KU 1982/83:17

Konstitutionsutskottets betänkande
1982/83:17

om vissa frågor rörande den statliga förvaltningen, m. m.
Sammanfattning

I detta betänkande behandlas följande frågor som tagits upp i de angivna
motionerna.

1. Inrättande av ett ekonomiskt granskningsråd - 1981/82:486

2. Rättslig grund för vissa myndighetsåtgärder - 1981/82:327

3. Ökad rättssäkerhet i lagstiftningen - 1981/82:375

4. Slopande av övre åldersgräns för offentliga uppdrag - 1981/82:374

5. Förlängd besvärstid i förvaltningsärenden - 1981/82:480

6. Kantrubriker i lagtext - 1981/82:679

7. Myndighetsbeslut utan laglig grund - 1981/82:1142

8. Inrättande av en statens besvärsnämnd - 1981/82:1643

9. De statliga myndigheternas styrelseform - 1981/82:1648 och 2022
yrkande 4

10. Delegation för uppgiftslämnande - 1981/82:2021

11. Inrättande av ett sameparlament - 1981/82:1628.

Samtliga motioner har avstyrkts.

1. Inrättande av ett ekonomiskt granskningsråd

Motionen

I motion 1981/82:486 av Göte Jonsson (m) och Sten Svensson (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna innehållet i
motionen beträffande behovet av ett bättre ekonomiskt beslutsunderlag och
möjligheten att som ett led i berednings- och beslutsprocessen inrätta ett
särskilt ekonomiskt i förhållande till regeringen fristående granskningsråd.

Enligt motionärerna är den nuvarande rutinen beträffande ekonomisk
granskning av nya lagar och reformer inte tillräcklig och därför måste nya
metoder prövas. Ett från regeringen fristående granskningsråd, ett ”ekonomiskt
lagråd”, kunde vara ett alternativ till den nuvarande ordningen. Ett
sådant råd skulle bestå av kunniga och erfarna personer. Det skulle kunna
inordnas under något befintligt organ eller vara fristående. En granskning
beträffande de samhällsekonomiska följdverkningarna av lagförslag m. m.
resulterar enligt motionen i ett bättre beslutsunderlag och ett mer konsekvent
beslutsfattande. Vidare skulle en på säkrare grunder motiverad
prioritering komma till stånd beträffande skilda behov. Totalt sett skulle
granskningen därmed kunna verka stabiliserande på samhällsekonomin.

1 Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 17

KU 1982/83:17

Gällande ordning

Enligt uttalanden i förarbetena till vår nuvarande regeringsform (RF) är
finansmakten - dvs. rätten att bestämma om inkomster till staten och att
förfoga över statens tillgångar - ett av statsmakternas viktigaste instrument
för att styra samhällsutvecklingen. Med dess hjälp fördelas nämligen resurser
mellan skilda ändamål, påverkas inkomstfördelningen och främjas tillväxt
och balans i samhällsekonomin.

De regler i RF som är styrande för finanspolitiken har mot denna bakgrund
fått en sådan utformning att de inte i onödan skall binda statsmakternas
handlingsmöjligheter.

Såvitt gäller budgetpropositionen och annan proposition angående anslag
infördes vid författningsreformen 1973-74 en bestämmelse (3 kap. 2 §
riksdagsordningen, RO) om att ett förslag med nytt eller väsentligen höjt
anslag bör innehålla en uppskattning av framtida kostnader för det ändamål
som förslaget avser. Om förslag till anslag grundar sig på plan för längre tid än
den för vilken anslaget har beräknats i propositionen, bör planen redovisas.

Initiativet till dessa bestämmelser togs av grundlagberedningen. I sin
motivering (SOU 1972:15) anförde denna att syftet med bestämmelserna var
att stärka riksdagens möjligheter att delta i de långsiktiga bedömanden som
ofta är de reellt styrande.

Den första punkten blir enligt grundlagberedningen tillämplig i praktiken
särskilt när det gäller ett nytt projekt vars omfattning i tiden redan från
början kan beräknas. I fråga om många förslag till anslag, där livslängden
inte kan beräknas i förväg, blir regelns räckvidd enligt beredningen mera
begränsad. När det talas om ”framtida kostnader” avses i första hand statens
kostnader. Beredningen framhöll emellertid att det naturligtvis är önskvärt
att också övriga kostnader redovisas i den mån så kan ske. Huruvida anslaget
avser utbetalningar, utgifter eller kostnader saknar enligt beredningen direkt
betydelse i nu förevarande sammanhang. Stadgandet har fått en fakultativ
utformning. Beredningen underströk att kostnadsberäkningar på längre sikt
alltid blir mer eller mindre osäkra.

Den andra punkten innebär enligt grundlagberedningen att den flerårsplanering
eller de flerårsstudier som faktiskt ligger till grund för en begäran
om anslag för det närmaste budgetåret på lämpligt sätt bör redovisas för
riksdagen när anslaget begärs. Riksdagens ”beslutshorisont” borde inte vara
kortare än regeringens och de underordnade myndigheternas.

Grundlagberedningen framhöll slutligen att de föreslagna bestämmelserna
i 3 kap. 2 § tredje stycket RO inte innebär att riksdagen skall fatta bindande
flerårsbeslut. Det gäller enligt beredningen bara att söka säkerställa att
beslutsunderlaget inte blir onödigt kortsiktigt.

Regeringens tillämpning av 3 kap. 2 § tredje stycket RO uppmärksammades
av konstitutionsutskottet i granskningsbetänkandet 1980/81:25.

KU 1982/83:17

Genom lagstiftning år 1981 skärptes bestämmelserna i 3 kap. 2 § RO så att
även de s. k. riktlinjepropositioner som regeringen kan avge enligt 9 kap. 7 §
RF omfattas av stadgandet (SFS 1981:1097). Regeringen har i februari 1982
utfärdat erforderliga riktlinjer.

Som ett system för att få ett mera utförligt beslutsunderlag verkar också
regeringens årliga anvisningar till myndigheterna om deras anslagsframställningar.
Bl. a. skall som grund för ett besparingsalternativ anges inte bara
besparingens beloppsmässiga storlek och förutsättningarna för besparingen
utan också personalpolitikens konsekvenser samt effekter i fördelningspolitiskt
hänseende.

Genom tilläggsdirektiv i två omgångar, senast den 13 mars 1980 (Dir
1980:20), till samtliga kommittéer och särskilda utredare har regeringen ålagt
kommittéerna bl. a. att visa hur kostnadskrävande förslag, när sådana läggs
fram, skall kunna finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar
och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Kostnadsberäkningarna
skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla
kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten, kommuner eller
enskilda. Kommittéerna bör så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta
effekter i form av exempelvis ökad administration och ökat krångel som
förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda. Kommittéerna måste
vidare noga beakta de kommunalekonomiska konsekvenserna av lämnade
förslag och redovisa ett genomarbetat underlag som medger bedömningar i
dessa avseenden.

Av intresse i sammanhanget är även, som motionärerna påpekat,
bestämmelserna i den s. k. begränsningskungörelsen, dvs. kungörelsen
(1970:641) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter,
anvisningar eller råd. Enligt dessa bestämmelser får en statlig myndighet,
som kan ge föreskrifter, anvisningar eller råd, inte utan att underställa
regeringen frågan ge ändrade eller nya föreskrifter m. m. som kan påverka
gällande standard eller tillämpade normer och som i mer än oväsentlig grad
kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar i den av föreskrifterna
m. m. berörda verksamheten.

Begränsningskungörelsens regler kompletterades genom SFS 1980:388.
Härigenom slogs fast att till grund för myndighetens prövning av om fråga
bör underställas regeringen skall myndigheten utreda förslagets kostnadsmässiga
konsekvenser samt höra företrädare för dem som kan förutses
slutligt få bära ökade kostnader för ändrad standard eller ändrade normer. I
de fall förslaget omfattar kommunal eller landstingskommunal verksamhet
skall samråd ske med den arbetsgrupp (Kn 1980:03) som har tillkallats för att
se över de statliga myndigheternas tillsyn och kontroll av kommunal och
landstingskommunal verksamhet.

