JuU 1982/83:36

Justitieutskottets betänkande
1982/83:36

om skyndsamt förfarande i skattebrottmål (prop. 1982/83:134 jämte
motion)

Propositionen m. m.

I proposition 1982/83:134 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta genom propositionen
framlagda förslag till

1. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 4.

I samband med propositionen behandlar utskottet den med anledning av
propositionen väckta motionen 1982/83:2311 av Per-Olof Strindberg m.fl.

(m). Motionsyrkandet redovisas på s. 4.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 36

Juli 1982/83:36

1 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att i skattebrottslagen (1971:69) skall införas tre
nya paragrafer, 15-17 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Har ett mål om brott enligt denna
lag samband med en fråga om
skatt eller avgift som är anhängig
vid en förvaltningsdomstol eller en
förvaltningsmyndighet, får handläggningen
av brottmålet vila i avvaktan
på utgången i skatte- eller
avgiftsfrågan endast om det är av
avgörande betydelse för prövningen
av målet att den frågan avgörs
först.

16 §

En fråga om skatt eller avgift
som är anhängig vid en förvaltningsdomstol
eller en förvaltningsmyndighet
skall där handläggas
med förtur, om handläggningens
resultat är av väsentlig betydelse
för en förundersökning angående
brott enligt denna lag eller ett åtal
för sådant brott.

Åklagaren skall se till att den
domstol eller myndighet som avses
i första stycket underrättas om sådana
omständigheter som kan vara
av betydelse för frågan om förtursbehandling.

17 §

Förvaltningsmyndigheter som
handlägger frågor om skatter eller
avgifter skall göra anmälan till
åklagaren så snart det finns anledning
att anta att brott enligt denna
lag har begåtts. Detta gäller dock
inte om det kan antas att brottet
inte kommer att medföra påföljd
enligt denna lag eller om anmälan
av annat skäl inte behövs.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983.

JuU 1982/83:36

2 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 9 och 48 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §'

Förfarandet är skriftligt.

I handläggningen får ingå muntlig I handläggningen får ingå muntlig
förhandling beträtfande viss fråga, förhandling beträffande viss fråga,

när det kan antagas vara till fördel när det kan antas vara till fördel för

för utredningen. utredningen eller främja ett snabbi

avgörande av målet.

I kammarrätt, försäkringsrätt, länsrätt och den mellankommunala skatterätten
skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet
begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl
talar mot det.

48 §

Den som för talan i mål får anlita ombud eller biträde.

Visar ombud eller biträde oskicklighet
eller oförstånd eller är han
eljest olämplig, får rätten avvisa honom
som ombud eller biträde i målet.

Visar ombud eller biträde oskicklighet
eller oförstånd eller är han
eljest olämplig, får rätten avvisa honom
som ombud eller biträde i målet.
Rätten får också förklara honom
obehörig att brukas som ombud
eller biträde vid rätten antingen
för viss tid eller tills vidare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

' Senaste lydelse 1979: 167.
tl Riksdagen 1982183. 7 sami. Nr 36

JuU 1982/83:36

Motionen

I motion 1982/83:2311 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar att 15 § i förslag till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69) skall utgå.

Utskottet

Inledning

Det tar ofta lång tid från det att brott mot skatte- och avgiftsförfattningar
(skattebrott) begås till dess att frågan om ansvar för brottet avgörs slutligt.
Detta problem har behandlats av brottsförebyggande rådet i samband med
den översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet
som pågått inom rådet. Rådet lade år 1978 fram promemorian (BRÅ PM
1978:6) Förslag rörande förtursregler i vissa skattemål och år 1982 promemorian
(BRÅ PM 1982:1) Skattebrott och skattemål. Promemoriorna har
remissbehandlats.

De förslag som läggs fram i propositionen grundas på promemoriorna
och remissbehandlingen av dem. Vissa förslag i promemorian Skattebrott
och skattemål, bl. a. om en samordning av skatte- och skattebrottsprocessen,
övervägs f. n. ytterligare av kommissionen (Ju 1982:05) mot ekonomisk
brottslighet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås olika lagstiftningsåtgärder som siktar till att
avgöranden i skattebrottmål skall kunna nås snabbare än f. n.

