Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Justitieutskottets betänkande

1982/83:32

om underrätternas sammansättning m.m. (prop. 1982/83:126 jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1982/83: 126 har regeringen (justitiedepartementet) dels föreslagit riksdagen att anta av lagrådet granskade förslag till

1.    lag om ändring i rättegångsbalken,

2.    lag om ändring i giftermälsbalken,

3.    lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto­lar,

4.    lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

5.    lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

6.    lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsären­den,    '

7.    lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472),

8.    lag om ändring i brottsbalken,

9.    lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

 

10.   lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

11.   lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

12.   lag om ändring i vattenlagen (1983:000).

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad chefen för justitiedeparte­mentet anfört om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till framställningen i det följande under rubriken Utskottet på s. 16.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av propositionen väckta motionerna 1982/83:2278 av Gunilla André m. fl. (c), 1982/83:2279 av Görel Bohlin (m), 1982/83:2280 av Per Israelsson (vpk) och Maj Kempe (vpk), 1982/83:2281 av Bertil Lidgard m.fl. (m), 1982/ 83:2282 av Margareta Palmqvist (s), 1982/83:2283 av Hans Petersson i Röstånga (fp) och Kjell Johansson (fp) och 1982/83:2284 av Jan-Eric Virgin m.fl. (m). Motionsyrkandena redovisas på s. 14.

Under ärendets beredning har fill utskottet inkommit en skrift från nämndemännen i Södra Roslags tingsrätt.

De vid proposifionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Riksdagen 1982/83. 7 saml. Nr 32


JuU 1982/83:32


 


JuU 1982/83:32

1    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken' dels att 29 kap. 7 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 4 a §, 4 kap. 5 och 14 §§, 29 kap. 1, och 6 §§ samt 49 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse.


3,4


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 kap.


Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet be­räknas kräva minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lind­rigare straff än fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lag­faren domare och fem nämnde­män. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon anrian särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor,/år två lagfarna domare sit­ta i rätten förutom nämndemännen.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudför­handlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller, i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare när mål avgörs utan huvudförhandling,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället, vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form.

Senaste lydelse av 29 kap. 7 § 1976: 560. Senaste lydelse 1982: 1123.


 


JuU 1982/83:32                                                                   3

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter.

4§'

/ domsaga skola finnas nämnde-     Regeringen eller den myndighet

män till det antal, som hovrätten som regeringen bestämmer skall
efter tingsrättens hörande bestäm- fastställa hur många nämndemän
mer.
                                            som skall finnas i varje domsaga.

I nämnd skola sitta fem nämnde­män. Om det är påkallat med hän­syn till målets omfattning eller an­nan särskild omständighet, må dock sex sitta i nämnden. Inträffar förfall för nämndeman sedan hu­vudförhandling påbörjats, är rätlen domför med fyra i nämnden.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

2 kap. 4a§''

1   hovrätts  domkrets  skola  för     Regeringen eller den myndighet

hovrätten finnas nämndemän till som regeringen bestämmer skall
det antal, som föreskrives av rege- fastställa hur många nämndemän
ringen.
                                        som skall finnas i hovrättens dom-

krets för tjänstgöring i hovrätten.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

4 kap. 5§' Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar tingsrätten antalet nämn­demän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd, varvid iakttages att varje kommun skall utse ett jämnt antal nämndemän.

Regeringen fastställer för varje        Regeringen eller den myndighet

län inom hovrätts domkrets eller. som regeringen bestämmer skall
om del av län ingår i hovrätts dom- för varje län inom hovrätts dom­
krets, för sådan del det antal nämn- krets eller, om del av län ingår i
demän i hovrätt som skall utses.
         hovrätts domkrets, för sådan del

fastställa det antal nämndemän i hovrätt som skall utses.

Vart tredje år väljes halva antalet nämndemän inom domkretsen. Då nämndeman skall väljas, skall rätten göra anmälan därom till den som har att föranstalta om valet.

' Senaste lydelse 1975:1288.