I den omfattning som riksrevisionsverket bestämmer är vidare enligt den
nämnda kungörelsen en myndighet skyldig tillställa verket avskrift av
föreskrift m. m. som utfärdas samt av den utredning om föreskrifternas

KU 1982/83:17

kostnadsmässiga konsekvenser som har utförts av myndigheten.

En myndighet, som finner att en gällande föreskrift är mer betungande för
allmänheten eller att administrationen är mer kostnadskrävande än som är
oundgängligen erforderligt, är skyldig att ändra föreskriften, eller om den
utfärdats av annan, anmäla förhållandet till denna. Dessa regler finns i
förordningen (1975:567) om rationaliseringsverksamhet inom den civila
statsförvaltningen. Förordningens regler gäller efter en komplettering (SFS
1976:121) också för kommittéer och särskilda utredare.

Förutom regleringar som bidrar till att ge regering och riksdag underlag för
ekonomiska ställningstaganden finns också vissa organ vars verksamhet
bidrar på samma sätt. Bl. a. är en av konjunkturinstitutets uppgifter enligt
instruktionen 1979:742 att följa och analysera den ekonomiska utvecklingen
inom och utom landet och att sammanställa prognoser för den svenska
ekonomin. I samråd med verk och myndigheter, föreningar och sammanslutningar
skall konjunkturinstitutet också verka för att statistiskt material av
betydelse för studiet av den ekonomiska utvecklingen insamlas och
bearbetas. Ett organ för samråd mellan regeringen och näringslivet,
arbetsmarknadsorganisationerna och den samhällsekonomiska forskningen i
frågor som avser den svenska ekonomins utveckling på längre sikt är det s. k.
ekonomiska planeringsrådet. Beträffande den av finansdepartementet
bedrivna prognosverksamheten finns vidare det s. k. utredningsrådet, som är
ett organ för samråd med statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och
näringslivets utredningsinstitut.

2. Rättslig grund för vissa myndighetsåtgärder

Motionen

I motion 1981/82:327 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att denna tillser att föreskrifter och
bestämmelser, som utfärdas av statliga myndigheter och som riktar sig till
medborgare eller sammanslutningar av medborgare, skall innehålla uppgift
och den rättsliga grund, på vilken myndighetens åtgärd baseras.

I motiveringen anförs bl. a. att den vittgående delegering av normgivningsmakten
som blivit en följd av att statens inflytande, har utsträckts på så
många av livets områden att det inte längre är möjligt att centralt överblicka
vad som försiggår. Enligt motionen bör statliga myndigheter, när de utfärdar
föreskrifter och bestämmelser, som riktar sig till medborgarna eller
sammanslutningar av medborgare, vara skyldiga att i varje särskilt fall
inledningsvis ange på vilken rättslig grund utfärdandet av föreskrifter eller
bestämmelser sker.

KU 1982/83:17

Gällande ordning

En förutsättning för att en förvaltningsmyndighet skall kunna besluta om
bindande föreskrifter är att det finns ett uttryckligt bemyndigande att besluta
om sådana föreskrifter. Myndigheter under regeringen kan få sin kompetens
att besluta om föreskrifter från riksdagen via regeringen (s. k. subdelegation,
8 kap. 11 § RF). Gäller det rena verkställighetsföreskrifter eller föreskrifter
som enligt RF ligger inom regeringens egen kompetens kan regeringen utan
riksdagens medverkan överlåta åt en underordnad myndighet att meddela
bestämmelser i ämnet (8 kap. 13 § RF).

Regler om kungörande m. m. av författningar som riksdagen, regeringen
eller myndigheter beslutat om finns i lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar. Ytterligare bestämmelser, som är bindande för
myndigheter under regeringen, har utfärdats av regeringen i författningssamlingsförordningen
(1976:725). Det finns i de nämnda författningarna inte
några bestämmelser om att en myndighet som beslutar en författning
samtidigt måste redovisa sin behörighet att besluta författningen.

Konstitutionsutskottet (KU 1980/81:25) har tidigare i samband med
granskning av regeringens utövning av normgivningsmakten konstaterat att
myndigheternas normgivning har en mycket stor praktisk betydelse för den
enskilde. Enligt den bedömning utskottet då gjorde var det troligt att större
delen av normbeståndet i samhället härrörde från myndigheternas normgivning.

Beträffande myndigheterna under riksdagen är det f. n. endast riksbanken
som har utfärdat egna författningar.

Pågående behandling

En arbetsgrupp inom regeringskansliet har i juni 1982 lagt fram
betänkandet Större klarhet i fråga om olika reglers rättsliga karaktär och
syfte (Ds Ju 1982:11). Arbetsgruppen har föreslagit vissa ändringar i
författningssamlingsförordningen. Bl. a. föreslås att det skall införas en ny
bestämmelse som innebär att en myndighet under regeringen skall, när den
beslutar en författning, vara skyldig att lämna uppgift om det bemyndigande
som myndighetens behörighet att besluta författningen grundar sig på.
Författningssamlingsförordningen skall enligt förslaget vidare kompletteras
med en hänvisning till regeringsformen beträffande behörigheten att besluta
författningar. Enligt en annan ny bestämmelse skall s. k. allmänna råd få
beslutas av myndigheter under regeringen endast efter uttryckligt bemyndigande.
1 övrigt föreslås bl. a. en del ändringar i syfte att skapa större
terminologisk klarhet beträffande de regeltyper som omfattas av förordningen.
Om remissutfallet blir tillfredsställande är det tänkt att huvudlinjerna i
förslaget kommer att underställas riksdagen och att bestämmelser i ämnet
därefter kommer att beslutas av regeringen med ikraftträdande den 1 juli
1983.

1* Riksdagen 1982/83. 4 sami. Nr 17

KU 1982/83:17

3. Ökad rättssäkerhet i lagstiftningen

Motionen

I motion 1981/82:375 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen som
sin mening ger till känna att begrepp som medger godtycklig tolkning i
officiella skrivelser och myndigheternas arbete konsekvent skall ersättas med
så exakta tolkningar som praktiskt är möjligt för att rättssäkerheten i
pågående lagstiftningsarbete bättre skall kunna tillgodoses (yrkande 1), samt
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag i syfte att begränsa
användningen av uttryck som ger utrymme för godtycklighet och försvårar
ett ordnat lagstiftningsarbete (yrkande 2).

Som motiv för yrkandena anför motionären följande:

I det politiska arbetet och inom förvaltningarna talas det numera om
ekonomisk brottslighet. Begreppet är mycket vittomspännande och ger
utrymme för stor godtycklighet i tolkningen. Detta har medfört att praktiskt
taget allt som i den ena eller den andra aspekten kan anses vara moraliskt
diskutabelt i den ekonomiska verksamheten betraktas som brottsligt. För att
ekonomiska verksamheter strider mot god etik och affärsmoral innebär inte
detta att de behöver vara brottsliga i lagens mening. Regeringsformen säger
mycket klart att den offentliga makten skall utövas under gällande lagar,
följaktligen kan ekonomisk brottslighet klassas som förmögenhetsbrott och i
den egenskapen har samhället möjlighet att ingripa och tillse att gällande
lagar följs vid överträdelse.

Om ofoget att bruka ”tänjbara” begrepp som ekonomisk brottslighet
sprider sig bland lagstiftarna kommer landets rättssäkerhet att vara i fara.
Därför måste detta stävjas så att lagstiftningsarbetet kan ske under former
som tillgodoser medborgarnas intresse.

Gällande riktlinjer

Vissa riktlinjer finns för språket inom bl. a. utredningsväsendet. Utgångspunkten
för dessa riktlinjer har hittills varit att motverka svårbegriplighet
och mångordighet i det offentliga språket. De särskilda skrivanvisningar som
statsrådsberedningen ger ut innehåller allmänna råd om utskrift och
uppställning av dokument inom regeringskansliet. Det förutsätts att också
kommittéerna skall följa anvisningarna. I den särskilda kommittéhandboken
(Ds SB 1978:1) ägnas ett särskilt avsnitt åt just språkfrågor.

