och var föremål för ingående diskussion på
kommissionsmötet och efteråt. Vi kunde ha bett ambassadörer eller
motsvarande komma upp och fråga dem vad de olika staterna tyckte om
tanken. Då skulle man få uppteckningar av samtal. Den andra möjligheten
var att överlämna denna mycket hovsamma not. En fördel med det var att
man skulle tvingas sätta ner ett svar på papper eller i varje fall lämna en mer
preciserad muntlig redovisning. Vi menade att både för den fortsatta
hanteringen i kommissionen och för den fortsatta hanteringen i regeringen
övervägde fördelarna med att få ner det på papper. Jag kände ingen oro alls,
för detta var inte något särskilt kontroversiellt förslag.

Om jag kände någon oro, gällde den i så fall reaktionen i Östeuropa. Vi
hade måst utsätta Arbatov för väldiga övertalningar. Om vi skulle få negativa
reaktioner från samtliga östeuropeiska stater, som brukar ha samstämmiga
synpunkter, skulle det bli besvärligt. Men den farhågan besannades inte på
något sätt.

Lars Ernestam: Västtyskland är ju en betydelsefull stat inte minst i den
viktiga frågan om kärnvapenfri zon. Oavsett vad man tycker om den politiska
majoriteten spelade Egon Bahr en betydande roll som oppositionspolitiker i
Västtyskland. Kände Olof Palme någon oro för att det skulle kunna uppstå
en politisk konfrontation genom att denne Egon Bahr dessutom tydligen är
en inte särskilt populär oppositionspolitiker? När han fick den här
informationen och sade att han skulle ta upp den i Bundestag eller i ett
föredrag på annat håll - det spelar mindre roll, eftersom politikers uttalanden
utanför riksdagen kan uppfattas som lika betydelsefulla - kunde det finnas
oro för att västtyska regeringen inte fick möjlighet att i lugn och ro begrunda
noten innan den måste ta ställning till den i diskussionerna.

Olof Palme: Bahr var ju regeringspolitiker under större delen av denna
period men blev oppositionspolitiker på sluttampen - det är bara de västtyska
liberalerna som får ses som en konstant - så tror jag inte det spelade någon
roll.

Det var en slump att det var han som skrev brevet, eftersom han inte var
någon speciell företrädare för det här förslaget. Han gjorde det mer av
lojalitet mot kommissionen. Oberoende av nationalitet och parti hade vi en
stark gruppkänsla i kommissionen, eftersom vi fick göra så mycket själva.
Dessutom använde han inte detta partipolitiskt i förbundsdagsdebatten. Vår
ambition var att vinna den västtyska regeringen så långt det lät sig göra.

Jag vill tillägga att en person som har formulerat ganska negativa åsikter
om detta är den västtyske NATO-ambassadören Ruth, som fanns redan på
den gamla tyska regeringens tid och sitter kvar under den nya tyska
regeringen. Han är starkt misstrogen mot alla nedrustningsförslag. Så länge

KU 1982/83:30

117

han fick diktera skulle det bli samma reaktion i Västtyskland på det planet
oavsett regering.

Vi har bara velat på ett positivt sätt och utan spår av partipolitik påverka
den tyska regeringen. Schmidt är ganska mycket emot det här förslaget. Han
har haft en omfattande privat brevväxling med Cyrus Vance - de är goda
vänner. Cyrus Vance, tidigare utrikesminister, är en varm anhängare av
förslaget, och han och Schmidt har en brevväxling om detta sedan ett halvår.
Detta är ingen partipolitisk fråga.

Elisabeth Fleetwood: Det har talats om kontakter med Arbatov och Kreisky.
Statsministern sade att ”vi alltid haft svårt att få över handlingar till
Moskva”. Vilka är ”vi”? Är det kommissionen eller det socialdemokratiska
partiet eller regeringen eller ett par av dem? Vilka är i så fall svårigheterna? Olof

Palme: Det gäller uteslutande kommissionen. Regeringen har ju
kurirer. Medlemmarna av kommissionen på sovjetisk sida har varit Georgij
Arbatov, som är ledare för institutet för amerikanska studier i Moskva, och
general Milstein, som arbetar på samma institut. Vid åtskilliga tillfällen har vi
funnit att postgången till detta institut i Moskva är långsam. Anders Ferm,
som är en ordningsam man, har gjort en anteckning att om jag tog med mig de
promemorior som Arbatov behövde inför Lagosmötet till Wien, när jag
skulle dit den 12 november, skulle det sannolikt gå fortare än om vi skulle
anlita postverket.

Elisabeth Fleetwood: Bahr ringde också och sade att han var ledsen att han
inte kunde komma till Lagos, och så frågade han i förbigående hur det blev
med noten.

Blev du inte förvånad över att hans intresse inte var större för hur noten
behandlades? För honom måste det varit en central fråga när han gjort
hemläxan och skrivit utkastet.

Olof Palme: Nej, jag tror inte det. Man måste tänka sig in i situationen. Han
hade gjort uppgiften och skickat över brevet. Det var inte konstigt att han
frågade efter vad som hade hänt, men detta var för honom ingen stor fråga.
För honom var raketerna den stora frågan. I kommissionen hade han ett
annat förslag, såsom framgår av den bilaga till kommissionsrapporten som
jag förutsätter att du noga har studerat. Han hade helt enkelt gjort sitt
jobb.

Jag skall erkänna att jag under den första regeringstiden inte heller ägnade
det här så mycket tankar. När han ringde var det en påminnelse för mig:
”Vart tog det här vägen?” Jag hade ingen speciell brådska på annat sätt än att
jag ville få i väg detta till Lagosmötet. Varken för Bahr eller för mig framstod
sonderingen som speciellt skickelsediger.

KU 1982/83:30

118

Elisabeth Fleetwood: Skulle du, utifrån vad vi vet i dag så som debatten har
gått, ha försökt få en annan handläggning till stånd så att det hade blivit ett
svenskt förslag? Du sade att det bara var ett par timmars jobb, men enligt
Bodström hade UD 14 dagar på sig. Då hade man väl kunnat lägga fram ett
förslag som haft en mer svensk prägel än detta, som har väckt så mycket
diskussion.

Olof Palme: Nej. Jag skulle vilja påstå att det egentligen är tvärtom. Det
sorgesamma i debatten har varit dess provinsiella prägel. Skall man uppnå
nedrustning, måste det ske i internationellt samarbete. Vi bör inte nedrusta
ensamma, och framför allt kan vi inte nedrusta i andra länder. All
nedrustning förutsätter samarbete med andra länder.

Om det fanns någonting märkvärdigt med kommissionen var det att vi
lyckades skapa ett fungerande arbetslag av ett tjugotal människor från olika
länder och lyckades prestera den i dag enda existerande consensusrapporten
på nedrustningsområdet, där öst och väst, nord och syd ställer upp både på
verklighetsbeskrivningen och på det sakliga förslaget. Det är med en viss
stolthet vi kan föra detta förslag vidare. Jag känner inget behov av att hänga
en blågul flagga på det. För mig har det varit en fördel att kunna säga att vi
f. n. bara för vidare ett internationellt förslag, eftersom vi är internationalister
i Sverige. Om vi kan dra in andra människor, exempelvis partivänner
till Elisabeth Fleetwood, och få dem att framföra synpunkter, är det bra.
Någon har sagt: Tänk om Strauss hade medverkat! Jag säger då: Underbart!
Om han hade skrivit en anständig sammanfattning av kommissionsförslaget
om zoner fria från slagfältskärnvapen, hade jag med glädje inkorporerat
Franz Josef Strauss förslag i det svenska förslaget.

Det finns en internationalistisk ådra i detta arbete som jag vill ta vara på.
Men det hindrar inte att hur mycket vi än bygger på internationella förslag
blir det till sist den svenska regeringens ansvar vad som läggs fram, och när
det är dags att utarbeta ett förslag måste det bli rent svenskt. Men på det här
stadiet? Nej!

Kampen mot provinsialismen får vi väl föra. Om vi skall överleva i ett
internationellt samhälle måste vi ta på oss en del omak.

Användningen av min egen tid är av underordnad betydelse, men om jag
hade satt mig en eftermiddag i oktober och knåpat ihop noten hade det tagit
ett par timmar, och så hade man varit av med problemet. Om jag jämför med
det antal timmar som jag efteråt har fått ägna åt frågan, hade det kanske
inneburit en viss tidsvinst, men de timmar som jag nu tillbringat här i denna
församling tillhör de mer angenäma.

Elisabeth Fleetwood: Ditt svar ger mig anledning till en slutfråga, om du anser
att det som har skett har skadat själva saken, nämligen nedrustningen.

Olof Palme: Inte i utlandet. Jag vill uttrycka mig försiktigt: Jag hoppas att de
oppositionsföreträdare som har lagt ned stort nit på att rikta kritik mot min

KU 1982/83:30

119

och regeringens handläggning av frågan - vilket väl tillhör deras normala
sysselsättning - icke därav har fått minskat intresse för nedrustningen. Den
förhoppningen skulle jag vilja stillsamt uttala.

Nils Berndtson: Jag har en fråga som möjligen är mer politisk än
konstitutionell och som anknyter till Olof Palmes senaste reflektioner.

Jag ser det som oerhört viktigt att minska kärnvapenhotet, och jag menar
att Sverige har förutsättningar att ta olika initiativ i det avseendet. Men nu
har vi fått en debatt, inte om initiativets förutsättningar, utan i stället om
formerna för initiativets tillkomst. Lennart Eckerberg har uttryckt saken så,
att han hoppas att diskussionen kan återföras till att gälla substansen i
frågan.

Anser Olof Palme att debatten om formerna, om den inte har skadat
saken, åtminstone har skymt syftet med initiativet? Har debatten påverkat
opinionen hemma och internationellt? Det är ju viktigt också hur den
uppfattar sådana här stora frågor.

Olof Palme: Som jag sade tror jag icke att den har spelat någon roll
internationellt. Det enda som har skett är att man i den västtyska
valkampanjen har använt den för att angripa Egon Bahr.

I förra veckan träffade jag i Portugal andra företrädare för den tyska
socialdemokratin och frågade om debatten spelat någon politisk roll i
valkampanjen och skadat saken. De svarade att de stora tidningarna
visserligen angrep Bahr, och det kan ha skadat honom, men det har icke
skadat saken. Den västtyska socialdemokratin har inte heller förlorat några
röster på debatten, men debatten har möjligen svärtat ner Bahr, och det
tycker jag är sorgesamt. I övrigt har den icke spelat någon som helst roll
internationellt.

Hur det är i Sverige vet jag inte. Här har man lagt ner en oerhörd energi på
att komma åt mig och mitt parti i denna formfråga. För att uttrycka mig
försiktigt hoppas jag att något av denna energi också kan komma
nedrustningsfrågan i sak till del.

Olle Svensson: Jag knyter an till den konstitutionella granskningen av om
frågan var av sådan vikt att utrikesnämnden borde höras. Ett intryck som
fanns före kalabahken och som stöds av vissa tidningsuttalanden av Carl Bildt
är att förslaget som lades fram av Palmekommissionen bedömdes mycket
positivt av en bred svensk opinion.

Olof Palme: På den punkten har opinionen påverkat hanteringen. Vi kunde
röra oss fritt i den här frågan därför att en enig svensk tidningspress hade stött
förslaget, och de oppositionspolitiker som till äventyrs yttrat sig i frågan hade
också stött det, även om vi på andra punkter hade olika meningar. Därför
tyckte jag det var helt riskfritt för Sverige att föra vidare kommissionsförslaget
till en sondering. Men detta påverkar inte alls min uppfattning, att det
inte i det skedet var en fråga som borde dras i utrikesnämnden. Det är en

KU 1982/83:30

120

konstitutionell åsikt jag har. Hade vi då haft de veckosammanträden som vi
nu har skulle jag ha dragit ärendet där, eftersom jag var angelägen om att
även fortsättningsvis få stöd av alla oppositionspartier för förslaget. Om vi
haft denna institution som vi nu har då vi träffas varje vecka, hade jag med
säkerhet dragit ärendet där, och då hade mycket som ur mina synpunkter är
ofog kunnat undvikas. Långt innan kalabaliken uppstod sade jag i riksdagens
allmänpolitiska debatt att jag var ledsen över att oppositionen inte
informerats tidigare.

Bertil Fiskesjö: Jag har en fråga med anledning av vad vi fick höra om
inställningen till Västtyskland. Om jag fattade rätt var Helmut Schmidt
närmast emot zonförslaget, och Egon Bahr var mer intresserad av andra
saker. Detta gäller företrädare för ett parti som står den svenska socialdemokratin
nära. Då kan jag inte undgå att ställa frågan, från vilka ni hade
väntat er en positiv reaktion.

Olof Palme: Allting är relativt. Jag är tacksam för frågan, eftersom den utgör
en god illustration.

Vad var det som Schmidt var emot? Jo, han menade att om en zon infördes
skulle det vara utomordentligt lätt att återföra slagfältskärnvapen dit. Det
råkar vara identiskt samma uppfattning som Georgij Arbatov anförde i sitt
särskilda yttrande till kommissionsrapporten, och det är alldeles riktigt. Men
om man ser åtgärden framför allt som en förtroendeskapande åtgärd är
argumenten ändå bärkraftiga. Har man bestämt sig för att föra ett
kärnvapenkrig, hjälper inte några zoner, men om man vill undgå att av
misstag komma in i ett kärnvapenkrig kan zonen vara av värde.

Vi ville genom sonderingen just få fram motargument och tveksamheter
för att kunna analysera förslaget vidare och se vilka argument som bär. Detta
är delvis en intellektuell process. Vi gjorde inte sonderingen för att räkna hur
många som är för och hur många som är emot, utan för att få in synpunkter.
Här var det ett slags nytänkande, som har många positiva och negativa drag.
Vi ville ha in argument för att kunna bearbeta tanken vidare, och då är det
bra att också få in motargumenten.

När jag nu läser förslagen som kommer in tycker jag det är tråkigt att det
finns för litet av argument och för mycket påståenden av typen att vi inte
genom att ta upp nya förslag skall störa förhandlingarna i Genéve om
medeldistansraketer. Sådana argument är ofruktbara.

Med en avspänd inställning, att detta icke är någon stor nationell eller
partipolitisk fråga, ville vi enligt god svensk tradition hämta in argument och
pröva oss fram.

Olle Svensson: Jag tackar Olof Palme för svaren på frågorna.

KU 1982/83:30

121

Bilaga PM 6 B

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av utrikesminister Lennart Bodström
ang. kärnvapenfri zon i Europa den 13 april 1983

Olle Svensson: Vi har ett ärende anmält till granskning som berör frågan om
en zon inom Centraleuropa, fri från kärnvapen. Vi har inbjudit dig för att
ställa frågor, men vi brukar lämna möjlighet för den som kallats hit att ge en
introduktion.

Lennart Bodström: Idén att vi skulle göra en sondering hos ett antal stater om
intresset för Palmekommissionens förslag framfördes av statsministern till
mig så gott som omedelbart efter det att hans kommission hade sammanträtt i
Stockholm i slutet av oktober. Han nämnde då två saker. Den ena var
förslaget om en kärnvapenfri zon som går rätt igenom Europa, och den andra
var ett försök att införa frihet från kemiska vapen i Europa.

De här sakerna nämner jag vidare för mina medarbetare i departementet.
Det sker, förutom vid kontakter som vi har flera gånger om dagen, mera
formellt troligen vid en genomgång med den politiska avdelningen fredagen
den 5 november. Varje fredagseftermiddag sammanträder jag enligt en
ordning som tidigare har gällt med politiska avdelningens tjänstemän och
tjänstemännen från handelsavdelningen och biståndsavdelningen. Då får
tjänstemännen tillfälle att redogöra för vad de håller på med och frågor som
de önskar behandlade, och jag lämnar besked som jag har att lämna om
iakttagelser som jag har gjort.

Man återkommer senare vid ett tillfälle då jag är närvarande till frågan om
en zon fri från kemiska vapen och önskar att den frågan inte skall tas upp,
framför allt för att inte ytterligare komplicera de förhandlingar som pågår i
Madrid vid den europeiska säkerhetskonferensen och som befinner sig i ett
slutskede. Man vill inte kasta in några nya argument.

Vad beträffar frågan om kärnvapenfri zon i Europa reses däremot inga
invändningar. Det framförs över huvud taget inga synpunkter på den vid
olika sammanträden där jag deltar. Jag har anledning att utgå från att det
arbetet fortsätter och att man skall förbereda en sådan sondering som vi har
tänkt oss.

Sedan inträffar för min del egentligen ingenting annat än att det här
projektet blir färdigt, och det offentliggörs, utan vår avsikt, innan vi tänkt oss
det. Detta liksom annat material från UD lämnas till pressen eller når på
andra vägar offentligheten utan att departementets ledning har avsett det.
Det är inte lyckligt för sonderingen, som är avsedd att innebära en rundfråga
till de olika regeringarna, om de anser att man kan bygga vidare på
Palmekommissionens förslag om en kärnvapenfri zon.

Eftersom någon har lämnat ut uppgifter till pressen i sådan omfattning att
förslaget i stort sett är offentliggjort väljer jag att innan det har nått sina
mottagare redogöra för innehållet vid en presskonferens i Stockholm, som

KU 1982/83:30

122

sammankallas så fort det lämpligen kan göras.

Jag har gått igenom en del pressklipp från den tiden.

Jag kan börja med vad Dagens Eko säger i sitt referat, som väl är det som
kommer snabbast efter det att presskonferensen har hållits. Där talar man
om att den svenska regeringen har på diplomatisk väg vänt sig till alla länder
som är anslutna till NATO och Warszawapakten och en del neutrala och
alliansfria stater och lagt fram sitt förslag. Det påpekas också att förslaget
inte alls är utarbetat i detalj, och det beskrivs så här av utrikesminister
Bodström: ”Det här är en sondering för att inhämta synpunkter på idén i
stort. Sedan får man se vad svaret blir och därefter, om förutsättningar finns,
arbeta vidare efter den här lösningen.”

Jag kan citera Aftenposten för att nu inte hålla mig till svenska tidningar,
som kan ha olika synpunkter och värderingar: ”Utrikesminister Lennart
Bodström underströk under presentationen av initiativet att det icke rör sig
om ett färdigt utarbetat förslag. Sverige önskar sondera stämningen i andra
länder och motta idéer som kan komma till nytta i det vidare arbetet med en
zon i Mellaneuropa.”

Jag översätter fritt ur Die Weit för den 10 december: ”Svenska regeringen
vill inhämta inställningen hos adressaterna för att sedan kunna avgöra sin
vidare marschväg. Nu är detta förslag inte helt nytt och heller inte rent
svenskt. Det är redan framlagt i en redogörelse i en av Palme ledd
kommission som arbetat på uppdrag av Förenta Nationerna.” Man säger
längre fram att i Palmekommissionen gick det förslag som framfördes från
Sverige och den tyske medlemmen Egon Bahr ännu något längre. De vill
hålla hela Europa fritt från kärnvapen, men det här är nu ett minimizonförslag
framlagt av den svenska regeringen Palme. Det påpekas att den
sovjetiske medlemmen Georgij Arbatov redan framfört sina betänkligheter.

En svensk tidning, Bohusläningen, kommenterar något senare: ”Det var
olyckligt att Lennart Bodström intog en så blygsam och tillbakadragen
hållning till ett förslag som borde ha drivits med stor energi och övertygelse
för att på det sättet kunna bilda opinion.”

Jag kan citera ett interpellationssvar av den danske utrikesministern i
Danmarks riksdag: ”Från svensk sida har man vid presentationen av
förslaget inför de övriga europeiska länderna, USA och Canada understrukit
att man tills vidare blott har velat sondera de ifrågavarande ländernas
hållning till dessa tankar.”

Jag har funnit det viktigt att understryka detta. Det gäller för det första
frågan, om det är ett regeringsärende, och för det andra om det är ett beslut
som binder Sverige genom att vi går in i en överenskommelse med
främmande makter. Jag förstår att det också har betydelse för utskottets
bedömning angående riksdagens inflytande på Sveriges överenskommelser
med främmande makter eller viktigare politiska ställningstaganden där
Sveriges position bestäms.

KU 1982/83:30

123

Det ligger i sakens natur att hur mycket man än talar om att det är en
sondering och att man vill inhämta synpunkter på ett förslag som man sedan
vill konkretisera och arbeta vidare på så blir det exempelvis i pressen omtalat
som det svenska förslaget eller det svenska projektet. Vi kan inte gärna
åstadkomma rättelse varje gång detta förekommer, men jag vill poängtera på
vilket sätt det presenterats såväl för vederbörande regeringar som för
allmänheten.

Däri ligger väl också förklaringen till att det inte varit ett regeringsärende i
den mening som grundlagen förutsätter för formell behandling av regeringsärenden,
utan en sondering som utrikesdepartementet utför i syfte att skaffa
sig ett säkrare underlag för regeringens bedömande av om man skall gå
vidare på den här vägen och lägga fram ett förslag för andra stater.

Det är följaktligen en fråga som inte har behandlats av regeringen i dess
helhet vare sig formellt eller vid överläggningar i allmänt regeringssammanträde,
utan det är i första hand en sondering på statsministerns uppmaning
och ett inhämtande av synpunkter. Precis som det klargjorts för deltagarna
ankommer det på regeringen att sedan ta upp frågan och pröva om man skall
gå vidare.

Om ett sådant initiativ tas, dvs. att man efter sonderingar beslutar att gå
vidare och därvid vänder sig till andra stater förutsätter jag att ärendet
bedöms vara av sådan natur att det skall redovisas också för det organ som
finns för rådplägning mellan regering och riksdag, således att det är ett
ärende för utrikesnämnden. Detta hindrar inte att frågor av utrikespolitisk
vikt kan och bör redovisas i utrikesnämnden när den sammanträder.

Så sker också vid utrikesnämndens sammanträde i mitten av januari. Då
väcker den här frågan inget större uppseende. Jag nämner att en sondering
har gjorts såsom alla vet, och jag säger att innehållet väl knappast fordrar
någon redovisning i nämnden, eftersom det redan är bekant. Jag inriktar mig
i stället på att redovisa svaren på denna sondering i den utsträckning de har
inkommit.

Det föranleder vid detta tillfälle ingen kritik från nämndens ledamöter.
Däremot framförs det en önskan att texten till noten, som är en och en halv
maskinskriven sida lång, skall offentliggöras. Till det svarar jag att jag tycker
att ett lämpligt tillfälle att offentliggöra texten vore ett sammanhang där vi
redovisar svaren från olika länder på noten. Jag framhåller också att jag
gärna hade sett att noten hade offentliggjorts direkt, men nu tycks det vara en
diplomatisk praxis att noter som utväxlas mellan regeringar inte skall
offentliggöras på det sättet. Vi har därutöver vid förfrågningar hos ett antal
regeringar funnit att många regeringar inte vill att det svar som de lämnar ens
skall tillkännages för andra regeringar och ännu mindre offentliggöras.

Här är vi alltså bundna av en diplomatisk sedvänja att inte fullständigt
redovisa sådana noter även om innehållet är ganska allmänt känt. Typiskt är
det norska svaret på vår not, som kom i förra veckan. Det är åtföljt av ett
pressmeddelande som innehåller egentligen allt vad noten säger, men

KU 1982/83:30

124

samtidigt framhålls det att noten är hemlig och pressmeddelandet offentligt.
Detta är en diplomatisk finess som förefaller mig främmande men som man
kanske upprätthåller för ordningens skull.

Jag kanske avslutningsvis bör poängtera att man den gången inte kunde
förutse att själva förloppet skulle bli så uppmärksammat. Det uppfattades
när ärendet behandlades i departementet så att man skulle inhämta en
information om möjligheterna att vid senare tillfälle återkomma med ett
förslag. Departementets tjänstemän uppger att det var naturligt att göra på
det sättet. Vad som sedan har väckt uppseende är tydligen att brevet från
Bahr till Palme överlämnats utan förändringar från statsrådsberedningen till
utrikesdepartementet och där spelat en betydande roll när det gäller den
tekniska och språkliga utformningen av det som sedermera blev noten.

Anders Björck: När fick Lennart Bodström först reda på brevet från Egon
Bahr till Olof Palme?

Lennart Bodström: Det brevet har för mig över huvud taget inte spelat någon
roll. Detta har skötts helt på tjänstemannaplanet. Jag har inte haft
uppfattningen att vi varit under något som helst inflytande från Bahr eller att
tjänstemännen haft anledning att göra annat än att hålla sig till Palmekommissionens
förslag. Det har varit deras instruktion.

Anders Björck: När fick du kännedom om brevet, och har det påverkat din
uppfattning?

Lennart Bodström: Jag har efteråt sett att jag har en promemoria där det
hänvisas till att detta brev skulle ha kommit in, men det anmärkningsvärda är
att mitt namn inte är uppsatt på den promemorian. Däremot finns mitt namn
uppsatt på den hemliga promemorian som är avtryckt i Dagens Nyheter och
som är hemligstämplad i Dagens Nyheter men inte i det original som finns i
utrikesdepartementet. Det är föremål för utredning av vår säkerhetschef hur
handlingarna utväxlats.

Anders Björck: Det här är en intressant fråga ur konstitutionell synpunkt så
till vida att hela noten uppenbarligen inte har föredragits i regeringen och
naturligtvis inte heller i utrikesnämnden.

Anser du att man borde ha föredragit ärendet i utrikesnämnden och anser
du att det var en rimlig handläggning att ett sådant ärende föredragits i
regeringen? Varje regering får ha sin praxis, har vi konstaterat flera gånger.
Vi är ute efter en bedömning av den praxis som ni tillämpar i den nu sittande
regeringen.

Lennart Bodström: Jag tror att det är en skillnad i det avseendet mellan en
koalitionsregering och en enpartiregering. I en koalitionsregering är det
nödvändigt att de ingående partierna håller varandra underrättade också om
sådana frågor som ligger utanför vederbörande departementschefers områden.
Det finns särskilda samverkansorgan och det utnämns statssekreterare

KU 1982/83:30

125

med särskild uppgift att hålla den kontakten. I en enpartiregering är det mera
tydligt att regeringskansliet såsom grundlagen förutsätter är en enhet. Att
departementen är delar av ett regeringskansli kommer till uttryck i att en
handling inte anses expedierad när den går exempelvis från statsrådsberedningen
till ett departement, utan den befinner sig inom en enhetlig
myndighet, i regeringskansliet.

Jag har inte tagit upp många ärenden i regeringen. Frågan om IDB togs
upp som ett handelsärende, eftersom jag tyckte det var en väsentlig sak, och
det skulle avlåtas en proposition till riksdagen. Jag har också tagit upp en
fråga om en omröstning i Förenta Nationerna som jag också tyckte var
väsentlig, eftersom det gällde vår delegations uppträdande. Det är de enda
två ärenden jag tagit upp. Det är sällan det tas upp mer än två-tre ärenden vid
varje regeringssammanträde.

Vid lunchsammanträdena, om jag får använda det uttrycket, nämns i
förbigående sådana frågor som kan klaras på ett par minuter. Där är gränsen
otydlig mellan vad som är samtal och och vad som är medveten information,
och närvaron är ojämn.

Det är alltid en konkurrens om vilka ärenden som skall tas upp i
regeringen. Tiden är begränsad, och det måste ändå hållas extra regeringssammanträden
- den förmiddag som normalt är anslagen räcker inte. Det gör
att jag inte ansett att jag i regeringen i dess helhet skulle ta upp att
departementet gör en sådan här rundfråga.

Anders Björck: Jag har en fråga som gäller informationsaspekten. När den
här affären - om jag får använda detta uttryck utan några värderingar - kom
till hade man kontakter med Egon Bahr och, förmodar jag, indirekt med
oppositionen i den västtyska förbundsdagen. Anser Lennart Bodström det
vara en lämplig handläggningsordning att man har kontakter med oppositionen
i Västtyskland i en utrikespolitisk fråga utan att informera den
sittande regeringen?

Lennart Bodström: Det har ju inte varit något uppdrag att ta kontakt med
oppositionen, och jag förstår inte behovet. Jag har sett omnämnt i en
promemoria att en tjänsteman i UD föreslår att statsministern skall diskutera
den här saken när han deltar i ett valmöte i Flamburg. Den enda kontakt som
vi haft anledning att ta är med den västtyska regeringen. Jag beklagar på sätt
och vis mera att våra nordiska vänner inte blivit informerade i förhand utan
fått sin första information genom press och radio. Det har inte varit någon
önskan att förbigå den västtyska regeringen heller. Det är möjligt att
statsministern tog upp detta med Schmidt eller med Willy Brandt, men det
var i så fall säkert endast för att omnämna saken.

Anders Björck: Då har jag en konkret fråga. För att kunna fullgöra vår
granskningsuppgift har vi i utskottet bett att få ta del av den utredning som
har gjorts inom utrikesdepartementet om kärnvapenfria zoner. Anser

KU 1982/83:30

126

utrikesministern att det är rimligt att konstitutionsutskottet får ta del av den
handlingen?

Lennart Bodström: Vi skall inte för riksdagens ledamöter och ännu mindre
för dess specialutskott hemlighålla någonting av hänsyn till rikets säkerhet,
och vi skall muntligt och skriftligt förtroendefullt lämna utrikesnämnden alla
uppgifter som vi har och vi räknar med att det finns ett fullgott
sekretesskydd.

Den utredning vi nu talar om innehåller en lång rad politiska bedömanden.
Den innehåller bedömanden av hur Sovjetunionen kommer att reagera om
en sådan zon införs - är den till fördel eller nackdel för Sovjetunionen? Hur
kommer västmakterna att reagera på det? Våra nordiska grannländer? Här
görs en lång rad politiska bedömningar. Jag finner det naturligt att en
regering som tillträder inte utan vidare övertar vare sig politiska bedömningar
från tjänstemännen eller de vägledande synpunkter som utgått från den
tidigare regeringen till tjänstemännen. Jag utgår från att man inte i något
departement såg så pessimistiskt på valutgången att man inte hade gjort
förberedelser för ett fortsatt regeringsinnehav utan att man dragit upp
riktlinjer för skattepolitiken, för barntillsynen, för socialförsäkringarnas
utveckling osv. Sådana promemorior är för all del säkerligen inte hemligstämplade
men inte heller offentliggjorda. Jag tycker att regeringen precis
som varje annan politisk ledning skall få presentera de politiska bedömningar
den själv står för. En utredning som sägs gjord inom utrikesdepartementet
och som offentliggörs under en annan regering än den som har beordrat
utredningsarbetet kan snarast bli missledande. Därför har jag haft den
inställningen att utredningen överlämnas till dem som sysslar med denna
viktiga fråga för att ta med den i sin bedömning och på grundval av den och
annat material och även sina egna värderingar lägga fram det som anses
lämpligt.

Anders Björck: Får jag tolka svaret så att utrikesministern avser att vägra
riksdagens konstitutionsutskott att ta förtrolig del av en handling som finns
inom utrikesdepartementet?

Lennart Bodström: Jag är alldeles främmande för detta. Jag hade inte tänkt
mig att konstitutionsutskottet sysslade med sådana frågor. Jag antar att vi
inte kan vägra att lämna ut något material som konstitutionsutskottet
beslutar begära in, men då får väl utskottet göra framställningen. I så fall är
det vår skyldighet inför riksdagen att lämna ut materialet, antar jag. Men jag
hemställer att utskottet beaktar att man lämnar ut ett material som innehåller
politiska bedömningar som den sittande regeringen inte haft något inflytande
på.

Bertil Fiskesjö: Det var jag som väckte den sista frågan förra gången, och jag
är tacksam att Anders Björck ansluter sig till den. Jag vidhåller att vi bör få se
materialet som en bakgrund för vår bedömning. Jag har upplevt bara en gång

KU 1982/83:30

127

att en regering vägrat att lämna ut ett papper till konstitutionsutskottet, och
det var i samband med den s. k. sjukhusaffären i Göteborg. Jag hoppas
verkligen att det inte upprepas.

Sedan åter till den fråga som nu är aktuell. Vi har fått veta i dag - det har
varit litet svävande tidigare - att det inte finns något egentligt regeringsbeslut.
Då vill jag fråga Lennart Bodström vilka som varit inkopplade på
beslutet att sända noten.

Lennart Bodström: Det är naturligtvis statsministern och jag som bär
ansvaret.

Bertil Fiskesjö: Har alltså inga andra i regeringskretsen varit med och
diskuterat utspelet?

Lennart Bodström: Nej, för det har inte behandlats som ett regeringsärende.
Jag kan inte säkert säga att det inte kan ha nämnts vid en lunch - jag är
frånvarande från dessa luncher mer än övriga på grund av utlandsresor och
kontakter i Stockholm. Statsministern kan ha nämnt det utan att jag varit
närvarande, men jag tror det knappast, för i regel undviker han att ta upp ett
ämne när inte fackministern är närvarande utan föreslår att vi väntar med
det.

Olle Svensson: På den punkten får vi möjlighet att övertyga oss i
morgon.

Lennart Bodström: Eftersom en direkt fråga ställdes till mig vill jag säga att
detta är första gången som jag hör att konstitutionsutskottet begär att få ut
den handling vi nyss talat om. Jag utgår från att konstitutionsutskottet först
bestämmer sig i den frågan. Sedan är det väl inte så svårt att handla. Men jag
förstod inte sambandet mellan en utredning i slutet av oktober om en nordisk
kärnvapenfri zon och zonsonderingen som är något helt annat och som
genomfördes i december.

Bertil Fiskesjö: Vi brukar i utskottet avgöra vilket material vi vill ha in. Sedan
får vi göra en bedömning, om vi har någon användning av det. Vi har inte i vår
bedömning användning av allt material, man det får bli en senare fråga.

Såvitt jag förstår är det utrikesministern och statsministern som handlagt
frågan. Det hindrar inte att det i dokumentet står om den svenska regeringen
- man uttrycker det alltså som om det är en regeringsframställning.

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga om en annan sak, nämligen
tidpunkten. Det har sagts att ni höll på tidigare med den här frågan och tänkte
göra någon démarche av något slag. Hur kan det komma sig att det blev så
bråttom mot slutet? Var det enbart den framställning som gjordes av Egon
Bahr som påverkade detta, eller inträffade det i övrigt någonting som gjorde
att det blev sådan hast i slutskedet?

KU 1982/83:30

128

Lennart Bodström: Efter det att uppdraget hade lämnats den 5 november att
utarbeta förslaget skulle arbetet sätta i gång, och jag har ingen anledning att
förutsätta någonting annat än att det också gjordes. Att man senare skulle få
översänt till sig från statsrådsberedningen ett brev kunde man inte ha någon
aning om när man började sitt arbete. Då hade man att utgå från
Palmekommissionens förslag, där ett moment skulle aktualiseras.

Den mycket omtalade förfrågan från Bahr om när utspelet skulle göras har
inte påverkat handläggningstakten. Bahr skall hålla ett anförande i
förbundsdagen. Han vet att detta är på väg. Han vill, när han förbereder
anförandet, ha kunskap om huruvida det svenska initiativet kommer att vara
offentliggjort vid den tidpunkten. Därför framställer han sin förfrågan.

Det är orimligt att uppfatta detta som en uppmaning att skynda på ärendet
eller att någon skulle ha känt behov av det. På det tyder också att zonutspelet,
som är bekant när Bahr håller sitt tal, på sin höjd föranleder en rad i hans
anförande, och han gör ingen stor sak av det. Han behöver inte detta för att
hålla anförandet i förbundsdagen, men det är inte onaturligt att han är
intresserad av om det skall föreligga vid den tidpunkt då han skall tala.

Tidpunkten är allmänt vald på detta sätt: Palmekommissionen sammanträdde
i slutet av oktober och hade sitt nästa sammanträde vid månadsskiftet i
januari/februari. Då borde - och det var utlovat redan vid sammanträdet i
oktober - besked kunna föreligga om mottagandet i olika länder av den idé
som Palmekommissionen hade arbetat med. Bestämmer man sig för den
saken i oktober och räknar med att ha besked i slutet av januari åtminstone i
översiktlig form, är det naturligt att låta utspelet ske kring månadsskiftet
november/december. Det har också poängterats av tjänstemännen att de inte
hade uppfattat att det skulle vara någon brådska.

Jag vill också svara på en fråga som Bertil Fiskesjö ställde och som jag
möjligen glömde att svara på, nämligen om formuleringen ”den svenska
regeringen”. Den formuleringen använder jag i stor utsträckning när jag
skriver tal. Jag säger inte ”jag anser” eller ”Sverige anser”, utan ”my
government”. Så säger jag till de utländska ambassadörerna när de kommer
till mig, och jag är övertygad om att de inte uppfattar det så att det måste
föreligga ett regeringsbeslut för att jag skall använda den formuleringen. En
ambassadör är regeringens befullmäktigade ombud, och när de lämnar en
skriftlig handling efter sig vid besök i andra länders utrikesdepartement
används formuleringen ”den svenska regeringen” alldeles oavsett om
upprinnelsen är ett formellt beslut av regeringen.

Bertil Fiskesjö: Såvitt jag förstår förelåg det inte ens något utkast till en not
innan Egon Bahrs brev kom. Det skulle tyda på att man inte kommit så långt i
förberedelsearbetet som det har sagts här. När Egon Bahrs brev kommit
använde man sedan nästan ordagrant det förslag till not som Egon Bahr hade
skickat med. Att Egon Bahr hade utarbetat en färdig not uppställd så att den
kunde i stort sett bara kopieras och skickas vidare tyder väl på att Bahr var

KU 1982/83:30

129

intresserad av att det skulle gå snabbt, medan den omständigheten att det
inte förelåg något utkast från departementet tyder på att man hade kunnat
vänta. Jag vill ställa frågan, om skyndsamheten på slutet möjligen gjorde att
ni inte övervägde att förelägga utrikesnämnden noten.

Lennart Bodström: Bahr hade vid Palmekommissionens sammanträde i
oktober naturligtvis varit aktiv i den här frågan, men statsministern sade
aldrig till mig att det skulle komma något utarbetat förslag från Bahr, och
departementets tjänstemän var inte tillsagda att sitta och vänta på detta, utan
de skulle hålla sig till den idé som Palmekommissionen lagt fram och utveckla
den. Om de har låtit fjorton dagar gå utan att ta någon vidare befattning med
saken och sedan sätter ökad fart när Bahr ambitiöst nog kommer med detta
utkast, vill jag låta vara osagt. Men det kunde vara förlåtligt med hänsyn till
att det pågick ett intensivt arbete på samma enhet med Madridmötet, den
viktiga europeiska säkerhetskonferensen, där Sverige spelat och spelar en
stor roll.

För egen del var jag i stor utsträckning frånvarande från departementet vid
den här tiden, eftersom vi just då gjorde våra besök i de nordiska länderna
och hade möten i EFTA, GATT och med den europeiska gemenskapen.

Jag kan ärligt säga att jag uppfattade den sondering som skulle göras såsom
ett naturligt inhämtande av information mer än som ett politiskt ställningstagande,
och jag ägnade mina krafter huvudsakligen åt andra saker, framför
allt åt att förklara våra ekonomiska beslut, som hade föranlett en del
diskussion i EFTA, GATT och EG. Att det här ärendet skulle föranleda
bekymmer eller utgöra en svårighet hade jag ingen uppfattning om.

Även när jag inte är i departementet får jag telegrafiskt de översikter som
tjänstemännen utarbetar vid sammanträden tre gånger i veckan. Det ger mig
en möjlighet att veta vilka frågor man samrått om och som upplevs såsom
problematiska. Där förekommer inte detta ärende. Jag får heller inga direkta
hänvändelser om den frågan. Många andra frågor tar jag däremot ställning
till även när jag befinner mig i Strasbourg eller Genéve. Jag tror att vi alla har
blivit överraskade efteråt av att själva proceduren har väckt sådan
uppmärksamhet.

Jag känner det angeläget att hålla kontakt med utrikesnämnden. Det
gjordes också ett försök att sammankalla utrikesnämnden under hösten, och
det är beklagligt att så inte skedde. Om nämnden sammanträtt innan
sonderingen gjordes hade den blivit nämnd. Vi uppfattade emellertid inte
sonderingen i sig själv som tillräckligt viktig för att utrikesnämnden skulle
sammankallas. Eckerberg har nämnt för mig att han gjorde försök att
sammankalla nämnden. Man börjar med att fråga kungen, sedan statsministern,
kanske utrikesministern, och därefter går man vidare. En del
partiledare blev tillfrågade, en del hann man inte tillfråga förrän man såg att
det var omöjligt att sammankalla nämnden. Ullsten erinrar sig att han blev
tillfrågad om lämplig dag, medan andra inte blev det, eftersom det visade sig

9 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

130

omöjligt att ordna ett sammanträde. Gäller det ett ärende av stor vikt lägger
man åt sidan övriga uppgifter och kan sammanträda med hur kort varsel som
helst.

Bertil Fiskesjö: Får jag tolka det senaste så att utrikesministern menade att
detta inte var något ärende av stor vikt?

Lennart Bodström: Inte en förfrågan där man inhämtar ett kunskapsunderlag
som skall utgöra bas för eventuellt senare beslut. Om jag jämför med andra
ärenden från andra departementsområden, t. ex. stora ekonomiska beslut,
har som regel utredningsarbetet pågått länge innan den första överläggningen
hålls i regeringen. Det går inte till på det sättet att det kommer upp
allmänna idéer och görs en allmän förfrågan från vederbörande statsråd om
hur man skall göra i något visst avseende och därpå förs en luftig diskussion,
utan ett betydande utredningsarbete har normalt bedrivits redan vid den
tidpunkt då en presentation sker i regeringen. Det måste vara en
förutsättning för att regeringen inte skall sjunka ner till att bli en
diskussionsklubb.

Bertil Fiskesjö: Utrikesministern sade att man gjorde sonderingar om att
sammankalla utrikesnämnden men att det inte lyckades. Den uppfattning jag
fick vid utfrågningen i går var att detta planerade sammanträde låg vid en
tidpunkt efter det att utspelet gjordes.

Sedan skulle jag med anledning av vad utrikesministern sade om kontakter
med de övriga nordiska regeringarna vilja ställa en fråga. Utrikesministern
beklagade att de nordiska regeringarna inte var underrättade. Hänger detta
också samman med att tidsplanen blev rubbad genom Egon Bahrs
skrivelse?

En annan fråga jag vill ställa är om den socialdemokratiska oppositionen i
Norge och Danmark var underrättad om utspelet.

Lennart Bodström: Den första frågan vill jag ge svar på. Hade jag ansett att
zonsonderingen i sig varit av sådan betydelse att utrikesnämnden borde höras
innan den gjordes, hade jag givetvis sett till att nämnden sammanträtt, så det
har jag inte ansett.

Om däremot nämnden hade sammanträtt vid den tidpunkt då zonsonderingen
förbereddes hade saken självfallet blivit nämnd, på samma sätt som vi
redogör för andra ärenden, exempelvis större försäljningar av krigsmateriel.
Nämndens föredragningslista ställs samman när man vet att sammanträdet
skall hållas och de ärenden som då är aktuella tas upp. Nämnden kan
naturligtvis sammanträda också för ett särskilt ärende av stor vikt, men så
bedömde jag inte detta ärende och inte heller statsministern och andra, som
måste vara mer erfarna på detta område.

Klagomål över att nämnden inte hade sammanträtt framfördes inte heller
vid nämndsammanträdet i mitten av januari, då ledamöterna endast sade att

KU 1982/83:30

131

de gärna skulle vilja ha texten till noten. Det kanske var ett förbiseende.

Vid besöken i de nordiska länderna nämnde jag inte sonderingen. När jag
nu efteråt ser på samtalsuppteckningarna finner jag att jag gick från frågan
om en kärnvapenfri zon i Norden över till att säga att det fanns också andra
frågor och att Palmekommissionen hade lagt fram sådana. Det sade jag t. ex.
i Island några dagar innan noten överlämnades, men jag berättade inte
konkret om att vi förberedde ett utspel på det här området.

Ingen som helst överläggning har skett med de socialdemokratiska
partierna om detta utspel. Jag känner det angeläget att framhålla att när jag
talat om de socialdemokratiska partierna har jag avsett samtal mellan
partierna och inte mellan regeringen och partierna. Jag har ofta hänvisat till
överläggningar som har hållits dels i höstas i Danmark, dels i vintras i Norge
där man diskuterat en kärnvapenfri zon i Norden. Det är angeläget att
partierna sinsemellan diskuterar detta och att sedan partierna vart och ett i
sitt land arbetar för det i den utsträckning de kan. Det är självklart att det är
med vederbörande regeringar som regeringen träder i kontakt och inte med
partierna. Det har jag försökt framhålla otaliga gånger, men när jag refererat
till överensstämmelser i uppfattningarna mellan de socialdemokratiska
partierna över de nordiska gränserna har detta ofta tolkats som om här skulle
föreligga kontakter som inneburit att regeringen i stället för att gå till
motsvarande regeringar i övriga länder tagit kontakt med partier i
regeringsangelägenheter. Det är beklagligt, men det har jag uppfattat mera
som inlägg i en politisk debatt än som rena missförstånd.

Olle Svensson: Du talade om utrikesnämndens inkallande. Vi har behandlat
den frågan i flera tidigare sammanhang i utskottet, och därvid har det
påpekats att utrikesnämnden kan sammankallas dels på regeringens initiativ,
dels på initiativ av ledamöter av nämnden. Jag vill då fråga, om ledamöter
som tillhör den borgerliga oppositionen har ställt krav på sammankallande av
utrikesnämnden i anslutning till den här frågan.

Lennart Bodström: Nej, det har inte framförts.

Olle Svensson: Jag har ytterligare en fråga, som kanske kan verka retorisk
och som jag ställde mig när jag lyssnade här. Det gäller diskussionen om
huruvida frågan tagits upp vid någon lunchberedning inom regeringen. Jag
vill då fråga utrikesministern - och jag kan ställa samma fråga i morgon till
statsministern - om det fanns anledning att tro att aktualiserandet av ett
förslag som diskuterats i Palmekommissionen av den regering där Olof
Palme är statsminister skulle bedömas som kontroversiellt inom enpartiregeringen
och behöva föranleda en särskild hemställan av det skälet.

Lennart Bodström: Nej knappast, och särskilt inte vid en lunchberedning.
Min korta erfarenhet är att där tar man upp ärenden som kan avgöras på två
eller tre minuter. Någon redogör exempelvis för att ett utbyte skall ske av
personer i en utredning eller någonting liknande. Det förekommer i

KU 1982/83:30

132

allmänhet heller ingen diskussion, utan någon anmäler sin avsikt att göra
någonting, och om ingen känner till några invändningar anses saken klar. Det
är helt informellt, men det anses vara en synnerligen värdefull kontakt. För
mig skulle det vara främmande att vid en lunchberedning ta upp sådana saker
som jag förut nämnde, t. ex. beslutet att göra en inbetalning till IDB. Den
här frågan skulle jag väl inte heller tycka att det vore lämpligt att ta upp vid en
lunchberedning, utan då skulle den hellre tas upp vid ett sammanträde med
en ordentlig föredragning av bakgrunden.

Lars Ernestam: Jag har några frågor som delvis tangerar frågor som ställts
tidigare men som kan behöva belysas ur en annan synvinkel.

Det gäller först huruvida detta var en betydelsefull fråga eller inte. Jag är
medveten om att utrikesministern anser att den kärnvapenfria zonen är en
betydelsefull fråga i och för sig, men man kan göra sonderingar muntligt och
ta kontakt med ambassadörerna. Ar man mer formell, går man ut med noter
på det här sättet.

Lennart Bodström: Nu var det ett oerhört stort antal länder som samtidigt
skulle kontaktas, och om det skulle göras på ett enhetligt sätt var den
skriftliga formen naturlig. Jag kan nämna att vi och ett antal neutrala länder
under veckan har fått en förfrågan från president Koivisto angående vissa
aktiviteter vid den europeiska säkerhetskonferensen. Det gäller ett förslag
till text som Finland och Sverige och eventuellt några andra länder skulle föra
fram. Det förslaget är inte bara överlämnat av ambassadören, utan det finns
också med ett brev från presidenten som han har underskrivit. Det är att gå
ännu längre, men lika gärna kunde ambassadören ha lämnat fram förslaget
och muntligt kommenterat det. Men skall man närma sig samtliga
Warszawapaktsländer och NATO-anslutna länder och vissa alliansfria
länder och göra det vid en och samma tidpunkt och bedöma inkommande
svar är det naturligt att man avfattar sonderingen skriftligt.

Lars Ernestam: Lennart Bodström anser alltså, trots att man gått ut till så
många länder, att detta är en fråga av rutinkaraktär där utrikesnämnden inte
hade behövt underrättas?

Lennart Bodström: Att den är av rutinkaraktär vill jag inte säga, men den
ingår som ett led i inhämtandet av ett kunskapsunderlag. Vi kan när som helst
låta frågan falla. Vi kan också bestämma att regeringen skall lägga fram
förslag, och i så fall skall den självfallet föreläggas utrikesnämnden, eller
möjligen skulle den nya formen med kontakt med partiledarna vara till
fyllest.

Lars Ernestam: Jag har en fråga som gäller läckan och kontakterna med
andra länder. Lennart Eckerberg sade att det hade varit rimligt att
adressaterna hade fått några dagar på sig att i lugn och ro begrunda
hänvändelsen innan man tog ställning. Till de adressaterna hörde den

KU 1982/83:30

133

västtyska regeringen. Då frågar jag, om Lennart Bodström delar Eckerbergs
uppfattning att det är rimligt att de får studera framställningen i lugn och ro
under några dagar.

Lennart Bodström: Det är oerhört genant för oss att våra ambassadörer inte
hinner fram, så att utrikesdepartementen får den första underrättelsen
genom nyhetsbyråerna. Jag har på flera ställen bett om ursäkt för detta,
särskilt hos de nordiska länderna.

Lars Ernestam: Oavsett om Egon Bahr har gjort ett stort eller litet inlägg i
frågan i Bundestag måste väl den svenska regeringen ha varit medveten om
att en oppositionspolitiker i Tyskland ville utnyttja materialet vid en debatt
den 9 eller 10. Det innebär att regeringen i Västtyskland inte fick det lugn och
den ro som skulle ha erfordrats för att begrunda hänvändelsen, under det att
oppositionspolitikerna hade alla informationer. Är det en rimlig hantering
när man går ut med allvarliga officiella sonderingar till en regering?

Lennart Bodström: Den tyska regeringen hade ju i alla fall fått sonderingen
ett par dagar före debatten i förbundsdagen. Det är rimligt att Egon Bahr får
upplysningen om att vi skall göra sondering. Det tycker jag inte kan spela
någon roll för den tyska regeringen.

Lars Ernestam: Lennart Eckerberg talade om "några dagar”. Anser Lennart
Bodström att två dagar är en lämplig tid?

Lennart Bodström: Man får räkna med att sådana här uppgifter så
småningom ändå kommer ut. Det är dessutom inget fel att de kommer ut
sedan regeringarna av så att säga artighetsskäl fått en betänketid. Efter vad
jag förstår pågår det intensiva diskussioner framför allt inom NATOalliansen
om hur man skall förhålla sig till fortsättningen av den europeiska
säkerhetskonferensen. Genscher gav en stor pressintervju i förra veckan, och
jag uppfattade den som ett komplement till den tysta diplomatin. Både
Genscher och Kohl far i morgon till överläggningar med Reagan och Schultz.
Jag utgår från att Genscher valde den formen för att påverka den allmänna
opinionen i olika länder.

Gunnar Biörck: Jag vill göra två små reflektioner med anledning av vad
utrikesministern sagt i dag bl. a. om relationen mellan utrikesministern och
konstitutionsutskottet.

Utrikesministern har redogjort för vad som är regeringsärenden i formell
bemärkelse och sagt att de är fåtaliga. Det mesta avgörs i informella former.
Det här är ingenting nytt. Vi har upplevt det i samband med andra
regeringars ingripanden i arbetsmarknadsfrågor. Men om man läser regeringsformen
12 kap. 1 § finner man att konstitutionsutskottet skall granska
inte bara regeringsärendenas handläggning, utan också statsrådens tjänsteutövning,
och det är väl delvis ett annat begrepp.

Nu har det tillkommit, såsom Bertil Fiskesjö påpekade, att statsråd talar i

KU 1982/83:30

134

den svenska regeringens namn. Visserligen säger utrikesministern att
ambassadörer och andra alltid gör det, men här har vi alltså ett slags grå zon i
den konstitutionella bedömningen av vad som är regeringsärenden och vad
som är statsråds tjänsteutövning. Vad har utskottet rätt att infordra?
Utrikesministern var tveksam bl. a. om papper som låg kvar från den gamla
regeringen. Men vi granskar ju två regeringar, så det behöver i och för sig inte
vara något hinder i den mån regeringen och inte bara tjänstemän har varit
inkopplade.

Lennart Bodström: Jag vill nu inte använda något statsrättsligt uttryck för
regeringsärenden, men det finns tre sorters ärenden som regeringen
behandlar. Vi har de formella besluten som fattas vid regeringssammanträde.
Där har samtliga i beslutet deltagande ledamöter ett ansvar. Det sker
vid korta sammanträden på 20-30 minuter då kanske hundratals ärenden
avgörs. Av dessa ärenden har en del varit förberedda under timmar i
sammanträden där inga protokoll förs och där beslut egentligen inte heller
fattas i formell mening. Genom en sammanfattning som statsministern eller
någon annan gör begriper man ändå vart det lutar. Sedan har vi den tredje
formen, där en departementschef - om uttrycket tillåts - sonderar terrängen
hos övriga statsråd innan han bestämmer sig för att ta upp ett ärende vid ett
formellt sammanträde senare.

Det är möjligt att det finns en grå zon, men jag konstaterar att det anses
nästan anstötligt att föra protokoll vid de sammanträden då regeringen
diskuterar de politiska avgörandena.

Gunnar Biörck: Jag skall inte uppehålla mig vid formaliteter. Då det
föreligger handlingar som ger saker och ting karaktär av regeringsärenden
måste vi bl. a. genom utfrågningar kontrollera statsrådens tjänsteutövning.
Det är väl det som huvudparten av det här samtalet har rört sig om.

Lennart Bodström: Jag är helt överraskad över att promemorian om en
kärnvapenfri zon skulle begäras in i samband med granskningen av
statsrådens tjänsteutövning, men om utskottet anser sig behöva det skulle det
inte falla någon in att vägra utskottet att ta del av en sådan handling. Jag vet
inte om den kritik som skulle kunna tänkas förekomma skulle gälla att vi inte
arbetar vidare efter just de linjer som promemorian innehåller utan försöker
att växla in på andra spår eller i varje fall ge en framställning från regeringen
eller departementet ett innehåll som mera speglar den nya regeringens
inriktning.

Olle Svensson: Vi skall inte föra någon diskussion här, utan utfrågningen är
till för att vi skall få ett underlag för bedömningen.

Anders Björck: Jag har en kort fråga om offentligheten. Innan Dagens
Nyheter publicerade kontakterna med Egon Bahr hade uppenbarligen noten

KU 1982/83:30

135

varit publicerad i det östtyska partiorganet Neues Deutschland. Känner
utrikesministern till det?

Lennart Bodström: Vi kan inte hindra någon regering att offentliggöra
mottagna noter eller sina egna svar. Sovjetunionen avgav ju sitt svar
offentligt, och det har kommit många kopior på det svaret från andra
regeringar.

Anders Björck: Om jag förstår Lennart Bodström rätt spelade det ingen
större roll om Neues Deutschland publicerade noten och svaret.

Lennart Bodström: Det hade inte spelat någon roll för svenska intressen
heller om noten hade överlämnats direkt till journalisterna vid det tillfälle då
jag höll presskonferensen. Det är väl med vår not och vårt pressmeddelande
som med det norska svaret och det norska pressmeddelandet, att skillnaderna
är tämligen små.

Ove Eriksson: Utrikesministern har lämnat ett klarläggande av hur ärendet
togs upp i UD - det har tidigare varit oklart. Den 5 november fick tydligen
någon uppdraget att utarbeta ett förslag. Vilken eller vilka tjänstemän fick
det uppdraget?

Lennart Bodström: Det går till på det sättet att jag sammanträder med den
politiska avdelningen, vars chef utskottet träffade i går. Han medför då
cheferna för de olika enheterna. I och med att en anvisning är utfärdad utgår
jag från att den är uppfattad och kommer att verkställas. Således för vi inte
protokoll vid de sammanträdena. Däremot förs det protokoll vid chefssammanträden
där jag inte är med, men det protokollet delas inte ut till de
närvarande utan går till mig för att jag skall känna till vad man har sysslat med
när jag varit frånvarande. Vid mötet med den politiska avdelningen
förekommer alltså en diskussion. Man sitter runt ett bord, och jag frågar vad
de håller på med och vilka ärenden de vill ta upp - de flesta har kanske
ingenting att ta upp - och samtidigt lämnar jag meddelanden av den här
typen. I mina kontakter med regeringar eller med ambassadörer får jag en
del information som kan vara nyttig för de deltagande att känna till.

Ove Eriksson: När skulle då förslaget presenteras?

Lennart Bodström: Det var inte angivet någon tidpunkt, men det borde inte
ta alltför lång tid. Jag skulle inte ha haft någonting att invända om man
kommit tillbaka efter en vecka med förslaget. Det har ofta påpekats av dem
som sysslar med detta att det inte såg ut som en komplicerad uppgift att av
sidorna i Palmekommissionens rapport utforma en text där man ställer frågor
till länderna i Warszawapakten och NATO-alliansen och till vissa neutrala
stater.

Jag hoppas att ingen har velat ge sken av att jag har sagt att man kan vänta
tills man får ytterligare anvisningar om hur man skall arbeta. De har inte fått
något annat besked av mig än att utgå från Palmekommissionens förslag.

KU 1982/83:30

136

Ove Eriksson: Det tog den här gången uppenbarligen längre tid än normalt
innan förslaget kom fram. Det dröjde till slutet av november.

Lennart Bodström: Det finns andra saker som också tar tid.

När jag hade tagit del av den promemoria som vi har talat om förut sade jag
vid mötet: ”Jag anser att ni skall utarbeta en skrift som kan ges full
offentlighet i fråga om både bakgrundsmaterial och analys, och så sprider vi
den så fort som möjligt så att det kan föras en diskussion om kärnvapenfri zon
där alla har tillgång till ett rikare material.” Den kunde gott ha varit färdig
också, så hade vi kanske sluppit den här diskussionen.

Jag antar att det är varje chefs uppgift att vara något av en pådrivare och att
ständigt upprepa frågan hur långt man har kommit, men det är svårt i ett
departement där det sammanlagda antalet tjänstemän överstiger antalet i
samtliga övriga departement tillsammans.

Olle Svensson: Jag ber att få tacka Lennart Bodström för de muntliga
kompletteringar vi har fått av beslutsunderlaget.

KU 1982/83:30

137

Bilaga 6 C

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av ambassadör Lennart Eckerberg
den 12 april 1983. angående kärnvapenfri zon i Europa

Olle Svensson: Vi hälsar Lennart Eckerberg från UD välkommen. Vi har i
utskottet ett granskningsärende som berör den svenska regeringens sondering
rörande ett förslag om en kärnvapenfri zon i Centraleuropa. Vi kommer
senare här att höra både utrikesministern och statsministern, men det skulle i
dag vara värdefullt att få litet upplysningar om handläggningen på UD-nivå.
Den som kallas till utfrågning brukar ges möjlighet att komma med en
inledning, och jag ber därför att få överlämna ordet till Lennart Eckerberg.

Lennart Eckerberg: Tack, herr ordförande! Jag har tidigare skrivit ett
papper, som fanns med i den dokumentation som vi lämnade från den
politiska avdelningen och som gällde avdelningens handläggning av ärendet.
Jag kanske skall förklara för dem av utskottets ledamöter som har läst det att
det inte ursprungligen var skrivet för utskottet. Jag hade faktiskt skrivit ned
det med tanke på att möjligen på något sätt kommentera en rad uttalanden
som hade gjorts i pressen av oidentifierade, anonyma UD-tjänstemän. Som
chef för politiska avdelningen tyckte jag att det såg litet egendomligt ut att
bara anonyma UD-tjänstemän uttalade sig. Eftersom jag tyckte att den bild
som skapades av dessa uttalanden i vissa avseenden var litet felaktig, ville jag
själv kommentera förloppet. Jag gjorde det något sent, eftersom jag hade
varit dels på tjänsteresa utomlands, dels på skid- och skollovssemester. Jag
var alltså inte här under den tid då hela denna debatt fördes utan tog del av
den något i efterhand. När jag sedan i radion och i Svenska Dagbladet
svarade på några frågor var det av samma anledning, dvs. att jag tyckte att
någon identifierad UD-tjänsteman skulle kommentera handläggningen, i ett
läge där bara anonyma källor hade åberopats.

I korta drag har vi från politiska avdelningen sett på detta ärende på
följande sätt. Jag är kanske inte säker på alla detaljer, eftersom jag - det
måste jag erkänna - när vi höll på med detta inte visste att vi senare skulle ha
anledning att tänka efter i varje detalj vad som hände resp. dag. Dessutom
var jag själv naturligtvis inte med i alla skeden.

I stort sett visste vi från början när regeringen tillträdde att Palmekommissionens
förslag skulle stå på vår dagordning; att regeringen understödde
detta förslag, som hade framlagts i kommissionens rapport. Vi hade ju alla
tagit del av rapporten redan tidigare - den hade funnits sedan våren. I flera
olika uttalanden i riksdagen och i FN åberopades också Palmekommissionens
rapport i allmänna ordalag.

Första gången som utrikesministern sedan något mera specifikt tog upp
detta var i början av november vid ett möte som han hade med
departementets chefstjänstemän. Där talade han bl. a. om förslaget om en

KU 1982/83:30

138

zon i Mellaneuropa, fri från slagfältskärnvapen. Dessutom talade han om ett
annat förslag, som också ingår i Palmekommissionens rapport, om förbud
mot kemiska vapen. Det kom vi att tala betydligt mer om vid detta möte,
eftersom vi från tjänstemannahåll hade en del synpunkter på den frågan.

Sedan kom ärendet konkret upp i och med att Egon Bahrs brev sändes över
från statsrådsberedningen den 17 november. Det översattes då först, och
någon vecka senare började vi på politiska avdelningen - exakt vilken dag vet
jag inte, men det var någon dag omkring den 25 november -gå igenom detta
med uppdrag att på grundval härav sätta upp förslag till en svensk not. Det
var vi klara med den 30 november. Den dagen är jag säker på, eftersom det
var en tisdag - varje tisdagsmorgon har vi ett möte med alla enhetscheferna
på politiska avdelningen. Vid detta tillfälle var också Hans Dahlgren från
statsrådsberedningen närvarande. Enligt rutin är alltid en tjänsteman från
statsrådsberedningen närvarande. Det har alltid varit så, även under den
förra regeringen.

Vid detta möte presenterade vi de ändringsförslag - ett par stycken - som
vi hade med anledning av det utkast som Egon Bahr hade satt upp på
statsministerns uppmaning. Vi gick då igenom och diskuterade ändringsförslagen,
och de skickades sedan över till statsrådsberedningen dagen efter,
den 1 december. Sedan reste statsministern till Hamburg, och vi fick
klartecken den 6 december, tror jag det var - vilket är en måndag - på
morgonen, och då hade vi instruktionen, telegram och sådant klara, så att det
gick ut samma dag. Noten överlämnades av ambassaderna i de olika länderna
onsdagen den 8 december.

Tyvärr läckte saken ut, och det stod i Dagens Nyheter och även litet grand i
Svenska Dagbladet samma morgon, den 8, om den här sonderingen.
Utrikesministern fann sig föranlåten att i all hast sammankalla en presskonferens,
eftersom vi fick en mängd frågor och måste besvara dem. Vi tyckte
alla att det var litet olyckligt. Det hade naturligtvis varit mycket bättre att i
enlighet med de ursprungliga planerna vänta några dagar, till efter det att
noten hade överlämnats, och ge de mottagande länderna tillfälle att något
smälta det hela, för den händelse att också de skulle få frågor. Men det var
alltså en ofrånkomlig åtgärd, eftersom det blev ett väldigt tryck från pressen
och man på något sätt måste kommentera de uppgifter som fanns i
tidningarna.

Ja, det var alltså, herr ordförande, handläggningen i korta drag. Jag är
naturligtvis beredd att efter bästa förmåga svara på frågor.

Anders Björck: Herr ordförande! Jag vill ställa några frågor som har
anknytning till sättet att handlägga ärenden av det här slaget. Får jag fråga
herr Eckerberg som chef för politiska avdelningen, om han anser det vara
normalt att man när det gäller ett utrikespolitiskt utspel av detta slag tar
kontakt med oppositionen i ett visst land, inte med regeringen i det landet.
Är det ett normalt förfaringssätt utifrån den praxis som råder inom
utrikesförvaltningen?

KU 1982/83:30

139

Lennart Eckerberg: Nej, det är väl i och för sig inte något normalt
förfaringssätt. Nu tycker jag egentligen inte att det är min sak att
kommentera det, men läget var ju det att Egon Bahr var medlem i
Palmekommissionen, och det var enbart i den egenskapen som han kom att
ha hand om det här. Statsministern var ordförande, och han hade, om jag
förstått rätt, ett möte i slutet av oktober i Stockholm med några medlemmar
av kommissionen, där även Egon Bahr deltog. Då diskuterade man hur det
här förslaget lämpligast skulle föras fram i den internationella debatten.
Olika medlemmar av kommissionen hade synpunkter, och statsministern
bad, om jag har förstått rätt. Egon Bahr att teckna ned de synpunkter han
hade, vilket denne gjorde.

Anders Björck: Om jag får fortsätta: Rekommenderade man inte från
politiska avdelningen regeringen också att ta kontakt med den regering som
för tillfället fanns i Bonn?

Lennart Eckerberg: Nej, det gjordes inte. Jag måste säga att, som vi såg på
det här, var avsikten att det skulle vara fråga om en sondering till regeringen i
Bonn. Jag hade personligen inte uppfattat det så att det skulle bedömas som
fullt så sensationellt som har skett senare i debatten. Det hela rörde sig alltså
om en s. k. förtroendeskapande åtgärd. Det är i och för sig en relativt modest
åtgärd, som inte innebär någon nedrustning, utan att kärnvapnen förs
tillbaka en bit från gränsen. Det var ett förslag som länge hade varit känt av
alla, och vad som gjordes i noten var att den svenska regeringen konstaterade
att den stöder förslaget och frågar bl. a. den västtyska regeringen hur den ser
på förslaget.

Detta var alltså den sondering som gjordes med olika regeringar i olika
länder. Vad sedan gäller statsministerns underhandskontakt vill jag säga att
han dels hade kontakt med Egon Bahr, eftersom denne var medlem av
kommissionen - det var enbart i den egenskapen -, dels av en ren händelse
även träffade herrar Brandt och Schmidt och troligen diskuterade också med
dem. Men det var inte av den anledningen han träffade dem.

Anders Björck: Ytterligare en fråga: Lennart Eckerberg har ju varit länge på
UD. Finns det någon parallell, såvitt han kan minnas, till denna form av
handläggning av ett svenskt utrikespolitiskt utspel?

Lennart Eckerberg: Nej, jag kan inte erinra mig det, men varje fråga har ju så
att säga sin egenart. Jag kan inte erinra mig att vi på detta sätt har tagit upp
något förslag från en internationell kommission. Någon parallell är jag alltså
inte medveten om.

Bertil Fiskesjö: Herr ordförande! Jag vill först ställa en fråga med anledning
av att den svenska noten ju väldigt nära anknyter till den direkta utskrift som
hade gjorts av Egon Bahr: Har det förekommit någon gång tidigare att man
har mottagit från en utländsk politiker ett praktiskt taget färdigt dokument,

KU 1982/83:30

140

som man sedan bara i detaljer har förändrat innan man gör det till ett svenskt
förslag?

Lennart Eckerberg: Nej, jag kan inte erinra mig det. Det är klart att vi ofta
arbetar med texter som har färdigställts utomlands, i Förenta nationerna och
i andra sammanhang. Men exakt detta har jag, som jag nyss sade, inte varit
med om. Samtidigt var det ju helt klart att det gällde ett förslag som var
sammanställt av Palmekommissionen och att ordföranden i denna hade bett
en av ledamöterna att ställa samman den här texten. Därmed blev det ju en
ganska speciell situation.

Bertil Fiskesjö: Jag tänker bl. a. på den rent formella utformningen: ”Die
königliche Schwedische Regierung möckte die Aufmerksamkeit die Regie rung

” etc. Det är alltså fråga om en direkt utskrift till en svensk

regeringshandling, som man får utifrån.

Sedan skulle jag vilja fråga om formerna. Det politiska får vi väl ta upp
med Palme och Bodström när de kommer hit. Jag vill alltså ta upp formerna
försjälva beslutsfattandet, såsom ni såg det från UD: När beslöt man att avge
den här noten och vilka fattade det beslutet?

Lennart Eckerberg: Om jag förstod rätt så hade statsministern och
utrikesministern redan i början av november beslutat sig för att en
hänvändelse av något slag skulle ske rörande det här förslaget. Det
omnämnde utrikesministern i mera allmänna ordalag vid det här mötet i
början av november. Men sedan kom alltså Bahrs utkast till statsministern i
enlighet med vad de tydligen hade kommit överens om. Det var kanske litet
överambitiöst att även skriva ”königliche” etc. Jag är inte alls säker på att det
var det som statsministern hade tänkt sig. Men Egon Bahr är en energisk och
ambitiös person och hade kanske gått in mer i detalj än vad som var
förutsett.

Det här papperet sändes då över till UD som ett arbetsmaterial. Vi fick
alltså i uppgift att ställa samman ett förslag till en not, vilket vi gjorde i slutet
av november.

Bertil Fiskesjö: Ni hade inte en känsla av att denna utförliga och, såvitt jag
kan förstå, diplomatiskt korrekta utskrift gjordes av Bahr och översändes på
det här sättet därför att han önskade att den svenska regeringen skulle handla
mycket snabbt i den här frågan?

Lennart Eckerberg: Det hade jag ingen uppfattning om. Det kände jag inte
till, och jag hade ingen anledning att anse detta. Han hade några veckor
tidigare, i slutet av oktober, blivit ombedd av statsministern att skriva ned
sina synpunkter, och han gjorde det i mitten av november.

Bertil Fiskesjö: Jag vill fortsätta med det formella. Jag blev inte riktigt klar
över svaret på mina första frågor. Jag utgår ifrån att en sådan här viktig sak
har föredragits i regeringen vid regeringssammanträde. Men jag har inte

KU 1982/83:30

141

kunnat hitta något dokument som styrker detta. Det är emellertid möjligt att
vi inte har fått alla handlingar ännu. Det var närmast det som jag syftade på
med min första fråga - när man beslöt i regeringen att denna not skulle
avges.

Lennart Eckerberg: Jag kan inte svara på den frågan. Jag måste överlämna åt
utrikesministern att svara huruvida ärendet föredrogs i regeringen. Men det
var helt klart att våra instruktioner var att sammanställa och utsända en sådan
här not. Formellt sett krävs det naturligtvis inget regeringsbeslut för att
skicka en sådan not. Men huruvida det skedde eller inte vet jag inte.

Bertil Fiskesjö: Varför krävs det inte ett regeringsbeslut?

Lennart Eckerberg: Jag tror inte att det krävs. Det kan jag inte svara på - de
formella grunderna. Vi agerar ju ofta, skickar många olika hänvändelser till
olika regeringar, utan formella regeringsbeslut. Om vi skulle ingå ett avtal i
den här formen, så skulle det givetvis krävas ett formellt beslut. Men här var
det bara fråga om en förfrågan hur andra regeringar såg på detta, och jag kan
inte tänka mig att det krävs ett regeringsbeslut för att framställa en sådan
fråga.

Bertil Fiskesjö: Det har här sagts att detta var planerat sedan någon tid. Jag
återkommer till frågan: Kom det här utspelet just när det kom på grund av att
Bahrs brev och hans utkast till not anlände? Eller hade ni planerat inom UD
att avge en liknande not vid samma tidpunkt?

Lennart Eckerberg: Vi kände till, sedan början av november, att en
hänvändelse av något slag skulle göras, och det formella uppdraget att göra
detta kom i samband med - tillsammans med - brevet från Bahr.

Bertil Fiskesjö: En sista fråga, i den här omgången i varje fall.

Detta är naturligtvis en viktig sak och det är, såvitt jag kan förstå, av stor
betydelse att ett utspel av det här slaget förbereds noga om man vill förvänta
sig en framgång med förslaget. I anslutning härtill skulle jag vilja fråga om
det, innan man gjorde detta utspel till de här angivna regeringarna, hade
gjorts någon form av sonderingar hos dessa regeringar om hur de ställde sig
till ett sådant här förslag.

Lennart Eckerberg: Detta var ju själva sonderingen, och någon sondering
innan vi gjorde denna sondering ägde inte rum, såvitt jag känner till.

Bertil Fiskesjö: En fråga som jag kanske skulle spara tills politikerna kommer
men som jag i alla fall tentativt vill ställa: Tycker ambassadören att effekten
av det här utspelet blev den som man hoppats på?

