JulJ 1982/83:3

Justitieutskottets betänkande
1982/83:3

om översyn av nödvärnsrätten
Motion

I motion 1981/82:299 av Knut Wachtmeister (m) hemställs att riksdagen
anhåller att regeringen ser över den s. k. nödvärnsparagrafen i syfte att
stärka självförsvarsrätten.

Den tilltagande otryggheten och brottsligheten i vårt land aktualiserar
enligt motionären frågan om nödvärnsrättens omfattning. Motionären
framhåller att det för den vanliga människan förefaller näst intill otroligt att
man inte skulle kunna få försvara sig själv och sin egendom utan att riskera
påföljd, om man råkar ta i litet för hårt mot en angripare. Enligt motionärens
mening är det beklämmande, när en framstående jurist anser sig behöva
skriva att den som vill försvara sig mot en attack, påbörjad eller förestående,
inte får gå särskilt långt i sitt försvar och att den säkraste regeln är att fly. Man
måste enligt motionärens uppfattning i framtiden ta en betydligt större
hänsyn till självförsvarsrätten, och nödvärnsparagrafen i brottsbalken bör
därför ses över.

Bakgrund

Gällande regler

Bestämmelser om nödvärn finns i 24 kap. 1 och 5 §§ brottsbalken (BrB).
Av den förra paragrafen framgår att en gärning som faller under en
brottsbeskrivning inte medför straffansvar, om den begås i nödvärn. I
paragrafen anges i vilka situationer nödvärn föreligger. Den senare
paragrafen reglerar bl. a. det fall att någon i en nödvärnssituation gjort större
våld eller svårare skada än som är medgivet (s. k. nödvärnsexcess).

De i 24 kap. 1 § BrB angivna förutsättningarna för nödvärn föreligger i fyra
olika situationer. Den första är att någon söker avvärja ett påbörjat eller
överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. Den andra
situationen beskrivs som försök att betvinga den som med våld eller hot om
våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning. En tredje
situation är att söka hindra någon att olovligen tränga in i rum, hus, gård eller
fartyg. Som en fjärde situation anges försök att från ett utrymme av nyss
nämnda slag avlägsna någon som trängt in olovligen eller, om det är en
bostad, eljest vägrar att på tillsägelse lämna bostaden.

För att en nödvärnshandling i de beskrivna situationerna skall medföra
ansvarsfrihet krävs att handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet
och det angripnas betydelse inte är uppenbart oförsvarlig. Nödvärnsrätten är
1 Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 3

JuU 1982/83:3

alltså inte absolut utan alltid beroende av en avvägning mellan motstående
intressen.

Uppräkningen av situationer i lagrummet är uttömmande. Nödvärnsrätt
föreligger alltså inte mot varje beteende som kan betecknas som ett brottsligt
angrepp. Det är inte en förutsättning att det är den angripne som utövar
nödvärn. En nödvärnshandling måste emellertid vidtas mot angriparen själv
eller mot något dennes intresse. Om handlingen utgör intrång i tredje mans
rättssfär, får frågan om straffrihet i stället bedömas enligt reglerna om nöd i
24 kap. 4 § BrB. Vidare bör påpekas att nödvärnshandlingen i lagtexten inte
beskrivits närmare än genom uttrycken att söka avvärja, betvinga, hindra
eller avlägsna. Handlingen kan alltså bestå i våld eller hot.

Även den som handlat uppenbart oförsvarligt kan på grund av bestämmelserna
om excess i 24 kap. 5 § BrB gå fri från ansvar. Om den handlande
gjort större våld eller svårare skada än som är tillåtet men omständigheterna
var sådana att han svårligen kunde besinna sig, skall han sålunda likväl inte
dömas till ansvar. Paragrafen innehåller vidare en regel om strafflindring för
det fall svårigheten till besinning inte varit så betydande att straffrihet bör
följa.

Jämförelse med äldre rätt

Reglerna om nödvärnsrätt fick sin nuvarande utformning vid tillkomsten
av BrB som trädde i kraft år 1965. Bestämmelserna överensstämmer i allt
väsentligt med motsvarande reglering i strafflagen när det gäller själva
nödvämssituationema och beträffande nödvärnsexcess. I andra avseenden
innebär BrB:s regler en förändring i förhållande till äldre rätt.

På en punkt har en inskränkning skett. Enligt strafflagen gällde en s. k.
absolut nödvärnsrätt i vissa situationer. Detta innebar att man i princip fick
bruka allt det våld som behövdes för att avvärja angreppet. Som framgår av
den tidigare redovisningen bygger regleringen i BrB på en s. k. relativ
nödvärnsrätt. En avvägning måste alltid göras mellan motstående intressen.
Detta kommer till uttryck genom lokutionen ”såvitt ej handlingen med
hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart
oförsvarlig” i 24 kap. 1 § BrB. Regleringen innebär emellertid samtidigt en
utvidgning av nödvärnsrätten i förhållande till strafflagen. Det fordras
nämligen enligt BrB inte att man håller sig inom ramen för vad som är
erforderligt för att avvärja angreppet så länge handlingen inte är uppenbart
oförsvarlig. I uttrycket uppenbart oförsvarlig ligger enligt straffrättskommittén
(SOU 1953:14 s. 377) att man bör räkna med en relativt bred marginal till
förmån för den angripne vid bedömande av om han hållit sig inom gränserna
för nödvärnsrätten.

JuU 1982/83:3

Rättspraxis

Frågan om nödvärnsrättens gränser enligt BrB har prövats av högsta
domstolen (HD) i flera fall som refererats i Nytt Juridiskt Arkiv (NJA). För
att belysa HD:s praxis skall här kortfattat redogöras för några av domstolens
avgöranden.

NJA 1969 s. 425 rörde bl. a. frågan om det för tillämpning av reglerna om
nödvärn har betydelse om den angripne haft fog för att inte dra sig undan
angreppet. A var i målet åtalad för att ha misshandlat B som i berusat
tillstånd hade angripit A med ett knytnävsslag. A svarade med ett
knytnävsslag mot B. Därefter utväxlades flera slag.

HD:s majoritet fann att A misshandlat B för att avvärja ett påbörjat
brottsligt angrepp på honom själv. Det våld A övat hade enligt HD med
hänsyn till angreppets beskaffenhet inte varit uppenbart oförsvarligt och
hade inte heller fortsatt efter det angreppet upphörde. Den åtalade
gärningen var enligt HD alltså - oavsett om A kunnat undgå vidare angrepp
genom att avlägsna sig från platsen - begången i nödvärn och skulle inte
medföra ansvar.