Förordningen (1977:951) om de statliga myndigheternas skrivelser och
remisser innehåller också några regler som myndigheterna skall beakta i sina
skrivelser och remisser. Syftet med dessa regler är liksom med statsrådsberedningens
riktlinjer att främja ett enkelt och klart språk.

KU 1982/83:17

4. Slopande av övre åldersgränser för offentliga uppdrag

Motionen

I motion 1981/82:374 av Margareta Andrén (fp) och Jörgen Ullenhag (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att tillämpliga lagar och
förordningar ändras så att ingen övre åldersgräns fastställs för innehav av
offentliga uppdrag.

Motionärerna anför bl. a. att de åldersgränser uppåt för olika slag av
offentliga uppdrag som fortfarande finns kvar bör avskaffas. Det är många
gånger ett slöseri att man i samhällsarbetet inte tillräckligt drar nytta av äldre
personer. Tiden är nu kommen att få en lösning på de problem motionen
aktualiserat. Riksdagen bör kunna ta ställning i denna självklara principfråga
utan att vänta på ytterligare utredningsarbete.

Frågans tidigare behandling

Förslag om att övre åldersgränser för offentliga uppdrag skall avskaffas har
tidigare behandlats av riksdagen med anledning av motionsyrkanden vid
1978/79, 1980/81 och 1981/82 års riksmöten. Vid sin behandling av frågan
1978 anförde konstitutionsutskottet (KU 1978/79:2) att åldersgränser i
samband med nomineringar i första hand berör de politiska partiernas
interna överväganden. I ett särskilt yttrande (1 fp) anfördes att äldre
människors möjligheter att inneha offentliga uppdrag inte endast är
beroende av interna överväganden inom partierna. De förhindras också av
formella åldersregler som sanktioneras av statsmakterna.

I sitt betänkande vid 1980/81 års riksmöte om vissa frågor rörande den
statliga förvaltningen m. m. (KU 1980/81:8) redovisade konstitutionsutskottet
i reciten en genomgång av de åldersregler som gäller f. n. Genomgången
visade att åldersgränser främst förekommer i fråga om nämndemannauppdrag
i olika domstolar. En övre åldersgräns stadgas också för ordförande,
ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnder liksom för ledamöter av
arrende- och hyresnämnder. I samtliga nu nämnda fall är åldersgränsen 70
år.

Med anledning av genomgången anförde utskottet.

Enligt utskottet bör huvudprincipen vara att inga övre åldersgränser skall
finnas för offentliga uppdrag. Detta är också det normala förhållandet. För
förtroendemannauppdrag i domstolar och vissa domstolsliknande organ har
emellertid under 1960- och 1970-talen införts en sjuttioårsgräns. Motivet
synes då ha varit att man har velat öka garantierna för att inte uppdraget skall
innehas av personer som på grund av alltför hög ålder är mindre skickade att
tjänstgöra som domare. Utskottet har förståelse för detta motiv. Å andra
sidan kan det med större tyngd hävdas att det även i dessa fall borde få
ankomma på de organ som utser uppdragstagarna att utan lagfästa
begränsningar av detta slag välja de personer som anses mest lämpade för
uppdragen.

KU 1982/83:17

Även om starka skäl således synes tala mot att behålla de existerande övre
åldersgränserna för offentliga uppdrag, kan utskottet inte ställa sig bakom
motionärernas krav att utan närmare utredning slopa dessa gränser.
Utskottet föreslår därför att regeringen får närmare pröva behovet av övre
åldersgränser som villkor för valbarhet till offentliga uppdrag mot bakgrund
av vad utskottet i det föregående anfört. Detta bör ges regeringen till
känna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Frågan behandlades i riksdagen ånyo vid 1981/82 års riksdag.

Konstitutionsutskottet (KU 1981/82:4) uttalade då att den prövning som
inletts inom regeringskansliet av åldersgränserna borde avvaktas innan ett
förnyat ställningstagande gjordes i frågan. Riksdagen följde utskottet.

Från justitiedepartementet har inhämtats att utskottets betänkande KU
1980/81:8 har i nu ifrågavarande del varit föremål för remissbehandling våren
1982 i samband med remiss av en PM angående antalet nämndemän vid
domstol. En majoritet bland remissinstanserna har avstyrkt ett slopande av
åldersgränserna. Frågan är inte slutbehandlad i regeringskansliet.

5. Förlängd besvärstid i förvaltningsärenden

Motionen

I motion 1981/82:480 av Thure Jadestig (s) och Olle Göransson (s)
hemställs att riksdagen beslutar förlänga besvärstiden i förvaltningsärenden
till fyra veckor.

Enligt motionen är på grund av postgång m. m. den tid som i praktiken står
sökande till buds för utarbetande av besvärsskrivelse ej obetydligt kortare än
den besvärstid om tre veckor som gäller enligt förvaltningslagen. Enklaste
sättet att åtgärda detta förhållande är att utsträcka besvärstiden till fyra
veckor genom en ändring i lagen. Att börja tillåta en mer permissiv praxis vid
beräkningen av besvärstiden är enligt motionen mindre lämpligt då detta kan
skapa tveksamhet om vilka besvärsskrivelser som skall upptas till besvär och
vilka som skall anses ha inkommit för sent.

Gällande bestämmelser

Den som vill klaga över ett beslut som fattats av en förvaltningsmyndighet
måste enligt bestämmelser i 12 § förvaltningslagen (1971:290), FL, se till att
besvärshandlingen kommer in till besvärsmyndigheten inom tre veckor från
den dag då han eller hon fick del av beslutet. Motsvarande gäller enligt 7 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, vid besvär över förvaltningsdomstolarnas
beslut. I fråga om beslut som avser föreskrift till allmän
efterrättelse och som alltså inte delges, räknas enligt FL besvärstiden från
den dag då beslutet tillkännagavs.

Bestämmelserna i FL och FPL gäller i princip över hela förvaltningsom -

KU 1982/83:17

rådet. I lag eller författning som beslutas av regeringen eller riksdagen kan
dock meddelas bestämmelser som avviker från FL och FPL. Ett viktigt
sådant undantag som gäller besvärstid finns på skatteområdet. I skattemål är
det således vanligt att besvärstiden är två månader i stället för tre veckor.
Som exempel på lagstiftning som inskränker besvärstiden i förhållande till
vad som gäller enligt FL kan nämnas vissa regler i vallagen (1972:620). Bl. a.
gäller att besvär rörande beslut om fastställande av valutgång skall anföras
inom tio dagar efter valet.

Treveckorsfristen för besvär inom förvaltningsområdet överfördes till FL
och FPL från 1954 års besvärstidslag. Denna lag medgav en längre besvärstid
(fem veckor) för besvär av menighet. Femveckorsfristen för detta speciella
fall slopades dock till förmån för en enhetlig reglering.

Vid 1976/77 års riksmöte behandlade riksdagen en motion (m) om översyn
av besvärstidsbestämmelserna med inriktning på en förlängning av besvärstiden
till sex veckor. Konstitutionsutskottet (KU 1976/77:15) avstyrkte
motionen i sitt av riksdagen godkända betänkande och uttalade att
besvärstiderna ofta kunde uppfattas som alltför snäva med hänsyn till det
arbete som måste föregå ett överklagande. Mot detta skulle dock vägas
intresset av att handläggningstiderna inte blir för långa. Utskottet förklarade
sig utgå ifrån att myndigheterna i allmänhet är generösa med att ge den
enskilde klaganden erforderligt anstånd med att utveckla sin besvärstalan.

Pågående utredning rörande FL

Regeringen beslutade hösten 1978 om direktiv för en översyn av FL och
tillsatte en kommitté med tre ledamöter. Kommittén, som antagit namnet
förvaltningsrättsutredningen, har i juni 1981 lagt fram delbetänkandet
Ändringar i förvaltningslagen - Allmänna överväganden. Partiella reformer
(SOU 1981:46). I betänkandet har föreslagits vissa ändringar i den
nuvarande lagstiftningen i några frågor som särskilt angivits i direktiven.