I detta syfte föreslås att det i skattebrottslagen (1971:69) införs en regel
som begränsar möjligheterna att vilandeförklara skattebrottmål i avvaktan
på utgången av en skatteprocess.

Vidare föreslås att det i skattebrottslagen tas in vissa föreskrifter om att
beskattningsfrågor som har samband med misstanke om skattebrott skall
handläggas med förtur både inom skatteförvaltningen och vid de allmänna
förvaltningsdomstolarna, om resultatet av handläggningen är av väsentlig
betydelse för det straffrättsliga förfarandet. Åklagaren föreslås få en skyldighet
att se till att den myndighet som har att tillämpa förtursregeln hålls
underrättad om att ett straffrättsligt förfarande pågår.

En regel föreslås också om en generell skyldighet för myndigheterna på
skatte- och avgiftsområdet att göra anmälan till åklagare så snart det finns
anledning att anta att brott enligt skattebrottslagen har begåtts.

Slutligen föreslås vissa ändringar i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
som syftar till att åstadkomma en effektivare processledning i skattemålen
och därigenom förkorta handläggningstiderna i dessa mål.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1983.

JuU 1982/83:36

Vilandeförklaring av >skattebrottmål
Gällande ordning

En grundprincip för all handläggning vid de allmänna domstolarna är att
handläggningen skall äga rum utan onödiga dröjsmål och att målen skall
avgöras så snart som möjligt. Möjligheterna att låta mål vila regleras i
princip uttömmande i 32 kap. 5 § rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen
får ett mål förklaras vilande bl. a. om det är av synnerlig vikt för
prövningen av målet att en fråga som är föremål för annan rättegång eller
behandling i annan ordning avgörs först.

Enligt praxis har de allmänna domstolarna i skattebrottmål ofta tillämpat
den ordningen att, om ett skattemål med nära anknytning till brottmålet
varit anhängigt vid en skattedomstol, brottmålet fått vila i avvaktan på att
skattemålet avgjorts slutligt. Denna praxis, som har stöd i bl. a. förarbetena
till skattebrottslagen (se prop. 1971:10 s. 247 f) och ett äldre avgörande
av högsta domstolen (NJA 1934 s. 88), hänger samman med hur det
centrala skattebrottet skattebedrägeri är utformat. Detta brott är nämligen
konstruerat som ett s. k. effektdelikt, vilket i huvudsak innebär att det
måste visas att den misstänkte genom oriktig uppgift tillfogat det allmänna
en ekonomisk skada — i form av uteblivna skatter eller avgifter. För att det
i brottmålet skall kunna konstateras att en sådan skada uppstått har det
oftast ansetts nödvändigt att avvakta en lagakraftägande dom i skattemålet.

Det finns emellertid inte någon generell skyldighet för en allmän domstol
att följa en allmän förvaltningsdomstols skatterättsliga bedömningar i ett
skattemål, även om förvaltningsdomstolarnas avgöranden — särskilt sådana
som är till fördel för den tilltalade - har en betydande genomslagskraft
i praktiken. I det fall att skatteprocessen mynnat ut i ett konstaterande
att skattskyldighet inte föreligger är dock brottmålsdomstolen så till
vida bunden av en förvaltningsdomstols ställningstagande att den i princip
inte kan döma till ansvar för skattebedrägeri. Det händer däremot inte
sällan att en allmän domstol ogillar ett åtal för skattebedrägeri trots att det i
skatteprocessen slagits fast att skattskyldighet föreligger; detta kan bero
på att den allmänna domstolen har en avvikande uppfattning i frågan om
skattskyldigheten eller att den funnit förutsättningarna för en fällande dom
brista i fråga om de subjektiva brottsrekvisiten.

Det förflyter ofta lång tid från det att ett skattebrott begås till dess att
frågan om ansvar för brottet kan tas upp till avgörande i tingsrätten. En
viktig förklaring till tidsutdräkten anses ligga i den praxis i fråga om
vilandeförklaring av dessa mål som har beskrivits i det föregående.

Det kan nämnas att resningsförfarandet och reglerna i lagen (1974:515)
om ersättning vid frihetsinskränkning kan bli tillämpliga om ett skattebrottmål
avgjorts innan motsvarande skattemål avgjorts slutligt och detta resulterat
i en oriktig dom i ansvarsfrågan.