* Paragrafen införd genom 1976:560.

' Senaste lydelse 1976:560,


 


JuU 1982/83:32


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


14 §

Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom, vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då han första gången för talan i målet, sedan han erhöll kännedom om alt domaren sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, om den omständighet, vara jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan kännedom. Underlåter parten det, vare hans rätt alt framställa invändningen förfallen.


Fråga om jäv mot domare i lägre rätt må ej upptagas i högre rätt, med mindre jävet i den högre rätten göres av part, som enligt vad i and­ra stycket stadgats är berättigad därtill, eller talan föres mot beslut, varigenom jävet ogillats. Ej må frå­ga om jäv mot särskild ledamot av nämnd väckas i högre rätt.

29 1

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning ske.

/ tingsrätt skall, om nämnd har säte i rätten först ordföranden och, om ytterligare en lagfaren domare sitter i rätten, sedan denne säga sin mening. Ordföranden inhämte där­efter nämndens mening.

Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening. / hovrätt skall dock, om nämndemän ingå i rätten, dessa si.st säga sin mening.

Envar angive de skäl, vara han grundar sin mening.


Fråga om jäv mot domare i lägre rätt/å>- inte upptagas i högre rätt, med mindre jävet i den högre rätten görs av part, som enligt vad i andra stycket stadgats är berättigad där­till, eller överklagande sker av be­slut, varigenom jävet ogillats,

kap.

Om det vid överläggning till dom eller beslut framförs skiljaktiga me­ningar, skall omröstning ske.

Vid omröstningen skall den yngste i rätten först yttra sig. Där­efter skall ledamöterna yttra sig allt eftersom de har säte i rätten. Om målet har beretts av en viss leda­mot, skall denne först säga sin me­ning. Om nämndemän ingår i rät­ten, skall dessa säga sin mening sist.

Var och en skall ange de skäl han grundar sin mening på.


" Senaste lydelse 1976:560.


 


JuU 1982/83:32


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3§


Yppas i tingsrätt, då rätten be­står av en lagfaren domare och nämnd, arman mening än ordföran­dens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Yppas, då tingsrätten består av två lagfarna domare och nämnd, annan mening än sådan som om­fattas av de lagfarna domarna och förena sig, när sex sitta i nämnden, minst fem och eljest minst fyra nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening. I annat fall gälle den mening som omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en mening, gälle av deras meningar den som biträdes av de flesta av nämndemännen el­ler, om lika många biträda vardera meningen, den som är lindrigast; kan ej någon mening anses som lindrigare, gälle ordförandens. Om det erfordras, sker i fall som nu avses fortsatt omröstning inom nämnden för att utröna hur många som biträda vardera meningen.

Vid omröstning / annat fall gälle den mening, som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har nå­gon mening erhållit hälften av rös­terna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstill­syn eller skyddstillsyn jämte fängel­se enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ådömas eller förordnande medde­las om överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon me­ning kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.


Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än hälf­ten av ledamöterna. Om någon me­ning har erhållit hälften av rösterna och denna är den lindrigaste, skall den meningen gälla. Vid särskild omröstniiig huruvida rätten skall meddela villkorlig dom eller döma till skyddstillsyn eller skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller meddela förord­nande om överiämnande till sär­skild vård skall dock den mening gälla som har erhållit hälften av rösterna, bland dem ordförandens. Detsamma gäller även i andra fall när inte någon mening kan anses som lindrigare.


' Scnasle lydelse 1981::i4.

ti    Riksdagen 1982/83. 7 saml. Nr 32


 


JuU 1982/83:32


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


4§«


Yppas vid omröstning, som avses i 3 § tredje stycket, flera än två me­ningar, utan att någon skall gälla, skola de röster, som äro ogynnsam­mast för den tilltalade, sammanläg­gas med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det er­fordras, sammanläggningen fortsät­tas efter samma grund, till dess nå­gon mening skall gälla; kan ej någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, omför flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av dessa me­ningar.