En av de frågor som kommittén har tagit upp gäller en justering i FL:s och
FPL:s besvärsregler som redan har lett till lagstiftning (SFS 1982:332 och
333). Det var tidigare så att en person som följt en felaktig besvärshänvisning
av myndighet och till följd därav inte kommit in med sina besvär till rätt
besvärsmyndighet inom treveckorsfristen förlorade sin rätt att få sina
klagomål prövade. Enda möjligheten för den som fått sina besvär avvisade
att ändå få sin sak prövad har då varit att ansöka hos regeringsrätten om
återställande av försutten besvärstid. På förvaltningsrättsutredningens
förslag har nu 12 § FL ändrats så att besvär som på grund av en felaktig
besvärshänvisning inte tillställts besvärsmyndigheten inom rätt tid skall
prövas av besvärsmyndigheten om den som besvärat sig har följt vad som
föreskrivits i den felaktiga besvärshänvisningen. Motsvarande ändring har
samtidigt gjorts i 7 § FPL.

KU 1982/83:17

Några allmänna överväganden rörande besvärstidens längd förekommer
inte i det framlagda delbetänkandet.

Av betänkandet framgår att kommittén nu i första hand inriktar sitt arbete
på att skissera en ny FL.

6. Kantrubriker i lagtext

Motionen

I motion 1981/82:679 av Ulla Ekelund (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att lagtext förses med kantrubriker.

Motionären anför att lagar och förordningar förändras, utgår och ersätts av
nya. Många människor kommer av olika anledningar i kontakt med lagtext.
Det är då av vikt att snabbt kunna hitta det kapitel, den paragraf man söker.
Ett sätt att underlätta användningen av lagtext är enligt motionären att förse
densamma med kantrubriker enligt ett till motionen fogat förslag.

7. Myndighetsbeslut utan laglig grund

Motionen

I motion 1981/82:1142 av Lars Ahlmark (m) hemställs att riksdagen begär
att regeringen dels prövar förutsättningarna för en aktiv granskning av
lagligheten i myndigheters beslut, dels förelägger riksdagen av prövningen
föranledda förslag.

Enligt motiveringen kan myndighetsbeslut utan laglig grund åsamka
medborgare ekonomisk eller annan skada. Motionären anför exempel på
områden där myndigheternas beslut ofta står i strid med gällande lagstiftning.

Exemplen visar enligt motionären på en principiell brist i tillsynen av
myndighetsutövningen. Ett olagligt beslut bör leda till ingripande utan att en
enskild medborgare överklagar eller framtvingar domstolsprövning. Eljest
kommer i många fall personer att lida skada på grund av bristande kunskaper
om eller förmåga att hävda gällande rätt.

Pågående utredningsarbete, m. m.

Genom den s. k. förvaltningsrättsreformen och tillkomsten av förvaltningslagen
(1970:290), FL, har slagits fast vissa grundläggande regler om
ärendehandläggningen hos myndigheterna. FL har betydelse för större delen
av förvaltningsområdet.

Det brukar sägas om FL att den anger en minimistandard för handläggningen
av förvaltningsärenden. Avsikten var att få en enhetlig och enkel
lagstiftning om förvaltningsförfarandet som skulle stärka de enskildas

KU 1982/83:17

rättssäkerhet i deras mellanhavanden med myndigheterna. FL gäller inte på
områden där det förekommer speciella förfaranderegler. Den gäller inte
heller t. ex. inom den del av den kommunala förvaltningen där besluten
överklagas genom bl. a. kommunalbesvär. Det är dock en allmän ambition
att ha olika särregleringar i så liten omfattning som möjligt.

Sedan förvaltningsrättsreformen genomfördes har frågor om rättssäkerheten
i förvaltningen, bättre service åt allmänheten, principerna för den statliga
förvaltningens organisation och verksamhetsformer m. fl. frågor varit
föremål för åtskillig diskussion bl. a. med anledning av motioner i
riksdagen.

Beträffande den rättsliga regleringen pågår, som framgått under punkt 5
ovan, inom förvaltningsrättsutredningen en översyn av FL. Enligt sina
direktiv har kommittén till uppgift att överväga bl. a. brister i FL. Det står
kommittén fritt att också lägga fram förslag i de frågor rörande förfarandet
som kommittén kan finna bör tas upp i sammanhanget. Som nämnts tidigare
under punkt 5 har kommittén redovisat en första etapp i sitt arbete i
delbetänkandet SOU 1981:46.

Kommittén konstaterar att reformarbetet rörande det administrativa
rättsskyddet hittills inte varit inriktat på den första instansen i förfarandet.
Det har främst avsett bl. a. faktorer som syftar till att reparera fel som
uppkommit i handläggningen i lägre instans, t. ex. besvärsregler och regler
om ersättning för skada som uppkommit genom felaktig myndighetsutövning.
Enligt kommittén bör intresset nu inriktas mot att minska besvärsinstansernas
arbetsbörda och förbättra garantierna för en säker ärendehandläggning
i första instans. Strävan bör vara att klara ut frågorna så enkelt som
möjligt och på en gång utan överklagande och utan att frågor om skadestånd
och disciplinärförfarande uppkommer.

Kommittén uttalar vidare att en bättre förfarandelagstiftning för första
instans är en nödvändig bas för reformer inom förvaltningsrättskipningen.
Kommittén betonar dock att FL inte heller i framtiden bör innehålla mera
detaljerade regler utan endast ge grundläggande och allmänna regler. Bland
åtgärder vid sidan av en utbyggd förfarandelagstiftning anser kommittén
bl. a. att insatser när det gäller utbildning av förvaltningspersonalen på alla
nivåer skulle vara det bästa hjälpmedlet för att stärka förvaltningsförfarandet
i första instans. En aktiv personalutbildning anser kommittén vara en
förutsättning för en väl fungerande förvaltning, som samtidigt kan åstadkomma
sakligt riktiga avgöranden och anpassas t. ex. till övergripande mål
om effektivitet och rörlighet i ett resursknappt läge.

Kommunalbesvärskommittén har i september 1982 slutfört sitt uppdrag att
göra en översyn av kommunalbesvärsprocessen. I sitt betänkande Överklagande
av kommunala beslut (SOU 1982:41) har kommittén bl. a. behandlat
de kommunala besvärsgrunderna och frågor som rör förhållandet mellan
kommunalbesvär och förvaltningsbesvär.

KU 1982/83:17

8. Inrättande av en statens besvärsnämnd

Motionen

I motion 1981/82:1643 av Alf Wennerfors (m) hemställs att riksdagen
begär att regeringen utreder inrättandet av en statens besvärsnämnd.

Motionären anför att enligt en av riksdagens upplysningstjänst uppgjord
PM utgjorde antalet besvärsärenden hos regeringen 3 885 år 1970, varav
personalärenden 689. År 1977 hade antalet ökat till 7 259 resp. 1 485. Härtill
kommer att en stigande balans av oavgjorda besvärsärenden förelegat vid de
senaste årsskiftena. Under senare år har det enligt motionären varit en
tendens inom den svenska statsförvaltningen att inom olika områden
tillskapa nya högsta myndigheter för att endera lätta på arbetsbördan för en
annan myndighet eller tillskapa ett högsta organ för en ny statlig verksamhet,
såsom skedde närt. ex. arbetsdomstolen inrättades. Genom fackets nya roll i
MBL-lagens anda har personalfrågorna tillvunnit sig en annan uppmärksamhet
än som tidigare varit fallet. Ett nytt arbetsgivarverk har inrättats med i
huvudsak personalinriktad verksamhet. Det existerar en omvittnad önskan
att värna om statstjänstemännens oberoende och integritet. Mot denna
bakgrund bör man enligt motionen i tillsättningsbesvär minska beroendet
såväl av växlingarna vid den politiska makten som av de politiskt influerbara
beredningsorganen inom departementen. En central högsta nämnd bör
inrättas - på samma nivå som de högsta domstolarna - med uppgift att uppta
tillsättningsbesvär till prövning och avgörande. Nämndens namn bör vara
statens besvärsnämnd. Den bör bestå av 7-9 ledamöter, representerande
domstolsväsendet, arbetsmarknadens parter och riksdagen.

