KU 1982/83: 21

Konstitutionsutskottets betänkande
1982/83:21

om kommunala frågor
Sammanfattning

I betänkandet behandlas 28 motioner, vilka väckts under de allmänna
motionstiderna 1982 och 1983. De flesta motionerna gäller den kommunala
kompetensen och andra kommunalrättsliga spörsmål. Vidare behandlas
motioner i frågor som rör den kommunala demokratin.

Samtliga motioner avstyrks eller föreslås bli förklarade besvarade med
vad utskottet anfört.

I bilaga 1 finns förteckning över motionerna och uppgifter om var de
behandlas i betänkandet.

Motionerna m. m.

1. Den kommunala kompetensen i fråga om vårdnadsersättning m. m.

Motionerna

I motion 1981/82:253 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till ändring i kommunallagen så att
det blir möjligt att införa kommunal vårdnadsersättning för förskolebarn.

Motionärerna framhåller att det krävs en ny uttrycklig författningsbestämmelse
för att kommunal vårdnadsersättning skall vara laglig.

I motion 1981/82:370 av Sonja Rembo (m) och Ann-Cathrine Haglund
(m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheterna
att införa kommunal vårdnadsersättning.

Enligt motionärerna skulle rätt för kommunerna att inom ramen för sin
ekonomi utbetala vårdnadsersättning ge kommunerna en högre grad av
självbestämmande. Familjeekonomiska kommittén bör därför genom tillläggs
dire kt i v få i uppdrag att utreda möjligheterna för kommunal vårdnadsersättning.

I motion 1981/82:477 av Ivar Franzén (c) och Gösta Andersson (c)
föreslås att riksdagen beslutar att kommunerna skall ges möjlighet att till
föräldrar som själva svarar för barnomsorgen av eget/egna barn under tre
år utge kostnadsersättning med högst samma belopp som utgår i kostnadsersättning
till dagbarnvårdare per barn och hel dag.

Till dess att vårdnadsersättning kan byggas ut till minst tre år måste det
enligt motionärerna vara ett värdefullt komplement i barnomsorgen om
kommunerna får möjlighet att till föräldrar som själva helt svarar för
1 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 21

KU 1982/83:21

omsorgen av sina barn utbetala ersättning, motsvarande den som utgår till
dagbarnvårdare.

Gällande rätt

Frågan huruvida kommunal vårdnadsersättning är förenlig med de kommunala
kompetensbestämmelserna har nyligen prövats genom kommunalbesvär.
Kommunfullmäktige i Robertsfors beslöt den 11 september 1980
om kommunal vårdnadsersättning till föräldrar för vård av barn i åldern
1—2 år med 1000 kr. per barn och månad. Beslutet överklagades hos
länsstyrelsen i Västerbottens län. Klagandena gjorde gällande att beslutet
inte avsåg någon kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen upphävde den 4
december samma år beslutet med följande motivering:

Vårdnaden av barn regleras i 6 kap. föräldrabalken. Enligt 2 och 3 §§
åligger det vårdnadshavaren att i skilda avseenden dra försorg om barnet.

Kommunfullmäktiges beslut innebär att ersättning av kommunala medel
avses komma att utgå till ifrågavarande vårdnadshavare för något som
utgör deras lagstadgade skyldighet. Detta kan inte vara en angelägenhet för
kommunen, om inte den kommunala ersättningen grundas på en uttrycklig
författningsbestämmelse. Någon sådan bestämmelse finns inte. Kommunfullmäktige
har därför överskridit sin befogenhet.

Besvär över länsstyrelsens beslut anfördes hos regeringsrätten. I dom
den 22 september 1981 gjorde regeringsrätten ej ändring i länsstyrelsens
beslut.

Pågående utredning

Familjeekonomiska kommittén (S 1979:06) gör en översyn av det ekonomiska
stödet till barnfamiljerna med särskild inriktning på flerbarnsfamiljerna.
Kommittén beräknas avge en slutrapport i böljan av år 1983.

Tidigare behandling

Motioner (m) med samma innebörd som motionerna 253 och 370 behandlades
av riksdagen hösten 1981. Utskottet (KU 1981/82:6) framhöll att
frågan om lagligheten av kommunal vårdnadsersättning nyligen hade prövats
av regeringsrätten. Genom regeringsrättens dom stod det enligt utskottet
klart att lagstiftningen måste ändras för att det skall bli möjligt att
införa kommunala vårdnadsbidrag. Utskottet var inte berett att förorda
sådana lagändringar och avstyrkte motionerna. Riksdagen följde utskottets
förslag.

Även förslaget i motion 477 har tidigare behandlats av riksdagen. Socialutskottet
(SoU 1979/80:28) hänvisade till olika pågående utredningar på
området. Bl. a. förutsatte utskottet att den familjeekonomiska utredningen
prövade frågan om hur familjestödet bör vara utformat för att rättvisa
skulle skapas mellan olika barnfamiljer. Riksdagen avslog motionen.

KU 1982/83:21

2. Den kommunala kompetensen i näringspolitiska frågor

Motionerna

I motion 1981/82:376 av Ingemar Konradsson m. fl. (s) föreslås

1. att riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om formerna för
en näringspolitik på lokal nivå, som ger kommunerna ökad frihet och
självbestämmanderätt i näringslivsfrågor,

2. att riksdagen uttalar sig för att pågående utredning om kommunal
kompetenslagstiftning breddas till en parlamentariskt sammansatt utredning
som får i tilläggsuppdrag att presentera de förslag till åtgärder som
erfordras för en anpassning av gällande lagstiftning rörande den kommunala
kompetensen i näringspolitiken till dagens verklighet,

3. att riksdagen uttalar sig för att förutsättningarna utreds för hur kommunala
näringslivs- och sysselsättningsprogram skall kunna inpassas och
bli en del av den löpande kommunala verksamhetsplaneringen, varvid
syftet med programmen bör vara att inom kommunen utforma en aktiv
närings- och sysselsättningspolitik innehållande konkret genomförbara åtgärder.

Motionärerna framhåller att den faktiska inriktningen av den kommunala
näringspolitiken är en helt annan än vad lagstiftningen medger. Enligt
motionärerna är det helt uppenbart att lagstiftningen på många punkter
måste anpassas till dagens verklighet och morgondagens önskvärda utveckling.
Enligt nuvarande formella rollfördelning mellan stat och kommun
är det staten som i första hand bär ansvaret genom regional- och
industripolitiken. Kommunerna måste dock, menar motionärerna, själva
ägna stor uppmärksamhet åt de närings- och sysselsättningspolitiska frågorna
bl. a. därför att de är av stor strategisk betydelse för den långsiktiga
kommunala utvecklingen.

I motion 1981/82:481 av Hilding Johansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen
om utredning och förslag till ökade möjligheter för kommunerna att bedriva
sysselsättningsskapande verksamhet.

Motionärerna anser att de svårigheter som kommunerna ställs inför i
samband med strukturrationaliseringar inom näringslivet och den brist på
samhällsansvar som företagen i många fall under senare år visat, aktualiserar
behovet av att ge kommunerna ökad handlingsfrihet i dessa frågor.
Regional- och näringspolitiken måste alltfort i första hand vara en statlig
angelägenhet. Inom ramen för de statliga åtgärderna bör dock enligt motionärerna
kommunerna få större möjligheter att på laglig väg få ett eget
ansvar för utvecklingen.

I motion 1981/82:489 av Birger Rosqvist m.fl. (s) föreslås att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära förslag om sådan ändring i kommunalla -

KU 1982/83:21

gen att kommunerna, för att motverka arbetslöshet, ges möjligheter att
aktivt gripa in i näringspolitiken.

Motionärerna diskuterar regeringsrättens roll vid prövningen av kommunala
besvär med utgångspunkt från ett konkret fall — Emsfors bruk - i
vilket regeringsrätten (majoriteten) undanröjde Oskarshamns kommuns
beslut att ikläda sig borgen såsom för egen skuld för ett lån till bruket.
Enligt motionärerna har ett beslut, som innefattar ett underkännande av
den kommunala kompetensen att vidta åtgärder i en arbetslöshetssituation,
i många fall så vittgående ekonomiska konsekvenser för den
berörda kommunen att eventuell överprövning bör ske på annat sätt.

Under alla omständigheter anser motionärerna att lagen måste ändras så
att kommun som aktivt och under demokratiskt ansvar vill agera för att
klara sysselsättningen ej skall hindras av en stelbent juridisk bedömning.
Kommunerna måste få större möjligheter att gripa in i näringspolitiken.
Kommunallagen är också i denna del föråldrad och måste anpassas till
dagens verklighet.

I motion 1981/82:1647 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
uttalar att innebörden i 4 § kommunallagen bör avse rätt att driva ordinär
företagsverksamhet i enlighet med vad som i motionen anförts och hos
regeringen hemställer om förslag härom.

Kommunallagen ger enligt motionen inte kommun och landsting möjlighet
att syssla med sådan verksamhet som vanligtvis sköts av det privata
näringslivet. Näringslivet har dock aldrig visat sig kunna uppfylla kraven
om jämn och hög sysselsättning, och därför måste stat, landsting och
kommuner axla ett större ansvar för detta. Följaktligen bör kommunallagen
ändras så att insatser på detta område blir lagliga.

I motion 1981/82:2078 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs med hänvisning
till vad som anförts i motion 1981/82:1488 att riksdagen begär att regeringen
genomför en översyn av ramarna för kommunernas insatser i näringspolitiken.

I motion 1488 framhålls bl. a. att den rådande situationen, med allmän
osäkerhet om gränserna för kommunernas handlingsutrymme kombinerad
med skiljaktigheter i olika kommuner vad gäller möjliga insatser, är otillfredsställande.
Det är emellertid svårt att utan vidare analys och övervägande
ta ställning till var gränsen för kommunernas handlingsmöjligheter
bör dras. Värdet av att kommunerna engagerar sig i arbetet för att stimulera
utvecklingen i näringslivet måste ställas mot risken att kommuner hamnar
i utpressningssituationer. Motionärerna föreslår därför att en översyn
av ramarna för kommunernas insatser i näringspolitiken genomförs.

I motion 1982/83:276 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av en omprövning av de kommunala kompetensreglerna
på näringslivets område.

KU 1982/83:21

Enligt motionärerna förhåller det sig utan tvivel så att många kommuner
uppfattar det nuvarande rättsläget som ett svårt hinder för en aktiv näringspolitik.
Därmed står det också klart att tungt vägande skäl som
strävan efter kommunal utveckling och människors sociala behov ofta
råkar i konflikt med kompetensreglerna. Problem av sådan räckvidd och så
klar politisk innebörd som det här är fråga om borde enligt motionärerna
belysas i en större utredning med parlamentarisk sammansättning.

Med viss rätt kan enligt motionärerna göras gällande att en utvidgning av
kommunernas kompetens inom näringspolitiken också kan få mindre önskvärda
konsekvenser för den kommunala verksamheten. Sålunda är kommunernas
insyn och inflytande i företag som erhållit kommunalt stöd
fortfarande lika begränsat. Därtill kan en legalisering av ett kommunalt
komplement till statliga stöd innebära risker för den kommunala självstyrelsen.

Dessa invändningar får enligt motionärernas uppfattning emellertid inte
hindra att frågan om kommunernas kompetens och befogenheter inom
näringslivet blir föremål för en skyndsam omprövning. Målsättningen för
en sådan omprövning bör vara att skapa förutsättningar för ett väl fungerande
samspel mellan statlig näringspolitik och kommunala insatser i sysselsättningsskapande
syfte.

Gällande rätt

I betänkandet (SOU 1982:20) Kommunerna och näringslivet sammanfattas
rättsläget på följande sätt:

De kommunala befogenheterna med avseende på näringslivet är bara i
några undantagsfall reglerade i speciallagstiftning. Sådan lagstiftning finns
i fråga om turistväsendet och i fråga om sysselsättning för handikappade. I
övrigt är man hänvisad till den allmänna kompetensbestämmelsen i 1 kap.
4 § KL enligt vilken kommunerna och landstingskommunerna själva får
sköta sina angelägenheter. Sitt mera konkreta innehåll får denna paragraf
genom en del uttalanden som regering och riksdag gjorde år 1948 då
lagrummet fick sitt nuvarande sakliga innehåll. Den numera viktigaste
källan för bestämning av paragrafens innehåll är regeringsrättens avgöranden
i kommunalbesvärsmål. Under de drygt tre decennier som paragrafen
har funnits till har det förekommit ett mycket stort antal avgöranden som
närmare belyser just de kommunala befogenheterna med avseende på
näringslivet. Detta redan på grund av sin kvantitet svåröverskådliga material
är av särskilt intresse eftersom innehållet i 1 kap. 4 § KL inte är en
gång för alla fastlagt utan har erkänts kunna variera efter samhällets och
teknikens utveckling.

Kommunerna har av tradition en helt oomstridd rätt att engagera sig i en
serie verksamhetsgrenar som enligt vanligt språkbruk är att anse som en
del av det svenska näringslivet. Det handlar här i främsta rummet om
engagemang i rörelser för att bygga och driva kollektivanläggningar av
olika slag exempelvis hamnar, flygplatser, el-verk och va-verk eller för att
lämna kollektivservice exempelvis på kommunikationsväsendets område.
Formen för den kommunala insatsen i sådana rörelser är av underordnad

KU 1982/83:21

betydelse. Det föreligger exempelvis stor frihet när det gäller av välja
mellan att driva verksamheter av hithörande slag inom den kommunallagsreglerade
organisationen eller i ett aktiebolag. Gränsen mellan denna del
av näringslivet, där kommunerna har i stort sett fria händer, och den andra
delen av näringslivet - av utredningen kallad det egentliga näringslivet -är teoretiskt oklar men vållar i praktiken inte några större bekymmer. Till
det egentliga näringslivet är framför allt att hänföra varuproduktionen och
främst då den industriella produktionen. I fråga om kommunernas och
landstingskommunernas förhållande till denna del av näringslivet gäller
flera i förarbeten och rättspraxis strängt upprätthållna restriktioner i fråga
om kommunala ingripanden. Huvudregeln är att kommunerna inte får
stödja enskilda företag. Denna regel har dock vissa undantag.

En kommun får vidta åtgärder som syftar till att allmänt främja näringslivets
utveckling inom kommunen. Kommunerna får ställa i ordning byggklara
industriområden och tillhandahålla lokaler för hantverk och småindustri
med plats för flera företag. Kommunerna har också vissa om än
mycket begränsade möjligheter att engagera sig i utställningar, mässor och
andra former av kollektiv marknadsföring och branschstöd. Det är emellertid
helt klart att näringslivets kapitalförsöijning i princip inte är någon
kommunal angelägenhet.

Av huvudregeln följer att det inte är en kommunal angelägenhet att
under normala förhållanden ge individuellt stöd till det egentliga näringslivet
eller att göra andra liknande ingripanden där. Källan för denna huvudregel
är bl. a. ett flertal riksdagsbeslut om riktlinjer för regionalpolitiken
och arbetsmarknadspolitiken. Utgångspunkten för dessa riksdagsbeslut
har varit att behovet av samhälleligt stöd till näringslivet i princip skall
tillgodoses av staten. Kommunerna och landstingskommunerna har emellertid
en del extraordinära befogenheter på området. De flesta av dem är av
nödrättslig natur. De viktigaste omständigheterna som kan rättfärdiga
kommunala ingripanden i det egentliga näringslivet är sysselsättningskris i
kommunen eller landstingskommunen, bortfall av enskild service av viktigare
art och intresset av att skydda kommunala tillgångar som på nödrättslig
grund eller på annan .kompetensenlig grund har tillförts det enskilda
näringslivet.

Utredningar

Riksdagen beslöt hösten 1979 att hos regeringen begära dels en utredning
om sammanförande av vissa speciallagar om den kommunala kompetensen
till en lag, dels en redogörelse för kommunernas befogenheter i
fråga om näringslivsfrämjande åtgärder (KU 1979/80:11, rskr. 20). Regeringen
beslöt den 6 december 1979 att tillkalla en särskild utredare för att
göra den utredning och den redogörelse som riksdagen uttalat sig för.

