JuU 1982/83:6

Justitieutskottets betänkande
1982/83:6

om åtgärder mot alkoholförtäring på allmän plats, m. m. (prop.
1982/83:9 jämte motioner)

Propositioner m. m.

I proposition 1982/83:9 har regeringen (kommundepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta genom propositionen
framlagda förslag till

1. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617),

2. lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad

som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 5.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1982/83:21 av Hans Pettersson i Helsingborg
(s) och 1982/83:32 av Lena Öhrsvik (s) och Bengt Kronblad (s).
Motionsyrkandena redovisas på s. 5.

Konstitutionsutskottet har avgett yttrande i ärendet såvitt gäller förslaget
till lag om ändring i lagen om allmänna sammankomster (KU 1982/83:2y).
Yttrandet fogas till detta betänkande som bilaga.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 6

JuU 1982/83:6

1 Förslag till
Lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom föreskrivs att 7, 28 och 30 §§ allmänna ordningsstadgan
(1956:617) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

7 §

Föreslagen lydelse

De ytterligare föreskrifter i avseende
å den allmänna ordningen, som
för kommun eller del därav finnas
erforderliga och ej angå förhållanden,
om vilka annorledes är
bestämt, meddelas av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande,
i lokal ordningsstadga av kommun
eller länsstyrelse i den ordning
som föreskrivs i 23 §.

Vid meddelande av sådan föreskrift skall tillses att därigenom icke lägges
onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den
enskildes frihet.

Den som bryter mot 2-6 §§ eller
mot en bestämmelse i lokal ordningsstadga
eller i reglemente eller taxa,
som avses i 25 §, eller underlåter att
följa en föreskrift eller ett förbud
eller påbud som har meddelats med
stöd av 2 eller 8 § döms till böter,
högst femhundra kronor.

Den som bryter mot 2-6 §§ eller
mot en föreskrift som har meddelats
med stöd av 7 § första stycket eller i
reglemente eller taxa, som avses i
25 §, eller underlåter att följa en
föreskrift eller ett förbud eller påbud
som har meddelats med stöd av 2
eller 8 § döms till böter, högst femhundra
kronor.

Om förseelsen har avsett en skyldighet av större vikt eller om avsevärd
skada eller olägenhet har förorsakats genom förseelsen, döms till böter. Till
böter döms också den som har framkallat fara för personskada genom att
bryta mot 2 § eller föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §.

Om ett barn, som inte har fyllt femton år, handlar i strid mot 6 § första eller
andra stycket, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt första
eller andra stycket denna paragraf. Detta gäller inte, om vårdnadshavaren
har gjort vad som ankommer på honom för att förhindra förseelsen.

30 §2

Vapen som använts i strid med 6 §
första eller andra stycket och för

Vapen som har använts i strid med
6 § första eller andra stycket och

1 Senaste lydelse 1979:970.

2 Senaste lydelse 1973:1178.

JuU 1982/83:6

Nuvarande lydelse

vapnet avsedd ammunition må, efter
ty prövas skäligt, förklaras förverkade
till kronan.

Har anordnare av offentlig tillställning
begått överträdelse som i
29 § avses, må, efter ty prövas skäligt,
förklaras förverkat till kronan vad
som uppburits i avgifter eller eljest i
ersättning för bevistande av tillställningen.
//arvederlagetutgåtti annat
än penningar och finnes det ej i
behåll, må i stället värdet förklaras
förverkat.

Angående beslag av egendom,
som kan antagas vara förverkad
enligt denna paragraf, gälla bestämmelserna
om beslag i rättegångsbalken
med den avvikelsen att bestämmelsen
att åtal skall väckas inom viss
tid ej gäller i annat fall än då rätten
utsatt sådan tid.

Föreslagen lydelse

ammunition som är avsedd för vapnet
får förklaras förverkade, efter
vad som kan anses skäligt.

Om en anordnare av offentlig
tillställning har begått en överträdelse
som avses i 29 §, får vad som har
uppburits i avgifter eller i annan
ersättning för bevistande av tillställningen
förklaras förverkat efter vad
som kan anses skäligt. Om vederlaget
har utgått i annat än pengar och
om vederlaget inte finns i behåll, får i
stället värdet förklaras förverkat.