Om det vid omröstning enligt 3 § framförs flera än två meningar utan att någon skall gälla, skall de röster som är ogynnsammast för den till­talade läggas samman med de rös­ter som är därnäst minst förmånhga för honom. Om det behövs skall sammanläggningen fortsättas efter samma grund till dess någon me­ning skall gälla. Om inte någon me­ning kan anses som ogynnsammare för den tilltalade, skall den mening gälla som har fått flest röster eller, om det finns flera meningar som har fått lika många röster, den me­ning som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.


6§'


Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången och ej avser ansvar eller som rör enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad, gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap., äge dock vad i detta kapitel föreskrives om omröstning i fråga om ansvar motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan om enskilt anspråk, vare rättens av­görande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen av det enskilda an­språket. Har nämnd säte i rätten, skall även vid tillämpning av regler­na i 16 kap. gälla vad i 1 § andra stycket och 3 § första och andra styckena i detta kapitel är stadgat.


Beträffande omröstning i frågor som hör till rättegången och inte avser ansvar eller som rör enskilt anspråk samt i frågor enligt 5 § eller om rättegångskostnad gäller vad som föreskrivs i 16 kap. Beträffan­de häktning eller åtgärd som avses i 25-28 kap. tillämpas dock bestäm­melserna i detta kapitel om omröst­ning i fråga om ansvar. Om det i brottmål förs talan om enskilt an­språk, skall rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda ansprå­ket.


" Senaste lydelse 1976:560. " Senaste lydelse 1975:1288.


 


JuU 1982/83:32


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


49 kap.

7§'»


Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot av nämnd eller bifallit be­gäran om rättshjälp åt misstänkt i broftmål, skall i'/ underrättens be-sl\xt förbliva.


Har underrätt förklarat en doma­re jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål, skall underrättens beslut stå fast.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre bestämmelser gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning ull sådana huvud­förhandlingar.

2    Förslag till

Lag om ändring i giftermälsbalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 29, 30 och 30 a §§ giftermälsbalken' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


15 kap. 29 §

1 äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll som avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren doma­re och nämnd. Vad nu sagts gäller även annat mål som handlägges i samma rättegång.

I äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll som avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren doma­re och tre nämndemän. Vad nu sagts gäller även annat mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon an­nan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudför­handling har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.


'" Senaste lydelse 1979:242. ' Balken omtryckt 1978:854.


 


JuU 1982/83:32


NuvarLiiulc lydelse


Föreslagen lydelse


När nämndemän skall ingå i tingsrätien skall följande avvikelser gälla från vad som annars är före­skrivet om överläggning och om­röstning i tvistemål.

30 § Har nämnd säte i underrätt skola i nämnden sitta nämndemän till det antal som föreskrives i 1 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. I sådant fall skola vidare följande av­vikelser gälla från vad som eljest är föreskrivet om överläggning och omröstning i tvistemål.

Ordföranden skall vid överläggningen framställa saken och vad lag stad­gar därom.


Vid omröstning skall ordföran­den/dr.v? säga sin mening och där­efter inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordfö­randens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gäller nämndens me­ning. 1 annat fall gäller ordföran­dens mening.

Har nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för detta envar nämndeman, som med sin röst bi­dragit därtill.


Vid omröstning skaWjörsi ordfö­randen och därefter nämndemän­nen säga sin mening.


 


30 a §


Vid huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna domare och två nämn­demän. Flera än fyra lagfarna do­mare och tre nämndemän/iå ej sitta i rätten. Har målet i underrätten av­gjorts utan nämnd, är dock hovrät­ten domför även med enbart lag­farna domare enligt vad som sägs i 2 kap, 4 § första stycket rättegångs­balken.

Deltaga nämndemän enligt förs­ta stycket i målets avgörande, skall vid överiäggningen ordföranden el­ler, om målet beretts av annan lag­faren domare, denne framställa sa­ken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning skall gälla vad som är föreskrivet angående omröstning i tvistemål. Nämndemännen skola dock säga sin mening sist.