Utredaren överlämnade i februari 1982 sitt betänkande Kommunerna
och näringslivet. Betänkandets första del innehåller en beskrivning av
gällande rätt i fråga om kommunernas och landstingskommunernas förhållande
till näringslivet. En sammanfattning av denna beskrivning har redovisats
ovan. I andra delen av betänkandet tar utredningen upp den
lagtekniska frågan om att sammanföra kompetensrättsliga smålagar som
finns för en del speciella kommunala verksamheter (bostadsförsöijning,

KU 1982/83:21

bistånd till utländska studerande, turist väsende, partistöd, sysselsättning
för handikappade, katastrofhjälp och inomregional skatteutjämning). Med
utgångspunkt från förslag från kommunalbesvärskommittén föreslår utredningen
att reglerna i de s. k. kommunala smålagarna flyttas in i 1 kap. KL
som därmed blir ett verkligt kompetenskapitel med bättre besked om
räckvidden av kommunernas och landstingskommunernas befogenheter än
man nu får i 1 kap. 4 § KL.

Betänkandet har remissbehandlats. Remisstiden gick ut den 1 november

1982.

Den ovannämnda kommunalbesvärskommittén tillkallades i juni 1977
för att göra en översyn av kommunalbesvärsprocessen. I januari 1979
avgav utredningen delbetänkandet (SOU 1978:84) Instansordningen i
kommunalbesvärsmål. Förslaget ledde sedermera till lagstiftning (prop.
1979/80:105, KU 46). I sitt slutbetänkande (SOU 1982:41) Överklagande
av kommunala beslut föreslår utredningen att vissa kommunalrättsliga
grundsatser såsom lokaliseringsprincipen, förbudet mot att ge understöd åt
enskild och förbudet mot att driva spekulativa företag skrivs in i kommunallagen
i anslutning till den allmänna kompetensregeln i 1 kap. 4 § KL.
Kommittén föreslår att lokaliseringsprincipen beskrivs så, att som en
kommunal angelägenhet ej anses uppgift som saknar anknytning till kommunens
område eller dess medlemmar. Beträffande förbuden mot understöd
åt enskild och mot drivande av spekulativa företag föreslås en föreskrift
av följande innehåll:

En kommun får ej lämna ekonomiskt stöd åt enskild eller driva näringsverksamhet
i annat fall än då det på särskild grund är tillåtet.

Utredningen har sänts på remiss. Remisstiden gick ut den 1 februari

1983.

Kommunernas roll när det gäller näringslivet har också tagits upp av
industrisaneringsutredningen som har haft till uppgift att utreda frågan om
planmässig sanering efter industrinedläggningar. Utredningen har avlämnat
betänkandet (SOU 1982:10) Sanering efter industrinedläggningar. I ett
särskilt avsnitt om kommunerna och näringslivet föreslås att det material
som tagits fram av utredningen tillsammans med den kartläggning som
gjorts i betänkandet Kommunerna och näringslivet får utgöra en utgångspunkt
för en särskild utredning om kommunernas kompetens inom näringslivssektorn.

Enligt uppgift i budgetpropositionen (prop. 1982/83:100, bilaga 15, Civildepartementet)
kommer en särskild utredning om kommunernas och
landstingskommunernas roll i närings- och sysselsättningspolitiken att göras.

Tidigare behandling

Motioner (vpk) med i stort sett samma innebörd som motion 1981/
82:1647 har tidgare behandlats av riksdagen.

KU 1982/83:21

Utskottet anförde i sitt betänkande med anledning av proposition 1975/
76:187 om Kommunal demokrati, ny kommunallag m. m. och väckta motioner
(KU 1976/77:25 s. 46—47) att yrkandet innebar en väsentlig utvidgning
av den kommunala kompetensen i förhållande till gällande rätt. Utskottet
framhöll att något utredningsmaterial eller annat beslutsunderlag
som närmare belyste denna frågas olika aspekter inte hade redovisats i de
behandlade propositionerna eller de bakomliggande kommittébetänkandena
m. m. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att något uttalande av den
innebörd som motionärerna önskade och som skulle avvika från de gällande
principerna för den kommunala kompetensen inte kunde göras. Utskottet
hemställde att motionsyrkandet skulle avslås. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

Utskottet upprepade denna argumentering då förslaget på nytt behandlades
hösten 1980 (KU 1980/81:2). Utskottet pekade då även på den
utredning som kartlade kommunernas befogenheter inom näringslivets
område.

3. Begränsning av det kommunala serviceansvaret

Motionerna

I motion 1981/82:690 av Mona Saint Cyr (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär ändrad lagstiftning på så vis att möjligheter öppnas för
kommunerna att ange ett begränsat kommunalt serviceansvar i vissa områden
vilka skall redovisas i den översiktliga kommunala planeringen.

Enligt motionen måste kommunerna ges möjlighet att slå fast vad de
servicemässigt kan åta sig, dvs. var de inte kan upprätthålla en fullständig,
kommunal service. Om medborgare, i medvetande om ett föreliggande
begränsat kommunalt serviceansvar, ändå föredrar att bosätta sig i ett
fritidshus, bör de kunna få göra detta utan inskränkningar från samhällets
sida. För att kunna begränsa det kommunala serviceansvaret i vissa områden
krävs emellertid ny lagstiftning.

I motion 1981/82:2020 av Gösta Bohman m. fl. (m) yrkas med hänvisning
till vad som anförs i motion 1981/82:2018 att riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag om ändringar i kommunallagen i syfte att möjliggöra för
kommun att begränsa sitt serviceansvar inom områden för fritidsbebyggelse
samt att i dessa områden tillämpa en annan avgiftssättning.

I motion 2018 anförs i avsnittet Kommunalt serviceansvar bl. a. att
problemen med permanentning av fritidsbebyggelsen bör lösas genom en
begränsning av det kommunala serviceansvaret och genom differentierade
taxesystern vad gäller nytillkommande bebyggelse. Man bör således i den
översiktliga kommunala planeringen kunna avgränsa områden för fritidsbebyggelse,
inom vilka ett begränsat kommunalt serviceansvar gäller.
Bestämmelserna skall medge lägre plan- och byggnadsteknisk standard.

KU 1982/83:21

För att möjliggöra en framtida planläggning enligt dessa riktlinjer krävs
enligt motionärerna en förändring av kommunallagens bestämmelser om
lika behandling av kommunernas medlemmar.

Gällande rätt

En av de kommunalrättsliga grundsatserna är den s. k. likställighetsprin
cipen. Den innebär att vid fattande av kommunala beslut skall tillses att
kommunens medlemmar behandlas lika så att inte vissa medlemmar obehörigen
gynnas eller missgynnas i förhållande till andra.

Utredning

Fritidsboendekommittén har i ett delbetänkande (Ds Bo 1981:3) Fritidshus
eller permanentbostad? bl. a. föreslagit att fritidsbebyggelsens användning
bör regleras främst genom att bebyggelsen anordnas för det användningssätt
som den är avsedd för. Bl. a. skall det enligt kommitténs förslag
bli möjligt att införa bestämmelser som begränsar vattenförsöijningen och
elanvändningen, om det gäller fritidsbebyggelse som är avsedd för endast
begränsat bostadsbruk. Byggnadslov bör vidare kunna krävas för att man
skall få bosätta sig i ett fritidshus, om det berörs av bestämmelser i
fastställd plan om begränsad vattenförsörjning eller elanvändning. Betänkandet
var inte enhälligt. Reservationer avgavs av ledamöterna från centerpartiet
och moderata samlingspartiet.

I ett pressmeddelande hösten 1981 förklarade bostadsministern att hon
inte kunde ansluta sig till de metoder som utredningen föreslog och att
några förslag med denna inriktning inte skulle lämnas till riksdagen.

Tidigare behandling

Riksdagen har vid flera tillfällen behandlat motioner med samma syfte.
Vid 1976/77 års riksmöte avslog riksdagen en motion vari begärdes en
utredning om viss begränsning av det kommunala serviceansvaret för
fritidsbebyggelse. Konstitutionsutskottet (KU 1976/77:7) ansåg att problemet
fritidsbosättning/permanentbosättning är mycket komplicerat och av
stor vikt för kommunerna. Denna fråga, liksom andra med fritidsbebyggelsen
sammanhängande problem, borde övervägas i arbetet med en ny planoch
byggnadslagstiftning. Samma ståndpunkt intogs av riksdagen då motioner
med samma syfte behandlades hösten 1977 (KU 1977/78:17) och
hösten 1979 (1979/80:13). Vid sistnämnda tillfälle hänvisade utskottet också
till att fritidsboendekommittén övervägde dessa frågor.

KU 1982/83:21

4. Kommunallagens särbestämmelser för Stockholms kommun m. m.

Motionerna

I motion 1981/82:879 av Margareta Andrén (fp) och Hadar Cars (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att förslag till ändringar av
kommunallagen möjliggör för Stockholms kommun att bibehålla borgarrådsberedningen
och drätselnämnden i deras nuvarande form.

Motionärerna behandlar förslagen i det betänkande (SOU 1981:53)
Stockholms kommunala styrelse som avgivits av kommunalrättsutredningen
för Stockholm. Enligt motionärerna har utredningens förslag fått en
mycket olycklig utformning när det gäller två institutioner som haft särskilt
stor betydelse för en kraftfull politisk ledning i Stockholm kommun. Dessa
båda institutioner är drätselnämnden och borgarrådsberedningen. Även
om det i och för sig kan vara ett önskemål att ha så få särbestämmelser som
möjligt för Stockholms kommun, kan det inte vara ett självändamål att
avskaffa dessa särbestämmelser. Avgörande för riksdagens ställningstagande
måste vara att på bästa sätt möjliggöra en väl fungerande demokratisk
ledning av den mycket stora verksamhet som bedrivs i Stockholms
kommun.

I motion 1982/83:1686 av Olof Johansson (c) och Karin Andersson (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan lagändring
att proportionella val blir möjligt också i Stockholms kommun i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Gällande rätt

Bestämmelserna i KL om kommunstyrelsens ställning och uppgifter
gäller också för Stockholms kommun. I 15 § lagen om införande av KL
stadgas dock att drätselnämnden får behållas i kommunen och att nämnden
skall fullgöra kommunstyrelsens uppgifter vad avser medelsförvaltningen
och räkenskapsföringen.

Borgarråden väljs av fullmäktige på första sammanträdet efter det att
kommunalval hållits. Mandattiden är tre år (3 kap. 17 § KL). Borgarråden
skall bilda en borgarrådsberedning. Styrelsen — inte fullmäktige — utser
borgarråd till ordförande i såväl specialreglerade som kommunallagsreglerade
nämnder, såvitt inte annat är stadgat eller bestämts av fullmäktige (3
kap. 18 § KL).

Till följd av att borgarråden utses till ordförande i de flesta nämnderna
stadgas undantag från bestämmelserna om proportionellt val av ledamöter
och suppleanter i kommunallagsreglerade nämnder (2 kap. 23 § KL).

Utredning

Utredningsuppdraget för kommunalrättsutredningen för Stockholm omfattar
enligt direktiven en översyn av den särskilda organisationen av

KU 1982/83:21

kommunalförvaltningen i Stockholms kommun i syfte att åstadkomma
enhetlighet i lagstiftningen. En viktig utgångspunkt för utredningens överväganden
har varit att Stockholms kommun skall ha möjlighet att i praktiken
behålla nuvarande ordning och former, eftersom systemet enligt utredningen
fungerar bra. I den mån kommunallagens nuvarande generella
regler inte passar för stockholmsförhållanden eller leder till en försämrad
organisation har utredningen därför prövat lösningar som innebär att den
enhetliga kommunallagens regler jämkas så att också stockholmsförhållandena
passar in under dem.

Beträffande de institutioner som berörs i motionen föreslår utredningen
att drätselnämndens uppgifter skall övertas av kommunstyrelsen. Drätselnämnden
föreslås därför utgå ur organisationen. Enligt utredningens mening
bör det i Stockholms kommun, liksom fallet är i de flesta andra
kommuner, finnas en allmän politisk beredningsinstans för samlad bedömning
av ärenden som skall behandlas av styrelsen. En sådan allmän beredning
övertar då de uppgifter som nu ankommer på borgarrådsberedningen i
dess egenskap av formellt och lagreglerat beredningsorgan. Som en konsekvens
härav föreslås bestämmelserna om borgarrådsberedning utgå. Om
styrelsen tillsätter en allmän beredning äger kommunen själv avgöra, om
denna skall bestå av enbart borgarråd eller bli sammansatt på annat sätt.

Utredningen har vid sin genomgång av särreglerna för borgarråden funnit
att dessa regler kan undvaras utan att detta medför några förändringar
med avseende på borgarrådens ställning. Detta innebär bl. a. att borgarråden
inte längre med stöd av lagen skall utses särskilt av fullmäktige vid
första sammanträdet med det nyvalda fullmäktige. Borgarråden kan inte
heller med stöd av en annan regel i lagen direkt utses till nämndordförande
från den 15 oktober eller från den 1 januari året efter kommunalvalet.
Härigenom uppfylls enligt utredningen en allmän demokratisk grundsats,
nämligen rätten att kunna begära proportionellt val.

Utredningen har remissbehandlats.

Tidigare behandling

Vid behandlingen av förslaget till ny kommunallag tog utskottet (KU
1976/77:25) upp frågan om behovet av särbestämmelser för Stockholms
kommun. I betänkandet anges (s. 6) att representanter för Stockholms
kommun inför utskottet framfört vissa förslag som syftade till att behålla
nuvarande särbestämmelser för kommunen.

Utskottet uttalade enhälligt i frågan följande (s. 43-44):

Den nya kommunallagen innehåller, trots de nyss nämnda strävandena,
ett antal särbestämmelser särskilt för Stockholms kommun men också för
landstingskommunerna. Beträffande de särskilda bestämmelser som föreslås
gälla för Stockholms kommun bör anmärkas att det inte har ingått i
kommunallagsutredningens uppdrag att överväga lagändringar som skulle
göra mera betydande ändringar i Stockholms kommuns organisation nöd -

KU 1982/83: 21

vändiga. Utskottet konstaterar att det i detta sammanhang inte har visat sig
möjligt att i den nya enhetliga kommunallagen undvara ett betydande antal
särbestämmelser för Stockholms kommun. Sålunda innehåller ca en femtedel
av paragraferna särskilda bestämmelser för Stockholm, vilka självfallet
är ägnade att i viss mån minska lagens överskådlighet. Även när det gäller
bestämmelsernas sakliga innebörd framstår särregleringen ibland som
mindre lämplig. Detta gäller särskilt den skilda utformningen av interpellationsreglerna
och mandatperioderna i fullmäktige (dvs. det två veckor
tidigare valgenomslaget i Stockholms kommun).

Inte minst med hänsyn till att de största kommunerna och landstingskommunerna
har administrativa problem av samma art och omfattning
som Stockholms kommun anser utskottet att den särskilda organisationen
av kommunalförvaltningen i Stockholm bör ses över. I avvaktan på resultatet
av en sådan översyn, som självfallet bör ske i nära samarbete med
företrädare för kommunen, tillstyrker utskottet att den i propositionen
föreslagna lagregleringen av de särskilda förhållandena i Stockholms kommun
genomförs. Utskottet föreslår dessutom, såsom tidigare anförts, att
vissa ytterligare bestämmelser, som kommunen har önskat behålla, förs
över till den nya kommunallagen resp. de specialförfattningar som anknyter
till kommunallagens regler. Detta gäller bestämmelserna om interpellation
och mandatperiodens längd för de speciallagsreglerade nämnderna i
Stockholm. Till dessa bestämmelser återkommer utskottet i specialmotiveringen.

5. Stad som benämning på vissa tätorter

Motionen

I motion 1981/82:1153 av Göte Jonsson (m) och Rolf Dahlberg (m)
föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till komplettering
i kommunallagen av vilken skall framgå att vissa tätorter skall benämnas
stad utifrån givna kvalifikationskrav och att de tätorter som var städer
före kommunreformen automatiskt skall anses uppfylla detta krav.

Enligt motionen finns en mycket stor osäkerhet huruvida begreppet stad
får eller kan användas även i officiella sammanhang. Denna osäkerhet har
inneburit en varierande användning av begreppet.

Begreppet stad borde utifrån såväl traditionella som praktiska skäl få en
mer officiell prägel. Detta kan ske utan att man till nämnda begrepp knyter
särskilda juridiska eller administrativa bestämmelser. Det kunde därvid
vara lämpligt att i kommunallagen särskilt ange på vilka grunder en tätort
skall få benämnas stad.