Spritdrycker, vin eller starköl, som
påträffas hos den som förtär sådana
drycker i strid med bestämmelse som
har meddelats med stöd av 7 § första
stycket skall, oavsett vem dryckerna
tillhör, förklaras förverkade, om inte
särskilda skäl talar mot det. Vad som
har sagts nu gäller också i fråga om
spritdrycker, vin och starköl som
påträffas hos någon som vid tillfället
var i sällskap med den som bröt mot
bestämmelsen, om det är sannolikt att
dryckerna var avsedda även för den
senare.

Angående beslag av egendom,
som kan antas vara förverkad enligt
första eller andra stycket, gäller
bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken
med den avvikelsen att
bestämmelsen att åtal skall väckas
inom viss tid inte gäller i annat fall än
då rätten utsatt sådan tid. Ifråga om
drycker som kan antas vara förverkade
enligt tredje stycket gäller lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. i tillämpliga
delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Juli 1982/83:6

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen om allmänna sammankomster
(1956:618) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§x

Utan tillstånd av polismyndigheten må allmän sammankomst ej hållas å
gata, torg, park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan ellerbyggnadsplan
utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål, å
sådan del av hamnområde som är tillgänglig för allmänheten eller å allmän

väg eller annat område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän

samfärdsel.

Tillstånd får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller
allmän ordning.

En allmän sammankomst för
framförande av konstnärligt verk får
hällas utan tillstånd enligt första

stycket, om den med hänsyn till det

väntade deltagarantalet, den utvalda
platsen och tiden för sammankomsten
samt de anordningar som avses
förekomma kan antas äga rum utan
fara för trafik eller allmän ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1 Senaste lydelse 1974:580.

JuU 1982/83:6

Motionerna

I motion 1982/83:21 av Hans Pettersson i Helsingborg (s) hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1982/83:9,

2. att riksdagen beslutar att 7 § allmänna ordningsstadgan justeras så att
den överensstämmer med regeringsformen.

I motion 1982/83:32 av Lena Öhrsvik (s) och Bengt Kronblad (s) föreslås
att riksdagen avslår proposition 1982/83:9 vad avser åtgärder mot alkholförtäring
på allmän plats.

Utskottet

Inledning

Regeringen tillkallade år 1977 en särskild utredare (Kn 1977:02),
ordningsstadgeutredningen, med uppdrag främst att göra en allmän översyn
av allmänna ordningsstadgan i syfte att anpassa stadgan till regeringsformens
bestämmelser om normgivningsmakten. I utredningens direktiv ingick också
att behandla den i förevarande ärende aktuella frågan om tillståndskravet för
gatumusik.

Under 1980/81 års riksmöte behandlade justitieutskottet med anledning av
motioner den här också aktuella frågan om att införa en generell möjlighet
till beslag och förverkande av alkoholhaltiga drycker hos dem som förtär
sådana på allmän plats. Med hänvisning till att frågan krävde överväganden
från grundlagssynpunkt ansåg utskottet att någon riksdagens åtgärd inte
borde vidtas i avvaktan på bl. a. resultatet av ordningsstadgeutredningens
arbete (JuU 1980/81:6).

Ordningsstadgeutredningen avlämnade i december 1981 delbetänkandet
(Ds Kn 1981:26) Alkoholförtäring på allmän plats m. m. I betänkandet
behandlas dels frågan om beslag och förverkande av alkoholhaltiga drycker,
dels frågan om lättnader i tillståndskravet för gatumusik. Betänkandet har
remissbehandlats.

De i propositionen framlagda förslagen grundar sig på betänkandet och
remissyttrandena däröver.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i allmänna ordningsstadgan införs en bestämmelse
som möjliggör beslag och förverkande av sprit, vin och starköl som
förtärs i strid mot ett i lokal ordningsstadga meddelat förbud mot
alkoholförtäring på allmän plats. Vidare föreslås att lagen om allmänna
sammankomster ändras så att allmänna sammankomster för framförande av
bl. a. gatumusik skall få hållas utan tillstånd om de under vissa angivna
förutsättningar kan antas äga rum utan fara för trafik eller allmän
ordning.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

Juli 1982/83:6

Beslag och förverkande av alkoholhaltiga drycker, m. m.