Vid huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna domare och två nämn­demän. Flera än fyra lagfarna do­mare och tre nämndemän får inte sitta i rätten. Om målet i underrät­ten har avgjorts utan nämndemän, är dock hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Om nämndemän deltar enligt första stycket i målets avgörande, skall vid överläggningen ordföran­den eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne framställa saken och vad lag stad­gar därom. Vid omröstning skall gälla vad som är föreskrivet om om­röstning i tvistemål. Nämndemän­nen skall dock säga sin mening sist.


 


JuU 1982/83:32                                                                       9

Denna lag träder i kraft den I juli 1983. Äldre bestämmelser gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvud­förhandlingar.

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings­domstolar

Härigenom föreskrivs att 13, 17 och 20 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


13 §


I kammarrätts domkrets skall för kammarrätten flnnas nämndemän /(// det antal, som föreskrives av re­geringen. Regeringen fastställer för varje län inom domkretsen det antal nämndemän som skall utses. Kam­marrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter sam­råd med dem.


Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i kammarrättens domkrets för tjänstgöring i kam­marrätten. Regeringen eller myn­digheten skall vidare för varje län inom domkretsen fastställa det an­tal nämndemän som skall utses. Kammarrätten fördelar tjänstgö­ringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.


17 §


Länsrätt är domför med en lag­faren domare och tre nämndemän om inte annat följer av 18 §. Fler än fyra nämndemän får inte sitta i rät­ten.

Länsrätt är domför med en lag­faren domare och tre nämndemän, om inte annat följer av 18 §.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon an­nan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan handlägg­ningen har påbörjats, är rätten domför med två nämndemän.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns, för­utom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).


Regeringen bestämmer hur många nämndemän som skall fin­nas i varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemän­nen efter samråd med dem.

Lagen omtryckt 1981:1323.


Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrät­ten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.


 


JuU 1982/83:32


10


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


20 §

Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och inte har fyllt sjuttio år.


Tjänsteman vid allmän förvalt­ningsdomstol, länsstyrelse eller un­der länsstyrelse lydande myndig­het, länsläkare, biträdande länslä­kare, lagfaren domare, åklagare el­ler advokat eller annan som har till yrke alt föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.


Tjänsteman vid allmän förvalt­ningsdomstol, länsstyrelse eller un­der länsstyrelse lydande myndig­het, lagfaren domare, åklagare, po­lisman eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras ta­lan inför rätta får inte vara nämnde­man.


Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är inte skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre bestämmelser gäller alltjämt när den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till handläggningen.

4    Förslag till

Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom   föreskrivs   att   21    kap.    8    §    fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande hdelse


Föreslagen lydelse

21 kap.

8§'


 


Vid prövning av mål om fastig­hetstaxering består länsrätten av en lagfaren domare, värderingstek­niska ledamöter samt nämndemän som särskilt utsetts för alt dellaga vid behandlingen av sådana mål.


Vid prövning av mål om fastig­hetstaxering består länsrätten av en lagfaren domare, en värderingstek­nisk ledamot samt två nämndemän som särskilt utsetts för alt delta vid behandlingen av sädana mål. Vad nu sagts gäller ej, om annat följer av 18 § lagen (1971:289) om all­männa förvaltningsdomstolar.


' Senaste lydelse 1981:280.


 


JuU 1982/83:32


11


 


Nuvarande lydelse

Rätten är domför med en lag­faren domare och tre andra leda­möter, varav minst en värderings­teknisk ledamot och minst två nämndemän, om inte annat följer av 18 § lagen (1971:289) om all­männa förvaltningsdomstolar. Fler än fyra ledamöter, utöver den lag­farne domaren, får inte tjänstgöra i rätten.


Föreslagen lydelse

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon an­nan särskild omständighet, får yt­terligare antingen en värderings­teknisk ledamot eller en nämnde­man ingå i rätten.

Inträffar sedan handläggningen påbörjats förfall för en värderings­teknisk ledamot eller för en eller två av nämndemännen, är rätten ändå domför, om minst en värde­ringsteknisk ledamot och minst en nämndeman fortfarande ingår i rät­ten.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre bestämmelser gäller alltjämt när den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till handläggningen.