Juli 1982/83:36

Förslag

I propositionen föreslås att det i skattebrottslagen tas in en ny 15 § som
innebär att, om ett mål om brott enligt lagen har samband med en fråga om
skatt eller avgift som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eller en
förvaltningsmyndighet, handläggningen av brottmålet får vila i avvaktan
på utgången i skatte- eller avgiftsfrågan bara om det är av avgörande
betydelse för prövningen av målet att den frågan avgörs först. Regeln är
avsedd att komplettera de allmänna bestämmelserna om vilandeförklaring
i 32 kap. 5 § rättegångsbalken i de aktuella situationerna.

Departementschefen uttalar (prop. s. 14) att de allmänna domstolarna i
avsevärt större utsträckning än f. n. bör göra en prövning i varje enskilt
skattebrottmål av i vilken mån en pågående skatteprocess bör hindra att
brottmålet avgörs. Bestämmande för rättens bedömning bör vara hur stora
möjligheterna är att resultatet av de olika skedena i skatteprocessen kan
komma att påverka ansvarsdelen. Beroende på utfallet av denna bedömning
kan enligt departementschefens mening den allmänna domstolen i
vissa fall döma i brottmålet redan före länsrättens dom i skattemålet, i en
del fall se sig nödsakad att invänta länsrättens och kanske även kammarrättens
dom och i andra fall komma till att ett lagakraftvunnet avgörande i
skattefrågan måste avvaktas.

I motion 2311 anförs att det inte får förekomma tvivel om riktigheten hos
en dom i skattebrottmål. Det får enligt motionärernas mening aldrig uppkomma
situationer där en person först fälls för skattebrott och sedan
vinner i skattemålet. Med hänsyn till att risker från rättssäkerhetssynpunkt
enligt motionärerna kan uppkomma med regeringens förslag bör detta
enligt deras mening inte genomföras, särskilt som det finns anledning att
anta att kommissionen mot ekonomisk brottslighet inom en snar framtid
kommer att presentera ett heltäckande förslag på området. Motionärerna
erinrar vidare om att redan gällande rättspraxis torde medge att skattebrottmålet
avgörs i de fall där utgången i skattemålet är helt klar. Enligt
motionärernas uppfattning är denna situation den enda där det bör vara
tillåtet att avgöra skattebrottmålet före skattemålet.

Utskottets överväganden

Utskottet vill inledningsvis framhålla det angelägna i att man kommer till
rätta med de långa handläggningstider som ofta förekommer i skattebrottmål.
Som utskottet uttalade våren 1982 (JuU 1981/82:28 s. 7 f) är det från
flera utgångspunkter olyckligt med de långa tider som löper tills det föreligger
ett avgörande i skattebrottmålen. En väsentlig förklaring till de nuvarande
förhållandena är att domstolarna oftast inte anser det vara möjligt att
pröva ansvarsfrågan innan motsvarande skattefråga slutligt avgjorts.

Det står enligt utskottets mening klart att den allmänna domstolen i
många fall bör kunna avgöra skattebrottmålet på ett tillräckligt säkert
underlag utan att behöva avvakta ett lagakraftvunnet avgörande i skatte -

JuU 1982/83:36

målet, och det är uppenbart att man i syfte att främja snabbheten i brottmålsförfarandet
bör ta till vara dessa möjligheter. Som departementschefen
säger krävs det dock lagstiftningsåtgärder för att ändra nuvarande
praxis. Förslaget i propositionen är enligt utskottets mening ägnat att
tillgodose detta syfte.

1 propositionen (s. 12-15) lämnas en utförlig redogörelse för möjligheterna
att med den föreslagna ordningen i olika fall avgöra ett skattebrottmål
utan hinder av ett samtidigt pågående skattemål. Utskottet kan ansluta
sig till departementschefens uttalanden härvidlag, och utskottet konstaterar
att effekterna av förslaget inte, såsom motionärerna befarar, innebär
risker från rättssäkerhetssynpunkt.

Behovet av åtgärder som kan bidra till att nedbringa handläggningstiderna
i skattebrottmål är stort. F. n. överväger kommissionen mot ekonomisk
brottslighet bl. a. den komplicerade frågan om ett sammanförande av
brottmålsförfarandet och själva beskattningsförfarandet. Att ett förslag i
denna fråga sålunda övervägs bör emellertid inte hindra att man nu vidtar
de i detta avsnitt behandlade av regeringen föreslagna åtgärderna, särskilt
som de mera omedelbart kommer att ha gynnsamma effekter på snabbheten
i förfarandet i skattebrottmål.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionen och tillstyrker
bifall till propositionen i denna del.