I fallet NJA 1970 s. 58 hade den för misshandel åtalade A besökt en
korvbar där han angripits av B som var berusad. B hade först utdelat ett
knytnävsslag mot A men missat. I avsikt att lugna ned B hade A därefter tagit
ett ”brottargrepp” på B så att denne hamnat på golvet. B hade rest sig upp
och kommit mot A med höjda armar och knutna nävar. A gav då B ett
knytnävsslag i ansiktet så att denne föll i golvet och ådrog sig en
skallfraktur.

HD fann att A utdelat knytnävsslaget för att avvärja ett överhängande
brottsligt angrepp på honom själv. A:s handling kunde enligt HD - även med
beaktande av att B var berusad och att andra män uppehöll sig i lokalen - med
hänsyn till angreppets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt inte anses
ha varit uppenbart oförsvarlig. HD fann alltså att den åtalade gärningen var
begången i nödvärn och lämnade åtalet utan bifall.

I NJA 1971 s. 442 hade A åtalats för grov misshandel. B hade nattetid
utsatt A för hemfridsbrott. I samband därmed hade B misshandlat A och
uttalat allvarliga hotelser mot honom. A utdelade i detta läge ett antal
knytnävsslag i ansiktet på B så att denne fick förhållandevis svåra skador.

HD ansåg att det från B:s sida förelegat sådant angrepp som berättigat A
till nödvärn. HD:s majoritet fann därvid på anförda skäl att A inte handlat
uppenbart oförsvarligt och lämnade alltså åtalet utan bifall. I domskälen
uttalade HD:s majoritet bl. a. att, då annat inte visats, det fick antas att
samtliga slag från A utdelats för att avvärja pågående angrepp eller
överhängande fara för fortsatt angrepp.

NJA 1977 s. 655 rörde ett fall där A när han angripits av B tagit upp en
laddad pistol som han medfört i en axelremsväska. I avsikt att skrämma B
riktade A på ca två meters avstånd pistolen mot denne, varvid ett skott gick
av och dödade B. Upprinnelsen till händelsen var att B i en restauranglokal
1* Riksdagen 1982183. 7 sami Nr 3

JuU 1982/83:3

hade uppträtt provocerande mot A och tilldelat denne ett eller två slag på
hakan. Vidare hade B skyndat efter A ut på gatan med flera kamrater i följe
och farit ut i svåra hotelser mot A. A åtalades för grovt vållande till annans
död.

HD anförde att B inte var beväpnad eller utrustad med något tillhygge och
att händelsen utspelades på en upplyst gata, där folk var i rörelse. Med all
sannolikhet skulle A ha kunnat hejda B: s angrepp redan genom att göra klart
för denne att han var beväpnad. Den för B livsfarliga åtgärd som A vidtog
måste enligt HD med hänsyn härtill anses uppenbart oförsvarlig.

HD anförde vidare att det av vad A själv uppgett framgick att ett av hans
motiv för innehavet av pistolen var att han med vapnet skulle kunna freda sig
i händelse av överfall. Han var enligt HD således i förväg inställd på att
använda vapnet i situationer av den typ han råkade i genom B:s angrepp.
Med hänsyn till detta samt till den förtrogenhet med vapnet A besatt och till
att angreppet inte kunde ha kommit helt överraskande för honom efter vad
som kort dessförinnan utspelat sig inne i restauranglokalen kunde omständigheterna
enligt HD inte anses ha varit sådana att A svårligen kunnat
besinna sig.

HD fann att A inte befunnit sig i en sådan situation där han ägt tillgripa ett
så riskfullt förfarande som han gjort. Enligt HD kunde han inte heller anses
ha haft grundad anledning att uppfatta situationen på ett sätt som skulle
berättiga honom därtill. HD biföll alltså åtalet för vållande till annans död
men fann att omständigheterna var sådana att brottet inte var att bedöma
som grovt.

I fallet NJA 1978 s. 356 var omständigheterna följande. Under en fest på
midsommarafton hos en villaägare, A, med dans utomhus infann sig B som
var en granne och begärde att ljudet från dansmusiken skulle dämpas. Trots
upprepade uppmaningar att avlägsna sig stannade han kvar under förklaring
att han inte tänkte gå sin väg förrän musiken dämpats. När A därefter
försökte mota bort B från fastigheten föll denne och ådrog sig en
bäckenfraktur. A åtalades för vållande till kroppsskada.

HD ansåg att det genom B:s uppträdande, som också var att se mot
bakgrunden av att B tidigare avvisats från festen, uppkommit rätt för A att
även med användande av visst våld avlägsna B från fastigheten. Enligt HD
hade B:s uppträdande inte inneburit någon allvarligare kränkning. Även
med beaktande av detta kunde det emellertid enligt HD inte anses att A, när
han i den uppkomna situationen sökt föra undan B, handlat på ett sätt som
med hänsyn till använt våld och förutsebara skaderisker varit uppenbart
oförsvarligt. HD fann alltså att A handlat i nödvärn och ogillade åtalet.

Fallet NJA 1980 s. 606 hade sin upprinnelse i att A och B som båda var
alkoholpåverkade hade försökt tränga sig in på en personalfest. Slagsmål
hade brutit ut mellan flera personer. C, D, E och F hade beväpnat sig med
käppar. C, D och E misshandlade men sina käppar A och B samt två andra
personer. Misshandeln ledde till bl. a. att en person förlorade synen på ett

JulJ 1982/83:3

öga. F misshandlade med sin käpp A. Innan misshandeln med käpparna ägde
rum hade A jagat C med kniv nerför gatan. Vidare hade en kvinna blivit
nerstucken av A innan C, D, E och F beväpnade sig med käpparna.

Hovrätten, vars dom fastställdes av HD, fann att C, D, E och F varit
berättigade att under åberopande av nödvärnsrätt försvara sig mot A.
Utredningen visade emellertid att de inte begränsat sig till försvar utan själva
gått till angrepp. Härvid hade enligt hovrätten även riktats slag mot personer
gentemot vilka nödvärnsrätt över huvud inte förelegat. Hovrätten fann att
omständigheterna varit sådana att inte någon av de tilltalade kunde åberopa
nödvärn. C, D och E fälldes till ansvar för misshandel och vållande till
kroppsskada eller sjukdom medan F fälldes till ansvar för misshandel.

Två refererade hovrättsfall från senare år - SvJT 1975 rf s. 67 och Rättsfall
från hovrätterna 43:80 - bör också nämnas i sammanhanget. Vidare kan
påpekas att flera tidigare opublicerade rättsfall från de lägre instanserna
refererats i boken Rätten till självförsvar (Curt Blomkvist, 1972).