5    Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 12 § vattenlagen (1918:523) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


11 kap. 12 §'


Yppas vid överläggning i vatten­domstol skiljaktiga meningar, vare lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna ledamöter hava säte i rät­ten. Vid omröstning säge vatten­rättsdomaren sin mening/ör5f, där­efter de tekniska ledamöterna och sist nämndemännen.


Vid omröstning skall först vat­tenrättsdomaren säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist nämndemännen.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

' Senaste lydelse 1971:531.


 


JuU 1982/83:32                                                                  12

6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstols­ärenden

Härigenom föreskrivs att i 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden' ordet "nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna lag träder i kraft den I juli 1983. Äldre bestämmelser gäller alltjämt när den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överiäggningar och omröstningar i anslutning till handläggningen.

7    Förslag till

Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472)

Härigenom  föreskrivs  att i  51   och  52  §§  militära  rättegångslagen (1948:472)' ordet "nämnd'" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

8    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att i 38 kap. 6 § brottsbalken' ordet "nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

9   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1964:167) med särskilda bestäm­melser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

10 §

Förekommer i mål mot den som Om det i mål mot den som inte

ej fyllt  tjugoett  är anledning att     /lar fyllt tjugoett år/inni anledning döma till annan påföljd än böter,     att döma till annan påföljd än böter.

' Senaste lydelse 1981:459.

' Senaste lydelse av 51 § 1973: 19 och av 52 § 1969: 262.

' Senaste lydel.se 1981:211.


 


JuU 1982/83:32                                                       13

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

böra för tjänstgöring i nämnd före-  bör för tjänstgöring i tingsrätt före­
trädesvis anlitas nämndemän med
   trädesvis anlitas nämndemän med
insikt och erfarenhet beträffande
    insikt och erfarenhet beträffande
vård och fostran av ungdom.
  vård och fostran av ungdom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

10   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighets­mål' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

12 §
Yppas vid överläggning skiljakli-
  Vid omröstning skall först ordfö-

ga meningar, tillämpas rättegångs-     randen säga sin mening, därefter balkens regler om omröstning  i     den andre lagfarne ledamoten, så domstol med endast lagfarna leda-     den tekniske ledamoten och  sist möter. Vid omröstning skall först     nämndemännen, ordföranden säga sin mening, där­efter dep andre lagfarne ledamoten, så den tekniske ledamoten och sist nämndemännen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

11    Förslag till

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att i 17 § bötesverkställighetslagen (1979:189)' ordet "nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

' Lagen omtryckt 1974: 1064. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 1064. ' Lydelse enligt prop. 1982/83:93, JuU 29, rskr 264.

t2    Riksdagen 1982/83. 7 saml. Nr 32


 


JuU 1982/83:32                                                                   14

12   Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983:000)

Härigenom föreskrivs aft 13 kap. 10 § vattenlagen (1983:000) skall ha nedan angivna lydelse.

Lydelse enligt prop. 1981/82:130'        Föreslagen lydelse

13 kap.
10 §
Om det vid överläggningar i val-
    Vid omröstning skall först ordfö-

lendomstolen förekommer skiljakli-     randen säga sin mening, därefter de ga meningar, gäller rättegångsbal-     tekniska    ledamöterna    och    sist kens bestämmelser om omröstning     nämndemännen. / domstol med endast lagfarna le­damöter.  Vid omröstningen skall först ordföranden säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist nämndemännen.

Motionerna

I motion 1982/83:2278 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs

1.    att riksdagen avslår förslaget om ändring av tingsrätternas och läns­rätternas sammansättning,

2.    att riksdagen avslår förslaget om individuell rösträtt och juridiskt ansvar för nämndemännen.

I motion 1982/83:2279 av Görel Bohlin (m) hemställs att riksdagen avslår regeringens proposition 1982/83:126 angående underrätternas samman­sättning m. m.