Frågans tidigare behandling

Frågan om en central besvärsnämnd i tjänstetillsättningsärenden inom det
statliga området behandlades av riksdagen med anledning av en motion vid
1979/80 års riksmöte.

Till konstitutionsutskottets tidigare betänkande (KU 1979/80:21) finns
fogat en promemoria i frågan som utarbetats inom statsrådsberedningen.
Utskottet gjorde följande uttalande.

Den i motionen upptagna frågan om en central besvärsnämnd i tjänstetillsättningsärenden
för statsförvaltningen är inte ny. Författningsutredningen
diskuterade spörsmålet i anslutning till överväganden om möjligheterna
av delegering av regeringsärenden till underlydande myndigheter. Utredningen
fann emellertid att frågan låg utanför utredningsuppdraget och borde
prövas i annat sammanhang. Som känt har under årens lopp beslutanderätten
i skilda grupper av förvaltningsärenden överförts från regeringen till
andra statliga myndigheter, däribland även tjänstetillsättningsärenden.
Dock står fortfarande möjligheten att anföra besvär hos regeringen öppen i
sådana ärenden såvitt avser statligt reglerade tjänster.

KU 1982/83:17

Utskottet anser motionens syfte i och för sig intressant inte minst av hänsyn
till värdet av att åstadkomma en minskning av antalet regeringsärenden.
Utskottet har tidigare i samband med sin dechargegranskning uttalat sig
positivt till det sedan många år pågående arbetet inom regeringskansliet med
decentralisering av olika ärendegrupper från regeringen. Utskottet vill
emellertid understryka att den nu aktuella frågan inrymmer en rad
principiella och praktiska problem. Bl. a. bör framhållas att den nuvarande
ordningen medger en kontroll från riksdagens sida av regeringens handläggning
av besvär i tjänstetillsättningsärenden. Till detta kommer att rätten att
ytterst kunna vända sig till regeringen i ärenden av förevarande karaktär är
hävdvunnen i svensk förvaltningstradition.

Frågan om sammansättningen av en central besvärsnämnd i tjänstetillsättningsärenden
för hela statsförvaltningen torde också vara ett svårlöst
problem. Enligt utskottet kan det sålunda inom en från administrativa
synpunkter godtagbar ram vara svårt att tillgodose behovet av sakkunskap på
ett så stort ämnesområde som det skulle bli fråga om. Det är antagligt att
beredningen av dessa ärenden som hittills måste ske inom de olika
departementen. Nämnden i fråga skulle vidare komma att utgöra beslutsorgan
vid sidan av regeringen men likställt med densamma. Anförda
synpunkter leder till att utskottet inte är berett att förorda en utredning i det
syfte som begärs i motionen. Utskottet avstyrker följaktligen motionsyrkandet.

Riksdagen följde utskottet.

9. De statliga myndigheternas styrelseform

Motionerna

I motion 1981/82:1648 av Annika Öhrström (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om tilläggsdirektiv för förvaltningsutredningen (försöksverksamhet
med kollegiala beslutsformer).

I motiveringen anförs bl. a. att många skäl talar för att ett återinförande av
det kollegiala beslutssystemet i den statliga förvaltningen kan leda till ett
större engagemang och därmed en effektivare verksamhet inom de
beslutande organen, inte minst inom de stora verken. Enligt motionärens
mening borde lekmannastyrelserna i den statliga förvaltningen få möjlighet
att fatta beslut om att ärenden som skall avgöras av styrelsen skall baseras på
beslutsförslag framlagda av en kollegial ledningsgrupp. Vid behov skall
styrelserna även kunna föreskriva att verkställighetsbeslut skall fattas
kollegialt på olika nivåer. Det är dessa lekmannastyrelser som har den bästa
kännedomen om i vilka verk och förvaltningar och i vilken omfattning det
nuvarande byråkratiska ledarsystemet bör kunna förbättras genom ett
eventuellt införande av kollegiala organ där olika uppfattningar självklart
redovisas.

Enligt motionen bör förvaltningsutredningen få i uppdrag att föreslå
formerna för en tidsbegränsad försöksverksamhet med en kollegial ledningsorganisation
vid de förvaltningar och verk som så önskar. En slutlig analys av

KU 1982/83:17

erfarenheterna med lekmannastyrelse skall först göras efter det att en större
erfarenhet har vunnits av kollegiala beslutsformer i dagens moderna
förvaltningsorganisation.

I motion 1981/82:2022 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att frågan om lekmannastyrelsernas roll i statliga verk
utreds (yrkande 4).

Enligt motiveringen (motion 1981/82:2018, s. 13-14) har i ökad utsträckning
lekmannastyrelser inrättats i statliga verk och andra institutioner.
Tanken har varit att bredda insynen och tillföra sakkunskap utifrån.
Rekryteringen till lekmannastyrelserna har ofta skett på politiska grunder
liksom det eftersträvats att olika intresseoganisationer blir representerade.
Mera sällan har oberoende företagsledningskapacitet eller annan expertis
knutits till styrelserna. Detta förhållande har bl. a. lett till att styrelseledamöterna
ofta i första hand kommit att företräda egna parts- eller organisationssynpunkter
och mindre de naturliga verksintressena. Vid besvarandet
av remisser etc. har ofta en uppdelning skett efter partipolitiska riktlinjer
eller organisationstillhörighet. De synpunkter som verket ansett sig böra föra
fram har lekmannaledamöterna kunnat rösta bort till men för den objektiva
sakkunniga myndighetsgranskningen.

Någon utvärdering av systemet med lekmannastyrelser som bl. a. innefattar
detta problem har inte gjorts. En sådan utvärdering bör enligt motionen
komma till stånd och innefatta hela problematiken med lekmannaledamöter
i styrelserna. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna och det bör
ankomma på regeringen att i lämpliga former genomföra den begärda
översynen.

Pågående utredningsarbete

Riksdagen har vid flera tillfällen under senare år behandlat motioner om
en allmän översyn av den statliga samhällsförvaltningens organisation. I
samband med behandlingen av motion 1977/78:1414 av Karl Boo (c) vid
1977/78 års riksmöte pekade konstitutionsutskottet (KU 1977/78:38) på att
frågor med anknytning till den offentliga förvaltningens organisation
aktualiserats från olika utgångspunkter i flera utredningars arbete. Det
saknades dock enligt utskottet en allmän överblick och kartläggning av
konsekvenserna av successivt genomförda förändringar av förvaltningsorganisationen
såsom tillkomsten av förtroendemannastyrelserna och konsekvenserna
därav för relationerna mellan regeringen, riksdagen och förvaltningsmyndigheterna.
En förutsättningslös kartläggning av rådande rättsliga
och faktiska förhållanden och av den utveckling som lett fram härtill skulle
enligt utskottet vara av värde för framtida överväganden. Utredningen i ett
så omfattande frågekomplex borde enligt utskottet begränsas till en
beskrivning och analys av rådande förhållanden. Några förändringar av de
principer som tillämpades på förvaltningsområdet var utskottet i avvaktan på

KU 1982/83:17

en sådan översyn inte berett att förorda. Vad utskottet anfört gavs regeringen
till känna.

Förvaltningsutredningen fick i tilläggsdirektiv våren 1979 regeringens
uppdrag att utföra den kartläggning som utskottet begärt.

10. Delegation för uppgiftslämnande

Motionen

I motion 1981/82:2021 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs att riksdagen
begär att regeringen tillsätter en delegation med uppgift att föreslå
minskningar i medborgarnas uppgiftslämnande för att därigenom stärka den
enskildes integritetsskydd och rättssäkerhet.