Bakgrund

Förtäring av alkohol på allmän plats är inte i sig straffbar enligt
brottsbalken eller enligt annan lag. Sker förtäringen under sådana former att
den är ägnad att väcka förargelse hos allmänheten, kan gärningen emellertid
bestraffas som förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § brottsbalken.
Ansvar för sådant brott torde i regel förutsätta att något förargelseväckande
moment utöver själva alkoholförtäringen tillkommer.

I allmänna ordningsstadgan finns allmänna föreskrifter rörande bl. a.
nyttjandet av allmän plats. I stadgan anges vad som förstås med allmän plats,
nämligen gata, torg, park och vissa andra platser. Enligt 7 § allmänna
ordningsstadgan får i lokal ordningsstadga meddelas de ytterligare föreskrifter
i avseende på den allmänna ordningen som anses nödvändiga. Lokal
ordningsstadga antas av kommunfullmäktige. Fullmäktiges beslut skall
underställas länsstyrelsens prövning.

Förbud mot alkoholförtäring på allmän plats har med stöd av 7 § allmänna
ordningsstadgan föreskrivits i lokala ordningsstadgor. Ett sådant förbud skall
vara motiverat av hänsyn till den allmänna ordningen. Överträdelse av
förbudet är straffbelagd enligt bestämmelser härom i allmänna ordningsstadgan.
Straffet är böter, högst 500 kr.

Alkoholhaltiga drycker som påträffas hos den som förtär sådana drycker
på allmän plats kan förklaras förverkade om dryckerna kan anses utgöra
hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken, exempelvis i samband med
förargelseväckande beteende. Ett föremål som kan antas förverkat på grund
av brott får enligt regler därom i rättegångsbalken också tas i beslag. Om den
hos vilken alkoholen påträffas omhändertas enligt lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m. m. kan dryckerna tas ifrån den
omhändertagne. Möjlighet till beslag och förverkande finns om dryckerna är
föremål för brott enligt lagen (1977:293) om handel med drycker, t. ex.
langning, eller enligt lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m. m.
Enligt lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. kan
alkoholhaltiga drycker tas i beslag och förklaras förverkade vid trafiknykterhetsbrott
och vid vissa brott av krigsman. Vid bl. a. trafiknykterhetsbrotten
kan förverkande av dryckerna ske inte bara hos gärningsmannen; även
drycker som påträffas hos någon som har medföljt vid tillfället kan under
vissa förutsättningar tas i beslag och förklaras förverkade. Med stöd av
sistnämnda lag kan beslag och förverkande ske också av alkoholhaltiga
drycker som har medförts vid offentlig tillställning i strid mot gällande
bestämmelser.

Enligt gällande rätt saknas möjlighet till förverkande och därmed också till
beslag av drycker som påträffas hos någon enbart av det skälet att han

Juli 1982/83:6

överträder ett i lokal ordningsstadga upptaget förbud mot alkoholförtäring
på allmän plats.

En utgångspunkt för den reglering som nu föreslås i propositionen är att
föreskrifter om föbud mot alkoholförtäring på allmän plats liksom f. n. skall
kunna meddelas i lokala ordningsstadgor. Förslaget i propositionen innebär
att det i allmänna ordningsstadgan införs en bestämmelse enligt vilken
spritdrycker, vin eller starköl som påträffas hos den som förtär sådana
drycker i strid mot ett förbud mot alkoholförtäring på allmän plats skall
förklaras förverkade, om inte särskilda skäl talar emot det. Förverkandet
skall kunna ske oavsett vem dryckerna tillhör. Enligt förslaget skall
förverkande kunna ske också av drycker som påträffas hos någon som vid
tillfället var i sällskap med den som överträtt en förbudsbestämmelse.
Förutsättningen härför skall vara att det är sannolikt att dryckerna var
avsedda även för den som överträtt förtäringsförbudet.

Införs den föreslagna förverkandebestämmelsen kommer de alkoholhaltiga
drycker som kan bli föremål för förverkande också att kunna tas i beslag
med tillämpning av de allmänna reglerna om beslag i rättegångsbalken.

Enligt 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen kan regeringen efter
bemyndigande i lag genom förordning meddela föreskrifter om bl. a. trafik
eller ordningen på allmän plats. När riksdagen bemyndigar regeringen att
meddela föreskrifter i ett visst ämne, kan den samtidigt medge att regeringen
överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser
i ämnet.

