JoU 1982/83:30

Jordbruksutskottets betänkande
1982/83:30

om ny vattenlag m. m. (prop. 1981/82:130 m. m.)

Propositionerna

I proposition 1981182:130 har regeringen föreslagit riksdagen att anta inom
justitiedepartementet upprättade förslag till

1. vattenlag,

2. lag om införande av vattenlagen,

3. lagom inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän
hamn,

4. lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled.

Lagrådet har avgett yttrande över lagförslagen.

Lagförslagen fogas till detta betänkande som bilaga 1.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny vattenlag, som skall ersätta den nuvarande
vattenlagen (1918:523).

Förslaget innebär en genomgripande systematisk omarbetning av den
gällande lagen samt en förenkling och modernisering av regelsystemet,
främst genom att gemensamma bestämmelser så långt som möjligt föreslås
för de olika slags vattenföretag som lagen är tillämplig på.

Förslaget bygger i väsentliga delar på principerna i gällande rätt, t. ex.
beträffande lagens tillämpningsområde, den grundläggande frågan om rätten
till vattnet och det vattenrättsliga prövningssystemet med vattendomstolarna
som prövningsmyndigheter. Åtskilliga nyheter föreslås dock. De viktigaste
nyheterna är följande.

Den nu gällande vattenlagens detaljerade tillåtlighetsregler ersätts med
mer allmänt hållna regler, som skall möjliggöra en samlad bedömning av ett
vattenföretags lämplighet från bl. a. allmänna planerings- och samhällsekonomiska
synpunkter.

För att lösa de vattenfördelningsproblem som framför allt den ökade
jordbruksbevattningen har aktualiserat under 1970-talet införs möjligheter
att bilda bevattningssamfälligheter.

Länsstyrelserna skall utöva tillsyn enligt den nya vattenlagen.

Möjligheterna att ompröva villkoren för givna tillstånd till förmån för
framför allt allmänna intressen vidgas.

De nuvarande fiske- och regleringsavgifterna ersätts av nya fiske- resp.
bygdeavgifter som fastställs enligt nya beräkningsgrunder. Årliga avgifter

1 Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

skall automatiskt räknas om med hänsyn till inträffade förändringar i
penningvärdet.

Länsstyrelserna skall kunna förordna om särskilda skyddsområden till
skydd för såväl yt- som grundvatten.

De administrativa frågorna om inrättande, utvidgning och avlysning av
allmänna farleder, hamnar och flottleder bryts ut ur vattenlagen och regleras
i särskilda lagar.

I propositionen läggs också fram förslag till en lag om införande av den nya
vattenlagen.

Den nya lagstiftningen föreslås av utskottet - med ändring av regeringens
förslag om ikraftträdande den 1 januari 1983 - träda i kraft den 1 januari
1984.

I proposition 1982183:26 med förslag till följdlagstiftning till den nya
vattenlagen föreslås att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1982:000)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 2 § vattenlagen (1982:000) skall ha nedan
angivna lydelse.

Lydelse enligt prop. 1981182:130 Föreslagen lydelse

13 kap.

2 §

Om domstolar i vattenmål och Om domstolar i vattenmål och
rättegången i sådana mål gäller vad rättegången i sådana mål liksom i

som är föreskrivet om allmän dom- fråga om handläggningen av ärenden

stol, i den mån inte annat följer av vid sådana domstolar gäller vad som

denna lag eller annan författning. är föreskrivet om allmän domstol, i

den mån inte annat följer av denna
lag eller annan författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

JoU 1982/83:30

Motioner

Motion väckt under allmänna motionstiden 1982

I motion 1981/82:1921 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas, såvitt nu är i fråga,
(yrkande 13) att riksdagen beslutar att anta det i bilaga till denna motion
framlagda förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) i fråga
om skyddet av våtmarker.

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1981/82:2501 av Åke Wictorsson (s) yrkas att riksdagen
beslutar

1. att, i enlighet med vad som anförts i motionen, gränsen för regeringens
tillåtlighetsprövning av vattenkraftföretag sänks från 20 till 10 megawatt,

2. samt att också äldre vattenkraftföretag inbegrips i skyldigheten att utan
ersättning avstå vatten upp till en tjugondel av produktionsvärdet.

I motion 1981/82:2502 av Anna Wohlin-Andersson (c) yrkas

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande

a) bevattning av grödor m. m.,

b) markavvattning,

2. att riksdagen beslutar införa en begränsningsregel innebärande att den
som ej är sökande vid förrättning inte skall åläggas skyldighet att delta i
kostnaderna med större belopp än som svarar mot vederbörandes båtnad.

I motion 1981/82:2503 av Rune Ångström (fp) och Georg Andersson (s)
yrkas att riksdagen beslutar att den i proposition 1981/82:130 föreslagna nya
vattenlagen ändras så att, om ny avtalsperiod för regleringsavgifter infaller
under 1983, skall bestämmelserna i den nya vattenlagen om årliga
bastalsgrundande avstämningar av regleringsavgifterna vara gällande, oavsett
det beslut som tidigare fattats i vattendomstolen.

I motion 1982/83:5 av Tore Nilsson (m) yrkas att riksdagen beslutar att

JoU 1982/83:30

omräkningen av avgifter enligt 16 § i Lag om införande av vattenlagen såvitt
gäller regleringsavgifter för vilka ny period börjat löpa före lagens
ikraftträdande skall ske med beaktande av det penningvärde som gäller vid
den tidpunkt då den nya vattenlagen träder i kraft.

I motion 1982/83:12 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) yrkas

1. att riksdagen beslutar om att begränsning av tillståndsplikt för
vattenuttag avseende mindre företag införs i vattenlagen,

2. att riksdagen beslutar att nu gällande regler i vattenlagen (1918:523)
avseende väghållares skyldighet att utföra och bekosta vattenavlopp genom
vägar skall införas i den nya vattenlagen,

3. att riksdagen beslutar att regler rörande skyldighet att delta i kostnader
i förhållande till båtnad för förrättning som kommit till stånd med stöd av
vattenlagen införs i denna lag.

I motion 1982/83:13 av Grethe Lundblad (s) yrkas att riksdagen beslutar
anta det förslag till förändringar i förslag till ny vattenlag, proposition
1981/82:130, som föranleds av motionens förslag att den nya vattenlagen
skall underordnas naturvårdslagen.

I motion 1982/83:14 av Kjell Mattsson och Elving Andersson (båda c)
yrkas att riksdagen beslutar att vattenlagen utformas på sådant sätt att
tillstånd till mussel- och andra havsodlingar inte skall prövas enligt
vattenlagen.

Motion som väckts under allmänna motionstiden 1983

I motion 1982/83:211 av Rune Evensson m. fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar att tillämpningsregler utarbetas för utläggning av värmepumpslang i
vattentäkt.

Remissyttranden, hearing m. m.

Jordbruksutskottet har inhämtat yttrande från civilutskottet över de delar
av propositionen m. m. som berör sistnämnda utskotts beredningsområde,
se bilaga 2. Civilutskottet har inhämtat yttrande rörande vissa namnformer
m. m. av lantmäteriverket, som i sin tur bifogat utlåtande av ortnamnsarkivet
i Uppsala (bilaga 2 a-2 b).

Konstitutionsutskottet har på jordbruksutskottets begäran avgett yttrande
över motion 1981/82:2501 yrkande 2, se bilaga 3.

Beträffande vissa frågor om gränsdragningen mellan nya vattenlagen och
miljöskyddslagen har anordnats hearing med representanter för statens
naturvårdsverk, fiskeristyrelsen, miljöskyddsutredningen, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län samt justitie- och jordbruksdepartementen.

Över motion 1981/82:1921 yrkande 13 (tillståndsplikt för markawattningsföretag)
har yttranden inhämtats från statens naturvårdsverk, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, Lantbrukarnas riksförbund samt länsstyrelserna i

JoU 1982/83:30

Värmlands, Örebro och Skaraborgs län, se bilagorna 4-10.

I fråga om övergångsregleringen av vissa periodbundna avgifter enligt
gällande vattenlag har yttranden avgivits av kammarkollegiet och vattenregleringsföretagens
samarbetsorgan (VASÖ), se bilagorna 11-12.

En skrivelse från Stockholms läns landsting rörande bl. a. 10 § övergångsbestämmelserna
behandlas på s. 11 och 80 i detta betänkande.

En framställning från lantbruksstyrelsen och några lantbruksnämnder
angående tolkningen av 4 kap. 3 § lagförslaget behandlas på s. 27.

Utskottet

Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 29 november 1968 tillkallades
sakkunniga med uppdrag att se över vattenlagen (1918:523) (VL). De
sakkunniga antog namnet vattenlagsutredningen. Utredningens uppdrag
omfattade enligt direktiven (1969 års riksdagsberättelse s. 77-84) en allmän
översyn av VL med huvudvikten lagd på de delar av lagen som har samband
med samhällsplaneringen i stort. Utredningen har tidigare avgivit tre
delbetänkanden (SOU 1970.40, 1972:14 och 1973:31), som har legat till
grund för ändringar i VL och lagstiftning om vattenförbund (prop. 1971:106,
JuU 1971:13, rskr 1971:204, SFS 1971:531; prop. 1974:83, CU 1974:28, rskr
1974:229, SFS 1974:273; prop. 1975/76:215, JoU 1976/77:9, rskr 1976/77:47,
SFS 1976:997 och 998).

Vattenlagsutredningen avlämnade i juni 1977 slutbetänkandet (SOU
1977:27) Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. Betänkandet
har remissbehandlats.

Förevarande proposition (prop. 1981/82:130) bygger bl. a. på vattenlagsutredningens
slutbetänkande och däröver avgivna remissyttranden. Beslut
om lagrådsremiss fattades den 22 januari 1981 av den dåvarande trepartiregeringen
på hemställan av statsrådet Winberg. Lagrådets yttrande har
föranlett vissa ändringar av både saklig och redaktionell natur, vilka beslutats
av den i maj 1981 tillträdda tvåpartiregeringen. För att underlätta förståelsen
av de olika bestämmelserna har föredragande departementschefen (statsrådet
Petri) funnit det lämpligt att i propositionen ta in en fullständig
specialmotivering, varvid lagrådets synpunkter har inarbetats (prop.
s. 387 ff.). Den i remissprotokollet intagna specialmotiveringen, för vilken
statsrådet Winberg svarade, har intagits i bilagedelen till propositionen.

Utskottet följer i stor utsträckning den disposition av ämnet som gjorts i
propositionens allmänna motivering. Utskottet har dock funnit det lämpligt
att i ett inledande kapitel närmare ange den nya lagens tillämpningsområde.
Denna redogörelse utgår i huvudsak från specialmotiveringen (prop.
s. 391 ff.). Betänkandet innehåller i övrigt en kort redogörelse rörande
huvuddragen av de olika förslagen även i de delar som inte närmare berörs av

JoU 1982/83:30

motioner m. m. Där inget annat anges har propositionen inte ansetts påkalla
någon erinran eller något särskilt uttalande från utskottets sida.

I detta betänkande behandlas även viss del av proposition 1982/83:26 med
förslag till följdlagstiftning till den nya vattenlagen. Den del som behandlas
avser endast en komplettering av det i prop. 1981/82:130 framlagda förslaget
till ny vattenlag. När utskottet i det följande hänvisar till propositionen resp.
föredragandens överväganden åsyftas uteslutande den sistnämnda propositionen.

Frågan om följdlagstiftning i övrigt behandlas i utskottets betänkande JoU
1982/83:31.

Reformbehovet

I ett inledande avsnitt i propositionen (s. 64 f.) görs en återblick på den
svenska vattenlagstiftningen från 1900-talets början och framåt. En översiktlig
redogörelse lämnas för hittills gjorda delreformer och för de överväganden
som legat till grund för reformerna. I sammanhanget erinras om att
vattenlagen (VL) kom till i en tid då utvecklingen på det industriella och
tekniska området hade skapat helt nya förutsättningar för att utnyttja landets
stora tillgångar på vattenkraft. Den lagstiftning som fanns före VL kan sägas
ha betraktat frågan om krafttillgångarnas tillgodogörande främst från de
enskilda intressenas synpunkt. I enlighet härmed medgav lagstiftningen,
åtminstone i vad den gällde vattenkraftens tillgodogörande, bara i mycket
begränsad omfattning åtgärder i vatten till förfång för motstående intressen.
Särskilt insikten om vattenkraftens stora betydelse från ekonomisk och social
synpunkt ledde emellertid till en ändrad intresseavvägning i 1918 års VL.
Vattenbyggnadsintresset såsom allmänt samhällsnyttigt tillerkändes förhållandevis
långt gående förmåner gentemot allmänna och enskilda motstående
intressen framför allt i fråga om förutsättningarna för intrång i annans rätt.
Genom lagen öppnades också möjligheter att tvinga fram ett samarbete i
fasta former mellan vattenrättshavarna som tidigare ofta konkurrerat
inbördes. Samtidigt slog man dock vakt om andra samhällsintressen som är
knutna till vattnet, t. ex. fiske-, farleds- och flottningsintressena, liksom om
jordbruket som då ännu var huvudnäringen. I själva verket uttalades vid
lagens tillkomst uttryckligen att dess huvudsyfte var att skapa gynnsamma
lagliga förutsättningar för vattenkraftens tillgodogörande samtidigt som vissa
klart definierade motstående intressen blev favoriserade i lagen.

De ändamål som VL avsåg att tillgodose har naturligtvis sin aktualitet
fortfarande. Många nya omständigheter har emellertid tillkommit. Teknikens
framsteg och den allmänna samhällsutvecklingen har medfört att
behovet av ett samlat grepp över vattenresursernas användning har gjort sig
gällande med allt större styrka. Framför allt de större vattenföretagen har i
allmänhet betydelsefulla långsiktiga verkningar av olika slag. Även i övrigt är
det många viktiga men inbördes motstridiga intressen som kräver beaktande

JoU 1982/83:30

när det gäller användningen av våra vattentillgångar. Över huvud taget måste
vattenföretagen inpassas i samhällsplaneringen i stort, t. ex. vad gäller
samhällsbyggande, markanvändning, näringsutveckling, energipolitik, sysselsättning,
naturvård, kulturminnesvård, friluftsliv och hälsovård.

Utskottet delar utredningens och föredragandens uppfattning att den
nuvarande VL bör ersättas med en ny lag. Skälen härtill är flera. Under den
tid som har gått sedan VL antogs har lagen visserligen ändrats åtskilliga
gånger i betydelsefulla hänseenden. Utskottet vill bl. a. peka på de ändringar
som inneburit att naturvårds- och andra bevarandeintressens ställning har
stärkts, på ändringar i de processuella reglerna samt på reformeringen av
prövningssystemet och ersättningsreglerna. Lagen har därigenom kunnat i
skälig utsträckning anpassas till förändrade värderingar och förhållanden.
Även efter genomförandet av dessa reformer har lagen emellertid vissa
brister. Redan den delvis omvälvande utvecklingen beträffande vattentillgångarnas
utnyttjande under de mer än 60 år som VL har varit i kraft
motiverar en modernisering av lagen. I samma riktning talar önskemålet att
skaffa effektiva rättsliga styrmedel, så att planeringen av hur våra vattentillgångar
skall användas kan genomföras i praktiken.

Huvudsyftet vid VL:s tillkomst var som tidigare nämnts att skapa
gynnsamma lagliga förutsättningar för vattenkraftens tillgodogörande samtidigt
som vissa klart definierade motstående intressen blev favoriserade i
lagen. De ändamål som lagen avsåg att fylla 1918 har otvivelaktigt sin
aktualitet fortfarande, men många nya omständigheter har samtidigt
tillkommit när det gäller våra vatten. Bl. a. kan nämnas den ökade
medvetenheten om vattnet såsom en naturtillgång av stort värde från
miljösynpunkt samt för rekreation och friluftsliv. Utskottet delar föredragandens
uppfattning att detta måste återspeglas i vattenlagstiftningen.
Strävan bör vara att med en ny vattenlag skapa ett instrument med vars hjälp
det går att göra en rimlig avvägning mellan exploateringsintresset och
motstående allmänna och enskilda intressen. En grundläggande förutsättning
måste dock vara att företagen står i god överensstämmelse med planerna
inom olika samhällssektorer. Samtidigt får det inte vara så att ett
vattenföretag, även om det står i överensstämmelse med ett en gång givet
tillstånd, lägger hinder i vägen för fortsatt utveckling för all framtid. Här
kräver hänsynen till främst allmänna intressen att det finns möjligheter till
omprövning av ett företag. Till dessa synpunkter kommer behovet av ett
systematiskt mera lättillgängligt lagverk. Enligt utskottets mening är
propositionen, som innebär en fullständig och systematisk reglering av det
vattenrättsliga området, väl ägnad att tillgodose dessa synpunkter. Som
närmare framgår av det följande har också utskottet, med endast ett fåtal
sakliga ändringar, anslutit sig till propositionens överväganden och förslag.

JoU 1982/83:30

Den nya lagens tillämpningsområde m. m.

Inledning

Lagförslaget inleds med en allmän deklaration att vatten skall skyddas och
vårdas som en gemensam naturtillgång (1 kap. 1 §). I gällande lagstiftning
finns som motsvarighet härtill endast en regel om sparsamhet vid uttag av
grundvatten (2 kap. 43 § VL). Av propositionen framgår att det i det
allmänna kravet på aktsamhet rörande vatten också ligger att vattnet skall
användas med sparsamhet.

Den nya vattenlagens tillämpningsområde i stort anges i nästföljande
paragraf. Lagen blir sålunda tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar.
Dessutom finns i lagen bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen.

Med vattenanläggning avses enligt 1 kap. 3 § en anläggning som har
tillkommit genom ett vattenföretag med till anläggningen hörande manöveranordningar.
I samma stadgande finns de grundläggande definitionerna av
begreppet vattenföretag. Som lagrådet anfört har denna bestämmelse
betydelse främst i två hänseenden. Dels anger den närmare lagens
tillämpningsområde, dels avgränsar den olika typer av vattenföretag i
förhållande till varandra. Frågan om gränsdragning mellan olika företag är
viktig inte minst på grund av att lagförslaget innebär att de olika
företagstyperna särbehandlas i viss utsträckning.

Företag i ytvatten

Första stycket första punkten i 3 § innehåller en definition av företag i
ytvatten, dvs. i vattendrag, sjöar och andra vattenområden (se prop.
s. 393 ff.).

För det första skall till vattenföretag i ytvatten hänföras uppförande av
anläggningar och andra åtgärder av mera stadigvarande natur, som berör ett
vattenområde, dvs. vad som i 2 kap. 1 § första stycket VL benämns byggande
i vatten. Denna term används dock inte i den nya lagen. Flit hänförs
uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar och andra anläggningar
i vattendrag, sjöar och andra vattenområden samt fyllning och pålning
i sådana vattenområden. Uttrycket ”andra vattenområden” (än vattendrag
eller sjöar), som i VL motsvaras av ”mindre vattensamling eller havet”, har
valts för att uppnå överensstämmelse med terminologin i 1 § miljöskyddslagen
(ML). Uttrycket omfattar, förutom havsområden, även konstgjorda
vattensamlingar som regleringsmagasin, bevattningsdammar o. d. Däremot
omfattas inte simbassänger m. m., som saknar vattenrättsligt intresse.

En kompletterande bestämmelse om vad som skall förstås med ett
vattenområde finns i paragrafens tredje stycke.

Uppförande, ändring, lagning och utrivning av anläggningar liksom
fyllning och pålning i vatten är att hänföra till vattenföretag även om

JoU 1982/83:30

åtgärderna i och för sig inte skulle medföra förändring av vattnets djup eller
läge.

Under remissbehandlingen har diskuterats om vissa åtgärder skall anses
som vattenföretag. Bl. a. har kabeldragning på bottnen och anläggande av
flytbryggor nämnts som exempel på åtgärder, där tveksamhet kan råda om
den nya lagens tillämplighet. Föredraganden anser det emellertid vara ställt
utom tvivel att båda faller under definitionen av anläggningar i vatten och att
de alltså är att hänföra till vattenföretag.

Utskottet delar uppfattningen att kabeldragning i vattenområde och
anläggande av flytbryggor m. m. är att hänföra till vattenföretag. Definitionen
av vattenföretag är av betydelse bl. a. såvitt avser anläggningar för fiskoch
musselodling samt för utvinning av energi ur ytvatten och grundvatten.
Dessa frågor behandlas närmare av utskottet i det följande under rubriken
Gränsdragningen mellan nya vattenlagen och miljöskyddslagstiftningen
m. m.

När det gäller uppförandet av vissa broar m. m. anförs i propositionen att
förevarande punkt inte omfattar sådana anläggningar vars enda ”inverkan”
på vattenförhållandena består i att de utförs över ett vattenområde. Den
inverkan på användningen av vattenområde som sådana anläggningar har
bör enligt propositionen bedömas med utgångspunkt i annan lagstiftning,
t. ex. väglagen, lagen om enskilda vägar och anläggningslagen. Givetvis kan,
som föredraganden påpekar, arbetena under byggnadstiden vara sådana att
de inverkar på vattenförhållandena och att det därmed kan bli fråga om ett
vattenföretag.

I propositionen görs vidare vissa uttalanden angående tippning av
muddermassor och liknande åtgärder, som f. n. kan prövas enligt både VL
och ML. Tippning utgör byggande i vatten men dessutom finns särskilda
bestämmelser i 2 kap. 35 § VL som i princip innebär ett förbud mot att släppa
ut fast avfall (seprop. 1969:28 s. 258). ML är tillämplig bl. a. på utsläppande i
vatten av fasta ämnen. Lagens tillämplighet är, framhålls det, inte beroende
av att avfall ingår i det som släpps ut (se prop. 1969:28 s. 257).

Utskottet får i anslutning till det sist sagda erinra om den efter ML:s
ikraftträdande tillkomna lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av
avfall i vatten. Enligt nu gällande lydelse av 1 § tredje stycket ML är denna
inte tillämplig på sådant utsläppande av avfall som avses i lagen om förbud
mot dumpning av avfall i vatten (”dumpningslagen”). Härunder faller
dumpning av avfall inom Sveriges sjöterritorium från fartyg, luftfartyg eller
annat transportmedel. ML:s tillämplighet på denna typ av utsläpp blir
således beroende av om åtgärden faller under dumpningslagen eller ej (se
prop. 1971:160 s. 14).

Tippning kan i vissa fall bli att hänföra till fyllning enligt förevarande
stadgande. Enligt propositionen bör det huvudsakliga syftet med en tippning
vara avgörande för gränsdragningen mellan den nya vattenlagen och ML.
Om ett syfte med en tippning är att åstadkomma en anläggning som kan

JoU 1982/83:30

komma till nyttig användning, exempelvis en vägbank eller en pir, utgör
tippningen ett vattenföretag som skall prövas enligt vattenlagen. Detta gäller
även om det primärt finns en önskan att bli av med de använda massorna. Om
massorna är förorenade kommer detta att beaktas vid den vattenrättsliga
tillåtlighetsprövningen och det är också möjligt att meddela föreskrifter till
skydd mot förorening. Om syftet med en tippning däremot endast är att bli av
med massorna skall prövning ske enligt ML. Härvid kan beaktas även annan
inverkan än förorening.

Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till att miljöskyddsutredningen
nyligen föreslagit vissa ändringar i förprövningssystemet i fråga om sådan
muddertippning som utgör ett led i ett vattenföretag (se nedan s. 14).

Till vattenföretag skall vidare enligt 1 kap. 3 § första punkten hänföras
bortledande av vatten från eller grävning och sprängning i ett vattenområde.
Sådana åtgärder, som i dag enligt 2 kap. 1 § andra stycket VL skall likställas
med byggande i vatten, anses som vattenföretag även om de inte medför
förändringar i vattnets läge eller djup, t. ex. vid bortledande av vatten ur
havet. Med nu angivna åtgärder likställs i stadgandet uttryckligen rensning i
ett vattenområde. Med rensning avses en åtgärd för bibehållande av vattnets
djup eller läge. En sådan rensning särbehandlas i viss mån i lagen (se 2 kap.
5 § andra stycket, 4 kap. 3 § och 8 kap. 3 §).

Under begreppen grävning och rensning faller också muddring och
sandsugning. Föredraganden anser i likhet med utredningen att nuvarande
gräns mot ML bör behållas i fråga om sådana åtgärder (se prop. 1969:28 s.
258). De olägenheter, t. ex. vattenförorening och grumling, som kan
uppkomma genom muddring och sandsugning får bedömas vid tillåtlighetsprövningen
enligt vattenlagen.

Slutligen skall som vattenföretag enligt förevarande punkt anses andra
åtgärder i vattenområden om åtgärden i fråga syftar till att förändra vattnets
djup eller läge. Till sådana åtgärder hänförs bl. a. vattenreglering och annan
reglering av vattnets avrinning samt omgrävning av en åfåra. Liksom enligt 2
kap. 1 § andra stycket VL krävs uttryckligen att syftet med åtgärden skall
vara förändring av vattnets djup eller läge.

Under denna punkt skulle enligt ordalydelsen även kunna anses falla vissa
markavvattningsåtgärder, t. ex. en sjösänkning. Avsikten är emellertid att
markavvattningsåtgärder i stället skall hänföras till punkt 4 (se nedan).

Grundvattenföretag

3 § första stycket andra punkten behandlar grundvattenföretag och har
utformats så att den avser bortledande av grundvatten och utförande av
anläggningar härför. Härmed avses bortledande både för tillgodogörande av
grundvatten och för bortskaffande av skadligt grundvatten. Förslaget
innebär i denna del en utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till
gällande VL, vilken ej omfattar bortledande av grundvatten i skadeförebyg -

JoU 1982/83:30

gande syfte. Som anförs i propositionen omfattar bestämmelsen även
bortledande av vatten ur en grundvattentillgång för att tillgodogöra vattnets
värmeenergi. Begreppet bortledande torde dock enligt utskottets mening
inte omfatta sådana värmeutvinningsanläggningar där vatten cirkulerar i ett
slutet system av rör, slangar e. d. (jfr nedan s. 16).

Med grundvatten avses liksom i gällande VL (se 1 kap. 15 §) det vatten som
finns under markens yta. I VL:s förarbeten har grundvatten beskrivits som
”sådant underjordiskt vatten vilket helt fyller hålrummen, även de största,
såväl i berggrunden som mellan de lösa jordlagren bergartsfragment och vars
hydrostatiska tryck är större än atmosfärtrycket” (se SOU 1937:35 s. 47).
Det vatten som omfattas av markavvattningsåtgärder enligt punkt 4 avser
vatten på markens yta och annat vatten i marken än grundvatten.

3 § första stycket tredje punkten gäller företag för s. k. infiltration och
andra åtgärder för att öka vattenmängden i en grundvattentillgång.

Syftet med en infiltration kan vara att öka vattentillgången i en
grundvattentäkt eller att återställa stabiliteten i marken inom bebyggda
områden med en sjunkande grundvattennivå. Om syftet är något annat än att
öka grundvattenmängden är däremot förevarande punkt inte tillämplig.

Stockholms läns landsting har i en skrivelse till utskottet pekat på vissa
praktiska konsekvenser av lagförslaget vad gäller tunnelbanebyggen och
därtill hörande åtgärder. Bl. a. anförs att klargörande uttalanden saknas när
det gäller att bedöma i vad mån bortledande av grundvatten som läckt in i
tunnelsystemet skall anses utgöra vattenföretag i den nya vattenlagens
mening. Likaså synes enligt landstinget oklart om sådan tillförsel av vatten
som sker för att kompensera grundvattensänkning utgör åtgärd för att öka
grundvattenmängden och därmed omfattas av 1 kap. 3 § första stycket tredje
punkten lagförslaget.

Utskottet anser för sin del att bortpumpning av inläckande grundvatten i
angivna fall är att betrakta som bortledning av grundvatten i skadeförebyggande
syfte och därmed faller under definitionen av vattenföretag enligt 3 §
första stycket andra punkten. Det kan i sammanhanget nämnas att lagrådet
som exempel på situationer där förevarande punkt är tillämplig angett
bortpumpning av djupare liggande grundvattenförekomster i syfte att skydda
en gruva från skador (prop. s. 265). Vidare får enligt utskottets mening
tillförsel av vatten för att kompensera en grundvattensänkning i samband
med t. ex. tunnelbanebygge anses som ett grundvattenföretag enligt 3 §
första stycket tredje punkten. Som framgår av propositionen (s. 397) kan
syftet med en sådan åtgärd vara att återställa stabiliteten i marken inom
bebyggda områden med en sjunkande grundvattennivå.

Markavvattningsföretag

3 § första stycket fjärde punkten innehåller en definition av markavvattningsföretag.
Stadgandet har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

JoU 1982/83:30

I 7 kap. 1, 37 och 49 §§ VL anges vilka åtgärder som hänförs till
torrläggning av mark. dvs. dikning, vattenavledning och invallning. Enligt 7
kap. 35 § skall vad som stadgas om dikning också gälla avdikning av kärr,
mosse eller annan vattendränkt mark. Förevarande punkt innebär inte någon
ändring i sak i förhållande till gällande rätt.

Syftet med åtgärderna skall vara att öka en fastighets lämplighet för något
visst ändamål, exempelvis odling, bebyggelse, torvtäkt eller gruvdrift. Det
har särskilt angivits att det skall vara fråga om en varaktig förbättring. Som
lagrådet påpekat är det effekten av åtgärden som skall vara varaktig. Om den
eftersträvade verkan av åtgärden är av mera tillfällig karaktär, såsom
exempelvis vid hyggesplöjning som görs för att förbättra förutsättningarna
för skogsplantering, är åtgärden alltså inte vattenföretag. Däremot omfattas
täckdikning av stadgandet.

Det har särskilt angivits att bortskaffande av avloppsvatten inte utgör
vattenföretag. Avloppsvatten definieras i 4 § punkt 5 och har här liksom i
övrigt i den nya vattenlagen samma innebörd som i 3 § ML och 8 kap. 1 § VL.
Trots den nu angivna begränsningen finns det särskilda bestämmelser om
markavvattning och avledande av avloppsvatten i 5 kap. 5-8 §§.

Vattenanläggningar

Med vattenföretag avses enligt 3 § första stycket huvudsakligen olika
åtgärder i vatten. I de fall åtgärderna avser uppförande av anläggningar i
vatten finns emellertid också ett behov av att definiera dessa anläggningar,
bl. a. för tillämpningen av bestämmelserna om underhåll och tillsyn i 17 resp.
18 kap. En anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag benämns
därför i andra stycket som vattenanläggning. Härmed avses anläggningar i ytoch
grundvatten och även diken för markavvattning. I enlighet med lagrådets
förslag har stadgandet förtydligats så att till en vattenanläggning också är att
hänföra därtill hörande manöveranordningar. Dessa behöver inte befinna sig
på den plats där det fysiska ingreppet i vattenförhållandena sker. Även
pumpanordningar som används för att pumpa upp grundvatten ur en
grundvattentillgång omfattas av begreppet.

I tredje stycket finns en kompletterande regel om vad som skall förstås
med vattenområde i första stycket punkt 1.

Vissa definitioner i övrigt

Lagförslagets inledande kapitel avslutas med en paragraf, 4 §, som
innehåller definitioner av vissa typer av vattenföretag som särbehandlas i den
nya lagen (se prop. s. 398 f.). Dessa är vattenreglering, vattenöverledning,
vattentäkt och markavvattning.

Med vattenreglering avses enligt definitionen i 4 § ändring av vattenföringen
i ett vattendrag till förmån för annat vattenföretag. Med denna lydelse

JoU 1982/83:30

faller vissa slag av regleringar utanför definitionen, t. ex. regleringar som
utförs för att säkra vattentillgången för flottning eller fartygstrafik eller för
att gagna miljövårdsintressen. Även om sådana åtgärder inte omfattas av
vattenregleringsbegreppet utgör de vattenföretag enligt 3 § första stycket
punkt 1.

Särskilda bestämmelser om samfälligheter för vattenreglering finns i 7 kap.
lagförslaget.

Vattenöverledning har i senare rättspraxis behandlats som en form av
byggande i vatten men definieras nu i den nya lagen som vattenreglering
genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat.

Med vattentäkt avses här bortledande av ytvatten eller grundvatten för
vattenförsörjning eller bevattning. Den begränsning som ligger i att
bortledandet skall ske för vattenförsörjning eller bevattning utesluter bl. a.
bortledande av skadligt grundvatten enligt 3 § första stycket punkt 2.

Definitionen av vattentäkt är motiverad bl. a. av den speciella rådighetsbestämmelsen
i 2 kap. 4 § punkt 2 och av de särskilda bestämmelserna om
bevattningssamfälligheter i 6 kap. samt bestämmelserna om avgifter i 10
kap.

Innebörden av begreppet markavvattning anges genom en hänvisning till
3 § första stycket punkt 4 (se ovan). Som exempel på åtgärder som utgör
markavvattning anförs i propositionen dikning och invallning samt sådana
åtgärder som enligt 7 kap. 37 § VL betecknas som vattenavledning eller skall
likställas med sådan avledning, nämligen sänkning eller urtappning av ett
vattenområde, fördjupning, utvidgning eller rätning av ett vattendrag samt
vattenreglering för att t. ex. skydda mot översvämning. Förutsättningen är
naturligtvis att åtgärden utförs i markawattningssyfte.

Slutligen anges i förevarande paragraf vad som i lagen avses med
avloppsvatten. Definitionen av avloppsvatten har utformats i enlighet med
3 § ML.

Gränsdragningen mellan nya vattenlagen och miljöskyddslagstiftningen
m. m.

Ett vattenföretag kan, beroende på arten och omfattningen av företaget,
komma att omfattas av andra regelsystem än det vattenrättsliga. De lagar
som utöver vattenlagen kan bli tillämpliga är bl. a. plan- och bygglagstiftningen
samt naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen. Utskottet återkommer
i det följande till några av dessa frågor i anslutning till redovisningen av
de föreslagna tillåtlighetsreglerna och av civilutskottets yttrande över
lagförslaget i motsvarande del. I förevarande avsnitt anför utskottet
synpunkter på i första hand samordningen mellan vattenlagen och ML, en
fråga som delvis aktualiseras i motion 1982/83:14 (c). Som inledningsvis
anförts har utskottet i detta hänseende vid en hearing inhämtat synpunkter
från företrädare för naturvårdsverket, fiskeristyrelsen, miljöskyddsutredningen,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt regeringskansliet. Det

JoU 1982/83:30

skall tilläggas att miljöskyddsutredningen sedermera i ett delbetänkande,
Förorening av mark och grundvatten (Ds Jo 1983:1) framlagt förslag som
bl. a. syftar till att möjliggöra en rationell ärendefördelning mellan ML:s och
vattenlagstiftningens prövningsmyndigheter.

En utgångspunkt för utskottets överväganden i detta avsnitt är att
lagförslaget (4 kap.) innebär en påtaglig skärpning av tillståndsplikten, vilket
får antas leda till att ett större antal företag än f. n. kommer att prövas av
vattendomstol resp. vid förrättning. Detta ger å ena sidan bättre kontrollmöjligheter
för det allmänna över vattenföretagen men kan å andra sidan
leda till en ökad byråkratisering och i vissa fall en dubbelprövning av företag,
som omfattas av flera lagar.

Frågan om samordning eller gränsdragning mellan miljöskydds- och
vattenlagstiftningen kan uppkomma såväl när ett arbetsföretag omfattar
skilda arbetsmoment som då en och samma verksamhetstyp faller inom de
båda lagarnas tillämpningsområde. Den förstnämnda situationen inträffar
t. ex. då ett industriföretag leder bort yt- eller grundvatten resp. i
vattenområde släpper ut förorenat spillvatten eller vatten som använts för
kylning. Bortledandet av vattnet bedöms därvid enligt vattenlagen, medan
utsläppet - som definitionsmässigt ej utgör vattenföretag - faller inom ML:s
tillämpningsområde.

Ett vanligt förekommande fall är då utsläpp eller uppläggning i vatten av
muddermassor sker i samband med ett muddringsföretag som utgör
/ vattenföretag. Upptagningen av massor (muddringsföretaget) prövas därvid
enligt vattenlagen, medan muddertippningen regelmässigt betraktas som
miljöfarlig verksamhet som skall prövas enligt ML. I enlighet med de
propositionsuttalanden som redovisats ovan skulle dock även muddertippningen
utgöra ett vattenföretag om det huvudsakliga syftet med tippningen är
att åstadkomma en anläggning som kan komma till nyttig användning. I
nyssnämnda betänkande har miljöskyddsutredningen föreslagit att tillstånd
enligt ML till muddertippning m. m. som utgör ett led i ett vattenföretag inte
skall behöva sökas även om syftet med utsläppet eller uppläggningen inte är
att åstadkomma en sådan stadigvarande anläggning. Genom att vattendomstolen
i sådana fall prövar såväl muddringsföretaget som tippningsföretaget,
det senare med stöd av 13 kap. 16 § nya vattenlagen, skulle man undvika en
dubbelprövning som knappast framstår som sakligt motiverad.

I motion 1982/83:14 påpekas att anläggningar för musselodling och
fiskodling kräver tillstånd enligt flera olika författningar, bl. a. enligt
miljöskyddsförordningen och fiskeriförordningen. Genom den nya vattenlagens
skärpta regler om tillståndsplikt kommer antalet fall då även
vattenrättslig prövning är påkallad att öka kraftigt. Redan det nu tillämpade
regelsystemet har, framhåller motionärerna, vållat stora olägenheter för den
enskilde och hindrat uppbyggandet av en från många synpunkter viktig
näringsgren, nämligen havsodlingen. Vad som nu behövs är inte ytterligare
regleringar av verksamheten utan åtgärder för att underlätta igångsättningen

Joll 1982/83:30

av sådana odlingar. Enligt motionärerna bör det vid behandlingen av
vattenlagsförslaget klargöras att tillstånd till havsodling skall krävas endast
enligt en lag, i första hand miljöskyddslagen. Därmed skulle denna typ av
verksamhet undantas från tillståndsplikt enligt nya vattenlagen.

I detta sammanhang vill utskottet fästa uppmärksamheten på att
styrgruppen för vattenbruk i november 1982 avgett en slutrapport med titeln
Vattenbruk för Sverige. Förslag till Åtgärder. I rapporten analyseras
möjligheterna att bygga upp en svensk vattenbruksnäring av större
omfattning. Därmed har styrgruppen bl. a. framhållit behovet av att
prövningsförfarandet förenklas i riktning mot ett prövningssystem (rapporten
s. 82 f.). Ett prövningsförfarande enligt ytterligare en lag - nya
vattenlagen - vore ur vattenbrukets synvinkel ytterst olyckligt, framhålls
det.

Utskottet vill vidare i anslutning till motion 1982/83:14 erinra om att
miljöskyddsförordningen innehåller bestämmelser om tillståndsplikt för
anläggningar för odling av musslor med en årsproduktion överstigande 50 ton
musslor totalvikt samt anläggning för odling av fisk. Tillståndsfrågan prövas i
dessa fall av vederbörande länsstyrelse. För fiskodling gäller vidare
tillståndsplikt enligt 35 § fiskeriförordningen (1982:126). Frågan om tillstånd
prövas i första hand av fiskeristyreisen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om det angelägna i att
fiskodling och liknande verksamhet inte hindras genom ett administrativt
regelsystem som är onödigt komplicerat. Liknande synpunkter framfördes
f. ö. vid den hearing i ämnet som utskottet enligt det ovan anförda anordnade
under hösten 1982.

I fråga om förprövningssystemet anser utskottet för sin del att det finns
goda skäl som talar för att de nu åsyftade anläggningarna prövas i första hand
enligt ML och att det i normalfallet inte härutöver krävs en vattenrättslig
prövning. En prövning enligt ML skulle närmast vara motiverad av de
föroreningsproblem som är förknippade med framför allt olika typer av
fiskodling. Enligt vad utskottet erfarit är det främst utsläppen av kväve och
fosfor från dessa anläggningar som utgör en olägenhet från miljösynpunkt.
När det gäller musselodlingar är däremot föroreningsproblemen av mindre
omfattning. Intresset av enhetliga handläggningsrutiner och prövningsnormer
talar dock för att musselodlingar i förprövningshänseende behandlas på
samma sätt som fiskodlingar. Frågan om förprövningssystemets utformning
torde emellertid inte kunna bedömas utan närmare överväganden om i vilken
utsträckning de båda lagarna i övrigt skall vara tillämpliga på angivna
företag. Dessa frågor bör enligt utskottets mening lämpligen behandlas i ett
sammanhang.

De förslag som nyligen framlagts av miljöskyddsutredningen (Ds Jo
1983:1) går ut på vissa förenklingar i prövningssystemet, som delvis ligger i
linje med önskemålen i motion 1982/83:14. Förslaget bereds f. n. i
regeringskansliet. Utredningen föreslår bl. a. att regeringen - efter erfor -

JoU 1982/83:30

derliga lagändringar - skall inom ramen för sitt kompetensområde detaljreglera
förprövningsskyldigheten för olika företagstyper. Utskottet förutsätter
att regeringen - utan någon särskild framställning härom - snarast möjligt till
riksdagen återkommer med de förslag som befinns nödvändiga för att bl. a.
åstadkomma ett enhetligt och rationellt prövningssystem. Med vad utskottet
anfört bör motion 1982/83:14 kunna anses besvarad.

Frågan om gränsdragning mellan vattenlagen och ML har betydelse också
för vissa andra typer av anläggningar. Det gäller bl. a. vissa system för lagring
av energi i eller utvinning av energi ur ytvatten och grundvatten. Dessa
system kännetecknas av att vattnets värmeenergi tillgodogörs genom olika
typer av värmepumpar för uppvärmning av bostäder m. m. Sådana
anläggningar omfattas av anmälningsskyldighet - enligt närmare bestämmelser
i miljöskyddsförordningen - om anläggningen är av viss storlek.
Hithörande företag har ansetts utgöra miljöfarlig verksamhet främst på
grund av att de är ägnade att orsaka väsentlig ändring av temperaturförhållandena
i mark och vatten, s. k. termisk förorening, eller på grund av risken
för läckage av miljöfarlig frostskyddsvätska. Anläggningar av detta slag
kommer också att i viss utsträckning omfattas av den nya vattenlagen. Det är
fallet om företaget innefattar uppförande av en anläggning i vattendrag, sjö
eller annat vattenområde. Definitionen av ytvattenföretag i 1 kap. 3 § första
stycket första punkten får således anses omfatta utläggning av rör- och
slangsystem e. d. i vattenområde för värmeutvinningsändamål. Är systemet
slutet, som t. ex. då en värmebärarvätska cirkulerar i rörsystemet, utgör
endast själva uppförandet av anläggningen ett vattenföretag. I ett öppet
system, där vattnet utnyttjas som värmebärare, förekommer dessutom ett
kontinuerligt bortledande av ytvatten som i sig utgör vattenföretag enligt
nyssnämnda punkt.

I andra typer av värmeutvinningsanläggningar än de nu angivna utnyttjas
som värmekälla antingen jordens ytskikt, grundvatten i jord och berg eller
den s. k. geotermiska värmen i jordens inre. Vattenlagens tillämplighet på
dessa företag är beroende av om det förekommer ett bortledande av
grundvatten eller ej. Såväl bortledande av grundvatten som utförande av
anläggningar härför utgör vattenföretag enligt 1 kap. 3 § första stycket punkt

2. Ett slutet system däremot, t. ex. en ytjordvärmeanläggning av vanligen
förekommande typ, omfattas ej av vattenlagen över huvud taget. Frågan i
vilken utsträckning sådana anläggningar bör prövas enligt annan lagstiftning,
främst ML, har övervägts närmare i miljöskyddsutredningen.

Enligt utskottets bedömning finns det risk för att den nya vattenlagen och
den i proposition 1982/83:26 föreslagna ändrade lydelsen av 1 § ML kan leda
till osäkerhet angående vilken lag som skall tillämpas vid förprövningen av
värmeutvinningsanläggningar m. m. Sålunda kan lagförslagen få den konsekvensen
att de företag som innefattar bortledande av vatten undantas från
ML:s tillämpningsområde, medan vissa andra företag underkastas tillståndsplikt
både enligt vattenlagen och enligt ML. En tredje typ av

JoU 1982/83:30

anläggningar skulle komma att prövas uteslutande enligt ML. En sådan
skillnad i prövningssystemet kan inte anses sakligt motiverad. Med hänsyn
till den stora betydelse som den moderna värmelagrings- och värmeutvinningstekniken
kan väntas få för bl. a. bostadsuppvärmning anser utskottet
det angeläget att man får till stånd ett enhetligt prövningssystem och en
rationell gränsdragning mellan nya vattenlagen och ML såvitt avser nu
åsyftade anläggningar. Fr gan kommer dock, enligt vad utskottet erfarit, att
behandlas i samband med prövningen av miljöskyddsutredningens förslag
och bör i avbidan på resultatet härav inte f. n. föranleda något initiativ från
riksdagens sida.

I en motion som väckts under allmänna motionstiden 1983, 1982/83:211
(s), understryks behovet av miljöskyddsnormer för utläggande av värmepumpslangar
i vattentäkt. Motionärernå syftar på sådana slutna rör- eller
slangsystem som läggs ut i en sjö eller ett vattendrag och som innehåller mer
eller mindre miljöfarliga frostskyddsvätskor. Faran för miljöfarliga utsläpp i
vattentäkt vid slangbrott e. d. är enligt motionärerna stor, speciellt i sjöar
och större vattendrag där slangen ligger oskyddad på bottnen och lätt kan
skadas.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att utvecklingen på värmeutvinningsområdet
kan inge vissa betänkligheter från miljöskyddssynpunkt.
Det gäller framför allt sådana system där risk för läckage av miljö- och
hälsofarliga vätskor kan föreligga. Det finns anledning för berörda myndigheter
att ägna stor uppmärksamhet åt hithörande problem. Utskottet vill
härvidlag erinra om att lagutskottet under föregående riksmöte behandlade
en motion om lagregleringen av ytjordvärmeanläggningar (LU 1981/82:7).
Av de remissyttranden som lagutskottet inhämtade över motionen framgår
att det f. n. pågår en livlig forsknings- och försöksverksamhet på området.
Vid statens råd för byggnadsforskning genomförs under åren 1981-1984 såväl
forskningsprojekt kring miljöaspekterna på värmeutvinning som tekniska
fullskaleförsök. Enligt lagutskottets mening fanns det skäl att avvakta
resultatet av forskningsarbetet innan man företog någon mera genomgripande
översyn av gällande författningar i syfte att anpassa dem till utvecklingen
på ytjordvärmeområdet.

Utskottet vill i övrigt erinra om att det nu aktuella lagförslaget innehåller
skärpta bestämmelser om skydd för vattentäkter m. m. (19 kap.). En allmän
aktsamhetsregel införs, som till skillnad från nu gällande lag omfattar inte
bara grundvatten utan även ytvatten (19 kap. 1 §)i Länsstyrelsen kan med
stöd av nämnda bestämmelse ålägga den som bedriver verksamhet som kan
skada en vattentillgång att iaktta vissa försiktighetsmått. Med stöd av 19 kap.
2 § kan länsstyrelsen besluta om skyddsområde för en yt- eller grundvattentillgång,
till förmån för såväl tätbebyggelse som glesbebyggelse. Även i detta
hänseende utgör förslaget en utvidgning i förhållande till VL, som endast ger
möjlighet att på angivet sätt skydda vattenförsörjningen för tätbebyggt
område. Vad beträffar förprövningssystemet hänvisas till redovisningen

2 Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

ovan av miljöskyddsutredningens förslag och utskottets uttalanden i detta
sammanhang.

Med hänsyn till den verksamhet som pågår och till det förstärkta skydd av
vattentäkter som lagförslaget innebär anser sig utskottet kunna utgå från att
syftet med motion 1982/83:211 kommer att tillgodoses utan någon särskild
åtgärd från riksdagens sida.

Rätten till vatten, m. m.

Fastighetsägarens rätt till vatten

I propositionens allmänna motivering (s. 77 f.) framhålls att det är en
mycket gammal princip i svensk rätt - liksom i bl. a. Finland och Norge - att
rätten till vatten i första hand tillkommer den som äger den fastighet där
vattnet finns. Såvitt gäller ytvatten lagfästes denna princip redan i flera av de
medeltida landskaps- och landslagarna, medan den i fråga om grundvatten
inte kom till klart uttryck i lag förrän genom ändringar i VL år 1939.

Vattenlagsutredningen har diskuterat frågan om det kan anses vara
motiverat att övergå till ett mer offentligrättsligt inriktat system, som liknar
det som gäller i bl. a. Danmark, Frankrike, Italien och Västtyskland och som
innebär att alla sjöar och vattendrag av någon betydelse räknas som
allmänna. Utredningen har emellertid stannat för att även en ny vattenlag
bör bygga på den nuvarande principen om fastighetsägarens rätt att råda över
fastighetens vattentillgångar. Vissa modifikationer i det rådande systemet
föreslås emellertid.

Utredningens ståndpunkt godtas i allmänhet av remissinstanserna. Två
remissinstanser är emellertid kritiska. Naturvårdsverket anser att mycket
talar för att en ny vattenlag bör baseras på mer offentligrättsliga principer.
Enligt verket skulle detta öka möjligheterna att planera och hushålla med
vattnet. Bl. a. skulle ersättningsfrågorna inte kunna utgöra ett hinder mot att
vattnet till förmån för allmänna intressen skyddas mot exploatering.
Naturskyddsföreningen hävdar att utredningens ståndpunkt inte är tidsenlig
och framhåller att vattnet i likhet med den natur som det är en del av bör ses
som en gemensam tillgång. Någon rätt att utnyttja vattnet bör inte
automatiskt tillkomma markägaren.

Föredraganden understryker för sin del att vatten i svensk rätt behandlas
som fast egendom. Indelningen i fastigheter omfattar även vattnet. En
överlåtelse av vattnet utan att grunden följer med är ogiltig. Man kan inte
bryta ut frågan om förfoganderätten över vattnet som naturresurs och se den
isolerad från frågan om rätten att förfoga över andra naturtillgångar som
också ingår i den fasta egendomen, bl. a. skog och grus.

En förändring i en så grundläggande fråga som rätten till vatten skulle
också medföra att långsiktiga planer i fråga om vattenförsörjning och
energiproduktion kan förryckas. En förändring skulle vidare enligt föredraganden
ge anledning till svårbemästrade övergångs- och ersättningsproblem.

JoU 1982/83:30

Med tanke på de kontroll- och styrinstrument som står samhället till buds
inom den markpolitiska lagstiftningen, däribland vatten- och planlagstiftningen,
blir f. ö. frågan huruvida den grundläggande rådigheten över vattnet
bör tillkomma den enskilde fastighetsägaren eller samhället av underordnad
betydelse.

Utskottet delar utredningens och föredragandens uppfattning att man i en
ny vattenlag bör behålla den nuvarande grundprincipen om fastighetsägarens
rätt att råda över fastighetens vattentillgångar. En övergång till ett mera
offentligrättsligt inriktat system skulle stöta på betydande svårigheter av
både praktisk och principiell natur. Som i propositionen anförts är det f. ö. -med hänsyn till de kontroll- och styrinstrument som står samhället till buds
inom den markpolitiska lagstiftningen - av sekundär betydelse huruvida den
grundläggande rådigheten över vattnet bör tillkomma samhället eller den
enskilde. Av betydelse för utskottets ställningstagande i detta hänseende är
givetvis också de ändringar i det nuvarande systemet som föreliggande
lagförslag omfattar och som bl. a. ger möjlighet till en ökad kontroll från
samhällets sida över vattentillgångarna och deras utnyttjande. Utskottet vill
härvidlag peka på den föreslagna skärpningen av tillåtlighetsbestämmelserna
och tillståndsplikten, hänsynstagandet till allmänna intressen, möjligheten
att ompröva villkoren för meddelade tillstånd och den förbättrade ordningen
för tillsyn över vattenföretagen. Dessa frågor behandlas närmare i det
följande. I fråga om de grundläggande rådighetsreglerna (2 kap.) kan
dessutom noteras att dessa ger vidsträckta möjligheter för andra än
fastighetsägaren att förfoga över vattnet för olika slags vattenföretag.

Rådighetsbegreppet m. m.

I enlighet med propositionens principiella överväganden rörande rätten till
vatten har i lagförslaget intagits en bestämmelse att var och en råder över det
vatten som finns inom hans fastighet. Vidare föreskrivs att rådighet över en
fastighets vatten också kan tillkomma någon till följd av upplåtelse av
fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis
(2 kap. 2 §). Vilken innebörd som läggs i rådighetsbegreppet framgår av
lagrådets yttrande (s. 267 f.) och specialmotiveringen (s. 400 f.). Härmed
åsyftas såväl rätten att tillgodogöra sig vattnet och vidta olika åtgärder i detta
i nyttigt syfte som rätten att ta bort eller minska de skadliga verkningar som
vattnet kan medföra.

En annan viktig utgångspunkt för förslaget är att rådigheten över vattnet
utgör en grundläggande förutsättning för att ett vattenföretag skall komma
till stånd. Dessa bestämmelser har således karaktären av legitimationsregler.
Det ankommer på prövningsorganen att självmant beakta om sökanden till
ett vattenföretag har rådighet över vattnet.

Regelsystemet har utformats så att den grundläggande rådigheten
föreligger dels - och alltid - för fastighetsägaren, dels för den som fått
rådigheten upplåten till sig av fastighetsägaren. Rådighet föreligger också för

JoU 1982/83:30

den som genom ett tvångsförvärv, när sådant lagligen kan ske, erhållit
rådighet, ävensom i vissa speciella fall då rådighet följer omedelbart av lagen.
Rådighet av sist angivet slag föreligger t. ex. vid vattenföretag som utförs av
företrädare för allmänna intressen till förmån för fisket, hälsovården och den
allmänna miljövården. I lagförslaget har också intagits en bestämmelse om
rätt för den som äger strand vid annans vattenområde att för sin fastighets
behov ha mindre brygga, båthus eller liknande byggnad vid stranden, om inte
vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse
(2 kap. 6 §). Paragrafen motsvarar delvis 1 kap. 3 § VL, vilken bestämmelse
dock ej innehåller något krav att byggnaden skall vara avsedd för fastighetens
behov. Genom den föreslagna lydelsen av 2 kap. 6 § får således strandägaren
ej längre rätt att t. ex. uppföra en båtbrygga för uthyrning av båtplatser till
utomstående.

Bestämmelser om tvångsförvärv av rådighet över vatten finns bl. a. i 2 kap.
7 och 8 §§ lagförslaget. Enligt 2 kap. 7 § får den som råder över mer än
hälften av kraften i en fallsträcka tillgodogöra sig vattenkraften i hela
sträckan (s. k. utbyggnadsvitsord). Denna regel kan under vissa förutsättningar
också tillämpas på vattenkraft i olika vattendrag. 2 kap. 8 § ger
möjlighet till ianspråktagande tvångsvis av strömfall som tillkommer annan
än staten, om det är nödvändigt för att kraftförsörjningen skall utvecklas
planmässigt.

Bestämmelser om tvångsrätt finns också i expropriationslagen, anläggningslagen,
ledningsrättslagen och väglagen.

Det av regeringen föreslagna regelsystemet innebär härutöver - med viss
avvikelse från den av lagrådet förordade systematiken - att vissa företag i en
särskild bestämmelse undantas från kravet på rådighet. Dessa företag anges i
2 kap. 4§ lagförslaget. Paragrafen omfattar bl. a. vattentäkt för allmän
vattenförsörjning eller för bevattning. Skälen för att dessa företag undantas
från kravet på rådighet redovisas i den allmänna motiveringen (s. 80 ff.).
Som framgår av propositionen har reglerna betydelse bl. a. för möjligheterna
till jordbruksbevattning. Genom förslaget erhåller sålunda en jordbrukare,
som ej har rådighet över vattnet, möjlighet att utverka tillstånd till en
vattentäkt för sådan bevattning. Vattenrättshavarens intressen bör därvid
enligt föredraganden tillgodoses inom ramen för den vattenrättsliga tillståndsprövningen
av vattentäkten.

I det följande (s. 66 f.) redovisas regeringens förslag att särskilda
bevattningssamfälligheter skal! kunna bildas enligt den nya vattenlagen.
Deltagare i sådana samfälligheter kan vara, förutom jordbruksbevattnare,
de som bevattnar t. ex. handelsträdgårdar och timmerupplag. Det förtjänar
framhållas att regeln i 2 kap. 4 § 2 omfattar bevattning för alla slags ändamål.
Härigenom underlättas bildandet av bevattningssamfälligheter även i de fall
samfälligheten består av företrädare för olika bevattningsintressen.

I syfte att säkerställa den allmänna vattenförsörjningen i en katastrofliknande
situation införs en regel som innebär att den som råder över vatten kan

JoU 1982/83:30

bli skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå vatten för ett allmänt behov. Den
som avstår vatten har därvid rätt till skälig ersättning (2 kap. 9 §).

Utskottet ansluter sig i allt väsentligt till regeringens överväganden
angående rådighetsfrågan. Vad beträffar de i 2 kap. 4 § angivna företagstyperna
anser emellertid utskottet inte att det finns anledning att avvika från
den systematik som valts beträffande de i 5 § angivna företagen och som
innebär att rådighet för dessa företag föreligger direkt enligt lagen. I
överensstämmelse med lagrådets förslag förordar således utskottet en
ändring av 2 kap. 4 § enligt vilken den som vill utföra något av de i paragrafen
angivna vattenföretagen erhåller rådighet enligt 1 §. Den föreslagna
ändringen är närmast av redaktionell natur och föranleder endast en
jämkning av ordalydelsen i 4 §.

Nyttjanderättshavares rätt till vatten

I anslutning till frågan om rådighet över vatten tar föredraganden upp
spörsmålet huruvida även jordbruksarrendatorer och andra nyttjanderättshavare
bör kunna uppträda som sökande i vattenmål. I vattenrättsskipningen
har i princip ställts upp krav på att man måste ha viss kvalificerad anknytning
till fast egendom för att kunna betraktas som sakägare i VL:s mening. Kravet
på fastighetsanknytning har emellertid inte upprätthållits helt. Sålunda kan
t. ex. staten, kommuner och vattenförbund samt företrädare för allmän
hamn och allmän flottled uppträda som sökande i vattenmål, även om sådan
anknytning saknas. Detta innebär att de kan tillerkännas dels den generella
tvångsrätt som ligger i att företaget får komma till stånd trots att annans
egendom skadas,dels en särskild tvångsrätt att ta annans egendom i anspråk
för företaget. Dessa befogenheter för angivna rättssubjekt bibehålls i den nya
vattenlagen.

Föredraganden uppehåller sig i den allmänna motiveringen först vid den i
vattenrättsliga sammanhang praktiskt viktigaste nyttjanderättsformen, nämligen
jordbruksarrendet. Det påpekas att nästan hälften av landets totala
odlade areal är utarrenderad. Av de större jordbruken brukas nära 60 %
under arrende. Vattnet är en viktig faktor i växtproduktionen och till stor del
en orsak till skördevariationen år från år. Det är därför viktigt att
arrendatorn, oberoende av jordägarens benägenhet att medverka, kan
verkställa rationella investeringar och utnyttja tillgänglig teknik för bevattning
i jordbruket. Enligt föredragandens uppfattning talar praktiska skäl och
ändamålssynpunkter för att jordbruksarrendatorn jämställs med jordägaren
i frågor som rör vattenrättsliga tillstånd, givetvis under förutsättning att
åtgärderna faller inom ramen för arrendeavtalet. Frågan är då om det från
mera principiella utgångspunkter möter hinder mot en sådan ordning.

Fluvudanledningen till att man i gällande VL i regel kräver anknytning till
en fastighet på företagssidan är hänsynen till skadelidande tredje man.

JoU 1982/83:30

Fastighetsanknytningen anses ge de bästa garantierna för att skadeersättningar
skall kunna utbetalas, att underhållet av företaget sköts osv. Inte
minst viktig torde fastighetsanknytningen vara när det uppstår en oförutsedd
skada. Anspråk på ersättning för sådana skador kan framställas under en
lång tid efter företagets färdigställande. Den skadelidande sakägaren måste
då veta mot vem han skall kunna rikta sitt anspråk, och det bör finnas
säkerhet för att ersättningen kan betalas. I de fall där fastighetanknytningen
enligt gällande VL har ansetts kunna undvaras kan man konstatera att de
angivna rättssubjekten, staten, kommuner osv., är sådana att den skadelidande
inte kommer att hamna i ett sämre läge än då företagaren är en enskild
ägare av en fastighet.

Ett jordbruksarrende har visserligen fastighetsanknytning i den meningen
att det utövas på visst arrendeställe. Arrendet kan emellertid sägas sakna den
kreditvärdighet som äganderätt till en fastighet innebär. Det oaktat har det i
vattendomstolspraxis, särskilt under senare år, förekommit att en arrendator
har godtagits som sökande till bevattningsföretag och också erhållit tillstånd
till ett sådant företag. Föredraganden anser att det särskilt i fråga om
bevattningsföretag finns mycket som talar för att en sådan ordning blir
rådande enligt den nya lagen. En bevattningsanläggning har ett omedelbart
samband med fastighetens - arrendeställets - lämpliga användning för sitt
ändamål och representerar i allmänhet ett väsentligt värde. Härigenom torde
i erforderlig mån garantier erhållas för att arrendatorn kan uppfylla de
förpliktelser som han i en tillståndsdom kan ha ålagts i förhållande till
skadelidande tredje man. Dessa skall ju i regel vara uppfyllda, innan
tillståndet får tas i anspråk. Rätten att ha kvar anläggningen på fastigheten är
knuten till arrenderätten och är på det sättet tryggad så länge arrendet består,
således även för en ny arrendator. Om arrendeförhållandet skulle upphöra
och jordägaren inte vill utnyttja tillståndet, bör man enligt föredragandens
mening kunna acceptera att arrendatorn personligen har kvar sina förpliktelser.
En sådan ordning har accepterats för anläggningslagens del i och med
att det har införts en möjlighet att till gemensamhetsanläggning enligt denna
lag knyta även byggnad på ofri grund (se yttrande av lagrådet i prop. 1973:160
s. 541).

Även andra typer av nyttjanderättshavare skall enligt propositionen
tilläggas rätt att ansöka om erforderliga vattenrättsliga tillstånd, t. ex. rätt att
i ett vattenområde under en viss tid ta sten eller grus eller att ha en brygga.
Det måste enligt föredraganden anses naturligt att nyttjanderättshavaren/
rättighetshavaren ges rätt att ansöka om erforderliga vattenrättsliga tillstånd
för den tid avtalet eller upplåtelsen omfattar. I motsats till utredningen anser
han att även sådana rättighetshavare bör kunna i förekommande fall utverka
särskilda tvångsrätter, t. ex. för att kunna utföra skadeförebyggande
åtgärder på annans fastighet. Hänsynen till skadelidande tredje man kräver
emellertid i dessa fall kanske i ännu större utsträckning än beträffande
jordbruksarrende att vattendomstolen noggrant prövar ansökningen och ser

JoU 1982/83:30

till att skaderegleringen är avslutad innan företaget får utföras.

Även lagrådet diskuterar i anslutning till detta avsnitt vissa principiella och
praktiska frågor som hör samman med den avvikelse från principen om
fastighetsanknytning som förslaget innebär (s. 270). Enligt lagrådet bör man
dock kunna avstå från att i lagen reglera problemen med en till nyttjanderättshavare
utvidgad talerätt, åtminstone till dess man fått närmare
erfarenhet av i vad mån problemen kan bemästras i den praktiska
tillämpningen.