Tidigare riksdagsbehandling

Första lagutskottet behandlade år 1970 frågan om nödvärnsrättens gränser
med anledning av en motion. I motionen framhölls att det var angeläget att
BrB:s nödvärnsregler tillämpades liberalt, särskilt i en tid då antalet
gatuöverfall ökat. I motionen yrkades att riksdagen skulle anhålla om bl. a.
en undersökning av tillämpningen av dessa regler.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1LU 1970:61) uttalade utskottet att
det vid BrB:s tillkomst genomfördes en utvidgning av rätten för en angripen
person att försvara sig och att det nu - för att straffrihet skulle inträda vid
nödvärn - gällde att nödvärnshandlingen inte fick vara uppenbart oförsvarlig
med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse. Enligt
utskottets mening medgav reglerna sålunda en relativt bred marginal till
förmån för den angripne men tillät också olika tolkningar beträffande
gränsen för nödvärnsrätten. Det var enligt utskottet självfallet av stor vikt att
reglerna inte tillämpades på ett sätt som stred mot de tankegångar som legat
till grund för bestämmelsernas utformning. Utskottet noterade att enligt vad
riksåklagaren (RÅ) uppgett i remissyttrande över motionen gav utvecklingen
av rättspraxis inte heller anledning till några betänkligheter. Utskottet
hänförde sig till två av HD då nyligen avgjorda fall (NJA 1969 s. 425 och NJA
1970 s. 58) och anförde att den angripne i båda målen frikänts från påstådd
misshandel trots att han kunnat undvika vidare angrepp mot honom själv på
annat sätt än genom att utdela slag. Enligt utskottet syntes dessa för
domstolarna vägledande ställningstaganden tillgodose de syften som ytterst
uppbar den aktuella motionen. Med hänsyn till det anförda var det enligt
utskottets mening inte påkallat att verkställa någon undersökning i enlighet
med motionärens önskemål.

JuU 1982/83:3

Remissyttranden

Inledning

Remissyttranden över motionen har avgetts av RÅ, Svea hovrätt, Göta
hovrätt, rikspolisstyrelsen (RPS), Göteborgs tingsrätt, juridiska fakultetsnämnderna
vid universiteten i Uppsala och Lund, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges domareförbund. RÅ har till sitt yttrande fogat yttranden från
länsåklagarna i Stockholms län och Gotlands län, Östergötlands län,
Malmöhus län och Värmlands län. Till dessa yttranden har i sin tur fogats
yttranden från åklagarmyndigheterna i åklagardistrikt i resp. län.

Nästan alla remissinstanser avstyrker bifall till motionen eller uttalar att
det saknas anledning att se över reglerna om nödvärn. Advokatsamfundet
anser emellertid att en sådan översyn bör ske. Juridiska fakultetsnämnden vid
universitetet i Lund menar att det kan finnas skäl för en översyn av reglerna
om excess i 24 kap. 5 § BrB.

Allmänna synpunkter

RÅ anser att reglerna om nödvärn medger en relativt bred marginal till
förmån för den angripne. Reglerna ger visserligen utrymme för olika
tolkningar i fråga om gränsen för det tillåtna men det torde enligt RÅ:s
mening inte vara möjligt att i lagen närmare precisera omfattningen av det
våld som vid varje tid och i varje situation skall anses vara tillåtet. RÅ
framhåller att det såsom uttalades av första lagutskottet år 1970 självfallet är
av stor vikt att reglerna inte tillämpas på ett sätt som strider mot de
tankegångar som ligger till grund för bestämmelsernas utformning.

Enligt åklagarmyndighetens i Trelleborg uppfattning kan nödvärnsreglerna
inte bli klarare och friare än vad de är. Åklagarmyndigheten anser att
saken snarast gäller de rättsvårdande instansernas bedömning av de enskilda
fallen. Åklagarmyndigheten i Lund menar att en mer extensiv skrivning i
lagtexten än ”ej uppenbart oförsvarlig” är svår att tänka sig.

Länsåklagaren i Värmlands län anför att bestämmelserna om nödvärn
enligt sin ordalydelse innebär att en person inom relativt vida gränser får
försvara sig eller sin egendom mot ett brottsligt angrepp utan att behöva
riskera brottspåföljd. Uttryckssätten ger emellertid utrymme för olika
tolkningar i fråga om gränserna för det tillåtna. Enligt länsåklagarens mening
måste det dock accepteras med hänsyn till de i olika nödvämssituationer
mycket varierande omständigheterna. Åklagarmyndigheten i Motala tror att
begreppen ”uppenbart oförsvarlig” och ”svårligen kunde besinna sig” i
rättstillämpningen alltid kommer att tolkas på ett sätt som står i samklang
med det tilltagande våldet i samhället i allmänhet.

Svea hovrätt anser att motionen inte innehåller något gripbart underlag för
direktiv till lagstiftningsarbete. Hovrätten menar att det är riktigt som
motionären säger att påföljd kan tänkas förekomma för en angripen persons

JuU 1982/83:3

åtgärder. Reglerna i 24 kap. BrB syftar till en inskränkning vid självförsvar
av vad som eljest är straffbelagt. Det önskemål som kan utläsas ur motionen
ligger enligt hovrätten i och för sig i linje med en lång rättsutveckling, som
medfört allt liberalare regler för den angripne. Med nuvarande systematik i
BrB synes det emellertid hovrätten svårt att lagtekniskt komma mycket
längre till den angripnes skydd än vad som nu gäller, nämligen att man i
självförsvar får tillgripa allt våld som inte är uppenbarligen oförsvarligt och
att den angripne även vid överskridande av denna regel är fri från straff om
han svårligen kunde besinna sig. Även om man förutsätter en helt annan
lagstiftningsteknik, förefaller det hovrätten ofrånkomligt att reglerna för en
angripens handlande och eventuella straffrihet måste beskrivas som abstrakta
typsituationer, där man knappast särskilt kan ange den kategori angripare
som motionären antyder.

Bedömningen av vad som är nödvärn och vad som är excess är frågor som
enligt hovrättens uppfattning ytterst måste ankomma på domstols prövning.
Även om det är självfallet att regelsystemet också bör kunna ge vägledning åt
den enskilde medborgaren, när det gäller hans handlande i det särskilda
fallet, ser hovrätten det som omöjligt att flytta bedömningen av hur man får
handla i självförsvar från domstol till den enskilde. Detta skulle i praktiken
innebära ett avskaffande av reglerna om nödvärnsexcess med säkerligen
svåra konsekvenser. Hovrätten framhåller att de värderingar som måste
göras redan nu även för domstol är svåra nog men å andra sidan överkomliga
med den lagtext som finns. Den angripne är enligt hovrättens mening väl
skyddad vid den rättsliga bedömningen. Det kan enligt hovrätten på denna
punkt erinras om bl. a. att åklagaren i regel har bevisbördan mot
nödvärnsinvändning. Hovrätten tillägger att en utvidgad nödvärnsrätt, hur
den nu skulle utformas, måste medföra en betydande risk för missbruk med
åtföljande svårigheter för domstolarna att bedöma frågor om uppsåt.