En förverkandebestämmelse av det slag som föreslås i propositionen måste
enligt 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen tas in i en lag som innehåller
sådant bemyndigande att meddela föreskrifter som nyss sagts. Med hänsyn
härtill föreslås att i 7 § allmänna ordningsstadgan tas in en bemyndiganderegel
utformad enligt regeringsformens krav.

I motion 1982/83:21 begärs såvitt nu är i fråga att riksdagen avslår det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i allmänna ordningsstadgan.
Vidare begärs i den motionen att bemyndiganderegeln i 7 §
allmänna ordningsstadgan justeras så att den överensstämmer med regeringsformen.
I motion 1982/83:32 hemställs att riksdagen avslår förslaget om
förverkande av alkoholhaltiga drycker.

Överväganden

Utskottet vill inledningsvis erinra om att utskottet vid behandlingen under
föregående riksmöte av en motion om förbud mot alkoholförtäring på allmän
plats slagit fast att det främst är vårdinsatser och andra åtgärder av social
natur som behövs för att bemästra alkoholmissbruket i samhället (JuU
1981/82:2). Utskottet vidhåller denna uppfattning. Vad nu sagts får dock inte
undanskymma det förhållandet att också ingripanden av straffrättsligt och
liknande slag många gånger kan fylla en viktig funktion även från

JuU 1982/83:6

alkoholpolitisk synpunkt.

Många av de ordningsstörningar som förekommer i centrumområdena i
våra större tätorter är en följd av alkoholförtäring. Ordningsstörningar i form
av mer eller mindre handgripligt tiggeri, bråk och slagsmål är en inte ovanlig
följd av alkoholförtäringen. För allmänheten kan det många gånger vara
förenat med ett avsevärt obehag att vistas på sådana platser där dessa
ordningsstörningar förekommer. Inte sällan sker alkoholförtäringen helt
öppet och i strid mot gällande förbud. Polisen saknar ofta rättsliga
möjligheter att ingripa på ett tillräckligt tidigt stadium för att hindra att
obehag och olägenheter av det slag som nämnts uppkommer. Ingripande
synes normalt kunna ske först när ordningen redan blivit påtagligt störd.
Utskottet anser detta vara olyckligt inte bara från ordningssynpunkt utan
också från nykterhetspolitiska utgångspunkter.

Enligt utskottets mening är det uppenbart att bötesstraffet i allmänna
ordningsstadgan inte är ett tillräckligt effektivt sanktionsmedel när det gäller
överträdelser av förbud mot alkoholförtäring på allmän plats. Utskottet kan
därför ställa sig bakom departementschefens bedömning att det vid sidan av
straffbestämmelsen bör införas en möjlighet till beslag och förverkande av
drycker som förekommer i samband med överträdelser av förbud mot
alkoholförtäring på allmän plats. En sådan möjlighet skulle också enligt
utskottets mening avsevärt höja effekten av ett ingripande. Med detta
betraktelsesätt kan utskottet inte ställa sig bakom motionsönskemålen i den
här delen.

Beträffande innehållet i den föreslagna bestämmelsen (30 § allmänna
ordningsstadgan) skall här pekas på följande. Enligt bestämmelsen skall
förverkande ske av alkoholhaltiga drycker som påträffas hos den som
överträder ett förtäringsförbud, om inte särskilda skäl talar emot det. Inom
utskottet har i anslutning till vad som sägs i motionerna fråga uppkommit
vilka särskilda skäl som bör föranleda att förverkande underlåts. Frågan
härom berörs inte närmare av departementschefen. Inte heller i det
betänkande som ligger till grund för förslaget i propositionen behandlas
saken närmare.

Utskottet vill för sin del erinra om att regeln om förverkande kommer att
vara tillämplig bara i de fall då det i lokal ordningsstadga är meddelat förbud
mot alkoholförtäring på allmän plats. De lokala föreskrifterna får enligt
allmänna ordningsstadgan inte innebära att onödigt tvång läggs på allmänheten
eller att eljest obefogad inskränkning görs i den enskildes frihet.
Förtäringsförbud får alltså förutsättas vara meddelade endast i fråga om
sådana allmänna platser där det finns ett verkligt behov av att komma till
rätta med ordningsstörningar som är direkt förknippade med alkoholförtäring.
Och det är alltså i sådana situationer som en förverkandebestämmelse
främst tjänar sitt syfte. Det är dock enligt utskottets mening inte uteslutet att
det kan finnas lokala föreskrifter om förbud mot alkoholförtäring avseende
allmänna platser där behovet av ett förbud framstår som mindre väl