Lennart Eckerberg: Vi har ju nu fått in ett antal svar från olika länder. Jag
tror att så gott som alla har svarat, och vi håller nu på att analysera de här
svaren och ställa samman dem. Det är ingen hemlighet - det tror jag

KU 1982/83:30

142

framkom vid utrikesdebatten i riksdagen den 16 mars-att en del av svaren är
ganska kritiska.

Jag tror inte att någon väntade sig någon omedelbar framgång. Utrikesministern
framhöll ju vid sin presskonferens att detta inte är något färdigt
förslag - det är ett inlägg i denna debatt som har ägt rum länge i Europa, inte
minst i NATO-kretsar, om de taktiska kärnvapnens roll. Det har ägt rum en
mycket livlig debatt, och NATO drar ju själva tillbaka, unilateralt, ett antal
taktiska kärnvapen. Därför tyckte den svenska regeringen att det var rimligt
att ställa det här förslaget under debatt. Men utrikesministern sade särskilt,
kommer jag ihåg, vid presskonferensen att det här inte är ett färdigt förslag
som vi i alla delar är bundna vid, utan givetvis gör vi nu den här sonderingen
för att få i gång en diskussion om huruvida det över huvud taget är möjligt.
Och kanske är det inte möjligt, kanske finns det förslag till ändringar,
förbättringar, eller andra invändningar som vi i så fall skall diskutera. Jag är
alltså inte så säker på att regeringen utgick från att man här skulle ha någon
omedelbar framgång.

Som svar på frågan kan jag väl säga att en del av svaren har varit kritiska.
Men det är ju självklart att varje regering ser förslaget ur sin synpunkt. Det är
värdefullt att regeringarna får framföra synpunkter, och sedan får man
försöka analysera dem och se om det går att antingen modifiera förslaget eller
diskutera om verkligen dessa invändningar är bärande. Det är alltså ett led i
en diskussion som äger rum om olika möjligheter att minska kärnvapeninnehavet
- eller minska riskerna för kärnvapenkrig.

Några svar kanske innebar en besvikelse, men inte någon definitiv
överraskning, tror jag.

Olle Svensson: Innan jag låter ordet gå tillbaka till vice ordföranden tillåter
jag mig att själv ställa en fråga.

Det åberopades ju här vissa anonyma röster från UD-personalen - i
pressen bl. a. - som gått ut på att det skulle vara ett allmänt missnöje bland
UD:s tjänstemän över handläggningen av det här ärendet. Jag vill då fråga
om utrikesministern och statsministern uppträdde på ett sätt som gav intryck
av att man ville forcera ärendet och inte ville lyssna till UD-tjänstemännens
synpunkter.

Lennart Eckerberg: Nej, jag tycker att tidtabellen talar för sig själv. Vi hade
alltså rätt mycket tid på oss. Första gången det talades om detta var i början
av november. Sedan kom det formella uppdraget. Vi fick alltså Bahrs brev
den 17 november, och vi började arbeta på uppdraget någon vecka senare. I
och för sig var det inte någon riktigt tidskrävande arbetsuppgift. Palmekommissionens
rapport hade varit ute i sex månader, och alla tjänstemän som
sysslar med nedrustningsfrågor har ju läst den mycket noggrant, eftersom vi
vet att den är ett grundläggande dokument för svenska regeringen. Den har
varit uppe till diskussion i FN, och den kommer upp nu i FN:s nedrustningskommission.
Vi har alltså haft många anledningar att diskutera den och läsa

KU 1982/83:30

143

den. Ändå tog vi en vecka på oss att sätta samman denna korta not, som bara
är på en sida. Sedan gick det ytterligare en vecka innan vi fick klartecken. Så
någon sådan brådska kan jag inte se att det rådde över det hela. Vi hade
kunnat göra det betydligt snabbare.

Sven-Erik Nordin: Jag anknyter till de inledande frågorna. Du sade att
formellt krävs det inte något regeringsbeslut för att sända en not. Hur
hanterar man det då i praktiken? Det är ju ingenting särskilt med att den
svenska regeringen sänder en not till andra regeringar - det har naturligtvis
förekommit och kommer att förekomma. Men gör man då på det viset att
noten underställs de olika statsråden i regeringen, eller handlar UD och
utrikesministern helt självständigt i sådana ärenden? Det är den ena
frågan.

Den andra frågan är: Tog man inom UD, i samband med förberedandet av
det här utspelet, upp frågan om att höra utrikesnämnden? Det var ju dock
förberedelser för ett utrikespolitiskt utspel från regeringens sida.

Lennart Eckerberg: På den första frågan måste jag svara att det beror på. Det
finns ju ingen regel därvidlag, utan det beror på notens innehåll. Om det är en
rutinsak, så sköter säkert utrikseministern det på egen hand. Här var det ju
en viktigare fråga. Men jag måste överlåta till utrikesministern eller
statsministern att redogöra för hur det diskuterades i regeringen, för det vet
jag faktiskt inte. Regeringen har ju både lunchberedningar varje dag och
andra beredningar, och jag är säker på att frågan hade diskuterats även med
andra statsråd. Men exakt hur kan jag tyvärr inte svara.

Sedan den andra frågan, beträffande utrikesnämnden: Jag är sekreterare i
utrikesnämnden, så jag kan säga att jag hade i uppdrag av utrikesministern
att försöka ordna ett sammanträde, inte enbart för detta. Vi brukar över
huvud taget ha ett sammanträde i mitten av december. Jag hade alltså i
uppdrag att försöka ordna ett sammanträde någon gång i december - i början
eller mitten. Men det gick tyvärr inte, eftersom vi inte lyckades samordna
kungen, statsministern och utrikesministern. Både statsministern och
utrikesministern var på resor. Nu kommer jag inte ihåg detaljerna, för jag
hade hjälp litet grand. Men vi brukar ringa runt till hovet och till
statsrådsberedningen, och så checkar vi med utrikesminsiterns kalender. Det
gick inte att få en dag i december när alla dessa tre kunde delta. Därför
beslöts att mötet skulle vara den 14 januari. Kallelsen till det sammanträdet
gick ut redan någon gång i december.

Sven-Erik Nordin: Men det innebär ju att planeringsarbetet för ett
utrikesnämndssammanträde var inriktat på ett sammanträde efter det att
noten överlämnats. Det var ju den 8 december som noten överlämnades, och
utrikesnämndens sammanträde skulle enligt planeringen äga rum i mitten av
december.

KU 1982/83:30

144

Lennart Eckerberg: Det är riktigt.

Anders Björck: Jag har ytterligare några frågor. I den redogörelse som
Lennart Eckerberg har tillställt utskottet och som är daterad den 11 mars
talas det om att man vid den sakliga granskningen av Egon Bahrs text fann för
gott att vidta två väsentliga förändringar, och de har också redovisats här. Får
jag fråga: Vilka kom fram till att man skulle göra dessa två förändringar? Var
det ett beslut inom utrikesdepartementet på tjänstemannanivå, eller var det
instruktioner från regeringens sida?

Lennart Eckerberg: Nej, det var förslag från politiska avdelningen. Det var
den femte enheten i samråd med mig som kom fram till att vi tyckte att det var
en bättre utformning än vad som fanns i Egon Bahrs förslag. Detta framförde
vi i politiska avdelningens förslag till utrikesministern och statsministern, och
vi fick det sedan godkänt.

Anders Björck: Det har ju talats mycket om att detta läckte ut och på så sätt
ledde till en debatt som man kanske inte ansåg var önskvärd. Får jag fråga:
När det gäller hemligstämpling av olika handlingar, Egon Bahrs brev etc.,
har man inom UD följt normal praxis?

Lennart Eckerberg: Jag vet uppriktigt sagt inte. Vi har naturligtvis tittat på
detta, men det är inte jag som har tittat på vad som har skett med dessa
dokument som läckte ut. Det har varit flera dokument, och de är väl alla
hemligstämplade, vilket i och för sig troligen är normalt. Jag tror att ett av
dem inte var hemligstämplat från början, vilket är litet egendomligt. Men
varken jag eller någon annan kan faktiskt ge en förklaring till detta.

Anders Björck: Visste man på UD om att noten hade publicerats i Neues
Deutschland när Dagens Nyheter kom med sina avslöjanden?

Lennart Eckerberg: Jag kommer inte ihåg exakt - jag var faktiskt bortrest just
då. Det var ungefär i samma veva, men vilket som kom först är jag inte riktigt
på det klara med.

Anders Björck: Jag vill ställa en slutfråga: Har man inom UD med anledning
av att handlingar har läckt ut vidtagit några åtgärder för att förhindra att så
sker också i framtiden?

Lennart Eckerberg: Vi har inte vidtagit några formella åtgärder annat än att
vi på politiska avdelningen naturligtvis har diskuterat hur vi handskas med
papper. Alla kommer nog att vinnlägga sig, kanske mer än tidigare, om att
handskas noggrant med papper, därför att det är ju mycket otillfredsställande
om svenska UD inte kan behålla papper. Oavsett innehållet i dessa papper
är det ju mycket tråkigt att papper med hemligstämpel över huvud taget
avtrycks i tidningar. Det tycker både jag och andra är mycket beklagligt. Vi
kommer nog alltså att vinnlägga oss bättre i fortsättningen - huruvida det
hjälper vet jag inte.

KU 1982/83:30

145

Nils Berndtson: I den PM som utskottet har fått ta del av uttrycker Lennart
Eckerberg förhoppningen att diskussionen kan återgå till att gälla substansen
i frågan. Skall man av det dra slutsatsen att den här omfattande debatten om
formerna kan ha skadat själva syftet med initiativet från svensk sida?

Lennart Eckerberg: Vi hade så mycket att göra, och jag tog mig friheten att
bara lägga med detta papper till övrig dokumentation. Kanske jag borde ha
satt mig ner och stramat upp det. Jag var just då litet upprörd över dessa
läckor, att hemliga papper hade kommit ut och dessutom dessa anonyma
uttalanden, och det var om inte i polemik så i alla fall som ett litet svaromål
som jag skrev detta. Som svar på frågan vill jag säga att jag inte tror att
debatten har skadat saken så, utan jag tror att själva förslaget står eller faller
på sina egna meriter och att debatten nog mera är en svensk angelägenhet.

Karin Ahrland: Åter till begynnelsen. Ni hade i början av november förstått
att utrikes- och statsministrarna hade diskuterat ett sådant här utspel. Om
man får reda på det, förmodar jag, av utrikesministern, brukar det normalt
sett då inte komma åtminstone muntliga instruktioner till tjänstemännen att
börja arbeta på det?

Lennart Eckerberg: Inte nödvändigtvis, och vi fick inte då någon konkret
instruktion. Men vi har varje fredagseftermiddag hos utrikesministern en
liten sammankomst - det var utrikesminister Ullsten som införde detta -nästan som en liten seminarieövning under en timme, inte för att handlägga
ärenden eller för att ge konkreta instruktioner utan snarare för att ventilera
olika problem och tala om olika frågor. Den gången det gäller ägde
sammankomsten rum alldeles före Madridmötet, som skulle börja tisdagen
därefter. Utrikesministern tog upp Palmekommissionen och förklarade att
han hade diskuterat med statsministern hur man skulle förfara. Man hade
talat om den här zonen, om slagfältskärnvapen och även om kemiska vapen.
Sedan kom diskussionen att röra nästan bara de kemiska vapnen, därför att vi
hade en hel del synpunkter på frågan om hur man skulle behandla kemiska
vapen även i Genéve på mera global basis, och vi ifrågasatte väl om det var
lämpligt att ta upp frågan om de kemiska vapnen regionalt. Diskussionen
kom att handla om detta och inte om slagfältskärnvapen, även om de
nämndes.

Karin Ahrland: Ni diskuterade alltså substansen vid det tillfället.

Lennart Eckerberg: Ja.

Karin Ahrland: Det var den gången. På tjänstemannanivå fick ni inga order
om att göra någonting och gjorde över huvud taget heller inte någonting
förrän Bahrs papper kom?

Lennart Eckerberg: Ja, det är riktigt.

10 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

146

Karin Ahrland: Är inte den normala gången den, när regeringen skall lämna
den här typen av noter, alltså stora politiska noter, att utrikesministern eller
kabinettssekreteraren lämnar sina politiska värderingar och ger någon i
uppdrag att börja skissa?

Lennart Eckerberg: Ja, det är naturligtvis en normal handläggning. Jag
kommer inte ihåg hur diskussionen gick den där dagen i början av november,
men förslaget som sådant vär ju väl känt. Alla vi som satt där hade ju läst det
här, och vi visste att regeringen stödde detta förslag. Det var ju i och för sig
inte så egendomligt att statsministern, Palmekommissionens ordförande,
och Egon Bahr hade samma synpunkter i frågan. Det utgick vi ifrån. Vi
behövde inte så mycket instruktioner, eftersom detta var det grundläggande
papperet.

Bertil Fiskesjö: Jag återkommer till frågan om hörandet av utrikesnämnden.
Det står ju i författningen att utrikesnämnden skall höras när det gäller
viktiga utrikespolitiska frågor. Denna fråga har ju från den sittande
regeringens sida angetts vara en viktig fråga. Vem gör den konkreta
bedömningen när ärendet skall föredras i utrikesnämnden? Vad var det som
gjorde att man inte kunna dröja några dagar, så att utrikesnämnden hade
kunnat sammankallas? Riksmöte pågick ju, och företrädare för oppositionspartierna
fanns här i huset.

Lennart Eckerberg: Jag har sett att statsministern och utrikesministern har
fått samma fråga och har besvarat den. Jag kan inte se att jag som tjänsteman
kan ha några ytterligare synpunkter. Det är ju regeringen som beslutar vad
den vill ta upp i utrikesnämnden och i vilka frågor den önskar rådgöra med
nämndens ledamöter.

Bertil Fiskesjö: Ni gör alltså från UD:s sida ingen katalog över vilka ärenden
som enligt författningen bör dras i utrikesnämnden?

Lennart Eckerberg: När ett sammanträde skall äga rum är det självklart att vi
på utrikesministerns uppdrag förbereder det och kommer med olika förslag
till dagordning och med olika underlagspapper.

Bertil Fiskesjö: Vad hade det varit för nackdelar med att vänta några dagar
med att göra utspelet, så att man hade fått tid att höra utrikesnämnden?

Lennart Eckerberg: Jag kan inte se att det hade varit några nackdelar med att
vänta några dagar. Men, som sagt, här får statsministerns och utrikesministerns
ord stå. De gjorde den bedömningen att detta ärende, som ju i och för
sig var viktigt men trots allt var en sondering - det tycker jag fortfarande att
det är - om hur andra länder såg på ett sedan länge känt förslag om en ganska
modest förtroendeskapande åtgärd, inte var ett så genomgripande förslag att
det nödvändigtvis måste dras i utrikesnämnden. Men givetvis hade det inte
heller varit egendomligt om så hade skett.

KU 1982/83:30

147

Olle Svensson: Då ingen här har några ytterligare frågor att ställa ber jag att
få tacka för att ni ställt upp i denna utfrågning, sorn ger oss ett underlag för de
bedömningar vi sedan skall göra.

KU 1982/83:30

148

Bilaga 6 D

Till Olof Palme för åtgärd

Angående: Åtgärder som skall vidtas för att genomföra beslut som fattades
vid informellt möte i Palmekommissionen 28-29 oktober. OP bör för sin del
göra följande:

1. Tala med utrikesministern om att svenska regeringen skall överlämna
noter till andra regeringar för att utröna deras inställning till förslaget om att
upprätta en zon fri från taktiska kärnvapen i Europa. Se härom punkt 2 i
bifogade ”Summary”. Innan noterna överlämnas bör ytterligare en kontakt
tas med Egon Bahr. Noterna bör överlämnas till regeringarna så snart som
möjligt om svar skall hinna komma in före mötet i Lagos 20-21 januari
1983.

2. Likaledes tala med utrikesministern om att den svenska representanten
bör ta upp frågan om kemiska vapen i Madrid. Mötet återupptar sina
förhandlingar omkring den 9 november, varför denna fråga brådskar.

3. OP bör under vecka 44 ringa till FN:s generalsekreterare och inbjuda
honom till Lagosmötet samt allmänt informera honom. Dahlgren/Ferm talar
med Thunborg om att denne bör under hand fråga generalförsamlingens
president om han kan acceptera en inbjudan från Palme. Palme skall vidare
hos generalsekreteraren introducera David Owen som kommer att besöka
New York och ta kontakt med Perez de Cuellar.

4. Den 12 november besöker OP Wien. Han bör då informera Kreisky om
de noter som den svenska regeringen kommer att överlämna till bl. a. den
österrikiska regeringen och få Kreiskys stöd. Vidare träffar OP Arbatov och
han bör då överlämna brev till denne om Stockholms- och Lagosmötena samt
diskutera kommissionens arbete med honom.

5. Brev skall gå ut från OP till medlemmarna. Dahlgren/Ferm gör
utkast.

6. Lagos. OP bör skriva till Salim om att denne skall förbereda ett
anförande om ca 20 minuter. Ramphal har lovat att sondera vilken annan
afrikansk ledare som skall vidtalas och vi avvaktar därför med Obasanjo.

7. Övriga beslut åtgärdas av Dahlgren/Ferm.

Anders Ferm

KU 1982/83:30

149

Bilaga 6 E

Egon Bahr Bonn, den 08.11.1982

Lieber Olof,

anliegend der Entwurf einer Note.

Die Note ist bewusst so aufgebaut, dass sie veitere Aktionen ermöglicht
und die einzelnen adressierten Regierungen wissen, dass die Antworten
anderer Regierungen zu erwarten sind.

Nach Uberlegung bin ich zu dem Ergebnis gekommen, dass man die
selbstverständliche Erwartung, dass sich Regierungen der heiden Paktsysteme
in ihrer Reaktion abstimmen werden, nicht aufnehmen sollte.

Natiirlich kann man auf die Unterrichtung des UN-Generalsekretärs
verzichten. Irland miisste wöhl eingeschlossen sein.

Ich glaube, dass die Beschreibung der Zone selbst in der Kurzform
ausreicht, ebenso die Begrundung fur sie. Hier sind Verbesserungen
möglich, obwohl ich es nicht fur gut halten wiirde, Formulierungen
hineinzunehmen, wie etwa ”im Interesse der Entspannung” oder ”da
Europa in einem Zustand gleicher Gefährdung nach gemeinsamer Sicherheit
suchen muss”, also Formeln, die von dem einen oder anderen Adressaten
propagandistisch aufgefasst werden könnten. Meiner Auffassung nach: je
trockener und sachlicher desto besser.

Ich empfehle, die Tatsache der Note, nicht ihren Wortlaut, sowie eine
Aufzählung der Regierungen, an die sie gegangen ist, 48 Stunden nach
Ubergabe veröffentlichen zu lassen, um einen gewissen Druck auszuiiben.
Es miisste dafiir gesorgt werden, dass die Ubergabe in allen Haputstädten arn
selben Tag erfolgt.

Das wär’s

Mit herzlichen Griissen
Egon Bahr

KU 1982/83:30

150

Bilaga 6 F

Entwurf

Die königlich-schwedische Regierung möchte die Aufmerksamkeit der
Regierung ... auf einen Vorschlag lenken, den die Unabhängige Kommission
fur Abiistung und Sicherheit in einem dem Generalsekretär der Vereinten
Nationen ubermittelten Bericht gemacht hat.

Die schwedische Regierung macht sich den Vorschlag zu eigen, eine von
nuklearen Gefechtsfeldwaffen freie Zone zu schaffen, die von Mitteleuropa
bis in die äussersten nördlichen und siidlichen Flanken der heiden Bundnisse
reicht. In ihr wären keine Atomsprengköpfe zugelassen; weder ihre
Lagerung noch Vorbereitungen zur Stationierung atomaer Sprengsätze oder
Manöver mit simuliertem Kernwaffeneinsatz. Die geographische Ausdehnung
dieser Zone wäre Gegenstand von Verhandlungen und sollte wichtige
örtliche Gegebenheiten berucksichtigen. Ihre Tiefe könnte 300 km betragen.
Nattirlich wtirde ein verlässlicher Uberprtifungsmechanismus wichtiger Teil
der Verhandlungen sein.

Auch wenn die schwedische Regierung sich der möglichen technischen
und militärischen Einwände und Schwierigkeiten fur die Schaffung einer
solchen von atomaren Gefechtsfeldwaffen freien Zone in Europa bewusst
ist, wurde sie die atomare Schwelle heben, weil die Versuchung zum
frtihzeitigen Einsatz von Kernwaffen im Falle eines Konfliktes herabgesetzt
wäre. Eine derartige Zone wäre eine vertrauensbildende Massnahme ersten
Ranges, öhne die Sicherheit aller beteiligten Staaten zu gefährden. Die
Verhandlungen könnten die Bemiihungen um ein annäherndes konventionelles
Gleichgewicht der Streitkräfte, wie sie in Wien seit Jahren stattfinden,
fördern oder mit ihnen verkntipft werden.

Die schwedische Regierung wirft die Frage auf, ob die Regierung ... bereit
wäre, sich an sondierenden Vorgesprächen fur Verhandlungen liber die
Schaffung einer von nuklearen Gefechtsfeldwaffen freien Zone in Europa zu
beteiligen. Sie hat gleichlautende Noten an alle in der NATO und im
Warschauer Vertrag zusammengeschlossene Staaten, sowie an Finnland,
Österreich, die Schweiz und Jugoslawien gerichtet und den Generalsekretär
der Vereinten Nationen unterrichtet. Sie behlt sich weitere Initiativen vor
und wird die Regierung ... tiber die Reaktion der anderen Regierungen, an
die diese Note gerichtet ist, unterrichten.

Schlussformel

KU 1982/83:30

151

Bilaga 6 G

PROMEMORIA

1983-03-15

Handläggningen av korridorsonderingen inom UD

Någon av de första dagarna i november informerade utrikesministern mig
om att han och statsministern fattat beslut om att den svenska regeringen
skulle göra en rundfråga om hur berörda stater såg på förslaget från
Palmekommissionen om en zon fri från slagfältskärnvapen i Centraleuropa.

Kort därefter tog utrikesministern vidare upp planerna på att göra denna
sondering vid en av de informella sammankomster med politiska avdelningen
som han leder varje fredag. Vid dessa sammankomster förs inga protokoll,
men sannolikt skedde detta den 5 november. Vid samma möte togs också upp
ett annat förslag från Palmekommissionen som utrikesministern diskuterat
med statsministern, nämligen möjligheten att ta upp frågan om kemiska
vapen i Madrid. Ett sådant initiativ i den frågan avrådde berörda tjänstemän
vid politiska avdelningen från, vilket sedermera också meddelades statsrådsberedningen.

Korridorförslaget var också en av de punkter som utrikesministern och
hans sakkunnige, Christer Wretborn, och jag själv diskuterade vid ett särskilt
möte på Bommersvik den 12 november.

Från Hans Dahlgren i statsrådsberedningen översändes till mig den 17
november ett brev som Olof Palme fått från Egon Bahr och, som i sin
egenskap av medlem av Palmekommissionen, av Palme ombetts att skicka
honom synpunkter på vad som skulle kunna ingå i en förfrågan till regeringar
om inställningen i zon-frågan. Detta brev sändes vidare till pol V för
handläggning.

Den 21 november sände Hans Dahlgren mig ett brev där han erinrade om
de frågor som statsministern tagit upp med utrikesministern, och frågade
bl. a. när noterna från den svenska regeringen skulle komma att överlämnas.
Jag bad då min medarbetare Ulf Hjertonsson att höra med pol V hur ärendet
låg till. Det bör ha skett i början av veckan 22-26 november.

Under nästkommande vecka (29 november - 3 december) föredrog
tjänstemän på pol V, för chefen för politiska avdelningen och för mig, olika
alternativa skrivningar i den not som skulle överlämnas av de svenska
ambassaderna i berörda länder. Den 1 december var förberedelserna så långt
framskridna att man på enheten hade formulerat instruktionen till utlandsmyndigheterna.

Beträffande de alternativa förändringarna i noten skedde också samråd
med statsrådsberedningen. När statsministerns synpunkter erhållits den 6

KU 1982/83:30

152

december, efter dennes officiella besök i Hamburg, fastställdes slutgiltigt
notens formulering och telegrammen till de svenska ambassaderna kunde
ivägsändas samma eftermiddag.

Pierre Schori

KU 1982/83:30

153

Bilaga 6 H

Utrikesdepartementet

Pressmeddelande

1982-12-08

Svenskt initiativ rörande en europeisk zon fri från slagfältskärnvapen

Regeringen kontaktar i dag på diplomatisk väg ett stort antal länders
regeringar i syfte att utröna förutsättningarna för en zon fri från taktiska
kärnvapen i Europa.

Initiativet går tillbaka på ett förslag som framlagts av Palmekommissionen.
I ett inledande skede skulle en sådan zon inrättas i Centraleuropa och
därefter utsträckas längs de båda maktblockens sydliga och nordliga flanker.
En sådan zon skulle avse en total bredd om 300 km, dvs. 150 km på ömse
sidor av maktblockens gränser. Dess exakta geografiska omfattning borde
dock bli föremål för förhandlingar mellan berörda parter. Kommissionens
förslag innebar vidare att kärnvapenstridsspetsar icke skulle få förekomma
inom det tänkta området. Förvaringsutrymmen för kärnvapen skulle inte
heller tillåtas.

Enligt regeringens uppfattning skulle en europeisk zon fri från slagfältskärnvapen
få flera positiva effekter. Den skulle bli ett viktigt bidrag till
strävandena att främja avspänning och ökat förtroende mellan de båda
militärallianserna. Riskerna för att kärnvapen kommer till användning på ett
tidigt stadium under en väpnad konflikt skulle härigenom kunna motverkas.

Regeringen vänder sig därför i dag på diplomatisk väg till alla medlemmar i
de båda stora militärallianserna samt till de neutrala och alliansfria
europeiska staterna Finland, Irland, Jugoslavien, Schweiz och Österrike.
Syftet är att utröna dessa staters syn på förslaget.

De reaktioner som inkommer från de stater som kontaktats i frågan
kommer att utgöra ett värdefullt underlag för regeringens fortsatta agerande.

KU 1982/83:30

154

Bilaga 6 l

STATSRÅDSBEREDNINGEN
Pressekr. Hans Dahlgren

PROMEMORIA

1983-03-14

Sonderingen om en zon fri från slagfältskärnvapen i Centraleuropa:
handläggningen i statsrådsberedningen

På inbjudan av statsministern sammanträdde en del av ledamöterna och
experterna i The Independent Commission on Disarmament and Security
Issues (ICDSI) i Stockholm den 28-29 oktober. Vid sammanträdet
diskuterades olika frågor som skulle kunna tas upp vid ett kommande
uppföljningsmöte med hela kommissionen, i Nigeria i slutet av januari.

Omedelbart efter mötet i Stockholm, den 1 november, skrev kommissionens
sekreterare en PM ”till Olof Palme för åtgärd” (se bilaga 1).

Någon av de första dagarna i november talade statsministern med
utrikesminister Bodström om möjligheten att utröna berörda regeringars
inställning till ICDSI:s förslag om en zon fri från slagfältskärnvapen i
Centraleuropa. Stats- och utrikesministrarna beslöt vid detta tillfälle att den
svenska regeringen skulle göra en sondering bland dessa regeringar för att
efterhöra hur de ställde sig till förslaget.

Den 15 november fick Olof Palme ett brev (se bilaga 2) från medlemmen
av kommissionen Egon Bahr, som hade deltagit i mötet i Stockholm i oktober
och som då hade ombetts av Palme att sända in synpunkter på vad som skulle
kunna inkluderas i de noter varigenom Sverige skulle kunna sondera
frågan.

Efter ett samtal om saken med kabinettssekreteraren översände jag Bahrs
brev med dess bilagda utkast till not till honom den 17 november. Samtidigt
frågade jag om UD kunde göra en engelsk översättning av utkastet.

Den 21 november sände jag ytterligare ett brev till kabinettssekreteraren
där jag bifogade promemorian från kommissionens sekreterare av den 1
november och frågade bl. a. om kabinettssekreteraren kunde säga något om
när noterna kunde tänkas komma att överlämnas. Någon av de följande
dagarna ombads jag av kabinettssekreterarens kansli att översända en kopia
av mitt brev till kabinettssekreteraren av den 17 november, vilket jag också
gjorde.

Den 30 november deltog jag i ett sammanträde på UD, hos chefen för
politiska avdelningen. Där informerade jag om planeringen för statsministerns
officiella besök i Hamburg den 3 december. I samband härmed väckte
t. f. chefen för politiska avdelningens femte enhet (pol V) tanken att den
svenska regeringens sondering i zon-frågan skulle kunna anstå till dess att

KU 1982/83:30

155

statsministern gjort sitt besök i Hamburg och talat om saken med f.
förbundskanslern Helmut Schmidt samt f. förbundskanslern Willy Brandt.
Det förslaget upprepade t. f. chefen för pol V i ett brev till mig av den 1
december.

Vid telefonkontakt med t. f. chefen för pol V kunde jag, sannolikt samma
dag, den 1 december, meddela att statsministern instämde i bedömningen att
han borde begagna tillfället att tala med Schmidt och Brandt innan
sonderingen gjordes. Samtidigt informerade jag om att Egon Bahr i ett
telefonsamtal med statsministern frågat om han i ett anförande den 9
december kunde säga att Sverige då tillfrågat ett antal stater om deras syn på
zonförslaget.

I pol V:s brev till mig den 1 december bifogades två promemorior,
upprättade vid enheten, som innehöll kommentarer till förslaget om en zon
fri från slagfältskärnvapen samt förslag till alternativa formuleringar i noten.
Den 4 december, efter sitt besök i Hamburg, gick statsministern igenom
dessa promemorior och beslöt att godkänna pol V:s förslag på alla punkter.
Detta beslut informerade jag t. f. chefen för pol V om per telefon den 6
december. Samma dag utsändes texten till den svenska noten från UD till
berörda ambassader med instruktion.

Hans Dahlgren

KU 1982/83:30

156

Bilaga 6 J

UTRIKESDEPARTEMENTET
Politiska avdelningen
Avdelningschefen

1983-03-11

Palme-kommissionens korridorförslag

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har i ett antal artiklar behandlat
beslutsgången och handläggningen av den rundfråga den svenska regeringen
i december gjorde beträffande Palme-kommissionens förslag om en europeisk
zon fri från slagfältskärnvapen. Genom återgivning av vissa dokument
och uttalanden av icke namngivna UD-tjänstemän i Dagens Nyheter har
intrycket skapats att den västtyske politikern Egon Bahr från Bonn fjärrstyrt
handläggningen på UD: s politiska avdelning på ett sätt som skulle passa hans
egna syften. Med tanke på den egendomliga bild som därmed givits av
UD-tjänstemännens agerande vill jag gärna för offentligheten redovisa
politiska avdelningens befattning med ärendet.

Frågan om de taktiska kärnvapnens roll har under det senaste året varit
föremål för en livlig internationell debatt. Den svenska regeringens intresse
att föra fram Palme-kommissionens förslag till en mer officiell och seriös
granskning manifesterades på ett tidigt stadium bl. a. i utrikesministerns
FN-tal den 15 oktober, av ambassadör Theorin i ett annat FN-tal den 28
oktober och mer specifikt i en interpellationsdebatt i riksdagen den 22
november.

Statsministern, tillika ordförande i Palme-kommissionen, diskuterade
även i oktober dessa planer med andra kommissionsledamöter, vilket som
bekant bl. a. resulterade i att Egon Bahr - kanske mer ambitiöst än väntat -skrev ett fullständigt förslag till rundskrivelse av det slag statsministern sagt
sig överväga. Detta dokument, som publicerats av Dagens Nyheter och varit
utgångspunkten för debatten i svenska massmedia, överlämnades till UD av
statsrådsberedningen den 17 november. Det har sedan påståtts att tjänstemännen
på UD, trots att de var kritiska mot Bahrs formuleringar, skulle ha
godtagit dessa med endast en ändring samt att handläggningen påskyndades
för att ge Bahr möjlighet att den 10 december i en debatt i förbundsdagen
åberopa den svenska rundfrågan. Vad som skedde var följande.

Vid den sakliga granskningen av Bahrs text blev vår slutsats att två
väsentliga ändringar krävdes. Det måste fastslås att det inte var fråga om ett
nytt svenskt förslag, utan att frågan gällde just det förslag om en
centraleuropeisk zon fri från slagfältskärnvapen som sedan ett halvår fanns
beskrivet i Palme-kommissionens rapport. Efter den inledande hänvisningen

KU 1982/83:30

157

till detta förslag påpekades därför i noten att förslaget till fullo stöddes av den
svenska regeringen.

Den andra ändringen var som bekant att den svenska framställningen
inskränktes till att utgöra en förfrågan om hur andra regeringar såg på
kommissionens förslag - det blev alltså inte tal om någon inbjudan till
preliminära förhandlingar, vilket i detta läge hade varit alltför ambitiöst. Det
anfördes också särskilt i noten att den svenska regeringen förbehöll sig rätten
att återkomma till saken i ljuset av de svar man hoppades skulle
inkomma.

Detta var i själva verket de två kärnpunkterna i noten. I övrigt utgjordes
den av en kortfattad sammanfattning av Palme-kommissionens förslag, där vi
utnyttjade formuleringar som föreslagits av Bahr, en av kommissionens
ledamöter. Bland de kritiska synpunkter, som framförts i Hamrins artiklar är
att det skulle finnas en medveten skillnad mellan Palme-kommissionens och
notens formuleringar beträffande sambandet mellan korridorförslaget och
en balans på det konventionella området. Som framgått ovan var det dock
aldrig tal om att ändra förslaget från Palme-kommissionen - i noten
underströks särskilt att det till fullo stöddes av svenska regeringen.
Sambandet med konventionell balans är en viktig fråga som diskuterats på
flera ställen i Palme-kommissionens rapport. Om den uttrycktes något vagt i
noten, med att korridorförhandlingar skulle kunna främja eller länkas till
förhandlingar om en konventionell paritet, så förklaras detta av att det
givetvis var en av de saker som borde bli föremål för fortsatt diskussion
mellan de berörda regeringarna. Utrikesministern underströk också i sin
presskonferens den 8 december att det inte här var fråga om något färdigt
förslag utan endast en begäran om synpunkter beträffande en möjlig åtgärd
av förtroendeskapande natur.

Beträffande den påstådda brådskande handläggningen vill jag säga
följande. Vi såg det inte som någon tidsödande arbetsuppgift att sätta upp ett
förslag till rundskrivelse, där svenska regeringen skulle be ett antal andra
regeringar om synpunkter på ett förslag som var väl känt sedan över ett
halvår tillbaka. Jag vet inte hur många timmar som krävdes, men det kan inte
ha varit många. Politiska avdelningens tjänstemän har betydande vana i att
upprätta dylika handlingar. Vid ett sammanträde på avdelningen den 30
november hade den berörda sakenheten i allt väsentligt färdigställt ett förslag
som dagen därefter sändes till statsrådsberedningen och övriga enheter på
politiska avdelningen. Att det kom att dröja ytterligare en vecka innan noten
skickades ut, berodde på att såväl stats- som utrikesministern den veckan
företog utlandsresor. Vi fick alltså inte klartecken förrän måndagen den 6
december, då en instruktion gick ut till berörda ambassader att den 8
december överlämna förfrågan. Redan den dagen läckte dock de första
uppgifterna om denna sondering ut i massmedia, vilket föranledde utrikesministern
att omedelbart sammankalla en presskonferens, där han redogjorde
för initiativet. Det var beklagligt, att så måste ske - det hade givetvis

KU 1982/83:30

158

varit att föredra om man kunnat vänta några dagar till dess att adressaterna i
lugn och ro hade kunnat begrunda hänvändelsen.

Det förekommer inte sällan att man från svensk sida gör sonderingar hos
andra regeringar beträffande möjliga åtgärder på nedrustningsområdet. I det
här fallet gällde frågen ens. k. förtroendeskapande åtgärd, som enligt svensk
uppfattning borde innebära fördelar för båda parter.

De berörda kärnvapnen skulle varken reduceras eller skrotas utan endast
dras tillbaka ett antal kilometer. Förslagets substans kunde inte anses vara
kontroversiellt i Sverige, vilket även bekräftats av den fortsatta debatten.
Enligt planerna skulle ett sammanträde äga rum med utrikesnämnden i
december månad. Tyvärr lyckades jag som sekreterare i nämnden inte finna
en dag som passade alla huvudsakligast berörda, varför nämndens sammanträde
kom att skjutas upp till den 14 januari. Nämnden fick då av
utrikesministern en redogörelse i ärendet. Sedan dess har ytterligare svar
erhållits och när bilden är fullständig kommer en fylligare analys att
presenteras.

På uppdrag av konstitutionsutskottet sammanställer utrikesdepartementet
nu den dokumentation som finns i saken och redovisar beslutsgången och
handläggningen. Jag hoppas att diskussionen därefter kan återgå till att gälla
substansen i frågan, dvs. de för- och ev. nackdelar som en förtroendeskapande
åtgärd av föreslagen art skulle kunna ha.

Lennart Eckerberg

KU 1982/83:30

159

Bilaga 6 K

UTRIKESDEPARTEMENTET
Politiska avdelningen
Enhet V

Ex t:

Utrikesministern
Kab sekr
Polch

Ch Pol I, II, III, IV, V

Norberg
Marling
N Eliasson
Lundin
Söder

Hjertonsson

Anderman

Wretborn

PROMEMORIA

1982-12-01

Kärnvapenfri korridor i Europa

Hans Dahlgren meddelade i dag att Bahr ringt Palme och frågat om han i
ett anförande den 9 december i förbundsdagen kan säga att Sverige tillfrågat
ett antal stater om deras syn på Palmerapportens förslag om en europeisk zon
fri från taktiska kärnvapen. Dahlgren sade vidare att Palme instämde i
bedömningen att det med hänsyn till frågans känslighet var lämpligt att han
först tar upp saken med Schmidt och Brandt nu på fredag.

Sedan så skett kan vi på måndag morgon instruera berörda ambassader att
exempelvis onsdag den 8 december överlämna vår not till de regeringar som
skall approacheras

Bahrs utkast till note bifogas. Synpunkter på notens utformning bör
lämnas till pol 5 senast fredag förmiddag den 3 december.

När det gäller adressater föreslår Bahr medlemmarna i NATO och
Warszawapakten samt Finland, Österrike, Schweiz, Jugoslavien och eventuellt
Irland. Ett alternativ till denna krets är att vända sig till samtliga
ESK-stater. Det bör vidare uppmärksammas att enligt Bahrs formulering
skulle regeringarna tillfrågas om de är beredda ”to participate in preliminary
exploratory talks for negotiations etc”. Detta kan uppfattas som förslag på en
helt ny nedrustningskonferens. Man bör nog överväga att vara mindre

KU 1982/83:30

160

konkret och nöja sig med att ställa frågan något i stil med ”The Swedish
Government wishes to ask the Government of... to set forth its views on the
proposal to create a zone free from battlefield weapons in Europé”. Särskilt
om vi vänder oss till ESK-kretsen torde det vara lämpligt att formulera sig så
att vi anhängiggör frågan snarare än att komma med en begäran om
ställningstagande till förslag om en ny förhandling.

Lars Norberg

KU 1982/83:30

161

Bilaga 6 L

UTRIKESDEPARTEMENTET
Politiska avdelningen
Enhet V

Handläggare: L Norberg/ml

PROMEMORIA

1983-03-15

Pol V:s befattning med korridorinitiativet november - 8 december 1982

1. Pol V mottog Hans Dahlgrens brev 1982-11-17 detta datum eller dagen
därpå. Brevet med bilagor vidarebefordrades för översättning.

2.1 början av vecka 47 fick jag del av Dahlgrens brev 1982-11-21 vari bl. a.
anges att svenska regeringen skall överlämna noter till andra regeringar för
att utröna deras inställning till förslaget om en zon fri från taktiska kärnvapen
i Europa. På polmorgonbönen den 30 november redovisade jag det
planerade agerandet.

3. I början av vecka 48 utformades på pol V kommentarer och
ändringsförslag till det underlag som statsrådsberedningen tillställt kabinettssekreteraren
och som därefter överlämnats till pol V. I detta arbete
deltog förutom Mats Marling och jag själv, även polchefen. Samråd skedde
fortlöpande med kabinettssekreteraren. Resultatet av detta arbete sammanfattades
på pol V i följande två promemorior, båda daterade den 1 december
1982.

- ”Alternativ till formuleringarna i Bahrs utkast till note om en europeisk
zon fri från slagfältskärnvapen”.

- ”Zon fri från taktiska kärnvapen”.

4. I nära samråd med kabinettssekreteraren och polchefen skrevs i början
av vecka 48 utkast till instruktion för berörda ambassader samt färdigställdes
noten. Innehållet i instruktionen och texten till noten föredrogs för och
godkändes av kabinettssekreteraren den 1 december.

5. Detta utkast tillsammans med PM ”Kärnvapenfri korridor i Europa”
delgavs enhetscheferna inom politiska avdelningen och andra berörda
tjänstemän för synpunkter och för information om ärendets läge. Inga
kommentarer mottogs med anledning härav.

6. De båda PM:en under punkt 3 överlämnades med hbr den 1 december
till Hans Dahlgren i statsrådsberedningen. Dessa promemorior cirkulerades
även på politiska avdelningen.

7. Utkastet till instruktion jämte notetext vilade på pol i avvaktan på

11 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

162

reaktioner från vederbörande inom departementet och från statsrådsberedningen.

8. Under måndagen den 6 december redovisade Hans Dahlgren statsrådsberedningens
reaktioner, innebärande bl. a. att de väsentligaste av de
föreslagna förändringarna accepterades. Sedan ärendet dragits för polchefen
utsändes instruktion den 6 december till berörda utlandsmyndigheter.

På polmorgonbönen den 7 december redovisade jag ärendets läge.

Lars Norberg

KU 1982/83:30 163

Bilaga 6 M

UTRIKESDEPARTEMENTET

Pressmeddelande

1983-02-25

Den svenska noten angående en europeisk zon fri från slagfältskärnvapen

Den 8 december 1982 redovisade utrikesminister Lennart Bodström vid en
presskonferens på utrikesdepartementet huvuddragen i den sondering, som
den svenska regeringen gjorde i frågan om en centraleuropeisk zon fri från
slagfältskärnvapen. I samband med presskonferensen delades också ut en
skriftlig orientering om innehållet i den diplomatiska note, som hade gått till
regeringarna i 28 länder och till FN:s generalsekreterare. Vid den tidpunkten
ansåg sig inte regeringen kunna publicera texten i dess helhet, eftersom den
ännu inte hade nått alla mottagare. Här nedan följer den kompletta texten till
den note, som tillställdes de 28 regeringarna.

Den svenska regeringen önskar fästa den ... regeringens uppmärskamhet
på ett förslag som framlagts av den Oberoende Kommissionen för
Nedrustnings- och Säkerhetsfrågor i en rapport överlämnad till Förenta
Nationernas generalsekreterare och till generalförsamlingen under dess
andra specialsession om nedrustning.

Förslaget att skapa en zon fri från slagfältskärnvapen som sträcker sig från
Centraleuropa till bägge militäralliansernas yttersta norra och södra flanker
stöds helt av den svenska regeringen. Inga kärnstridsspetsar skulle tillåtas
inom denna zon, och ej heller deras lagring, förberedelser för förbandsläggning
av kärnladdningar eller manövrar med simulerad användning av
kärnvapen. Denna zons geografiska utsträckning skulle behöva bli föremål
för förhandlingar och bör ta viktiga lokala förhållanden i beaktande. Zonens
bredd skulle kunna vara 300 km. En tillförlitlig inspektionsmekanism skulle
självfallet vara ett viktigt ämne för förhandlingar.

Ehuru den svenska regeringen är medveten om de möjliga tekniska och
militära invändningar och svårigheter som är förknippade med tillskapandet
av en zon fri från slagfältskärnvapen i Europa skulle denna höja kärnvapentröskeln,
eftersom frestelsen att i händelse av en konflikt tidigt använda
kärnvapen skulle reduceras. En sådan zon skulle vara en första rangens
förtroendeskapande åtgärd utan att hota någon av de däri ingående staternas
säkerhet. Förhandlingarna skulle kunna befrämja eller kopplas till de
ansträngningar att uppnå en ungefärlig paritet i de konventionella styrkorna
som pågått i Wien i åtskilliga år.

KU 1982/83:30

164

Bilaga 7

Utfrågning inför konstitutionsutskottet med ambassadör Sven Hirdmän' den
22 mars 1983 angående ubåtsincidenten i Hårsfjärden i oktober 1982

Olle Svensson: Vi hälsar ambassadör Sven Hirdmän välkommen till oss.

Bland våra granskningsärenden finns ett med rubriken ubåtsaffären. Vad
vi är intresserade av är regeringens befattning med den. Då vi vet att du under
den aktuella tiden tjänstgjorde som statssekreterare i försvarsdepartementet
tänkte vi att det skulle vara värdefullt att få träffa dig för att få en beskrivning
av vad som hände.

Sven Hirdmän: Jag tjänstgjorde som statssekreterare i försvarsdepartementet
under mittenregeringen och var i full tjänst under perioden fram till den 8
oktober, då det nya statsrådet och den nye statssekreteraren trädde till.
Därefter var jag kvar i departementet ytterligare två veckor.

Ubåtsskyddskommissionen under Sven Andersson utreder de militära
detaljerna och skall lägga fram sin rapport om en månad, men det som
intresserar utskottet är ju regeringens befattning med ärendet. Jag skall
försöka redogöra för regeringens och regeringskansliets befattning med
incidenten i Hårsfjärden till och med den 8 oktober. Jag gör det till att börja
med kronologiskt.

En främmande ubåt upptäcktes inne på Hårsfjärden fredagen den 1
oktober, jag tror kl. 12.50. Två värnpliktiga såg då några master som
bedömdes tillhöra en främmande ubåt. En helikopter gick ut inom en timme,
och man vidtog åtgärder för att avspärra Hårsfjärden.

Försvarsstaben fick en rapport under eftermiddagen, och ungefär kl. 16
fredagen den 1 oktober ringde överbefälhavaren mig på departementet och
meddelade att man hade mycket säkra indikationer på att en främmande
ubåt befann sig långt inne på inre svenskt vatten i ett skyddsområde vid
Hårsfjärden. Vi diskuterade naturligtvis allvaret i situationen. ÖB berättade
om avspärrningsåtgärder och andra insatser.

Försvarsminister Torsten Gustafsson hade någon halvtimme innan ÖB
ringde lämnat departementet för att fara till Gotland. Jag ringde därför
statsminister Fälldin vid halvfemtiden och informerade honom. Sedan fick
jag tag på Torsten Gustafsson vid 6-tiden, då han fick informationen. Vidare
informerade jag utrikesdepartementet genom biträdande kabinettssekreteraren
Ulf Dinkelspiel, som i sin tur informerade utrikesminister Ullsten. -Det var de åtgärder som vidtogs när vi fick information om ubåten.

Under lördag-söndag fick vi fortsatt information från försvarsstaben om
det militära läget, men vi diskuterade också hur vi skulle handlägga

' Förutvarande statssekreterare i försvarsdepartementet.

KU 1982/83:30

165

incidenten om militärerna skulle lyckas tvinga upp ubåten till ytan. Den
bakgrund vi hade var de åtgärder som regeringen hade vidtagit i samband
med kränkningen i Gåsefjärden i Karlskrona, då regeringen fattade ett
temporärt beslut om att båten skulle kvarhållas. Vi hade också erfarenheter
från sommarens ubåtsincidenter under juni, juli och augusti, bl. a. vid
Landsort. Det ledde till att vi skisserade ett utkast till regeringsbeslut för den
händelse ubåten hade kommit upp till ytan.

Vi diskuterade under helgen också med försvarsstaben informationsaspekten.
Det fanns ett stort intresse från massmedias sida, och försvarsstabens
informationsavdelning hade starka önskemål om att få upprätta ett
presshögkvarter vid Berga. Det visade sig sedan att det var en fråga som föll
inom den militära kompetensen och från militär sida vidtogs därför åtgärder
för att upprätta ett presshögkvarter på Berga.

Under måndagen den 4 oktober fick vi fortsatta informationer från
försvarsstaben om det militära läget. Bl. a. hade man uppmärksammat en
andra ubåt som kommit in vid Sandhamn, och man hade börjat fälla
sjunkbomber. Vi hade direktkontakt med försvarsstaben och överbefälhavaren.

På f. m. den 4 ringde Torsten Gustafsson till den tillträdande försvarsministern
Börje Andersson i Borlänge för att kort informera honom om läget
vad gällde ubåtsjakten och föreslå att Börje Andersson skulle komma till
Stockholm för ett gemensamt möte, dels om ubåtsaffären och dels för
överlämnandet i samband med regeringsskiftet. På grund av Börje Anderssons
engagemang kom detta möte mellan det tillträdande och det avträdande
statsrådet inte till stånd förrän torsdagen den 7 oktober.

Tidigt på morgonen, någon gång vid 7-tiden, tisdagen den 5 oktober,
ringde ÖB mig i bostaden med anledning av militära rapporter från
Hårsfjärden. Det hade hettat till - man hade fått nya indikationer. ÖB bad
att få komma upp till departementet. Torsten Gustafsson och jag tog emot
honom, försvarsstabschefen och chefen för ubåtsanalysgruppen Emil Svensson
kl. 9.15. Då hade vi en grundlig genomgång. Man hade noterat
oljefläckar och luftbubblor, och man hade släppt sjunkbomber. Vi kom fram
till att vi borde ha ett möte med statsministern och utrikesministern och
borde föreslå statsministern att ta kontakt med oppositionsledarna.

Jag ringde efter mötet med ÖB till statsrådsberedningen och informerade
Fälldin om de uppgifter vi hade på förmiddagen den 5 och sade att det vore
önskvärt med en bredare samling.

Jag tror att Fälldin och ÖB under förmiddagen hade en egen telefonkontakt
om detta möte. Mötet ägde rum omedelbart efter riksdagens öppnande
på e. m. tisdagen den 5. Kl. 14.40 samlades statsminister Fälldin, utrikesminister
Ullsten, försvarsminister Gustafsson och justitieminister Petri från
regeringen och från oppositionen Olof Palme och Ingvar Carlsson för
socialdemokraterna och Ulf Adelsohn för moderaterna. Föredragande var
överbefälhavare Lennart Ljung och den nye försvarsstabschefen Bror

KU 1982/83:30

166

Stefenson. Från regeringskansliet deltog jag och Ulf Dinkelspiel från
UD.

Vid det mötet, som varade någon timme, gjorde ÖB och Stefenson en
grundlig genomgång av läget, vilka uppgifter man hade, vilka vapeninsatser
söm gjorts m. m.

Det rådde enighet vid detta möte med partiledarna för det första om
allvaret i den inträffade kränkningen - en kränkning som vi inte kunde
tolerera.

För det andra om att hårda åtgärder krävdes i syfte att tvinga upp ubåten
till ytan och om det berättigade i sådana åtgärder.

För det tredje fanns en medvetenhet hos alla om att dessa åtgärder kunde
leda till skador på ubåten - det var inte helt riskfritt för ubåten och dess
besättning.

För det fjärde rådde enighet om att om man fick upp ubåten till ytan borde
den tills vidare kvarhållas. Den skulle inte bara avvisas från territoriet, utan
man skulle i parallell med vad som hände på Gåsefjärden göra en
undersökning om varför den hade kommit dit.

Samma eftermiddag och kväll hade vi direkta kontakter med spaningsledningen,
vi var uppe på försvarsstaben osv.

Dagen därpå, onsdagen den 6, hade jag telefonkontakt med Börje
Andersson och informerade honom om mötet. Vi hade fortsatt kontakt med
staben. Försvarsstabschefen var uppe på departementet, och överbefälhavaren
och Thorbjörn Fälldin hade en direktkontakt. Det rörde en fråga som
diskuterades vid partiledarmötet under tisdagen, nämligen användningen av
minspärrar. Sakläget är att det är överbefälhavaren som beslutar om
åtgärderna. Alla åtgärder som vidtogs i samband med jakten beslutades av
försvarsmakten och i sista hand av överbefälhavaren, men överbefälhavaren
var ytterst noga med att se till att regeringen var informerad och ställde sig
bakom alla åtgärder han vidtog. Det gällde i synnerhet frågan om utlösande
av minor.

Under onsdagen diskuterade även Torsten Gustafsson och Fälldin
ubåtsjakten i samband med kungens lunch för den avgående regeringen.

Jag och min kollega Dinkelspiel från utrikesdepartementet var också över
hos Fälldin sista arbetskvällen - onsdagskvällen den 6 - och diskuterade ett
eventuellt regeringsuttalande med anledning av kränkningen, men regeringen
föredrog i sista hand att avvakta, eftersom vi inte hade kunnat fastställa
nationaliteten på den kränkande ubåten.

Under torsdagen den 7 träffades Torsten Gustafsson och Börje Andersson.

Torsdagen blev i övrigt dramatisk. På e. m. den 7 ringde ÖB mig och sade
att det hade skett ett utbrytningsförsök. I samband därmed hade man utlöst
minor. Jag orienterade omedelbart statsministern och försvarsministern sent
på torsdagseftermiddagen den 7. Torsten Gustafsson, som hade avsett att
lämna Stockholm för att återvända till Gotland på torsdagen den 7, beslöt

KU 1982/83:30

167

med anledning av det som hade inträffat att stanna kvar i Stockholm. Han
stannade till fredagen den 8, då Börje Andersson trädde i tjänst som ny
försvarsminister vid lunchtid. Vi hade alltså ett statsråd i tjänst hela
tiden.

Börje Andersson kom till departementet på e. m. Redan kl. 16 hade han
ett möte på departementet med överbefälhavaren, försvarsstabschefen och
några av oss andra, då man gick igenom läget efter vad som hade hänt på
torsdagen. Det ledde till att Börje Andersson beslöt att tillsammans med
försvarsstabschefen fara ut till Hårsfjärden redan på fredagskvällen den 8,
hans första tjänstgöringsdag.

Vad som därefter hände är den nya regeringens ansvar. Man kan säga att
affärens första etapp avslutades genom tillsättandet av ubåtsskyddskommissionen
den 21 oktober och statsminister Palmes uttalande den 22 oktober.

Jag kanske får lägga till ytterligare några ord om det regelverk efter vilket
vi agerade.

De grundläggande reglerna finns i 1967 års upplaga av IKFN-författningen,
som reglerar försvarsmaktens uppträdande i händelse av kränkningar av
territoriet i fred och under neutralitet. Om man ser på dessa bestämmelser
såvitt avser fartygskränkningar kan man konstatera att syftet med bestämmelserna
från 1967 är att det kränkande fartyget skall avvisas. Vidare gör
man ingen skillnad mellan kränkningar som inträffar på det yttre territorialhavet
och det inre vattnet. För det tredje sägs det att man först skall sätta in
varningsskott och varningseld och i andra hand, om ubåten inte lyder
varningarna, skall man sätta in verkningseld.

Det står också i ÖB:s tillämpningsbestämmelser till 1967 års regler att en
ubåt som har påträffats om möjligt skall tvingas upp till ytan för identifiering,
och när nationaliteten har fastställts skall den avvisas. Bestämmelsen om att
försöka få upp den till ytan står alltså även i de nu gällande reglerna.

Mot bakgrund av händelserna dels vid Huvudskär i september 1980 och
dels i Gåsefjärden föreslog regeringen förra våren att det skulle införas en ny
IKFN-förordning som på några avgörande punkter skiljer sig från den
nuvarande.

För det första inför man en skillnad mellan territorialhavet och det inre
vattnet innanför baslinjen. Olika regler gäller för dessa områden.

För det andra sägs det nu att vad gäller inre vatten skall en ubåt som där
påträffas tvingas upp till ytan. Det sägs inte vad som skall ske härefter annat
än att den skall prejas, identifieras och för vidare åtgärder föras till en
ankarplats.

Det nya författningsförslaget antogs av regeringen i juni. Därefter
inträffade en serie incidenter under juni-augusti längs kuststräckan Västervik-Norra
Kvarken, varvid utländska ubåtar konstaterades såväl vid
Landsort, Sandhamn och Södra Kvarken under juni som vid Landsort-Västervik
under augusti. Under perioden erhölls också påtagliga indikationer i

KU 1982/83:30

168

Stockholms norra skärgård och i Bottenviken. Den allvarligaste incidenten
inträffade vid Landsort i slutet av augusti. Det ledde till att vi övervägde vad
vi skulle göra om vi fick upp en ubåt till ytan. Mot bakgrund av de
erfarenheter vi hade från tidigare diskuterades det informellt med statsministern
och andra att vi skulle fatta ett ad hoc-beslut om att ubåten skall
kvarhålias. ÖB kan inte kvarhålla en ubåt, utan han skall avvisa den, men en
regering kan fatta ett beslut - vilket man gjorde i Karlskronafallet - om att en
ubåt skall kvarhålias i avvaktan på vidare åtgärder.

ÖB utfärdade temporärt striktare tillämpningsföreskrifter den 23 september
till de äldre bestämmelserna från 1967. ÖB:s tillämpningsföreskrifter
från september 1982 innebar att i vissa fall kortare tid ges mellan att
varningsskott skjutes tills man sätter in verkningseld. Man skulle förkorta
intervallet för att ubåten inte skall ha så stor chans att komma undan. Vidare
skulle verkningseld, om det blev fråga om sådan, läggas närmare ubåten än
enligt tidigare praxis. För det tredje skulle en ubåt som genom dessa åtgärder
kom upp till ytan inte få avvisas av lägre militära myndigheter innan ÖB givit
tillstånd härtill.

Arbetet med bestämmelserna har fortsatt, och ubåtsskyddskommissionen
under Sven Andersson har i skrivelse till regeringen föreslagit en ytterligare
ändring, nämligen att mot ubåtar som påträffas i inre vatten skall man, om
det är nödvändigt, sätta in verkningseld direkt utan varning. Kommissionen
har motiverat detta i sin skrivelse.

Anders Björck: Jag har några frågor som rör regeringens befattning med
ärendet - resten kan vi lämna därhän.

Gav regeringen några instruktioner till militärledningen angående vilken
typ av insatser som skulle göras? Jag talar nu om olika former av
vapenverkan.

Sven Hirdmän: Nej. Mönstret var att överbefälhavaren agerade inom ramen
för IKFN-instruktionen och de tillämpningsföreskrifter som han själv har
fastställt. Flan vidtog vissa åtgärder och informerade regeringen om dem,
men det var inte regeringen som tog initiativ till olika vapeninsatser, t. ex. att
sjunkbomber skulle fällas på något visst avstånd, utan det var hela tiden
överbefälhavaren som beslöt detta, men han höll regeringen informerad.

Anders Björck: Ställde militärledningen inga frågor eller anspråk t. ex. på att
aktivera mineringar?

Sven Hirdmän: Frågan kom upp - jag tror under onsdagen - om utnyttjande
av mineringarna. Jag vet att överbefälhavaren och statsministern hade en
direktkontakt - jag talade med överbefälhavaren om det i dag på morgonen.
Jag har för mig att han också hade någon kontakt med socialdemokraterna
om det. Det var överbefälhavaren som gav order - ”Nu avser jag att ge de och
de instruktionerna”. Med detta var statsministern införstådd.

KU 1982/83:30

169

Anders Björck: Det har i massmedia förekommit uppgifter om att en
utbrytning - uppenbarligen en lyckad sådan - skedde vid det tillfälle då den
ena minspärren under några timmar inte var aktiverad. Skedde den
inskränkningen i minspärrens möjligheter att stoppa ubåten i samråd med
regeringen? Var regeringen informerad om att man under några timmar inte
hade den aktiverad?

Sven Hirdmän: Jag kände inte till det. Den information jag fick från
överbefälhavaren gällde när utbrytningsförsöket hade ägt rum och minorna
hade utlösts. Frågan om minor hade också redovisats vid mötet två dagar
tidigare i riksdagen, på tisdagen. En aktivering av minorna kunde ju
förorsaka stora skador.

Uppgifter om att det rådde eldförbud har jag sett först i efterhand. Jag
känner inte till att regeringen skulle ha givit anvisningar till överbefälhavaren
eller försvarsmakten om eldförbud. Jag tror det bara är spekulationer. Jag
tror man måste avvakta ubåtsskyddskommissionens rapport.

Anders Björck: Det har också i massmedia förekommit uppgifter, som i hög
grad berör regeringen, om att kontakter skulle tagits av främmande makt via
neutralt land för att på något sätt få fri lejd för ubåten. Är dessa uppgifter
vederhäftiga?

Sven Hirdmän: Såvitt jag vet är det bara spekulationer. Om jag kommer ihåg
rätt uppgav nyhetsbyrån ANSA i något meddelande att det skulle
förekommit kontakt i Schweiz mellan svenska regeringen och främmande
makt. Jag har till dags dato inte sett något som helst belägg för detta, och jag
befattar det som ren spekulation. Jag känner inte till någon sådan
kontakt.

Det har varit diskussioner också om norsk medverkan, och jag tror det
beror på ett missförstånd. Den nye norske överbefälhavaren general Hauge
gjorde sitt första officiella besök i Sverige just under tiden 1-8 oktober, så
han befann sig i Stockholm under den här perioden. Lennart Ljung skulle ha
rest med Hauge under hans rundresa men tvingades avstå. Det uppmärksammades
i pressen att den norske överbefälhavaren var här, och det ledde
till skriverier om norsk medverkan. Sedan har det figurerat uppgifter i norsk
press om att Sverige skulle ha bett Norge om hjälp, men det finns ingen grund
för detta. Något sådant har inte förekommit.

Nils Berndtson: Jag vill ställa en fråga som gäller rollfördelningen vid
information till allmänheten. Även om det är militären som sköter
spaningsuppgifter får det väl inte råda någon tveksamhet om regeringens roll
och ansvar. Kan man dra några erfarenheter beträffande informationen av de
här händelserna?

Sven Hirdmän: Det är en fråga som många har tänkt mycket på. Om vi går
tillbaka till ubåtsaffären 1980 i Stockholms skärgård var informationsgiv -

KU 1982/83:30

170

ningen mycket förvirrad. Marinen gav vissa informationer, försvarsstaben
andra, UD ett tredje slag och försvarsdepartementet ett fjärde. Verksamheten
var inte sammanhållen.

Desto bättre gick det kanske vid Gåsefjärden. Då var informationstjänsten
sammanhållen av försvarsmakten under överbefälhavaren, och alla tyckte
det fungerade bra.

Vid incidenten i Hårsfjärden hade väl försvarsstabens informationsavdelning
ambitionen att ordna informationstjänsten på samma sätt som man hade
gjort vid Karlskrona med ett sammanhållet presshögkvarter. Det gick inte
lika bra av det skälet att man i fallet Gåsefjärden hade grepp om en ubåt, och
det hade man inte i Hårsfjärden. Regeringen och kanslihuset ansåg att så
länge den militära jakten på ubåten försiggick efter olika indikationer men
innan man hade fått tag på en ubåt låg ansvaret inom de militära
myndigheternas domvärjo. Det blev fråga om beslut av regeringen och
eventuellt diplomatiskt agerande först i samband med att man skulle ha fått
upp en ubåt till ytan.

Detta var rollfördelningen. Under hela Hårsfjärdsincidenten låg hela
ansvaret, inklusive ansvaret för informationen, hos de militära myndigheterna.

Olle Svensson: Sammanträdde försvarsrådet under den här tiden?

Sven Hirdmän: Nej.

Bertil Fiskesjö: I samband med att vi granskade ubåtsaffären utanför
Karlskrona ägnade utskottet ganska stor uppmärksamhet åt immunitetsfrågan.
I papper som vi fått finns angivet att de här frågorna var föremål för
övervägande inom justitiedepartementet.

Gjorde man inför eventualiteten att den sannolika eller möjliga ubåten
skulle tvingas upp några förnyade överväganden om hur man skulle hantera
den besvärliga immunitetsfrågan?

Sven Hirdmän: Ja, i viss utsträckning. Vi använde de erfarenheter vi gjort i
Karlskrona och som författningsmässigt finns formulerade i den nya
IKFN-förordning som inte träder i kraft förrän den 1 juli 1983 men som
antogs av regeringen efter hörande av utrikesnämnden förra sommaren.

I den nya IKFN-förordningen lyder § 5: ”Om regeringen inte för ett visst
fall föreskriver något annat, skall för tillträde till och åtgärder ombord på ett
utländskt statsfartyg eller statsluftfartyg medgivande inhämtas av chefen för
fartyget. För visitation av statsfartyg eller statsluftfartyg som har kommit in
till riket utan att ha rätt till det behövs dock inte medgivande, om fara för
säkerheten på platsen bedöms föreligga.”

Nyckelorden är ”om regeringen inte för ett visst fall föreskriver något
annat”. Det betyder att om regeringen anser att det föreligger brott mot
tillträdesförordningen eller andra lagar och förordningar eller kränkning av
suveräniteten osv., kan regeringen föreskriva ad hoc att det inte behövs

KU 1982/83:30

171

tillstånd av fartygets befälhavare för tillträde till fartyget och åtgärder
ombord. Vidare finns det också ett undantag som gäller säkerheten på
platsen. Det tar närmast sikte på flygplan som kanske har explosiva varor
ombord eller andra situationer där man inte har tid att avvakta diplomatiska
formaliteter.

Vad beträffar vår mentala beredskap för det fall att man hade kunnat
tvinga upp den ubåt som jagades på Hårsfjärden, vill jag säga att vi
förmodligen hade gått vidare med samma åtgärder som i Karlskrona. Jag kan
läsa upp det utkast till regeringsbeslut som vi diskuterade och om vilket det
fanns partipolitisk enighet:

”Överbefälhavaren har meddelat att försvarsmakten har tvingat upp en
främmande ubåt till ytan vid Hårsfjärden inom svenskt skyddsområde.

Med anledning av den grova kränkning av Sveriges sjöterritorium som
ubåten gjort sig skyldig till föreskriver regeringen att ubåten genom
överbefälhavarens försorg skall föras till särskild ankarplats och där
kvarhållas i avvaktan på vidare beslut av regeringen.”

Man skulle ha fastställt ubåtens nationalitet enligt de gamla bestämmelserna,
och sedan hade man förmodligen fattat ett andra regeringsbeslut om
att uppdra åt ÖB att utreda anledningen till och omständigheterna kring
kränkningen. Det hade troligen även innefattat förhör med besättningen. -Det var mönstret för vårt agerande.

Olle Svensson: Jag tackar dig för att du lämnat dessa värdefulla uppgifter.

KU 1982/83:30

172

Bilaga 8

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av förre handelsministern Björn
Molin den 21 april 1983 angående viss vapenexport

Olle Svensson: Vi börjar sammanträdet med en utfrågning. I dag är det förre
handelsministern Björn Molin som har kallats hit med anledning av en fråga
om vapenexport till USA och luftförsvarssystemet DIVAD. Vår praxis är att
först ge ordet till den som har inbjudits.

Björn Molin: Jag skall helt kort inledningsvis säga att regeringens handläggning
av ärenden om krigsmaterielexport bygger på de riktlinjer för
krigsmaterielexport som riksdagen har antagit senast våren 1982 och
dessförinnan 1971. Beslutet 1982 var, som utskottets ledamöter väl känner
till, i huvudsak en bekräftelse av beslutet 1971. Det betyder att vi har ett
generellt förbud mot export av krigsmateriel och att riktlinjerna anger i vilka
fall man kan ge dispens från detta exportförbud.

När det gäller det nu aktuella ärendet, dvs. DIVAD-projektet, där Bofors
försäljer viss luftvärnsmateriel, som skall ingå i ett luftvärnsbatteri av ganska
stor omfattning, skedde under min tid som handelsminister inte något
ställningstagande till ett generellt utförseltillstånd. Jag vill alltså inledningsvis
understryka att det under min tid som handelsminister inte lämnades
någon dispens från förbudet mot export av krigsmateriel generellt när det
gäller det här projektet. Däremot hade det vid ett antal tillfällen, innan jag
blev ansvarig för dessa frågor i regeringen, lämnats tillstånd för utförsel till
Förenta staterna av vissa delleveranser som skulle användas i samband med
demonstrationer och utprovningar. Regeringen hade vid de tillfällena haft
anledning att ta ställning, men jag vill understryka att det inte skedde under
den tid som jag var handelsminister.

Det jag nu har sagt betyder inte att j ag inte hade anledning att sätta mig in i
frågan och ta ställning till den. Dels fick jag vid ett par tillfällen frågor om
Bofors medverkan i DIVAD-projektet i riksdagen, och då hade jag
anledning att se på den här saken, dels är det naturligtvis så att om jag hade
kommit till slutsatsen att riktlinjerna för krigsmaterielexport entydigt talade
mot att Bofors skulle få dispens, när och om man kom in med en sådan
ansökan, hade jag självfallet tagit kontakt med Bofors och klargjort detta för
dem och därmed väl i realiteten hindrat att ett definitivt kontrakt
tecknades.

Jag har ingen anledning att gå in på de regler som gäller för krigsmaterielexport.
De är ju väl kända för riksdagens ledamöter, så vad jag nu sagt
kanske kan räcka som inledning.

Nils Berndtson: Du säger att du hade haft möjlighet att hindra exporten.
Vilken var din bedömning vid den tidpunkten? Bestämmelserna talar ju inte

KU 1982/83:30

173

bara om stat som är invecklad i krig utan också om stat som är invecklad i
internationell konflikt, som kan befaras leda till väpnad konflikt. Kan man
inte anse att USA mer eller mindre regelmässigt befinner sig i den
situationen?

Björn Molin: Som jag nyss sade hade jag givetvis möjlighet att diskutera den
här frågan med Bofors - och gjorde det också. Vid ett tillfälle då jag var
relativt ny som handelsminister hade jag en genomgång med Bofors om ett
antal krigsmaterielfrågor. Om jag därefter hade kommit till slutsatsen, att
det här projektet entydigt var av den arten att riktlinjerna skulle omöjliggöra
export, hade jag klargjort det för Bofors. På den punkten har jag haft
anledning att sätta mig in i ärendet, även om det inte finns ett formellt
regeringsbeslut om ett utförseltillstånd.

När det gäller den fråga som Nils Berndtson ställer ligger det väl i vad jag
redan har sagt att jag gjorde bedömningen att Förenta staterna inte var en
stat som enligt riktlinjerna var utesluten som mottagare av svensk
krigsmaterielexport. Detta gäller alla tre huvudkriterierna: Förenta staterna
var inte i krig, var inte inblandade i internationell konflikt som kunde befaras
leda till väpnad konflikt och hade inte inre väpnade oroligheter.

Nils Berndtson: För att få belyst ungefär vilka kriterier man har för att
bedöma situationen vill jag ställa följande fråga: Hur skulle du i dag ha
bedömt samma ärende, bl. a. med hänsyn till vad som sker i Centralamerika
och den uppladdning där som USA ändå är inblandat i? Det kan vara viktigt
att få svar på den frågan och få veta vilka bedömningar man gör av riskerna
för att ett land kan komma att bli invecklat i en konflikt.

Björn Molin: Jag tror att konstitutionsutskottets ledamöter förstår att jag
inte kan ge ett rakt svar på en sådan hypotetisk fråga och inte heller bör göra
det. Men låt mig ge ett indirekt svar på frågan och påminna om att under min
tid som handelsminister ägde den öppna konflikten om Falklandsöarna rum.
Vi drog då slutsatsen att när den konflikten pågick innebar riktlinjerna ett
hinder för krigsmaterielexport till Storbritannien - självfallet också till
Argentina, men Argentina var av andra skäl uteslutet, medan däremot
Storbritannien dessförinnan betraktades som ett land till vilket riktlinjerna
inte lade något hinder i vägen för krigsmaterielexport. Men när konflikten
om Falklandsöarna uppstod och blev akut kom vi till slutsatsen, att vi inte
kunde fullfölja de leveranser av krigsmateriel till Storbritannien som det
hade givits tillstånd till, och några nya tillstånd gavs inte. Detta är ett aktuellt
exempel under den tid jag var handelsminister som litet grand belyser den
fråga som Nils Berndtson ställt.

Det kan aldrig vara så att en stat är en gång för alltid given som godtagbar
mottagare av svensk krigsmateriel eller en gång för alltid utesluten, utan det
sker successiva omprövningar. Man får ta hänsyn också till krigsrisker i olika
områden. Den slutsats jag drog under den tid jag var ansvarig var att det inte

KU 1982/83:30

174

fanns någonting i riktlinjerna som omöjliggjorde att tillstånd beviljades för
export till Förenta staterna.

Nils Berndtson: Får jag ställa en fråga som sammanhänger med att Björn
Molin säger att under hans tid som handelsminister gjordes inget generellt
ställningstagande i fråga om denna vapenexport. Hur långt hade den här
affären avancerat innan du tillträdde som handelsminister?

Vilka informationer lämnade du till den nya regeringen vid regeringsskiftet
förra hösten?

Björn Molin: Jag lämnade inga informationer till den nytillträdande
regeringen. Det är, som säkert är känt, praxis att sådant görs på
tjänstemannaplanet. Mitt svar är: Jag har inte haft någon kontakt med den
nya regeringen i den frågan.

När det gäller hur långt detta ärende hade avancerat när jag tillträdde som
handelsminister tror jag att det delvis framgår av ett material som
konstitutionsutskottets ledamöter har tillgång till.