Göta hovrätt erinrar om att hovrätten i sitt remissvar över den motion som
behandlades av första lagutskottet år 1970 fann att skäl inte förelåg att ånyo
ompröva nödvärnsreglerna. Hovrätten framhåller att det, som hovrätten
anförde i sitt tidigare yttrande, med beaktande av de många skiftande fall
som kan komma under domstolarnas bedömande inte är möjligt att i lagen
ange omfattningen av det våld som vid varje tid och i varje situation skall
anses vara tillåtet. Det måste enligt hovrättens uppfattning i stället ankomma
på domstolarna att inom den av lagstiftaren angivna ramen bestämma
nöd värnsrättens gränser.

Göteborgs tingsrätt anser att de gällande bestämmelserna om nödvärnsrätten
innebär en tillfredsställande reglering. En annan sak är enligt
tingsrättens mening att det i de fall då rätten till nödvärn aktualiseras ofta kan
vara svårt att utreda händelseförloppet. På grund härav kan personer som
handlat i nödvärn bli föremål för polisutredning och även åtalas. Enligt
tingsrättens uppfattning torde det emellertid inte vara möjligt att komma till
rätta med dessa problem lagstiftningsvägen.

JuU 1982/83:3

RPS anser att 24 kap. 1 och 5 §§ BrB ger domstolarna stort utrymme att
beakta en angripens intressen. Enligt RPS ger förarbetena till bestämmelserna
stöd för en vidsträckt tolkning till förmån för den angripne. I sitt
yttrande pekar RPS vidare på att gatuvåldet synes ha ökat under senare år.
Oprovocerade angrepp på personer som är okända för angriparen har enligt
RPS blivit allt vanligare. RPS framhåller att rätten att försvara sig utan risk
för straffpåföljd därför är av största betydelse. Den rätten synes väl
tillgodosedd av gällande lag, uttalar RPS, varför en översyn av nödvärnsrätten
inte är erforderlig.

Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund anser att något behov
av att utvidga nödvärnssituationerna knappast torde föreligga och att det
därför inte finns något behov av översyn på denna punkt. Fakultetsnämnden
uttalar vidare bl. a. att det verkliga problemet vid all nödvärnslagstiftning
ligger, i varje fall då det rör sig om en relativ nödvämsrätt, i svårigheten att i
lagtexten precisera det mått av våld, som får användas i en nödvärnssituation.
Det torde enligt fakultetsnämndens mening vara omöjligt att i lagtexten
beskriva den avvägning som skall komma till stånd mellan det hotade
intresset och det använda våldet med annat än vaga lokutioner, öppna för
skilda värderingar. BrB:s krav att den straffria nödvämshandlingen inte får
vara uppenbart oförsvarlig lämnar föga vägledning om hur mycket våld som
tillåts. Fakultetsnämnden menar att rättspraxis här i stället spelar den
avgörande rollen.

Enligt domareförbundets mening ger nuvarande lagregler utrymme för
straffrihet vid självförsvar i de fall då så är påkallat. Stadgandena är
visserligen allmänt hållna, fortsätter förbundet, men detta kan knappast
undgås, eftersom det inte kan komma i fråga att konkretisera alla tänkbara
situationer. Förbundet har förståelse för att allmänheten ibland reagerar mot
att den som i nödvärn orsakar skada blir föremål för polisingripande. Att så
sker kan enligt förbundets mening emellertid vara oundvikligt för att
händelseförloppet skall klarläggas.

Advokatsamfundet, som tillstyrkte den översyn som föreslogs i den av
första lagutskottet behandlade motionen år 1970, erinrar om att samfundet
då anförde bl. a. att det av de uttalanden som samfundets styrelse inhämtat
från advokater med stor erfarenhet från försvar i brottmål framgick att
domstolarnas tillämpning av bestämmelserna om nödvärnsrätten var restriktiv
samt att det var angeläget att - i en tid av tilltagande våld - den som
handlade i nödvärn borde komma i åtnjutande av den ansvarsfrihet som
bestämmelserna avsåg att möjliggöra. Samfundet vidhåller denna uppfattning.
Bland de advokater som har erfarenhet av försvararuppdrag råder
fortfarande, såvitt samfundet kunnat utröna, den utbredda meningen att
rättstillämpningen i ifrågavarande hänseende är alltför restriktiv. Den
förhoppning som första lagutskottet gav uttryck åt att HD:s avgöranden i
NJA 1969 s. 425 och NJA 1970 s. 58 skulle bli vägledande för praxis har enligt
samfundets uppfattning tyvärr inte kommit att infrias.

Juli 1982/83:3

För att nödvärnsrätten skall kunna ha den realitet som avsågs vid reglernas
tillkomst krävs det enligt samfundet bl. a. att den angripnes invändning att en
nödvärnssituation förelegat godtas av domstol eller åklagare, om den inte
vederläggs av bevisning eller ter sig uppenbart osannolik, och att en bred
marginal tillgodoräknas den angripne vid bedömningen av försvarsåtgärdens
tillåtlighet. Sist nämnda krav motsvaras i lagtexten av orden ”uppenbart
oförsvarlig”. Dessa väsentliga principer för tillämpningen av nödvärnsreglerna
- den klara bevispresumtionen och den breda marginalen till den
angripnes förmån - har, fortsätter samfundet, gång på gång framhållits och
understrukits i förarbeten, kommentarer och vissa HD-domar. Trots detta
förhållande synes underrättspraxis ha varit mycket ojämn, och den har
företett alltför många exempel på försummelse att i erforderlig mån iaktta
dessa principer. Man har enligt samfundets uppfattning i påfallande stor
utsträckning bortsett från eller tagit alltför lätt på bevispresumtionen till
förmån för den angripnes uppgifter om nödvärnssituationen. Vid bedömningen
av försvarsåtgärdens tillåtlighet synes man ofta ha strävat efter ett
slags likavägande mellan angriparens och den angripnes intressen, särskilt då
angriparen tillfogats allvarligare skada. Samfundet menar att, i den mån den
angripne sökt kompensera sin underlägsenhet genom att bruka tillgängligt
vapen, den omständigheten i och för sig inte sällan har lagts honom till last.
Det finns sålunda enligt vad samfundet inhämtat en tydlig tendens att i klar
motsättning till lagtextens ord och innebörd krympa den breda marginal som
skall gälla till den angripnes förmån. I de fall där den angripne gått för långt i
sitt försvar har man enligt samfundet också ofta kunnat notera en alltför stor
restriktivitet vid tolkningen och tillämpningen av reglerna om nödvärnsexcess.
Samfundet påpekar vidare att det i många fällande domar i nödvärnsmål
redovisas ett otillräckligt eller diffust resonemang till motivering av
domen. Den dömde lämnas enligt samfundet i ovisshet om hur domstolen
egentligen kommit fram till ett ogillande av nödvärnsinvändningen eller ett
avvisande av möjligheterna till straffrihet eller strafflindring vid nödvärnsexcess.