I motion 1982/83:2280 av Per Israelsson (vpk) och Maj Kempe (vpk) hemställs att riksdagen - med godkännande av proposition 1982/83:126 i övrigt — som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det totala antalet nämndemän, deras sociala bakgrund, ekonomiska ersättning och utbildning.

I motion 1982/83:2281 av Bertil Lidgard m.fl. (m) hemställs att riksda­gen beslutar att rättens ordförande i mål i underrätt där nämnd medverkar vid lika röstetal alltid skall ha ulslagsröst.

1 motion 1982/83:2282 av Margareta Palmqvist (s) hemställs

1.    aft riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om principer för kostnadsansvar avseende ersättning till nämndemän,

2.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om förbättrad ersättning till nämndemän bör övervägas och föreläggas riksda­gen för beslut.

' JoU 1982/83: 30, rskr 274.


 


JuU 1982/83:32                                                       15

I motion 1982/83:2283 av Hans Petersson i Röstånga (fp) och Kjell Johansson (fp) hemställs

1.    att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag att tingsrätt normalt skall vara domför med en lagfaren domare och tre nämndemän,

2.    att riksdagen beslutar om sådan ändring i rättegångsbalken att den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag avskaffas.

1 mofion 1982/83:2284 av Jan-Eric Virgin m.fl. (m) hemställs att riksda­gen beslutar att de nuvarande reglerna om åldersgräns för nämndemän skall upphöra.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlas olika förslag till ändringar beträffande lekmannainslaget i underrätterna som läggs fram i proposition 1982/ 83: 126. Ändringarna gäller främst domförhets- och omröstningsreglerna. Såsom i propositionen behandlas vidare bl. a. frågan om polismans behö­righet som nämndeman och frågan om den övre åldersgränsen för nämnde­mannauppdrag liksom andra frågor om nämndemännens tjänstgöringsför­hållanden.

Bakgrund

Under de senaste åren har antalet mål i bl. a. tingsrätterna ökat i bety­dande grad. 1 samband med budgetarbetet inför budgetåret 1981/82 tog åtskilliga tingsrätter och även länsrätter i sina anslagsframställningar upp frågan om hur rätten bör vara sammansatt. Inom justitiedepartementet upprättades därefter promemorian (Ds Ju 1981:18) Underrätternas sam­mansättning med förslag om bl. a. en minskning av det antal nämndemän som deltar i underrätternas avgöranden.

Här kan också nämnas att de förslag om minskat antal nämndemän som behandlas i detta betänkande aviserades i 1983 års budgetproposition och att förslagen har beaktats vid medelsanvisningen för budgetåret 1983/84; därvid uttalade emellertid utskottet att belastningen på anslagsposten Er­sättning till nämndemän väsentligen styrs av innehållet i domförhetsreg­lerna och att beslutet om medelsansvisning inte innebär ett ställningstagan­de till domförhetsreglernas utformning (JuU 1982/83:24 s. 6 och 14).

Frågan om den övre åldersgränsen för nämndemän har aktualiserats inom riksdagen. Genom konstitutionsutskottets av riksdagen godkända betänkande KU 1980/81:8 gavs regeringen i uppdrag att närmare pröva behovet av övre åldersgränser som villkor för valbarhet till offentliga uppdrag mot bakgrund av vad utskottet anfört.

Även den del av propositionen som handlar om nämndemännens tjänst­göringsförhållanden bygger på ett riksdagsinitiativ (JuU 1979/80:8, rskr 88) som ledde till att det år 1980 tillsattes en projektgrupp inom justitiedeparte-


 


JuU 1982/83:32                                                                      16

mentet. Projektgruppen har kartlagt nämndemannakårens sammansättning och nämndemännens tjänstgöringsförhållanden samt analyserat orsakerna till kårens sammansättning. Resultatet av arbetet är redovisat i rapporten (Ds Ju 1981:20) Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m.

Också behandlingen i propositionen av frågan om polismans behörighet som nämndeman har föranletts av ett riksdagsinitiativ (JuU 1982/83:5, rskr 57).