Under rätt många år hade det pågått en utprovning i USA av olika system.
Det ena alternativet var att Ford samarbetade med Bofors. Det andra
alternativet var, vill jag minnas, att General Motor samarbetade med det
schweiziska företaget Oerlikon. För att dessa utprovningar skulle kunna äga
rum hade det skett delleveranser från Sverige till USA. Utprovningarna i
USA drog ut på tiden ganska mycket. När jag tillträdde som handelsminister
gavs informationen att dessa utprovningar hade utfallit till Ford-Bofors
förmån. Det fanns alltså anledning räkna med att amerikanarna allvarligt
skulle överväga att utnyttja det svensktillverkade eldröret. Man hade
dessutom, vill jag minnas, i USA förhandlat sig fram till vissa licensoptioner.
Bägge dessa saker tydde ju på att det fanns anledning att allvarligt räkna med
att det kunde bli en definitiv affär.

Nils Berndtson: Gjordes det definitiva ställningstaganden under din tid som
handelsminister?

Björn Molin: Om Nils Berndtson med definitivt ställningstagande menar att
det under min tid som handelsminister skulle ha getts tillstånd till utförsel av
hela det här projektet är svaret nej.

Nils Berndtson: Var det beslutet fattat redan tidigare?

Björn Molin: Nej.

Nils Berndtson: Det är den nya regeringens bord, menar du?

Björn Molin: Denna typ av regeringsbeslut är hemliga, så jag vet bara vad
som skedde under min tid. Jag har ingen insyn i vad som har skett under den
nya regeringens tid.

KU 1982/83:30

175

Olle Svensson: Det finns ett material i det svar från utrikeshandelsminister
Hellström som gavs i riksdagen den 10 mars 1983 om den nuvarande
regeringens inställning i den här frågan.

Utrikesnämnden har väl varit inkopplad på detta ärende i ett tidigt
skede?

Björn Molin: Ja, det är riktigt. Jag gjorde den bedömningen att det framför
allt på grund av affärens storlek men också av andra skäl var motiverat att
redovisa ärendet för utrikesnämnden. I juni 1982 föredrogs ärendet i
utrikesnämnden, och det förekom då ingen erinran. Jag tolkade det så att
utrikesnämnden hade samma bedömning om tillämpningen av riktlinjerna
på det här fallet som jag hade.

Olle Svensson: Då det inte tycks finnas fler frågor ber jag att få tacka Björn
Molin för denna muntliga komplettering.

KU 1982/83:30

176

Bilaga 9

PM angående tillstånd att utföra använt kärnbränsle

1. Gransknings/rågan

I en till konstitutionsutskottet den 10 januari 1983 ingiven skrivelse har
riksdagsman Oswald Söderqvist (vpk) begärt granskning av regeringens
beslut den 5 januari 1983 om tillstånd för statens vattenfallsverk och
Sydsvenska Värmekraft AB att till Compagnie Générale des Matiéres
Nucléaires (Cogema) i Frankrike utföra bestrålat bränsle som använts i
kärnkraftsreaktorer för upparbetning enligt kontrakt.

Skrivelsen har följande lydelse:

För konstitutionsutskottets granskning anmäles härmed regeringens och
dess energiministerns handläggning av beslutet om utförsel av 57 ton utbränt
kärnbränsle från de svenska reaktorerna till upparbetning i Frankrike.

Beslutet strider mot lag 21 arpil 1977 om särskilt tillstånd att tillföra
kärnreaktor kärnbränsle, den så kallade villkorslagen, och bör därför
ogiltigförklaras.

Villkorslagen förutsätter att det skall visas ”hur och var en helt säker slutlig
förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske”.

I kontraktet mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB och franska
COGEMA garanteras dock ingenting om hur avfallet slutligen kommer att se
ut, om och när det återsänds, varför det inte heller finns några garantier för
att det upparbetade avfallet någonsin skall kunna slutförvaras på ens ett
säkert sätt.

2. Regeringsbesluten den 5 januari 1983

Regeringen biföll en av statens vattenfallsverk ingiven ansökan om
tillstånd enligt atomenergilagen (1936:306) att till Cogema utföra 48 patroner
med bestrålat kärnbränsle innehållande 21 888 kg uran som använts i
kärnkraftsreaktorn Ringhals 2. Med anledning av en annan ansökan av
Sydsvenska Värmekraft AB om att utföra 507 patroner med bestrålat
kärnbränsle innehållande 90 000 kg uran som använts i kärnkraftsreaktorerna
Barsebäck 1 och 2 beslöt regeringen att medge utförsel av 198
patroner.

Utförseltillståndet gäller i båda fallen till och med den 25 augusti 1984.

Enligt regeringsbeslut den 16 november 1978 med stöd av 4 § atomenergilagen
föreskrivs att av Sydsvenska Värmekraft AB och statens vattenfallsverk
ägt uran inte får överlåtas utan särskilt tillstånd av regeringen eller, i
vissa fall, av statens kärnkraftsinspektion.

Regeringen föreskriver i besluten den 5 januari 1983 om utförseltillstånd
med stöd av 4 § atomenergilagen att instruktioner angående förflyttning från
upparbetningsanläggningen av det bestrålade bränslet eller därav utvunnet
uran eller plutonium inte får lämnas utan regeringens tillstånd.

KU 1982/83:30

177

Som underbilagor 1-3 har de aktuella regeringsbesluten och ett pressmeddelande
intagits. Den skriftväxling som redovisas i besluten finns intagen i
den av UD utgivna serien Sveriges överenskommelser med främmande
makter SÖ 1979:99 till vilken hänvisas.

3. Gällande regler

Enligt atomenergilagen fordras tillstånd för att ta befattning med uran,
plutonium eller annat ämne som används som atombränsle eller är ägnat att
omvandlas till atombränsle, liksom förening, vari sådant ämne ingår. Också
använt atombränsle omfattas av tillståndsplikten (1 §). Tillstånd krävs vidare
för att uppföra, inneha eller driva atomreaktorer eller anläggning för
bearbetning av sådant ämne eller förening som nyss har sagts. Detsamma
gäller beträffande anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av
använt atombränsle eller radioaktivt avfall som uppkommer vid användning
av atombränsle eller vid bearbetning av använt atombränsle (2 §).

Regeringen har i beslut den 16 november 1978 meddelat vissa nya villkor
för samtliga, av regeringen, meddelade tillstånd enligt 1 § atomenergilagen.
Dessa innebär att, när klyvbart material som avses i 1 § första och andra
styckena atomenergilagen förvärvas eller införs i Sverige, anmälan därom
skall göras till statens kärnkraftsinspektion. Vidare får överlåtelse av sådant
material som omfattas av tillståndet ske endast efter tillstånd av regeringen
eller, om överlåtelsen avser material och mängd som avses i 2 § förordningen
(1976:12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen (1956:306), m. m.,
av statens kärnkraftsinspektion.

Tillstånd krävs enligt atomenergilagen också för att ur riket föra nyss
angivet ämne eller förening samt använt atombränsle (3 §).

Fråga om tillstånd prövas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer. Regeringen kan föreskriva att utförsel av utrustning eller
material som särskilt har konstruerats eller iordningställts för bearbetning,
användning eller framställning av särskilt klyvbart material inte får äga rum
utan tillstånd (3 § andra stycket). Föreskrifter har meddelats i förordningen
(1975:20) om förbud mot utförsel av utrustning eller material för utvinning av
atomenergi, m. m.

Tillstånd enligt atomenergilagen kan tidsbegränsas och förses med villkor
såväl när tillståndet meddelas som under tillståndets giltighetstid (4 §). För
detta krävs att villkoret är påkallat av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän
synpunkt.

Tillsyn över efterlevnaden av atomenergilagens föreskrifter om tillståndsplikt
och av meddelat villkor utövas av myndighet som regeringen
bestämmer (5 §).

Regeringen har hittills vid meddelande av tillstånd enligt atomenergilagen
överlåtit till tillsynsmyndigheten att uppställa de närmare villkor som skall
gälla för tillståndet.

Verksamheten på atomenergiområdet regleras vidare av strålskyddslagen
(1958:110) vad gäller joniserande strålning. Beträffande skadeståndsansvaret
för atomskada finns bestämmelser i atomansvarighetslagen (1968:45) och
i lagen (1963:158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift. Vissa
ersättnings och skyddsfrågor i samband med olyckor i atomenergianläggningar
regleras i lagen (1960:457) om ersättning på grund av medverkan i
skyddsarbete vid olyckor i atomenergianläggningar m. m. Utöver nu

12 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

178

nämnda lagar finns lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra
kärnreaktorn kärnbränsle, m. m., den s. k. villkorslagen. Enligt denna lag
skall frågor avseende hanteringen av högaktivt avfall och använt kärnbränsle
redovisas och prövas innan en kärnreaktor första gången får tillföras
kärnbränsle. Villkorslagen tillkom som en komplettering till atomenergilagen
eftersom denna inte närmare reglerar hur det använda kärnbränslet eller
det radioaktiva avfallet skall omhändertas. I villkorslagen finns även
föreskrifter om ersättning i det fall drifttillstånd vägras eller villkorslagen i
annat fall föranleder att meddelat tillstånd enligt atomenergilagen inte kan
utnyttjas.

Statens kärnkraftsinspektion är tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen
och har vidare vissa uppgifter enligt kungörelsen (1968:46) med förordnanden
enligt atomansvarighetslagen den 8 mars 1968 (nr 45). Kärnkraftsinspektionens
tillsyn gäller uppförande och drift av atomenergianläggningar.
Tillsynen omfattar vidare tillverkning och hantering av kärnbränsle samt
hantering, lagring och förvaring av aktivt avfall från kärntekniska anläggningar.
Tillsynen innebär kontroll av skyddet mot olika olyckor som kan leda
till skada på människor eller miljö och kontroll av skyddet mot otillåten
användning av nukleärt material.

4. Frågans behandling i riksdagen

Utförselfrågan har tagits upp i två frågor, dels av Pär Granstedt (c), dels
Gunnel Jonäng (c).

Granstedt frågade den 8 december 1982 statsrådet Birgitta Dahl hur
regeringen avser att skapa fullständiga garantier mot att svensk kärnavfall
kan komma att missbrukas i utländskt kärnvapenprogram. Jonäng frågade
den 24 januari 1983 utrikesministern om han är beredd medverka till en
omprövning av beslutet om utförsel av använt kärnbränsle.

Båda frågorna besvarades i ett sammanhang den 3 februari 1983 av
statsrådet Birgitta Dahl. Svaret har följande lydelse:

Jag vill först slå fast att klyvbart material från Sverige inte på några villkor
får användas till kärnladdningar.

Jag vill också erinra frågeställarna om att anledningen till att vi ställts inför
dessa problem är de bindningar till upparbetning som blev följden av de
borgerliga regeringarnas handlande, såsom 1976 års regeringsdeklaration,
där upparbetning utpekas som enda alternativ, samt villkorslagen (1977:140)
och de beslut som fattats med anledning av den, t. ex. att godkänna
upparbetningsavtalen som grund för laddningstillstånd. Vidare har affärsavtalen
knutits till en av regeringen Fälldin framförhandlad mellanstatlig
överenskommelse med Frankrike. Jag vill också erinra om att socialdemokraterna
hela tiden har motsatt sig såväl villkorslagen som upparbetningsavtalen.

Regeringens handlande utgår från principen att det nu gäller att trots dessa
bindningar skapa garantier mot att Sverige ens riskerar att bidra till
kärnvapenspridning.

Det plutonium som separeras vid upparbetning enligt avtalen kommer att
förbli svensk egendom. Kraftföretagen måste ha tillstånd av regeringen eller i
vissa fall statens kärnkraftsinspektion för att överlåta plutoniet. För
plutonium som separeras i upparbetningsanläggningen i La Hague i

KU 1982/83:30

179

Frankrike gäller dessutom att den svenska och den franska regeringen båda
måste ha godkänt plutoniets fortsatta hantering och användning, innan det
får förflyttas från anläggningen. Regeringen har dessutom träffat en
överenskommelse med den franska regeringen om att allt svenskt material i
La Hague-anläggningen skall stå under kontroll av Internationella atomenergiorganet.
Sådan kontroll gäller även materialet som förts till Sverige. På
detta sätt skapas en garanti mot varje användning av materialet i strid mot
den svenska regeringens intentioner.

Vidare är, av de skäl jag nyss anfört, någon omprövning av beslutet inte
aktuell.

Oswald Söderqvist tog i en interpellation till statsrådet Birgitta Dahl den 26
november 1982 upp ett antal frågor om utvecklingen inom kärnkraftsområdet;
bl. a. frågade han ”vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att stoppa
upparbetningen av svenskt kärnkraftsavfall?”

I sitt interpellationssvar den 7 februari 1983 svarade statsrådet Dahl bl. a.
följande:

Regeringen är i princip emot att - såsom de tidigare regeringarna gjort - i
realiteten binda företagen vid upparbetning av använt kärnbränsle. Upparbetning
bör inte komma i fråga för den mängd - ca 90 % av den beräknade
totala mängden använt bränsle från det svenska programmet - för vilken
avtal om upparbetning ej har slutits. Detta kräver dock en översyn av
gällande lagstiftning.

Utförselfrågan behandlades även under den allmänpolitiska debatten den
3 februari 1983.

5. Genomförd utredning

Atomlagstiftningskommittén tillsattes i februari 1979. Kommittén skall
enligt sina direktiv bl. a. särskilt studera behovet av lagstiftning som
föreligger i samband med omhändertagande av använt kärnbränsle och
högaktivt avfall. Det förslag till lagstiftning som kommittén lämnar bör enligt
direktiven ”vad beträffar använt kärnbränsle och aktivt avfall, utformas så
att statsmakterna får ett fast grepp om hela avfallsfrågan. I detta sammanhang
bör även studeras frågan om att förknippa tillstånd enligt atomenergilagen
med vissa skyldigheter. Bl. a. bör i den nya lagstiftningen slås fast att
tillståndsinnehavaren har skyldighet att svara för sådana utgifter och
åtgärder som beror av verksamheten och som uppkommer efter det att den
har upphört. Kommitténs förslag till lagstiftning i förening med resultatet av
bl. a. det inhemska och internationella arbetet inom kärnavfallsområdet bör
utgöra en del av grunden till den prövning av hela avfallsfrågan som bör ske
omkring 1982-1983.”

Kommittén har den 25 februari 1983 avslutat sitt arbete vilket redovisas i
betänkandet Lagstiftningen på kärnenergiområdet SOU 1983:9.

KU 1982/83:30

180

6. Tidigare behandling i KU av frågor rörande villkorslagen och Cogemaavtalet Utskottet

har i granskningsarbetet (KU 1978/79:30) behandlat frågan om
villkorslagens tillämpning. Utskottet fann inte anledning att uttala någon
kritik. I en reservation (s) uttalades kritik mot regeringens handläggning.
Riksdagen följde utskottet.

Frågan rörande avtalet med Cogema behandlades av utskottet i granskningen
1981 (KU 1980/81:25). Granskningen föranledde inte något uttalande
från utskottets sida.

7. Aktuell skriftväxling

I regeringsbesluten - anges att enighet nåtts mellan den franska och den
svenska regeringen om att Internationella atomenergiorganet (IAEA) skall
kontrollera såväl det svenska bränsle som lagras i La Hague-anläggningen
som det uran och plutonium som erhålls vid upparbetningen.

Från UD har överlämnats brev som utväxlats mellan de franska och
svenska myndigheterna. Breven har översatts till svenska och tillförs ärendet
som underbilaga 4.

8. De bakomliggande igångsättningsbesluten

De aktuella regeringsbesluten om utförsel gäller Ringhals 2 och Barsebäck
1 och 2. De två förstnämnda blocken startades år 1975 och berörs inte av
villkorslagen. Beslut om laddningstillstånd för Barsebäck 2 meddelades
enligt 3 § villkorslagen vari krävs företeende av godtagbart upparbetningsavtal.
Regeringens ”laddningstillstånd” för Barsebäck gavs den 22 december.
Tillståndet gällde t. o. m. år 1979. Tillstånd till fortsatt drift meddelades
av regeringen den 21 juni 1979.

9. Departementets redovisning

Från industridepartementet har på begäran inkommit en sammanfattande
redovisning av ärendets handläggning. Se underbilaga 5.

10. Övrigt

Vad gäller SIPRLs arbete med frågor rörande relation mellan upparbetning
av kärnkraftsavfall och kärnvapenproduktion har SIPRI i sin senaste
årsbok för 1982 behandlat frågor om omvandling av använt kärnbränsle till
vapenplutonium och uttalat sig varnande för utvecklingen på området. Enligt
dr Bopendre Yamani har SIPRI inte företagit några speciella undersökningar
i denna fråga. Vissa studier planeras emellertid.

KU 1982/83:30

181

Underbilaga 1

Avskrift

REGERINGSBESLUT

1983-01-05

Sydsvenska Värmekraft AB

Barsebäcksverket

Box 524

240 21 LÖDDEKÖPINGE

Tillstånd att föra ut bestrålat kärnbränsle

Statens kärnkraftinspektion (SKI) har den 20 september 1982 med eget
yttrande överlämnat en ansökan av Sydsvenska Värmekraft AB om tillstånd
att till Compagnie Générale des Matiéres Nucléaires (Cogéma), Frankrike,
utföra 507 likadana patroner med bestrålat bränsle, tillsammans innehållande
90 000 kg uran, varav 870 kg U-235, och 670 kg plutonium. Materialet är
av amerikanskt ursprung. Bränslet har använts i kärnkraftsreaktorerna
Barsebäck 1 och 2. Det använda bränslet avses lagras i Cogémas anläggningar
i La Hague, Cherbourg, för att senare upparbetas där enligt tidigare
ingångna kontrakt mellan Cogéma och Svensk Kärnbränsleförsörjning AB
(SKBF). SKI har tillstyrkt bifall till ansökningen.

Det material som kommer att erhållas vid upparbetningen tillhör
Sydsvenska Värmekraft AB. Av handlingarna i ärendet framgår att
materialet inte får förflyttas från upparbetningsanläggningen utan instruktion
från SKBF. Av dessa handlingar framgår vidare att SKBF förbundit sig
att ge Cogéma endast sådana instruktioner som bolaget av ägaren till
materialet erhållit i uppdrag att vidarebefordra. Det framgår också att
Sydsvenska Värmekraft AB har förbundit sig att lämna sådana instruktioner
först efter samråd med SKI.

I en skriftväxling den 10 juli 1979 mellan den svenska och den franska
regeringen i anslutning till upparbetningskontrakten mellan Cogéma och
SKBF föreskrivs bl. a. att villkoren för innehav, lagring och användning av
plutonium vid dettas återskeppning från Frankrike skall bli föremål för en
särskild överenskommelse mellan de båda regeringarna. Beträffande radioaktivt
avfall från upparbetningen föreskrivs att upparbetningsverksamheten
kommer att påbörjas endast om de till avfallets återsändande knutna
villkoren och de praktiska arrangemangen bedöms som tillfredsställande av
de båda regeringarna.

Enighet har vidare nåtts mellan den svenska och den franska regeringen
om att Internationella atomenergiorganet skall kontrollera såväl det svenska
bränsle som lagras i La Hagueanläggningen som det uran och plutonium som
erhålls vid upparbetning därav.

KU 1982/83:30

182

Regeringen medger utförsel av 198 av de bränslepatroner som omfattas av
ansökningen. Tillståndet gäller till och med den 25 augusti 1984.

I regeringsbeslut den 16 november 1978 med stöd av 4 § atomenergilagen
(1956:306) föreskrivs att av Sydsvenska Värmekraft AB ägt uran och
plutonium inte får överlåtas utan särskilt tillstånd av regeringen eller, i vissa
fall, av SKI.

Regeringen föreskriver med stöd av 4 § atomenergilagen att instruktioner
angående förflyttning från upparbetningsanläggningen av det bestrålade
bränslet eller därur utvunnet uran eller plutonium inte får lämnas utan
regeringens tillstånd.

På regeringens vägnar

Birgitta Dahl

Per Strangert

KU 1982/83:30

183

Underbilaga 2

Avskrift

REGERINGSBESLUT

1983-01-05

Statens vattenfallsverk
162 87 VÄLLINGBY

Tillstånd att föra ut bestrålat kärnbränsle

Statens kärnkraftinspektion (SKI) har den 20 september 1982 med eget
yttrande överlämnat en ansökan av statens vattenfallsverk om tillstånd att till
Compagnie Générale des Matiéres Nucléaires (Cogéma), Frankrike, utföra
48 patroner med bestrålat bränsle, tillsammans innehållande 21 888 kg uran,
varav 133,9 kg U-235 och 199,4 kg plutonium. Materialet är av amerikanskt
ursprung. Bränslet har använts i kärnkraftsreaktorn Ringhals 2. Det använda
bränslet avses lagras i Cogémas anläggningar i La Hague, Cherbourg, för att
senare upparbetas där enligt tidigare ingånget kontrakt mellan Cogéma och
Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF). SKI har tillstyrkt bifall till
ansökningen.

Det material som kommer att erhållas vid upparbetningen tillhör statens
vattenfallsverk. Av handlingarna i ärendet framgår att materialet inte får
förflyttas från upparbetningsanläggningen utan instruktion från SKBF. Av
dessa handlingar framgår vidare att SKBF förbundit sig att ge Cogéma endast
sådana instruktioner som bolaget av ägaren till materialet erhållit i uppdrag
att vidarebefordra. Det framgår också att statens vattenfallsverk har
förbundit sig att lämna sådana instruktioner först efter samråd med SKI.

Regeringen bifaller ansökningen om utförseltillstånd. Tillståndet gäller till
och med den 25 augusti 1984.

I regeringsbeslut den 16 november 1978 med stöd av 4 § atomenergilagen

KU 1982/83:30

184

(1956:306) föreskrivs att av statens vattenfallsverk ägt uran och plutonium
inte får överlåtas utan särskilt tillstånd av regeringen eller, i vissa fall, av
SKI.

På regeringens vägnar

Birgitta Dahl

Per Strangert

KU 1982/83:30

185

Underbilaga 3

INDUSTRIDEPARTEMENTET
Statsrådet Birgitta Dahl

Informationssekreterare
Per Åhlström

Pressmeddelande
1983-01-05 Nr 3/83

Regeringen har nu beslutat hur använt kärnbränsle ska hanteras den
närmaste framtiden.

Regeringen tillåter utförsel av de 57 ton bränsle som enligt gällande avtal
ska upparbetas i den befintliga anläggningen UP 2 i La Hague i Frankrike.

Beslut om utförsel av bränsle som enligt avtalen ska upparbetas i den ännu
inte färdiga anläggningen UP 3 anstår tills vidare.

Övriga riksdagspartier inbjuds till överläggningar om hur använt kärnbränsle
ska hanteras i framtiden.

- Tyvärr har vi hamnat i en tvångssituation genom att de borgerliga
regeringarna varit helt inriktade på att använt kärnbränsle ska upparbetas,
säger energiminister Birgitta Dahl.

- Kraftindustrin har inrättat sig efter de borgerliga regeringarnas beslut
och förutsatt att bränslet ska upparbetas. Det finns därför mycket små
möjligheter att lagra använt kärnbränsle vid kärnkraftverken, och det
mellanlager för bestrålat kärnbränsle som är under byggnad blir klart först
om ett par år.

- Om kraftföretagen inte får föra ut en viss mängd använt kärnbränsle från
Barsebäck 2 och Ringhals 2 tvingas man att stänga dessa reaktorer, säger
Birgitta Dahl. Ett förbud mot utförsel av använt bränsle skulle dessutom
innebära att man rycker undan grunden för de driftstillstånd som getts enligt
villkorslagen för Barsebäck 2, Ringhals 3 och 4 samt Forsmark 1 och 2.

- Att ta fem reaktorer ur drift skulle medföra svår elbrist i landet och att
fatta ett sådant beslut av enbart politiska skäl är oacceptabelt, framhåller
energiministern.

Flela det svenska kärnkraftprogrammet beräknas ge upphov till närmare
7 000 ton använt kärnbränsle. Det finns upparbetningsavtal mellan Svensk
Kärnbränsleförsörjning AB, SKBF, och det franska företaget Cogéma för
sammanlagt 727 ton.

De 57 ton som regeringen nu tillåter utförsel av omfattas av de s. k.
70-talsavtalen mellan SKBF och Cogéma. De avtalen gäller upparbetning i
den befintliga UP 2-anläggningen i La Hague.

De resterande 672 tonen omfattas av det s. k. 80-talsavtalet mellan SKBF
och Cogéma och är avsedda att upparbetas i en ny upparbetningsanläggning,
UP 3, som är under byggnad.

KU 1982/83:30

186

- Vi har gått igenom avtalen tillsammans med franska regeringen och
klarat ut att den svenska regeringen är tillförsäkrad full kontroll över varje
steg i hanteringen, berättar Birgitta Dahl. Vi har också kommit överens om
att allt svenskt material i La Hague ska kontrolleras av det internationella
atomenergiorganet IAEA. Det material vi sänder till Frankrike förblir hela
tiden i svensk ägo. Därmed är våra krav på full säkerhet uppfyllda, fastslår
energiministern.

- Vi kommer nu att inbjuda övriga partier till överläggningar om hur
avfallsfrågan ska hanteras i framtiden. Från regeringens sida är vi angelägna
om att behålla handlingsfriheten tills vi vet vilken metod för slutförvaring
som är bäst. Det är viktigt att vi nu kan lösa avfallsfrågorna på ett sätt som
medborgarna har förtroende för, betonar Birgitta Dahl.

KU 1982/83:30

187

Underbilaga 4

Svensk Paris 1983-03-18
Cabinet Stockholm

142. Foer pol v. Re IAEA-kontroll svenskt kaernbraensle i Frankrike. HP
120.

Primo med anledning av er begaeran foeljer under secundo och tertio
oeversaettning av brev fraan Staalberg till Amigues daterat 9 december och
note fraan um i kontrollfraagan.

Secundo cit M. Louis Amigues

Bitr. direktoer foer atom- och rymdfraagor
Utrikesministeriet

Refererande till vaart moete foer en maanad sedan och till samtalen den 30
november mellan M. Bernard Augustin, direktoer foer den interministeriella
kommittén foer kaernsaekerhetsfraagor och M. Dahlsten, statssekreterare
vill jag haermed bevkraefta att svenska regeringen oenskar ta fasta paa ert
erbjudande om IAEA-kontroll.

Fraan svensk sida aer det oenskvaert att det svenska materialet som avses i
de tre upparbetningskontrakten och som 1979 blev foeremaal foer en
skriftvaexling mellan de baegge regeringarna kommer under ovan naemnda
kontroll.

Den svenska regeringen oenskar att kontrollfraagan formaliseras genom
en saerskild bilateral skriftvaexling. Jag aer intresserad av att faa veta era
synpunkter paa hur en dylik skriftvaexling skulle kunna genomfoeras.

Artighetsfras
Lars Staalberg

(Noten är daterad 25 januari 1983)

Tertio Cit Utrikesministeriet faar haermed meddela foeljande under
aaberopande av brev den 9 december 1982 fraan ambassadraadet Staalberg
till bitr dir foer atom- och rymdfraagor vid ministeriet.

I enlighet med den svenska regeringens begaeran accepterar den franska
regeringen att understaella det kaernmaterial som saends fraan Sverige till
Frankrike foer att upparbetas i La Hague och det material som haerroer
fraan upparbetningsprocessen de regler som nedlagts i avtalet som sloets 27
juli 1978 mellan Frankrike, Euroatom och IAEA (jaemf eirk 290) roerande
uppfyllandet av IAEA:s garantier i Frankrike.

Materialet foerblir understaellt naemnda avtals regler saa laenge det
befinner sig paa franskt territorium och kommer ej saendas till naagot annat
land utan att daer underkastas IAEA-garantier.

KU 1982/83:30

188

Utrikesministeriet skulle vara tacksamt om ambassaden ville erkaenna
mottagandet av denna note. Det begagnar detta tillfaelle att aater foersaekra
Sveriges ambassad i Frankrike om sin utmaerkta hoegaktning.

Slutcit

Lidbom

Svensk Paris Kl

KU 1982/83:30

189

Underbilaga 5

INDUSTRIDEPARTEMENTET
Enhet 2 a
Per Strangert

1983-03-30

Beträffande regeringens beslut om utförseltillstånd för använt kärnbränsle den
5 januari 1983

Regeringen prövade den 5 januari 1983 frågan om utförseltillstånd för
använt kärnbränsle med anledning av två ansökningar som lämnats in till
statens kärnkraftsinspektion i december 1981. De hade efter beredning
kommit in till regeringen den 20 september 1982 med tillstyrkande från
inspektionens sida.

Till grund för regeringens ställningstagande har legat följande:

Utförseltillstånd enligt 3 § atomenergilagen (1956:306) beviljas efter
prövning från fall till fall, varvid icke-spridningshänsyn tillmäts en avgörande
betydelse. Det material som skulle föras ut i det aktuella fallet kommer att
vara i svensk ägo och vara underkastat IAEA-kontroll. Likaså kommer dess
fortsatta hantering att stå under den svenska regeringens kontroll. Härigenom
föreligger förutsättningar för utförseltillstånd, vilket har redovisats i
regeringens beslut (tidigare översända).

Vid ärendenas beredning har även följande överväganden ingått. Vid
prövning av ansökningar om laddningstillstånd enligt villkorslagen för
kärnkraftsblocken Barsebäck 2, Ringhals 3 och 4 samt Forsmark 1 och 2 har
upparbetningsavtal med franska Cogéma av regeringen befunnits vara
godtagbara, och laddningstillstånd har lämnats. De nu aktuella utförseltillstånden
är förutsättningar för att upparbetning skulle komma till stånd.
Avslag på ansökningarna grundat på att upparbetning inte längre kunde
anses vara ett godtagbart förfarande borde leda till att drifttillstånden för de
nämnda fem reaktorerna i enlighet härmed återkallades. Regeringens
överväganden i denna del redovisades i det pressmeddelande som lämnades
sedan utförseltillstånd givits.

Om ansökningarna avstyrkts, skulle vidare utrymmesbrist i förvaringsbassängerna
för använt bränsle i de aktuella reaktorerna (Barsebäck 2, Ringhals
2) leda till driftstopp och översynerna år 1983 resp. 1984. Eventuellt möjliga,
icke-normala dispositioner av använt bränsle kunde inte genomföras med
tillräckliga garantier för oavbruten drift till dess centrallagret CLAB kan tas i
bruk. Sådana dispositioner avvisades för övrigt från industrihåll som helt
ogenomförbara i Ringhals. Förutsättningarna i fråga om lagringsmöjligheter

KU 1982/83:30

190

inom landet redovisades vid överläggningar med företrädare för riksdagspartierna
den 18 februari 1983. Underlaget vid detta tillfälle bifogas.

I tjänsten
Per Strangert

1983-02-18

Underlag för överläggningar 1983-02-18

De tekniska bindningarna

Vid de årliga översynerna av kärnkraftverken (i Barsebäck 2 var 18:e
månad) byts 1/5 å 1/3 av härdens bränslepatroner ut mot färskt bränsle. Det
använda bränslet flyttas först över till förvaringsbassänger i reaktorhallen för
att klinga av något och för att avvakta borttransport. I förvaringsbassängerna
skall alltid finnas ledig plats för att tillfälligt ladda ur hela härden, t. ex. om en
reparation i reaktortanken skulle behövas.

Kraftindustrin har inrättat sig efter att borttransport till att börja med
skulle ske till upparbetningsanläggningar (BNFL, Cogema) men har också
börjat uppföra mellanlagringsanläggningen CLAB i Simpevarp för att ta
emot sådant använt bränsle som inte skall upparbetas.

Möjligheten att undvika borttransport enligt avtalen om upparbetning i
Frankrike var i detta avseende avhängig av möjligheterna att klara sig med
mellanlagring av använt bränsle i reaktorbassängerna till dess CLAB tas i
drift.

Kärnkraftinspektionen gjorde i november 1982 en sammanställning av
förvaringsutrymmena vid de olika kärnkraftblocken. Av denna framgick att
problem fanns i Barsebäck 2 och Ringhals 2, just de verk för vilka
ansökningar om utförseltillstånd förelåg.

Vid Ringhals 2 fanns 54 lediga platser. 33 patroner beräknas laddas ur
försommaren 1983 och lika många ett år senare.

Möjligheterna att flytta över använt bränsle till bassängerna i blocken R3
och R4 övervägdes i detta sammanhang. SKI anförde - vid underhandskontakter
- att det skulle röra sig om en onormal operation, som måste
säkerhetsgranskas innan tillstånd kan ges. Svårigheterna består bl. a. i att
s. k. torra transportbehållare kan bara öppnas med utrustning som finns i La
Hague-anläggningen och kommer att installeras i CLAB. Under beredningen
klarlades inte i detalj vilka improviserade åtgärder som skulle ha behövts
för att genomföra en sådan förflyttning med tillgodoseende av erforderliga
säkerhetskrav och om säkerhetsprövningen kunde genomföras. SKBF

KU 1982/83:30

191

hävdade bestämt att hela operationen vore ogenomförbar.

I Barsebäck 2 behöver ca 145 patroner laddas ur under den revision som
inleds sent i vår och lika mycket hösten 1984. De lediga platserna räckte vid
reguljär hantering inte till den första av dessa omladdningar. Emellertid
undersöktes möjligheterna att utnyttja förvaringsutrymmet effektivare.
Undersökningen visade:

- det skulle gå att ladda om för en kortare driftperiod, 10-12 månader, utan
borttransport

- ett befintligt normalställ för bränsle kan placeras i bassängen i stället för ett
styrstavsställ och möjliggöra en omladdning för en full 18-månaders
driftperiod, dvs. till hösten -84

- det skulle vara möjligt att få ett s. k. kompaktställ levererat och därigenom
skulle båda de aktuella omladdningarna kunna göras. Detta hade dock
ännu inte verifierats den 5 januari.

Anläggningen CLAB uppförs f. n. Den beräknas tas i bruk tidigt under år
1985. Forcering av arbetet är utesluten. Eftersom det rör sig om en helt ny typ
av anläggning kan man inte utgå från att tidplanen kommer att kunna hållas
exakt. Transportsystemet med Sigyn kommer att behöva utnyttjas mycket
hårt för att avlasta flera kärnkraftblock, inte längre bara Barsebäck och
Ringhals 2, till CLAB under 1985. Vital utrustning i CLAB levereras av
fransk industri, och färdigställandet i tid av lagret står sålunda delvis under
franskt inflytande.

För att över huvud taget hinna utnyttja borttransportmöjligheterna med
Sigyn måste ett beslut om utförseltillstånd fattas mycket snart i början av
1983. Situationen då var den att bara en omladdning av R2 kunde bedömas
vara möjlig, att en andra omladdning av B2 inte var säkrad, och att man inte
kunde utgå från att full mottagningskapacitet i CLAB förelåg i början av år
1985.

KU 1982/83:30

192

Bilaga 10 A

PM angående regeringens möjligheter att utöva tillsyn över statliga företag
och myndigheter med affärsdrivande befogenheter

Den statliga företagssektorns omfattning framgår av underbilaga 1 hämtad
från 1982 års redogörelse till riksdagen för de statliga företagen (regeringens
skrivelse 1982/83:20).

Statliga verk med till verken knutna dotterbolag

Statliga myndigheter lyder enligt 11 kap. 6 § regeringsformen (RF) under
regeringen i den mån de inte enligt RF eller annan lag lyder under
riksdagen.

Beträffande den närmare innebörden av detta lydnadsförhållande bör
först erinras om den viktiga inskränkning som ligger i förbudet för bl. a.
regering och riksdag att bestämma hur en förvaltningsmyndighet skall
besluta i det enskilda fallet när det gäller myndighetsutövning mot enskilda
eller tillämpning av lag (11 kap. 7 § RF).

Lydnadsplikten kom i 1809 års RF till uttryck i 47 §, vari bl. a. stadgades att
myndigheterna ”skola lyda Konungens bud och befallningar”. Syftet med
lydnadsplikten har ansetts vara att möjliggöra en effektiv ledning av
statsstyrelsen. Den innebär att myndigheterna i princip är skyldiga att
hörsamma inte bara generella föreskrifter utan också föreskrifter som
meddelas för särskilda fall (prop. 1973:90s. 393). Departementschefen anför
i nyssnämnda proposition bl. a. följande i frågan (s. 397).

När det i förevarande paragraf sägs att vissa förvaltningsmyndigheter lyder
under regeringen är det ett uttryck för att dessa myndigheter i princip har att
följa de föreskrifter av allmän natur eller direktiv för särskilda fall som
regeringen meddelar. Ett enskilt statsråd har däremot inte någon befälsrätt
över myndigheterna. Regeringens rätt att meddela direktiv till förvaltningsmyndigheterna
är emellertid begränsad. Den främsta begränsningen ligger i
den i 1 kap. 1 § i departementsförslaget fastslagna principen att den offentliga
makten utövas under lagarna. Där har sålunda slagits fast att alla
samhällsorgan är bundna av rättsordningens regler. Detta gäller bl. a. både
regeringen och förvaltningsmyndigheterna. Regeringen får alltså inte till
förvaltningsmyndigheterna utfärda direktiv som strider mot gällande rätt.
Däremot föreligger inget hinder för regeringen att inom ramen för sin
normgivingskompetens utfärda nya bestämmelser som kanske tar sikte just
på en aktuell situation.

Enligt grundlagberedningens uppfattning är det inte tillräckligt att slå fast
att förvaltningsmyndigheterna skall handla i enlighet med rättsordningen.
En viktig garanti för den enskildes rättstrygghet ligger enligt beredningen
däri att inte bara domstolarna utan också förvaltningsmyndigheterna
tillförsäkras självständighet i den rättstillämpande verksamhet som de
utövar. Beredningen föreslår därför att i grundlag skall slås fast att ingen
myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma hur förvaltningsmyndighet

KU 1982/83:30

193

skall i särskilt fall tillämpa rättsregel. Jag ansluter mig till den grundtanke
som beredningen här har givit uttryck åt. Regeringen och riksdagen samt
andra överordnade organ bör inte få ge direktiv om hur en förvaltningsmyndighet
skall besluta i ett individuellt ärende som innefattar egentlig
rättstillämpning.

Det av beredningen använda begreppet rättsregel är ganska obestämt.
Enligt mångas uppfattning innefattar begreppet bl. a. administrativa bestämmelser
om förvaltningsmyndigheternas interna förhållanden och om förhållandet
mellan olika statliga myndigheter inbördes. Det är vidare att
observera att förvaltningsmyndigheterna inte bara handlägger ärenden utan
också utövar faktisk verksamhet av olika slag. Denna faktiska verksamhet
kan vara reglerad genom bestämmelser som är att betrakta som rättsregler.
Enligt min mening bör i enlighet med vad som uttalats av vissa remissinstanser
RF:s förbud mot direktiv till förvaltningsmyndighet för särskilda fall
ges en större konkretion och fasthet än vad grundlagberedningens förslag i
ämnet har. Förbudet bör begränsas till att omfatta förvaltningsmyndigheternas
handläggning av ärenden, medan myndigheternas faktiska handlande
lämnas utanför. Vidare bör förbudet i första hand ta sikte på sådana ärenden
som rör myndighetsutövning mot enskild. Med myndighetsutövning mot
enskild avser jag härvid, i anslutning till vad jag nyss uttalade rörande det
generella begreppet myndighetsutövning, utövning av befogenhet att för
enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning
eller annat jämförbart förhållande. Det är framför allt när det är fråga om
ärenden av denna typ som det är ett starkt rättssäkerhetsintresse att
förvaltningsmyndigheterna är fullt självständiga i förhållande till överordnade
organ. Förbudet mot direktiv i särskilda fall torde emellertid böra
omfatta också myndighetsutövning mot kommun. För kommunerna är det av
betydelse att ingen myndighet och inte heller riksdagen kan bestämma hur
förvaltningsmyndighet skall besluta i ett ärende som rör en mot kommun
riktad myndighetsutövning. Förbudet mot direktiv i särskilda fall torde också
böra omfatta en del ärenden som har annan karaktär än som förut sagts.
Övervägande skäl synes nämligen tala för att förbudet bör omfatta alla
ärenden som rör tillämpning av lag. Härvid avses inte bara ärenden i vilka
viss av riksdagen beslutad lag tillämpas utan även ärenden i vilka fråga är om
tillämpning av verkställighetsföreskrifter till lagen som regeringen kan ha
utfärdat med stöd av 8 kap. 13 § i departementsförslaget.

Det av grundlagberedningen föreslagna förbudet mot direktiv till förvaltningsmyndighet
i särskilt fall rörande tillämpning av rättsregel riktar sig
enligt sin ordalydelse inte till kommunernas beslutande organ. Det förbud i
ämnet som jag förordar bör omfatta även dessa organ. Det synes naturligt att
i detta hänseende parallellställa riksdagen och kommunernas beslutande
organ. I detta sammanhang vill jag framhålla att förbudet inte är avsett att
hindra att riksdagen eller kommuns beslutande organ vid beviljande av
anslag uppställer villkor som anknyter till konkreta fall. Med stöd av det
anförda har i departementsförslaget i 7 § i förevarande kapitel föreskrivits att
ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får
bestämma hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som
rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör
tillämpning av lag.

Sammanfattningsvis kan sägas att de viktigaste formella styrinstrumenten
som statsmakterna har över förvaltningen är normgivningen och budgetbesluten.

13 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

194

Statliga myndigheter i form av affärsdrivande verk tillkom genom 1911 års
budgetreform. Postverket, telegrafverket, statens järnvägar, domänverket
och statens vattenfallsverk kvalificerades då som affärsdrivande verk och fick
en form för sin verksamhet som var något skild från statens förvaltning i
övrigt. Affärsverksformen har därefter använts för ytterligare statlig
verksamhet (statens reproduktionsanstalt, försvarets fabriksverk och luftfartsverket).
Jämsides med affärsverksformen har alltsedan 1900-talets
början statlig verksamhet för affärsmässigt och industriellt ändamål fått
formen av aktiebolag. Valet av denna form har skett genom ställningstaganden
i varje enskilt fall och några utförliga uttalanden om skälen härför har i
regel inte förekommit. (Nu nämnda uppgifter har hämtats från 1972 års
FFU-utredning, SOU 1974:38.)

I proposition 1980/81:66 om vissa åtgärder på teleområdet förs ett
principresonemang om förhållandet mellan affärsverksformen och bolagsformen.
Bl. a. anförs följande i frågan.

Att verksamhet bedrivs i affärsverkets form har flera fördelar oberoende
av om det gäller konkurrensutsatt verksamhet eller inte. Affärsverken är en
del av statsförvaltningen vilket från statsmakternas synpunkt innebär att
möjligheterna till insyn och styrning är goda. Affärsverken kan t. ex. lättare
än ett statligt bolag åläggas att ta regionalpolitiska och andra samhällshänsyn
i sin verksamhet. Beslut som fattas i affärsverken kan överprövas av
regeringen genom att besvärsregeln är tillämplig även på affärsverken.

Från televerkets synpunkt finns också fördelar om olika verksamheter kan
bedrivas inom en och samma organisation. Samordning mellan verksamhetsgrenarna
underlättas därigenom och möjligheterna till samutnyttjning av
befintliga personella och tekniska resurser kan bättre tillvaratas. Det gäller
såväl i fråga om drift och underhåll av tjänster och produkter som utveckling
av dessa. Administrativt innebär det givetvis också förenklingar om t. ex.
gemensamma löne- och redovisningssystem kan användas för olika verksamhetsgrenar.
För televerkets personal kan nya verksamheter inom verket
betyda nya arbetstillfällen.

Affärsverksformen är emellertid från andra synpunkter mindre lämpad för
konkurrensutsatt verksamhet. Detta gäller särskilt om det inom affärsverket,
såsom hos televerket, finns betydande verksamhetsgrenar av monopolkaraktär
och om verket utöver affärsverksamheten har myndighetsfunktioner
inom verksamhetsområdet. I dessa fall har bolagsformen för den konkurrensutsatta
verksamheten obestridliga fördelar. Förutsättningarna att åstadkomma
en separat redovisning av kostnader och lönsamhet för olika
verksamheter ökar. Därmed skulle bl. a. risken minska för att intäkter från
monopolverksamheten används för att stödja televerkets konkurrensutsatta
verksamhet.

Bolagsformen medför vidare att arbetsbetingelserna blir mer likartade
dem som gäller för konkurrerande privata företag. Det gäller t. ex.
finansieringsmöjligheter och skatteförhållanden. När en verksamhet bedrivs
i bolagsform erfordras således inte några särskilda åtgärder på finansieringssidan
för att åstadkomma förutsättningar för ett marknadsmässigt agerande.
Bolagsformen i sig är tillräcklig.

Affärsverken är befriade från att betala statlig inkomstskatt på sitt
eventuella överskott. Överskottet kan å andra sidan inlevereras direkt till

KU 1982/83:30

195

statskassan. Bl. a. på grund av att avskrivningar inom affärsverken inte
beräknas med utgångspunkt från vad skatte- och aktiebolagslagstiftningen
tillåter är inte heller överskottsbegreppet detsamma som i bolag. Även
beträffande mervärdeskatten är förutsättningarna för televerkets skattskyldighet
i vissa avseenden olika dem som gäller för privata företag.

Vid riksdagsbehandlingen instämde utskottsmajoriteten i att bolagsformen
hade avgörande fördelar framför verksformen (TU 1980/81:9). I en
reservation (s) riktades bl. a. kritik i sak mot propositionens uttalande att
televerkets konkurrensutsatta verksamhet i princip borde bedrivas i bolagsform.

Möjligheterna för domänverket att bilda aktiebolag infördes 1968 (prop.
1968:103). Någon analys av konstitutionell natur gjordes inte i propositionen
eller vid riksdagsbehandlingen (JoU 1968:32). Det beslöts dock att beslut om
att bilda aktiebolag eller förvärva aktier i sådana bolag endast fick ske efter
Kungl. Maj:ts beslut i varje enskilt fall.

Justitiekanslern (JK) har med anledning av vissa händelser inom
domänverket företagit en utredning vars resultat redovisats i ett beslut den 28
mars 1983. Beslutet föregicks bl. a. av ett uppdrag från regeringen till
domänverket att verka för att JK fick ta del av sådana handlingar och erhålla
sådana uppgifter rörande verksamheten inom domänkoncernen som kan
anses behövliga i hans utredning om domänverket.

JK lämnar i beslutet bl. a. en redovisning för hur domänkoncernen är
uppbyggd. Redovisningen, som har ett principiellt intresse, fogas till denna
promemoria som underbilaga 2.

JK uppehåller sig i beslutet ingående vid frågan om omfattningen av den
offentliga insynen i och statsmakternas tillsyn, kontroll och styrning av
verksamheten i statsägda bolag som är direkt knutna till en statlig myndighet.
Han anför i detta hänseende bl. a. följande:

Aktiebolag som helt eller delvis ägs av staten skall i princip bedriva
verksamhet på samma affärsmässiga grunder som vanliga företag och arbeta i
marknadskonkurrens med dessa. Denna princip kommer också till uttryck i
det bemyndigande som riksdagen givit domänverket att bl. a. bilda
aktiebolag (jfr prop. 1968:103). Genom att tillåta bildandet av bolag har
statsmakterna enligt min mening medgivit att de delar av verksamheten som
bolagen omfattar undandras offentlig insyn. Styrningen av de statliga
bolagen från statsmakternas sida bör därför i princip ske endast genom att
staten i egenskap av aktieägare bevakar ledningen och skötseln av bolagen.
Dessa bör därför inte heller stå under min tillsyn. Bolagen är underkastade
aktiebolagslagens regler och bör av den anledningen i övrigt vara juridiskt
självständiga. En annan ordning skapar rättsliga konflikter bl. a. på grund av
bestämmelserna i sistnämnda lag vilket visas i detta ärende.

Att statsmakterna har ansett att de statliga bolagens verksamhet i princip
inte skall vara underkastad offentlig kontroll framgår bl. a. av att deras
verksamhet är undandragen riksrevisionsverkets förvaltningsrevision. Denna
kan inte omfatta en granskning av bolagen. Riksrevisionsverket har i
princip inte någon möjlighet att infordra uppgifter från bolagen. I några
undantagsfall bl. a. när det gäller domänverkets koncernbildning har dock en

KU 1982/83:30

196

begränsad möjlighet öppnats genom en s. k. insynsklausul i bolagsordningen.
Detta ger dock inte någon grund för en offentlig tillsyn. För
Domänhousings del har insynsklausulen (11 § i bolagsordningen) följande
lydelse:

”Styrelsen och verkställande direktören skall på begäran lämna riksrevisionsverket
de upplysningar och handlingar samt ge det bistånd riksrevisionsverket
finner erforderligt för sin revision av domänverket.”

Min undersökning i detta ärende har givit vid handen att domänverkets
ledning har ansett sig ha och böra ha långtgående befogenheter att leda
beslutsverksamheten och påverka transaktioner inom bolagen. Det framgår
bl. a. av den redogörelse för domänkoncernen som jag har lämnat tidigare i
detta beslut. Jag anser att en sådan ordning strider mot aktiebolagslagens
regler om beslutsfattande och ansvar. Vidare anser jag att den står i strid med
de principer som ligger till grund för bildandet av statsägda bolag. Tanken
härmed var att bolagen skulle ha en strikt affärsmässig verksamhet och som
jag nyss har framhållit bedriva denna verksamhet på samma affärsmässiga
grunder som vanliga privata företag.

Enligt min mening bör inte direkt myndighetsutövande verksamhet eller
myndighetsliknande funktioner, som bl. a. kan innebära restriktioner för ett
strikt kommersiellt handlande, slå igenom i bolagen genom att verket kan
utöva sina myndighetsfunktioner i dessa. Om så skul'e vara fallet måste också
statsmakterna ges insyn i bolagen och dessa bli föremål för någon form av
offentlig tillsyn. Beslutsprocessen i verk och bolag bör således hållas i sär.
Domänverkets ledning måste naturligtvis ha möjlighet att tillse att vissa
vägledande principer för hela koncernens verksamhet efterlevs även i
bolagen men detta får ske i de aktiebolagsrättsliga formerna och inte genom
ett direkt ingripande i enskilda affärshändelser.

Jag anser således att det är nödvändigt att det råder en klar skiljelinje
mellan myndighetsverksamhet i verket och affärsdrift i bolagen. Beslut
beträffande affärshändelser kan eljest fattas av verket över huvudet på
beslutsfattarna i bolagen och t. o. m. i direkt strid med aktiebolagslagens
regler. En annan ordning skapar också villrådighet i fråga om beslutanderätten
och ansvarsfördelningen. Ingen känner det slutliga eller övergripande
ansvaret för verksamheten i bolagen och beslutsprocessen blir oklar. Det
uppstår lojalitetskonflikter hos de beslutande inom bolagen i förhållande till
beslutsfattarna i verket. Beslut eller viljeyttringar från verksledningens sida
som inte nödvändigtvis grundar sig på affärsmässiga värderingar och
principer vilka skall gälla för bolagen kan bli rättesnöre för handlandet i
dessa.

JK pekar vidare på problemet med att tjänstemän i domänverket samtidigt
har befattningar i verkets dotterbolag. Han anför härvid följande:

Genom att skilda regelsystem är tillämpliga kan ett visst handlande från
någon tjänstemans sida komma att bedömas väsentligen olika, beroende på
om han har handlat i egenskap av tjänsteman i verket eller i egenskap av
anställd i dotterbolaget. (Jfr riksrevisionsverkets yttrande till riksdagens
revisorer den 4 juni 1982 över en inom revisorernas kansli utarbetad rapport,
1981/82:4, rörande intäkts- och kostnadsutvecklingen vid domänverket.)
Enligt min mening är det inte lämpligt med en dylik personalunion. Rättsliga
konflikter kan uppstå, t. ex. aktiebolagsrättsliga. Dessa frågor bör lämpligen

KU 1982/83:30

197

bli föremål för statsmakternas överväganden. Frågorna är måhända generella
och berör inte bara domänkoncernen. Oklarheter i fråga om ansvarsförhållandena
mellan verket och bolaget slår, enligt min mening och såsom
jag nyss har beskrivit, igenom även på mitt verksamhetsområde.

I sin sammanfattande bedömning pekar JK bl. a. på de oklarheter om
ansvarsfördelningen som skapas av att tjänstemän i domänverket också har
befattningar i dotterbolagen. JK framhåller att dessa oklarheter, som bl. a.
påverkar JK:s tillsyns- och kontrollfunktion, torde gälla också för andra verk
med dotterbolag. Det vore enligt JK:s mening lämpligt om denna fråga blev
föremål för statsmakternas överväganden.

Enligt vad som uppgivits från civildepartementet är direktiv till en
utredning med uppgift bl. a. att se över frågor om ledningen av de statliga
förvaltningsmyndigheterna under utarbetande i departementet.

Det bör i sammanhanget också nämnas att den år 1977 tillsatta
förvaltningsutredningen (B 1977:01) år 1979 fick tilläggsdirektiv ”att kartlägga
de förändringar som skett i den statliga förvaltningens organisation och
mot bakgrund härav beskriva och analysera nu rådande förhållanden och
problem i relationerna mellan regering, riksdag och förvaltningsmyndigheter”.
Tilläggsdirektiven hade föranletts av konstitutionsutskottets betänkande
1977/78:38 över en motion av Karl Boo (c), vari föreslagits att riksdagen
skulle begära en allmän översyn av principerna för den statliga förvaltningens
ställning, organisation och verksamhetsfrågor.

Förvaltningsutredningen väntas framlägga sitt slutbetänkande under
innevarande år.

Allmänt om det regelsystem som gäller för statliga företag

När statlig företagsamhet drivs i aktiebolagsform gäller samma regler som
för privatägda aktiebolag. Detta betyder att aktiebolagens ansvarighetsregler
är tillämpliga fullt ut. Ägarens - statens - inflytande utövas således på
bolagsstämman. Det ankommer på bolagsstämman att utse bolagets styrelse,
som i sin tur utser verkställande direktör. Styrelsen svarar för bolagets
organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Verkställande
direktören skall handha den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och
anvisningar som styrelsen meddelar.

Det förekommer, att departementstjänstemän är styrelseledamöter i
statliga bolag men såvitt framgår av den redovisning som lämnas i den i det
föregående omnämnda regeringsskrivelsen (1982/83:20) är detta långt ifrån
regel. Det kan nämnas att i de båda moderföretagen Statsföretag AB och
Svenska Varv AB är industridepartementet representerat i styrelserna
genom en departementstjänstemän (samme person i båda styrelserna). Det
kan också nämnas att av 29 dotterbolag till Statsföretag AB är departementstjänstemän
enligt vad som kan utläsas av skrivelsen (1982/83:20) styrelseledamöter
i fyra. Motsvarande siffror för dotterbolag till Svenska Varv AB är

KU 1982/83:30

198

18 och 1.

Vid tillkomsten av Statsföretag AB 1969 berördes frågan om förhållandet
mellan regeringen, Statsföretag AB och de statliga företagen. Statsföretags
uppgift angavs därvid vara att fungera som ett mellanled i förhållandet
mellan regeringen och de statliga bolagen. Dess uppgift skulle vara att ta
ansvaret för den översiktliga planeringen i stort av de statliga företagen,
varmed främst avsågs frågor rörande investeringar av sådan omfattning att de
i väsentlig grad påverkade företagssektorns struktur eller innebar upptagande
av nya verksamheter.

Enligt vad departementschefen anförde i propositionen om bildandet av
Statsföretag borde man efter tillkomsten av ett förvaltningsbolag kunna
skilja mellan sådana beslut av mera allmän innebörd, vilka fattas av den
politiskt ansvariga instansen i förhållande till förvaltningsbolaget och beslut
som huvudsakligen är ekonomiskt/tekniskt motiverade, vilka förvaltningsbolaget
fattar vid utövandet av sitt ägaransvar gentemot dotterbolagen.

Riksdagen ställde sig bakom ett uttalande av statsutskottet att det genom
inrättandet av förvaltningsbolaget blev möjligt att i större utsträckning än nu
hänföra politiska beslut av verkställande natur till skilda organ, vilket enligt
utskottet innebar faktiska fördelar och stod i överensstämmelse med
traditionen inom svensk förvaltning. Utskottet fortsatte:

Den föreslagna ansvarsuppdelningen mellan Kungl. Maj:t och förvaltningsbolaget
ser utskottet som ett nödvändigt led i vad avser en rationell
ledning av de statliga företagen. Kungl. Maj:t har fortfarande huvudansvaret
för skötseln av den statliga företagssektorn. Utskottet anser inte att den
föreslagna ansvarsuppdelningen begränsar riksdagens möjligheter att erhålla
upplysningar om de olika statliga bolagen. Sådana möjligheter kommer bl. a.
att finnas dels genom riksdagens medverkan vid revision av förvaltningsbolaget,
dels genom att riksdagsledamöter bereds tillfälle delta i förvaltningsbolagets
bolagsstämmor och där kan ställa frågor, dels i anslutning till den
redogörelse om den statliga koncernen, som årligen avses föreläggas
riksdagen, dels genom interpellationer och enkla frågor.

Vid konstitutionsutskottets granskning av den s. k. Telubaffären lade
utskottet några principiella aspekter på regeringens möjlighet att ingripa mot
statliga företagstransaktioner som från skilda synpunkter framstod som
olämpliga och vilka skyldigheter regeringen hade att ingripa i sådana fall.
Utskottet (maj.) anförde i detta hänseende följande:

Enligt 8 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen skall föreskrifter om bolag och
om förhållandet mellan enskilda och det allmänna liksom föreskrifter som i
övrigt avser ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden meddelas genom
lag. Utan stöd i lag kan regeringen inte föreskriva t. ex. att ett visst avtal inte
får tecknas eller att ett tecknat avtal inte får fullföljas. Regeringsformens
bestämmelser i detta hänseende är tillämpliga såväl för enskilt som för statligt
ägda företag.

TELUB AB är ett av förenade fabriksverken helägt dotterbolag. Enligt
vad statsmakterna flera gångar uttalat - bl. a. vid tillkomsten av Statsföretag
AB - skall ansvaret för tillsynen av indirekt ägda statliga företag åvila de

KU 1982/83:30

199

förvaltande bolagen eller affärsverken. Ansvarsfördelningen inom varje
aktiebolag följer de regler som ges i aktiebolagslagen. Dessa innebär bl. a.
att styrelsen skall svara för bolagets organisation och förvaltningen av
bolagets angelägenheter.

Såvitt utskottet har kunnat finna föreligger det tekniskt sett två möjligheter
för regeringen att på formell väg förhindra att en icke önskvärd
affärstransaktion kommer till stånd. Den ena metoden är att regeringen å
statens vägnar träffar avtal med företaget om begränsningar i företagets
handlingsfrihet. Sådana avtal torde knappast ha träffats utan stöd i
riksdagsbeslut. Den andra formella möjligheten är att sätta i gång en
tämligen komplicerad kedja av åtgärder. Regeringen kan ge det förvaltande
affärsverket ett uppdrag att i kraft av sitt aktieinnehav hos dotterbolagets
styrelse för uppgivet ändamål skriftligen begära inkallande av en extra
bolagsstämma (9 kap. 6 § ABL). Vid den extra bolagsstämman kan den valda
styrelsen avsättas och en ny styrelse utses, som därefter utser en ny
verkställande direktör. Sedan dessa åtgärder vidtagits kan den nya ledningen
annullera avgivna offerter eller bryta ingångna avtal, varvid skadeståndsskyldighet
givetvis kan komma att uppstå. Ett sådant förfarande, om än
teoretiskt möjligt, skulle i flera avseenden strida mot hävdvunna principer i
styrningen av såväl statlig som annan affärsverksamhet. Dels skulle det vara
ett avsteg från de allmänna grundsatser som statsmakterna fastlagt för de
statliga företagens verksamhet och som bl. a. innebär att staten som ägare
avstår från varje detaljstyrning av den löpande affärsverksamheten. Dels
skulle det innebära ett avsteg från den i aktiebolagslagen förutsatta
funktionsfördelningen mellan bolagsstyrelse och bolagsstämma.

Vid sidan av dessa formella möjligheter att påverka affärstransaktioner i
statliga företag kan regeringen - om lagligt stöd för ingripande saknas -endast på informella vägar öva inflytande över företagens handlande.
Regeringen och dess ledamöter kan ge råd och synpunkter, men sådana
synpunkter saknar rättsverkningar och har följaktligen inga bindande
konsekvenser för företaget. När ett enskilt statsråd i auktoritativa former ger
råd till underställda myndigheter uppkommer ibland frågan om sådana
anvisningar kan uppfattas som försök till ”ministerstyre” eller usurpation av
de befogenheter som tillkommer regeringen. I förhållande till företag eller
andra från staten fristående rättssubjekt gäller emellertid att varken det
enskilda statsrådet eller regeringen har rätt att självständigt meddela
föreskrifter. Här föreligger därför knappast ens teoretiska förutsättningar för
”ministerstyre”.

Vid sidan av de hittills aldrig prövade och i flera avseenden principiellt
betänkliga formella metoder som ovan beskrivits har regeringen således,
såvitt utskottet kunnat finna, inga andra möjligheter att ingripa mot
transaktioner av den typ som exemplifierats i TELUB-fallet än att informellt
ge sin mening till känna. Den andra huvudfrågan är då i vilken utsträckning
som det kan anses tillbörligt och tillrådligt att regeringen utnyttjar denna
möjlighet.

Med den ansvarsfördelning som sedan länge varit vedertagen i det svenska
samhället är det ingen normal uppgift för regeringen att göra bedömningar av
enskilda affärstransaktioner. Det kan inte vara regeringens skyldighet att
mer allmänt granska företagens verksamhet och utfärda rekommendationer
om vilka typer av offerter eller order som är mer eller mindre lämpliga.
Undantag från denna huvudprincip om återhållsamhet med inblandning i
företagens självständiga verksamhet torde i första hand komma i fråga när
väsentliga politiska mål synes kunna äventyras genom företagens verksam -

KU 1982/83:30

200

het. Det är svårt att genom klara kriterier ange när så skall anses vara fallet.
De bedömningar som görs måste bygga på lämplighetsavvägningar i vilka
många olika faktorer måste beaktas.

Utskottets socialdemokratiska ledamöter redovisade i en reservation sin
syn på de aktuella principfrågorna. Reservationen har i denna del följande
innehåll:

Då det av utskottets redovisning bl. a. framgår att man på regeringshåll
och bland departementstjänstemän framfört åsikten att ett regeringsingripande
mot det statliga aktiebolaget i fråga inte varit möjligt från formella
utgångspunkter, anser sig utskottet till en början böra klara ut rättsläget i
detta hänseende helt oberoende av det förhållande att hittillsvarande regler
om krigsmaterielexport inte innehåller förbud mot export av kunskapsöverföring
eller om ett regeringsingripande varit påkallat eller inte. Utskottet
återkommer till dessa frågor senare.

Det förhåller sig så att varje aktiebolag, statligt eller icke statligt,
oberoende alltså av vem som äger aktierna, är en självständig juridisk
person, där det högsta beslutande organet är bolagsstämman. Vid bolagsstämman
utövar aktieägarna sin rätt att besluta i bolagets angelägenheter.
Bl. a. utses styrelse och revisorer för bolaget. I större aktiebolag utser
styrelsen sedan i sin tur en verkställande direktör. Denne svarar för den
löpande förvaltningen medan ledningen och förvaltningen i övrigt tillkommer
styrelsen.

För varje aktiebolag skall finnas en bolagsordning. Av denna skall framgå
vilken verksamhet bolaget bedriver. Bolagsordningen kan också innehålla
bestämmelser som styrelsen och andra företrädare för bolaget är skyldiga att
följa så länge bestämmelserna inte strider mot aktiebolagslagen eller någon
annan författning. Om emellertid en konflikt uppkommer mellan styrelsen
och bolagsstämman kan den senare när som helst avsätta styrelseledamöter
som valts av stämman.

Styrelsen och verkställande direktören är i princip också skyldiga att rätta
sig efter de direktiv som bolagsstämman meddelar. Stämman får emellertid
inte dirigera förvaltningen i sådan utsträckning att styrelsen förlorar sin
ställning som ansvarig handhavare av förvaltningen. Enligt aktiebolagslagen
har verkställande direktören och styrelsen förpliktelser inte bara mot bolaget
utan också mot utomstående, främst bolagets borgenärer.

Några andra former av formell styrning av statliga bolag finns inte. Det bör
dock i sammanhanget erinras om att staten självfallet kan sluta avtal med ett
statligt bolag (liksom med vilket annat fristående rättssubjekt som helst)
varigenom bolaget frivilligt går med på att inskränka sin handlingsfrihet på
sätt som staten önskar. Ett välkänt exempel härpå är avtalen mellan staten
och programföretagen inom radio och TV om reglerna för programverksam -

KU 1982/83:30

201

het. Likaså kan ett bolag gå med på att skriva in bestämmelser i
bolagsordningen om att vissa av bolagets beslut skall underställas regeringen
eller annan statlig myndighet.

I förevarande granskningsärende har två fall särskilt utretts av utskottet,
nämligen dels statsrådet Roine Carlssons handläggning av frågor rörande
Norrlands skogsägares Cellulosa AB (Ncb) och dels förutvarande statsrådet
Nils G. Åslings befattning med utbytet av verkställande direktör för
Statsföretag AB. Vidare har frågan om regeringens eller enskilt statsråds
kännedom om domänverkets husaffärer undersökts. I Ncb-ärendet har
Roine Carlsson, förutvarande styrelseordföranden i Ncb Sven Östling och
departementsrådet Nore Sundberg hörts av utskottet. Frågor i ärendet har
också ställts till statsminister Olof Palme i anslutning till att denne hördes
inför utskottet i ett annat ärende. I statsföretagsärendet har Nils G. Åsling
och förre verkställande direktören i Statsföretag AB Per Sköld hörts.
Slutligen har ordföranden i styrelsen för domänverket, förre landshövdingen,
Mats Lemne hörts i ärendet angående husaffärerna. Beträffande vad som
framkommit vid dessa utfrågningar hänvisas till de stenografiska upptagningarna,
bilaga 10 B-G.

KU 1982/83:30

202

Den statliga företagssektorn

Riksdagen

Underbilaga 1

Sveriges

Riksbank

AB Tumba
Bruk

Industridepartementet

AC-Invest
AB

AB ASEAATOM
(50)

Cementa AB (5)

Kockums
Air AB

Luxor AB

Norrlands
Skogsägares
Cellulosa
AB (73)

AB Statens
Anläggningsprovning StudsvikEnergiteknik

Svensk
Energiteknisk
Utveckling AB

AB Svensk
Exportkredit
(SEK) (60)

Svensk Miljöteknikutveckling
AB

Svensk Transportsystemutveckling
AB

SEMKO

Svenska

Elektriska

Materielkon trollanstal ten

AB (51)

Svenska

rymd aktiebolaget SSAB Svenskt Stål

AB (25)

Sveriges
geologiska AB

Sveriges Investeringsbank
AB

Södra Skogsägarna
AB (40)

Statsföretag AB

ABAB

Allmänna

Bevaknings

Abene AB

Beijer Byggmaterial
AB

(45)

Berol Kemi
AB

Beroxo AB

Bilfragmentering
AB (25)

BSK BS
Konsult AB

AB Carbox

Ceaverken
AB (CEA)

AB Eiser

Finsliparna
i
Klemensnäs
AB

Holmsund
Industricenter
AB

AB ID-kort (30)

Investment AB
Procordia

KabiVitrum

Kalmar
Kockum AB

Kockumation

Kockums

Industri

Liber Grafiska
AB

LuossavaaraKiirunavaaraAB

(LKAB)

Norrbottens
Järnverk AB
(NJA)

Nyckelhus AB

Pullmax AB

Regioninvest
i Norr AB

Rockwool AB

Sajo Maskin
AB (40)

SARA AB

Serva

Promotion AB

SMT MachineCompanyAB AB

Statens
Skogsindustrier(ASSI) SSABSvensktStål

Sweden
Center
Japan AB

(33,3)

Swedish

Industrial

Development

Corporation

(SID)

AB Thorns
Mekaniska
Verkstad

Uddcomb
Sweden AB

(75)

(50)

Statsföretag

International

Svensk
Industriell
Bioteknik AB

Svenska
IndustrietableringsAB

(SVETAB)

Svenska
Lagerhus AB

Svenska
Petroleum
AB (50)

Svenska

Skifferolje

Svenska
Utvecklings
AB (SU)

Svenska
Varv AB

Calor

Celsius AB

Eriksbergs
Mek. Verkstads
AB

Finnboda
Varf AB

Götaverken
Arendal AB

Götaverken
Cityvarvet AB

Götaverken
Företagshälsovård
AB

Götaverken
Motor AB

Götaverken
Ångteknik AB

Karlskronavarvet
AB

Kockums AB

Kockums
Computer
Systems AB

Kockums
Energisystem
AB

Projekt 80
AB

S. V. Data
AB

Svenska

Varv

Utveckling

Z-Invest AB

KU 1982/83:30

203

Kommunikationsdepartementet

Svenska
Varv AB

Domän verket -

Förenade
fabriksverken
(FFV)

Statens

vattenfallsverk

Luftfarts verket -

Post verket -

Svenska

Varv

Vindenergi

Swedyards

International

TGB

Microdrill
AB

Udde vallavarvet
AB

Zenit

Shipping AB

Öresundsvarvet
AB

(25)

AB Böksholms
Sulfitfabrik

Domänföretagen
AB

Fastigh kv
Skogen nr 1
AB (50)

Lessebo AB

AB Lessebo
Skogar

FFV Företagen
AB

IG Jas
AB

United

Stirling

(20)

(50)

13 elproduktionsföretag 8

eldistributionsföretag ForsmarksKraftgruppAB

(74)

AB Kärnkraftutbildning
(50)

Svensk
Energiverksgrupp
AB
(SEAB)

Svensk
KärnbränsleförsörjningAB

(50)

Svenska

Petroleum

AB (50)

Svenskt
Kolkonsortium
AB (25)

Swedish
Power
Service AB
(SwedPower)

(55)

Fastighets
AB Certus

Postbolagen

Umeå Bussgarage
AB (45)

KU 1982/83:30

204

Kommunikationsdepartementet

Arbetsmark-

nadsdeparte-

mentet

Budget-

departe-

mentet

Ekonomi-

departe-

mentet

Statens
Järnvägar SJ

Televerket

ASGAB (67,5)

AB Dissousgas
(50)

GDG Biltrafik
AB

Gullivers Re-sebureau AB

(37,5)

AB Gävle

Vagnverkstad

(AGEVE)

AB Land-transport

Nora Bergslags
Järnvägs AB

Rimbobanans
Fastighets AB

Stockholms
Läns Omni-bus AB

Svenska
Lastil AB
(Svelast)

AB Trafik-

restauranger

(TR)

United Tours
AB (30)

ELLEMTEL
Utvecklings
AB (50)

Teleinvest AB

AB Aero-transport
(ABA) (50)

AB Göta
Kanalbolag

AB Svensk
Bilprovning

(52)

Stiftelsen

Samhälls-

företag

Brygginvest

Statskonsult

System-bolaget AB

AB Vin- &
Spritcentralen

Företagskapi-tal AB (64)

AB Industri-kredit (61)

Lantbruks-kredit (50)

Post- och

Kreditbanken

PKbanken

Värdepappers-centralen
VPC AB (53)

KU 1982/83:30

205

Försvars-

departe-

mentet

Handels-

departe-

mentet

Jordbruks-

departe-

mentet

Social-

departe-

mentet

Utbildnings-

departe-

mentet

Swedair AB (69)

AB Oljetransit

Svenska
Penning-Lotteriet AB

Swedec Inter-national AB (50)

AB Tipstjänst

Svensk
Avfalls-konvertering
AB(SAKAB) (96)

AB Svensk

Laboratorie-

tjänst

Svelab (52)
Svalöf AB (50)

Apoteksbolaget
AB (67)

Een-Holmgren
Ortopediska
i Uppsala

AB (33)

AB Kurorts-verksamhet

Nya Kungliga
Dramatiska
Teatern AB

Operan
(Kungl
Teatern AB)

Svenska

Statens

Språkresor AB

Den statliga företagssektorn i juli 1982.

Siffror inom parentes anger statens. Statsföretag ABs resp.
Svenska Varv ABs andel i procent av aktiekapitalet i de bolag
som inte är helägda.

Företagens aktieinnehav redovisas i ett organisatoriskt register
på sid 233.

KU 1982/83:30

De statliga företagen

206

Organisationstablån på sid. 4—7 omfattar 7 affärsverk, 7 kreditinstitut
och 160 aktiebolag. Av dessa 174 företag har 109 fått ett eget textavsnitt.
För att ett företag skall redovisas med textavsnitt krävs att statens andel av
aktiekapitalet uppgår till minst 50% samt att företaget bedriver verksamhet
av viss omfattning eller är av allmänt intresse av särskilda skäl. De 7
affärsverken och de 167 bolagen äger helt, delvis eller innehar minoritetsandelar
i 1049 bolag som — tillsammans med de 174 företagen i organisationstablån
(totalt 1223 företag) — redovisas i de organisatoriska och
alfabetiska registren.

De 174 olika företagen, som ingår bland de statliga företagen, varierar
avsevärt i storlek och representerar en mångfald olika verksamhetsinriktningar.
Här finns affärsverk, kreditinstitut, industriföretag och bolag som
ålagts speciella uppgifter av staten, t. ex. Systembolaget AB och Penninglotteriet
AB.