Samfundet finner anledning understryka första lagutskottets konstaterande
att det självfallet är av stor vikt att reglerna inte tillämpas på ett sätt som
strider mot de tankegångar som legat till grund för bestämmelsernas
utformning. I detta sammanhang vill samfundet dock inte underlåta att
framhålla att det också på sina håll förekommer underrättsdomar med
föredömligt avfattade domskäl, av vilka tydligt framgår att såväl bevispresumtionen
som frågorna om försvarsåtgärdens tillåtlighet och nödvärnsexcess
prövats enligt lagens intentioner. Samfundet pekar på att sedan de
aktuella frågorna behandlats vid 1970 års riksdag kritik av lagtexten och dess
tillämpning har framförts i den år 1972 av en försvarare utgivna boken Rätten
till självförsvar. Vidare pekar samfundet på att kommentaren till ifrågavarande
kapitel i BrB omarbetades samma år så att kommentaren ger en

Juli 1982/83:3

klarare bild av nödvärnsreglerna och de tolkningsprinciper som borde
följas.

Samfundet menar emellertid att, eftersom en tillämpning som strider mot
tankegångarna i nödvärnsrätten likväl fortsatt, det finns anledning ifrågasätta
om inte en omarbetning av lagtexten är nödvändig. Om lagtexten är
svår för domstolar och åklagare att tillämpa enligt de tankegångar som ligger
bakom dem så är den, framhåller samfundet, närmast helt obegriplig för den
vanlige medborgaren. 24 kap. 1 § BrB som väsentligen innehåller en enda,
nio rader lång mening är svårläst och erbjuder flera för lekmannen
otillgängliga juridiska finesser. Samfundet menar att den medborgare som
har förmåga och vågar tänka sig ta risken att begagna sin nödvärnsrätt inte
kan hämta någon ledning ur den nu gällande lagtexten, utan blir - om han
värjer sig i en nödvärnssituation - helt hänvisad till en efterhandsgranskning
från åklagarens och domstolens sida med ett mer eller mindre slumpartat
resultat.

Synpunkter på rättstillämpningen

Flera remissinstanser lämnar synpunkter på rättstillämpningen.

Enligt RÅ:s mening stämmer de i det föregående i detta betänkande
återgivna fallen som prövats av HD väl överens med de syften som uppbär
reglerna om nödvärn och ger inte fog för påstående att bestämmelserna
tillämpats på ett alltför snävt sätt. Åklagarmyndigheten i Lund uttalar att
BrB:s regler till skydd för nödvärnsrätten är mera långtgående än strafflagens
och att rättstillämpningen varit i linje därmed. En rad rättsfall visar
enligt åklagarmyndigheten ganska klart att ett stort utrymme finns för en
tolkning till den angripnes förmån. I fallen NJA 1969 s. 425, NJA 1970 s. 58
och NJA 1971 s. 442 har utgången blivit densamma i högsta instans - våldet
har inte ansetts uppenbart oförsvarligt. Fallet NJA 1980 s. 606 avviker enligt
åklagarmyndigheten inte från denna linje trots motsatt domslut. Åklagarmyndigheten
i Karlstad har däremot en känsla av att domstolarna även i mera
påtagliga fall av nödvärnssituation är restriktiva när det gäller att tillämpa
nödvärnsreglerna.

Göta hovrätt uttalar att en genomgång av rättspraxis och hovrättens egna
erfarenheter inte ger vid handen att reglerna om nödvärnsrätt tillämpats på
ett sätt som strider mot de tankegångar som legat till grund för dem eller att
en vidare nödvärnsrätt skulle ha varit önskvärd.

Rättstillämpningen synes vara liberal till den angripnes förmån, framhåller
RPS, och den ger inte anledning till några betänkligheter av det slag som
motionären uttryckt. RPS pekar här på fallen NJA 1971 s. 442 och NJA 1978
s. 356. RPS anför vidare att det mot nödvärnsrätten i dess nuvarande
utformning har invänts att det alltför ofta ansetts att den som utövar nödvärn
handlat uppenbart oförsvarligt. Enligt RPS uppfattning kan detta måhända
ha varit fallet i äldre praxis. Rättsfall som NJA 1969 s. 425, NJA 1970 s. 58

JuU 1982/83:3

och SvJT 1975 rf s. 67 visar emellertid enligt RPS mening att domstolarna
inte är särskilt benägna att finna det nödvärn som utövats uppenbart
oförsvarligt. RPS pekar på att den angripne i de två först nämnda fallen hade
möjlighet att fly och i det sist nämnda fallet utdelade ett ganska allvarligt
knivhugg.

Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala anser att något
behov av att vidga det område där nödvärnsrätt kan få utövas inte kunnat
förmärkas. I fråga om tolkningen av nödvärnsreglerna på denna punkt finns
det enligt fakultetsnämnden anledning att erinra om rättsfallet NJA 1969
s. 425. Fakultetsnämnden anför att det tyvärr inte med önskvärd tydlighet
framgår av HD:s dom att den innebär ett klarläggande av gränsen mellan
”påbörjat” och ”överhängande” brottsligt angrepp; den som vid en
slagväxling utdelar sista slaget kan göra det för att avvärja ett påbörjat
angrepp, dvs. angriparens handlande kan betraktas som ett angrepp och man
behöver inte alltid ställa frågan om ytterligare våld är att vänta från hans sida.
Enligt fakultetsnämnden berörs saken inte i brottsbalkskommentaren.

Fakultetsnämnden pekar vidare på att det ofta är svårt att avgöra om en
nödvärnshandling håller sig inom ramen för det ej uppenbart oförsvarliga.
Enligt fakultetsnämnden har emellertid HD genom rättsfallen NJA 1969
s. 425, NJA 1970 s. 58 och NJA 1971 s. 442 på kort tid gett tämligen klara
riktlinjer för hur bedömningen bör ske. Rättsläget har enligt fakultetsnämndens
uppfattning sedermera ytterligare förtydligats genom fallen NJA 1977
s. 655 och NJA 1978 s. 356.

Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund anser att man i HD:s
praxis kan se en bestämd tendens på detta område. I fallen NJA 1969 s. 425,
NJA 1970 s. 58 och NJA 1971 s. 442 har HD enligt fakultetsnämndens
uppfattning gett nödvärnsparagrafens rekvisit ”uppenbart oförsvarlig” en
liberal tolkning. De som handlat i nödvärn har enligt fakultetsnämnden
gynnats av HD:s tolkning, vilken ofta stått i strid med underinstansernas. Det
synes fakultetsnämnden som om HD i sin praxis på nödvärnsrättens område
medvetet arbetat för den utvidgning av nödvärnsrätten som enligt förarbetena
skulle ligga i den nuvarande nöd värnsparagrafen. Med hänsyn till den
tolkning HD gett nyss nämnda rekvisit föreligger det enligt fakultetsnämndens
uppfattning ingen anledning till översyn av nödvärnsparagrafen. Till
detta kommer, fortsätter fakultetsnämnden, att det knappast torde vara
möjligt att genom omformulering av lagtexten mera exakt än vad hittills skett
precisera det tillåtna våldet. Fakultetsnämnden menar att det är lagens
tillämpning som på denna, punkt, oavsett lagtexten, blir avgörande.

När det gäller reglerna om excess enligt 24 kap. 5 § BrB synes det
fakultetsnämnden som om domstolarna ogärna kommer fram till straffrihet
för den åtalade med hjälp av denna paragraf. Detta torde enligt fakultetsnämnden
ha att göra med att domstolen bedömer omständigheterna och den
åtalades svårighet att besinna sig i efterhand, i domssalens trygga miljö.
Svårigheten för domstolen att sätta sig in i hur den åtalade själv bedömde

JuU 1982/83:3

situationen när han var mitt uppe i händelseförloppet och vilka möjligheter
han då hade att besinna sig lyser enligt fakultetsnämndens uppfattning ibland
på ett frappant sätt igenom i domstolarnas resonemang. Fakultetsnämnden
belyser detta med fallet NJA 1977 s. 655.

Flera åklagarmyndigheter uppger att frågan om tillämpningen av nödvärnsreglerna
sällan kommer upp i praktiken eller att frågan inte vållar några
praktiska problem. Några myndigheter uttalar att det inte sällan förekommer
att den som misstänks för ett våldsbrott invänder att han har handlat i
nödvärn men att denna invändning i allmänhet inte anses förtjäna
avseende.

Enligt åklagarmyndigheten i Danderyd är bevisläget ofta besvärligt i dessa
fall med berusning av olika medel i bilden hos endera eller båda av
kontrahenterna. Den tilltagande otryggheten och brottsligheten i vårt landinte
minst i Storstockholm - måste, framhåller åklagarmyndigheten,
nödvändigtvis medföra att rätten till självförsvar godtas så långt som möjligt.
Åklagarna bör redan nu, vilket också torde ske, vid sin prövning av de olika
rekvisiten i gällande regler om nödvärn i 24 kap. 1 och 5 §§ BrB tillerkänna
självförsvarsrätten allt rimligt stöd och hellre tillämpa en extensiv än en
restriktiv tolkning av dessa regler till den angripnes förmån. Lokutionen
”uppenbart oförsvarlig” och ”svårligen kunde besinna sig” ger enligt
åklagarmyndighetens uppfattning utrymme för många olika värderingar i
sådant hänseende. Åklagarmyndigheten menar att detta alltså bör vara
möjligt även med beaktande av åklagarens absoluta åtalsplikt, särskilt om
åklagaren kan förvänta sig en motsvarande bedömning i överprövningsmål
av såväl länsåklagare som RÅ.

Länsåklagaren i Malmöhus län anför att han i de klara fall då en människa
oförskyllt blir överfallen inte väcker åtal mot den överfallne, även om denne
brukat relativt kraftigt motvåld. Även om det använda våldet överskridit vad
som är uppenbart oförsvarligt blir enligt länsåklagarens mening 24 kap. 5 §
BrB i regel tillämplig. Länsåklagaren kan därför inte erinra sig att i något fall
ha väckt åtal mot någon som handlat i klart nödvärn. En helt annan sak är att
rätt till nödvärn relativt ofta åberopas i misshandelsmål. Enligt länsåklagarens
uppfattning är omständigheterna i regel då sådana att invändningen kan
lämnas utan avseende.

Åklagarmyndigheten i Norrköping anför att det finns en gammal
missuppfattning att man har rätt till ”självförsvar” så snart motparten är den
som börjat bråket genom provokationer eller med faktiska slag. Denna
missuppfattning är enligt åklagarmyndigheten vanligt förekommande. Åklagarmyndigheten
anför att frågan i praktiken löses genom att man tar hänsyn
därtill vid bedömande av brottets svårhetsgrad och vid bestämmande av
påföljden.

Åklagarmyndigheten i Linköping anför att det vid invändningar om
nödvärnsrätt vanligen rör sig om situationer i vilka parterna varit invecklade i

JuU 1982/83:3

gräl eller handgemäng och den misstänkte gör gällande att motparten börjat
eller avsett att exempelvis slå. Ett annat fall är den situationen att man genom
att använda våld hämnas för en redan utövad misshandel men gör gällande
som försvar för sitt handlande att man befarade att bli misshandlad
ytterligare. Åklagarmyndigheten framhåller att fall av ren överfallskaraktär
också förekommer.

Åklagarmyndigheten i Motala har erfarenheten att domstolarna i sin
prövning av påstådda nödvärnssituationer alltid tillfredsställande tillvaratagit
de angripnas nödvämsrätt. För åklagarna är det enligt åklagarmyndighetens
mening svårare att a priori handla på samma sätt. Händelseförloppet
innehåller så gott som alltid dunkla punkter. Uppgift står mot uppgift och
ögonvittnen saknas. Invändningen om nödvämsrätt kan förefalla svagt
grundad. Åtskilliga personer riskerar enligt åklagarmyndigheten därför åtal
men utgången kan bli frikännande.

Frågan om bevisbördan vid tillämpningen av nödvärnsreglerna tas upp av
vissa remissinstanser. RÅ uttalar att det i princip anses att en tilltalads uppgift
om att han handlat i nödvärn skall godtas, om den inte måste anses vederlagd
av omständigheterna i målet. På liknande sätt gäller enligt RÅ att den
tilltalade i princip inte anses bevisskyldig för att han inte överskridit
gränserna för nödvärnsbefogenheterna. Länsåklagaren i Stockholms län och
Gotlands län anför att, om någon som är misstänkt för misshandel gör
invändningen att han handlat i nödvärn, det är åklagarens sak att bevisa
antingen att en nödvärnssituation inte har förelegat (och att den misstänkte
inte heller har trott att förhållandena varit sådana) eller att handlingen varit
uppenbart oförsvarlig. Enligt länsåklagarens mening gör inte minst denna
bevisbörderegel att skyddet för den som utövar nödvämsrätt är väl
tillgodosett i gällande rätt. Svea hovrätt, länsåklagaren i Värmlands län och
åklagarmyndigheten i Norrtälje anför liknande synpunkter. RPS framhåller
att bevisbördan är av stor betydelse för bedömningen av frågan om den
angripne handlat i nödvärn. RPS anför att HD uttalat att den allmänna
principen om åklagarsidans skyldighet att bevisa att förutsättningarna för
ansvar är uppfyllda även gäller nödvämsrätt. RPS pekar här på rättsfallen
NJA 1971 s. 442 och NJA 1976 s. 183. En invändning från den tilltalade
måste alltid godtas, framhåller RPS, om invändningen inte kan motbevisas
eller uppenbarligen inte förtjänar avseende.

Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala uttalar att man
alltsedan tillkomsten av gällande stadgande om nödvärn i 24 kap. 1 § BrB i
rättstillämpningen kunnat iaktta hur domstolarna i ökande omfattning tagit
den angripnes upplevelse av situationen till utgångspunkt för sin bedömning.
Denna inställning får enligt fakultetsnämnden antas ha återverkat på polisoch
åklagarmyndigheternas handläggning av ärenden som avser nödvärnsrätt.
Särskilt genom rättsfallen NJA 1969 s. 425, NJA 1970 s. 58, NJA 1971
s. 442 och NJA 1978 s. 356 har det enligt fakultetsnämndens mening klarlagts

JuU 1982/83:3

att det åligger åklagaren att styrka att en nödvärnssituation inte förelegat och
att den tilltalade inte heller trott sig vara i en sådan situation.

Utvidgad nödvärnsrätt?

En del remissinstanser pekar på vissa risker med att utvidga nödvärnsrätten.
Länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län anser att en
uppluckring av reglerna på detta område skulle kunna vara ägnad att
uppmuntra mer eller mindre omdömesgilla personer att börja beväpna sig
eller på annat sätt förbereda sig på en situation där nödvärnsrätten skulle
kunna föreligga. En sådan utveckling vöre enligt länsåklagarens mening inte
önskvärd. Länsåklagaren anför vidare att det i andra sammanhang påpekats
att det har blivit allt vanligare att bära kniv, framför allt i storstäderna. Denna
utveckling är enligt länsåklagarens uppfattning oroväckande nog. Åklagarmyndigheten
i Danderyd pekar på frågan om någon i dagens läge vågar
utsätta sig för risken att försvara sig med hänsyn till de vapen av olika slag och
andra tillhyggen som man får räkna med att en angripare bär på sig och lätt
använder sig av om han märker att den angripne avser att försvara sig. Det
kan enligt åklagarmyndighetens mening i sådana fall kanske ändå vara
säkrare att fly än att utnyttja rätten till självförsvar till varje pris. I annat fall
kan det komma att stå på en och annan gravsten: ”Här vilar X. Han
utnyttjade sin rätt till självförsvar.” Själva rätten till självförsvar måste enligt
åklagarmyndighetens uppfattning dock vara stark, otvetydig och odiskutabel.
Åklagarmyndigheten framhåller emellertid att en utveckling som leder
till att medborgaren i gemen beväpnar sig med olika slag av vapen eller andra
tillhyggen som ett led i en stärkt självförsvarsrätt och tillåts begagna sådant
för att möta befarat våld inte är att rekommendera utan bestämt måste
avvisas. Eljest, menar åklagarmyndigheten, kan den ena villan bli värre än
den andra och djungelns lag lätt bli rådande. Enligt åklagarmyndigheten i
Visby förefaller det ur flera synpunkter betänkligt att införa någon
självständig medborgerlig rättighet att i självförsvar utöva våld i större
utsträckning än hittills. Härvid måste man enligt åklagarmyndighetens
mening främst peka på att man inte får släppa kravet på att ett uppenbart
oförsvarligt våld inte får förekomma. Om gränserna för tillåtet våld utsträcks
kan det, framhåller åklagarmyndigheten, leda till att man tar till våld i
situationer där sådant inte krävs, till att våldet blir större än nödvändigt och
till att man använder farliga vapen. Åklagarmyndigheten i Motala menar att
det verkar som om motionären vill utverka en allmän rätt att med flit klämma
till litet extra vid ett angrepp. Man bör enligt åklagarmyndighetens
uppfattning nog tvärtom vara försiktig med att legalisera användande av
ytterligare våld i samhället. Åklagarmyndigheten anser att det kan leda till
att än fler kategorier av människor beväpnar sig med knivar och andra vapen
för ett mera effektivt och ”lagligt nödvärn”. Enligt juridiska fakultetsnämn -

JuU 1982/83:3

den vid universitetet i Uppsala skulle en utvidgning av nödvärnsrätten komma
att bidra till ökad brutalitet i samhället.

Enligt länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län kan en vidgning av
nödvärnsrätten vid överfall tänkas ske på två sätt. Antingen kan nödvärnsrätt
tillåtas för att avvärja ett brottsligt angrepp trots att detta inte är vare sig
påbörjat eller ens överhängande. Detta förefaller enligt länsåklagarens
uppfattning orimligt. Eller också kan nödvärnsrätten utökas till att omfatta
även någon form av våld som är uppenbart oförsvarligt. Länsåklagaren anser
att inte heller detta verkar tillrådligt. Enligt länsåklagarens mening är en
vidgning av nödvärnsrätten alltså inte rimlig.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna anser att reglerna om nödvärn möjligen
kunde göras olika beroende på om det är fråga om brottsligt angrepp på
person eller sådant angrepp på egendom. Det skulle enligt åklagarmyndighetens
mening vara värdefullt med en markering av en sådan skillnad.

Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala anser att nödvärnsregleringen
på två punkter kan sägas innehålla luckor i lagen. Utformningen
av nödvärnsparagrafen ger enligt fakultetsnämnden vid handen att ansvarsfrihet
förutsätter syfte att handla i vad man uppfattar vara en nödvärnssituation.
Den allmänna uppfattningen är dock att sådant syfte inte krävs.
Vidare är enligt fakultetsnämndens uppfattning 24 kap. 5 § BrB enligt
ordalydelsen tillämplig endast i ”verkliga” excessituationer, dvs. inte i de fall
när gärningsmannen felaktigt trott sig handla i en nöd(värns)situation men
gjort större våld eller svårare skada än som skulle varit medgivet om hans
uppfattning varit riktig. Från straffvärdesynpunkt saknas det enligt fakultetsnämndens
mening anledning att göra skillnad mellan ”verkliga” och
”putativa” excessituationer. Nämnden pekar på att man i brottsbalkskommentaren
synes rekommendera att 5 § tillämpas i båda fallen.