Gällande ordning

1969 års riksdagsbeslut om införande av enhetlig kommunbeteckning
(prop. 1969:63, KU 44) innebar att de dittills varande beteckningarna på de
borgerliga primärkommunerna - ”landskommun”, ”köping” och ”stad”
— mönstrades ut ur kommunallagarna och ersattes av den enhetliga beteckningen
”kommun”. I utskottsbetänkandet underströks att ändringen

KU 1982/83:21

inte innebar att de tidigare begreppen skulle försvinna i den mån de har
betydelse utöver sin administrativa innebörd. Detta gällde framför allt
stadsbegreppet. Enligt utskottet var det sålunda sannolikt att beteckningen
”stad” även i fortsättningen skulle komma att begagnas för de dåvarande
stadskommunemas ”tätbebyggelsekäma” och troligen dessutom tillämpas
även för andra tätorter av större omfattning. Utskottet delade också departementschefens
uppfattning att några särskilda föreskrifter om användandet
av beteckningen ”stad” inte behövdes, utan att en fri språkutveckling
borde få vara avgörande härvidlag. Utskottets förslag var inte enhälligt. I
en reservation framhöll således ledamöter från flera partier att förslaget
var alltför långtgående och att de enskilda kommunerna — med tillgodoseende
av det berättigade kravet på ett enhetligt kommunbegrepp — borde
lämnas ”viss frihet att framträda under hävdvunna beteckningar”.

Tidigare behandling

I en motion till 1976/77 års riksmöte yrkades att riksdagen skulle lagfästa
rätten för vissa tätorter att kallas ”stad”. Utskottet (KU 1976/77:25 s. 44-45) ville särskilt framhålla att förutsättningarna var andra än då riksdagsbeslutet
fattades 1969. Ett bifall till det framförda motionsyrkandet skulle
enligt utskottet innebära att ett oenhetligt kommunbegrepp infördes i kommunallagstiftningen.
Detta avstyrkte utskottet bestämt. Enligt utskottet
fanns det emellertid inget hinder för kommuner, som önskar det, att
använda beteckningen ”stad” i de fall då detta inte har någon kommunalrättslig
betydelse. På utskottets förslag avslogs motionen av riksdagen.

6. Medverkan av kommunalt anställda i systemexport och försäljningen av
övriga konsulttjänster

Motionen

1 motion 1981/82:1633 av Kurt Hugosson (s) och Jan Bergqvist (s)
föreslås

1. att riksdagen beslutar att regeringen tillsammans med företrädare för
den kommunala och landstingskommunala sektorn utreder möjligheterna
att tillskapa organ som kan medverka i systemexport och till försäljning av
kompetens inom det kommunala och landstingskommunala området,

2. att riksdagen beslutar att regeringen efter utredning framlägger förslag
till ändringar i den kommunalrättsliga lagstiftningen som möjliggör
kommunal medverkan inom det område som aktualiserats i motionen.

Enligt motionen har de större kommunerna byggt upp en hög kompetens
i avancerad kommunalteknik och när det gäller s. k. managementtjänster,
som kan utnyttjas i samarbete med t. ex. tjänste- och varuexporterande
företag. Den stagnerande kommunala verksamheten leder också inom
vissa sektorer till kapacitetsöverskott och minskad personalomsättning.
Vidare ökar Sveriges internationella beroende och det är värdefullt att
också kommunerna ökar sina internationella kontakter.

KU 1982/83:21

Utredning

Regeringen beslöt den 24 juni 1982 att tillsätta en utredning om kommunernas
och landstingskommunernas medverkan i en samordnad exportverksamhet.
Enligt direktiven (Dir. 1982:49) är en fråga som särskilt bör
övervägas innebörden av de kommunalrättsliga reglerna om kommunernas
och landstingskommunernas kompetens såvitt gäller kommunal medverkan
i exportverksamhet. Vidare bör formerna för samverkan mellan kommunerna,
landstingskommunerna och näringslivet när det gäller exportverksamhet
tas upp i utredningsarbetet.

7. Särskild lagstiftning för kommunala bolag

Motionen

I motion 1981/82:1644 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära åtgärder och förslag för en särskild
lagstiftning för kommunala bolag.

Enligt motionen är aktiebolagslagen konstruerad för kapitalistiska företag
och bygger på ett synsätt som är främmande för demokratin. Det är
därför nödvändigt att få fram en speciell lagstiftning som gör det möjligt för
kommuner att bedriva verksamhet i en särskild bolagsform som är förenlig
med kravet på demokrati.

Utredning

Kommunalföretagskommittén har i ett delbetänkande (SOU 1982:13)
Kommunalföretaget bl. a. övervägt om det finns anledning att begränsa
kommunens befogenhet att driva verksamhet i företagsform och om en ny
kommunal företagsform bör skapas. Kommittén har funnit att det i kommunerna
knappast finns något intresse för en ny företagsform av blandad
offentligrättslig och privaträttslig natur. Kommittén har därför valt att på
annat sätt tillgodose kraven på bättre insyn, inflytande och kontroll i den
verksamhet som kommunerna driver i privaträttslig form. I detta syfte
föreslås att den del av kommunens verksamhet som kan komma att drivas i
företagsform knyts närmare kommunens ledning och samordnas med dess
övriga verksamhet. För att åstadkomma denna integration har kommittén
konstruerat ett särskilt kommunalrättsligt begrepp kallat ”kommunföretag”
vilket är en beteckning på ett organ av privaträttslig natur som
ombesöijer en från kommunen överlämnad kommunal angelägenhet.
Kommittén har utgått från att förvaltning genom ett kommunalföretag så
långt som möjligt skall likställas med nämndförvaltning. Sålunda föreslås
bl. a. att ledamot i fullmäktige skall kunna rikta en interpellation direkt till
ordföranden i styrelsen för ett kommunalföretag, att bl. a. ledamöter i
kommunalföretags styrelse får viss yttranderätt vid fullmäktiges och kommuns
styrelses överläggningar samt att fullmäktige skall vara skyldig att
besluta i ärende som väckts av kommunalföretags styrelse.

KU 1982/83:21

Vidare föreslås att ett övergripande ansvar uttryckligen läggs på kommunens
styrelse även för den del av kommunens verksamhet som drivs
genom kommunalföretag.

Utredningen har remissbehandlats. Remisstiden gick ut den 1 november
1982.

8. Den kommunala demokratin m. m.

Motionerna

I motion 1981/82:2080 av Britta Hammarbacken m.fl. (c) yrkas att
riksdagen beslutar att i övrigt ge regeringen till känna vad som anförs i
motionen om en reformpolitik på skilda områden för att befrämja livskvalitet.

I de delar av motionen som berör utskottets beredningsområde (se s. 4—
6) anförs bl. a. följande:

Vårt samhälle har genomgått en omfattande centralisering. Även på
lokal nivå innebär de stora kommuner vi nu har att klyftan mellan medborgare
och beslutsfattare har blivit mycket stor. Det är därför många som i
dag beklagar det sätt på vilket kommunsammanläggningarna genomfördes.
Möjligheten att dela kommuner har tagits till vara på några håll.

Sedan den 1 januari 1980 år det möjligt för kommunerna att inrätta lokala
organ med beslutanderätt. Inrättande av lokala organ innebär att besluten
kommer närmare människorna. Den enskildes möjlighet att påverka besluten
ökar. Vidare tillskapas fler kommunala uppdrag där nya grupper av
förtroendevalda får meningsfulla politiska uppgifter. Fler människor kan
engageras i gemensamt ansvarstagande för resurshushållning och utveckling.
Det torde också vara lättare att rekrytera förtroendemän till denna typ
av kommunala uppdrag. Uppdragen är stimulerande och det handlar om
saker som folk känner till i sin närmiljö. För framtiden kan det också vara
angeläget att försöksverksamhet med direktvalda lokala organ får inledas.

Det är angeläget att understryka att försöksverksamhet med lokala organ
inte har startats för att tillgodose en opinion bland de nuvarande mest
aktiva kommunala företrädarna. Det är i stället en reform för att föra ner
beslutanderätten närmare de vanliga människorna. Det bästa vore om alla
människor någon gång i sitt liv aktivt deltog i samhällsarbetet och påverkade
utformningen av sin kommun och närmiljö, genom att exempelvis
inneha ett kommunalt uppdrag.

Decentraliseringen av beslutsfattandet bör inte stanna på kommundelsnivån.
Det är också viktigt att ge människorna ökat direkt inflytande på sin
närmiljö i det egna bostadsområdet.

Till bilden av en vital demokrati på basnivå hör också fungerande folkrörelser.
Av särskilt intresse är därvid de kooperativa organisationerna.
Den kooperativa idén i småskalig form och med starkt medlemsinflytande
torde i framtiden kunna utgöra en värdefull nyckel för att lösa många
lokala angelägenheter.

KU 1982/83:21

Staten bör ta ett ansvar för en decentralisering av beslutsfattandet
främst genom att flytta beslutsfunktionerna från statliga organ till landsting
och kommuner och genom att skapa lagliga möjligheter för dessa att
decentralisera makten vidare. Det är oerhört viktigt att de nya möjligheterna
till ökat lokalt inflytande får genomslag i praktiken och att arbetet på att
decentralisera beslutsfunktionen går vidare.

1 motion 1982/83:1127 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) hemställs bl. a.

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs angående fortsatt reformarbete för att stärka den kommunala demokratin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs rörande uppföljning och nyttiggörande av resultaten från den kommunala
forskningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs angående den framtida prövningen av framställningar om kommundelning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs rörande inriktningen av utredningsarbetet i syfte att få fram förslag
rörande direkta val till kommundelsorgan.

Yrkande 5 kommer att behandlas i annat sammanhang.

Enligt motionen är kommunaldemokratiska kommitténs (KDK) uppdrag
slutfört. En ny etapp i utvecklingsarbetet på grundval av utredningsarbete,
försöksverksamhet och forskning vidtar då. Det är enligt motionen väsentligt
att se till att reformarbetet fortsätter och att frågorna om förbättring av
den kommunala demokratin hålls levande i den allmänna debatten.

Motionärerna anser vidare att det betydande forskningsarbete som har
genomförts i nära samarbete med KDK har resulterat i ett värdefullt och
intressant material som presenterats i 15 rapporter. Det syns lämpligt att
låta en arbetsgrupp med företrädare för förtroendevalda och de båda
kommunförbunden följa upp forskningsresultaten så att dessa så snabbt
som möjligt kan nyttiggöras i det fortsatta reformarbetet.

Enligt motionen kan delning av kommuner inte bli en huvudmetod för att
lösa de kommunaldemokratiska problemen. Det finns emellertid ett betydande
intresse för frågan. Mot denna bakgrund är det enligt motionen
illavarslande att civilministern i årets budgetproposition signalerar skärpt
praxis när det gäller att tillmötesgå lokala önskemål om kommundelning
där detta är ägnat att stärka den kommunala demokratin.

Enligt motionen bör arbetet med en vidareutveckling av verksamheten
med lokala organ i kommunerna fullföljas med kraft så att man snart kan gå
vidare med frågan om direkta val till dessa organ. Svårigheterna att skapa
en väla vvägd lagstiftning på detta område är betydande. Det är emellertid
enligt motionen angeläget att förslag till lagstiftning om direkta val till
kommundelsorgan tas fram och kommer upp till en bred diskussion.

KU 1982/83:21

En vidgad användning av kommunala folkomröstningar är enligt motionen
en lämplig form för att utröna medborgarnas intresse för tilltänkta
större kommunala investeringar. Enligt motionen är det dock klart olämpligt
att företa folkomröstningar om kommunalskattens höjd vilket föreslagits
från olika håll. Kommunalskatten är en fråga av så sammansatt natur
att den inte lämpar sig för folkomröstning. Kommunaldemokratiska kommittén
har till uppgift att göra fortsatta överväganden om kommunala
folkomröstningar. Det är enligt motionen angeläget att denna uppgift fullföljs.

Pågående utredningar m.m.

Kommunaldemokratiska kommitténs (Kn 1977:07) första huvuduppgift
är enligt direktiven att överväga reformer som kan stärka medborgarinflytandet
inom kommuner och landstingskommuner. Särskilt nämns inrättandet
av olika typer av lokala organ, framför allt kommundelsorgan med
övergripande uppgifter, lokala styrelser vid kommunala institutioner och
distriktsnämnder.

Sedan riksdagen våren 1979 godkänt proposition 1978/79:181 med en
provisorisk lagstiftning om lokala organ, den s.k. lokalorganslagen
(1979:408), uppdrog regeringen i juni 1979 åt kommittén att skyndsamt
utarbeta förslag till lagstiftning som skulle göra det möjligt för kommunerna
att från 1980 bedriva försöksverksamhet med lokala organ också på det
specialreglerade området. Enligt tilläggsdirektiv senare samma månad fick
kommittén även i uppdrag att utarbeta förslag till modeller för försök med
lokala organ. Kommittén redovisade i september 1979 sitt arbete med
dessa frågor, dels i betänkandet Lokala organ i kommuner. Modeller för
försöksverksamhet (Ds Kn 1979:10), dels i betänkandet Specialreglerade
uppgifter för lokala organ i kommunerna (Ds Kn 1979:11). I december
1979 antog riksdagen förslag till de ändringar i lokalorganslagen som framlagts
i proposition 1979/80:54 och KU:s betänkande 1979/80:27. Kommitténs
förslag följdes härvid i allt väsentligt.

I ett år 1981 framlagt betänkande redovisar utredningen de principer som
kan läggas till grund för direktval av kommundelsorgan (se Ds Kn 1981:8
Direktvalda lokala organ). Under våren 1983 avser kommittén att framlägga
förslag om lokala organ i landstingskommunerna.

Utredningens andra huvuduppgift var att utarbeta förslag till hur kommunindelningsreformen
skulle utvärderas. Resultatet av kommitténs arbete
med denna uppgift redovisades i delbetänkandet Utvärdering av kommunindelningsreformen.
Förslag till forskningsprogram (Ds Kn 1978:2).
Delbetänkandet föranledde regeringen att föreslå riksdagen (prop. 1978/
79:61) att anslå medel till ett forskningsprojekt för utvärdering av indelningsreformen.
Propositionen godkändes av riksdagen (KU 1978/79:17).

Kommittén är administrativt ansvarig för genomförandet av detta forskningsprogram.
Forskningarna bedrivs inom den kommunaldemokratiska
2 Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 21

KU 1982/83:21

forskningsgruppen, som hittills avgett 15 rapporter. Forskningsarbetet är
avslutat och sammanfattande framställningar förbereds.

Under våren 1983 framlägger kommittén ett betänkande om den kommunala
forskningen.

Kommitténs tredje huvuduppgift har varit att undersöka vilka återverkningar
den gemensamma valdagen och den treåriga mandatperioden har på
den kommunala demokratin. Arbetet med denna uppgift avslutades år 1979
då kommittén avlämnade betänkandet Den gemensamma valdagen och
mandatperiodens längd. Kommunaldemokratiska synpunkter (Ds Kn
1979:15).

Genom tilläggsdirektiven i juni 1979 fick kommittén också i uppdrag att
föreslå åtgärder som kan underlätta för kommuninvånarna att åta sig
kommunala och landstingskommunala förtroendeuppdrag och som därmed
kan förbättra förutsättningarna för en allsidig rekrytering till sådana uppdrag.
Kommittén rapporterade resultatet av detta utredningsarbete i betänkandet
(SOU 1982:5) Förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner.
Proposition på detta förslag har aviserats till våren 1983.

Enligt uppgift i budgetpropositionen (prop. 1982/83:100, bilaga 15, Civildepartementet)
kommer kommunaldemokratiska kommittén under våren
1983 att få nya utredningsdirektiv.

Beträffande verksamheten med lokala organ skall ytterligare nämnas att
ett antal kommuner sedan några år prövar en organisation med lokala
organ. Ett 50-tal kommuner utreder frågan. Längst har försöksverksamheten
kommit i Örebro kommun. Civildepartementet, kommunaldemokratiska
kommittén, Svenska kommunförbundet, statens råd för byggnadsforskning
samt Örebro, Eskilstuna och Umeå kommuner kommer att samverka
kring ett forskningsprojekt för att utvärdera försöken med lokala
organ. Tillkomsten av lokala organ har vidare lett till följdfrågor för bl. a.
lagstiftningen. Dessa kommer att behandlas av en särskild referensgrupp
inom civildepartementet.

Tidigare behandling

En motion med samma syfte som motion 1981/82:2080 behandlades
hösten 1981. I sitt av riksdagen godkända betänkande (KU 1981/82:6)
erinrade utskottet om att de i motionen behandlade frågorna direkt eller
indirekt togs upp i olika utredningssammanhang. Bl. a. nämndes arbetet
inom länsdemokratikommittén, kommunaldemokratiska kommittén, statkommungruppen
och decentraliseringsdelegationen. Enligt utskottet framgick
det av redovisningen att utredningsarbete med i stort sett samma syfte
som motionens pågick på olika håll. Med hänsyn härtill ansåg utskottet att
ett uttalande av den innebörd som föreslogs i motionen inte var påkallat.
Ett särskilt yttrande (1 c) i denna fråga fogades till betänkandet.