JuU 1982/83:6

motiverat från ordningssynpunkt. Att vid överträdelser av ett sådant förbud
förklara de alkoholhaltiga dryckerna förverkade kan enligt utskottets
mening säkerligen många gånger framstå som opåkallat. Det kan också vara
så att en i och för sig otillåten alkoholförtäring på allmän plats inte alltid
behöver befaras leda till ordningsstörningar eller ens uppfattas som stötande
av en bredare allmänhet utan snarare kan framstå som skäligen harmlös och
oförarglig. I sådana situationer kan ett beslagtagande och förverkande av de
alkoholhaltiga dryckerna inte bara te sig som en från ordningssynpunkt
onödig åtgärd utan också uppfattas som ett utslag av oginhet eller
småaktighet. Vid tillämpningen av den föreslagna förverkandebestämmelsen
måste man också ge akt på att de som ägnar sig åt alkoholförtäring på
allmän plats ofta är utslagna och alkoholskadade personer som är i behov av
vård och hjälp.

Av vad som har sagts framgår att tillämpningen av den föreslagna
förverkandebestämmelsen ställer stora krav på omdömesgillhet. En rad
olika omständigheter, av vilka några nyss beskrivits, kan tala mot att
förverkande av alkoholhaltiga drycker sker. Sådana omständigheter måste
enligt utskottets mening många gånger kunna anses utgöra sådana särskilda
skäl som innebär att förverkande, och då också beslag, av dryckerna inte
skall ske.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 21 i här
behandlad del och motion 32 och godtar den föreslagna förverkandebestämmelsen.

När det sedan gäller den lagtekniska lösningen av regleringen anser
utskottet i likhet med departementschefen att man för att införa den
föreslagna förverkandebestämmelsen också måste i allmänna ordningsstadgan
ta in en bemyndiganderegel som är utformad enligt regeringsformens
krav. De ändringar som i detta hänseende föreslås beträffande 7 § allmänna
ordningsstadgan har utskottet inte något att erinra emot. Den bakom
önskemålet i motion 21 liggande tanken att paragrafen behöver ytterligare
anpassas till regeringsformens bestämmelser får övervägas inom ramen för
ordningsstadgeutredningens fortsatta arbete på området. Någon riksdagens
åtgärd med anledning av motion 21 i denna del erfordras inte.

Det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
allmänna ordningsstadgan föranleder i övrigt inget utskottets uttalande.
Utskottet tillstyrker bifall till förslaget.

Lättnader i tillståndskravet för gatumusik
Bakgrund

Allmänna ordningsstadgan innehåller förutom ordningsföreskrifter för
bl. a. allmänna platser också föreskrifter om offentliga tillställningar, t. ex.
marknadsnöjen och idrottsevenemang. Allmänna sammankomster regleras i

JuU 1982/83:6

lagen (1956:618) om allmänna sammankomster (LAS). Utförande av sång
och musik på allmän plats har i regel ansetts kräva tillstånd antingen som
allmän sammankomst eller som offentlig tillställning eller enligt föreskrifter i
lokala ordningsstadgor utfärdade med tillämpning av 7 § allmänna ordningsstadgan.

LAS är tillämplig på allmänna sammankomster som hålls för överläggning,
opinionsyttring, religionsutövning m. m. Lagen är också tillämplig på allmän
teaterföreställning, konsert, biografföreställning eller annan allmän sammankomst
för framförande av konstnärligt verk. Avgörande för om ett
uppträdande skall anses utgöra ett framförande av konstnärligt verk är om
verket till sin typ kan hänföras till någon konstnärlig uttrycksform, t. ex. film
eller musik. I allmänhet torde gatumusik vara att hänföra till framförande av
konstnärligt verk.

Såsom allmän skall anses bl. a. en sammankomst som anordnas för
allmänheten eller till vilken allmänheten äger tillträde. Även om antalet
deltagare i sammanhanget inte har någon självständig betydelse för frågan
om en sammankomst föreligger eller ej torde det dock stå klart att en
sammankomst uppstår först om ett visst antal människor faktiskt har
samlats.