Underrättelse om misstänkt skattebrottslighet

I propositionen föreslås en regel om generell skyldighet för myndigheterna
på skatte- och avgiftsområdet att göra anmälan till åklagare så snart det
finns anledning att anta att brott enligt skattebrottslagen har begåtts.

Rörande gällande ordning och pågående reformarbete på området vill
utskottet hänvisa till uppgifter i en inom utskottets sekretariat upprättad
promemoria som fogas till detta betänkande som bilaga.

Förslaget i propositionen tas upp som en ny 17 § i skattebrottslagen.
Paragrafen innebär att förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om
skatter eller avgifter skall göra anmälan till åklagaren så snart det finns
anledning att anta att brott enligt denna lag har begåtts. Enligt paragrafen
gäller detta dock inte om det kan antas att brottet inte kommer att medföra
påföljd enligt skattebrottslagen eller om anmälan av annat skäl inte behövs.
Av propositionen (s. 27 f och 40 f) framgår att förslaget i huvudsak är
förestavat av angelägenheten av att de brottsutredande organen så snart
som möjligt får kännedom om misstänkt skattebrottslighet oavsett vilken
typ av skatt eller avgift misstanken rör.

Enligt utskottets mening måste åtgärder för att förkorta tiden från det att
ett skattebrott har begåtts till dess att frågan om ansvar för brottet kan
avgöras sättas in på flera olika plan. Inte minst viktigt är att försöka
förbättra samarbetet mellan de myndigheter som på olika stadier och i

JuU 1982/83:36

skilda hänseenden har att handlägga frågor som hänger samman med
skattebrottet. Vad man här särskilt bör sölja för är att de brottsutredande
myndigheterna så snart som möjligt av myndigheterna på skatte- och
avgiftsområdet får underrättelse om misstänkt brottslighet.

Förslaget i propositionen om en regel om anmälningsskyldighet vid
misstanke om brott enligt skattebrottslagen är enligt utskottets mening
ägnat att förbättra kommunikationerna mellan myndigheterna i detta hänseende.
Utskottet ställer sig i enlighet med det nyss sagda bakom regeringens
förslag och tillstyrker att det genomförs.

Utskottet vill i sammanhanget dock, under hänvisning till uppgifterna i
den till detta betänkande fogade bilagan, i linje med vad departementschefen
uttalar i propositionen (s. 27) peka på att det kan finnas anledning att
närmast från lagteknisk synpunkt ompröva den här behandlade regleringen.
Detta kan bli aktuellt som ett resultat av övervägandena med anledning
av den av brottsförebyggande rådet framlagda promemorian (BRÅ PM
1982:6) Informationsutbyte mellan myndigheter - författningsförslag och
remissbehandlingen av den.

Utskottet vill också, såsom departementschefen gör på s. 40 i propositionen,
erinra om att det får ankomma på riksskatteverket att efter samråd
med berörda myndigheter förorda lämpliga rutiner för den i den nya
paragrafen föreskrivna anmälningsskyldigheten. Särskild uppmärksamhet
bör därvid riktas mot frågan om hur bl. a. taxeringsnämnderna skall förfara
vid misstanke om skattebrott.

Övrigt

I övrigt föranleder propositionen inget uttalande från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vilandeförklaring av skattebrottmål

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:2311 antar det genom
proposition 1982/83:134 framlagda förslaget till lag om ändring
i skattebrottslagen (1971:69) såvitt gäller 15 §,

2. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

3. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Stockholm den 10 maj 1983
Påjustitieutskottets vägnar

LISA MATTSON

Juli 1982/83:36

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Arne
Nygren (s), Björn Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge
Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lovden (s), Hans Göran Franck (s),
Inger Wickzén (m) och Birthe Sörestedt (s).