KU 1982/83:21

9. Kyrkokommunalt partistöd

Motionen

I motion 1982/83:415 av Bertil Fiskesjö (c) och Sven-Erik Nordin (c)
hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om utredning
och förslag om rätt för kyrklig kommun att bevilja partistöd i enlighet med
vad som anförts i motionen.

För att öka möjligheterna till information om de kyrkliga frågorna och
för att stimulera intresset för kyrkofullmäktigvalen är det enligt motionärernas
mening viktigt att de partier som är representerade i kyrkofullmäktige
kan erhålla ekonomiskt stöd. Det bör ske genom att kyrkofullmäktige
tillerkänns rätt att besluta om partistöd enligt i huvudsak samma grunder
som nu gäller för kommunfullmäktige.

Gällande regler

Enligt 12 § lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval får församling besluta
att parti som är eller genom valet blir representerat i kyrkofullmäktige
skall erhålla bidrag av församlingen till partiets kostnader för valsedlar.
Beslutet skall innehålla att ersättning utgår till varje sådant parti efter
enhetliga grunder.

Någon annan form av partistöd i de kyrkliga kommunerna existerar f. n.
inte.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1976/77 och 1979/80 års riksmöten behandlades motioner med i
princip samma yrkande som i den nu aktuella motionen. Vid båda tillfällena
avstyrktes motionen av konstitutionsutskottet. I betänkandet 1979/
80:18 anförde utskottet bl. a. följande:

Utskottet vill erinra om att de kyrkliga kommunerna är långt mindre
enhetliga än de borgerliga kommunerna. I ett stort antal församlingar finns
över huvud taget inte kyrkofullmäktige. Församlingarna varierar också
starkt när det gäller partiförhållanden. Ett partistöd som är kopierat efter
vad som gäller i de borgerliga kommunerna är därför knappast den lämpligaste
vägen för att generellt främja en förbättrad information om de kyrkokommunala
frågorna.

I de pågående utredningarna i anslutning till stat—kyrka-problematiken
berörs bl. a. frågor om de kyrkliga valen. Utredningarna arbetar med
inriktningen att frågor om svenska kyrkans framtida ställning och arbetsformer
skall behandlas av riksdag och kyrkomöte 1981. Enligt utskottets
mening bör resultaten av det pågående utredningsarbetet avvaktas innan
riksdagen tar något initiativ i den i motionen aktualiserade frågan.

I en reservation (3 c -I- 2 fp) framhölls följande:

Det är enligt utskottets mening angeläget att få till stånd en förbättrad
information om de frågor som de beslutande organen i de kyrkliga försam -

KU 1982/83:21

lingarna har att handlägga. Det är också angeläget att stimulera till ett ökat
valdeltagande vid valen till kyrkofullmäktige. Det finns ett nära samband
mellan dessa frågor. Ökad information skulle med säkerhet leda till ett
högre valdeltagande.

Det är allmänt omvittnat att de resurser som finns för en sådan information
regelmässigt är mycket små. För att bidra till en förbättring härvidlag
borde därför frågan om att ge kyrkofullmäktige rätt att bevilja partistöd
enligt i huvudsak samma grunder som nu gäller för kommunfullmäktige
övervägas. Den omständigheten att partigrupperingarna vid kyrkofullmäktigvalen
ofta är andra än vid kommunfullmäktigvalen är ett särskilt skäl
härför.

Riksdagen följde utskottet.

10. Det kommunala partistödet

Motionerna

I motion 1982/83:527 av Per Stenmarck (m) hemställs att riksdagen antar
följande förslag till lag om ändring i lag om kommunalt partistöd:

Kommun får lämna ekonomiskt bidrag till politiskt parti, som under den
tid beslut om bidrag avser är representerat i kommunens fullmäktige.
Beslutet skall innehålla att bidrag utgår till vaije sådant parti och att en
fjärdedel av utgående anslag skall fördelas lika mellan partierna och återstoden
fördelas mellan dessa i förhållande till deras antal platser i fullmäktige
under nämnda tid. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på
landstingskommun och landsting.

Denna lag träder i kraft fr. o. m. den 1 januari 1984.

I motion 1982/83:1126 av Lars Ernestam (fp) och Karin Ahrland (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en parlamentarisk
översyn av reglerna för det kommunala partistödet.

I motionen anförs att reglerna om stöd till de politiska partiernas verksamhet
traditionellt har beslutats i brett samförstånd. Därför föreslås mot
bakgrund av den kartläggning som riksdagen begärde för ett år sedan att en
utredning får i uppdrag att se över gällande bestämmelser. Utredningen
bör bedrivas i nära kontakt med Kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Gällande ordning

I lagen (1969:596) om kommunalt partistöd stadgas att kommun får
lämna ekonomiskt bidrag till politiskt parti som under den tid beslutet om
bidrag avser är representerat i kommunens fullmäktige. Beslutet skall
enligt lagen innehålla att bidrag utgår till vaije sådant parti med samma
belopp för vaije plats som partiet under nämnda tid har i fullmäktige.
Lagen skall ha motsvarande tillämpning på landstingskommun och landsting.

KU 1982/83:21

I föregående års betänkande om partistödet (KU 1981/82:18) lämnades
en utförlig redovisning av omfattningen av det kommunala stödet till de
politiska partierna.

Tidigare behandling m.m.

Frågan om en förändring av det kommunala partistödets konstruktion
har tagits upp i motioner vid ett flertal tidigare tillfällen. Då frågan senast
behandlades våren 1982 anförde utskottet bl. a. följande (KU 1981/82:18):

Utskottet har vid tidigare behandling av samma förslag hänvisat till den
sammankoppling mellan partistödet på statlig och kommunal nivå som
gjordes i 1972 års partistödsbeslut. Frågan om det kommunala partistödets
konstruktion har därför ansetts endast böra prövas inom ramen för en
allmän översyn av partistödet, vilken bör föregås av överläggningar mellan
de politiska partierna. Utskottet vidhåller denna ståndpunkt och avstyrker
därför samtliga motioner. Utskottet vill dock tillägga följande.

Det kommunala partistödet har nu existerat i drygt tio år. Genom kommunaldemokratiska
kommitténs försorg har nyligen en viss kartläggning
gjorts av stödets omfattning och utveckling. Även andra mera indirekta
former av stöd och subventioner till de politiska partierna redovisas av
kommittén. Kommittén konstaterar bl. a. att partistödet spelar en mycket
viktig roll för finansieringen av partiernas verksamhet. Kommittén pekar
också på de positiva effekter som partistödet har haft från kommunaldemokratisk
synpunkt.

Enligt utskottets uppfattning är den kartläggning som kommittén har
gjort av stort intresse. Som underlag för de framtida överläggningar mellan
de politiska partierna som det enligt utskottets uppfattning tillkommer
regeringen att ta initiativ till bör emellertid vissa ytterligare uppgifter om
partistödet tas fram bl. a. vilken omfattning de offentliga stödåtgärderna
har på nationell, regional och lokal nivå, i vilken utsträckning medel
omfördelas mellan olika nivåer inom de politiska partierna och vilka modeller
för beräkning av det kommunala partistödet som i praktiken tillämpas
i olika kommuner. Även andra uppgifter av kartläggningskaraktär kan
bli aktuella att ta fram. Vad utskottet nu anfört om ytterligare kartläggning
av det offentliga stödet till de politiska partierna bör ges regeringen till
känna.

Tre reservanter (alla m) föreslog att vid den kartläggning som skulle
göras av olika modeller för beräkning av det kommunala partistödet skulle
särskilt intresse ägnas åt konstruktionen med ett för alla partier lika stort
grundstöd samt därutöver ett stöd per mandat. Reservanterna var inte utan
denna ytterligare utredning beredda att förorda en övergång till detta
system.

Reservanterna yrkade att de motioner som innehöll krav på översyn av
det kommunala partistödet skulle förklaras besvarade. Övriga motioner
avstyrktes.

Riksdagen följde utskottet.

Frågan om den av riksdagen förordade kartläggningen av det offentliga
stödet till de politiska partierna bereds f. n. i civildepartementet.

KU 1982/83:21

11. Ersättning av kommunala medel för barns rättegångskostnader i vissa
fall

Motionen

I motion 1982/83:1078 av Eva Hjelmström (vpk) och Jörn Svensson
(vpk) hemställs med hänvisning till vad som anförts i motion 1982/83:1077
att riksdagen uttalar sig för en ”Lex Birka”, innebärande att barn genom
ändring i kommunallagen får möjlighet att driva mål av allmänt intresse
utan att därför drabbas av stora kostnader och hemställer hos regeringen
om förslag härom.

I motion 1077 lämnas bl. a. följande uppgifter:

I mars 1979 lämnade Qorton barn vid Birkagårdens dag- och fritidshem
in en stämningsansökan mot Stockholms kommun, där denna anklagas för
att bedriva en miljöfarlig verksamhet i form av buller och luftföroreningar
från den angränsande biltrafiken. Tingsrätten har prövat de enskilda barnens
krav och fällt kommunen vad gäller två av de fjorton. Kommunen
dömdes betala skadestånd. Domstolen ansåg att dessa bägge barn skadats
psykiskt och fysiskt av buller och avgaser. De övriga barnens talan lämnades
utan bifall. Genom den lagstiftning som finns är barnen skyldiga att
betala rättegångskostnaderna. Stockholms kommun hävdar att det inte är
möjligt för kommunen att skriva av rättegångskostnaderna vad gäller Birkagårdsbarnen.

Motionärerna anser att det rimliga i detta fall är att kommunen inte bara
efterskänker kostnaderna för de drabbade barnen, utan också att riksdagen
genom lagändring förhindrar att ”medborgarrätt heter pengar” och detta
särskilt i mål av allmänt intresse.

12. Kooperativ verksamhet

Motionen

I motion 1982/83: 1084 av Karl Boo (c) och Gunnar Björk i Gävle (c)
yrkas med hänvisning till vad som anförts i motion 1982/83:1083 att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i övrigt anförs i
motionen om kooperativ verksamhet.

Enligt motionärerna måste samhällets uppgift bli att inom ramen för en
bibehållen social trygghet för människorna stimulera kooperativ verksamhet
lokalt mellan människor i deras invanda sociala omgivning. Som ett
komplement kan ökad kooperativ verksamhet på exempelvis primärvårdområdet
underlätta en anpassning av den offentliga sektorn till den strukturella
förändring samhällsekonomin just nu genomgår. Inom andra områden
kan det ideella föreningslivet och folkrörelserna i landet komma att få en
ökad roll. Genom ökade ekonomiska insatser till dessa utnyttjas frivilligheten
och idealiteten bättre som en resurs i samhället. Arbetet som påbörjades
inom kommundepartementet under förra regeringen bör därför ut -

KU 1982/83:21

vecklas. Genom statliga anslag bör fem kommuner med olika förutsättningar
utväljas för försöksverksamhet under en treårsperiod med böljan
under nästa budgetår. Vidare bör ett utredningsarbete påböijas innebärande
en översyn av gällande lagstiftning i syfte att harmonisera denna till
kooperativ verksamhet.

Utredning

Inom civildepartementet pågår ett översynsarbete som berör relationerna
mellan samhället och folkrörelserna. Inom ramen för detta arbete utarbetas
rapporter i aktuella folkrörelsefrågor. Rapporten I morgon kooperation
- ett folkrörelsealtemativ berör nya verksamhetsformer som organiseras
kooperativt. En handbok i kooperativ verksamhet och en rapport
som berör kooperativ för tjänster är under utarbetande.

13. Kommunal budgetering och revision

Motionerna

I motion 1982/83:1138 av Joakim Ollén (m) och Margit Gennser (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att förslag framläggs om
skärpta krav på den kommunala revisionens oberoende samt på kommunal
revisors kompetens.

Den kommunala revisionens värde skulle enligt motionen väsentligen
kunna öka om kommuner och landsting enligt lag vore förpliktade att anlita
externa revisorer för den fackmässiga kontrollen av kommunens räkenskaper.
Kravet på oberoende revisionsorgan påverkar inte den kommunala
självstyrelsen. Kommunerna skulle själva kunna välja de revisorer/revisionsbyråer
som skall anlitas.

I motion 1982/83:1682 av Lennart Blom (m) och Margaretha af Ugglas
(m) föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning angående
ändringar i kommunallagen i syfte att tillgodose de i motionen
framförda förslagen.

Motionärerna framhåller att några krav på balansering beträffande den
kommunalekonomiska långtidsplaneringen inte föreligger. I nuvarande
ekonomiska läge är det nödvändigt att åstadkomma en bättre analys av de
långsiktiga kostnadskonsekvenser som olika utgiftsbeslut på kommunal
nivå förorsakar. Det bör därför övervägas att i kommunallagen införa krav
på att även flerårsberäkningar skall vara balanserade, i första hand för de
två åren närmast efter kommande budgetår.

Det speciella kommunala revisionsarbetet bör enligt motionen kunna
kompletteras och utvecklas genom åläggande för kommunerna att anlita
utomstående kvalificerade revisorer med vissa intervaller. Sådana utomstående
revisorer bör förslagsvis anlitas åtminstone vart tredje år för en
grundlig genomgång av de kommunala förvaltningarnas ändamålsenlighet

KU 1982/83:21

och effektivitet. Kommunallagen bör kompletteras med bestämmelser av
denna innebörd; jämte föreskrifter om publicering i god tid före kommunalvalen
av utfallet av sådana genomgångar.

Gällande regler m. m.

Budgetering. Enligt 4 kap. 3 § kommunallagen skall kommun och landstingskommun
årligen upprätta en budget för nästa kalenderår. Budgeten
skall, med utgångspunkt i ställningen enligt de avslutade räkenskaperna för
året före det år som budgeten upprättas, innehålla en plan för ekonomin
under budgetåret. I planen skall redovisas de anslag som skall utgå och
täckningen av medelsbehovet med angivande av skattesatsen.

I propositionen med förslag till ny kommunallag (prop. 1975/76:187 s.
500) påpekade kommunministern i likhet med flera remissinstanser att
betydelsen av ekonomisk långtidsplanering i kommunerna och landstingskommunerna
ökat. Han var emellertid av den uppfattningen att behovet av
långtidsplanering är ganska väl tillgodosett i kommunerna och landstingskommunerna
och ansåg det därför opåkallat att reglera eller omnämna den
kommunala flerårsbudgeteringen i paragrafen. Utskottet (KU 1976/77:25
s. 80) övervägde att i enlighet med vad som hade föreslagits av flera
remissinstanser — däribland statskontoret — i 4 kap. 3 § föreslå en bestämmelse
om att budgeten skall omfatta en flerårsdel i vilken redovisas bedömningar
av den mera långsiktiga utvecklingen. Utskottet stannade emellertid
av de skäl som anfördes i propositionen för att tillstyrka propositionen
i denna del. Riksdagen följde utskottet.

Revision. I enlighet med kommunallagsutredningens förslag togs bestämmelserna
om revision in i ett särskilt kapitel (5 kap.) i den nya
kommunallagen. Härigenom markerades revisorernas oberoende ställning
och självständighet i förhållande till förvaltningsorganen.

Enligt 5 kap. 1 § väljer nyvalda fullmäktige under år då val i hela riket av
fullmäktige har ägt rum tre eller flera revisorer samt minst lika många
revisorssuppleanter för granskning av de tre följande årens verksamhet.
Beträffande valbarhet till revisor eller revisorssuppleant m. m. gäller i allt
väsentligt samma regler för valbarhet till fullmäktige.

5 kap. 2 § innehåller jävsregler.

Enligt 5 kap. 3 § granskar revisorerna styrelsens och övriga nämnders
verksamhet. De prövar om verksamheten har utövats på ett ändamålsenligt
och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt, om räkenskaperna
är rättvisande och om den kontroll som har utövats inom nämnderna är
tillräcklig.

I fråga om valbarheten anförde kommunallagsutredningen (SOU
1974:99 s. 334) att behovet av att kunna tillföra revisionen sakkunskap
utifrån numera tillgodoses genom att samtliga kommuner och landstingskommuner
anlitar någon form av fackrevision. För de förtroendevalda
revisorerna bör enligt utredningens mening i princip samma valbarhetsvill -

KU 1982/83:21

kor gälla som för andra förtroendeuppdrag. I propositionen (prop. 1975/
76:187 s. 524) ansluter sig kommunministern till denna bedömning.