Tabellen nedan är en sammanställning över de företag som är representerade
med företagsbeskrivningar. Nedan presenteras de tio största företagen
inom den statliga sektorn sorterade efter olika mått.

Omsättningen/utlåningen i den statliga företagsgruppen uppgick under år
1981 (eller motsvarande) till 208 miljarder kronor. Motsvarande siffra för
föregående år var 177 miljarder kronor.

Resultatet före dispositioner och skatt förbättrades från år 1980 till år
1981 med 590 milj. kr. eller 11 %.

Investeringarna ökade under samma tid med 2 399 milj. kr. eller med
18% och faller på affärsverken och övriga aktiebolag.

Antalet anställda minskade med ca 2000 personer motsvarande knappt 1%.

		Affärs- verken	Kredit- insti- tuten	Statsfö-re tags-gruppen	Svenska Varv- koncernen	Övriga aktie- bolag	Summa
Omsättning milj. kr.	1981	37 572'	882432	15401	7320	59 4031	207 9393
	1980	32 7291	72 9212	13990	6034	51707'	1773813
Förändring i %		+ 15	+ 21	+ 10	+21	+ 15	+ 17
Resultat före disp.	1981	5 602'	1214	-1556	-1600	2 249'	5909
o. skatt milj. kr.	1980	4465'	1032	402	-1461	883'	5321
Förändring i %		+25	+ 18	-487	-10	+ 155	+ 11
Investeringar milj. kr.	1981	9428'	167	1844	347	3 743'	15 529
	1980	7339'	158	2334	306	2967'	13 130
Förändring i %		+ 28	+6	-21	+ 13	+ 26	+ 18
Medelantal anställda	1981	157 320	3407	46080	24090	81434	312331
	1980	157 106	3 568	46 390	24728	82613	314405
Förändring i %		±0	-5	-1	-3	-1	-1

1 Omfattar i flera fall annat redovisningsår

2 Avser utlåning

3 Inkl. kreditinstitutens utlåning

KU 1982/83:30

207

Det nystartade helstatliga bolaget Sveriges Geologiska AB (SGAB) har
under sommaren 1982 övertagit huvuddelen av den uppdragsverksamhet
som tidigare utfördes av Sveriges geologiska undersökning (SGU). Bolaget
har ca 500 anställda och bedriver konsultverksamhet inom geologiområdet
och därmed förenlig verksamhet. Verksamhet bedrivs från lokaler i Luleå,
Malå och Uppsala med huvudkontor i Luleå. Dominerande verksamhetsgrenar
är idag malm- och mineralprospektering samt olika typer av berggrundsundersökningar.

I proposition till riksdagen föreslår regeringen att statens andel (50%) av
aktierna i AB ASEA-ATOM överlåts till den andra aktieägaren ASEA AB.
Riksdagsbeslut väntas under hösten 1982.

Under våren 1982 beslutade riksdagen att ett särskilt bolag skulle bildas
för statens vägverks utlandsverksamhet, SweRoad Consulting Aktiebolag.
Företaget skall på affärsmässiga grunder bedriva konsultverksamhet som
också kan omfatta försäljning av produkter och tjänster inom väghållningsområdet
ävensom annan därmed förenlig verksamhet. Genom bildandet av
ett fristående bolag kan en klarare avgränsning uppnås mellan verkets
ordinarie verksamhet och exportverksamheten. Bolagets styrelse har sitt
säte i Borlänge. Verksamheten startade i juli 1982.

Riksdagen har vidare beslutat att bilda ett aktiebolag med uppgift att
bedriva utländsk konsultverksamhet och försäljning av tjänster inom den
civila luftfartens område. Bolaget förvaltas av luftfartsverket. Bolagets
namn är Swedish Aviation Development (Swedavia) Aktiebolag. Verksamheten
startade den 1 juli 1982.

KU 1982/83:30

208

De tio största företagen inom den
statliga sektorn

Omsättning (milj. kr.)

Svenska Petroleum AB 11 822,7

Televerket 10520,0

Systembolaget AB 9835,7

Vattenfall 9227,0

Postverket 7680,2

SS AB Svenskt Stål AB 7266,9

Statens Järnvägar (SJ) 6219,5

ASG AB 5771,2

Apoteksbolaget 4633,0

AB Statens Skogsindustrier (ASSI) 3 656,0

Statsföretag AB (koncernen) 15401,0

Svenska Varv AB (koncernen) 7320,4

Investeringar (milj. kr.)

Televerket 4 232,0

Vattenfall 2530,0

Forsmarks Kraftgrupp AB 1 642,3

Statens Järnvägar (SJ) 1 348,5

AB Statens Skogsindustrier (ASSI) 924,0

SS AB Svenskt Stål AB 840,1

Postverket 512,1

Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) 469,5

Stiftelsen Samhällsföretag 350,0

Svensk Kärnbränsleförsörjning AB 233,2

Statsföretag AB (koncernen) 1 844,0

Svenska Varv AB (koncernen) 346,6

Resultat före dispositioner och skatt (milj. kr.)

Vattenfall 2626,0

Televerket 2514,0

PKbanken 969,0

AB Tipstjänst 750,9

Postverket 535,2

Svenska Penninglotteriet 517,0

Investment AB Procordia 380,7

Systembolaget AB 241,0

KU 1982/83:30

209

AB ASEA-ATOM 217,5

Vin- & Spritcentralen AB 198,0

Statsföretag AB (koncernen) -1 555,6

Svenska Varv AB (koncernen) -1 600,0

Antal anställda

Postverket 48100

Televerket 44 426

Statens Järnvägar (SJ) 38 802

Stiftelsen Samhällsföretag 21500

SSAB Svenskt Stål AB 17017

Vattenfall 11250

Apoteksbolaget 10284

AB Statens Skogsindustrier (ASSI) 9213

Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) 7 387

Domänverket 6343

Statsföretag AB (koncernen) 46080

Svenska Varv AB (koncernen) 24090

14 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

210

Underbilaga 2

Utdrag ur JK:s beslut den 28 mars 1983 (dnr 2316-82-21)
Domänkoncernen

I överensstämmelse med bruket bl. a. i domänverkets och dotterföretagens
årsredogörelse för 1981 används i fortsättningen termen domänkoncernen
som gemensam beteckning för verket och dotterföretagen.

Domänverket har enligt sin instruktion (1975:1021; omtryckt senast
1981:284) till uppgift att driva skogsbruk, virkesförädling och annan därmed
sammanhängande verksamhet (2 §). Verket skall även förvalta den egendom
som hör till verkets fond - domänfonden - samt förvalta och utöva tillsyn
över vissa andra allmänna skogar (2 §). Verket har givits en strikt ekonomisk
inriktning. Målet för verksamheten är att gemensamt med Aktiebolaget
Statens Skogsindustri (ASSI) på lång sikt åstadkomma bästa möjliga samlade
ekonomiska utbyte och därmed prestera ett från företagsekonomisk
synpunkt rimligt årsresultat (se 3 §).

Domänverket kan vid sidan av skogsbruket driva viss del av verksamheten
i aktiebolagsform. Sålunda föreskrivs i verkets instruktion att verket får efter
medgivande av regeringen i varje särskilt fall för statens räkning bilda
aktiebolag för särskilda ändamål eller förvärva aktier i redan befintliga bolag

(9 §)•

Verksamheten vid verket och aktiebolag under verkets förvaltning skall
bedrivas så att den bidrar till att målet för verksamheten uppnås (jfr 3 §).

Domänverket utgör således en del av domänkoncernen som förutom av
verket såsom basorganisation består av ett antal aktiebolag. Den nyss
angivna målsättningen för domänverket gäller i tillämpliga delar även
bolagen. Målet för dessa är alltså att under krav på lönsamhet bl. a. skapa
tillväxt i sin rörelse. Det skall ske under affärsmässiga former. De skäl som
bl. a. har angivits för att använda bolagsformen är att samverkan med
externa parter underlättas och att de bidragsformer som förekommer kan
utnyttjas lättare. Det har även angivits att verksamheten kan finansieras över
den externa kapitalmarknaden och att den kan avgränsas och renodlas såväl
redovisnings- som ansvarsmässigt.

Domänkoncernens verksamhet i bolagsform är underställd holdingbolaget
Domänföretagen Aktiebolag (kallat Domänföretagen). Bolaget utgör ett
s. k. paraplybolag för dotterbolag och dotterdotterbolag. Domänföretagen
bildades den 31 december 1975. Aktierna i de bolag som domänverket då
ägde fördes därvid över till Domänföretagen. De tidigare dotterbolagen till
verket knöts därigenom till Domänföretagen som i fortsättningen blev
verkets enda dotterbolag. Ordförande i styrelsen för Domänföretagen är
sedan den 30 november 1982 ordföranden i domänverkets styrelse Mats
Lemne. Tidigare var Lemne ledamot i styrelsen och Schotte dess ordförande

KU 1982/83:30

211

samt Johansson verkställande direktör. Vid nämnda tillfälle ersattes
Johansson av Schotte. I fortsättningen ingick Johansson som ledamot i
styrelsen tillsammans med bl. a. Öberg. Den 9 februari 1983 lämnade
Schotte och Johansson sina uppdrag i Domänföretagen.

Dotterbolagen och dotterdotterbolagen till Domänföretagen uppgår till
ett 50-tal, varav dock en del är s. k. vilande bolag. Många av bolagen sysslar i
första hand med virkesförädling. De dotterbolag som närmast är aktuella i
förevarande sammanhang är Algot Pettersson Aktiebolag (kallat Algot
Pettersson), numera Algotimber Aktiebolag (kallat Algotimber) och
Domän Housing Aktiebolag (kallat Domänhousing) samt Domän Trading
Aktiebolag (kallat Domäntraiding).

Algotimbers huvudinriktning har varit produktion av sågade och hyvlade
trävaror, garage och andra sidobyggnader, väggblock, takstolar m. m. Fram
till den 1 augusti 1983 har Wikström varit verkställande direktör i bolaget och
tidigare i Algot Pettersson. Därefter har Wikström ingått som styrelseledamot
i bolaget. Johansson har varit ordförande i bolagets styrelse fram till den
1 januari 1983, då både han och Wikström lämnade sina befattningar i
bolaget. Varken Lemne eller Schotte är eller har varit engagerade i
bolaget.

Domänhousing började sin verksamhet under hösten 1981 med anledning
av planer på en omfattande produktion av trähus till bl. a. Italien. Bolagets
ändamål har varit att genom egna och främmande produktionsresurser
tillverka och försälja prefabricerade byggelement. Bolaget skulle emellertid i
första hand ha till uppgift att samordna produktionen av trähus för den
italienska marknaden mellan olika bolag inom domänkoncernen, bl. a.
Algotimber. Bolaget har dock inte haft någon egen försäljningsorganisation
eller andra resurser för att sköta kontakter med köpare. Avsikten har varit
att man skulle avvakta utvecklingen av de projekt för leverans av trähus som
startats inom ramen för bolaget. Tills vidare skulle bolaget således köpa de
tjänster som behövdes i detta hänseende utifrån.

Domänhousings firmanamn antogs vid en extra bolagsstämma den 15
oktober 1981. Vid stämman utsågs Johansson till styrelseordförande och
Wikström till ledamot av styrelsen. Även Öberg utsågs till styrelseledamot.
Från den 4 januari 1982 var Wikström även verkställande direktör. Den 30
november 1982 avgick Johansson och Wikström från sina poster i bolaget.
Samtidigt trädde Schotte in som ordförande i styrelsen. Vid extra bolagsstämma
den 1 februari 1983 beslutades att bolaget skall träda i likvidation.

Domäntraiding har till föremål för sin verksamhet att driva handel med
varor och tjänster med avseende på bl. a. skogs- och träprodukter och
byggnadsmaterial. Bolaget hade tidigare varit vilande under en annan firma.
Firmanamnet Domäntrading hade tidigare innehafts av ett vilande bolag som
blev Domänhousing. Bolaget började sin verksamhet under våren 1982. Vid
extra bolagsstämma den 3 februari 1982 valdes Johansson till styrelseordfö -

KU 1982/83:30

212

rande i bolaget. Öberg och ekonomidirektören i Domänföretagen ingick som
övriga ledamöter i styrelsen. Den sistnämnda var också verkställande
direktör i bolaget.

I en promemoria fastställd av domänverkets styrelse den 25 oktober 1974
har angivits den politik för domänverkets helägda dotterföretag som har
ansetts böra bedrivas. Vissa förändringar har visserligen senare inträtt i
domänkoncernens organisation, bl. a. genom bildandet av Domänföretagen
såsom ett holdingbolag mellan verket och de övriga bolagen. Schotte har
emellertid framhållit att de principer som har kommit till uttryck i
promemorian alltjämt anses ha aktualitet.

Promemorian ger uttryck för den uppfattningen att verket och dess
generaldirektör har ett vidsträckt ansvar för den verksamhet som bedrivs
inom ramen för de till verket knutna bolagen. Generaldirektören skulle
sålunda ha relativt långt gående befogenheter att leda beslutsverksamheten i
dessa. Det kan nämnas att beträffande ansvarsförhållandet föreskrivs i
promemorian bl. a. att domänverket har det slutliga ansvaret för det samlade
resultatet för dotterföretagens verksamhet. Vidare anges att domänverkets
chef uppbär detta ansvar genom att inom ramen för verksinstruktionen
fastställa dels dotterföretagens långsiktiga planer, dels kraven på avkastning.
I samband med generaldirektörens prövning av dotterföretagens flerårsplanering
avgörs enligt promemorian även i princip graden av samordning
mellan domänverket och dotterföretagen.

Det kan även nämnas att det i promemorian anges att ”transfereringar i
form av bokslutsdispositioner, provisioner, rabatter och liknande är jämställda
med beslut om disposition av vinstmedel, utdelningspolitik och
koncernbidrag och skall fattas av generaldirektören på årsstämma eller
under löpande år”. Vidare anges att ledamöterna i bolagens styrelser utses av
generaldirektören vid årsstämma och att avtal om anställning av verkställande
direktör skall underställas generaldirektörens prövning. Personalunion
förutsätts kunna råda mellan verket och bolagen. Erforderlig
samordning mellan verkets och dotterbolagens verksamhet sker dock inte
primärt genom personalunion enligt promemorian.

KU 1982/83:30

213

Bilaga 10 B

Utfrågning inför konstitutionsutskottet med statsrådet Roine Carlsson den 19
april 1983 angående Ncb

Olle Svensson: Jag ber att få hälsa statsrådet Roine Carlsson välkommen till
utskottet. Vi har ett par ärenden anmälda där vi gärna vill ställa frågor. Det
första gäller Ncb. Vi brukar låta den vi inbjudit få börja med några inledande
kommentarer.

Roine Carlsson: Jag har inga speciella inledande kommentarer annat än att
jag är medveten om att frågan skulle anmälas i konstitutionsutskottet. Om
jag inte bryter mot ali etik skulle jag vilja avstå från inledande kommentarer
och i stället besvara frågor.

Bertil Fiskesjö: Jag skulle inledningsvis vilja ställa tre frågor med anledning
av vad som är känt i ärendet.

Sven Östling har inför utskottet lämnat en del upplysningar, och jag skulle
vilja ha din kommentar till dem. Det gäller först Ncb och Arbetsgivareföreningen
och vad Östling uppfattat som ordergivning i fråga om att sälja Lilla
Edet.

Östling har uppfattat Nore Sundbergs telefonkontakt i november som en
direkt ordergivning från dig. Vad gäller den första frågan säger Östling att
Nore Sundberg i telefon sagt följande: ”Jag har hälsningar från statsrådet
Roine Carlsson att du skall snarast tillse att Ncb lämnar Arbetsgivareföreningen
och ansluter Ncb till statens förhandlingsorganisation, SFO.” Jag
skulle vilja höra din kommentar till detta.

Den andra saken gäller sättet att avskeda Östling. Östling fick den 2
december ett telefonsamtal från dig där ni enligt honom har sagt: ”Jag avser
att byta ordförande i Ncb.” - ”Jaså, avser du det? Av vilken anledning?” -”På grund av den ändrade situationen.” - ”Vilken ändrad situation?” - ”Vi
diskuterar inte det här mer, jag återkommer.”

Jag skulle vilja ha din kommentar också till det telefonsamtalet.

Östling har vidare inför oss sagt - och det har han gjort tidigare även i
pressen - att han upprepade gånger sökte få tag på dig för att diskutera Ncb
men att det visade sig var omöjligt att få till stånd något samtal trots att han
gav en lång rad alternativa sammanträdestider. Även på den punkten skulle
jag vilja ha din kommentar.

Roine Carlsson: Jag har uppfattat att frågorna gällde varför Ncb skulle lämna
SAF, omständigheterna kring Lilla Edet och samtalet med Östling den 2
december och sedan Östlings försök att få till stånd ett sammanträffande.

För att börja med SAF-frågan menade jag att vi skulle informera Ncb om
att det fanns en arbetsgivarorganisation, SFO, som rätt många av de statliga

KU 1982/83:30

214

företagen tillhör. Jag fann det angeläget att informera på den punkten, för
ASSI tillhör SFO, och jag tyckte att man borde få tillfälle att överväga även
för Ncb att pröva om det var ändamålsenligt att undersöka förutsättningarna
för en SFO-anslutning. Det var avsikten med det samtalet.

När det gäller Lilla Edet kan jag kommentera en del saker som jag vart
informerad om innan jag tillträdde det här jobbet. Under våren vart jag
informerad av Ncb-ledningen om att förhandlingar pågick med ett finskt
skogsindustrielit företag om att eventuellt försälja Lilla Edet. Jag fick
information dessförinnan via kanaler i Finland. När man har varit verksam i
den här branschen under så många år är kontaktvägarna enkla, och på ett
mycket tidigt stadium fick jag vetskap via mina finska vänner om att detta var
på gång. Sedan kom frågan upp även vid ett senare tillfälle.

Jag tyckte det fanns anledning när vi utarbetade Statsföretagspropositionen
och behandlade speciellt avsnittet om ASSI att i den fortsatta
hanteringen ta i beaktande möjligheterna att åstadkomma en bättre
samplanering mellan de statliga skogsindustriella intressena.

Det fanns också en annan tanke bakom. Lilla Edets marknadsandel i
Sverige är betydande, och om man skulle umgås med tankar att avyttra Lilla
Edet var det min mening att man i första hand borde söka efter en svensk
lösning. Jag fick det intrycket när Ncb-ledningen informerade mig om detta
att den frågan inte hade varit föremål för speciell granskning. Bakgrunden
var alltså dels ett intresse av att så långt det är möjligt effektivisera de statliga
skogsindustriella intressena, dels att man borde undersöka om det fanns
möjligheter att hitta en svensk lösning för Lilla Edet, om det var angeläget för
Ncb att avyttra företaget.

På mjukpappersområdet har det med ett kort undantag inte funnits något
utländskt intresse i Sverige. Lilla Edet ägdes av den multinationella
Axo-koncernen. Den epoken i Lilla Edets utveckling var inte godartad.
Därför var det angeläget att även i det här läget få framföra till ledningen för
Ncb att man borde pröva båda de här frågorna, vilket styrelsen sedermera
gjorde.

Vad gäller samtalet den 2 december vill jag meddela att jag tidigare, någon
av de första dagarna i december, anmälde frågan till regeringen mot
bakgrund av att vi visste att vi måste börja ägna oss åt Väjafabriken och
försöka hitta en lösning som på längre sikt skulle trygga verksamheten vid
Väjafabriken.

Inför det problemet var det angeläget att vi hade en styrelseordförande
som regeringen kunde känna ett oinskränkt förtroende för i hanterandet i
Ncb av frågan om Väja.

Jag har ju i min tidigare verksamhet följt Ncb:s utveckling och lärt känna
Ncb:s aktiviteter och beslut och de svårigheter som Ncb många gånger varit
inne i. Jag visste att Östling deltagit i styrelsearbetet sedan tidigt 1970-tal.
Han var väl den förste som kom in i Ncb-styrelsen med någon industriell
erfarenhet. Alla känner vi till utvecklingen i Ncb, och styrelsen som kollektiv

KU 1982/83:30

215

har naturligtvis ett stort ansvar för den utvecklingen. Jag fann i mitt arbete att
Sven Östling hade deltagit i de olika turerna och besluten i Ncb:s styrelse som
lett fram till svårigheter för företaget.

När det sedan var aktuellt - det är det fortfarande - att ta itu med
Väj aproblematiken fann regeringen behov av att ha en styrelseordförande
som vi kunde känna stort förtroende för när vi skulle fortsätta överläggningarna
om en lösning på Väj aproblemet.

Jag meddelade Östling den 2 december att jag avsåg att kalla till en
extrastämma och ersätta honom på ordförandeposten. Det var den s. k. nya
situationen. Om jag använt det uttrycket i telefonsamtalet kan jag inte
verifiera, men detta var de faktorer som låg bakom.

Vad gäller Östlings önskemål om sammanträffande med mig har jag ett
mycket bestämt minne av att vi träffades i riksdagsfoajén, där han talade om
det allmänna läget i Ncb. Jag har ett minne av att det var mot slutet av
oktober. Därefter har jag ingen notering om att Östling oupphörligen skulle
ha föreslagit sammanträffanden och återkommit med ett antal sammanträdesdagar.

Bertil Fiskesjö: Det är ur utskottets synpunkt av visst intresse hur frågan om
att Ncb skulle lämna Arbetsgivareföreningen togs upp. Östling har givit en
redovisning som innebär att han helt enkelt fick en order om att tillse att Ncb
skulle lämna Arbetsgivareföreningen. Det var alltså enligt hans mening inte
några allmänna förslag om att man skulle fundera på det, utan det var en
direkt order, och den emanerade enligt vad Östling angivit från dig.

Sedan har jag en fråga i anslutning till vad du sade om avsättandet av
Östling. Östling poängterade inför oss att någon extra bolagsstämma inte alls
varit på tal. Enligt vårt protokoll sade Östling: ”Något besked om att man
skulle inkalla extra bolagsstämma eller något besked till annan styrelseledamot
i Ncb om att styrelsen skulle fatta beslut i enlighet med bolagsordningen
om att avsätta mig som ordförande har icke förekommit.” Östling har alltså
återgivit det här korta telefonsamtalet. Min följdfråga är om det är korrekt
att Östling inte fick något besked om att ni hade för avsikt att inkalla till extra
bolagsstämma.

Roine Carlsson: Vad först gäller SAF var jag vid den tidpunkten väl förtrogen
med att inget statsråd kan ge order till en styrelse. Jag framförde via
departementsrådet att det skulle vara av intresse om styrelsen prövade denna
fråga. Det har alltså inte utgått någon order till någon.

Vad sedan gäller den extra bolagsstämman är det så att det endast är vid
antingen en extra bolagsstämma eller vid en ordinarie som det är möjligt att
göra förändringar i styrelsen. Det är de två instrument som finns att tillgå i det
här fallet. Det torde också Östling vara väl förtrogen med.

Bertil Fiskesjö: Nämnde du när du meddelade Östling att han skulle avgå att
en extra bolagsstämma skulle inkallas, eller gjorde du det inte?

KU 1982/83:30

216

Roine Carlsson: Jag talade med Östling om den nya situationen och sade att
vi inte hade förtroende för honom längre att stå i spetsen för företaget och att
detta skulle bli föremål för en extra bolagsstämma.

När detta sedan anmäldes i styrelsen frånträdde Östling sitt uppdrag och
vice ordföranden gick upp. Därför vart det aldrig aktuellt med extra
bolagsstämma.

Anders Björck: Roine Carlsson säger att man i regeringen hade diskuterat att
göra ett skifte på ordförandeposten i Ncb. Var det ett formligt beslut?
Diskuterades det vid allmän beredning, eller diskuterades det mer informellt? Roine

Carlsson: Det diskuterades vid ett sammanträde som vi har varje dag
kl. 13. Vilken veckodag det var vet jag inte, men det var i början av
december.

Anders Björck: Diskuterade man vid det sammanträdet att gå vägen via
någon bolagsstämma, eller uppdrog man åt dig att verkställa beslutet?

Roine Carlsson: Mina kolleger i regeringen är väl förtrogna med att en
förändring på ordförandeposten sker vid extra bolagsstämma eller ordinarie.

Anders Björck: Sven Östling var alltså ordförande i ett statligt företag,
kanske ett av de mest problematiska i många avseenden. Fann du ingen
anledning sedan du tillträtt som biträdande industriminister att ta något
allmänt resonemang med honom om Ncb:s problem och om hans roll i
sammanhanget?

Roine Carlsson: Under nästan ett kvarts sekel i branschen i olika uppdrag har
jag haft tillfälle att följa olika företags styrelsers agerande och lärt känna
många styrelseledamöter och ordförande i företagen. Jag vet att det mellan
ägaren och styrelsens ordförande måste finnas ett stort förtroendekapital.
Jag fick också tillfälle att via Ncb-kommissionen ytterligare tränga in i Ncb:s
problem, som ni alla känner till. Jag vågar påstå att jag har varit rätt väl
informerad om Ncb:s situation.

Jag vill återigen framhålla att det akuta problemet för Ncb var och är hur
man långsiktigt skall göra med Väja. Inför de diskussionerna mellan
regeringen och Ncb måste en dialog föras mellan en ordförande, som vi har
förtroende för, och regeringen.

Anders Björck: Du ansåg alltså inte att ni hade något förtroende för Sven
Östling ens i den meningen att ni ville ha något allmänt resonemang innan
han skildes från sin tjänst? Var förtroendet så dåligt?

KU 1982/83:30

217

Roine Carlsson: Ja.

Anders Björck: Sven Östling har givit en version av vad som hänt, och den
finns stenografiskt nedtecknad. Den skiljer sig avsevärt från din version. Vad
tror du det kan bero på?

Roine Carlsson: Det har jag ingen uppfattning om. Jag har bara ett intresse av
att redovisa inför utskottet hur jag har agerat i den här situationen. Jag har
ingen kommentar till Östlings beskrivning, som jag inte har tagit del av.

Karin Ahrland: Av svaret på Anders Björcks frågor förstod jag att du
menade att du, enkelt uttryckt, kan Ncb. Ansåg du när du tillträdde som
statsråd att du var så väl insatt i alla de statliga företag och verk som lyder
under dig att du inte behövde några introduktionsföreläsningar eller möten
med företrädare för olika myndigheter och verk inom ditt område? Gällde
det enbart Ncb, eller var det generellt?

Sedan undrar jag: Hade du, innan du så småningom tog kontakt med Sven
Östling, haft kontakt med vice ordföranden eller andra styrelseledamöter,
eller hade din enda kontakt med styrelsen varit med Björn Olhans? Det står i
det protokoll vi har över hörandet av Nore Sundberg att det förekom en
kampanj inom styrelsen mot Östling. Kände du till den?

En sista fråga: Nyss sade du att en diskussion måste föras med en
ordförande som man har förtroende för. Vad betyder det för dig rent
teoretiskt?

Roine Carlsson: När jag tillträdde var det självklart att jag prioriterade de
områden som jag inte alls var förtrogen med på samma sätt som med
skogsindustrin - det är ju rätt rimligt. Jag vill inte påstå att jag i detalj, på en
tusendels millimeter när, ägde kännedom om allt som skedde inom Ncb, men
genom åren har jag kunnat följa Ncb rätt väl. Jag fick också en redovisning av
situationen i de olika statliga företag och verk som jag har ett § 5-förordnande över, och det var naturligtvis oerhört värdefullt att få den
redovisningen. Så kategorisk som frågan ställdes har inte min attityd till Ncb
varit.

Diskussionerna mellan regeringen och styrelseordföranden måste naturligtvis
ske under sådana former att vi kan få fram de allra bästa
informationerna inför överväganden som vi måste göra kring Väja. I en
sådan diskussion måste vi känna förtroende för dem som skall lämna
informationen från företagen och som har att fullgöra ett uppdrag å ägarens
vägnar. Det är oerhört viktigt. Det skulle inte kunna bli meningsfullt om vi
hade fört den diskussionen med Sven Östling. Därför fann regeringen det
angeläget att göra en förändring på ordförandeposten så att vi kunde starta
överläggningarna utifrån bästa möjliga förutsättningar.

KU 1982/83:30

218

Karin Ahrland: Det var några frågor jag inte fick svar på - det kan hända att
du glömde dem. Hade du någon kontakt med övriga styrelsemedlemmar?
Har du hört samma sak som Sundberg, att det var trassel inom styrelsen?

Roine Carlsson: Jo, det fick jag framför allt en redovisning av i min tidigare
funktion som förbundsordförande i Pappers. Under min tid som statsråd och
fram till diskussionen med Östling tog jag inte del av den typen av
information. Den kände jag till sedan tidigare.

Karin Ahrland: Hur var din kontakt med vice ordföranden?

Roine Carlsson: Det förekom ingen kontakt med vice ordföranden.

Karin Ahrland: En enkel följdfråga: Jag är fortfarande litet frågande för
uttrycket ”diskussioner mellan statsrådet och styrelsen”. Betyder det rent ut
sagt att de diskussioner som möjligen kan behöva föras emellanåt skall föras
med en person som är villig att handla i enlighet med vad regeringen
tycker?

Roine Carlsson: Nej, men vi skall ha ett mycket bestämt intryck av att vi får
tillfälle att föra dem med så kvalificerade företagsrepresentanter som vi över
huvud taget kan rekrytera.

Gunnar Biörck: Det är en sak som har förbryllat mig. Statsrådet Carlsson
sade i början att regeringens förtroende för Östling inte var oinskränkt, och
det har sedermera sagts att förtroendet var dåligt.

Nu är förtroende ett ord som har en moralisk valör. Man kan tycka att en
person har felaktiga åsikter men kan ändå ha förtroende för honom som
person. Man kan vilja byta ordförande därför att han har andra åsikter i sak
men också därför att man inte litar på vederbörande. Jag skulle vilja höra
statsrådet Carlssons mening om den semantiska frågan.

Roine Carlsson: Jag är inte säker på att jag kan helt tillfredsställa frågaren
vad gäller semantiken. Men när en person skall stå i spetsen för ett statligt
företag i form av styrelseordförande måste vi kunna känna tilltro till hans
uppgifter, till hans insikter och till hans kunskaper inom det värv han är satt
att förvalta. När det inte föreligger har man att pröva: skall man låta det
tillstånd som råder få fortsätta, eller skall man anstränga sig att få en ändring
till stånd för att uppnå det syftet?

Gunnar Biörck: Får jag tolka det så att det egentligen är hans förmåga som
man har varit tveksam om, medan man däremot inte vill ge något utlåtande
om sin tillit till hans person?

KU 1982/83:30

219

Roine Carlsson: Jag säger återigen att mellan ägaren och styrelseordföranden
måste det finnas ett förtroendekapital som är näst intill oanfrätt för att ägaren
skall ha ett intryck av att han handlägger frågorna i styrelsen på bästa
sätt.

Gunnar Biörck: Jag har fortfarande inte fått något riktigt klart svar på min
fråga. Jag föreställer mig att det är en blandning av faktorer som ingår. Det är
den tolkning jag ger av statsrådet Carlssons senaste svar.

Anders Björck: När Roine Carlsson säger att Östling saknade regeringens
förtroende tycker jag det är viktigt att få en precisering. Innebär detta att han
saknade regeringens förtroende i vad avsåg att han skulle sköta sin uppgift
som styrelseordförande på ett otillfredsställande sätt, eller gäller det mera att
man var rädd att han beträffande den framtida verksamheten skulle ha andra
åsikter än regeringen till äventyrs kan ha?

Roine Carlsson: Sven Östling deltog som styrelseledamot i en serie beslut
som visat sig föra in företaget i allt svårare situationer, vilket har skett med
Ncb. Sven Östling deltog sedan början av 1970-talet i den verksamheten. När
vi nu skulle gå in i ett nytt skede med Väjafabriken tyckte vi att han inte hade
visat en sådan insikt och kunskap att vi längre var beredda att använda oss av
hans tjänster som ordförande. Han har deltagit i Ncb:s beslut under hela
1970-talet när företaget har vandrat in i svårigheter.

Anders Björck: Efterträdaren, som var vice ordföranden, har rimligtvis
också deltagit i en del av de beslut som fattades under den aktuella perioden.
Har han enligt Roine Carlsson regeringens fulla och odelade förtroende?

Roine Carlsson: Ja. Hade han inte haft det, hade han inte beklätt den post
han nu har. Johansson kom in i styrelsen sedan staten fått ett avgörande
inflytande i Ncb.

Sven-Erik Nordin: I dina inledande frågesvar lade du stor tyngd på att man
måste ta itu med planeringen för Väjafabriken. Som ådaling uppskattar jag
den ambitionen. Du sade: ”Det är då angeläget att regeringen har oinskränkt
förtroende för styrelseordföranden i Ncb.” Fanns det i Östlings agerande
under 1982 visavi planeringen för Väjafabrikens modernisering och utbyggnad
något speciellt handlingssätt som du tyckte diskriminerade honom såsom
ordförande i styrelsen?

Roine Carlsson: Jag vill återupprepa mitt tidigare svar att har man som
styrelseledamot deltagit i besluten under hela 1970-talet, då företaget
kommit in i svårigheter, så tycker vi det är rimligt att man tar konsekvenserna
därav och ersätts som ordförande av någon som inte har deltagit i de
besluten.

KU 1982/83:30

220

Sven-Erik Nordin: Jag ställde frågan, om han reagerade under 1982 visavi
planeringen för Väjafabriken.

Roine Carlsson: Det har inte kommit i gång någon nämnvärd planering för
Väjafabriken förrän sent i höstas, och den har framför allt letts av
verkställande direktören och den nye styrelseordföranden.

Sven-Erik Nordin: Det framlades i alla fall en principplan, visserligen inte
genomarbetad, för Väjafabrikens finansiering. Var Östlings befattning med
det arbetet på något sätt dålig?

Roine Carlsson: Det viktiga i det här sammanhanget är att överläggningarna
mellan regeringen och Ncb inträdde i ett nytt skede då den nye ordföranden
trädde till. Det var för att kunna fortsätta diskussionerna som vi ville fullfölja
detta.

Sven-Erik Nordin: Hade du redan vid ditt tillträde till statsrådsposten en
förutfattad mening, att Östling borde plockas bort som ordförande i
Ncb?

Roine Carlsson: Jag vet inte om det kan kallas en förutfattad mening att man
inför ett projekt för många miljoner vill föra diskussionen med en ordförande
som regeringen känner förtroende för. Vi ville starta diskussionen utifrån
bästa möjliga förutsättningar.

Sven-Erik Nordin: En slutfråga: Hur mycket tid har du under hösten ägnat åt
Ncb?

Roine Carlsson: Den frågan är omöjlig att besvara. Jag för inte bok över
fördelningen mellan olika statliga företag. Jag kan inte svara på den frågan
kvantitativt genom att ange hur mycket tid jag har ägnat åt den saken.

Karin Ahrland: Staten har ju majoriteten i Ncb, men det finns andra
aktieägare inkopplade också. Hade du någon kontakt med företrädarna för
dem?

Roine Carlsson: Svar: nej.

Bertil Fiskesjö: Eftersom du fäste sådan vikt vid vad som var planerat eller
hände med Väja skulle jag vilja återkomma till den frågan.

Inför oss i utskottet har Östling redovisat denna fråga. Han sade enligt
protokollet: ”Vi hade under två år utrett och kommit fram till en bestämd
plan för investeringar och fortsatt drift i Väja-Dynäs säckpappersfabrik, som
av många andra tidigare dödsdömts. Väja-Dynäs går bra.”

KU 1982/83:30

221

Sedan kommer det: Vid sammanträdet den 20 oktober beslöt styrelsen
bl. a. att förelägga statsrådet, som var ny biträdande industriminister, denna
plan, samtidigt som Östling å styrelsens vägnar skulle redogöra för Ncb:s
verksamhet i största allmänhet.

Detta uppdrag fick alltså då Östling av styrelsen, och såvitt jag förstår
anmäldes ingen avvikande mening. Man hade alltså en plan för Väja som
man ville att du skulle se på, och man ville tala med dig allmänt om Ncb:s
verksamhet. Östling gav, säger han, minst ett dussin tider för att träffa Roine
Carlsson, men han fick besked via Kramforskontoret att du inte hade tid.

Jag ställer denna redovisning i kontrast till vad du sade om att du inte har
något minne av att Östling hade begärt företräde för dig. Vad tror du kan
vara orsaken till att uppgifterna är så olikartade? Är det någon som på vägen
har undanhållit Östlings begäran om sammanträffande med dig?

Roine Carlsson: Jag vet inte.

Karin Ahrland: Jag känner för dig. Jag drabbades som nytt statsråd av att en
sekreterare stoppade en massa samtal till mig. Jag fick helt enkelt inte ens
veta att folk hade sökt mig. Det tog mig en månad innan jag kom underfund
med det. Kan du ha råkat ut för samma sak?

Hans Nyhage: Jag tycker man skall tala i klartext. Här säger Östling: ”Jag gav
Margareta Stålfors, som var suppleant i Ncb:s styrelse från kanslihuset, minst
ett dussin tider för att träffa Roine Carlsson.” Har det verkligen gått
fram?

Roine Carlsson: När vi tillträdde vällde det fram olika önskemål från företag
och verk om att få träffa och informera mig. När det gäller Ncb vill jag helt
kort säga att jag inte har det minsta intryck av att någon har undanhållit mig
information om vilka som velat träffa mig - det vill jag vänligt men bestämt
tillbakavisa.

Vad orsaken kan vara till att Östling har angivit olika alternativ men att det
inte har kommit till min kännedom har jag ingen uppfattning om. Jag träffade
Östling i riksdagsfoajén, där vi talade i korthet om Ncb.

Därefter vart jag informerad av Ncb:s verkställande direktör om det
aktuella arbetet kring Väja. Sedan har företrädare för de fackliga organisationerna
informerat mig om arbetet med Väjaprojektet.

Till Bertil Fiskesjö vill jag säga att jag under mina år i Pappersindustriarbetareförbundet
har tagit del av många planer och tankar kring den
skogsindustriella utvecklingen i Ådalsområdet. Jag vet inte hur många planer
och projekt som genom åren har redovisats kring Väjafabriken, alltifrån vita
projekt till bruna.

KU 1982/83:30

222

Bertil Fiskesjö: Du har tagit del av planer och tankar, säger du. Men detta var
en plan som man dragit på ett styrelsesammanträde och som Östling fått i
uppgift att tala med dig om. Det är alltså inte några allmänna lösa tankar.
Men jag bortser från detta nu och går vidare till kontaktförsöken.

Av Östlings framställning framgår att när det inte gick att på det här viset få
en tid bestämd för att träffa dig försökte han här i riksdagen att få tag på dig.
Du har sagt att ni då talade om Ncb i korthet. Enligt Östling utspann sig
samtalet på följande sätt: ”Jag är Sven Östling.” - ”Ja, jag ser det.” - ”Jag
har försökt få ett sammanträffande med dig på styrelsens vägnar.” - ”Jag har
inte tid, jag är på väg till ett annat sammanträde.”

Det var alltså enligt Östling allt vad som sades där, och det var det enda
samtal, säger Östling, som han haft med dig. Enligt hans uppgift talade ni inte
alls om Ncb vid det tillfället.

Är Östlings redovisning av vad som försiggick korrekt?

Roine Carlsson: Den är inte korrekt. Det faller på sin egen orimlighet att
Östling skulle ha skäl att presentera sig för mig. Jag lärde känna Östling
mycket tidigare, framför allt under Ncb-kommissionens arbete, då jag deltog
i ett antal styrelsesammanträden i Ncb. Någon presentation inför mig var icke
behövlig, och uppgiften faller på sin egen orimlighet.

Bertil Fiskesjö: Substansen i min fråga gällde om ni talade om Ncb eller

ej Roine

Carlsson: Svar: ja.

Bertil Fiskesjö: Vad talade ni om då?

Roine Carlsson: Han gav en kort orientering om det aktuella läget i Ncb.

Yngve Nyquist: Du har vid flera tillfällen återkommit till Väja. För de flesta
av oss eller i varje fall många av oss är Väja ett industrinamn i Ådalen, en av
de sista industrierna i den avindustrialiserade Ådalen. Men vi känner väl inte
så mycket till vilken betydelse Väjakomplexet har. Det vore intressant att få
höra litet om vad Väja betyder för framtiden om man skall bedöma behovet
av personligheter i styrelsen.

Min andra fråga är: Har du i något sammanhang haft kontakter med Nils
Åsling om hans uppfattning om Ncb-problematiken och utbyggnadsfrågan
och inte minst personfrågor i Ncb:s styelse?

Roine Carlsson: På den första frågan kan jag svara att Väja är den enda
skogsindustriella enhet som finns kvar i Ådalen - Utansjö ligger söder därom
i Härnösands kommun. Men för att långsiktigt kunna klara fortsättningen i
Väja talar man allmänt om ett projekt som kommer att belöpa sig på mellan

KU 1982/83:30

223

600 och 700 milj. kr. När man för samtal om så omfattande projekt måste det
finnas ett stort förtroendekapital mellan ägaren och den som skall företräda
ägaren. Här är det fråga om att göra om massatillverkningen för att kunna
fortsätta att tillverka det kraftpapper och säckpapper som man hittills varit
framgångsrik på. Det gäller hur man skall avväga de omfattande investeringsinsatserna.
Det är oerhört viktigt att man får bästa tänkbara belysning
och får fram de bästa tänkbara uppgifterna som underlag för departementet i
dess fortsatta handläggning.

Jag har inte haft någon kontakt med Nils Åsling om vare sig Väjaprojektet
eller personfrågorna i Ncb.

Kurt Ove Johansson: Har det i handläggningen av de frågor som rör Ncb vid
något tillfälle varit delade meningar i regeringen?

Roine Carlsson: Nej.

Olle Svensson: Vi kan då betrakta utfrågningen som avslutad.

KU 1982/83:30

224

Bilaga 10 C

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av direktör Sven Östling den 7 april
1983 angående Ncb

Olle Svensson: Vi har ett granskningsärende som gäller frågor rörande Ncb.
Det gäller självfallet enbart regeringens handläggning av frågorna. Vi har
kallat dig hit såsom ordförande under den aktuella perioden. Vi brukar låta
den som är kallad inleda med en redogörelse.

Sven Östling: Jag kanske först får ge bakgrunden till att jag hamnat i den här
situationen utan egen förskyllan. Det är inte jag som har påkallat detta
möte.

När statsminister Olof Palme i ett offentligt angrepp på mig gör gällande
att jag skulle vara i högsta grad medskyldig till Ncb:s situation och förfall är
det värt att notera att jag icke deltagit i förvärv av de enheter som numera är
nedlagda. Det påstods att jag skulle ha varit med och fattat beslut som hade
lett till ekonomisk kris för Ncb. Jag har inte varit med om att köpa
Sandvikens sulfitfabrik i Kramfors, ej heller Hismofors, ej heller Hörnefors,
ej heller Köpmanholmen, som jag själv måste vara med om att besluta att
nedlägga.

Redan i mitten av 1970-talet började det krisa till sig efter det att vi hade
fått mycket kostsamma löneavtal som kostade Ncb 40-45 %. De två åren i
mitten av 1970-talet var för Ncb:s vidkommande förödande, beroende på att
Ncb tidigare hade förvärvat och i sin koncern hade äldre sulfit- och
sulfatfabriker med ett alltför stort antal anställda i förhållande till produktionen.
Det drabbade självfallet Ncb hårdare än företag som hade moderna
industrier.

När jag tog upp detta vid ett flertal sammanträden var jag en ensam
ropandes röst i öknen bland ca 15 styrelseledamöter - företagsledning,
arbetstagare och skogsägare. Självfallet har jag förståelse för att arbetstagarna
på de orter som skulle ha berörts var angelägna om att få fortsätta
driften. Det fattades också majoritetsbeslut om att dessa verksamheter skulle
få fortsätta.

Så kom dessutom lågkonjunkturen. Man fick lagerstöd för att tillverka
massa vid de här fabrikerna. Detta var spiken i likkistan för Ncb.
Konjunkturnedgången fortsatte och lagren ökade. Även om man fick
lagerstöd kostade det pengar, och stora delar av produkterna skadades
genom alltför lång lagringstid, samtidigt som priserna föll.

När man nu har facit i handen kan alla säga att fabrikerna borde ha lagts
ned redan i mitten av 1970-talet, några t. o. m. tidigare. Jag kan tillägga att
minst en handfull sulfat- och sulfitfabriker borde ha nedlagts utefter
Norrlandskusten inom Ncb:s verksamhetsområde före Köpmanholmens
nedläggning. Nu börjar det - vi har redan sett signaler om nedläggning av en
av fabrikerna.

KU 1982/83:30

225

Jag vill alltså på det bestämdaste tillbakavisa påståendet att jag skulle ha
medverkat till beslut, som förorsakat Ncb-krisen. Det är att smutskasta mig
för att rättfärdiga statsrådet Roine Carlssons handlande - jag skall komma
tillbaka till det.

Jag har också sagt i TV att jag har full förståelse för att statsministern
rycker ut och håller en presskonferens för att försvara ett statsråd han
engagerat. Jag har också som företagsledare under 40 år varit tvungen att
försvara många medarbetare som har trampat i klaveret. Sitter man i
ledningen får man göra det ibland. Men det är en sak att göra detta; en annan
sak på vilket sätt man gör det.

Nåväl - när nu Ncb kom i en kris som var så svårartad att man kunde
förväntat sig betalningsinställelse och konkurs involverades regering och
riksdag i flera omgångar. Ni har själva underlag, så jag behöver inte redogöra
för det.

Man har också sagt att Ncb har bytt chefer ett flertal gånger och att det
skulle visa att företaget inte fungerar. Det må vara sant. Jag vill då bara
konstatera att när Rydbo, som tidigare var generaldirektör för domänverket,
kom in i bilden uppstod snart stora svårigheter att samarbeta inom styrelsen.
Det var samtidigt som han sökte genomföra vissa strukturförändringar efter
egna idéer.

Jag vill också säga för klarhetens skull att när han lämnade i december 1980
hade han redan tagit anställning som verkställande direktör i Kopparfors
utan att jag och flertalet övriga styrelseledamöter visste om detta.

Diskussionerna gick vidare om strukturrationaliseringar och förändringar.
En proposition från regeringen förelåg kring årsskiftet 1980-1981. I
december 1980 diskuterades detta. Uttalanden gjordes både från regeringshåll
och av dåvarande ordföranden i Pappersindustriarbetareförbundet
Roine Carlsson samt från enskild skogsägare om att det bästa som kunde ske
vore att Ncb gick i konkurs. Detta stod att läsa i tidningarna. Samtidigt pågick
förhandlingar om Ncb:s dollarlån, statliga och övriga lån. Tolv utländska
banker stod i kö framför Ncb:s dörrar för att kräva betalning eller statsgaranti
på dollarlånet om 40-50 miljoner US-dollar, där PKbanken var ledande. Jag
satt och sitter i PKbankens styrelse och kunde självfallet inte agera där - jag
var ju jävig - men jag agerade på annat sätt och fick gehör för en
lösning.

Nåväl, Rydbo, liksom styrelseordföranden Rutger Martin-Löf, gick i
början av december 1980 och flera styrelseledamöter gick. Några lämnade
skrivelser om att de ville avgå. Ingen styrelseordförande fanns. Dåvarande
vice ordföranden ville inte ställa upp. Styrelsen var starkt decimerad. Vi hade
ingen VD. Jag brukar säga att en av de få gånger som åtminstone de som var
kvar i Ncb - representerande staten (kanslihuset), skogsägarna och
arbetstagarna - var helt eniga om en fråga var när de övertalade mig att ställa
upp som arbetande ordförande. Självfallet var jag inte särskilt hågad, men
jag kände trots allt ett viss ansvar för att söka göra en insats.

15 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

226

Så kom uttalandena om konkurs. På 14 dagar rann 150 miljoner ut ur Ncb:s
kassa dagarna före jul 1980. SJ stoppade järnvägsvagnar för export av
trävaror och pappersmassa om inte Ncb betalade förskott för vagnarna. Jag
hade långa samtal med SJ:s chef Furbäck, och min jul- och nyårshelg
förbrukades av telefonsamtal och möten för att reda upp saken.

Jag måste snabbt få tag i en t. f. chef. Investeringsbankens chef Cadans
erbjöd mig då att få låna Fylking, som var konsult eller anställd i
Investeringsbanken, men inte branschkunnig. Avtal träffades med Investeringsbanken
om att engagera Fylking som t. f. VD.

De beslut som styrelsen tog - i huvudsak överensstämmande med
regeringens proposition och riksdagens godkännande - genomfördes successivt.
Självfallet var det en svår uppgift på många sätt, och när man lägger ner
den ena fabriken efter den andra blir man inte populär. Anställda och
fackföreningsrepresentanter både i och utanför styrelsen hade andra
uppfattningar än majoriteten i styrelsen och ledningen.

Mitt arbete bestod i att se till att Ncb fick en fungerande styrelse. Samtidigt
skulle jag försöka få tag i en ny permanent VD som helst kunde garnet. Det
drog ut på tiden. Jag hade diskussioner med minst ett dussin människor under
året. Till slut lyckades jag få fram en chef, nämligen Lars Henrik Forssblad,
då vice VD för Iggesund och lyckades övertala Lars Sundblad, chefen för
Iggesund, att släppa honom redan den 1 januari 1982.

Att Palme behagade offentligt uppge vilken total ersättning jag uppbar
som arbetande ordförande, syns mig vara en illvillig parentes som inte har
med saken att göra. Avtal var träffat mellan mig, representanter, berörda
aktieägare och styrelsen. Det var rätt och slätt ett arbetsavtal, innebärande
att jag skulle använda 75 % av min tid för att klara jobbet. Det egentliga
styrelsearvodet var 37 500 och 40 000 senaste året. Syftet med Palmes
offentliga upplysning kan jag väl ana mig till. Ersättningen var emellertid inte
ens hälften av det som Investeringsbanken debiterade Ncb för Fylking.

När man skall ta ställning till en sådan här sak är det viktigt att man har
bakgrunden klar för sig, och jag har velat ge denna bakgrund för att
utskottets ledamöter skall förstå innebörden av vidtagna åtgärder.

Forssblad anställdes som permanent VD, och Ncb fick arbetsro. 1982 års
resultat visar en rörelsevinst på 73 miljoner och en budget för 1983 där
rörelseresultatet väsentligt överstiger 100 miljoner. Att det fanns kvardröjande
nedläggningskostnader under 1982 är självklart, men de är i stort sett
borta under 1983.

Vi fick så en ny regering i oktober 1982. Till den 20 oktober var
styrelsemöte planerat i Ncb.

Några dagar efter Roine Carlssons tillträde som statsråd - före styrelsemötet
20 oktober - blev jag uppringd av departementsrådet Nore Sundberg,
som vid bolagsstämman i maj 1982 å statens vägnar - staten är ju till ca två
tredjedelar ägare av Ncb - föreslog omval av mig i styrelsen och även föreslog

KU 1982/83:30

227

arvodet 40 000 kr. till styrelseordföranden.

Nåväl - Nore Sundberg meddelade följande: ”Jag har hälsningar från
statsrådet Roine Carlsson att du skall snarast tillse” - lägg märke till orden -”att du skall snarast tillse att Ncb lämnar Arbetsgivareföreningen och
ansluter Ncb till statens förhandlingsorganisation SFO.” - ”Jaså”, sade jag.
”Vad är anledningen?” - ”Fråga inte mig, jag har bara hälsningar.”

Ytterligare sade Nore Sundberg: ”Du skall ligga lågt i fråga om att sälja
Lilla Edets mjukpappersfabrik. Du får inte förhandla om att sälja det.” Jag
blev mycket förvånad och ställde följande motfråga: ”Vern är det som håller
på att sälja det, och vad vet Roine Carlsson om det?” - ”Fråga inte mig, jag
har bara hälsningar att framföra.” Samtalet var slut.

Jag blev naturligtvis konfunderad över detta. Jag tog omedelbart kontakt
med VD Forssblad och informerade honom om samtalet med Sundberg. Vi
hade ju styrelsemöte utsatt till den 20 oktober, och jag bad honom undersöka
vad ett utträde ur SAF skulle få för konsekvenser. Flera av dotterbolagscheferna
var bekymrade, för man såg framför sig att man miste en del
kontakter och framför allt information som var betydelsefull och viktig för de
olika industrierna. Jag vill därmed inte påstå att SFO inte skulle kunna fylla
luckan, men det gjordes bekymmersamma uttalanden.

VD undersökte hur ett eventuellt utträde skulle gå till och konstaterade att
Ncb inte formellt kunde lämna SAF före 1984 enligt gällande regler. Min
reaktion var, att jag inte tyckte det var särskilt lustigt med ett sådant här
ingrepp och undrade vad syftet var. Man kunde kanske förstå det eftersom
Roine Carlsson kom från Pappersindustriarbetareförbundet och var speciellt
intresserad av denna fråga. Enligt min uppfattning var det här fråga om
ministerstyre, men reagerade då som så, att ”en gång är ingen gång”, vilket
jag också sade till VD.

Styrelsen fick frågan på bordet. Det fanns då invändningar och olika
synpunkter i styrelsen, men beslutet blev att låta verkställande direktören
ombesörja förändringen.

Vid styrelsemötet behandlades även en plan för investeringar och fortsatt
drift vid Väja-Dynäs säckpappersfabrik, som nu går bra.

Styrelsen beslöt bl. a. att vi skulle förelägga statsrådet Roine Carlsson
denna plan. Samtidigt avsåg jag å styrelsens vägnar redogöra för Ncb:s
verksamhet i största allmänhet. Han hade visserligen varit ordförande i
Pappersindustriarbetareförbundet men kunde näppeligen vara insatt i Ncb:s
förhållanden.

Jag gav Margareta Stålfors - anställd i industridepartementet och
suppleant i Ncb:s styrelse - minst ett dussin tider för att träffa Roine
Carlsson. Några dagar därefter fick jag besked via Kramforskontoret - inte
direkt till mig - att han inte hade tid.

Jag försökte sedan ett par gånger möta honom i riksdagens foajé. Jag

KU 1982/83:30

228

lyckades med det en gång när han var på väg från sitt rum till ett annat rum.
Samtalet var följande: ”lag är Sven Östling.” - ”Ja, jag ser det.” - ”Jag har
försökt få ett sammanträffande med dig å styrelsens vägnar.” - ”Jag har inte
tid, jag är på väg till ett annat sammanträde.”

Det var det enda samtal jag dittills hade haft med Roine Carlsson. Jag
känner inte karlen, har aldrig haft med honom att göra.

Tiden gick, och ungefär fem dagar före nästa styrelsemöte den 8 december
fick jag ett telefonsamtal på förmiddagen från statsrådet Roine Carlsson,
som meddelade följande: ”Jag avser att byta ordförande i Ncb.” - ”Jaså,
avser du det? Av vilken anledning?” - ”På grund av den ändrade
situationen.”- ”Vilken ändrad situation?” - ”Vi diskuterar inte det här mer,
jag återkommer.” Samtalet var slut.

Samma dag på eftermiddagen eller kvällen fick jag ett telefonsamtal från
VD Forssblad, som informerade mig om att han blivit uppringd av
departementsrådet Nore Sundberg, som meddelat att Roine Carlsson
bestämt att jag skulle avgå som ordförande samt att Carlsson hade vidtalat
vice ordföranden Sven Johansson att inträda i mitt ställe, och det skulle ske
snarast.

Något besked om att man skulle inkalla extra bolagsstämma eller något
besked till annan styrelseledamot i Ncb om att styrelsen skulle fatta beslut i
enlighet med bolagsordningen om att avsätta mig sorn ordförande har inte
förekommit. Statsministern har sedan i offentliga uttalanden sagt att man
avsåg att kalla till extra bolagsstämma, men det är en efterhandskonstruktion.
Någon diskussion om detta har inte förekommit hos någon, och av den
tredjedel av Ncb:s ägare som skogsägarna utgör var ingen tillfrågad eller
underrättad eller vidtalad i något avseende. Roine Carlssons agerande
gjorde det i praktiken omöjligt för mig att fungera som ordförande. Inför
styrelsemötet den 8 december hade jag därför bestämt mig för att lämna
styrelsen. Vi hade ett styrelsemöte då vi var inbjudna till Sparbankernas bank
och resultatsiffror som bådade gott för 1982 och ännu bättre för 1983. Jag
ville inte förstöra sammanträdet genom att omedelbart meddela att jag avsåg
att lämna styrelsen, utan tog upp ärendet som sista fråga. Jag meddelade då
att jag önskade lämna styrelsen och gick efter att ha förklarat varför.

Styrelsen fattade sedan ett beslut om att låta vice ordföranden, som hade
påtagit sig ordförandeuppgiften utan min vetskap, träda i mitt ställe.
Styrelsen beslöt enhälligt att uttala ett tack till mig - jag tror det har
offentliggjorts både i tidningar och på annat sätt - för mina insatser. Det
tacket innefattade hela min styrelsetid, men mest gällde det att jag tog på mig
ordförandeskapet från december 1980.1 tacket deltog samtliga, även fackets
representanter.

Man frågar sig nu vad det är som har legat bakom detta. Det kan inte vara
någonting annat än att statsrådet Roine Carlsson har fått informationer som
är grovt vilseledande om arbetet i Ncb och de insatser som där har gjorts. Jag

KU 1982/83:30

229

vet att den tillförordnade verkställande direktören Fylking offentligt har
uttalat i tidningarna att han inte kunde samarbeta med mig. Han må tycka
vad han vill om det, men eftersom han uttalat sig offentligt kan jag säga att
han försökte in i det sista få jobbet som VD men spände bågen alltför högt så
att hela styrelsen till sist tog avstånd ifrån honom, i synnerhet när jag förde
fram Forssblad som VD. Skulle vi ha accepterat de villkor som Fylking
ställde, hade styrelsen fått schavottera offentligt. Det var en stor lycka att
Forssblad ställde upp, och jag är övertygad om att Ncb nu kommer att klara
sig med den verksamhet som företaget har. Vi lyckades också få femåriga
avtal med skogsägarföreningarna så att de industrier som Ncb fortsätter att
driva är fullt försörjda med råvara, och det finns ingen anledning att nu
ifrågasätta möjligheten för Ncb att fortsätta.

En kommuniké från Ncb:s styrelsemöte om att jag avgått resulterade i att
tidningar, radio och TV tog kontakt med mig och VD. Nya Norrland,
tidningen i Kramfors, som särskilt följt Ncb:s öden och äventyr, ringde och
sökte Roine Carlsson men fick inte tag i honom. Hans pressekreterare, som
inte heller fick tag i Roine Carlsson, svarade: Östling var för gammal, och
dessutom var jag emot en samordning mellan ASSI, Ncb och domänverket.

Jag var 67 då och är 68 nu, och jag känner mig inte äldre än då. Det finns en
del andra som är äldre och som ännu är sysselsatta. Jag fäster mig inte så
mycket vid det resonemanget.

Förslag om en sammanläggning av domänverket, ASSI och Ncb har aldrig
framlagts under min tid - däremot har saken diskuterats. Praktiskt taget hela
styrelsen i Ncb tog avstånd från dessa diskussioner. Men eftersom det aldrig
kom till något konkret förslag fanns det ingen anledning att realbehandla
ärendet, och såvitt jag vet har riksdagen sagt nej.

Det var två underliga skäl. Nya Norrland kritiserade dem också i sin
ledare.

Jag vill dessutom tillägga att jag hela tiden när diskussioner har förts om att
sälja Lilla Edet har varit motståndare till detta, eftersom jag såg framför mig
en möjlighet att skapa ett gott dotterbolag av Lilla Edet. Det ger också i dag
Ncb-koncernen en betydande rörelsevinst. Däremot var Fylking på väg att
sälja Lilla Edet. Jag stoppade hans sista försök strax innan han lämnade Ncb.
Ändå beskylls jag för att jag ville sälja Lilla Edet. Detta är ren och skär
lögn.

Anders Björck: Min första fråga gäller kontakterna med regeringen - vi
granskar ju den konstitutionella delen av ärendet. Har du under den tidigare
regeringen fått den här typen av besked som du har fått från statsrådet Roine
Carlsson och departementsrådet Nore Sundberg?

Min andra fråga är: Har statsrådet Thage Peterson i något fall varit i
kontakt beträffande skötseln av Ncb med dig sedan han blev industriminister? -

KU 1982/83:30

230

Sven Östling: Några sådana kontakter med tidigare regeringar eller
regeringsledamöter har jag inte haft. Jag kan säga t. ex. hur det var vid
nedläggningen av Johannedals boardfabrik, som drabbades hårt av nedgången
inom byggkonjunkturen. Det var en relativt liten sak i sammanhanget.
Statsrådet Åsling hade varit på ett möte i Sundsvall och blivit hårt pressad av
fackets företrädare och pressen angående nedläggningen av Johannedal. Det
hade framkommit flera förslag om att andra eller anställda skulle driva
fabriken vidare, men alla utredningar visade att det inte fanns några
förutsättningar för det, och dessutom behövde Ncb överföra en stor del av
maskinparken till Edsbynfabriken, som hade samma produktion.

Åsling ringde mig och frågade om det fanns möjlighet att tänka sig fortsatt
drift. Jag förklarade för honom hur saken låg till och sade att styrelsen hade
beslutat att fabriken skulle nedläggas. Någonting annat kunde jag inte
diskutera med honom, sade jag, och därmed var samtalet slut.

Vad beträffar Thage G. Peterson vill jag säga att när jag misslyckades i mitt
försök att få kontakt med biträdande industriministern tog jag kontakt via
vaktmästeriet i foajén med Thage Peterson, som satt på sitt rum. Han kände
mig sedan förut. Jag framförde att jag ville diskutera Ncb och att jag inte fick
kontakt med Roine Carlsson. Han hälsade tillbaka, ”att det här är inte mitt
bord, utan Roine Carlssons”.

Anders Björck: Du nämnde något som får mig att ställa ytterligare en fråga.
Du sade att om Fylkings krav hade accepterats skulle styrelsen ha fått
schavottera offentligt. Innebär det att det var villkor som inte ligger inom
ramen för vad som är normalt på svensk arbetsmarknad?

Jag har en annan fråga i samma sammanhang. Enligt StockholmsTidningen
den 14 december 1982 sade statsminister Olof Palme att det var
klokt att sparka Östling och att Östling saknade regeringens förtroende - han
är ute efter personlig hämnd i ett opportunistiskt beteende enligt Stockholms-Tidningen.
Det sägs där också att du har fått kämpa för din position i
flera år.

Vill du kommentera detta? Har du haft kontakter med Olof Palme under
åren som givit dig något personligt hämndbegär?

Sven Östling: Jag har aldrig haft kontakt med statsminister Olof Palme om
Ncb. Däremot känner vi varandra sedan många år. Han var den siste av sex
kommunikationsministrar under mina tolv år vid flyget. Jag har inte haft
några som helst svårigheter att umgås med statsministern. Jag har dock aldrig
talat med honom om Ncb.

Mot vem skulle hämndbegäret rikta sig? Vad skulle jag vilja hämnas? Jag
känner inte till det. Anledningen till att den här frågan kommit upp är det sätt
varpå den hanterades. Efter det att jag hade fått beskedet först om
medlemskapet i Arbetsgivareföreningen och sedan om det oriktiga påståen -

KU 1982/83:30

231

det angående Lilla Edet började jag ana mig till att det pågick en kampanj
mot mig.

Jag vill inom parentes säga att inte minst fackets representanter i Lilla Edet
var för att Ncb skulle sälja Edet för att Edet skulle komma i bättre, rikare och
tryggare händer. Även cheferna för Lilla Edet hade väl den känslan till att
börja med, man jag ansåg personligen att så inte borde ske.

Fylking började diskutera en försäljning. Nokia i Finland figurerade i
bilden och hade sökt flera kontakter med Ncb. Forssblad har haft nya
kontakter, men vi kom aldrig fram till förslag att Lilla Edet skulle säljas. Jag
motsatte mig detta hela tiden.

Det har sagts att jag kämpade för min position. Sanningen är den att jag
kämpade för Ncb. Jag hade påtagit mig en svår arbetsuppgift som jag ville
genomföra, och jag ville inte att företaget skulle komma i nya rövarhänder.

Anders Björck: Jag ställde en fråga om Fylkings villkor.

Sven Östling: Jag vill inte gå in närmare på dem, men de var sådana att de inte
kunde godtas av styrelsen.

Bertil Fiskesjö: Jag vill knyta an till dina uppgifter om samtalet med Nore
Sundberg. Han framförde alltså ett par korta order - det var så du uppfattade
det. I vilken egenskap gjorde han detta, och på vad sätt hade han enligt din
uppfattning befogenhet att ge sådana order?

Sven Östling: Jag uppfattade det klart och tydligt som order, som han gav i
egenskap av företrädare för det statsråd som hade Ncb inom sitt fögderi.

Bertil Fiskesjö: Du uppfattade Sundberg som representant för statsrådet
Roine Carlsson?

Sven Östling: Ja, men jag uppfattade inte detta som något regeringsbeslut
eller riksdagsbeslut och framför allt naturligtvis inte som ett styrelsebeslut,
för det är ju styrelsen som enligt bolagsordningen handlägger frågan om
tillsättande av ordförande.

Bertil Fiskesjö: Nu tänkte jag på ordern att lämna SAF och att ni skulle ligga
lågt vad gällde försäljning av Lilla Edet.

Sven Östling: Det uppfattade jag som statsrådets besked.

Bertil Fiskesjö: Inte som en uppgift från Roine Carlsson?

Sven Östling: Jag har inte reflekterat närmare över inhoppet i den här frågan
som enligt min mening stred mot all rimlig ordning och alla bestämmelser.

KU 1982/83:30

232

Karin Ahrland: Jag skrev ner vad du sade nyss, att Nore Sundberg hade sagt
att Roine Carlsson hälsar att du snarast skall se till att Ncb lämnar SAF.
Uppfattade du det så att det var Roine Carlsson eller Nore Sundberg som
meddelade detta?

Sven Östling: Roine Carlsson, självfallet.

Bertil Fiskesjö: Jag har en fråga rörande uppgiften från Roine Carlsson att du
skulle avgå. Det var ett mycket kort telefonsamtal såvitt jag kan förstå.

Sven Östling: Ja, det varade nog inte mer än två minuter.

Bertd Fiskesjö: Det motiverades inte på något sätt?

Sven Östling: Inte annat än att han sade att det var på grund av den ändrade
situationen.

Bertil Fiskesjö: Han angav inte på vilket sätt han tänkte avsätta dig?

Sven Östling: Nej.

Bertil Fiskesjö: Han sade ingenting om extra bolagsstämma?

Sven Östling: Nej.

Kurt Ove Johansson: Jag vill fråga rent principiellt om Östling tycker det är
något konstigt eller ovanligt i att en majoritetsägare av ett företag tar kontakt
med sin styrelseordförande och uttrycker vissa önskemål. Man kan
naturligtvis tycka illa om önskemålen som sådana, men det är inte det jag
frågar om-det är på sitt sätt ointressant i sammanhanget. Jagskulle vilja veta
om Östling anser att det kan betraktas som ovanligt att en majoritetsägare tar
kontakt med sin styrelseordförande och uttrycker önskemål.

Sven Östling: Nej, inte alls. Jag har varit med om det, eftersom jag varit
företagsledare i 40 år. Det är ingenting ovanligt. Men det är fråga om hur man
beter sig och uttalar sig. Man kan ge råd och synpunkter - det är helt legalt,
och det anser jag inte fel, men i det här fallet har vederbörande statsråd inte
ens behagat tala med mig för att sätta sig in i frågan. Här gavs order eller
direktiv.

Kurt Ove Johansson: Östling har talat om pappersbruket i Lilla Edet, och
Fiskesjö ställde en fråga, som kompletterades av Karin Ahrland hur man
uppfattade telefonsamtalet med Nore Sundberg. Jag fick för mig att Östling
uppfattade Sundbergs telefonsamtal som en direkt order från statsrådet
Roine Carlsson. Måste inte det anses ha varit en kontakt med den som
företräder aktiemajoriteten? Östling säger att det ovanliga i situationen var
att han hade svårt att få kontakt med vederbörande statsråd, men spelade det
någon roll om kontakten gick genom en tjänsteman i departementet eller
direkt?

KU 1982/83:30

233

Sven Östling: Självfallet uppfattade jag detta sorn en order från Roine
Carlsson, för det var vad det var. Nore Sundberg uttalade en klar order: Ni
får inte sälja Edet, och ni skall ligga lågt i den här frågan. Det kan inte
uppfattas på mer än ett sätt, och Nore Sundberg sade uttryckligen att han
ringde på uppdrag av Roine Carlsson. Det spelar i och för sig ingen roll om
det var Nore Sundberg som framförde hälsningen eller Roine Carlsson som
sade detta direkt till mig. Detta är trots allt en styrelsefråga. Det hade varit
enkelt för Roine Carlsson eller Nore Sundberg, som inte satt i styrelsen, att få
reda på att jag var emot en försäljning. Självfallet förekom det resonemang
mellan styrelseordföranden och styrelsen och ägarna, men i det här fallet
gavs inget enda tillfälle till detta.

Kurt Ove Johansson: Vad jag har velat klara ut är att man inte i det ena
ögonblicket kan säga att man inte har kontakt med statsrådet och i andra
ögonblicket kan säga att de kontakter man har haft innebär direkta order från
statsrådet. Det går inte ihop. Östling måste ändå ha uppfattat det så att det
var en kontakt mellan statsrådet och företagets styrelseordförande.

Sven Östling: Pressekreteraren meddelade pressen att Roine Carlsson tycker
att jag är för gammal och är emot en sammanläggning med ASSI. Det var
också ett påstående från statsrådet via hans pressekreterare.

Vart du vill komma med frågan har jag svårt att begripa. Jag uppfattade det
som en order från Roine Carlsson.

Olle Svensson: Jag uppfattade det så att Sven Östling sade: En gång
ministerstyre, inget ministerstyre. Jag fattade det så att trots att du hade en
annan uppfattning i frågan om utträde ur Arbetsgivareföreningen gick du till
styrelsen med ett förslag om utträde ur SAF. Var det inte så?

Sven Östling: Jo, därför att det var en styrelsefråga.

Olle Svensson: Det innebär att kontakten - man kan kalla det samråd - som
är naturlig mellan en majoritetsägare och styrelseordföranden ledde till att
styrelseordföranden lade fram ett förslag enligt de tankar som hade framförts
av statsrådet. Styrelseordföranden fann att man här inte kan tala om
ministerstyre. Samrådet ledde till att han lade fram ett sådant förslag i
styrelsen.

Sven Östling: Du använder ordet samråd. Det var inget samråd, utan det var
en order.

Olle Svensson: Men samtalet ledde till att styrelseordföranden lade fram ett
förslag om utträde ur SAF.

Sven Östling: Jag upprepar vad jag sade förut: Ibland kan man tycka att en
gång är ingen gång. Jag tyckte att vi inte skulle göra något större nummer av
detta då, men när han sedan lämnade besked om ordförandeskapet kom hela
beteendemönstret att bli föremål för strålkastarbelysning inte bara från min
sida utan också i massmedia.

KU 1982/83:30

234

Elisabeth Fleetwood: Ordet kontakt har använts ett par gånger. I ordet
kontakt ligger en tvåvägskommunikation mellan olika parter.

Du sade att du försökte få tag på statsrådet Roine Carlsson vid ett flertal
tillfällen men inte lyckades. Betyder det att du varken fick muntligt eller
skriftligt besked mer än den gången i foajén när han sade att han inte hade
tid?

När Sundberg ringde om Lilla Edet och utträdet ur SAF, bad han då att få
något besked från dig som han skulle återbringa till Roine Carlsson?

Sven Östling: Den enda kontakt jag hade med Roine Carlsson var samtalet på
möjligen två minuter i riksdagshusets foajé. Något skriftligt besked har jag
aldrig fått, varken som önskemål eller som besked eller i annan form.
Muntligen har jag fått de besked jag har redovisat från Roine Carlsson
antingen direkt eller via Nore Sundberg. Någon kontakt i övrigt har jag inte
lyckats få med honom. Jag upprepar: Jag känner inte karlen.

Beträffande Lilla Edet och SAF finns heller inte något krav på besked
tillbaka, utan jag uppfattade det som en order - klart och slut.

Bertil Fiskesjö: Jag har en fråga som gäller kontakten med Roine Carlsson vid
det som kan betraktas som avskedet. Han ringde alltså upp dig och sade att
han avsåg att byta ordförande. Han sade ingenting om hur det skulle gå
till?

Sven Östling: Nej, ej heller vem som skulle inträda i mitt ställe. Det fick jag
senare reda på genom VD.

Bertil Fiskesjö: Innebar det att han utgick från att genom att han gav dig detta
telefonsbesked skulle du avgå?

Sven Östling: Förmodligen.

Anders Björck: Förekom det, efter det att du hade fått detta samtal att du
borde avgå, kontakter från Roine Carlsson eller Nore Sundberg om i vilka
former det borde ske?

Sven Östling: Nej.

Sven-Erik Nordin: Den här utfrågningen går ut på att klargöra hur
kontakterna sker mellan styrelseordföranden i ett bolag där staten har
aktiemajoritet och regeringen. Vi har nu fått höra om kommunikationerna
med den nuvarande regeringen. Det framgick av din redogörelse att du
samtalat med Åsling om Johannedalsfabriken. Sedan sade du att det är
naturligt att samråd och samtal förekommer.