Enligt motiveringen (motion 1981/82:2018, s. 143-144) anförs bl. a. att det
bör vara fullt möjligt att utnyttja den nya tekniken för att öka skyddet för den
personliga integriteten. Att exempelvis minska uppgiftslämnandet för
enskilda medborgare, på det sätt som genom DEFU:s försorg skett för
företagen, är ett sätt att stärka rättssäkerheten och minska byråkratin och
svåröverskådligheten för den enskilde. Datorerna kan, såsom sker vid
flyttningsanmälan, användas för att sprida samma uppgifter till olika
myndigheter. En delegation bör enligt motionen tillsättas med uppgift att,
med DEFU som förebild, lämna förslag till en minskning av medborgarnas
uppgiftsbörda.

Delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU)

Såvitt gäller frågan om företagens skyldigheter att lämna uppgifter till
staten har denna de sista tio åren varit föremål för utredningar och
debatt.

I slutet av 1960-talet tillsattes utredningen om företagens uppgifts- och
uppbördsskyldighet (UFU). UFU föreslog i sitt betänkande Företagens
uppgiftslämnande (SOU 1976:12) att en särskild företagsdatanämnd skulle
inrättas vid statskontoret. Nämnden skulle bl. a. ha till uppgift att granska
och pröva myndigheternas uppgiftsinsamling.

Efter remissbehandling föreslog regeringen i proposition 1976/77:115 vissa
riktlinjer för hur företagens uppgiftslämnande skulle begränsas och inrättade
en särskild delegation med uppgift att under en treårig försöksperiod,
1978-1980, pröva nya, utökade och ändrade uppgiftsinsamlingar, innan de
kom till stånd. Provningsverksamheten skulle ligga till grund för de
permanenta åtgärder som kunde behövas. Riksdagen godkände propositionens
förslag (FiU 1976/77:25, rskr 1976/77:268). DEFU började sin
verksamhet under hösten 1977 (Dir. 1977:98). Regler om uppgiftslämnande
gavs av regeringen i förordningen (1978:11) om prövning av myndighets
uppgiftsinsamling från företag, kommuner och organisationer. En statlig

KU 1982/83:17

myndighet som ville samla in uppgifter för administrativa eller statistiska
ändamål blev skyldig att anmäla en insamling innan den genomfördes.
DEFU lade upp sitt arbete så, att det i största möjliga utsträckning
utvecklades ett samarbete mellan myndigheterna och DEFU. Detta syftade
till att få insamlingarna utformade på ett sätt som gav lindringar i företagens
och kommunernas uppgiftsbörda. Utöver provningsverksamheten genomförde
DEFU ett antal systematiska genomgångar av vissa områden som
uppfattades som särskilt problematiska.

DEFU lämnade i juni 1981 betänkandet Samverkan vid uppgiftslämnande
(SOU 1981:58). Delegationen har därigenom fullgjort sitt uppdrag.

I proposition 1981/82:118 redovisades förslagen i DEFU:s betänkande.
Enligt propositionen har delegationen utfört ett värdefullt arbete. Genom
relativt begränsade åtgärder har delegationen lyckats förenkla och begränsa
myndigheternas uppgiftsinhämtande. I delegationens betänkande lämnas,
på basis av den erfarenhet som delegationen har skaffat sig, viktiga
synpunkter på vilket analys- och planeringsarbete som bör föregå en
myndighets beslut om uppgiftsinsamling. Det har vidare enligt propositionen
under den tid som delegationen har varit verksam också omvittnats att
myndigheterna har funnit stort värde i samrådet med delegationen och fått en
starkt ökad insikt om de olika metoderna för uppgiftskravens avvägning och
vilja att söka samråd med uppgiftslämnarna eller deras representanter.
System med s. k. referensgrupper och andra kontakter med uppgiftslämnarna
har utvecklats och fördjupats och det har också förmärkts en strävan att
inte införa nya uppgiftskrav utan att samtidigt pröva möjligheten att minska
eller ta bort ett annat uppgiftskrav.

Enligt propositionen skall åtgärder för att minska krånglet med uppgiftslämnande
till statliga myndigheter fortsättningsvis regleras i en särskild
förordning. Förordningen skall gälla uppgifter från näringsidkare och
kommuner. Genom propositionen bereddes riksdagen tillfälle att ta del av
vad som anförs om näringsidkares och kommuners uppgiftslämnande.
Riksdagen har på hemställan av finansutskottet (FiU 1981/82:42) lagt till
handlingarna vad som anförts i proposition 1981/82:118 i den nu aktuella
frågan.

11. Inrättande av ett sameparlament

Motionen

I motion 1981/82:1628 av Stina Eliasson m. fl. (c, fp, m, s) hemställs att
riksdagen beslutar begära att regeringen tillsätter en utredning med uppgift
att se över samernas hela situation och i samband med detta även undersöka
möjligheterna att inrätta ett ”sameparlament” i Sverige med mönster från
Finland och Norge.

Motionärerna anför bl. a. att alla partef skulle gagnas av ett samiskt

folkvalt organ. Myndigheterna i vårt land skulle få en självklar kontaktyta,
när de vill tala med det samiska folket, och samerna skulle själva få ett organ,
genom vilket de kan förverkliga gemensamma intressen.

De praktiska frågorna kring ett samiskt folkvalt organ är enligt motionen
många och behöver grundligt diskuteras, exempelvis hur en samisk
folkräkning kan genomföras, eventuellt valkretsindelning osv. - och detta
tar tid. Sameparlamentet blir inte ett partipolitiskt organ utan ett samernas
gemensamma forum, en samlande instans, där beslut tas i demokratisk
ordning och där ledamöter väljs efter demokratiska grunder. I Finland har
ett sameparlament redan blivit en realitet, och i Norge har regeringen tillsatt
en statlig utredning, kallad Samerettsutvalget, vars arbete redan pågår.

Pågående utredning

Regeringen beslutade den 2 september 1982 om direktiv till en kommitté
med uppdrag att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige. Enligt
direktiven (Dir. 1982:71) skall kommittén överväga bl. a. om det finns behov
av att inrätta ett gemensamt samiskt organ som kan företräda samerna i olika
sammanhang. Om kommittén kommer fram till att ett sådant organ bör
inrättas, bör den enligt direktiven också överväga vilka uppgifter och vilken
sammansättning som det bör ha.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande motioner med anknytning till den
statliga förvaltningen.

I motion 1981/82:486 av Göte Jonsson (m) och Sten Svensson (m) föreslås
inrättande av ett ekonomiskt granskningsråd. Granskningsrådet skall vara
fristående i förhållande till regeringen och skall ha till uppgift att granska de
samhällsekonomiska följdverkningarna av nya lagar och reformer.

Enligt utskottets mening är det givetvis av stor vikt att de ekonomiska
konsekvenserna av olika reformer så långt det är möjligt kan kartläggas i
samband med beredningen av reformerna. Som framgår av utskottets
redogörelse ovan under punkt 1 finns det redan i dag viktiga inslag i
beredningsarbetet som bidrar till en belysning av tilltänkta reformer m. m. ur
ekonomisk synpunkt. Det intresse av ekonomisk granskning som motionärerna
företräder är således tillgodosett i flera olika sammanhang. Utskottet
vill i sammanhanget även erinra om den utvidgning av lagrådsgranskningen
som gäller fr. o. m. den 1 januari 1980. Utskottet vill samtidigt peka på att det
vid överväganden om system för granskning som innebär att det som ett led i
berednings- och beslutsprocessen inrrttas ett särskilt i förhållande till
regeringen fristående organ, måste beaktas att regeringsformen i nuvarande
utformning ger statsmakterna relativt stor handlingsfrihet i finanspolitiska
frågor.

KU 1982/83:17

Utskottet är inte berett att förorda en ekonomisk granskning i de former
som motionärerna föreslår och avstyrker således motion 1981/82:486.

Den rättsliga grunden för vissa myndighetsåtgärder tas upp i motion
1981/82:327 av Gunnar Biörck i Värmdö (m).

Enligt motionen bör statliga myndigheter, när de utfärdar föreskrifter och
bestämmelser som riktar sig till medborgarna eller sammanslutningar av
medborgare, vara skyldiga att ange på vilken rättslig grund utfärdandet av
föreskrifter eller bestämmelser sker.