14. Telefonsammanträden med kommunala nämnder

Motionen

I motion 1982/83:1140 av Martin Segerstedt m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av kommunallagen i enlighet med
motionen.

Motionärerna framhåller att det i rättspraxis fastslagits att kommunala
sammanträden per telefon strider mot kommunallagen. Beslut som fattats
vid sådana sammanträden har upphävts efter besvär såsom tillkomna i icke
laga ordning.

Enligt motionärerna bör telefonsammanträden komma i fråga i första
hand för t. ex. extra sammanträden eller sommartid när det kan vara svårt
att samla ledamöterna till ett sammanträde. Om möjligheten öppnas att
ordna telefonsammanträden får detta inte medföra brister i beslutsunderlag
eller oklarheter i hur sammanträdet skall genomföras och beslut skall
fattas.

Gällande rätt

Något uttryckligt förbud emot telefonsammanträde finns inte i kommunallagen.
I praxis har man dock intagit den ståndpunkten att telefonsammanträden
inte står i överensstämmelse med syftet med kommunallagens
regler.

I ett frågesvar 1973 (RD 1973:20 s. 41) framhöll civilministern att det
klart strider mot kommunallagens bestämmelser att i en kommunal nämnd
fatta beslut genom ett s. k. telefonsammanträde. Lagens bestämmelser om
formerna för ärendenas handläggning syftade enligt civilministern inte bara
till att främja ordning och reda utan är också en förutsättning för en väl
fungerande demokrati.

JO Lundvik framhöll vid avgörande av ett ärende (JO 1975 s. 422) att
metoden att fatta beslut genom cirkulation av handlingar eller vid telefonsammanträden
är oförenlig med andemeningen bakom kommunallagens
bestämmelser och kommer lätt nog i konflikt också med reglernas bokstav.

Vidare kan nämnas att kammarrätten i Stockholm år 1975 undanröjde ett
byggnadsnämndsbeslut, som tillkommit genom ett telefonsammanträde (K
75 2:10).

KU 1982/83:21

15. Den kommunala kompetensen (kärnvapenfri zon)

Motionen

I motion 1982/83:1679 av Arne Andersson i Gamleby (s) hemställs att
riksdagen begär att regeringen tar de initiativ som erfordras för att klargöra
den kommunala kompetensens räckvidd för de områden som berörs i
motionen.

I motionen framhålls att vissa kommuner i landet har beslutat att kommunen
skall vara ”kärnvapenfri zon”. Enligt motionären tillkommer det
regering och riksdag att besluta i denna fråga. En annan ordning skulle
rubba den avvägning som gjorts mellan å ena sidan den kommunala självstyrelsen
och å andra sidan riksdagens och regeringens ansvar för landets
utrikespolitik.

Gällande rätt

Enligt 1 kap. 4 § kommunallagen får kommun och landstingskommun
själva vårda sina angelägenheter. Det militära försvaret och utrikespolitiken
är statliga angelägenheter.

Vad gäller utrikespolitiska opinionsyttringar och solidaritetsaktioner har
genom praxis fastställts att det inte ingår i den allmänna kommunala
kompetensen att delta i sådana manifestationer. I sammanhanget kan
nämnas att kammarrätten i Stockholm i dom den 22 december 1982 upphävt
ett av fullmäktige i Oxelösunds kommun fattat beslut om uttalande till
stöd för kravet på Norden som kärn vapenfri zon.

Tidigare behandling av motioner om den kommunala kompetensen i fråga
om internationella opinionsyttringar m.m.

Motioner (s) med krav på vidgning av den kommunala och landstingskommunala
kompetensen för att möjliggöra kommunalt deltagande i internationella
opinionsyttringar har behandlats vid 1977/78, 1979/80 och 1981/
82 års riksmöten (se KU 1977/78:44, 1979/80: 11 och 1981/82:6).

Då motionskravet första gången behandlades yttrade sig utrikesutskottet
i frågan. I sitt yttrande underströk utrikesutskottet att det föreligger en
principiell skillnad mellan beslut om solidaritetsaktioner som fattas av
frivilliga organisationer och sådana som fattas av konstitutionella organ,
vilkas beslut blir bindande för medborgarna. Ett bifall till motionen skulle
kunna innebära att medborgarna i vissa frågor med internationell räckvidd
skulle bli bundna inte bara av beslut av riksdag och regering utan även av
beslut av de kommunala och landstingskommunala organen. En sådan
ordning skulle enligt utrikesutskottet rubba den avvägning som gjorts
mellan å ena sidan den kommunala självstyrelsen och å andra sidan riksdagens
och regeringens ansvar för den svenska utrikespolitiken, vilket särskilt
i tider av internationell oro skulle kunna åstadkomma besvärliga
avvägningsproblem. Utrikesutskottet avstyrkte bifall till motionen. Kon -

KU 1982/83:21

stitutionsutskottet instämde i utrikesutskottets synpunkter och avstyrkte
motionskravet.

1 en reservation, 7 (s), hänvisades till en avvikande mening i utrikesutskottets
yttrande enligt vilken en utvidgning av den kommunala kompetensen
på det sätt som skisseras i motionen skulle innebära vissa komplikationer.
Enligt den avvikande meningen låg det dock ett betydande värde i att
kommuner och landsting ges möjlighet att delta i internationella solidaritetsyttringar.
Därför var det av stor vikt att arbetet för internationell
solidaritet får förankring i en så bred folklig opinion som möjligt. Från
denna synpunkt var det enligt den avvikande meningen önskvärt att
solidaritetsyttringar på det internationella fältet även kunde ske via de
kommunala organen.

Reservanterna framhöll att starka skäl talar för att genom lagstiftning ge
kommunerna möjlighet att för egen del vägra inköp av varor från vissa
leverantörer i syfte att stödja människor som på grund av dessa leverantörers
handlande försatts i en situation som i politiskt, socialt, fackligt eller
ekonomiskt hänseende är oacceptabel från de värderingar som är förhärskande
i det svenska samhället. Frågan borde enligt reservationen bli föremål
för utredning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Då motionskraven på nytt behandlades höstarna 1979 och 1981 fann inte
utskottet anledning att föreslå riksdagen att frångå den tidigare ståndpunkten
i frågan. Också i de reservationer (7 s) som avgavs vid båda tillfällena
vidhölls den tidigare av reservanterna intagna ståndpunkten. Riksdagen
beslöt båda gångerna i enlighet med utskottets förslag.

16. Generalklausul till skydd för medborgarna

Motionen

I motion 1982/83:1680 av Arne Andersson i Ljung (m) föreslås att
riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om en generalklausul av
påyrkat slag i kommunallagen.

Enligt motionen har det under senare år vid några tillfällen hänt att
företrädesvis gamla människor fått orimligt hög förbrukningsavgift på vatten
från kommunens vattennät. Feldebiteringar av liknande slag kan enligt
motionen aldrig helt undvikas. Från kommunens sida uppstår dock lätt
även i de mest uppenbara felsituationer rädslan för prejudicerande effekter
om man inte bevakar sin förmenta fordran. Motionären anser att regeringen
borde ges i uppdrag att utarbeta förslag till komplettering av kommunallagen
"med en övergripande målformulering tillskapad för kommuninvånarna
i en generalklausul”.

KU 1982/83:21

Gällande rätt

I fråga om vattenavgifter gäller lagen (1970:244) om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar. Enligt denna lag är ägare av fastighen inom
allmän va-anläggnings verksamhetsområde skyldig att betala avgifter till
huvudmannen (kommun eller enskilt rättssubjekt), om fastigheten behöver
anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med
större fördel tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen (9 §). Avgifter
som huvudman för allmän va-anläggning tar ut får ej överskrida vad
som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen (24 §).
Avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och
rättvis grund (26 §). För prövning av mål som rör tvist mellan huvudman
och fastighetsägare i bl. a. avgiftsfrågor finns ett särskilt organ, statens
va-nämnd (36-37 §§). Huvudman eller nämnden har således viss möjlighet
att med tillämpning av bestämmelsen om ”skälig och rättvis grund” sätta
ned kommunala krav mot fastighetsägare även i de fall där något mätarfel
ej kunnat konstateras.

Vad beträffar den av motionären upptagna frågeställningen mera generellt
skall erinras om att den kommunala kompetensen, såsom den utformats
i praxis, inte tillåter kommun att särbehandla vissa grupper av invånare
utan stöd i lag. Detta innebär t. ex. att avgifter inte får differentieras
med hänsyn till nyttjarens betalningsförmåga.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande 28 motioner i olika kommunala
frågor. Ca hälften av motionerna berör den kommunala kompetensen.
Andra frågor med kommunalrättslig anknytning behandlas i ett antal av de
övriga motionerna. Resten av motionerna gäller kommunaldemokratiska
frågor, häribland stöd till politiska partier i borgerliga och kyrkliga kommuner.

1. Kompetensfrågor

Den grundläggande kompetensregeln finns i 1 kap. 4 § kommunallagen
(1977:179) KL. Enligt denna får kommun och landstingskommun själva
vårda sina angelägenheter. Denna bestämmelse har i sak oförändrad överflyttats
från tidigare kommunallagar.

För primärkommunernas del fick kompetensregeln sin nuvarande utformning
år 1948. Den bygger på principen att kommunala åtgärder skall
tillgodose allmänna till kommunerna knutna intressen. Genom att avfatta
regeln på detta allmänna sätt avsåg man enligt motiven att möjliggöra en
fortsatt anpassning av kommunernas befogenheter efter samhällsutvecklingens
krav. Uppgiften att närmare avgränsa området för kommunernas
kompetens överlämnades liksom förut åt rättspraxis.

KU 1982/83:21

Kompetensregeln för landstingskommunerna fick i stort sett sitt nuvarande
innehåll genom 1954 års landstingslag. Motivuttalandena överensstämmer
nära med de uttalanden som gjordes i förarbetena till 1948 års
primärkommunala reform.

Rättspraxis i kompetensfrågor kommer främst till uttryck i regeringsrättens
domar i kommunalbesvärsmål. Reglerna för kommunalbesvär finns i 7
kap. KL (senaste lydelse 1980:273). Av dessa framgår bl. a. att beslut av
kommunfullmäktige och landstinget får överklagas av den som är medlem
av kommunen resp. landstingskommunen. Besvären får grundas endast på
omständigheter som innebär att beslutet ej har tillkommit i laga ordning,
står i strid mot lag eller annan författning, på annat sätt överskrider
kommunfullmäktiges eller landstingets befogenheter, kränker klagandens
enskilda rätt eller annars vilar på orättvis grund. Efter en ändring av
instansordningen som trädde i kraft den 1 januari 1981 (prop. 1979/80:105,
KU 46) skall besvären i första instans gå till kammarrätten. Kammarrättens
beslut överklagas hos regeringsrätten.

Besvärsgrunderna i kommunalbesvärsmål har i stort sett varit oförändrade
sedan 1862 års kommunalreform. Med ledning av en lång tids praxis
har därför med tiden ett antal konkreta principer för den kommunala
kompetensen kunnat utformas. Lokaliseringsprincipen innebär att som en
kommunal angelägenhet ej anses uppgift som saknar anknytning till kommunens
område eller dess medlemmar. Likställighetsprincipen kräver att
kommunens medlemmar behandlas lika så att inte vissa medlemmar obehörigen
gynnas eller missgynnas i förhållande till andra. Vid avgiftsfmansierad
verksamhet gäller en självkostnadsprincip som innebär att kommunala
avgifter skall bestämmas så att de ej överskrider självkostnaden.
Vidare gäller förbud för kommuner i olika hänseenden. Bl. a. får en kommun
ej lämna ekonomiskt stöd åt enskild eller driva näringsverksamhet i
annat fall än då det på särskild grund är tillåtet. I kommunalbesvärskommitténs
slutbetänkande (SOU 1982:41) Överklagande av kommunala beslut
föreslås att dessa kommunalrättsliga grundsatser skrivs in i kommunallagen.

För att kunna göra undantag från de begränsningar av den kommunala
kompetensen som gäller enligt kommunallagen eller enligt rättspraxis har
särskilda kompetenslagar stiftats. Här kan nämnas lagen (1962:638) om
rätt för kommun att bistå utländska studerande, lagen (1968:131) om vissa
kommunala befogenheter inom turistväsendet, lagen (1969:596; om kommunalt
partistöd, lagen (1970:663) om vissa befogenheter i fråga om sysselsättning
för handikappade samt lagen (1975:494) om rätt för kommun
och landstingskommun att lämna internationell katastrofhjälp.

I tre motioner, nämligen 1981/82:253 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c),
1981/82:370 av Sonja Rembo (m) och Ann-Cathrine Haglund (m) samt
1981/82:477 av Ivar Franzén (c) och Gösta Andersson (c) begärs sådana
lagändringar att det skall bli möjligt för kommunerna att besluta om vårdnadsersättning
till föräldrar för vård av egna barn.

KU 1982/83:21

Frågan om lagligheten av kommunal vårdnadsersättning prövades av
regeringsrätten år 1981. Regeringsrätten gjorde därvid ingen ändring i ett
beslut av länsstyrelsen i Västerbottens län att upphäva ett av Robertsfors
kommun fattat beslut att utge vårdnadsbidrag.

Som utskottet framhöll vid behandlingen av samma yrkanden hösten
1981 (KU 1981/82:6) står det genom regeringsrättens dom klart att lagstiftningen
måste ändras för att det skall bli möjligt att införa kommunal
vårdnadsersättning. Utskottet är liksom tidigare inte berett att förorda
sådana lagändringar. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till att socialministern
i årets budgetproposition (prop. 1982/83:100, bilaga 7) uttalar sin
avsikt att tillsätta en särskild arbetsgrupp för att göra en samlad bearbetning
av det utredningsmaterial beträffande det ekonomiska stödet till barnfamiljerna
som familjeekonomiska kommittén och ensamförälderkommittén
kommer att redovisa under första halvåret 1983.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna.

Sex motioner behandlar den kommunala kompetensen i näringspolitiska
frågor. Dessa motioner är 1981/82:376 av Ingemar Konradsson m. fl. (s),
1981/82:481 av Hilding Johansson m.fl. (s), 1981/82:489 av Birger Rosqvist
m.fl. (s), 1981/82:1647 av Lars Wemer m.fl. (vpk), 1981/82:2078 av
Olof Palme m. fl. (s) samt 1982/83:276 av Bengt Silfverstrand m. fl. (s). Det
gemensamma syftet hos dessa motioner är att kompetensen skall vidgas så
att kommunerna mer aktivt kan påverka sysselsättningen inom sina områden.
Krav på utredning av denna fråga finns i samtliga motioner. Motion
1981/82:1647 innehåller dessutom ett krav på att riksdagen uttalar att
innebörden av kommunallagens kompetensregel bör avse rätt för kommunerna
att driva ordinär företagsverksamhet.

På utskottets förslag beslöt riksdagen hösten 1979 att hos regeringen
begära en redogörelse för kommunernas befogenheter i fråga om näringslivsfrämjande
åtgärder (KU 1979/80:11). Denna redogörelse föreligger i
betänkandet (SOU 1982:20) Kommunerna och näringslivet. Av redogörelsen
framgår att huvudregeln är att kommunerna inte får stödja enskilda
företag. En kommun får dock vidta åtgärder som syftar till att allmänt
främja näringslivets utveckling inom kommunen såsom iordningställande
av byggklara industriområden och tillhandahållande av lokaler för hantverk
och småindustri. I princip skall behovet av samhälleligt stöd till
näringslivet tillgodoses av staten. Kommunerna har emellertid en del befogenheter
på området av ”nödrättslig” natur. De viktigaste omständigheterna
som kan rättfärdiga kommunala ingripanden i näringslivet är en
sysselsättningskris i kommunen, bortfall av enskild service av viktigare art
och intresset av att skydda kommunala tillgångar som på nödrättslig grund
eller på annan kompetensenlig grund har tillförts det enskilda näringslivet.

I likhet med motionärerna anser utskottet det önskvärt att en översyn av
den kommunala kompetensen på det näringspolitiska området kommer till
stånd. Det är därför tillfredsställande att regeringen i årets budgetproposi -

KU 1982/83:21

tion har uttalat att kommunernas och landstingskommunernas roll i närings-
och sysselsättningspolitiken skall utredas. Enligt vad utskottet inhämtat
kommer denna utredning inom kort att påböijas. Utskottet föreslår
att motionerna förklaras besvarade med det anförda.