Reservation

Vilandeförklaring av skattebrottmål (morn. 1)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger Wickzén
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande sorn börjar på s. 6 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 7 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis framhålla det angelägna i att man kommer till
rätta med de långa handläggningstider som ofta förekommer i skattebrottmål.
Som utskottet uttalade våren 1982 (JuU 1981/82: 28 s. 7 f) är det från
flera utgångspunkter olyckligt med de långa tider som löper tills det föreligger
ett avgörande i skattebrottmålen. Den i propositionen föreslagna regeln
om vilandeförklaring av skattebrottmål syftar till att påskynda handläggningen
av dessa mål. Utskottet ställer sig självfallet bakom detta syfte.

Utskottet anser emellertid att regeringens förslag innebär allvarliga
risker för att hänsynen till rättssäkerheten åsidosätts i skattebrottmålen.
Endast i de fall där utgången i skattemålet är helt given bör skattebrottmålet
kunna avgöras utan hinder av att motsvarande skattemål inte avgjorts
slutligt. Redan nu gällande praxis torde också medge att skattebrottmål
avgörs i dessa fall. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att kommissionen
mot ekonomisk brottslighet inom en snar framtid kan antas komma
att lägga fram förslag som tar sikte på en snabbare handläggning av både
skattefrågan och ansvarsfrågan, tillstyrker utskottet bifall till motionen och
avstyrker bifall till propositionen i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande vilandeförklaring av skattebrottmål

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2311 avslår det genom
proposition 1982/83:134 framlagda förslaget till lag om ändring
i skattebrottslagen (1971:69) såvitt avser 15 §.

Juli 1982/83:36

Bilaga

Promemoria angående föreskrifter om underrättelse om brottsmisstanke
på skatte- och avgiftsområdet m. m.

Gällande ordning

Skatte- och avgiftsområdet utgör ett av de få områden av den offentliga
förvaltningen där det f. n. finns regler om skyldighet för en myndighet att
anmäla misstanke om brott till polis eller åklagare. Bestämmelser om
anmälningsskyldighet finns i 43 § taxeringskungörelsen (1957:513),
22§ sjömansskattekungörelsen (1958:301), 66§ uppbördskungörelsen
(1967:626), 26§ mervärdeskattekungörelsen (1968:431), 9 kap. 1 § fastighetstaxeringsförordningen
(1979:1193) och 1§ förordningen (1982:1239)
om skyldighet för riksförsäkringsverket att göra åtalsanmälan vid misstanke
om vissa brottsliga förfaranden.

Genom nyss angivna regler kan en mycket stor del av skatte- och
avgiftsområdet sägas vara omfattat av författningsreglerad skyldighet för
myndigheter att underrätta de brottsbekämpande myndigheterna vid misstanke
om brott inom området. Brott beträffande de s.k. punktskatterna
omfattas inte av någon författningsreglerad anmälningsskyldighet av det
aktuella slaget; riksskatteverket, som är beskattningsmyndighet i fråga om
nästan alla punktskatter, har emellertid utarbetat interna anvisningar om
åtalsanmälningar som omfattar även brott av detta slag. I praktiken är det
därför inom det egentliga skatte- och avgiftsområdet endast några få brott
som inte omfattas av någon form av reglerad anmälningsskyldighet.

I sammanhanget kan nämnas att brott enligt lagen (1982:1006) om avdrags-
och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar inte
omfattas av någon anmälningsskyldighet. Detsamma gäller brott som rör
prisregleringsavgifterna på jordbrukets och fiskets område, beträffande
vilka avgifter statens jordbruksnämnd är kontrollmyndighet.

Den nuvarande regleringen av anmälningsskyldighet på skatte- och avgiftsområdet
omfattar inte enbart brott enligt skattebrottslagen utan även
brott enligt andra författningar — straffbestämmelser som ofta är subsidiära
till skattebrottslagens regler. Också brott enligt taxeringslagen
(1956:623), lagen (1958:295) om sjömansskatt, uppbördslagen (1953:272),
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1959:552) om uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter faller sålunda under
reglerna om anmälningsskyldighet.

Anmälningsskyldigheten enligt de nuvarande bestämmelserna på skatteoch
avgiftsområdet skall i samtliga fall fullgöras gentemot åklagare. I
bestämmelserna har inte uppställts något uttryckligt krav på skyndsamhet
vid anmälan; bestämmelserna har i samtliga fall den innebörden att, om
anledning till misstanke om brott av det aktuella slaget uppkommer, anmälan
därom skall göras till åklagaren.