Utskottet ansluter sig till vad i propositionen anförts om vattnets betydelse
i jordbruksproduktionen och om vikten av att även arrendatorer kan göra
rationella investeringar och utnyttja tillgänglig bevattningsteknik. Intresset
härav får anses väga tyngre än de principiella betänkligheter som kan anföras
mot en till nyttjanderättshavare utvidgad talerätt. I de fall tillstånd ges till en
nyttjanderättshavare är det, som lagrådet påpekar, mera angeläget än i andra
fall att skadeståndsfrågorna klaras av i samband med tillståndsgivningen.
Viktigt är också att tillståndsbeslutet utformas på ett sådant sätt att det inte
uppstår ovisshet om tillståndets giltighetstid. 11, ex. ett arrendeförhållande
torde det normala bli att tillståndet knyts till innehavet av arrenderätten
oberoende av personväxlingar, i varje fall när det är fråga om vattenföretag
som är till permanent nytta för arrenderättens utövande. Som exempel härpå
anförs i propositionen (s. 402) markavvattningsföretag eller vattentäkter för
vattenförsörjnings- eller bevattningsändamål.

Särskilda tvängsrätter

För att ett vattenföretag skall kunna genomföras är det nödvändigt att
företagaren, utöver den rätt som tillståndet ger att påverka vissa allmänna
och enskilda intressen, får möjlighet att utföra anläggningar och åtgärder på
fastigheter som tillhör någon annan. Det kan dessutom finnas behov av att
använda anläggningar i vatten som tillhör någon annan. Hithörande
bestämmelser har intagits i 8 kap. lagförslaget och behandlas närmare i
specialmotiveringen (s. 459 ff.).

I 8 kap. 1 § regleras rätten att ta i anspråk annans mark för vissa
anläggningar och åtgärder. Paragrafen omfattar bl. a. rätten till s. k. utmål
och rätten att lösa en strömfallsfastighet.

Under vissa, i 8 kap. 2 § angivna förutsättningar, får ägaren av en
vattenanläggning tåla att någon annan ges rätt att använda anläggningen för
eget vattenföretag m. m.

18 kap. 3 § regleras rätten att lägga upp rensningsmassor på annans strand.
I vissa fall kan krävas tillstånd härtill enligt annan lagstiftning, exempelvis
ML.

Enligt 8 kap. 4 § får meddelas förbud mot fiske inom visst område i
samband med förordnande om fiskefrämjande åtgärder eller skyddsanordningar
för fisket.

JoU 1982/83:30

Tillståndsplikt

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet att söka tillstånd till olika
typer av vattenföretag behandlas huvudsakligen i specialmotiveringen (prop.
s. 424 ff., 4 kap. lagförslaget). Avsnittet inleds med en kort redogörelse för
nuvarande regler på området.

I VL särbehandlas de olika företagstyperna när det gäller skyldigheten att
söka tillstånd. Reglerna för byggande i vatten (2 kap. 20 § 1 mom.) innebär
följande. I älvar, strömmar, åar eller större bäckar får dammbyggnader inte
uppföras utan tillstånd. I sådana vattendrag krävs tillstånd även för annat
byggande som kan märkbart inverka på vattenståndet eller vattnets lopp, om
det inte är uppenbart att varken allmän eller enskild rätt skadas. För
byggande i andra vattenområden krävs tillstånd om det föreligger sannolika
skäl att allmän eller enskild rätt skadas.

För grundvattentäkt krävs enligt 2 kap. 47 § 1 mom. alltid tillstånd i fråga
om större uttag än 300 m3 per dygn men även i fråga om mindre täkter, om det
föreligger sannolika skäl att allmän eller enskild rätt skadas.

För andra företagstyper gäller liknande bestämmelser (3 kap. lloch 27 §§,
5 kap. 7 §, 6 kap. 20 § samt 7 kap. 45 och 49 §§ VL). I fråga om dikning
föreligger dock tillståndsplikt endast om överenskommelse inte kan träffas
om delaktigheten eller om intrång på någon annans mark (7 kap. 36 §).

Utredningen har konstaterat att osäkerhet f. n. råder på flera områden
rörande tillståndspliktens omfattning. Bl. a. anförs att gränsen mellan större
och mindre vattendrag är svårdragen och beroende av den allmänna
uppfattningen, som kan växla mellan olika delar av landet.

Den nuvarande regeln beträffande företag i annat vattenområde än större
vattendrag innebär dessutom, enligt utredningen, att stor osäkerhet råder
rörande tillståndspliktens omfattning, eftersom ert sannolikhetsbedömning
skall göras av företagets inverkan på motstående intressen. Den enskilde ges
därigenom ett alltför stort utrymme att själv avgöra huruvida prövning skall
ske eller inte. Detta utrymme bör, framhåller utredningen, inskränkas så att
endast mera bagatellartade företag som uppenbart inte skadar motstående
intressen undantas från tillståndsplikten.

Föredraganden erinrar om att det genom tillståndsprövning bl. a. skapas
möjligheter att kontrollera att ett ifrågasatt vattenföretag stämmer överens
med gällande markanvändningsplaner och allmänna planeringssynpunkter.
Vidare kommer en utredning till stånd om vattenföretagets inverkan på
vattenförhållandena samt motstående allmänna och enskilda intressen. I
samband med tillståndsprövningen klarläggs också företagarens rättigheter
och skyldigheter, exempelvis att utge ersättning för skada. Samtidigt ger ett
tillstånd företagaren viss trygghet i fråga om företagets bestånd.

Man kan emellertid inte bortse från att en tillståndsprövning medför
arbete och kostnader för företagaren och tillståndsmyndigheterna samt
andra berörda myndigheter och enskilda. Det kan alltså enligt föredraganden
inte komma i fråga att föreskriva en tillståndsplikt för alla vattenföretag

JoU 1982/83:30

oavsett graden av inverkan på vattenförhållandena.

Som huvudregel föreslås sålunda att skyldighet att söka tillstånd för
vattenföretag skall föreligga om det inte är uppenbart att varken allmänna
eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena.
Ett åsidosättande av tillståndsplikten kan medföra bl. a. straffansvar
och ingripande genom vitesföreläggande eller handräckning. Hithörande
regler får också betydelse när det gäller fördelningen av bevisbördan,
t. ex. när det gäller skadeståndsansvaret för olaga utförande av ett
vattenföretag (prop. s. 429).

Beträffande vissa företagstyper föreslås särskilda regler gälla. 1 fråga om
vattentäkter som är avsedda endast för en viss fastighets husbehovsförbrukning
görs undantag från kravet på tillståndsplikt. Detta gäller såväl yt- som
grundvattentäkt. (Det kan anmärkas att enligt 2 kap. 47 § 1 mom. tredje
stycket VL undantas från tillståndsplikt grundvattentäkt som är avsedd
endast för viss fastighets husbehovsförbrukning. Någon särskild bestämmelse
rörande ytvattentäkt för samma ändamål finns däremot inte).

Med husbehovsförbrukning avses användning av vatten för hushållsändamål,
bad, tvätt och rengöring i hyreshus, villor och lantgårdar, vidare för
vattning av kreatur, mjölkbehandling eller annat vanligt lantbruksändamål,
för bevattning av trädgård, som huvudsakligen är avsedd för eget behov, och
för mindre hantverk (se SOU 1937:35 s. 67). Dit räknas däremot inte vattnets
användning för en industri, handelsträdgård eller tvättinrättning och inte
heller för jordbruksbevattning.

Jordbruksbevattning omfattas således av den ovan angivna huvudregeln,
enligt vilken endast företag som uppenbarligen inte skadar motstående
intressen undantas från tillståndsplikt.

Vad beträffar detaljdränering genom täckdikning föreslås att kravet på
tillståndsplikt mildras på det sättet att tillstånd till sådana företag krävs om
det föreligger sannolika skäl att företaget skadar allmänna eller enskilda
intressen. Ett från vissa remissorgan framfört förslag att täckdikning helt
undantas från prövning har föredraganden inte ansett sig kunna biträda,
bl. a. med hänvisning till behovet av skydd för våtmarker och till
naturvårdsintressen över huvud taget (prop. s. 428).

Det bör tilläggas att markavvattning, oberoende av företagets inverkan på
motstående intressen, enligt förslaget kräver tillstånd om det för företaget
behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1 eller 2 § lagförslaget eller om två
eller flera skall delta i företaget och någon överenskommelse inte har träffats
om delaktigheten.

I överensstämmelse med gällande rätt görs undantag från tillståndsplikten
för vissa rensningar m. m. Brådskande ändringar och reparationsarbeten
skall vidare få utföras utan att förhandstillstånd inhämtas.

Den vattenrättsliga prövningen ersätter inte prövningen enligt annan
lagstiftning, om inte detta uttryckligen anges i lagen i fråga. Denna typ av
hänvisning förekommer bl. a. i 16, 18 och 20 §§ naturvårdslagen. I dessa fall
ersätter den vattenrättsliga prövningen länsstyrelsens prövning enligt natur -

JoU 1982/83:30

vårdslagen. Den vattenrättsliga prövningen skall emellertid ske med
hänsynstagande till naturvårdens och friluftslivets intressen (3 kap. 2 §
lagförslaget, prop. s. 412 f.).

I överensstämmelse med gällande VL föreslås en möjlighet till frivillig
prövning av vattenföretag, som ej är av den beskaffenheten att tillståndsplikt
föreligger.

Utskottet ansluter sig till de skäl som i propositionen anförts för en allmän
skärpning av tillståndsplikten. Genom de föreslagna bestämmelserna
undanröjs i stor utsträckning den osäkerhet som f. n. råder rörande
tillståndspliktens omfattning. Samtidigt skapas bättre möjligheter att inom
ramen för prövningssystemet kontrollera att vattenföretagen överensstämmer
med gällande markanvändningsplaner och med samhällsplaneringen
över huvud taget. Genom en förprövning enligt lagförslaget undersöks
företagets inverkan på motstående allmänna och enskilda intressen. Vidare
klarläggs olika civilrättsliga frågor såsom t. ex. företagarens rätt att göra
intrång på annans mark och skyldigheten att utge ersättning för skador. Som i
propositionen anförts kan man å andra sidan inte bortse från att tillståndsprövningen
medför arbete och kostnader för företagaren och tillståndsmyndigheterna
samt andra berörda myndigheter och enskilda. Enligt utskottets
mening innebär regeringens förslag en rimlig avvägning mellan å ena sidan
behovet att kontrollera vattenföretagen och deras verkningar och å andra
sidan intresset att tillståndsmyndigheterna inte i onödan belastas med mera
bagatellartade ärenden.

I två motioner, 1981/82:2502 (c) och 1982/83:12 (m), kritiseras de
föreslagna bestämmelserna om tillståndsprövning med utgångspunkt främst i
vad dessa innebär för jordbrukets möjligheter att utnyttja vattentillgångar
för bevattning. Genom kravet att det skall vara uppenbart att ett
vattenföretag ej påverkar motstående intressen för att förprövning skall
kunna underlåtas går man enligt motionerna längre än vad som är sakligt
motiverat. Regeln innebär, framhålls det, en avsevärd begränsning i
fastighetsägarens rådighet över vattnet. Vattenuttag för enstaka fastigheters
behov av jordbruksbevattning kan ofta ske utan skada för motstående
intressen. Enligt motionärerna bör tillstånd krävas endast då sannolika skäl
föreligger att sådan intressepåverkan kan uppkomma. Om däremot negativa
effekter skulle uppstå genom att ett stort antal fastighetsägare t. ex. leder
bort vatten från samma vattendrag bör det ankomma på en tillsynsmyndighet
att avgöra om vattenuttagen skall tillståndsprövas eller e j. För samordning av
olika jordbrukares intressen bör lantbruksnämnderna kunna utnyttjas,
framhåller motionärerna.

Som framgår av vad utskottet nyss anfört är den föreslagna skärpningen av
tillståndsplikten ägnad att medföra fördelar både från allmän och enskild
synpunkt. När det gäller vattenuttag för jordbruksbevattning delar utskottet
föredragandens bedömning att dessa är av en helt annan omfattning än
husbehovstäkterna (jfr. prop. s. 427). För sådana vattenuttag behövs en

JoU 1982/83:30

kontroll av det allmänna. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag i
berörda delar och avstyrker motion 1981/82:2502 yrkande 1 a resp. motion
1982/83:12 yrkande 1. Det kan tilläggas att möjligheten att utföra vattentäkt
för bevattning i andra hänseenden än det nu aktuella främjas genom
propositionens förslag om rådighetsregler (2 kap. 4 §) och om bildande av
bevattningssamfälligheter (6 kap.). Förslaget om bevattningssamfälligheter
behandlas närmare av utskottet i det följande på s. 66 f.

Som redan antytts ovan krävs ej tillstånd för att utföra rensningar för att
bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett
vattendrag som har förändrat sitt lopp (4 kap. 3 §). I specialmotiveringen (s.
433) återges ett remissyttrande av Svea hovrätt av innebörd att det vid
markavvattningsföretagen med nutida brukningsmetoder av ekonomiska
skäl inte förekommer någon kontinuerlig rensning i nära anslutning till
uppgrundningen. I stället är intervallen mellan rensningarna regelmässigt
omkring sex år. Föredraganden anser att tillståndsplikt inte bör föreligga
även om så lång tid har förflutit. Tillstånd bör däremot, enligt föredraganden,
krävas om rensningarna utförs efter så lång tid att ett nytt naturtillstånd
kan anses vara etablerat.

Lantbruksstyrelsen har i en skrivelse till utskottet anfört synpunkter på
frågan om tillståndsplikt vid rensningsarbeten av det slag som åsyftas i
propositionens ovan återgivna uttalanden. Enligt lantbruksstyrelsen är det
angeläget att det klart och entydigt framgår av den nya lagen om
bestämmelsen även omfattar markavvattningsföretag som fastställts vid
syneförrättning enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lagstiftning.
Någon begränsning i tiden av rensningsåtgärder i enlighet med vad Svea
hovrätt säger i sitt remissyttrande bör inte krävas. Underhållsrensning måste
kunna ske utan tillstånd även vid längre tidsintervall, under förutsättning att
det ursprungliga företagets tillåtlighet prövats enligt vattenlagen eller
motsvarande äldre lagstiftning. Enligt lantbruksstyrelsens erfarenhet kan
rensning av öppna avlopp ske med mellanrum av flera decennier, utan att
något nytt naturtillstånd kan anses vara etablerat. Lantbruksstyrelsen
föreslår ett förtydligande härom i lagtext eller förarbeten genom ett
uttalande av utskottet.

Utskottet delar lantbruksstyrelsens uppfattning att rensningsåtgärder kan
göras med längre tidsintervall än sex år utan att något nytt naturtillstånd
nödvändigtvis måste anses etablerat. Enligt utskottets mening bör det i 4 kap.
3 § första stycket stadgade undantaget från tillståndsplikt kunna avse även
sådana rensningsarbeten som avses i lantbruksstyrelsens framställning.
Något särskilt förtydligande härom i lagtexten torde inte vara nödvändigt.

Vad beträffar utformningen av 4 kap. 2 § förordar utskottet en redaktionell
jämkning i syfte att göra innebörden av denna bestämmelse klarare. I
första stycket andra meningen behandlas tillståndsplikt för detaljdränering
genom täckdikning, vilket är en form av markavvattning. I andra stycket
behandlas tillståndsplikt för markavvattning i de fall då särskild tvångsrätt

JoU 1982/83:30

behövs för företaget eller då delaktighetsfrågorna ej är lösta på frivillig väg. I
dessa fall gäller tillståndsplikten oberoende av företagets inverkan på
motstående intressen.

Genom tillägg av ordet ”även” i andra stycket framgår klarare att denna
tillståndsregel gäller för samtliga typer av markavvattning, inkl. detaljdränering
genom täckdikning, och oavsett graden av påverkan på motstående
intressen.

Allmänna förutsättningar för vattenföretag

Inledning

Den nu gällande VL:s system för tillåtlighetsprövningen innebär i stora
drag att det först görs en avvägning av nyttan av företaget, mätt i pengar, mot
de i pengar likaledes mätbara skadorna av de genom företaget ändrade
vattenförhållandena. Nyttan skall stå i ett visst, i lagen angivet, förhållande
till skadebeloppen för att företaget skall få komma till stånd. Detta har bl. a.
inneburit att man vid tillåtlighetsbedömningen ofta varit tvungen att utföra
beräkningar med ett stort mått av - åtminstone skenbar - matematisk
exakthet. Vidare skall enligt VL en uppskattning ske av företagets menliga
inverkan på allmänna intressen. Dessa är i huvudsak konkretiserade i lagen
och innebörden av regleringen i denna del kan i princip sägas vara att mera
betydande skador för något av dessa allmänna intressen gör företaget
otillåtligt.

Ett väsentligt syfte med den föreslagna reformeringen av vattenlagstiftningen
är att möjliggöra en samlad bedömning av vattenföretags lämplighet
så att vattenföretagen inpassas i samhällsplaneringen i stort. Mot den
nuvarande ordningen har anmärkts att tillåtlighetsreglerna är alltför strikt
uppbyggda och ägnade att hindra en helhetsbedömning av vattenföretagen.
För att medge en sådan helhetsbedömning har tillåtlighetsreglerna i förslaget
till vattenlag givits en mera generell avfattning än i gällande vattenlag. Denna
avfattning, som medfört att reglerna är mer flexibla men också - som lagrådet
påpekat - saknar konkretion, sammanhänger även med att reglerna i princip
skall gälla alla slag av vattenföretag.

Föredraganden understryker (s. 388) att mer allmänt avfattade tillåtlighetsbestämmelser
bör kunna ge bättre utrymme för att ta hänsyn till de olika
företagens särdrag och möjliggöra en mera samlad bedömning av ett
vattenföretag. Bättre hänsyn till ändrade förhållanden och till samhällsutvecklingen
kan också tas genom sådana regler. Prövningen av vattenföretagen
kommer liksom hittills att ske vid vattendomstol eller, såvitt avser
markavvattningsföretag, vid förrättning. Det finns en sedan länge utbildad
praxis i vattenrättsskipningen beträffande vilka intressen av allmän art som
bör beaktas vid tillåtlighetsprövningen. Denna praxis kan ge god ledning
också vid tillämpningen av den nya lagen.

JoU 1982/83:30

Vattenföretags lokalisering och förhållande till allmänna planeringssynpunkter 3

kap. lagförslaget inleds med en bestämmelse om att ett vattenföretag inte
får komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat
sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.

1 den allmänna motiveringen framhålls att det är viktigt att man med lagens
hjälp så långt möjligt söker förhindra olämpliga eller felaktiga lokaliseringar
av vattenföretag. Det gäller naturligtvis i första hand de större vattenföretagen.
En ofta påtalad brist i gällande vattenlagstiftning har just varit att
lagen inte har ansetts ge utrymme för en fri bedömning av lokaliseringsfrågan.
Som utredningen framhåller medger sålunda lagen inte att vattendomstolen
tar ställning till ett företags lokalisering i andra fall än sådana då
ansökningen har lämnat utrymme för bedömning av alternativa förläggningar.
Domstolen har alltså inte ansetts kunna självmant ta upp frågan och t. ex.
förklara företaget otillåtligt av den anledningen att dess ändamål kan vinnas
på ett bättre sätt genom utnyttjande av ett annat vattenområde än som avses
med ansökningen. Här föreligger en klar skillnad mellan VL och ML. Vid
prövning enligt sistnämnda lag har det förekommit att en ansökan har
avslagits därför att prövningsmyndigheten har funnit den valda lokaliseringen
olämplig. Det bör också nämnas att samhället genom tillkomsten av
136 a § byggnadslagen harfått möjligheter att pröva lokaliseringen av tyngre,
miljöstörande industri.

I den föreslagna bestämmelsen (3 kap. 1 §) åsyftas de mera långsiktiga
bedömningar som skall göras när tillåtligheten av ett vattenföretag skall
prövas. Samma regel skall göra det möjligt för prövningsmyndigheten att
självmant ta upp lokaliseringsfrågan. Prövningsmyndigheten skall sålunda
kunna förklara ett företag otillåtligt med hänvisning till att den valda
lokaliseringen är olämplig från allmänna planeringssynpunkter. En grund för
avslag bör därvid kunna vara att myndigheten funnit att ändamålet med
vattenföretaget kan vinnas på ett från allmän synpunkt bättre sätt genom
utnyttjande av ett annat vattenområde än som avses med ansökan.

Av lagrådets yttrande och specialmotiveringen framgår att man med
uttrycket allmänna planeringssynpunkter i första hand avser sådana långsiktiga
bedömningar som görs i den fysiska planeringen, främst statsmakternas
beslut inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Bl. a. innefattas häri
statsmakternas ställningstaganden till kraftutbyggnader i vissa större älvar
m. m. (jfr 11 kap. 1 § lagförslaget, vari stadgas att den vattenrättsliga
tillåtlighetsprövningen i sådana fall skall göras av regeringen). Med allmänna
planeringssynpunkter avses också en sådan långsiktig verksamhetsplanering
som inte omfattas av den fysiska planeringen. Därunder faller energipolitiska,
näringspolitiska, arbetsmarknadspolitiska, regionalpolitiska, trafikpolitiska
och försvarspolitiska bedömningar (jfr prop. 1971:106 s. 108). I norra
Sverige avses hänsyn också tas till rennäringens intressen.

JoU 1982/83:30

Som anförts i den allmänna motiveringen kan även översiktliga, kommunala
markanvändningsplaner såsom markdispositionsplaner, områdesplaner
och kommunöversikter, som saknar direkta rättsverkningar men som är väl
förankrade i kommunen, ingå i det material som ligger till grund för
prövningen enligt förevarande paragraf.

Civilutskottet har på jordbruksutskottets begäran avgett yttrande över
propositionen i frågor som berör civilutskottets ämnesområde (bil. 2).
Yttrandet inleds med en redovisning av pågående utrednings- och lagstiftningsarbete
m. m. rörande ämnen som har beröringspunkter med den nu
aktuella propositionen. I övrigt anförs synpunkter främst på prövningssystemet,
tillåtlighetsprövningen och regeringens prövningsrätt.

Under rubriken Vattenföretags tillåtlighet anför civilutskottet att en av de
frågor som - med hänsyn till skilda energipolitiska m. fl. utgångspunkter
samt bevarandesynpunkter - särskilt aktualiserats inom utskottet är huruvida
lagförslaget ger tillräckliga garantier för att tillstånd inte ges till utbyggnad
av vattendrag som undantagits från utbyggnad enligt av riksdagen godtagna
riktlinjer inom den fysiska riksplaneringen. Den föreslagna lydelsen av 3
kap. 1 § nya vattenlagen ger enligt civilutskottets mening sådana garantier. I
sammanhanget påpekas att dessa garantier är lagstiftningsmässigt starkare
än enligt gällande VL, vilken till skillnad mot den nya lagen formellt öppnar
en dispensmöjlighet även vid hinder enligt allmänna planeringssynpunkter.
Dispenser i detta hänseende har dock hittills inte getts. Civilutskottet har
tidigare (CU 1982/83:6) noterat att det inte från något håll torde ha hävdats
att regeringen ens skulle överväga att göra en bedömning i strid med
riktlinjerna.

När det gäller riktlinjerna för utbyggnad av vattenkraft torde det enligt
civilutskottet knappast uppstå några principiella tillämpningssvårigheter.
Eventuella oklarheter när det gäller riktlinjernas närmare omfattning får
lösas genom förslag till riksdagen om precisering av riktlinjerna som
sådana.

Lagförslaget innebär emellertid att även övriga riktlinjer inom den fysiska
riksplaneringen faller in under begreppet allmänna planeringssynpunkter
som skall kunna vara hinder mot tillstånd till ett vattenföretag. Dessa
riktlinjer, bland dem främst de s. k. verksamhetsanknutna, har vid sin
tillkomst avsetts bli preciserade i kommunal fysisk planering efter ett samråd
där närmast länsstyrelserna haft att bevaka att riksintressena hävdats. Dessa
riktlinjer kan inte direkt läggas till grund för ett avgörande i tillåtlighetsfrågan
utan kräver ytterligare planeringsmässiga bedömningar, vilka kommer
att falla på tillståndsmyndigheten. Hänvisningen i lagförslagets specialmotivering
(s. 411) till vissa typer av översiktsplaner utan direkta rättsverkningar
får här särskild aktualitet när det gäller grunderna för tillståndsmyndighetens
planeringsöverväganden.

Uttrycket allmänna planeringssynpunkter syftar emellertid inte endast på
de bedömningar inom ramen för den fysiska planeringen som fått uttryck i

JoU 1982/83:30

riktlinjer inom den fysiska riksplaneringen. Syftet tycks ha varit att hit föra
även andra långsiktiga bedömningar av planeringskaraktär som sålunda
läggs på prövningsmyndigheten. Till grund för även dessa bedömningar avses
ligga bl. a. översiktliga kommunala markanvändningsplaner som är väl
förankrade inom kommunen även om de saknar direkta rättsverkningar.
Även om lagförslaget inte - med hänvisning till det pågående PBL-arbetet -tar upp utredningsförslaget om fullständig bundenhet av fastställda planer
kommer emellertid även dessa att spela en väsentlig roll som underlag för
tillståndsmyndighetens bedömningar. Även dessa planer kan vara uttryck för
t. ex. riktlinjer inom den fysiska riksplaneringen eller en långsiktig verksamhetsplanering.

Civilutskottet sätter i fråga om hänvisningen till ”sådan långsiktig
verksamhetsplanering som inte omfattas av den fysiska planeringen” har
tillräcklig stringens för att ge ett tillämpbart underlag för bedömningarna.
Det bör möjligen betonas att ett syfte med denna hänvisning är att markera
vikten av att statsmakternas riktlinjebeslut beaktas som utgångspunkter för
tillståndsmyndighetens planeringsöverväganden.

Utformningen av 3 kap. 1 § i lagförslaget täcker enligt civilutskottet
planeringsöverväganden av de flesta typer och däri ingående skydd för
allmänna intressen. Det skulle därmed kunna sättas i fråga om bestämmelserna
i 3 kap. 3 § första stycket får någon större självständig betydelse i andra
fall än då särskilda planeringsöverväganden saknas eller är inaktuella. Syftet
har också (s. 415) begränsats till att bl. a. göra det möjligt att i större
utsträckning än f. n. beakta de sammanlagda olägenheterna av ett vattenföretag.
Detta skulle emellertid vara möjligt även inom ramen för planeringsöverväganden
enligt den flexibla 3 kap. 1 §. Det förhållandet att gränsen
mellan dessa lagrum blir flytande bör, framhåller civilutskottet, inte kunna
utnyttjas till att indirekt öka dispensmöjligheterna enligt 3 kap. 3 § andra
stycket.

Jordbruksutskottet ansluter sig till civilutskottets synpunkter på tillåtlighetsprövningen
enligt 3 kap. 1 § lagförslaget. Som civilutskottet antytt kan
den flexibla utformningen av 3 kap. 1 § möjligen leda till att dispensmöjligheterna
enligt 3 § andra stycket indirekt ökar. Det bör därför, i enlighet med
vad civilutskottet anfört, understrykas att varken regeringen eller övriga
prövningsorgan har befogenhet att medge företag som strider mot allmänna
planeringssynpunkter (jfr prop. s. 491). Dispensregeln i 3 § andra stycket tar
således endast sikte på de fall då ett vattenföretag inte ansetts otillåtligt redan
på grund av att det strider mot allmänna planeringssynpunkter (1 §) eller
fastställd plan (2 §).

Vattenföretags förhållande till planer och markanvändningsbestämmelser

Enligt 3 kap. 2 § lagförslaget får inte byggnads- och andra anläggningsarbeten
som utgör vattenföretag eller som utförs för ett vattenföretag strida

JoU 1982/83:30

mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Mindre avvikelse
från sådan plan får dock ske, om avvikelsen är förenlig med planens syfte.
Den vattenrättsliga tillståndsmyndighetens bedömning av en anläggnings
planenlighet och en medgiven planavvikelse skall i princip vara bindande vid
en senare prövning av frågan om planenlighet i samband med en byggnadslovsprövning
rörande anläggningen. Frågan om det är lämpligt med en
särskild föreskrift härom i byggnadslagstiftningen bör enligt föredraganden
lämpligen behandlas i samband med det pågående arbetet med en ny planoch
bygglag.

Lagförslaget innehåller inte någon motsvarighet till den möjlighet som
finns enligt bl. a. fastighetsbildningslagen och anläggningslagen att medge
undantag från planhinder då det inte är fråga om mindre avvikelser från plan.
I förekommande fall får tillstånd meddelas under förutsättning att planändring
sker. Detta överensstämmer med gällande praxis i fråga om villkorade
tillstånd (se prop. 1971:106 s. 112).

Andra stycket i förevarande paragraf innebär att hänsyn skall tas även till
andra bestämmelser för mark- och vattenområdens bebyggande vid utförande
av vattenföretag. Exempel på bestämmelser och föreskrifter som avses
med stadgandet är regionplan, utomplansbestämmelser och föreskrifter
enligt naturvårdslagen. Även byggnadsförbud som meddelas i avvaktan på
planläggning innefattas härunder.

Vad särskilt angår förhållandet till föreskrifter. enligt naturvårdslagen
anförs i propositionen några vägledande exempel.

Att utföra ett vattenföretag inom en nationalpark torde så gott som alltid
strida mot syftet med parkens tillkomst. Samtycke till intrånget måste i så fall
inhämtas av riksdagen (jfr JoU 1979/80:39).

Vid prövningen enligt den nya vattenlagen av vattenföretag som skall
utföras inom naturreservat skall tillses att vattenföretaget utförs så att syftet
med naturreservatsföreskrifterna inte motverkas. Om vattenföretaget motverkar
syftet med reservatföreskrifterna krävs det att undantag meddelas
eller att beslutet om reservat helt eller delvis upphävs vid en prövning enligt
12 § naturvårdslagen. I denna situation kan, som tidigare redovisats,
tillståndet enligt den nya vattenlagen meddelas under förutsättning att
hindret undanröjs.

I fråga om arbetsföretag m. m. som avses i 16, 18 eller 20 §§ naturvårdslagen
gäller f. n. att länsstyrelsens tillstånd till företaget inte behöver
inhämtas i den mån tillstånd har lämnats enligt VL. Nämnda paragrafer
omfattar bl. a. dels byggnadsföretag m. m. inom strandskyddsområde, dels
täktverksamhet och vissa andra arbetsföretag i vattenområde. I dessa fall
ersätter den vattenrättsliga prövningen, som skall innefatta hänsynstagande
till naturvårdens och friluftslivets intressen, länsstyrelseprövningen enligt
naturvårdslagen. Samma ordning avses bli gällande enligt den nya vattenlagen.
Förevarande stadgande har därvid utformats så att bestämmelserna i 16,
18 och 20 §§ naturvårdslagen tagits undan från de markanvändningsbestäm -

JoU 1982/83:30

melser som uttryckligen kan utgöra hinder mot ett vattenföretag. Naturvårdens
och friluftslivets intressen skall därvid enligt propositionen beaktas
inom ramen för de övriga tillåtlighetsreglerna i den nya lagen, vilket i första
hand torde ske med stöd av regeln i 3 kap. 3 § om hänsynstagande till
allmänna intressen (jfr nästföljande avsnitt).

I fråga om vattenföretag som strider mot föreskrifter om naturvårdsområde
enligt 19 § naturvårdslagen gäller däremot inte något undantag för
företag som har prövats enligt VL. Någon ändring föreslås inte i anledning av
den nya vattenlagen. Om företaget skall komma till stånd, fordras
upphävande helt eller delvis av sådana föreskrifter.

I motion 1982/83:13 (s) berörs samspelet mellan naturvårdslagens hänsynsregler
och den nya vattenlagens tillåtlighetsregler. Motionären hyser
farhågor för att syftet med bl. a. strandskyddsbestämmelsema motverkas
genom de föreslagna reglerna i 3 kap. Vidare hänvisas till bestämmelsen i 2
kap. 6 § om rätten att vid annans vattenområde ha mindre brygga, båthus
eller liknande byggnad. Genom den nya lagen upphävs enligt motionen det
starka naturskydd och strandskydd som naturvårdslagen ger och bedömningen
av styrkan i miljö- och naturvårdskrav överlåts i stor utsträckning till
domstol. Motionen utmynnar i ett yrkande att den nya vattenlagen bör
underordnas naturvårdslagen.

Utskottet vill, vad först beträffar byggnad eller anordning som avses i 2
kap. 6 § lagförslaget, fästa uppmärksamheten på att denna bestämmelse
endast tar sikte på rättsförhållandet mellan strandägare m. fl. och ett
vattenområdes ägare. Paragrafen är med andra ord en rådighetsregel men ej
en tillåtlighetsregel. Som framgår av propositionen (s. 407) är strandägaren
inte befriad från skyldighet att söka tillstånd enligt nya vattenlagen, om sådan
skyldighet följer av 4 kap. Om anläggningen (båthuset, bryggan osv.) utgör
vattenföretag enligt definitionerna i 1 kap. 3 § föreligger således tillståndsplikt
under de förutsättningar som anges i 4 kap. Syftet med vissa regler i
naturvårdslagen, däribland strandskyddsbestämmelserna, får i sådana fall
tillgodoses inom ramen för den vattenrättsliga prövningen. Är anläggningen
ej tillståndspliktig enligt nya vattenlagen kan i stället tillståndsplikt eller
samrådsplikt föreligga enligt naturvårdslagen. Det bör dock uppmärksammas
att strandskyddsbestämmelserna i 16 § naturvårdslagen ej omfattar
anläggning eller åtgärd som behövs för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller
renskötseln om anläggningen ej tillgodoser bostadsändamål.

Som utskottet närmare redovisat ovan har tillåtlighetsreglerna i 3 kap.
lagförslaget konstruerats så att den vattenrättsliga prövningen i vissa fall
ersätter länsstyrelsens prövning enligt naturvårdslagen. Motsvarande ordning
gäller f. ö. i nuvarande VL. Den vattenrättsliga prövningen skall i dessa
fall självfallet göras med beaktande av bl. a. naturvårdens och friluftslivets
intressen. Den närmare prövningen sker med stöd av den allmänna regeln i 3
kap. 3 § om skydd för allmänna intressen, som redovisas i det följande.
Motionens förslag att naturvårdslagen i samtliga fall överordnas nya
3 Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

vattenlagen anser sig utskottet inte kunna tillstyrka. Utskottet utgår från att
syftet med motion 1982/83:13 till stor del kan tillgodoses inom ramen för en
samlad bedömning av vattenföretagens lämplighet från olika synpunkter.

Generellt skydd för allmänna intressen

Som utskottet tidigare anfört är ett av huvudsyftena med förslaget att
ersätta den nu gällande VL:s detaljerade tillåtlighetsregler med mera allmänt
hållna regler, som skall möjliggöra en samlad bedömning av ett vattenföretags
lämplighet från bl. a. allmänna planerings- och samhällsekonomiska
synpunkter. I överensstämmelse härmed föreslås en generellt avfattad
bestämmelse om skydd för allmänna intressen (3 kap. 3 §). Syftet med denna
bestämmelse är bl. a. att göra det möjligt att vid tillåtlighetsprövningen i
större utsträckning än f. n. beakta de sammanlagda olägenheterna av ett
vattenföretag.

Ett vattenföretag kan, som föredraganden anför, ha inverkan på allmänna
intressen som inte har beaktats i några planer eller markanvändningsbestämmelser
och som inte heller omfattas av de mera långsiktiga, allmänna
planeringssynpunkterna. Det kan röra inverkan på fiskeintresset, speciella
naturvårds- och kulturminnesvårdssynpunkter, rennäringens intressen, närboendes
trevnad osv. Frågor om inverkan på sådana allmänna intressen
aktualiseras vanligen först i och med ställningstagandet till ett konkret
vattenföretag. Det kan också tänkas att nya allmänna intressen har
tillkommit eller att förhållandena eljest har ändrats efter fastställande av en
plan eller markanvändningsbestämmelser (jfr NJA 1977 s. 768). Den
översiktliga bedömning av ett vattenföretags lämplighet från allmänna
planläggningssynpunkter som görs vid planprövningen innebär inte heller
någon garanti för att inte speciella allmänna intressen förnärmas. I många fall
kommer det inte heller att finnas några planer eller andra markanvändningsbestämmelser
för det område som vattenföretaget berör. Kravet på
planöverensstämmelse föreslås därför kompletterat med en lagregel som
innebär ett direkt skydd för allmänna intressen. I likhet med vad som nu är
fallet krävs att ingreppet skall medföra mera betydande olägenheter för att
företaget skall anses otillåtligt. En bestämmelse i frågan bör alltså innehålla
förbud endast mot sådana vattenföretag som medför olägenheter av större
betydelse för allmänna intressen.

Genom en generellt avfattad skyddsbestämmelse blir det möjligt att i
större utsträckning än hittills beakta de sammanlagda olägenheterna av ett
vattenföretag och inte bara se till olägenheterna för varje allmänt intresse,
betraktat för sig. Tillstånd skall alltså kunna vägras, om vid en samlad
bedömning av företagets inverkan från allmän synpunkt olägenheterna
tillsammantagna bedöms vara av större betydelse.

Skyddet för de allmänna intressena blir emellertid inte ovillkorligt. Enligt
förslaget skall ett företag, även om det medför olägenhet av större betydelse
för ett allmänt intresse, få tillåtas om det prövas vara av synnerlig betydelse

JoU 1982/83:30

från allmän synpunkt. Härigenom möjliggörs vattenföretag som å ena sidan
hotar allmänna intressen men som å andra sidan har stor positiv betydelse för
t. ex. landet, orten eller näringslivet eller eljest från allmän synpunkt.
Dispensregeln kommer i de allra flesta fallen att få betydelse för större
vattenföretag som liksom hittills skall tillåtlighetsprövas av regeringen,
antingen obligatoriskt eller efter förbehåll. Tillämpning i andra fall av regeln
torde bli sällan förekommande. De känsliga avvägningar som därvid kan
komma i fråga bör, som anförs i propositionen, endast ankomma på
regeringen. Det blir således domstolens, och i förekommande fall förrättningsmannens,
uppgift att fastslå om förutsättningar för tillämpning av
dispensregeln föreligger och, om så är fallet, hänskjuta tillåtlighetsfrågan till
regeringen.

Samhällsekonomisk tillåtlighetsbedömning

Syftet med den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 4 § är att vattenföretagen
skall kunna underkastas en samhällsekonomisk tillåtlighetsbedömning i
friare former än vad nuvarande VL medger. Bestämmelsen har utformats så
att ett vattenföretag får komma till stånd endast om företaget från allmän och
enskild synpunkt medför fördelar, som överväger kostnaderna samt skadorna
och olägenheterna av det. Denna avfattning av tillåtlighetsstadgandet
medger bl. a. att företag som vid en strikt ekonomisk bedömning t. o. m. kan
visa sig förlustbringande men som har stor allmän betydelse, t. ex. fiske- eller
miljövårdande åtgärder, kan tillåtas.

Den samhällsekonomiska tillåtlighetsbedömningen föreslås bli tillämplig
även om företaget endast skadar eller tar i anspråk egendom som tillhör
företagaren själv. Detta innebär en ändring i förhållande till VL och
utredningsförslaget.

Av propositionen framgår vidare att bedömningen inte alltid skall
begränsas till företagens inverkan på vattenförhållandena utan att man också
bör kunna beakta andra verkningar av företaget i den mån de inte har
beaktats i ett planärende eller prövats enligt annan lagstiftning, främst
miljöskyddslagen. Vad som åsyftas är bl. a. att man ibland vid tillåtlighetsprövningen
måste beakta också den verksamhet som skall utövas vid
företaget, när verksamheten i sig inte utgör ett vattenföretag. Har t. ex.
frågan om båttrafiken vid en hamn eller brygga som är föremål för prövning
inte beaktats i en bindande plan och har den inte heller prövats eller kommer
att prövas enligt miljöskyddslagen, bör verksamheten vägas in vid den
vattenrättsliga prövningen. Som föredraganden anfört bör det nu sagda gälla
inte bara vid den samhällsekonomiska bedömningen enligt 4 § utan också vid
bedömningen av de allmänna intressena enligt 3 §.

JoU 1982/83:30

Sättet för utförande av ett vattenföretag m. m.

13 kap. 7 § lagförslaget ges anvisningar hur ett vattenföretag skall utföras
med avseende på omfattning och sätt. Dessa regler kan läggas till grund för
jämkningar av ett i och för sig tillåtligt företag. Stadgandet är således inte att
betrakta som en egentlig tillåtlighetsregel. Frågan om ett vattenföretags
omfattning och utförande skall i första hand prövas på grundval av reglerna i
3 kap. 1^1 §§. Med stöd av dessa regler skall jämkning kunna ske så att
företaget över huvud taget blir tillåtligt. Om det sedan finns utrymme för
olika lösningar eller ytterligare jämkningar av det sålunda tillåtliga företaget,
blir förevarande stadgande tillämpligt.

Syftet med stadgandet är att skydda motstående intressen av både allmän
och enskild natur. Hänsyn skall tas inte bara till ekonomiska utan också till
ideella värden. Bl. a. kan hänsyn tas till estetiska synpunkter (se NJA 1950 s.
89). Enligt paragrafens första stycke skall vidare hänsyn tas till framtida
vattenföretag m. m. som kan antas beröra samma vattentillgång.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om skyldighet att vidta
skadeförebyggande åtgärder. Denna skyldighet ingår som ett led i företagets
lämpliga utförande med hänsyn till motstående intressen. Förevarande
bestämmelse avser främst åtgärder för att motverka eller avhjälpa skador på
allmänna intressen eller för en större krets av enskilda sakägare.

Inom vattenrättsskipningen har utbildats en fast praxis i fråga om
skadeförebyggande åtgärder. Denna praxis har redan lagfästs när det gäller
skadeförebyggande åtgärder som ett alternativ till ersättning till enskilda
sakägare (se 9 kap. 1 § tredje stycket VL samt prop. 1974:83 s. 152 och 294)
och i den nya vattenlagen finns en motsvarande bestämmelse i 9 kap. 1 §
tredje stycket. Till sistnämnda bestämmelse hänvisas i andra styckets andra
mening.

Åtgärder till skydd för fisket

Bland reglerna om allmänna förutsättningar för vattenföretag föreslås en
motsvarighet till 2 kap. 8 § VL om skyldighet för den som utför ett
vattenföretag att utan ersättning vidta åtgärder till skydd för fisket. Förslaget
sträcker sig dock längre än gällande VL så till vida att nuvarande praxis att
tillämpa stadgandet på även annan fisk än den egentliga vandringsfisken
föreslås lagfäst. Dessutom skall åtgärderna kunna föreskrivas i samband med
alla slags vattenföretag (3 kap. 11 §).

I stadgandet erinras om möjligheten att föreskriva en skyldighet för
företagaren att betala en fiskeavgift i stället för att vidta åtgärder till skydd för
fisket (se vidare härom s. 70 f.).

I fråga om de åtgärder som kan föreskrivas med stöd av förevarande
paragraf avses inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Exempel på
sådana åtgärder är anläggande av fisktrappa eller ålyngelledare och
upptransport av yngel eller lekfisk. Vidare kan företagaren förpliktas att

JoU 1982/83:30

ställa i ordning nya lekplatser eller att anlägga och driva en fiskodlingsanstalt.
Paragrafen har med ändring av utredningsförslaget utformats så att
förpliktelserna inte behöver begränsas till det vattenområde som berörs av
vattenföretaget. De kan alltså även avse bivattendrag, vilket stämmer
överens med användningsområdet för den fiskeavgift som kan ersätta
åtgärderna (se 10 kap. 5 §).

Utskottet, som ansluter sig till regeringens förslag i detta hänseende, vill i
sammanhanget hänvisa till en bestämmelse i 2 § fiskeriförordningen
(1982:126) som anger förordningens "biologiska” tillämpningsområde. Vad
som sägs i förordningen om fisk gäller enligt nämnda stadgande även
hummer, kräfta, havskräfta, räka, krabba, bläckfisk, ostron, pärlmussla,
blåmussla och nejonöga. Det är enligt utskottets mening naturligt att de
bestämmelser i nya vattenlagen som reglerar hänsynstagandet till fiskets
intressen tillämpas beträffande samtliga arter som omfattas av fiskeriförordningen.

Övrigt

Tredje kapitlet innehåller i övrigt bl. a. bestämmelser om tillåtlighetsprövningens
omfattning i fråga om vattenföretag som prövas enligt annan
lagstiftning (6 §), om jämkning av konkurrerande ansökningar (ansökningar
som rör samma vattentillgång, 8 §) samt om möjligheter för utomstående att
påverka ett planerat vattenföretags omfattning och utförande (10 §). Den
närmare innebörden av dessa stadganden utvecklas framför allt i specialmotiveringen,
s. 417 f.

Lagförslaget innehåller inte någon motsvarighet till regeln i 2 kap. 48 § VL
om det kommunala vattenförsörjningsintressets privilegierade ställning vid
konkurrens mellan flera grundvattentäkter. Enligt föredraganden bör den
nya lagen varken gynna eller missgynna vissa intressen. Även om det
kommunala vattenförsörjningsintresset måste tillmätas avgörande betydelse
i de flesta konkurrenssituationer, kan ett uttryckligt stadgande med denna
innebörd antas verka hämmande på annan nyttig användning av vattnet,
t. ex. för jordbruksändamål eller industriell vattenförsörjning. Enligt
propositionen bör därför denna fördelningsfråga lösas inom ramen för den
allmänna konkurrensregeln i 3 kap. 8 §.

Prövningssystemet

Allmänt

Frågor om tillstånd att utföra kraftverk och andra större vattenbyggnadsföretag
prövas i dag av vattendomstol med skyldighet för domstolen att
genom underställning låta regeringen pröva företagets tillåtlighet med
beaktande av bl. a. allmänna planeringssynpunkter. Det är därefter vattendomstolen
som meddelar tillstånd och avgör ersättningsfrågorna. Vatten -

JoU 1982/83:30

domstolens avgörande kan överklagas till Svea hovrätt i dess egenskap av en
för hela landet gemensam vattenöverdomstol och därifrån till högsta
domstolen. Mindre vattenbyggnadsföretag prövas av vattendomstolen som
första instans. Domstolen är i dessa fall skyldig att underställa regeringen
tillståndsfrågan endast då viktiga samhällsintressen sätts i fara. Överklagande
kan ske till vattenöverdomstolen och högsta domstolen.

Frågor om tillstånd till torrläggningsföretag, eller med en av vattenlagsutredningen
föreslagen term markavvattningsföretag, avgörs vid syneförrätting.
Härvid prövas också ersättningsfrågorna. Mycket omfattande företag
skall underställas regeringens prövning för bedömning från allmänna
planeringssynpunkter. Synemännens utlåtande angående huvudsakligen
mer ingripande företag skall underställas vattendomstolens prövning. Talan
mot synemännens utlåtande kan föras hos vattendomstolen och överklagande
sker därifrån till vattenöverdomstolen och högsta domstolen.

Vattendomstolarna var tidigare självständiga administrativa enheter
under Svea hovrätt i dess egenskap av vattenöverdomstol. Sedan den 1
januari 1972 ingår de i tingsråttsorganisationen. Luleå, Umeå, Östersunds,
Stockholms, Växjö och Vänersborgs tingsrätter är vattendomstolar. Gränserna
för de till varje domstol hörande områdena följer vattendelare mellan
olika vattensystem. En vattendomstol består av en ordförande (vattenrättsdomare),
en teknisk ledamot och två nämndemän. Ytterligare en teknisk
ledamot får ingå i domstolen efter vattenrättsdomarens bestämmande.

Vattenlagsutredningen har, i huvudsaklig överensstämmelse med sina
direktiv, föreslagit ett helt nytt prövningssystem för alla vattenföretag utom
markawattningsföretagen. För prövning av sistnämnda kategori av vattenföretag
föreslås att förrättningsformen behålls med fullföljd domstolsvägen.
En modernisering av förrättningsbestämmelserna föreslås dock.

Utredningens förslag innebär beträffande övriga vattenföretag att frågor
om tillstånd till och väsentliga villkor för företagen skall avgöras i
administrativ ordning, beträffande de större företagen av regeringen,
beträffande de medelstora företagen av den nuvarande koncessionsnämnden
för miljöskydd samt i fråga om de mindre företagen av länsstyrelserna.
Övriga villkorsfrågor samt skaderegleringen skall handhas av fastighetsdomstolen
vid de sex tingsrätter som nu är vattendomstol.

Förslaget till ett nytt prövningssystem har fått ett mycket blandat
mottagande vid remissbehandlingen. Omkring hälften av remissinstanserna,
däribland sjöfartsverket, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket, planverket,
samtliga hörda länsstyrelser utom en, miljöskyddsutredningen och Kommunförbundet,
tillstyrker utredningsförslaget eller lämnat det utan erinran.
Övriga som har yttrat sig i frågan, däribland samtliga domstolar, förordar
andra system. De flesta av de kritiska remissinstanserna förordar ett
bibehållande i stort av den nuvarande sammanhållna prövningen vid
vattendomstol. I de negativa remissyttrandena framhålls särskilt att organisationsreformen
inte kan väntas tillgodose önskemålen om ett effektivt,

JoU 1982/83:30

snabbt och smidigt samt från rättssäkerhetssynpunkt betryggande förfarande.
Man framhåller också att tillståndsfrågan, frågan om villkor samt
frågorna om skadeförebyggande åtgärder och om ersättning har sådant
samband med varandra att bedömningen inte bör delas upp på olika
myndigheter. Både de positiva och de negativa remissinstanserna understryker
att ett genomförande av förslaget förutsätter en personell upprustning
hos länsstyrelserna. De kritiska remissinstanser som inte ansluter sig till
vattendomstolsmodellen förordar i huvudsak en sammanhållen prövning
enligt både vattenlagen och ML hos regionala koncessionsnämnder eller
miljörätter.

Föredraganden har för sin del kommit till den slutsatsen att man bör
behålla det nuvarande vattenrättsliga prövningssystemet och att vattendomstolarna
således bör vara prövningsorgan när det gäller såväl tillstånds- som
ersättningsfrågor. Skälen för detta ställningstagande redovisas utförligt på s.
70-77 i propositionen. I detta sammanhang erinras bl. a. om att samhället
redan har eller kommer att få flera instrument för planeringen av våra
vattentillgångar. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1972
fick vidare regeringen större möjligheter än tidigare att vid prövningen av de
större vattenföretagen göra en allsidig bedömning med hänsyn till allmänna
planeringssynpunkter (4 kap. 17-20 §§ VL). Behovet av hänsynstagande till
sådana synpunkter är givetvis mest uttalat beträffande de större vattenföretagen,
och lagförslaget innebär att regeringens prövningsrätt bibehålls
beträffande dessa företag. I fråga om de medelstora och små företagen anför
föredraganden att vattendomstolarnas bristande möjlighet att f. n. ta hänsyn
till allmänna planeringssynpunkter är en fråga av mera rättslig än faktisk
natur. Genom att VL:s stela tillåtlighetsregler nu föreslås ersatta med mer
allmänt hållna regler (se närmare härom ovan) möjliggörs emellertid en
friare och mer mångsidig prövning av företaget. Enligt propositionen finns
det i och för sig inget som hindrar att sådana bedömningar görs av
domstol.

Enligt propositionen kan det vidare befaras att effektivitets- och snabbhetskraven
blir sämre tillgodosedda genom ett delat system. Det bör bl. a.
beaktas att villkorsfrågorna i vattenmål vanligen hänger intimt samman med
ersättningsfrågorna. Det måste många gånger bli svårt för en fristående
tillståndsmyndighet att rätt avgränsa vilka villkor som kan fastställas utan
risk för efterföljande komplikationer vid fastighetsdomstolens prövning.
Man kan heller inte komma ifrån att länsgränserna är mindre lämpliga som
skiljelinjer jämfört med nuvarande system där gränserna för vattendomstolarnas
domsområden följer gränserna för avrinningsområden. Till de anförda
synpunkterna måste enligt föredraganden också läggas kostnadsaspekterna.
Utredningens förslag gör det nämligen ofrånkomligt att det allmännas
kostnader ökar med hänsyn bl. a. till kraven på personalförstärkningar hos
de myndigheter som enligt utredningen skulle handha tillståndsprövning
m. m.

JoU 1982/83:30

Med stöd av de här i korthet återgivna skälen stannar föredraganden
således för att föreslå ett i princip oförändrat prövningssystem. Systemet med
överprövning vid vattenöverdomstolen, som liksom hittills knyts till Svea
hovrätt, föreslås bibehållet. En viss översyn av reglerna rörande handläggning
av vattenmål görs i propositionen och kommenteras närmare i
specialmotiveringen (s. 513 ff.). Markavvattningsföretagen avses även i
fortsättningen prövas vid förrättning. Förfarandet anpassas till reglerna i
fastighetsbildningslagen (prop. s. 494 ff.). Bestämmelser om handläggningen
har intagits i 12 kap. lagförslaget, såvitt avser prövningen av markavvattningsföretag.
I 13 kap. finns regler om prövningen av vattenmål.

Utskottet kan instämma i föredragandens bedömning att det finns många
skäl för att bibehålla det nuvarande judiciella prövningssystemet. Det finns
emellertid också starka skäl som talar för en övergång till ett administrativt
prövningssystem i enlighet med utredningens förslag. Genom ett sådant
prövningssystem skulle t. ex. de olägenheter som är förenade med att vissa
vattenföretag omfattas av miljö- och naturvårdslagstiftningen resp. planlagstiftningen
bli mindre framträdande. Utskottet delar härvidlag den i
civilutskottets yttrande framförda uppfattningen att regeringsförslaget från
samhällsplaneringens allmänna utgångspunkter kan framkalla vissa betänkligheter
beträffande den avsedda samlade bedömningen av vattenföretagens
lämplighet och deras inpassande i samhällsplaneringen i stort. Utskottet
skulle därför föredra ett administrativt prövningssystem för vattenföretagen.
Utskottet anser sig dock inte ha underlag för att nu föreslå ett så långtgående
och tidsödande ingrepp i lagförslaget som en ändring av prövningssystemet
skulle innebära. Frågan om ett administrativt prövningssystem bör därför
göras till föremål för ytterligare överväganden av regeringen. Med hänsyn till
att regeringens förslag inte innebär några förändringar av det nuvarande
prövningssystemet och då förslaget innehåller åtskilliga angelägna reformer
bör lagstiftningen genomföras utan hinder av att prövningssystemet övervägs
ytterligare.

Regeringens prövningsrätt

Nuvarande bestämmelser om regeringens prövningsrätt (4 kap. 17-20 §§
VL) tillkom genom en lagändring den 1 januari 1972. Bestämmelsen tar sikte
på vissa större vattenföretag. Med stöd av 4 kap. 17 § VL har i vattenrättskungörelsen
(1971:789, ändrad senast 1981:983) angetts vilka företag som
alltid skall prövas av regeringen. Regeringen kan vidare enligt samma
stadgande i VL förbehålla sig prövningen av andra företag som är av
betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet.

Bestämmelser om större vattenföretag m. m. införs nu i 11 kap. lagförslaget.
Kapitlet är indelat i två avdelningar, varav den första behandlar
regeringens prövningsrätt och den andra behandlar frågan om förberedelse
av större vattenföretag.

Vad beträffar de större vattenföretagen anges i själva lagtexten vilka

JoU 1982/83:30

företag som alltid skall prövas av regeringen. Uppräkningen av ifrågavarande
företag motsvarar - med smärre sakliga ändringar - den uppräkning som
finns i 1 § vattenrättskungörelsen. Andra vattenföretag än de som särskilt
uppräknas kan komma under regeringens prövning enligt 11 kap. 3 §, dvs.
företag som är ”av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet”. I
sådana fall får regeringen förbehålla sig prövningen av företagets tillåtlighet.
Förbehållsrätten gäller alla typer av företag och bl. a. även dikning, vilket
utgör en nyhet i förhållande till VL.

Tillåtligheten av ett vattenföretag kan även komma under regeringens
prövning genom underställning enligt 12 kap. 29 § eller 13 kap. 42 §
lagförslaget. Det gäller företag som orsakar skada eller olägenhet av större
betydelse för allmänna intressen men som ändå kan få komma till stånd om
det befinns vara av synnerlig betydelse från allmän synpunkt (3 kap. 3 §).
Som utskottet tidigare anfört har dock regeringens dispensrätt enligt VL
inskränkts så till vida att företag som strider mot allmänna planeringssynpunkter
ej får medges (3 kap. 1 §).

Liksom hittills kommer särskilda regler om förberedelse av större
vattenföretag att gälla (11 kap. 7-11 §§).

Civilutskottet har i sitt yttrande ifrågasatt det nödvändiga i att i lagtexten
ange de älvar och älvsträckor som redan genom riksdagens beslut om
riktlinjer för den fysiska riksplaneringen undantagits från utbyggnad.
Genom den indispensabla tillåtlighetsregeln i 3 kap. 1 § (se ovan s. 30) om
hinder från allmänna planeringssynpunkter skulle enligt civilutskottets
mening angivna tillåtlighetsfråga vara uttömmande reglerad. Just i de
avsedda fallen där det finns ett klart hinder mot tillstånd blir en prövning, om
den över huvud taget aktualiseras, närmast av formell natur och kräver
därmed inga planeringsbedömningar på regeringsnivå. I avbidan på en
precisering av riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen anser civilutskottet
det dock rimligt att de ärenden som kan tänkas förekomma beträffande
undantagna älvar och älvsträckor prövas av regeringen och att 11 kap. 1 §
punkt 4 i lagförslaget bör kvarstå t. v. Jordbruksutskottet ansluter sig till
civilutskottets synpunkter i denna del.

Utskottet delar vidare civilutskottets uppfattning att redovisningen i den
nya vattenlagen av undantagna älvar och älvsträckor bör överensstämma
med aktuella riksdagsbeslut och kopplas direkt till de av riksdagen antagna
riktlinjerna. Härav följer att uppräkningen i 4 § bör kompletteras i fråga om
Västerdalälven som ej bör tas upp i sin helhet utan endast avse Västerdalälven
uppströms Hummelforsen resp. nedströms Skifsforsen (se CU
1977/78:9 och 1979/80:6).

I enlighet med civilutskottets yttrande bör vidare påpekas att regeringens
prövningsrätt genom förteckningen i 4 § utvidgats i förhållande till gällande
lydelse av 4 kap. 17 § VL, vilken begränsar prövningsrätten till företag som
är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Oavsett om
riktlinjerna omfattar förbud även mot mindre företag reser sig frågan om

JoU 1982/83:30

regeringen skall belastas med prövning av mycket små företag. Som
civilutskottet antytt torde denna fråga kunna bedömas inom ramen för
eventuell ytterligare utredning om prövningssystemet.

Civilutskottet har vidare ansett anledning föreligga att ytterligare belysa de
namnformer m. m. som använts i denna del av lagförslaget och har därför
inhämtat yttrande i ämnet från lantmäteriverket. Lantmäteriverket har i sin
tur inhämtat yttrande från ortnamnsarkivet i Uppsala (bil. 2 a-2 b). I
yttrandena föreslås att lagförslagets namnformer i vissa fall ändras.
Jordbruksutskottet har emellertid inte funnit tillräcklig anledning att nu
frångå de namnformer som får anses förankrade i gällande riksdagsbeslut om
berörda älvar och älvsträckor och som - såvitt känt - ej gett anledning till
osäkerhet angående beslutens sakliga innebörd. Frågan om eventuell
ändring av namnformerna torde lämpligen kunna behandlas i samband med
övervägandena om en precisering av riktlinjerna inom den fysiska riksplaneringen.

I motion 1981/82:2501, yrkande 1, hemställs att gränsen för regeringens
tillåtlighetsprövning av vattenkraftverk enligt 11 kap. 1 § punkt 1 lagförslaget
sänks från 20 till 10 megawatt. Motionären anför bl. a. att den föreslagna
gränsen om 20 megawatt är otillfredsställande och innebär att nära nog
huvuddelen av vattenföretagen kan undandras regeringens prövning, en
prövning som ofta utgör en förutsättnng för en allsidig bedömning av inte
minst fiske- och miljöskador av företaget.

Utskottet får erinra om att regeringen enligt 11 kap. 3 § ges möjlighet att
förbehålla sig prövningen av företag som är av betydande omfattning eller
ingripande beskaffenhet. Förutsättningar för tillämpning av denna bestämmelse
kan givetvis föreligga även i fråga om vattenkraftverk som är avsedda
för en installerad generatoreffekt understigande 20 000 kilowatt, vilket är
den föreslagna nedre gränsen för obligatorisk prövning av regeringen. Med
stöd av förbehållsrätt enligt 11 kap. 3 § kan således även sådana företag som
avses i motionen komma att tillåtlighetsprövas av regeringen. Motionen bör
med hänsyn härtill inte föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens
sida.

Omprövning av tillståndsbeslut m. m.

Tillståndsbesluts rättskraft och tidsbegränsning av tillstånd

De grundläggande reglerna om tillståndsbesluts rättskraft och om omprövning
av sådana beslut resp. av villkoren för tillståndsbeslut finns i 15 kap.
lagförslaget.

Kapitlet innehåller med särskilda huvudrubriker bestämmelser om verkan
av domar i ansökningsmål, verkan av beslut efter förrättning, ändrade
förhållanden i samfälligheter, oförutsedda skador och fastställande av
bestämmelser om vattentappning och vattentäkter.

Huvudprincipen i gällande YL är att ett lagakraftvunnet beslut om tillstånd

JoU 1982/83:30

till ett vattenföretag skall gälla för all framtid, om det inte förfaller på grund
av underlåtenhet att ta det i anspråk eller har tidsbegränsats på företagarens
egen begäran. Principen är dock försedd med flera modifikationer, såvitt
gäller tillståndets innehåll. Sålunda utgör reglerna om nyprövning av större
vattenkraftsanläggningar och vattenregleringar viktiga begränsningar. Vidare
finns möjligheter att utverka ändrade bestämmelser om innehållande och
tappning av vatten vid en dammbyggnad. Dessutom kan vattendomstolen
skjuta upp det slutliga avgörandet av vissa svårbedömbara frågor så att man
under en prövotid kan avvakta erfarenheterna av företaget.

Föredraganden anför i den allmänna motiveringen (s. 105 f.) att han delar
utredningens uppfattning att en företagare som har fått tillstånd till ett
vattenföretag måste för sin ekonomiska och tekniska planering kunna utgå
från att tillståndet normalt sett kommer att bestå i oförändrad form för längre
tid. Ett tillståndsbeslut bör alltså ge företagaren ett rimligt mått av trygghet
mot senare ingripanden. Om ett tillståndsbeslut eller väsentliga delar därav
kunde rivas upp utan vidare skulle företagarens ställning bli alltför
osäker.

Nuvarande huvudregel om tillstånds giltighet bibehålls således i den nya
vattenlagen. Ett lagakraftvunnet beslut om tillstånd till ett vattenföretag blir
därmed i princip gällande för all framtid. Ett under remissbehandlingen
framfört förslag om att tillstånd alltid skall göras tidsbegränsade har
föredraganden inte kunnat biträda. Detta innebär att tidsbegränsning av
tillstånd endast kan ske med sökandens medgivande.

Enligt utredningens förslag, som i denna del ej godtogs i regeringsförslaget,
borde möjlighet införas att tidsbegränsa vissa typer av vattenföretag,
nämligen vattentäkter och vattenöverledningar.

Ett av skälen för detta var, framhöll utredningen, behovet av en rationell
hushållning med och fördelning av vattnet. Enligt propositionen bör dock
hithörande konkurrens- och fördelningsfrågor kunna lösas inom ramen för
en särskild vattenplanering (jfr SOU 1980:39). I övrigt finns, i enlighet med
propositionens förslag, möjlighet till omfördelning av vatten inom ramen för
omprövningsinstitutet och, vad särskilt beträffar bevattningsföretagen, inom
ramen för en vattenrättslig samfällighetsbildning.