Frågan om en begränsning av det kommunala serviceansvaret tas upp i
motionerna 1981/82:690 av Mona Saint Cyr (m) och 1981/82: 2020 av Gösta
Bohman m.fl. (m). Om möjlighet öppnas till en sådan begränsning inom
vissa områden kan enligt motionerna bl. a. problemen med permanentning
av fritidsbebyggelse lösas.

Som utskottet ovan framhöll medger inte likställighetsprincipen att kommunmedlemmar
särbehandlas vid fattande av beslut med stöd av den
allmänna kompetensregeln i kommunallagen. Att generellt begränsa det
kommunala serviceansvaret inom vissa områden är därför, som motionärerna
också påpekar, inte förenligt med gällande rätt. Utskottet vill emellertid
framhålla att en viss differentiering av den kommunala servicen
ibland är möjlig inom ramen för den speciallagstiftning som reglerar kommunernas
befogenheter och skyldigheter på olika områden. Som exempel
kan nämnas renhållningslagens bestämmelse att bortforslingen av avfall
skall anpassas till behovet för olika slag av bebyggelse.

Enligt utskottets mening är en så allmän uppluckring av likställighetsprincipen
som föreslås i motionerna inte önskvärd. En ökad differentiering
av den kommunala servicen på olika särskilda områden kan däremot
prövas från fall till fall. Utskottet avstyrker motionerna.

I motion 1981/82:1633 av Kurt Hugosson (s) och Jan Bergqvist (s)
föreslås att möjligheten till kommunal medverkan i exportverksamhet bör
utredas. Enligt motionen har de större kommunerna byggt upp en hög
kompetens i avancerad kommunalteknik och när det gäller s. k. managementtjänster
som kan utnyttjas i samarbete med t. ex. tjänste- eller varuexporterande
företag.

Regeringen beslöt i juni 1982 att tillsätta en utredning om kommunernas
och landstingskommunernas medverkan i en samordnad exportverksamhet.
Utredningen skall bl. a. överväga innebörden av de kommunalrättsliga
reglerna om kommunernas och landstingskommunernas kompetens på
detta område.

Den utredning som motionärerna begär har alltså tillsatts. Utskottet
föreslår att motionen förklaras besvarad med detta.

Den kommunala kompetensen i frågor med utrikespolitisk anknytning
tas upp i motion 1982/83:1679 av Arne Andersson i Gamleby (s). Motionären,
som uppger att vissa kommuner i landet skulle ha förklarat sig vara en
”kämvapenfri zon”, vill att regeringen tar de initiativ som erfordras för att
klargöra att kompetensen inte omfattar sådana beslut.

Riksdagen har vid ett par tillfällen behandlat den närliggande frågan om
vidgning av den kommunala kompetensen för att möjliggöra kommunalt
deltagande i internationella opinionsyttringar. Detta krav har emellertid

KU 1982/83:21

avvisats av riksdagen bl. a. under hänvisning till att det skulle rubba den
avvägning som gjorts mellan å ena sidan den kommunala självstyrelsen
och å andra sidan riksdagens och regeringens ansvar för den svenska
utrikespolitiken, vilket särskilt i tider av internationell oro skulle kunna
åstadkomma besvärliga avvägningsproblem. I socialdemokratiska reservationer
har framhållits att starka skäl talar för att kommunerna borde få
större möjlighet att för egen del vägra inköp av varor från vissa leverantörer
i syfte att stödja människor som på grund av dessa leverantörers
handlande försatts i en situation som i politiskt, socialt, fackligt eller
ekonomiskt hänseende är oacceptabel från de värderingar som är förhärskande
i det svenska samhället. Från civildepartementet har inhämtats att
en översyn skall göras av den kommunala kompetensen i fråga om utrikespolitiska
opinionsyttringar och solidaritetsaktioner.

Några beslut av det slag som motionären åberopar känner utskottet inte
till. Skulle sådana beslut ha förekommit eller förekomma i framtiden är de
självfallet inte kompetensenliga. Det har däremot förekommit att kommuner
gjort uttalanden till stöd för kravet på Norden som kärnvapenfri
zon. Ett sådant, av fullmäktige i Oxelösunds kommun fattat, beslut har
nyligen upphävts av kammarrätten i Stockholm.

Enligt utskottets mening råder ingen oklarhet om den kompetens kommunerna
f. n. har i den i motionen särskilt berörda frågan. Det initiativ till
klarläggande som motionären begär av regeringen är därför inte påkallat.
Motionen avstyrks.

Motion 1982/83:1078 av Eva Hjelmström (vpk) och Jörn Svensson (vpk)
om ersättning av kommunala medel för barns rättegångskostnader i vissa
fall har föranletts av den uppmärksammade rättegång vid Stockholms
tingsrätt där barn vid ett dag- och fritidshem i Stockholm fört talan mot
kommunen för att bedriva en miljöfarlig verksamhet i form av buller och
luftföroreningar från den angränsande biltrafiken. Två av barnen har genom
domen delvis fått sin talan bifallen medan de övriga barnen förlorade
målet. De rättegångskostnader som barnen har befunnits skyldiga att betala
Stockholms kommun har enligt uppgift i motionen kommunen inte
ansett sig lagenligt kunna efterge. Motionärerna anser att detta borde vara
möjligt, särskilt i mål av allmänt intresse.

Enligt utskottet finns ingen anledning att särskilt lagstifta om kommuns
möjlighet att efterge tilldömda rättegångskostnader. Denna fråga får prövas
med ledning av gällande kommunalrättsliga grundsatser. Motionen
avstyrks.

Också motion 1982/83:1680 av Arne Andersson i Ljung (m) om generalklausul
till skydd för medborgarna har en konkret händelse som bakgrund.
Det gäller det fall där en ensamstående äldre kvinna debiterats en vattenkostnad
på ca 15 000 kr. Kontroll av vattenmätaren och eventuella läckor i
fastigheten har enligt motionen inte förklarat den höga förbrukningen.
Motionären framhåller att feldebiteringar av liknade slag aldrig helt kan

KU 1982/83:21

undvikas. Därför borde kommunallagen innehålla en ”generalklausul”.
Med stöd av denna skulle det vara möjligt för kommunerna att debitera
skäliga avgifter.

I fråga om vattenavgifter tillämpas lagen (1970:244) om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar. Enligt denna lag är ägare av fastighet inom
allmän va-anläggnings verksamhetsområde skyldig att betala avgifter till
huvudmannen (kommun eller enskilt rättssubjekt). Avgiftsskyldigheten
skall fördelas mellan fastigheterna efter ”skälig och rättvis grund”.

Utskottet konstaterar att den nyssnämnda lagen ger visst utrymme för
skälighetsbedömningar när det gäller vattenavgifter. I fråga om andra fall
då onormalt höga förbrukningsavgifter debiterats enskilda utgår utskottet
ifrån att berörda organ på ett smidigt och obyråkratiskt sätt undersöker de
möjligheter som finns att komma till ett så rättvist resultat som möjligt.
Någon anledning att införa en ”generalklausul” i kommunallagen i detta
syfte finns enligt utskottet inte. Utskottet avstyrker motionen.

2. Övriga kommunalrättsliga frågor

Motionerna 1981/82:879 av Margareta Andrén (fp) och Hadar Cars (fp)
samt 1982/83:1686 av Olof Johansson (c) och Karin Andersson (c) behandlar
kommunallagens särbestämmelser för Stockholms kommun resp. frågan
om proportionella val av nämnder i Stockholms kommun.

En utredning som tillsatts på riksdagens inititativ (KU 1976/77:25) har
granskat den särskilda organisationen av kommunalförvaltningen i Stockholm
i syfte att åstadkomma större enhetlighet i lagstiftningen (se SOU
1981:53, Stockholms kommunala styrelse). En viktig utgångspunkt för
utredningens överväganden har varit att Stockholms kommun skall ha
möjlighet att i praktiken behålla nuvarande ordning, eftersom systemet
enligt utredningen fungerar bra. Vissa institutioner föreslås dock bli formellt
avskaffade. Drätselnämndens uppgifter skall sålunda övertas av
kommunstyrelsen och, liksom är fallet i de flesta andra kommuner, bör det
enligt utredningens mening finnas en allmän politisk beredningsinstans i
stället för borgarrådsberedningen.

Enligt motion 879 bör Stockholms kommun få behålla borgarrådsberedningen
och drätselnämnden i deras nuvarande form. Enligt motionärerna
kan det inte vara ett självändamål att avskaffa särbestämmelserna för
Stockholms kommun. Avgörande måste vara att på bästa sätt möjliggöra
en väl fungerande demokratisk ledning av kommunen.

Förslaget i motion 1686 innebär att det skall bli möjligt med proportionella
val i Stockholms kommun också i fråga om kommunallagsreglerade
nämnder.

Särregleringen för Stockholms del i detta hänseende sammanhänger med
att kommunstyrelsen utser borgarråd till ordförande i de flesta nämnderna.
Detta speciella valbarhetsvillkor utgör ett tekniskt hinder för en fullt rätt3
Riksdagen 1982183. 4 sami. Nr 21

KU 1982/83:21

vis tillämpning av den proportionella valmetoden. Den ovannämnda utredningen
har vid sin genomgång av särreglerna för borgarråden funnit att
dessa regler kan undvaras utan att detta medför några förändringar med
avseende på borgarrådens ställning.

Betänkandet om Stockholms kommunala styrelse har remissbehandlats.
Det övervägande antalet remissinstanser har därvid uttalat sig allmänt
positivt om förslaget. Negativ mot förslaget är Stockholms kommun.
Ärendet är under beredning i civildepartementet.

Utskottet vill erinra om sina uttalanden om Stockholms kommunala
styrelse i samband med antagandet av den nya kommunallagen (KU 1976/
77:25). Utskottet konstaterade då att det inte hade visat sig möjligt att i
den nya enhetliga kommunallagen undvara ett betydande antal särbestämmelser
för Stockholms kommun. Sådana särbestämmelser var enligt utskottet
självfallet ägnade att i viss mån minska lagens överskådlighet.
Även när det gäller bestämmelsernas sakliga innebörd ansåg utskottet att
särregleringen ibland framstod som mindre lämplig. Inte minst med hänsyn
till att de största kommunerna och landstingskommunerna har administrativa
problem av samma art och omfattning som Stockholms kommun
borde den särskilda organisationen av kommunalförvaltningen i Stockholm
ses över.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte är önskvärt att kommunallagen
i så stor omfattning som f. n. innehåller särbestämmelser för
Stockholms kommun. Kommunalrättsutredningen för Stockholm har enligt
utskottet visat att det är möjligt att öka enhetligheten och överskådligheten
i kommunallagen utan att den speciellä ordningen i Stockholms
kommun i praktiken behöver rubbas alltför mycket. Utskottet utgår ifrån
att regeringen under den fortsatta beredningen av detta ärende prövar olika
möjligheter i syfte att tillgodose såväl kraven på ökad enhetlighet i kommunallagen
som Stockholms kommuns särskilda önskemål. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion 879.

Att bryta ut frågan om proportionella val till kommunallagsreglerade
nämnder i Stockholms kommun i ett särskilt beslut är enligt utskottet
mindre lämpligt. Även motion 1686 avstyrks därför av utskottet.

Frågan om begreppet stad som benämning på vissa tätorter tas upp i
motion 1981/82:1153 av Göte Jonsson (m) och Rolf Dahlberg (m). Motionärerna
föreslår att kommunallagen kompletteras med en bestämmelse där
det skall framgå att vissa tätorter skall benämnas stad utifrån givna kvalifikationskrav
och att de tätorter som var städer före kommunreformen
automatiskt skall anses uppfylla detta krav.

Denna fråga har varit föremål för behandling i riksdagen både i samband
med 1969 års riksdagsbeslut om införande av enhetlig kommunbeteckning
och vid ett senare tillfälle. Vid båda tillfällena har utskottet bl. a. framhållit
att det inte finns något hinder för kommun, som så önskar, att använda

KU 1982/83:21

beteckningen ”stad” i de fall då detta inte har någon kommunalrättslig
betydelse.

Utskottet står kvar vid denna uppfattning och avstyrker motionen.

I motion 1981/82:1644 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs förslag om en
särskild lagstiftning för kommunala bolag som är bättre förenlig med
kravet på demokrati än aktiebolagslagens regler.

Kommunalföretagskommittén har i ett delbetänkande, (SOU 1982:13)
Kommunalföretaget, bl. a. övervägt om det finns anledning att begränsa
kommuns befogenhet att driva verksamhet i företagsform och om en ny
kommunal företagsform bör skapas. Kommittén har funnit att det i kommunerna
knappast finns något intresse för en ny företagsform. Kommittén
har därför valt att föreslå att kraven på bättre insyn, inflytande och kontroll
i den verksamhet som kommunerna bedriver i bolagsform tillgodoses
på annat sätt. Betänkandet har remissbehandlats och bereds f. n. i civildepartementet.

Enligt utskottets mening bör regeringens beredning av denna fråga avvaktas
innan ställning tas till förslaget i motionen. Utskottet avstyrker
motionen.

Den kommunala budgeteringen och revisionen behandlas i två motioner.
I motion 1982/83:1138 av Joakim Ollén (m) och Margit Gennser (m)
begärs förslag om skärpta krav på den kommunala revisionens oberoende
samt på kommunal revisors kompetens. Enligt motion 1982/83:1682 av
Lennart Blom (m) bör övervägas att i kommunallagen införa krav på att
även flerårsbudgetar skall vara balanserade, i första hand för de två åren
närmast efter kommande budgetår. Vidare bör kommunen åläggas att
anlita utomstående kvalificerade revisorer med vissa intervaller.

Enligt 4 kap. 3 § kommunallagen skall kommun och landstingskommun
årligen upprätta en budget för nästa kalenderår. Budgeten skall innehålla
en plan för ekonomin under budgetåret. I planen skall redovisas de anslag
som skall utgå och täckningen av medelsbehovet med angivande av skattesatsen.

I propositionen med förslag till ny kommunallag (prop. 1975/76:187 s.
500) framhöll kommunministern i likhet med flera remissinstanser att betydelsen
av ekonomisk långtidsplanering i kommunerna och landstingskommunerna
ökat. Han var emellertid av den uppfattningen att behovet av
långtidsplanering är ganska väl tillgodosett i kommunerna och landstingskommunerna
och ansåg det därför opåkallat att reglera eller omnämna den
kommunala flerårsbudgeteringen i paragrafen. Utskottet (KU 1976/77:25
s. 80) övervägde att föreslå en bestämmelse om att budgeten skall omfatta
en flerårsdel i vilken redovisas bedömningar av den mera långsiktiga
utvecklingen. Utskottet stannade emellertid av de skäl som anfördes i
propositionen för att tillstyrka propositionen i denna del. Riksdagen följde
utskottet.

KU 1982/83:21

Utskottet har inte funnit anledning att frångå den ståndpunkt som intogs
i samband med behandlingen av förslaget till ny kommunallag. Motion
1682 avstyrks således i nu berörd del.

Beträffande bestämmelserna om den kommunala revisionen skall erinras
om att dessa regler togs in i ett särskilt kapitel (5 kap.) i den nya
kommunallagen. Härigenom markerades revisorernas oberoende ställning
och självständighet i förhållande till förvaltningsorganen.

Enligt 5 kap. 1 § väljer nyvalda fullmäktige under år då val i hela riket av
fullmäktige har ägt rum tre elier flera revisorer samt minst lika många
revisorssuppleanter för granskning av de tre följande årens verksamhet.
Beträffande valbarhet till revisor eller revisorssuppleant m. m. gäller i allt
väsentligt samma regler som för valbarhet till fullmäktige.

I fråga om valbarheten anförde kommunallagsutredningen (SOU
1974:99 s. 334) att behovet av att kunna tillföra revisionen sakkunskap
utifrån numera tillgodoses genom att samtliga kommuner och landstingskommuner
anlitar någon form av fackrevision. För de förtroendevalda
revisorerna borde enligt utredningens mening i princip samma valbarhetsvillkor
gälla som för andra förtroendeuppdrag. I propositionen (prop. 1975/
76:187 s. 524) anslöt sig kommunministern till denna bedömning.

Utskottet delar den i förarbetena till den nya kommunallagen uttryckta
uppfattningen att några särskilda valbarhetsvillkor ej skall finnas för kommunala
revisorer. I sammanhanget bör också erinras om den verksamhet
på revisionsområdet som bedrivs av Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Utskottet avstyrker motion 1138 och 1682 i återstående
del.