JuU 1982/83:36

Anmälningsskyldigheten gentemot åklagare omfattar inte alla myndigheter
på skatte- och avgiftsområdet som kan tänkas få del av misstankar om
brott av de ifrågavarande slagen. Vissa myndigheter har i stället ålagts en
skyldighet att lämna de upplysningar som kan ha betydelse för denna
anmälningsskyldighet till en annan myndighet som omfattas av anmälningsskyldigheten
eller som i sin tur har att lämna uppgifter av det aktuella
slaget till en annan myndighet. Detta gäller taxeringsnämnden, fastighetstaxeringsnämnden,
sjömansskattekontoret (som ingår i riksskatteverkets
organisation) och lokala skattemyndigheten; anmälningsskyldigheten gentemot
åklagare enligt de olika bestämmelserna i dessa fall åvilar skattechefen,
av riksskatteverket särskilt förordnad tjänsteman, länsstyrelsen eller
riksförsäkringsverket.

Reglerna om anmälningsskyldighet är intagna i regeringsförfattningar.
Detta ligger i linje med vad som kom till uttryck vid skattebrottslagens
införande (se prop. 1971:10 s. 276).

Pågående reformarbete

Punktskatteutredningen (Fi 1970:57) lade år 1981 fram slutbetänkandet
(SOU 1981: 83 och 84) Punktskatter och prisregleringsavgifter. Utredningen
föreslår bl. a. en förordning om punktskatter och prisregleringsavgifter
som innehåller en regel om anmälningsskyldighet i fråga om misstanke om
brott på området. Utredningens förslag har remissbehandlats och övervägs
f. n. i regeringskansliet.

I den nyligen till regeringen överlämnade promemorian (BRÅ PM
1982:6) Informationsutbyte mellan myndigheter - författningsförslag,
som utarbetats inom ramen för den översyn av lagstiftning mot organiserad
och ekonomisk brottslighet som pågått inom brottsförebyggande rådet,
föreslås en generellt tillämplig lag om uppgiftslämnande mellan myndigheter
i brottsbekämpande syfte. Förslaget innebär bl. a. att en myndighet i
princip skall vara skyldig att underrätta polis eller åklagare, om myndigheten
får misstanke om att ett brott har begåtts inom dess ansvarsområde.
Med brott inom myndighetens ansvarsområde avses enligt förslaget brott
mot myndighetens intressen i en vid bemärkelse, alltså såväl de särskilda
samhällsintressen som myndigheten är satt att företräda som de intressen
av privaträttslig karaktär som myndigheten har att bevaka. På skatte- och
avgiftsområdet innebär detta sålunda att vaije myndighet här får en underrättelseskyldighet
- med vissa angivna undantag - gentemot polis eller
åklagare vid misstanke om brott av alla slag som kan sägas rikta sig mot
detta område och alltså oavsett om gärningen faller under skattebrottslagen
eller inte. Avsikten är med andra ord att den föreslagna underrättelseskyldigheten
i princip skall vara heltäckande i fråga om brott inom skatteoch
avgiftsområdet.

En väsentlig utgångspunkt för förslaget i promemorian om en generell
författningsreglering av uppgiftslämnande mellan myndigheter i brottsbe -

JuU 1982/83:36

kämpande syfte är att uppgifter kan lämnas på ett så tidigt stadium som
möjligt. Kravet på ett skyndsamt förfarande kommer till uttryck på olika
sätt i den föreslagna regleringen. Regleringen avser uppgiftslämnande från
myndigheter, inte från enskilda tjänstemän som sådana.

I promemorian föreslås också en särskild förordning om uppgiftslämnande
från myndigheter på skatteområdet i brottsbekämpande syfte. Förordningen
kan sägas innehålla tillämpningsregler på skatteområdet till den
föreslagna generellt tillämpliga lagen. Förordningen innebär att den nuvarande
regleringen av olika frågor som hänger samman med själva anmälningsskyldigheten
gentemot åklagare behålls i allt väsentligt oförändrad.
Bl. a. föreslås att taxeringsnämnden även i fortsättningen skall vara undantagen
från skyldigheten att vända sig direkt till åklagare och att dess
ordförande - liksom f. n. - i stället skall underrätta lokala skattemyndigheten.

Promemorian remissbehandlas f. n.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983