På vilket sätt och hur ofta tog du som styrelseordförande kontakt med
exempelvis industriminister Åsling, och hur lätt var det att få den
kontakten?

KU 1982/83:30

235

Sven Östling: Jag hade självfallet många kontakter med Åsling och
statssekreteraren på hans tid, i synnerhet som det var rätt krisartat i Ncb
under den tiden och det fanns ett stort behov av sådana kontakter. Alla dessa
kontakter, personliga eller via telefonsamtal, kan betecknas som information
och överläggningar. Dessutom har det i Ncb:s styrelse funnits representanter
för industridepartementet, visserligen som suppleanter, och dessa personer
har haft möjlighet hela tiden att informera statsråden om vad som
förekommit i Ncb:s styrelse. I och för sig har det väl varit möjligt att vara
informerad. Dessa kontakter som jag på sin tid hade med statsrådet Åsling
uppfattade jag inte som några problem.

Olle Svensson: Vi tackar Sven Östling för att du ställt upp. Det var värdefullt
att komplettera vårt beslutsunderlag.

KU 1982/83:30

236

Bilaga 10 D

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av departementsrådet Nore Sundberg
angående Ncb den 14 april 1983

Olle Svensson: Jag hälsar departementsrådet Sundberg välkommen till oss.
Vi har ett antal ärenden som berör relationerna mellan regeringen och
statliga företag eller myndigheter med affärsverksamhet. Jag vet att du i
industridepartementet har ingående erfarenhet av sådana kontakter. Enligt
praxis lämnar vi först ordet till den vi inbjudit.

Nore Sundberg: Jag har uppfattat kallelsen så att det är kring den s. k.
Östlingaffären som utskottet vill ställa frågor, men jag kanske skall säga rent
allmänt att det har varit en lång process att finna samarbetsformer och
kontaktformer mellan ett departement och de statliga företag i vilka vi har att
utöva en ägarfunktion.

Jag och mina medarbetare har under årens lopp måhända funnit de former
som vi kan anse vara de mest ändamålsenliga i detta syfte att hålla erforderlig
kontakt med företagen utan att därför ingripa i företagens löpande åtgärder,
som ju helt klart enligt bl. a. aktiebolagslagen åvilar styrelsen och verkställande
ledningen men dock på ett sådant sätt att ägaren har möjlighet att hålla
sig informerad om de viktigare dragen i dessa företags verksamhet. I
synnerhet i problemföretag där ägaren efter riksdagens beslut har satsat stora
belopp måste ägaren ha erforderlig insyn och kanske också en viss myndighet
att påverka hur man handskas med dessa pengar och en kontroll av att de
villkor som riksdagen till äventyrs har ställt för medlens utbetalande
uppfylls.

Olle Svensson: Har du några allmänna kommentarer inledningsvis till
relationerna i det aktuella Ncb-fallet?

Nore Sundberg: Jag vill inte göra några värderingar, men jag är beredd att
lämna alla sakupplysningar som kan erfordras i ärendet.

Sven-Erik Nordin: Innan vi går in på de samtal mellan dig och Sven Östling
som vi har fått refererade vill jag först fråga om det är någon skillnad i
kontaktformerna mellan de bolag där staten äger 100 %.av aktiekapitalet och
de bolag där det finns flera ägare.

Nore Sundberg: Det är naturligtvis en viss skillnad. När det finns ett
minoritetsintresse i företaget eller en hälftendelägare, vilket också förekommer,
har man speciella hänsyn att ta till den andra ägaren. Det gäller väl i
första hand där en annan ägare har en stor andel i företaget - kanske hälften
eller, som i Södra Skogsägarna, en majoritet. Det finns företag med en

KU 1982/83:30

237

minoritet på 30-40 %. Det påverkar givetvis synsättet i hanteringen från
departementets sida gentemot dessa företag.

I Ncb:s fall kan vi konstatera att staten rent formellt äger 76 % av det totala
nominella aktiekapitalet, men inflytandemässigt har vi 96-97 % genom en
speciell konstruktion med A- och B-aktier, så Ncb får betraktas som ett i det
närmaste helstatligt företag i beslutshänseende.

Sven-Erik Nordin: Ansåg regeringen att man i det här fallet inte behövde ta
hänsyn till minoritetsintressena när det gällde att ge instruktioner till
styrelsen?

Nore Sundberg: Jag vill understryka att några instruktioner inte ges från
departementet gentemot något statligt bolag. Man har självfallet anledning
att tänka efter vilken uppfattning minoritetsaktieägare kan tänkas ha i olika
frågor - det vill jag också gärna understryka. Men i de fall som jag förstår att
utskottet tänker på har vi icke bedömt frågorna vara av sådan natur att de
fordrar speciella överläggningar med minoritetsaktieägarna.

Sven-Erik Nordin: Då kommer vi över till två olika versioner. Vi har en
version som säger: Nore Sundberg ringde i november hem till Östlings bostad
och meddelade följande: ”Jag har hälsningar från statsrådet Roine Carlsson
att du snarast skall tillse att Ncb lämnar Arbetsgivareföreningen och ansluter
sig till statens förhandlingsorganisation SFO.”

Är det korrekt återgivet?

Nore Sundberg: Jag kan inte påminna mig exakt hur mina ord föll eftersom
det gått så lång tid. Jag har ingen anledning att protokollföra det jag säger i
telefon. Men som orden återges nu kan jag säga att det icke är en korrekt
återgivning av vad jag uttalade den gången. Jag är nämligen väl medveten om
de regler som gäller för bolagens agerande och kan därför inte i något fall
uttrycka åsikter på det sätt som här har refererats, eftersom det skulle
betraktas som en order eller som direktiv från oss.

Jag har i den här frågan någon gång under november - jag tror det var
första hälften av november - på Roine Carlssons uppdrag kontaktat Östling.
Jag påpekade vid det tillfället efter de instruktioner jag fått av Roine
Carlsson att statliga företag - vi betraktar Ncb som ett sådant - har en egen
arbetsgivarorganisation. Det gäller för både arbetsgivarorganisationer och
fackliga organisationer att de blir starkare ju fler som är med, och det kunde
därför finnas skäl för styrelsen att undersöka om man inte skulle överväga att
säga upp medlemskapet i Svenska arbetsgivareföreningen och i stället gå in i
SFO.

Det var innebörden av vad jag sade, vilket är någonting helt annat enligt
mitt förmenande än det som refererats här.

KU 1982/83:30

238

Sven-Erik Nordin: Det var alltså ett önskemål från regeringens sida att Ncb
skulle vidta den åtgärden?

Nore Sundberg: Om det var ett önskemål eller en synpunkt går väl inte att
klara ut. Vi vet att företagets egen beslutsinstans - i det här fallet styrelsen -har det fulla ansvaret för hur företaget sköts, så vi vet också att det är
styrelsen som skall fatta sådana beslut. Därför betraktar jag det som en
synpunkt som framförts från Roine Carlsson via mig till ordföranden, som
styrelsen har att pröva för att sedan fatta eget beslut i frågan. Det gjorde man
sedan och beslöt att lämna Arbetsgivareföreningen.

Sven-Erik Nordin: Var det ett önskemål som speciellt gällde Ncb, eller
framfördes det till de bolag där staten har ett betydande intresse?

Nore Sundberg: Vid detta tillfälle var det enbart Ncb.

Sven-Erik Nordin: Varför just Ncb?

Nore Sundberg: Motivet och bevekelsegrunden till detta känner jag inte till,
och dem har jag inte ifrågasatt. Jag har verkställt ett uppdrag.

Sven-Erik Nordin: Roine Carlsson angav inte något motiv när han bad dig
ringa till Östling?

Nore Sundberg: Inte annat än att han uttryckte förvåning över att Ncb inte
som andra statliga företag var med i SFO.

Anders Björck: Enligt den utfrågning vi haft med Östling fick han också ett
annat samtal från Nore Sundberg - det gällde försäljning av Lilla Edets
mjukpappersfabrik. Stämmer Sven Östlings version på den punkten?

Nore Sundberg: Jag vet inte vad Sven Östling har sagt till utskottet.

Anders Björck: Enligt Sven Östling har Sundberg sagt: ”Ni skall ligga lågt i
fråga om att sälja Lilla Edets mjukpappersfabrik. Ni får inte förhandla om att
sälja det.” Jag blev mycket förvånad och ställde följande motfråga: ”Vern är
det som håller på att sälja det, och vad vet Roine Carlsson om det?” - ”Fråga
inte mig, jag har bara hälsningar att framföra.” Samtalet var slut.

Nore Sundberg: Jag bestrider också den ordalydelsen. Någon gång under
första hälften av oktober hade Roine Carlsson fått höra - jag vet inte från
vem - om att diskussioner pågick mellan Ncb och Nokia om försäljning av
Lilla Edets pappersbruk. I det läget hade vi på departementet diskuterat hur
den statsägda skogsindustrin skulle organiseras. Staten är i besittning av ett/.

KU 1982/83:30

239

flertal sådana företag, som sorterar under olika ägare, och vi hade diskuterat
att undersöka huruvida man kunde samordna dessa företag bättre för att
därmed öka lönsamheten på sikt. Den ambitionen har också anmälts av
Roine Carlsson i Statsföretagspropositionen nyligen.

Mot denna bakgrund uttryckte Roine Carlsson till mig oro över att en
sådan åtgärd möjligen skulle kunna leda till en suboptimering inför de
organisationstankar som eventuellt senare i höst kommer att föreläggas
riksdagen. Han bad mig därför att kontakta Östling i denna fråga, vilket jag
gjorde. Jag redovisade för Östling de planer som eventuellt skulle finnas på
en samordning av den statsägda skogsindustrin och framförde den åsikten att
det kunde vara lämpligt med en försäljning av Lilla Edet på de skäl som jag
nämnt.

Om jag använde orden ”ligga lågt” kan jag inte påminna mig, men det är
möjligt att det kunde vara lämpligt att göra t. v., tills situationen klarnat.

Östling reagerade enligt vad jag minns endast på det sättet att han
uttryckte förvåning över att Roine Carlsson kände till de kontakter som
förevarit mellan Nokia och Ncb om Lilla Edet men sade att han skulle ta upp
frågan till diskussion och ställningstagande i styrelsen, vilket efter vad jag fått
höra senare han tydligen har gjort.

Anders Björck: Här har två fall refererats dels av Sven-Erik Nordin, dels av
mig då det förekommit telefonkontakt. Anser Nore Sundberg att dessa båda
kontakter med Östling dels ligger inom ramen för vad som varit normalt vid
kontakter med statliga företag, dels ligger inom ramen för den s. k.
rådgivning som förekommer till de statliga företagen?

En tredje fråga: Har Roine Carlsson här tillämpat en annan praxis än sina
företrädare på posten?

Nore Sundberg: För att besvara den sista frågan först har det inte inneburit
någon ny praxis, utan sådana här kontakter har förekommit till och från
gentemot de statliga företagen. Det gäller olika ministrar i olika regeringar.
Den här typen av kontakter har inte varit någon regel, men det har
förekommit att man uttryckt synpunkter till berörda företag via oss
tjänstemän. Detta är ingenting extraordinärt.

Om detta är att betrakta som liggande inom ramen för de möjligheter som
ägaren skall ha är en svår fråga att besvara, för det finns ingen entydig
bestämd vetenskap eller lagstiftning eller uppfattning i den frågan. Min
personliga bedömning är att detta är en typ av frågor som, om de framförs på
det sätt som jag refererat här, kan betraktas såsom normala åtgärder av en
ägare som känner ansvar för sitt företag. Om vi inte gjorde det skulle vi
betrakta våra företag som en nullitet som egentligen inte existerade och inte
hade något intresse, och det anser jag personligen som icke ansvarsfull
ägarutövning. Därförvill jag för min egen del säga att jag uppfattar den här
typen av kontakter, där man måste undvika vad som kan uppfattas såsom

KU 1982/83:30

240

ordergivning till styrelsen, som en normal företeelse.

Får jag nämna ett annat exempel, nämligen Skinnskatteberg, som det var
en livlig diskussion om på sin tid då ASSI hade beslutat att avveckla
företaget. Så småningom kom man med hänsynstagande till sociala
omständigheter i Skinnskatteberg fram till att man skulle fortsätta verksamheten
på en produktionslinje. Roine Carlsson uttryckte till ASSI-ledningen,
låt mig säga en förhoppning att ASSI-ledningen vid närmare studium
måhända skulle kunna arbeta med två linjer. ASSI:s styrelse fattade sedan
beslut om att arbeta på en linje.

Jag nämner detta som exempel på att det är och förblir företagets styrelse
som har att ta ansvaret för företagets verksamhet och fatta sina egna beslut
utan reprimander eller tillrättavisningar från ägaren.

Anders Björck: Får jag ställa en fråga som rör ordförandeskiftet i Ncb, som
blivit i hög grad uppmärksammat.

Såvitt jag förstår var Nore Sundberg med och tog en del kontakter och
lämnade informationer i det sammanhanget. Det vore intressant att höra
Nore Sundbergs version av hur ordförandeskiftet i Ncb gick till från
departementets synpunkt och det beslut som uppenbarligen hade fattats i
departementet att vice ordföranden Sven Johansson skulle bli ordförande.

Nore Sundberg: Jag hoppas att det tillåts mig att ge en liten historisk
bakgrund - jag tror att den kan tjäna till belysning av frågan.

Jag skall inte gå in på hela den situation som Ncb hamnade i med det
likviditetshot som kom och hur staten fick tillskjuta närmare 1,5 miljarder
kronor för att rädda företaget, men låt oss ha det som bakgrund till vad som
sedan hände.

Dåvarande styrelseordföranden Rutger Martin-Löf och Folke Rydbo fick
under 1979/80 börja utarbeta en strukturplan för företaget, samtidigt som
man vände sig till ägaren för att be om medel att rädda företaget i form av en
ekonomisk rekonstruktion. Det blev ganska mycket turbulens kring företaget.
Det ledde till att Rutger Martin-Löf avgick som styrelseledamot den 1
december 1980 och ersattes av Sven Östling den 9 december 1980.

Det jag nu refererar är rapporter som jag i min funktion på departementet
får från olika företag, i detta fall genom att min medarbetare Björn Olhans
var styrelsesuppleant i företaget - han har numera slutat på departementet.

I detta läge tog Östling snabbt på sig ett eget ledningsansvar och
kontaktade bl. a. Nils G. Åsling för att åstadkomma en ny rekonstruktion av
Ncb, utöver de insatser som staten redan gjort. Det uppdrogs åt generaldirektör
Hedström i skogsstyrelsen att studera den strukturplan som var
framtagen av Martin Löf och Rydbo och se hur mycket pengar som skulle
behövas.

KU 1982/83:30

241

Detta ledde till olika medelstillskott till Ncb. Samtidigt hade under våren
och sommaren 1981 Östling mer eller mindre på eget initiativ tagit på sig
rollen som arbetande styrelseordförande. Så småningom träffades ett avtal
mellan Östling och styrelsen om särskild ersättning till Östling för denna
verksamhet.

Detta ledde i sin tur till att jag fick i uppdrag av Nils G. Åsling att vid
bolagsstämman 1982 företräda statens aktier och därvid fatta beslut om att
Östling icke i fortsättningen skulle vara arbetande styrelseordförande. Han
skulle betraktas som en vanlig styrelseordförande. Särskilt skulle jag
markera att det speciella arvode som Östling hade för uppdraget skulle
upphöra.

Denna bakgrund vill jag gärna nämna för att underlätta förståelsen av vad
som sedan hände. När jag sedan fick veta av Roine Carlsson att han avsåg att
byta ut Östling på VD-posten blev jag inte förvånad. Det tillkommer inte mig
som tjänsteman i regeringskansliet att ställa frågor i alltför stor utsträckning,
men jag blev inte förvånad över detta. Det förekom då en telefonkontakt
mellan Roine Carlsson och Östling. Vad som har utspunnit sig vid detta
samtal känner jag inte till, men Östling har informerats om att han skulle
lämna posten som ordförande. Jag fick därefter i uppdrag av Roine Carlsson
att se till att det praktiska verkställandet kunde utföras.

Jag ringde upp Lars Henrik Forsblad och talade om att företaget skulle få
en ny styrelseordförande. Jag trodde vid det tillfället att man skulle bli
tvungen att utlysa en extra bolagsstämma. Roine Carlsson har enligt 7 kap.
5 § regeringsformen full frihet att till- och avsätta styrelseledamöter i de
bolag där han enligt detta förordnande har att sköta ägarfunktionen.

Man funderade inom Ncb någon dag och återkom sedan och sade att
eftersom det fanns en vice ordförande i styrelsen - Sven Johansson - behövde
man, om Östling själv anmälde att han lämnade styrelsen, inte utlysa extra
bolagsstämma, utan Östling kunde avgå och vice ordföranden skulle
automatiskt gå upp på ordförandeposten. Detta skedde. När styrelsen hade
ett sammanträde efter denna händelse anmälde Östling som sista punkt att
han lämnade styrelsen. Därmed behövde aldrig någon extra bolagsstämma
utlysas.

Anders Björck: Jag har en följdfråga som gäller byte av personer i sådana här
sammanhang - det är självfallet inte första gången sådant har skett.
Tillämpade man enligt Nore Sundbergs uppfattning samma praxis som vid
tidigare skiften?

Jag har en annan följdfråga: Var man missnöjd med Sven Östlings sätt att
sköta Ncb - jag tänker på uppnådda resultat - eller var man missnöjd med
hans sätt att mera personligt utöva ordförandeskapet?

16 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

242

Nore Sundberg: Vilka motiv Roine Carlsson hade för sitt ställningstagande
känner jag inte till. Personligen kan jag inte uttala mig om Östlings förmåga
eller oförmåga att driva företag. Han bör rimligen haft en stor förmåga
eftersom han är en mycket erfaren företagsledare. Att jag inte blev förvånad
över detta ställningstagande berodde på att de störningar av personmässig
karaktär som fanns i företaget var allvarliga för företagets utveckling. Enligt
mitt förmenande var detta sannolikt det främsta motivet, men jag kan inte
veta vilka orsakerna har varit i övrigt.

Anders Björck: Min första fråga var om det här skiftet skedde enligt den
praxis som Nore Sundberg har erfarenhet av från motsvarande typ av skiften
inom statliga företag. Brukar det gå till på det sättet?

Nore Sundberg: Nej, det gör det givetvis inte, beroende på att i de allra flesta
fall sker en lugn avveckling av sådana engagemang där det finns anledning till
det genom att den andra sidan accepterar de motiv som finns. I de flesta fall
blir det ingen turbulens. Därför är det en ovanlig händelse, och hela affären
blåstes upp till stora dimensioner av massmedia.

Kurt Ove Johansson: Det har framstått åtminstone i massmedia som om
regeringen saknade förtroende för Östling. Om det påståendet är riktigt, vet
du något om orsakerna? Du har delvis varit inne på den problematiken när du
läste upp de konfidentiella uppgifterna. De kan naturligtvis vara en
bidragande orsak, men känner du till några ytterligare faktorer som kan ligga
till grund för att regeringen tydligen saknade förtroende eller åtminstone
hade fått minskat förtroende för Östling?

Nore Sundberg: Nej, det gör jag inte.

Kurt Ove Johansson: Känner du till om det har rått någon oenighet mellan
regeringens ledamöter i den frågan?

Nore Sundberg: Det vet jag ingenting om.

Kurt Ove Johansson: När Östling var på besök här nämnde han bl. a. att han
tyckte sig ha anat att det pågick en kampanj emot honom. Har du kännedom
om någon sådan kampanj mot Östling när man meddelade honom att man
skulle vilja byta ut honom som arbetande ordförande? Känner du till om
t. ex. Fylking, som speciellt nämndes av Östling, har haft någon kontakt med
Roine Carlsson eller någon annan på departementet som kan ha påverkat ett
ställningstagande om att avsätta honom som styrelseordförande?

Nore Sundberg: Nej. Jag kan ärligt säga att jag inte vet någonting om någon
sådan kampanj eller om några speciella diskussioner i regeringskansliet om
Östling. Den enda kampanj jag är medveten om förekom inom styrelsen.

KU 1982/83:30

243

Sven-Erik Nordin: Tjänstemän i industridepartementet har varit suppleanter
i Ncb:s styrelse. Hur hanterade departementet den kontaktkanalen? Går det
till så att man före och efter sammanträden har ett resonemang med
vederbörande tjänsteman och styrelsesuppleant för att få reda på vad som
händer i företaget?

Nore Sundberg: Det kommer an på vederbörande tjänstemans omdöme. Nu
är de i regel enbart suppleanter och har därför inte något reellt inflytande, om
de inte ersätter en frånvarande ordinarie ledamot. För det mesta sker
informationen till mig och därmed också till statssekreterare och statsråd i
efterhand om vad som förevarit och vad man har beslutat, men det
förekommer givetvis att en suppleant som vet att en principiellt viktig fråga
kommer upp rådfrågar oss om hur man bör se på den.

Sven-Erik Nordin: Innebär det att de informationer som departementet får in
kommer huvudsakligen via den här kontaktkanalen - tjänstemannen som är
styrelsesuppleant?

Nore Sundberg: Nej, jag vill inte påstå att det är en huvudsaklig
informationsväg, utan det är en informationsväg bland flera. I normalfallet
förekommer öppna och förtroendefulla kontakter mellan styrelseordförande,
verkställande direktör och departementets ledning. Här är det många
informationskanaler, som tillsammans skapar den bild som departementsledningen
har av företaget.

Sven-Erik Nordin: Får jag tolka det så att kontakten från departementets
sida ändå huvudsakligen har skett med styrelseordföranden Östling? Får jag i
så fall fullfölja denna förmodan med en fråga, hur ofta du hade kontakt med
Östling om Ncb?

Nore Sundberg: Personligen har jag haft mycket få kontakter med Östling,
sannolikt bara tre-fyra gånger under den tid som Östling varit ordförande i
företaget. Kontakterna har förekommit mellan honom och industriministern
- då Nils G. Åsling - plus den suppleant vi hade i styrelsen. Björn Olhans,
som hade löpande kontakter såväl med styrelsen som med verkställande
direktören. Björn Olhans var med vid de möten som förevar mellan Östling
och industriministern.

Sven-Erik Nordin: Innebär det att kontakterna från departementets eller din
sida var tätare med verkställande direktören än med styrelsens ordförande,
eftersom du nämnde att det var tre eller fyra gånger?

Nore Sundberg: Jag vill understryka att det gäller mig personligen.
Kontakterna har varit mycket tätare med min medarbetare, som ju satt som

KU 1982/83:30

244

suppleant i styrelsen och som har följt arbetet mycket nära på mitt uppdrag
och deltagit i de möten som förevarit mellan industriministern och Östling.
Jag kan inte svara på frågan vilka kontakter som varit mest frekventa - det är
olika för olika företag. Om kontakterna tas med verkställande direktören
eller styrelseordföranden skiftar från företag till företag. Jag vet inte vilket
som var mest frekvent i fråga om Ncb.

Gunnar Biörck: Om jag förstod departementsrådet rätt sade han att Roine
Carlsson ansåg att man borde byta ut Östling. Nore Sundberg var inte
förvånad, och departementsrådet fick i uppdrag av Roine Carlsson att
verkställa detta uppdrag att byta ut Östling.

I det sammanhanget åberopades regeringsformen 7:5, som väl emellertid
inte säger någonting annat än att Roine Carlsson vid regeringssammanträde
har rätt att föredraga ärenden som statsministern tilldelat honom. Var det
här alltså ett regeringsärende?

Nore Sundberg: Inte regeringsärende i formell bemärkelse, men enligt
uppgift från statsministern har denna fråga behandlats i regeringen, sannolikt
- jag understryker: sannolikt - den 2 december.

Gunnar Biörck: Finns det protokoll över regeringsärendena som utvisar
det?

Nore Sundberg: Detta är inget formellt regeringsärende, vilket det inte
behöver vara i sådana här frågor. Det finns ett § 5-förordnande att utöva
ägarfunktionen efter samråd med regeringen. Det är ett underhandsställningstagande
som gäller i detta fall.

Gunnar Biörck: Min andra fråga: Vilken bakgrund har departementsrådet,
som i detta fall har att handlägga frågorna - juridisk eller ekonomisk eller
båda delarna?

Nore Sundberg: Jag är civilekonom och har arbetat i industridepartementet
sedan 1970. Innan jag kom till industridepartementet har jag arbetat 15 år i
svensk och utländsk industri, företrädevis med administrativa frågor.

Bertil Fiskesjö: Jag skulle vilja gå tillbaka till frågorna om den påstådda
ordergivningen och avskedandet.

Enligt vår utfrågning med Östling hade han varit mycket precis i sitt
återgivande av vad Nore Sundberg hade sagt till honom, inte bara här inför
oss utan också långt tidigare i massmedia. Man kan förstå att han lade sådana
saker på minnet, eftersom de var viktiga för honom.

Nu förnekade du att du hade sagt på det sätt som Östling påstod, men jag
fick inte riktigt klart för mig vad du egentligen sade. Var det en order om att

KU 1982/83:30

245

tillse att Ncb lämnade Arbetsgivareföreningen, och var det en hälsning från
Roine Carlsson att så skulle ske?

Nore Sundberg: Jag har inte möjlighet - vilket tydligen Östling har haft - att
ordagrant komma ihåg hur samtalet utspann sig. I så fall skulle man
protokollföra sina egna samtal, och det har jag inte haft anledning att göra vid
något tillfälle. Jag förnekar att någon ordergivning har förekommit. Om
detta är ett påstående av Östling, kan jag bara konstatera att ord står mot
ord, och det är beklagligt.

Som jag sade inledningsvis har jag varit med så länge i detta arbete att jag
väl vet var gränsen går för s. k. ministerstyre, och jag har inte haft anledning
att uttrycka mig på sådant sätt att det skulle uppfattas som en order. Jag
uttryckte mig på sådant sätt att det skulle uppfattas som synpunkter som
styrelsen skulle pröva och fatta självständigt beslut om.

Bertil Fiskesjö: Här har talats om kontakterna mellan Sven Östling och
regeringen. Nu framgår det av utfrågningen med Sven Östling att han gjorde
ivriga försök att få till stånd ett samtal med bl. a. Roine Carlsson men att
detta inte lyckades, och när han äntligen fick tag på Roine Carlsson i
hastigheten blev det bara ett mycket kort meningsutbyte. Fanns det inom
departementet inte några som helst planer på att ta ett ordentligt samtal med
honom, särskilt som han själv hade begärt det?

Nore Sundberg: Den frågan kan väl Roine Carlsson bäst besvara. Jag var
medveten om att Östling sökte komma i kontakt med Roine Carlsson, men
detta var en hektisk period för Roine Carlsson efter regeringsskiftet, och han
hade inte särskilt mycket tid att i lugn och ro ta upp dessa kontakter för att
diskutera företagets framtid. Det är tyvärr allt vad jag vet i den frågan. Jag
kan inte besvara frågan ytterligare.

Olle Svensson: Frågestunden är avslutad, och vi tackar för de informationer
som vi fått och som är värdefulla för oss i vårt fortsatta arbete.

KU 1982/83:30

246

Bilaga 10 E

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av f. industriministern Niis G. Åsling
den 21 april 1983 angående regeringens befattning med statliga företag

Olle Svensson: Jag hälsar Nils Åsling välkommen till vårt utskott. Vi har en
rad granskningsärenden av ganska likartad karaktär som berör relationerna
mellan regeringen och statliga bolag eller myndigheter som driver affärsmässig
verksamhet. Vi kommer därför att ställa en del frågor, men enligt praxis
lämnar jag först ordet för en inledning till den som vi har inbjudit.

Nils G. Åsling: Jag tackar för det tillfället. Jag tror det skulle vara nyttigt om
jag relativt fylligt gick igenom kronologiskt mina relationer med Statsföretags
ledning under mina fem år som industriminister.

För att hålla kronologin utgår jag från en promemoria som jag gav
dåvarande statsministern i mars i fjol såsom en rapport om vad som hade hänt
i Statsföretag. Jag skall inte referera promemorian helt och hållet utan ha den
som underlag. Den grundar sig dels på mina personliga minnesanteckningr,
som i relationerna med Statsföretag är ganska fylliga, och dels på de
dokument som finns i departementet. Sammanställningen gjordes tillsammans
med min statssekreterare Robert Nilsson.

Om jag får börja vid regeringsskiftet 1976 kom den första rapporten jag
fick om Statsföretags situation från min företrädare och den dåvarande
statssekreteraren. Den syftade i stort sett till att berätta om de samarbetssvårigheter
som den förra regeringen hade haft med Statsföretag. Det var
starka motsättningar mellan den dåvarande styrelseordföranden Bertil
Olsson och Per Sköld, som min företrädare varnade mig för. Han sade att det
måste komma till en lösning på ett eller annat sätt - en av dessa två personer
borde kanske träda tillbaka, som han uttryckte det, för att lätta samarbetssvårigheterna.
Jag följde då i samråd med regeringen linjen att byta
ordförande samtidigt som vi gjorde en ganska kraftig omorganisation av
styrelsen 1977 och 1978 för att få ledningsfunktionerna att fungera bättre.

Jag märkte samtidigt desorganisationsfenomen i gruppen. Relationerna
mellan de 400 dotter- och dotterdotterbolagen och den centrala koncernledningen
var inte bra. Jag avdelade därför hösten 1977 min dåvarande
statssekreterare Gunnar Söder att på heltid ägna sig åt att gå igenom
Statsföretagsgruppen. Han gjorde en utredning som tog ett år och som var
ganska komplicerad, eftersom Per Sköld ansåg att utredningen inte borde ha
gjorts utanför Statsföretag utan borde ha gjorts inom gruppen.

Utredningen var emellertid färdig och remissbehandlades 1979. Den
mötte då stark kritik bl. a. från de fackliga organisationerna, och det stod
klart att utredningen inte skulle kunna föranleda någon proposition om
organisationsförändringar.

När vi återkom till Kanslihuset i oktober 1979 var min första åtgärd att ha

KU 1982/83:30

247

en två dagars genomgång av Statsföretagsgruppen. Efter den genomgången,
noga räknat den 25 oktober, kom Karl-Axel Linderoth, den dåvarande
ordföranden, till mig och berättade att det var stora problem med
ledningsfunktionerna. Det hade lett till att finanschefen Bo Ramfors hade
lämnat Statsföretag och gått till Skandinaviska Enskilda Banken i Malmö,
Karl Olof Henriksson, vice VD, hade gått till Sandvik, och i styrelsen hade
stark kritik uttalats mot ledningsfunktionerna framför allt av Ulf Laurin och
professor Solveig Wikström, som var starkt kritiska mot den centrala
ledningens sätt att fungera.

Karl-Axel Linderoth tog i januari 1980 upp frågan med mig om
förberedelser för ett skifte på VD-posten. Efter en del sonderingar hos våra
huvudbankförbindelser - framför allt PK-banken - frågade jag den 27
januari 1980 Karl-Axel Linderoth om han var villig att efterträda Per Sköld
som VD vid bolagsstämman 1983.

Jag hade samtidigt anledning att tala med Per Sköld om planerna. Han var
inte intresserad av dem men accepterade dem motvilligt. Jag var tvungen,
eftersom det rörde sig om ett treårsperspektiv, att be Per Sköld att omgående
förstärka direktionen för att man skulle kunna hålla bättre kontroll över
dotterbolagens utveckling.

Vi hade i början av 1980 i industridepartementet utarbetat nya riktlinjer
och mål för gruppen, bl. a. syftande till att animera styrelsen att vidta
åtgärder för att sälja ut - privatisera - vissa delar av Statsföretagsgruppen,
skaffa nytt kapital genom att delvis sälja ut vissa intressen och över huvud
taget strukturera om gruppen på ett affärsmässigt bättre sätt.

Ett år senare, den 11 mars 1981, uttryckte Karl-Axel Linderoth vid ett
sammanträffande på nytt stark oro för att den centrala ledningen inom
Statsföretag inte fungerade som den skulle. Han rapporterade då att min
begäran om en förstärkning av direktionen hade i stort sett inte kunnat
verkställas. Det var omöjligt eller i varje fall mycket svårt i det läget att
rekrytera kompetent folk från näringslivet såsom stämningen och arbetsförhållandena
var på Statsföretag, som han uttryckte det.

Vid detta tillfälle - det vill jag understryka för att markera allvaret i
Statsföretags situation redan då - framförde Karl-Axel Linderoth tanken att
man skulle be Per Sköld avgå som verkställande direktör ett år tidigare än
enligt den ursprungliga uppgörelsen, dvs. senast vid stämman 1982.

Det här hade då varit föremål för en lång debatt i styrelsen. Styrelsen hade
på en resa i Norrbotten där Per Sköld inte var närvarande under en dag
förutsättningslöst diskuterat gruppens ledningsfunktion. Man hade då
kommit till en uppgörelse, och det var den som Karl-Axel Linderoth
framförde till mig. Karl-Axel Linderoth bad mig - han ville inte göra det själv
eftersom han var delvis inblandad - till Per Sköld framföra en begäran att han
skulle avgå ett år tidigare än enligt den ursprungliga uppgörelsen.

Det skedde den 5 maj 1981. Per Sköld protesterade då eftertryckligt, ja
frenetiskt, och framhöll att det enda han skulle kunna acceptera efter sin

KU 1982/83:30

248

långa lojala tjänst i Statsföretag, som han uttryckte det, var att få en
markerad och erkänd ställning som koncernchef och att en ny VD skulle
tillsättas enbart för moderbolaget.

Jag hade naturligtvis inga möjligheter att acceptera den propån - bl. a.
hade jag ju styrelsens enhälliga uttalande i bakgrunden. Jag bad honom
allvarligt tänka över mitt krav och hänvisade till Statsföretags allt allvarligare
finansiella situation. Jag gav honom möjlighet att komma tillbaka själv med
förslag på tänkbara reträttposter och sade mig vara beredd att diskutera det
mesta. Jag hade regeringskansliets mandat att framföra ett så generöst
erbjudande.

Jag nämnde särskilt möjligheten att han skulle kunna tänkas spela rollen
som Statsföretags utrikesminister. Jag hade haft Per Sköld med mig på en del
av mina delegationsresor, och jag märkte att han var starkt engagerad i
internationellt handelssamarbete och hade ett klart intresse åt det hållet. Det
skulle formaliseras på så sätt att han skulle få ett självständigt ansvar som
heltidsarbetande ordförande eller som direktör för Statsföretag International
AB.

Jag vill också erinra utskottets ledamöter om att han genom min
förmedling hade fått ett erbjudade om landshövdingebefattningen i Västerås,
som han dock avböjde. Han sade att om det hade gällt Östergötland hade
han kunnat tänka sig att acceptera, men Östergötland var intecknat.

I ett gemensamt sammanträde med Karl-Axel Linderoth och Per Sköld
den 8 september 1981 accepterade han uppgörelsen. Jag hade då tillfälle att
utveckla tankarna på nödvändigheten av att det blev ett VD-byte ganska
snabbt. Jag kunde också notera vid det tillfället att Karl-Axel Linderoth på
nytt hade återförsäkrat sig i styrelsekretsen vid underhandskontakter och att
det alltså stod ganska klart att en uppgörelse nu skulle träffas om en tidigare
avgång för Per Sköld.

Den 14 september 1981 hade Per Sköld bett att få ett personligt
sammanträffande med mig utan handläggare närvarande. Samtalet kom att i
hög grad röra sig om vad han upplevde som en påtryckning från styrelsen och
även från mig att avgå från uppdraget tidigare än nödvändigt.

Jag försökte förklara sammanhanget för honom, och jag hade möjlighet att
använda konkreta exempel. Dotterbolaget Assi hade successivt försämrat
sitt rörelseresultat under 1981 på ett katastrofalt sätt, och där fungerade inte
Statsföretag som den koordinator och förmedlande länk mellan ägaren och
dotterbolaget Assi som är Statsföretags primära uppgift.

Sommarens resultatrapport sade mig att förlusten för 1981 skulle bli 200
miljoner. I de kontinuerliga kontakterna med både svenska och internationella
banker och finansiärer av Statsföretag som vände sig till industridepartementet
såsom ägarrepresentant hade jag förklarat sammanhanget. Dagen
efter det att jag haft en sammankomst med Hambros bank om detta
publicerades i svensk press en reviderad rapport som visade att Assis bokslut
skulle uppta en förlust på 500 miljoner. Ni kan förstå att en industriminister

KU 1982/83:30

249

då hamnar i en helt orimlig trovärdighetssituation gentemot banker och
kreditgivare. Till bilden hör att det kom också en tredje rapport som sade att
förlusten inte skulle stanna vid en halv miljard utan bli 600 miljoner, men den
rapporten kom inte som man har rätt att kräva från koncernledningen.

Den 28 september träffade jag Karl-Axel Linderoth och hade då anledning
att direkt påtala Statsföretags sätt att sköta dotterbolagen och i synnerhet
Assi. Jag sade att jag var upprörd. Han anmälde då för övrigt att Per Sköld
hade utsatt honom för övertalningsförsök att bli kvar i så många funktioner
som möjligt i Statsföretags centrala ledning. Karl-Axel Linderoths slutsats
var emellertid att han inte borde få ta någon aktiv del i Statsföretags ledande
funktioner, eftersom han inte kunde klara relationerna med dotterbolagen.

Jag hade som industriminister också anledning att notera att Statsföretags
centrala ledning inte klarade att administrera det inledande analysarbetet
som Statsföretagsgruppen skulle göra för rekonstruktion av LKAB och
SS AB. I allt väsentligt fick såväl analysarbetet som naturligtvis propositionsarbetet
ske i industridepartementet.

Den 8 oktober 1981 besökte Karl-Axel Linderoth mig för att diskutera en
del ordförandeposter i dotterbolagen. Jag anmälde vid det tillfället att
eftersom den finansiella rekonstruktionen av LKAB och SSAB skulle bli
föremål för särskild proposition - vi skulle inte hinna få med Statsföretag i
bilden - fanns det tid att göra en fullständig finansiell och organisatorisk
genomgång av Statsföretag som grupp, grundad på de beslut som fattats i
början av 1980. Det var egentligen inga nyheter, men det gällde en
förutsättningslös utredning. Bl. a. borde man då överväga en uppdelning av
gruppen i bättre fungerande enheter med decentraliserat ansvar.

Den 15 december 1981 bad jag Karl-Axel Linderoth och Per Sköld att
komma till departementet för en mer fullständig genomgång. Jag hade då
bett Öhrlings revisionsbyrå att assistera industridepartementet, vars personella
resurser är begränsade, att hjälpa Statsföretagsgruppen med det
analysarbete som var nödvändigt. Då framförde särskilt Per Sköld starkt
kritiska synpunkter på Öhrlings arbete. På min direkta fråga - jag citerar ur
mina minnesanteckningar - om han själv från Statsföretags sida hade ett
bättre material att presentera för vår bedömning av Statsföretags finansiella
ställning sade Per Sköld: ”Vi arbetar natt och dag men har ännu inget
material att presentera.” Det var den 15 december. Det var hög tid om vi
skulle få fram en proposition.

Jag framhöll vid detta tillfälle att det kunde vara skäl att förutsättningslöst
tänka sig en uppdelning av Statsföretag i olika bättre sammanhörande
divisioner eller fristående företagsgrupper. Vid det meningsutbyte som kom
till stånd försökte jag allvarligt förklara för Statsföretagsledningen att
månaderna gick, och eftersom Statsföretag själv inte hade presenterat något
alternativt program för sin rekonstruktion måste arbetet med all kraft
bedrivas i industridepartementet.

KU 1982/83:30

250

Tidsnöden blev påtaglig, och vi tvingades att be enhet 5 - enheten för
statliga företag - att utnyttja även jul- och nyårshelgen 1981/82 för det
arbetet.

Den 11 januari 1982 hade jag kontakt med Karl-Axel Linderoth. Jag
meddelade honom då under hänvisning till sammanträffandet den 15
december att vi hade arbetat vidare under jul- och nyårshelgen och att jag
hade funnit av det material enheten tagit fram att mycket talade för att vi
måste göra den tidigare aviserade och omdiskuterade uppdelningen av
Statsföretag, att lyfta ut Procordia, som är ett självständigt holdingbolag med
ett trettiotal dotterbolag, och att lyfta ut Assi och kanske göra några andra
omstruktureringar samtidigt med att gruppen finansiellt rekonstruerades.

Dagen efter, den 12 januari, bad Karl-Axel Linderoth om ett sammanträffande
och presenterade då en färdigskriven avskedsansökan inte bara
från sin kandidatur som verkställande direktör utan också, med omedelbar
verkan, från posten som ordförande. Han framhöll att Procordia var ”navet”
omkring vilket verksamheten i Statsföretag cirkulerade eftersom Procordia
äger Svenska Tobaksbolaget som på grund av sin speciella ställning genererar
en vinst av storleksordningen en halv miljard per år.

Jag påpekade det orimliga i hans önskan att avgå utan att ens föra en
diskussion om tänkbara alternativ rörande propositionsarbetet och sade att
jag inte ännu hade tagit någon principiell ställning - och ännu mindre
regeringen - till hur vi skulle hantera Statsföretag. Jag hade bara anmält mina
personliga reaktioner på det material som hade presenterats.

Han medgav då att SPP, Svenska Personal-Pensionskassan, där han är och
var VD - hade ställt ultimatum: om han över huvud taget skulle få vara kvar i
SPP:s ledning måste han ge besked omgående. Den 13 januari var han
tillbaka i departementet, och han modifierade sin inställning så till vida att
han var beredd att sitta kvar som ordförande till den ordinarie bolagsstämman.
Jag förklarade för honom då att han försatte Statsföretagsgruppen och
mig i en mycket besvärlig situation eftersom det måste menligt påverka hela
det rekonstruktionsarbete som departementet i avsaknad av alternativ från
Statsföretags ledning var intensivt sysselsatt med.

Karl-Axel Linderoth sade att han av personliga skäl ändå varit tvungen att
avgå. Han hade kommit till en milstolpe. Han måste ge offentlighet åt detta,
vilket han gjorde. Det har förekommit uppgifter om att det var jag som skulle
ha gått ut till pressen med uppgiften, men jag hade ingen anledning att göra
det. Karl-Axel Linderoth offentliggjorde sitt beslut i en presskommuniké,
som jag var tvungen att kommentera. Han motiverade sin avgång med att jag
hade för avsikt att lyfta ut Procordia och att Statsföretags utvecklingsmöjligheter
därmed skulle spolieras.

Den 25 januari 1982 lät Per Sköld höra av sig per telefon. Han var starkt
upprörd över att Karl-Axel Linderoth på det här sättet hade bringat
meningsmotsättningarna i dagen och äventyrat möjligheterna till en diskussion
om alternativ, som han sade.

KU 1982/83:30

251

Den 27 januari träffade jag Karl-Axel Linderoth och Per Sköld i
departementet för närmare överläggnng och diskussion om situationen. Jag
berättade då om den växande oro jag känt för det krav på stora
kapitaltillskott som vi såg framför oss, och jag påminde om beslutet från 1980
om att Statsföretag själv skulle komma med alternativ för att frigöra kapital i
gruppen och få en ändamålsenlig organisation. Jag uttryckte ännu en gång
min djupa besvikelse över att Statsföretags ledning under dessa månader och
år inte hade presenterat något alternativ för rekonstruktionen. Man hade
inget försvar för detta. Jag kunde också berätta att jag under hand hade haft
kontakt med cheferna för de större bankerna, som hade sagt att den väg för
finansiell rekonstruktion som vi var inne på hade bankernas accept och
gillande. En av de ledande bankdirektörerna underströk t. o. m. att det var
hög tid att det verkligen hände någonting med Statsföretag.

Den 4 februari kom Per Sköld till mig och presenterade ett program för
rekonstruktion, avsett att föreläggas styrelsen den 11 februari. Vad han då
presenterade var, som han sade, i olyckligaste fall ett rekonstruktionsförslag
som skulle innebära att man fram till 1985 behövde ett tillskott på 1,5 miljard.
Han gjorde dock den reservationen att hans uppfattning nu var att det
möjligen skulle erfordras 1 miljard i kapitaltillskott också till Assi. Han
sammanfattade detta, som han kallade det, engångsalternativ med att säga
att ett kapitaltillskott på 2 miljarder skulle vara tillfredsställande för
Statsföretagsgruppen. Hans rekommendation var dock att Statsföretag med
omedelbar verkan genom en proposition skulle få 700 miljoner i tillskott och
att staten därutöver skulle förklara sig beredd att återkomma om ytterligare,
ej preciserat medelstillskott för åren 1983 och 1984. Jag kunde självfallet inte
acceptera detta i den rådande situationen.

Jag hade nu fortlöpande kontakter med styrelsen, och i allt väsentligt
vitsordade man där angelägenheten av att rekonstruktionsarbetet kom in i
mer konstruktiva banor. Jag kunde i mina kontakter med Statsföretags
styrelse också hänvisa till den hemliga finansiella analys som Öhrling hade
presenterat mig. Där sade man att något samlat grepp för att lösa gruppens
finansiella problem kunde inte anses ha tagits av ledningen till dags dato.
Vidare hade åtgärderna för att lösa de största problemen såsom de i Assi
m. fl. företag varit begränsade.

Den 9 februari beslöt vi efter en gemensam beredning med budget- och
ekonomidepartementen att avlåta en skrivelse till Statsföretags ledning där vi
redogjorde för det förslag till rekonstruktion som vi till sist hade stannat inför
och som innebar att man lyfte ut Procordia och betalade Statsföretagsgruppen
2 miljarder för detta för att man skulle få finansiell styrka att ta itu med
sina mest tyngande problem och att Assi skulle rekonstrueras i särskild
ordning.

Den 17 februari träffade jag Per Sköld och Karl-Erik Linderoth, som då
mer officiellt överlämnade det bud som Statsföretagsstyrelsen under tiden
hade arbetat fram och enligt vilket man begärde drygt 1,6 miljard och

KU 1982/83:30

252

förordade att företagen Assi och Beroxo skulle lyftas ut och rekonstrueras i
industridepartementets regi.

Nu hade man hamnat i en propå som var helt annorlunda än den Per Sköld
anmält att han hade för avsikt att förelägga styrelsen. Vid mina underhandskontakter
med styrelseledamöterna fick jag klart för mig att han aldrig
framlagt det ursprungliga av mig framlagda förslaget, utan han hade pläderat
för vad som blev styrelsens beslut.

Jag hade nu anledning att ställa frågan till Linderoth och Sköld om de
ansåg att styrelsens beslut var definitivt och inte förhandlingsbart. Jag fick
jakande svar. Per Sköld bad att få träffa mig privat samma kväll. Jag ställde
samma fråga, och han sade nej. Styrelsens beslut var enhälligt med ett
undantag, och om det inte accepterades av ägaren måste styrelsen avgå. Mina
underhandskontakter med styrelsen tydde på någonting annat. Styrelseledamöterna
levde i den föreställningen att det var ett alternativ som skulle
framläggas för departementet för förhandling som underlag för propositionen.

Det stod nu klart att det inte gick att åstadkomma någon förhandling med
den dåvarande ledningen. Samtidigt hade de dramatiska händelserna
föranlett massmedias stora intresse. Det kom uttalanden från såväl
socialdemokraternas som moderaternas partiledning om att det inte fanns
anledning att ta ställning till en rekonstruktion med tanke på all den oro som
hade uppstått. Jag beslöt därför i samråd med statsministern att skjuta på
avgörandet beträffande rekonstruktionen men på tilläggsbudget ge Statsföretag
300 miljoner för att man skulle klara sig fram. Man skulle också tillsätta
en analysgrupp som skulle bearbeta det material som Öhrling och
departementet hade och förbereda en proposition till hösten. Jag kanske inte
behöver fördjupa mig i detta.

Sedan kom en extra bolagsstämma där Per Sköld och Karl-Axel Linderoth
lämnade sina styrelseuppdrag, och sedan har styrelsen reorganiserats.

Det här blev en lång redogörelse, men jag är tacksam att få lämna den inför
konstitutionsutskottet. Som sammanfattning skulle jag vilja säga att vad som
har präglat det här skeendet är oavbrutna och växande förluster för
Statsföretag. Det är en svår situation för alla: för Statsföretags ledning och
även för industridepartementet. Min slutsats är att ägarens styrning av
företaget via styrelsen, som är ofrånkomlig i privata och statliga företag, inte
har fungerat.

Det har funnits en benägenhet hos ledningen att vänta att industridepartementet
mer eller mindre kritiklöst skulle vidarebefordra krav på miljardtillskott.
Det är självfallet inte möjligt. Jag vill erinra om att Statsföretagsgruppen
under åren 1976-1981 har tillförts 13 miljarder i kontinuerliga
kapitaltillskott. Ur statsfinansiell synpunkt och ur affärsmoralisk synpunkt
har det funnits anledning för industriministern att skaffa sig garantier för att
gruppen verkligen är kompetent att ta hand om de gigantiska belopp som det

KU 1982/83:30

253

varit fråga om. Tyvärr har det alltså varit tveksamt i hög grad. Utskottet är
medvetet om att de propositioner som denna vinter har antagits av riksdagen
innebär ett tillskott på ytterligare 10 miljarder till gruppen. Summan från
1976 till dags dato är i realiteten ett åtagande från statens sida om tillskott på
23-24 miljarder, och det har präglat industridepartementets hantering av
frågan.

Kurt Ove Johansson: Jag vill först ställa en fråga av litet mer allmän karaktär
och sedan komma in på de olika företagen, framför allt Statsföretag, som Nils
Åsling i så hög grad har berört, men också om Ncb.

Den allmänna frågan tycker jag har sitt speciella intresse. Nils Åsling
nämnde att han under 5 år har varit industriminister, och nu har han under
något år fått perspektiv på den tiden. Jag skulle vilja fråga om du har upplevt
att ansvarsfördelningen mellan departement och styrelserna i statliga företag
har varit oklar. Jag vill också fråga vilka svårigheter en minister kan ha att
utöva sin funktion.

Nils G. Åsling: Jag är ledsen att jag inte kan bidra till statsvetenskapens
förkovran i det avseendet, eftersom jag under de 5 åren inte har levt i ett
normalt tillstånd vad gäller mina relationer med Statsföretag. Under de 5
åren har den ekonomiska situationen ständigt varit pressad. Kapitaltillskott
har hela tiden krävts och totalt uppgår de till 13 miljarder. Detta har helt och
hållet präglat relationerna.

Jag skulle föreställa mig att man i ett statsföretag med en ekonomisk
integritet och självständighet visavi ägaren skulle kunna ha relativt klara
ansvarsgränser och ett harmoniskt förhållande, men under de här åren har
framför allt de ständiga anspråken på kapital präglat samvaron, och det är
därför jag har velat lämna den här fylliga redogörelsen. Det har ständigt varit
diskussion om kapitalbehovets storlek, och det har också rests krav från
dotterföretagen, inte minst publikt och via frågor i riksdagen, på speciella
insatser. Vi har försökt hålla dem borta, men när kompetensen och
auktoriteten hos Statsföretags ledning visavi dotterbolagen inte räckt till har
det varit en politisk realitet att industridepartementet tvingats inskrida för att
till exempel rekonstruera LKAB ett par, tre gånger. Det har gjort att
förhållandet är extraordinärt och att ansvarsfördelningen inte varit den
önskvärda, helt enkelt därför att den finansiella situationen har varit så
prekär och Statsföretag hela tiden varit utsatt för finansiella problem.

Kurt Ove Johansson: Enligt de uppgifter vi fick från Per Sköld nåddes han
som VD i Statsföretag via massmedia av uppgiften att Procordia skulle säljas
ut. Då vill jag fråga om du tycker att det är en korrekt ordning. Borde inte
VD och koncernledningen ha fått information i god tid i förväg innan detta
kom till offentligheten via massmedia?

Nils G. Åsling: Uppgiften från Per Sköld är inte korrekt. Diskussionen om
gruppens funktion daterar sig framför allt till januari-februari 1980, när vi

KU 1982/83:30

254

föreläde styrelsen nya ekonomiska styrinstrument, preciserade soliditetskrav,
likvidetskrav och avkastningskrav och när vi tog upp diskussionen om
en ändamålsenlig organisation. Som jag sade hade jag fått klart för mig att
det var svårt att utifrån Söders utredning få politisk enighet om en
rekonstruktion av Statsföretag. Den måste värka fram inifrån Statsföretag,
och det var meningen med den genomgång 1980 som jag åberopade.

Vi styrelsesammanträdet i februari 1980 fördes en ganska förutsättningslös
diskussion om detta. Per Sköld inledde diskussionen enligt Statsföretags
styrelseprotokoll med att påpeka nödvändigheten av att förutsättningslöst
pröva gruppens konstruktion och sälja ut förlustföretag och tänka i nya
banor. Enligt det protokoll som jag har framför mig i transkript har flera
styrelseledmöter yttrat sig. Där har Åke Ståhlbrandt, tidigare chef för
Trelleborgs gummifabrik, tagit upp frågan om en utförsäljning. Ulf Laurin
och Solveig Wikström, professor i Lund, och Lennart Dahlström har också
varit inne på tankar om att reorganisera Statsföretag och därvid bryta ut
Procordia. De fanns med internt under lång tid och i relationerna mellan
departementet och Statsföretags ledning.

Vi väntade i det längsta och försökte gång efter annan få Statsföretags
ledning att själv komma med detta eller andra initiativ så att vi hade en
tillstymmelse till diskussionsunderlag, men revisionsrapporten från februari
1982 från ett opartiskt organ, som jag citerade, visar att man över huvud taget
inte hade tagit i den uppgiften. När det till sist hade mognat fram kom det
naturligtvis som ett initiativ från mig och kanske som en överraskning.

Kurt Ove Johansson: Den uppgift som Per Sköld lämnade till oss var att han
den 12 januari nåddes av uppgiften i massmedia. Han hävdade att han över
huvud taget inte tidigare varit kallad till någon överläggning eller hört talas
om detta. Du menar alltså att han borde ha känt till saken före den 12 januari
1982?

Nils G. Åsling: Svar: ja. Vad som hände den 12 januari var att Karl-Axel
Linderoth gick ut med en kommuniké där han sade att han inte ställde upp,
därför att departementet umgicks med planer på att lyfta ut Procordia. Jag
liksom Sköld blev förvånad över att Linderoth gick ut på detta sätt, men det
har sin förklaring i det personliga ställningstagande han måste göra inför
SPP:s arbetsutskott.

Kurt Ove Johansson: Jag förflyttar mig fram till den 10 februari 1982. Enligt
uppgift tillställde Åsling, som var industriminister, Statsföretag ett brev där
styrelsen beordrades att sälja Procordia. Enligt samma uppgift och samma
källa presenterades innehållet i brevet samma dag på en presskonferens som
du såsom industriminister hade arrangerat.

Jag vill i det sammanhanget fråga vilket bemyndigande du som industriminister
hade att ge en sådan försäljningsorder till Statsföretags styrelse, och
jag vill veta om det fanns något regeringsbeslut i frågan.

KU 1982/83:30

255

Nils G. Åsling: Något formellt regeringsbeslut om hur man hanterar en
proposition under beredning fattar man ju inte, men som jag sade i min
inledning: brevet av den 9 februari, som var en sammanfattning av vad som
hade växt fram under beredningsarbetet i industridepartementet, hade
tillkommit efter gemensam beredning med budget- och ekonomidepartementen.
Aktiva i det beredningsarbetet var dåvarande budget- och
ekonomiministern Rolf Wirtén och statssekreterare Sten Westerberg, och
dessutom var självfallet statsrådsberedningen med statsministern införstådd
med detta. Brevet var alltså avfattat å regeringens vägnar.

Det var det alternativ som hade växt fram i avsaknad av något som helst
alternativ från Statsföretag och som vi anmälde för Statsföretags styrelse. Jag
var tvungen att göra det i form av ett brev, eftersom jag inte litade på att mina
intentioner annars skulle föredras för styrelsen på ett objektivt sätt.

Det gavs offentlighet på så sätt att det den 10 februari var klart med en ny
ordförande. Karl-Axel Linderoth hade inlämnat sin avskedsansökan, och det
var stor oro i gruppen och massmedia. Det var anledning att snabbt rekrytera
en ny ordförande, alternativt VD. Den 10 var det klart att Karl Erik Åhman
skulle bli ordförande, alternativt VD, och han presenterades. Massmedia
frågade hur det var med våra planer, och jag redogjorde då för min syn på hur
en kommande Statsföretagsproposition skulle vara utformad med krav på
åtgärder för att privatisera valda delar av Statsföretag och krav på ledningen
att frigöra kapital, inklusive att lyfta ut Procordia. Brevet publicerades alltså
inte, utan vad som publicerades vid tillfället var svar på frågor från
massmedia i samband med presentationen av Karl Erik Åhman.

Kurt Ove Johansson: Det var intressant att detta alltså skulle vara känt också
i budgetdepartementet. Per Sköld anser sig tydligen ha kollat den uppgiften,
för han påstod inför utskottet att budgetdepartementet inte kände till det,
utan dåvarande statssekreteraren i departementet och hans minister hade
fått reda på det via massmedia.

Det finns ingen anledning att fortsätta med detta. Här står uppgift mot
uppgift.

Nils G. Åsling: Möjligen kan man säga att jag som ledamot av statsrådet
kanske hade anledning att återförsäkra mig hos mina kolleger - det är väl det
normala att man gör så. Jag har i mina minnesanteckningar - jag hittar det
inte just nu - någon passus om att jag vid vår beredning direkt ställde frågan
till Rolf Wirtén: ”Svarar du för partiet?” Jag hade inte lust att bli överkörd
efteråt. ”Ja, jag svarar för partiet”, sade han. Sten Westerberg sade: ”Ni är
på rätt väg. Vi går den här vägen.”

Kurt Ove Johansson: Om jag får komma tillbaka till brevet var det alltså en
direkt order om försäljning av Procordia?

Nils G. Åsling: Nej, sådant kan inte ske, utan det var en skiss till hur en
tillämnad Statsföretagsproposition skulle utformas. Vi hade ju inte anled -

KU 1982/83:30

256

ning att ge order till Statsföretag ens i det läget om hur dess förvaltningsuppgifter
skulle skötas, men vi hade anledning att precisera vilka krav ägaren
ställde i samband med det kapitaltillskott som Statsföretag begärde av
ägaren. Vad vi presenterade var villkor för medelstillskotten, ingen
försäljningsorder.

Kurt Ove Johansson: Du nämnde i anslutning till ett annat svar att man hade
diskuterat att Karl Erik Åhman skulle bli VD i Statsföretag. Det återkommer
också i Skölds redogörelse inför utskottet. Jag skulle vilja fråga dig hur du ser
på en svensk industriministers rätt att utse och avskeda verkställande
direktören i ett statligt företag.

Du kanske uppfattar frågan som egendomlig. I så fall vill jag läsa upp ett
par rader ur Sköds redogörelse för att du skall förstå vad det är för tankar som
ligger bakom frågan:

”Samtidigt meddelade han” - det är alltså Åsling - ”att jag skulle ställa min
plats till förfogande i styrelsen, vilket han också hade befogenhet att göra.
Men jag skulle göra det för att det skulle finnas en plats i styrelsen för min
efterträdare som VD. Det sista kunde han inte ta ställning till, för det är inte
ägaren som utser eller avskedar verkställande direktör, utan det är
styrelsen.”

Delar du uppfattningen att det är styrelsen och inte industriministern som
skall avskeda eller tillsätta VD?

Nils G. Åsling: Självfallet. Men processen är inte fullt så enkel och
okomplicerad. Självfallet talar man med styrelsen så att man vet att man har
styrelsen med på de arrangemang man måste göra. Det är vad som skett i det
här fallet. Styrelsen har varit informerad.

Fortfarande vill jag påpeka att det inte är något brott mot aktiebolagslagens
anda eller mening att i en situation, när ett företag riskerar att tvingas
upprätta likvidationsbalansräkning, ägaren hanterar frågan med största
skyndsamhet. När det inte finns beslutskraft i styrelsen måste en ägare göra
det eftersom staten har ansvaret i sista hand gentemot fordringsägare och
andra.

Kurt Ove Johansson: Du bestrider alltså inte uppgiften att du förhandlade
reellt med Karl Erik Åhman om att bli VD i Statsföretag efter Per
Sköld?

Nils G. Åsling: I samråd med styrelsen rekryterade jag Karl Erik Åhman i
första hand som ordförande. Den mer förhandlingsmässiga uppgörelsen med
Karl Erik Åhman skedde i styrelsens regi och ledde till hans engagemang som
VD.

Anders Björck: Jag tycker att Nils Åslings redogörelse varit utomordentligt
intressant, så också de övriga redogörelser vi fått om statlig företagsamhet.
Man kan bara dra en enda slutsats, och det är att staten under inga

KU 1982/83:30

257

omständigheter skall syssla med sådan här verksamhet. Det har varit
skrämmande interiörer som har avslöjats. Men det kan vi återkomma till. Vi
skall ju granska den konstitutionella delen och inte den näringspolitiska, där
vi kanske har olika uppfattningar.

Du har flera gånger använt uttryck som ”min begäran att få förstärka
direktionen” och ”mitt krav på avgång”. Tycker du att de uttryck du här har
använt när du talat om dina önskemål kan betecknas som ministerstyre?

Nils G. Åsling: Nej, självfallet inte. Jag har hållit mig inom de ramar som
gäller för ett statsråd. Men jag har samtidigt sagt att tempot har varit högt,
eftersom det under de här åren har varit en akut kris för företagsgruppen.
Hela tiden har jag dock hållit mig inom gränserna, och jag har självfallet
kunnat göra det i bästa samförstånd med styrelsen i allmänhet.

Anders Björck: Du talar om ramarna - tycker du att de nuvarande ramarna är
rimliga, eller har du som industriminister under 5 år upplevt att det funnits
anledning att ändra på möjligheterna för en industriminister att få en effektiv
ledning och kontroll över de statliga företagen?

Nils G. Åsling: Jag vill först tillägga som en allmän kommentar att jag tycker
erfarenheten från de 5 åren bekräftar att statens verksamhet inom
näringslivet skall begränsas till områden där enskilt näringsliv inte kan svara
för vissa primära uppgifter. Jag hävdar att i LKAB och vissa företag som
sköter försörjningsberedskapsangelägenheter eller har speciella uppgifter
för teknikutveckling etc. är statligt ägande motiverat, i övrigt inte. Men
samtidigt vill jag påstå att man inte bör tro att svårigheter i ägarens relationer
med företagsledningen inte förekommer också i privata företag.

Som svar på din fråga vill jag säga att statlig företagsamhet naturligtvis
skall bedrivas på samma villkor som enskild företagsamhet, men för att det
skall råda ett normalt förhållande måste de statliga företagen ha en hygglig
finansiell status, och så har det inte varit här. Jag vill tillägga att det primära
är att se till att företagen är finansiellt sunda. I så fall är styrningen inte något
problem. Då räcker det med de ramar och de allmänna grundreglerna vi har
tillämpat.

Nils Berndtson: I vårt granskningsarbete ingår också förhållanden som rör
domänverkets husaffärer i Italien, och jag har två frågor om dem.

I vilken omfattning var regeringen informerad om husaffärerna?

Nu föreligger en rapport från justitiekanslern. Ger den rapporten dig
anledning att säga att regeringen bort försöka få in ytterligare information
om husaffärerna och sökt påverka utvecklingen?

Nils G. Åsling: Jag har ungefär samma kännedom om husaffärerna som
utskottets ärade ledamöter. Jag fick information via massmedia någon gång i
somras, då det kom uppmuntrande rapporter. Jag hade inte under min
statsrådstid fått någon speciell information om husaffärerna. Enligt min

17 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

258

personliga uppfattning aktualiserar händelserna frågan om samspelet
verk-dotterbolag. Jag tror det finns anledning att se över det samspelet. Jag
tror att man gör klokt i att renodla verksfunktionen och inte blanda
aktiebolagsverksamhet med verksfunktionen.

Nils Berndtson: Är det tillfredsställande om en industriminister enbart
genom massmedia får reda på så allvarliga affärer?

Nils G. Åsling: Så länge jag var kvar i industridepartementet fanns det väl
ingenting som tydde på annat än att det är fråga om vanliga affärer. Lika väl
som man läser i tidningen om att LKAB sålt ett antal miljoner ton malm läser
man om vad domänverket har för sig. Det fungerar inte så att verken och de
statliga företagen dagligen rapporterar om sina förvaltningsuppgifter, utan
bara när man har principiella frågor, och det är så det skall vara.

Olle Svensson: Jag haren sista fråga som gäller Ncb. Från Nore Sundberg har
vi fått uppgiften att man under din tid som industriminister upplevde vissa
samarbetssvårigheter även inom Ncb:s styrelse, bl. a. genom att ordföranden
blandade sig i verkställande direktörens funktioner, och detta upplevdes som
olyckligt. Nore Sundberg blev av den anledningen inte förvånad över att
Östling så småningom togs ifrån den post han hade som ordförande. Blev du
lika litet förvånad med tanke på de erfarenheter du hade av samarbetet?

Nils G. Åsling: Nej, det kan jag inte säga. Också Ncb hade som krisföretag
ledningsproblem under ett antal år och upplevde en rad ledarskiften. Den
som svarade för kontinuiteten med rätt eller orätt var Sven Östling. När Per
Erik Fylking blev VD uppstod det vissa spänningar, men jag medverkade till
att knuten löstes i all fridsamhet genom att man gjorde en mer distinkt
uppdelning mellan ordförandens och VD:s funktioner. Sedan har jag inte
hört om några allvarliga problem i det avseendet.

Om det fanns problem var de betingade av att Sven Östling under de svåra
åren svarade för kontinuiteten mellan VD-skiftena.

Det är lätt gjort att en ordförande trampar över på VD:s område, men när
det upptäcktes skedde det en uppdelning i frid och försoning. Jag blev därför
överraskad över att Östling fick gå. Jag tycker att han hade gjort en
beundransvärd insats i företaget.

Olle Svensson: Medverkade du till en korrigering av övertrampet?

Nils G. Åsling: Jag medverkade till den samtalsterapi som en industriminister
i hög grad får ägna sig åt i krisföretag.

Olle Svensson: Jag tackar Nils Åsling för den värdefulla information vi fått i
dag och förklarar sammanträdet avslutat.

KU 1982/83:30

259

Bilaga 10 F

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av direktör Per Sköld angående
regeringens befattning med statlig företagsverksamhet den 19 april 1983

Olle Svensson: Vi har en rad ärenden som rör relationen mellan regeringen
och de statliga företagen, och vi har inbjudit dig närmast för att få del av dina
synpunkter på det arbete du haft och vad du mött i de relationerna speciellt
vad gäller Statsföretag. Vi har som praxis att först lämna ordet till den vi
inbjudit, varefter följer en frågestund.

Per Sköld: Jag hade tänkt lägga några synpunkter på relationerna mellan
regering, departement och statlig företagsverksamhet. Mina erfarenheter
grundar sig dels på att jag var chef för domänverket 1965-1970, ett
affärsdrivande verk, dels på att jag 1971-1982 var verkställande direktör i
Statsföretag.

Jag utgår i min redogörelse ifrån hur jag upplevt ansvarsfördelningen
mellan den politiska makten och den förvaltande enligt hur jag uppfattat den
svenska författningen, som inte medger ministerstyre.

Under den tid som jag var chef för domänverket var mitt intryck att
reglerna efterlevdes på ett strikt sätt. Man hade kvar den gamla ämbetsmannatraditionen,
och de gamla ämbetsmännen kände väl till hur spelet
fungerade och hur ansvaret fördelas mellan den politiska makten och den
effektuerande.

Jag upplevde bara en gång under de fem år jag var chef för domänverket ett
övertramp i detta avseende, och det var när den socialdemokratiska
partikongressen - jag tror det var 1969 - bestämde att domänverket inte fick
lägga ner sågen i Brännberg, som vi beslutat skulle läggas ner. Vi skulle göra
en stor investering, och sågen var inte lönsam. Vi hade kunnat ordna annat
arbete åt de få som var anställda i Brännberg mellan Älvsbyn och Boden, så
det fanns inga sysselsättningsproblem för de anställda.

Dåvarande jordbruksministern gav mig order som generaldirektör att inte
lägga ner sågen, men jag nekade och sade att han fick ta konsekvenserna av
att han gav mig order. Så småningom upplyste jag jordbruksministern om att
han i så fall fick skaffa sig ett Kungl. Maj:ts beslut om att ge oss direktiv i
enlighet med instruktionen för domänverket, så det löste sig på det viset.
Sågen i Brännberg fick ligga kvar - om det sedan var bra eller dåligt skall jag
inte ge mig in på.

Det var enda gången jag över huvud taget upplevde under de fem åren att
man kom i konflikt med de spelregler som jag hade lärt mig skulle gälla
mellan regeringen - eller Kungl. Majit som det hette på den tiden - och ett
affärsdrivande eller ett effektuerande verk.

Man hade då i jordbruksdepartementet fortfarande en del av de gamla
ämbetsmännen, således de gamla kansliråden, och de tvekade aldrig om

KU 1982/83:30

260

vilka regler som gällde. Eric Holmqvist var statsråd under större delen av min
tid, och hos honom rådde ingen tvekan om vilka spelregler som gällde.
Därigenom hade vi ett mycket bra samarbete som kunde försiggå utan några
som helst konflikter i detta avseende, även om vi ibland tillsammans måste ta
ställning till besvärliga frågor.

När jag sedan kom till Statsföretag, där jag redan från början varit med
som en av de vice verkställande direktörerna, uppfattade jag att det fanns en
mängd olika skäl varför man hade etablerat Statsföretag. Som chef för
domänverket hade jag yttrat mig om den utredning som låg till grund för
etablerandet av Statsföretag. Domänverket hade klart underkänt utredningen
och ansåg den så dålig att man ifrågasatte om den skulle få räknas in i
serien av offentliga utredningar. Förslaget var att domänverket skulle flyttas
över till industridepartementet, och man hade tankar på en samordning
mellan statliga bolag och domänverket.

När jag fick en förfrågan, om jag kunde gå in i Statsföretag, ansåg jag mig
skyldig att göra det fastän jag inte hade någon traktan efter det. Hade jag fått
en förfrågan och inte ställt mig till förfogande att medverka till en enligt min
uppfattning riktig utveckling, skulle jag i framtiden inte ha någon rätt att
kritisera utvecklingen.

Jag uppfattade också att syftet med etableringen av Statsföretag var att
intensifiera och förbättra den statliga affärsverksamheten och att skapa en
klarare ansvarsfördelning mellan det nyetablerade industridepartementet,
som var högsta myndighet för näringspolitiken, och de statliga företagen när
det gällde att fungera inom ramen för ett företagsekonomiskt ansvar.

Jag blev ganska förskräckt under det första året i Statsföretag eftersom jag
upplevde att man inte hade någon känsla för ansvarsfördelningen mellan
departementet-således Kungl. Majrts kansli, som det fortfarande hette dåoch
företaget. Man blandade ihop verksamheten genom att man hade
befattningar i industridepartementet som till huvudsaklig del avlönades av
ett privaträttsligt företag som Statsföretag.

Jag blev mer eller mindre anmodad av Arne Geijer och fick en hård press
på mig att ställa mig till förfogande som VD, vilket jag inte hade någon
ambition eller traktan att bli. När jag fick en förfrågan krävde jag för att åta
mig VD-skapet att man ändrade den dåvarande ordningen och inte hade en
statssekreterare i industridepartementet som ordförande i Statsföretags
styrelse. Jag ansåg att sammanblandningen mellan departement och företag
skapade en oklar ansvarsfördelning och stod i strid med den svenska
författningen.

Det var ganska hårda överläggningar. Jag hade ingen anledning att falla till
föga, eftersom jag inte hade någon ambition att bli chef för Statsföretag, så
jag krävde att den ordningen skulle upphöra. Det står i en promemoria som
lades som bilaga till det styrelseprotokoll i vilket jag förordnades som VD i
Statsföretag. Jag ansåg att jag var tvungen att markera ansvarsfördelningen
mellan ägaren - industridepartementet - och företaget som sådant. Men jag

KU 1982/83:30

261

skall villigt erkänna nu att det var svårt att upprätthålla den ordningen.

Låt mig ta ett exempel för att visa lösligheten eller bristen på kunskap i
industridepartementet. Frågan gällde om Svetab skulle utskiljas ur företagsgruppen.
Vi tyckte i moderbolaget att det måste vara mer realism i förvärvet
av företag. Det ville de inte underkasta sig, och det ledde till att de påverkade
departementet att de skulle skiljas ut ur Statsföretag och läggas direkt under
departementet.

Fluvudmotivet för det beslut som Statsföretags styrelse fattade i frågan var
att det var fel att skilja ut Svetab och att företaget mådde väl av att befinna sig
i en sådan miljö som Statsföretagsgruppen innebar med de krav på
företagsekonomiskt ansvar som där ställdes på verksamheten. Om vår ägare,
regeringen, ansåg att man skulle skilja ut det, hade vi vissa synpunkter på
vilka krav som skulle ställas i ekonomiskt och finansiellt avseende. Det
utmynnade i en skrivelse från Statsföretag till departementet som jag
undertecknade.