Alla väsentliga villkor för ett vattenföretag bör om möjligt fastställas i
samband med tillståndsbeslutet. Det kan dock inträffa fall då verkningarna
av företaget är av så obestämd och komplicerad natur att en något så när
säker ståndpunkt inte kan tas till frågan om vilka villkor som skall föreskrivas
förrän efter mer eller mindre långvariga observationer. Föredraganden anser
därför att det även i en ny vattenlag bör finnas en motsvarighet till
bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. VL, som ger möjlighet till att under en
prövotid skjuta upp svårbedömbara frågor om villkor. Uppskovsmöjligheten
föreslås liksom f. n. också omfatta svårbedömda ersättningsfrågor.

JoU 1982/83:30

Omprövning av nya tillstånd till förmån för allmänna intressen

Under denna rubrik behandlas frågan om omprövning av ett vattenrättsligt
tillstånd till förmån för allmänna intressen såvitt avser tillstånd som meddelas
efter den nya lagens ikraftträdande. Avsnittet inleds med en redogörelse för
vissa rättskraftsregler i gällande VL.

Som redan nämnts innehåller gällande VL regler som inskränker
rättskraften hos givna tillstånd till förmån för allmänna intressen. Kungsådre-
och nyprövningsinstituten ingår sålunda i ett regelsystem som gör det
möjligt att i framtiden ändra den ursprungliga intresseavvägningen, om nya
förhållanden påkallar det. De båda instituten har det gemensamma syftet att
de skall underlätta för nytillkommande allmänna intressen att göra sig
gällande. De är också på så sätt likartade att de båda innebär skyldighet för
ägare av vissa vattenbyggnader att i viss utsträckning utan rätt till ersättning
finna sig i att deras lagligen förvärvade rättigheter rubbas.

Kungsådreinstitutet (se 1 kap. 5-13 §§ VL) innebär skyldighet för ägaren
till ett vattenområde eller en vattenbyggnad i vissa större vattendrag att utan
ersättning låta intill en tredjedel av vattenmängden eller fallhöjden tas i
anspråk för vissa ändamål. Dessa ändamål är enligt 1 kap. 6 § VL allmän
farled, allmän flottled, fiske, torrläggning och bevattning av mark, men
enligt 12 § kan även andra allmänna intressen tillgodoses. I en särskild
kungörelse (1923:330) har förtecknats de vattendrag där kungsådra finns.
Kungörelsen skall enligt 1 kap. 5 § VL omfatta vattendrag i vilka det vid
lågvatten framrinner en vattenmängd av minst 5 m3 i sekunden.

Kungsådreinstitutets huvudsakliga syfte kan sägas vara att underlätta
förverkligandet av sådana anspråk på fritt framrinnande vatten som kan
komma att ställas från samhällets sida efter det att tillstånd lämnats att hålla
vattnet inne vid en vattenbyggnad. När det gäller större vattenkraftanläggningar
och regleringsföretag har institutet emellertid inte ansetts erbjuda
tillräckliga möjligheter att anpassa meddelade tillstånd till samhällsutvecklingens
krav. Sådana företag har därför underkastats särskilda bestämmelser
om nyprövning (se 4 kap. 5-8 och 16 §§ VL). Företagaren kan också i detta
fall utan ersättning få finna sig i nya villkor som medför viss ekonomisk
förlust. Nyprövningsinstitutet innebär att den i tillståndsbeslutet verkställda
avvägningen mellan byggnadsintresset och motstående allmänna intressen
kan omprövas första gången 55 år efter byggnadstidens utgång och därefter
vart 40:e år. De nya villkoren får inte tillämpas förrän efter ytterligare 5
år.

Gällande VL innehåller ocksåPbestämmelser om en lösningsrätt för staten
(se 4 kap. 9-12 §§ VL). Enligt dessa bestämmelser har staten rätt att med
vissa längre intervaller lösa bebyggda strömfall med tillhörande byggnader
och utmål, när det behövs för att tillgodose allmänt behov.

Någon motsvarighet till bestämmelserna om statens lösningsrätt införs inte
i den nya lagen, eftersom det allmännas behov av vattenkraft i erforderlig
mån kan tillgodoses genom den föreslagna bestämmelsen om ianspråktagan -

JoU 1982/83:30

de av strömfall enligt 2 kap. 8 § lagförslaget.

Föredraganden biträder utredningens förslag att i den nya lagen införa
bestämmelser om omprövning till förmån för allmänna intressen. Detta
innebär alltså att en företagare skall vara skyldig att i viss utsträckning
underkasta sig inskränkningar i ett givet tillstånd så att allmänna intressen i
fortsättningen kan tillgodoses på ett bättre sätt.

Utredningen har inte ansett det lämpligt att i själva lagen uttryckligen ange
vilka slags allmänna intressen som bör tillgodoses genom omprövningen.
Genom en uppräkning av de allmänna intressena skulle man enligt
utredningen binda utvecklingen för framtiden, eftersom man inte utan en
lagändring skulle kunna beakta andra intressen som vid omprövningstidpunkten
kan anses lika skyddsvärda som de särskilt angivna.

Med avseende på arten av de förpliktelser som skall kunna åläggas
företagaren i samband med en omprövning kommer i princip inga
begränsningar att föreligga. Vid omprövningen bör man alltså kunna ålägga
företagaren de förpliktelser som anses lämpligast för tillgodoseende av det
allmänna intresse som har påkallat omprövningen. Förpliktelserna kan bestå
i ett åläggande för företagaren att vidta skadeförebyggande åtgärder, såsom
spegeldammar och erosionsskydd, eller skadekompenserande åtgärder
genom t. ex. fiskutsättning eller fiskodling. De kan också innebära skyldighet
för honom att avstå vatten eller att underkasta sig förlust av fallhöjd,
ändrade tappningsbestämmelser eller begränsning av tidigare regleringstillstånd.
Kombinationer av sådana förpliktelser kan också tänkas. En annan
typ av förpliktelser kan gälla ändrade eller nya kontrollåtgärder.

När det gäller omfattningen av företagarens förpliktelser i samband med
omprövningen föreskrivs däremot visa begränsningar i lagen. Framför allt är
det ekonomiska skäl som talar för att man sätter ett tak för de nya
förpliktelser som skall kunna åläggas. Begränsningarna innebär att det vid en
omprövning inte skall få föreskrivas sådana nya eller ändrade villkor som
medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller att dess
förutsättningar rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller åsamka tillståndshavaren,
innehavare av rätt till andelskraft eller annan som har inrättat sig
efter företaget någon förlust eller kostnad som står i missförhållande till de
fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Dessutom skall hänsyn tas till
de förpliktelser och inskränkningar som tidigare har ålagts tillståndshavaren
till förmån för allmänna intressen över huvud taget och alltså inte endast till
förmån för det intresse som skall tillgodosesvid omprövningen. Hänsyn bör
emellertid endast tas till vad företagaren har fått underkasta sig till följd av
tidigare omprövningar och alltså inte till vad han har fått avstå enligt den
ursprungliga tillståndsdomen i förhållande till ansökningen (se 15 kap.
10 §).

Av stor betydelse blir frågan vid vilken tidpunkt omprövning av
meddelade tillstånd tidigast skall kunna ske. Enligt föredraganden bör
tidsfristerna för omprövning vara kortare än de nuvarande nyprövningspe -

JoU 1982/83:30

rioderna. De föreslagna lagreglerna innebär att tidsfristen första gången
bestäms av vattendomstolen i tillståndsdomen med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. Med hänsyn till den avskrivningstid som anses
motiverad för företaget har det ansetts lämpligt att i lagen ange minimi- resp.
maximitider för omprövningen. Av rättssäkerhetsskäl föreslås även de
minsta företagen ges en tryggad ställning, och omprövning för dem bör
kunna ske efter 10 år. Beträffande de större företagen bör, bl. a. med hänsyn
till det finansieringssystem som tillämpas för större vattenkraftverk - med
20-åriga obligationslån och ytterligare belåningstid om 10 år-, tiden kunna
vara längre. Omprövningen skall dock alltid kunna ske efter 30 år.
Omprövningstiden kan således bestämmas till minst 10 och högst 30 år.
Liksom enligt 24 § ML skall tiden räknas från det beslutet om tillstånd att ta
företaget i drift vinner laga kraft.

När en omprövning har skett och nya eller strängare bestämmelser har
meddelats kan någon ny omprövning inte påkallas förrän en viss tid har
förflutit från omprövningsbeslutet. Detta har med andra ord samma verkan i
rättskraftshänseende som själva tillståndsbeslutet. Den nya omprövningsperioden
bestäms inom samma minimi- och maximitider som gäller beträffande
den första perioden.

Lagförslaget innehåller också en regel som skall möjliggöra tidigare
omprövning om det under löpande tillståndsperiod inträffar händelser som
inte har förutsetts i tillståndsbeslutet och som väsentligt ändrar förutsättningarna
för detta. Efter mönster av 24 § första stycket ML föreslås att nya
eller strängare villkor för tillgodoseende av allmänna intressen skall kunna
föreskrivas under löpande tillståndsperiod, om väsentliga ändringar har skett
i vattenförhållandena. För sådan omprövning gäller således ingen tidsbegränsning.
En anledning till omprövning kan vara tillkomsten av nya vatteneller
avloppsföretag, som förändrar vattensituationen, samtidigt som en
lämplig anpassning av de nya företagen av någon anledning inte har kunnat
ske vid tillståndsprövningen av dessa företag. Utanför regelns tillämpning
måste däremot falla t. ex. förändringar i samhällets uppfattning om vilka
intressen som bör skyddas eller nya tekniska landvinningar. En anledning till
omprövning på förevarande grund kan, som föredraganden anför, vara att
tillståndet beträffande ett eller flera vattenföretag utefter ett vattendrag har
omprövats efter den tidsbestämda omprövningsperiodens utgång och att det
härigenom uppkommer väsentligt förändrade förutsättningar för andra
företag i samma vattendrag. På sikt kan man vinna den fördelen att
tillstånden beträffande samtliga kraftverk i en älv eller en älvsträcka kan
omprövas i anslutning till varandra.

Ersättning från det allmänna vid omprövning av nya tillstånd

Enligt propositionen bör som grundprincip gälla att tillståndshavaren har
rätt till ersättning för inskränkning eller förlust som uppstår med anledning
av omprövningen. När omprövning sker till förmån för vissa allmänna

JoU 1982/83:30

intressen av kvalificerad natur tillämpas dock inte principen om ersättning
fullt ut. Skälet härtill är b!, a. att det allmänna, utan en viss ersättningsfrihet,
skulle ha svårt att hävda sina intressen. Som framgår av den tidigare
redovisningen har den enskildes rätt att råda över vattnet redan enligt vår
äldre rätt varit begränsad och till sitt innehåll bestämd av de allmänna
ändamål som vattendragen har ansetts böra tillgodose. Kungsådre- och
nyprövningsinstituten möjliggör sålunda att allmänna intressen kan hävdas
utan alltför stora kostnader för det allmänna.

Det invecklade regelsystem som kungsådrebestämmelserna nu bildar
föreslås ersatt med enklare regler om begränsning i tillståndshavarens rätt till
ersättning för intrång i vattenrätten, när en omprövning sker i syfte att
tillgodose allmänna intressen av kvalificerad natur. Till de kvalificerade
intressena hänförs allmän farled, allmän hamn, allmän flottled, fiske och
hälsovård samt den allmänna miljövården (se 9 kap. 14 §).

I fråga om skyldigheten att utan ersättning avstå vatten i kungsådrevattendragen
gäller den historiskt betingade huvudprincipen att skyldigheten
omfattar endast viss del av den framrinnande vattenmängden. Även den
nuvarande skyldigheten att utan ersättning vidkännas en produktionsförlust
vid nyprövning är partiell. En motsvarande ordning föreslås gälla enligt den
nya lagen, när det är fråga om skyldighet för tillståndshavaren att avstå vatten
eiler fallhöjd eller på annat sätt underkasta sig en produktionsförlust.
Företagaren medges i enlighet härmed rätt till ersättning för det produktionsbortfall
som åsamkas honom genom nya villkor vid omprövningen till
den del värdet av detta bortfall överstiger en viss andel av produktionsvärdet
vid anläggningen, resp. värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym
som omfattas av tillståndet. Den andel som inte kompenseras föreslås
ligga inom gränserna 1/5-1/20 av produktionsvärdet resp. vattenmängden,
fallhöjden eller magasinsvolymen och skall närmare bestämmas av tillståndsmyndigheten
i samband med tillståndsbeslutet. Tillståndsmyndigheten skall
vid sin prövning i angivna hänseende ta hänsyn till bl. a. företagets inverkan
på vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet
som företaget väntas medföra från allmän och även enskild synpunkt, graden
av nytta för tillståndshavaren och innehavare av rätt till andelskraft samt
längden av tidsfristen för omprövning.

Enligt propositionen bör produktionshämmande inskränkningar också
kunna föreskrivas före den ordinarie omprövningstidens utgång vid väsentligt
ändrade förhållanden. I sådana fall skall den andel som inte kompenseras
reduceras med hänsyn till den tid som återstår fram till den ordinarie
omprövningstidpunkten.

Företagaren kan också åsamkas kostnader av annat slag än de nu nämnda
på grund av en omprövning till förmån för allmänna intressen, t. ex.
ålägganden att utföra skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder.
Exempel på sådana åtgärder är utförande av spegeldammar, erosionsskydd
och fisktrappor samt utsättning av fisk. I sådana fall anses företagaren

JoU 1982/83:30

böra själv bekosta åtgärderna, eftersom kostnaderna bedöms bli förhållandevis
måttliga.

Omprövning av äldre tillstånd till förmån för allmänna intressen

De hittills redovisade övervägandena i fråga om omprövning för att
tillgodose allmänna intressen avser vattenföretag, vartill tillstånd meddelas
efter den nya lagens ikraftträdande. De förordade bestämmelserna reglerar
alltså villkoren för företagaren vid nya ansökningar om tillstånd. Företagaren,
hans kreditgivare och andra intressenter vet då på grund av föreskrifterna
i samband med tillståndet vilka villkor som kommer att gälla för
omprövning, periodens längd och hur stor del av de tillkommande
kostnaderna etc. som inte kompenseras. De har sålunda att göra sina
ekonomiska och tekniska bedömningar rörande företagets utförande med
kännedom om dessa förutsättningar.

Annorlunda förhåller det sig med sådana vattenföretag, vartill tillstånd har
meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Ett införande av vidgade
omprövningsmöjligheter beträffande sådana företag - alltså utöver de
möjligheter som enligt gällande VL föreligger på grund av bl. a. kungsådreoch
nyprövningsbestämmelserna - strider mot grundsatsen att en företagare i
förväg skall kunna bedöma de rättsliga konsekvenserna av sitt handlande.

Föredraganden anför att det är ett rättssäkerhetsintresse att en lagstiitning
som möjliggör omprövning av ett vattenrättsligt tillstånd inte utan starka skäl
görs tillämplig på äldre tillstånd. Han anser emellertid att sådana starka skäl
föreligger i detta lagstiftningsärende. Som utredningen har visat är behovet
av omprövning i själva verket särskilt stort i fråga om äldre vattenföretag,
som kan ha fått tillstånd utan att sådan hänsyn har tagits till motstående
allmänna intressen som skulle ha skett vid en senare bedömning.

På grund av det anförda förordas att omprövningsmöjligheterna också
skall omfatta tillstånd som har meddelats med stöd av äldre lag. Särskild
hänsyn mot tillståndshavarna och kreditgivarna är dock påkallad beträffande
sådana äldre tillstånd.

Omprövningsmöjligheten föreslås därför inträda först efter 10 år från den
nya lagens ikraftträdande. I fråga om kraftverk eller regleringar krävs
dessutom att 30 år har förflutit från det företaget fullbordats. Omprövning
skall dock alltid få ske om väsentliga ändringar i vattenförhållandena sker
efter den nya lagens ikraftträdande. Vissa särregler föreslås beträffande
sådana vattenföretag som i dag är underkastade nyprövningsskyldighet.
Hithörande bestämmelser har intagits i 19-22 §§ i övergångsbestämmelserna.

I fråga om ersättning till företagare vid omprövning av äldre tillstånd
föreslås olika regler gälla beroende på om det företag som omprövas är eller
inte är underkastat de inskränkningar i ersättningsrätten som gällande VL
uppställer genom kungsådre- och nyprövningsbestämmelserna.

JoU 1982/83:30

Förslaget innebär i denna del att innehavare av företag, vartill tillstånd har
erhållits enligt VL eller äldre vattenrättslig lagstiftning och som inte är
underkastade vare sig kungsådre- eller nyprövningsbestämmelserna, alltid
skall vara berättigade till full ersättning för en förlust eller kostnad till följd av
en omprövning, oavsett om avståendet sker för att tillgodose kvalificerade
allmänna intressen eller inte.

När det däremot gäller företag som i dag är underkastade kungsådreoch/eller
nyprövningsbestämmelserna bör enligt propositionen en viss
ersättningsfrihet för det allmänna föreligga vid omprövning till förmån för de
kvalificerade allmänna intressen som tidigare angetts. I syfte bl. a. att
undvika alltför komplicerade övergångsbestämmelser föreslås att denna
ersättningsfrihet schabloniseras till en tjugondel av produktionsvärdet för
vattenkraftföretag och i övriga fall till en tjugondel av värdet av fallhöjden,
vattenmängden eller magasinsvolymen.

I motion 1981/82:2501 yrkande 2 (s) yrkas att även äldre vattenföretag,
som ej omfattas av kungsådre- eller nyprövningsbestämmelserna, inbegrips i
skyldigheten att utan ersättning från det allmänna avstå vatten med en
tjugondel av produktionsvärdet, fallhöjden osv. vid omprövning till förmån
för allmänna intressen. Ersättningsfrihet för det allmänna torde enligt
motionären ofta utgöra en förutsättning för de restaureringar av havsöringsåar
m. m. som är ytterst angelägna. Ett sådant restaureringsarbete nödvändiggör
i många fall byggande av fiskvägar och annat som kan innebära viss
vattenavledning. Motionären påpekar att den föreslagna gränsen om en
tjugondel av produktionsvärdet m. m. är avsevärt lägre än vad de företag
som omfattas av nuvarande kungsådre- och nyprövningsregler kan få avstå
genom tillämpning av dessa regler. Anledningen till att utredningen satte
gränsen så lågt torde också ha varit att man förutsatte att samtliga äldre
företag skulle drabbas av samma inskränkning och att en utjämning mellan
olika kraftföretag skulle ske kostnadsmässigt.

Konstitutionsutskottet har avgett yttrande över motionen i angiven del,
med utgångspunkt i bestämmelsen i regeringsformen (RF) 2 kap. 18 § om
rätt till ersättning för den enskilde vid vissa ingrepp av expropriativ natur.
Konstitutionsutskottet anför att RF 2 kap. 18 § endast är tillämplig när
egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande.
Den drabbade skall då vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt
grunder som bestäms i lag. Enligt konstitutionsutskottets mening utgör
nämnda bestämmelse inte något hinder mot sådana begränsningar i
ersättningsrätten som avses i 12 § övergångsbestämmelserna. Propositionens
förslag i detta hänseende vad gäller vattenföretag som är underkastade
gällande kungsådre- eller nyprövningsbestämmelser liksom det remitterade
förslaget i motion 1981/82:2501 är således inte oförenliga med RF.

Till yttrandet är fogade två avvikande meningar (m resp. c och fp) samt ett
särskilt yttrande (vpk).

4 Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

Jordbruksutskottet ansluter sig till i propositionen gjorda uttalanden
angående behovet av omprövningsbestämmelser som kan tillämpas även
beträffande tillstånd som meddelats med stöd av äldre lag. Många av de
företag som berörs av de föreslagna övergångsreglerna har tillkommit under
en tid då nödvändigheten av att ta hänsyn till bl. a. naturvårds- och
miljöskyddsintressen inte var lika uppenbar som i dagens samhälle.
Utskottet delar således uppfattningen att omprövningsreglerna i princip bör
bli tillämpliga också på äldre företag. Förslaget om särskilda övergångsregler
för angivna fall tillstyrks, med den jämkning som föranleds av att
ikraftträdandet av nya vattenlagen framflyttas ett år enligt utskottets
förslag.

I propositionen framhålls (s. 120), med hänvisning till vissa remissyttranden,
att det finns ett stort antal företag - i varje fall över 300 - som inte är
underkastade VL:s regler om nyprövning eller kungsådra. Enligt föredraganden
kräver rättssäkerhetsskäl att frågan om skyldighet att avstå vatten
etc. utan ersättning görs avhängig av om det företag som omprövas är
underkastat de inskränkningar i ersättningsrätten som gällande VL uppställer
genom kungsådre- och nyprövningsbestämmelserna. Propositionen
innehåller i denna del en parentetisk hänvisning till 2 kap. 18 § regeringsformen,
dock utan att det uttryckligen anges huruvida detta stadgande
ansetts tillämpligt.

Utskottet får för sin del anföra följande. Som konstitutionsutskottet anfört
omfattar RF 2 kap. 18 § fall då någons egendom tas i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande. Regeln är sålunda tillämplig
endast vid ingrepp av expropriativ natur - dvs. tvångsavhändelser - i
äganderätt och liknande rättigheter. För dessa fall uppställer RF krav på en
viss ersättningsstandard, innebärande att den som drabbas av ingreppet skall
vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag.
Det skall alltid vara fråga om en verklig ersättning och inte blott om en
symbolisk kompensation. Den grundlagsfästa ersättningsrätten omfattar
däremot inte ingripanden i form av s. k. användningsreglering, som endast
begränsar ägarens möjligheter att utnyttja egendomen. Exempel på sådana
inskränkningar finns bl. a. i plan- och byggnadslagstiftningen. De inskränkningar
som kan bli aktuella vid omprövning enligt 11 § övergångsbestämmelserna
får enligt utskottets mening närmast anses jämförbara med sådan
användningsreglering som nyss nämnts. I likhet med konstitutionsutskottet
anser utskottet således inte att vare sig propositionens förslag om begränsningar
i ersättningsrätten eller det något mera långtgående förslaget i motion
1981/82:2501 är oförenliga med RF.

De skäl som anförts för att omprövningsreglerna skall tillämpas på äldre
företag talar också för att det allmänna åtnjuter en viss ersättningsfrihet vid
omprövning till förmån för vissa kvalificerade allmänintressen, oavsett om
det berörda företaget varit underkastat bestämmelserna om kungsådra och
nyprövning eller ej. Enligt utskottets mening kan det inte anses oskäligt om

JoU 1982/83:30

ett företag kan åläggas att självt bära en tjugondel av produktionsförlusten
m. m. vid omprövning till förmån för sådana intressen. Utskottet tillstyrker
således motion 1981/82:2501 yrkande 2. Härav följer att 12 § övergångsbestämmelserna
om viss ersättningsfrihet för det allmänna vid omprövning till
förmån för där angivna intressen skall omfatta även de äldre företag på vilka
VL:s regler om kungsådra och nyprövning inte är tillämpliga. Syftet med
motionen uppnås genom att i nämnda paragraf orden ”samt bestämmelserna
i vattenlagen (1918:523) om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga på
företaget” utgår ur lagtexten.

Utskottet har däremot inte funnit anledning att föreslå motsvarande
ändring i 14 § övergångsbestämmelserna, som behandlar förluster för ett
äldre vattenföretag till förmån för ett nytillkommande företag enligt den nya
vattenlagen.

Vissa andra omprövningsfrågor m. m.

I 15 kap. 3 § lagförslaget finns de grundläggande bestämmelserna om
omprövning av villkor till förmån för allmänna intressen. Som närmare
framgår av den föregående redogörelsen gäller vissa tidsbegränsningar för
sådan omprövning beträffande både äldre och nyare företag, utom när fråga
uppkommit om anpassning av villkoren till väsentliga ändringar i vattenförhållandena.

Omprövning av villkor m. m. kan emellertid i ett flertal fall ske även utan
samband med sådan tidsbunden omprövning eller väsentliga ändringar som
avses i 15 kap. 3 §. Även i dessa fall begagnas i propositionen termen
”omprövning” bl. a. när det gäller rätten till ersättning enligt 9 kap. och
övergångsbestämmelserna.

Sådan icke tidsbegränsad omprövning som nu åsyftas kan t. ex. ske i fråga
om villkor som meddelats eller anordningar som vidtagits till skydd för fisket
(15 kap. 4 §). På ansökan av tillståndshavaren kan vattendomstolen vidare
ändra eller upphäva andra bestämmelser i en tillståndsdom än som avser
storleken av ersättningsbelopp (15 kap. 8 §).

I 15 kap. 9 § föreslås en motsvarighet till VL:s s. k. vattenhushållningsbestämmelser,
som ger vattendomstolen möjlighet att föreskriva ändrade
eller nya regler om innehållande och tappning av vatten. Detta kan göras dels
på ansökan av annan än tillståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften
i sitt strömfall bättre, dels på ansökan av företrädare för ett allmännyttigt
vattenföretag. Som exempel på det sistnämnda nämns att en kommun eller
ett vattenförbund får tillstånd att utföra ett vattenföretag, t. ex. en
sjörestaurering, till förmån för den allmänna miljövården.

Enligt propositionen är det viktigt att man underlättar genomförandet av
vattenföretag som är angelägna från allmän synpunkt. Ett sådant vattenföretag,
som alltså utförs i det allmännas regi, kan i många fall utgöra ett
alternativ till sådana omprövningar som behandlats tidigare. Gällande VL:s

JoU 1982/83:30

bestämmelser om kungsådra gör det möjligt för det allmänna att utan risk för
omfattande ersättningskrav utföra sådana företag. Motsvarande bestämmelser
om ersättningsfrihet för det allmänna föreslås därför införda i den nya
lagen (9 kap. 12 och 14 §§).

De kvalificerade allmänna intressen som enligt propositionen bör få
tillgodoses utan att ersättning utgår är desamma som vid omprövning,
nämligen det allmänna fiskeintresset, allmänna farleder, hamnar och
flottleder, den allmänna miljövården och hälsovården. I förhållande till
omprövningsreglerna innebär dock förslaget vissa smärre avvikelser beträffande
ersättningsfriheten för det allmänna. Inskränkningar i givna tillstånd
enligt VL eller motsvarande äldre bestämmelser till förmån för ett
nytillkommande allmännyttigt vattenföretag skall sålunda kunna ske utan
ersättning endast om det befintliga företaget är underkastat VL:s bestämmelser
om kungsådra. Eftersom det i nu förevarande fall inte är fråga om
någon omprövning av det meddelade tillståndet utan snarare en jämkning till
förmån för ett nytillkommande vattenföretag, blir det nämligen endast VL:s
bestämmelser om kungsådra som kan komma i fråga, däremot inte
nyprövningsbestämmelserna.

Den ersättningsfria andelen i förevarande fall schabloniseras till en
tjugondel av produktionsvärdet m. m., liksom i de rena omprövningsfallen.

En annan avvikelse från omprövningsfallen är att även markavvattningsoch
bevattningsföretag skall räknas till de kvalificerade intressen som skall
åtnjuta viss ersättningsfrihet då de medför inskränkningar i ett vattenföretag,
vartill tillstånd har meddelats enligt VL eller motsvarande äldre bestämmelser
och som omfattas av kungsådrebestämmelserna i VL. Skälen för detta
redovisas närmare i propositionen (s. 124). Bl. a. påpekas att markavvattnings-
och bevattningsintressenterna enligt gällande VL kan åberopa
kungsådrebestämmelserna som grund för viss ersättningsfrihet.

Nu angivna ersättningsbestämmelser har intagits i 14 § övergångsbestämmelserna.

Utöver vad nu redovisats innehåller lagförslaget en rad bestämmelser om
omprövning eller ändring av villkor resp. tillstånd av vilka här må nämnas
omprövning av tillstånd till vattentäkt (15 kap. 11 §), ändring av bygdeavgift
och fiskeavgift (15 kap. 12 §), omprövning till följd av ändrade förhållanden i
samfälligheter (15 kap. 15 §) och anspråk på grund av oförutsedda skador
(15 kap. 17 §). Beträffande den närmare innebörden av dessa regler hänvisas
till specialmotiveringen (s. 563 ff.).

Det bör noteras att reglerna om ändring av avgift på materiella grunder
enligt 15 kap. 4 och 12 §§ görs tillämpliga även på avgifter som fastställts
enligt gällande VL (se 19 § fjärde stycket övergångsbestämmelserna).
Utskottet vill i sammanhanget också fästa uppmärksamheten på att dessa
avgifter, om utskottets förslag godkänns, i princip redan fr. o. m. år 1984
inpassas i ett system med årliga, indexbundna omräkningar på sätt som
närmare redovisas i det följande (s. 77 f.).

JoU 1982/83:30

Förverkande av tillstånd

En nyhet för vattenrättens del utgör propositionens förslag att den
vattenrättsliga tillståndsmyndigheten skall kunna på framställning av kammarkollegiet
i vissa fall förklara ett tillstånd förverkat och förbjuda fortsatt
verksamhet. Så skall kunna ske dels när villkor i ett tillstånds- eller
omprövningsbeslut i betydande mån har åsidosatts, dels när ett vattenföretag
har övergivits eller underhållet har allvarligt försummats eller när ett tillstånd
att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under längre tid. I
samband härmed kan också i förekommande fall rätten att bibehålla en
vattenanläggning förklaras förverkad (15 kap. 5 §).

Sakägarbegreppet

Partställning i vattenmål tillkommer i dag, förutom sökanden samt staten
och kommuner som företrädare för allmänna intressen, endast sådana
fysiska eller juridiska personer som har en rättslig anknytning till fast
egendom som berörs av det aktuella vattenföretaget. Man skall alltså vara
sakägare. I vattenlagstiftningen har man genomgående intagit den ståndpunkten
att den närmare avgränsningen av sakägarkretsen inte bör
bestämmas i lag utan frågan har överlämnats till rättstillämpningen (se bl. a.
prop. 1974:83 s. 196). Rättsläget har emellertid sammanfattats så att
sakägare i VL:s mening är ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen
upplåten rätt till fast egendom som direkt skadas av ett vattenföretag eller
annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsentligt
intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs (se bl. a.
SOU 1966:65 s. 449 och prop. 1974:83 s. 195).

Egenskapen av sakägare ger en fysisk eller juridisk person rätt att uppträda
som part i vattenmål vid prövningen av såväl tillstånds- som ersättningsfrågor.
Endast sakägare är berättigade till ersättning av sökanden för skada och
intrång av vattenföretaget och för sina rättegångskostnader. I vattenrättslig
domstolspraxis har man dock varit liberal i fråga om enskildas och
organisationers möjligheter att oberoende av fastighetsanknytning lägga
fram utredning och synpunkter vid tillståndsprövningen. När däremot frågan
om talerätt har ställts på sin spets -1, ex. om särskilda processuella yrkanden
har framställts om skadeersättning eller rättegångskostnader eller det har
varit fråga om rätt att fullfölja talan - har kravet på den kvalificerade
fastighetsanknytningen ställts upp (se bl. a. NJA 1971 s. 8 och 1977
s. 477).

I propositionen föreslås inte någon lagändring rörande sakägarbegreppet
och inte heller någon ändring av dettas innebörd. I ett judiciellt förfarande
kan man enligt föredragandens mening inte ha ett alltför vidsträckt
sakägarbegrepp. För att det skall ha den erforderliga fastheten, måste det
finnas en sådan kvalificerad anknytning till berörd fast egendom som krävs
enligt rådande vattenrättslig praxis. En annan ordning skulle medföra alltför

JoU 1982/83:30

svårbemästrade avgränsningsproblem. Föredraganden är alltså inte beredd
att förorda någon självständig talerätt för intresseorganisationer m. fl. Det
må erinras om att samma ståndpunkt, utom såvitt avser besvärsrätten för en
lokal arbetstagarorganisation, har intagits för ML:s del (se prop. 1980/81:92
s. 39, JoU 1980/81:21).

Däremot är avsikten att såväl enskilda som organisationer, oavsett om de
är sakägare eller inte, liksom hittills skall få möjlighet att vid tillståndsprövningen
av ett vattenföretag framföra sina synpunkter.

Frågan om yrkesfiskarnas ställning i vattenrättsligt hänseende berördes av
utskottet i betänkandet JoU 1978/79:6. I anslutning till en motion i ämnet
sade sig utskottet förutsätta att frågan om sakägarbegreppet skulle särskilt
uppmärksammas framför allt när det gällde yrkesfiskare som fiskar på
allmänt eller arrenderat vatten.

Föredraganden påpekar, med hänvisning till utskottets betänkande, att
den som fiskar på grund av arrendeupplåtelse är att anse som sakägare i
vattenrättsligt hänseende, om fisket skadas av ett vattenföretag. Allmänt
vattenområde ingår visserligen inte i fastighetsindelningen men enligt
föredraganden bör även fiskare som på grund av ett särskilt tillstånd från
staten fiskar med fasta redskap inom sådant område på motsvarande sätt
betraktas som sakägare i vattenmål, om han lider skada av ett vattenföretag.
Någon särskild lagbestämmelse härom anses inte behövlig. Att vidga
sakägarkretsen till andra yrkes-, binärings- eller fritidsfiskare, som saknar
fastighetsanknytning, eller till yrkesfiskets eller fritidsfiskets organisationer,
som också saknar sådan anknytning, kan dock enligt föredraganden inte
komma i fråga.

Utskottet har ingen erinran mot propositionens uttalanden i detta
avsnitt.

Marka vvattningsföretag

De regler om vattenföretag i allmänhet som i huvudsak redovisats i det
föregående är tillämpliga även på markavvattningsföretagen. Dessa företag
är således underkastade bl. a. de allmänna reglerna om samhällsekonomisk
tillåtlighetsbedömning, skydd för allmänna intressen och förhållandet till
planeringssynpunkter, m. m. I vissa avseenden behövs emellertid särregler
för markavvattningsföretagen, främst i vad avser formerna för samverkan
mellan flera fastigheter som drar nytta av företaget och om kostnadsfördelningen
mellan deltagarna. Dessa bestämmelser har intagits i 5 kap.
lagförslaget.

Enligt propositionen bör lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter
bli tillämplig på organisationen och förvaltningen av ett markavvattningsföretag
med flera deltagare. Frågan om ändringar i lagen har sedermera
tagits upp i prop. 1982/83:26 (JoU 1982/83:31).

De nu gällande reglerna i 7 kap. VL om delaktighet i torrläggningsföretag
bygger på begreppet ”båtnad av marks torrläggning”. Båtnadsreglerna är av

JoU 1982/83:30

betydelse dels för att bestämma omfattningen av samfälligheterna, dels för
att bestämma den inbördes kostnadsfördelningen. I fråga om den närmare
innebörden av gällande rätt och den kritik som har riktats mot båtnadsreglerna
hänvisas till ett utredningsbetänkande från år 1968 om VL:s torrläggningsbestämmelser
(se SOU 1968:51 s. 31).

Vad beträffar delaktigheten innebär lagförslaget att rätt och skyldighet att
delta i ett markavvattningsföretag föreligger för ägarna av de fastigheter som
har nytta av markavvattningen. Dessa deltagare utgör en samfällighet.
Någon samfällighetsbildning av fastigheterna som sådana skall således inte
ske. Med nytta avses liksom i fastighetsbildningslagen och anläggningslagen
den värdehöjning företaget innebär för en fastighet. Värdehöjningen bör
enligt propositionen allt efter omständigheterna kunna beräknas med hänsyn
till marknadsvärdet, avkastningsvärdet eller ett mellanliggande värde.

Skyldigheten att delta i ett markavvattningsföretag, eller med andra ord
rätten att tvångsansluta delägare, blir enligt förslaget inte obegränsad. För
annan markavvattning än dikning föreslås sådan skyldighet föreligga endast
om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den
beräknade nyttan av företaget. I fråga om dikningsföretag är deltagarskyldigheten
ovillkorlig, givetvis under förutsättning att nyttorekvisitet är
uppfyllt.

För rätt att delta i en markavvattningssamfällighet krävs i princip
äganderätt till en fastighet som vinner nytta av företaget. Undantag gäller för
väghållare som inte är fastighetsägare, om vägen medför en avsevärd
inverkan på markawattningsföretaget.

Vad däremot beträffar nyttjanderättshavare, t. ex. jordbruksarrendatorer,
gäller enligt förslaget att dessa inte kan vara deltagare i en samfällighet
för markavvattning. (En annan lösning har valts i fråga om bevattningssamfälligheter,
se s. 68.) Som lagrådet påpekat (s. 295, jfr s. 437) innebär detta
dock ej något hinder för en nyttjanderättshavare att uppträda som sökande
till ett markavvattningsföretag som endast berör den mark han själv
disponerar. Detta överensstämmer med propositionens allmänna överväganden
om nyttjanderättshavares rätt till vatten, som redovisats i det
föregående.

När det gäller kostnadsfördelningen mellan deltagarna avses denna liksom
f. n. i princip ske på grundval av de olika fastigheternas nytta av företaget.
Förslaget ger dock möjlighet till fördelning efter annan grund än nyttan.

Enligt 7 kap. 27 § VL kan den som inte är att anse som sökande till
företaget inte åläggas att bidra till kostnaderna för företaget med mera än
som motsvarar båtnaden för hans fastighet. Begränsningen avser endast
anläggningskostnaderna och alltså inte förrättningskostnaderna eller kostnaderna
för företagets drift. Jämkningsreglerna avser de verkliga kostnaderna
för företaget sådana de kan konstateras efter det att företaget har utförts.
Mot dessa kostnader skall ställas den vid samfällighetens bildande beräknade
båtnaden (se SOU 1968:51 s. 45).

I enlighet med lagrådets synpunkter har någon motsvarighet till denna

JoU 1982/83:30

kostnadsbegränsningsregel inte intagits i lagförslaget. Detta ställningstagande
kritiseras i motion 1981/82:2502 (c) och i motion 1982/83:12 (m). I båda
motionerna yrkas att en begränsningsregel rörande kostnadsansvaret för den
som tvingas delta i en samfällighet införs i nya vattenlagen, efter mönster av 7
kap. 27 § VL. Yrkandet får antas avse samfällighetsbildning för dels
markavvattning enligt 5 kap., dels vattenreglering enligt 7 kap.

Utskottet vill påpeka att regler om begränsat kostnadsansvar för icke
sökande deltagare fanns i det till lagrådet remitterade förslaget men att dessa
på lagrådets förslag utgått ur lagtexten (prop. s. 292, 442). Detta sammanhänger
med att samfälligheten i den slutligt föreslagna lydelsen av 5 kap. 2 §
och 7 kap. 2 § föreslås få förfoga över tillståndet till företaget, på samma sätt
som den förfogar över anläggningar och rättigheter som hör till företaget. En
konsekvens av att samfälligheten förfogar över tillståndet är enligt lagrådet
att samtliga deltagare bör ha fullt kostnadsansvar. Utskottet finner ej
anledning till annan bedömning. Det bör framhållas att kostnaderna för
utförande och drift av företaget skall fördelas mellan deltagarna på grundval
av andelstal. Detta bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till
den nytta var och en har av företaget (5 kap. 3 § och 7 kap. 3 §). Som framgår
av specialmotiveringen (s. 440) ger stadgandena möjlighet till en förhållandevis
fri bedömning vid andelstalens fastställande.

Mot angivna bakgrund avstyrker utskottet motion 1981/82:2502 yrkande 2
och motion 1982/83:12 yrkande 3.

I nyssnämnda motioner framförs vidare yrkanden som gäller väghållares
skyldighet att utföra och bekosta vattenavlopp genom väg till förmån för
markavvattningsintresset. I motionerna framhålls att det framlagda förslaget
innebär en försämring för markägaren i förhållande till gällande VL.
Motionärerna hemställer att skyldigheten för väghållare att utföra och
bekosta vattenavlopp genom vägar skall gälla även fortsättningsvis och
oberoende av ägoslag, markens användningssätt och tiden för vägens
anläggande.

Utskottet får för sin del anföra följande. När det gäller åtgärder för
markavvattning genom vägar och banvallar gäller f. n. att de som har intresse
av en torrläggning har en ovillkorlig rätt att få till stånd avlopp genom vägar
och banvallar. Åtgärderna skall i princip bekostas av torrläggningsintresset.
Undantag från denna princip görs emellertid när det gäller allmänna vägar
som har påbörjats efter den 1 januari 1880 samt enskilda vägar och järnvägar
som har påbörjats efter den 1 januari 1921. Undantaget innebär att
väghållaren resp. järnvägens ägare normalt skall bekosta åtgärder som
behövs för torrläggning av åker och äng till högst 1,2 meters djup. I
propositionen föreslås härvidlag - med viss avvikelse från utredningens
förslag såvitt avser kostnadsansvaret - att väghållaren om det inte är oskäligt
alltid skall vara skyldig att bekosta åtgärder som behövs för avvattning av
åker och äng till högst 1,2 meters djup. I motsats till VL görs inte någon
begränsning med hänsyn till vägens ålder. Liksom f. n. krävs emellertid att

JoU 1982/83:30

den mark som skall avvattnas har brukats som åker eller äng redan vid vägens
tillkomst. Med hänsyn till att det i fråga om äldre vägar ofta är svårt att
fastställa om detta villkor är uppfyllt införs en hjälpregel som innebär att det
räcker om marken sedan minst 25 år har brukats som åker eller äng.

Vad som föreslagits rörande vägar gäller i allt väsentligt även i fråga om
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar på särskild banvall.

Av det anförda framgår att propositionen i nu behandlad del inte, som
motionärerna påstått, innebär någon försämring för markavvattningsintresset
utan att väghållarens kostnadsansvar bibehållits i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande rätt. Utskottet avstyrker motion 1981/82:2502
yrkande 1 b och motion 1982/83:12 yrkande 2. Regeringens förslag i nu
berörda delar tillstyrks.

Markavvattning och naturvårdsintressen

Under rubriken Markavvattningsföretag erinrar föredraganden om riksdagens
ställningstagande till motion 1977/78:791 (JoU 1978/79:8, rskr
1978/79:63). I motionen väcktes bl. a. frågan om förstärkt skydd för landets
våtmarker. Jordbruksutskottet, vars hemställan i frågan riksdagen biföll,
underströk i sitt utlåtande med skärpa att man vid en samhällsutveckling som
leder till ett ökat utnyttjande av våtmarker för bl. a. energiproduktion måste
ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att hävda allmänna miljöoch
naturvårdsintressen. Enligt utskottet syntes det böra prövas i vad mån de
formella rättsreglerna på förevarande område ger utrymme för det förstärkta
skydd av våtmarkerna som framstår som nödvändigt vid ett ökat ianspråktagande
av dessa marker för t. ex. ett intensifierat skogsbruk eller utveckling
av nya energiformer. Aven i senare motioner väcktes frågan om vissa
ändringar i VL för att förstärka skyddet av våtmarkerna. Motionerna avslogs
med hänsyn till det pågående arbetet med en ny vattenlag (JoU 1979/80:19,
JoU 1980/81:5).

Föredraganden, som i denna fråga samrått med chefen för jordbruksdepartementet,
understryker betydelsen av skyddet av våtmarker. Han
hänvisar emellertid till att reglerna om vattenföretag i allmänhet, som även
omfattar markavvattningsföretagen, kommer att möjliggöra en friare
bedömning av dessa företag än vad som nu kan ske. Föredraganden bedömer
därför att vad riksdagen uttalat med anledning av motion 1977/78:791 i allt
väsentligt kan tillgodoses vid tillämpningen av den nya vattenlagen.
Resultatet av den våtmarksinventering som naturvårdsverket genomför på
regeringens uppdrag bör också kunna vara ett viktigt underlag vid den
fortsatta prövningen av markavvattningsföretag.

Utskottet har funnit lämpligt att i detta sammanhang behandla motion
1981/82:1921 (s) i den del motionen tar upp krav på obligatorisk tillståndsprövning
enligt naturvårdslagen av markavvattningsföretag (yrkande 13).
Motionärerna anser att dessa företag i allmänhet medför sådana olägenheter

JoU 1982/83:30

från naturvårdssynpunkt att det måste tillkomma samhället och inte
markägarna att avgöra huruvida en markavvattningsåtgärd kan få komma till
stånd. I enlighet härmed föreslår motionärerna att i en ny paragraf, 18 a, i
naturvårdslagen införs bestämmelser om tillståndsplikt för markavvattningsåtgärder,
innebärande att sådana åtgärder ej får utföras utan länsstyrelsens
tillstånd. Enligt det till motionen fogade lagförslaget får tillstånd ej lämnas
om åtgärden medför olägenhet av större betydelse från naturvårdssynpunkt.
Är åtgärden av synnerlig betydelse från allmän synpunkt får den dock tillåtas
utan hinder av vad nyss sagts. Länsstyrelsen får enligt förslaget förena ett
tillstånd med de föreskrifter som behövs för att begränsa eller medverka
skada på naturmiljön. Vidare föreslås vissa följdändringar i naturvårdslagen.

Yttranden över motionen har inhämtats från statens naturvårdsverk,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Skaraborgs, Örebro och
Värmlands län samt Lantbrukarnas riksförbund (bilagorna 4-10). Lantbruksstyrelsen
har bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i Östergötlands,
Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län. Skogsstyrelsen
har bifogat yttranden från skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs, Västerbottens
och Norrbottens län.

Remissorganen har vidare beretts tillfälle att yttra sig över ett under
utskottsbehandlingen framfört alternativförslag om att länsstyrelsen i
särskilda fall ges möjlighet att föreskriva tillståndsplikt för markavvattningsföretag.

Förslaget om en generell tillståndsplikt tillstyrks endast av länsstyrelserna i
Örebro och Skaraborgs län, av vilka den förstnämnda understryker att en
klarare definition av vilka åtgärdstyper och markområden som avses måste
göras. Dessutom bör undantag göras för vissa underhållsåtgärder m. m.

Naturvårdsverket anför att motionens huvudförslag är tilltalande men att
det ej kan genomföras utan att länsstyrelserna ges ökade resurser. Det
alternativa förslaget säger sig naturvårdsverket i princip kunna förorda, men
framhåller att många frågor av juridisk och administrativ art måste utredas
närmare. Verket tillstyrker att detta förslag bearbetas vidare.

Samtliga övriga remissorgan avstyrker såväl motionens huvudförslag som
det alternativa förslaget. Flertalet av dessa motiverar sin ståndpunkt med att
nuvarande rutiner, varmed avses främst anmälningsplikten för skogsdikning
enligt 23 § naturvårdsförordningen och samrådsplikten enligt 20 § naturvårdslagen,
ger tillräckliga garantier för att naturvårdsintressena beaktas. I
några yttranden understryks dessutom att den nya vattenlagen bör ge
möjligheter till en allsidig prövning av markavvattningsföretagen.

Utskottet vill för sin del anföra följande. Den nya vattenlagens regler om
förprövning, som redovisats i det föregående, innebär bl. a. en skärpning av
tillståndsplikten för markavvattningsföretagen. Som huvudregel gäller att
tillstånd enligt nya vattenlagen skall sökas, om det inte är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan

JoU 1982/83:30

på vattenförhållandena. För detaljdränering genom täckdikning gäller dock
att tillstånd behöver sökas endast om det föreligger sannolika skäl för sådan
inverkan på motstående intressen. I fråga om markavvattning krävs dock
alltid tillstånd - oberoende av inverkan på motstående intressen - om det för
företaget behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1 och 2 §§ eller om två eller
flera skall delta i företaget och någon överenskommelse inte har träffats om
delaktigheten.

Markavvattningsföretag prövas vid förrättning enligt bestämmelserna i 12
kap. lagförslaget. Förrättningsman utses av länsstyrelsen, som således torde
få upplysning om det tilltänkta företaget redan i samband med att ansökan
görs. Det får självfallet förutsättas att samarbetet mellan länsstyrelsens olika
enheter innebär att naturvårdsenheten informeras om företaget i de fall detta
är påkallat.

Kungörelse om företaget sänds bl. a. till berörda kommuner och statliga
myndigheter samt, om allmänna intressen kan beröras, till kammarkollegiet
(12 kap. 14 §).

Enligt de föreslagna tillåtlighetsreglerna i 3 kap., som likaledes redovisats i
det föregående, skall förrättningsmannen pröva företagets inverkan på
allmänna intressen, bl. a. naturvårds- och miljövårdsintressen (3 kap. 3 §).
Om företaget medför skada eller olägenhet av större betydelse för allmänna
intressen får det ej komma till stånd. Skyddet för allmänna intressen enligt 3
kap. 3 § är dock inte ovillkorligt. Är företaget av synnerlig betydelse från
allmän synpunkt kan det trots påverkan på skyddsvärda intressen få komma
till stånd. Isådanafall avgörs tillåtlighetsfrågan, efter underställning enligt 12
kap. 29 §, av regeringen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att våtmarker som naturresurs
ofta kan ha ett stort och mångsidigt bevarandevärde. Av naturvårdsverkets
remissyttrande framgår att det i många fall varit svårt att med tillräcklig
styrka hävda naturvårdsintressen i samband med torrläggningsföretag av
olika slag. Samrådsplikten enligt 20 § naturvårdslagen har inte alltid varit
tillräcklig. De ovan redovisade bestämmelserna om tillåtlighets- och
tillståndsprövning av vattenföretag kommer att innebära förbättrade möjligheter
att inom ramen för den vattenrättsliga bedömningen hävda naturvårdsintressen
när ett markavvattningföretag skall prövas. Frågan med vilken
styrka dessa intressen kan hävdas gentemot exploateringsintressen m. m. är
dock i hög grad beroende av vilken praxis som kommer att utbildas i
rättstillämpningen. Enligt utskottets mening kan alltjämt viss osäkerhet
anses föreligga beträffande möjligheten att med stöd av nya vattenlagen få en
tillfredsställande kontroll över de åsyftade företagen. Utskottet anser därför
att starka skäl talar för att det vattenrättsliga prövningssystemet kompletteras
med bestämmelser om tillståndsprövning enligt naturvårdslagen. De
förslag som framförts i motionen och i samband med utskottsbehandlingen
bör genom regeringens försorg bli föremål för ytterligare prövning, varvid
självfallet motionärernas synpunkter och avgivna remissyttranden kan tjäna

JoU 1982/83:30

som vägledning. Utskottet föreslår således att riksdagen med anledning av
motion 1981/82:1921 yrkande 13 hos regeringen hemställer om utredning och
förslag om tillståndsplikt för markavvattningsföretag i naturvårdslagen.

Underhåll och tillsyn m. m.

Underhåll och tillsyn

De i propositionen föreslagna reglerna om skötsel och underhåll av
vattenanläggningar bygger på principen om ägarens ansvar och är tillämpliga
oavsett om tillstånd till vattenföretaget erhållits eller ej (se 17 kap.). En
allmän bestämmelse om ägarens underhållsskyldighet är emellertid enligt
propositionen inte tillräcklig, utan lagen måste kompletteras med bestämmelser
som ger det allmänna möjlighet att övervaka anläggningarnas
konstruktion och även fortlöpande kontrollera deras underhåll och skötsel
(18 kap.). Uppgiften som vattenrättslig tillsynsmyndighet anförtros länsstyrelsen,
med möjlighet att förordna en särskild sakkunnig för att utföra
tillsynsuppgifter vid sidan om länsstyrelsen. I vissa fall får i en tillståndsdom
eller ett tillståndsbeslut förordnas att någon annan myndighet skall, jämte
länsstyrelsen, utöva tillsyn i visst hänseende. Länsstyrelsernas verksamhet
bör enligt propositionen kunna bedrivas inom ganska vida ramar och med ett
visst mått av flexibilitet. Tillsynen bör inriktas främst på de från säkerhetssynpunkt
särskilt viktiga anläggningarna (t. ex. dammar och andra dämmande
anordningar). De som handhar kontrollen ges, efter mönster av ML:s
tillsynsregler, uttryckliga befogenheter att för utövande av tillsynen få
tillträde till anläggningen samt att företa undersökningar inom denna.

Enligt VL gäller inte något straffansvar för försummelser av underhållsplikten.
Däremot kan länsstyrelsen sedan den 1 januari 1977 antingen
förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla den
försumlige att själv vidta rättelse (se 2 kap. 33 § andra stycket VL och prop.
1975/76:215 s. 93).

I den nya lagen införs bestämmelser om straffansvar i fråga om
försummelse av såväl skyldigheten att underhålla en anläggning som
skyldigheten att driva en verksamhet i vatten så att den ej i onödan skadar
allmänna eller enskilda intressen.

Nuvarande möjligheter för länsstyrelsen att vid försummat underhåll
förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla den
försumlige att själv vidta rättelse föreslås få en motsvarighet i den nya
vattenlagen. Bestämmelserna utvidgas till att avse även fall då meddelade
föreskrifter i fråga om företagets handhavande inte iakttas.

Utskottet, som ansluter sig till regeringens förslag i denna del, vill i
sammanhanget nämna att statens vattenfallsverk och Svenska kraftverksföreningen
inrättat en dammsäkerhetsnämnd med uppgift bl. a. att lämna
rekommendationer för underhåll och tillsyn av dammar. I uppgiften ingår att

JoU 1982/83:30

på begäran av länsstyrelsen lämna råd i dammkontrollfrågor. På begäran av
vattenfallsverket och Kraftverksföreningen har regeringen den 2 september
1982 utsett ledamöter i dammsäkerhetsnämnden.

Utrivning och övertagande av underhållsskyldigheten

Föredraganden påpekar att ett vattenföretag med tillhörande anläggningar
ofta medför ändringar i de naturliga vattenförhållandena, som efter hand
uppfattas som ett bestående tillstånd. En dammanläggning kan t. ex.
förvandla ett vattendrag till en vidsträckt sjö. Både människorna och naturen
anpassar sig så småningom efter de nya förhållandena. Anpassning till en
anläggning i vatten kan också ske på annat sätt än med avseende på
vattenförhållandena. Detta gäller t. ex broar, bryggor och kajanläggningar. I
sådana fall är intresset knutet till själva vattenbyggnaden som sådan och inte
till dennas eventuella inverkan på vattenförhållandena. En vattenbyggnad
kan också tillgodose båda intressena. Önskemålet att bibehålla en dammbyggnad
kan bero på dels dammens inverkan på vattenförhållandena, dels att
dammkrönet samtidigt tjänar som vägförbindelse över vattendraget. Önskemålet
att behålla en vattenbyggnad, t. ex. en gammal stenvalvbro, kan också
vara betingat av kulturhistoriska skäl.

Genom utrivning av en anläggning av det angivna slaget kan skador alltså
uppkomma på motstående intressen både genom inverkan på vattenförhållandena
och på något annat sätt. Skadorna kan i många fall vara väl så stora
som de som uppstår när anläggningen tillkom. Enligt föredraganden måste
man därför ha regler om prövningsskyldighet i vissa fall beträffande utrivning
av anläggningar som ingår i vattenföretag.

Propositionens förslag i detta hänseende (14 kap.) innebär bl. a. att
bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. lagförslaget blir tillämpliga även
på utrivning. Tillståndsplikt föreligger således om det inte är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom utrivningens inverkan
på vattenförhållandena. Om ägaren ansöker om utrivning skall
ansökningen i princip bifallas. Är det från allmän eller enskild synpunkt
angeläget att anläggningen finns kvar, finns möjlighet att avslå ägarens
begäran om utrivning och överföra underhållsskyldigheten på någon annan
än ägaren. De allmänna bestämmelserna om rätt till ersättning är tillämpliga
även på utrivningsföretag. Ersättningsrätten gäller dock inte oinskränkt.
Rätt att överta uderhållsskyldigheten föreslås tillkomma varje ägare av fast
egendom som skulle lida skada genom utrivningen. Om sådant övertagande
inte sker finns möjlighet att jämka ersättningen med hänsyn till vad som
anses skäligt. Övertagandemöjligheten bör enligt förslaget föreligga i alla fall
då tillstånd till utrivning begärs, oavsett om tillståndsplikt föreligger eller
inte. Vidare föreslås att skadan inte behöver ske genom inverkan på
vattenförhållandena. Inte heller ställs nuvarande krav på synnerlig skada på
fastigheten upp. Förslaget innehåller också en motsvarighet till nuvarande

JoU 1982/83:30

möjligheter för staten, kommuner och vattenförbund att överta underhållet
till skydd för allmänna intressen.

I fråga om problemen med övergivna anläggningar erinras i propositionen
om att vattendomstolen på talan av kammarkollegiet skall kunna förklara
tillstånd till vattenföretag förverkat när företaget övergivits eller underhållet
allvarligt försummats eller när tillstånd att inverka på vattenförhållandena
inte har utnyttjats under längre tid (se ovan s. 53). Därvid kan annan än
ägaren ges rätt att utföra behövliga utrivnings- och återställningsåtgärder.
Rätten att överta underhållet av sådan anläggning som nu avses föreslås
tillkomma samma krets av intressenter som vid utrivningsbegäran av ägaren,
dvs. skadelidande fastighetsägare, staten, kommuner och vattenförbund.

Skydd för vattenförsörjningen

I propositionen föreslås (19 kap.) att enhetliga bestämmelser om skydd för
yt- och grundvatten tas in i den nya vattenlagen. Den nu gällande
aktsamhetsregeln för grundvatten utvidgas till att gälla även för ytvatten.
Skyddsområden skall kunna inrättas av länsstyrelsen för yt- och grundvattentillgångar.
Inom sådana områden skall fastighetsägares och allmänhetens
rätt att använda marken kunna inskränkas.

Som exempel på åtgärder som omfattas av aktsamhetsregeln nämns i
specialmotiveringen grävning, sprängning och anordnande av upplag samt
utspridande av gödsel eller bekämpningsmedel. Som ytterligare exempel på
verksamheter som kan beröras anges båttrafik, annan trafik och bad.
Verksamhet som kan bedrivas med stöd av allemansrättsliga grundsatser
torde dock normalt inte vara av en sådan omfattning att aktsamhetsregeln
blir tillämplig.

Beslut om vattenskyddsområde skall enligt förslaget fattas av länsstyrelsen,
som därvid får föreskriva de inskränkningar i förfoganderätten över
fastigheter inom skyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med
området. Till skillnad mot vad som nu gäller får skyddsområde även avse
vattenförsörjningen i glesbygd.

Bestämmelserna om ersättning till fastighetsägare m. fl. för sådana
inskränkningar föreslås utformade efter mönster i naturvårdslagen. Som
förutsättning för ersättningsrätt gäller således att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Inskränkande föreskrifter som kan ge rätt till ersättning
får dock endast meddelas på begäran av den i vars intresse skyddsområdet
fastställs, t. ex. kommun, industriföretag eller liknande. Det är den som
begärt föreskrifterna som skall betala ersättningen. Detta innebär att någon
ersättningsskyldighet för staten inte kan uppkomma i annat fall än då någon
statlig myndighet begärt föreskrifterna.

Ersättningsfrågan, liksom frågan om ev. inlösen av fastighet, skall enligt
förslaget prövas av vattendomstolen.

Utskottet har ingen erinran mot propositionens förslag i förevarande

JoU 1982/83:30

del. Som föredraganden anfört aktualiseras genom reglerna om skydd för
vattenförsörjningen vissa samordningsproblem med ML (se prop. s. 600 f).
Enligt förslaget till 19 kap. 1 § andra stycket skall företagaren, om han utför
företaget eller bedriver verksamheten i enlighet med de villkor som
meddelats vid prövning enligt ML eller 18 § naturvårdslagen, anses uppfylla
kravet på aktsamhet i nya vattenlagens bemärkelse. I sammanhanget bör
nämnas att miljöskyddsutredningen nyligen framlagt förslag om ändring av
ML så att lagen uttryckligen omfattar verksamhet som kan förorena mark
eller grundvatten (Ds Jo 1983:1). Förslaget övervägs f. n. i regeringskansliet.

Allmänna farleder och allmänna hamnar

Regeringens förslag i detta avsnitt innebär i korthet bl. a. följande. Nu
gällande bestämmelser i 5 kap. VL om allmänna farleder och allmänna
hamnar bryts ut och sammanförs i en särskild lag om inrättande, utvidgning
och avlysning av allmän farled och allmän hamn. Allmän farled eller allmän
hamn får enligt lagförslaget inrättas, om farleden eller hamnen är av väsentlig
betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän farled får även inrättas,
om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäringen eller om den är av
väsentlig betydelse för trafiken med fritidsbåtar och det behövs med hänsyn
till säkerheten i farleden.

Genom kravet att en hamn skall vara av väsentlig betydelse för den
allmänna samfärdseln kommer begreppet allmän hamn inte att omfatta t. ex.
fiskehamnar, småbåtshamnar och örlogshamnar (se prop. s. 143). Som i
propositionen påpekas har detta betydelse endast i fråga om vad som skall
inbegripas i det vattenrättsliga begreppet allmän hamn och därmed omfattas
av vissa rättigheter enligt nya vattenlagen. Frågan om vilka hamnar som bör
omfattas av en eventuell hamnlag har enligt föredraganden en vidare
syftning, och tillämpningsområdet för en sådan lag behöver inte nödvändigtvis
sammanfalla med sådana hamnar som från vattenrättslig synpunkt bör
betraktas som allmänna. Det anmäls att frågan om en hamnlag övervägs
inom kommunikationsdepartementet. Resultatet av övervägandena kommer
att redovisas i annat sammanhang.

Anläggningar och åtgärder i vatten som behövs för en allmän farled eller
hamn skall prövas enligt den nya vattenlagen. Enligt 2 kap. 4 § punkt 4 nya
vattenlagen kan den som vill utföra vattenföretag som erfordras för allmän
farled eller allmän hamn göra detta utan hinder av att han inte har rådigheten
över vattnet. Tvångsrätt för att utföra ett sådant vattenföretag kan erhållas
enligt 8 kap. 1 § nya vattenlagen.

Frågan om inrättande, utvidgning och avlysning av allmänna farleder och
hamnar skall däremot enligt förslaget prövas i administrativ ordning, i första
hand av regeringen. Beslutsrätten skall i viss utsträckning kunna överlåtas på
sjöfartsverket.

Joll 1982/83:30

I avsikt att undanröja nuvarande osäkerhet i fråga om vissa hamnars och
farleders rättsliga status förordas vidare en grundläggande genomgång av alla
farleder och hamnar i landet, syftande bl. a. till att fastställa vilka som bör
vara allmänna. Enligt övergångsbestämmelserna skall de allmänna farleder
och hamnar som finns vid ikraftträdandet av lagen upphöra att vara allmänna
vid utgången av december 1986, om inte dessförinnan har beslutats att
farleden eller hamnen fortfarande skall vara allmän.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens här redovisade förslag. Med
hänsyn till den framflyttning av lagstiftningens ikraftträdande som utskottet
förordat bör den i föregående stycke nämnda tidpunkten ändras till utgången
av december 1987.

Allmänna flottleder

Allmänna flottleder åtnjuter samma skydd och rättigheter i vattenrättsligt
hänseende som allmänna farleder. I 6 kap. VL behandlas frågor om
inrättande, utvidgande och avlysning av allmänna flottleder. Bestämmelser
om nyttjande av allmänna flottleder och om ersättning för skador samt om de
flottandes inbördes förhållanden och om verksamheten i flottningsföreningar
finns i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled, den s. k.
flottningslagen.

Enligt föredraganden är det med hänsyn till flottningens minskade
betydelse inte motiverat med någon genomgripande omarbetning av
flottningslagstiftningen. Övervägandena bör i huvudsak inriktas på sådana
ändringar som utgör en följd av den nya vattenlagen. I överensstämmelse
med vad som förordats i fråga om farleder och hamnar föreslås att frågor om
inrättande, utvidgning och avlysning av allmänna flottleder i framtiden
prövas i administrativ ordning. Denna prövning bör handhas av regeringen
med möjlighet att överlåta beslutanderätten till länsstyrelserna. Dessa frågor
regleras i en särskild lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän
flottled.

När en allmän flottled inrättas eller utvidgas behöver det i allmänhet
utföras anläggningar eller åtgärder i vatten. Dessa kommer enligt förslaget
att prövas enligt den nya vattenlagen. Vid tillståndsprövningen kommer den
nya lagens allmänna tillåtlighetsregler m. m. att gälla. Allmänna flottleder
blir dock liksom f. n. särbehandlade bl. a. genom reglerna om rådighet över
vatten och genom möjlighet att få särskilda tvångsrätter.