En arbetsgrupp inom regeringskansliet har nyligen föreslagit en författningsändring
i enlighet med vad som yrkas i motionen. Frågan bereds f. n.
med sikte på att nya regler skall kunna träda i kraft den 1 juli 1983. Resultatet
av det pågående beredningsarbetet bör nu avvaktas. Motion 1981/82:327 är
därför tillgodosedd.

I syfte att uppnå en ökad rättssäkerhet i lagstiftningen hemställa i motion
1981/82:375 av Marianne Karlsson (c) om åtgärder som bl. a. motverkar
användningen i lagstiftningsarbetet av uttryck som ger utrymme för
godtycklighet.

Det ligger enligt utskottet i sakens natur att man i arbetet med nya lagar
och förordningar m. m. måste bemöda sig om att finna så preciserade och
ändamålsenliga beskrivningar som det är möjligt att åstadkomma. Särskilda
åtgärder av det slag som motionären föreslår är enligt utskottets mening inte
nödvändiga. Motionen avstyrks.

Krav om att slopa den övre åldersgränsen för vissa uppdrag förs fram i
motion 1981/82:374 av Margareta Andrén (fp) och Jörgen Ullenhag (fp).
F. n. gäller en sjuttioårsgräns för bl. a. nämndemän vid domstolar och
funktionärer i taxeringsnämnderna.

Utskottet har behandlat denna fråga vid flera tidigare tillfällen. Vid förra
riksmötet uttalade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (KU
1981/82:4) att en inom regeringskansliet inledd prövning av frågan borde
avvaktas. Denna prövning har utskottet tidigare tagit initiativ till vid 1980/81
års riksmöte (KU 1980/81:8). Enligt vad utskottet erfarit har från regeringskansliets
sida synpunkter i frågan inhämtats från vissa berörda myndigheter
och organisationer. Frågan har emellertid inte slutbehandlats.

Enligt utskottet bör riksdagen inte ta ställning i fråga om slopande av
sjuttioårsgränsen för vissa uppdrag utan att ha tagit del av resultatet av
pågående beredning. Med anledning härav avstyrks motion 1981/82:374.

Frågan om en förlängd besvärstid i förvaltningsärenden tas upp i motion
1981/82:480 av Thure Jadestig (s) och Olle Göransson (s). Utskottet har
tidigare avvisat ett krav på att förlänga besvärstiden till sex veckor. Utskottet
har då hänvisat till intresset av att handläggningstiderna inte blir för långa
samt till möjligheterna för en klagande att få anstånd med att utveckla sin
besvärstalan. De skäl som utskottet anfört mot en längre besvärstid är
fortfarande giltiga. Andra överväganden kan i och för sig tänkas komma fram
inom ramen för den översyn av förvaltningslagen som pågår. Utskottet är

KU 1982/83:17

emellertid inte f. n. berett att förorda ändrade regler om besvärstid och
avstyrker således motionen.

I motion 1981/82:679 av Ulla Ekelund (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att lagtext förses med kantrubriker. Ett till motionen bifogat
förslag innebär att kapitelrubrikerna till olika avsnitt i en lag förs ut i en
marginal till höger på varje sida.

Enligt utskottets mening kan olika former av kantrubriker och andra
kantmarkeringar ofta underlätta sökande i författningar. Bruket i Svensk
författningssamling (SFS) av kantstreck som markerar nytillkomna delar av
en författning är således ett effektivt hjälpmedel för läsaren. En utbyggd
kantmarkering i SFS kan dock inte genomföras utan att det uppstår
komplikationer i samband med författningsutgivningen. Dessa nackdelar
torde knappast kunna uppvägas av de fördelar som eventuellt skulle kunna
vinnas. Utskottet avstyrker motionen.

Myndighetsbeslut utan laglig grund behandlas i motion 1981/82:1142 av
Lars Ahlmark (m). I motionen hemställs att riksdagen begär att regeringen
dels prövar förutsättningarna för en aktiv granskning av lagligheten i
myndigheters beslut, dels förelägger riksdagen av prövningen föranledda
förslag. Enligt motionen bör ett olagligt beslut leda till ingripande utan att en
enskild medborgare överklagar eller framtvingar domstolsprövning. Annars
kommer enligt motionären i många fall personer att lida skada på grund av
bristande kunskaper om eller förmåga att hävda gällande rätt.

Det är enligt utskottet synnerligen angeläget att förhindra rättsövergrepp i
alla former. Ett väl utbyggt domstolsväsende innebär att det finns goda
förutsättningar för att undvika sådana övergrepp och att besvärsvägen
komma till rätta med felaktiga myndighetsbeslut. Vid en partiell författningsreform
1979 infördes i regeringsformen vidare ett stadgande som uttryckligen
slog fast den s. k. lagprövningsrätten. Härigenom har den enskilde fått ett
skydd också mot grundlagsstridig normgivning.

Kommunalbesvärsinstitutet har nyligen setts över av en kommitté.
Ärendet behandlas f. n. i regeringskansliet.

Inom det utredningsarbete som pågår rörande en översyn av förvaltningslagen
har det talats om olika åtgärder i syfte att förbättra garantierna för en
säker ärendehandläggning i första instans. Bland åtgärder som nämnts av
förvaltningrättsutredningen kan nämnas en utbyggd förvaltningslag och
insatser när det gäller personalutbildning m. m. Åtgärder av detta slag bör
enligt utskottet i princip ha företräde framför ett utbyggt kontrollsystem av
den typ som motionären förordar. Dessa frågor prövas dock inom det
pågående utredningsarbetet och bör därför inte nu föranleda något
ställningstagande från riksdagens sida.

I sammanhanget vill utskottet erinra om att riksdagen nyligen beslutat om
tillsättande av en utredning rörande JO-ämbetet (KU 1982/83:7), som bl. a.
tar sikte på JO:s kontrollmöjligheter.

KU 1982/83:17

Med hänsyn till vad som anförts avstyrker utskottet motion 1981/
82:1142.

Frågan om inrättande av en statens bevärsnämnd för tjänstetillsättningsärenden
tas upp i motion 1981/82:1643. Utskottet har vid en tidigare
behandling av samma fråga understrukit att frågan inrymmer en rad
principiella och praktiska problem. Bl. a. har utskottet framhållit att den
nuvarande ordningen medger en kontroll från riksdagens sida av regeringens
handläggning av besvär i denna typ av ärenden. Utskottet finner inte nu skäl
att göra ett annat ställningstagande. Motionen avstyrks.

De statliga myndigheternas styrelseform behandlas i två motioner.

Enligt motion 1981/82:1648 av Annika Öhrström (c) bör förvaltningsutredningen
genom tilläggsdirektiv få i uppdrag att föreslå formerna för en
tidsbegränsad försöksverksamhet med en kollegial ledningsorganisation vid
de förvaltningar och verk som så önskar. En slutlig analys av erfarenheterna
med lekmannastyrelse skall först göras efter det att en större erfarenhet har
vunnits av kollegiala beslutsformer i dagens moderna förvaltningsorganisation.

I motion 1981/82:2022, yrkande 4, av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att frågan om lekmannastyrelsernas roll i
statliga verk utreds.

Förvaltningsutredningen har i tilläggsdirektiv år 1979 fått i uppdrag att
göra en förutsättningslös kartläggning av konsekvenserna av successivt
genomförda förändringar av förvaltningsorganisationen såsom tillkomsten
av förtroendemannastyrelserna och konsekvenserna därav för relationerna
mellan regeringen, riksdagen och förvaltningsmyndigheterna. Förvaltningsutredningen
är således oförhindrad att i sin kartläggning ta upp sådant som
berör de i motionerna väckta frågorna. Enligt vad utskottet erfarit kan
utredningens arbete beräknas vara avslutat inom ett halvår. Resultatet av
utredningsarbetet bör enligt utskottets mening avvaktas. Utskottet kan
därför inte förorda att riksdagen nu tar ställning till en försöksverksamhet i
enlighet med vad som yrkas i motion 1648 eller till en sådan översyn som
begärs i motion 2022, yrkande 4. Motionerna avstyrks.