När jag sedan kom upp på departementet sade en departementssekreterare:
”Vi har inte stämplat in den här skrivelsen.” - ”Varför inte?” - ”Vi
skulle vilja göra några redaktionella ändringar i den.” - ”Vad menar du?” -”Vi tyckte att det som ni har tagit upp som ert andra alternativ bör vara
huvudalternativet och komma först i skrivelsen.”

Jag sade: ”Det kallar du en redaktionell ändring? Det är en ändring av
Statsföretags beslut. Och det hade du tänkt att ni i departementet skulle
ändra?” Jag var tvungen att säga att det ändras ingenting i en skrivelse som
gått från Statsföretag med min underskrift antingen det är redaktionellt eller
ej. Om Statsföretags styrelses beslut inte passar, får väl ägaren återremittera
frågan, så får vi ta upp saken på nytt i styrelsen, för det var styrelsens beslut vi
hade effektuerat.

Jag tar det som exempel på bristen på förståelse och kunskap hos
befattningshavare i departementet som jag tyvärr upplevde men som jag inte
hade ork eller förmåga att ta itu med.

Enligt min uppfattning hade departementschefen i industridepartementet
en mycket bestämd uppgift när han skulle representera ägarens aktier i
Statsföretag, nämligen att påverka utvecklingen av verksamheten genom att
tillsammans med företaget diskutera och formulera mål för den mer
långsiktiga verksamheten samt ange ramar och villkor, precis som man gör i
vilket annat företag som helst. Han skall inte gå in i detaljer utan såsom ägare
göra markeringar i samarbete med företagets styrelse och ledning för att
komma fram till en gemensam syn på den mer långsiktiga verksamheten och
de ramar och restriktioner som skall gälla.

Tyvärr kan det konstateras att så aldrig har skett, oavsett vem som varit
industriminister. Det har aldrig gått att få till stånd den typen av mer
långsiktiga diskussioner och ställningstaganden från ägarens sida.

Däremot har diskussioner förts kring olika projekt, som då ofta utryckts ur
sitt rätta och större sammanhang. När någon fråga har dykt upp har man

KU 1982/83:30

262

diskuterat den, men man har inte gjort klart för sig hur det påverkar skeendet
i stort i en företagsgrupp av den typen.

Hur har då ägaren påverkat utvecklingen av verksamheten? Genom att
departementschefen som ägaransvarig vid överläggningar har uttryckt olika
önskemål. Under Rune Johanssons tid träffades vi ungefär var fjortonde dag
i en eller två timmar och förde allmänna resonemang om verksamheten.
Självfallet kunde då departementschefen och jag ha olika synpunkter, vilket
var naturligt. Ägarens spontana reaktioner försökte vi ta hänsyn till i den
utsträckning vi bedömde att det fanns förutsättningar och företagsekonomiska
möjligheter så att vi som företagsledning kunde ta ett ansvar.

Likaså kunde företagsledningen lägga fram synpunkter och önskemål och
också tala om varför vi inte ansåg att ägarens synpunkter var realistiska eller
förenliga med riksdagens beslut.

Jag var mycket förvånad under de här åren över hur politikerna hade glömt
vilket beslut riksdagen hade fattat om Statsföretag, vad Statsföretags uppgift
var och vilka regler som skulle gälla. Jag fick ofta kritik för att jag inte ville
rätta mig efter politiska synpunkter. Jag brukade säga: ”Korn inte till mig
med detta, för det står inte i överensstämmelse med riksdagens beslut om
Statsföretag. Ni får i så fall gå tillbaka till riksdagen och få beslutet ändrat. Ni
kan inte begära att vi skall agera på ett sätt som strider mot grundtanken i
riksdagens beslut.”

Det har nästan varit den besvärligaste uppgiften, att tala om för politiker
vilka beslut de egentligen hade fattat om Statsföretag och vad som således var
Statsföretags uppgift.

Sedan påverkas också verksamheten av att departementets representant i
styrelsen drivit speciella projekt. Det finns en befattningshavare i departementet
som sitter i styrelsen, och vederbörande har på olika sätt agerat till
förmån för synpunkter som ägaren, industriministern, har haft i olika
sammanhang.

Det har också hänt under vissa perioder att ordföranden har fattat som sin
uppgift att vara budbärare för önskemål och sunpunkter från ägaren, så att
han vid styrelsesammanträden har framfört önskningar och hälsningar från
ägaren, industriministern, som styrelsen borde beakta.

Men vad värre är: genom departementschefen direkt eller genom
departementets befattningshavare har man tagit kontakt direkt med enskilda
dotterföretag och bakom ryggen på företagsledningen fått dessa företag att
agera på olika sätt, vilket sedan koncernledningen haft det formella
företagsekonomiska ansvaret för enligt aktiebolagslagen.

Departementet har också fört förhandlingar med utomstående företag där
vi inte fått delta även om vi begärt att få delta, och sedan har man överlåtit till
Statsföretag att fullfölja och effektuera det.

En fråga som jag många gånger har funderat över och även tagit upp är hur
detta står i överensstämmelse med regeringens och departementets uppgift
som högsta myndighet, var och en på sitt område. En myndighet skall ju vara

KU 1982/83:30

263

ojävig. Hur kan ett departement, som sätter sig i direkta affärsförhandlingar
med enskilda företag, i nästa ögonblick vara högsta ojäviga myndighet inom
näringslivspolitiken? Den frågan har jag tagit upp med både statsminister
Palme före 1976 och sedan med statsminister Fälldin efter 1976. Man har sagt
att man har förståelse för mina synpunkter, men det har aldrig lett till några
åtgärder. Jag har ansett att det är en orimlighet ur jävssynvinkel att ha
industridepartementet som ägare av Statsföretag om departementet samtidigt
skall vara högsta myndighet för näringspolitiken. Det borde vara ett
annat departement som utövar ägaransvaret mot den statliga företagsgruppen
för att inte jävssituationen skall uppstå.

Det är inte bara i statsförvaltningen utan även i annan verksamhet som jag
tycker man har tappat förståelsen för jävssituationen. Jag har aldrig kunnat
förstå att man skall ha heltidsarbetande ordförande i företag. En heltidsarbetande
ordförande som blandat sig i den effektuerande verksamheten blir
ansvarig för den löpande verksamheten lika mycket som VD. En av
styrelsens viktigaste uppgifter är att nagelfara den löpande verksamheten och
utkräva ansvar. Är man inblandad i den, kan man inte gärna leda styrelsens
arbete i sådana frågor, för då är man jävig.

Jag tar det som exempel på att känslan för jäv över huvud taget har
uppluckrats.

Låt mig nu exemplifiera vad jag anser om olika sätt att påverka
verksamheten. Jag kan ta samtal och uttalande av önskemål.

När Statsföretag förvärvade kommunikationsföretaget Sonab var jag vice
VD när departementet övertalade dåvarande verkställande direktören att vi
skulle förvärva Sonab. Jag satt med men yttrade mig inte, men efteråt sade
jag till min kollega att detta är orimligt. Av de kalkyler som visades framgick
att det aldrig skulle hålla. Det visade sig också att kalkylerna inte gjorde det,
men man ville tillmötesgå industridepartementet.

Likaså förbudet att lägga ner boardfabriken i Lövholmen 1979: Assi hade
utifrån rent rationella värderingar kommit fram till att man skulle lägga ner
boardfabriken i Lövholmen i Piteå. En statlig utredning föreslog att vi skulle
banta kapaciteten för böardtillverkning i landet med 50%. Man kunde
erbjuda alla anställda i Lövholmen anställning i Lövholmens bruk i Piteå, så
de behövde inte flytta. Man förbjöds i politisk ordning att lägga ner fabriken.
(Det var val 1979.) Resultatet blev att man måste lägga ner tillverkningen i
Skinnskatteberg, vilket är en katastrof för bygden. Det hade aldrig varit
aktuellt om man inte intervenerat i Lövholmen.

Oxoprojektet är också ett exempel på hur departementet utövar påtryckning
på företag. Företaget Berol Kemi var beroende av oxoprodukter, som
man köpte från ett tyskt företag. Berol Kemi och det tyska företaget var
konkurrenter när det gällde vissa produkter där oxokomponenter ingår som
råvara. Man ansåg att det ur konkurrenssynpunkt var tveksamt om man
kunde köpa oxokomponenter från ett företag som behärskades av en
konkurrent. Man hade ett löfte om att få utnyttja en licens från ett

KU 1982/83:30

264

amerikanskt företag på en ny kemisk metod för att framställa oxoprodukter.

Inom moderföretaget analyserade vi detta noga och kom fram till att det
icke var realistiskt, eftersom Berol Kemi varken stod eller föll med de
produkter där det ingick oxokomponenter. Dessutom var det en balanserad
marknad med ett fåtal tillverkare, och man kunde inte se någon större tillväxt
av marknaden framöver. Även om tillverkningsprocessen skulle vara mer
gynnsam var inbrytningen tveksam.

När jag skulle föredra detta i Statsföretags styrelse första gången avstyrkte
jag enligt min föredragningspromemoria att vi skulle medverka till finansiering
av oxoprojektet i Stenungsund, eftersom det inte fanns kommersiella
förutsättningar. Innan jag fick ordet framförde ordföranden en hälsning från
industriministern att industriministern förväntade sig ett positivt beslut att
bygga oxoprojektet. Jag sade att det var meningslöst att jag föredrog
ärendet, eftersom min föredragning skulle leda till ett förslag att inte gå in på
detta, eftersom det inte fanns företagsekonomiska förutsättningar.

Jag lyckades vid det sammanträdet åtminstone få frågan bordlagd. Vi blev
beskyllda bl. a. av departementets representant i styrelsen för att inte ha
någon sakkunskap i koncernledningen och för att vi trodde att vi kunde detta
bättre än företagets VD. Jag fick mycket smuts på mina fingrar vid
behandlingen av oxoprojektet i min egen styrelse av departementets
representant i styrelsen - samme man som sedan kritiserade mig för att staten
förlorade pengar på oxoprojektet. Jag har haft anledning att säga det till
honom vid sittande styrelsebord.

Stålverk 80 är ett av de mest uppseendeväckande exemplen på agerande
bakom ryggen på moderföretagets ledning som jag kan tänka mig. Utöver att
jag var koncernchef var jag ordförande i NJA:s styrelse. Vid rullning av
femårsplanen på våren 1973, då vi låg i slutfasen av färdigställandet av
Investeringsprogram 70, ett investeringsprogram som lett fram till den
nuvarande metallurgiska avdelningen, var denna inte färdigställd, och det
fordrades igångkörning och hård intrimning. Jag sade vid styrelsesammanträdet
att företagsledningen skulle inrikta alla sina resurser på att färdigställa
investeringen, köra i gång och trimma verksamheten, som är en komplicerad
process, för att företaget skulle kunna dra nytta av den högkonjunktur som
man kunde se framför sig mot slutet av 1973 och i början av 1974.

Verkställande direktören avslutade sin föredragning med att börja
spekulera om vad som kunde hända i slutet av 1970-talet och början av
1980-talet med brist på ämnen i Europa och talade om önskvärdheten av att
bygga ett ämnesstålverk. Jag avförde som ordförande hela den frågan och
förbjöd företagsledningen att lägga ner något större arbete på att utreda
detta med hänsyn till att all kapacitet inom företaget skulle inriktas på att
fullfölja pågående investering, inkörning och intrimning för att det inte skulle
bli en intellektuell utarmning av företaget. Så småningom enades vi om att
verkställande direktören inom mycket strikta ramar skulle få göra vissa

KU 1982/83:30

265

marknadsundersökningar.

Verkställande direktören nämnde detta för min egen ordförande, som i sin
tur råkade nämna det för en minister. Det gjorde att min egen ordförande
och verkställande direktören i detta företag strax efteråt kallades till
statsrådsberedningen - jag var inte närvarande - där man enades om att gå
vidare. Jag blev kontaktad av industriministern och lyckades efter diskussion
få fram att man skulle göra en mer fördjupad marknadsundersökning men
absolut inte mer.

Detta var i juni 1973 och i augusti 1973. Döm om min förvåning när jag i
januari kom underfund med att man gjort ett helt projektarbete för ett
stålverk på 4 miljoner ton och att proposition skulle skrivas och vara färdig i
februari 1974. Genom intervenering lyckades jag uppnå att vi åtminstone
skulle få 14 dagar på oss i moderföretaget att granska projektet, som var
Sveriges största industriinvestering i dåtida termer. Vid den granskning vi
gjorde på 14 dagar kunde vi inte godkänna planerna eftersom det inte fanns
marknadsförutsättningar.

Jag säger detta som ett exempel på hur man genom kontakter bakom
ryggen på koncernledningen ställde koncernledningen inför helt omöjliga
situationer där man dessutom inte hade möjlighet att agera.

Utbyggnaden av Uddevallavarvet är ett annat exempel. Vi gjorde inom
moderföretaget en utredning som visade att den marknad för stora tankers vi
nu upplever skulle komma. Den utredningen gjordes i början av 1970-talet.
De som gjorde utredningen blev beskyllda för att inte veta vad styrbord och
babord är. Tyvärr måste jag konstatera att de som gjorde utredningen åt mig
har fått rätt på alla punkter.

Koncernledningen försökte förhindra utbyggnaden av Uddevallavarvet.
Man behövde inte bygga en docka av den kapacitet det varit tal om. En
amerikansk konsult skulle hjälpa mig att se över organisationen i Statsföretag
under uppbyggnaden av företaget. När han efter att ha haft kontakt med
olika företagschefer rapporterade om organisation och administration sade
han: ”Jag är upprörd över en situation som jag tidigare aldrig upplevt. När
jag besökte chefen för Uddevallavarvet berättade han att det inte spelar
någon roll vilket beslut moderföretaget fattar, för jag är lovad av
industridepartementets befattningshavare att få de pengar som behövs för
utbyggnaden.” Han sade att han fått det vidimerat av den som ansvarade för
enheten för statliga företag i departementet.

När man agerar på det viset är det inte så lätt för koncernchefen att agera
på ett sätt som uppfattas som riktigt trevligt.

Staten hade tänkt bygga ett raffinaderi, Statraff, som nästan skulle vara
större än Scanraff. Vi var motståndare till det, för vi kunde inte se att det
fanns ekonomiska förutsättningar. När vi inte ville göra utredningarna
anställde dåvarande statssekreteraren i industridepartementet en utredningsgrupp
för att göra dem. Det ledde till att vi så småningom övertog
utredningsgruppen och tog det ekonomiska ansvaret för dem.

KU 1982/83:30

266

Man skall vara lycklig i det här huset för att det inte blev något statligt
raffinaderi liksom för att det inte blev något Stålverk 80. Vi kör med halv
kapacitet i SSAB. Man kan tänka sig hur det skulle vara om det vid sidan av
SSAB funnits ett ämnesstålverk som spottat ut 4 miljoner ton ämnen som det
inte finns marknad för vare sig i Sverige eller i världen. Nu diskuterar man att
lägga ner alla raffinaderier utom Scanraff och har vissa problem även med
Scanraff. Ett statligt raffinaderi av den storlek man tänkte sig då hade varit en
investering större än Stålverk 80.

Engagemanget i tekobranschen är ett annat exempel.

När jag fick se resultatet av förhandlingarna om ett övertagande av
Götaverken och mina medarbetare hade analyserat det i två veckor ansåg jag
att man kunde tillämpa avtalslagens paragraf om utnyttjande av annans
oförstånd. Mina jurister sade att det inte var någon mening med att åberopa
den paragrafen, för det skulle inte godtas när staten förhandlar.

Förhandlingarna om övertagande av Kockums fick vi inte heller vara med
om. Man ville överlämna Kockums industrier, och sade att vi skulle få 50
miljoner för en rekonstruktion. Vi sade att det skulle kosta minst 400
miljoner att lyfta av historiska förluster. Det gjorde att vi blev osams med
dåvarande industriministern. Det kostade 399 miljoner bara att lyfta av
historiska förluster, och ändå har man inte fått någon stil på det.

Sedan har departementet också påverkat verksamheten genom att begära
att Statsföretag skall driva det s. k. offertsystemet. Det har aldrig gått att få
en diskussion med ägaren om hur offerterna skall utformas och vilka
principer som skall gälla. Vi började när Rune Johansson var industriminister.
Vi tog fram promemorior i Statsföretag som underlag, och det blev ingen
diskussion med någon ytterligare industriminister trots att frågan aktualiserats
flera gånger.

Det har resulterat i att departementet sedan ensidigt dikterat de
ekonomiska villkoren genom att pruta och har inte förstått våra synpunkter.
Man prutade 70 miljoner när vi skulle ta över Eiser och trodde ändå att vi
skulle tjäna hur mycket pengar som helst.

Dessutom har man inte förstått att det inte räcker att anvisa medel för att
lyfta av historiska förluster-det behövs även rörelsekapital. Det har gjort att
Statsföretag har fått tillskjuta det rörelsekapital som erfordrades i offertverksamheten.

■När jag lämnade Statsföretag och fick kritik för att vi inte kunde ta hand
om Statens skogsindustrier hade vi fått binda 2 miljoner i rörelsekapital i
offertföretaget. Sedan begärde man att vi därutöver skulle ha kapital för att
göra en finansiell sanering av Statens skogsindustrier. Det var det kapital som
låg bundet i offertföretaget som det var tänkt att vi skulle använda för att
sanera Statens skogsindustrier.

Det som jag nu har sagt har varit problem som man fått leva med
dagligdags och försöka managera dem på ett riktigt sätt. Jag har ibland sagt
att mitt tyngsta arbete varit att försöka få våra ägare att förstå sitt eget bästa,

KU 1982/83:30

267

och det är inte den normala uppgiften för en verkställande direktör. Jag har
alltid haft den åsikten att oavsett vilken politisk uppfattning man har tjänar
det statens intressen att de statliga företagen lämnar bra resultat.

Men det allvarligaste formella övertrampet anser jag skedde i samband
med bytet av verkställande direktör i Procordia vid den extra bolagsstämman
1982. Låt mig ge litet av bakgrunden.

Jag sade att det aldrig gått att få någon industriminister att diskutera
principerna vid offertförfarandet. Jag var motståndare till att man tillsatte
Söders utredning, för jag har alltid ansett att man inte genom statliga
utredningar kan utreda kommersiella företag. En statlig utredning ger
offentlighet åt allt, och det är verkligen att spela sina konkurrenter i
händerna. Jag sade också till dåvarande industriministern att värre är det om
utredningen pekar på att det finns problem och brister och man sedan av
politiska skäl inte är beredd att rätta till dem - då är skadan större än
någonsin. Men trots det var det en politisk nödvändighet att tillsätta
utredningen - det är ett gångbart uttryck; antingen en sak är politiskt
nödvändig eller politiskt omöjlig kan man inte fortsätta att diskutera den.

Jag måste säga till Söders heder att han förstod problemet med
offertsystemet och det som sedan kom att kallas A- och B-företag. Det är ett
komplicerat problem, men han vaskade fram att detta var den stora
svårigheten. Han kom med ett förslag att lösa den, visserligen ett klumpigt
förslag. Man började tala om A- och B-företag, och det var en diskussion som
inte hade med verkligheten att göra. Så var villan större än den varit tidigare
eftersom förslaget föll.

Då bestämde vi att gå vidare i moderföretaget. Vi hade arbetat länge med
detta för att själva lösa problemet, och vi såg en lösning.

När jag på våren 1980 erbjöds att bli landshövding i Västerås var vi i
slutskedet med att ta fram förslaget. Jag sade till dåvarande industriministern
att jag hade varit VD i tio år och kunde ha förståelse för att man ville byta VD
i företaget. Jag frågade honom: ”Svara mig nu ärligt: kan jag uppfatta detta
som ett tecken från ägaren att man vill byta VD och göra det på ett snyggt
sätt? I så fall skall jag behandla förslaget därefter.”

Jag fick besked att det inte alls var så, utan jag hade hela regeringens
förtroende och man var nöjd med mitt sätt att fungera som VD. Då sade jag:
”Jag tackar för erbjudandet men tar inte emot det, för jag anser att jag gör en
större insats om jag kan medverka till att lösa frågan om hur man skall
hantera offertverksamheten. Innan vi har löst den frågan och fått sådana
spelregler att man kan gå vidare kan jag inte betrakta Statsföretagsgruppen
som etablerad.”

Vi tog fram ett förslag som löste problemet mycket elegant redovisningsmässigt
och i fråga om kalkylering, rörelsekapital och avlyftande av
historiska förluster. Lösningen var resultatmässigt neutral för den kommersiella
verksamheten. Den hade varken positiv eller negativ inverkan.

Statsföretags styrelse fattade beslut om detta, och dåvarande ordföranden

KU 1982/83:30

268

och jag fick i uppdrag att ta upp detta med våra ägare. Det gjorde vi tre eller
fyra gånger med dåvarande industriministern. Han sade att det var
intressant, men sedan blev det ingenting. Hade man gjort någonting tror jag
inte att man hamnat i den situation man nu har hamnat i. Men det fanns
liksom inget intresse, eller också förstod man inte vad det gällde.

När jag säger detta får ni inte uppfatta det som en nedvärdering. Hela den
ekonomiska redovisningen i en sådan företagsgrupp som Statsföretag är
fruktansvärt komplicerad. Ordföranden Karl-Axel Linderoth, som är
civilekonom och har varit ekonomidirektör i KF, sade att det tog honom
nästan ett år att tränga in i redovisningen så att han kunde hänga med på
styrelsesammanträdena. Ni får inte uppfatta det jag säger som nedsättande
eller förklenande utan bara som ett konstaterande av att man kanske inte
riktigt hade förstått att avsätta den tid som var nödvändig för att begripa hela
problemet och vilka konsekvenser det hade eller hur man skulle närma sig
det. - Nu har jag givit bakgrunden.

Under 1981 på hösten blev det nödvändigt att hitta någon form att
finansiellt sanera Statsföretagsgruppen. Vi hade tagit fram en mängd förslag
som innebar från början att man inte reellt ville tillföra Statsföretagsgruppen
några nya pengar. Genom att redovisningsmässigt utnyttja en nedsättning av
aktiekapitalet kunde man sätta ner lånen och frigöra pengar. Man kunde på
det viset sanera hela Statsföretagsgruppen ganska elegant.

Vi försökte föra diskussionen i flera omgångar men kom ingen vart. Efter
devalveringen hösten 1981 stod det helt klart att det här inte gick, utan man
måste komma fram till någon form av finansiell rekonstruktion. Vi arbetade
intensivt med detta. Vi följde och analyserade kontinuerligt den ekonomiska
och finansiella utvecklingen i våra dotterföretag. Här utökade vi arbetet och
gjorde det tillsammans med ledningen för de olika dotterföretagen för att
verkligen få en fullständigt genomgripande analys och komma fram till ett
förslag om hur man skulle lösa det.

Vi blev beskyllda av vår ägare på hösten 1981 för att vi inte gjorde
någonting och inte intresserade oss för problemet. Det framfördes inte till oss
- vi blev normalt inte kallade till ägaren. De gånger min ordförande och jag
träffade ägaren trängde vi oss på. Men vi kunde läsa i Dagens Industri att vi
misskötte oss.

I slutet av november eller början av december fick vi veta att departementet
hade engagerat Öhrlings revisionsbyrå. Jag visste vilken revisorn var.
Jag kallade enhetschefen för statliga företag plus revisorn till en gemensam
överläggning med mina medarbetare för att knyta ihop arbetet. Revisorn fick
tillgång till allt det material vi hade, och vi hjälpte honom i kontakterna med
dotterföretagen och med att analysera materialet. På det viset hölls löpande
kontakt i arbetet mellan Statsföretags medarbetare och den utredningsgrupp
som departementet hade tillsatt och mina dåvarande medarbetare. Vi hade
inga svårigheter att samarbeta eller tala samma språk.

Den 12 januari 1982 offentliggjorde plötsligt massmedia att man skulle

KU 1982/83:30

269

sälja ut Procordia. Det resulterade i att dåvarande ordföranden Karl-Axel
Linderoth ställde sin plats till förfogande med omedelbar verkan. Jag hade
inte hört talas om detta och hade aldrig varit kallad till någon överläggning.

Jag glömde att säga att när jag tackade nej till att bli landshövding och det
skapade oro nämnde jag för min styrelse att jag inte hade sökt någon annan
anställning och inte hade någon ambition att göra det. Jag hade arbete upp
över öronen med Statsföretag och hade inte tänkt ändra på det, men jag
skulle vilja få rätten att frånträda VD-skapet vid bolagsstämman 1983, när
jag fyllt 60 år. Detta var 1980, och det var en framförhållning på tre år. Detta
accepterades av styrelsen med stor tacksamhet.

Det utlöste en överläggning mellan dåvarande industriministern och mig,
och han designerade min ordförande till att bli min efterträdare. Jag var
tvungen att leva i tre år med att min ordförande skulle bli min efterträdare,
vilket skapade en hel del problem. Karl-Axel Linderoth är en fin man och
hade gjort allt för att det inte skulle uppstå några problem. Läget förvärrades
av att han våren 1981 meddelade att han inte var intresserad. Men sedan fick
jag i augusti reda på att han var intresserad. Han var motståndare till att man
bröt ut företaget ur Statsföretag. Han ansåg att man skulle hålla ihop
det.

När jag fick se detta i tidningen och höra det i radio befann jag mig i
Jönköping. Jag sökte kontakt med industriministern. Han sade att det här var
ett hugskott som man hade haft. Man kunde kanske tänka sig olika lösningar.
En vore att sälja ut Procordia och få in 2 miljarder och då skulle man kunna
tillskjuta det till LKAB och Beroxo. Jag sade att det vore vettlöst, eftersom
det vore att finansiellt utarma företaget. Då borde man i stället fatta beslut
om att avveckla det under ordnade former.

Han sade: ”Du skall inte ta så allvarligt på det här, för det är bara ett
förslag som vi skall väga mot de förslag ni arbetar med, så det kommer att bli
en gemensam diskussion.” Jag sade: ”Ni kan inte utreda detta utan att ha
tillgång till vårt material, och det här skapar en massa bekymmer i företaget. ”
Det hade varit bättre att vi gemensamt diskuterat detta tillsammans med alla
andra tänkbara förslag.

Vi fortsatte att arbeta med vårt förslag om hur man skulle åstadkomma en
sanering som skulle föreläggas Statsföretags styrelse den 11/2. Det var
bråttom. Det är alltid propositionstiden som styr även sådana saker, inte
arbetets omfång och behovet av tillräcklig tid för en slutvärdering.

Den 10/2, dagen före styrelsesammanträdet, befann jag mig i riksdagshuset
på ett sammanträde med en statlig utredning. Jag blev kallad till telefonen
en minut i kl. 14.00. Då meddelade industriministern att han hade en
presskonferens i industridepartementet, som jag inte kände till. Vid
presskonferensen skulle det offentliggöras att Karl Erik Åman skulle
efterträda Karl-Axel Linderoth som ordförande.

Jag sade: ”Jag känner inte Åman. Jag vet att han varit i Alfort & Cron -

KU 1982/83:30

270

holm och i Sundsvallsbanken.” Industriministern sade: ”Jag känner honom
inte heller, men namnet fanns här i huset.” Det var det första meddelande jag
fick om vem som skulle bli min nye ordförande.

När jag återkom till Statsföretag senare på eftermiddagen låg där ett brev
som hade översänts med bud från industridepartementet. I brevet beordrade
industriministern styrelsen att sälja Procordia. Statsföretags styrelse skulle
nästa dag hålla sammanträde för att ta ställning till den finansiella
rekonstruktionen.

Inte nog med det - han hade offentliggjort vid presskonferensen att han
skickat brevet och brevets innehåll. Det mötte mig och styrelsens ledamöter i
massmedia på kvällen innan de skulle samlas till styrelsesammanträde. Man
hade en känsla av att det var som på Gustav III.s dagar.

Vid Statsföretags styrelsesammanträde den 11/2 föredrog jag ägarens
synpunkter som stod i brevet. De kompletterades av departementets
representant i styrelsen. Samtidigt tog mina medarbetare fram analysen av
situationen i Statsföretag och det förslag vi hade analyserat fram utifrån vår
bedömning av situationen i framtiden. Styrelsen diskuterade detta seriöst
och ansvarsfullt men kände trycket på sig i anledning av ägarens brev. Det
förekom ingen påtryckning på styrelsens ledamöter. Ordföranden var noga
med att man inte fick försöka få styrelsens ledamöter att mot bättre vetande
eller sin önskan gå emot ägaren och biträda företagets förslag.

Så småningom fick varje styrelseledamot redogöra för hur de upplevde
situationen och hur de ställde sig. Samtliga styrelseledamöter utom
departementets representant sade att om de skulle uppfylla det ansvar som
aktiebolagslagen lade på dem kunde de inte ställa sig bakom ägarens förslag.
I så fall skulle de inte kunna sitta kvar som ledamöter i styrelsen. De ställde
sig enhälligt bakom företagsledningens förslag.

Genom att man hade offentliggjort brevets innehåll blev det nödvändigt
att informera pressen om det beslut som Statsföretags styrelse kommit till.
Industriministern befann sig i Indien.

När industriministern kom tillbaka visade han stor irritation. Han kallade
till sig mig och ordföranden och talade om att vi hade hoppat över skacklarna:
vi hade lagt oss i politiken och omöjliggjort för honom att genomföra
förslaget att sälja Procordia.

Vi försökte förklara för honom att vi inte hade gjort det, utan vi hade
behandlat ärendet i enlighet med det ansvar som vi hade inom ramen för
aktiebolagslagen och att vi hade seriöst prövat även de önskemål som ägaren
hade haft. Men han menade att eftersom saken hade kommit till offentligheten
hade det blivit politiskt omöjligt att gå vidare. Vi sade att det inte var
vårt fel - om inte industriministern hade talat om att brevet var avsänt hade
ingen vetat om brevet. När industriministern kommit tillbaka hade styrelsens
beslut funnits på industriministerns bord som svar på brevet. Sedan hade det
varit industriministerns sak sorn ägare att förelägga regeringen förslag till de
åtgärder som kunde erfordras, så hade det inte blivit något ståhej. Vi

KU 1982/83:30

271

försökte tala industriministern till rätta, men jag vill påstå att det inte
gick.

Jag kan ställa mig frågan, vilket bemyndigande industriministern hade att
avsända brevet som var en order till Statsföretag. Fanns det ett regeringsbeslut?
Det kan det inte ha gjort, för budgetdepartementet kände inte till
det. Dåvarande statssekreteraren och hans minister hade fått reda på det via
massmedia.

Kan en industriminister bara därför att han representerar statens aktier ge
en sådan order i en så viktig fråga när företaget på goda grunder och med
iakttagande av aktiebolagslagen inte anser sig kunna biträda ägaren i det
avseendet? Kan det få sådana konsekvenser som detta fick?

I samma veva ringde industriministern till dåvarande ordföranden i
Procordias styrelse, förre ICA-chefen Nils-Erik Wirsäll, och meddelade att
han inte längre skulle vara ordförande i Procardias styrelse. Nils-Erik Wirsäll
var upprörd, och jag fick lugna honom för att han inte skulle göra alltför stor
sak av det.

Enligt min mening bröt industriministern mot både aktiebolagslagen och
svensk författning. Mig veterligt fanns det inget regeringsbeslut om att han
hade rätt att ge de direktiven till Wirsäll. Dessutom var icke staten ägare av
aktierna i Procordia, och det är ägaren av aktierna som vid bolagsstämma
utser styrelseordförande. Enligt min uppfattning var det ett brott både mot
aktiebolagslagen och mot författningen. Den 9/2 1982 ringde industriministern
och meddelade att jag skulle kalla till extra bolagsstämma - det var han i
sin rätt att ge direktiv om. Samtidigt meddelade han att jag skulle ställa min
plats till förfogande i styrelsen, vilket han också hade befogenhet att göra.
Men jag skulle göra det för att det skulle finnas en plats i styrelsen för min
efterträdare som VD. Det sista kunde han inte ta ställning till, för det är inte
ägaren som utser eller avskedar verkställande direktör, utan det är styrelsen
- det står klart och tydligt i aktiebolagslagen. Fanns det något regeringsbeslut
för den åtgärden?

Den 17/2 kallades jag till industriministern, således bara några dagar före
den extra bolagsstämman. Då meddelade han mig att Karl Erik Åman inte
skulle bli ordförande i styrelsen utan skulle bli verkställande direktör. Han
talade om att han förhandlat med Karl Erik Åman om att han skulle bli VD i
Statsföretag och ringde runt till ledamöterna dels för att hindra att de ställde
sina platser till förfogande och dels för att de skulle acceptera Karl Erik
Åman som VD. Han berättade för mig att han förhandlade med Karl Erik
Åman om att bli VD i Statsföretag. Det är också ett brott mot aktiebolagslagen.
Dessutom ställde jag frågan, om det fanns ett regeringsbeslut.

Han erbjöd mig att sitta kvar i styrelsen vid den extra bolagsstämman fram
till den ordinarie stämman - det var bara två månader kvar till ordinarie
stämma -för att han ville avtacka mig på vederbörligt sätt, men jag skulle inte
få vara kvar som VD. Jag sade att det var oacceptabelt - har jag inte ägarens
förtroende som VD, kan jag inte sitta i styrelsen.

KU 1982/83:30

272

För att mildra det hela lovade industriministern mig att få välja uppdrag
eller befattning. Jag skulle bara säga till om jag ville bli ambassadör. Jag sade
att det inte är jag som bestämmer det, utan regeringen får avgöra om den vill
utnyttja mig på en befattning som är lämplig och där jag kan göra en
insats.

Sedan har jag inte hört någonting. Jo, jag skulle få medaljen för
medborgerliga förtjänster i tolfte storleken, men det har jag bara läst i
tidningen.

Bertil Fiskesjö: Det här var en lång men intressant genomgång. Jag hade inte
tänkt gå in på enskilda fall utan ställa en fråga rakt upp och ner, hurdant du
anser att förhållandet mellan ägaren/staten och bolagsstyrelsen bör vara vad
gäller statliga bolag.

Per Sköld: Det är mycket enkelt. Man har ju en verksamhetsplanering i ett
företag. Det fanns också i Statsföretag. Den var rullande och byggde på en
treårig framförhållning i dotterföretagen. Moderföretaget angav vissa
synpunkter exempelvis på ekonomin, och dotterföretagen fick försöka
beakta dem utifrån den bedömning de gjorde. Vi fick in materialet strax före
sommaren och bearbetade det över sommaren. I augusti hölls en första
överläggning i företagsledningen. En sammanställning av de bedömda
konsekvenserna och förslag till åtgärder drogs vid ett styrelsesammanträde i
början av september.

Sedan gick de synpunkterna ut till dotterföretagen, som fick arbeta vidare
med dem. Vi hade också kontinuerliga överläggningar med dotterföretagen i
de fall där vi ansåg att planerna inte stämde överens med den utveckling vi
bedömde sannolik.

Vi hade också lagt in ungefär en månad för kontakt, diskussion och samtal
med ägaren för att vi skulle kunna väga in ägarens mer långsiktiga synpunkter
på verksamheten, mål, ramar och villkor både i ett längre och i ett treårigt
perspektiv. Vi ville på det viset i den normala planeringsrutinen kunna
beakta ägarens synpunkter på företagsgruppen som sådan och låta dem slå
igenom i våra förslag som lämnades till de enskilda dotterföretagen.

När den omgången var färdig i slutet av oktober hade vi ett nytt
styrelsesammanträde. Då låstes planerna, och det resulterade i klara direktiv
från koncernstyrelsen till dotterföretagen som de skulle beakta vid justeringen
av sina budgetar.

Men det har aldrig hänt att ägaren varit beredd att ställa upp på den formen
av diskussion. I så fall hade ägarens synpunkter kunnat beaktas, och man
hade kunnat dra de rätta företagsekonomiska konsekvenserna i den
långsiktiga verksamheten. Då hade man haft stora möjligheter att påverka
utvecklingen i företaget.

Hade man sedan också velat verkligen diskutera igenom hur de s. k.
uppdragen skulle finansieras från statens sida - det som kallades för offerter -så tror jag inte det hade behövt innebära några problem.

KU 1982/83:30

273

Bertil Fiskesjö: Jag är inte på det klara med hur du ser på det omdiskuterade
ministerstyret. Det finns olika tankar. Det finns de som menar att regeringen
helst inte skall lägga sig i statliga företag över huvud taget utöver att ange
ramar. Sedan finns det de som menar att det måste vara de politiskt
ansvarigas uppgift att mycket direkt och klart gripa in, i varje fall i vissa
situationer, utan att hämmas av några regler och bestämmelser.

Per Sköld: Där skall man tillämpa samma spelregler som i näringslivet i
övrigt. Jag tycker det är en felsyn. Skall staten kunna påverka ett företag
måste man göra det i den pågående processen. Påverkan måste vara ett
naturligt led i den processen, för det är då företagen har möjlighet att reagera
och ägaren har möjlighet att verkligen påverka arbetet inom de företagsekonomiska
ramarna. Griper man in ad hoc, slår man sönder processen, och
det är inte säkert att det är möjligt att beakta ägarens synpunkter.

Jag tror det är nödvändigt att man disciplinerar sig i det här avseendet. Det
är helt oacceptabelt, framför allt vid en framförhållning på tre år beroende på
mandatperioden, om politikerna griper in kontinuerligt eller ad hoc därför
att det anses politiskt nödvändigt. Ett företag måste ha en mycket längre
framförhållning och tål inte att få sin verksamhet sönderryckt på ett sådant
sätt.

Sedan har ju ägaren/staten samma möjlighet som vilken annan ägare som
helst om man anser att man måste gå in.

På Rune Johanssons tid hade vi en mycket fin informell kontinuerlig
kontakt. Var fjortonde dag satt vi ett par timmar och resonerade. Självfallet
var jag som VD lyhörd för Rune Johanssons synpunkter som skulle ha
influens på de statliga företagen, och jag försökte i den utsträckning som jag
ansåg det företagsekonomiskt möjligt och försvarbart att beakta dem.

Sedan har ägaren ytterligare en möjlighet. Om han anser att han måste ge
företaget direktiv i en viktig fråga har han enligt aktiebolagslagen möjlighet
att kalla till extra bolagsstämma och ge order på bolagsstämman. Sedan får
styrelsen ta konsekvenserna eller lämna sina platser. Det är samma möjlighet
som vilken ägare som helst har i näringslivet.

Det finns alltså ett register av olika möjligheter och åtgärder som bildar ett
mönster som man kan utnyttja för att få verksamheten att fungera på ett
riktigt sätt i kontakterna även mellan regeringen och ett statligt företag. Men
man skapar en omöjlig situation för de statliga företagen när man börjar
använda dem kortsiktigt för att tillfälligt lösa politiska problem och sedan
anser företagen ointressanta och går vidare till nästa politiska problem.

Anders Björck: Det var en mycket intressant information vi fick, men den
kan vi väl återkomma till vid våra överläggningar. Jag har nu två konkreta
frågor.

Det är relativt vanligt att industridepartementet låter sig representeras i
bolagens styrelser med departementstjänstemän. Anser Per Sköld att det är
någonting som bör upphöra och att det icke bör finnas några representanter

18 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

274

för industridepartementet där?

Den andra frågan: om man lägger ägaransvaret för de statliga företagen på
något annat departement än industridepartementet, vilket departement bör
det i så fall vara?

Per Sköld: Frågan om representanter för departementet i statliga företag är
en gammal fråga. Jag betraktar den placeringen närmast som en löneförstärkning
för departementstjänstemännen, och det har ibland sagts rent
ut.

Jag har som VD i Statsföretag motverkat den utvecklingen och försökt
avveckla den. Jag har ingenting emot att departementstjänstemän sitter i
styrelsen, men i normalfallet skall de inte sitta i styrelsen därför att de är
departementstjänstemän utan därför att de kan tillföra styrelsen speciell
kompetens eller kunskap.

Att ägaren har en representant för departementet i moderföretagets
styrelse tycker jag är i sin ordning även om det skapar en underlig situation
där enhetschefen sitter på två stolar - det är väl mest han själv som blir
olycklig för det i vissa situationer. Man måste utse styrelseledamöter i statliga
företag som i vilket annat företag som helst med hänsyn till den kompetens
vederbörande har och det behov av kompetens som finns i styrelsen från tid
till annan.

Jag har blivit beskylld för att jag inte vill ha politiker i styrelsen. Jag brukar
säga att det är inget motiv för att sitta i en styrelse att man är politiker, men
det är inte heller ett motiv för att inte sitta i styrelsen. Den politiska meriten
skall i sig själv inte vara avgörande, utan andra förtjänster och meriter utifrån
företagets synpunkt skall vara avgörande. Jag vill säga detsamma om
departementstj änstemän.

Gunnar Biörck: Jag vill bara fråga, om Per Sköld anser att de här ganska
makabra interiörerna huvudsakligen är uttryck för en politisk styrning eller
om de är väl så mycket uttryck för en aktivitet på tjänstemannaplanet inom
industridepartementet.

Per Sköld: Det vill jag inte uttala mig om, för det har jag inte
genomskådat.

Kurt Ove Johansson: Den 25 februari 1982 besvarade dåvarande statsrådet
Åsling två interpellationer. Den ena interpellanten hävdade att det underlag
som tagits fram och som skulle ligga som underlag för utarbetandet av
förslagen om organisationsförändringar i Statsföretag var mycket torftigt.
Hade du fått ta del av det underlagsmaterialet, och delar du uppfattningen att
det var ett torftigt material som var underlag i departementet?

Per Sköld: Jag har aldrig fått se det materialet.

Olle Svensson: Jag tackar Per Sköld. De här muntliga utfrågningarna tillför
oss ett unikt material, och jag tycker det har varit fallet även i dag. Det har
varit nyttigt för belysningen av en fråga som inte blivit mindre komplex
genom dagens utfrågning.

KU 1982/83:30

275

Bilaga 10 G

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av f. landshövding Mats Lemne den
21 april 1983 angående domänverket m. m.

Olle Svensson: Utskottet har anordnat en lång rad utfrågningar, och nu har
turen kommit till Mats Lemne, som har inbjudits hit i sin egenskap av
ordförande i domänstyrelsen.

Vi sysslar här med relationerna mellan regeringen och olika former av
statlig företagsamhet, och jag tror att det kan bli intressant att lyssna på dina
erfarenheter och synpunkter. Enligt den praxis vi har lämnar vi ordet först till
den som inbjudits för en kort introduktion.

Mals Lemne: Jag är tacksam för att ha fått detta tillfälle att inför utskottets
ärade ledamöter svara på de frågor som ni är intresserade av att få svar
på.

Jag har fått löfte att inleda för att ge bakgrunden till den debatt som
kommit i gång och som jag hälsar med stor tillfredsställelse. Det gäller frågan
om vilka befogenheter som domänverkets styrelse har. De befogenheterna
är egentligen ganska begränsade.

Enligt instruktionen avgör styrelsen viktigare författningsfrågor. Det har
inte varit många under mina år - vi har inte haft att ta ställning till några
viktiga ändringar.

Vidare gäller det frågor om organisation, arbetsordning och tjänsteföreskrifter.
Det har egentligen inte heller förekommit såvitt jag minns.

Förslag till anslagsframställningar hos riksdagen och andra frågor av större
ekonomisk betydelse - det har naturligtvis diskuterats. Men jag vill påpeka
att det inte var styrelsen som t. ex. föreslog villkoren för det 500-miljonkronorslån som vi fick till 4 procent för att köpa skogsfastigheter från
skogsbolag som hade bekymmer. Det förorsakade en hel del diskussion, och
det vållade stor irritation särskilt inom centern. Rydbo ansåg tydligen inte att
det var ett ärende av större ekonomisk betydelse. Det är alltså fråga om vad
man skall mena med den formuleringen.

Styrelsen skall vidare behandla för domänverket och Assi viktiga
gemensamma frågor. Det står kvar sedan gammalt.

Det gäller också frågor av större vikt som kommit fram vid revision. Det
har inte den här frågan ännu gjort, men den kommer endera dagen i
Domänhousing.

Slutligen gäller det andra frågor som generaldirektören hänskjuter till
styrelsen.

Befogenheterna anges i § 17. Den ger dåligt underlag för att ta upp den
mycket allvarliga fråga som vi har haft uppe. Men jag har gått på § 14, som
börjar med att domänverket leds av en styrelse. Jag anser att styrelsen måste
ha rätt att se på chefsproblemen. Det är den paragraf som jag ansett

KU 1982/83:30

276

tillämplig. Vi hade kunnat ta upp det som en revisionsfråga, men då hade det
dröjt ytterligare.

Jag vill också peka på en annan fråga: är styrelsen beslutför i sådana här
ärenden? Enligt § 18 som gäller ärendenas handläggning måste generaldirektören
eller överdirektören vara närvarande och delta i beslutet för att
styrelsen skall vara beslutför. Ni kanske tycker att den frågan är akademisk,
men så är inte fallet. Det har från olika håll i verket framförts att vi icke var
beslutföra. Jag meddelade att jag tänkte ta upp frågan omedelbart i alla fall,
även om det ifrågasattes från personalhåll och ledningen. Om inte en styrelse
kan ta upp en sådan fråga tycker jag det är något fel.

Jag frågade en högre jurist i kanslihuset, och han delade väl mina åsikter
men ville inte ge besked om den formella frågan. Han sade till slut - och jag
delar helt den uppfattningen - att i värsta fall får man i sådana här ärenden
låta sunda förnuftet råda. Jag gick på det.

Styrelserna i affärsverken har så ytterligt begränsade befogenheter att de
inte alls svarar mot aktiebolagslagens bestämmelser. Jag skall försöka fatta
mig kort men ändå ge en bakgrund.

År 1965 fick flertalet affärsverk - televerket, SJ, luftfartsverket osv. - nya
instruktioner, och man införde förtroendemannastyrelser. Dessförinnan
fanns vissa ”styrelser”, men det var kollegiala styrelser, dvs. generaldirektören
som i princip bestämde, men i vissa fall skulle han överlägga med sina
byråchefer, t. ex. i vissa anslagsfrågor och disciplinfrågor. I övrigt var
generaldirektören ”diktator”. Det var samma sak i länsstyrelserna-en gång i
tiden skrev landshövdingen under även körkort.

Jag tror att man ärvde mycket från de kollegiala styrelserna när man skulle
definiera de nya förtroendemannastyrelsernas uppgifter. Sedan försvann
t. ex. disciplinärenden genom nya lagar. Min uppfattning är alltså att man
inte utgick från aktiebolagslagen utan utgick från de kollegiala styrelsernas
befogenheter. Därför blev generaldirektören självskriven ordförande i
förtroendemannastyrelserna och är det fortfarande i de flesta.

Varför blev inte generaldirektören självskriven ordförande i domänverket?
Det berodde på att domänverket år 1965 befann sig under utredning
genom Kinna-Ericsson. Då ingick Assi i domänverket men skulle skiljas ut.
Det blev sedan stor strid om vilka befogenheter domänverket och Assi skulle
ha. Det gjorde att den nya instruktionen om förtroendemannastyrelse i
domänverket inte kom förrän 1968 i samband med att riksdagen fattade
beslut om att bryta ut Assi.

Riksdagen beslöt att man skulle ha personalunion mellan domänverkets
styrelse och Assis styrelse för att det skulle bli en samordning. Det blev då
personalunion på ordförandeposten genom Carl-Henrik Nordlander. Det
hade varit omöjligt att generaldirektören i domänverket också skulle ha suttit
som ordförande i Assi. Det kan man vara tacksam för nu. Det blev litet
enklare genom att generaldirektören i alla fall inte också var ordförande.

Nu tycker jag personligen - det vet Olle Svensson - att principen att

KU 1982/83:30

277

verkschefen skall vara självskriven ordförande i förtroendemannastyrelsen
är minst sagt tveksam. Jag ansåg det inte självklart att landshövdingen skulle
vara ordförande i förtroendemannastyrelsen, som dock har större inflytande.
Jag ansåg det däremot vara naturligt att landshövdingen satt som ordförande
exempelvis i länsarbetsnämnden. Att sitta som verkschef för några hundra
anställda och samtidigt vara ordförande upplevde jag som ”kluvet”. Det är
bättre att bara vara verkschef, för då vet man hur man skall agera. En
styrelseordförande och en verkschef kan ofta behöva handla på olika sätt när
man exempelvis skall kompromissa om förslag till yttranden.

Jag tror det är nödvändigt att få nya regler på det här området. Det är nu 35
år sedan jag blev statssekreterare hos Wigforss, och jag har blivit allt mer
övertygad om att om man har befogenheter måste man också vara beredd att
ta ansvar. På samma sätt gäller att har man ansvar, måste man också ha
befogenheter. Det senare upplever inte alla som bara positivt, för det innebär
att man själv måste ta ansvaret och inte kan hänskjuta det till någon annan. I
en sådan här situation är det onekligen egendomligt att styrelsen säger att det
måste bli nya chefer, men styrelsen kan inte göra någonting åt det utan
skjuter över ansvaret till regeringen, som är den enda instans som har
befogenheter. Ändå är det tveksamt vilka befogenheter regeringen har - den
måste vara försiktig så att den inte riskerar att få anmärkning av detta ärade
utskott.

Jag tycker att detta är felaktigt. Det betyder inte att man skall kunna kastas
ut i otrygghet, men vi måste kunna skilja på anställningstrygghet och
arbetsuppgifter. Vi har nu 8 000 anställda, och alla deras representanter har
sagt att ledningen har förverkat förtroendet. Vi diskuterade detta i över sju
timmar, men innan vi gick till beslut underströk jag att vad styrelsen skulle ta
ställning till inte var frågan om ansvaret för vad ifrågavarande tjänstemän har
gjort - ansvarsfrågan har prövats och bedömts av JK - utan om ledningen har
ett sådant förtroende bland de anställda och hos styrelsen att det går att
återställa och reparera vårt något skamfilade anseende inåt och utåt.

Det var den frågan styrelsen tog ställning till, inte frågan om ansvaret.
Ansvarsfrågan kommer nu att prövas i samband med revisionerna framför
allt av Domänhousing och Domänföretag. Jag vågar utgå från att det
kommer att bli anmärkningar i de offentliga revisionsberättelserna mot
chefstjänstemän och att man i visst fall kanske inte är beredd att tillstyrka
ansvarsfrihet. Detta kommer fram under den närmaste tiden. Ansvarsfrågan
prövas alltså i första hand av JK och revisorerna.

Låt mig till slut säga att det har skickats ut en kommuniké om vad vi har
beslutat i styrelsen, men med hänsyn till vad jag sagt förut blev det inte ett
styrelsebeslut, utan det var de närvarande styrelseledamöterna som gjorde
ett uttalande - detta för att man inte skulle hamna i något formellt trassel om
styrelsen var beslutför eller inte.

KU 1982/83:30

278

Kurt Ove Johansson: Det har hävdats i massmedia att den information som
verksledningen får egentligen är beroende på viljan hos den verkställande
ledningen att släppa fram uppgifter. Av vad du har sagt har jag delvis fått
bekräftat att de tidningsuppgifter som förekommit på den punkten inte är
helt oriktiga, men det skulle vara intressant om du utvecklade litet ytterligare
vad du anser om ansvarsfördelning mellan den verkställande ledningen,
styrelsen och regeringen. Jag har uppfattat dig på det sättet att verksstyrelsen
hänger så att säga i luften. Menar du alltså att vi skulle kunna lösa den
problematiken genom att införa regler för de statliga verken som i stort sett
överensstämde med aktiebolagslagens bestämmelser?

Mats Lemne: Jag är inte säker på att man kan gå den vägen. Våra affärsverk
är så olika till sin karaktär. En del har myndighetskaraktär. Trasslet med
televerket har delvis berott på att verket samtidigt är ett monopolföretag och
har försökt utestänga konkurrenter på de områden där det inte har monopol.
Jag föreslog Rune Johansson för många år sedan att man skulle ändra på
Vattenfalls ställning, och nu hoppas jag det är genomfört. Jag tycker
nämligen det är fel att man skall kunna vara både myndighet och affärsverk
och yttra sig som myndighet över konkurrenternas koncessionsansökningar.

Det finns en sak i sammanhanget som jag vill säga fastän det inte angår
mig. Ett av de stora problemen är lönesättningen. Det skall man väl inte tala
om i det här huset, men jag tror att Sverige har världens relativt sett sämst
avlönade statsråd och parlamentsledamöter. Det kan ”bilda skola” inom den
offentliga sektorn. Sedan måste man ”lappa på det” genom extra arvoden
etc.

Vi skulle snabbt ha en tf. VD i Domänföretagen när Stig Johansson hade
avgått. Jag fick tips om en person som blivit övertalig och som sysslat med
sågverk i ett företag, stött av staten. Han hade ingen speciell utbildning som
motiverade en hög lön, men han skulle ha mer än dubbelt så mycket betalt
som generaldirektören i domänverket. Jag vägrade att fortsätta diskussionen.
Nu börjar personalen i domänverket att reagera och undra om man är så
mycket bättre därför att man arbetar i ett bolag. Även om statstjänstemän i
chefsställning kanske är dåligt betalda är de väl inte bara därför en tredjedel
så bra som tjänstemän i bolag? När man skulle rekrytera en ny chef för
domänverket undersökte Rydbo möjligheterna att få en person från
näringslivet - det fanns inga möjligheter även om man lagt på ett par hundra
tusen. Jag tror inte på den metoden. Det finns de som vill arbeta i statens
tjänst. Jag har känt det så. Man har rätt att säga vad man tycker, med större
eller mindre obehag som följd, men det är skönt att få säga det. Jag föredrar
det framför att få magsår därför att man inte får säga någonting. Det är en
läggningsfråga. Att man sedan vill tjäna mer än en sak för sig.

Det som jag personligen upplevt som det ”svåraste” i den här affären är det
sätt på vilket cheferna och deras familjer får schavottera. Det biter kanske

KU 1982/83:30

279

inte på er, för ni är vana att bli personligen utsatta, men tjänstemän är inte
vana vid det och det går också ut över familjerna.

Jag satt som landshövding i 25 år och upplevde i Dalsland, Sjuhäradsbygden
och Sörmland hur tusentals människor blev friställda. Den personliga
tragedin för dem i ekonomiskt och andra avseenden var större än det här är
fråga om, men de behövde inte shcavottera utåt.

Skall man sitta i en styrelse måste man också ha befogenheter som svarar
mot vad som gäller i en bolagsstyrelse, men det tycker jag inte man har
nu.

Kurt Ove Johansson: Jag har förstått så att du menar att styrelsens kraft i
förhållande till den verkställande ledningen borde stärkas. Menar du
dessutom att det skulle vara nödvändigt att reglerna för regeringens
möjligheter att ingripa vore klarare?

Mats Lemne: Det är min uppfattning att regeringen måste ha de här
befogenheterna. Sedan får kontrollen utövas av riksdagen. Det är fel att säga
att regeringen inte har ett ansvar. Om regeringen inte ingriper är jag
övertygad om att det blir kritik från riksdagen, men om regeringen ingriper
och inte är mycket försiktig i sitt agerande, får den kritik för övertramp i
formellt avseende. Det jag sade beträffande ansvar och befogenheter tycker
jag också i högsta grad skall gälla regeringen. Risken för övergrepp kan ju
inte vara stor med den övervakning som finns.

Olle Svensson: Har du under din ordförandetid haft tillfälle att diskutera
detta med behöriga statsråd?

Mats Lemne: Det har legat i luften. Jag blev ordförande även i Assi för att
åstadkomma en samordning. Det första ärende jag fick i juli 1978 hade sin
grund i att Assi och domänverket hade ett avtalslöst tillstånd i fråga om
priserna för leveranserna från domänverket till Assi.

Nordlander hade inte velat ta itu med saken under sitt sista år som
ordförande. Nu sade man att jag skulle vara skiljedomare i min egenskap av
ordförande i båda organisationerna. Det är ju en orimlig uppgift.

Vi kom överens i alla fall, men sedan sade jag till regeringen att jag vägrar
att ha båda funktionerna. Jag kunde sitta kvar i Assi, men inte som
ordförande.

Då sade juristerna att 1968 års beslut i riksdagen förutsatte personalunion.
Jag svarade att det inte står någonting om att det skall vara personalunion på
ordförandeposten. Man sade att det hade varit så hela tiden. Jag svarade att
det var riktigt, men det hade bara gällt en person, nämligen Carl-Henrik
Nordlander. Så småningom gav sig regeringen på den punkten, och jag slapp
ordförandeskapet i Assi. Ordförande blev Bengt Lyberg. Han satt sedan som
styrelseledamot i domänverket och jag som styrelseledamot i Assi, men det
uppdraget lämnade jag för över ett år sedan.

KU 1982/83:30

280

Olle Svensson: Hade du några kontakter med statsrådet Åsling beträffande
Domänhousing?

Mats Lemne: Nej. Det här är ett generallt problem. Svårigheterna beror
bl. a. på att samarbetet inte fungerat bra i domänverkstoppen. Det är
naturligtvis delvis utnämningsproblemen som ligger bakom. Stig Johansson
visste att om det inte hade blivit Schotte, hade det blivit han. Skogsdirektören
Ohrn var lanserad av en tidigare generaldirektör i domänverket och från
jägmästarsidan. Det är en ödets ironi att Öhrn nu går över till det privata
näringslivet. På det sättet är plötsligt alla tre borta eller på väg ut, vilket i hög
grad bör underlätta en omorganisation.

Jag vill säga att Schotte har tagit upp flera ärenden i domänverket än
Rydbo. Å andra sidan är det så mycket allmän politik i t. ex. diskussionen om
fjällnära skogar att jag, om jag varit GD, skulle ha förankrat uttalanden och
beslut i sådana ärenden hos styrelsen. Ett yttrande behandlas i allmänhet inte
i domänverkets styrelse, utan yttranden behandlas på tjänstemannanivå.

Yngve Nyquist: Vi kan vända på frågan: anser du att en generaldirektör
exempelvis i domänverket har en alltför stark ställning gentemot statsrådet?
Ett statsråd skall vara ytterst försiktig i sitt umgänge med honom. Gentemot
sin styrelse kan generaldirektören handla tämligen självständigt. Du har själv
givit ett par exempel: Rydbos skogsköp och skog i närheten av fjällvärlden.
Han går alltså inte till styrelsen i sådana ärenden. Är generaldirektörens
ställning alltför exklusiv i det sammanhanget? Skulle det fungera bättre om
befogenheterna vore mer knutna till styrelsen som det många gånger är i ett
aktiebolag?

Mats Lemne: Om jag skall formulera mitt svar kort blir det att om
generaldirektören har stora befogenheter och önskar utöva dem till 90
procent och han mycket sällan hänskjuter frågor till styrelsen, måste man ha
ett sådant system att han också kan avskedas om det anses att han inte klarar
uppgifterna. Om det däremot är som i länsstyrelsen numera att styrelsen har
stora befogenheter, gör det inte så mycket vem som är landshövding - något
tillspetsat.

Enligt min mening ger aktiebolagslagen i Sverige den verkställande
direktören oerhört stora befogenheter. Han har ställningsfullmakt att göra
allt. Men om han inte klarar uppgifterna måste det finnas möjlighet att
avskeda honom. Det är väl kanske därför han skall ha bättre betalt.

Om man har stora befogenheter har man också tagit på sig ett stort ansvar,
och det ansvaret måste styrelsen eller regeringen kunna utkräva.

Bertil Fiskesjö: De frågor jag tänkte ta upp har redan berörts. Nu granskar ju
utskottet inte domänverket, utan regeringen. Min inledande fråga är om den
nuvarande regeringen har varit inblandad i ordergivning till er i styrelsen i
den här saken.

KU 1982/83:30

281

Mats Lemne: Absolut inte.

Bertil Fiskesjö: När vi ändå är inne på denna mer allmänna fråga om
generaldirektörernas ställning och de statliga verken skulle jag vilja höra din
mening mera distinkt. Det finns skäl som talar för självständiga ämbetsverk,
och det finns skäl som talar för att bygga in dem i departementen som det görs
i andra länder. Såvitt jag kunde förstå av vad du tidigare sagt vill du göra en
distinktion mellan de ämbetsverk som är affärsdrivande och dem som enbart
är myndighetsutövande. Ett problem är att det exempelvis i domänverket
och televerket finns en blandning av de båda funktionerna. Menar du att det
vore viktigare om man hade ett särskilt organ, hur det nu skulle vara
utformat, för den affärsdrivande verksamheten och ett annat särskilt
myndighetsorgan?

Mats Lemne: Det är svårt att säga. Nu hävdar Schotte mot JK att
domänverket inte är myndighetsutövande utan bara förvaltande. Å andra
sidan är det klart att man delvis kommer in på myndighetsutövning om det
gäller exempelvis fjällnära skogar.

SJ måste liksom alla andra europeiska och amerikanska järnvägsföretag
baseras i stor utsträckning på subventioner från det allmänna, och då
kommer det in något av myndighetsutövning. Det är då icke ett renodlat
affärsverk. Det har föreslagits att man skulle gå över till aktiebolagsformen
för att SJ skulle kunna agera friare och självständigare. Men jag är litet
tveksam. Man kan inte begära att regeringen skall ha det konstitutionella
ansvaret för ett affärsverk i aktiebolagsform om den inte kan utöva ett direkt
inflytande utan att det skall anses som ett olagligt ministerstyre.

Jag vill som ett svar än en gång återkomma till ASSI-DV. Assi blev år 1968
ett bolag som lydde direkt under industridepartementet liksom domänverket.
Riksdagen beslutade att det skulle råda personalunion. Mitt argument
när jag diskuterade med regeringen var att det inte längre går. Eftersom Assi
senare lagts under Statsföretag kunde regeringen inte tillsätta styrelseledamöter
i Assi men väl i domänverket. Därmed ansåg jag att riksdagens beslut
hade fallit. Det skulle annars innebära att regeringen var bunden av
Statsföretags beslut om styrelseledamöter, vilket varit en orimlig konstruktion.

Jag är ledsen att jag inte kan säga hur man skall lösa det, men jag tror inte
odelat på bolagsformen. Där kommer bl. a. en annan komplikation in. När
man diskuterade att Assi och domänverket skulle gå ihop rönte det mycken
kritik - det var ett förslag från de båda cheferna. Domänverkets personal
sade absolut nej, bl. a. emedan domänverkets personal är statstjänstemän till
skillnad från Assis, som går på kollektivavtal. Om man skall föra över det
renodlat exempelvis i bolagsform uppstår frågan om de anställda skall ha
kvar sin statsanställning fastän de arbetar i ett bolag. Det blir en egendomlig
konstruktion. Det finns flera sådana komplikationer.

Jag vill svara på din fråga, att om regeringen skall ha ett ansvar mot

KU 1982/83:30

282

riksdagen, vilket ju är en grundläggande princip i vår författning, måste
regeringen ha sådana befogenheter att den kan göra vad den anser
nödvändigt oberoende av verksamhetsformerna. Underlåtenhet är lika
mycket ett fel som att man agerar oriktigt.

Bertil Fiskesjö: När vi kommit in på detta intressanta problem kanske vi kan
fortsätta. Per Sköld lämnade en redovisning häromdagen, och det genomgående
temat var en mycket stark kritik mot industriministrar av alla
kategorier för att de över huvud taget lagt sig i och fördärvat företagets
planering och åstadkommit allmän oreda. Du tycks mena att det skulle vara
en fördel för verksamheten om regeringen kunde gripa in direkt. Där finns
alltså olika uppfattningar bland dem som har följt statens affärsdrivande
verksamhet. När du nu säger att regeringen borde kunna t. ex. avskeda en
generaldirektör, menar du då generaldirektörer över huvud taget?

Mats Lemne: Jag har också följt den fråga som Sköld talade om. Jag satt i
LKAB:s styrelse långt innan Statsföretag kom till. Wigforss satte en gång in
mig i styrelsen för LKAB och Gränges. Jag har sett Per Skölds och
Statsföretags ingripanden i Assi och LKAB, och jag vill inte påstå att det var
lyckligare än när man hade tillfälle att tala med statsråden. Vi fick inte utöva
våra befogenheter, utan det kom direktiv från Per Sköld. Det tyckte jag var
en försämring. Vi fick i Assi bindande direktiv i såväl investerings- som
finansieringsfrågor.

Likadant var det med LKAB - där var verksamheten helt dirigerad, och vi
hade inga möjligheter att diskutera med Statsföretags styrelse, för den mötte
vi inte, utan vi fick orderna via t. ex. en finansdirektör. Man kan diskutera
om det är riktigt. Sedan skulle industriministern ändå ta ansvaret för
Statsföretag. Per Sköld kunde tydligen inte samarbeta med någon industriminister,
och det gick snett. Om jag skall säga vad jag tänker är det nog, att
det mest överraskande var att han blev avskedad av en borgerlig regering och
inte av en socialdemokratisk.

Det ställdes en fråga om möjligheterna att avskeda en generaldirektör. Jag
var som landshövding förordnad tills vidare och det egendomliga är att när
man var förordnad tills vidare satt man lösare än på ett sexårsförordnande.
Förr var man förtroendetjänsteman och då satt man kvar så länge man hade
regeringens förtroende - hade man inte det, fick man gå.

Det är fel att inga generaldirektörer tidigare skulle ha ”avskedats”. Redan
när jag var statssekreterare var jag med om det. Det kunde bero på sjukdom
eller andra orsaker. Vederbörande blev omplacerad på t. ex. utredningsuppdrag,
och så tillsattes någon annan i stället. Många har ”avskedats”, men det
har nog aldrig skett med den publicitet som i det här fallet.

Jag glömde förut att säga att man bör akta sig för att ha både
generaldirektör och överdirektör, för då får man en hierarki, som har varit
olycklig i det här fallet. Exempelvis i socialstyrelsen kan det vara motiverat
att ha en läkare och en administratör. Där är det naturligt, men här har det
varit en olycka.

KU 1982/83:30

283

Nils Berndtson.Vi fick inledningsvis en redovisning för styrelsens befogenheter.
Du sade att man kan ingripa i frågor som framkommer vid revision. Är
det en tillräckligt smidig och snabb form för ingripande om man anser att
någonting har gjorts fel? Är det någonting som bör ändras därvidlag?

Slutligen den fråga om ökade befogenheter som ligger i luften här: anser du
att händelserna i samband med exempelvis husaffärerna har aktualiserat
genomgripande förändringar både i styrelsens möjligheter och i regeringens
befogenheter?

Mats Lemne: Får jag först säga om revisionen att vi har en internrevision i
domänverket som på andra håll. Sedan har man riksrevisionsverket och
externa revisorer från en privat revisionsbyrå. Det här hade ändå kommit
fram inom kort. Det förvånar mig att man tog på sitt ansvar att hålla styrelsen
borta från all insyn, när man måste ha vetat att det var en tidsfråga när det
skulle spricka.

Jag tycker att det riktiga är som man hade i riksbanken och som jag hoppas
är kvar, att riksbankschefen inte kan påverka revisionen. I televerket har vi
sett en diskussion om televerkschefen kontra chefsrevisorn, som blev
omplacerad. Man anser att internrevisorns uppgift är att rapportera till
chefen, inte utåt. Jag tycker det är tveksamt, men det kan hända att jag är
miljöskadad. Jag anser att revisionen bör ligga ”utanför” och vara
rapporteringsskyldig även direkt till styrelsen. Men internrevisionen i
domänverket har fungerat bra. JK och åklagaren har haft gott samarbete
med den.

Vad sedan gäller våra begränsade befogenheter kan det naturligtvis vara
trevligt att träffas även om man inte har mycket mer att göra än att skriva
anslagsframställningar och göra upp budget eller femårsplan, men vad har
man en verksstyrelse till? Jag skulle vilja att man motiverade varför inte en
verksstyrelse skall ha ungefär samma befogenheter som en aktiebolagsstyrelse.
Om man ger en verkschef ännu större befogenheter än en bolagsdirektör
och den enda hållhake man har på bolagsdirektören är att man kan
sparka honom, medan man inte kan sparka en verkschef-ja, då går systemet
inte ihop.

Det var i alla fall förr så och måste väl fortfarande vara så att i sista hand
regeringen är ansvarig, antingen det gäller ett affärsdrivande verk eller en
myndighet. Fungerar inte ett verk, gör väl t. ex. riksdagens revisorer en
anmärkning, och i sista hand är regeringen ansvarig för att se till att verket
fungerar. Bara detta att riksdagen har möjlighet att utöva kontroll genom
revisorerna, genom KU och utskotten i övrigt gör att det inte kan hända så
mycket. Man har kontrollerna för att det inte skall hända någonting, men
ändå kan det givetvis inträffa olyckshändelser.

Att organisera om Domänföretagen är snart ett heltidsjobb. Vi har fattat
beslut om att nästa VD inte får ha någon koppling till domänverket. Vi har
beslutat att upphäva ett beslut från 1974 - vi gjorde det vid det första
sammanträdet efter JK-rapporten.

KU 1982/83:30

284

Jag blev mycket förvånad när jag fick se det hos JK. Jag tyckte det var
galet, och vad JK framhåller stämmer helt och hållet med mina egna
synpunkter. Det gäller det beslut domänverkets styrelse fattade 1974 om att
generaldirektören eller hans ställföreträdare skulle kunna ingripa i dotterbolagen.
Sedan blev det 1975 ett holdingbolag, Domänföretagen, och då fick
man också tillfälle att ge generaldirektören och överdirektören arvoden.
Beslutet om att de skulle kunna ingripa såsom verkschefer mot bolagen fanns
dock formellt kvar men det strider helt mot aktiebolagslagen, och det är nu
upphävt.

Vi har kopplat in Öhrlings revisionsbyrå, som har i uppdrag av
Domänföretagen att gå igenom bl. a. vilka kontrollmöjligheter som finns i
privata bolag. Byrån skall rapportera direkt till domänverkets och Domänföretagens
styrelse. Jag tycker att man skall plocka ut det som är bra på den
privata sidan - allt är väl inte bra där - och inte dra sig för att göra
nykonstruktioner. Domänverket är ju en koncern med en omslutning på 2,5
miljarder och har nära 8 000 anställda, och då skall man känna sitt ansvar mot
de anställda.

Jag tjatar om detta med regeringens befogenheter. Det är samma sak där:
har regeringen ansvaret, måste regeringen också ha möjlighet att vidta de
åtgärder som behövs för att kunna fylla sitt ansvar, men det går inte för
närvarande annat än med invecklade förhandlingar.

Nu är vi i den situationen sedan snart ett halvår att verket inte fungerar
tillfredsställande. Vi har två chefer, och beträffande båda har styrelsen
förklarat att den inte har förtroende för dem. Den tredje, skogsdirektören,
skall snart avgå. Jag har haft överläggningar med de sex regiondirektörerna,
som vardera har ansvar för i medeltal 1 000 man och även de anser att det inte
fungerar bra för närvarande.

Vi har inte velat dölja någonting. Jag har sagt att orsaken till att styrelsen
inte kunde agera tidigare, innan JK uttalat sig, var att jag inte var säker på att
vi fått veta hela sanningen. Vi har nu i ett extranummer av Domänposten,
som tillställts våra 8 000 anställda, tryckt av hela JK-rapporten.

Olle Svensson: Denna frågestund är nu avslutad, och jag tackar Mats Lemne.
Jag sade när vi hade talat med Per Sköld att frågan inte framstod som mindre
komplicerad efter frågestunden. Nu har ytterligare synpunkter förts fram,
och det innebär att vi får ett fylligare underlag för våra bedömanden.

KU 1982/83:30

STATSRÅDSBEREDNINGEN

STATSSEKRETERAREN

Kanslichefen Robert Söderblom

Konstitutionsutskottet

Riksdagen

285

Bilaga 11 A

1983-03-09

Vissa uppgifter rörande den information som lämnades till riksdagspartierna,
näringslivet och arbetsmarknadsorganisationerna i omedelbar anslutning
till nedskrivningen av den svenska kronans värde i oktober 1982

Information lämnad till	Dag
- Centerpartiet	1982-10-07
- Folkpartiet	1982-10-07
- Moderata samlingspartiet	1982-10-07
- Vänsterpartiet kommunisterna	1982-10-07
- LO	1982-10-07
- KTK	1982-10-07
- PTK	1982-10-07
- TCO-S	1982-10-07
- SACO/SR	1982-10-07
- SAF	1982-10-08
- SI	1982-10-08
- SHIO	1982-10-08
- Grossistförbundet	1982-10-08
- Svensk industriföretag	1982-10-08
- Köpmannaförbundet	1982-10-08
- KF	1982-10-08

Eftermiddagen och kvällen

Morgonen

Odd Engström

KU 1982/83:30

286

Bilaga 11 B

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av finansminister Kjell-Olof Feldt om
den svenska kronans devalvering den 22 mars 1983

Olle Svensson: Utskottet har tagit upp dels den senaste devalveringen, dels
tidigare devalveringar, som inte berör dig. Jag lämnar dig ordet för en
inledande redogörelse för händelserna i samband med den senaste devalveringen.

Kjell-Olof Feldt: Jag börjar den 29 september 1982, när man kan säga att det
förlopp startade som ledde fram till devalveringen den 8 oktober.

I den socialdemokratiska partiledningen stod vi då i nära kontakt med
riksbanken för att få fortlöpande rapporter beträffande läget på valutamarknaden,
som hade varit oroligt en tid. På förmiddagen den 29 september fick vi
besked om att det enligt riksbanksledningens bedömning hade startats en
klart spekulativ operation riktad mot den svenska kronan, och man
förväntade sig uppenbarligen en betydande devalvering. På förmiddagen den
29 september hade valutautflödet mellan kl. 10.30 och 11.00 varit 1 miljard
kronor.