De nu berörda ofullkomligheterna i lagstiftningens utformning kan enligt
fakultetsnämndens uppfattning inte ge anledning till att företa en särskild
översyn av nödvärnsrätten. Inte heller framstår det av andra skäl som
angeläget att stärka självförsvarsrätten. Visserligen torde man enligt
fakultetsnämnden kunna finna situationer, som inte faller inom ramen för
nödvärnsrätten men där det olagliga motvärnet är föga straffvärt. Men
sådana fall kan enligt fakultetsnämndens mening i viss omfattning leda till
åtalsunderlåtelse enligt bestämmelserna i framför allt 20 kap. 7 § RB, och där
åtal väcks har domstolen viss möjlighet att med stöd av 33 kap. 4 § BrB
efterge påföljden. Fakultetsnämnden vill vidare erinra om innehållet i
direktiven till fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) beträffande överväganden
om behovet av allmänna regler för påföljdsval och straffmätning. Det
kan enligt fakultetsnämndens uppfattning finnas skäl för kommittén att
därvid beakta frågor om straffvärdet i situationer av självförsvar.

Även juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund har synpunkter på
reglerna om excess i 24 kap. 5 § BrB när det gäller den angripnes egen
uppfattning om nödvärnssituationen. Fakultetsnämnden menar att HD:s

JuU 1982/83:3

dom i fallet NJA 1977 s. 655 kontrasterar mellan å ena sidan en bedömning i
efterhand av den åtalades förmåga till lugn analys i en för honom sannolikt
livshotande situation och å andra sidan dennes panikslagna reaktioner under
det dramatiska händelseförloppet som skildras i rättsfallet. Fakultetsnämnden
har därför uppfattningen att det kan finnas skäl att göra en översyn av
bestämmelserna om excess i 24 kap. 5 § BrB. Syftet med översynen skulle
vara att låta det komma till otvetydigt uttryck i lagtexten att det är den
angripnes uppfattning av situationen i handlingsögonblicket som skall ligga
till grund för bedömningen av om omständigheterna varit sådana att den
angripne svårligen kunnat besinna sig. Fakultetsnämnden menar att detta
skulle kunna ske genom att 24 kap. 5 § första stycket BrB fick t. ex. följande
lydelse: ”Flar någon i fall som avses i 1-4 §§ gjort större våld eller svårare
skada än i varje fall är medgivet, skall han likväl ej dömas till ansvar, såframt
omständigheterna, såsom de av honom uppfattades vidgärningstillfället, voro
sådana att han svårligen kunde besinna sig.”

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion om en översyn av
reglerna om nödvärn i syfte att stärka självförsvarsrätten.

Föreskrifter om nödvärn finns i 24 kap. 1 och 5 §§ brottsbalken (BrB).
Regleringen innebär att en gärning som faller under en brottsbeskrivning inte
medför straffansvar, om den begås i nödvärn. En nödvärnshandling kan
föreligga i fyra olika situationer. Den första är att någon söker avvärja ett
påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom.
Den andra situationen beskrivs som försök att betvinga den som med våld
eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar
gärning. En tredje situation är att söka hindra någon att olovligen tränga in i
rum, hus, gård eller fartyg. Som en fjärde situation anges försök att från ett
utrymme av nyss nämnt slag avlägsna någon som trängt in olovligen eller, om
det är en bostad, eljest vägrar att på tillsägelse lämna bostaden.

Men även den som handlat uppenbart oförsvarligt kan gå fri från ansvar.
Om den handlande gjort större våld eller svårare skada än som är tillåtet och
omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig (nödvärnsexcess),
skall han sålunda likväl inte dömas till ansvar. Vidare finns en regel
om strafflindring för det fall svårigheten till besinning inte varit så betydande
att straffrihet bör följa.

Motionen har remissbehandlats av utskottet. Nästan alla remissinstanser
avstyrker bifall till motionen eller uttalar att det saknas anledning att se över

JuU 1982/83:3

reglerna om nödvärn. Flera remissinstanser pekar på de lagtekniska
svårigheter som möter om man vill ge den angripne en mer gynnsam ställning
än vad som kommer till uttryck genom de nuvarande reglerna. Somliga
remissinstanser pekar också på vissa risker med att utvidga nödvärnsreglerna.
Remissinstanserna anser allmänt att reglerna inte tillämpats på ett sätt
som strider mot de tankegångar som legat till grund för dem.

Utskottet vill till en början understryka vikten av att det finns regler om
nödvärn som ger en angripen person ett tillräckligt utrymme för att försvara
sig och sina intressen. Samtidigt är det angeläget att reglerna inte sträcker sig
så långt att det uppstår risker för en upptrappning av våldet i samhället, t. ex.
genom att enskilda börjar beväpna sig på olika sätt i självförsvarssyfte. BrB:s
regler om nödvärn innebär enligt utskottets mening en lämplig avvägning
mellan dessa intressen.

Det finns från lagteknisk synpunkt en gräns för hur noga de fall som
innefattar ett handlande i nödvärn kan beskrivas. Detta innebär att
rättspraxis får särskild betydelse när det gäller att fastställa rättsläget. Då
riksdagen år 1970 behandlade nödvärnsreglerna med anledning av ett
motionsyrkande av liknande innebörd som det nu aktuella hade högsta
domstolen nyligen avgjort två fall angående tillämpningen av dessa regler.
Som framgår av den tidigare redogörelsen för rättspraxis har frågan om
nödvärnsrättens gränser därefter prövats av högsta domstolen i ytterligare ett
antal fall.

I likhet med vad som uttalats av nästan alla remissinstanser som lämnat
synpunkter på rättstillämpningen har utskottet uppfattningen att rättspraxis
- sådan den kommer till uttryck genom högsta domstolens avgöranden - inte
har utvecklats i en riktning som strider mot de tankegångar som legat till
grund för de nuvarande reglernas utformning. Som påpekats under
remissbehandlingen har rättsläget i stället förtydligats och preciserats.

Utskottet anser att man i rättspraxis inte kan utläsa någon njugg inställning
när det gäller att bedöma huruvida den angripne handlat i nödvärn eller inte.
Utskottet vill, i likhet med en del remissinstanser, också peka på att
principerna för bevisbördans fördelning vid tillämpningen av nödvärnsreglerna
väl tillgodoser den angripnes intressen.

Vad nu anförts leder utskottet till uppfattningen att det saknas skäl att,
såsom motionären förespråkar, se över reglerna om nödvärn. De kritiska
synpunkter på rättstillämpningen i underrätterna som framförts av advokatsamfundet
stämmer emellertid till eftertanke och ger utskottet anledning
understryka vikten av en enhetlig och likformig rättstillämpning. Med dessa
uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionen.

JuU 1982/83:3 18

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1981/82:299.

Stockholm den 25 november 1982

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Arne Svensson (m), Gunilla
André (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck
(s), Inger Wickzén (m) och Birthe Sörestedt (s).

GOTAB 72809 Stockholm 1982