Enligt LAS fordras polisens tillstånd för att hålla en allmän sammankomst
på allmän plats. Möjligheterna att inställa eller upplösa en allmän
sammankomst är, med hänsyn till skyddet för mötesfriheten, begränsade. I
princip fordras att sammankomsten föranleder svårare oordning eller
avsevärd fara för de närvarande. Enbart det förhållandet att tillstånd inte har
sökts ger inte polisen rätt att inställa eller upplösa sammankomsten.
Anordnaren av sammankomsten kan i sådant fall dömas till böter.

Under begreppet gatumusik ryms en rad olika företeelser, alltifrån en
ensam musikant, som kanske inte ens samlar någon publik, till mer eller
mindre vidlyftiga musikarrangemang med t. ex. högtalaranläggningar och
anordningar för publiken.

Gatumusikframträdande som inte samlar några åhörare eller endast ett
fåtal torde falla utanför regleringen i LAS även om avsikten har varit att
samla en större publik. För sådana fall kan i stället gälla krav på tillstånd
enligt lokal ordningsstadga. Flertalet lokala ordningsstadgor i landet
innehåller sådana föreskrifter. Den som utför gatumusik utan föreskrivet
tillstånd kan straffas med böter, högst 500 kr.

I sammanhanget kan också nämnas att flertalet lokala ordningsstadgor
innehåller en föreskrift om tillståndskrav för penninginsamling i ”bössor eller
dylikt”.

Förslaget i propositionen innebär att det i vissa fall inte längre skall krävas
tillstånd för att hålla en allmän sammankomst för framförande av konstnärligt
verk. Förutsättningen härför är att sammankomsten med hänsyn till det
väntade deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden samt de anordningar

JuU 1982/83:6

som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för trafik eller allmän
ordning.

I motion 1982/83:21 begärs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen avslår
förslaget.

Konstitutionsutskottet tillstyrker i sitt yttrande till justitieutskottet det
föreslagna lagförslaget om lättnader i tillståndskravet för gatumusik.

Överväganden

Enligt utskottets mening torde gatumusik av en bredare allmänhet i många
fall upplevas som ett trevligt och lättsamt eller i alla händelser oförargligt
inslag i gatubilden. Kravet på tillstånd torde av många uppfattas som onödigt
betungande och kan inte sällan utgöra ett hinder mot spontana framträdanden.
Utskottet anser därför att det finns skäl att åstadkomma lättnader i det
krav på tillstånd för framförande av gatumusik och andra konstnärliga verk
som enligt gällande ordning är uppställt i LAS.

Å andra sidan är det knappast välbetänkt att undanta alla slag av de
aktuella framträdandena från tillståndskravet. Onekligen kan gatumusik och
liknande ibland vara störande och besvärande. I synnerhet människor som
bor eller arbetar invid de allmänna platser som flitigt utnyttjas av
gatumusikanter kan känna sig störda av musiken och eventuella bifallsyttringar
från åhörarna. Störningar till följd av gatumusik kan också inträffa
genom att trottoarer, butiksingångar och skyltfönster blockeras. Dessa
omständigheter anser utskottet att man också måste beakta när lättnader i
tillståndskravet övervägs.

Enligt utskottets mening innebär förslaget i propositionen en lämplig
avvägning mellan de motstående intressen som i enlighet med det nyss sagda
föreligger. Utskottet har därför i och för sig inte något att erinra mot den
föreslagna ordningen.

Genomförs den föreslagna lagstiftningen kommer det att gälla skilda
regler för olika slag av gatumusikframträdanden. Så är också fallet redan
f. n.; ett framträdande kräver antingen tillstånd enligt LAS eller i förekommande
fall enligt bestämmelse i ämnet i lokal ordningsstadga. Denna ordning
leder naturligtvis till gränsdragningsproblem i den praktiska tillämpningen.
Om förslaget i propositionen genomförs kommer enligt utskottets mening
läget inte att förenklas. I motion 21 yrkas avslag på propositionen i denna del
med hänvisning till de gränsdragningsproblem och därav föranledda
tillämpningssvårigheter som myndigheter och musikanter kommer att ställas
inför.