Verkställande utskottet i det socialdemokratiska partiet var då samlat på
Bommersvik, och det stod klart för oss att det nog skulle bli nödvändigt med
en nedskrivning av kronan. Kring detta förde vi sedan interna överläggningar.

Måndagen den 4 oktober besökte jag riksbankschefen för att höra hans syn
på läget. Hans bedömning var då densamma, att valutautflödet den
föregående veckan hade varit betydande. I allmänhet är måndagar inte så
aktiva dagar i sådana sammanhang, och man förväntar sig inte devalveringar
förrän mot veckans slut, men hans bedömning var att marknaden förväntade
sig en devalvering.

Jag besökte honom på nytt, om jag nu erinrar mig rätt, tisdagen den 5
oktober. Då diskuterade vi vad som skulle ske om det under tisdag-onsdag-torsdag
blev samma kraftiga utflöde eller möjligen ett ännu snabbare
utflöde än vi hade haft den föregående veckan.

Vad diskussionen framför allt gällde var hur många dagar vi kunde hålla
riksbankens valutaaffärer stängda. Bedömningen var att vi i nödfall kunde
hålla marknaden stängd i två dagar då vi inte skulle notera några
valutakurser. Regeringen skulle tillträda den 8, och i varje fall jag drog
slutsatsen att någon nedskrivning av kronan inte kunde ske förrän den 8
oktober.

På morgonen den 6 oktober fanns några i den socialdemokratiska
partiledningen samlade. Kl. 9.30 ringde riksbankschefen för att meddela att

KU 1982/83:30

287

Finland hade devalverat med 4 %. Därmed ansågs loppet kört. Det var
uppenbart att den finska centralbanken anteciperade en svensk devalvering
och ville förekomma oss i någon mening. I varje fall drog riksbankschefen
och vi den slutsatsen att därmed skulle valutautflödet starta i stor skala. Vissa
erfarenheter antydde att vi kunde räkna med att 10 miljarder skulle kunna
lämna landet fram till fredagseftermiddagen, eftersom den finska devalveringen
var en signal till marknaden.

Då överläde jag på nytt med riksbankschefen, och vi kom överens om att
den svenska riksbanken skulle underrätta övriga centralbanker om att den
nytillträdande regeringen i Sverige förberedde ett valutapolitiskt beslut och
att man ville kalla till konsultation.

Jag ringde under onsdagen till finansministrarna i de övriga nordiska
länderna och sade att det var fråga om en svensk devalvering, att den skulle
äga rum så fort den nya regeringen hade tillträtt och att valutabörsen skulle
vara stängd under torsdagen i Sverige. Jag bjöd också in dem till en
överläggning på morgonen den 7 oktober. Den överläggningen ägde rum på
Arlanda, såsom numera är välbekant, med deltagande av dåvarande
riksbanksledningen och mig själv och några av mina medarbetare plus - tror
jag - samtliga centralbankschefer och finansministrar.

På eftermiddagen hade regeringen in spe sitt första sammanträde för att
fatta ett informellt beslut om att skriva ner kronan under fredagen.

Jag hade en förnyad överläggning med riksbankschefen och han förklarade
att om det var den tillträdande regeringens avsikt var han beredd att
sammankalla riksbanksfullmäktige på fredagsmorgonen för att då biträda
det beslut som de socialdemokratiska ledamöterna av riksbanksfullmäktige
skulle komma att föreslå. För detta hade han enbart praktiska skäl: han ville
att valutamarknaden i Sverige skulle vara stängd så kort tid som möjligt - den
hade varit stängd under torsdagen. Om vi inte kunde ha detta möte på
fredagsmorgonen hade vi fått hålla den stängd hela fredagen och skulle då
behöva avvakta val av nya riksbanksfullmäktige. Konstitutionsutskottet vet
bättre än jag hur man väljer ny chef för riksbanken och fullmäktige. Att hålla
valutamarknaden stängd så länge som det skulle kräva skulle, bedömde både
riksbankschefen och jag, åsamka landets näringsliv skada. Det blev också
riksbanksfullmäktiges beslut på morgonen den 8 oktober.

Sedan bildades regeringen, och en devalvering ägde rum.

Anders Björck: Om jag förstår dig rätt informerade den tillträdande
regeringen de nordiska riksbankscheferna före den svenska regeringen. Är
det riktigt?

Kjell-Olof Feldt: Ja, det är riktigt. Jag utgick från att riksbankschefen skulle
informera den regering som han hade arbetat för.

Anders Björck: Utgångspunkten var alltså att riksbankschefen gjorde det.
Om han inte hade åtagit sig det, anser regeringen att man trots allt bör
informera den regering som sitter och oppositionen?

KU 1982/83:30

288

Kjell-Olof Feldt: Vi måste göra det konstitutionella läget klart för oss. I det
skede när jag informerade eller inte informerade var jag ledamot av
riksdagen men inte av regeringen. Därmed gäller det mitt agerande som
ledamot av riksdagen.

Jag kanske får tillägga att mitt tidsschema var något pressat när jag under
dessa timmar måste klara ut hur vi skulle agera. Jag utgick från att
riksbankschefen hade kontakt med sin regering. Vi talade inte om saken. Jag
bad honom inte om det, men jag utgick från att det var så.

Hur tillträdande och frånträdande regeringen informerar varandra är ett
contradictio, för det finns bara en regering åt gången. Det var i så fall som
ledamot av riksdagen jag inte informerade den sittande regeringen.

Anders Björck: Nu är det inte så vanligt att ledamöter av riksdagen
devalverar.

Kjell-Olof Feldt: Jag håller med om det.

Anders Björck: Jag utgår från att du gjorde det i egenskap av tillträdande
finansminister. Tycker du så här efteråt att det var en informationsomgång
som man bör vara tillfredsställd med, eller har man lärt sig något för
framtiden som eventuella tillträdande regeringar bör tänka på?

Kjell-Olof Feldt: Statsminister Palme gjorde klart redan fredagen den 8
oktober att detta borde ha skett, och han bad den avgående regeringen om
ursäkt för att vi inte hade informerat den direkt.

Bertil Fiskesjö: Jag hade tänkt ställa ungefär samma fråga. Finansminister
Feldt agerade alltså som finansminister innan han faktiskt var det. Då
uppkommer en intressant situation inte minst med hänsyn till utskottets
granskning. Vi granskar ju statsrådets handläggande, och vid det tillfälle när
detta inträffade var Kjell-Olof Feldt inte statsråd. Jag tycker det är märkligt
att man inte hade direktkontakt med den regering som satt och den
finansminister som fortfarande fanns. Den gamla regeringen avgår ju inte
förrän den nya tillträder, så vi hade de facto en sittande regering med i princip
obegränsade skyldigheter fram till den dag då regeringsskiftet inträffade.
Rent formellt valdes inte statsministern förrän den 8 oktober, och därefter
utsåg han snabbt de övriga statsråden. Övervägde inte finansministern att ta
en direktkontakt med den regering som satt?

Min andra fråga vill jag ställa med anledning av vad finansministern sade
om kontakterna med riksbankschefen. Av finansministerns framställning
skulle man kunna få den uppfattningen att riksbankschefen också i sak var
införstådd med den devalvering som den kommande regeringen önskade,
men av de dokument som vi har fått framgår att riksbankschefen var starkt
kritisk till devalveringsbeslutet. Avrådde riksbankschefen vid de här
kontakterna från devalveringen?

KU 1982/83:30

289

Kjell-Olof Feldt: Jag skall göra klart var jag ansåg att det brast i
informationen. Jag borde ha förvissat mig om att åtminstone statsministern
och möjligen också ekonomi- och budgetministrarna kände till att jag inbjöd
finansministrarna från övriga nordiska länder att komma till Stockholm.
Däremot kan jag inte inse att en tillträdande regering är skyldig att informera
den avgående regeringen om sina ekonomisk-politiska planer. Vi försattes i
en tvångssituation genom den finska devalveringen den 6 oktober. Vår plan
var att tillträda den 8 oktober och sedan vidta erforderliga åtgärder under det
veckoslut som sedan följde. Vår plan var att fatta devalveringsbeslutet på
söndagen. Men eftersom både riksbanksledningens och vår bedömning var
att valutautflödet, som redan föregående vecka hade uppgått till nära 4
miljarder, skulle kunna bli av storleksordningen 10-15 miljarder under första
oktoberveckan, var vi tvungna att handla på det sätt vi gjorde, dvs. stänga
valutamarknaden så fort det gick, på torsdagen.

Den konstitutionella frågan anser jag klar, att det inte föreligger någon
skyldighet, men vad gäller den moraliska eller etiska frågan vill jag säga att vi
kallade in finansministrarna från de övriga länderna för att informera. De
hade full rätt att vägra att komma om de inte velat lyssna på oss. Vi har tagit
upp informationsfrågan till offentlig diskussion och sagt att vi borde
informera innan mötet ägde rum. De närmare omständigheterna kring
devalveringens storlek anser jag däremot inte att den tillträdande regeringen
har informationsskyldighet om.

Information till den avgående regeringen skedde på eftermiddagen och
kvällen den 7 oktober. De visste inte före denna information hur stor
devalveringen skulle bli, men att vi skulle devalvera tror jag alla i det läget
hade klart för sig.

Vad beträffar riksbankschefens inställning till kronans läge framgår det av
vad jag har sagt att vi fick besked redan den 29 september från
riksbanksledningen att den ansåg att det fanns spekulativa tendenser och att
marknaden förväntade sig en devalvering. Om riksbankschefen har hävdat
att han avrått från devalvering, så är det inte min uppfattning från våra
samtal. Han avrådde definitivt inte från devalvering. Däremot hade han
synpunkter på devalveringens storlek. Han ansåg att en mindre devalvering
än vi hade i tankarna skulle räcka.

Olle Svensson: Vi har tagit upp frågan i ett litet större perspektiv. Vi tänker ta
upp över huvud taget frågan om förhållandena mellan de nordiska länderna i
samband med devalveringsbeslutet. Vill du kommentera hur vanliga sådana
kontakter har varit och hur de i allmänhet har försiggått?

Kjell-Olof Feldt: Mellan åren 1970 och 1976 hade jag tillsammans med
dåvarande finasminister Sträng ansvaret för det nordiska samarbetet och
valutapolitiken, och under de åren ägde regelmässigt konsultationer rum. Vi
träffades inför även ganska begränsade kursjusteringar. Det berodde på att
Sverige och Danmark tillhörde den s. k. valutaormen. Vi bjöd in de övriga

19 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

290

nordiska länderna till konsultationer i förväg. Vi hade ett antal sådana bl. a.
på Arlanda.

Beträffande vad som hände efter 1976 har det upplysts att konsultationsförfarandet
upphörde och att man i allmänhet underrättade centralbankerna
telefonledes samma dag eller kvällen före - i varje fall var det vad som skedde
när Finland devalverade den 6 oktober. Om detta hade vi inte hört någonting
- inte centralbanken i Sverige, inte heller- såvitt jag förstår - den då sittande
regeringen, utan det meddelades oss kl. 9.30 på morgonen den 6 oktober, vid
exakt samma tidpunkt som valutamarknaden öppnar i Sverige.

Vi har diskuterat detta mellan de nordiska finansministrarna och kommit
överens om att ämbetsmannakommittén för monetära frågor skall utarbeta
vissa regler för hur kontakter och konsultationer skall ske inför valutapolitiska
beslut.

Bertil Fiskesjö: Efter de här överläggningarna ägde det också rum kontakter
med ledningen för Internationella valutafonden och den västtyska centralbanken.
Var det fortfarande den blivande finansministern som stod för dessa
kontakter, eller var det riksbankschefen?

Kjell-Olof Feldt: Med den västtyske centralbankschefen Pohl hade jag ett
samtal den 7 oktober på eftermiddagen. Det var efter samtal som hade ägt
rum mellan Lars Wohlin och Pohl. Wohlin rådde mig att ringa Pohl direkt
beroende på vissa överväganden vi hade beträffande den framtida valutakurspolitiken
som berörde Bundesbank. Pohl hade också synpunkter på den
svenska devalveringens storlek. Sedan hade jag ett samtal sent på kvällen den
7 oktober med de Larosiére som är chef för valutafonden.

Bertil Fiskesjö: Jag antar att valutafonden framförde synpunkter på
devalveringen.

Får jag knyta an till en uppgift i pressen, att finansministern vid det senare
besöket från valutafonden skall ha kommit att ge valutafonden skriftlig
förbindelse om en viss utformning av budgetpolitiken - jag bara återger
uppgifter ur pressen. Jag vill ställa frågan, om det ligger någonting i
detta?

Kjell-Olof Feldt: Jag tror att jag enklast besvarar det med att till utskottet
överlämna mitt brev till de Larosiére. Det innehåller nämligen ingenting
utöver det som har beskrivits i budgetpropositionen. Det enda tillägg som
finns är vissa uttalanden om den framtida valutapolitiken. Det kan vara av
intresse för utskottet att känna till dem också, men det är ingen utfästelse
beträffande den ekonomiska politiken.

Vi hade en expertdelegation här från valutafonden i november. Sedan fick
jag besked om att valutafondens chef önskade vissa kompletterande
upplysningar, och dem ville han ha skriftligen. Jag skickade honom ett brev,
och det brevet skall utskottet gärna få se.

KU 1982/83:30

291

Bilaga 12

PM angående vissa frågor rörande den ekonomiska uppgörelsen i
samband med bildandet av SSAB

A. Redovisning av rekonstruktionslån till SSAB

Riksdagen godkände våren 1978 ett avtal som träffats mellan Norrbottens
Järnverk AB (NJA), Stora Kopparbergs Bergslags AB och Gränges Stål AB
om bildandet av ett svenskt handelsstålsbolag - Svenskt Stål AB (SSAB).
Enligt avtalet förvärvade Statsföretag 50 %, Stora Kopparberg och Gränges
vardera 25 %.

I prop. 1977/78:87 om statligt engagemang inom handelsstålsindustrin,
m. m. genom vilken överenskommelsen underställdes riksdagen, framlades
också en plan för finansiering av SSAB genom rekonstruktionslån av högst
1 800 milj. kr. med villkorlig återbetalningsskyldighet. Enligt propositionen
(s. 43 f.) beräknades lånet fördela sig på följande sätt:

Budgetår	Milj. kr.
1977/78	700
1978/79	200
1979/80	400
1980/81	300
1981/82	200

De närmare villkoren för rekonstruktionslånet redovisades i en särskild
bilaga till nämnda proposition.

Riksdagen har därefter på förslag av regeringen särskilt anvisat beräknade
medel i enlighet med planen. För budgetåret 1981/82 anvisade riksdagen med
anledning av förslag i prop. 1980/81:100, bilaga 100, punkt G 5 (s. 159) ett
reservationsanslag av 200 milj. kr.; den sista delposten av rekonstruktionslånet.

SSAB:s styrelse lade fram årsredovisning för år 1980 den 6 maj 1981 och
upptog då 200 milj. kr. som fordran på staten. Den 9 juni 1981 ansökte
SSAB:s styrelse hos industridepartementet att få lyfta det resterande
beloppet. Se underbilaga 1. I ansökan anför SSAB följande:

Under åren 1978-1980 har totalt 1 600 Mkr lyfts, vilket använts för att
täcka förluster under denna period. För att täcka förlusterna 1980 har
dessutom resterande 200 Mkr av rekonstruktionslånet behövt ianspråktagas.
Detta belopp har i bokslutet 1980 upptagits som en fordran på staten.

Resultatet för 1981 kommer, som vi i annat sammanhang redogjort för, att
innebära en fortsatt avsevärd förlust.

Med stöd av ovanstående anhåller SSAB Svenskt Stål Aktiebolag att få
lyfta resterande 200 Mkr av rekonstruktionslånet. Vi föreslår att beloppet
utbetalas den 1 juli.

KU 1982/83:30

292

Regeringen uppdrog den 25 juni åt kammarkollegiet att till SSAB utlämna
lånet av 200 milj. kr. den 1 juli 1981. Se underbilaga 2.

Riksdagens revisorer har på framställning av näringsutskottet granskat
den ekonomiska uppgörelse som år 1977 träffades av SSAB. I sitt förslag
1981/82:8 har revisorerna lämnat en redovisning. Revisorerna hade ingen
anmärkning mot uppgörelsen utom i vad den avser den ersättning som utgått
för överlåtelsen till bolaget av TGOJ-rörelsen. I sin redovisning - rapport
1981/82:2 - noterar revisorerna dessutom vad gäller dispositionen av sista
delen av rekonstruktionslånet, alltså de ovan nämnda 200 milj. kr. följande: I

anslutning till genomgången av SSAB:s årsredovisning har noterats att
bolaget i sin redovisning för 1980 års verksamhet redan detta år redovisningsmässigt
disponerat 200 milj. kr. av det rekonstruktionslån som riksdagen
först i april 1981 beviljade bolaget för disposition under budgetåret
1981/82. Bolaget har lyft rekonstruktionslånet den 1 juli 1981. Detta
redovisningsförfarande får anses anmärkningsvärt.

I revisorernas rapport lämnas en detaljerad redovisning av dispositionen
av medlen för SSAB:s strukturplan. Näringsutskottet behandlade ovannämnda
förslag från revisorerna i sitt betänkande 1982/83:9.

Näringsutskottet anförde i denna del följande:

Redovisning av rekonstruktionslån

Som framgår av det föregående har riksdagens revisorer betecknat en av
SSAB vidtagen redovisningsåtgärd som ”anmärkningsvärd”. Vad det gäller
är att bolaget i sitt bokslut för år 1980 har redovisningsmässigt disponerat den
resterande delen, 200 milj. kr., av ett rekonstruktionslån som ställdes till
bolagets förfogande successivt under en femårsperiod. Beloppet i fråga
anvisades av riksdagen i april 1981 och upptogs på statsbudgeten för
budgetåret 1981/82.

Innebörden av riksdagens revisorers kritik är att redovisningen i detta fall
inte har skett i enlighet med god redovisningssed. Eftersom SSAB:s
auktoriserade revisorer har ställt sig bakom denna redovisningsåtgärd kan
kritiken också uppfattas som ett ifrågasättande av att dessa fullgjort sin
förpliktelse att iaktta god revisorssed.

När riksdagens revisorer i efterhand har specificerat sin kritik går deras
första invändning ut på att medlen inte bort redovisningsmässigt disponeras
innan regeringens beslut om utbetalning förelåg. Bokföringsnämndens
anvisning beträffande redovisning av statliga stöd uppställer emellertid inte
ett sådant krav. Riksdagen hade enhälligt bifallit regeringens förslag om att
det ifrågavarande beloppet skulle anvisas. Det får då, oavsett att regeringens
beslut om utbetalning ännu inte förelåg, anses ha funnits erforderlig säkerhet
för att lånet skulle komma att betalas ut.

Enligt riksdagens revisorers andra invändning är det felaktigt att
lånebeloppet redovisningsmässigt har hänförts till år 1980, eftersom det av
statsmakterna skulle ha avsetts för utnyttjande under budgetåret 1981/82, för
vilket också anslaget anvisades. Den vid femårsperiodens början gjorda
fördelningen på skilda budgetår är emellertid att betrakta som en prognos

KU 1982/83:30

293

över i vilken takt behovet av lånemedel skulle uppkomma. När det blivit
möjligt att fullt ut överblicka utfallet av 1980 års verksamhet har ett
ytterligare tillskott av lånemedel tett sig nödvändigt. Givetvis har den
återstående delen av den redan i princip beslutade låneramen då stått till
buds i första hand. Att medlen i enlighet med en tidigare, mera optimistisk
prognos anvisades först för budgetåret 1981/82 påverkar inte säkerheten hos
den i balansräkningen upptagna fordran. Reellt har medlen icke kunnat
utnyttjas förrän bolaget fått lyfta dem. Det bör noteras att bolaget i sin
framställning till regeringen om utbetalning av lånebeloppet anmälde att
detta redan hade disponerats redovisningsmässigt.

Mot bakgrund av vad här anförts instämmer utskottet icke i riksdagens
revisorers kritik mot den berörda redovisningsåtgärden.

Förslaget lades till handlingarna av riksdagen.

KU 1982/83:30

294

B. Angående ersättning till Gränges AB för överlåtelse av dess järnvägsrörelse
(TGOJ) till SSAB

I prop. 1977/78:87 framlades förslag om bildandet av SSAB som ett led i
omstruktureringen av stålindustrin. Förslaget innebar att ägarkapitalet i det
nya bolaget fördelades med 50 % på Statsföretag AB och 25 % på vardera
Gränges AB och Stora Kopparberg. Det nya bolaget avsågs överta bl. a.
stålverken i Luleå, Oxelösund och Borlänge. Förutsättningarna för bolagets
bildande angavs i propositionen vara att statlig finansiering kunde erhållas,
dels genom att Statsföretag skulle tillskjuta nytt aktiekapital på 700 milj. kr.,
dels att statliga lån på sammanlagt 3 100 milj. kr. lämnades till SSAB.
Därutöver föreslogs att SSAB genom särskilt avtal skulle köpa även Gränges
jämvägsrörelse TGOJ. Ffärför förutsattes bolaget erhålla ett statligt bidrag
motsvarande köpeskillingen eller högst 350 milj. kr.

I propositionen lämnades följande redovisning angående övertagandet av
TGOJ:

7.10 Övertagande av TGOJ-rörelsen från Gränges

Det i bokföringen upptagna planmässiga restvärdet på de anläggningar
som skall överföras från Gränges till Svenskt Stål, dvs. stål-, gruv- och
jämvägsrörelse, beräknas vid årsskiftet 1977/78 vara 1 180 milj. kr. Under de
tre senaste åren har Gränges investerat ca 600 milj. kr. i de nämnda
rörelserna.

Gränges stål- och gruvrörelse överlåts som tidigare redovisats för 700
milj. kr. till Svenskt Stål. Gränges jämvägsrörelse överlåts som tidigare
redovisats till bolaget enligt ett särskilt avtal (bilaga 5). Sistnämnda rörelse
kommer att utgöra helägt dotterbolag (TGOJ) till Svenskt Stål.

Dotterbolaget TGOJ övertar från Gränges samtliga anläggningar hänförliga
till järnvägsrörelsen samt en pensionsskuld som är hänförlig till personal
som är eller har varit anställd i järnvägsrörelsen. Köpeskillingen för TGOJ
har i förhandlingarna beräknats till 340 milj. kr. ökat respektive minskat med
det belopp varmed pensionsskulden understiger respektive överstiger 140
milj. kr. För att Svenskt Stål skall kunna betala köpeskillingen behöver
bolaget ett bidrag från staten motsvarande detta belopp, beräknat till högst
350 milj. kr. Detta bidrag avses lämnas i form av ett skuldebrev utfärdat av
riksgäldskontoret. Skuldebrevet transporteras till Gränges såsom betalning
för TGOJ. Förslag till villkor för skuldebrevet bör fogas till detta protokoll
som bilaga 9. Anläggningarna i TGOJ upptas i Svenskt Ståls koncernbalansräkning
till ett värde som motsvarar pensionsskulden och aktiekapitalet i
TGOJ, dvs. ca 145 milj. kr.

Departementschefen anförde såvitt gäller TGOJ följande.

Utöver stål- och gruvrörelserna avses Gränges jämvägsrörelse, TGOJ,
överföras till Svenskt Stål. Ersättningen härför har överenskommits vara 480
milj. kr. För att Svenskt Stål skall kunna betala TGOJ behöver bolaget ett
särskilt bidrag av staten i form av ett skuldebrev på 340-350 milj. kr. att
användas som köpeskilling vid förvärvet av TGOJ. Skulden bör löpa med
8,25 % ränta och återbetalas under en tolvårsperiod. Med järnvägsrörelsen

KU 1982/83:30

295

följer en pensionsskuld, som är hänförlig till personal som är eller har varit
anställd vid TGOJ och som uppgår till högst 140 milj. kr. Genom att överta
pensionsskulden erlägger Svenskt Stål återstoden av ersättningen för TGOJ.
Beloppen för pensionsskulden och i skuldebrevet skall sammantagna uppgå
till 480 milj. kr.

Genom koordinationsavtal av år 1951 jämte vissa andra avtal rörande
trafiksamverkan upprätthåller Gränges TGOJ och statens järnvägar samtrafik.
Koordinationsavtalet, som löper med tre års uppsägningstid, är i vissa
delar inaktuellt. En anpassning av avtalet till nu rådande förhållanden kan
därför behövas. Jag förutsätter att Svenskt Stål och statens järnvägar träffar
överenskommelse om villkoren i ett förnyat koordinationsavtal jämte andra
avtal om trafiksamverkan baserat på de riktlinjer som är angivna i prop.
1951:177, vilken proposition ligger till grund för nu gällande koordinationsavtal.

Riksdagsbehandlingen

Näringsutskottet behandlade propositionen i sitt betänkande 1977/78:45.1
en socialdemokratisk partimotion 1977/78:1742 framfördes kritik mot den
överenskommelse som låg bakom bildandet av SS AB. I motionen hävdades
bl. a. att överenskommelsen stred mot sunda affärsprinciper och att
regeringen inte på ett tillfredsställande sätt bevakat statens intressen vid
uppgörelsen. Kritiken mot uppgörelsen innebar i huvudsak följande. Trots
ett negativt avkastningsvärde på den gruv- och stålrörelse som överlämnades
till SSAB vid bildandet (den s. k. apportegendomen) har regeringen i
förhandlingarna accepterat att vardera bolagets anläggningar värderas till
700 milj. kr. Därtill kom att Gränges skulle erhålla 480 milj. kr. för TGOJ
som gick med förlust och vars bokförda värde upptagits till 120 milj. kr. Med
den värdering som skett hade det enligt motionen varit naturligt att andra
vinstgivande rörelsegrenar t. ex. kraftrörelsen i Gränges och Stora Kopparberg
i rimlig utsträckning ingått i apportegendomen. I motionen yrkades
emellertid inget avslag på propositionen.

Näringsutskottets majoritet (m, c, fp) tillstyrkte propositionens förslag.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottet.

Riksdagens revisorers granskning av uppgörelsen om SSAB

På framställning av näringsutskottet har riksdagens revisorer ur statens
synvinkel granskat uppgörelsen. Revisorerna har i sitt förslag 1981/82:8
lämnat en redovisning av sin granskning. I skrivelsen till riksdagen anför
revisorerna sammanfattningsvis:

Genomförd granskning redovisas i bilagda rapport 1981/82:2 Den ekonomiska
uppgörelsen i samband med bildandet av Svenskt Stål AB.

Under hänvisning till vad som har anförts i rapporten och de slutsatser som
där redovisas får revisorerna anmäla för riksdagen, att revisorerna, från de
utgångspunkter revisorerna granskat bolagsbildandet, inte har något att
anmärka mot uppgörelsen utom i vad avser den ersättning som utgått för

KU 1982/83:30

296

överlåtelsen till bolaget av TGOJ-rörelsen. Enligt revisorernas mening har
sålunda den överenskomna överlåtelsesumman varit omotiverat hög.

I den ovannämnda rapporten redovisas bedömningen rörande TGOJ
enligt följande:

I debatten om SSAB har påståtts att de privata intressenterna skulle ha fått
en oskälig ersättning för apportegendomen. Vid den nu genomförda
granskningen har detta påstående inte blivit belagt. I samband med de
nyligen förda förhandlingarna om ytterligare kapitaltillskott från aktieägarna
i SSAB har Stora Kopparberg valt att överlåta sin aktiepost till staten för en
symbolisk köpeskilling av 1 krona. Detta innebär att man inte fått någon som
helst ersättning för de anläggningar som överlåtits till SSAB för 700 milj. kr.
Från statens sida har vid dessa förhandlingar förfäktats att de privata
aktieposterna helt saknar värde innan en rekonstruktion av bolaget görs.

Att bedöma värderingen av de till SSAB överlåtna anläggningstillgångarna
är en vansklig uppgift som kräver en ingående fackkunskap om
stålbranschen. Det har för övrigt inte funnits anledning att vid denna
granskning gå in på djupare tekniska bedömningar. Vår bedömning har
sålunda fått baseras på konsulternas och avtalsparternas utredningar och de
fakta om stålbranschen som vid värderingstidpunkten år 1977 fanns att
tillgå.

Gränges har som särskild ersättning för TGOJ-rörelsen av SSAB erhållit
gottgörelse i form av en revers på 343 milj. kr. (alt. 480 milj. kr. om
pensionsskulden medräknas). Värdet för SSAB:s del av denna verksamhetsgren
torde från företagsekonomisk synpunkt starkt kunna sättas i fråga.
Grängesbolagets svaga ekonomiska ställning år 1978 (tidigare redovisad i
rapporten) har utan tvivel varit orsaken till att uppgörelsen träffats om
särskild ersättning för TGOJ-rörelsen. Det kan med stöd av tillgängliga
utredningar förmodas att Gränges oavsett SSAB-avtalet skulle ha tvingats
begära statligt ekonomiskt stöd för att täcka de stora förluster som bolaget
redovisat åren fram till år 1978.

För förvärvet av TGOJ-rörelsen erhöll SSAB statligt bidrag på 343
milj. kr., ett förhållande som stärker tvivlet på det egentliga värdet av
förvärvet för handelsstålsbolaget. Bidraget lämnades i form av ett statligt
skuldebrev, som SSAB överlät till Gränges. SSAB utnyttjade det erhållna
bidraget för att skriva ned värdet på aktierna i TGOJ AB till 1 krona i
bokslutet för år 1978. Uppgörelsen med Gränges i detta sammanhang torde
närmast få anses inrymma ett inslag av näringspolitiskt stöd.

Det kan även nämnas att Statsföretag/NJA åtnjöt statligt stöd med 686
milj. kr. som kompensation för de förluster som uppkom vid överlåtelsen av
NJA:s anläggningstillgångar till SSAB.

I anslutning till genomgången av SSAB:s årsredovisning har noterats att
bolaget i sin redovisning för 1980 års verksamhet redan detta år redovisningsmässigt
disponerat 200 milj. kr. av det rekonstruktionslån som riksdagen
först i april 1981 beviljade bolaget för disposition under budgetåret
1981/82. Bolaget har lyft rekonstruktionslånet den 1 juli 1981. Detta
redovisningsförfarande får anses anmärkningsvärt.

Den nu genomförda granskningen har i vad avser fördelningen av aktierna
i SSAB, rätten till inlösen av aktierna och värderingen av apportegendomen
inte gett anledning till någon anmärkning.

När det gäller SSAB:s förvärv av TGOJ-rörelsen kan det starkt sättas i
fråga om inte den överenskomna överlåtelsesumman var omotiverat hög.

KU 1982/83:30

297

Riksdagens behandling av revisorernas rapport

Näringsutskottet behandlade revisorernas granskningsrapport hösten
1982 i sitt betänkande 1982/83:9. En motion, 1982/83:2179 av vpk, avgavs
med anledning av revisorernas förslag. Näringsutskottet instämde i revisorernas
uttalande att den ersättning som Gränges fick tillgodogöra sig vid
överlåtelsen av TGOJ-rörelsen ter sig omotiverat hög.

Utskottet anförde:

Utskottet konstaterar att riksdagens revisorer vid sin granskning av den
ekonomiska uppgörelsen i samband med SSAB:s bildande inte har
disponerat sådana resurser att en fullständig undersökning och ett helt
klargörande resultat har kunnat presteras. Revisorernas bedömning har,
som de själva påpekar, till stor del baserats på avtalsparternas egna
utredningar. Följden har blivit att slutsatserna i rapporten genomgående
framstår som obestämda.

Utskottet instämmer i revisorernas uttalande att den ersättning som
Gränges fick tillgodogöra sig vid överlåtelsen av TGOJ-rörelsen ter sig
omotiverat hög. I övrigt finner utskottet, till skillnad från revisorerna, att det
material som redovisas i rapporten i allt styrker de i det föregående
refererade kritiska synpunkter som framfördes vid behandlingen av proposition
1977/78:87. Sammanfattningsvis vill utskottet alltså såsom bestående
invändningar mot uppgörelsen slå fast att staten fick en för liten andel av
aktiekapitalet, att bestämmelserna om rätt till inlösen av aktier var alltför
fördelaktiga för de privata intressenterna och att dessa också på ett oskäligt
sätt gynnades genom värderingen av de anläggningstillgångar som de tillsköt
till det nya bolaget.

I en reservation (c, m, fp) anfördes i saken följande.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att resultatet av riksdagens
revisorers granskning av den ekonomiska uppgörelsen i samband med
SSAB:s bildande i allt väsentligt ger stöd åt den bedömning som utskottet
redovisade vid behandlingen av proposition 1977/78:87. Revisorerna har
sålunda slagit fast att det inte finns anledning till någon anmärkning såvitt
avser fördelningen av aktier i SS AB, bestämmelserna om rätt till inlösen av
aktier och värderingen av de anläggningstillgångar som parterna tillsköt till
det nya bolaget. Endast när det gäller SSAB:s förvärv från Gränges av
TGOJ-rörelsen riktar revisorerna någon invändning mot uppgörelsen; det
kan, anför de, starkt sättas i fråga om inte den överenskomna överlåtelsesumman
var omotiverat hög. Utskottet vill på denna punkt hänvisa till de
speciella omständigheter vilka - såsom också framgår av rapporten -föranledde uppgörelsens innehåll i den delen.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

KU 1982/83:30

298

Underbilaga 1

SVENSKT STÅL

KONCERNSTAB FINANS

Anders Abrahamson/MT 1981-06-09

Industridepartementet
103 33 STOCKHOLM

Ansökan om utbetalning av 200 Mkr av rekonstruktionslån till SSAB Svenskt
Stål Aktiebolag

Enligt regeringens proposition 1977/78:87 om statligt engagemang inom
handelsstålsindustrin m. m., vilken låg till grund för de riksdagsbeslut som
utgjorde grundvalen för bildandet av SSAB Svenskt Stål AB, äger SSAB rätt
att efter beslut av regeringen för varje år under rekonstruktionsperioden
1978-1982 för vilket SSAB redovisar ett negativt resultat, lyfta ett belopp
motsvarande nämnda resultat, intill ett sammanlagt belopp av 1 800 Mkr.
Beloppet får lyftas i samband med bokslut eller å conto förutsatt att av
SSAB:s styrelse fastställd budget för visst räkenskapsår visar att SSAB för
nämnda räkenskapsår förväntas redovisa ett negativt resultat efter avskrivningar,
finansnetto och fastighetsskatter.

Resultatet för 1981 kommer, som vi i annat sammanhang redogjort för, att
innebära en fortsatt avsevärd förlust.

Med stöd av ovanstående anhåller SSAB Svenskt Stål Aktiebolag att få
lyfta resterande 200 Mkr av rekonstruktionslånet. Vi föreslår att beloppet
utbetalas den 1 juli.

Stockholm som ovan
SSAB Svenskt Stål Aktiebolag

KU 1982/83:30

299

Underbilaga 2

INDUSTRIDEPARTEMENTET BESLUT

Gemensamt industri och

budgetärende 1981-06-25

1310/81
Dossier 5300

Kammarkollegiet
Box 2218

103 15 STOCKHOLM

Utbetalning av rekonstruktionslån till SSAB Svenskt Stål AB

Genom regleringsbrev den 11 juni 1981 ställde regeringen det för
budgetåret 1981/82 under fjortonde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
G 6. Lån till ett nytt handelsstålsbolag för rekonstruktionsändamål av
200 000 000 kr. till kammarkollegiets förfogande för utbetalning enligt
föreskrifter som regeringen meddelar.

I skrivelse den 9 juni 1981 har SSAB Svenskt Stål AB anhållit att få lyfta
200 000 000 kr. av lånet.

Regeringen uppdrar åt kammarkollegiet att från reservationsanslaget G 6.
Lån till ett nytt handelsstålsbolag för rekonstruktionsändamål till SSAB
Svenskt Stål AB utlämna lån av 200 000 000 kr. den 1 juli 1981.

För lånet skall gälla följande villkor.

Lånet är räntefritt under en tid av tre år från utbetalningsdagen. För tiden
därefter utgår en ränta av 9,5 % per år. Bolaget har rätt till anstånd med att
betala ränta helt eller delvis under året. Upplupen ränta som inte har erlagts
under året läggs vid utgången av varje räkenskapsår till kapitalbeloppet. På
sådant räntebelopp skall utgå ränta (ränta på ränta).

Under det eller de år då bolagsstämman fattar beslut om utdelning till
aktieägarna skall ränta erläggas och avbetalning på lånet ske med sammantaget
samma belopp som den beslutade utdelningen och erläggas samma dag
som utdelningen blir tillgänglig för lyftning. Vid beräkningen av belopp som
sålunda skall erläggas räknas såväl det nu beviljade lånet som de lån som
beviljats enligt regeringens beslut den 29 juni 1978, den 25 januari och den 6
december 1979, den 19 juni, den 18 september och den 2 oktober 1980 samt
den 11 juni 1981 såsom ett lån. Regeringen kan medge att ränte- och
avbetalning får ske med lägre belopp.

Bolaget har rätt att när som helst helt eller delvis återbetala den utestående
kapitalskulden.

Lånen kan enligt regeringens bestämmande efterges helt eller delvis.

Skulle bolaget träda i likvidation eller försättas i konkurs, skall staten äga
rätt till betalning ur bolagets tillgångar endast för den del av lånen som inte
hareftergetts. Statens rätt till betalning skall därvid gälla först sedan bolagets
övriga fordringsägare blivit till fullo förnöjda.

På regeringens vägnar
Olof Johansson

Isak Abramowicz

KU 1982/83:30

300

Bilaga 13 A

Regeringens handläggning av de s. k. blockbetygen

Allmänt

Utskottet har beslutat att under årets granskning ta upp frågan om
regeringens handläggning av de s. k. blockbetygen. Den fråga som granskningen
därvid har gällt är huruvida eleverna i årskurs 8 och 9 i grundskolan
skall erhålla sammanfattande betyg i de s. k. orienteringsämnena eller om
betyg skall ges i vart och ett av de i orienteringsämnena ingående
delämnena.

Orienteringsämnena består av naturorienterande och samhällsorienterande
ämnen. De naturorienterande är enligt nuvarande läroplan för grundskolan
(Lgr 80) biologi, fysik, kemi och teknik. De samhällsorienterande är
geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap. På lågstadiet
ingår dessutom ämnena bild samt moment ur ämnena hemkunskap och
slöjd.

Bakgrund

I 1969 års läroplan för grundskolan (Lgr 69), vilken började tillämpas
fr. o. m. läsåret 1970/71, stadgades att betyg på högstadiet skulle ges i
enskilda ämnen med tillägget att vid periodläsning och samlad undervisning i
årskurs 7 och 8 betyg skulle ges i enskilda orienteringsämnen på det sätt som
skolöverstyrelsen (SÖ) bestämde. SÖ förordnade sedan att klasskonferensen
fick avgöra om sammanfattande betyg skulle ges eller om betyg skulle ges
i enskilda ämnen.

Ämnenas inriktning

I sitt i april 1978 till regeringen överlämnade Förslag till förändring av
grundskolans läroplan utarbetade SÖ en gemensam kursplan för alla
orienteringsämnen. SÖ använde därvid inte ämnesbegreppet vid beskrivning
av mål och huvudmoment i orienteringsämnena. De traditionella ämnenas
identitet försvann och ersattes av ett ämnesövergripande synsätt.

I proposition 1978/79:180 om läroplan för grundskolan m. m. avvisades
SÖ:s förslag och angavs i stället att timplanen borde innehålla rikttider för
stoffets huvudsakliga fördelning på en samhällsorienterande och en naturorienterande-teknisk
sektor. För ämnesgruppen biologi, fysik, kemi och
teknik på högstadiet angavs i propositionen en rikttid på 15 timmar, vilket
innebar en utökning med två veckotimmar. Dessa två timmar ansågs böra
komma ämnet teknik till godo. I fråga om den samhällsorienterande sektorn
ansåg föredraganden (statsrådet Birgit Rodhe) att ämnet religionskunskap
borde ingå i den sektorn.

KU 1982/83:30

301

Enligt förslagen i propositionen skulle det totala antalet veckotimmar på
högstadiet för orienteringsämnena ökas med en timme till 31 veckotimmar
jämfört med Lgr 69, som hade 30 veckotimmar. Förslaget innebar dock en
minskning av antalet timmar i de samhällsorienterande ämnena från 17 till
16, eftersom ämnet teknik skulle ingå med två veckotimmar bland de
naturorienterande ämnena, som ju sammanlagt skulle ha 15 veckotimmar.

Utbildningsutskottet föreslog dock i sitt betänkande (UbU 1979/80:45) att
antalet timmar på högstadiet för de samhällsorienterande ämnena skulle vara
oförändrat. Utskottet anslöt sig i övrigt i fråga om orienteringsämnena till
propositionens förslag och uttalade också för sin del att religionskunskapen
skulle vara ett särskilt ämne inom de samhällsorienterande ämnena.

Riksdagen följde utskottet (RD 1978/79:166 s. 20 (d), 167 s. 137 (d)).

Antal veckotimmar
Lgr 69 Prop. Lgr 80
förslag

Orienteringsämnen	30	31	32
Samhällsorienterande	(17)	(16)	(17)
Naturorienterande	(13)	(15)1	(15)

1 Därav två veckotimmar för teknik
Betygsfrågan

I fråga om betygsättningen i grundskolan gällde enligt Lgr 69 följande.
Betyg gavs i årskurserna 3, 6 och 7 vid slutet av vårterminerna samt i
årskurserna 8 och 9 vid slutet av varje termin. Skolstyrelsen i kommunen
kunde besluta att betygen i årskurs 3 och 6 skulle ersättas med någon annan
form av besked.

Frågan om betyg i grundskolan och andra skolformer har varit föremål för
åtskilliga utredningar. Den nuvarande s. k. relativa betygsskalan infördes i
grundskolan efter lagstiftning 1962. Den har sedan också införts i gymnasiet.

År 1973 tillkallades en parlamentarisk utredning (BU 73) som år 1977
avlämnade sitt betänkande (SOU 1977:9) Betygen i skolan. BU 73 analyserade
noggrant de olika syftena med betygsättningen, nämligen syftena att
tillgodose behoven av information och motivation och utgöra grund för urval
till arbetsliv och fortsatt utbildning. BU 73 fann att betygens viktigaste
funktion var såsom urvalsinstrument till vidare utbildning och arbetslivet.
Utredningens bedömning var emellertid att de nuvarande betygen skulle
kunna ersättas av graderade omdömen.

I läroplanspropositionen ansåg föredraganden också att det som motiverade
betygen i grundskolan var just deras roll som urvalsinstrument.
Däremot delade föredraganden remissinstansernas kritik av de föreslagna

KU 1982/83:30

302

omdömena. Föredragandens slutsats var att det f. n. inte finns något
alternativ till betygen för att klara av det urval till fortsatt utbildning som
måste ske vid ett begränsat antal platser. Statsrådet betonade emellertid det
angelägna i ett intensifierat arbete för att ta fram andra urvalskriterier än
betyg.

I propositionen föreslog regeringen att betygsättningen i grundskolan
skulle inskränkas så att betyg ges endast vid slutet av samtliga terminer i
årskurs 8 och 9.

När det gäller intagningen till gymnasieskolan föreslog BU 73 ett
intagningsförfarande som bygger på att intagning görs på grundval av
höstterminsbetyget i årskurs 9. Förslaget innebar att tiden för ansökan till
gymnasiet går ut vid höstterminens slut. Under vårterminen får eleverna
sedan meddelande om de tagits in på den studieväg de sökt eller inte.
Föredragande statsrådet, som i och för sig såg stora fördelar med det
föreslagna systemet, ville dock avvakta en försöksverksamhet och förordade
därför att det gamla systemet med preliminär intagning på höstterminsbetygen
och en slutlig antagning på vårterminens slutbetyg skulle behållas.
Utbildningsutskottet (UbU 1978/79:45 s. 59 ff.) ansåg också fördelarna stora
med en definitiv antagning på höstterminsbetygen men fann det också
angeläget med en bred försöksverksamhet. Enligt utskottets uppfattning
borde en reform genomföras så snart som möjligt och med riktpunkt att
intagningen till läsåret 1982/83 skulle göras på höstterminsbetygen enbart.

I läroplanspropositionen uttalades inte någonting direkt om hur betygen
skulle sättas i orienteringsämnena, dvs. om det skulle ges sammanfattande
betyg eller betyg i vart och ett av de ingående ämnena. I ett avsnitt om
arbetssättet i skolan och då särskilt när det gäller temastudier och
projektarbeten uttalade dock föredraganden att det låg ett stort värde i en
samverkan över de traditionella ämnesgränserna och att kursplanen i
orienteringsämnena därför bör utformas så att den underlättar en sådan
planering. En ämnesövergripande uppläggning var dock enligt föredraganden
inte något krav. ”Däremot är det betydelsefullt att man i fortbildning, i
läromedelsutformning och i kommentarmaterial från SÖ underlättar för de
lärare och elever som väljer en samlad undervisning.” (Prop. 1978/79:180
s. 84.)

Förutom vad som redovisats ovan i fråga om intagning på höstterminsbetygen
föranledde propositionens förslag inte några uttalanden eller erinringar
från utskottets sida. Riksdagen följde utskottet.

Den 14 februari 1980 utfärdade regeringen på föredragning av statsrådet
Britt Mogård förordningen (1980:64) om mål och riktlinjer i 1980 års läroplan
för grundskolan, enligt vilken den nya läroplanen skall gälla fr. o. m. läsåret
1982/83. Enligt förordningen ingår i läroplanen en kort inledning samt
huvudavsnitten mål och riktlinjer, timplaner, föreskrifter för timplaner samt
kursplaner. Vidare ingår olika slag av kommentarmaterial. Genom den
nämnda förordningen fastställdes inledningen samt huvudavsnittet mål och

KU 1982/83:30

303

riktlinjer. Övriga delar skulle enligt förordningen fastställas senare av
regeringen.

Den 16 oktober 1980 utfärdades förordningen om kursplaner i 1980 års
läroplan för grundskolan, varigenom de av SÖ utarbetade förslagen till
kursplaner fastställdes. Förordningen ingår i SÖ:s publikation Läroplaner
1982:2. Föredragande var statsrådet Britt Mogård.

Den 30 oktober 1980 utfärdades förordningen om timplaner och föreskrifter
för timplaner i 1980 års läroplan för grundskolan, varigenom huvudavsnitten
timplaner och föreskrifter för timplaner fastställdes. Förordningen
ingår i SÖ:s publikation Läroplaner 1980:3. Föredragande var statsrådet
Britt Mogård.

Kommentarmaterial till läroplanen utges fortlöpande sedan början av
hösten 1980 genom SÖ:s försorg. Kommentarmaterialet förnyas och
aktualiseras fortlöpande.

Som en följd av riksdagens beslut i anledning av läroplanspropositionen
anges nu i läroplanens (Lgr 80) timplaner för högstadiet rikttider för
samhälls- och naturorienterande ämnen. I föreskrifter för timplanerna
räknas de ämnen upp som ingår i resp. sektor. I kursplanerna för
orienteringsämnena nämns de ingående delämnena. Huvudmomenten har
grupperats under andra rubriker än de traditionella, men de enskilda ämnena
kan fortfarande identifieras. I mål och riktlinjer talas bl. a. om betygen. Där
anförs att ”betyg skall sättas i de ämnen eller ämnesgrupper som upptas på
högstadiets timplan samt tillvalskurserna 8 och 9”.

Den 6 maj 1982 utfärdades förordningen (1982:251) om ändring i
skolförordningen (1971:235). Föredragande var statsrådet Ulla Tillander.
Genom ändringen förordnades om betygsättningen i olika ämnen och
ämnesgrupper i grundskolan att 6 kap. 9 § skolförordningen skall ha följande
lydelse.

6 kap.

9 § Betyg ges i årskurserna 8 och 9 i slutet av varje termin.

Betyg ges i ämnena barnkunskap, bild, engelska, hemkunskap, hemspråk,
idrott, matematik, musik, slöjd, svenska, svenska som främmande språk,
samhällsorienterande ämnen och naturorienterande ämnen samt i tillvalskurser.
Betyget i samhällsorienterande ämnen resp. naturorienterande
ämnen är ett sammanfattande betyg för ämnesgruppen.

Intagningen i gymnasieskolan regleras i förordningen (1966:24, omtryckt
1982:352) om grundskolans kompetensvärde. I den nämnda förordningen
föreskrivs sålunda att de behöriga sökandena till gymnasieskolan skall
fördelas i tre grupper efter skolunderbyggnad (7 §) samt att företrädet mellan
de sökande i varje grupp skall bestämmas efter ett jämförelsetal (10 a§) som
bl. a. utgörs av sökandenas poäng för betyg (10 b§) enligt föreskrifter som
SÖ meddelar (12 §).

Samma dag, den 6 maj 1982, uppdrog regeringen åt SÖ att SÖ vid
fastställandet av betygsformulär för årskurserna 8 och 9 i grundskolan skulle

KU 1982/83:30

304

utforma dessa så att information kan lämnas om en elevs studieresultat även i
de delämnen som ingår i resp. ämnesgrupp. Samtidigt uppdrogs (genom ett
särskilt beslut) åt SÖ att komma in med förslag om hur viktning av betygen
skall ske vid intagningen till gymnasieskolan, så att man kan ta skälig hänsyn
till att olika ämnen, ämnesgrupper och tillval har olika omfattning i form av
studietimmar på högstadiet. Enligt beslutet skulle SÖ redovisa sina förslag
senast den 1 augusti 1982. Bakgrunden till uppdraget till SÖ angående
viktningen av betygen var den att föreskriften om sammanfattningsbetyg
annars kunde innebära vissa problem.

Den 2 september 1982 utfärdade regeringen efter föredragning av Ulla
Tillander en förordning med provisoriska bestämmelser om betyg i årskurs 9 i
grundskolan m. m. Bakgrunden var bl. a. den att SÖ inte kunde redovisa
uppdraget angående viktning av betygen förrän senare under hösten. I
förordningen stadgades att skolstyrelsen i varje kommun för varje skola
skulle få besluta att betyg skulle ges även i vart och ett av de i de
samhällsorienterande resp. naturorienterande ämnesgrupperna ingående
ämnena, dvs. geografi, historia, religionskunskap, samhällskunskap, biologi,
fysik, kemi och teknik. Vid intagningen till gymnasiet skulle i fråga om
beräkning av ett betygsmedelvärde gälla att sammanfattningsbetyget räknas
som om det hade getts i vart och ett av de ingående delämnena. Om eleverna
fått både sammanfattningsbetyg och betyg i de enskilda ämnena, skulle
eleverna dessutom få möjlighet att tillgodoräkna sig den högsta betygssumman
(poängsumman) av antingen sammanfattningsbetyget eller delbetygen.
Om eleverna inte haft undervisning i ämnet teknik eller religionskunskap
skulle något betyg inte ges i dessa delämnen. Förordningen innebar sålunda
en valfrihet för skolstyrelsen att besluta om delbetyg eller sammanfattningsbetyg
samt en möjlighet för eleverna i sådant fall att välja det som innebar
den högsta poängsumman.

KU 1982/83:30

305

Exempel

8 delämnen ingår. Betygen i delämnena fördelar sig enligt följande.

Delämnen	alt 1	alt 2	Delämnen	alt 1	alt 2
Geografi	4	4	Biologi	4	4
Historia	4	4	Fysik	5	5
Samhällsk.	5	4	Kemi	3	3
Religionsk.	3	3	Teknik	5	4
Sammanfattnings-	4		Sammanfattnings-	4
betyg/SO-ämnen			betyg/NO-ämnen
			alt 1	alt 2
Poängsumma baserad
på delbetyg			33	31
Poängsumma baserad			4x4
på sammanfattnings-
betyg			4x4
			32	32

Samtidigt med beslutet om valfrihet mellan sammanfattningsbetyg och
betyg i enskilda ämnen gick utbildningsdepartementet ut med ett pressmeddelande.

I anledning av bl. a. skrivelser från vissa skolstyrelser och Hem och
Skola-föreningar beslutade regeringen den 25 november 1982 en särskild
förordning (1982:993) med provisoriska bestämmelser om undervisning och
betygssättning i orienteringsämnena på grundskolans högstadium m. m.
Förordningen var signerad av statsrådet Bengt Göransson.

Enligt 2 § denna förordning får undervisningen i de samhälls- resp.
naturorienterande ämnena bedrivas i varje särskilt orienteringsämne i stället
för som sådan ämnesövergripande undervisning som följer av Lgr 80. Om
undervisning anordnas i enskilda ämnen skall det ges betyg i varje sådant
ämne i stället för ett sammanfattningsbetyg för ämnesgruppen (3 §). Rektor
eller arbetsenhetskonferensen skall besluta om undervisningen skall ske
ämnesvis eller enligt grundtanken i Lgr 80 (4 §). Vid intagningen till
gymnasiet och beräkning av betygsmedelvärde skall sammanfattningsbetyget
räknas som om det getts i vart och ett av ämnena. I den mån undervisning
inte har ägt rum i delämnet teknik skall betyg inte ges i det ämnet.
Motsvarande gäller för den som varit befriad från undervisning i religionskunskap
(7 §). Förordningen innebar sålunda att betyg skall sättas efter hur
undervisningen faktiskt varit.

Genom förordningen upphävdes den tidigare förordningen från den 2
september 1982. De nya bestämmelserna skulle gälla även för höstterminen
1982.

Samma dag, den 25 november 1982, uppdrog regeringen åt SO att bl. a.

20 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

306

vidta åtgärder för att stimulera en förändring mot ett ämnesövergripande
arbetssätt i orienteringsämnena. Enligt uppdraget skall SÖ också utarbeta
kommentarmaterial om undervisningen i orienteringsämnena. Vidare uppdrogs
åt SÖ att stimulera en utveckling av läromedlen mot en ämnesövergripande
uppläggning. Senast den 1 mars 1986 skall SÖ till regeringen
redovisa en bedömning av när övergången till ämnesövergripande undervisning
kan vara genomförd.

Den 26 oktober 1982 besvarade statsrådet Bengt Göransson en interpellation
(IP 1982/83:2) av Britt Mogård (m) och en fråga (F 1982/83:6) av Ulla
Tillander (c) i riksdagen (prot. 1982/83:15 s. 93 d).

Den 5 november 1982 redovisade SÖ i promemorian Viktning av betyg vid
urval för intagning till gymnasieskolan sin syn i viktningsfrågan. Enligt SÖ är
det med hänsyn till de intagningsmässiga effekterna inte motiverat att införa
bestämmelser som innebär att betyg skall viktas i relation till den andel av
undervisningstiden som varje ämne motsvarar. Även hänsynen till de
pedagogiska effekterna talar, enligt SÖ, i samma riktning. SÖ var därför inte
beredd att föreslå några ändringar i förordningen om grundskolans
kompetensvärde.

Den 7 december 1982 besvarade statsrådet Bengt Göransson tre frågor av
riksdagsledamöterna Barbro Sandberg (fp), Per Unckel (m) och Larz
Johansson (c) i riksdagen (F 1982/83:129,130 och 138, besvarade i snabbprot.
1982/83:42 anf. 20-30).

I budgetpropositionen (prop. 1982/83:100 bil. 10 s. 227 ff.) redovisar
föredraganden (statsrådet Bengt Göransson) vad som förevarit i betygsfrågan
samt anför att regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad
regeringen beslutat om undervisningen och betygsättningen i orienteringsämnen.

KU 1982/83:30

307

Bilaga 13 B

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av förra statsrådet Ulla Tillander den
7 april 1983 angående blockbetyg

Olle Svensson: Utfrågningen i dag utgår från ett granskningärende som rör
blockbetygen. Vi brukar ge den som kallats till utskottet möjlighet att lämna
en inledande redogörelse.

Ulla Tillander: Jag har fått ta del av den sammanställning som har gjorts med
anledning av ärendet. Såvitt jag kan se är händelseförloppet mycket korrekt
återgivet. Det gäller både de beslut som fattades av mittenregeringen och det
som föregick de besluten - jag tänker då på läroplansbeslutet från 1979 och
utformningen av läroplanen - liksom det som skedde efter valet.

Det som står i läroplanen beträffande betygen återges ganska kortfattat på
s. 39. Det står att betyg skulle sättas i de ämnen och ämnesgrupper som finns
upptagna på högstadiets timplan.

Det var första gången som begreppet ämnesgrupper tillämpades, och det
hade sin speciella förklaring. Det berodde på läroplanens konstruktion. I
lgr 69 fanns det en klar gränsdragning mellan de enskilda ämnena. Jag tänker
då på orienteringsämnena fysik, kemi, historia, religionskunskap osv. De
hade sin speciella rubrik, och varje ämne hade sina mål och riktlinjer,
timplaner och kursplaner.

I lgr 80 hade det skett en ganska stor förändring. Där sammanfördes de
olika orienteringsämnena till två block - det naturorienterande blocket och
det samhällsorienterande blocket. Det följdes sedan upp mycket konsekvent
av timplanen, som finns på s. 157 i läroplanen.

I timplanen finns de enskilda orienteringsämnena inte längre med. I lgr 69
fanns de med, och dessutom fanns det angivet hur många timmar varje ämne
skulle ha. I högstadiets timplan är de nu sammanförda till samhällsorienterande
ämnen med 17 timmar och naturorienterande ämnen med 15 timmar.
Man gör två undantag. Det ena gäller ämnet teknik, som skall ha 2 timmar,
och det andra gäller religionskunskap, men med religionskunskap är det en
speciell sak. Det ämnet skall vara integrerat bland de samhällsorienterande
ämnena med ett undantag, och det är när det i klassen finns elever som vill ha
befrielse från undervisningen - då ska man kunna ange hur många timmar
man tänker undervisa i ämnet för att elever med viss trosbekännelse skall
kunna bli befriade från motsvarande tid.

Läroplanen var skriven och utfärdad redan 1980. När vi skulle ta ställning
till den insåg vi att den skulle komma att vålla problem. När man ser på
timplanen inser man det. I lgr 69 hade man haft 19 betyg, tror jag, och i lgr 80
blev det 13 ämnen. Bara detta att det skulle bli färre betyg skulle naturligtvis
vålla problem. Om man ser på timfördelningen finner man att 1 timme ägnas

KU 1982/83:30

308

åt barnkunskap och 17 åt samhällsorienterande ämnen. Betygen skulle ha
samma tyngd, så man förstod att det skulle vålla problem. Även om
obalansen funnits tidigare poängterades den genom att man sammanförde
ämnen i block.

Vi diskuterade detta mycket ingående och vi undersökte också vad vi
kunde göra åt problemen. Vi var inne på att gå till riksdagen. All expertis,
pedagogisk såväl som juridisk, menade att om man skulle ändra i läroplanen
var man tvungen att göra det genom ett riksdagsbeslut.

Nu skall man komma ihåg att situationen var annorlunda under våren än
den sedan var under hösten. Diskussionen hade inte riktigt kommit i gång
och naturligtvis inte heller strejker och demonstrationer och liknande.

Då fattade vi i regeringen två beslut. Vi gav skolöverstyrelsen i uppdrag att
utarbeta en betygsblankett som skulle göra det möjligt för skolorna att i både
åttan och nian sätta betyg också i enskilda ämnen. Det andra uppdraget var
att lägga fram ett förslag om viktning av betygen.

De uppdragen skulle vara klara till den 1 augusti. Nu blev de av någon
anledning inte klara, och sedan gick tiden fort. Alla känner till hur det blev
när skolorna startade den 20 augusti.

Då fattades beslutet att man skulle multiplicera sammanfattningsbetyget
med 4, men ute i skolorna upplevdes det som problematiskt och orättvist.
Det finns också beskrivet i materialet att om eleverna vet med sig att de fått
t. ex. betygen 4, 3, 3, 3 blir sammanfattningsbetyget en trea.

Då fattade vi i regeringen det beslutet i början av september att man
förutom sammanfattningsbetygen, som vi var bundna av genom läroplanen,
också skulle ha möjlighet ute på skolorna att efter skolstyrelsebeslut sätta
betyg i de enskilda oä-ämnena och tillgodoräkna eleverna det betyg som var
mest förmånligt för dem. Det blev ingen millimeterrättvisa, men å andra
sidan var det så nära ett riktigt bra beslut vi över huvud taget kunde komma.
Riksdagen var ju inte samlad. Hade den varit det, hade vi gått till riksdagen.
Vi gjorde också klart i ett pressmeddelande att när riksdagen återigen
samlades skulle vi på det sätt vi då hade möjlighet till ta upp frågan och se till
att den återigen behandlades.

En sak som vi diskuterade då och som inte kunde genomföras eftersom det
skulle ha varit att bryta mot läroplanen var att besluta om att skjuta på
genomförandet för att man sedan i lugn och ro i riksdagen skulle kunna
diskutera frågan. Det gick inte, och därav det provisoriska beslut som vi
fattade.

Den sista veckan före påsk fattade vi i riksdagen ett beslut om att göra ett
undantag från lgr 80 och i stället ge möjlighet för de skolor som så vill att läsa
efter lgr 69, men det innebär att de 17 eller 15 timmar som tillfaller
samhällsorienterande resp. naturorienterande ämnen måste fördelas på de
olika orienteringsämnena. Det får man alltså göra ute på skolorna.

Sammanfattningsbetyg var ingalunda någonting nytt. Redan genom det
beslut som fattades om lgr 69 gick det att ha en ämnesövergripande

KU 1982/83:30

309

undervisning. Om man undervisade på det sättet hade man möjlighet att ute i
skolorna fatta beslut om att också sätta sammanfattningsbetyg. Det har man
gjort i ca 20 % av landets skolor utan att det över huvud taget har
diskuterats.

Alla känner också till att man på lågstadiet har läst hembygdskunskap, och
det är ingenting annat än en sammanfattande undervisning i orienteringsämnen.
På mellanstadiet läste man naturkunskap och inte de enskilda
ämnena biologi, fysik och kemi. Naturkunskapen samlades så småningom
tillsammans med historia, religionskunskap och samhällskunskap till OÄ,
och i de flesta skolorna har eleverna fått ett OÄ-betyg.

Kerstin Nilsson: Som jag har uppfattat det medgav läroplanen en frihet att
välja blockundervisning eller ämnesundervisning i samhällsorienterande
ämnen på gymnasiet. Enligt vad jag vet har man också inom skolledningarna
och bland lärarna uppfattat att det fanns en sådan valfrihet. Var det då inte
väl tidigt att den 6 mars 1982 förordna om sammanfattningsbetyg i
ämnesgrupperna, när blockundervisningen inte var genomförd i realiteten? Ulla

Tillander: Ja, det kan man tycka att det egentligen var, men det var så
konsekvent genomfört i läroplanen att det inte fanns något utrymme i
läroplanens formulering för en sådan tolkning utan att man gick till riksdagen
och begärde en ändring.

Enligt lgr 69 fanns det en klar gränsdragning mellan enskilda ämnen, men
man kunde ha en ämnesövergripande undervisning om man så ville och sätta
sammanfattningsbetyg. Det förändrades genom den nya läroplanen. Där har
man inte längre de enskilda ämnena rubricerade och mål och riktlinjer och
kursplaner och timplaner angivna för enskilda ämnen, utan man har samlat
dem i block. I den nya läroplanen står som rubrik samhällsorienterande
ämnen resp. naturorienterande ämnen, och enskilda ämnen ingår som
moment därunder. Det är konsekvent genomfört. Egentligen borde man
naturligtvis när läroplanen antogs ha gjort samma undantag som man gjorde
när beslutet fattades om lgr 69 men omvänt. Eftersom man inte ville tvinga
igenom en ämnesövergripande undervisning borde man också ha givit
utrymme för att sätta betyg efter undervisningsform, men det fanns inte
utrymme för det enligt lgr 80. Det var nödvändigt med ett riksdagsbeslut.
Det riksdagsbeslutet fattades nu när riksdagen var samlad.

I det beslut som fattades av riksdagen före påsk görs ett undantag från
gällande läroplan. Man får dispens för att läsa enligt lgr 69, men tanken med
lgr 80 var inte att man skulle läsa efter lgr 69.

Kerstin Nilsson: I realiteten var blockundervisningen inte genomförd och
kunde inte genomföras. Fanns det läromedel tillgängliga så att det i praktiken
var möjligt att genomföra den?

KU 1982/83:30

310

Ulla Tillander: Det var det problemet vi arbetade med, för sådan var faktiskt
situationen. Men när beslutet om ny läroplan fattades 1979 beslöts det att den
skulle genomföras i alla landets skolor från hösten 1982 och i alla årskurser.
Tidigare läroplaner hade införts i årskurserna 1, 4 och 7 så att de successivt
genomfördes. Det här var någonting nytt. Dessutom var förutsättningarna
ute i skolorna inte så goda trots att riksdagen år 1979 hade beslutat om att
tillföra skolväsendet 200 miljoner för information om den nya läroplanen så
att den kunde genomföras fr. o. m. 1982. Tanken var inte att det inte skulle
vara klart 1982, utan tanken var att läroplanen skulle kunna genomföras. Ser
man på högstadiets timplaner och kursplaner finner man att det är
konsekvent genomfört från början till slut. Det är en mycket stor förändring
jämfört med 1969.

Kerstin Nilsson: Fanns det över huvud taget läromedel tillgängliga så att man
kunde genomföra blockundervisning?

Ulla Tillander: Nej, det gjorde det naturligtvis inte. Det fanns inte heller då
den förra läroplanen beslutades, men då hade 20 % av landets skolor en
ämnesövergripande undervisning, och de hade i konsekvens därmed satt
sammanfattningsbetyg. På andra håll hade man integrerad undervisning. Det
var ingenting nytt. Det som upplevdes som problem var att betygssättningen
skulle genomföras tvångsvis. Att integrerad undervisning i olika grader
förekom vet alla som arbetat i en skola.

Elisabeth Fleetwood: Också mina frågor gäller förordningen av den 6
maj.

Anser du inte att läroplanen 1980 medger att lärare och elever kan välja
mellan olika sätt att disponera stoffet?

Ulla Tillander: Jo, det tycker jag absolut att det finns utrymme för. Däremot
finns i timplanen inget utrymme för att sätta betyg i de enskilda ämnena, utan
där måste man fatta ett nytt beslut, vilket också riksdagen har gjort. Om man
jämför högstadiets timplan med lgr 69 finns inte de enskilda ämnena med.
Det är egentligen märkligt att en så konsekvent uppföljning av tanken bakom
läroplansbeslutet inte uppmärksammades och inte vållade någon debatt.
Man sade att samhällsorienterande ämnen skulle omfatta 17 timmar men
utan någon uppdelning på religionskunskap, historia, geografi och samhällskunskap.
Samma sak med de naturorienterande ämnena.

Elisabeth Fleetwood: En timplan består av flera delar. Där ingår en timtablå
med uppdelning i 17 resp. 15 timmar. Men till timplanen hör också
föreskrifterna på s. 159, där det sägs att i samhällsorienterande ämnen ingår -så nämns de fyra delämnena - och i naturorienterande ämnen ingår, och så
nämns ytterligare fyra. Vår uppfattning är att de enskilda ämnena
fortfarande kvarstår. Det är om detta som diskussionen har rört sig mellan de
7 ämnesföreningarna och skolmyndigheterna. Ämnena har inte försvunnit,

KU 1982/83:30

311

men den nya lgr 80 lägger större vikt vid samverkan. Samverkan har
förekommit också i lgr 69. Samverkan mellan ämnena är en nödvändighet
och har alltid funnits.

Vi är tydligen eniga om rätten för lärarna att lägga upp undervisningen.
Det stårpå s. 41. Jag skall inte citera det om inte någon önskar att jag gör det.
Däremot vill jag föra till protokollet att man på s. 41 finner uttalanden som
stöder detta.

Den 17 mars tog utbildningsutskottet ställning och sade att betyg skall
sättas efter undervisningens uppläggning. Det verkar ju logiskt. Har man läst
i block kan man sätta betyg i block. Inom parentes sagt tror jag inte att en så
övergripande blockundervisning är effektiv. Men har man läst de enskilda
ämnena bör man också ha rätt att sätta enskilda betyg.

Tycker du att utbildningsutskottets ställningstagande var riktigt?

Ulla Tillander: Jag tycker inte att utbildningsutskottets ställningstagande före
påsk var riktigt. Vi hade ett särskilt yrkande där vi krävde att begränsningen i
tiden skulle tas bort.

Elisabeth Fleetwood: Du ville utsträcka tiden?

Ulla Tillander: Den frihet i undrvisningen som man ger skolorna fram till
läsåret 1985/86 tycker vi skall finnas också därefter. Det behöver inte finnas
någon yttersta gräns eller deadline.

Elisabeth Fleetwood: Du tycker tydligen att utbildningsutskottets ställningstagande
är riktigt förutom att gränsen icke borde sättas.

Ulla Tillander: Däremot tycker jag det är riktigt att ge skolorna möjlighet att
sätta antingen sammanfattningsbetyg eller betyg i enskilda ämnen. Jag tycker
också att tolkningen av lgr 80 är riktig, att om man väljer att läsa ämnesvis
måste man också ha en uppdelning i tiden, vilket inte finns i högstadiets
timplan. Du var inne på det när du sade att ämnena finns kvar. Det är klart att
man inte skrotade ämnena, men det viktiga i lgr 80 är att man genomgående
förordar en ämnesövergripande undervisning jämfört med lgr 69, där man
genomgående förordar ämnesundervisning men gör undantag. I lgr 80
vänder man på det.

Man kan naturligtvis om man så vill läsa ämnesvis, men det som jag
betraktar som fel i lgr 80 är att timplanen styr undervisningen när man inte
delar upp tiden på de olika ämnena. Varför gör man den skillnaden mellan
lgr 69 och lgr 80, om det inte finns någon mening bakom? I lgr 69 fanns en
tidsuppdelning på de olika ämnena, men här finns inte det. Det står
naturligtvis att de olika ämnena skall finnas med i undervisningen, däremot
ingenting om tiden. På det sättet tycker jag att läroplanen gör fel, eftersom
den tvingar fram ett visst undervisningssätt.

Jag tror att incitament till detta redan fanns i SIA-utredningen. Den
handlade ju om att man skulle förändra skolans inre arbete. Sedan fattades

KU 1982/83:30

312

beslut om samlad skoldag och ändrat arbetssätt, och man eftersträvade
kanske också att ha färre lärare på högstadiet. Det finns de som varit med om
hela detta händelseförlopp och känner till intentionerna.

Vad man borde ha gjort var att anvisa en möjlighet att läsa ämnesvis, men
det fanns inget utrymme för det i läroplanen. Det var därför som experterna
menade att om man skulle göra en ändring måste man gå till riksdagen.

Elisabeth Fleetwood: Då är jag tillbaka i min första fråga, som du svarade ja
på. Jag frågade om det fanns frihet för lärare och elever att forma
utbildningen som man ansåg riktigt. I läroplanen finns formuleringar som
anger att en utpräglad ämnesundervisning är möjlig. Det står positivt om
detta, och det sägs att den är knuten till läroplanen. Nu är det inte den
pedagogiska frågan vi diskuterar här, så jag skall inte gå in på den, men där
var vi eniga från början att den friheten fanns att utforma undervisningen
antingen i enskilda ämnen eller i block.

När jag fått svar på den frågan vill jag ställa en tredje fråga. Anser du inte
med hänsyn till det första svaret, att det finns en frihet att läsa enskilt och
sätta betyg i enskilda ämnen, att blockläsning med blockbetyg icke är
obligatorisk?

Ulla Tillander: Enligt timplanen är det obligatoriskt med sammanfattningsbetyg.
På det sättet tycker jag att timplanen är felaktig, eftersom den är
styrande. Man borde ha fattat ett beslut om att ändra det. Jag tycker inte att
detta är fullständigt.

Elisabeth Fleetwood: I beslutet den 6 maj säger du att det enbart finns
möjlighet för blockbetyg. Är det riktigt enligt det första svaret att det finns
möjlighet enligt läroplanen att undervisa på det ena eller andra sättet?

Ulla Tillander: Man tvingar inte fram en ämnesövergripande undervisning i
alla landets skolor i ett slag genom en läroplan. Däremot tycks man försöka
tvinga lärarna till det genom en timplan som inte anger tiden för de olika
oä-ämnena och där de olika ämnena inte finns medtagna.

Elisabeth Fleetwood: Eftersom timplanen omfattar både timtablån och
föreskrifterna som följer på nästa sida, 159, hävdar jag att det finns en
uppdelning i ämnen men att man överlåtit på elever, lärare, klassråd osv. att
göra en fördelning, kanske ibland beroende på lokala förhållanden, mellan
ämnena, och att den möjlighet som fanns i lgr 69 kvarstår.

Ulla Tillander: Du uttrycker en önskan att man hade gjort ett kompletterande
tillägg i läroplanen. Det var det vi ville gå till riksdagen med, men tiden
var knapp. Det borde naturligtvis ha gjorts under det långdragna arbete som
läroplanen var föremål för. Vi hade kort tid på oss, eftersom läroplanen
skulle genomföras fr. o. m. hösten 1982. För att i alla fall åstadkomma någon
förbättring fattade vi de två besluten om att ge skolöverstyrelsen i uppdrag att
utarbeta en betygsblankett som skulle göra det möjligt att sätta betyg också i

KU 1982/83:30

313

enskilda ämnen och att föreslå en viktning av betygen. Jag tycker det hade
varit bättre om man från början givit skolorna möjlighet att ge antingen
sammanfattningsbetyg eller betyg i enskilda ämnen beroende på undervisningssättet.
Men enligt både juridisk och pedagogisk expertis som varit med
om läroplansbeslutet redan från början fanns ingen annan möjlighet än att gå
tillbaka till riksdagen.