Ersättningsanspråk i anledning av en allmän flottled kan hänföras till
skador på grund av anläggningar och åtgärder för flottningen (anläggningsskador)
eller till skador på grund av flottningens bedrivande (flottningsskador).
Vattendomstolens skadereglering i ansökningsmålet bör givetvis avse
anläggningsskadorna. Liksom f. n. (se 9 kap. 3 § andra stycket VL) kommer
dock möjlighet att finnas att hänvisa svårbedömda anläggningsskador till
prövning enligt flottningslagen.

JoU 1982/83:30

Flottningsskador prövas f. n. enligt särskilda regler i flottningslagen men
kan också uppskattas och ersättas på förhand i vattenmålet. Enligt
propositionen kommer flottningsskador i framtiden uteslutande att handläggas
enligt flottningslagen. Frågan om ändringar i flottningslagen behandlas i
prop. 1982/83:26 och JoU 1982/83:31.

Bevakningen av allmänna intressen

Vattendomstolarna och förrättningsmännen har enligt VL en långtgående
skyldighet att oavsett yrkanden pröva olika frågor som kan komma upp i ett
tillståndsärende, särskilt i vad mån hänsyn bör tas till allmänna intressen.
Yttranden över en ansökan om tillstånd till ett vattenföretag skall inhämtas
från olika myndigheter. Bland sådana myndigheter nämns uttryckligen i
lagen, beroende på företagets art eller inverkan, kammarkollegiet, fiskeri -styrelsen, naturvårdsverket, planverket, sjöfartsverket, länsstyrelsen och
berörd kommun. Utlåtanden kan även inhämtas från andra förvaltande
myndigheter.

För att underlätta vattendomstolens uppgift att beakta de allmänna
intressena och samtidigt möjliggöra ett djupare inträngande i dessa frågor
har kammarkollegiet ålagts att föra talan för tillgodoseende av de allmänna
intressena i flera av de nuvarande vattenmålen (11 kap. 35 § 1 mom. VL). I
ansökningsmål om bl. a. byggande i vatten och vattenreglering skall
ansökningshandlingarna och vattendomstolens kungörelse sändas till kollegiet.
Kollegiet avgör om det ansökta företaget berör allmänna intressen som
behöver bevakas under processen. Motsvarande funktion skall kollegiet fylla
vid syneförrättningar i fråga om vissa torrläggnings- och vattenregleringsföretag.
Kammarkollegiet skall också föra talan för det allmänna när det gäller
nyprövning och avgifter m. m. enligt VL.

Vid bevakningen av de allmänna intressena är kammarkollegiet uppenbarligen
i stor omfattning beroende av initiativ och råd från berörda
fackmyndigheter. Så har det t. ex. ansetts vara av stor vikt att statens
naturvårdsverk bevakar allmänna miljövårdsintressen i vattenmål, särskilt
sådana som avser vattenbyggnadsföretag. Därvid har det förutsatts att
kollegiets talan utförs i nära samarbete med naturvårdsverket (se prop.
1969:28 s. 290).

Vid sidan om kammarkollegiet har kommunerna sedan 1962 rätt att
självständigt föra talan i vissa vattenmål för att tillgodose allmänna intressen
inom orten (11 kap. 35 § 3 mom. VL). Andra myndigheter än kammarkollegiet
och kommunen har däremot inte rätt att föra någon självständig talan i
vattenmål för tillgodoseende av allmänna intressen.

Enligt propositionen bör det allmänna även i fortsättningen, för bevakning
av allmänna intressen, företrädas av kammarkollegiet och berörda kommuner.
Begränsningen till dessa organ avser frågor där det allmänna självt skall ta
ett processuellt initiativ antingen som sökande eller som motpart till

5 Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

företagaren.

Annorlunda förhåller det sig enligt föredraganden vid den ursprungliga
tillståndsprövningen av ett vattenföretag, då den principiellt viktigaste
avvägningen mellan företagarintresset och allmänintresset skall ske. Den
långtgående officialprövningsskyldighet för tillståndsmyndigheten som kommer
att föreligga även enligt den nya vattenlagen innebär att domstolen resp.
förrättningsmannen skall se till att utredningen blir så fullständig som
möjligt, bl. a. genom att inhämta yttranden från berörda myndigheter. En
sådan ordning kräver med nödvändighet att alla de särskilda myndigheter
som har till uppgift att bevaka vissa typer av allmänna intressen var för sig och
ibland också oberoende av varandra framför sina synpunkter och förslag
direkt till tillståndsmyndigheten. Några krav på att formella yrkanden måste
framställas genom kammarkollegiet eller kommunen bör enligt föredraganden
inte ställas upp i sådana fall, utan vad myndigheterna har anfört bör
betraktas av tillståndsmyndigheten inom ramen för dess officialprövningsoch
utredningsskyldighet. Myndigheterna bör också ha rätt att i ett till högre
instans fullföljt mål anföra sina synpunkter, dock utan ställning av part (jfr
NJA 1959 s. 81).

Till de allmänna intressena räknas inte sådana rättigheter av olika slag som
kan tillkomma staten eller kommuner i deras egenskap av privaträttsliga
subjekt, t. ex. som ägare av en fastighet som berörs av ett vattenföretag. I
sådana fall tillkommer naturligtvis talerätten den myndighet som förvaltar
fastigheten. På motsvarande sätt kan naturligtvis en förvaltande myndighet
uppträda som sökande i ett vattenmål rörande ett företag som faller inom
dess verksamhetsområde, t. ex. vägverket eller en lokal vägförvaltning i
fråga om broar och fortifikationsförvaltningen i fråga om försvarsanläggningar
i vatten.

Bevattningsfrågor

I propositionens allmänna motivering (s. 159 f.) erinras om jordbruksbevattningens
ökande betydelse för en jämn och hög avkastning inom
jordbruksnäringen. Enligt föredraganden har bevattningen under de senaste
årtiondena undergått en nästan explosionsartad utveckling på vissa håll i
landet.

Tidigare bevattnades huvudsakligen betesvallar, potatis och fältodlade
köksväxter. Numera bevattnas i allt större utsträckning även slåttervallar,
stråsäd, oljeväxter, sockerbetor samt bär- och fruktodlingar. Bevattning sker
även för annat än jordbruksändamål, t. ex. i handelsträdgårdar och
timmerupplag.

Den ökade bevattningen har emellertid, framhålls det, inte ägt rum utan
problem. På flera håll har bevattningen konkurrerat med andra intressen om
vattentillgångarna och även konkurrens mellan bevattnare inbördes har
förekommit. Uttagen för bevattning har ofta skett utan tillstånd enligt VL

JoU 1982/83:30

och har orsakat skador på t. ex. fisket.

Det finns enligt föredraganden all anledning att anta att bevattningen
kommer att spela en stor roll i vårt framtida jordbruk. Det är av stor
betydelse såväl samhällsekonomiskt som företagsekonomiskt för lantbruket
att jordbruksproduktionen kan förbättras genom bevattning. Man kan inte
heller bortse från frågans sociala aspekter. Att skapa en acceptabel och jämn
lönsamhet för lantbruket, så att landsbygdens befolkning inte kommer i
efterhand i jämförelse med andra yrkeskategorier i landet, framstår som ett
självklart önskemål.

Utvecklingen på bevattningsområdet kan förväntas gå mot allt större och
rationellare enheter. Det har visat sig att det, för anskaffande av vatten till
bygder med behov av och förutsättningar för bevattning, kan vara lämpligt
att flera jordbrukare går samman för att investera i permanenta anläggningar,
såsom vattenmagasin, ledningssystem och pumpanordningar. Såväl när
gemensamma anordningar är lämpliga som när behov av sådana anordningar
inte föreligger kan det också vara erforderligt att vid vattenbrist fördela
vattnet mellan bevattnare inbördes. En fastare samverkan mellan bevattnare
kan också enligt propositionen vara lämplig när det gäller att tillvarata
gemensamma intressen gentemot myndigheter eller andra intressenter i ett
vattenområde.

Gällande VL tillhandahåller inte något särskilt institut för bevattningssamverkan.
Detta har dock inte hindrat att samverkan har bedrivits i olika
former. Av remissyttrandena framgår att i bl. a. Skaraborgs län handelsbolagsformen
är vanligt förekommande, medan man i Kristianstads län har
tillskapat gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen. I Östergötlands
län lär man ha löst samverkansfrågan genom servitutsbildningar. I
Uppsala län har bristen på vatten i flera fall medfört att man bildat särskilda
bevattningsföreningar i samband med vattendomstolsbehandlingen av frågan
om tillstånd till ytvattentäkt för bevattning. Medlemskap i en sådan
förening har utgjort ett villkor för vattendomstolens tillstånd till vattenuttag.

Föredraganden framhåller för sin del, med hänvisning bl. a. till de
önskemål som framförts vid remissbehandlingen, att en vattenrättslig
samfällighetsbildning framstår som den lämpligaste associationsformen för
samverkan mellan bevattningsintressenter. I anslutning härtill redovisas i
propositionen utförligt vissa principiella överväganden rörande innebörden
av begreppet samfällighet. Bl. a. erinras om att en utmärkande egenskap för
de samfälligheter varpå lagen om förvaltning och samfälligheter är tillämplig
är gemenskapens sakrättsliga karaktär. Delaktigheten i sådana samfälligheter
är nämligen förenad med äganderätten till varje särskild fastighet.
Delaktigheten i en samfällighet för bevattning kräver också, framhålls det,
en sakrättslig anknytning. Efter en diskussion av olika tänkbara lösningar
förordas i propositionen att delaktigheten i en bevattningssamfällighet knyts

JoU 1982/83:30

till innehavet av ett tillstånd till bevattning. Ett sådant tillstånd är i princip
inte personligt utan avser tillstånd för någon att i egenskap av fastighetsägare,
arrendator eller annan nyttjanderättshavare bevattna vissa markområden
på en fastighet. I likhet med vad som föreslås rörande samfälligheter för
markavvattning (se ovan) överges således anknytningen till fastigheter vid
samfällighetsbildningen. När det gäller bevattningssamfälligheter går förslaget
emellertid ett steg längre så till vida att deltagarkretsen helt eller delvis
kan bestå av arrendatorer eller andra nyttjanderättshavare.

Någon begränsning av deltagarkretsen med hänsyn till ändamålet med
bevattningen föreslås ej. Detta innebär att samfälligheten kan omfatta
intressenter av olika slag, såsom jordbrukare samt innehavare av handelsträdgårdar
och timmerupplag.

Samtliga frågor som berör bevattningssamfälligheter, dvs. frågor om
tillstånd, ersättning och fördelning av vatten samt samverkans- och
kostnadsfördelningsfrågor kommer enligt förslaget att prövas av vattendomstol.

De materiella reglerna om samfällighetsbildning bygger på principen att
man i första hand bör försöka åstadkomma bevattningssamfälligheter på
frivillig väg. Förslaget ger sålunda ej möjlighet att tvångsansluta den som inte
har något intresse av bevattning. Bestämmelser om tvångsdelaktighet kan
dock enligt föredraganden inte helt undvaras. Olika regler föreslås härvid
gälla beroende på om delaktigheten är motiverad av behovet av att fördela
vatten eller om det gäller anslutning till en gemensamhetsanläggning för
bevattning. I det förra fallet får vattendomstolen, om flera ansöker om
bevattning ur samma vattentillgång och fördelningsbehov föreligger,
bestämma att tillståndshavarna skall utgöra en samfällighet. I detta fall är det
således tillräckligt att vattnet behöver fördelas mellan tillståndshavarna,
något som det ankommer på vattendomstolen att självmant ta ställning till
för den händelse inget yrkande om samfällighetsbildning framställts. Något
strängare krav gäller för tvångsanslutning i de fall ansökan avser en
vattentillgång beträffande vilken flera tillstånd meddelas successivt men
tillstånden ges för en sökande varje gång. I dessa fall krävs, liksom när det
gäller anslutning av ”äldre” tillståndshavare till en nybildad samfällighet,
särskilda skäl för anslutning (se 6 kap. 1 §).

När det gäller anslutning av en bevattnare till en gemensamhetsanläggning
för bevattning talar enligt propositionen hänsynen till övriga deltagare för att
stränga krav upprätthålls. För det första bör inrättandet av en gemensam
bevattningsanläggning vara lämpligt från främst tekniska och ekonomiska
synpunkter. Vidare bör tvångsanslutning till sådan anläggning inte få ske av
annan deltagare än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i
anläggningen. Efter mönster i 7 § anläggningslagen införs dessutom ett s. k.
opinionsvillkor. Detta innebär att en gemensam anläggning inte får inrättas,
om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och

JoU 1982/83:30

har beaktansvärda skäl för det. Opinionsvillkoret skall dock kunna
åsidosättas om behovet av den gemensamma anläggningen är synnerligen
angeläget med hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen.

Även en tillståndshavare som är nyttjanderättshavare skall enligt förslaget
kunna delta i en gemensamhetsanläggning som ingår i en bevattningssamfällighet.
Inte heller i detta fall upprätthålls således det eljest sakrättsligt
motiverade kravet på fastighetsanknytning. Hänsynen till övriga delägare i
samfälligheten och till panträttshavarna bör enligt föredraganden kunna tas
till vara inom ramen för det allmänna lämplighetskravet för anslutning.

Utöver de regler som nu redovisats innehåller lagförslaget bestämmelser
om kostnadsfördelning och om samfällighetens förvaltning m. m. Grundprincipen
är att såväl förvaltningskostnader som kostnader för utförande och
drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan deltagarna främst med
hänsyn till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt tillståndet. I
enlighet härmed skall andelstal åsättas för varje deltagare.

Samfälligheter för vattenreglering

I 7 kap. lagförslaget införs bestämmelser om samverkan i samfällighetsform
vid vattenreglering för kraftändamål och bevattning. Vad beträffar
vattenreglering för kraftändamål finns regler om anslutningsskyldighet,
grundade på att ägare av strömfall som får stadigvarande nytta av
regleringsföretaget under vissa förutsättningar är skyldig att delta. Till
skillnad mot vad som gäller enligt VL kan tvångsanslutning ske även efter det
företaget kommit till stånd. Samtliga deltagare i regleringsföretaget utgör en
samfällighet för utförande och drift av företaget. Tillståndet till företaget
samt anläggningar och rättigheter är samfällda för deltagarna. Av samma
skäl som redovisats ovan beträffande samfälligheter för markavvattning har
någon regel om begränsning av icke sökandes kostnadsansvar ej medtagits i
lagförslaget (jfr ovan s. 56).

Skyldighet och rätt att delta i ett regleringsföretag för bevattning
tillkommer bl. a. den som har tillstånd till vattentäkt för bevattning. Även
arrendatorer och andra nyttjanderättshavare som fått sådant tillstånd kan
således delta i företaget. Bestämmelserna kan tillämpas även på annan
bevattning än sådan som sker för jordbruksändamål.

I förevarande kapitel finns vidare bestämmelser om regleringsföretag som
kommer till stånd genom frivillig överenskommelse. Om ett sådant företag
avser olika slag av ändamål blir enligt uttrycklig föreskrift härom i 6 § andra
stycket reglerna om tvångsanslutning ej tillämpliga.

JoU 1982/83:30

Avgifter

Inledning

De i propositionen redovisade övervägandena rörande ett nytt vattenrättsligt
avgiftssystem inleds med en redogörelse för nu gällande avgiftsregler och
för avgiftsfrågans behandling under 1970-talet.

Enligt VL kan ett tillstånd att utföra ett vattenföretag vara förenat med
skyldighet för företagaren att utge avgifter av olika slag. Avgifternas syfte är i
första hand att tillgodose allmänna intressen. Hit hör bl. a. fiskeintresset. För
att åstadkomma bättre fiskeförhållandena inom områden som påverkas av
ett företag föreskrivs sålunda ibland, i stället för en skyldighet för företagaren
att själv vidta fiskebefrämjande åtgärder, en skyldighet för honom att betala
en särskild avgift med stöd av 2 kap. 8 § VL. Enligt 2 kap. 10 § utgår vidare en
s. k. allmän fiskeavgift för byggnad i vatten eller vattenreglering som
påverkar de naturliga vattenståndsförhållandena eller hindrar eller försvårar
fiskens framkomst. Allmänna fiskeavgifter skall användas för att främja
fisket inom landet. Enligt 6 kap. 9 § kan de flottande i en allmän flottled
åläggas att betala viss fiskeavgift, om flottningen eller flottningsanläggningar
vållar avsevärt men för fisket. Vissa fiskeavgifter som har fastställts enligt
den före VL gällande lagstiftningen utgår fortfarande.

14 kap. 14 och 15 §§ VL finns bestämmelser om regleringsavgift i samband
med större vattenregleringar för kraftändamål. Avgiftsmedlen används för
att kompensera skador som inte ersätts i vattenmålet och för att tillgodose
allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Med tillstånd att
utföra vissa slags vattenföretag följer också skyldighet enligt 11 kap. 95 § VL
att betala ett engångsbelopp, s. k. domstolsavgift, som bidrag till kostnaderna
för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

De allmänna fiskeavgifterna och regleringsavgifterna utgår årligen med ett
fast belopp under vissa perioder, 20 resp. 10 år. För den följande perioden
kan avgifterna ändras på ansökan av tillståndshavaren eller kammarkollegiet.

Regeringen kan enligt 4 kap. 18 § VL föreskriva villkor för att tillgodose
allmänna intressen i samband med prövningen av större vattenföretag.
Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden skall betala vissa belopp,
s. k. villkorsmedel.

Bygdeavgifter och fiskeavgifter

Som en motsvarighet till nuvarande regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 §
VL föreslås en ny avgift med benämningen bygdeavgift. Avsikten är bl. a. att
den nya avgiften skall kunna beräknas på grundval av faktorer som är kända
eller i vart fall lätta att bestämma samtidigt som de ger uttryck för företagets
omfattning och dess inverkan på bygden och bygdens miljö. Utrymmet för
skönsmässiga bedömningar blir mindre än vad som är fallet beträffande
nuvarande regleringsavgifter, vilkas beräkning föranlett en hel del problem i

JoU 1982/83:30

rättstillämpningen. Avgiftsskyldigheten föreslås omfatta kraftverk, vattenreglering
för års- eller flerårsreglering, vattenöverledning för något annat
ändamål än kraftändamål samt ytvattentäkt. Tillämpningsområdet för
bygdeavgiften blir därmed större än för regleringsavgiften, vilken endast
gäller regleringsföretag för kraftändamål.

Vad beträffar bygdeavgiftens beräkning innebär förslaget i korthet att det
för varje företag bestäms ett antal avgiftsenheter, beroende på företagets
omfattning, samt en avgiftsklass som fastställs med hänsyn till företagets
påverkan på vattenförhållandena och på den omkringliggande bygden.

Avgiftsenheterna fastställs, beträffande kraftverk på grundval av den
installerade generatoreffekten, för vattenreglering på grundval av magasinsvolymen
och för ytvattentäkter och vattenöverledningar på grundval av den
vattenmängd som högst får ledas bort enligt tillståndet.

För vattenkraftverk beräknas en avgiftsenhet för varje enhet installerad
generatoreffekt om 10 kW intill 150 % av effekten vid medelvattenföring.
Över denna effektgräns beräknas en avgiftsenhet för varje enhet om 20
kW.

För vattenregleringar motsvarar varje enhet av regleringsmagasinets rymd
om 25 000 m3 en avgiftsenhet upp till en totalvolym om 100 miljoner m3. För
större magasinsvolymer beräknas överskjutande avgiftsenheter efter en
regressiv skala (se 10 kap. 2 §).

För vattenöverledningar och ytvattentäkter beräknas en avgiftsenhet för
varje kubikmeter i sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort
enligt meddelat tillstånd.

Antalet avgiftsklasser föreslås uppgå till fyra.

Medan avgiftsenheterna kan fastställas på grundval av objektiva kriterier
innebär indelningen i avgiftsklasser att ett visst utrymme lämnas för
skönsmässiga bedömningar (se 10 kap. 3 §).

Själva avgiften, som beräknas per avgiftsenhet, uttrycks inte i pengar utan i
visst antal promille eller procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Härigenom uppnås en automatisk anpassning av avgifterna
till förändringarna i penningvärdet. Avgiften per avgiftsenhet är högre
ju högre avgiftsklass företaget hänförs till.

För vattenkraftverk och vattenregleringar föreslås avgiftsbeloppet för
varje avgiftsenhet utgöra:
i klass 1: 0,5 %o av basbeloppet
i klass 2: 1 %c av basbeloppet
i klass 3: 1,5 %c av basbeloppet
i klass 4: 2 %c av basbeloppet

För vattenöverledningar och vattentäkter föreslås avgiftsbeloppet för
varje avgiftsenhet utgöra:
i klass 1: 5 % av basbeloppet
i klass 2: 10 % av basbeloppet

JoU 1982/83:30

i klass 3: 15 % av basbeloppet

1 klass 4: 20 % av basbeloppet

I specialmotiveringen (s. 483) anförs följande exempel på hur bygdeavgiften
skulle beräknas om den skulle tillämpas i dag. Skyldighet att betala
avgift för ett vattenkraftverk inträder år 1982. Kraftverket har en installerad
effekt av 15 MW (=15 000 kilowatt). Om någon reduktion av effekten enligt

2 § första stycket 1 inte görs, uppgår antalet avgiftspliktiga enheter enligt
nämnda stadgande till 1 500. Företaget har en sådan inverkan på vatten- och
bygdeförhållandena att det bör placeras i klass 2 enligt förevarande paragraf.
Avgiften för varje avgiftsenhet skall då utgöra 1 %c av basbeloppet, som för
1982 är 17 800 kr. (SFS 1981:1342). Avgiften för varje enhet är alltså 17,8 kr.
och för 1 500 enheter 26 700 kr. Denna avgift skall sedan räknas om årligen
med hänsyn till ändringarna i basbeloppet för varje år.

Avgifterna skall liksom f. n. användas för gottgörelse för enskilda skador
samt för allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av företaget (se
prop. 1974:83 s. 183).

Förslaget innebär vidare att en nedre gräns för avgiftsskyldighet bör gälla.
Gränsen sätts till 500 avgiftsenheter för vattenkraftverk och vattenregleringar,
vilket motsvarar en effekt av 5 MW resp. en magasinsvolym av 12,5
miljoner m3. När det gäller vattenöverledningar och ytvattentäkter inträder
avgiftsskyldighet så snart som den uttagna vattenmängden uppgår till
1 m3/s.

F. n. är det länsstyrelserna som förvaltar regleringsmedel och beslutar om
dessas användning för det allmänna bygdebehovet. Denna ordning bibehålls
i fråga om bygdeavgiften. Av propositionens uttalanden (s. 190) framgår att
samråd alltid förväntas ske mellan länsstyrelsen och kommunerna innan
bidragen fördelas. Detta överensstämmer med utskottets uttalanden i JoU
1979/80:12. Liksom hittills kommer kommunerna att vara huvudmottagare
av avgiftsmedel. Det förhållandet att avgiftsförvaltningen m. m. även i
fortsättningen bör handhas av länsstyrelserna bör enligt propositionen inte
hindra att länsstyrelsen ställer avgiftsmedel till kommunernas förfogande
också för framtida allmänna ändamål och inte till något omedelbart
förestående projekt. Man kan därvid tänka sig att avgiftsmedlen får tas i
anspråk för bildande av en kommunal fond för den drabbade bygdens
näringsliv, vilket innebär att man på lokal nivå skall få besluta om den slutliga
användningen av pengarna.

Propositionens förslag om fiskeavgifter omfattar dels en motsvarighet till
den nuvarande lokala fiskeavgiften enligt 2 kap. 8 § VL, dels en allmän
fiskeavgift för främjande av fisket inom landet som har sin motsvarighet i 2
kap. 10 § samma lag. Dessa avgifter kommer, liksom hittills, att administreras
av fiskeristyrelsen.

Förslaget rörande lokal fiskeavgift innebär att skyldigheten för företagaren
att själv svara för fiskefrämjande åtgärder kan ersättas med en skyldighet

JoU 1982/83:30

att utge avgift till förmån för det lokala fiskeintresset (3 kap. 11 § och 10 kap.
5 §). Avgiften skall kunna användas för fiskefrämjande åtgärder i det vatten
som direkt berörs av företaget men också inom ett angränsande vattenområde,
om detta skulle ge bättre resultat från lokal fiskevårdssynpunkt.
Genom att det uttryckligen föreskrivs att avgiften får användas för åtgärder
inom t. ex. bivattendrag undanröjs den osäkerhet som f. n. råder i detta
hänseende.

Vad därefter beträffar den allmänna fiskeavgiften har beräkningsgrunderna
i propositionen utformats efter mönster av bygdeavgiften, som redovisats
ovan. På grund av de båda avgiftstypernas natur har dock någon fullständig
överensstämmelse inte ansetts lämplig.

Allmän fiskeavgift avses komma i fråga då ett företag kan antas skada
fisket eller förorsaka en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena.
Avgiftsskyldigheten föreslås omfatta samma företagstyper
som bygdeavgiften, nämligen vattenkraftverk, vattenreglering för års- eller
flerårsreglering, vattenöverledning för annat ändamål än kraftändamål samt
ytvattentäkt. Avgiften bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter
och avgiftsklasser enligt i huvudsak samma grunder som bygdeavgifter.
I fråga om beräkningen av antalet avgiftsenheter föreligger en skiljaktighet
mot bygdeavgiften endast såvitt avser vattenreglering, där någon särskild
reduktion för de största regleringsföretagen inte ansetts motiverad. Antalet
avgiftsklasser bestäms till fyra. Ett företags inplacering i avgiftsklass bestäms
med hänsyn till den omfattning i vilken fisk finns och fiske bedrivs i
vattenområdet, i vilken utsträckning vattenförhållandena och fisket påverkas
och i vad mån företagaren har ålagts skyldighet att vidta åtgärder eller
betala avgift till förmån för det lokala fiskeintresset. Inverkan på fisket skall
kunna bedömas med utgångspunkt i något annat än de naturliga vattenförhållandena,
eftersom förhållandena i många vattenområden numera är
påverkade av olika åtgärder, till vilka fisken kan ha anpassat sig. Hänsyn bör
även tas till förekomsten av fritidsfiske. I fråga om vattenöverledning och
vattentäkt måste också varaktigheten av uttaget beaktas.

I enlighet med vad som föreslagits beträffande bygdeavgifter avses
belastningen på företagaren även i fråga om fiskeavgifter vara konstant,
räknat i fast penningvärde, om inte erfarenheterna av företagets inverkan
föranleder något annat. Avgiftsbeloppet i varje avgiftsklass kommer således
att indexregleras genom en anknytning till basbeloppet.

För vattenkraftverk och vattenregleringar föreslås avgiftsbeloppet för
varje avgiftsenhet utgöra:
i klass 1: 0,05 %o av basbeloppet
i klass 2: 0,1 %c av basbeloppet
i klass 3: 0,15 %c av basbeloppet
i klass 4: 0,2 %c av basbeloppet

För vattenöverledningar och vattentäkter föreslås avgiftsbeloppet för
varje avgiftsenhet utgöra:

JoU 1982/83:30

i klass 1: 1 % av basbeloppet

i klass 2: 5 % av basbeloppet

i klass 3: 10 % av basbeloppet
i klass 4: 15 % av basbeloppet

En viktig skillnad i förhållande till bygdeavgiften är att den nedre gränsen
för avgiftsskyldighet sätts betydligt lägre när det gäller kraftverk och
regleringar, nämligen till 10 enheter. Skälen härtill är bl. a. att också mindre
företag kan orsaka omfattande skador på fiskvandring och fiskreproduktion.

Med anknytning till det räkneexempel som gjorts i föregående avsnitt
beträffande bygdeavgiften kan nämnas att fiskeavgiften i motsvarande fall,
dvs. för ett vattenkraftverk om 15 MW som hänförs till avgiftsklass 2, skulle
uppgå till 2 670 kr. för år 1982.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och överväganden angående
bygdeavgifter och fiskeavgifter. Propositionen innebär i denna del stora
förbättringar från både praktisk och principiell synvinkel, jämfört med det
avgiftssystem som nu gäller. Den föreslagna konstruktionen av avgiftsberäkningen
är enligt utskottets mening en smidig och praktisk lösning av ett
invecklat problem som under lång tid och i olika omgångar varit föremål för
överväganden. Utskottet ser det som särskilt betydelsefullt att avgifterna
genom anknytningen till basbeloppet kommer att ändras i takt med
förändringar i penningvärdet. Härigenom undgår man de olägenheter som är
förenade med nuvarande periodbundna avgifter, något som utskottet
återkommer till i nästföljande avsnitt vid behandlingen av vissa övergångsfrågor.

Övergångsregler för äldre avgifter

Vad som ovan redovisats avser endast avgifter rörande vattenföretag som
prövas enligt den nya vattenlagen. Av stor betydelse är också frågan om hur
det bör förfaras med sådana avgifter som redan nu utgår för äldre företag.
Enligt propositionen bör mål om avgifter följa huvudprincipen för övergångsregleringen,
vilket innebär att mål som anhängiggjorts före den nya
lagens ikraftträdande bedöms enligt äldre bestämmelser (4 § övergångsbestämmelserna).
Avgiften i sådana mål föreslås således fastställd med
tillämpning av den senast gällande latituden i VL 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 §
och med gällande VL:s beräkningsgrunder i övrigt. För att möjliggöra en
anpassning till ändringar i penningvärdet föreslås särskilda övergångsregler
för de periodbundna avgifterna. När den senaste avgiftsperioden är slut
föreslås de äldre avgifterna räknas upp med hänsyn till förändringarna i
penningvärdet, sådana dessa förändringar återspeglas i basbeloppet. Vid den
första omräkningen beaktas den ändring av basbeloppet som skett från det
första till det sista året i den senaste avgiftsperioden. Därefter skall avgifterna

JoU 1982/83:30

ändras årligen med hänsyn till de årsvisa förändringarna av basbeloppet. I
fråga om årlig avgift enligt VL 2 kap. 8 § skulle omräkning ske för det år nya
vattenlagen träder i kraft i förhållande till basbeloppets förändring från det år
då avgiften fastställdes - dock tidigast för december 1963 - till året före
omräkningsåret.

Frågan om övergångsreglering av äldre avgifter berörs i två följdmotioner,
nämligen 1981/82:2503 (fp, s) och 1982/83:5 (m). Den förra motionen syftar
till en ändring av övergångsbestämmelserna som innebär att en ny
avgiftsperiod som bestämts enligt äldre lag inte skall få börja löpa samma år
som den nya vattenlagen träder i kraft. I sådana övergångsfall bör enligt
motionen bestämmelserna om årlig anpassning till basbeloppsförändringarna
tillämpas fr. o. m. lagens ikraftträdande.

Syftet med motion 1982/83:5 torde vara att åstadkomma en kraftigare
uppräkning av äldre avgifter i samband med att resp. avgiftsperiod löper
ut.

Utskottet har undersökt möjligheterna att åstadkomma en snabbare
inpassning av de äldre periodbundna avgifterna i ett system med årlig
omräkning efter basbeloppets förändringar. De i propositionen föreslagna
övergångsreglerna innebär nämligen att äldre avgifter i vissa fall kan löpa
med oförändrat belopp in på 1990-talet och, såvitt avser fiskeavgifter med
20-åriga avgiftsperioder, in på 2000-talet. Med hittillsvarande utveckling av
penningvärdet leder ett sådant system ofrånkomligen till stora förluster för
de intressen som är avsedda att tillgodoses genom avgiftsmedlen.

I syfte att erhålla närmare underlag för bedömningen har utskottet
inhämtat yttrande av kammarkollegiet (se bil. 11). Kollegiet har bifogat ett
yttrande från fiskeristyrelsen. Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan,
VASÖ, har avgett synpunkter på kollegiets yttrande (bil. 12).

I enlighet med utskottets önskemål har kollegiet och fiskeristyrelsen
undersökt avgiftsförhållandena för i första hand sådana fall där den senaste
avgiftsperioden löper ut år 1985 och senare.

Antalet vattenföretag för vilka regleringsavgiftsperiod börjar löpa under
åren 1976-1984 utgör ca 150. Deras sammanlagda avgifter uppgår till ca 21,5
milj. kr. årligen. Säkra uppgifter om nytillkommande företag vars avgiftsperiod
börjar löpa åren 1983 och 1984 kan dock ännu ej lämnas.

Av fiskeristyrelsens yttrande framgår att antalet fiskeavgifter enligt VL 2
kap. 10 § som börjat (börjar) löpa åren 1974-1984 utgör 223 med ett
sammanlagt värde av ca 1,5 milj. kr. årligen. För hela perioden 1966-1984
bör det enligt kollegiets uppskattning röra sig om ca 350 avgifter till ett
sammanlagt värde av minst 2 milj. kr. årligen.

Kollegiet instämmer i fiskeristyrelsens påpekande att nuvarande system
med omprövning av fiskeavgifter efter 20 år leder till betydande rättsförluster
för fiskeintresset. Enbart 5-årsperioden 1979-1983 (begynnelseår) representerar
omkring 1,2 milj. kr. årligen, som vid omprövningar åren 1998-2002 -

JoU 1982/83:30

mätt med dagens erfarenheter av prisutvecklingen - kommer att ha kvar
kanske bara 25 % av sitt realvärde.

Beträffande regleringsavgifterna påpekar kollegiet att ett icke ringa antal
avgifter ej hunnit inpassas i den avgiftslatitud som gäller fr. o. m. den 1 juli
1974 (4-12 kr. per turbinhästkraft). Vid nya vattenlagens ikraftträdande
kommer dessa avgifter således att vara bestämda enligt 1959 års avgiftslatitud
(3-8 kr. per turbinhästkraft). Sammanlagt rör det sig om ca 2,7 milj. kr.
årligen som kommer att utgå enligt en äldre avgiftslatitud. Detta är delvis en
effekt av övergångsbestämmelserna till 1974 års ändringar i VL (SFS
1974:273) som bl. a. innebar att äldre bestämmelser - inkl. avgift - skulle
gälla om ansökan angående visst företag kom in före den 1 juli 1974.

Kammarkollegiet föreslår mot angivna bakgrund att äldre avgifter redan
med nya vattenlagens ikraftträdande inpassas i det nya systemet med
indexbundna omräkningar. Principiella betänkligheter bör enligt kollegiet
inte möta mot ett sådant förfarande, som tillämpats även i civilrättsliga
sammanhang.

Utgångspunkt för uppräkningen bör, framhåller kollegiet, i fråga om
regleringsavgifter vara det basbelopp som gällde när avgiftslatituden senast
ändrades, dvs. juli 1974.

De avgifter som alltjämt utgår i 1959 års avgiftslatitud bör vidare enligt
kollegiet först uppräknas med 40 % för att komma i ungefärlig nivå med nu
gällande avgiftslatitud.

Beträffande fiskeavgifter föreslår kollegiet omräkning med hänsyn till
basbeloppets förändring från det första året i den löpande avgiftsperioden till
omräkningsåret.

VASÖ understryker att en lagstiftning enligt kollegiets förslag innebär
undanröjande av rättskraften hos lagakraftvunna domar, som innehåller
uttryckliga besked om avgiftsperiodens längd och om tiden för påkallande av
omprövning. Vidare hänvisas till vissa uttalanden av rättighetsutredningen
(SOU 1975:75) och av konstitutionsutskottet angående tillämpningen av ny
lag på rättsförhållande som uppkommit före lagens ikraftträdande (KU
1974:60).

Utskottet är medvetet om att vissa principiella betänkligheter kan anföras
mot en lagstiftning som leder till avgiftshöjningar före utgången av en
avgiftsperiod som i fråga om längd och årligt belopp blivit fastställd genom en
lagakraftvunnen dom, meddelad före den nya lagens ikraftträdande. På
förmögenhetsrättens område t. ex. har den principen ansetts gälla att ny lag
inte bör ges tillämpning på rättsförhållande som uppkommit före lagens
ikraftträdande. Väsentliga avsteg har dock gjorts från denna princip. I fråga
om skatter och andra offentligrättsliga avgifter gäller numera enligt 2 kap.
10 § regeringsformen i princip förbud mot retroaktiv skattelagstiftning.
Detta stadgande är dock uppenbarligen inte tillämpligt om i ett fall som det
nu förevarande beslutet inverkar endast på den del av avgiftsperioden som
infaller efter lagens ikraftträdande. Syftet med en sådan anpassning av äldre

JoU 1982/83:30

avgifter som nu diskuteras kan f. ö. under alla förhållanden uppnås genom
särskild lagstiftning om skatte- eller avgiftshöjningar.

Enligt utskottets mening är det ett väsentligt samhällsintresse att snarast
möjligt åstadkomma en anpassning av äldre avgifter till den aktuella
prisutvecklingen. Som framgår av kammarkollegiets yttrande kommer i
annat fall stora förluster att uppstå för de allmänna intressen som
avgiftsmedlen är avsedda att tillgodose. Det synes f. ö. mindre tilltalande att
avgifterna för en del företag successivt anpassas till penningvärdets
förändringar medan andra företag har förmånen av en i reala termer
sjunkande avgiftsnivå. Med stöd av det anförda förordar utskottet att
avgifter enligt VL 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § omedelbart vid den nya
vattenlagens ikraftträdande inpassas i det nya omräkningssystemet. Detta
bör ske i huvudsak enligt de riktlinjer som kammarkollegiet föreslagit.
Utskottets ställningstagande innebär att syftet med motionerna 1981/82:2503
och 1982/83:5 kommer att tillgodoses. Dessa bör därför lämnas utan vidare
åtgärd.

Utskottet förordar med stöd av det anförda en ändring av 16 §
övergångsbestämmelserna (se mom. 14 a) i utskottets hemställan) som
avses tillämpas på följande sätt.

Första stycket

Om den vid nya vattenlagens ikraftträdande gällande avgiftsperioden för
en regleringsavgift omfattar år 1984, skall avgiften för år 1984 utan särskilt
beslut räknas om i förhållande till basbeloppets förändringar från juli 1974 till
år 1984. Stadgandet kommer i huvudsak att tillämpas på avgiftsperioder som
börjat löpa år 1975 och senare. Med den föreslagna lydelsen inbegrips dock
även avgift som fastställts eller omprövats relativt nyligen (åren 1982-1983)
och för vilken ny avgiftsperiod börjar löpa år 1984. Om avgiftsprövningen på
grund av fullföljd till högre instans eller av annan anledning ej avslutats före
utgången av år 1984 gäller dock fjärde stycket (se nedan). Skyldighet att
erlägga avgift skall således i angivna fall anses vara för handen i och med att
lagakraftvunnen dom föreligger.

Basbeloppet för juli månad 1974 är 8 500. Fr. o. m. år 1982 fastställs
basbeloppet inte längre månadsvis utan årsvis (SFS 1981:1187). Senast
fastställda basbelopp gäller för år 1983 och är 19 400. Basbeloppet för år 1984
offentliggörs tidigast i slutet av år 1983. Med utgångspunkt i nu kända siffror
kan det antas att regleringsavgift som omräknas år 1984 med tillämpning av
första stycket kommer att multipliceras med ett tal som överstiger
dvs. den blir mer än fördubblad.

Det finns enligt utskottets mening flera skäl som talar för en generell
uppräkning av regleringsavgifterna enligt det nu förordade systemet. Som
också framhållits i propositionen (s. 188) har penningvärdeförsämringen
fortgått även sedan den nu gällande avgiftslatituden infördes år 1974. Detta

JoU 1982/83:30

borde i och för sig ha motiverat ändringar i latituden, förmodligen vid flera
tillfällen. I avbidan på den nya vattenlagens tillkomst har emellertid några
sådana ändringar inte vidtagits, vilket varit till fördel för de avgiftsskyldiga
och till motsvarande nackdel för de avgiftsberättigade bygdeintressena.
Genom den av utskottet förordade basbeloppsanknutna omräkningen
kommer avgifterna att anpassas till det penningvärde som gäller vid den nya
lagens ikraftträdande.

Som kammarkollegiet påpekat kommer ett icke ringa antal regleringsavgifter
fortfarande att vara bestämda i 1959 års latitud när den nya lagen träder

1 kraft. Utskottet anser det skäligt att sådana avgifter först uppräknas med
40 % innan omräkning görs med hänsyn till basbeloppets utveckling.
Resultatet kan därvid - med utgångspunkt i de siffror som nyss redovisats - i
vissa fall bli en tredubbling av avgiften.

Andra stycket

I fråga om fiskeavgift enligt VL 2 kap. 10 § föreslår utskottet att omräkning
görs år 1984 i förhållande till basbeloppets förändringar från december
månad det första året i den senaste avgiftsperioden till år 1984. Det kan i och
för sig också finnas skäl att tillämpa den för regleringsavgifterna föreslagna
40-procentiga uppräkningen i de fall avgiften är bestämd enligt äldre latitud.
För många fiskeavgifter innebär emellertid en basbeloppsanknuten omräkning
i sig en mycket kraftig höjning av avgiften. Har t. ex. den senaste
avgiftsperioden börjat löpa år 1965 (basbeloppet för december 1965 är 5 200)
blir omräkningskoefficienten ett tal som överstiger g9200 » dvs. avgiften
kommer i dessa fall att räknas upp med minst 3,7 gånger det i domen
fastställda beloppet. Det kan f. ö. noteras att det genom utformningen av VL

2 kap. 10 § 2 mom. åtminstone i formellt hänseende varit möjligt att vid
omprövning beakta penningvärdets förändringar. Bl. a. med hänsyn härtill
förordar utskottet en basbeloppsanknuten uppräkning som innebär att
omräkningskoefficienten blir lägre ju senare den aktuella avgiftsperioden
börjat löpa och vice versa. Genom de av utskottet föreslagna övergångsreglerna
uppnår man bl. a. den effekten att en kraftig uppräkning av avgiften
görs i de fall endast kort tid återstår av den gällande avgiftsperioden. Omvänt
blir resultatet att en nyligen påbörjad avgiftsperiod avbryts redan i början av
perioden, vilket i viss mån uppvägs av att uppräkningen blir betydligt mindre
kännbar. Har t. ex. den senaste avgiftsperioden börjat löpa år 1980, blir
omräkningskoefficienten år 1984 minst dvs. minst 1,2. Med de i

propositionen föreslagna reglerna skulle avgiften i detta fall ha löpt
oförändrad t. o. m. år 1999.

Har den senaste avgiftsperioden börjat löpa år 1982 eller senare skall
jämförelsen givetvis avse basbeloppet för det aktuella begynnelseåret, även
om i lagtexten hänvisas till basbelopp för december månad. Detta följer av
övergångsbestämmelserna till 1981 års lagstiftning i ämnet (SFS
1981:1187).

JoU 1982/83:30

Tredje stycket

Fr. o. m. år 1985 skall nu ifrågavarande avgifter utan särskilt beslut räknas
om årligen i förhållande till basbeloppets ändringar mellan det aktuella
avgiftsåret och året närmast dessförinnan.

Fjärde stycket

Detta stycke avser bl. a. sådana fall där lagakraftvunnen dom angående
avgiften föreligger efter utgången av år 1984. Den situationen kan uppstå om
avgiften hunnit fastställas i första instans men målet överklagats. Har
ansökan beträffande nytt företag anhängiggjortsföre den 1 januari 1984 men
handlagts därefter skall enligt 4 § övergångsbestämmelserna äldre regler
gälla. Även i sådana fall kan skyldighet att betala avgift inträda efter
utgången av år 1984. Nuvarande bestämmelser om omprövning av periodbundna
avgifter kan ge liknande effekter. Avgiftsprövningen kan i dessa fall
fullföljas oberoende av den nya lagstiftningen, och omräkning enligt
grunderna i första stycket kommer att ske automatiskt för det första året i den
aktuella avgiftsperioden. Omräkning får givetvis ej avse tid före den nya
lagens ikraftträdande (jfr utskottets överväganden ovan om innebörden av
RF 2 kap. 10 §).

I nu angivna fall skall således regleringsavgift räknas om i förhållande till
basbeloppets förändring från juli månad 1974 till det aktuella omräkningsåret.
I fråga om fiskeavgift skall jämförelsen avse dels basbeloppet för det
första året i den senaste avgiftsperioden, dels basbeloppet för det aktuella
omräkningsåret. Omräkning av fiskeavgift i nu angivna fall får antas
huvudsakligen avse avgiftsperioder som börjat löpa senast år 1982, varför
lagtexten inte behöver tyngas med någon hänvisning till basbeloppet för
december månad.

Femte och sjätte styckena

Beträffande icke periodbundna fiskeavgifter enligt VL 2 kap. 8 § innebär
utskottets förslag till övergångsbestämmelser endast smärre ändringar i
regeringens förslag. I syfte att göra bestämmelsen tillämplig även på avgifter
som slutligt fastställs efter utgången av år 1984 föreslår utskottet ett tillägg
med lydelsen ”eller det senare år avgiftsskyldighet inträder”.

Sådan avgift skall således år 1984, eller det senare år avgiftsskyldigheten
slutligt fastställs, räknas om i förhållande till basbeloppets förändring från
december månad det år avgiften senast fastställdes genom lagakraftvunnen
dom (dock tidigast december 1963), till det aktuella avgiftsåret.

Utskottet har vidare inhämtat att det vid vissa vattendomstolar tillämpas
ett system för årlig omräkning av avgift enligt VL 2 kap. 8 §. Vanligtvis har i
dessa fall gjorts en anknytning till konsumentprisindex. En omräkning av

JoU 1982/83:30

sådana avgifter i förhållande till basbeloppets förändring från det år avgiften
fastställdes skulle enligt utskottets mening ge för de avgiftsskyldiga oskäliga
resultat. Utskottet föreslår därför en tilläggsbestämmelse som innebär att
ifrågavarande avgifter fr. o. m. år 1984 inpassas i ett basbeloppsanknutet
omräkningssystem, varvid första omräkningen görs med utgångspunkt i
basbeloppen för år 1983 resp. 1984.

Skulle i något fall, på grund av pågående prövning eller eljest, sådan avgift
som nu avses fastställas efter år 1984, får det senast aktuella avgiftsbeloppet
räknas om på motsvarande sätt, dvs. med hänsyn till basbeloppets förändring
mellan avgiftsåret och året närmast före. Detta torde ej behöva anges i själva
lagtexten.

Ikraftträdande

I propositionen, som beslutades den 25 mars 1982, föreslogs att den nya
lagstiftningen skulle träda i kraft den 1 januari 1983. Med hänsyn till de
ganska omfattande materiella ändringar som förslaget till ny vattenlag
innebär torde det enligt propositionen (s. 197) krävas vissa utbildnings- och
informationsinsatser före ikraftträdandet. Det ansågs därför lämpligt att
lagstiftningen träder i kraft först efter en övergångstid sedan riksdagen fattat
sitt beslut.

Utskottet har, bl. a. med hänsyn till ärendets vikt och omfattning, ej
kunnat slutligt behandla lagförslagen förrän i april 1983. Då utskottet delar
föredragandens uppfattning om det lämpliga i en viss övergångstid förordar
utskottet att den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1984. Det
ändrade ikraftträdandet föranleder vissa redaktionella ändringar i lagförslagen,
som utskottet i viss omfattning kommenterat i det föregående. I övrigt
hänvisas till utskottets hemställan.

Vissa övergångsfrågor i övrigt

Frågan om vissa av utskottets ställningstaganden föranledda ändringar i
övergångsbestämmelserna har närmare berörts ovan i avsnitten rörande
omprövning av äldre vattenföretag samt vattenrättsliga avgifter.

I en tidigare omnämnd skrivelse från Stockholms läns landsting har
påpekats att de övergångsbestämmelser som gäller tillståndsplikt för
vattenföretag som pågår vid den nya lagens ikraftträdande (9 §) kommer att
medföra att företag som avser bortledande eller tillförsel av grundvatten och
som ej tidigare varit tillståndspliktiga kommer att underkastas den nya lagens
regler om tillståndsplikt. Vidare framhålls att 10 § övergångsbestämmelserna
innebär en retroaktiv skärpning av skadeståndsansvaret för vissa företag som
ej var tillståndspliktiga enligt gällande vattenlag.

I propositionen föreslagna övergångsregler innebär att endast pågående
dikningsföretag, som ej varit underkastade tillståndsplikt enligt VL 7 kap.

Joll 1982/83:30

36 §, undantas från de skärpta bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap.
lagförslaget. I övrigt kommer samtliga vattenföretag som pågår vid
ikraftträdandet att omfattas av dessa regler. Detta gäller såväl byggnadsarbeten
som är i gång som den verksamhet som utövas vid en färdig anläggning
(prop. s. 627). Tillståndsplikten inträder oavsett om företaget utgjort
vattenföretag enligt nu gällande vattenlag eller ej. Utskottet finner ej
anledning att föreslå någon avvikelse från dessa regler.

Enligt 10 § övergångsbestämmelserna blir företagaren - om annat
vattenföretag än dikning utförts utan tillstånd före den nya vattenlagens
ikraftträdande - bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i
vattnet innan företaget utfördes. Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att
paragrafen omfattar vattenföretag enligt den nya vattenlagens definitioner,
oavsett om gällande VL är tillämplig på företaget. I ett från nu berörda
synpunkter betydelsefullt avseende har den nya lagens tillämpningsområde
utvidgats. I motsats till VL är nämligen, som tidigare nämnts, den nya lagen
tillämplig på bortledande av grundvatten i skadeförebyggande syfte (1 kap.

3 § punkt 2). Följden av den föreslagna bevisregeln i 10 § blir i detta fall att

företagaren i efterhand åläggs bevisbördan för verkningarna av ett företag
som ej ens efter frivillig ansökan om tillståndsprövning hade kunnat
tillåtlighetsprövas enligt gällande VL. För att undgå denna effekt föreslår
utskottet en ändring av 10 § som inskränker dess tillämpningsområde till
företag som omfattas av såväl den gamla som den nya vattenlagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

Förslag till vattenlag

1. beträffande gränsdragningen mellan vattenlagen och miljöskyddslagen
m. m.

a) att riksdagen lämnar motion 1982/83:14 utan vidare
åtgärd,

b) att riksdagen lämnar motion 1982/83:211 utan vidare
åtgärd,

2. beträffande rådighet över vatten

att riksdagen antar 2 kap. 4 § förslaget till vattenlag med den
ändringen att lagrummet erhåller följande som utskottets
förslag betecknade lydelse:

6 Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

Utskottets förslag

Regeringens förslag

2 kap.
4 §

Den som vill utföra

1. en vattenreglering,

2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning
eller bevattning,

3. ett markawattningsföretag,

4. ett vattenföretag som behövs
för allmän väg, allmän farled, allmän
hamn eller allmän flottled eller

5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening genom
avloppsvatten

kan göra detta utan hinder av att
han inte har rådighet enligt 2 §.

Den som vill utföra

1. en vattenreglering,

2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning
eller bevattning,

3. ett markawattningsföretag,

4. ett vattenföretag som behövs
för allmän väg, allmän farled, allmän
hamn eller allmän flottled eller

5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening genom
avloppsvatten

har för ändamålet rådighet som
anges i 1 §.

3. beträffande tillståndsplikt

att riksdagen dels avslår motion 1981/82:2502 yrkande 1 a) och
motion 1982/83:12 yrkande 1, dels antar 4 kap. 2 § lagförslaget
med den ändringen att lagrummet erhåller följande som
utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

4 kap.

2 §

Tillstånd till ett vattenföretag
krävs inte, om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda
intressen skadas genom företagets
inverkan på vattenförhållandena. I
fråga om detaljdränering genom
täckdikning krävs tillstånd endast
om det föreligger sannolika skäl att
allmänna eller enskilda intressen
skadas genom företaget.

I fråga om markawattning krävs
tillstånd om det för företaget behövs
särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1
eller 2 § eller om två eller flera skall
delta i företaget och någon överenskommelse
inte har träffats om delaktigheten.

I fråga om markavvattning krävs
även tillstånd om det för företaget
behövs särskild tvångsrätt enligt 8
kap. 1 eller 2 § eller om två eller flera
skall delta i företaget och någon
överenskommelse inte har träffats
om delaktigheten.

4. beträffande allmänna förutsättningar för vattenföretag m. m.
att riksdagen lämnar motion 1982/83:13 utan vidare åtgärd,

5. beträffande regeringens prövningsrätt

att riksdagen dels avslår motion 1981/82:2501 yrkande 1, dels

JoU 1982/83:30

antar 11 kap. 1 § lagförslaget med den ändringen att i punkt 4 b)
efter ordet ”Västerdalälven” införs ”uppströms Hummel}orsén
och nedströms Skifsforsen”,

6. beträffande kostnadsansvar vid samfällighetsbildning

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1981/82:2502 yrkande 2 och motion 1982/83:12
yrkande 3 antar 5 kap. 3 § och 7 kap. 3 § lagförslaget,

7. beträffande markavvattning och vägföretag

att riksdagen avslår motion 1981/82:2502 yrkande 1 b) och
motion 1982/83:12 yrkande 2,

8. beträffande markavvattning och naturvårdsintressen

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1921 yrkande
13 hos regeringen hemställer om utredning och förslag rörande
tillståndsplikt för markavvattningsföretag enligt naturvårdslagen,

9. att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:130 och
proposition 1982/83:26 i berörda delar antar 13 kap. 2 §
lagförslaget med följande, i proposition 1982/83:26 föreslagna
lydelse:

Lydelse enligt prop. 1981182:130

I prop. 1982183:26 föreslagen lydelse -

13 kap.
2 §

Om domstolar i vattenmål och
rättegången i sådana mål gäller vad
som är föreskrivet om allmän domstol,
i den mån inte annat följer av
denna lag eller annan författning.

Om domstolar i vattenmål och
rättegången i sådana mål liksom i
fråga om handläggningen av ärenden
vid sådana domstolar gäller vad som
är föreskrivet om allmän domstol, i
den mån inte annat följer av denna
lag eller annan författning.

10. att riksdagen antar förslaget till vattenlag, i de delar som ej
omfattas av utskottets hemställan ovan, med följande tillägg
omedelbart efter lagförslaget:

"Om ikraftträdandet av denna lag föreskrivs i särskild lag",

Förslag till lag om införande av vattenlagen

11. beträffande ikraftträdande av nya vattenlagen m. m.

a) att riksdagen antar 1 § förslaget till lag om införande av nya
vattenlagen med den ändringen att lagrummet erhåller följande
som utskottets förslag betecknade lydelse:

JoU 1982/83:30

Regeringens förslag Utskottets förslag

1§

Vattenlagen (1982:000) och denna Vattenlagen (1983:000) och denna

lag träder i kraft den 1 januari lag träder i kraft den 1 januari

1983. 1984.

b) att riksdagen antar 20 § förslaget till lag om införande av
vattenlagen med den ändringen att årtalet ”1992” ändras till
”1993”,

12. beträffande bevisningsskyldigheten för äldre företag

att riksdagen antar 10 § förslaget till lag om införande av
vattenlagen med den ändringen att lagrummet erhåller följande
som utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

10 §

Om annat vattenföretag än dikning
har utförts under vattenlagens
(1918:523) giltighetstid utan tillstånd,
är företagaren bevisningsskyldig
i fråga om de förhållanden som
rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Om annat vattenföretag än dikning
har utförts under vattenlagens
(1918:523) giltighetstid utan tillstånd
och denna lag var tillämplig på företaget,
är företagaren bevisningsskyldig
i fråga om de förhållanden som
rådde i vattnet innan företaget utfördes.

13. beträffande viss ersättningsfrihet för det allmänna vid omprövning
till förmän för kvalificerade allmänna intressen
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med
bifall till motion 1981/82:2501 yrkande 2 antar 12 § förslaget till
lag om införande av vattenlagen med den ändringen att
lagrummet erhåller följande som utskottets förslag betecknade
lydelse:

Utskottets förslag

12 §

Regeringens förslag

Om skada som avses i 11 § första
stycket utgörs av förlust av vatten
eller fallhöjd eller inskränkning i
rätten att reglera vattnets avrinning
och omprövningen sker till förmån
för det allmänna fiskeintresset, allmän
farled, allmän hamn, allmän
flottled eller hälsovården eller, vid
omprövning enligt 15 kap. 3 § eller
9 § första meningen nya vattenlagen,

JoU 1982/83:30

Regeringens förslag

till förmån för den allmänna miljövården
samt bestämmelserna i vattenlagen
(1918:523) om kungs ådra eller
nyprövning var tillämpliga på företaget,
är tillståndshavaren skyldig att
utan ersättning tåla skadan till så stor
del som, jämte vad han tidigare efter
den nya lagens ikraftträdande har
avstått enligt denna paragraf eller
14 §, motsvarar en tjugondel av det
produktionsvärde eller det värde av
vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym
som avses i 9 kap. 14 §
andra stycket nya vattenlagen.

Utskottets förslag

till förmån för den allmänna miljövården
är tillståndshavaren skyldig
att utan ersättning tåla skadan till så
stor del som, jämte vad han tidigare
efter den nya lagens ikraftträdande
har avstått enligt denna paragraf
eller 14 §, motsvarar en tjugondel av
det produktionsvärde eller det värde
av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym
som avses i 9 kap. 14 §
andra stycket nya vattenlagen.

14. beträffande övergångsbestämmelser för äldre avgifter

a) att riksdagen antar 16 § förslaget till lag om införande av
vattenlagen med den ändringen att lagrummet erhåller följande
som utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Årliga avgifter enligt 2 kap. 10 §
eller 4 kap. 14 § vattenlagen
(1918:523) skall under den avgiftsperiod
som löper vid den nya vattenlagens
ikraftträdande utgå med det
senast fastställda beloppet. Efter
avgiftsperiodens slut skall avgiften
för det närmast följande året utan
särskilt beslut utgå med ett belopp
som räknas om i förhållande till den
ändring av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för
december månad som har skett från
det första till det sista året i den
senaste avgiftsperioden. Därefter
skall avgiften varje år utan särskilt
beslut räknas om iförhållande till den
ändring av basbeloppet för december
månad som kan ha skett mellan året
närmast före det aktuella avgiftsåret
och året närmast dessförinnan.

I fråga om årliga avgifter enligt 2
kap. 8 § vattenlagen (1918:523) eller
däremot svarande äldre lag gäller att
sådan avgift år 1983 skall utgå med
det tidigare fastställda beloppet,

Utskottets förslag

16 §

Föreligger skyldighet att betala
årlig avgift enligt 4 kap. 14 § vattenlagen
(1918:523) år 1984, skall avgiften
för det året utan särskilt beslut
räknas om i förhållande till den
ändring av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som skett från juli 1974 till år 1984.
Har avgiften bestämts enligt lagrummets
lydelse före den 1 juli 1974 skall
den först räknas upp med fyrtio
procent innan omräkning enligt första
meningen sker.

Föreligger skyldighet att betala
årlig avgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen
(1918:523) år 1984, skall avgiften
för det året utan särskilt beslut
räknas om i förhållande till den
ändring av basbeloppet som skett
från december det första äret i den
senaste avgiftsperioden till år 1984.

Från och med år 1985 skall avgift
som avses i första och andra styckena
utan särskilt beslut räknas om årligen
i förhållande till den ändring av
basbeloppet som kan ha skett mellan

JoU 1982/83:30

Regeringens förslag

omräknat med hänsyn till ändring av
basbeloppet för december 1982 i
förhållande till basbeloppet för december
det år då avgiften senast
fastställdes genom lagakraftägande
dom, dock tidigast för december
1963. Därefter skall avgiften utan
särskilt beslut räknas om enligt första
stycket tredje meningen.

Utskottets förslag

avgiftsåret och äret dessförinnan.

Om skyldighet att betala avgift
enligt 4 kap. 14 § eller 2 kap. 10 §
vattenlagen (1918:523) inträder efter
utgången av år 1984 skall omräkning
enligt första respektive andra stycket
ske för det första året i den aktuella
avgiftsperioden, dock tidigast för år

1984. Därefter skall årlig omräkning
ske enligt tredje stycket.

I fråga om årliga avgifter enligt 2
kap. 8 § vattenlagen (1918:523) eller
motsvarande äldre lag gäller, utom i
fall som avses i sjätte stycket, att
sådan avgift år 1984 eller det senare
år avgiftsskyldighet inträder utan särskilt
beslut skall räknas om i förhållande
till den ändring av basbeloppet
som skett mellan det aktuella avgiftsåret
och december det år då avgiften
senast fastställdes genom lagakraftvunnen
dom, dock tidigast december
1963. Därefter skall årlig omräkning
ske enligt tredje stycket.

Har i dom angående avgift enligt 2
kap. 8 § vattenlagen (1918:523) intagits
föreskrift om årlig omräkning av
avgiften med hänsyn tillförändringar
i penningvärdet skall det år 1983
gällande avgiftsbeloppet från och
med år 1984 räknas om årligen i
förhållande till den ändring av basbeloppet
som skett mellan det aktuella
avgiftsåret och äret dessförinnan.

b) att riksdagen lämnar motion 1981/82:2503 och motion
1982/83:5 utan vidare åtgärd,

15. att riksdagen antar förslaget till lag om införande av vattenlagen
i de delar som ej omfattas av utskottets hemställan ovan,

Övriga lagförslag i proposition 1981/82:130

16. att riksdagen antar förslaget till lag om inrättande, utvidgning
och avlysning av allmän farled och allmän hamn med den
ändringen att ikraftträdandebestämmelserna erhåller följande
som utskottets förslag betecknade lydelse:

JoU 1982/83:30

Regeringens förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1983.

2. De allmänna farleder och hamnar
som finns vid ikraftträdandet av
denna lag skall upphöra att vara
allmänna vid utgången av december
1986, om inte dessförinnan med
tillämpning av 1 § har beslutats att
farleden eller hamnen fortfarande
skall vara allmän.

Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1984.

2. De allmänna farleder och hamnar
som finns vid ikraftträdandet av
denna lag skall upphöra att vara
allmänna vid utgången av december
1987, om inte dessförinnan med
tillämpning av 1 § har beslutats att
farleden eller hamnen fortfarande
skall vara allmän.

17. att riksdagen antar förslaget till lag om inrättande, utvidgning
och avlysning av allmän flottled med den ändringen att
ikraftträdandet bestäms till den 1 januari 1984.

Stockholm den 7 april 1983

På jordbruksutskottets vägnar
HÅKAN STRÖMBERG

Närvarande: Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i Ljung (m), Ove
Karlsson (s), Hans Wachtmeister (m), Gunnar Olsson (s), Martin Segerstedt
(s), Sven Eric Lorentzon (m), Kerstin Andersson (c), Margareta Winberg
(s), Börje Stensson (fp). John Andersson (vpk), Åke Selberg (s), Bengt
Kronblad (s), Lennart Brunander (c) och Bo Arvidson (m).

Reservationer

Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister (m), Sven Eric
Lorentzon (m), Kerstin Andersson (c), Börje Stensson (fp), Lennart
Brunander (c) och Bo Arvidson (m) har avgett följande reservationer.

1. Tillståndsplikt för jordbruksbevattning (mom. 3)

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 som börjar med ”Sorn
framgår” och på s. 27 slutar med ”s. 66 f.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att förslaget om en skärpning
av tillståndsplikten väcker vissa betänkligheter såvitt gäller jordbrukets
möjligheter till bevattning. I den delen utgör lagförslaget en alltför
långtgående inskränkning i markägarens rådighet över vattnet. Vattenuttag

JoU 1982/83:30

för enstaka fastigheters behov bör i normalfallet kunna ske utan risk för att
motstående intressen av allmän och enskild natur förnärmas. Utskottet
ansluter sig till motionärernas förslag att reglerna om tillståndsplikt för
jordbruksbevattning bör utformas på samma sätt som för dikning, dvs.
skyldighet att söka tillstånd skall föreligga endast då det finns sannolika skäl
för påverkan på motstående intressen. Som motionärerna anfört bör det
ankomma på tillsynsmyndigheten att vidta åtgärder om negativa effekter
skulle uppstå t. ex. genom att ett stort antal fastighetsägare leder bort vatten
från samma vattentillgång. Bestämmelserna i 19 kap. lagförslaget om skydd
för vattenförsörjningen får anses innefatta befogenheter för länsstyrelserna
att meddela erforderliga föreskrifter i detta hänseende. Frågan om fördelning
av vatten kan vidare behandlas inom ramen för en bevattningssamfällighet
enligt 6 kap. lagförslaget.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande tillståndsplikt

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med
bifall till motion 1981/82:2502 yrkande 1 a och motion 1982/
83:12 yrkande 1 antar 4 kap. 2 § lagförslaget med den ändringen
att lagrummet erhåller följande som reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

4 kap.