En delegation för uppgiftslämnande med uppdrag att minska myndigheternas
inhämtande av uppgifter från enskilda medborgare föreslås i motion
1981/82:2021 av Gösta Bohman m. fl. (m).

Den delegation för företagens uppgiftslämnande (DEFU) som tillsattes
1977 har nu avslutat sitt arbete. Enligt proposition 1981/82:118, som tidigare
behandlats av riksdagen, har DEFU utfört ett värdefullt arbete när det gäller
att förenkla och begränsa myndigheternas uppgiftsinhämtande.

Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att de erfarenheter som vunnits
genom DEFU:s verksamhet även kan tas till vara i de avseenden som
motionen berör i det fortlöpande arbetet inom regeringskansliet och hos
myndigheter, t. ex. i samband med behandling av frågor om dataregister.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att insamlande av uppgifter som

KU 1982/83:17

skall ingå i ett personregister enligt 2 § datalagen (1973:289) i princip kräver
licens eller tillstånd från datainspektionen.

När den sistnämnda bestämmelsen infördes i datalagen år 1979, uttalade
departementschefen (prop. 1978/79:109 s. 30) bl. a. att det självfallet är av
vikt att uppgiftsinsamlingen till ett planerat register inte börjar innan
datainspektionen har tagit ställning till registret. Uppgiftsinsamlingen kan
nämligen redan i sig innebära risk för otillbörligt intrång i vederbörandes
personliga integritet. Genom att den registeransvarige på ett tidigt stadium
vänder sig till datainspektionen får denna enligt departementschefen också
möjlighet att påverka sättet för uppgiftsinsamlingen genom föreskrifter om
inhämtande av uppgifter för personregistret. Utskottet vill också erinra om
en ändring, som trätt i kraft den 1 juli 1982, i förordningen (1975:567) om
rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen. Genom
ändringen (1982:273) åläggs myndigheterna att vid utveckling av system för
automatisk databehandling (ADB) och annan rationaliseringsverksamhet så
tidigt som möjligt samråda med statskontoret i frågor som är av större
omfattning eller av principiell betydelse.

Utskottet är inte nu berett att ta ett initiativ till en sådan åtgärd som
motionärerna föreslår. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet
motion 2021.

I motion 1981/82:1628 av Stina Eliasson m. fl. (c, fp, m, s) hemställs att
riksdagen beslutar begära att regeringen tillsätter en utredning med uppgift
att se över samernas hela situation och i samband med detta även undersöka
möjligheterna att inrätta ett sameparlament i Sverige med mönster från
Finland och Norge.

Som framgår av utskottets redogörelse under punkt 11 har regeringen
numera beslutat om direktiv till en kommitté med uppdrag att utreda vissa
frågor om samernas ställning i Sverige. Enligt direktiven (Dir. 1982:71) skall
kommittén överväga bl. a. om det finns behov av att inrätta ett gemensamt
samiskt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang. Om
kommittén kommer fram till att ett sådant organ bör inrättas, bör den enligt
direktiven också överväga vilka uppgifter och vilken sammansättning som
det bör ha.

Det utredningskrav som förs fram i motionen är således numera
tillgodosett. Motionen får anses besvarad med detta.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inrättande av ett ekonomiskt granskningsråd
att riksdagen avslår motion 1981/82:486,

2. beträffande rättslig grund för vissa myndighetsåtgärder
att riksdagen avslår motion 1981/82:327,

KU 1982/83:17

3. beträffande en ökad rättssäkerhet i lagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1981/82:375,

4. beträffande slopande av övre åldersgräns för offentliga uppdrag att

riksdagen avslår motion 1981/82:374,

5. beträffande en förlängd besvärstid i förvaltningsärenden
att riksdagen avslår motion 1981/82:480,

6. beträffande kantrubriker i lagtext

att riksdagen avslår motion 1981/82:679,

7. beträffande myndighetsbeslut utan laglig grund
att riksdagen avslår motion 1981/82:1142,

8. beträffande inrättande av en statens besvärsnämnd
att riksdagen avslår motion 1981/82:1643,

9. beträffande de statliga myndigheternas styrelseform

att riksdagen avslår motion 1981/82:1648 och motion 1981/
82:2022, yrkande 4,

10. beträffande en delegation för uppgiftslämnande
att riksdagen avslår motion 1981/82:2021,

11. beträffande inrättande av ett sameparlament

att riksdagen förklarar motion 1981/82:1628 besvarad med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 9 december 1982

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Kerstin Nilsson (s), Gunnar Biörck i
Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c), Sture Thun (s), Anita Modin (s),
Eliabeth Fleetwood (m), Bo Krogvig (s), Ingvar Björk (s), Lars Ernestam
(fp) och Hans Petersson i Hallstahammar (vpk).

Reservation

beträffande slopande av övre åldersgräns för offentliga uppdrag av Lars
Ernestam (fp) som anser

dels att utskottet i stället för det stycke på s. 18 som börjar ”Enligt
utskottet” och slutar ”motion 1981/82:374” bort anföra följande:

Utskottet har i sina tidigare av riksdagen godkända uttalanden i
förevarande fråga uttryckt sig positivt för slopande av åldersgränserna för

KU 1982/83:17

offentliga uppdrag. Enligt utskottets mening kan det knappast finnas behov
av ytterligare undersökningar för att tillmötesgå kravet i motion 1981/82:374.
Utskottet anser därför att yrkandet i motionen nu bör tillgodoses och
tillstyrker därför att regeringen får i uppdrag att ta initiativ till erforderliga
författningsändringar syftande till att slopa övre åldersgränser för innehav av
offentliga uppdrag.

dels att utskottets hemställan under 4. bort ha följande lydelse:

4. beträffande slopande av övre åldersgräns för offentliga uppdrag att

riksdagen med bifall till motion 1981/82:374 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. beträffande förlängd besvärstid i förvaltningsärenden av Anders Björck,
Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö och Elisabeth Fleetwood (alla m)
vilka anför:

De farhågor som kommer till uttryck i motion 1981/82:480 för att
besvärstiden enligt förvaltningslagen de facto kommit att förkortas genom
försämrad postgång och genom ändrade kungörandeformer förefaller enligt
vår mening välgrundade. Vi anser därför att frågan om en förlängning av
besvärstiden bör aktualiseras i lämpligt sammanhang. Med hänsyn till att
problemet kan tas upp i samband med den pågående översynen av
förvaltningslagen anser vi oss emellertid kunna nu avstå från något yrkande i
frågan.

2. beträffande de statliga myndigheternas styrelseform av Anders Björck,
Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö och Elisabeth Fleetwood (alla m)
vilka anför:

Som framhålls i motion 1981/82:2018 av Gösta Bohman m. fl. (m) har
tanken med de lekmannastyrelser som i ökad utsträckning inrättats hos
statliga myndigheter i första hand varit att bredda insynen och tillföra
sakkunskap utifrån. Det finns emellertid klara tendenser till andra, mindre
önskvärda effekter av ordningen med lekmannastyrelser. Med hänsyn till att
rekryteringen till styrelseuppdrag ofta skett på politiska grunder eller från
intresseorganisationerna har dessa olika särintressen ofta kommit att
avspeglas i verksstyrelsernas beslut. Däremot har företagsledare och andra
personer med särskild expertkapacitet mera sällan varit representerade i
styrelserna. Detta har lett till att de naturliga verksintressena ibland blivit
åsidosatta. Verkssynpunkterna har blivit bortröstade av lekmannaledamöterna
till men för den objektiva sakkunniga myndighetsgranskningen.

Mot bakgrund av det anförda anser vi det viktigt att ordningen med
lekmannastyrelser blir föremål för en utvärdering, som omfattar problematiken
i dess helhet. Med hänsyn till att det arbete som pågår inom

KU 1982/83:17 24

förvaltningsutredningen beräknas vara avslutat redan inom ett halvår kan vi
emellertid godta att detta arbete avvaktas innan det i motionen förordade
initiativet tas.

GOTAB 73216 Slockholm 1982