Elisabeth Fleetwood: Jag hävdar således att förordningen av den 6 maj 1982,
där Ulla Tillander säger att enbart blockbetyg kan ges, icke har stöd i lgr 80
och att det fanns andra möjligheter.

Ulla Tillander: Jag hänvisar till att läroplanen är konsekvent genomförd
också i timplanen. Timplanen finns upptagen på s. 157. Tidigare var det
självklart att man läste orienteringsämnena med en uppdelning i tiden på de
olika ämnena så att de skolor som ville kunde läsa enskilda ämnen. Här är det
konsekvent genomfört: 17 timmar för samhällsorienterande och 15 timmar
för naturorienterande ämnen.

Att man nu har gjort undantag - för det är vad man gjort genom
budgetpropositionen - från lgr 80 och tillåter skolorna att läsa efter lgr 69
beror på att verkligheten visade sig obändigare än vad läroplansfäderna hade
förutsett att den skulle bli.

Olle Svensson: Själva debatten i ärendet kommer senare i utskottet.
Frågestunden är till för att skapa underlag för den debatten.

Bertil Fiskesjö: Jag vill understryka vad ordföranden nyss sade. Vi har dessa
hearings för att fråga dem som kommit hit, inte för att debattera.

Det ur konstitutionsutskottets synpunkt intressanta måste vara om
regeringen har överskridit sina befogenheter när den fattat olika beslut.

Jag vill ställa en rak fråga. Du menar att de beslut som regeringen har fattat
efter det att läroplanen genomfördes står helt i överensstämmelse med den av
Britt Mogård signerade läroplanen?

Ulla Tillander: Ja. Det framgår klart av timplanen.

Hans Nyhage: Jag vill ställa en fråga om Ulla Tilländers inledning i dag. Du
sade att läroplanen föreskriver att betyg skall ges i ämnen och ämnesgrupper
- jag tar inte tillbaka det. Nu står det inte så, utan det står ämnen eller
ämnesgrupper. Ser du någon skillnad mellan orden och och eller? Jag gör
det.

Ulla Tillander: På s. 157 finns ämnen och ämnesgrupper upptagna. Ämnena
är barnkunskap, bild, engelska, hemkunskap, idrott, matematik, musik,
slöjd, svenska och tillval. Ämnesgrupperna är två, nämligen samhällsorienterande
resp. naturorienterande, och man kan där icke skilja ut de enskilda
ämnena.

KU 1982/83:30

314

Hans Nyhage: Vi skall inte argumentera, men jag gör en väldig skillnad
mellan och och eller. Ordet eller innebär ett val, men ordet och innebär att det
skall vara båda delarna.

Ulla Tillander: Det spelar ingen roll, för betyg skall sättas i det som finns
upptaget på högstadiets timplan, och där finns inte längre de enskilda
orienteringsämnena medtagna.

Eftersom du själv varit med i hela läroplansarbetet vet du att det är en
naturlig följd av den nya synen på arbetssättet att ämnesrubrikerna i lgr 80
inte längre finns med. I lgr 69 står det kemi, fysik, historia, religionskunskap
osv. Här är det en total förändring. Ämnena är samlade i ämnesblock, och
rubrikerna är samhällsorienterande ämnen, resp. naturorienterande
ämnen.

Hans Nyhage: Vad ligger i begreppet samhällsorienterande ämnen? Det är
flertal.

Ulla Tillander: Alla de här frågorna har jag själv ställt under den korta tid jag
arbetat med skolfrågorna. Jag är förvånad över att intentionerna från
läroplansbeslutet 1979 är så radikalt uppföljda i den läroplan som infördes
hösten 1982 både när det gäller beskrivningen av orienteringsämnena och när
det gäller uppföljningen i timplanen, där det icke längre finns någon
anvisning om antalet timmar för de enskilda ämnena. Jag är mycket förvånad
över det. Man kan säga att vi alla är ansvariga för utvecklingen och att ingen
kan frita sig från ansvar, men ett tillfälle då man absolut borde ha
uppmärksammat detta var när läroplanen utformades.

Fråga: Svaret på den frågan ges i läroplanen på s. 7. I samhällsorienterande
ämnen ingår geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap. Där
anges ämnena. Där är svaret på frågan i vad mån ämnena påverkas av den tid
som ägnas åt dem.

Ulla Tillander: Man måste se på hela läroplanens uppbyggnad. Man kan fråga
sig vad avsikten var med att ändra på konstruktionen av orienteringsämnena
och ändra på konstruktionen av timplanen. Tidigare hade det varit en
uppdelning på olika ämnen, men nu samlade man orienteringsämnena i två
block. Den förändring som genomfördes 1979 i jämförelse med skolöverstyrelsens
förslag att orienteringsämnena skulle samlas i ett block var att man i
stället genom riksdagsbeslutet gjorde en uppdelning i två block. Det innebär
en fullständig uppföljning i läroplanen. Hade man velat ändra på det, hade
man haft goda möjligheter att göra det. Vi hade inte tillräckligt med tid på oss
- annars skulle vi som sagt ha gått till riksdagen.

Jag vill återigen hänvisa till det riksdagsbeslut som fattades före påsk. Det
är väl ingen som ifrågasätter att det riksdagsbeslutet behövdes för att ge
skolorna möjlighet att sätta antingen sammanfattningsbetyg eller betyg i
enskilda ämnen.

KU 1982/83:30

315

Fråga: Har jag rätt eller fel när jag säger att i riksdagsbeslutet angående
läroplanen sägs ingenting om att det skall sättas blockbetyg?

Ulla Tillander: Det är det som är det märkliga. Det står ingenting om detta i
läroplansbeslutet från 1979, men vad vi hade att ta ställning till var den
läroplan som utformades 1980. Intentionerna från läroplansbeslutet om
samverkan över ämnesgränserna är så konsekvent och radikalt genomförda
att man har samlat de enskilda ämnena i två orienteringsämnesblock utan
angivande av tiden för de enskilda ämnena.

Kerstin Nilsson: Jag har satt ett stort frågetecken i kanten för regeringens
uppdrag till skolöverstyrelsen att fastställa ett betygsformulär. Det kan
hända att jag läst igenom detta väl flyktigt, men jag förstår inte hur det skulle
fungera. Det sägs att man skulle kunna lämna uppgifter om elevernas
studieresultat även i de delämnen som ingår i resp. ämnesgrupp: samhällsorienterande
resp. naturorienterande. Hur skulle det fungera i praktiken?
Skulle det fungera som ett officiellt betyg vid sidan av blockbetygen? Skulle
eleverna kunna välja det ena eller det andra?

Ulla Tillander: Du menar det beslut som fattades den 6 maj? Då beslöt vi att
skolöverstyrelsen skulle utarbeta en betygsblankett som inte skulle se ut som
timplanen gör. Under rubriken samhällsorienterande resp. naturorienterande
ämnen skulle man ge utrymme för att sätta betyg i enskilda ämnen som
information till eleverna. Men vi var bundna av sammanfattningsbetygen.
Enligt läroplanen fanns inget utrymme för någonting annat. Som jag sagt
tidigare hade vi gärna sett att man ute i skolorna fått bestämma, om man
skulle sätta betyg i blocket eller i de enskilda ämnena, men det gick inte.
Därför skulle en betygsblankett utformas där man som information till
eleverna kunde ge betyg i enskilda ämnen.

Kerstin Nilsson: Skulle det fungera som officiellt betyg?

Ulla Tillander: Det skulle stå på betygsblanketten som information, men
eleverna skulle inte få tillgodoräkna sig det.

Kerstin Nilsson: Jag har erfarenhet från skolformer där man har sammanfattningsbetyg,
men där förekommer inte den typen av formulär. Det finns
skolformer där man använder omdömen.

Ulla Tillander: Möjlighet till sammanfattningsbetyg har funnits sedan 1969,
men någon diskussion om att tvångsvis genomföra det fördes aldrig.
Eleverna upplevde det som en brist, när det inte växte fram på ett naturligt
sätt, att man plötsligt fick så många färre betyg. Betygen i de enskilda
oä-ämnena var för elevernas egen information.

Kerstin Nilsson: Det betygsformuläret kunde då inte följa med ansökningar
till olika skolformer?

KU 1982/83:30

316

Ulla Tillander: Det betyg som skulle gälla för inträde till gymnasiet var
sammanfattningsbetyget.

Ove Eriksson: Ulla Tillander sade att man tidigt insåg att detta skulle vålla
problem och att man utnyttjade expertis. Det vore intressant att höra vilken
roll skolöverstyrelsen har spelat när det gäller tolkningen.

Ulla Tillander: Skolöverstyrelsen hade väl spelat sin roll för läroplanens
utformning, för där är det konsekvent genomfört, det som skolöverstyrelsen
var ute efter.

Ove Eriksson: Ni hade inga kontakter med skolöverstyrelsen när det gällde
att tolka det som skrivits?

Ulla Tillander: Jag hade kontakt med SÖ. Jag frågade hur det kom sig att,
trots att 200 miljoner anslagits för information om läroplanen, det inte hade
nått ut vilka konsekvenser läroplanens formuleringar skulle få för betygsättningen.
Inte heller var läroplanens formuleringar kända ute på skolorna. Då
menade skolöverstyrelsen att en orsak kanske var att betygsfrågan var alltför
känslig att diskutera och att den därför undvikits.

Ove Eriksson: Så SÖ gav inte någon tolkning att det skulle vara ett
sammanfattningsbetyg?

Ulla Tillander: Diskussioner fördes om det men det fanns sakkunniga på
departementet som varit med från SI A-utredningen till läroplansbeslutet och
läroplanens utformning. Det fanns både politiskt sakkunniga och andra
sakkunniga som varit med om hela händelseförloppet.

Gunnar Biörck: På grund av otillräcklig spetsfundighet från min sida och
mera av allmän medmänsklighet vill jag fråga följande: betraktar sig Ulla
Tillander som offer för en otillfredsställande konsekvensanalys av lgr 80 med
avseende på betygsättningen under utredning och riksdagsbehandling i
förening med grundlagens bestämmelser om avlämnande av propositioner
och frånvaro av riksmöte under sommaren, och skulle hon under gynnsammare
förhållanden ha handlat annorlunda?

Ulla Tillander: Om vi hade haft bättre tid på oss och om riksdagen hade varit
samlad, hade vi gått till riksdagen för att få ett ändringsbeslut. Jag skrev i en
artikel i Svenska Dagbladet - före valet, naturligtvis - att vi hade för avsikt att
gå till riksdagen för att få frågan prövad och ge möjlighet för de skolor som så
ville att sätta betyg i enskilda ämnen. Det deklarerade vi också i
pressmeddelanden. Tiden var alltför knapp. Att det skulle bli ett val
utnyttjades dessutom på sitt sätt. Det är vi väl alla medvetna om från TV:s
reportage minte minst från de södra delarna av landet.

Olle Svensson: Vi tackar Ulla Tillander för att du velat ställa upp och ge oss
denna information som underlag för vårt beslutsfattande.

KU 1982/83:30

317

Bilaga 14

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Gösta Welander

PM angående kontroll av säkerhetspolisens verksamhet, m. m.

Enligt 2 § personalkontrollkungörelsen (1969:446) får i det register som
finns vid säkerhetsavdelningen (SÄK) föras in de uppgifter som behövs för
den särskilda polisverksamheten. En anteckning i registret får emellertid inte
göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller
på annat sätt har gett uttryck för politisk uppfattning.

2 § personalkontrollkungörelsen ändrades den 22 september 1972
(1972:505). Ändringen innebar att föreskrifter angående tillämpningen av
2 § skulle meddelas av regeringen.

I samband med ändringen av 2 § meddelade regeringen samma dag i en
skrivelse till rikspolisstyrelsen vissa bestämmelser angående inriktningen av
SÄK:s arbete. I skrivelsen läggs principerna fast för registreringen av
medlemmar i politiska organisationer som har våld på sitt program eller som
kan befaras använda våld för sina politiska syften.

Medlemmar i eller sympatisörer med utländska organisationer eller
grupper som kan befaras här i riket eller i andra stater bedriva eller ha
bedrivit politisk omstörtningsverksamhet, vari ingår utnyttjande av våld, hot
eller tvång som medel, skall registreras. Medlemmar i eller sympatisörer med
svenska politiska organisationer som enligt sina program skall verka för att
omvandla samhället med våld får registreras i säkerhetspolisens register
endast om vederbörande genom sina åtgärder har gett anledning till
misstanke att han kan vara beredd att delta i verksamhet som innebär fara för
rikets säkerhet eller som syftar till och är ägnad att med våld förändra det
demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende
stat.

Kungl. Maj:t utfärdade den 27 april 1973 tilläggsföreskrifter till 2 §
personalkontrollkungörelsen (kvalificerat hemliga). Dessa föreskrifter
ersattes av en förordning den 3 december 1981 med vissa bestämmelser om
verksamheten vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Förordningen,
som trädde i kraft den 1 januari 1982, är kvalificerat hemlig.

Det finns ett antal kontrollfunktioner inbyggda i systemet för att garantera
att givna föreskrifter följs.

I rikspolisstyrelsens styrelse ingår bl. a. sex lekmannarepresentanter.
Dessa är samtliga av hävd riksdagsledamöter. De har full insyn i SÄK:s
verksamhet och ett avgörande inflytande på frågor om att lämna ut uppgifter
ur SÄK:s register. De närmare reglerna om utlämnande av uppgifter ur
registret finns i 11-15 §§ personalkontrollkungörelsen.

KU 1982/83:30

318

JO och JK har oinskränkta möjligheter till insyn i SÄK:s verksamhet och
begagnar sig regelbundet härav. JO har vid flera tillfällen efter ingående
granskning avvisat påståenden om politisk åsiktsregistrering (se t. ex. JO:s
ämbetsberättelse 1973 s. 43 och 1976/77 s. 49. Se även JK:s beslut den 24
november 1978 och JO:s beslut den 25 januari 1979.)

En ytterligare kontrollfunktion utövas av justitieministern, som tillsammans
med statssekreteraren i Ju, en statssekreterare i SB samt chefen för
polisenheten i Ju regelbundet sammanträffar med rikspolischefen och chefen
för SÄK. Vid dessa sammanträffanden gås aktuella ärenden igenom. En del
av dessa sammanträffanden sker i samband med besök på SÄK, varvid en
närmare genomgång av någon viss del av verksamheten äger rum.
Personalkontrollen är en av de verksamhetsgrenar som ägnas särskild
uppmärksamhet. Genom stickprovskontroller och genomgång av akter och
annat material kontrolleras att regeringens särskilda föreskrifter följs.

Justitieutskottet har självfallet också möjligheter att kontrollera SÄK:s
verksamhet.

Riksdagen får anledning att ta ställning till SÄK:s verksamhet främst i
anslutning till JuU:s betänkande med anledning av budgetpropositionen. I
dessa betänkanden har personalkontrollinstitutet och därtill hörande frågor
behandlats vid ett flertal tillfällen under de senaste tio åren. Ett antal
motioner som utgår från att åsiktsregistrering förekommer har under stor
politisk enighet avstyrkts av utskottet och avslagits av riksdagen, t. ex. JuU
1979/80:3, 1979/80:31 och 1981/82:38.

I ett antal frågor och interpellationer under de senaste tio åren har vidare
justitieministrarna redogjort för regeringens inställning och för de garantier
av olika slag som finns till skydd för den enskildes integritet.

Presskonferensen den 3 februari 1983

I samband med regeringssammanträdet den 3 februari i år informerade
justitieministern regeringen om de iakttagelser som han hade gjort vid en
granskning av SÄK:s verksamhet. Denna granskning hade påbörjats under
hösten 1982 och var ett sätt för justitieministern att bilda sig en uppfattning
om och i så fall vilka förändringar som hade skett i SÄK:s verksamhet i
förhållande till de riktlinjer som hade lagts fast av den förra socialdemokratiska
regeringen.

Den bedömning som regeringen gjorde sammanfattades i sex punkter. De
angavs i ett pressmeddelande daterat 1983-02-03. Vid den presskonferens
som ägde rum samma dag i riksdagshuset utvecklade justitieministern
ytterligare de sex punkterna. Dessa är avsedda som ett åtgärdsprogram, att
tas upp med SÄK. På grund av den s. k. Elwinaffären valde justitieministern
att ge offentlighet åt sina iakttagelser från genomgången av SÄK i ett något
tidigare skede än som ursprungligen hade varit avsett.

KU 1982/83:30

319

F. n. pågår diskussioner med företrädare för rikspolisstyrelsen och de
fackliga organisationerna om genomförandet av de åtgärder som har
aktualiserats.

KU 1982/83:30

320

Bilaga 15

PM angående regeringens handläggning av vissa ärenden om undantag från
tätbebyggelseförbud

Kort översikt av gällande rätt på byggnadslagstiftningens område

Byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1981:872; BL) innehåller bestämmelser
om planläggning och byggande. Enligt 2 § BL skall grunddragen för
markens användning i en kommun anges i en generalplan. För flera
kommuners gemensamma planläggning upprättas en regionplan (3 § BL).
När det behövs för den närmare regleringen, skall det genom kommunens
försorg upprättas stadsplan (27 § BL) eller, när det visserligen inte behövs
stadsplan men det ändå behövs en mer detaljerad reglering av bebyggelsen,
byggnadsplan (107 § BL).

Byggnadsverksamheten inom ett område som inte ingår i stadsplan eller
byggnadsplan regleras genom utomplansbestämmelser som utfärdas av
regeringen (77 § BL). Sådana har utfärdats i bl. a. 29 § byggnadsstadgan
(1959:612, omtryckt 1981:873; BS). Nybyggnad får inte ske i strid mot
utomplansbestämmelser (79 § BL).

För att mark skall få användas för bebyggelse förutsätts att den ur allmän
synpunkt är lämplig för ändamålet. Normalt sker en sådan prövning i
samband med planläggning, men prövningen kan, när det gäller tätbebyggelse
i mindre omfattning, också ske i samband med att en ansökan om
byggnadslov prövas (5 § BL).

Enligt 56 § 1 mom fjärde stycket BS får byggnadslov inte medges för
nybyggnad, som innefattar tätbebyggelse i BL:s mening. Förbudet gäller
dock inte 1) nybyggnad för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed
jämförligt behov och inte heller för 2) tätbebyggelse av mindre omfattning
enligt 5 § BL.

Dispens från förbudet mot nybyggnad som innebär tätbebyggelse kan
meddelas när det föreligger särskilda skäl. Dispens meddelas av länsstyrelsen
eller, efter beslut av länsstyrelsen i vissa fall, av byggnadsnämnden. Om
länsstyrelsen eller byggnadsnämnden skulle meddela en sådan dispens och
dispensen skulle kunna inverka på någon grannes rätt, skall dock grannen
först beredas tillfälle att yttra sig innan tillståndet ges (67 § BS).

Undantaget för ”tätbebyggelse i mindre omfattning” i 5 § BL och 56 § BS
infördes först genom lagstiftning 1977 och trädde i kraft den 1 juli 1977.
Enligt övergångsbestämmelser skall de nya reglerna inte tillämpas i ärenden
som anhängiggjorts i första instans före ikraftträdandet.

En utförligare redogörelse för gällande rätt på byggnadslagstiftningens
område finns i konstitutionsutskottets betänkande 1977/78:35
(s. 110-116).

KU 1982/83:30

321

Något om den fysiska riksplaneringen

Genom riksdagsbeslut 1972 uppställdes särskilda riktlinjer för fritidsbebyggelse
inom vissa avgränsade områden av landet, bl. a. kusterna.
Riktlinjerna syftar till att betona behovet av planering och återhållsamhet
med fritidsbebyggelse i dessa områden. Riksdagen beslöt 1979 om vissa
mindre ändringar av riktlinjerna. Enligt 1979 års beslut skall det för de
högexploaterade kusterna, till vilket område bl. a. Nynäshamn hör, gälla att
enskild fritidsbebyggelse i princip bör medges endast i form av mindre
kompletteringar av befintlig bebyggelse.

Riktlinjerna har ansetts gälla för de statliga myndigheterna. Formellt sett
gäller de däremot inte för kommunerna, även om det förutsätts att också
kommunerna beaktar dem.

En utförligare redovisning av riksdagens beslut i frågor om den fysiska
riksplaneringen finns i konstitutionsutskottets betänkande 1980/81:25
(s. 28 ff och 179 ff).

Regeringens handläggning av visst ärende om dispens från tätbebyggelseförbud
i Nynäshamn

Frågan rörde tillstånd att bygga ut en gäststuga på 15 m2 till 32 m2 i
Nynäshamns kommun. För området gäller utomplansbestämmelser. Området
berörs också av den fysiska riksplaneringens riktlinjer för högexploaterad
kust.

En fastighetsägare ansökte om tillstånd att bygga till en gäststuga på 15 m2
till 32 m2 på sin fastighet i Torö socken, Nynäshamns kommun. På
fastigheten fanns redan förutom gäststugan ett fritidshus på ca 40 m2, ett
båthus på ca 20 m2, en vedbod och en lekstuga. Tillbyggnaden innebar att
gäststugan skulle kompletteras med bl. a. kök, duschrum och wc.

Byggnadsnämnden avstyrkte ansökan med motiveringen att den tillbyggda
gäststugan skulle komma att utgöra en andra bostadsfastighet. Med
hänvisning till bebyggelsesituationen på fastigheten och gällande riktlinjer i
den av kommunen antagna kommunöversikten fann nämnden att den
föreslagna tillbyggnaden skulle vara olämplig ur allmän synpunkt. Ansökan
avslogs sålunda.

Länsstyrelsen konstaterade i sitt beslut den 22 april 1981 att utomplansbestämmelser
gällde för området och att därför förbud rådde mot nybyggnad
som innefattade tätbebyggelse. Länsstyrelsen fann att den föreslagna
gäststugan föll under tätbebyggelseförbudet. Vidare fann länsstyrelsen att
det under rådande bebyggelsesituation - med fyra komplementbyggnader
förutom huvudbyggnaden - såväl på fastigheten som i bebyggelseområdet i
övrigt var olämpligt från allmän synpunkt att tillföra gäststugan funktioner
som fanns i huvudbyggnaden. Länsstyrelsen delade också byggnadsnämn -

21 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

322

dens bedömning att den tillbyggda gäststugan skulle komma att utgöra en
andra huvudbyggnad på fastigheten. Länsstyrelsen fann därför att särskilda
skäl för undantag från tätbebyggelseförbudet inte fanns och lämnade
ansökningen utan bifall.

I sin besvärsskrivelse till regeringen anförde fastighetsägaren bl. a. att
avsikten med tillbyggnaden var att bereda sommarvistelse för hennes
föräldrar, som tidigare ägt fastigheten men överlåtit den till henne och
hennes familj. Det var inte fråga om någon planerad permanent bosättning
för någon av familjerna.

I sitt beslut den 16 september 1982 (dnr P1 1102/81) konstaterade
regeringen (bostadsdepartementet) att fastigheten berörs av den fysiska
riksplaneringens riktlinjer för högexploaterad kust, vilket bl. a. innebär att
enskild fritidsbebyggelse som regel inte bör tillkomma annat än i form av
mindre kompletteringar av befintlig bebyggelse. Regeringen delade myndigheternas
bedömning att den tillbyggda gäststugan blir ett självständigt
fritidshus och att det därför krävs dispens för tillbyggnaden. I sin
dispensprövning gjorde regeringen följande bedömning.

Avsikten med tillbyggnaden är att möjliggöra ett flergenerationsboende
på en tomt som redan tagits i anspråk för fritidsboende. Den tillbyggda
gäststugan ligger i sådan anslutning till det befintliga fritidshuset att
byggnaderna kompletterar varandra på ett naturligt sätt inom den gemensamma
tomtplatsen. Med hänsyn till det anförda och då det inte finns några
motstående allmänna intressen som utgör hinder mot byggnadsföretaget
anser regeringen att det i detta fall finns särskilda skäl att medge dispens.
Besvären skall således bifallas.

Beslutet är undertecknat av statsrådet Birgit Friggebo.

Samma dag beviljade regeringen dispens i ett liknande ärende om
tillbyggnad på en fritidstomt.

I anledning av båda besluten gick bostadsdepartementet ut med ett
pressmeddelande (1982:49) vilket bifogas i utdrag. (Underbilaga.)

Regeringens handläggning av visst ärende om dispens från tätbebyggelseförbud
i Munkedals kommun (fastigheten Bråland 3:1)

Saken gällde tillstånd att uppföra ett bostadshus på en fastighet i
Munkedals kommun. Fastigheten är belägen inom ett område där utomplansbestämmelser
äger tillämpning.

Ägaren, (G), till fastigheten Bråland 3:1 i Foss socken, Munkedals
kommun, ansökte hos byggnadsnämnden om förhandsbesked avseende
uppförande av ett bostadshus på fastigheten. Den planerade byggnaden var
avsedd som bostad åt en person som skulle sköta bevakning och arbeten vid
Brålands Laxfiske. Brålands Laxfiske var en av G bedriven rörelse, vars

KU 1982/83:30

323

verksamhet främst bestod av upplåtelse av fiskerätt till sportfiskare.

Byggnadsnämnden beslöt den 15 februari 1977 att lämna s. k. negativt
förhandsbesked, dvs. avslå G:s ansökan.

Länsstyrelsen konstaterade i beslut den 31 augusti 1977 att byggnadsföretaget
skulle innefatta tätbebyggelse och att byggnadsnämndens beslut fick
anses innefatta vägrad dispens från tätbebyggelseförbudet. När det gäller
frågan om Brålands Laxfiske kunde omfattas av undantagsregeln i 56 §
lmom. fjärde stycket BS, enligt vilken nybyggnad för fiskets behov inte
omfattas av tätbebyggelseförbudet, anförde länsstyrelsen att oavsett om
rörelsen hade sådan omfattning att den utgjorde G:s huvudsakliga förvärvsarbete
så var den ändå baserad på sportfiske. Enligt länsstyrelsens mening
var därför undantagsregeln inte tillämplig i G:s fall. Länsstyrelsen gick
därefter över till att pröva om särskilda skäl att meddela dispens enligt 67 §
BS förelåg. Länsstyrelsen anförde därvid att det inte påståtts att byggnaden
av bevakningsskäl e. d. måste vara belägen på eller i direkt anslutning till den
eller de fastigheter där fisket bedrivs. Länsstyrelsen fann inte heller i övrigt
att det framkommit några omständigheter som kunde utgöra särskilda skäl
för dispens och lämnade därför ansökningen utan bifall.

I sina besvär till regeringen (bostadsdepartementet) anförde G att han
behövde hjälp med bevakning av sin laxfiskeanläggning, fångst av avelslax
och uppodling av laxungar. Av ett yttrande från fiskerikonsulenten framgick
att byggnaden var nödvändig för driften vid anläggningen och av ett
granskningsyttrande till byggnadsnämnden från den berörda stadsarkitekten
att det inte förelåg hinder mot byggnadsföretaget ur plansynpunkt under
förutsättning att vatten, avlopp och vägutfart kunde ordnas på godtagbart
sätt. Under åberopande härav och av omständigheterna i övrigt fann
regeringen i beslut den 28 december 1978 särskilda skäl föreligga att medge
undantag från tätbebyggelseförbudet.

Då länsstyrelsen i sitt beslut inte tagit ställning till erforderligt tillstånd med
hänsyn till väglagens bestämmelser återförvisade regeringen ärendet till
länsstyrelsen för fortsatt handläggning. - Regeringens beslut var undertecknat
av statsrådet Birgit Friggebo.

Efter regeringens beslut har en tomt avstyckats från G:s fastighet Bråland
3:1. Den nya fastigheten har beteckningen Bråland 3:24.

I ärendet uppkom även fråga om grannes hörande i denna typ av
dispensärenden. Justitiekanslern (JK) har i beslut den 30 september 1982
konstaterat att gällande föreskrifter om grannes hörande inte har iakttagits
vid beredningen i regeringskansliet och att detta utgjort en brist i
handläggningen. Med anledning av att regeringskansliet vid tidpunkten för
JK:s granskning infört nya handläggningsrutiner lät JK det bero med viss
anmärkning. Denna fråga berörs inte vidare i promemorian.

KU 1982/83:30

324

Underbilaga

Utdrag ur pressmeddelande 1982:49 av den 16 september 1982

Lättare att bygga fritidshus

Regeringen vill göra det lättare för människor att utan alltför stora
kostnader skaffa ett fritidshus i attraktiva områden såsom t. ex. Stockholms
skärgård. Dock är behovet att hushålla med marken stort just i sådana
områden. Det ligger ett stort socialt värde i att flera generationer kan bo
tillsammans på en fastighet. Regeringen vill därför göra det möjligt att få
bygga ytterligare något hus för fritidsboende i anslutning till ett redan
befintligt fritidshus.

Därför har regeringen i dag givit tillstånd till två fritidshus på samma tomt.
I ett fall var det fråga om att ändra en gäststuga till ett fritidshus på 32 kvm
med kök, dusch och wc. I ett annat fall gällde det ett helt nytt hus på ca 64
kvm. Båda husen låg intill befintliga fritidshus på tomterna. Avsikten med
byggena var att föräldrar ville ge sina barn och deras familjer möjlighet att ha
egna hushåll på fritidstomterna.

Den här typen av lösningar bör kunna vara möjlig om husen har en
gemensam tomtplats så att mer mark inte behöver tas i anspråk. Den nya
byggnaden skall vara avsedd att komplettera det befintliga huset med
ytterligare en bostad för familjens behov. Självfallet gäller detta bara under
förutsättning att tomtplatsen har sådan utformning och sådant läge att det
nya huset inte medför olägenheter med hänsyn till omgivningen. I de
ifrågavarande ärendena var det utrett att inga sådana olägenheter förelåg.

KU 1982/83:30

325

Bilaga 16 A

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av generaldirektör Anders Forsse,
SIDA den 12 april 1983 angående vissa frågor rörande biståndsprojektet Bai
Bang

Olle Svensson: Vi hälsar generaldirektör Anders Forsse välkommen. Vi har
ett granskningsärende om ifrågasatt tvångsrekrytering av arbetskraft till det
svenska biståndsprojektet Bai Bang och om vissa uttalanden som gjorts från
regeringssidan i det fallet. Det vore värdefullt att få en orientering från
ämbetsverket. Innan jag lämnar ordet fritt för frågor överlämnar jag därför
ordet till den vi har kallat.

Anders Forsse: Jag skall naturligtvis försöka vara kortfattad och tänkte
spontant bara uppehålla mig vid tre spörsmål för att sedan försöka svara på
frågor.

Först och främst vill jag nämna litet om bakgrunden till det här pappersoch
massakomplexet. Sverige började lämna utvecklingsbistånd i konventionell
bemärkelse till Vietnam 1973, då kriget mellan Förenta staterna och
Nordvietnam hade avslutats. Redan tidigare hade vietnameserna resonerat
om sin önskan att få bistånd på industriområdet och då i synnerhet på
pappers- och massaområdet. Man hade gjort en del sonderingar i förväg,
men fr. o. m. 1973 började planeringen på allvar för ett sådant här pappersoch
massakombinat, som det då kallades. Det kom att förläggas till en liten
ort på den nordvietnamesiska landsbygden som heter Bai Bang - därav
namnet på projektet. Bai Bang ligger i en provins som heter Vinh Phu.
Därför kallas projektet också Vinh Phu-projektet. 1974 slöt den dåvarande
svenska regeringen ett avtal med den vietnamesiska regeringen om detta
projekt. Jag var förresten själv med om avtalsförhandlingarna.

Avtalet gick ut på att Sverige skulle lämna visst närmare beskrivet stöd i
form av konsulttjänster och materiel till det här projektet, så att det kunde
uppföras och bli i stånd att producera papper och massa till en volym av
ungefär 50 000 ton massa och 50 000 ton papper. Siffrorna stämmer inte
riktigt men på ett ungefär. Man tänkte sig då att det skulle blir klart 1979.
Den högsta kostnad som var förutsedd - den var inte avtalsfäst men förutsågs
i en budget som knöts till avtalet - var 750 milj. kr. Verkligheten blev den,
som jag tror att utskottets ledamöter har sig bekant, att projektet blev färdigt
1982. Det invigdes i november 1982 och kostade 1 390 milj. kr., alltså inte
dubbelt så mycket men en bit under dubbelt så mycket som man från början
hade tänkt.

Projektet är färdigt i den meningen att industrianläggningen finns där och
rent tekniskt kan producera i planerad omfattning. Åtskilliga problem
kvarstår emellertid innan man kan räkna med att det här projektet
stadigvarande kan fungera på det sätt som är avsett. Problemen handlar om

KU 1982/83:30

326

råvarutillförsel, transporter, utbildning av personal - framför allt driftsledning.
Vi har f. n. ett driftstödsavtal med Vietnam, som går ut på att Sverige
skall lämna stöd för att klara ut också dessa andra problem.

Riksdag och regering gick för tre år sedan med på att det totala biståndet
till det här projektet, inkl. driftstöd och problemlösning, skulle få kosta 2 000
milj. kr. Därav har vi nu använt ungefär 1 700 milj. kr. Det inkluderar alltså
en investering på 1 390 miljoner, som jag nämnde, och driftstöd och stöd i
form av råvarutillförsel, som ju har lämnats därutöver. Återstoden av dessa
pengar, som alltså inte har använts ännu, hoppas vi få regeringens
medverkan till att få använda för fortsatt driftstöd under ytterligare en
tvåårsperiod. Vi anser oss alltså ha sparat in närmare 300 miljoner inom
2 000-miljonersramen. Vi trodde det skulle gå, men det har det inte gjort,
och vi hoppas få använda dessa inbesparade medel för fortsatt driftstöd. Min
egen bedömning är - den gäller ännu så länge inte för regeringen eller ens för
SIDA:s styrelse - att det kommer att behövas fortsatt driftstöd under lång tid
för att anläggningen skall kunna fungera.

Detta är det största biståndsprojekt i konventionell mening som staten
någonsin har gett sig in på, och det är ett av de största industriprojekt som
finns i Sydostasien. Det låter mycket, men jag vill också säga att för ett
svenskt företag i denna bransch är den här anläggningen vad man brukar
kalla för småpotatis. Det finns knappast något svenskt företag i den här
branschen som i dag skulle ge sig in på ett så här litet projekt. Man resonerar i
termer av 200 000 å 300 000-400 000 ton om året. Det är sådana projekt som
svenska företag ger sig in på att bygga exempelvis i Brasilien. Bai Bang är
alltså ett litet projekt. Det är helt olika proportioner som gäller i Sydostasien
och i Sverige i detta avseende.

Man kan fråga sig varför vi gav oss in på ett sådant här stort projekt. SIDA
har ju inte någon erfarenhet - och bör inte heller ha det - då det gäller att
planera och genomföra industriprojekt annat än som finansiär och allmän
övervakare. Det tycker jag inte är så konstigt, eftersom det närmast är
självfallet att en statlig biståndsmyndighet inte skall hålla på med det
tekniska genomförandet - det måste anförtros åt företagen. Det bör sägas att
i den mån genomförandet skulle anförtros svenska företag, vilket väl får
anses som naturligt för att inte säga ofrånkomligt, fanns det knappast någon
mindre enhet än denna som man kunde ge sig på. I betraktande av
vietnamesiska förhållanden hade det möjligen varit att föredra att ha ännu
mindre enheter, t. ex. 5 000-10 000 tons enheter, dvs. ungefär en tiondel så
stora som Bai Bang. Det klarar inte vi i Sverige, utan det hade i så fall blivit en
fråga för t. ex. kinesiska biståndsgivare.

Det fanns alltså goda skäl för att man valde just den här kalibern. F. ö.
insåg inte vietnameserna, då vi slöt avtalet, att även denna kaliber var mycket
för stor för dem själva. De ville i själva verket ha en mycket större anläggning
än den som sedan kom till stånd. 50 000 ton om året kan man säga var
resultatet av en ganska seg vietnamesisk-svensk dragkamp. Man kan

KU 1982/83:30

327

naturligtvis i efterhand fundera över om denna dragkamp slutade på det
optimala sättet eller på något annat sätt. Men det är inte mycket att göra åt
detta nu. Jag kan emellertid konstatera att detta att sköta och driva
anläggningen överstiger dagens vietnamesiska förmåga. Då talar jag om
organisatorisk och administrativ kapacitet.

Det krävs alltså, som jag nämnde, fortsatt svenskt stöd lång tid framåt. Det
behöver i och för sig inte bli dyrt. Det handlar mest om att finansiera en
personalinsats i det här projektet åtskilliga år framåt, t. ex. under tio år
framåt eller något sådant.

Det handlar också egentligen om ett slags samhällsomdaning. Genom
detta projekt ökar tillgången på papper i Vietnam med mellan 60 och 100 %.
Varje invånare i Vietnam kommer alltså att få avsevärt mycket mer papper
till sitt förfogande. Det handlar om en höjning från ungefär 2 kg till ungefär 3
kg per invånare och år. I Sverige är tillgången på papper betydligt över 200 kg
per invånare och år, så det är ändå inte fråga om några stora siffror.

Det handlar också i hög grad om en omdaning av hela den bygd där
projektet ligger. Det är en även för vietnamesiska förhållanden efterbliven
bygd, där jordmånen är dålig och befolkningen ganska gles och där väldigt
mycket krävs i form av utbildning och tillförsel av ytterligare arbetskraft och i
form av ett mer rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser än f. n. Vi har
numera, kanske litet grand i efterhand, förstått - när jag säger vi talar jag om
SIDA och i viss mån om de svenska regeringar som har engagerats i detta - att
det även är fråga om någon form av landsbygdsutveckling och inte bara om
att producera en viss kvantitet av papper.

Så långt bakgrunden till projektet.

Den andra frågan som jag skall beröra gäller det sätt varpå vietnameserna
allokerar den tillgängliga arbetskraften till olika aktiviteter i landet. Då
tänker jag inte bara på de svenskstödda aktiviteterna utan över huvud taget
på hur man använder arbetskraft i Vietnam.

Vietnam är en kommuniststyrd stat med ett centraliserat beslutssystem.
Man använder inte i princip arbetsmarknadsmässiga kriterier för att styra
resurser, utan man använder en beslutsapparat på i princip samma sätt som
gäller i Kina, Sovjet och åtskilliga östeuropeiska stater. I Vietnam går det
alltså till så att den resurs det här är fråga om och som är intressant för
konstitutionsutskottet, dvs. arbetskraft, helt enkelt dirigeras åt olika håll till
olika verksamheter. Det är ett helt normalt inslag i det vietnamesiska
samhället. Det går f. ö. till på samma sätt i Laos, där SIDA också är
engagerad.

Utrikesministern har i ett svar till Margaretha af Ugglas i plenum redovisat
en del detaljer i detta sammanhang, som jag kanske får hänvisa till och inte
nu behöver upprepa.

När det så gäller den tredje frågan som jag skall ta upp, nämligen hur den
vietnamesiska metoden - som alltså är generell - har tillämpats på Bai
Bang-projektet, vill jag nämna att i det avtal vi slöt 1974 förutsågs att alla

KU 1982/83:30

328

resurser för projektet Bai Bang som inte ställdes till förfogande av svenska
regeringen skulle ställas till förfogande av den vietnamesiska regeringen. Dit
hörde - förutom tomtmark, en del byggnadsmaterial och en del arbetsledning
- naturligtvis arbetskraft. Huvuddelen av arbetskraften i projektet, om
man räknar efter huvuden, har naturligtvis ställts till förfogande av den
vietnamesiska regeringen. Det har då skett på alldeles samma sätt som gäller
för alla andra vietnamesiska verksamheter. Det förhållandet att Sverige har
stött det här projektet har varit i princip ovidkommande för den frågan.
Detta förklarar enligt min mening statsrådet Roine Carlssons yttrande i
pressen, att det här är en vietnamesisk angelägenhet. Det är helt enkelt enligt
projekta vtalet ett vietnamesiskt åliggande att förse projektet med arbetskraft.
Vi har många gånger haft anledning att vara missnöjda med det sätt på
vilket vietnameserna fullgjort detta åliggande. Det har visat sig svårt att finna
arbetskraft för alla de verksamheter som Vietnam har engagerat sig i. Vi har
ibland inte fått fram den arbetskraft vi ansett behövlig - i varje fall inte i rätt
tid. Vi har ofta fått göra påminnelser och ibland som villkor för förnyelse eller
förlängning av avtalet fått kräva att vietnameserna skulle sköta sig bättre på
den här punkten.

Bakgrunden till våra klagomål, som varit berättigade, har varit att
vietnameserna, som sagt, har många olika aktiviteter för vilka det behövs
arbetskraft. Vidare har provinsen Vinh Phu och orten Bai Bang inte
framstått som särskilt attraktiva för vietnamesisk arbetskraft. Man har helt
enkelt inte brytt sig om de direktiv man fått att komma dit. Alla som
dirigerats dit har inte dykt upp. Vietnamesiska myndigheter har varit tröga i
det här avseendet och kanske föredragit att försöka tillgodose andra
aktiviteter. Det har hänt att personal som dykt upp i Bai Bang har
avvikit.

På något stadium visade det sig också att levnadsförhållandena för
arbetskraften i Bai Bang var sådana att de direkt påverkade förmågan att
göra ett hyggligt jobb. För att uttrycka det enkelt och kansle litet drastiskt
kan jag tala om att jag själv 1980 såg att en del av personalen - det var i
huvudsak kvinnlig arbetskraft som användes för byggnadsarbeten - såg
ledsen och mager ut. Vi genomdrev efter en del diskussioner med
vietnameserna att denna personal skulle förses med mat - f. ö. bekostad av
medel som redan på förhand var ställda till projektets förfogande. En del av
de medel som var så att säga öronmärkta för det här projektet användes för
att driva en kantin, ett värdshus, som fungerade som en personalrestaurang.
Detta gav snabba och goda resultat. Det arbetades helt enkelt bättre efter
detta.

Däremot har vi aldrig någonsin haft en känsla av eller fått något intryck av
att personalen i Bai Bang skulle vara tvungen att arbeta där i den meningen
att den på något sätt skulle bestraffas om den avvek, eller att den skulle vara
försedd med tillsyningsmän av någon typ som tvingade den att fungera. Vi vet
inte vad som har hänt med den personal som har avvikit utan myndigheternas

KU 1982/83:30

329

medverkan. Vi känner inte till att någon av dem skulle ha bestraffats. Vi har
aldrig haft en känsla av att den personal som arbetat i Bai Bang har arbetat
under förhållanden som skulle kunna jämställas med fångars eller något
sådant.

Även med risk att vara ovidkommande får jag väl berätta att jag vid ett
liknande projekt i Laos, där f. ö. diskussioner om tvångsarbetskraft också
har förekommit, hade tillfälle att göra intervjuer med folk som jag valde ut på
måfå. Givetvis fick det ske via tolk, men det var i alla fall jag som valde ut
intervjuoffren. Dessa människor tillhörde en tidigare militär formation som
hade stridit mot den nuvarande laotiska regeringen. Jag frågade dem om de
var tvungna att vara där. De svarade: Ja, vi har blivit hänvisade det här
arbetet. - Jag frågade: Om ni skulle smita härifrån, vad skulle då hända?
Ingenting skulle hända, svarade de, vi skulle återvända till de jordbruksbygder
där vi hör hemma.

Men där finns det inte någon jord och där är levnadsförhållandena så
dåliga att vi nog föredrar att stanna där vi är, där det trots allt finns litet mera
mat och något hyggligare levnadsförhållanden. - Detta kanske inte utan
vidare kan överföras på Vietnam, men jag tror att det finns ganska många
paralleller.

Herr ordförande! Jag slutar min genomgång här och står till förfogande för
utskottets utfrågning.

Anders Björck: Jag har några frågor om det som har föranlett detta ärendes
handläggning i konstitutionsutskottet, nämligen biträdande industriminister
Roine Carlssons uttalanden vid invigningen. Får jag fråga: Innan Roine
Carlsson förrättade invigningen, informerade SIDA honom eller frågade han
om denna rekrytering av arbetskraft som förekommer?

Anders Forsse: Ja och nej. I samband med invigningen kan jag inte erinra mig
att han ställde några frågor till mig eller någon av mina medarbetare i just
detta sammanhang. Men Roine Carlsson har i sin tidigare befattning ingått i
en rådgivande nämnd, som SIDA hade fram till 1979 eller 1980, tillsammans
med företagsrepresentanter för att ge oss råd beträffande detta projekt. Han
bör alltså ha känt väl till sådana frågor som på vad sätt olika resurser tillförs
projektet.

Anders Björck: Har man från denna regerings eller tidigare regeringars sida
ställt några frågor till SIDA om eventuell tvångsrekrytering av arbetskraft,
eller har SIDA-ledningen funnit det nödvändigt eller lämpligt att informera
regeringarna om denna typ av påståenden och förhållanden?

Anders Forsse: Med anledning av uppgifter som av och till har förekommit i
svensk press har vi haft kontakt i första hand med utrikesdepartementet i
denna fråga och redovisat de iakttagelser vi har gjort. Samtidigt har vi
understrukit, vilket vi också har gjort gentemot massmedia, att vi självfallet

2 2 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 30

KU 1982/83:30

330

skulle ha reagerat på något sätt om vi själva hade kunnat konstatera att
arbetskraften fanns på platsen under tvångsliknande förhållanden. Om det
hade varit fråga om kedjefångar eller människor som piskades till arbete
skulle vi ha reagerat alldeles oberoende av den inställning som en svensk
regering kunde ha haft.

Anders Björck: I en artikel i Dagens Nyheter den 19 december 1982 som är
författad av Mats Hådell och Jan Aschan, som ju båda har varit knutna till
Bai Bang-projektet på informationssidan, hävdar de att någon form av
tvångsarbete trots allt förekommer, även om man kan diskutera själva
etiketten. De hävdar att den officiella versionen som har förmedlats av bl. a.
Claes Leijon, som är SID A-ekonom i Hanoi, inte är riktigt korrekt. Detta är
en sak som har diskuterats länge, det är inte bara Roine Carlssons uttalanden
som har föranlett en debatt. Får jag fråga Anders Forsse: På vilka sätt har ni
under Bai Bang-projektet försökt kontrollera sanningshalten i dessa rykten?
Hur säkra är ni på er sak?

Anders Forsse: Det är väldigt svårt att svara specifikt på den frågan. Vi - dvs.
mina medarbetare på biståndskontoret i Hanoi och mina ledande medarbetare
på myndigheten här hemma - har tid efter annan tagit upp denna fråga
med vietnameserna, särskilt i samband med att vi har varit missnöjda med
deras prestationer. Vi har då frågat hur det går till att få fatt på folk. Vi har
fått svar, ibland ganska utförliga svar, som vi har uppfattat det, att det har
varit svårt att få folk att flytta dit, att man har sökt på olika håll i landet,
framför allt i deltat, där överbefolkningen är påfallande. Man har då erbjudit
folk de något bättre villkor som skulle gälla på denna avlägsna arbetsplats
jämfört med vad som gäller på andra, mera attraktiva platser. Som jag tror
att Mats Hådell framhöll i detta sammanhang, har personalen blivit lurad. En
del av de förmåner som utlovades arbetskraften har inte kommit den till del,
beroende, tror jag, mindre på illvilja eller ond vilja än på organisatorisk,
administrativ klantighet.

Anders Björck: Jag vill ställa ytterligare två frågor. Hur bedömer Anders
Forsse, som generaldirektör och chef för SIDA och med lång erfarenhet av
denna typ av rekrytering - projektet i sig är unikt - de rekryteringsmetoder
som man använder i Vietnam? Kan man kalla det för slavarbete? Om inte,
vad är den korrekta beteckningen?

Anders Forsse: Slavarbete är för mig liktydigt med att man tvingar en
människa med fysiskt våld att utföra ett visst arbete på en viss plats, och det
har det, enligt mitt bedömande, aldrig varit fråga om. Att denna form av
dirigering av arbetskraft sker med metoder som säkert inte skulle godkännas
i det svenska samhället sammanhänger med att det vietnamesiska samhället
har ett annat system än vi. Det tror jag att den svenska regeringen får
förutsättas ha accepterat, då vi en gång accepterade Vietnam som
programland.

KU 1982/83:30

331

Som biståndsmyndighet reagerar vi mot uppenbara brutaliteter och
användning av våld. Det gör vi i alla länder, vare sig det är fråga om Vietnam,
Mogambique eller Zimbabwe, men vi kan inte som biståndsmyndighet
ifrågasätta det samhällssystem som finns i landet.

Anders Björck: Gösta Edgren, som är statssekreterare i utrikesdepartementet,
har skrivit till ambassadör Ragnar Dromberg i Hanoi och bett att få
information om detta. Vi har fått en kopia av brevet. Jag vet inte om svaret
har kommit in ännu. Gösta Edgren ber att få det i god tid före de
förhandlingar som skall äga rum i maj 1983.

Anders Forsse: Jag har inte sett svaret.

Anders Björck: Svaret finns ännu inte?

Anders Forsse: Jag tror inte att svaret finns.

Kurt Ove Johansson: Lars-Olof Edström på SIDA har i en tidningsartikel
uttalat att SIDA drar en klar gräns i sitt biståndsarbete om folk tvingas till
arbete med militära medel eller med andra våldsmetoder. Är du beredd att
på denna punkt skriva under på vad han sagt?

Anders Forsse: Ja, helt klart.

Kurt Ove Johansson: Enligt andra uppgifter som också har förekommit i
tidningsartiklar var anställningsbehovet 1982 vid Bai Bang 700 personer.
Under en elvamånadersperiod från januari fram till början av december
lyckades man rekrytera 400 personer. Det saknades alltså 300 för att nå det
s. k. planmålet. Nu är antalet invånare, om jag förstått det rätt, i Vietnam
ungefär 60 miljoner. Om det hade förekommit tvångsrekrytering, tycker inte
du också att det vore egendomligt om man inte hade kunnat nå upp till
planmålet 700?

Anders Forsse: Hade man tillgripit fysiskt våld är det klart att man hade fått
dit hur många som helst.

Kurt Ove Johansson: Det styrker alltså det som du tidigare har sagt, att det
knappast kan vara fråga om tvångsrekrytering.

Bertil Fiskesjö: Vietnam är en stor militärmakt, starkast i regionen. Jag såg
någonstans en uppgift om att man använder militär för arbete av detta slag.
Har det förekommit vid denna skogs- och pappersanläggning?

Anders Forsse: Inte såvitt vi känner till vid själva industrianläggningen.
Däremot användes, såvitt jag vet, militär arbetskraft i någon utsträckning i
Harn Yen-området, som ligger 8-10 mil norr om Bai Bang. Det är ett
avverkningsområde som skall tillföra Bai Bang råvara. Där byggs det f. n.
bivägar i ganska stor omfattning, och där används, eller har tidigare använts,
åtminstone delvis militär arbetskraft. Det sker f. ö. överallt i landet. Man

KU 1982/83:30

332

använder armén för denna sortens anläggningsarbeten. F. ö. används också
vietnamesisk militär i Laos för samma ändamål.

Anders Björck: Får jag ställa en fråga om det uttalande som har gjorts, att
”om slavarbete förekommer eller inte är en intern vietnamesisk angelägenhet”,
för att citera tidningsuttalanden. Anser SIDA-chefen att slavarbete
eller inte i ett SID A-projekt är en intern angelägenhet för mottagarlandet? Anders

Forsse: Nej.

Anders Björck: Får jag då ställa ytterligare en fråga: Den referensgrupp som
det talades om tidigare, hur länge existerade den, vilken typ av information
fick den och hur arbetade den?

Anders Forsse: Den sammanträdde periodiskt här i Stockholm och företog
ett par resor till Vietnam för att studera projektet. Den var sammansatt, som
jag nämnde, av representanter för företag, tekniskt kunnande och facket.
Roine Carlsson ingick som facklig representant en tid. Det fanns också andra

sådana.

Lars Ernestam: Eftersom frågorna nu ställs mot bakgrund av det uttalande
som biträdande industriminister Roine Carlsson har gjort skulle jag vilja ha
ytterligare en precisering i fråga om arbetskraften, för det är ju den vi
diskuterar. Har SIDA någon klar bild av varifrån i Vietnam arbetskraften
kommer? Är det tidigare fiskare och jordbrukare i områden runt omkring,
relativt nära, eller finns det också personal från Sydvietnam?

Anders Forsse: Såvitt jag vet - jag måste vara litet vag på denna punkt -handlar det mest om personer från deltaområdet i norr kring Röda Floden,
söder om Bai Bang, men fortfarande i Nordvietnam. Det är alltså personal
som från början väsentligen är jordbrukare, risodlare. Som jag nämnde
används vid byggnadsarbeten i stor utsträckning kvinnlig arbetskraft. Det är
ganska vanligt i Vietnam, exempelvis vid vägbyggen.

Nils Berndtson: Finns det några motsvarigheter i andra länder där man gör
kraftansträngningar i ett uppbyggnadsskede eller efter krigshärjningar,
beträffande sättet att rekrytera arbetskraft.

Anders Forsse: I alla de länder där man har en centraldirigerad ekonomi, en
ekonomi som inte bygger på ekonomiska incitament utan på beslut i en
central apparat, är detta regel. I Vietnam, Laos, Mozambique, Angola - om
vi nu kan säga att Angola över huvud taget fungerar - är det denna modell
som tillämpas, naturligtvis med modifikationer och nyanser av alla möjliga
slag. Dessa modifikationer och nyanser beror nog framför allt på att systemet
inte fungerar - folk ställer inte upp, smiter eller modifierar systemet på något
annat sätt.

KU 1982/83:30

333

Nils Berndtson: Kan det förhållandet att Sverige självt har fått pressa på för
att få fram nödvändig arbetskraft för att fortsätta biståndet ha påverkat
myndigheterna att försöka få fram arbetskraft så snabbt som möjligt?

Anders Forsse: Nej, jag tror inte att myndigheternas sätt att driva fram
arbetskraft har påverkats av våra påminnelser. Det finns också andra
biståndsgivare i landet som har haft precis samma problem. Det gäller
framför allt ryssar och polacker men också danskar och tidigare norrmän. Jag
föreställer mig att de rent vietnamesiska aktiviteterna har mött samma
problem. Det har alltså varit ett allmänt tryck på myndigheterna att få fram
arbetskraft till alla möjliga verksamheter. Jag tror inte att man har gjort
någon särskild ansträngning för vår del i detta avseende. I många andra
avseenden har man faktiskt gjort det, men inte i detta.

Olle Svensson: Kan vi då anse frågestunden avslutad?

Jag ber att få tacka generaldirektören för att vi har fått dessa muntliga
redogörelser och svar, som underlättar vårt arbete.

KU 1982/83:30

334

Bilaga 16 B

Utfrågning inför konstitutionsutskottet av statsrådet Roine Carlsson den 19
april 1983 angående vissa frågor rörande biståndsprojektet Bai Bang

Olle Svensson: Vi har ett ärende anmält som rör Bai Bang-projektet och
närmast vissa uttalanden som avser rekryteringen av arbetskraft.

Anders Björck: Enligt vad som upplysts oss av Anders Forsse har Roine
Carlsson tidigare suttit i någon referensgrupp för Bai Bang-projektet,
förmodligen i egenskap av förbundsordförande i Pappers. Har ni i den
referensgruppen fått någon information om hur arbetskraft har rekryterats
till projektet?

Roine Carlsson: Har Anders Forsse lämnat en sådan uppgift måste jag tyvärr
korrigera honom. Roine Carlsson har inte suttit i någon referensgrupp. En
fackföreningsordförande från Vargön, som sedermera blev förhandlingsombudsman
i förbundet, har däremot ingått i en referensgrupp kring Bai
Bang-projektet.

Anders Björck: Det var alltså vad Anders Forsse sade, men det är möjligt att
han har fel.

Roine Carlsson har uttalat följande enligt bl. a. Dagens Nyheter den 29/11,
och såvitt jag förstår har det icke dementerats: ”Vi har ingen anledning att ta
ställning till hur vietnameserna löser problemet med att rekrytera arbetskraft.
Det är en intern vietnamesisk angelägenhet.” Är det ett korrekt
uttalande?

Roine Carlsson: Nej, det är inte ett korrekt uttalande. Jag har inte för vana
att spela in på band vad som sägs vid presskonferenser. Jag skall något
kommentera bakgrunden.

Innan jag åkte ner till invigningen av Bai Bang fick jag av företrädare för
utrikesdepartementet en genomgång av hur projektet har utvecklats och
vilka olösta frågor som fanns kvar och vilka de aktuella problemen var. Vid
ankomsten till Hanoi fick jag återigen en genomgång av detta av ambassadören,
av SIDA-personal och av projektledningen. Därefter följde olika
diskussioner med presidenten, med ordföranden och en serie vice ordförande
i statsrådet och ett antal ministrar.

Det var framför allt en stor fråga som var föremål för oupphörliga
diskussioner, och det var betydelsen av en säker och kontinuerlig råvarutillförsel
till fabriken för att man skulle kunna fylla produktionsmålen och
kunna förmedla det skolbokspapper ut till skolorna som var slutprodukten.

Det har visat sig under projektets gång, som jag har följt - dock icke i

KU 1982/83:30

335

någon referensgrupp utan av allmänt intresse för denna typ av verksamhet
ända från början - att tillverkningen och råvarutillförseln skulle erbjuda
speciella svårigheter. Det fanns tecken som tydde på att trots att vietnameserna
ansträngde sig till det yttersta behövde vi ytterligare understryka
behovet av en säker och trygg råvarutillförsel till fabriken. Vid de
genomgångar som jag nämnde tidigare var det ett genomgående tema.

Innan jag fortsätter vill jag informera om att jag för ett antal år sedan
gjorde ett besök i Bai Bang på SIDA:s uppdrag och ägnade en stor del av min
tid åt de skogsområden där avverkningarna pågick eller förbereddes. Jag fick
ett mycket bestämt intryck redan då av att arbetet drevs enligt de åtaganden
och intentioner som fanns i projektet. Jag hade otaliga tillfällen till
diskussioner med de vietnamesiska skogsarbetarna och dem som ledde
skogsavverkningarna både på svensk och på vietnamesisk sida.

När sedan den aktuella frågan ställdes vid presskonferensen av en
journalist svarade jag mot bakgrund av att jag under hela mitt besök i
Vietnam vid invigningstillfället haft dessa diskussioner med företrädare för
regeringen om betydelsen av ett kontinuerligt och uthålligt inflöde av
skogsråvara. När jag fick en fråga om slavarbete, som journalisten uttryckte
det, svarade jag mot bakgrund av den kunskap som förmedlats från
utrikesdepartementet och SIDA, att det inte fanns någonting som hade givit
mig ett sådant intryck och att jag hade den mycket bestämda uppfattningen
att projektet drevs efter de intentioner som Sverige och Vietnam har
formulerat för hur arbetet skall bedrivas.

Anders Björck: En artikel i Dagens Nyheter ger en helt annan version av vad
du har sagt. Du har alltså blivit totalt missförstådd, och du har inte
dementerat det såvitt jag vet.

Roine Carlsson: Jag har inte för regel att dementera vad som kan vara
missförstånd i tidningarna. Jag vill ägna min tid åt att försöka driva arbetet så
effektivt som möjligt och vill inte ägna tiden åt att dementera uppgifter i
tidningarna.

Anders Björck: Detta innebär alltså att ditt uttalande står fast. Det har icke
dementerats, och det har väckt stor uppmärksamhet att en svensk
regeringsledamot uppenbarligen tycker att det inte spelar någon roll ur
svensk synpunkt om vietnameserna använder slavarbetskraft eller inte.
Tycker du att det är en rimlig ordning?

Roine Carlsson: Att jag inte dementerar är inte detsamma som att jag
instämmer i vad en journalist skrivit efter en presskonferens. Min reaktion
var att jag under hela min vistelse i Vietnam inte fått det minsta intryck av att
någonting sådant här skulle förekomma, och jag tycker inte att jag som

KU 1982/83:30

336

representant för den svenska regeringen skall kommentera obestyrkta
påståenden av en journalist.

Anders Björck: Du vill inte dementera uppenbara felaktigheter - tror du inte
att det kan få negativa konsekvenser bl. a. på det sättet att vietnameserna
uppfattar det som ett carte blanche att eventuellt göra det som du tror inte
förekommer, nämligen att använda tvångsrekryterad arbetskraft?

Roine Carlsson: Jag har inte alls det intrycket av vietnameserna.

Anders Björck: Vi har här en stenograf som skriver ner exakt vad du säger.
Är det din uppfattning att vi under inga omständigheter kan acceptera att
man i Bai Bang-projektet använder tvångsrekryterad arbetskraft?

Roine Carlsson: Man skall komma ihåg att Sverige har valt detta land för att
genomföra ett omfattande biståndsprojekt. De diskussioner som har föregått
projektet må ha prövat olika aspekter innan man valde ut det landet. Sedan
ankommer det på både SIDA och vår ambassadör att tillse att intentionerna
fullföljs. Jag vägrar kategoriskt att över huvud taget kommentera en
obestyrkt uppgift av en journalist att det skulle förekomma slavarbete i
Vietnam. Innan jag vill kommentera en sådan uppgift må det föreligga någon
form av dokumentation. Det kravet har jag.

Anders Björck: Detta är ju inte några nya påståenden, utan rekryteringen har
diskuterats tidigare. Togs frågan upp vid den genomgång med UD som du
hade i förväg?

Roine Carlsson: Jag frågade UD om det hade inträffat någonting från det år
då jag var där nere och till nu som hade ändrat situationen och arbetet i
skogen, och jag fick det bestämda intrycket att så inte var fallet.

Anders Björck: Får jag ställa samma fråga till dig som till SIDA-chefen:
Anser du att slavarbete i ett SIDA-projekt är en intern angelägenhet för
mottagarlandet?

Roine Carlsson: Jag svarar återigen att den som gör ett påstående om att det
skulle förekomma slavarbete får inför mig dokumentera att det finns en
skälig misstanke om detta. Jag kommenterar inte frågor som är av mer
teoretisk natur. Jag kommenterar den situation som jag har upplevt och de
intryck jag har fått från det land jag besökt.

Anders Björck: Du vill inte svara ja eller nej på frågan, om slavarbete är
acceptabelt eller inte?

KU 1982/83:30

337

Roine Carlsson: Det är inte min uppgift att bedöma den saken.

Olle Svensson: Delar Roine Carlsson uppfattningen i det svar som lämnades
på svenska regeringens vägnar av utrikesminister Bodström? Det var väl
delgivet regeringen innan det lämnades?

Roine Carlsson: Ja visst.

Olle Svensson: Du står helt bakom det uttalande som gjordes av regeringens
representant?

Roine Carlsson: Ja.

Elisabeth Fleetwood: Du påstår att artikeln lägger ord i din mun som du inte
har uttalat. Hur stor betydelse anser du att pressen har för behandlingen av
våra samhällsfrågor?

Roine Carlsson: Jag förstår inte frågan.

Elisabeth Fleetwood: Vi är alla medvetna om att pressen har stor betydelse i
vårt samhälle. Du säger att du har blivit felciterad i den artikel som Anders
Björck hänvisade till. Då frågar jag vilken inställning du har till pressen.

Jag är nämligen litet förvånad över att du tycker att man kan låta en sådan
här sak bara passera. Hur stor respekt har du för samarbetet mellan pressen
och samhällsorganen?

Roine Carlsson: Jag kan inte riktigt förstå vad det har att göra med den här
situationen. Jag befinner mig där nere och tar del av ett projekt och
argumenterar med projektledningen kring betydelsen för projektets framgång
av en kontinuerlig tillförsel av råvara. Om sedan en journalist frågar mig
om slavarbete tycker jag inte att jag behöver kommentera ett helt obestyrkt
påstående, framför allt när jag befinner mig på ort och ställe. Fortfarande tar
jag mig friheten att kräva innan jag kommenterar en så allvarlig fråga, att
uppgifterna styrks på något sätt.

Elisabeth Fleetwood: Ju viktigare frågan är desto mer angeläget bör det väl
vara att den som sitter inne med information bidrar till att allmänheten får en
riktig uppfattning om sakförhållandet?

Roine Carlsson: När jag kom hem redovisade jag mina intryck från resan.
Det här påståendet får stå i luften. Jag har inte i min hantering av frågan
funnit minsta skäl för påståendet. Min information kommer från utrikesdepartementet
och SIDA och projektledningen. Det tillsammans gav mig det

KU 1982/83:30

338

intryck jag har redogjort för. För att jag skall kommentera påståendet måste
det finnas någon dokumentation som styrker det.

Bertil Fiskesjö: I anslutning till detta vill jag ställa frågan vad du anser att det
är för skillnad mellan det påstående som journalisten har gjort i tidningsartikeln
och det du skulle ha sagt och det du nyss har sagt här, nämligen att du
inte tar ställning till om slavarbete får förekomma eller inte i biståndsländer.

Roine Carlsson: Jag var utsänd av regeringen för invigning av Bai
Bang-projektet. Jag upprepar igen att det inte skulle vara rätt av mig att på en
presskonferens svara ja eller nej på en sådan här fråga innan jag över huvud
taget har den minsta dokumentation om förhållandena. Man måste också
tänka på mottagarlandet när man tar ställning till en sådan fråga. Jag tycker
inte det skulle vara lämpligt om jag vid en presskonferens kommenterade en
fråga om slavarbete, när den inte är på minsta sätt styrkt.

Bertil Fiskesjö: Det var egentligen inte svar på min fråga, nämligen vad det
var för skillnad mellan det av dig förnekade uttalandet och det uttalande du
gjorde som svar på Anders Björcks senaste fråga. Enligt min uppfattning är
det i grunden samma sak.

Karin Ahrland: Du har talat om påståenden eller rykten som inte är
bekräftade. Detta har ju slagits upp stort. Har regeringen gjort något för att
ta reda på de verkliga förhållandena?

Diskussioner har ju förekommit i Vietnam när du var där. Frågade du då
SIDA-folket eller ambassadören eller någon annan efteråt, när pressen inte
var med?

Roine Carlsson: Ja, det gjorde jag, och jag fick återigen bekräftat att de hade
inga informationer om att något sådant skulle förekomma.

Karin Ahrland: Har det hänt någonting här hemma?

Roine Carlsson: Här hemma har utrikesministern svarat på en fråga i
riksdagen.

Olle Svensson: Du ställer dig bakom det svar som regeringen har lämnat?
Roine Carlsson: Ja.

Olle Svensson: Frågestunden är avslutad. Jag ber att få tacka för svaren som
har lämnats och som ger ett underlag för den fortsatta bedömningen av
frågan.

KU 1982/83:30

339

Bilaga 17 A

RIKSDAGEN

FINANSUTSKOTTET

Utdrag ur

PROTOKOLL 1981/82:47 (8 bil.)
Sammanträdesdag: 1982-06-01

§47.2

Anmäls från socialutskottet inkommet protokollsut- Protokollsutdrag

drag (1981/82:28.8) med underrättelse om att rege- från SoU

ringen i regleringsbrev den 11 juni 1981 gjort vissa
ändringar i fördelningen av anslag beslutade av
riksdagen (bilaga 2).

Beslutar utskottet överlämna protokollsutdraget
till konstitutionsutskottet.

Denna paragraf förklaras omedelbart justerad.

Vid protokollet:

Gerd Håkanson

Justeras:

Eric Enlund

KU 1982/83:30

340

Bilaga 17 B

RIKSDAGEN

SOCIALUTSKOTTET

Utdrag ur

PROTOKOLL 1981/82:28
Sammanträdesdag: 1982-04-22

8 §

Utskottet beslutade att finansutskottet genom utdrag ur detta protokoll
skulle underrättas om följande.

För innevarande budgetår har riksdagen på femte huvudtiteln under
anslag J 9. Upplysning och information på alkoholområdet anvisat
20 850 000 kr. (prop. 1980/81:100 bil. 8, SoU 20, rskr. 213). Av detta belopp
har regeringen i regleringsbrev den 11 juni 1981 uppfört2 500 000 kr. under ett
annat anslag, nämligen anslaget J 6. Bidrag till alkoholpolikliniker och
vårdcentraler m. m. (se regleringsbrevet samt prop. 1981/82:100 bil. 8
s. 211). Beloppet härunder anslag J 6 upptagits som en post, vilken är avsedd
för utvecklingsarbete med samverkan mellan sjuk- och socialvård enligt
förslag av samordningsorganet för alkoholfrågor (SAMO). I detta avseende
står regleringsbrevet i överensstämmelse med riksdagens beslut.

KU 1982/83:30 341

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Granskningsarbetets omfattning och inriktning 1

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m. ... 2

Utskottets granskning 3

1. Regeringsskiftet 1982 3

2. Regeringens sammansättning och regeringskansliets organisation,
m. m 5

3. Remisser till lagrådet 8

4. Regeringens handläggning av utlänningslagstiftningen 10

5. Propositionsavlämnandet 13

6. Kärnvapenfri zon i Europa 14

7. Ubåtsincidenten i Hårsfjärden 17

8. Fyren Märket 23

9. Vapenexport till USA (DIVAD) 24

10. Utförsel av använt kärnbränsle 25

11. Vissa frågor rörande den statliga affärsverksamheten 26

12. Beslut om devalvering 1982 33

13. Vissa frågor rörande den ekonomiska uppgörelsen i samband

med bildandet av Svenskt Stål AB (SSAB), m. m 36

14. Serafimerlasarettéts portalbyggnader 37

15. Regeringens handläggning av de s. k. blockbetygen 39

16. Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet ....... 41

17. Regeringens handläggning av vissa ärenden om undantag från

tätbebyggelse 41

18. Arbetskraft till biståndsprojektet Bai Bang 43

19. Övriga frågor

a) Vissa regleringsbrev för budgetåret 1981/82 44

b) Ändring av belopp i budgetpropositionen genom rättelseblad . 44

Reservationer 47

Särskilda yttranden 55

KU 1982/83:30 342

Bilagedel

IA. Regeringsärenden år 1981 58

IB. Regeringsärenden år 1982 59

2. PM Regeringsskiftet i oktober 1982, upprättad av riksdagsdi- 60

rektören Sune K. Johansson

3A. Förordnande enligt 7 kap. 5 § RF (i kraft den 28 februari 1982) 63

3B. Antalet statssekreterare, informationssekreterare, politiskt

sakkunniga och riksdagsledamöter i regeringskansliet före och

efter regeringsskiftet 1982 66

4A. PM om remisser till lagrådet i 1982 års propositioner 67

4B. PM angående förfarandet vid lagrådsgranskningen 80

5. PM Regeringens handläggning av utlänningsärenden 90

6A. Utfrågning av statsminister Olof Palme 103

6B. Utfrågning av utrikesminister Lennart Bodström 121

6C. Utfrågning av ambassadör Lennart Eckerberg 137

6D- PM och vissa handlingar rörande kärnvapenfri zon 148

7. Utfrågning av ambassadör Sven Hirdmän 164

8. Utfrågning av förre handelsministern Björn Molin 172

9. PM angående tillstånd att utföra använt kärnbränsle 176

10A. PM angående regeringens möjligheter att utöva tillsyn över

statliga företag och myndigheter med affärsdrivande befogenheter
192

10B. Utfrågning av statsrådet Roine Carlsson 213

10C. Utfrågning av direktör Sven Östling 224

10D. Utfrågning av departementsrådet Nore Sundberg 236

10E. Utfrågning av förre industriministern Nils G. Åsling 246

10F. Utfrågning av direktör Per Sköld 259

10G. Utfrågning av förre landshövdingen Mats Lemne 275

11 A. Uppgifter från statsrådsberedningen 285

11B. Utfrågning av finansminister Kjell-Olof Feldt 286

12. PM angående vissa frågor rörande den ekonomiska uppgörelsen
i samband med bildandet av SSAB, m. m 291

13A. PM angående regeringens handläggning av de s. k. blockbetygen
300

13B. Utfrågning av förra statsrådet Ulla Tillander 307

14. PM angående kontroll av säkerhetspolisens verksamhet, m. m. 317

15. PM angående regeringens handläggning av vissa ärenden om

undantag från tätbebyggelseförbud 320

16A. Utfrågning av generaldirektör Anders Forsse, SIDA 325

16B. Utfrågning av statsrådet Roine Carlsson 334

KU 1982/83:30

343

17A. PU från finansutskottet 339

17B. PU från socialutskottet 340

Förteckning i kronologisk ordning av utfrågningar i följande frågor:

Kärnvapenfri zon i Europa	bil. nr.	sid.
Lennart Eckerberg-12 april	6C	137
Lennart Bodström-13 april	6B	121
Olof Palme-14 april	6A	103

Vissa frågor rörande den statliga affärsverksamheten

-	bil. nr.	sid
Sven Östling - 7 april	10C	224
Nore Sundberg - 14 april	10D	236
Roine Carlsson - 19 april	10B	213
Per Sköld - 19 april	10F	259
Mats Lemne - 21 april	10G	275
Nils G. Åsling - 21 april	10E	246

minab/gotab Stockholm 1983 73787