2 §

I fråga om markavvattning krävs
tillstånd om det för företaget behövs
särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1
eller 2 § eller om två eller flera skall
delta i företaget och någon överenskommelse
inte har träffats om delaktigheten.

Tillstånd till ett vattenföretag
krävs inte, om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda
intressen skadas genom företagets
inverkan på vattenförhållandena. I
fråga om detaljdränering genom
täckdikning och vattentäkt för jordbruksbevattning
krävs tillstånd endast
om det föreligger sannolika skäl
att allmänna eller enskilda intressen
skadas genom företaget.

JolJ 1982/83:30

2. Prövningssystemet

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar
med ”Utskottet kan” och slutar med ”övervägs ytterligare” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar föredragandens bedömning att övervägande skäl talar för
att det nuvarande judiciella prövningssystemet bibehålls i den nya vattenlagen.
Utskottet biträder således regeringsförslaget i förevarande del.

3. Markavvattning och naturvårdsintressen (mom. 8)

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 60 slutar med ”i naturvårdslagen” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar (lika med utskottet) skall prövas. När det gäller

dikningsföretag bör dessutom påpekas att gällande VL, till skillnad från
föreliggande lagförslag, inte innehåller någon regel om hänsynstagande till
allmänna intressen. Enligt utskottets mening får den nya vattenlagen anses
ge tillfredsställande möjligheter att inom ramen för den allsidiga prövning
som förslaget syftar till kontrollera markavvattningsföretagen från bl. a.
naturvårdssynpunkt. Att inrätta ytterligare ett prövningssystern vid sidan av
det vattenrättsliga strider f. ö. mot de synpunkter utskottet anfört i det
föregående om vikten av ett enhetligt och rationellt prövningssystem.
Utskottet avstyrker således motion 1981/82:1921 yrkande 13.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande markavvattning och naturvårdsintressen
att riksdagen avslår motion 1981/82:1921 yrkande 13,

4. Ersättningsfrihet för det allmänna vid omprövning (mom. 13)

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ”Utskottet får”
och på s. 51 slutar med ”ur lagtexten” bort ha följande lydelse:

Utskottet får (lika med utskottet) plan- och byggnadslagstiftningen.

I propositionen har inte närmare berörts huruvida de inskränkningar som
kan bli aktuella vid omprövning enligt 11 § övergångsbestämmelserna är att
hänföra till s. k. användningsreglering eller till åtgärder av expropriativ
natur. Det hade enligt utskottets mening varit värdefullt med ett klargörande
i detta avseende. Utskottet anser sig dock i detta läge inte böra föreslå
ändringar i lagförslaget som skulle rubba förutsättningarna för hela det i
propositionen förordade omprövningssystemet. Ett så långtgående ingrepp i

JoU 1982/83:30

företagens rättssäkerhet som bifall till motion 1981/82:2501 skulle innebära
kan utskottet dock inte acceptera. Det får anses som ett minimikrav från
rättssäkerhetssynpunkt att de företag som inte varit underkastade vare sig
kungsådre- eller nyprövningsbestämmelserna erhåller full ersättning för
produktionsförlust vid en omprövning som gagnar allmänna intressen.
Utskottet avstyrker därför motion 1981/82:2501 i nu aktuell del.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande viss ersättningsfrihet för det allmänna vid omprövning
till förmän för kvalificerade allmänna intressen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1981/82:2501 yrkande 2 antar 12 § förslaget till lag
om införande av vattenlagen,

5. Övergångsbestämmelser för äldre avgifter (mom. 14)

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 76 börjar med ”Utskottet är”
och på s. 79 slutar med ”december månad” bort ha följande lydelse:

Utskottet är medvetet om att de i propositionen föreslagna övergångsreglerna
för äldre avgifter kan leda till att avgiftsmedlen förlorar en del av sitt
realvärde om inflationen fortskrider som hittills. Detta faktum utgör dock
enligt utskottets mening inte anledning att ändra regeringens förslag i nu
berörda delar. Skälen för utskottets ställningstagande är följande.

De avgifter som utgår enligt 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § VL har fastställts
genom vattendomar som meddelats och vunnit laga kraft före den nya
vattenlagens ikraftträdande. Dessa domar innehåller bl. a. uttryckliga
föreskrifter om avgiftsperiodens längd och vilket årligt belopp som skall
erläggas under avgiftsperioden. Redan före 1979 års ändringar i regeringsformen
(RF) har den principen ansetts gälla att ny lag inte bör ges tillämpning
på rättsförhållande som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande.
Endast tungt vägande sociala hänsyn har ansetts utgöra anledning till avsteg
härifrån (se bl. a. KU 1974:60). På förmögenhetsrättens område har stor vikt
fästs vid den enskildes möjligheter att vid en rättshandlings ingående kunna
överblicka konsekvenserna av rättshandlingen. I enlighet med dessa
principer har det hittills, i samband med höjningar av avgiftslatituderna i VL,
ej ens övervägts att göra de nya latituderna tillämpliga förrän den i varje
enskilt fall löpande avgiftsperioden gått till ända (se bl. a. tredje lagutskottet
1959:5 s. 20 f.).

Ovanstående synpunkter utgör enligt utskottets mening i sig tillräcklig
anledning att frångå det förslag om uppräkning av äldre avgifter som
aktualiserats under utskottsbehandlingen. Ännu tyngre väger måhända de
invändningar häremot som kan grundas på det sedan år 1980 gällande
förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning i RF 2 kap. 10 §. Stadgandet

JoU 1982/83:30

innebär att skatt eller statlig avgift inte får uttagas i vidare mån än som följer
av föreskrift som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatteller
avgiftsskyldigheten. I de av utskottet här diskuterade fallen kan det med
fog hävdas att avgiftsskyldigheten för ett vattenföretag inträder antingen i
samband med avgiftsbeslutet eller vid den senare tidpunkt då enligt 2 kap.
10 § 1 mom. första stycket respektive 4 kap. 14 § fjärde stycket VL avgiften
första gången skall erläggas. I båda fallen är det fråga om en omständighet
som inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Mot bakgrund härav
förefaller det i hög grad tveksamt om RF 2 kap. 10 § ger utrymme för ett
riksdagsbeslut som leder till avgiftshöjningar under löpande avgiftsperiod.
Den omständigheten att beslutet skulle inverka endast på den del av
avgiftsperioden som infaller efter den nya lagens ikraftträdande kan möjligen
- med en mot det allmänna frikostig tolkning - leda till annan bedömning.
Oavsett vilken tolkning som kan förordas är det dock enligt utskottets
mening uppenbart att en uppräkning av löpande avgifter strider mot
regeringsformens anda och de överväganden om den enskildes rättstrygghet
som legat till grund för förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning. I
sammanhanget måste också understrykas att ett beslut som i praktiken
innebär ett upphävande av rättskraften hos ett mycket stort antal lagakraftvunna
domar enligt utskottets uppfattning skulle utgöra ett flagrant brott mot
principen om domstolarnas självständighet gentemot den lagstiftande
makten.

Utskottet har i det föregående i huvudsak godkänt de delar av propositionen
som gäller tillståndsbeslutets rättskraft och möjligheten att ompröva
villkoren för ett vattenrättsligt tillstånd. Förslagen innebär i denna del bl. a.
att det vid omprövning inte skall få föreskrivas sådana nya eller ändrade
villkor som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller att
dess förutsättningar rubbas avsevärt (se 15 kap. 10 § lagförslaget). Det måste
i detta sammanhang påpekas att ett riksdagsbeslut som leder till en
mångdubbling av de i tillståndsbeslutet föreskrivna avgifterna också skulle
strida mot principen om tillståndsbeslutets rättskraft.

När det gäller de ekonomiska verkningarna av ett beslut om omräkning av
äldre avgifter vill utskottet påpeka att det varken i kammarkollegiets
yttrande eller i något annat sammanhang har förebringats någon utredning
om behovet av en omedelbar och kraftig ökning av inflytande avgiftsmedel.
Härvidlag innebär regeringsförslaget att avgifterna från och med år 1985
kommer att räknas upp successivt efter hand som den i varje särskilt fall
gällande avgiftsperioden löper ut. Omräkningen görs med hänsyn till
basbeloppets utveckling under den senaste avgiftsperioden. Detta innebär
således att även de avgiftsmedel som utgår enligt äldre regler successivt
kommer att öka under 1980-talets senare hälft och framåt. Utskottet har inte
anledning att anta annat än att de allmänna behov som tillgodoses genom
avgiftsmedel även framgent kan tillgodoses, utan drastiska ändringar i det
avgiftssystem som f. n. gäller.

JoU 1982/83:30

För de berörda vattenföretagen får givetvis en omräkning som leder till en
icke förutsedd mångdubbling av avgiftsbelastningen långtgående konsekvenser.
Inte heller i detta hänseende har närmare utredning förebringats.
Utskottet vill här också fästa uppmärksamheten på den ytterligare belastning
på vattenföretagen som blir resultatet av den av riksdagen nyligen beslutade
skatten på viss elektrisk kraft (SkU 1982/83:15).

Också med ett mera civilrättsligt betonat synsätt möter det starka
betänkligheter att man genom kännbara avgiftshöjningar rubbar förutsättningarna
för existerande vattenföretag. Dessa företag har med det allmänna
som motpart fått sina avgiftsförhållanden fastställda för en bestämd
tidsperiod i ett rättskraftigt avgörande av vattendomstolen. Förhållandet
mellan staten och företaget har i detta avseende klara kontraktsrättsliga
inslag. I sin ekonomiska planering räknar företagen givetvis med att avgiften
inte ändras förrän efter avgiftsperiodens utgång. Enligt utskottets mening
bör inte lagstiftningsmakten utnyttjas på ett sätt som innebär att statsmakterna
i ett avtalsliknande förhållande ensidigt frånträder ett väsentligt villkor
för denna planering, till nackdel för företaget och till motsvarande fördel för
det allmänna.

Med hänsyn till vad här anförts tillstyrker utskottet - med vissa
redaktionella jämkningar - regeringens förslag om övergångsregler för
periodbundna avgifter samt avstyrker motionerna 1981/82:2503 och 1982/
83:5.

dels att rubriken ”Femte och sjätte styckena” på s. 79 bort utgå,

dels utskottets hemställan under 14 a) bort ha följande lydelse:

14. beträffande övergångsbestämmelser för äldre avgifter

a) att riksdagen antar 16 § förslaget till lag om införande av
vattenlagen med den ändringen att lagrummet erhåller följande
som reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

JoU 1982/83:30

Reservanternas förslag

senaste avgiftsperioden. Därefter
skall avgiften varje år utan särskilt
beslut räknas om i förhållande till
den ändring av basbeloppet för
december månad som kan ha skett
mellan året närmast före det aktuella
avgiftsåret och året närmast dessförinnan.

I fråga om årliga avgifter enligt 2
kap. 8 § vattenlagen (1918:523) eller
däremot svarande äldre lag gäller att
sådan avgift år 1983 skall utgå med
det tidigare fastställda beloppet,
omräknat med hänsyn till ändring av
basbeloppet för december 1982 i
förhållande till basbeloppet för december
det år då avgiften senast
fastställdes genom lagakraftägande
dom, dock tidigast för december
1963. Därefter skall avgiften utan
särskilt beslut räknas om enligt första
stycket tredje meningen.

Reservanternas förslag

senaste avgiftsperioden. Därefter
skall avgiften varje år utan särskilt
beslut räknas om i förhållande till
den ändring av basbeloppet som kan
ha skett mellan året närmast före det
aktuella avgiftsåret och året närmast
dessförinnan.

I fråga om årliga avgifter enligt 2
kap. 8 § vattenlagen (1918:523) eller
däremot svarande äldre lag gäller,
utom i fall som avses i tredje stycket,
att sådan avgift är 1984 eller det
senare år avgiftsskyldighet inträder
utan särskilt beslut skall räknas om i
förhållande till den ändring av basbeloppet
som skett mellan det aktuella
avgiftsåret och december det år då
avgiften senast fastställdes genom
lagakraftägande dom, dock tidigast
för december 1963. Därefter skall
avgiften utan särskilt beslut räknas
om enligt första stycket tredje
meningen.

Har i dom angående avgift enligt 2
kap. 8 § vattenlagen (1918:523) intagits
föreskrift om ärlig omräkning av
avgiften med hänsyn till förändringar
i penningvärdet skall det är 1983
gällande avgiftsbeloppet frän och
med år 1984 räknas om årligen i
förhållande till den ändring av basbeloppet
som skett mellan det aktuella
avgiftsåret och äret dessförinnan.

Särskilda yttranden

1. Fastighetsägarens rätt till vatten

John Andersson (vpk) anför:

Lagförslaget innebär (prop. s. 77-79) att en ny vattenlag skall bygga på den
nuvarande principen om fastighetsägarens rätt att råda över fastighetens
vattentillgångar. Frågan har endast översiktligt diskuterats av vattenlagsutredningen
(SOU 1977:27 s. 125 ff.), som stannat för den princip som förs
vidare genom propositionen. Man har därmed avvisat ett mer offentligrättsligt
inriktat system, som liknar det som gäller i bl. a. Danmark, Frankrike,
Italien och Västtyskland och som innebär att alla sjöar och vattendrag av
någon betydelse räknas som allmänna. Naturvårdsverket och Svenska

JoU 1982/83:30

naturskyddsföreningen har emellertid i sina remissvar (propositionens
bilagedel s. 104-105) övertygande hävdat att mycket talar för att en ny
vattenlag bör baseras på mer offentligrättsliga principer.

Det kan inte förutsättas att utskottet på grundval av den nu befintliga
utredningen skulle kunna lägga fram ett lagförslag som utgår från de
offentligrättsliga principerna. Jag anser mig därför inte i detta sammanhang
kunna föra fram ett preciserat yrkande om ändringar i regeringens förslag
rörande rådigheten över vatten. Jag förutsätter dock att regeringen i lämpligt
sammanhang tar initiativ till utredning som kan lägga grunden för en reform
av vattenlagstiftningen, syftande till att alla sjöar och vattendrag av någon
betydelse skall räknas som allmänna.

2. Övergångsregler för äldre avgifter

Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister (m), Sven Eric
Lorentzon (m), Kerstin Andersson (c), Börje Stensson (fp), Lennart
Brunander (c) och Bo Arvidson (m) anför:

Med detta yttrande vill vi fästa uppmärksamheten på ett beslut av
utskottets majoritet (s, vpk) som vi finner anmärkningsvärt från en rad olika
synpunkter. Det gäller frågan om övergångsregler för de periodbundna
avgifter som fastställts av vattendomstolarna enligt gällande VL, nämligen
fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § och regleringsavgift enligt 4 kap. 14 §. Som
framgår av utskottets skrivning på s. 77 f. har nämnda utskottsmajoritet
beslutat att samtliga nu löpande avgiftsperioder skall avbrytas omedelbart
vid den nya vattenlagens ikraftträdande år 1984 och att avgifterna skall
räknas upp enligt ett system som i många fall leder till närapå en 3- eller
4-dubbling av avgiften.

I en gemensam borgerlig reservation, nr 5, har minoriteten utförligt
redovisat skälen varför man avvisat tanken på en sådan omräkning. Vi
hänvisar till denna reservation vad beträffar majoritetsbeslutets bristande
förenlighet med regeringsformen och dennas förarbeten m. m.

Utöver de synpunkter som anförs i reservationen vill vi med detta yttrande
peka på några moraliska och juridiska aspekter på ett riksdagsbeslut av detta
slag. De berörda vattenföretagen har i ett auktoritativt och rättskraftigt
avgörande av vattendomstolen fått sina avgiftsförhållanden bestämda för en
10- eller 20-årsperiod. Avgiftsperioden kan likställas med en avtalsperiod,
där staten utgör företagets motpart och vice versa. Företaget erhåller för sin
del tillstånd att driva en viss verksamhet, med den påverkan på omkringliggande
miljö m. m. som detta innebär, och betalar i gengäld till det allmänna
en viss summa för att lindra effekterna av denna påverkan. Majoritetens
beslut om en höjning av avgifterna under fastställd avgiftsperiod innebär
således att den ena avtalskontrahenten - staten - ensidigt frånträder avtalet
och utnyttjar sin lagstiftningsmakt för att dra in mera pengar till det
allmänna, med motsvarande ekonomiska förlust för vattenföretaget. Det

JoU 1982/83:30

ligger nära till hands att beteckna ett sådant agerande som ett rättsövergrepp.
Till yttermera visso blottar beslutet en anmärkningsvärd brist på respekt för
domstolsväsendet. Effekten blir ju bl. a. att ett mycket stort antal vattendomar,
sannolikt många hundra, förlorar sin rättskraft och blir värdelösa för
företagaren i den del de gäller avgiftsbelopp och avgiftsperiod. Särskilt
anmärkningsvärt är att detta drastiska beslut inte grundas på någon
utredning om behovet av en kraftig och omedelbar ökning av avgiftsmedlen.
Syftet tycks endast vara att till varje pris öka det allmännas intäkter. Det enda
egentliga motiv som anförts för en allmän avgiftshöjning är att avgifterna på
grund av inflationen kommer att förlora allt mera av sitt realvärde ju närmare
slutet av avgiftsperioden man kommer. Till detta vill vi påpeka att det i
samband med avgifternas fastställande inte saknas kunskap om inflationens
effekter och att ansvaret för dessa effekter inte rimligen kan övervältras på de
enskilda företagen som ju saknar möjlighet att påverka de faktorer som utgör
grunden för en fortskridande inflation.

Det har vidare påståtts att syftet med en höjning av bundna avgifter alltid
kan uppnås genom särskilda riksdagsbeslut om skatte- eller avgiftshöjningar.
Den möjligheten har riksdagen givetvis alltid, om man väljer att bortse från
problemen med ständigt ökande pålagor på kraftproducenterna. F. ö. måste
det påpekas att riksdagen nyligen fattat ett sådant beslut om skattehöjning i
och med att det infördes en skatt på viss elkraft (SkU 1982/83:15). Vad denna
nya skatt innebär för företagen - och även konsumenterna - i kombination
med den mångdubbling av avgifterna som majoritetsbeslutet leder till har
över huvud taget inte berörts av utskottsmajoriteten.

Sammanfattningsvis anser vi att beslutet om uppräkning av periodbundna
avgifter tyder på en oroväckande brist på respekt för de principer som från
både offentligrättsliga och andra synpunkter bör ligga till grund för
lagstiftningsarbetet. Vi finner det beklagligt att utskottets majoritet ansett att
möjligheten att snabbt öka det allmännas intäkter väger tyngre än hänsynen
till dessa principer.

JoU 1982/83:30

1 Förslag till Bilaga 1

Vattenlag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång.

2 § Denna lag är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar. I
lagen finns också bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen.

I fråga om vissa vatlenföretag som kan beröra något annat land gäller
särskilda bestämmelser.

3 § Vattenföretag är

1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra
anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vattenområden, fyllning och
pålning i vattenområden, bortledande av vatten från eller grävning, sprängning
och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden
om åtgärden syftar till att förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför,

3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande av
anläggningar och åtgärder härför,

4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när fråga inte är om
avledande av avloppsvatten, för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att
skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets
lämplighet för något visst ändamål.

Vattenanläggning är en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag
med till anläggningen hörande manöveranordningar.

Med vattenområde i första stycket 1 avses område som täcks av vatten
vid högsta förutsebara vattenstånd.

4 § I denna lag avses med

1. vattenreglering: ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån
för annat vattenföretag,

2. vattenöverledning: vattenreglering genom överföring av ytvatten från
ett vattenområde till ett annat,

3. vattentäkt: bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning
eller bevattning,

4. markavvattning: åtgärder enligt 3 § första stycket 4,

5. avloppsvatten: spillvatten eller annan flytande orenlighet, vatten som
använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning, vatten
som avleds för sådan avvattning inom stadsplan eller byggnadsplan som
inte sker för en viss eller vissa fastigheters räkning samt vatten som avleds
för avvattning av en begravningsplats.

2 kap. Rådighet över vatten m. m.

1 § För att få utföra ett vattenföretag skall företagaren ha rådighet över
vattnet inom det område där företaget skall utföras.

JoU 1982/83:30

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet.
Rådighet över en fastighets vatten kan också tillkomma någon till följd av
upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet,
förvärv tvångsvis.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i
vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet
än på den andres.

4 § Den som vill utföra

1. en vattenreglering,

2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning eller bevattning,

3. ett markavvattningsföretag,

4. ett vattenföretag som behövs för allmän väg, allmän farled, allmän
hamn eller allmän flottled eller

5. ett vattenföretag som behövs för att motverka förorening genom
avloppsvatten

kan göra detta utan hinder av att han inte har rådighet enligt 2 §.

5 § Rådighet som anges i 1 § tillkommer

1. staten, kommuner och vattenförbund för att utföra sådana vattenföretag
som är önskvärda från hälsosynpunkt eiler allmän miljövårdssynpunkt
eller som främjar fisket,

2. förvaltare som avses i 82a § lagen (1919:426) om flottning i allmän
flottled för att vidta de återställningsåtgärder som behövs efter avlysning
av den allmänna flottleden.

Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan
rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge
eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra
läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

6 § Den som äger strand vid annans vattenområde har rätt att för sin
fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan byggnad
vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider
skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6§ jordabalken finns bestämmelser om att även andra än
strandägare kan ha denna rätt.

7 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig
vattenkraften i hela sträckan, om han på grund av äganderätt eller annan
rättighet som gäller mot envar och inte är begränsad till tiden råder över
mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot
andel i sådan samfällighet som avses i 1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen
(1970:988).

Första stycket gäller även när någon vill i ett vattenkraftverk tillgodogöra
sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det
gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt
nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.

8 § Om det för att kraftförsöijningen skall utvecklas planmässigt är nödvändigt
att ett sådant strömfall tas i anspråk som tillkommer annan än
staten och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt
sätt, får regeringen på ansökan av någon som vill tillgodogöra sig vatten -

Lagförslaget

7 Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

kraften förordna att strömfallet eller särskild rätt till detta får tas i anspråk.

Den som har fått tillstånd enligt första stycket skall inom tid som regeringen
bestämmer och vid äventyr att tillståndet förfaller hos vattendomstolen
ansöka om bestämmande av ersättning för vad som tas i anspråk
enligt första stycket.

Rätt att på grund av förordnande enligt första stycket ta strömfall i
anspråk får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till
någon annan.

Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som behövs
från allmän synpunkt.

9 § Den som utövar ett vattenföretag eller råder över en vattentillgång
enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist, som orsakas av torka eller
någon annan jämförlig omständighet, avstå det vatten som är oundgängligen
nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat
allmänt behov.

Den som avstår vatten enligt första stycket är berättigad till skälig
ersättning för den skada han härigenom lider.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga företagaren eller rådighetshavaren
att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får härvid
förordna att beslutet skall gälla även om det överklagas.

3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag

1 § Ett vattenföretag får inte komma till stånd, om det med hänsyn till
valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.

2 § Byggnads- och andra anläggningsarbeten som utgör vattenföretag
eller utförs för ett vattenföretag får inte strida mot fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan. Mindre avvikelse från plan utgör dock inte
hinder mot tillstånd till företaget, om avvikelsen är förenlig med planens
syfte.

Gäller eljest, i andra fall än som avses i 16, 18 och 20 §§ naturvårdslagen
(1964:822), särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning
av ett mark- eller vattenområde, skall vattenföretaget utföras så att
syftet med bestämmelserna inte motverkas.

3 § Även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag enligt 1
eller 2 §, får det inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av
större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.

Utan hinder av första stycket får företaget komma till stånd, om regeringen
finner att företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.

4 § Ett vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från
allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt
skadorna och olägenheterna av det.

5 § Vid prövningen enligt 1 -4 §§ skall hänsyn tas till andra vattenföretag
eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att vattenföretaget
skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

6 § Bestämmelserna i 1, 2 och 4 §§ gäller inte

1. vattenföretag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a §
byggnadslagen (1947: 385) har angetts som ett villkor för verksamheten,

2. broar eller andra vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller
spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. rörledningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar.

7 § Ett vattenföretag som är tillåtligt skall utföras med en sådan omfattning
och på ett sådant sätt att ändamålet utan oskälig kostnad vinns med
minsta intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen.
Det skall, om det kan ske utan oskälig kostnad, utföras så att det inte
försvårar annat vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i
framtiden beröra samma vattentillgång och som främjar allmänt eller enskilt
ändamål av vikt.

Den som utför ett vattenföretag är skyldig att vidta åtgärder som är
ägnade att förebygga eller minska skador av företaget, om han inte därigenom
åsamkas oskälig kostnad. Beträffande åtgärder i stället för ersättning i
pengar gäller 9 kap. 1 § tredje stycket.

8 § Om ansökningar om tillstånd till skilda vattenföretag prövas samtidigt
och företagen på grund av att de berör samma vattentillgång eller av
någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med
ansökningarna samt någon samfällighet enligt denna lag inte bildas, skall
företagen om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan väsentligt
förfång för något av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras, skall
företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan
antas medföra största fördel.

9 § När enligt denna lag ett vattenföretag skall utföras inom ramen för en
samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan
väsentligt förfång för någon annan deltagare.

10 § Om det vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår att
detta kan utan väsentlig ändring utföras så att det medför en betydande
nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor meddelas härom.
Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar föreligger för
bildande av en samfällighet enligt denna lag.

Den som bereds nytta enligt första stycket skall utge skälig ersättning till
tillståndshavaren.

Om tillståndshavaren åsamkas kostnad på grund av villkor enligt första
stycket, är han berättigad till ersättning enligt 9 kap.

11 § Om någon vill utföra ett vattenföretag som kan skada fisket, är han
skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga
anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram vatten
för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av företaget kan
behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller
i något angränsande vattenområde. Om nyttan av en ifrågasatt anordning
eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som därigenom
skulle åsamkas företagaren, kan han befrias från sådan skyldighet.

I 10 kap. 5 § finns bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan
bestämmas i stället för att villkor meddelas enligt första stycket.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

100

12 § Bestämmelserna i 1-6 och 8—11 §§ gäller inte i fråga om utrivning
enligt 14 kap. 1 och 3 §§.

4 kap. Tillståndsplikt

1 § För vattenföretag krävs tillstånd enligt denna lag. Tillstånd behövs
dock inte, om det endast är fråga om vattentäkt för att förse en viss
fastighet med vatten för husbehovsförbrukning. Inte heller behövs tillstånd

1 fall som avses i 2 § första stycket, 3 eller 4 §.

När det krävs tillstånd till ett vattenföretag får arbeten av större omfattning
i anslutning till företaget inte påbörjas innan sådant tillstånd har
meddelats.

Den som vill utföra ett vattenföretag har rätt att begära prövning även
om tillstånd inte krävs.

I 14 kap. 5 § finns bestämmelser om skyldighet att begära prövning
innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk.

2 § Tillstånd till ett vattenföretag krävs inte, om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan
på vattenförhållandena. I fråga om detaljdränering genom täckdikning
krävs tillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att allmänna eller
enskilda intressen skadas genom företaget.

I fråga om markavvattning krävs tillstånd om det för företaget behövs
särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1 eller 2 § eller om två eller flera skall delta
i företaget och någon överenskommelse inte har träffats om delaktigheten.

3 § Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets
djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har
vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall ägaren av
denna alltid underrättas innan arbetena påbörjas.

Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras till
fiskenämnden innan arbetena påbörjas.

4 § Om det till följd av en skada eller för att förebygga en skada är
nödvändigt att tillståndspliktiga ändrings- eller lagningsarbeten utförs utan
dröjsmål, får arbetena utföras utan föregående tillstånd. Ansökan om
godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

5 § Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt denna eller äldre
lag, får företagaren begära prövning av företagets laglighet.

En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts
utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet
begärs samtidigt.

Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 8 kap. 2 § att
använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även
begära prövning av anläggningens laglighet.

6 § Om ett vattenföretag efter det denna lag har trätt i kraft har utförts
utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden
som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

101

5 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattning

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd till ett markavvattningsföretag skall, om
det begärs av ägaren till en annan fastighet och det prövas lämpligt,
företaget utformas så att det blir till nytta även för denna fastighet. Ägare
av fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i företaget.
Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning föreligger dock
endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den
beräknade nyttan av företaget.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om
vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget.

2 § För utförande och drift av företaget utgör deltagarna en samfällighet.
Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till
företaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats, gäller vad som i denna lag föreskrivs om
tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av
deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningsföretaget.

3 8 Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan
deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt
med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.

Om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller annat kan
antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållande
till nyttan av markavvattningen om ett annat område inte hade ingått i
företaget, skall företaget indelas i avdelningar som avgränsas med hänsyn
till olikheterna.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas
till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de fastigheter
som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningsföretaget
medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i
22 kap. 11 8 jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare
behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse
för dem.

4 8 Bestämmelserna i 1-3 88 gäller inte i fråga om markavvattning som
söks av annan än ägare av fastighet eller väghållare.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

5 8 Om ledningar för ett markavvattningsföretag med väsentlig fördel
kan användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av
denna fastighet delta i företaget om han själv eller sökanden till markavvattningsföretaget
begär det. Vad som nu sagts skall gälla även vid avledande
av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vattenoch
avloppsanläggning. Härvid skall vad som sägs om fastighetens ägare i
stället gälla huvudmannen för anläggningen.

6 8 Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning fördelas
mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till
mängden och beskaffenheten av det vatten som tillförs ledningen samt till

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

102

vad som kan anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledningen.

Första stycket gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan
avloppsintressenter.

I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3 § tredje
stycket.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från
fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från
byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det kan
ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

8 § Bestämmelserna i 5-7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från
enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning.

Markavvattning och vägföretag m. m.

9 § Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller
ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren själv
utföra åtgärden, har han rätt därtill.

Om det inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i
den mån åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och
äng, som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från
dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa ägoslag.
Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed
jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra vattenföretag
som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt
denna lag eller vattenlagen (1918:523).

När kostnadsansvar inte åvilar väghållaren enligt andra stycket, skall
åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning sker.

10 § Om den kostnad som enligt 9 § andra stycket åvilar väghållaren
avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte
utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning för
skadan.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att
vattenavlopp för framtida markavvattning skall anordnas genom vägen,
skall väghållaren utföra åtgärden om det kan ske utan men för vägens
framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av
byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9 § andra och
tredje styckena samt 10 § i tillämpliga delar.

Begäran enligt första stycket skall framställas hos väghållaren eller, i
fråga om enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu inte föreligger,
hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig och i
fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvattningen.

12 § Bestämmelserna i 9-11 §§ innebär inte någon inskränkning i den
rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller
någon annan särskild rättsgrund.

13 § Bestämmelserna i 9-12 §§ gäller också i fråga om banvallar för
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

103

6 kap. Bevattningssamfälligheter

1 § Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma
vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, får vid meddelande
av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en samfällighet
för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).

Har tillstånd till vattentäkt för bevattning meddelats någon och söks
tillstånd till ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får, om
särskilda skäl föreligger, vid meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna
skall utgöra en bevattningssamfällighet eller, om samfällighet
bildas enligt första stycket, att den för vilken tillstånd redan har
meddelats skall ingå i samfälligheten.

Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om tillstånd
till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får i
samband med beslut om tillstånd till vattentäkten bestämmas att tillståndshavaren
skall ingå i samfälligheten.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten
mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan
omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten.
Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av vattendomstolen
i samband med att tillstånd gavs.

3 § Om det är lämpligt, får vattendomstolen bestämma att gemensamma
anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem
som skall ingå i samfälligheten.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i
samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen.

En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i
anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda
skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som
har störst nytta av anläggningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen
angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem
som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och
drift av anläggningen.

Mark som inlösts för gemensamma anläggningar är samfälld för de
fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i samfälligheten och
omfattas av bevattningsföretaget.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för
utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan deltagarna
efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten
som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts
andelstal för varje deltagare.

Om särskilda skäl föreligger, får särskilda andelstal bestämmas för en
viss del av verksamheten.

Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma anläggningar
fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfattning
i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

104

7 § Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna
för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för vattendomstolens dom,
om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och omfattas
av bevattningsföretaget medger det. Om en fastighet svarar för gemensam
inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare
och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation.
Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är
väsentligen utan betydelse för dem.

7 kap. Samfälligheter för vattenreglering

Vattenreglering för kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt
denna lag till vattenreglering för kraftändamål skall förordnas att ägare av
andra strömfall som får nytta av regleringen skall delta i regleringsföretaget,
om mer än hälften av företagets nytta belöper på de strömfall som
tillhör den som framställer yrkandet och dem som förenat sig med honom
samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli
utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt denna lag till vattenreglering
för kraftändamål, skall på yrkande av ägaren av ett annat strömfall
som får nytta av regleringen förordnas att denne skall delta i företaget.

2 § Har förordnande enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i
regleringsföretaget en samfällighet för utförande och drift av företaget.
Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till
företaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag föreskrivs om
tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av
deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

3 § Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan
deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt
med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vattendrag
och det på grund härav behövs flera dammbyggnader eller särskilda
anläggningar, skall, om så erfordras, kostnaderna för varje sådan del av
företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första stycket.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas
till grund för vattendomstolens dom, om borgenärer med panträtt i de
fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en fastighet
svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs
för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen
är väsentligen utan betydelse för dem.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering
för bevattning skall förordnas att andra som har tillstånd till
vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen
genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i regleringsföretaget,

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

105

om den sorn framställer yrkandet och de som förenat sig med honom om
företaget prövas ha större fördel av regleringsföretaget än de som yrkandet
avser.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för
bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till vattentäkt
för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom
förbättrade möjligheter att bevattna förordnas att denne skall delta i företaget.

5 § Beträffande vattenreglering för bevattning äger 2 och 3 88 motsvarande
tillämpning med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av
deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen
sker.

Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn
främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat
tillstånd till vattentäkt.

Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller att medgivande
skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter som ägs av
deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen
sker.

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till ett vattenregleringsföretag meddelats på ansökan av
flera som vill till gemensamt gagn utföra företaget, utgör sökandena en
samfällighet för utförande och drift av företaget, om annat inte har överenskommits
mellan dem.

Om ett vattenregleringsföretag, vartill tillstånd lämnats enligt första
stycket, avser olika slag av ändamål, är 1 och 4 §§ inte tillämpliga.

7 § Beträffande vattenregleringsföretag enligt 6 § gäller i tillämpliga delar

1. i fråga om inlösen 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket,

2. i fråga om kostnadsfördelningen 3 8 samt 5 8 tredje och fjärde styckena.

8 kap. Särskilda tvångsrätter

1 8 Den som utför eller skall utföra ett vattenföretag kan ges rätt att
utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan
och ta i anspråk mark härför när fråga är om

1. vattenföretag som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten.

2. vattenreglering,

3. vattenföretag som avser alimän farled, allmän hamn eller allmän
flottled,

4. markavvattning,

5. vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten,

6. vattenföretag som avses i 2 kap. 5 8 första stycket.

Den som utför eller skall utföra ett vattenföretag kan ges rätt att på
annans fastighet utföra anläggningar och åtgärder sorn behövs för att
förebygga eller minska skada av företaget.

Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas, om det skall
ingå i en strömfallsfastighet.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

106

Om rätten enligt denna paragraf att med annat än äganderätt ta annans
mark i anspråk upphört, skall vad som anbringats på marken tillfalla
markägaren utan lösen, om det inte bortförts inom ett år från upphörandet.

2 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vattenanläggning,
kan någon annan ges rätt att använda anläggningen för ett eget
vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av ett eget vattenföretag
samt rätt att ändra anläggningen. Skall anläggningen ändras, har
ägaren rätt att utföra ändringen och erhålla ersättning för kostnaderna.

Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens ägare
skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.

3 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 2 kap. 5 § andra
stycket, får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte
vållar avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna
får annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.

Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp.
Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade
att förebygga eller minska skada av uppläggningen, om han inte därigenom
åsamkas oskäliga kostnader.

4 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med
beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på
fisket.

9 kap. Ersättning och andelskraft

Allmänna bestämmelser

1 § Den som har fått tillstånd enligt denna lag att genom inlösen eller på
annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som skadar
annans egendom skall utge ersättning för vad som avstås eller skadas, om
annat inte är särskilt föreskrivet. Detsamma gäller den som lägger upp
rensningsmassor enligt 8 kap. 3 § och därigenom skadar annans egendom.
Ersättning skall även utges för skada till följd av förbud enligt 8 kap. 4 §.

Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag
medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas, gäller vad
som föreskrivs om ersättning då fastigheter tas i anspråk eller skadas.

Den ersättningsskyldige skall, om det är lämpligt, åläggas att utföra
åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador. Ersättning utgår
endast för de skador som kvarstår sedan åtgärderna har utförts.

2 § Fastigheter eller fastighetsdelar, som lider synnerligt men av ett
företag eller en åtgärd vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag, skall
lösas in, om ägaren begär det.

Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra
endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inte har
något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen.
Kostnaderna för åtgärder som avses i 1 § tredje stycket skall härvid räknas
in i ersättningen.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

107

3 § Ersättning bestäms i pengar att betalas på en gång.

Om det finns skäl till det, får ersättning för skador till följd av företag för
allmän flottled fastställas att utgå med årliga belopp. Om skadorna av ett
sådant företag inte med säkerhet kan uppskattas på förhand eller om de
sannolikt inte kommer att uppstå varje år, får den skadelidande hänvisas
att framställa anspråk i den ordning som föreskrivs i lagen (1919:426) om
flottning i allmän flottled. Grunderna för hur ersättningen skall beräknas
skall dock anges om det är möjligt.

4 § För en fastighet som löses in i sin helhet skall, om inte annat följer av
vad som sägs nedan, löseskilling betalas som motsvarar fastighetens marknadsvärde.
Om en del av en fastighet löses eller en fastighet eller del av
fastighet på annat sätt tas i anspråk eller skadas, skall intrångsersättning
betalas som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som
uppkommer genom ingreppet. Ersättning skall betalas även för de skador
som i övrigt uppkommer för fastighetsägaren.

Då ersättningen bestäms, skall hänsyn tas till åtgärder som avses i 1 §
tredje stycket.

5 § Om det företag för vars genomförande en fastighet löses har medfört
inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskillingen
bestämmas på grundval av det marknadsvärde som fastigheten
skulle ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit, dock endast i den
mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den
allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden.
Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas, skall vad som
har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet
före ingreppet.

6 § Då löseskillingen bestäms, skall en sådan ökning av fastighetens
marknadsvärde av någon betydelse, som har ägt rum under tiden från
dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades,
räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror
på något annat än förväntningar om en ändring i markens tillåtna användningssätt.
Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas, skall
vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om
värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens
skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om fastigheten dessförinnan har
tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats, när detta skedde.

Om en stadsplan eller en byggnadsplan, enligt vilken marken har avsetts
för enskilt bebyggande, har fastställts innan talan väcktes vid domstol eller
förrättningen påkallades, skall första stycket tillämpas endast på den värdestegring
som har inträffat efter det att planen fastställdes.

Om inlösen sker av en bebyggd fastighet, som innehas i huvudsakligt
syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den begränsningen
för tillämpningen av första stycket att löseskillingen inte i
något fall får bestämmas till lägre belopp än som behövs för att anskaffa en
likvärdig bostadsfastighet.

1 den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med
förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror
på inverkan av vattenföretaget, gäller 5 §.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

108

7 § Om fastigheten har tillträtts i sin helhet eller tagits i anspråk eller
skadats, skall då ersättningen bestäms hänsyn inte tas till sådan ändring i
fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller då fastigheten
har tillträtts endast delvis, om inte värdeändringen beror på att den
återstående delens skick ändras.

Ersättningen skall jämkas med hänsyn till den höjning i det allmänna
prisläget som kan ha skett sedan fastigheten tillträddes eller togs i anspråk
eller skadades.

Om det behövs, skall i beslutet om ersättning tas in bestämmelser som är
ägnade att hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar
i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning
sker.

8 § Har en åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall,
om skäl föreligger, ersättningen bestämmas som om åtgärden inte hade
vidtagits.

Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag
medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas, skall, då
en åtgärd som avses i första stycket har vidtagits av fastighetens ägare i
avsikt som anges där, första stycket tillämpas så att den ersättningsskyldige
erhåller gottgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer
ägaren.

9 § Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling,
intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för
sig.

Om ersättningen avser samtliga delägares andel i en samfällighet eller en
del av denna och det för samfälligheten finns en känd styrelse eller en
förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan
domstolen eller förrättningsmannen utan hinder av första stycket bestämma
gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning inte skall ske
enligt 16 kap. 1 §.

10 § Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna
lag medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet,
skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om medgivanden
har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten.
Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar, fordras dessutom
de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap.

11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande fordras dock inte
av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är
väsentligen utan betydelse.

Ersättning vid utrivning m. m.

11 § Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. I § eller har ålagts eller
medgetts enligt 15 kap. 6 § att riva ut en vattenanläggning skall betala
skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas av bestående
ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala ersättning för förlust
av förmån som orsakas av utrivningen föreligger endast om förmånen har
tillförsäkrats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet eller i avtal som
träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning utgår i
sådant fall endast för kostnader i anledning av förlusten av förmånen.

Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats annan än

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

109

den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet att betala
ersättning har ålagts i samband därmed, får ersättningen sökas åter av den
underhållsskyldige.

Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 § första stycket att bortskaffa
flottledsanläggning är inte skyldig att betala ersättning för andra skador än
sådana som uppkommer i samband med arbetena med bortskaffandet.

Ersättning vid omprövning

12 § Medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 § förlust av vatten
eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för
tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning för förlusten
eller inskränkningen, om annat inte följer av 14 §.

Medför omprövning enligt denna lag skada för annan än tillståndshavare
som omfattas av omprövningen utgår ersättning härför. För mottagare av
andelskraft gäller dock viss begränsning enligt 19 §.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 1-10 §§
motsvarande tillämpning.

13 § Ersättning enligt 12 § första stycket betalas av den som har begärt
omprövningen eller, om omprövning enligt 15 kap. II § omfattar tillstånden
till konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

Ersättning enligt 12 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligt 15 kap. 3, 4 eller 8 §, av tillståndshavaren,

2. om omprövning enligt 15 kap. 11 § omfattar tillstånden till konkurrerande
vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,

3. vid annan omprövning av den som har begärt omprövningen.

Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som omfattas
av omprövningen betalas av den som har tillstånd till kraftverket.

Begränsning i ersättningsrätten

14 § Om förlust eller inskränkning som avses i 12 § första stycket föranleds
av omprövning till förmån för det allmänna fiskeintresset, allmän
farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården eller, vid omprövning
enligt 15 kap. 3 § eller 9 § första meningen, till förmån för den
allmänna miljövården, är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla
viss del av förlusten eller inskränkningen.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller inskränkningen
till följd av skilda omprövningar som nu angetts och av
vattenföretag som avses i 15 § och motsvarar i fråga om

1. vattenkraftverk högst en femtedel och lägst en tjugondel av produktionsvärdet
av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan uttas vid
kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är att
hänföra till vattenregleringar,

2. vattenreglering för kraftändamål högst en femtedel och lägst en tjugondel
av det till regleringen hänförliga produktionsvärdet av den vattenkraft
som enligt meddelade tillstånd kan uttas vid varje kraftverk,

3. andra vattenföretag högst en femtedel och lägst en tjugondel av
värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av
tillståndet till företaget.

När vattendomstolen lämnar tillstånd till ett vattenföretag för vilket
begränsning i ersättningsrätten som nu har nämnts skall gälla, skall vattendomstolen
inom de gränser som anges i andra stycket 1-3 fastställa den

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

110

del som inte ersätts. Därvid skall hänsyn tas främst till företagets inverkan
på vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet
som företaget väntas medföra från allmän synpunkt, graden av nytta för
tillståndshavaren och mottagare av andelskraft samt längden av den tid
som föreskrivs enligt 15 kap. 3 § första stycket.

Om omprövning sker före den enligt 15 kap. 3 § första stycket fastställda
tidpunkten, skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid
som återstår till denna tidpunkt.

15 § Om den som har tillstånd enligt denna lag till ett vattenföretag
åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att
reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till ett vattenföretag
som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän
hamn eller allmän flottled, hälsovården eller den allmänna miljövården, är
hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller
enligt 14 §.

Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd.
Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av
vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta
värde är att hänföra till vattenregleringar.

Andelskraft

16 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2
kap. 7 § eller på grund av överenskommelse får delta i tillgodogörandet, om
det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är
grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och som
inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i kraftproduktionen
(andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för kraftanläggningens
utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i den vattenkraft
som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande gäller om den vars
strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 8 §, om ersättning för ianspråktagandet
inte redan har bestämts.

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft åvilar strömfallsfastigheten.

Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken
vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 18 § första
stycket.

17 § I samband med beslut om tillhandahållande av andelskraft skall
erforderliga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet
och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, kan kraftanläggningens ägare eller mottagaren
av andelskraft påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Därvid
får endast sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för
någon av parterna utan att medföra betydande olägenhet för motparten.
Om det beslutas att rätten till andelskraft skall avlösas mot ersättning i
pengar, gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i 1 —10§§.

18 § På ansökan av ägaren till en fastighet varmed rätt till andelskraft är
förenad får beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon
annan fastighet som tillhör samme ägare, om detta kan ske utan skada för
borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.

Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet varmed
den är förenad. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

lil

från det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan
begränsning till viss tid.

19 § Om den kraftmängd som utgår såsom andelskraft minskas i fall som
avses i 14 eller 15 § är mottagaren av andelskraften skyldig att utan
ersättning tåla denna minskning i samma mån som innehavaren av det
kraftverk varifrån andelskraften tillhandahålls.

10 kap. Avgifter

Bygdeavgifter

1 § Om ett vattenföretag innebär

1. drift av ett vattenkraftverk,

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål,

4. ytvattentäkt

skall den som innehar tillstånd till företaget betala en årlig bygdeavgift som
bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgiftsklasser
enligt 2 och 3 §§.

Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller, om
utvidgning tidigare skett, flera andra vattenföretag, vartill tillstånd lämnats
enligt denna lag, skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda
företag, varvid tidigare utgående avgift bortfaller.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av
regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av
vattenföretaget eller anläggningar för detta som inte har ersatts enligt 9
kap. och för att gottgöra sådana skador, dels för att tillgodose allmänna
ändamål beträffande den bygd som berörs av vattenföretaget eller anläggningar
för detta.

2 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar
tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och
varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som
omfattar 25000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje ytterligare
enhet om 50000 kubikmeter intill 1000 miljoner kubikmeter samt varje
enhet om 100000 kubikmeter därutöver,

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekunden
av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar, om
antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje
avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 0,5 promille av basbeloppet,
klass 2: 1 promille av basbeloppet,
klass 3: 1,5 promille av basbeloppet,
klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet,
om företaget tillhör
klass 1: 5 procent av basbeloppet,

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

112

klass 2: 10 procent av basbeloppet,
klass 3: 15 procent av basbeloppet,
klass 4: 20 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp' som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller större
förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större olägenheter
eller fördelar för bygden som vattenföretaget eller anläggningar för detta
medför.

4 § Bygdeavgift skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år
då tillståndet till vattenföretaget togs i anspråk till och med det år då
företaget läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länsstyrelsen
i det län där företaget huvudsakligen utförs.

Fiskeavgifter

5 § Vattendomstolen eller förrättningsm^nnen får, om det är lämpligare,
i stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 11 § ålägga tillståndshavaren
att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs
av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften
kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av vattendomstolen eller
förrättningsmannen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal
som anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för
det år då avgiften fastställdes.

6 § Om ett vattenföretag som avses i 1 § eller anläggningar för detta kan
antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i de
naturliga vattenstånd sförhållandena, skall den som innehar tillstånd till
företaget betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket inom
landet.

Avgiften bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och
avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.

7 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar
tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och
vaije enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som
omfattar 25000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje enhet
om 50000 kubikmeter därutöver,

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekunden
av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om
antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

113

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet,
om företaget tillhör

klass 1: 0,05 promille av basbeloppet,
klass 2: 0,1 promille av basbeloppet,
klass 3: 0,15 promille av basbeloppet,
klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsenhet,
om företaget tillhör
klass 1: 1 procent av basbeloppet,
klass 2: 5 procent av basbeloppet,
klass 3: 10 procent av basbeloppet,
klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962: 381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till den omfattning i vilken
fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av vattenföretaget
eller anläggningar för detta, till den utsträckning i vilken vattenförhållandena
och fisket påverkas av vattenföretaget eller anläggningar för detta
samt till omfattningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt
5 § eller 3 kap. 11 §.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får
föreskrivas att avgiftsskyldigheten skall fullgöras genom engångsbetalning.
Föreskrift härom skall meddelas om det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga
femhundra kronor.

10 § Årlig fiskeavgift enligt 6 § skall utgå från och med kalenderåret
närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på
vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring meddelades
till och med det år då företaget läggs ned.

Årlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång
betalas till fiskeristyrelsen.

Engångsavgift skall betalas till fiskeristyrelsen senast vid den tidpunkt
som anges när avgiften bestäms.

11 kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m. m.

Regeringens prövningsrätt

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av vattenföretag,
nämligen

1. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av
minst 20000 kilowatt,

2. vattenregleringar med en större vattenståndsskillnad mellan dämnings-
och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter
under veckan samt regleringar med mindre vattenståndsskillnad än som
har angetts nu, om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst
100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under
veckan,

3. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag
eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubikmeter
i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om den vattenföring
som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala

Lagförslaget

8 Riksdagen 1982/83. 16 sami Nr 30

JoU 1982/83:30

114

oreglerade lågvattenföringen och det inte är uppenbart att bortledningen
kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen,

4. andra vattenkraftverk och andra vattenregleringar eller vattenöverledningar
för vattenkraftändamål, om

a) företaget avser någon av följande älvar, nämligen Torne älv, Kalix
älv, Pite älv och Vindelälven,

b) företaget avser någon av de älvar eller älvsträckor som anges i
följande uppställning

Älv

Klarälven

Dalälven

Ljusnan

Ljungan

Indalsälven

Ångermanälven

Vapstälven
Moälven
Lögde älv
Öre älv
Umeälven

Bure älv
Skellefteälven

Byske älv
Lule älv

Sträcka

sträckan mellan Kärrbackstrand och Edebäck
Västerdalälven, Österdalälven uppströms Trängslet
samt sträckan mellan Näs och Hedesundaljärdarna
sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härjedalsljusnan)
och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna (Mellanljusnan)uppströms

Storsjön

Åreälven, Ammerån ovan Överammer, StorånDammån
samt Hårkan uppströms Hotagen
Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Långseleån-Rörströmsälven,
Saxån, Ransarån uppströms
Ransaren samt Vojmån uppströms Vojmsjön

Tärnaån och Giijesån, Juktån uppströms Fjosokken
samt Tärnaforsen mellan Laisan och Gäutan

källflödena uppströms Sädvajaure respektive Rebnisjaure -

Stora Lule älv uppströms Akkajaure, Lilla Lule älv
uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven
Råne älv Rörån—Livas älv,

5. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än
10000 kubikmeter om dygnet,

6. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och vattenbortledningar
än som har angetts förut, om företaget avser någon av sjöarna Vänern,
Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan och företaget
kan inverka märkbart på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön.

2 § Ansöks om ändring eller utvidgning av ett vattenföretag, gäller 1 §
endast den ändring eller utvidgning som avses med ansökningen.

3 § Om ett annat vattenföretag än ett sådant som anges i 1 och 2 §§ är av
betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, får regeringen förbehålla
sig prövningen av företagets tillåtlighet. Besked om förbehållet skall
lämnas till vattendomstolen eller förrättningsmannen innan dom eller beslut
har meddelats om företagets tillåtlighet.

Lagförslaget

4 § Tillåtligheten av. ett vattenföretag kan även komma under regeringens
prövning enligt 12 kap. 29 § eller 13 kap. 42 §.

JolJ 1982/83:30

115

5 § 1 samband med prövningen av ett företag som avses i 1 —4 §§ får
regeringen även förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett annat
vattenföretag, om ansökningen avser tillstånd till båda företagen och dessa
hänger samman med varandra eller fråga enligt 3 kap. 8 § har uppkommit
om jämkning eller företräde mellan dem. Beträffande ett sådant förbehåll
gäller 3 § andra meningen.

6 § Om regeringen finnér att ett företag får komma till stånd, kan regeringen
bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.

Förberedelse av större vattenföretag

7 § Innan tillstånd söks till ett vattenföretag som är av sådan omfattning
eller beskaffenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma att
prövas av regeringen enligt 1-3 §§, skall förberedande åtgärder ha vidtagits
enligt 8-11 §§.

8 § I god tid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas skall
företagaren underrätta kammarkollegiet, statens naturvårdsverk, statens
planverk och riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt de
länsstyrelser och kommuner som berörs av företaget. Samtidigt skall sjöfartsverket
och fiskeristyrelsen underrättas, om deras verksamhet berörs.
Lantbruksstyrelsen skall underrättas, om rennäringen eller jordbruksmark
av större omfattning berörs. Företagaren skall därefter på begäran eller när
anledning annars föreligger lämna dessa myndigheter och kommuner upplysningar
om företaget.

9 § När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts, skall företagaren
i samråd med länsstyrelsen i det län där företaget i huvudsak skall
utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammanslutningar
som företaget angår tillfälle att framställa önskemål om företagets närmare
omfattning och utformning.

10 § Om företaget kan medföra skada på fiske av någon betydelse, får
fiskeristyrelsen förordna om den utredning som behövs. Om företaget kan
medföra väsentlig skada på rennäringen eller jordbruket, får lantbruksstyrelsen
förordna om behövlig utredning. Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer får förordna om behövlig kulturhistorisk inventering.
Statens naturvårdsverk får förordna om den utredning som behövs angående
företagets utförande från allmänna naturvårdssynpunkter.

Innan förordnande meddelas skall samråd ske med vattendomstolen.
Företagaren skall betala kostnaderna för utredningarna, om det inte är
obilligt.

11 § I god tid innan ansökan om tillstånd till företaget ges in skall företagaren
medverka till att information om företagets planläggning lämnas till
ortsbefolkningen vid sammankomst, genom ortspressen eller på något
annat lämpligt sätt. Sammankomst skall ordnas, om länsstyrelsen i något
län som berörs av företaget påkallar det.

Företagaren skall på lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle att
framställa önskemål om åtgärder för att förebygga eller minska skador
genom företaget.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

116

12 kap. Prövningen av markavvattningsföretag

Allmänna bestämmelser

1 § Prövningen av markavvattningsföretag sker vid förrättning. Länsstyrelsen
förordnar en förrättningsman att handlägga förrättningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
särskilda bestämmelser om behörighet att vara förrättningsman.

2 § Två gode män skall delta i förrättningen när förrättningsmannen
finner att det behövs eller när sakägare begär det och det inte medför
oskäligt dröjsmål.

Ett beslut att gode män skall medverka rubbar inte vad som redan har
beslutats eller verkställts under förrättningen.

Medverkar gode män, äger bestämmelserna om förrättningsman motsvarande
tillämpning på honom och gode männen, om inte annat framgår.

3 § Gode män utses bland dem som är valda till nämndemän i fastighetsdomstol
eller till gode män vid fastighetsbildningsförrättningar i orten.

4 § Om gode män skall medverka, skall förrättningsmannen kalla dem till
förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med
behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Om en god man på grund av jäv är hindrad att tjänstgöra eller om han
uteblir från ett sammanträde och annan god man inte utan dröjsmål kan
infinna sig, får förrättningsmannen till tjänstgöring som god man kalla
någon som är valbar till befattning som anges i 3 §.

5 § Bestämmelsen i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för närstående
att samtidigt tjänstgöra som domare gäller också beträffande förrättningsmän
och gode män.

6 § Mot förrättningsmän och gode män gäller samma jäv som mot domare.

7 § Om en sakägare vill anföra jäv mot förrättningsman eller god man,
skall han framställa invändning därom första gången han för talan i ärendet
sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen eller gode mannen
tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Om han underlåter det, är hans
rätt att anföra jäv förfallen.

Sedan fråga om jäv mot förrättningsman eller god man uppkommit, får
han endast vidta sådana åtgärder som inte utan synnerlig olägenhet kan
uppskjutas och som inte innebär ett avgörande av en för förrättningen
betydelsefull fråga. Sådana åtgärder får vidtas av förrättningsmannen,
även om han har förklarats jävig.

Att förrättningsman eller god man förklaras jävig påverkar inte giltigheten
av beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

8 § Förrättningsmannen får anlita biträde av sakkunniga för att utreda
frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som står i ett sådant förhållande
till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses
förringad får inte anlitas som sakkunnig.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

117

Förrättningens inledande

9 § Ansökan om förrättning görs hos länsstyrelsen av någon som vill
utföra eller delta i ett markavvattningsföretag.

Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvattning
skall prövas enligt denna lag, anmäls detta av fastighetsbildningsmyndigheten
till länsstyrelsen. Ägarna av de fastigheter som ingår i fastighetsregleringen
anses då som sökande.

10 § Ansökningen om förrättning skall vara skriftlig och innehålla uppgifter
om

1. de fastigheter, byggnader eller anläggningar för vilka sökanden för
talan,

2. företagets beskaffenhet,

3. de mark- och vattenområden som berörs av företaget,

4. för sökanden kända sakägare.

Om en ansökan inte uppfyller föreskrifterna i första stycket eller om den
i övrigt är ofullständig, får länsstyrelsen förelägga sökanden att avhjälpa
bristen. Om bristen inte avhjälps får länsstyrelsen avvisa ansökningen.
Detta skall framgå av föreläggandet.

Första stycket gäller även i fråga om anmälningar som avses i 9 § andra
stycket.

11 § Länsstyrelsen får bestämma att sökanden skall ställa säkerhet för
förrättningskostnaderna innan en förrättningsman förordnas.

Handläggningen

12 § Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för företaget.
Om hinder inte föreligger mot företaget, skall han till ledning för förrättningen
utarbeta en allmän plan för detta och utföra de utredningar som
behövs för företagets genomförande.

Förrättningsmannen bör därvid samråda med sökanden och övriga sakägare
samt de myndigheter som berörs av företaget.

13 § Förrättningsmannen skall utreda vilka som i egenskap av fastighetsägare
eller på annan grund är sakägare.

Om det råder tvist om en fastighet som berörs av företaget, har den av de
tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda
fastigheten under förrättningen till dess den lagligen vinns från honom.

Om en fastighet har övergått till ny ägare under förrättningen, får denne
inte rubba vad den förre ägaren har medgivit eller godkänt.

14 § Förrättningsmannen skall utfärda kungörelse om företaget. 1 kungörelsen
skall lämnas en kortfattad redogörelse för företaget och på lämpligt
sätt anges de fastigheter som kan beröras. 1 kungörelsen skall sakägarna
kallas till sammanträde.

Kungörelsen skall senast fjorton dagar före sammanträdet införas i ortstidning.
1 god tid före sammanträdet skall utskrift av kungörelsen sändas
till kända sakägare, berörda kommuner, statliga myndigheter vars verksamhet
kan beröras av företaget samt, om allmänna intressen kan beröras,
till kammarkollegiet.

Om företaget berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter,
behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna
i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en
utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

118

15 § Om företaget är av mindre omfattning och uppenbarligen berör
endast en viss eller vissa sakägare, är kungörelse inte erforderlig. Underrättelse
om företaget och om sammanträde skall i så fall delges sakägarna.
Underrättelser skall sändas till kommuner och myndigheter i den utsträckning
som anges i 14 § andra stycket.

1 fråga om delgivning gäller allmänna bestämmelser samt 16 och 17 §§.

16 § Om ägaren av en fastighet, byggnad eller anläggning eller en ställföreträdare
för denne stadigvarande vistas utom riket och delgivning inte
kan ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som
förvaltar eller brukar fastigheten, byggnaden eller anläggningen.

Den till vilken handlingen har lämnats är skyldig att snarast sända
handlingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom,
när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall
förrättningsmannen däijämte med posten sända honom meddelande om
delgivningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen har lämnats enligt första
stycket.

17 § Vad som är föreskrivet om delgivning med delägare i samfällighet
gäller även vid delgivning med delägare i fastighet, som innehas under
samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut som gäller
till förmån för flera än tio fastigheter med skilda ägare.

18 § Om det behövs skall förrättningsmannen förordna en lämplig person,
hos vilken de handlingar som hör till förrättningen skall hållas tillgängliga
(aktförvarare). Flera aktförvarare får förordnas om det är lämpligt.

Aktförvararens namn och platsen där förrättningshandlingarna hålls tillgängliga
skall anges i den kungörelse som avses i 14 § eller i underrättelse
enligt 15 §.

19 § Ägare av fastigheter som berörs av företaget skall till förrättningsmannen
uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk
kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och
uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall fastighetsägaren
ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna paragraf
i den kungörelse som avses i 14 §, i underrättelse enligt 15 § eller på
annat lämpligt sätt.

20 § Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan vid förrättningen
för att tillvarata allmänna intressen.

Kommun får föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna
intressen inom kommunen.

21 § Om ett nytt sammanträde måste hållas, skall förrättningsmannen
kalla alla kända sakägare till detta. Någon kallelse behövs dock inte, om
det kan antas att sakägarna ändå infinner sig. Om tid och plats för sammanträdet
har tillkännagivits vid ett föregående sammanträde, behöver inte de
sakägare kallas som i föreskriven ordning har kallats till det föregående
sammanträdet.

Om särskilda kallelser behövs skall de delges sakägarna i god tid före
sammanträdet. Förrättningsmannen får dock vid sammanträde bestämma
om en särskild ordning för kallelser till följande sammanträden. I fråga om
delgivning gäller 16 och 17 §§.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

119

22 § Om en sakägare inte i föreskriven ordning har kallats till ett sammanträde,
skall ett nytt sammanträde hållas om inte sakägaren ändå har
infunnit sig eller medger att förrättningen får slutföras.

Utan hinder av första stycket får sådana förrättningsåtgärder vidtas som
inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.

23 § Om förrättningsmannen och gode männen har olika mening, gäller
vad två av dem anser. Om var och en har sin mening, gäller förrättningsmannens
mening, såvida det inte är fråga om pengar eller något annat som
utgör mängd. 1 så fall gäller den mening som avser den näst största
mängden.

I vaije beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, om inte en
motivering av beslutet kan anses överflödig. Om beslutet får överklagas,
skall det dessutom innehålla en besvärshänvisning.

Beslut som meddelas vid sammanträde skall läsas upp för de närvarande.
Om det i annan ordning meddelas ett beslut om inställande av förrättningen
eller, utan samband med tillståndsbeslut, ett beslut som får överklagas
särskilt, skall sakägare och andra som har besvärsrätt underrättas om
beslutets innehåll utan dröjsmål. Sådana underrättelser lämnas genom
skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning för kallelser som kan ha
beslutats enligt 21 § andra stycket andra meningen.