Möjligheten att anordna telefonsammanträden med kommunala
nämnder tas upp i motion 1982/83:1140 av Martin Segerstedt m. fl. (s).
Enligt motionärerna bör telefonsammanträden komma i fråga i första hand
för t. ex. extra sammanträden eller sommartid när det kan vara svårt att
samla ledamöterna till ett sammanträde.

Något uttryckligt förbud emot telefonsammanträde finns inte i kommunallagen.
Emellertid har den ståndpunkten intagits, bl. a. av civilministern
i ett frågesvar år 1973, att sådana sammanträden inte står i överensstämmelse
med gällande reglering.

Enligt utskottet bör man av såväl principiella som praktiska skäl stå fast
vid denna ståndpunkt. Motionen avstyrks.

3. Kommunaldemokratiska frågor

Tre motioner från centerpartihåll behandlar olika frågor med anknytning
till den kommunala demokratin. Det är motionerna 1981/82:2080 av Britta
Hammarbacken m.fl. (c) om åtgärder för att befrämja livskvalitet, 1982/
83:1084 av Karl Boo (c) och Gunnar Björk i Gävle (c) om kooperativ
verksamhet samt 1982/83:1127 yrkandena 1—4 av Thorbjörn Fälldin m.fl.
(c) om den kommunala demokratin.

KU 1982/83:21

I motion 1127 anförs att sedan kommunaldemokratiska kommitténs arbete
nu har slutförts bör riksdagen uttala sig för ett fortsatt utrednings- och
reformarbete i syfte att stärka den kommunala demokratin. Motionärerna
anser vidare att det är ett värdefullt och intressant forskningsarbete som
har genomförts i nära samarbete med denna kommitté. En arbetsgrupp
med företrädare för de förtroendevalda och de båda kommunförbunden
bör se till att forskningsresultaten så snabbt som möjligt kan nyttiggöras i
det fortsatta reformarbetet. En tredje fråga som tas upp i motionen är den
framtida prövningen av framställningar om kommundelning. Enligt motionen
är det illavarslande att civilministern i årets budgetproposition signalerar
skärpt praxis när det gäller att tillmötesgå lokala önskemål om kommundelning
där detta är ägnat att stärka den kommunala demokratin.
Slutligen betonas i motion 1127 att arbetet med en vidareutveckling av
verksamheten med lokala organ i kommunerna måste fullföljas med kraft
så att man snart kan gå vidare med frågan om direkta val till dessa organ.
Svårigheterna att skapa en välavvägd lagstiftning på detta område är dock
enligt motionen betydande.

De lokala organen i kommunerna behandlas också i motion 2080. Inrättandet
av dessa organ innebär enligt motionen att besluten kommer närmare
människorna. För framtiden kan det också vara angeläget att försöksverksamhet
med direktvalda lokala organ får inledas.

I motionerna 1084 och 2080 stödjs tanken på kooperativ verksamhet på
lokal nivå. Enligt motion 1084 måste samhällets uppgift bli att inom ramen
för en bibehållen social trygghet stimulera kooperativ verksamhet mellan
människor i deras invanda sociala omgivning. Genom statliga anslag bör
fem kommuner med olika förutsättningar utväljas för försöksverksamhet
under en treårsperiod med början under nästa budgetår.

Kommunaldemokratiska kommittén, vars arbete pågått sedan 1977,
kommer under våren 1983 att slutföra de uppdrag som kommittén erhållit.
Därefter avses kommittén få nya utredningsdirektiv.

Kommittén har varit administrativt ansvarig för genomförandet av ett
forskningsprojekt för utvärdering av indelningsreformen. Forskningen har
bedrivits inom den kommunaldemokratiska forskningsgruppen som hittills
avgett 15 rapporter. Forskningsarbetet är avslutat och sammanfattande
framställningar förbereds. Under våren 1983 framlägger kommittén ett
betänkande om den fortsatta kommunala forskningen.

Frågan om kommunindelningen behandlas i årets budgetproposition
(prop. 1982/83:100, bilaga 15). Enligt civilministern visar utvärderingar att
kommundelningar bl. a. leder till ekonomiska påfrestningar och behov av
att bygga ut den kommunala förvaltningen. Mot denna bakgrund bör, anser
civilministern, framställningar om delning av kommuner prövas restriktivt.
Detta gäller särskilt i fall då den berörda kommunen motsätter sig en
delning. Civilministern erinrar i detta sammanhang om att enligt 1 kap. 1 §
lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskom4
Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 21

KU 1982/83:21

muner och församlingar, får beslut om indelningsändring mot en berörd
kommuns vilja meddelas endast om det finns synnerliga skäl.

Enligt lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna har sedan
den 1 januari 1980 lokala organ (kommundelsnämnder, distriktsnämnder,
institutionsstyrelser) med förvaltande och verkställande uppgifter kunnat
inrättas både på det kommunallagsreglerade och specialreglerade området.
Lagen möjliggör att lokala organ etableras i olika delar av en kommun
antingen sektorsvis eller gemensamt för flera sektorer av den kommunala
förvaltningen. Ett antal kommuner prövar sedan några år en organisation
med lokala organ medan ett 50-tal kommuner utreder frågan. Längst har
försöksverksamheten kommit i Örebro kommun. Försöken med lokala
organ utvärderas i ett forskningsprojekt.

I ett år 1981 framlagt betänkande (Ds Kn 1981:8) redovisar kommunaldemokratiska
kommittén vilka principer som kan läggas till grund för
direktval av lokala organ. Under våren 1983 kommer kommittén vidare att
framlägga förslag om lokala organ i landstingskommunerna. Dessutom
skall nämnas att en särskild referensgrupp i civildepartementet behandlar
bl. a. lagstiftningsfrågor som uppkommit som en följd av tillkomsten av
lokala organ.

Kooperativ verksamhet behandlas inom ramen för det översynsarbete
om relationerna mellan samhället och folkrörelserna som pågår inom civildepartementet.
Under år 1983 planeras en handbok i kooperativ verksamhet
och en rapport som berör kooperativ för tjänster.

Som framgår av den redogörelse som utskottet lämnat ovan håller ett
brett upplagt utrednings- och forskningsarbete inom det kommunaldemokratiska
området på att avslutas. Planer på en fortsättning av detta arbete
är emellertid redan under utarbetande. Enligt utskottets mening är därför
något initiativ från riksdagens sida i detta hänseende inte nödvändigt.

Vad beträffar frågan om kommundelningar anser utskottet att kommunaldemokratiska
skäl någon enstaka gång kan motivera att en kommun
delas. Utskottet delar dock civilministerns uppfattning att problemen med
den kommunala demokratin i första hand bör lösas på annat sätt än genom
ytterligare kommundelningar.

Enligt utskottets uppfattning är inrättande av lokala organ ett bättre sätt
att fördjupa den kommunala demokratin än kommundelningar. Utskottet
ser positivt på den omfattande försöksverksamhet på området som f. n.
pågår i landet. Ytterligare erfarenheter måste först erhållas av den nuvarande
organisationsformen innan t. ex. frågan om direktval till de lokala
organen kan övervägas. Svårigheterna med direktvalda lokala organ är
dock, som motionärerna också påpekar, betydande. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion 1127 yrkandena 1-4.

Kooperativ verksamhet är enligt utskottet ett föga uppmärksammat
inslag i den kommunala demokratin. När det gäller önskemålen i motionerna
om stöd till sådan verksamhet vill utskottet hänvisa till det arbete som
pågår inom civildepartementet. Utskottet avstyrker motion 1084.

KU 1982/83:21

Frågorna om den kommunala demokratin och om kooperativ verksamhet
behandlas även i motion 2080. Med hänvisning till vad som ovan
anförts i dessa frågor avstyrker utskottet även denna motion.

Partistödsfrågor behandlas i tre motioner. Enligt motion 1982/83:415 av
Bertil Fiskesjö (c) och Sven-Erik Nordin (c) bör kyrklig kommun erhålla
rätt att bevilja partistöd. Härigenom skulle enligt motionärerna möjligheterna
öka till information om de kyrkliga frågorna och intresset stimuleras
för kyrkofullmäktigvalen.

Samma förslag har varit föremål för behandling i riksdagen vid ett par
tidigare tillfallen men avvisats. Utskottet har hänvisat till att de kyrkliga
kommunerna är långt mindre enhetliga än de borgerliga kommunerna,
bl. a. när det gäller partiförhållanden. Vidare har framhållits att i ett stort
antal församlingar finns över huvud taget inte kyrkofullmäktige.

Utskottet har inte funnit anledning att frångå denna ståndpunkt. Frågan
kan emellertid komma i ett annat läge då resultatet av den hösten 1982
inledda översynen av svenska kyrkans strukturfrågor på lokalplanet föreligger.
Utskottet avstyrker motionerna.

De två övriga motionerna behandlar det kommunala partistödet. I motion
1982/83:527 av Per Stenmarck (m) hemställs att lagen (1969:596) om
kommunalt partistöd ändras så att stödet utgår i form av ett för alla partier
lika stort grundstöd samt därutöver ett stöd per mandat. I motion 1982/
83:1126 av Lars Ernestam (fp) och Karin Ahrland (fp) förordas en omläggning
av systemet i samma riktning. Eftersom reglerna om stöd till de
politiska partiernas verksamhet traditionellt har beslutats i brett samförstånd
vill motionärerna att reglerna för det kommunala partistödet ses över
under parlamentarisk medverkan.

Då frågan var föremål för behandling våren 1982 (KU 1981/82:18) begärde
utskottet att en kartläggning av det offentliga stödet till de politiska
partierna skulle göras. Från civildepartementet har inhämtats att frågan
om denna kartläggning f. n. bereds i departementet.

Utskottet vidhåller ståndpunkten att en översyn av det kommunala
partistödet ej bör ske isolerat från andra partistödsfrågor. Det ankommer
enligt utskottets mening på regeringen att i samråd med de politiska partierna
ta initiativ till en sådan översyn som utskottet finner angelägen.
Motionerna avstyrks.

KU 1982/83:21

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den kommunala kompetensen i fråga om vårdnadsersättning att

riksdagen avslår motionerna 1981/82:253, 370 och 477,

2. beträffande den kommunala kompetensen i näringspolitiska frågor att

riksdagen förklarar motionerna 1981/82:376, 481, 489, 1647,
2078 och 1982/83:276 besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande begränsning av det kommunala serviceansvaret
att riksdagen avslår motionerna 1981/82:690 och 2020,

4. beträffande medverkan av kommunalt anställda i systemexport
och försäljningen av övriga konsulttjänster

att riksdagen förklarar motion 1981/82:1633 besvarad med vad
utskottet anfört,

5. beträffande den kommunala kompetensen (kärnvapenfri zon)
att riksdagen avslår motion 1982/83:1679,

6. beträffande ersättning av kommunala medel för barns rättegångskostnader
i vissa fall

att riksdagen avslår motion 1982/83: 1078,

7. beträffande generalklausul till skydd för medborgarna
att riksdagen avslår motion 1982/83:1680,

8. beträffande kommunallagens särbestämmelser för Stockholms
kommun

att riksdagen avslår motion 1981/82:879,

9. beträffande proportionella val av nämnder i Stockholms kommun att

riksdagen avslår motion 1982/83:1686,

10. beträffande stad som benämning på vissa tätorter
att riksdagen avslår motion 1981/82:1153,

11. beträffande särskild lagstiftning för kommunala bolag
att riksdagen avslår motion 1981/82:1644,

12. beträffande kommunal budgetering och revision

att riksdagen avslår motionerna 1982/83:1138 och 1682,

13. beträffande telefonsammanträden med kommunala nämnder
att riksdagen avslår motion 1982/83:1140,

14. beträffande den kommunala demokratin

att riksdagen avslår motion 1982/83:1127 yrkandena 1-4,

15. beträffande kooperativ verksamhet

att riksdagen avslår motion 1982/83:1084,

16. beträffande åtgärder för att främja livskvalitet
att riksdagen avslår motion 1981/82:2080,

KU 1982/83:21

17. beträffande kyrkokommunalt partistöd
att riksdagen avslår motion 1982/83:415,

18. beträffande det kommunala partistödet

att riksdagen avslår motionerna 1982/83:527 och 1126.

Stockholm den 1 mars 1983

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Bertil Fiskesjö (c), Wivi-Anne Cederqvist (s), Hans Nyhage (m), SvenErik
Nordin (c), Sture Thun (s), Elisabeth Fleetwood (m), Nils Berndtson
(vpk), Ove Eriksson (m), Hans Göran Franck (s), Gunnar Nilsson i Eslöv
(s), Ove Karlsson (s) och Lars Emestam (fp).

Reservationer

1. Den kommunala kompetensen i fråga om vårdnadsersättning (mom. 1)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Sven-Erik
Nordin (c), Elisabeth Fleetwood (m), Ove Eriksson (m) och Lars Ernestam
(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som böljar ”Sorn utskottet”
och slutar ”utskottet motionerna” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör möjlighet öppnas för kommunerna att besluta
om ersättning till föräldrar för vård av egna barn. Härigenom skapas
förutsättningar för större ekonomisk rättvisa mellan olika former av barntillsyn.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ändring
av den kommunala kompetensen i detta hänseende. Vad utskottet nu
anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1. bort ha följande lydelse:

1. beträffande den kommunala kompetensen i fråga om vårdnadsersättning att

riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:253, 370 och
477 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

KU 1982/83:21

2. Den kommunala kompetensen i näringspolitiska frågor (mom. 2)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Sven-Erik
Nordin (c), Elisabeth Fleetwood (m). Ove Eriksson (m) och Lars Ernestam
(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 böljar ”1 likhet” och
på s. 31 slutar "det anförda” bort ha följande lydelse:

Den kartläggning av den kommunala kompetensen på det näringspolitiska
området som företagits visar enligt utskottet att en kommun med
gällande rätt har omfattande möjligheter att verka på detta område. Någon
anledning att företa en utvidgning av kompetensen i fråga om sysselsättningspolitiska
åtgärder finns därför inte. Utskottet avstyrker motionerna.

dels att utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:

2. beträffande den kommunala kompetensen i näringspolitiska frågor att

riksdagen avslår motionerna 1981/82:376, 481, 489, 1647,
2078 och 1982/83: 276,

3. Begränsning av det kommunala serviceansvaret (mom. 3)

Anders Björck (m), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m) och Ove
Eriksson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som böljar ”Sorn utskottet”
och slutar ”avstyrker motionerna” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att i den översiktliga kommunala
planeringen bör områden kunna avgränsas för fritidsbebyggelse inom
vilka ett begränsat kommunalt serviceansvar skulle gälla vad beträffar
exempelvis kommunikationer och vägar, vatten och avlopp etc. Härigenom
motverkas de eventuella problem som vissa kommuner anser sig få
vid permanentboende i fritidshus. För att möjliggöra en begränsning av det
kommunala serviceansvaret krävs en förändring av den kommunalrättsliga
principen om lika behandling av kommuninvånarna. Utskottet föreslår att
regeringen framlägger förslag i detta syfte. Motionerna tillstyrks således av
utskottet.

dels att utskottets hemställan under 3. bort ha följande lydelse:

3. beträffande begränsning av det kommunala serviceansvaret
att riksdagen bifaller motionerna 1981/82:690 och 2020,

KU 1982/83:21

4. Ersättning av kommunala medel för barns rättegångskostnader (mom. 6)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som böljar ”Enligt
utskottet” och slutar ”Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet skulle det vara otillfredsställande om en kommun som
uppträder som part i ett tvistemål av kommunalrättsliga skäl skulle vara
förhindrad att avstå från tilldömda rättegångskostnader. I detta hänseende
skulle i så fall en kommun inte vara likställd med vare sig staten eller andra
rättssubjekt. Då rättsläget på denna punkt synes oklart föreslår utskottet
att kommunallagen ändras så att det blir otvetydigt att en kommun har rätt
att efterge rättegångskostnader. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6. bort ha följande lydelse:

6. beträffande ersättning av kommunala medel för barns rättegångskostnader
i vissa fall

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1078 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Kommunallagens särbestämmelser för Stockholms kommun (mom. 8)

Anders Björck (m), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m). Ove
Eriksson (m) och Lars Ernestam (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar ”Utskottet
vill” och slutar ”motion 879” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att särregleringen av den kommunala styrelsen i
Stockholm har lång hävd. Den har betingats av kommunens storlek och
dess karaktär av huvudstad samt av den mera utvecklade och omfattande
administrationen. Skillnaden mellan Stockholms kommun och övriga kommuner
har emellertid minskat efter hand. Detta har också påverkat lagstiftningen
där successivt en viss utjämning har skett.