I anslutning till motionen skall påpekas att följande tre olika situationer
kan tänkas uppstå om förslaget i propositionen antas. Den ena gäller sådana
framträdanden som till följd av t. ex. ett stort antal deltagare innebär risker
för trafiken eller den allmänna ordningen. För framträdanden av detta slag
måste tillstånd inhämtas. Den andra situationen gäller sådana mera

JuU 1982/83:6

anspråkslösa sammankomster som normalt inte vållar några problem vare sig
för trafik eller allmän ordning; det är dessa som blir tillståndsfria enligt
förslaget i propositionen. Den tredje situationen utgörs av sådana framträdanden
som samlar bara ett fåtal åhörare eller kanske inga alls och som
därför inte kan anses som en sammankomst. För dessa fall är liksom f. n.
bestämmelserna i LAS inte tillämpliga utan i stället kan gälla krav på tillstånd
enligt lokal ordningsstadga.

Utskottet har, med hänvisning till de konsekvenser som förslaget kommer
att få, förståelse för de farhågor rörande gränsdragningsproblem som yppas i
motionen. Problemen på området får dock enligt utskottets mening inte
överdrivas. Genom den utformning som lagförslaget har bör det i allmänhet
inte bereda några nämnvärda svårigheter vare sig för polisen eller för en
anordnare av framträdanden att avgöra huruvida en sammankomst är
tillståndspliktig eller ej enligt LAS. Till ledning för bestämmelsens tillämpning
lämnas i propositionen f. ö. en ganska ingående beskrivning av i vilka
fall undantag från tillståndskravet skall gälla. Även om det sannolikt inte går
att helt komma ifrån gränsdragningsproblem vid tillämpning av den
föreslagna regleringen, anser utskottet att man för den skull inte bör avstå
från att nu införa de lättnader i tillståndskravet som föreslås. Utskottet kan
alltså inte ställa sig bakom önskemålet i motionen.

Motionsyrkandet aktualiserar emellertid frågan om det - när lättnader
införs i tillståndskravet för sådan gatumusik som regleras i LAS - bör finnas
möjlighet att i lokala ordningsstadgor kunna meddela föreskrifter om
tillståndstvång för sådana gatumusikframträdanden som inte faller under
LAS:s tillämpningsområde, dvs. sådana anspråkslösa framträdanden som
inte är att anse som sammankomster. Härom skall först sägas att det rent
allmänt givetvis skulle underlätta bedömningen av frågan huruvida ett
gatumusikframträdande är tillståndspliktigt eller ej om regler i ämnet inte
förekom i lokala ordningsstadgor. Det kan enligt utskottets mening f. ö.
synas egendomligt att föreskrifter i en lokal ordningsstadga skall innebära att
i viss mån strängare regler blir tillämpliga på mera anspråkslösa framträdanden
än på sådana som utgör allmän sammankomst. Härtill kommer såsom
departementschefen anför att den gatumusik som är av så blygsam
omfattning att den faller utanför regleringen i LAS normalt knappast kan
vålla några ordningsproblem. Det kan dock enligt utskottets mening inte
uteslutas att det i speciella situationer kan uppstå ordningsstörningar till följd
av gatumusikframträdanden av blygsam omfattning. Att man för den skull
såsom departementschefen anför har behov av att kunna ingripa med stöd av
lokala föreskrifter i ämnet kan enligt utskottets mening emellertid ifrågasättas.
Ty lagstiftningen erbjuder en generell möjlighet för polisen att ingripa
mot sådan gatumusik av mindre omfattning som av ordningsskäl inte bör
accepteras. Främst lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande ger
sådan möjlighet. Enligt 3 § denna lag skall sålunda den som genom sitt
uppträdande stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för denna

JuU 1982/83:6

omhändertas av polisen om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen.
Sådant omhändertagande skall även ske när det fordras för att avvärja
straffbelagd handling. De brott som här i första hand kan tänkas bli aktuella
är ofredande och förargelseväckande beteende. Det skall understrykas att
själva innehållet i vad som spelas eller sjungs inte får föranleda ingripande;
däremot kan sättet för framförandet vara brottsligt enligt de nämnda
straffbestämmelserna. Det skall här vidare påpekas att polisen vid ingripande
med stöd av lagen om tillfälligt omhändertagande - liksom i andra
liknande situationer-givetvis måste försöka nå det avsedda resultatet genom
tillsägelser eller andra lindrigare medel.