24 § Om det behövs med anledning av förrättningen, har förrättningsmannen
och gode männen samt deras biträden rätt att gå in i byggnader,
beträda ägor, göra mätningar och markundersökningar samt företa därmed
sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande
planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i
övrigt skall skador undvikas, om det är möjligt.

Rätt att beträda annans ägor tillkommer också den som för talan vid
förrättningen.

För skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första eller andra
stycket utgår ersättning. Yrkande om ersättning skall framställas innan
förrättningen avslutas eller inställs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att befogenheterna
enligt första stycket skall kunna utövas.

25 § Om sökanden vill återkalla sin ansökan hos förrättningsmannen,
skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid ett sammanträde.
Om ingen sakägare har fört talan vid förrättningen när återkallelsen görs,
skall förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som har fört
talan vid förrättningen och som själva kunnat ansöka om denna underrättas
om återkallelsen. Om någon sådan sakägare inte inom föreskriven tid
begär att förrättningen skall fortsättas, skall den inställas.

Sakägare på vars begäran förrättningen fortsätts anses därefter som
sökande till förrättningen.

Sedan tillståndsbeslut har meddelats får ansökningen inte återkallas hos
förrättningsmannen. I stället skall återkallelse ske hos vattendomstolen på
det sätt och inom den tid som enligt 38 § gäller för överklagande av
tillståndsbeslutet. Härvid gäller första och andra styckena i tillämpliga
delar.

Lagförslaget

26 § En förrättning som har inletts efter anmälan av fastighetsbildningsmyndigheten
skall inställas, om fastighetsregleringsförrättningen inställs.

JoU 1982/83:30

120

Förrättningen skall dock fortsättas, om sakägare som har fört talan vid
förrättningen och som har kunnat ansöka om denna begär det. Underrättas
sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid sammanträde, skall
begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran framställas
inom den tid som förrättningsmannen föreskriver.

27 § Om det föreligger hinder mot företaget, skall förrättningsmannen så
snart som möjligt avbryta förrättningen och besluta om dess inställande.

28 § Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 § i fråga om markavvattningsföretag
som prövas vid olika förrättningar skall efter anmälan till länsstyrelsen
prövas vid en särskild förrättning av förrättningsman som länsstyrelsen
utser. I fråga om en sådan förrättning gäller bestämmelserna i detta
kapitel i tillämpliga delar.

Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 § i fråga om markavvattningsföretag
som prövas vid förrättning och vattenföretag som efter ansökan prövas
av vattendomstolen skall avgöras av vattendomstolen i ansökningsmålet.

29 § Om förrättningsmannen finner att hinder mot det sökta företaget
möter enligt 3 kap. 3 § första stycket men att det föreligger sådana omständigheter
som avses i andra stycket i nämnda paragraf eller om frågan om
företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 3 § skall avgöras av regeringen, skall
förrättningsmannen efter sammanträde med sakägarna med eget yttrande
överlämna frågan till regeringens avgörande.

30 § Vid förrättningen skall protokoll föras. Protokollet samt övriga
handlingar som ges in eller upprättas vid förrättningen skall sammanföras
till en akt.

Tills tåndsbe slut m.m.

31 § Om det inte föreligger något hinder mot företaget, skall förrättningsmannen
meddela tillståndsbeslut.

Tillståndsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser
om

1. företagets ändamål, läge. omfattning och tekniska utformning,

2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelstal i fråga
om kostnaderna för utförande och drift av företaget,

3. de områden som får tas i anspråk och de särskilda tvångsrätter i
övrigt som medges för företaget,

4. utförande och underhåll av företaget,

5. tillsyn, besiktning och kontroll,

6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande
åtgärder samt hur betalningen skall ske,

7. villkor i övrigt för att tillgodose allmän och enskild rätt,

8. förrättningskostnaderna och hur de skall fördelas,

9. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

10. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 och 14 §§ eller 15 §
andra stycket får ske.

Avser tillståndet arbeten för företaget, skall i tillståndsbeslutet anges
den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

121

32 § Om överenskommelse om ersättning har träffats, får ersättning inte
bestämmas annorlunda än som har avtalats. Detta gäller även överenskommelser
om att gottgörelse skall utgå på annat sätt än i pengar eller om
att skadeförebyggande åtgärder skall utföras.

Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 § tredje stycket, skall
förrättningsmannen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan
särskild rättighet som minskar fastighetens värde.

33 § Innan ett beslut meddelas om inlösen av en fastighetsdel skall i den
ordning som gäller för fastighetsbildning en karta med beskrivning ha
upprättats över området och dess gränser ha utmärkts .

34 § Tillståndsbeslut skall meddelas vid sammanträde eller på tid och
plats som förrättningsmannen har givit till känna för sakägare och andra
som har besvärsrätt. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde
eller genom skriftliga meddelanden eller i sådan särskild ordning som
kan ha beslutats enligt 21 § andra stycket andra meningen.

35 § Om ett beslut av förrättningsmannen till följd av skrivfel, felräkning
eller något liknande misstag innehåller en uppenbar oriktighet, skall förrättningsmannen
besluta om rättelse. Detsamma gäller kartor, ritningar
och andra handlingar till vilka förrättningsbeslutet hänvisar.

Innan rättelsen görs, skall den som berörs av åtgärden få tillfälle att yttra
sig.

Rättelsen skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på
huvudskriften och, om möjligt, på övriga exemplar av den handling som
rättas. Den som beslutet rör skall omedelbart underrättas om åtgärden och
om möjligheten att överklaga beslutet.

36 § Förrättningsmannen får inte som tolk anlita den som står i sådant
förhållande till saken eller till sakägare att hans tillförlitlighet kan anses
förringad.

En tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning
för kostnader och tidsspillan. Detta gäller inte den som anlitas i tjänsten.

Överklagande till vattendomstolen

37 § Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt, om förrättningsmannen
har

1. ogillat jäv enligt 7 §,

2. beslutat angående ersättning till sakkunnig eller tolk,

3. beslutat angående ersättning enligt 24 § tredje stycket,

4. beslutat angående rättelse enligt 35 §.

Överklagande enligt första stycket sker genom besvär som skall ges in
till vattendomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades.
Ett beslut att godta en invändning om jäv får inte överklagas.

Den som menar att förrättningen onödigt uppehålls genom ett beslut av
förrättningsmannen får överklaga beslutet genom besvär hos vattendomstolen.
Denna besvärsrätt är inte inskränkt till någon viss tid.

38 § I andra fall än som avses i 37 § överklagas beslut av förrättningsmannen
genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra
veckor från den dag då tillståndsbeslutet meddelades eller förrättningen
inställdes.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

122

13 kap. Prövningen av vattenmål

Allmänna bestämmelser

1 § Första domstol i vattenmål kallas vattendomstol. De tingsrätter som
regeringen bestämmer skall vara vattendomstolar.

Överrätt i vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt.

Som sista domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.

2 § Om domstolar i vattenmål och rättegången i sådana mål gäller vad
som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån inte annat följer av denna
lag eller annan författning.

Vattendomstol

3 § Vattendomstolen består av en ordförande, en teknisk ledamot samt
två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot får efter ordförandens
bestämmande ingå i domstolen.

Ordföranden skall vara lagfaren domare i tingsrätten.

Tekniska ledamöter skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors
behandling.

Nämndemän skall vara nämndemän i fastighetsdomstol inom vattendomstolens
domsområde.

4 § Vattendomstolen är vid handläggningen av mål domför med endast
ordföranden i samma utsträckning som en tingsrätt är domför med en
lagfaren domare, om inte annat följer av denna lag.

Innan ordföranden fattar beslut bör han rådgöra med en teknisk ledamot,
om frågans beskaffenhet påkallar det.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser
ordförande i vattendomstol samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i
vattendomstol.

6 § Nämndemännen tjänstgör efter kallelse av vattendomstolen. Till
tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av vattendomstolens
domsområde till vilken målet närmast har anknytning.

7 § Regeringen bestämmer vattendomstolarnas domsområden. Gränserna
mellan vattendomstolarnas domsområden skall följa vattendelare mellan
olika vattensystem.

8 § Vattenmål prövas av den vattendomstol inom vars område det vattenföretag
eller den åtgärd som det är fråga om i huvudsak skall utföras
eller har utförts.

Frågor om vattendomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som
avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av högre
rätt.

9 § Vattendomstolen får för sina sammanträden förfoga över behövliga
lokaler i domstolsbyggnader eller andra allmänna byggnader, om inte
lokalerna är upptagna för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av gudstjänstlokal.
Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.

Lagförslaget

10 § Om det vid överläggningar i vattendomstolen förekommer skiljaktiga
meningar, gäller rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i

JoU 1982/83:30

123

domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstningen skall först
ordföranden säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist
nämndemännen.

Vattenöverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomstol
skall det, förutom lagfarna ledamöter, finnas vattenrättsråd. Dessa skall ha
teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling. Tjänst som
vattenrättsråd tillsätts av regeringen.

Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre
skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Vattenmål

12 § Vattenmålen utgörs av ansökningsmål, stämningsmål och förrättningsmål.

13 § Ansökningsmål är mål om

1. bestämmande enligt 2 kap. 8 § andra stycket av ersättning för rätten
att ta i anspråk ett strömfall,

2. tillstånd enligt 4 kap. 1 § till utförande av andra vattenföretag än
markav vattningsföretag,

3. godkännande enligt 4 kap. 4 § av ett utfört ändrings- eller lagningsarbete
som inte avser ett markavvattningsföretag,

4. prövning enligt 4 kap. 5 § av lagligheten av ett utfört vattenföretag
som inte är ett markavvattningsföretag,

5. inrättande enligt 6 kap. 3 § av en gemensam anläggning för bevattning,
sedan en samfällighet enligt 6 kap. har bildats,

6. överflyttning enligt 9 kap. 18 § första stycket av rätten till andelskraft,

7. tillstånd enligt 14 kap. 1 § till utrivning av en vattenanläggning eller
prövning enligt 14 kap. 5 § under vilka villkor en anläggning för bortledande
av grundvatten får tas ur bruk,

8. tillstånd enligt 14 kap. 3 § första stycket att bortskaffa flottledsanläggningar
eller rätt att, utan samband med bortskaffning, överta flottledsanläggningar
enligt fjärde stycket nämnda paragraf,

9. förlängning enligt 15 kap. 2 § andra stycket av arbetstiden,

10. omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 8,9, 11 och 12 §§,

11. förverkande enligt 15 kap. 5 §,

12. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål eller förrättning,
enligt 15 kap. 15 § första stycket eller omprövning enligt 15 kap.
15 § andra stycket,

13. fastställelse enligt 15 kap. 16 § av en överenskommelse.

Berör ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan
målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får vattendomstolen,
om sökanden medger det, förordna att målet skall behandlas enligt vad
som gäller för stämningsmål.

14 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på
att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga
beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som
avses i 1,

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

124

3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om
utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts,
eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 14
kap. 5 § andra stycket,

4. ersättning enligt 2 kap. 9 § andra stycket.

5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en vattenreglering
enligt 7 kap. 1 eller 4 §,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående förrättning eller
ansökningsmål, enligt 8 kap.,

7. omprövning enligt 9 kap. 17 § andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 15 kap. 19 §,

9. ersättning enligt 16 kap. 19 §,

10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte underhålls
i enlighet med 17 kap. 1 §,

11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i
enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller i
enlighet med vad som föreskrivs i 17 kap. 2 §,

12. ersättning enligt 17 kap. 3 § eller 19 kap. 7 §,

13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 20
kap. 10 §,

14. fördelning av vatten enligt 22 kap. 7 §.

15 § Förrättningsmål är besvär över beslut vid förrättningar enligt denna
lag.

16 § Talan som inte faller under 13 eller 14 § men som rör ett ämne som
behandlas i denna lag får tas upp av vattendomstolen, om invändning inte
görs mot domstolens behörighet inom den tid som anges i 34 kap. 2 §
rättegångsbalken eller vattendomstolen finnér att talan har avsevärd betydelse
för vattenförhållandena. Om talan tas upp, räknas målet som vattenmål.
Vattendomstolen får dock inte ta upp talan om ansvar för brott.

Om det enligt denna lag gäller en särskild ordning för behandlingen av en
viss fråga, gäller föreskrifterna härom.

17 § Om det är lämpligt, får vattendomstolen pröva yrkanden som har
samband med vattenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall
bedömas enligt denna lag. Vattendomstolen får dock inte pröva frågor om
äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen.

18 § Om en vattendomstol har prövat ett mål som rör ett ämne som
behandlas i denna lag, får frågan huruvida målet är sådant att det skall tas
upp av någon annan domstol än vattendomstol eller av någon annan
myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till det,
eller

2. vattendomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet
eller om fastighetsindelningen, eller

3. vattendomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild
ordning har föreskrivits i denna lag, eller

4. vattendomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

125

Förfarandet vid vattendomstolarna i ansökningsmål

19 § En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara
skriftlig och, om inte annat följer av 20 §, innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att
bedöma företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar,

2. uppgifter som behövs för att bedöma om hinder möter mot företaget
från allmänna planeringssynpunkter samt uppgifter om möjlig alternativ
lokalisering av företaget och om andra vattenföretag eller särskilda anläggningar
som kan antas behövas för ett ändamålsenligt utnyttjande av det
sökta företaget,

3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fastigheter som berörs
av företaget samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av
särskild rätt till fastigheterna,

4. uppgifter huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har meddelats
rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs
av företaget,

5. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder till varje
sakägare, om det inte på grund av företagets omfattning bör anstå med
sådana uppgifter.

Ansökningen rörande ett företag, vars tillåtlighet kan antas komma
under regeringens prövning, skall innehålla uppgifter om de åtgärder som
sökanden har vidtagit enligt 11 kap. 7-11 §§ samt om vad som huvudsakligen
har förekommit med anledning av dessa åtgärder.

Om företaget avser utförande av ett vattenkraftverk, skall ansökningen
innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra strömfallsfastighet.

20 § En ansökan enligt 13 § första stycket 1 skall innehålla ritningar
jämte beskrivning av strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna
ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att
bedöma ersättningsfrågan.

Till en ansökan enligt 13 § första stycket 6 skall fogas dels ett gravationsbevis
rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över,
dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i
fastigheten och andra rättsägare.

21 § Ansökningshandlingarna skall i mål som avses i 13 § första stycket
2-5 och 7-12 ges in i åtta exemplar och i övriga mål i tre exemplar. Om
det behövs, får vattendomstolen föreskriva att ytterligare exemplar skall
ges in.

Har handlingarna inte getts in i ett tillräckligt antal exemplar eller anser
vattendomstolen att de är ofullständiga, skall sökanden föreläggas att
avhjälpa bristen. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet att ge in ytterligare
exemplar, får handlingarna mångfaldigas på sökandens bekostnad. Om
sökanden inte fullgör sin skyldighet att på annat sätt komplettera ansökningen,
får ansökningen avvisas.

22 § Upptas ansökningen, skall vattendomstolen utfärda kungörelse om
företaget. I kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansökningen
och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessutom
skall erinras om innehållet i 29 och 40 §§ och anges sista tidpunkt för
erinringar enligt 29 §.

Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att för -

LagjÖrslaget

JoU 1982/83:30

126

vara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress
på aktförvarare skall anges i kungörelsen.

I kungörelsen skall vidare tillkännages att kallelser och andra meddelanden
i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs part, införas i en
viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen.

Kungörelsen skall snarast införas i Post- och Inrikes Tidningar och i
ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till varje sakägare
som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för
domstolen.

Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter,
behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda
delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall
en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

23 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall
sändas till kammarkollegiet och fiskeristyrelsen. Om det kan antas att det
allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av
företaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner samt till länsstyrelsen
och till andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av
ansökningen.

24 § Utskrift av kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökningen berörd
kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller
flottled som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökningen berört vattenförbund samt styrelsen
eller annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller
motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med
ansökningen avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhandahålls,
när fråga är om en ansökan enligt 13 § första stycket 6,

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 13 §
första stycket 10 eller 11.

25 § Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan i målet för att
tillvarata allmänna intressen.

Kommun får föra talan för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeristyrelsen skall, om handlingar översänts till styrelsen enligt 23 §,
yttra sig om vattenföretagets inverkan på det allmänna fiskeintresset samt
föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för fisket. Om styrelsen
finnér att yttrande inte kan avges utan undersökning på platsen, skall
styrelsen anmäla detta till vattendomstolen, som förordnar om sakkunnigutredning
enligt 32 §.

26 § Ägare av fastigheter som berörs av ansökningen skall till vattendomstolen
uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk
kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl
och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall fastighetsägaren
ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna
paragraf i den kungörelse som avses i 22 § eller på annat lämpligt sätt.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

127

27 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för vattendomstolen
först efter det att kungörelsen har utfärdats och har han inte fört
talan i målet, skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra sig.
Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

28 § Om det råder tvist om en fastighet som berörs av det i målet
avsedda företaget eller av en avsedd åtgärd, har den av de tvistande som
innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i
målet, till dess den lagligen vinns från honom.

En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre
ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är
bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit meddelanden
och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden till eller
kallelser på den nye ägaren.

29 § Erinringar mot ansökningen skall göras i skriftlig inlaga som i tre
exemplar ges in till vattendomstolen inom den tid som domstolen har
bestämt. Tiden skall vara minst trettio dagar från det att kungörandet
skedde. Vattendomstolen är inte skyldig att fästa avseende vid erinringar
som görs för sent. Ett exemplar av varje erinringsskrift skall sändas till
sökanden.

30 § Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.
Vattendomstolen skall under förberedelsen verka för att utredningen i

målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till
målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till att någon
onödig utredning inte görs i målet.

31 § Vattendomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse
och vilka parter som skall inställa sig vid denna. Parterna skall kallas till
förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortstidning.
Parter kan föreläggas vid vite att komma tillstädes eller infinna sig personligen.

Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas. Parterna
får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för
skrifternas innehåll.

32 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild teknisk
utredning eller vidlyftigare värdering, kan vattendomstolen förordna en
eller flera sakkunniga att efter förberedande undersökning avge utlåtande i
målet.

Sådan undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs
med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen,
skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för denna.

33 § Om det är lämpligt, får vattendomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av vattendomstolen att verkställa undersökning på platsen.
Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning.
Vid undersökningen skall protokoll föras.

34 § På begäran av sökanden får vattendomstolen utan huvudförhandling
besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska skador
eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som

Lagförslaget

JolJ 1982/83:30

128

villkor gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning
som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna.

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder
det.

35 § Framgår det av ett utlåtande enligt 32 § eller på annat sätt att det
sökta vattenföretaget berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen
enligt 22 §, skall vattendomstolen med tillämpning av 22 § bereda ägare
och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att
yttra sig.

Om det är lämpligare, får vattendomstolen kalla sakägarna till huvudförhandlingen
i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före huvudförhandlingen
delges sakägarna i den ordning som gäller för delgivning av stämning
i tvistemål.

36 § När målet är klart för huvudförhandling, skall vattendomstolen
bestämma tid och plats för denna. Platsen bestäms med hänsyn främst till
att minsta möjliga kostnader uppstår.

Besked om tid och plats för huvudförhandlingen skall i god tid lämnas
parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om anledning
till det föreligger, skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som
avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, skall
vattendomstolen förelägga honom detta vid vite. Föreläggandet skall
delges.

Huvudförhandling får hållas, även om part uteblir från denna. Tredskodom
får dock inte meddelas.

37 § Om vattendomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedelse,
får domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna till huvudförhandling
i målet. Därvid gäller 22—28 och 32—36 §§ i tillämpliga delar. Huvudförhandlingen
får hållas tidigast tre veckor efter det att kungörandet skedde.

38 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

39 § Ett beslut varigenom en nämndeman har förklarats jävig rubbar inte
beslut eller åtgärder av vattendomstolen, som har tillkommit innan jävsinvändningen
gjordes och varom övriga ledamöter har varit ense.

40 § Yrkanden om ersättning till följd av det vattenföretag eller den
åtgärd som avses med ansökningen samt erimingar i anledning av utlåtande
enligt 32 § skall framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen.
Vattendomstolen får avvisa senare framställda yrkanden
och erinringar, om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av
andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.

41 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan
ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har framställts
i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får parterna
åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas innehåll.

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i det skick

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

129

vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter
som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den
tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny huvudförhandling.

1 den mån det i sådant fall kan antas vara utan betydelse eller skulle
medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som har
tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp på nytt.

42 § Om vattendomstolen finner att hinder mot det sökta företaget möter
enligt 3 kap. 3 § första stycket men att det föreligger sådana omständigheter
som avses i andra stycket nämnda paragraf, skäll vattendomstolen med
eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma
gäller, om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 1 -3 eller 5 § skall
avgöras av regeringen.

43 § Vattendomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit
vid syn och annan förhandling inför vattendomstolen samt vad handlingarna
innehåller.

Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inte synnerliga skäl föreligger,
skall domen meddelas inom två månader efter det huvudförhandlingen
avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9§ sjunde stycket rättegångsbalken att underrätta
parterna om innehållet i domen skall anses vara fullgjord genom
att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare
som har förordnats.

44 § När på yrkande av någon part den ersättning som tillkommer honom
anses böra sättas högre än vad sökanden har föreslagit, får
vattendomstolen även beträffande andra parter vidta sådana jämkningar i
ersättningsbeloppen som kan behövas för att uppnå likformighet i uppskattningen.
Ersättningen får inte sättas lägre än vad sökanden har erbjudit
i målet. Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning
dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

45 § Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 § tredje stycket, skall
vattendomstolen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan
särskild rättighet som minskar fastighetens värde.

46 § Innan vattendomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastighetsdel
eller om ersättning för strömfall som skall avstås enligt 2 kap. 8 §
och utgör fastighetsdel, skall en karta med beskrivning ha upprättats över
området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för
fastighetsbildning.

Innan vattendomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vattenkraftverk,
skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet, som ägs av
sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften för
framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

47 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till vattenföretag eller
andra åtgärder enligt denna lag skall i förekommande fall innehålla bestämmelser
om

1. företagets ändamål, läge, omfattning och tekniska utformning,

2. de områden som får tas i anspråk för företaget och de särskilda
tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

Lagförslaget

9 Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

130

3. tillsyn, besiktning och kontroll,

4. strömfallsfastighet,

5. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller bevattningssamfällighet
samt varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för företaget,

6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande
åtgärder samt hur betalningen skall ske,

7. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag
härför,

8. skyldighet att betala avgifter,

9. villkor i övrigt för att tillgodose allmänna och enskilda intressen,

10. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

11. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3§ eller 15 § andra
stycket får ske,

12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 9 kap. 14
och 15 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning,

13. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för företaget, skall i domen anges den tid inom
vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).

48 § På yrkande av sökanden får vattendomstolen i särskild dom avgöra
frågan om företagets tillåtlighet.

Om domstolen funnit att företaget är tillåtligt och om företagets snara
genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom meddela tillstånd
till de arbeten som behöver utföras.

Meddelas särskild dom, får vattendomstolen förordna att målet i övrigt
skall vila till dess domen vunnit laga kraft.

49 § När verkningarna av ett vattenföretag inte kan i ett visst hänseende
förutses med tillräcklig säkerhet, får vattendomstolen vid meddelande av
tillstånd till företaget skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor i
det hänseendet till dess behövlig erfarenhet har vunnits av företagets
inverkan.

I samband med uppskovsbeslutet skall vattendomstolen, såvitt angår
skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska
bestämmelser om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättningen
får därvid inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts
provisoriskt.

Då målet har uppskjutits i viss del, skall vattendomstolen som villkor för
att tillståndet till företaget skall få tas i anspråk föreskriva att sökanden hos
länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den
ersättning som bestämts provisoriskt och som inte skall betalas innan
tillståndet tas i anspråk.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981: 130) gäller inte ersättningsanspråk
som omfattas av ett uppskovsbeslut

50 § När det finns skäl till det, får vattendomstolen förordna att tillståndet
till ett vattenföretag eller till en annan åtgärd enligt denna lag får tas i
anspråk även om domen därom inte har vunnit laga kraft. Som villkor skall
föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning
som kan komma att utgå, om domstolens dom ändras.

Om sökanden, sedan tillstånd till ett vattenföretag eller till en annan

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

131

åtgärd enligt denna lag har meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller
minska skador eller att betala ersättning, får vattendomstolen förordna att
domen skall gå i verkställighet som om den hade vunnit laga kraft.

Överklagas en dom som avses med ett förordnande enligt första eller
andra stycket, får vattenöverdomstolen undanröja förordnandet, innan
talan mot domen i övrigt prövas.

Förfarandet vid vattendomstolarna i stämningsmål

51 § Talan i stämningsmål väcks genom stämning.

52 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.

Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.

53 § Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om parterna
inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för
utredningen i målet. Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än
som avses i 42 kap. 18 § rättegångsbalken, skall vattendomstolen ha den
sammansättning som anges i 3 § första stycket i detta kapitel.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling
och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan, skall de
få tillfälle till detta.

Beträffande förelägganden för parterna att inställa sig vid muntlig förberedelse
eller vid huvudförhandling och om parts utevaro från ett sådant
sammanträde gäller rättegångsbalkens bestämmelser rörande en sak,
varom förlikning inte är tillåten.

54 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelserna
om ansökningsmål i 31 § andra stycket, 32 och 33§§, 36§ första stycket,
38, 39 och 41 §§, 43 § första och andra styckena samt 46§ första stycket.

I mål enligt 14 § 6 gäller också 45 och 50§§. Om det i ett sådant mål är
fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller olägenheter till
följd av ett företag enligt denna lag, gäller även 34 S.

55 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos vattendomstolen
enligt 13 § första stycket 3 eller 4 eller om ändrade bestämmelser
om vattentappning enligt 13 § första stycket 10, handläggs målet i dess
helhet som ett ansökningsmål, om inte målet med stöd av 13 § andra
stycket ändå behandlas som ett stämningsmål.

Har vattendomstolen i stämningsmål eller enligt handräckningslagen
(1981:847) eller länsstyrelsen enligt 21 kap. 3§ denna lag beslutat om
borttagande eller ändring av en vattenanläggning och görs en ansökan som
avses i första stycket, får vattendomstolen i ansökningsmålet bestämma att
beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller
vattendomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader
och skador.

Förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål

56 § Har förrättningsmannens beslut inte överklagats på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomstolen.
Har besvärsinlagan före besvärstidens utgång inkommit till förrättningsmannen,
skall den omständigheten att inlagan först efter utgången av
nämnda tid inkommit till domstolen inte föranleda att talan avvisas.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

132

57 § Vid besvärsinlagan skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill
hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jämförliga
åtgärder ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig att tillhandahålla
dem. Är avskrifter inte tillgängliga när de behövs, får domstolen ombesörja
dem på klagandens bekostnad.

58 § Upptas besvären av vattendomstolen, skall domstolen sända ett
exemplar av besvärshandlingarna till den eller de aktförvarare som har
förordnats vid förrättningen samt utfärda kungörelse om besvären.

I kungörelsen skall uppges

att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen
eller aktförvararna,

att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte
särskilt tillställs dem, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas
tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

att skriftlig förklaring över besvären skall ha inkommit till vattendomstolen
inom den tid, minst trettio dagar från det att kungörandet skedde, som
vattendomstolen bestämt.

Om det är lämpligt, skall vattendomstolen i kungörelsen kalla till huvudförhandling
i målet.

59 § Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. Om företaget är av
mindre omfattning och berör endast en viss eller vissa sakägare, får kungörelsen
ersättas av ett meddelande till varje sakägare med samma innehåll
som kungörelsen skulle ha haft. Meddelandet skall delges.

En utskrift av kungörelsen eller meddelandet skall tillställas den eller de
aktförvarare som har förordnats.

Om besvär som har anförts av en enskild sakägare berör allmänna
intressen, skall utskrifter av kungörelsen eller meddelandet sändas till de
myndigheter som anges i 23 §. Dessutom skall ett exemplar av besvärshandlingarna
sändas till kammarkollegiet och, om det allmänna fiskeintresset
berörs, till fiskeristyrelsen.

Om talan förs mot en ägare av en fastighet eller en innehavare av en
särskild rättighet till en fastighet och fastigheten inte har angivits i någon
kungörelse under förrättningen, skall besvären och en utskrift av kungörelsen
eller meddelandet om dessa delges ägaren eller rättighetshavaren.

60 § För behandling av rättegångsfrågor eller någon del av saken som får
avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, fastän målets beredande i
övrigt inte har avslutats.

61 § Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om huvudförhandling
kan antas sakna betydelse för prövningen och ingen part
har begärt en sådan förhandling eller om domstolen finner det uppenbart
att talan är ogrundad. Vattendomstolen är därvid domför utan nämndemännen.

För prövning som inte avser själva saken fordras inte huvudförhandling.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling
och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan, skall de
få tillfälle till detta.

Lagförslaget

62 § Vattendomstolens avgörande av saken sker genom dom. Annat
avgörande av domstolen träffas genom beslut.

JoU 1982/83:30

133

63 § Om en ändring i förrättningsmannens beslut lämpligen bör göras av
förrättningsmannen, får domstolen visa förrättningen åter till denne. Domstolen
får meddela bestämmelser till ledning för hur ändringen skall ske.

64 § I fråga om förfarandet i förrättningsmål gäller i övrigt bestämmelserna
om ansökningsmål i 30—33, 36, 38, 39, 41-43 och 45§§, 46§ första
stycket samt 47—50 §§.

Rättegången i vattenöverdomstolen

65 § Vattendomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet,
överklagas hos vattenöverdomstolen. 1 stället för de tider som föreskrivs
i 50 kap. 1 och 2§§ samt 52 kap. 1 § rättegångsbalken gäller för
vadeanmälan och anslutningsvad två veckor, för anförande av besvär tre
veckor samt för fullföljd av vad fyra veckor.

66 § Om vattendomstolen i samband med en dom, som innefattar tillstånd
till ett vattenföretag, inte har meddelat förordnande enligt 50 § första
stycket, gäller beträffande överklagande i denna del 49 kap. 5§ andra
stycket rättegångsbalken.

67 § Vattendomstolens beslut i överklagade frågor som avses i 12 kap.
37 § första stycket 1 och 3 samt fjärde stycket får inte överklagas.

Vattendomstolens beslut i frågor som avses i 34 § överklagas särskilt
genom besvär. Beslut i fråga som avses i 55 § andra stycket får överklagas
endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

68 § Har i ett ansökningsmål, vari kungörelse enligt 22 § har utfärdats,
sökanden överklagat vattendomstolens dom eller beslut, får vattenöverdomstolen
i stället för att förordna om delgivning med motparterna besluta
att ett exemplar av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handlingar
skall översändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av
vattendomstolen samt utfärda kungörelse om överklagandet.

I kungörelsen skall uppges

att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen
eller aktförvararna,

att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte
särskilt tillställs någon part, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt
hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,
att skriftligt genmäle eller skriftlig förklaring skall ha inkommit till vattenöverdomstolen
inom den tid, minst tre veckor från det att kungörandet
skedde, som vattenöverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som vattendomstolen
har bestämt för meddelanden i målet.

Första-tredje styckena gäller också i förrättningsmål, vari kungörelse
enligt 58 § har utfärdats, oavsett om sökanden eller någon annan har
klagat.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning anses
ha skett.

69 § Vademål får avgöras av vattenöverdomstolen utan huvudförhandling.
om den skulle sakna betydelse för prövningen. Om parterna på ömse
sidor har begärt huvudförhandling, skall den äga rum, om den inte uppenbarligen
skulle vara utan betydelse.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

134

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom vattenöverdomstolens
försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om vattenöverdomstolen i ett överklagat ansöknings- eller förrättningsmål
finnér att vite eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon
part, får föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som
avses i 68 § utan det skall delges parten.

70 § Om det är lämpligt, får vattenöverdomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna
skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna
skall protokoll föras.

En utredning som ett vattenrättsråd har verkställt beträffande en fråga
av teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för vattenöverdomstolens
dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över
utredningen. Detta gäller dock inte, om utredningen i endast oväsentlig
mån avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

71 § I fråga om rättegången i vattenöverdomstolen gäller i övrigt 32, 42,
43 och 45-50§§.

Rättegången i högsta domstolen

72 § Vattenöverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är
föreskrivet, överklagas hos högsta domstolen.

I fråga om rättegången i högsta domstolen gäller bestämmelserna om
rättegången i vattenöverdomstolen i 68, 69 och 71 §§.

14 kap. Särskilda bestämmelser om utrivning m. m.

1 § Görs ansökan om tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten,
skall tillstånd till utrivningen lämnas, om inte förordnande meddelas enligt
2§.

2 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i
ytvatten får vattendomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som
skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla anläggningen
och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare
skall för framtiden, till dess något annat bestäms, övergå på fastighetsägaren.

Till skydd för allmänna intressen kan efter åtagande sådant förordnande
också meddelas för staten, en kommun eller ett vattenförbund.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren
inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till sökanden eller
till allmänna intressen kan anses mera angeläget att anläggningen rivs ut.

Om ägaren vållas skada av att anläggningen bibehålls, skall den som
övertar ansvaret för anläggningen utge skälig ersättning för skadan.

3 § Anläggningar för en allmän flottled som är avlyst får bortskaffas efter
tillstånd av vattendomstolen. Sådant tillstånd får ges till

1. staten, en kommun eller ett vattenförbund,

2. förvaltare som avses i 82 a§ lagen (1919:426) om flottning i allmän
flottled samt

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

135

3. den som kan lida men av att anläggningarna bibehålls.

Den som får tillstånd att bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över
denna.

Om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas
av anläggningarnas bortskaffande, behövs inte något tillstånd av vattendomstolen.
Om en förvaltare har utsetts enligt 82 a § lagen om flottning i
allmän flottled, fordras dennes medgivande till åtgärden.

Vill en fastighetsägare, vars fastighet skulle skadas av att en anläggning i
flottleden bortskaffas, överta anläggningen kan vattendomstolen förordna
härom. Ett sådant förordnande kan meddelas också för den som vill
använda anläggningen för ett vattenföretag eller för staten, en kommun
eller ett vattenförbund till skydd för allmänna intressen.

4 § Om en fastighet, vars ägare övertagit underhållsskyldighet enligt 2§
första stycket eller en anläggning enligt 3 § Qärde stycket första meningen,
övergår till ny ägare, svarar denne för de skyldigheter som följer av
övertagandet.

Övertagandet skall antecknas i fastighetsboken.

5 S Om fara för allmänna eller enskilda intressen kan uppkomma genom
att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis tas ur
bruk, skall anläggningens ägare inhämta vattendomstolens besked på vilka
villkor det får ske.

Medför en åtgärd som avses i första stycket skada på annans egendom
genom bestående ändring i vattenförhållandena, skall skälig ersättning
härför utgå.

15 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar i ansökningsmål

1 § Om en dom som har meddelats i ett ansökningsmål enligt 13 kap. 13 §
första stycket avser tillstånd till ett vattenföretag eller till någon annan
åtgärd enligt denna lag och domen har vunnit laga kraft, gäller tillståndet
mot alla, såvitt avser frågor som enligt denna lag är att bedöma i sådant
mål. Avser tillståndet utförandet av en anläggning, innefattar det rätt att
bibehålla anläggningen. Med stöd av 2 kap. 9 § eller bestämmelser i detta
kapitel kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya
villkor eller förklaras förverkat.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten enligt 4
kap. 4 § och lagligförklaring enligt 4 kap. 5 §.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmelser
om arbetstid som har meddelats i tillståndsdomen.

Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller att
synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan vattendomstolen
förlänga tiden med högst tio år. Ansökan om förlängning skall
göras innan den föreskrivna tiden har gått ut.

3 § För att tillgodose allmänna intressen får vattendomstolen företa omprövning
av villkoren för ett tillstånd och därvid föreskriva ändrade eller
nya villkor. Omprövningen får inte ske förrän efter utgången av en tid som
domstolen bestämmer vid meddelandet av tillståndet, minst tio år och

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

136

högst trettio år från det tillståndsdomen vinner laga kraft. Omprövning för
att tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändringar
i vattenförhållandena får dock ske redan före utgången av den bestämda
tiden.

Vattendomstolen skall i omprövningsdomen bestämma när de ändrade
eller nya villkoren skall börja tillämpas. När omprövning sker efter utgången
av den vid meddelandet av tillståndet bestämda tiden, skall också
bestämmas efter vilken tid, minst tio och högst trettio år, förnyad omprövning
får ske.

4 § Om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som
har meddelats till skydd för fisket enligt 3 kap. 11 § eller 10 kap. 5 § är
mindre ändamålsenliga, får vattendomstolen meddela ändrade bestämmelser.

5 § Om tillståndshavaren åsidosätter ett villkor i en tillståndsdom och
avvikelsen är betydande, får vattendomstolen förklara tillståndet förverkat.
Avser tillståndet verksamheten vid en vattenanläggning, får vattendomstolen
också förklara rätten att bibehålla vattenanläggningen förverkad.

Har underhållet av en vattenanläggning allvarligt försummats, får vattendomstolen
förklara rätten att bibehålla anläggningen förverkad.

Om ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats
under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer alt
utnyttjas, får vattendomstolen förklara tillståndet förverkat. Därvid får
vattendomstolen också förklara rätten att bibehålla den vattenanläggning
varmed inverkan på vattenförhållandena sker förverkad.

6 § I samband med ett förverkandebeslut enligt 5 § som avser en vattenanläggning
skall vattendomstolen ålägga den som är ansvarig för underhållet
av anläggningen att riva ut den och att vidta de åtgärder som behövs för
att förebygga eller minska skador genom utrivningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får vattendomstolen medge
någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för
allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut
anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får också,
under de förutsättningar som anges i 14 kap. 2 §, medge att anläggningen
bibehålls och att underhållsskyldigheten övergår på en fastighetsägare eller
på staten, en kommun eller ett vattenförbund. Därvid äger 14 kap. 2 §
fjärde stycket och 4 § motsvarande tillämpning.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3-5 §§ görs av kammarkollegiet.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får vattendomstolen upphäva eller
ändra andra bestämmelser i en tillståndsdom än som avser storleken av
ersättnings belopp.

9 § Vattendomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om
innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än tillståndshavaren,
om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre, eller efter
ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill tillgodose den
allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket. Till förmån för
allmänna farleder, allmänna hamnar, allmänna flottleder, bevattnings- och

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

137

markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana bestämmelser
fastställas på ansökan av huvudmannen.

10 § I frågor som avses i 3, 4, 8 och 9 §§ gäller, om inte annat är särskilt
föreskrivet, i tillämpliga delar vad som stadgas om utförande av vattenföretag.

Vid omprövning enligt 3 eller 4 § får sådana villkor inte föreskrivas som
medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller att förutsättningarna
för detta rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller för tillståndshavaren,
mottagare av andelskraft eller andra som har inrättat sig efter
företaget medföra kostnader som står i missförhållande till de fördelar från
allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall vid omprövningen tas till
vad tillståndshavaren enligt tidigare omprövningsdomar har fått underkasta
sig till förmån för allmänna intressen.

Om regeringen i samband med prövningen av ett vattenföretag har
föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får vattendomstolen
vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att regeringen
har medgivit det.

11 § Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av vattendomstolen efter
ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma
vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt.
Därvid äger vad som i 3 kap. 8 § föreskrivs om jämkning av företagen eller
företräde åt det ena företaget motsvarande tillämpning.

12 § På ansökan av kammarkollegiet eller den avgiftsskyldige får vattendomstolen
föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän fiskeavgift
som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av företagets
verkningar eller till bestående hinder att utnyttja företaget i den avsedda
omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i
samband med en omprövning enligt 3, 4, 8, 9 eller 11 §.

13 § En omprövningsdom har samma verkan som en tillståndsdom.
Verkan av beslut efter förrättning

14 § Sedan ett tillståndsbeslut eller annat beslut av förrättningsmannen
har vunnit laga kraft, får det verkställas.

I fråga om tillstånd till markavvattningsföretag och omprövning äger 1 —
10 och 13 §§ motsvarande tillämpning. Omprövning enligt 3, 4, 8 och 9 §§
skall dock ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om sådan
förrättning efter ansökan.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

15 § Om en dom eller ett beslut enligt 3-6, 8, 9, 11 eller 14§ inverkar på
frågan om en samfällighets fortsatta bestånd, kretsen av deltagare eller
kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas de ändrade bestämmelser
som behövs.

Inträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra fall
än som avses i första stycket ändrade förhållanden som i inte ringa mån
inverkar på frågan om sättet för företagets utförande, kretsen av deltagare
eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på ansökan av en del -

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

138

tagare omprövas av vattendomstolen eller, såvitt avser en markavvattningssamfällighet,
vid en ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden
har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon vill ansluta sig som
deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits att frågan får
omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vattenföretag
i tillämpliga delar.

Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall åläggas
att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras kostnader som
nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu gäller också när
andelstalet höjs för en deltagare som ingår i en samfällighet.

16 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en
samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras eller
att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom
eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en deltagare
godkänns av vattendomstolen eller, om överenskommelsen träffas under
en förrättning, av förrättningsmannen. Ett sådant godkännande får inte
lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.

Oförutsedda skador

17 § Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning, som har utförts i
enlighet med ett tillstånd enligt denna lag, medför skador som inte förutsågs
av vattendomstolen eller förrättningsmannen när tillståndet meddelades,
får den skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 9 kap.
1-10 §§.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt
intresse, får begäras sådana ändringar på företagarens bekostnad av vattenföretaget
eller vattenanläggningen som, utan att medföra skador för
tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren, är ägnade att
förebygga eller minska framtida skador. I fråga om allmänna intressen förs
talan av kammarkollegiet eller kommunen.

Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till
prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid,
högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden
räknas från utgången av den av domstolen eller förrättningsmannen bestämda
arbetstiden.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk enligt
denna paragraf.

18 § Anmälan som avses i 17 § skall vara skriftlig och ges in till vattendomstolen
i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshavaren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för
anmälan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om förfarandet i
stämningsmål. Därjämte tillämpas 13 kap. 45 § och 50 § andra och tredje
styckena.

Fastställande av bestämmelser om vattentappning och vattentäkter

19 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten beträffande
ett vattenföretag eller bestämmelser om nyttjandet av en vattentäkt
eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får vattendomstolen
på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa
sådana bestämmelser som är ägnade att för framtiden förebygga eller

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

139

minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan gälla
och inte heller skada tredje mans rätt.

16 kap. Betalning av ersättning, tillträde m. m.

1 § Löseskilling och intrångsersättning enligt 9 kap. som skall utgå på en
gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten
är belägen.

Om ersättningen avser fastigheter i olika län, skall nedsättningen ske hos
den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.

2 § Nedsättning enligt 1 § skail inte ske, om fastigheten inte svarar för
någon beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har panträtt
i fastigheten har medgivit att ersättningen betalas ut till den ersättningsberättigade.
Om fastigheten besväras av gemensam inteckning, gäller
vad som har sagts nu endast om det dessutom föreligger sådana medgivanden
från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken
föreskrivs för relaxation. Medgivande behövs dock inte av den för
vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen
utan betydelse.

3 § I beslut om löseskilling eller intrångsersättning skall anges i vad mån
nedsättning skall ske.

4 § Ersättning som inte skall nedsättas betalas till den ersättningsberättigade.
Om ersättningen avser mark som skall lösas, åligger det den
ersättningsskyldige att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen
anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Om ersättningen
avser fastigheter i olika län, skall anmälan göras hos den länsstyrelse som
domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.

5 § Bestämmelserna i 1 —4 §§ gäller även provisorisk ersättning som har
bestämts med stöd av 13 kap. 49 § andra stycket.

6 § Vid nedsättning eller anmälan skall den ersättningsskyldige till länsstyrelsen
ge in domen eller beslutet samt lagakraftbevis och vid nedsättning
dessutom gravationsbevis för fastigheten. Om det inte sker, skall
länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges bekostnad.

7 § Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 4 §
skall ske inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan som ersättningsfrågan
har avgjorts slutligt. Ersättning sorn inte avser mark som löses
och som har fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från
samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu,
förlorar han den rätt som han har förvärvat gentemot den ersättningsberätligade.

Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det
eller om det finns särskilda skäl för det.

Lagförslaget

8 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har fullgjort
vad som åligger honom enligt 1 eller 4 §.

Joli 1982/83:30

140

9 § Den ersättningsskyldige får genast tillträda egendomen när inlösen är
fullbordad enligt 8 §. Om förutom löseskilling eller intrångsersättning annan
ersättning har bestämts till följd av avståendet, får dock tillträde inte
ske förrän även denna ersättning har betalats.

Tillstånd att på annat sätt än genom inlösen ta någon annans egendom i
anspråk eller att vidta åtgärder som medför skada för någon annan får
utnyttjas när den ersättningsskyldige har betalat den ersättning som har
bestämts.

Om det är påkallat med hänsyn till den ersättningsberättigades förhållanden,
skall bestämmas skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandet
av åtgärden.

10 § Om en del av en fastighet inlöses, sker ändringen i fastighetsindelningen
när inlösen är fullbordad enligt 8 §.

Sådana särskilda rättigheter till en fastighet som har tillkommit genom
frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fastigheten eller av sådan del
därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligt 8 §, om inte domstolen
eller förrättningsmannen har förordnat att rättigheten skall bestå. Ett sådant
förordnande får meddelas endast om det uppenbarligen är utan betydelse
för den rätt som tillkommer borgenärer med panträtt i fastigheten.

Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket
består efter inlösen, om inte något annat har förordnats av domstolen eller
förrättningsmannen.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta
gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrättslagen
(1970:979).

11 § Om ersättningen till följd av ett vattenföretag eller annan åtgärd har
bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk, skall den
del av ersättningen som överstiger vad som fastställts tidigare betalas och
anmälan enligt 4 § göras inom en månad från det ersättningen bestämdes
slutligt. Detsamma gäller ersättning som har bestämts i samband med
godkännandet av ett vattenföretag som redan har utförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning
som tidigare har fastställts och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet
annars skulle ha förelegat, skall den ersättningsskyldige anmäla ersättningsbeslutet
hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

12 § På sådan ersättning som avses i 11 § första stycket utgår ränta enligt
5 § räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes eller vattenföretaget
eller åtgärden utfördes, om inte något annat följer av andra stycket.
Om betalningen inte sker i rätt tid, utgår ränta enligt 6 § räntelagen för
tiden efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas utan hinder av att
ränta inte betalas.

På ersättning som avser oförutsedd skada utgår ränta enligt 6 § räntelagen
från den dag ersättningsanspråket framställdes vid vattendomstolen.

Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning enligt
11 § första stycket som skall betalas genom nedsättning, skall länsstyrelsen
på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller del därav
söka verkställighet av den dom eller det beslut, varigenom ersättningen
bestämts.

13 § Medel som har satts ned eller tagits ut skall länsstyrelsen utan
dröjsmål sätta in i bank mot ränta.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

141

14 § Nedsatta eller uttagna medel jämte upplupen ränta skall länsstyrelsen
betala ut till den som har rätt till medlen.

Vid utbetalningen av medel som har satts ned enligt beslut av domstolen
eller förrättningsmannen skall bestämmelserna om fördelning av köpeskilling
för fast egendom som har sålts på exekutiv auktion tillämpas med de
avvikelser som anges i tredje stycket. Om rätt för innehavare av pantbrev
att avstå från sin rätt till betalning och om verkan därav finns särskilda
bestämmelser.

Om fastigheten är besvärad av en inteckning och dessutom av en särskild
rättighet som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än
inteckningen, skall den borgenär som har panträtt på grundval av inteckningen
få betalning som om fastigheten inte besvärades av rättigheten, i
den mån det behövs för att han skall få full betalning för sin fordran.
Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.

15 § Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart det kan ske.
Kallelser till sammanträdet skall minst två veckor i förväg sändas till
fastighetsägaren, andra sakägare och kända innehavare av panträtt. De
skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträdet.
Om det finns särskilda skäl för det, skall en kungörelse om sammanträdet
minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar.

16 § När inlösen av mark är fullbordad, skall det antecknas i fastighetsboken.

17 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen
nedsättas hos länsstyrelsen, även om nedsättning inte behövs enligt 1 §.
Bestämmelserna i 13—15 §§ skall tillämpas i fråga om sådan ersättning.

18 § Ersättningsbelopp som har betalats får inte till någon del återkrävas.
Vad som sagts nu gäller inte, om det tillstånd som föranlett beslutet
om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.

19 § Om en borgenär som har panträtt i en fastighet gör förlust på grund
av att ersättning inte har bestämts eller har blivit för låg och ersättningens
belopp på grund av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och
sakägaren eller av någon annan anledning inte har prövats av domstolen
eller förrättningsmannen, är borgenären berättigad till ersättning av den
ersättningsskyldige mot avskrivning på fordringshandlingen. Rätt till ersättning
föreligger också för förlust till följd av att överenskommelse har
träffats om ersättning i annat än pengar eller om att skadeförebyggande
åtgärder skall utföras.

20 § Vad i detta kapitel sägs om fastighet gäller i tillämpliga delar också
tomträtt.

17 kap. Underhåll m. m.

1 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så att
det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom
ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd av en

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

142

särskild rättighet utförts på annans mark och äganderätten till anläggningen
övergått till markägaren till följd av att rättigheten upphört, kvarstår
dock underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare.

Den som enligt 8 kap. 2 § har medgivits rätt att använda någon annans
vattenanläggning är jämte ägaren skyldig att underhålla anläggningen, om
inte vattendomstolen bestämt något annat.

I 14 kap. 2 § och 15 kap. 6 § finns bestämmelser om överflyttning av
underhållsskyldigheten.

2 § Vattenföretag som inverkar på vattenförhållandena skall drivas så att
de inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen.

3 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att
nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att underhållsskyldigheten
skall kunna fullgöras. Den underhållsskyldige skall betala
ersättning för skada och intrång.

18 kap. Tillsyn och besiktning

Tillsyn

1 § Tillsyn över vattenföretag och vattenanläggningar utövas av länsstyrelsen.

Om särskilda skäl föreligger, får i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut
förordnas att någon annan myndighet än länsstyrelsen skall, jämte
länsstyrelsen, utöva tillsyn i visst hänseende.

2 § Företagaren är skyldig att på begäran av tillsynsmyndighet lämna de
upplysningar om vattenföretaget eller vattenanläggningen som behövs för
tillsynen.

Länsstyrelsen får förelägga företagaren att utföra de undersökningar
som behövs för tillsynen. Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen
härvid föreskriva att en undersökning skall utföras av någon annan än
företagaren och utse någon att utföra undersökningen.

I beslut om föreläggande enligt andra stycket får länsstyrelsen utsätta
vite.

Besiktning

3 § I tillståndsdom och tillståndsbeslut får föreskrivas att en vattenanläggning
skall besiktas, sedan företaget har utförts.

Besiktningsman förordnas av länsstyrelsen efter anmälan av företagaren.

4 § Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars
rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman
för att utreda om anläggningen har tillkommit i laga ordning eller är av laga
beskaffenhet.

5 § Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som har förekommit
vid besiktning enligt 3 eller 4 §. Protokollet skall inges till länsstyrelsen
och, såvitt avser besiktning enligt 4 §, i avskrift tillhandahållas den som
har ansökt om besiktningen. Om besiktningsmannen finner att avvikelser
har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillstånds -

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

143

beslutet, skall han ange om avvikelserna enligt hans uppfattning kan skada
allmänna eller enskilda intressen.

Rätt till tillträde m.m.

6 § För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att få
tillträde till vattenanläggningar samt att utföra undersökningar inom områden
som berörs av vattenföretaget. Samma rätt tillkommer dem som skall
utföra undersökningar som avses i 2 § andra stycket andra meningen samt
besiktningsmän.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att tillsynen
eller besiktningen skall kunna verkställas.

7 § Den som är beroende av hur ett vattenföretag drivs, allmän åklagare
och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har
rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare, vattenmätare eller
observationsrör samt att ta del av anteckningar som företagaren har ålagts
att föra rörande vattenstånd, vattnets avrinning eller tillgodogjorda vattenmängder.

Tillfälle skall beredas statlig fiskeritjänsteman och av fiskeristyrelsen
förordnad tillsynsman att utöva tillsyn över att villkor till skydd för fisket
fullgörs.

Tystnadsplikt

8 § De som har deltagit i tillsyn eller besiktning eller har utfört sådana
undersökningar som avses i 2 § andra stycket andra meningen får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har erfarit om affärs- eller
driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

19 kap. Skydd för vattenförsörjningen m. m.

Allmänna bestämmelser

1 § Om en yt- eller grundvattentillgång utnyttjas eller kan antas komma
att utnyttjas för vattentäkt, är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller
utföra sådana åtgärder i vatten eller på land som kan skada vattentillgången
skyldiga att vidta de anordningar, tåla de begränsningar av verksamheten
och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att
förebygga eller avhjälpa skadan.

Den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med vad som
har föreskrivits i tillstånd enligt denna lag, miljöskyddslagen (1969:387)
eller 18 § naturvårdslagen (1964:822) anses ha fullgjort vad som åligger
honom enligt första stycket.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som vill bedriva sådan verksamhet
eller utföra sådana åtgärder som avses i första stycket att iaktta vad
som gäller enligt nämnda stycke.

2 § Till skydd för en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan
antas komma att utnyttjas för vattentäkt får länsstyrelsen besluta om ett
behövligt skyddsområde (vattenskyddsområde).

Länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över
fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet

Lagförslage,

JoU 1982/83:30

144

med området. Om det behövs, får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller
stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk härför.

Föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras
eller att annans mark tas i anspråk får endast meddelas på ansökan av
kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
sådana föreskrifter om vad allmänheten skall iaktta inom ett vattenskyddsområde
som behövs för att tillgodose syftet med området.

4 § Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 2 § skall länsstyrelsen utfärda
en kungörelse med föreläggande för sakägarna att, om de vill framställa
erinringar mot åtgärden, göra detta hos länsstyrelsen inom viss tid från
kungörandet. Tiden får inte sättas kortare än en månad. Kungörelsen, som
skall innehålla uppgift om förslag till vattenskyddsområde och skyddsföreskrifter,
skall införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare
sändas till kända sakägare.

Om beslutet berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter,
behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna
i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en
utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare, får, i
stället för att kungörande sker, föreläggandet delges med sakägarna.

Om frågan om vattenskyddsområde har upptagits efter ansökan, skall
kostnaderna för kungörandet betalas av sökanden.

5 § När vattenskyddsområde fastställts och när föreskrifter enligt 2 eller
3 § meddelats, ändrats eller upphävts, skall beslutet snarast möjligt kungöras
på det sätt som är föreskrivet beträffande författningar i allmänhet.
Kungörelse om beslutet skall också införas i ortstidning. Sökande och
sakägare anses ha fått del av beslutet den dag kungörelsen var införd i
ortstidning.

Om beslutet har meddelats efter ansökan, skall sökanden betala kostnaderna
för kungörandet.

6 § Om en kommunal myndighet har meddelat beslut med stöd av föreskrift
som har utfärdats enligt 2 § andra stycket första meningen, får
besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen.

Beslut enligt 1 -3 §§ eller enligt första stycket gäller omedelbart, om inte
annat förordnas.

Ersättning

7 § Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt
till ersättning, om föreskrifter enligt 2 § andra stycket som meddelats efter
ansökan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att
mark tas i anspråk.

Om en föreskrift enligt 2 § andra stycket första meningen innebär förbud
att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd, får ersättning på grund av
den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats
med särskilda villkor.

Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos
länsstyrelsen.

Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, skall
fastigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

145

8 § Den som vill göra anspråk på ersättning eller begära inlösen skall
väcka talan mot den ersättningsskyldige hos vattendomstolen inom ett år
från den dag då det beslut som anspråket grundas på vann laga kraft. Gör
han inte detta förlorar han sin rätt.

9 § I fråga om ersättning och inlösen enligt detta kapitel gäller i övrigt 9
och 16 kap.

20 kap. Kostnadsbcstämmelser

Rättegångskostnader vid domstol tn.m.

1 § I ansökningsmål, utom sådana som anges i andra stycket, och i mål
som avses i 13 kap. 13 § andra stycket skall sökanden svara för sina egna
och motparternas kostnader vid vattendomstolen. I ansökningsmål som
innefattar bildande av samfällighet för bevattning eller vattenreglering
svarar sökanden inte för kostnader i vattendomstolen som uppkommit för
deltagare i samfälligheten.

I mål som gäller omprövning eller förverkande enligt 15 kap. 3-6 eller
12 § skall kammarkollegiet och tillståndshavaren svara för sina kostnader
vid vattendomstolen. I mål enligt 15 kap. 3 § skall kammarkollegiet dessutom
svara för kostnader vid vattendomstolen som uppkommer för andra
motparter än tillståndshavaren. I mål som gäller omprövning enligt 15 kap.
15 § andra stycket av fråga om kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen
eller enligt 16 § skall varje part svara för sina kostnader.

I sådana överklagade ansökningsmål som avses i första stycket första
meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för
de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden
har klagat.

2 § Bestämmelserna i 1 § gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 §
rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål får efter vad som finnes
skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader eller att
part som förlorar skall ersätta annan part hans kostnader.

3 § Om talan om ersättning eller inlösen på grund av ett förordnande om
vattenskyddsområde ogillas men käranden har haft skälig anledning att få
sin talan prövad av vattendomstolen, får vattendomstolen förordna att
svaranden skall ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller att vardera
parten skall svara för sina kostnader vid vattendomstolen.

4 § Om det är skäligt, får vattendomstolen i förrättningsmål förordna att
en part som förlorar målet skall ersätta motparters kostnader vid vattendomstolen.

5 § 1 ansökningsmål får sökanden åläggas att betala ersättning för motparters
rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad
slutligt vid domstolen. Ersättningen skall även innefatta ränta efter sex
procent från dagen för beslutet till dess betalning sker.

6 § Vid vattendomstolen är i ansökningsmål sökanden skyldig att ersätta
domstolen dess kostnader för

Lagförslaget

10 Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

146

1. kungörelser

2. aktförvarare

3. sakkunniga som tillkallats av domstolen

4. lokaler för sammanträden.

Vad i första stycket sägs om sökanden gäller i förrättningsmål klaganden,
om kostnaden har orsakats av hans besvär, och i stämningsmål
käranden.

I högre rätt gäller vad i första och andra styckena sägs om sökande,
klagande eller kärande den som fullföljt talan.

På anmodan av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

Frågan vem som slutligt skall stå för kostnaden avgörs i enlighet med
vad som gäller för rättegångskostnaderna i vattenmålet.

Förrättningskostnader m. rn.

7 § Annan sakägare än deltagare har rätt till skälig ersättning för sina
kostnader vid förrättning. På ersättningen skall utgå ränta efter sex procent
från dagen för beslutet till dess betalning sker.

Förrättningsmän och gode män har rätt till ersättning enligt bestämmelser
som meddelas av regeringen.

Ersättning till sakkunniga enligt 12 kap. 8 § bestäms av förrättningsmannen.

8 § Till förrättningskostnader hänförs

1. ersättning till förrättningsmän, gode män och sakkunniga,

2. kungörelsekostnader, ersättning till aktförvarare och andra kostnader
som är nödvändiga för förrättningen,

3. ersättning för kostnader som avses i 7 § första stycket,

4. ersättning för skador som avses i 12 kap. 24 §,

5. kostnad för förrättning som avses i 12 kap. 28 § första stycket.

Om tillståndsbeslut meddelas, skall förrättningskostnaderna fördelas
mellan deltagarna i markavvattningsföretaget efter vad som är skäligt.

Inställs förrättningen, skall sökanden betala de kostnader som har uppkommit,
om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten
fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om den
inställda förrättningen har inletts på grund av ett beslut vid en fastighetsreglering,
skall dock kostnaderna anses som förrättningskostnader vid
fastighetsregleringen.

Om kammarkollegiet begär omprövning av ett markavvattningsföretag,
skall staten svara för förrättningskostnaderna.

Såsom sökande anses även den som har förenat sig med sökanden om
företaget samt den på vilkens begäran företaget har givits en större omfattning
än vad sökanden har begärt.

9 § Sökanden är skyldig att på anmodan av förrättningsmannen betala
förskott på förrättningskostnader.

Övriga kostnader

10 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2
kap. 8 § skall sökanden svara för samtliga kostnader.

I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersättningsskyldige
svara för samtliga kostnader.

Första och andra styckena gäller inte om annat följer vid en motsvarande
tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av vattendomstolen.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

147

11 § Företagaren skall med belopp som länsstyrelsen bestämmer betala
kostnaderna för

1. tillsyn som avses i 18 kap. 1 § andra stycket,

2. undersökningar som avses i 18 kap. 2 § andra stycket andra meningen,

3. besiktning enligt 18 kap. 3 §.

12 § Den som har ansökt om besiktning enligt 18 kap. 4 § skall betala
kostnaderna fö1' besiktningen med belopp som länsstyrelsen bestämmer.
Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort ansökan även
skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.

13 § Länsstyrelsens beslut enligt 11 och 12 §§ får verkställas.

21 kap. Ansvar, handräckning m. rn.

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet

1. bryter mot 4 kap. 1 § första eller andra stycket eller 4 kap. 4 § andra
meningen,

2. bryter mot villkor eller föreskrifter som har meddelats i samband med
tillstånd till ett vattenföretag enligt denna eller äldre lag eller i samband
med godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 §, lagligförklaring enligt 4 kap.
5 § eller prövning enligt 14 kap. 5 § första stycket eller motsvarande äldre
bestämmelser eller i samband med prövning enligt 15 kap.,

3. åsidosätter skyldigheten att underhålla en vattenanläggning eller
bryter mot 17 kap. 2 §,

4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 § första
stycket,

5. bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 §.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan
ådömas enligt brottsbalken.

1 lagen (1950:596) om rätt till fiske finns bestämmelser om straff och
andra påföljder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats
enligt denna eller äldre lag.

2 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter
att fullgöra vad som åligger honom enligt 4 kap. 3 § tredje stycket.

3 § Om någon har begått en gärning som avses i 1 § första stycket 1-3
eller 5, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Sådant
föreläggande får också meddelas om någon inte har iakttagit vad som gäller
enligt 19 kap. 1 § första stycket.

Om tillståndet till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 §. får
länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av
tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda
intressen.

4 s I fall som avses i 3 § får vattendomstolen meddela handräckning. I
fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen
(1981:847). Utslag i sådant mål överklagas hos vattenöverdomstolen.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

148

Om allmänna intressen berörs, görs ansökan om handräckning av länsstyrelsen.

22 kap. Slutbestämmelser

1 § Lagens bestämmelser om fastighet gäller också gruvor utom i fall
som avses i 5 kap. 2 § tredje stycket.

2 § Ett vattenföretag skall anses beröra en viss fastighet

1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att
delta i företaget,

2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för företaget eller för en
anläggning i samband med företaget,

3. när företaget kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör
fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller
på fastighetens användningssätt.

3 § Om säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av
den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar
som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behöver
inte ställa säkerhet.

4 § Om någon som förberedelse för ett vattenföretag vill undersöka en
fastighet, får länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten skall lämnas
under en viss tid. Länsstyrelsen får även meddela förbud vid vite att
flytta eller skada vattenmärken, observationsrör eller något annat som
behövs för undersökningen.

Undersökningen skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. I
trädgårdar och liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan
ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen.

För skador och intrång som har uppkommit genom en undersökning
enligt första stycket utgår ersättning. Talan om ersättning skall väckas vid
den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Länsstyrelsen kan fordra att den som skall utföra undersökningen ställer
säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.

Länsstyrelsen får förordna att ett beslut enligt första stycket första
meningen får verkställas även om beslutet överklagas, om säkerhet ställs
enligt ljärde stycket.