Ännu kvarstår emellertid vissa särdrag i den kommunala organisationen.
Dit hör t. ex. borgarrådsberedningen och drätselnämnden. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att dessa båda institutioner har haft en särskild
betydelse för en kraftfull politisk ledning i Stockholms kommun.

Utredningen om Stockholms kommunala styrelse har föreslagit en ytterligare
utjämning av lagstiftningen mellan Stockholm och andra kommuner.
Bl. a. förordar utredningen att drätselnämnden och borgarrådsberedningen
skall avskaffas. I sitt remissyttrande har Stockholms kommun under bred
enighet avvisat utredningens förslag.

I likhet med motionärerna och Stockholms kommun har utskottet svårt
att förstå behovet av att avskaffa återstående särbestämmelser för Stockholm.
Några problem med att ha vissa särbestämmelser i kommunallagen
finns enligt utskottet knappast. Önskemålet om enhetlighet i lagstiftningen

KU 1982/83:21

får inte gå ut över Stockholms kommuns behov av en väl fungerande
organisation med förankring i stadens historia och traditioner. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under 8. bort hemställa:

8. beträffande kommunallagens särbestämmelser för Stockholms
kommun

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:879 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Proportionella val av nämnder i Stockholms kommun (mom. 9)

Bertil Fiskesjö (c) och Sven-Erik Nordin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar "Att bryta”
och slutar "av utskottet” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser möjligheten att begära proportionellt val vara en grundläggande
demokratisk rättighet. Enligt utskottets mening bör därför den
särreglering för Stockholms kommun avskaffas som innebär att proportionellt
val inte kan anordnas till de kommunallagsreglerade nämnderna.
Regeringen bör framlägga förslag härom. Motionen tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under 9. bort ha följande lydelse:

9. beträffande proportionella val av nämnder i Stockholms kommun att

riksdagen bifaller motion 1982/83: 1686,

7. Särskild lagstiftning för kommunala bolag (mom. 11)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar "Enligt
utskottets” och slutar "avstyrker motionen” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att aktiebolagslagen är
olämplig för kommunala företag. Det är därför nödvändigt att få fram en
speciell bolagsform för kommunala företag som på ett bättre sätt än den
vanliga bolagsformen medger insyn och kontroll från allmänhetens och de
förtroendevaldas sida. Flera händelser under senare tid, t. ex. oljeskandalen
i Växjö, aktualiserar behovet av ändrad lagstiftning på detta område.
Riksdagen bör hemställa hos regeringen om åtgärder och förslag för en
särskild lagstiftning för kommunala bolag. Motionen tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under 11. bort ha följande lydelse:

11. beträffande särskild lagstiftning för kommunala bolag
att riksdagen bifaller motion 1981/82:1644,

KU 1982/83:21

8. Den kommunala demokratin (motiveringen)

Anders Björck (m), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m) och Ove
Eriksson (m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 38 som böijar
”Vad beträffar” och slutar ”motion 1127 yrkandena 1-4” bort ha följande
lydelse:

Vad beträffar frågan om kommundelningar anser utskottet att kommunaldemokratiska
skäl kan motivera att en kommun delas.

Ett annat sätt att fördjupa den kommunala demokratin är att inrätta
lokala organ. Försöksverksamhet på området pågår f. n. i landet. Frågan
om en vidareutveckling av verksamheten med lokala organ är enligt utskottet
för tidigt väckt. Ytterligare erfarenheter måste först erhållas av den
nuvarande organisationsformen innan t. ex. frågan om direktval till de
lokala organen kan övervägas. Svårigheterna med direkt valda lokala organ
är dock, som motionärerna också påpekar, betydande. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion 1127 yrkandena 1—4.

9. Den kommunala demokratin (mom. 14)

Bertil Fiskesjö (c), Sven-Erik Nordin (c) och Lars Ernestam (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar ”Sorn framgår”
och slutar ”motion 1127 yrkandena 1—4” bort ha följande lydelse:

Som framgår av den redogörelse som utskottet lämnat ovan inleddes
under den icke-socialistiska regeringstiden ett brett upplagt utredningsoch
forskningsarbete på det kommunaldemokratiska området. Detta arbete
håller nu på att avslutas. Enligt utskottets mening är det väsentligt att
reformarbetet fortsätter och att frågorna om förbättring av den kommunala
demokratin hålls levande i den allmänna debatten. Vidare bör det värdefulla
och intressanta forskingsarbete som utförts följas upp av en arbetsgrupp
med företrädare för de politiska partierna och de båda kommunförbunden.
Härigenom kan forskningsresultaten snabbt nyttiggöras i det fortsatta
reformarbetet.

Utskottet vill erinra om att kommunaldemokratiska synpunkter varit
vägledande vid regeringens behandling av framställningar om kommundelningar
under senare år. Nu signaleras från den nya regeringens sida stor
restriktivitet när det gäller att tillmötesgå lokala önskemål om kommundelning.
Enligt utskottets mening bör man vara öppen för att finna den
bästa lösningen i det enskilda fallet på de kommunaldemokratiska problemen.
Därvid bör inte kommundelning uteslutas som en möjlig metod.

Enligt utskottet bör arbetet med en vidareutveckling av verksamheten
med lokala organ fullföljas med kraft så att man snart kan gå vidare med
frågan om direkta val till dessa organ. Svårigheterna att skapa en välavvägd
lagstiftning på detta område är betydande. Utskottet anser det emel -

KU 1982/83:21

lertid angeläget att förslag till lagstiftning om direkta val till lokala organ
utarbetas och kommer upp till bred diskussion. Vad utskottet nu anfört bör
ges regeringen till känna

dels att utskottets hemställan under 14. bort ha följande lydelse:

14. beträffande den kommunala demokratin

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1127 yrkandena 1—4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Kooperativ verksamhet (mom. 15)

Bertil Fiskesjö (c) och Sven-Erik Nordin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som böljar ”Kooperativ
verksamhet” och slutar ”motion 1084” bort ha följande lydelse:

Kooperativ verksamhet är enligt utskottet ett viktigt och föga uppmärksammat
inslag i den kommunala demokratin. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att sådan verksamhet måste stimuleras på sätt som anförs i
motionen. Bl. a. bör en försöksverksamhet av det slag som nu föreslås i
motionen anordnas. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under 15. bort hemställa:

15. beträffande kooperativ verksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1084 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Åtgärder för att främja livskvalitet (mom. 16)

Bertil Fiskesjö (c) och Sven-Erik Nordin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar ”Frågorna
om” och slutar ”denna motion” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör de åtgärder beträffande den kommunala
demokratin och kooperativ verksamhet som förespråkas i reservationerna
9 resp. 10 kunna medverka till en decentralisering av beslutsfattandet och
en vitalisering av demokratin. I likhet med vad som anförs i motion 2080
anser utskottet att dessa reformer härigenom befrämjar livskvalitet. Detta
bör ges regeringen till känna

dels att utskottets hemställan under 16. bort ha följande lydelse:

16. beträffande åtgärder för att främja livskvalitet

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2080 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

KU 1982/83:21

12. Kyrkokommunalt partistöd (mom. 17)

Bertil Fiskesjö (c), Sven-Erik Nordin (c) och Lars Ernestam (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som böijar ”Samma
förslag” och slutar ”avstyrker motionerna” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening angeläget att få till stånd en förbättrad
information om de frågor som de beslutande organen i de kyrkliga församlingarna
har att handlägga. Det är också angeläget att stimulera till ett ökat
valdeltagande vid valen till kyrkofullmäktige. Det finns ett nära samband
mellan dessa frågor. Ökad information skulle med säkerhet leda till ett
högre valdeltagande.

I likhet med vad som krävs i motion 415 bör riksdagen således begära
utredning och förslag om rätt för kyrklig kommun att bevilja partistöd.

dels att utskottet under 17. bort hemställa:

17. beträffande kyrkokommunalt partistöd
att riksdagen bifaller motion 1982/83:415,

13. Det kommunala partistödet (mom. 18)

Anders Björck (m), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ove
Eriksson (m) och Lars Ernestam (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar ”Utskottet
vidhåller” och slutar ”Motionerna avstyrks” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet har det kommunala partistödet på ett genomgripande
sätt förändrat partiernas lokala finansiering. Stödet har skapat nya möjligheter
för partierna att bedriva lokal valrörelse, framställa och distribuera
kommunala handlingsprogram o. d. Den nuvarande ordningen för beräkning
av stödets storlek är emellertid otillfredsställande. Vissa av partiernas
utgifter torde vara ungefärligen lika stora, oavsett partiernas storlek. På
riksplanet har betydelsen av dessa förhållanden erkänts och sedan 1972
utgår därför det statliga partistödet dels som ett för alla partier lika stort
grundbidrag, dels som ett mandatbidrag.

De nuvarande reglerna för både det statliga och det kommunala partistödet
bygger på den överenskommelse som träffades mellan riksdagspartierna
i 1971 års parti stöd sutredning. Eftersom tiden för denna överenskommelse
löpt ut för flera år sedan bör enligt utskottet en allmän översyn

KU 1982/83:21

av partistödet nu komma till stånd. Denna översyn bör bygga på den
kartläggning av det offentliga stödet till partierna som riksdagen begärde
förra året. Översynen bör bl. a. omfatta frågor om det kommunala partistödets
konstruktion. Därvid bör enligt utskottets mening särskilt intresse
ägnas åt konstruktionen med ett för alla partier lika stort grundstöd samt
därutöver ett stöd per mandat. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottet under 18. bort hemställa:

18. beträffande det kommunala partistödet

att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:527 och 1126
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Det kommunala partistödet (motiveringen)

Bertil Fiskesjö (c) och Sven-Erik Nordin (c) anser att den del av utskottets
yttrande på s. 39 som böljar ”Utskottet vidhåller” och slutar ”Motionerna
avstyrks” bort ha följande lydelse:

Utskottet vidhåller ståndpunkten att en översyn av det kommunala
partistödet ej bör ske isolerat från andra partistödsfrågor. Det ankommer
enligt utskottets mening på regeringen att i samråd med de politiska partierna
ta initiativ till en sådan översyn. Utskottet understryker det angelägna
i att frågan bringas till en snar lösning. Motionerna avstyrks.

Särskilda yttranden

1. Den kommunala kompetensen (kärnvapenfri zon)

Nils Berndtson (vpk) anför:

Enligt min uppfattning borde det bli möjligt för kommunerna att delta i
internationella bojkottaktioner och andra utrikespolitiska manifestationer.
När nu en utredning av denna fråga aviseras kan jag nöja mig med att på
detta sätt markera min principiella ståndpunkt i frågan.

2. Kooperativ verksamhet

Lars Emestam (fp) anför:

Jag anser det viktigt att det i diskussionen om de ideella organisationernas
insatser inom den offentliga sektorn inte enbart talas om kooperativ
verksamhet. De ideella föreningarna kan också göra insatser i andra
former exempelvis genom direkta föreningsengagemang eller genom sociala
stiftelser. På samma sätt kan enskilda personers engagemang kanaliseras
i former som ej nödvändigtvis har kooperativ karaktär.

KU 1982/83:21

Bilaga 1

Motionsförteckning

Behandlas i utskottets

	recit (s)	yttr. (s)	hemst. (P)	res/s.y.
1981182:253 om ändring i kommu-nallagen för att möjliggöra viss vårdnadsersättning	1	29	1	Res. 1
1981182:370 om kommunal vård-nadsersättning	1	29	1	Res. 1
1981182:376 om kommunal kompe-tens (näringspolitiska frågor)	3	30	2	Res. 2
1981182:477 om större valfrihet beträffande barnomsorgen	1	29	1	Res. 1
1981/82:481 om kommuns rätt att bedriva sysselsättningspolitisk verksamhet	3	30	2	Res. 2
1981182:489 om ökat kommunalt en-gagemang i näringspolitiken	3	30	2	Res. 2
1981/82:690 om begränsat kommunalt serviceansvar vid fritidsboende	8	31	3	Res. 3
1981182:879 om kommunallagens sär-bestämmelser för Stockholms kommun	10	33	8	Res. 5
1981182:1153 om stad som benäm-ning på vissa tätorter	12	34	10
1981182:1633 om medverkan av kommunalt anställda i systemexport och försäljning av övriga konsult-tjänster	13	31	4
1981/82:1644 om särskild lagstift-ning för kommunala bolag	14	35	11	Res. 7
1981/82:1647 om förändring av den kommunala kompetensen (på det näringspolitiska området)	3	30	2	Res. 2
1981/82:2020 om begränsning av kommuns serviceansvar	8	31	3	Res. 3
1981/82:2078 om ramarna för kommu-nernas insatser i näringspolitiken	3	30	2	Res. 2
1981182:2080 om åtgärder för att befrämja livskvalitet	15	36	16	Res. 11
1982183:276 om kommunernas kom-petens inom näringslivet	3	30	2	Res. 2
1982/83:415 om kyrkokommunalt partistöd	19	39	17	Res. 12
1982/83:527 om det kommunala partistödet	20	39	18	Res. 13, 14
1982/83:1078 om ersättning av	22	32	6	Res. 4

kommunala medel för barns
rättegångskostnader i vissa
fall

KU 1982/83:21

Behandlas i utskottets
recit	yttr. hemst.	res/s.y.
(s)	(s) (p)

1982/83:1084 om kooperativ verksamhet	22	36	15	Res. 10 S y. 2
1982/83:1126 om det kommunala partistödet	20	39	18	Res. 13, 14
1982183:1127, p. 1-4, om den kommunala demokratin	15	36	14	Res. 8, 9
1982183:1138 om den kommunala revisionen	23	35	12
1982/83:1140 om telefonsamman-träden med kommunala nämnder	25	36	13
1982183:1679 om den kommunala kompetensen (kärnvapenfri zon)	26	31	5	Sy. 1
1982183:1680 om generalklausul till skydd för medborgarna	27	32	7
1982183:1682 om förbättrad budgetering och revision i primärkommuner och lands-tingskommuner	23	35	12
1982183:1686 om proportionella val av nämnder i Stockholms kommun	10	33	9	Res. 6

KU 1982/83:21 51

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna m. m.

1. Den kommunala kompetensen i fråga om vårdnadsersättning

m. m 1

2. Den kommunala kompetensen i näringspolitiska frågor 3

3. Begränsning av det kommunala serviceansvaret 8

4. Kommunallagens särbestämmelser för Stockholms kommun

m.m 10

5. Stad som benämning på vissa tätorter 12

6. Medverkan av kommunalt anställda i systemexport och försäljningen
av övriga konsulttjänster 13

7. Särskild lagstiftning för kommunala bolag 14

8. Den kommunala demokratin 15

9. Kyrkokommunalt partistöd 19

10. Det kommunala partistödet 20

11. Ersättning av kommunala medel för barns rättegångskostnader i

vissa fall 22

12. Kooperativ verksamhet 22

13. Kommunal budgetering och revision 23

14. Telefonsammanträden med kommunala nämnder 25

15. Den kommunala kompetensen (kärnvapenfri zon) 26

16. Generalklausul till skydd för medborgarna 27

Utskottet

1. Kompetensfrågor 28

2. Övriga kommunalrättsliga frågor 33

3. Kommunaldemokratiska frågor 36

Utskottets hemställan 40

Reservationer

1. Den kommunala kompetensen i fråga om vårdnadsersättning
(m+c+fp) 41

2. Den kommunala kompetensen i näringspolitiska frågor
(m+c+fp) 42

3. Begränsning av det kommunala serviceansvaret (m) 42

4. Ersättning av kommunala medel för barns rättegångskostnader
(vpk) 43

5. Kommunallagens särbestämmelser för Stockholms kommun
(m+fp) 43

6. Proportionella val av nämnder i Stockholms kommun (c) 44

7. Särskild lagstiftning för kommunala bolag (vpk) 44

8. Den kommunala demokratin (m) 45

9. Den kommunala demokratin (c+fp) 45

10. Kooperativ verksamhet (c) 46

11. Åtgärder för att främja livskvalitet (c) 46

12. Kyrkokommunalt partistöd (c+fp) 47

13. Det kommunala partistödet (m+fp) 47

14. Det kommunala partistödet (c) 48

Särskilda yttranden

1. Den kommunala kompetensen (kämvapenfri zon) (vpk) 48

2. Kooperativ verksamhet (fp) 48

Motionsförteckning 49

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983