Vad nu anförts leder utskottet till uppfattningen att det onekligen finns
starka skäl som talar för att man kan avvara lokala föreskrifter om
tillståndskrav för gatumusik. Justitieutskottet anser därför i linje med vad
konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande att föreskrifter i ämnet bör
utmönstras ur de lokala ordningsstadgorna. Det bör ankomma på regeringen
att närmare överväga denna sak i samband med att regeringen begagnar det
genom propositionen föreslagna bemyndigandet i 7 § allmänna ordningsstadgan.
Vad nu har sagts innebär givetvis också att bemyndigandet för
regeringen inte bör utnyttjas för att ge kommunerna eller länsstyrelserna rätt
att framdeles meddela lokala föreskrifter i ämnet.

Utskottet vill avslutningsvis tillägga att det är angeläget att de möjligheter
till ingripande som enligt vad tidigare sagts föreligger verkligen utnyttjas när
det är påkallat för att komma till rätta med sådana ordningsstörande
beteenden som t. ex. störande gatumusik nattetid (se JO:s ämbetsberättelse
1981/82 s. 91).

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet bifall till det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna
sammankomster. Vad utskottet med anledning av motion 21 anfört om
lokala föreskrifter om tillståndskrav för gatumusik bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med avslag på motion 1982/83:21 i denna del
(yrkande 1 delvis och yrkande 2) och motion 1982/83:32 antar
det genom proposition 1982/83:9 framlagda förslaget till lag om
ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617),

2. att riksdagen med avslag på motion 1982/83:21 i denna del
(yrkande 1 delvis) antar det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster,

JuU 1982/83:6

3. att riksdagen med anledning av motion 1982/83:21 i denna del
(yrkande 1 delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet har anfört om lokala föreskrifter om tillståndskrav för
gatumusik.

Stockholm den 25 november 1982

På justitieutskottets vägnar

LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Arne Svensson (m), Gunilla
André (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck
(s), Inger Wickzén (m) och Birthe Sörestedt (s).

JuU 1982/83:6

Bilaga

Konstitutionsutskottets yttrande
1982/83:2 y

över förslag till lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster (prop. 1982/83:9)

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1982/83:9 i vad avser förslaget till ändring i lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster. I ärendet har väckts motion 1982/83:21 av Hans
Pettersson i Helsingborg (s) med yrkande om avslag på propositionen i dess
helhet. I motionen pekas på den bristande samstämmighet som med
förslagets genomförande kan komma att råda mellan lagen om allmänna
sammankomster och regler i lokala ordningsstadgor.

Konstitutionsutskottet gör följande bedömning.

Från de synpuntker utskottet har att företräda finns det inget att erinra mot
de ökade möjligheter lagförslaget ger att utan tillstånd av polismyndighet
anordna en allmän sammankomst för framförande av konstnärligt verk.

Som framgår av motionen förekommer det i lokala ordningsstadgor regler
som kräver tillstånd för konstnärliga framträdanden, om dessa inte är att
betrakta som sammankomster. Även om detta inte kan anses stå i direkt strid
mot regeringsformens regler om mötesfrihet anser utskottet liksom föredragande
statsrådet att det finns skäl att ifrågasätta behovet av sådana
föreskrifter när nu lättnader föreslås införda i tillståndskravet enligt lagen om
allmänna sammankomster. Redan den föreslagna bestämmelsen i lagen om
allmänna sammankomstern kommer sannolikt att vid tillämpningen ge
upphov till gränsdragningsproblem. Tillämpningssvårigheterna ökar självfallet
om man i tillståndsfrågan jämsides med lagen om allmänna sammankomster
också måste beakta föreskrifter i lokala ordningsstadgor. Det vore
därför att föredra om föreskrifter av denna innebörd upphävdes. Det bör
enligt utskottets mening ankomma på regeringen att närmare överväga
denna fråga.

Med det anförda godtar konstitutionsutskottet för sin del propositionens
förslag till lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

Stockholm den 9 november 1982

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

JuU 1982/83:6

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Bertil Fiskesjö (c), Wivi-Anne Cederqvist (s), Kurt Ove Johansson (s),
Kerstin Nilsson (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c),
Sture Thun (s), Elisabeth Fleetwood (m), Karin Ahrland (fp), Nils
Berndtson (vpk), Ove Eriksson (m) och Gunnar Nilsson i Eslöv (s).

GOTAB 73033 Stockholm 1982