5 § På begäran av någon som vill utföra ett vattenföretag men som ännu
inte har ansökt om tillstånd får vattendomstolen förordna en sakkunnig att
på företagarens bekostnad göra nödvändiga undersökningar. Om undersökningarna
avser företagets inverkan på det allmänna fiskeintresset, skall
som sakkunnig förordnas den som fiskeristyrelsen föreslår.

6 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten
genom besvär, om beslutet avser

1. förordnande av förrättningsman enligt 12 kap.,

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

149

2. förordnande om undersökningar som avses i 18 kap. 2 § andra
stycket eller av besiktningsman enligt 18 kap. 3 eller 4 §,

3. kostnader som anges i 20 kap. 11 eller 12 §,

4. prövning av säkerhet enligt 3 § detta kapitel,

5. föreläggande enligt 2 kap. 9 § tredje stycket, 19 kap. 1 § tredje
stycket, 21 kap. 3 § eller förbud enligt detta kapitels 4 § första stycket.

I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt denna lag och beslut av annan
myndighet än regeringen enligt 19 kap. 3 § överklagas hos regeringen
genom besvär.

7 § Är flera fastigheter för husbehovsförbrukning beroende av samma
grundvattentillgång, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är
skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Härvid skall iakttas
att fastighet inte får berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och
naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör
anses ha företräde.

Fördelning som har ägt rum med stöd av första stycket får jämkas, om
ändrade förhållanden har inträtt.

8 § Vattendomstolarna skall i den utsträckning regeringen förordnar föra
förteckning över vattenföretag inom domsområdet (vattenbok).

2 Förslag till

Lag om införande av vattenlagen (1982:000)

Allmänna bestämmelser

1 § Vattenlagen (1982:000) och denna lag träder i kraft den 1 januari
1983.

2 § Genom den nya vattenlagen upphävs med de begränsningar som
följer av denna lag

vattenlagen (1918: 523),

lagen (1918: 524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen
och

lagen (1920:460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör
iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning.

3 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har
ersatts genom en bestämmelse i den nya vattenlagen eller i denna lag,
tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4 § I mål och ärenden som har anhängiggjorts hos vattendomstol före
ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillämpas äldre bestämmelser. Beträffande
anspråk på grund av oförutsedda skador gäller dock i fråga om
förfarandet och ersättning för rättegångskostnader den nya vattenlagen,
om anspråket framställts sedan lagen har trätt i kraft.

Lagförslaget

5 § Om ansökan om förordnande av förrättningsman gjorts eller förordnande
enligt 3 kap. 11 § vattenlagen (1918: 523) om syneförrättning medde -

JoU 1982/83:30

150

lats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen, tillämpas äldre bestämmelser
vid förrättningen, i fråga om underställning och överklagande samt
vid domstols handläggning och prövning av fråga som rör förrättningen.

6 § Vad som enligt den nya vattenlagen gäller om ägare av en fastighet
tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt
eller med fideikommissrätt.

Särskild övergångsbestämmelse till 2 kap. nya vattenlagen

7 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ nya vattenlagen inskränks inte den rätt som
före ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillkom någon på grund av
dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund eller enligt 1
kap. 2 § andra stycket andra meningen vattenlagen (1918:523).

Särskild övergångsbestämmelse till 3 kap. nya vattenlagen

8 § Vad som i 3 kap. 2 § första stycket nya vattenlagen stadgas om
byggnadsplan gäller också avstyckningsplan.

Särskilda övergångsbestämmelser till 4 kap. nya vattenlagen

9 § Bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. 1 § och 2 § första stycket
nya vattenlagen gäller inte dikningsföretag som pågår vid ikraftträdandet
av den nya vattenlagen.

Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit före
ikraftträdandet av den nya vattenlagen utan tillstånd enligt vattenlagen
(1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de bestämmelser
som gällde vid anläggningens tillkomst.

10 § Om annat vattenföretag än dikning har utförts under vattenlagens
(1918:523) giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i
fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Särskilda övergångsbestämmelser till 9 kap. nya vattenlagen

11 § Medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 9 eller 11 § nya vattenlagen
av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser
skada för tillståndshavaren utgår ersättning till denne, om
annat inte följer av 12 §.

Medför omprövning enligt nya vattenlagen av tillstånd som avses i första
stycket skada för annan än tillståndshavaren utgår ersättning härför. För
mottagare av andelskraft eller av ersättning genom överföring av kraft
enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974 gäller dock
viss begränsning enligt 15 §.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 9 kap. 1 —
10 §§ och 13 § nya vattenlagen motsvarande tillämpning. Därvid skall vad
som sägs om andelskraft tillämpas även på sådan ersättning genom överföring
av kraft varom stadgas i andra stycket.

12 § Om skada som avses i 11 § första stycket utgörs av förlust av vatten
eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning och
omprövningen sker till förmån för det allmänna fiskeintresset, allmän
farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården eller, vid omprövning
enligt 15 kap. 3 § eller 9 § första meningen nya vattenlagen, till förmån
för den allmänna miljövården samt bestämmelserna i vattenlagen
(1918:523) om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga på företaget, är

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

151

tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla skadan till så stor del som,
jämte vad han tidigare efter den nya lagens ikraftträdande har avstått enligt
denna paragraf eller 14 §, motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde
eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9
kap. 14 § andra stycket nya vattenlagen.

13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ äger motsvarande tillämpning beträffande
omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet
som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

14 § Om den som har tillstånd till ett vattenföretag enligt vattenlagen
(1918: 523) eller motsvarande äldre bestämmelser åsamkas förlust av vatten
eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning till
följd av ett vattenföretag enligt nya vattenlagen som skall tillgodose det
allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled, hälsovården
eller den allmänna miljövården eller som utgör markavvattningsföretag
eller vattentäkt för bevattning, är hans rätt till ersättning härför
begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 12 §, om bestämmelserna
i vattenlagen (1918:523) om kungsådra var tillämpliga på vattenföretaget.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om förlust eller
inskränkning som åsamkas den som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag
som tillkommit före ikraftträdandet av nya vattenlagen.

15 § Bestämmelsen i 9 kap. 19 § nya vattenlagen äger motsvarande
tillämpning beträffande andelskraft enligt vattenlagen (1918:523) eller ersättning
genom överföring av kraft enligt vattenlagen (1918:523) i dess
lydelse före den 1 juli 1974.

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. nya vattenlagen

16 § Årliga avgifter enligt 2 kap. 10 § eller 4 kap. 14 § vattenlagen
(1918: 523) skall under den avgiftsperiod som löper vid den nya vattenlagens
ikraftträdande utgå med det senast fastställda beloppet. Efter avgiftsperiodens
slut skall avgiften för det närmast följande året utan särskilt
beslut utgå med ett belopp som räknas om i förhållande till den ändring av
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för december
månad som har skett från det första till det sista året i den senaste avgiftsperioden.
Därefter skall avgiften varje år utan särskilt beslut räknas om i
förhållande till den ändring av basbeloppet för december månad som kan
ha skett mellan året närmast före det aktuella avgiftsåret och året närmast
dessförinnan.

1 fråga om årliga avgifter enligt 2 kap. 8 § vattenlagen (1918:523) eller
däremot svarande äldre lag gäller att sådan avgift år 1983 skall utgå med
det tidigare fastställda beloppet, omräknat med hänsyn till ändring av
basbeloppet för december 1982 i förhållande till basbeloppet för december
det år då avgiften senast fastställdes genom lagakraftägande dom, dock
tidigast för december 1963. Därefter skall avgiften utan särskilt beslut
räknas om enligt första stycket tredje meningen.

Särskilda övergångsbestämmelser till 12, 13 och 16 kap. nya vattenlagen

17 § Löseskilling och intrångsersättning för en fastighet som innehas
med fideikommissrätt får inte sättas lägre än som följer av 9 kap. nya
vattenlagen. Sådana ersättningar som har nämnts nu och som tillkommer

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

152

innehavaren av en fideikommissegendom skall alltid nedsättas hos länsstyrelsen
och får inte betalas ut, innan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersättningen.

18 § Bestämmelsen i 13 kap. 55 § andra stycket nya vattenlagen äger
motsvarande tillämpning på förordnande som avses i 11 kap. 83 § andra
stycket vattenlagen (1918:523) och som meddelats av domstol eller överexekutor.

Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. nya vattenlagen

19 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre
bestämmelser till ett vattenföretag eller någon annan åtgärd som avses i
den nya vattenlagen, anses med avseende på vad som föreskrivs i 15 kap.
nya vattenlagen som ett tillstånd enligt denna med de avvikelser som följer
av 20 och 21 §§.

Första stycket gäller även en sådan särskild rättighet att förfoga över
vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523).

Bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 §§ nya vattenlagen gäller också vattenanläggningar
som har tillkommit innan nämnda lag trätt i kraft, även om
någon domstols eller annan myndighets tillstånd till dessa inte har behövts
och inte heller lämnats.

Vad som enligt 15 kap. 4 och 12 §§ nya vattenlagen gäller om ändring av
fiskeavgift och bygdeavgift skall också tillämpas på avgifter enligt 2 kap. 8
och 10 §§ samt 4 kap. 14 § vattenlagen (1918: 523).

20 § Omprövning enligt 15 kap. 3§ första stycket första meningen nya
vattenlagen i fall som avses i 19 § första och andra styckena denna lag får,
om inte annat följer av andra stycket, ske efter utgången av år 1992. dock
får omprövning av tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering för
kraftändamål ske tidigast trettio år från den dag då företaget enligt därom
meddelad föreskrift skall vara fullbordat eller, om nyprövning enligt 4 kap.
vattenlagen (1918:523) ägt rum, tidigast trettio år från den dag då domen
om nyprövning vann laga kraft.

Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap.
vattenlagen (1918:523) vid tidpunkt efter den nya vattenlagens ikraftträdande,
får omprövning ske så snart den för nyprövning gällande tiden
utgått.

Omprövning enligt 15 kap. 3 § första stycket tredje meningen nya vattenlagen
får ske endast om ändringen i vattenförhållandena inträtt efter den
nya vattenlagens ikraftträdande.

21 § Om tillstånd till ett företag har meddelats enligt vattenlagen
(1918: 523), gäller bestämmelserna i den lagen i fråga om verkan av att ett
företag inte har fullbordats inom föreskriven tid.

22 § Bestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 §§ nya vattenlagen äger tillämpning
även i fråga om samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523)
som avser vattenreglering enbart för kraftändamål, samfälligheter enligt 7
kap. vattenlagen (1918:523) och samfälligheter för ändamål som avses i 8
kap. 20 § vattenlagen (1918:523) samt samfälligheter enligt motsvarande
äldre bestämmelser.

Om i samfällighet som nu sagts kretsen av deltagare eller kostnadsför -

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

153

delningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 15 kap. 15 § nya
vattenlagen eller godkännande av en överenskommelse enligt 15 kap. 16 §
samma lag, skall en samfällighet enligt den nya vattenlagen anses bildad.

Särskild övergångsbestämmelse till 17 kap. nya vattenlagen

23 § Vad som föreskrivs i 17 kap. 1 § andra stycket nya vattenlagen
gäller även den som med stöd av vattenlagen (1918:523) tillagts rätt att
begagna sig av annans vattenanläggning.

Särskilda övergångsbestämmelser till 19 kap. nya vattenlagen

24 § Ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen
(1918: 523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 eller 64 § samma lag till
skydd för vattenförsörjningen anses som ett förordnande enligt 19 kap. nya
vattenlagen.

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket eller 62 § vattenlagen
(1918: 523) ändras eller upphävs, skall det antecknas i fastighetsboken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 21 kap. nya vattenlagen

25 § 1 fråga om gärning som var belagd med straff i vattenlagen
(1918:523) och som begåtts före nya vattenlagens ikraftträdande skall
vattenlagen (1918:523) alltjämt tillämpas. Vad som sägs i 21 kap. 3 och
4 §§ nya vattenlagen får tillämpas även vid gärningar som begåtts under
vattenlagens (1918: 523) giltighetstid.

Talan om ansvar enligt första stycket väcks vid laga domstol i brottmål.

Andra bestämmelser

26 § Bestämmelserna i 3 kap. 12-25 och 27 §§, 7 kap. 61-65 §§ samt 8
kap. 38-45 §§ vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning av
företag som har tillkommit enligt den lagen skall tillämpas så länge företagets
förvaltning inte har anordnats på något annat sätt.

27 § Bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen (1918:523) om statens lösningsrätt
skall fortfarande gälla, om fråga om lösningsrätt före ikraftträdandet
av den nya vattenlagen har fullföljts genom ansökan om stämning till
fastighetsdomstol.

3 Förslag till

Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och
allmän hamn

1 § En allmän farled eller en allmän hamn får inrättas, om farleden eller
hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän
farled får även inrättas, om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäringen
eller om den är av väsentlig betydelse för trafiken med fritidsbåtar och
det behövs med hänsyn till säkerheten i farleden.

Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna farleder
eller hamnar.

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

154

2 § En allmän farled eller en allmän hamn skall helt eller delvis avlysas

1. om farleden eller hamnen inte kan användas för sitt ändamål utan att
säkerheten äventyras,

2. om farleden eller hamnen inte behövs för sitt ändamål,

3. om farleden eller hamnen inte sköts så att dess ändamål tillgodoses.

3 § Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled
skall tillgodose, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän
eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna
farleden skall ordnas och begagnas.

4 § Beslut enligt 1 —3 §§ meddelas av regeringen eller, om regeringen
bestämmer det, av sjöfartsverket.

Sjöfartsverkets beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom
besvär.

5 § Sjöfartsverket skall föra ett register över allmänna farleder och allmänna
hamnar enligt denna lag. I registret skall anges vem som svarar för
farleden eller hamnen samt finnas uppgift om sådana särskilda föreskrifter
som har meddelats enligt 3 §.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 3 § döms till böter eller fängelse i högst ett

år.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2. De allmänna farleder och hamnar som finns vid ikraftträdandet av
denna lag skall upphöra att vara allmänna vid utgången av december 1986,
om inte dessförinnan med tillämpning av 1 § har beslutats att farleden eller
hamnen fortfarande skall vara allmän.

4 Förslag till

Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled

1 § En allmän flottled får inrättas, om flottleden behövs med hänsyn till
skogsnäringen samt nyttan för orten och det allmänna överväger olägenheterna
av flottleden och flottningen.

Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna flottleder.

2 § En allmän flottled skall helt eller delvis avlysas

1. om flottningen kan anses vara nedlagd,

2. om flottleden inte längre behövs,

3. om flottleden utgör hinder för något annat företag som är av större
allmän betydelse än flottleden.

Vid avlysning enligt första stycket 3 får föreskrivas särskilda villkor för
avlysningen.

3 § Om det är påkallat med hänsyn till flottningens intresse eller i övrigt

Lagförslaget

JoU 1982/83:30

155

med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen, får särskilda föreskrifter
meddelas om hur den allmänna flottleden skall ordnas och begagnas.

4 § Beslut enligt 1 -3 §§ meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Beslut enligt denna lag av annan myndighet än regeringen överklagas
hos regeringen genom besvär.

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 3 § döms till böter eller fängelse i högst ett
år.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Genom lagen upphävs
lagen (1919:427) huru avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän
flottled skall jämlikt vattenlagen bibehållas.

2. De allmänna flottleder som finns vid ikraftträdandet skall anses som
allmänna flottleder enligt denna lag.

Lagförslage

JoU 1982/83:30

156

Civilutskottets yttrande
1982/83:2 y

över förslag till ny vattenlag m. m. (prop. 1981/82:130)

Till jordbruksutskottet

Jordbruksutskottet har berett civilutskottet tillfälle att avge yttrande över
proposition 1981/82:130 med förslag till ny vattenlag m. m. samt motioner i
frågor som rör civilutskottets beredningsområde.

Civilutskottet avger, utifrån synpunkter av den typ som aktualiseras inom
utskottet, följande yttrande.

1 Visst pågående arbete m. m.

Arbetet på ett förslag till en ny plan- och bygglag (PBL) fortsätter inom
bostadsdepartementet efter regeringsskiftet och bedrivs enligt uppgift i årets
budgetproposition (bil. 13 s. 99) med inriktning på en proposition till
riksdagen under år 1984.

Vattenplaneringsutredningens förslag (SOU 1980:39) har remissbehandlats
och bereds inom jordbruksdepartementet med koppling till PBL-arbetet
inom bostadsdepartementet.

Den förra regeringen överlämnade för lagrådets yttrande ett förslag till lag
om hushållning med mark- och vattenområden av riksintresse. Denna
lagrådsremiss återkallades efter regeringsskiftet. Arbetet på motsvarande
frågor fortsätter i anslutning till PBL-övervägandena. Hit anknutna frågor
har även behandlats i bl. a. betänkande CU 1982/83:2.1 den under allmänna
motionstiden 1983 väckta motionen 1982/83:1099 (fp) yrkande 2 hemställs
att riksdagen - efter lagrådsgranskning och eventuellt därav föranledd
modifiering - antar ett vid motion 1097 fogat förslag till lag om hushållning
med mark- och vattenresurser av riksintresse. Lagförslaget är identiskt med
det förslag som lades fram i den nämnda lagrådsremissen. Motionen kommer
att senare behandlas av civilutskottet.

I detta sammanhang kan även nämnas den i början av september 1982
beslutade utredningen (dir. 1982:71) om vissa frågor om samernas ställning i
Sverige. I dess uppgifter ingår bl. a. att undersöka i vilken utsträckning
rennäringens intressen har fått träda tillbaka för andra samhällsintressen vid
markanvändning av olika slag. Ledamöter m. fl. i kommittén är hittills inte
utsedda. Enligt uppgift övervägs tilläggsdirektiv inom justitiedepartementet.

Föregående regering beslöt i september 1982 (dir. 1982:74) att tillkalla en
särskild utredare för att ta fram underlag för förslag år 1983 om konkreta
åtgärder för vattenkraftsutbyggnaden under 1980-talet. Ett motsvarande

JoU 1982/83:30

157

uppdrag (dir. 1982:90) har enligt den nuvarande regeringens beslut dock i
stället lagts på en parlamentarisk beredning med uppgift att föreslå en plan
för vattenkraftens utbyggnad. Resultatet bör redovisas senast den 1 juli 1983.
Beredningen är enligt direktiven oförhindrad att studera sådana älvar och
älvsträckor som f. n. är undantagna från utbyggnad enligt riktlinjerna i den
fysiska riksplaneringen.

1981 års energikommitté (EK 81) har i maj 1982 initierat en delutredning
om möjligheterna att vid tillämpning av 136 a § byggnadslagen (BL) förkorta
tidsåtgången mellan beslut och idrifttagning av energiproduktionsanläggningar.
Därvid skall alternativa förfaranden övervägas, bl. a. ett system med
s. k. public enquiries som ersättning för prövningen enligt 136 a § BL.
Delutredningen skall redovisas för kommittén senast den 1 oktober 1983. I
tidigare översyn av 136 a § BL (Ds Bo 1980:2) lades inte fram något förslag
om förhållandet mellan detta lagrum och vattenlagen.

Vidare kan noteras att proposition 1981/82:221 med förslag till lag om
exploateringssamverkan m. m. återkallats efter regeringsskiftet och avskrivits
av riksdagen. En med anledning av återkallelsen väckt motion om att
riksdagen skulle anta lagförslag med samma innehåll som enligt den
återkallade propositionen har avslagits av riksdagen (CU 1982/83:6). Den
här nämnda propositionen innehöll förslag till ändringar i lagparagrafer som
även föreslagits ändrade i proposition 1982/83:26 med förslag till följdlagstiftning
till den nya vattenlagen.

2 Prövningssystemel

Förslaget till ny vattenlag innebär bl. a. att vattendomstolarna fortfarande
skall vara prövningsmyndigheter och inte, som enligt utredningsförslaget,
ersättas av koncessionsnämnden för miljöskydd och länsstyrelserna. Detta
kan, sett från samhällsplaneringens allmänna utgångspunkter, framkalla
vissa betänkligheter beträffande den avsedda samlade bedömningen av
vattenföretags lämplighet så att de inpassas i samhällsplaneringen i stort.
Enligt vad utskottet erfarit övervägs emellertid inom regeringen ytterligare
utredningsinsatser i denna del. Civilutskottet har mot bakgrund bl. a. därav
inte nu funnit anledning att motsätta sig det föreslagna judiciella prövningssystemet.
Civilutskottet noterar även att ett förslag till ny plan- och
bygglagstiftning torde komma att motivera överarbetning och anpassning av
en vattenlag, utformad i huvudsak enligt det nu framlagda förslaget.

3 Vattenföretags tillåtlighet (3:1-4)

En av de frågor som - med hänsyn till skilda energipolitiska m. fl.
utgångspunkter samt bevarandesynpunkter - särskilt aktualiserats inom
civilutskottet är huruvida lagförslaget ger tillräckliga garantier för att
tillstånd inte ges till utbyggnad av vattendrag som undantagits från sådan

JoU 1982/83:30

158

enligt av riksdagen godtagna riktlinjer inom den fysiska riksplaneringen.
Den föreslagna lydelsen av 3 kap. 1 § vattenlagen i förening med därför
anförda motiv ger enligt civilutskottets mening sådana garantier. Tillstånd
kan således inte ges till utbyggnad av de av riksdagen undantagna älvarna och
älvsträckorna. Det bör noteras att dessa garantier är lagstiftningsmässigt
starkare än enligt gällande vattenlag, vilken formellt öppnar en dispensmöjlighet
även vid hinder enligt allmänna planeringssynpunkter. Dispenser i
detta hänseende har dock hittills inte getts. Utskottet har tidigare (CU
1982/83:2) noterat att det inte från något håll torde ha hävdats att regeringen
ens skulle överväga att göra en bedömning i strid mot riktlinjerna.

När det gäller riktlinjerna om undantag från utbyggnad av vattenkraft
torde det knappast uppstå några principiella tillämpningssvårigheter. Eventuella
oklarheter när det gäller riktlinjernas närmare omfattning får, som
utskottet nedan berör, lösas genom förslag till riksdagen om precisering av
riktlinjerna som sådana.

Lagförslaget innebär emellertid att även övriga riktlinjer inom den fysiska
riksplaneringen faller in under begreppet allmänna planeringssynpunkter
som skall kunna vara hinder mot tillstånd till ett vattenföretag. Dessa
riktlinjer, bland dem främst de s. k. verksamhetsanknutna, har vid sin
tilkomst avsetts bli preciserade i kommunal fysisk planering efter ett samråd
där närmast länsstyrelserna haft att bevaka att riksintressena hävdats. Dessa
riktlinjer kan inte direkt läggas till grund för ett avgörande i tillåtlighetsfrågan
utan kräver ytterligare planeringsmässiga bedömningar, vilka kommer
att falla på tillståndsmyndigheten. Hänvisningen i lagförslagets specialmotivering
(s. 411) till vissa typer av översiktsplaner utan direkta rättsverkningar
får här särskild aktualitet när det gäller grunderna för tillståndsmyndighetens
planeringsöverväganden.

Uttrycket allmänna planeringssynpunkter syftar emellertid inte endast på
de bedömningar inom ramen för den fysiska planeringen som fått uttryck i
riktlinjer inom den fysiska riksplaneringen. Syftet tycks ha varit att hit föra
även andra långsiktiga bedömningar av planeringskaraktär som sålunda
läggs på prövningsmyndigheten. Till grund för även dessa bedömningar avses
ligga bl. a. översiktliga kommunala markanvändningsplaner som är väl
förankrade inom kommunen även om de saknar direkta rättsverkningar.
Även om lagförslaget inte - med hänvisning till det pågående PBL-arbetet -tar upp utredningsförslaget om fullständig bundenhet av fastställda planer
kommer emellertid även dessa att spela en väsentlig roll som underlag för
tillståndsmyndighetens bedömningar. Även dessa planer kan vara uttryck för
t. ex. riktlinjer inom den fysiska riksplaneringen eller en långsiktig verksamhetsplanering.

JoU 1982/83:30

159

vikten av att statsmakternas riktlinjebeslut beaktas som utgångspunkter för
tillståndsmyndighetens planeringsöverväganden.

Utformningen av 3 kap. 1 § i VL-förslaget täcker planeringsöverväganden
av de flesta typer och däri ingående skydd för allmänna intressen. Det skulle
därmed kunna sättas i fråga om bestämmelserna i 3 kap. 3 § första stycket får
någon större självständig betydelse i andra fall än då särskilda planeringsöverväganden
saknas eller är inaktuella. Syftet har också (s. 415) begränsats
till att bl. a. göra det möjligt att i större utsträckning än f. n. beakta de
sammanlagda olägenheterna av ett vattenföretag. Detta skulle emellertid
vara möjligt även inom ramen för planeringsöverväganden enligt den flexibla
3 kap. 1 §. Det förhållandet att gränsen mellan dessa lagrum blir flytande bör
inte kunna utnyttjas till att indirekt öka dispensmöjligheterna enligt 3 kap.

3 § andra stycket. Detta bör på något sätt markeras i jordbruksutskottets
motivskrivningar. Civilutskottet vill dock inte påkalla någon ändring i
lagförslaget som sådant.

4 Regeringens prövningsrätt

I utredningsförslaget ingick dels en angivelse av vilka tillståndsmyndigheter
som skulle finnas (13:1), dels närmare regler om kompetensfördelningen
mellan dessa organ (15:1-3, 16:1), bl. a. vilka vattenföretag som - i hela
tillståndsfrågan och inte bara i tillåtlighetsfrågan - skulle prövas av
regeringen. Uppräkningen av dessa företag (15:1) motsvarar den som i
dåvarande lydelse av vattenrättskungörelsen (före ändringen 1978:41)
definierade vattenföretag ”av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet”.
Utredningen (s. 328) hade funnit att bestämmelserna i vattenrättskungörelsen
rörande ärendefördelningen torde falla utom det enligt 8 kap.
7 § regeringsformen delegeringsbara området. Med hänsyn därtill - men
också till prövningsfrågornas vikt - ansåg utredningen att de nya bestämmelserna
borde tas in i vattenlagen.

Även om regeringsformens regler om riksdagens normgivningskompetens
inte skulle medge att detta regelområde delegeras till regeringen - en fråga
som civilutskottet ansett sig inte böra ta särskild ställning till i detta
sammanhang - följer emellertid därav inte direkt att här aktuella riktlinjer
inom den fysiska riksplaneringen måste återges i lagtexten. Det torde vara
tillräckligt att kräva att innehållet i forumreglerna är otvetydigt. Det bör här
noteras att i den sakligt än mer betydelsefulla tillåtlighetsregeln i 3 kap. 1 §
propositionsförslaget det ansetts att lagtextens begrepp ”allmänna planeringssynpunkter”
är tillräckligt för att i förening med motivuttalanden ange
som hinder mot tillstånd bl. a. riksdagens beslut inom den fysiska riksplaneringens
ram att undanta vissa älvar eller älvsträckor från utbyggnad.

Ytterligare får i detta sammanhang noteras att arbete pågår på en ny planoch
bygglag och att det i anslutning därtill görs överväganden om en
lagreglering av riktlinjerna inom den fysiska riksplaneringen. Sker en sådan

JoU 1982/83:30

160

lagreglering kan den komma att täcka även riktlinjer för utbyggnad av
vattenkraften och därmed i sak dubblera det återgivande av dem som nu
föreslås få sin plats bland reglerna om regeringens prövningsrätt i en ny
vattenlag.

Det bör också pekas på att reglerna i propositionsförslagets 11 kap. 1 § p. 4
rimligen aldrig skulle kunna komma i praktisk tillämpning, i den meningen
att någon ansökan på grund därav skulle komma under regeringens
prövning, eftersom regeringen enligt 3 kap. 1 § måste finna dessa företag
otillåtliga och inte heller har möjlighet att i dessa fall medge någon dispens.
De som kan tänkas uppträda som sökande i dessa sammanhang har
otvivelaktigt full kunskap om innebörden av riktlinjerna inom den fysiska
riksplaneringen i här aktuell del.

Mot angiven bakgrund torde kunna sättas i fråga om inte föreslagen lydelse
av 11 kap. 1 § p. 4 VL bör kunna utgå. Just ide avsedda fallen där det finns ett
klart hinder mot tillstånd blir en prövning, om den över huvud taget
aktualiseras och oavsett var prövningen förläggs, närmast av formell natur
och kräver därmed inga planeringsbedömningar på regeringsnivå. Dessa
bedömningar har då redan gjorts av riksdagen. Om frågornas vikt anses
motivera att riktlinjerna återges med geografiska begrepp i en ny vattenlag
bör det kunna övervägas att göra detta i anslutning till tillåtlighetsreglerna.

Den invändningen kan emellertid anföras mot en sådan slutsats, att det i
undantagsfall kan tänkas uppstå svårigheter att i detalj ange riktlinjernas
omfattning, t. ex. när det gäller käll- och biflöden. Sådana svårigheter bör
naturligen, oavsett här diskuterad lagstiftningsteknik, lösas genom preciseringar
av sakinnehållet. Det får förutsättas att sådana eventuellt nödvändiga
överväganden tas upp senast i anslutning till pågående överväganden om
lagreglering av dessa riktlinjer.

Civilutskottet finner det rimligt att de ärenden som kan tänkas förekomma
beträffande undantagna älvar och älvsträckor prövas av regeringen tills
frågan om en precisering av riktlinjerna har behandlats. Eftersom överväganden
i det avseendet inte lämpligen bör göras i detta sammanhang anser
civilutskottet att 11 kap. 1 § p. 4 i VL-förslaget bör kvarstå t. v.

Civilutskottet har i detta sammanhang inte behandlat sakinnehållet i
riktlinjerna inom den fysiska riksplaneringen och anser att sådana eventuella
överväganden inte bör göras vid bedömningen av det föreliggande förslaget
till ny vattenlag. Under allmänna motionstiden 1983 väckta motioner i detta
ämne kommer senare att behandlas av civilutskottet.

Om jordbruksutskottet väljer att förorda en reglering av regeringens
prövningsrätt som innefattar att man till vattenlagen i princip överför en
redovisning av de älvar och älvsträckor som undantagits från utbyggnad bör
noteras att riksdagen (prop. 1977/78:57, CU 1977/78:9) undantagit Västerdalälven
uppströms Hummelforsen och senare (prop. 1978/79:213, CU
1979/80:6) även Västerdalälven nedströms Skifsforsen, medan vattenrätts -

JoU 1982/83:30

161

kungörelsen (efter ändringen 1981:983) tar upp Västerdalälven i dess helhet.
Motivet för att inte låta undantagen omfatta hela Västerdalälven var enligt
riksdagens beslut att möjliggöra effektiviseringar i två befintliga kraftstationer
(Eldforsen och Skifsforsen). Om man vill behålla en formellt korrekt
koppling till de av riksdagen antagna riktlinjerna, bör detta komma till
uttryck även i lagtexten.

Om 11 kap. 1 § skall innehålla en förteckning av den typ som finns i
förslaget, torde jordbruksutskottet därvid också böra notera att regeringens
prövningsrätt därmed utvidgats i jämförelse med gällande lydelse av 4 kap.
17 § VL, vilken begränsat den till företag som är av betydande omfattning
eller ingripande beskaffenhet. I detta sammanhang bör också pekas på att
omfattningen av regeringens prövningsrätt inte direkt är avgörande för
huruvida riktlinjerna omfattar andra än de större företagen. Enligt
civilutskottets mening torde innebörden av tidigare beslut om riktlinjerna
dock anses vara att de omfattar ett förbud mot även mindre företag - dock att
de inte skulle hindra vissa åtgärder som hänför sig t. ex. till redan företagen
utbyggnad (prop. 1977/78:57 s. 90, CU 1977/78:9 s. 4).

Oavsett detta reser sig emellertid frågan om regeringen i sådant fall
verkligen skall belastas med prövning av även mycket små företag. Enligt
civilutskottets mening torde även denna fråga - om den inte löses genom
jordbruksutskottets betänkande - kunna ytterligare bedömas i anslutning till
ovan berörda överväganden om ytterligare utredning om prövningssystemet.

Civilutskottet har också ansett sig ha fått anledning att ytterligare belysa de
namnformer m. m. som använts i denna del av lagförslaget och därför
beslutat inhämta ett yttrande i ämnet från lantmäteriverket (LMV). Enligt
lantmäteriinstruktionen (1974:336) åligger det LMV att verka för ett
ändamålsenligt och vårdat ortnamnskick med befogenhet att fastställa
ortnamn i den mån sådan befogenhet inte tillkommer annan. En särskild
utredare har (SOU 1982:45) lagt fram bl. a. ett förslag till lag om
ortnamn.

LMV har avgett begärt yttrande efter att i sin tur bl. a. ha inhämtat
yttrande från ortnamnsarkivet i Uppsala (OAU). LMV:s yttrande, vartill
fogats bl. a. OAU:s yttrande, har av civilutskottet under hand överlämnats
till jordbruksutskottet. LMV anför att lagförslagets namnformer i vissa fall
bör ändras.Civilutskottet har inte tillräcklig anledning att frångå den
uppfattning som hävdats i LMV:s yttrande och förordar att jordbruksutskottet
beaktar däri framförda synpunkter.

Stockholm den 1 februari 1983

På civilutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

11 Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

162

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Oskar Lindkvist (s), Thure Jadestig (s),
Maj-Lis Landberg (s), Knut Billing (m), Magnus Persson (s), Bertil
Danielsson (m). Birgitta Hambraeus (c), Per Olof Håkansson (s), Lennart
Nilsson (s), Margareta Gard (m), Kerstin Ekman (fp), Tore Claeson (vpk),
Margareta Palmqvist (s) och Erik Olsson (m).

Avvikande mening

Tore Claeson (vpk) anser att till utskottets yttrande bort fogas ett
ytterligare avsnitt med följande innehåll:

5 Fastighetsägarens rätt till vatten

Det kan inte förutsättas att jordbruksutskottet skulle ha möjligheter att för
beslut med anledning av den nu föreliggande propositionen lägga fram ett
lagförslag som utgår från de offentligrättsliga principerna. Jordbruksutskottet
bör emellertid i detta sammanhang föreslå riksdagen att begära ytterligare
utredning i detta ämne i syfte att lägga grunden för en reform av
vattenlagstiftningen m. m. som lägger fast och utgår från principen att alla
sjöar och vattendrag av någon betydelse skall räknas som allmänna.

Särskilt yttrande

Kerstin Ekman (fp) anför:

Senast i folkpartiets partimotion 1982/83:1099 har föreslagits att riksdagen
antar en lag om hushållning med mark- och vattenområden av riksintresse.
Om så sker kan detta påverka såväl motiveringen till 3 kap. 1 § VL-förslaget
som utformningen av reglerna i 11 kap. om regeringens prövningsrätt. Det
får förutsättas att jordbruksutskottet beaktar detta.

JoU 1982/83:30

163

Bilaga 2 a

Lantmäteriverkets
Yttrande

1982-12-21

Namn på sjöar och vattendrag i förslag till vattenlag (prop.
1981/82:130)

Riksdagens civilutskott

Lantmäteriverket (LMV) har inhämtat yttrande från ortnamnsarkivet i
Uppsala (OAU). Yttrandet biläggs. Vidare har LMV under beredningen av
ärendet haft kontakt med kraftverksbolag, bl. a. Jämtlandskraft AB, för att
få uppgifter om hur vissa namn brukas och vilka älvsträckor som namnen
avser.

OAU anser i likhet med LMV att de allmänna kartorna bör vara
vägledande vid återgivningen av ortnamn i officiella sammanhang. Den av
LMV och OAU gjorda fördjupade undersökningen har emellertid i tre fall
lett till förslag om annan stavning än den som återfinns på de allmänna
kartorna. I ett av dessa fall (Girjesån) innebär detta att LMV förordar
stavningen i lagförslaget. I de två övriga (Gäutan och Rebnisjaure) föreslås
en skrivning som avviker både från lagförslaget och de allmänna kartorna.
Redovisningen på de allmänna kartorna kommer att ändras på de nämnda
punkterna vid nästa revidering.

I övrigt har de namnformer som finns på de allmänna kartorna stått sig vid
undersökningen. Namnformerna i lagförslaget bör i dessa fall ändras till
överensstämmelse med de allmänna kartorna.

I fråga om några älvsträckor finns emellertid problem som sammanfattningsvis
kan sägas bestå i att de i lagförslaget använda benämningarna saknar
direkt motsvarighet på de allmänna kartorna. I flera av dessa fall har i
lagförslaget använts namn som inte har karaktär av allmänt brukade ortnamn
utan i viss mån är ”hemmagjorda” och brukade inom en mycket begränsad
krets. Sådana namn bör om möjligt undvikas då de kan orsaka viss förvirring i
framtiden.

Från dessa utgångspunkter får LMV anföra följande i fråga om benämningarna
på vissa sjöar och vattendrag i förslaget till vattenlag (s. 21 i
propositionen). De kursiverade namnen är de som LMV föreslår. I den mån
ändring inte är föreslagen avses lagtexten vara oförändrad.

Torne älv, Kalix älv, Pite älv (raderna 5 och 6 på s. 21) skall vara
Torneälven, Kalixälven, Piteälven. Namn på norrländska älvar skrivs
genomgående med bestämd förm och i ett ord på de allmänna kartorna.

Hedesundafjärdarna (rad 12). Något samlingsnamn som det föreslagna
finns inte för de fjärdar i Dalälven som torde avses. Fjärdarna heter från

JoU 1982/83:30

164

väster Hedesundafjärden, Öbyfjärden, Bramsöfjärden, Bergfjärden och
Fäbodfjärden. Det torde i detta fall vara den förstnämnda, dvs. Hedesundafjärden,
som avses.

Svegsjön (Härjedalsljusnan) (rad 13). Svegsjön skrivs Svegssjön på de
allmänna kartorna i enlighet med uttalet. Härjedalsljusnan inom parentes
föreslås utgå. Namnet används inte lokalt, och den sträcka som avses är
redan begränsad.

Arbråsjöarna (Mellanljusnan) (rad 14/15). Det plurala Arbråsjöarna är
inget ortnamn. Enligt uppgift har det använts i vattenmål och då avsett de tre
sjöarna Tevsjön, Örsjön och Kyrksjön. Det som avses här torde vara den
outbyggda sträckan i Ljusnan som kallas Mellanljusnan och som går mellan
Laforsen och Edeforsen.

Åreälven (rad 17). Namnet Åreälven finns inte på de allmänna kartorna.
Den älvsträcka som avses kallas bara Indalsälven. Namnet Åreälven finns
inte heller upptecknat i OAU. Namnet förekommer emellertid i flera statliga
publikationer som rör den fysiska riksplaneringen, och enligt uppgift från
Ångermanälvens och Indalsälvens vattenregleringsföretag i Östersund kallas
den aktuella älvsträckan i vattenregleringssammanhang Åreälven. Ett
alternativ till Åreälven är att skriva ”sträckan mellan Ånn och Liten”.
Eftersom Åreälven dock synes ha viss användning i rikssammanhang
förordar LMV - om än med viss tvekan - namnet Åreälven.

Ammerån (rad 17). Namnet skrivs på de allmänna kartorna Ammersån,
enligt OAU den vanligaste namnformen.

Storån uppströms Klumpvattnet (rad 19). Den älvsträcka som avses är inte
namngiven på de allmänna kartorna. LMV har emellertid ingenting att erinra
mot skrivningen i lagförslaget.

Långseleån-Rörströmsälven (rad 19/20) skall vara Långselån-Rörströmsälven.
Namnformen Rörströmsälven stod tidigare på de allmänna kartorna
men är numera ändrad.

Ransaren (rad 21) är ett samiskt namn och skrivs på de allmänna kartorna
Ransarn.

Lögde älv (rad 24) skall vara Lögdeälven.

Öre älv (rad 25) skall vara Öreälven.

Fjosokken (rad 26) skall vara Fjosoken.

Laisan (rad 27) bör vara Stor-Laisan i överensstämmelse med topografiska
kartan.

Gäutan (rad 27) skall enligt OAU vara Gäuta i överensstämmelse med
uttalet.

Bure älv (rad 28) skall vara Bureälven.

Rebnisjaure (rad 29/30) skall i enlighet med uttalet vara Riebnes.

Byske älv (rad 31) skall vara Byskeälven.

Lule älv, Stora Lule älv, Lilla Lule älv (rad 32) skall vara Luleälven, Stora
Luleälven, Lilla Luleälven.

Råne älv, Livas älv (rad 34) skall vara Råneälven, Livasälven.

JoU 1982/83:30

165

Beslut i detta ärende har fattats av generaldirektören Sten Wickbom. I den
slutliga handläggningen har även deltagit tekniske direktören Olle Millgärd
samt byrådirektören Ann-Christin Mattisson, föredragande.

JoU 1982/83:30

166

Bilaga 2 b

Ortnamnsarkivets i Uppsala remissvar

1982-12-07

Namn på sjöar och vattendrag i förslag till ny vattenlag

De principer som varit vägledande för granskningen av namn på allmänna
kartor redovisas utförligt i LMV:s PM 1982-10-12 (bil. 2 till remissen).
Ortnamnsarkivet delar också den uppfattning som kommer till uttryck på
sidan 2 i denna PM, nämligen att de allmänna kartorna bör följas vid
återgivande av namn i officiella sammanhang. Detta är i praktiken den enda
möjligheten att koppla namn i t. ex. en lagtext till den topografiska
verkligheten.

Beträffande de namnformer som förekommer i lagförslaget prop. 1981/
82:130 sidan 21 har ortnamnsarkivet följande synpunter (i förekommande
fall hänvisas till älvar enligt uppställningens vänstra kolumn).

Namnen på rad 5/6 bör skrivas Torneälven, Kalixälven, Piteälven.

Dalälven

Benämningen Hedesundafjärdarna förekommer inte på topografiska
kartan och är oprecis. Bör ersättas med Hedesundafjärden, om denna
avses.

Ljusnan

Svegsjön bör skrivas Svegssjön. Benämningen Arbråsjöarna är inget
ortnamn och finns inte på de allmänna kartorna. Den är därför en alltför vag
bestämning. Bör ersättas med namnet på den sjö som avses (Örsjön,
Kyrksjön, Flästasjön eller Växsjön?). Benämningarna Härjedalsljusnan och
Mellanljusnan är inte heller ortnamn i vanlig mening. De är okända för
ortnamnsarkivet men är möjligen i bruk bland mindre användargrupper
inom kraftverksindustrin. Då de inte finns på kartorna torde de vara
överflödiga i lagtexten.

Indalsälven

Ammerån bör skrivas Ammersån enligt topografiska kartan, då denna
form är den vanligaste.

JoU 1982/83:30

167

Ångermanälven

Storån uppströms Klumpvattnet synes inte vara namngiven på topografiska
kartan. Kan en annan definition tänkas?

Långseleån - Rörströmsälven skall vara Långselån - Rörströmsälven.
Ransaren skall vara Ransarn (samiskt namn, ej svensk bestämd form).
Lögde älv skall vara Lögdeälven.

Öre älv skall vara Oreälven.

Umeälven

Girjesån skrivs på topografiska kartan Kirjesån, som dock är en sämre
form. Jfr Girjesjaure på kartan. Kartans Kirjesån bör alltså ändras till
Girjesån i överensstämmelse med lagförslaget. Fjosokken skall vara
Fjosoken. Laisan bör vara Stor-Laisan i överensstämmelse med topografiska
kartan. Gäutan skall vara Gäuta. Kartans form Göuta bör således ändras till
Gäuta.

Bure älv skall vara Bureälven.

Skellefteälven

Rebnisjaure skall vara Riebnes.

Byske älv skall vara Byskeälven.

Lule älv skall vara Luleälven.

Stora Lule älv skall vara Stora Luleälven. Lilla Lule älv skall vara Lilla
Luleälven.

Råne älv skall vara Råneälven.

Livas älv skall vara Livasälven.

Övriga i lagförslaget sidan 21 förekommande ortnamn överensstämmer
med kartornas och ortnamnsarkivets former.

Ovan har föreslagits två avvikelser från senaste upplagan av topografiska
kartan, nämligen Girjesån för Kirjesån och Gäuta för Göuta. LMV får
överväga om dessa former i lagtexten bör kompletteras med nuvarande
kartformer i väntan på korrigering i nästa edition av kartan.

I detta ärende har arkivets rådgivande nämnd hörts. Yttrande’, som
bifogas i kopia, har inhämtats från chefen för dialekt-, ortnamns- och
folkminnesarkivet i Umeå.

Allan Rostvik

* här utelämnat

JoU 1982/83:30 168

Bilaga 3

Konstitutionsutskottets yttrande
1982/83:6 y

över motion 1981/82:2501 om förslaget till ny vattenlag m. m.

Till jordbruksutskottet

Jordbruksutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig
över motion 1981/82:2501, yrkande 2, av Åke Wictorsson (s) angående
förslag till ny vattenlag m. m. (prop. 1981/82:130).

I motionen förordas att de föreslagna särskilda övergångsbestämmelserna
ändras så att äldre vattenkraftföretag, som inte omfattas av kungsådre- eller
nyprövningsreglerna i gällande vattenlag, inbegrips i skyldigheten enligt 12 §
i förslaget till lag om införande av den nya vattenlagen att vid en omprövning
utan ersättning avstå från vatten upp till en tjugondel av produktionsvärdet
för att tillgodose vissa särskilt angivna allmänna intressen.

Regeringsformen (RF) innehåller en bestämmelse (2 kap. 18 §) som tar
sikte på vissa typer av ingrepp från det allmännas sida i enskilds
egendomsrätt. Bestämmelsen är emellertid endast tillämplig när egendom
tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande. Den
drabbade skall då vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder
som bestäms i lag.

Enligt utskottets mening utgör den nyssnämnda bestämmelsen i RF inte
något hinder mot sådana begränsningar i rätten till ersättning som avses i 12 §
i förslaget till lag om införande av vattenlagen. Propositionens förslag i detta
hänseende vad gäller vattenföretag som är underkastade gällande kungsådre-
eller nyprövningsbestämmelser liksom det remitterade förslaget i motion
1981/82:2501 är således inte oförenliga med RF.

Stockholm den 1 februari 1983

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Bertil Fiskesjö (c), Wivi-Anne Cederqvist (s), Hans Nyhage (m), Kurt Ove
Johansson (s), Kerstin Nilsson (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik
Nordin (c), Sture Thun (s), Anita Modin (s), Elisabeth Fleetwood (m), Karin
Ahrland (fp) och Nils Berndtson (vpk).

JoU 1982/83:30

169

Avvikande meningar

1. av Anders Björck, Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö och Elisabeth
Fleetwood (alla m) vilka ansett att den del av utskottets yttrande som börjar
med ”Regeringsformen” och slutar med ”RF” bort ha följande lydelse:

Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen (RF) skall varje medborgare vilkens
egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande
vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i
lag.

En omprövning av ett äldre vattenrättsligt tillstånd till förmån för allmänna
intressen som innebär att ett vattenföretag går miste om vatten eller fallhöjd
eller rätt att reglera vattnets avrinning synes utgöra, eller i vart fall vara
jämställt med, ”annat sådant förfogande” som avses i den nyss nämnda
bestämmelsen i RF. Detta innebär enligt utskottets uppfattning att RF:s
ersättningsstandard bör vara vägledande när det bestäms vilken ersättning
som skall utgå till drabbade vattenföretag i samband med omprövningen. En
minskning av den ekonomiska ersättningen utan kompensation i annan form
för de i motionen avsedda vattenföretagen finner utskottet inte vara
acceptabelt med utgångspunkt i RF:s expropriationsstadgande.

Med detta synsätt är det vidare tveksamt om den i propositionen
föreslagna begränsningen i ersättningsrätten till förmån för allmänna
intressen när det gäller de vattenföretag som omfattas av kungsådre- eller
nyprövningsbestämmelserna i gällande vattenlag är rimlig. Detta särskilt mot
bakgrund av att det enligt propositionen inte är uteslutet att tillståndshavare i
enstaka fall kan utan ersättning få finna sig i en större förlust enligt de
föreslagna reglerna än enligt gällande regler.

Propositionens förslag till ny vattenlag har varit föremål för lagrådsremiss.
En ändring i ersättningsreglerna i enlighet med motionärens önskemål
innebär en väsentlig avvikelse i förhållande till det förslag som lagrådet har
granskat. Det finns således skäl för jordbruksutskottet att låta lagrådet yttra
sig över motionens förslag. En ytterligare anledning att på nytt höra lagrådet i
detta lagstiftningsärende är att, som framgått tidigare, det är osäkert
huruvida de ingrepp i vattenrättigheter som en omprövning innebär skall
betraktas som ingrepp av expropriativ natur eller inte. Varken propositionen
eller lagrådets yttrande klargör denna fråga.

Sammanfattningsvis förordar utskottet att det remitterade yrkandet i
motion 1981/82:2501 avstyrks och att vad utskottet i övrigt anfört beaktas i
den fortsatta beredningen av ärendet.

2. av Bertil Fiskesjö (c), Sven-Erik Nordin (c), och Karin Ahrland (fp) som
ansett att den del av utskottets yttrande som börjar med ”Enligt utskottets”
och slutar med ”RF” bort ha följande lydelse:

I detta fall är det endast fråga om att begränsa ägarens eller annan
rättighetshavares användning av vatten. Enligt utskottets mening är det

JoU 1982/83:30

170

mycket vanskligt att avgöra om olika slag av användningsbegränsning bör ge
rätt till ersättning enligt 2 kap. 18 § RF eller ej. Utskottet anser att hela denna
fråga borde tas upp till särskild prövning, bl. a. av det skälet att olika typer av
användningsbegränsning bedömts högst olika från fall till fall.

Särskilt yttrande

av Nils Berndtson (vpk) som anfört:

Vänsterpartiet kommunisterna har alltid varit motståndare till ett generellt
egendomsskydd i grundlagen och till de förstärkningar i detta skydd som
genomförts på senare år. Det finns flera skäl för detta avståndstagande.
Bland dessa kan här nämnas den privata äganderättens betydelse för
uppkomsten av sociala orättvisor och som allvarligt hinder mot en utvecklad
och fördjupad demokrati. Ett annat viktigt skäl för att inte omgärda den
kapitalistiska äganderätten med grundlagsskydd är att grundläggande frioch
rättigheter, t. ex. inom arbetslivet, inte kan tillgodoses utan att komma i
konflikt med den privata äganderätten.

Vänsterpartiet kommunisterna kommer att fortsätta att kräva att det
generella egendomsskyddet skall utgå ur grundlagen. Något sådant yrkande
har inte kunnat föras in i detta ärende eftersom det nu endast är fråga om
tolkningen av den regel om egendomsskydd som mot partiets önskan införts i
regeringsformen. Utifrån denna utgångspunkt har jag anslutit mig till
utskottets yttrande.

JoU 1982/83:30

171

Bilaga 4

Statens naturvårdsverk
Yttrande

1983-01-13

Motion 1981/82:1921, yrkande 13, om tillståndsplikt för markavvattningsföretag Remiss

1982-12-08

Med anledning av remissen får statens naturvårdsverk anföra följande.

Våtmarker kan som naturresurs ha ett stort och mångsidigt bevarandevärde.
Det har i många fall varit svårt att med tillräcklig styrka hävda
naturvårdens intressen i samband med torrläggningsföretag av olika slag.
Samrådsplikten enligt naturvårdslagen (NVL) 20 § har inte alltid varit
tillräcklig.

Naturvårdsverket bedömer att bestämmelserna i förslaget till ny vattenlag
tillsammans med uttalanden i lagens förarbeten kommer att innebära
förbättrade möjligheter att hävda naturvårdens intressen då tillstånd till
markavvattningsföretag skall prövas. Väsentligt är dock vilken praxis som
därvid kommer att utbildas i lagtillämpningen, och om denna kommer att stå
i samklang med intentionerna i NVL.

Tveksamhet kan emellertid råda beträffande möjligheten att med stöd av
nya vattenlagen få tillfredsställande kontroll över vissa företag. Det
ankommer ju nämligen i första hand på markägaren/företagaren själv att
bedöma om företaget är ett vattenföretag och om företaget som sådant är
tillståndspliktigt. Motsvarande gäller för övrigt också beträffande företagarens
samrådsplikt enligt 20 § NVL. Samråd kommer ofta inte till stånd om
företagaren anser att ändringen av naturmiljön inte skulle komma att bli
väsentlig.

Från naturvårdens synpunkt måste förslaget i den remitterade motionen
med tillståndsplikt för markavvattningsföretag enligt en ny bestämmelse i
NVL te sig tilltalande. Verket anser emellertid att en generell prövning enligt
motionens huvudförslag skulle medföra en väsentligt ökad arbetsbelastning
för landets länsstyrelser som inte kan klaras utan ökade resurser. Detta
förslag kan verket främst av detta skäl inte förorda.

Det alternativa förslaget som framförts under hand inom utskottet utgör
en kompromiss som naturvårdsverket finner i princip möjlig att förorda. Som
huvudregel kommer den nya vattenlagens bestämmelser för markavvattningsföretag
att gälla. Länsstyrelsen skulle emellertid genom en tilläggsbestämmelse
i NVL ges möjlighet att i särskilda fall föreskriva att företaget skall
vara underkastat tillståndsplikt. Länsstyrelsen skulle i förväg kunna ange
områden med våtmarker av speciellt värde för naturvården inom vilka

JoU 1982/83:30

172

tillståndsprövning krävs, men också kunna förordna om tillståndsprövning
enligt NVL t ex i samband med att förrättningsman utses.

Många frågor både av administrativ och juridisk art torde emellertid
behöva belysas i närmare utredning. Sådana frågor är exempelvis vilket
kungörelseförfarande som erfordras för att delge dem som kan beröras av ett
beslut om tillståndsplikt avseende visst område. Skulle krav på delgivning i
förväg till varje markägare eller annan rättshavare komma att erfordras blir
instrumentet knappast användbart med hänsyn till svårigheterna att i förväg
utreda ägoförhållandena. En annan fråga som behöver utredas är hur
dubbelprövning mellan olika lagar - NVL och nya vattenlagen - skall
undvikas.

Naturvårdsverket tillstyrker att det i tilläggsremiss 1982-12-17 angivna
alternativa förslaget bearbetas vidare.

Beslut om detta yttrande har fattats av undertecknad generaldirektör. Vid
handläggningen av ärendet har i övrigt närvarit rådman Pontén, byråchef
Frisén och avdelningsdirektörerna Rydström, Krigström och Nyström, den
sistnämnde föredragande.

Valfrid Paulsson

Örjan Nyström

JoU 1982/83:30

173

Bilaga 5

Lantbruksstyrelsen
Yttrande

1983-01-14

Beredning av proposition 1981/82:130 med förslag till ny vattenlag
m. m.

Lantbruksstyrelsen har anmodats avge yttrande över motion 1981/82:1921
yrkande 13 av Olof Palme m. fl. om tillståndsplikt för markavvattning.

Fem lantbruksnämnder har avgivit yttrande till lantbruksstyrelsen, vilka
bifogas.*

I ovan nämnda motion föreslås bl. a. en ändring i naturvårdslagen (18 a §)
vilket innebär att markavvattningsföretag som berör våtmark inte får utföras
utan länsstyrelsens tillstånd. Ett alternativ till denna generella tillståndsprövning
har framförts i jordbruksutskottet under behandlingen av motionen.

Tillståndsprövning ur naturskyddssynpunkt sker enligt nu gällande vattenlag,
7 kap. 39 §, vilket innebär att markavvattningsåtgärder ej får komma till
stånd om åtgärden skulle förorsaka sådan bestående ändring av naturförhållandena,
varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande
förlust från naturskyddssynpunkt är att befara.

I regeringens proposition 1981/82:130 förslag till ny vattenlag m. m.
behandlas tillståndsprövningen i 4 kap. Huvudregeln är att alla markavvattningsföretag
skall tillståndsprövas enligt denna lag med undantag för företag
där det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas.

Enligt 20 § naturvårdslagen föreligger samrådsskyldighet med länsstyrelsen
när markavvattningsföretag kommer att väsentligt ändra naturmiljön.

Lantbruksstyrelsen anser att den skärpning av tillståndsplikten för
vattenföretag som föreslagits i proposition 1981/82:130 med förslag till ny
vattenlag m. m. samt det samråd enligt 20 § NVL som regelmässigt sker med
berörda länsstyrelser säkrar hänsynstagandet till naturvårdsintressena vid
markavvattningsförrättning. Att införa en administrativ tillståndsprövning
av länsstyrelsen vid sidan av den sammanvägning av olika berörda intressen
som sker vid prövningen enligt vattenlagen torde icke vara erforderligt.

Enligt lantbruksstyrelsens mening bör alla regler för tillståndsprövning av
markavvattningsföretag vara samlade i samma lag. Utifrån de synpunkter
lantbruksstyrelsen har att företräda anser styrelsen att det förslag till ny
vattenlag (prop. 1981/82:130) som föreligger på ett tillfredsställande sätt
tillgodoser naturvårdens intressen. Det alternativa förslaget, som kort

* här utelämnade

Joll 1982/83:30

174

redovisas av utskottet, att markavvattningsföretag i särskilda fall skall
underkastas en tillståndsprövning av länsstyrelsen är därför inte heller
erforderligt.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören, överdirektören,
avdelningsdirektör Wallin och lantbruksingenjör Norén, föredragande.

Ingvar Widén
Generaldirektör

Bertil Norén
Lantbruksingenjör

JoU 1982/83:30

175

Bilaga 6

Skogsstyrelsen
Yttrande
1983-01-04

Yttrande ang motion 1981/82:1921 om tillståndsplikt för markavvattning Skogsstyrelsen

har inhämtat yttranden från skogsvårdsstyrelserna i
Kronobergs, Västerbottens och Norrbottens län vilka biläggs.*

För egen del vill skogsstyrelsen anföra följande, varvid ställning inte tas till
frågan om ersättning till markägare när tillstånd till dikning vägras.

Under 1979 utfördes av skogsvårdsorganisationen i samråd med länsstyrelserna
och vissa större skogsägare en utredning av de skogliga våtmarkernas
utnyttjande för olika ändamål. Sammanfattningsvis kom man därvid
fram till att av tillgänglig våtmarksareal enligt riksskogstaxeringen, 7 025 000
ha, var 1 470 000 ha lämplig för skogsdikning sedan avsättning skett för
naturvårdens intressen m. m. Den för skogsdikning lämpliga arealen utgör
20,9 % av totalarealen. Mot bakgrund av skogsutredningens (SOU 1978:6)
bedömning av möjlig produktionsökning genom dikning utarbetade skogsstyrelsen
ett långsiktigt dikningsprogram som till år 2000 innebär 54 000 ha
dikning per år och därefter till år 2020 ca 20 000 ha per år. Detta ansågs vara
en för samhället rimlig ambitionsnivå och stödanslag på 18 milj. kr. begärdes
i petita för 1980/81 och 1981/82 för genomförande av programmet. Medel
anslogs inte i begärd omfattning och skogsstyrelsen har av denna anledning
och med hänsyn till anbefalld sänkning av ambitionerna i petitaanvisningarna
för innevarande och nästa budgetår äskat oförändrat anslag, 8,0 milj. kr., till
bidrag till skogsdikning, vilket med nuvarande stödregler medger en
dikningsverksamhet av ca 16 000 ha.

Under 1970-talet utvecklades i flertalet län samrådsrutiner mellan
skogsvårdsstyrelserna och länsstyrelserna för att tillgodose naturvårdens
intressen avseende våtmarkernas utnyttjande. Detta samråd konfirmerades i
och med att den obligatoriska samrådsskyldigheten infördes i naturvårdsförordningen
(1979:794). Därefter har naturvårdsverket efter samråd med
skogsstyrelsen utgivit Råd och riktlinjer (SNV:s serie 1980:3) avseende
tillämpningen av bestämmelserna. Dessutom har gemensamma seminarier
och exkursioner genomförts för att uppnå smidiga och rationella samrådsformer.

Skogsstyrelsen anser att väl fungerande rutiner nu tillämpas vilka också är
anpassade till respektive organisations resurser för arbetet i fråga.

* här utelämnade

JoU 1982/83:30

176

Styrelsen anser också att nu gällande samrådsskyldighet vid dikning gör
det fullt möjligt att åstadkomma ett tillräckligt inflytande över våtmarkernas
användning från det allmännas sida. Den förbättring som skulle kunna
åstadkommas i detta avseende är framför allt knuten till behovet av mera
data om våtmarkerna. Detta skulle möjliggöra en effektivare prövning av
ärendena och samtidigt verka kostnadsbesparande.

Nuvarande dikningsverksamhet i landet omfattar ca 1 000-1 500 enskilda
objekt per år. Handläggningen av varje sådant ärende skulle enligt motionen
bl. a. innebära att en avvägning skall göras mellan det intresse som ligger
bakom dikningen och naturvårdsintresset. Först därefter kan beslut fattas.
Det torde således innebära ett betydande merarbete att utfärda tillstånd till
dikning i förhållande till nuvarande från naturvårdssynpunkt väl fungerande
rutiner. Det bör också påpekas att skogsdikning nästan helt är lokaliserad till
skogsbevuxen mark eller till arealer som efter slutavverkning skall planteras,
s. k. skyddsdikning.

Skogsstyrelsen kan heller inte finna att det erfordras för att bevaka
miljöintressena, att länsstyrelsen i särskilda fall ges möjlighet att föreskriva
tillståndsplikt.

Skogsstyrelsen finner mot bakgrund av ovanstående att skyddet för
våtmarkerna vad gäller skogsbrukets anspråk kan anses tillgodosett genom
nu gällande samrådsskyldighet. En effektivisering av rutinerna skulle
emellertid kunna åstadkommas genom ökade resurser till pågående våtmarksinventering
i naturvårdsverkets regi. Om tillståndsplikt ändå övervägs
för markawattningsföretag bör undantag göras för våtmarksdikning för
virkesproduktion. Under inga förhållanden bör till annan våtmark räknas våt
fastmark som ofta måste dikas till skydd mot ökad försumpning efter
slutavverkning.

Beslut i detta ärende har fattats av skogsstyrelsens styrelse. I beslutet har
förutom undertecknad generaldirektör deltagit ledamöterna Agebro, Eriksson,
Fransson, Lundberg och Schotte. I den slutliga handläggningen av
ärendet har också deltagit personalföreträdaren Öhlund, avdelningscheferna
Duker, Enander, Falk och Nilsson samt byråchefen Åkerlund, den
sistnämnde föredragande.

Ledamoten Fransson anmälde avvikande mening och anförde att skogsstyrelsens
yttrande fr. o. m. femte stycket borde ha följande lydelse: ”Från
skoglig synpunkt synes en tillståndsplikt i enlighet med motionen ej
erfordras.”

Bo S Hedström

Ingemar Åkerlund

JoU 1982/83:30

177

Bilaga 7

Lantbrukarnas riksförbund
Yttrande

1983-01-17

Yttrande över motion 1981/82:1921 om tillståndsplikt för markavvattning Lantbrukarnas

Riksförbund (LRF) har beretts tillfälle att avge yttrande
över rubricerade motion. LRF vill med anledning härav anföra.

Som ett moment i socialdemokraternas miljömotion avfattad av Olof
Palme m. fl., 1981/82:1921, upptas förslag till obligatorisk tillståndsprövning
för markavvattningsföretag. Motionen innehåller förslag till lagtext. Jordbruksutskottet
har tagit upp motionen till behandling i samband med
behandlingen av förslag till ny vattenlag.

LRFs synpunkter på framlagt lagförslag sammanfattas i ett inledande
avsnitt till detta yttrande. Sammanfattningen åtföljs av en närmare
redovisning av motionens innehåll och LRFs synpunkter.

Sammanfattning av LRFs synpunkter

LRF avstyrker lagförslaget, enär redan gällande lagregler möjliggör ett
bevarande av angelägna våtmarksområden. De effekter ett genomförande av
lagförslaget skulle få för markägares möjligheter till ersättning vid vägrat
tillstånd till markavvattning finner LRF vidare oacceptabelt.

Närmare om motionens innehåll

Motionärerna föreslår att ett nytt stadgande, 18 a §, införs i naturvårdslagen
(NvL) av innehåll att markavvattningsföretag underkastas obligatoriskt
tillståndstvång. Begreppet markavvattningsföretag följer definitionen i
förslaget till ny vattenlag (SOU 1977:27). Under begreppet är således att
hänföra åtgärder avseende översilningsmark, strandäng, kärr, mosse och
annan våtmark inklusive årensning, sjösänkning, invallning och dikning.
Som huvudregel skall gälla att en markavvattningsåtgärd som avser ett
våtmarksområde inte bör tillåtas, om åtgärden medför olägenhet av större
betydelse från naturvårdssynpunkt. Härav följer dock inte att en åtgärd som
medför en mindre olägenhet än den nyss angivna skall tillåtas. En avvägning
mellan de intressen som ligger bakom markavvattningsföretaget och
naturvårdsintresset måste läggas till grund för avgörandet. Denna avvägning
anges följa av innehållet i 3 § NvL. Lagförslaget innehåller undantag från de
allmänna tillståndsrekvisiten för det fall markawattningsåtgärden är av

12 Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 30

JoU 1982/83:30

178

synnerlig betydelse från allmän synpunkt. Dylika angelägna företag skall
tillåtas ändock att de medför intrång i naturvårdsintressena.

Lagförslaget innehåller vidare påföljdsregler i form av straffbestämmelser
för det fall att någon bryter mot kravet på tillstånd eller åsidosätter med
meddelat tillstånd förenade villkor.

Förslagsställarnas motiv för att införa en obligatorisk tillståndsplikt är den
att det måste ankomma på samhället och inte som nu på markägare att avgöra
om en awattningsåtgärd skall komma till utförande eller inte. Att generell
tillståndsplikt införs anges vidare medföra att markägare saknar rätt till
ersättning i fall där tillstånd vägras. Följaktligen återfinns inga ersättningsregler
i motionärernas lagförslag.

I motionen anges att föreslagen lagstiftningsåtgärd endast är att se som en
temporär lösning. Slutlig ställning till frågan om utformningen av skyddet för
våtmarkerna bör tas när behövliga inventeringar har genomförts och
utvärderats.

LRFs synpunkter på lagförslaget

LRF konstaterar att Sverige omfattar betydande våtmarksarealer. Enligt
riksskogstaxeringen är arealen drygt 7 milj. ha.

Enligt förbundets bedömning kommer under 1980-talet Sveriges
jordbruksareal att hållas i stort sett oförändrad. Mariginellt kan ske nyodling
för att erhålla bättre arronderingsförhållanden. Torrläggning av våtmarker
för att erhålla utökat produktionsunderlag för livsmedel erfordras inte.
Däremot behövs ständigt ett underhåll och en förbättring av markavvattningen
för att hålla landets nuvarande produktionsunderlag i god kondition.
Härvid berörs främst våtmarker i anslutning till åkermarker inom samlade
jordbruksområden. LRF vill understryka det angelägna i att inte erforderliga
torrläggningsåtgärder avseende befintlig åkermark onödigtvis försvåras.

Dikning av våtmarker för skogsproduktion har sedan länge pågått i
Sverige. Härigenom har åstadkommits en angelägen ökning av skogsarealen
ävensom av tillgången på vedråvara. Skogsstyrelsen har bl. a. med utgångspunkt
från virkesförsörjningsutredningen upprättat ett långsiktigt program
för dikning inom skogsbruket. Härvid har naturvårdsintresset beaktats.

I samband med att riksdagen 1979 antog ny skogsvårdslag (1979:429)
beslutade regeringen om generell skyldighet att via skogsvårdsstyrelsen
anmäla våtmarksdikning till samråd enligt 20 § naturvårdslagen och 23 §
naturvårdsförordningen. Dikning bör, enligt skogsstyrelsens tillämpningsföreskrifter,
helt eller delvis undvikas på sådana våtmarker som är särskilt
skyddsvärda. För sådana våtmarker utgår heller inget statsbidrag för
skogsdikning. LRF konstaterar mot bakgrund av det sagda att väl
fungerande rutiner för samråd mellan skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelserna
tillskapats och även vinner tillämpning såvitt gäller markavvattningsåtgärderinom
skogsbruket. Enligt förbundets förmenande är rådande ordning

JoU 1982/83:30

179

ur allmän synpunkt fullt tillfredsställande.

Täkt av torv m. fl. jordarter fordrar bl. a. tillstånd enligt naturvårdslagen.
Länsstyrelsen skall i samband med tillstånd till täkt meddela sådana
föreskrifter att företagets menliga inverkan på naturmiljön begränsas eller
motverkas. Beträffande alla täkttillstånd gäller att länsstyrelsen när som
helst kan meddela nya föreskrifter om gällande föreskrifter visar sig
otillräckliga. Ersättning på grund av vägrat täkttillstånd utgår ej. Enligt
LRFs bedömning motiverar pågående eller framtida torvtäktsverksamhet ej
att obligatorisk tillståndsplikt för torrläggning av våtmarker införs. Tvärtom
torde en lagstiftning av dylikt innehåll kunna uppfattas som en onödig
byråkratisering och få menliga konsekvenser för torvhanteringen. Förbundet
vill i detta sammanhang peka på de målsättningar som regeringen uppställt
såvitt gäller nyttjandet av våra inhemska energikällor. LRF kan ej heller
finna att tillståndsplikt krävs för att bevaka miljöintressena, enär redan i dag
krav på täktplan uppställs.

I motionen anges att framlagt lagförslag endast är avsett att temporärt lösa
rådande problem. Förbundet vill i anledning härav framhålla att odling av
s. k. energiskog inte rimligen kan utgöra en grund för lagförslagets
genomförande. Detta enär odling av s. k. energiskog knappast kan
aktualiseras inom överskådlig tid. Ej heller kan användandet av våtmarkerna
som soptippar ha sådan omfattning att detta användningssätt motiverar
föreslagen lagstiftning.

LRF vill i sammanhanget peka på den tillståndsplikt för vattenföretag som
återfinns i gällande vattenlag. Större vattenföretag - inklusive markawattningsföretag
- torde regelmässigt kräva tillstånd av vattendomstol. Även
enligt blivande vattenlag kommer tillståndstvång att föreligga. I vattendomstols
prövning ingår att naturvårdsintressen skall beaktas. Föreslagen
lagstiftning innebär således att en dubbelprövning av företagets tillåtlighet
kommer att ske i åtskilliga fall. Förbundet avstyrker bestämt en sådan
ordning.

Regeringen har uppdragit åt Statens Naturvårdsverk att inventera landets
våtmarker, bl. a. i avsikt att välja ut de områden som på grund av särskilda
skyddsvärden bör bevaras och lämnas orörda av dikning eller annan
exploatering. Naturvårdsverket har därefter redovisat kataloger över
skyddsvärda våtmarksområden i resp AB-K län, L-T län och U-BD län.
Verket har på regeringens uppdrag även verkställt en avsevärt mer
omfattande och långtgående inventering av våtmarkerna. Vid inventeringens
planläggning medverkade en arbetsgrupp med företrädare för naturvårdsverket,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen m. fl.

Naturvårdsplaner upprättas löpande av landets länsstyrelser. I dessa
rullande planer kan värdefulla våtmarker redovisas och kombineras med
förslag till skyddsåtgärder med stöd av naturvårdslagen. Inventeringarna
underlättar samtidigt länsstyrelsernas behandling av torvtäktsärenden och
ärenden om samråd för dikning enligt naturvårdslagens 18 och 20 §§.

JoU 1982/83:30

180

Verkligt skyddsvärda arealer har redan säkrats som Stora Mosse, Komosse
och Dumme Mosse, Tåkern, delar av Kivsmaren, Flororna i Uppland,
Träskmyr på Gotland, Muddus och Sjaunja myrar i Lappland m. fl.

Sammanfattningsvis konstaterar LRF att gällande lagstiftning och praxis
ger vederbörande myndigheter fullgoda möjligheter att skydda angelägna
våtmarker. I motionen har som skäl för lagstiftningen anförts att samhället
och inte den enskilde markägaren måste ha att besluta om eventuella
markawattningsåtgärder. Som torde framgå av vad ovan upptagits är
motionärernas skäl för att framlägga lagförslaget härvidlag felaktigt.
Myndighetsinflytandet över markavvattningsföretag är redan i dag mycket
betydande. Att införa ytterligare tillståndsregler leder således knappast till
att våtmarksskyddet förbättras. LRF kan för sin del inte acceptera att nya
tillåtlighetsregler införs i NvL med verkan att markägares rätt till ersättning
för hinder i pågående markanvändning går förlorad. Enligt förbundets
uppfattning utgör i vart fall normala rationaliseringsåtgärder - såsom t. ex.
markavvattning inom skogsbruket - ett led i pågående markanvändning.

LRF avstyrker i motionen upptaget lagförslag.

LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND
Thorsten Andersson

Birger Isacson

JoU 1982/83:30

181

Bilaga 8

Länsstyrelsen i Värmlands län

Yttrande

1983-01-17

Angående tillståndsplikt för markavvattning

Genom regeringens beslut (1979) om generell skyldighet att till länsstyrelsen
anmäla våtmarksdikning för skogsproduktion för samråd enligt
naturvårdslagen handläggs per år 100-150 ärenden i Värmlands län.

Länsstyrelsen ges genom samrådsskyldigheten viss möjlighet att i de fall
dikningen berör naturintressant våtmark modifiera dikningsföretaget till
förmån för naturvårdens intressen.

Som stöd för länsstyrelsens ställningstaganden har utförts en våtmarksinventering
som botaniskt, geomorfologiskt och ornitologiskt beskriver
flertalet myrmarker i länet samt klassar dessa ur naturvärdessynpunkt.

Vad avser torrläggningsföretag för vinnande av jordbruksmark finns en
överenskommelse mellan länsstyrelse och lantbruksnämnd att i de fall då
aktualiserat företag drabbar av länsstyrelsen utpekade naturintressanta
områden, länsstyrelsen skall få kännedom om planerade åtgärder.

Våtmarker som genom avvattning kan överföras till jordbruksmark finns
företrädesvis längs Vänerkusten samt i några fall i inlandet.

Antalet ärenden i detta avseende är för närvarande få.

Med nu gällande bestämmelser saknar länsstyrelsen möjlighet att helt
bestrida markavvattning som är negativ ur naturvårdssynpunkt utan att
aktualisera reservatsbildning.

Länsstyrelsens möjligheter att med stöd av 20 § naturvårdslagen begränsa
eller motverka skada på naturmiljön är inte stora. Sankängar, grunda vikar,
rikkärr m. m. har genom sin betydelse för variationen i landskapet, faunan
och floran genomgående ett högt skyddsvärde. Att tillgodose detta i nöjaktig
omfattning genom reservatsbildningar eller 20 § samråd är ej möjligt.
Länsstyrelsen anser att en tillståndsplikt enligt en § 18 a naturvårdslagen är
klart motiverad för flera objektstyper. En generell tillståndsplikt för all
våtmarksdikning skulle emellertid bli svårhanterlig. Länsstyrelsen anser
därför att en generell tillståndsplikt för all markavvattning för skogsproduktion
skulle föra för långt.

Hur en avgränsning skall göras hinner länsstyrelsen dock ej ge förslag om i
detta sammanhang.

JoU 1982/83:30 182

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende, i vilket naturvårdsdirektör
Wirén beslutat och förste byråinspektör Leander varit föredragande, har
även deltagit företrädare för juridiska enheten.

Jonas Wirén

Halvar Leander

JoU 1982/83:30

183

Bilaga 9

Länsstyrelsen i Örebro län

Yttrande

1983-01-12

Tillståndsplikt i naturvårdslagen för markavvattningsföretag

Utskottet har hemställt om länsstyrelsens yttrande över ett motionsyrkande
att tillståndsplikt för markavvattningsföretag införes i naturvårdslagen.
Som alternativ till obligatorisk tillståndsplikt övervägs inom utskottet ett
förslag som innebär att länsstyrelsen skall kunna föreskriva tillståndsprövning
endast i särskilda fall. Frågan om ändring av naturvårdslagen bereds i
anslutning till förslag till ny vattenlag.

Utgångspunkt för motionen är omtanken om de naturtyper som sammanfattande
brukar kallas våtmarker och som nu är utsatta för ett betydande
exploateringstryck. Länsstyrelsens erfarenheter av frågor rörande markavvattning
kommer dels från samråden enligt 20 § naturvårdslagen om
våtmarksdikning för skogsproduktion dels från bevakningen av naturvärden
vid förrättning enligt vattenlagen.

Den allmänna samrådsplikten för våtmarksdikning för skogsproduktion
som infördes 1979 har medfört att länsstyrelsen kommer i kontakt med ett
stort antal dikningsföretag och kan därigenom bevaka naturvårdens intressen
i detta avseende. 1 de fall dikningarna berör områden av naturvårdsintresse
och konflikter uppkommer mellan skogsbruks- och naturvårdsintressena
ger dock samrådsinstitutet länsstyrelsen en mycket svag ställning
eftersom endast råd och anvisningar kan lämnas eller föreläggande ges om
anpassning som begränsar skadan på naturmiljön. För att helt hindra ett
dikningsföretag torde fordras att ett så starkt och omfattande skyddsinstitut
som naturreservat tillämpas. Det stora flertalet samråd gäller dock tidigare
dikade myrmarker utan speciella naturvärden.

Erfarenheterna från länsstyrelsens kontakt med markawattningsfrågor
som handläggs enligt vattenlagen är att naturvårdsintresset där tillmäts
mycket liten vikt i förhållande till exploateringsintressena.

I de fall förrättningsmannen ej kunnat jämka samman intressena utan
tvingats till direkta avvägningar har naturvårdsintresset hitintills fått vika i
samtliga fall som länsstyrelsen kommit i kontakt med. Detta gäller även de
fall där frågan förts vidare till högre instans.

I ett fall, Hammarområdet i Kvismaren, kom avvägningen mellan
jordbruksintressena och naturvårdsintressena inom samma område att ske
parallellt, men i olika instanser enligt naturvårdslagen (naturreservat) och
vattenlagen. Trots att båda ärendena fördes till högsta instans kom utslagen
att bli helt olika. Markägarna fick enligt det på vattenlagen grundade beslutet

JoU 1982/83:30

184

rätt till torrläggning av mark som de enligt naturvårdslagsbeslutet ej fick
utföra. Förrättningsman och vattendomstolen tog ej hänsyn till att området
var av riksintresse för naturvård.

Av ovanstående erfarenheter torde framgå dels det stora behovet av en
bättre samordning mellan vattenlagen och naturvårdslagen dels att en helt
annan tillståndsprövning än enligt nuvarande vattenlag erfordras om de
värdefulla våtmarkerna skall kunna undantas från exploatering utan att varje
gång behöva tillgripa ett så omfattande skyddsinstitut som naturreservat.

Länsstyrelsen tillstyrker en lagändring som innebär att avvägningen
mellan olika allmänna intressen först görs inom naturvårdslagens ram och att
därefter de enskilda intressena samordnas genom förrättning enligt vattenlagen.
Av de två alternativ som förts fram, dels generell tillståndsplikt, dels
möjlighet att områdesvis föreskriva tillståndsplikt, förordar länsstyrelsen det
första alternativet. Erfarenheterna från motsvarande lagparagrafer med
förordnande om tillstånds- eller samrådsplikt områdesvis, t. ex. samrådsområde
enligt 20 § naturvårdslagen, är inte positiva. De omfattande markägarutredningar
och kungörelseförfaranden som måste föregå ett förordnande är
så tids- och kostnadskrävande att de i praktiken ofta förhindrar att sådana
förordnanden kommer till stånd även om motiven härför är starka.
Dessutom skapar förfarandet en osäkerhet hos markägarna i allmänhet om
vad som verkligen gäller.

Länsstyrelsen förordar därför att generell tillståndsplikt för våtmarksdikning
införs. För att undvika missförstånd måste dock en klarare definition av
vilka typer av åtgärder och områden som avses, införas i lagtexten. Dessutom
bör undantag införas för underhåll av diken intill tidigare bredd och djup för
sådana diken som upptagits med stöd av vattenlagen och för sådana, t. ex.
dikning för skogsproduktion, som upptagits utan förrättning. Härigenom
undantas från prövning en stor del av den dikningsverksamhet som pågår,
men som i allmänhet inte berör områden av intresse för naturvården.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit landshövding
Elvy Olsson, beslutande, länsråd Ove Sundelius, naturvårdsdirektör Ingvar
Hallberg, förste länsassessor Nils Hakelier, bitr. länsarkitekt Olle Karlsson
samt byrådirektör Per Olov Fuhr, föredragande.

Elvy Olsson

Per Olov Fuhr

JoU 1982/83:30

185

Bilaga 10

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

Yttrande

1983-01-12

Motion 1981/82:1921 yrkande 13 av Olof Palme m. fl. angående
tillståndsplikt för markavvattning

Jordbruksutskottet har hemställt om länsstyrelsens yttrande över rubricerade
motion. Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Våtmarkerna spelar en viktig roll för den ekologiska balansen. De har
dessutom ofta en intressant och värdefull fauna och flora, som i allmänhet är
känslig för markavvattningsåtgärder. Det intensiva nyttjandet av mark för
jord- och skogsbruksändamål ökar behovet av torrläggningsåtgärder.
Satsningen på inhemska energislag såsom torv och energiskog kan också
förväntas innebära ett hårdare tryck på våtmarkerna. I de större slättbygderna,
t. ex. i delar av Skaraborgs län, är tillgången på våtmarker redan i dag
mycket begränsad.

Markavvattning för nyodling förekom i äldre tid i mycket stor omfattning.
Vattenlagsutredningen har i sitt slutbetänkande med förslag till ny vattenlag
(SOU 1977:27) angett att det totala antalet torrläggningsföretag i Sverige
uppskattas till över 40 000. Bland mera betydande torrläggningsföretag har
utredningen nämnt Hornborgasjön som nu är föremål för restaurering
(innebärande höjning av vattennivån). Många av torrläggningsföretagen är i
dag föråldrade.

Enligt vattenlagsutredningen torde markavvattningsföretagen i framtiden
i huvudsak komma att avse förbättrad huvud- och detaljdränering inom den
nuvarande odlingsarealen. Så stora avvattningsprojekt som t. ex. Hornborgasjön
torde man knappast behöva räkna med i framtiden. Av odlingsarealen
har mer än en tredjedel, eller drygt en miljon ha, varit föremål för
markavvattningsåtgärd av något slag. Omdikning eller andra liknande
åtgärder behövs emellertid enligt utredningen på mer än hälften av denna
areal. Utredningen anger i betänkandet att det under ”senaste decenniet”
årligen utförts täckdikning och därmed sammanhängande åtgärder över
sammanlagt 15-20 000 ha mark, vilket dock inte ansetts motsvara mer än
omkring två tredjedelar av det verkliga behovet av ny- och omdikning.
Härtill kommer enligt utredningen 20 000 ha mark som årligen berörs av
skogsdikning. Enligt utredningen kan dock rent tekniskt mycket stora
arealer sumpskog och myrmark betraktas som dikningsbara liksom även
åtskillig torvmark.

Våtmarkerna är utan tvekan en naturresurs som har stora värden av olika
slag, bl. a. vetenskapliga, kulturella och ekonomiska värden. Det är därför i

JoU 1982/83:30

186

hög grad angeläget att det finns lagregler som skyddar mot skadliga ingrepp i
våtmarkerna. Det nuvarande regelsystemet är bristfälligt på den punkten.
Samrådsskyldigheten enligt 20 § naturvårdslagen ger begränsade möjligheter
att ingripa mot olämpliga torrläggningsföretag. Länsstyrelsen kan
visserligen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finns erforderliga
för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön, men länsstyrelsen
kan inte med stöd av sagda paragraf hindra att företaget kommer till
utförande. Någon sanktion finns inte heller, utom vad gäller våtmarksdikning
för virkesproduktion, för underlåtenhet att anmäla ett markavvattningsföretag
för samråd. Dikningsföretag kan enligt nu gällande vattenlag prövas
utan hänsyn till naturvårdsintressena. För att förhindra dikning av värdefulla
naturområden erfordras förordnande enligt naturvårdslagen (naturreservat
eller naturvårdsområde), vilket är administrativt mycket betungande.

I ovannämnda motion, som länsstyrelsen har att yttra sig över, föreslås att
det i naturvårdslagen införs en bestämmelse om tillståndsplikt för markavvattningsåtgärd,
när åtgärden avser översilningsmark, strandäng, kärr,
mosse eller annan våtmark. Vidare föreslås att tillståndsprövningen handhas
av länsstyrelsen. Enligt motionen bör den föreslagna regleringen ses som en
temporär lösning. Slutlig ställning till frågan om utformningen av skyddet för
våtmarkerna bör enligt vad som sägs i motionen tas när behövliga
inventeringar har genomförts och utvärderats.

Riksdagen har tidigare på jordbruksutskottets hemställan avslagit
motionsyrkanden av samma innebörd som det nu föreliggande. Utskottet har
därvid hänvisat till bl. a. pågående arbete med en ny vattenlag.

Förslag till ny vattenlag m. m. har genom proposition 1981/82:130
förelagts riksdagen. Lagförslaget innebär att skyddet för våtmarkerna
förbättras. Huvudregeln enligt den nya lagen är att för vattenföretag, till
vilka räknas bl. a. dikning och annan markavvattning, krävs tillstånd enligt
samma lag. Tillstånd skall dock ej behövas om det är uppenbart att varken
allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på
vattenförhållandena. Av vattenlagsutredningens betänkande och departementschefens
uttalande framgår att tillståndsplikten för markawattningsföretagen
motiveras av behovet att skydda bl. a. naturvårdsintressena. I fråga
om detaljdränering genom täckdikning innehåller lagförslaget inte lika långt
gående krav på tillstånd som beträffande vattenföretag i övrigt. I täckdikningsfallen
skall tillstånd krävas endast om det föreligger sannolika skäl att
allmänna eller enskilda intressen skadas genom företaget.

Enligt vattenlagsförslaget får ett vattenföretag inte komma till stånd om
någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för
allmänna intressen. Utan hinder härav får dock företaget komma till stånd,
om regeringen finner att företaget är av synnerlig betydelse från allmän
synpunkt.

Likartade bestämmelser som de sist anförda föreslås i ovannämnda motion
1981/82:1921. En markavvattningsåtgärd skall inte få tillåtas om den medför

JoU 1982/83:30

187

olägenhet av större betydelse från naturvårdssynpunkt. Är åtgärden av
synnerlig betydelse från allmän synpunkt skall den dock få tillåtas.

Det kan med fog invändas att den föreslagna bestämmelsen i naturvårdslagen
om tillståndsplikt för markavvattningsföretag är obehövlig, eftersom
förutsättningarna för sådana företag - bl. a. med hänsyn till naturvårdsintresset-regleras
i den nya vattenlagen. Länsstyrelsen anser emellertid att det
finns skäl som talar för att motionen bör bifallas. Utöver vad motionärerna
anfört vill länsstyrelsen framhålla följande.

Den nya vattenlagen lämnar ett visst utrymme för den enskilde företagaren
att själv bedöma om tillstånd behövs för ett markavvattningsföretag. Det är
inte säkert att han alltid inser förekomsten och betydelsen av ett allmänt
intresse, t. ex. att det planerade dikningsföretaget kommer att beröra ett från
naturvårdssynpunkt värdefullt orkidékärr. Även om det i efterhand genom
straff och handräckning finns möjlighet att ingripa mot en exploatör som
borde ha insett att dikningsföretaget krävde tillstånd kan stora naturvärden
redan ha gått till spillo. En obligatorisk förprövningsplikt enligt motionsförslaget
skulle kunna förhindra en sådan situation.

För länsstyrelsens del innebär motionsförslaget också administrativa
fördelar. Enligt den nya vattenlagen skall markavvattningsföretag prövas vid
förrättning. Länsstyrelsen saknar talerätt vid denna förrättning. För att
hävda naturvårdsintressen är länsstyrelsen i princip hänvisad till att framföra
sina synpunkter genom kammarkollegiet som för det allmännas talan. Detta
innebär onekligen en administrativ omgång. Genom sin fackkunskap och
erfarenhet har länsstyrelsen särskilda förutsättningar att bedöma ett företags
inverkan på naturmiljön. Från rationell handläggningssynpunkt borde det
därför vara en fördel om länsstyrelsen har ett avgörande inflytande på om
företaget bör få komma till stånd. Någon rättsosäkerhet behöver detta inte
leda till. Redan i dag har länsstyrelsen att väga allmänna och enskilda
intressen mot varandra inom ett flertal viktiga samhällsområden. Det saknas
därför anledning befara att naturvårdsintressena kommer att få dominera på
bekostnad av andra intressen.

Ett förprövningssystem enligt den föreslagna modellen har även den
fördelen att behovet av särskilda förordnanden enligt naturvårdslagen till
skydd för våtmarkerna minskar.

Enligt länsstyrelsens bedömning bör tillståndsprövningen kunna utföras
med befintliga personella resurser. Merarbetet bör uppvägas av de resurser
som kan frigöras från samrådsverksamheten enligt 20 § naturvårdslagen.

Länsstyrelsen är naturligtvis medveten om att ett visst dubbelarbete kan
uppkomma om ett markavvattningsföretag skall prövas enligt såväl naturvårdslagen
som den nya vattenlagen. Denna situation är dock inte på något
sätt unik. Så förekommer redan i dag i en hel del andra fall. I de fall där
torrläggningsföretaget endast berör naturvårdsintressen och några andra
allmänna och enskilda intressen inte förekommer behöver förrättning inte

JoU 1982/83:30

188

heller sökas. Mindre dikningsföretag bör därför ofta kunna ske utan
förrättning.

Länsstyrelsen förutsätter att motionsförslaget innebär att förrättningsmannen
inte får meddela tillstånd till företaget innan ett positivt beslut från
länsstyrelsen föreligger.

Den dubbla prövningen kan av den enskilde uppfattas som en onödig
belastning. Eftersom naturvårdssynpunkter så gott som alltid torde göra sig
gällande i ärenden av förevarande slag kan det trots allt vara en fördel för
denne om han i administrativ ordning kan erhålla ett bindande besked i
naturvårdsfrågan innan han ansöker om förrättning.

En svårighet med den föreslagna tillståndsregeln kan vara att avgöra var
gränsen går mellan våtmark och annan mark. I praktiken torde dock detta
inte behöva vålla några problem.

Länsstyrelsen förutsätter att 25 § naturvårdsförordningen, om motionen
antas av riksdagen, kompletteras så att den även gäller ansökan om tillstånd i
nu aktuella fall.

Jordbruksutskottet har även hemställt om länsstyrelsens yttrande beträffande
ett alternativt förslag till den i motionen åsyftade generella tillståndsplikten
för markavvattningsföretag. Detta alternativ innebär att länsstyrelsen
i särskilda fall ges möjlighet att föreskriva att företaget skall underkastas
tillståndsprövning enligt de kriterier som i övrigt anges i motionen.

Länsstyrelsen anser att en generell tillståndsplikt är att föredraga framför
det alternativa förslaget. Ett förfarande enligt sistnämnda modell torde
knappast vara mindre arbetskrävande än ett förfarande med generell
tillståndsplikt.

Länsstyrelsen har ingen erinran mot den föreslagna författningstexten.

Sammanfattningsvis tillstyrker länsstyrelsen motionsyrkandet.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende, i vilket landshövdingen
Frithiofson beslutat och förste länsassessorn Edvardsson varit föredragande,
har även länsrådet Norling och naturvårdsdirektören Ström deltagit.

Karl Frithiofson

Göran Edvardsson

JoU 1982/83:30

189

Bilaga 11

Kammarkollegiets yttrande
1983-01-20

16 § övergångsbestämmelserna till förslaget till ny vattenlag

Utskottet önskar information i fem hänseenden. Kammarkollegiet får till
svar anföra följande.

1. Bevakningen av att fiskeavgifter omprövas enligt 2 kap. 10 § 2 mom.
vattenlagen (VL) sker genom fiskeristyrelsen. Denna lämnar årligen
uppgifter till kammarkollegiet om de avgifter som är aktuella för omprövning.
Med ledning av dessa uppgifter påkallar kollegiet omprövning av
avgifterna. Mellan kollegiet och styrelsen har träffats överenskommelse om
att småavgifter - belopp under 50 kr. - inte skall omprövas.

Bevakningen av att regleringsavgifter omprövas enligt 4 kap. 14 § femte
stycket VL sker genom kammarkollegiet som för detta ändamål har en
fatalieliggare (vattenliggaren).

När det gäller fiskeavgifterna är det föreskrivet i 2:102 mom. att avgifterna
vart tjugonde år skall anpassas till ändringarna i penningvärdet. För
regleringsavgifterna enligt 4:14 VL finns inte någon motsvarande bestämmelse
om anpassning till penningvärdets förändringar. Detta har medfört att
ansökningar av kammarkollegiet om omprövning av regleringsavgifter har
lämnats utan bifall, när enda grunden för omprövningen varit att återställa
avgiftens realvärde. Frågan har i stället lösts lagstiftningsvägen på det sättet,
att avgiftslatituden i 4:14 tredje stycket VL i omgångar höjts, nämligen åren
1954,1959 och 1974. 1959 års ändring innebar dessutom en materiell höjning
av avgiftsnivån. Kollegiets talan i mål om omprövning av regleringsavgifter
har därmed i praktiken enbart kommit att gälla frågan var i den nya latituden
den gamla avgiften skall inplaceras.

2. Antalet vattenföretag för vilka regleringsavgiftsperioden börjat eller
börjar löpa under åren 1976-1984 har undersökts och framgår närmare av
bifogad PM 1983-01-04 (Bil. 1). Totalt rör det sig om ca 150 företag, vars
sammanlagda avgifter uppgår till ca 21,5 Mkr. årligen. Kollegiet kan
emellertid inte lämna uppgifter om eventuellt nytillkommande företag med
avgiftsskyldighet som börjar år 1983 eller 1984.

3. Kollegiet får till svar på frågan om 2:10-avgifterna överlämna en
sammanställning gjord av fiskeristyrelsen (Bil. 2). Den fråga som skulle
besvaras var antalet företag för vilka avgiftsperioden börjat eller börjar löpa
åren 1966-1984. Av tekniska och tidsmässiga skäl har styrelsens redovisning
dock begränsats till åren 1974-1984. Antalet 2:10-avgifter för dessa 11 år
uppgår till 223 med ett sammanlagt värde av omkring 1,5 Mkr. årligen. För
hela perioden 1966-1984 bör det uppskattningsvis röra sig om ca 350 avgifter

JoU 1982/83:30

190

till ett sammanlagt värde av åtminstone 2 Mkr. årligen.

Kollegiet instämmer i fiskeristyrelsens påpekande att nuvarande system
med omprövning av fiskeavgifterna först efter 20 år leder till betydande
rättsförluster för fiskeintresset. Enbart 5-årsperioden 1979-1983 representerar
sålunda omkring 1,2 Mkr. årligen, som vid omprövningarna 1998-2002 -mätt med dagens erfarenheter av prisutvecklingen - kommer att ha kvar
kanske bara 25 % av sitt realvärde. Detta är naturligtvis materiellt
otillfredsställande.

4. Den totala avgiftsbelastningen för fiskeavgifter som börjat eller börjar
löpa under åren 1966-1984 har i det föregående uppskattats till minst 2 Mkr
årligen. Någon uppdelning av avgifterna på vart och ett av de enskilda
företagen har dock inte gjorts av fiskeristyrelsen. Allmänt sett torde man
dock kunna utgå från att ett mindre antal större kraftverks- och regleringsföretag
svarar för merparten, beloppsmässigt sett, medan de mindre
avgifterna utgör flertalet.

Beträffande regleringsavgifterna lämnas däremot i underbilagorna till Bil
1 uppgift om vart och ett av företagen.

5. På s 188 i vattenlagspropositionen uttalas en förmodan att de flesta
regleringsavgifter som utgår vid nya VL:s ikraftträdande hunnit inpassas i
den avgiftslatitud som gäller fr o m 1974-07-01. En närmare granskning av
den bifogade promemorian visar att ett icke ringa antal avgifter vid nya VL:s
ikraftträdande 1984-01-01 alltjämt kommer att vara bestämda enligt 1959 års
avgiftslatitud. Sammanlagt rör det sig om ca 2,7 Mkr årligen som kommer att
utgå enligt en äldre avgiftslatitud och vid nya VL:s ikraftträdande borde ha
varit inplacerade i 1974 års avgiftslatitud. Denna innebar en höjning från
mellan 3 och 8 kr/turbinhästkraft till mellan 4 och 12 kr.

Vilka företag som sålunda alltjämt kommer att befinna sig i 1959 års
avgiftslatitud vid nya lagens ikraftträdande framgår av de diarienummer för
målen som anges i underbilagorna. Är numret från tiden före år 1974 -1 ex
1976 V 51/70 Svegsjöns reglering, dom 75-04-24 - kan avgiften inte ha blivit
bestämd i 1974 års latitud. Enligt övergångsbestämmelserna till 1974 års
lagändring (SFS 1974:273) skulle nämligen äldre lag tillämpas i mål som
anhängiggjorts före ikraftträdandet. Vid tidigare ändringar av latituden hade
tillämpningen av lagändringen i stället knutits till tidpunkten för avgiftsbeslut.
Som exempel på hur 1974 års lagändring kan slå kan nämnas målet om
Luleälvens effektutbyggnad, Etapp I. Tillstånd till företagets idrifttagning
gavs år 1982 och regleringsavgift skall alltså utgå fr o m år 1983. Regleringsavgiften
- det rör sig om ca 48 000 turbinhästkrafter - kommer emellertid att
bestämmas i 1959 års avgiftslatitud. Ansökan om tillstånd till effektutbyggnaden
ingavs nämligen före 1974-07-01.

Av intresse i detta sammanhang är också avgifter, för vilka avgiftsperioden
börjat löpa år 1974 eller 1975. Dessa omfattas inte av den begärda
undersökningen. Kollegiet är självfallet berett att, om så önskas, lämna
närmare uppgifter om dessa avgifter. Allmänt kan sägas att dessa avgifter,
möjligen med något undantag, är bestämda i 1959 års avgiftsnivå.

JoU 1982/83:30

191

Vid nya VL:s ikraftträdande 1984-01-01 kommer det alltså att finnas ett
betydande antal företag för vilka regleringsavgifterna alltjämt utgår i 1959 års
avgiftsnivå. Det synes kollegiet rimligt att de äldre avgifterna på något sätt
inpassas i den nu gällande avgiftslatitudén, innan uppräkning sker med
hänsyn till ändringen i penningvärdet. Om avgifterna inpassats i nuvarande
latitud genom omprövningsförfarandet, skulle de ha höjts med mellan 33 och
50 % - 33 i lägsta skiktet och 50 i högsta. Man bör kunna anta att avgifterna
genomsnittligt skulle ha höjts med 40 %. Kollegiet får därför föreslå att
första stycket i 16 § övergångsbestämmelserna kompletteras med en
bestämmelse av förslagsvis följande lydelse.

Avgift enligt 4 kap 14 § vattenlagen (1918:523), som bestämts enligt
lagrummets lydelse före den 1 juli 1974, skall uppräknas med 40 procent
innan omräkning sker med hänsyn till ändring av basbeloppet.

Propositionen och den lagrådsremiss som föregick denna skiljer sig i ett
viktigt avseende från ett alternativ till övergångsbestämmelser som övervägdes
inom justitiedepartementet vid utarbetandet av dessa bestämmelser.
Enligt detta alternativ var utgångspunkten för uppräkningen med hänsyn till
ändring av basbeloppet inte första året i avgiftsperioden utan prisnivån vid
1974 års ändring av avgiftslatituden. En sådan lösning finner kollegiet också
vara mest rättvis. Omräkningen bör alltså enligt kollegiets mening ske i
förhållande till det basbelopp som gällde för juli 1974.

I remissen antyds att utskottet med anledning av följdmotioner överväger
en ”tidigarelagd indexuppräkning” av de äldre avgifterna, t ex genom en
tilläggsbestämmelse av innebörd att den sist bestämda avgiftsperioden får
löpa endast något eller några år efter nya VL:s ikraftträdande oavsett vad
som kan ha föreskrivits av vattendomstolen i det enskilda fallet. Kammarkollegiet
skulle vilja gå ett steg längre och föreslå att de gamla avgifterna
redan genom nya VL:s ikraftträdande inpassas i det nya systemet.
Principiella betänkligheter bör inte möta mot ett sådant förfarande, som
tillämpats i andra, även civilrättsliga sammanhang. Det synes tvärtom
mindre tilltalande att avgifterna för en del företag successivt anpassas till den
aktuella snabba prisutvecklingen medan andra företag har förmånen av en
reellt sjunkande avgiftsnivå.

Kollegiet föreslår alltså att de äldre avgifterna redan från början inordnas i
det nya systemet. Såvitt avser regleringsavgifterna bör det kunna ske på det
sättet att dessa - avgifter i 1959 års avgiftslatitud dock först efter uppräkning
med 40 % - uppräknas med belopp som svarar mot basbeloppet för år 1984
jämfört med basbeloppet för juli 1974. Fiskeavgifterna uppräknas på
motsvarande sätt med belopp som svarar mot basbeloppet för år 1984 jämfört
med basbeloppet vid avgiftsperiodens början.

I detta sammanhang får kollegiet erinra om att lagen (1962:381) om allmän
försäkring genom lag 1981:1187 kom att ändras i ett i detta sammanhang
betydelsefullt avseende. Numera fastställs sålunda basbelopp inte längre för
varje månad utan endast för varje år.

JoU 1982/83:30

192

Skulle utskottet anse sig inte kunna gå så långt som nu föreslagits av
kollegiet, återstår en detaljfråga, som tangeras i motionen 1981/82:2503.
Enligt 4:14 5 st. VL gäller att omprövning av regleringsavgift får påkallas
under det nionde året av avgiftsperioden. Påkallas inte omprövning, gäller
den tidigare avgiften också under nästa 10-årsperiod. Motsvarande gäller för
fiskeavgifterna enligt 2:10 2 mom. VL. Fråga uppkommer då vilken verkan
ett uteblivet påkallande 1983 av omprövning kan få. Skall den gamla avgiften
då utgå med oförändrat belopp under ytterligare en avgiftsperiod med början
1985 eller tar den nya lagen över på något sätt? För undvikande av
missförstånd på denna punkt föreslår kollegiet att det i övergångsbestämmelserna
direkt utsägs, att underlåtenhet att påkalla omprövning 1983 inte
skall ha till följd att den tidigare avgiften utgår med oförändrat belopp under
ytterligare en avgiftsperiod.

Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Nilsson med avdelningschefen
Reuterswärd som föredragande.

Sven-Eric Nilsson

Gösta Reuterswärd

JoU 1982/83:30 193

pjy[ Bilaga 11:1

1983-01-04

Riksdagens jordbruksutskotts skrivelse 1982-11-25; 4:14-avgifter

Fråga 2 och delvis fråga 4
Antal företag	Avgiftsperiod, som börjar löpa	Total avgift kr
12	1976	1 098 130
9	1977	721 378
15	1978	1 572 755
18	1979	348 541
15	1980	1 839 622
15	1981	1 251 867
15	1982	1 476 426
17	1983	3 661 942
24	1984	2 915 311

140	14 885 972
Tillkommer 4:14-avgifter för företag i Luleälven.
Ansökningen är föremål för VÖD:s prövning.
Avgiftsperiodens början kan ej anges. Avsikten
är att få gemensam avgiftsperiod för företag i
Luleälven. (Se bil memorial 1979-12-14.)	6 603 332
	21 489 304

Beträffande andra delen av fråga 4 hänvisas till bil nio förteckningar.

13 Riksdagen 1982183. 16 sami Nr 30

Memorial V 33/76

1979-12-14 V 21/76

V 58/75

V 31/72

V 39/72

V 32/69

Ang regleringsavgifter i Luleälven

Luleå tingsrätt, vattendomstolen, har i domar och deldomar 1979-11-30 bestämt regleringsavgifterna för nedannämnda företag enligt följande:

FÖRETAG	YRKANDE	AVG	MEDGI- VANDE	AVG	DOMEN	AVG	KOLL. dnr
Suorva I-IV	2 770193	8 50 Kr	1 952180	7 Kr	2 648251	8 50 Kr	4/76
Tjaktjajaure Årsregl	1 289115	8 50 Kr	807240	7 Kr	1 116416	8 50 Kr	42/76
Seitevare Korttidsregl	70800	4 00 Kr	36440	4 Kr	49020	4 00 Kr	42/76
Satisjaure Årsregl	371020	6 50 Kr	341950	7 Kr	363570	6 67 Kr	535/75
Lulejaure Årsregl	276780	7 00 Kr	206940	6 Kr	270620	7 00 Kr	760/72
Randijaure Årsregl	35455	7 00 Kr	29295	7 Kr	29295	6 00 Kr	1467/72
D:o Korttidsregl	45075	5 00 Kr	22600	4 Kr	33525	5 00 Kr	1467/72
Sitasjaures Årsregl	547440	8 00 Kr	389410	7 Kr	389410	6 40 Kr	805/69
D:o Korttidsregl	115410	6 00 Kr	51700	4 Kr	60726	3 00 Kr	805/69
De sammantagna Kort-
tidsregleringarna i
stora Luleälven:
Effektutbyggnad, etapp I	335545	7 00 Kr
Stadium II fr. o. m. 1979	746499	7-10 Kr	395900	9 Kr	681458	7 50 Kr	587/73 574/73

JoU 1982/83:30

195

1976
V 38/74	Hotingsjön, Bodumsjön, Fjällsjön, Väng-
	elsjön, dom 75-12-16	35 295
V 32/74	Storavan-Uddjaur, dom 75-09-29	376 340
V 33/74	Överuman, dom 75-11-14	152 775
V 34/74	Korttidsreglering vid Borgforsens krvk,
	dom 75-12-16, löper från 1977	(8 780)
V 29/74	Stadsforsens och Järkvissle, dom 75-04-08	157 605
V 37/74	Kviens reglering, dom 75-12-11	8 736
V 36/74	Övre Särvsjön, dom 76-04-22, VÖD fast-
	ställt 77-02-25	38 080
V 43/74	Kindsjön, dom 76-06-04, VÖD fastställt
	77-03-29	6 163
V 28/74	Färgensjöarna, dom 76-12-17	6 400
V 46/71	Näsaforsens nya krvk, dom 75-10-03	3 436
V 3/63	Oldens krvk, dom 74-03-15	84 504
V 51/70	Svegsjöns årsregl, dom 75-04-24	134 505
V 35/74	Storsjön i Härjedalen, dom 75-12-19	92 794
	se 1977	+ 1497

1 098 130

1977
V 12/75	Fjåsjön, dom 76-10-27	88185
V 13/75	Hetögeln-Fågelsjön, dom 76-11-04, VÖD
	fastställt 78-01-18	40 893
V 16/75	Håckren, dom 76-10-13	419 029
V 11/75	Arbråsjöarna, dom 76-03-04	53 124
V 15/75	Storsjön, Klarälven, dom 78-04-03, löper
	från 1976	(1 497)
V 51/70	Sveg, Laforsen m m, dom 75-10-13, VÖD
	76-09-07 ändrat till	12 856
V 21/51	Fjällsjöälven, dom 76-07-15	13112
V 70/68	Holmsjön, Fagervikssjön, Leringen, dom
	75-08-22	77 495
V 14/75	Vässinkoski, dom 77-04-07	7 904

712 598

Se 1977 + 8 780

721 378

JoU 1982/83:30

196

1978

V 24/76 Ransaren, dom 77-11-28 399 680

V 26/76 Tåsjön, dom 77-11-28 118 033

V 27/76 Sollefteå krvk, dom 77-11-28 9 527

V 28/76 Storsjön i Jämtland, dom 77-11-28 553 023

V 29/76 Stora Flaten, dom 77-04-07 4 083

V 30/76 Snesensjöarna, dom 77-04-07 1430

V 31/76 Sommen, dom 77-04-22 5 160

V 44/76 Åsunden, dom 79-12-10 7 556

V 45/76 Fegen, dom 79-12-10 8 920

V 32/76 Holmsjön, dom 79-12-20 6 713

V 6/76 Ormsjön, dom 77-11-28 48150

V 22/76 Letsi, i VÖD, yrkat 131475

V 23/76 Ajaure, dom 77-12-28 141228

V 9/75 Torpshammar, Gimån, dom 77-03-31 3164

V 25/76 Storsjouten, dom 77-01-17 134 613

1 572 755

1979
V 26/77	Malgomaj, dom 78-08-28	166 195
V 10/77	Storsjouten, dom 78-08-28	178
V 11/77	Bergvattnet, dom 78-08-28	4 115
V 12/77	Nedre Lilla Stensjön, dom 78-07-14	1964
V 13/77	Näckten, dom 78-07-14	40 273
V 14/77	Ratan, dom 78-07-14	23 496
V 15/77	Horrmundsjön, dom 79-01-11	11999
V 16/77	Vättern, dom 78-06-06	7 995
V 18/77	Furen och Flåren, dom 78-03-20	16 530
V 19/77	Östra Silen, dom 79-11-15	4125
V 20/77	Nain, dom 79-11-16	5 201
V 27/77	Stora Rojden, dom 79-09-18	1120
V 22/77	Yngen, dom 79-11-26, VÖD fastställt 80-
	11-12	7 200
V 21/77	Stråken, dom 79-12-11, VÖD 80-09-18
	ändrat till	1 785
V 9/77	Letsi i VÖD, yrkat	12 175
V 31/77	Anjan, dom 79-01-30	10 800
V 32/77	Torrön, dom 79-01-30	17 070
V 20/75	Halvfari, dom 78-09-26	16 320

348 541

JoU 1982/83:30

197

1980
V 12/77	Stora Stensjön, dom 78-07-14	126475
V 28/78	Abelvattnet-Gejmån, dom 80-11-26	269 600
V 30/78	Dabbsjö, dom 79-11-09	166 164
V 29/78	Kultsjön, dom 79-11-09, VÖD 80-07-11
	ändrat till	243 989
V 21/78	Stora och Lilla Blåsjön, dom 79-11-19	243 979
V 27/78	Stora och Lilla Jormsjön, dom 79-11-19	57 779
V 20/78	Kvarnbergsvattnet, dom 79-11-19	259 289
V 24/78	Skattungen-Oresjön, dom 79-12-11	4 918
V 32/78	Hölleforsen, dom 79-11-09	3 096
V 25/78	Rörvattnet, dom 79-11-09	7 563
V 22/78	Huskvarnaån, dom 79-02-14	3 300
V 31/78	Landösjön, dom 79-11-09, VÖD 80-07-11
	ändrat till	134 396
V 93/78	Lofssjön med St o. La Röragssjön	63 450
V 21/51	Fjällsjöälven, dom 78-12-14	6 572
V 42/72	Juktans överledn, dom 78-10-13, VÖD
	81-01-20 ändrat till	249 052

1 839 622

1981

V 28/78	Abelvattnet-Gejmån, dom 80-11-26	46 205
311-28-79	Vojmsjön, dom 80-11-20	414 576
-15-79	Hjälta krvk, dom 80-06-10	37 062
-16-79	Burvattnet, Mjölkvattnet, Korsvattnet,
	dom 80-07-29	194 150
-17-79	Midskogsforsen, dom 80-07-29	24 898
-18-79	Tvärforsen, dom 80-07-29	2 004
-29-79	Holmsjön, Fagervikssjön, Leringen, dom
	80-07-29	17 772
-19-79	Mållången, Stugufjärden, dom 80-12-04	3145
-20-79	Siljan, dom 80-12-19	67156
-23-79	Stora Le, dom 80-12-19	4 818
-21-79	Öjesjön m fl, dom 80-12-19, VÖD 81-06-24
	fastställt	8 022
-22-79	Genastorp, dom 80-08-01	6 635
-27-79	Skalka, dom 80-11-24 = 201 000, i VÖD:
	yrkat medgivet 159145	226 120
-24-79	Tisjön, dom 82-09-23	20 024
-13-79	Letsi, i VÖD, yrkat	179 300

1 251 867

JoU 1982/83:30

198

1982
32-80	Bolmen, dom 82-02-02	18 210
30-80	Venjansjön, dom 82-06-24	2011
25-80	Stomman, dom 81-09-09	905 085
27-80	Östra Bredsjön, dom 81-08-05	4 015
35-80	Agnesjön, dom 81-12-15	1285
34-80	Stalon, dom 81-04-23	32 520
24-80	Torrön, dom 81-04-23	263 701
-23-80	Hammarforsen, dom 81-04-23	3 104
29-80	Vänern, dom 82-03-22	54 556
52-80	Tisjön, yrkat	18 060
31-80	Hennan, dom 81-04-29	3 796
36-80	Greningen, dom 81-04-23	2 772
26-80	Lisjön, dom 82-03-29	8 808
28-80	Rottnaälven, dom 81-12-09	5 875
78-80	Vietas korttidsregl yrkat (i VÖD)	152 628

1 476 426

1983
51-82	Gullspång, dom 82-10-20	4 200
40-80	Juveln, yrkat	179 231
41-80	Stora och Lilla Rensjön, yrkat	38 798
42-81	Anjan, yrkat	148 176
30-81	Grundsjöarnas årsregl yrkat	217 732
31-81	Hundsjön, yrkat	2 916
32-81	Lössens årsregl. yrkat	559 440
33-81	Målingen, yrkat	3 600
34-81	Orrmosjön, yrkat	27118
35-81	Limingen, yrkat	5 736
38-81	Borgasjön, yrkat	161 852
39-81	Gesunden, yrkat	49 448
54-81	Storjuktan, yrkat C:a	500 000
36-81	Trängslet, yrkat	422 388
52-81	Gardiken, yrkat	965 160
53-81	Höljes, yrkat	104 580
37-81	Hornavan, yrkat	271 567

3 661 942

JoU 1982/83:30

199

1984

(i samtliga mål yrkanden)
-40-82	Sädvajaure Ringselet	151616
43-82	Skellefteälven III	270 520
44-82	Gardiksforsen	40 950
45-82	Åseleälvens korttid	440 730
64-82	Bastusels krftstn, korttid	83 605
65-82	Rusfors krstn	21 033
46-82	Sippmikken c:a	4 000
47-82	Ströms Vattudal	188 295
48-82	Storfinnsjön, Nordsjön, Vädersjön	4 200
49-82	Tisjön	19 950
51-82	Fageråssjön	44 545
53-82	Bergviken	50 255
54-82	Grycken, Nöungen	3 820
55-82	Grundsjöarna, Lossen	63 082
56-82	Hångstaörn	2 990
57-82	Lännässjön	7 204
58-82	Flåsjön Grucken	325 935
59-82	Oxsjön m fl	9 545
60-82	Kallsjön	398 912
66-82	N ämforsen-Forsmo	102 570
67-82	Faxälvens korttid	442 462
62-82	Akkats, Vaikijaure	142 362
41-82	Grytfors	11385
42-82	Gallejaure	85 345

2 915 311

JoU 1982/83:30

200

Fiskeristyrelsen
1982-12-03

Jordbruksutskottet har i skrivelse till kammarkollegiet 1982-11-25 begärt
information om bl a 2:10-avgifters storlek unnder olika avgiftsperioder för
att kunna beräkna effekten av ev bifall till motioner om ändrade övergångsbestämmelser
till nya vattenlagen. Curt Wendt har bett mig ta fram ett sådant
underlag.

En ungefärlig uppfattning om 2:10-avgifternas avgiftsperioder kan hämtas
från de årliga framställningar fiskeristyrelsen gör till kammarkollegiet ang
omprövning av avgifterna. Jag har fått fram skrivelser som rör avgiftsperioder,
som börjar löpa åren 1974-1984 med följande resultat.

Avgiftsperiod som börjar löpa år	Antal av-gifter	Totalsumman av för perioden föreslagna förhöjda avgifter, kr
1984	9	31375
1983	23	305 995
1982	17	195 135
1981	74	410 032
1980	21	168 380
1979	15	118 637
1978	14	61240
1977	11	69 925
1976	13	80049
1975	15	57 728
1974	11	46 973

Avgifter för avgiftsperioder som börjar löpa åren 1966-1973 kan inte tas
fram utan rätt omfattande letande i arkivet. Med hänsyn till den korta
remisstiden har den ej kunnat göras. Om det är nödvändigt - så
återkom.

Topparna åren 1979-1983 visar dock tydligt att med nuvarande inflation
skulle en omprövning enligt propositionens övergångsbestämmelser för
dessa 20-årsperioder under åren 1998-2002 åsamka stora förluster för de
intressen fiskeristyrelsen företräder.

Med vänlig hälsning

Helge Bengtsson

JoU 1982/83:30

201

Bilaga 12

Yattenregleringsföretagens samarbetsorgan VASÖ

16 § Övergångsbestämmelserna till förslaget till ny vattenlag

VASÖ, som tagit del av Kammarkollegiets yttrande 1983-01-20 med
anledning av Utskottets förfrågan 1982-11-25 ang ifrågasatt ändring av 16 §
övergångsbestämmelserna i proposition 1981/82:130 med förslag till ny
vattenlag m. m., lämnar följande synpunkter på frågan.

Kammarkollegiet intar den ståndpunkten att varken en ”tidigarelagd
indexuppräkning” av de äldre avgifterna eller en ”inpassning” av dem i det
nya systemet redan vid nya vattenlagens ikraftträdande inger principiella
betänkligheter, då ett sådant förfarande tillämpats i andra, även civilrättsliga
sammanhang. Kollegiet torde därmed avse lagstiftningen om uppräkning av
vissa familjerättsliga underhållsbidrag.

I remissyttranden över VLUs betänkande med förslag till ny vattenlag
(SOU 1977:27) har Statens Vattenfallsverk och Svenska Kraftverksföreningen
åberopat en undersökning av professor Ole Westerberg om rättskraften
hos äldre lagakraftvunna tillstånd till vattenföretag. Undersökningen innehåller
bl. a. ett avsnitt om retroaktiv lagstiftning. Därur må följande
citeras:

”Uttryckligt förbud mot retroaktiv lagstiftning finns i regeringsformen
endast beträffande strafflagstiftning, 2 kap 10 §. Därunder inbegripes genom
analogisk lagtolkning även straffliknande administrativa påföljder såsom
skattetillägg, restavgift, förseningsavgift etc.

Rättighetsutredningen övervägde att utvidga förbudet mot retroaktiv
strafflagstiftning till att avse retroaktiv lagstiftning över huvud. Ett sådant
allmänt förbud finns i vissa länder, t. ex. Norge. Utredningen erinrade om att
konstitutionsutskottet och riksdagen år 1974 betecknat det som en angelägen
uppgift för riksdagen att noggrant pröva hithörande frågor.

Konstitutionsutskottet hade år 1974 framhållit att på förmögenhetsrättens
område - dit vattenlagstiftningen får anses höra - den principen ansetts gälla,
att ny lag inte bör ges tillämpning på rättsförhållande som uppkommit före
lagens ikraftträdande. Stor vikt har enligt konstitutionsutskottet fästs vid den
enskildes möjligheter att vid en rättshandlings ingående kunna överblicka
konsekvenserna därav. ”Endast tungt vägande sociala hänsyn har ansetts
kunna medge avsteg från denna grundsats” (konstitutionsutskottet 1974:60
s. 3). Utskottets betänkande godkändes av riksdagen.

Rättighetsutredningen framhöll i sak för egen del, att medborgarna hade
ett berättigat anspråk på att kunna planera sina förhållanden utifrån gällande
rätt. Utredningen hade övervägt att införa ett förbud mot retroaktiv
lagstiftning i fråga om alla föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och
det allmänna, som avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden. ”Tungt vägande skäl” har emellertid ansetts kunna medge
avsteg från huvudregeln, att retroaktivitet bör undvikas. Att i lagtext med
någon grad av precision ange förutsättningar för när sådana avsteg får
medges har utredningen dock inte funnit möjligt (SOU 1975:75 s. 158 f). I

JoU 1982/83:30

202

reservationer i rättighetsutredningen yrkades, att utredningen borde skärpa
sin ståndpunkt genom att i själva lagtexten ta in ett förbud mot föreskrifter
med tillbakaverkande kraft, med mindre än att ”synnerliga skäl” föranledde
det (s. 248 f).

I remissyttrandena över rättighetsutredningens förslag underströks allmänt,
att retroaktiv lagstiftning måste ha ”karaktär av ren undantagsföreteelse”
(departementschefens sammmanfattning i prop. 1975/76:209 s. 126,
258 ff). Konstitutionsutskottet och riksdagen ställde sig bakom konstitutionsutskottets
yttrande från 1974, vilket ovan redovisats (konstitutionsutskottet
1975/76 s. 36 f).

Sammanfattningsvis kan sägas följande: Ehuru regeringsformen endast
innehåller ett uttryckligt förbud mot retroaktiv strafflagstiftning, framgår av
ovannämnda förarbeten att man sett mycket restriktivt på sådan retroaktiv
lagstiftning, som gör ingrepp i enskilda förhållanden. Dit hör givetvis
enskilda, på lagakraftvunna tillstånd från staten grundade rättsställning.”

För den av Kammarkollegiet åsyftade lagstiftningen om förhöjning av
underhållsbidragen har uppenbarligen tungt vägande sociala hänsyn ansetts
föreligga. Dylika kan knappast åberopas för en ändring av § 16 i övergångsbestämmelserna
enligt motionärernas eller kollegiets förslag.

VASÖ vill understryka att lagstiftningen enligt förslagen innebär undanröjande
av rättskraften hos lagakraftvunna domar, som innehåller uttryckliga
besked om avgiftsperiodens längd och om tiden för påkallande av
omprövning. Jämför bifogade exempel på domsformuleringar i dessa
hänseenden.

Stockholm den 7 februari 1983

VATTENREGLERINGSFÖRETAGENS SAMARBETSORGAN

Hans Boström

Alf Jungmark

JoU 1982/83:30

203

Exempel på domsformuleringar avseende giltighetstider för reglerings- och
fiskeavgifter

Umebygdens Tingsrätt

Års- och korttidsreglering av sjön Ajaure. Regleringsavgift - dom

1977-12-28: ”Den nya avgiftsperioden löper t. o. m. år 1987. Eventuell
begäran om ny prövning skall inges före utgången av år 1986”.

Grundfors kraftstation. Fiskeavgift - dom 1981-09-22: ”Ny prövning
påkallas före utgången av år 2000”.

Korttidsreglering vid Pengfors kraftverk. Fiskeavgift - dom 1980-06-10:
”Om förnyad prövning av avgiften stadgas i 2 kap. 10 § 2 mom. vattenlagen”.

Jämtbygdens Tingsrätt

Stora Bergvattnets års- och korttidsregleringar. Regleringsavgift - dom

1978-08-28: ”Om giltighetstiden för beslutet gäller bestämmelserna i 4 kap.
14 § femte stycket vattenlagen”.

Borgasjöns reglering. Regleringsavgift - dom 1973-02-06: ”Detta avgörande
gäller på sätt vidare sägs i 4 kap. 14 § femte stycket vattenlagen för en
tidrymd av 10 år i sänder räknat från och med 1973”.

Ransarens reglering. Fiskeavgift - dom 1974-04-29: ”Beträffande giltighetstiden
i övrigt för vattendomstolens nu träffade avgörande gäller
bestämmelserna i 2 kap. 10 § 2 mom. vattenlagen”.

Södertörns Tingsrätt

Arbråsjöarnas reglering. Regleringsavgift - dom 1976-03-04: ”Detta
avgörande gäller på sätt vidare sägs i 4 kap. 14 § 5 st. vattenlagen för en
tidrymd av 10 år i sänder, räknat fr. o. m. 1977”.

Vänersborgs Tingsrätt

Holmsjöns reglering. Regleringsavgift - dom 1979-12-20: ”Ny prövning av
nu fastställda avgifter må påkallas 1986”.

Östra Bredsjöns reglering. Regleringsavgift - dom 1981-08-05: ”Domstolen
erinrar om bestämmelserna i 4 kap. 14 § femte stycket vattenlagen.
Omprövning av nu fastställda avgifter må påkallas år 1990”.

JoU 1982/83:30 204

Innehållsförteckning

Motioner 3

Utskottet 5

Inledning 5

Reformbehovet 6

Lagen tillämpningsområde 8

Inledning 8

Företag i ytvatten 8

Grundvattenföretag 10

Markavvattningsföretag 11

Vattenanläggningar 12

Vissa definitioner i övrigt 12

Gränsdragningen mellan nya vattenlagen och miljöskyddslagstiftningen
m. m 13

Rätten till vatten, m. m 18

Fastighetsägarens rätt till vatten 18

Rådighetsbegreppet m. m 19

Nyttjanderättshavares rätt till vatten 21

Särskilda tvångsrätter 23

Tillståndsplikt 24

Allmänna förutsättningar för vattenföretag 28

Inledning 28

Vattenföretags lokalisering och förhållande till allmänna planerings synpunkter

Vattenföretags förhållande till planer och markanvändningsbestäm melser

Generellt skydd för allmänna intressen 34

Samhällsekonomisk tillåtlighetsbedömning 35

Sättet för utförande av ett vattenföretag m. m 36

Åtgärder till skydd för fisket 36

Övrigt 37

Prövningssystemet , 37

Allmänt 37

Regeringens prövningsrätt 40

Omprövning av tillståndsbeslut m. m 42

Tillståndsbeslutets rättskraft och tidsbegränsning av tillstånd .... 42

Omprövning av nya tillstånd till förmån för allmänna intressen .. 44

Ersättning från det allmänna vid omprövning av nya tillstånd .... 46

Omprövning av äldre tillstånd till förmån för allmänna intressen . 48

Vissa andra omprövningsfrågor m. m 51

Förverkande av tillstånd 53

Sakägarbegreppet 53

JoU 1982/83:30 205

Markavvattningsföretag 54

Markavvattning och naturvårdsintressen 57

Underhåll och tillsyn m.m 60

Underhåll och tillsyn 60

Utrivning och övertagande av underhållsskyldigheten 61

Skydd för vattenförsörjningen 62

Allmänna farleder och allmänna hamnar 63

Allmänna flottleder 64

Bevakningen av allmänna intressen 65

Bevattningsfrågor 66

Samfälligheter för vattenreglering 69

Avgifter 70

Inledning 70

Bygdeavgifter och fiskeavgifter 70

Övergångsregler för äldre avgifter 74

Ikraftträdande 80

Vissa övergångsfrågor i övrigt 80

Samordning med annan lagstiftning 81

Hemställan 81

Reservationer

1. Tillståndsplikt för jordbruksbevattning 88

2. Prövningssystemet 89

3. Markavvattning och naturvårdsintressen 89

4. Ersättningsfrihet för det allmänna vid omprövning 89

5. Övergångsbestämmelser för äldre avgifter 90

Särskilda yttranden 93

1. Fastighetsägarens rätt till vatten 93

2. Övergångsbestämmelser för äldre avgifter 94

Bilagor 96

Bil. 1 Lagförslagen 96

Bil. 2 Civilutskottets yttrande 1982/83:2 y 156

Bil. 2 a Lantmäteriverkets yttrande 163

Bil. 2 b Ortnamnsarkivets yttrande 166

Bil. 3 Konstitutionsutskottets yttrande

1982/83:6 y 168

Bil. 4 Statens naturvårdsverks yttrande 171

Bil. 5 Lantbruksstyrelsens yttrande 173

Bil. 6 Skogsstyrelsens yttrande 175

Bil. 7 Lantbrukarnas riksförbunds yttrande 177

Bil. 8 Länsstyrelsens i Värmlands län yttrande 181

JoU 1982/83:30

206

Bil. 9 Länsstyrelsens i Örebro län yttrande 183

Bil. 10 Länsstyrelsens i Skaraborgs län yttrande 185

Bil. 11 Kammarkollegiets yttrande 189

Fiskeristyrelsens yttrande 200

Bil. 12 Vattenregleringsföretagens samarbetsorgans yttrande 201