Remissbehandling har i ett sammanhang skett av departementsprome­morian, rapporten och konstitutionsutskottets betänkande. Propositionen grundar sig i huvudsak på det nämnda underlaget och remissyttrandena däröver.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i främst rättegångsbalken (RB) i fråga om tingsrätternas sammansättning som innebär att tingsrätt vid hu­vudförhandling i brottmål och familjerättsliga tvistemål och vissa ärenden skall vara domför med en lagfaren domare och tre nämndemän i stället för som nu med en lagfaren domare och fem nämndemän; den störte samman­sättningen skall dock enligt förslaget bibehållas i mål om broft för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Nämndemännen i tingsrätterna föreslås vidare få individuell rösträtt efter mönster från vad som gäller i bl. a. hovrätterna. Samma omröstnings­regler föreslås som f. n. gäller i hovrätterna.

De nuvarande reglerna om möjlighet aft förstärka tingsrätten med ytter­ligare en nämndeman och om rättens domförhet vid förfall bland nämnde­männen föreslås anpassade till de nya sammansättningsreglerna.

Vidare föreslås för länsrätternas del att domförhetsreglerna anpassas till vad som föreslås i fråga om tingsrätterna. Det innebär bl. a. att en länsrätt vid avgörande av ett mål normalt skall bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.

1 propositionen föreslås dessutom en föreskrift om att polismän inte får vara nämndemän i allmänna förvaltningsdomstolar.

Vidare tas upp vissa frågor om nämndemännens tjänstgöringsförhållan­den, hur stort antal nämndemän som bör finnas i varje domsaga och vem som skall ha beslutanderätten om antalet.

Slutligen förordas i propositionen att den övre åldersgränsen för nämn­demannauppdrag - 70 år - behålls.

Förslagen om ändringar i sammansättningsreglerna beräknas innebära besparingar på 14 milj. kr. årUgen.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1983.

Frågor om tingsrätternas domförhet Gällande ordning

1 1 kap. 3 och 4§§ RB finns regler om tingsrätts domförhet m. m. i fråga om brottmål. Reglerna innebär i huvudsak följande.


 


JuU 1982/83:32                                                       17

En tingsrätt är i brottmål domför med en lagfaren domare och nämnd. Om huvudförhandling i målet kan beräknas pågå mer än fyra veckor får dock två lagfarna domare sitta i rätten jämte nämnden. I nämnden skall sitta fem nämndemän. Dock får sex nämndemän delta om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller annan särskild omständighet. Om det inträffar förfall för någon nämndeman sedan huvudförhandlingen har in­letts är rätten domför med fyra i nämnden. Vid huvudförhandling i mål om broft för vilket inte är stadgat strängare straffan böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför med en lagfaren domare ensam, under förutsättning att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter.

Vid huvudförhandling i tvistemål består tingsrätten av tre eller högst fyra lagfarna domare (1 kap. 3§RB). Vid huvudförhandling i familjerätts-Uga mål (äktenskapsmål samt mål om boskillnad, bodelning, familjerätts-ligt underhåll, faderskap, vårdnad, umgängesrätt samt omyndighetsför­klaring och hävande av sådan förklaring) skall räften bestå av en lagfaren domare och nämnd, och i fråga om antalet nämndemän gäller samma regler som vid huvudförhandling i brottmål (15 kap. 29 och 30 §§ giftermälsbalken samt 20 kap. 1 § föräldrabalken).

I vissa domstolsärenden, i huvudsak tvistiga ärenden som skall prövas enligt giftermålbalken eller föräldrabalken, skall tingsrätten ha samma sammansättning som i familjerättsliga tvistemål (6§ lagen [1946:807] om handläggning av domstolsärenden).

I fråga om omröstning i tingsrätt finns regler för brottmål i 29 kap. RB. Vid meningsskiljaktighet mellan nämnden och ordföranden gäller nämn­dens mening om minst fyra nämndemän eller, när endast fyra nämndemän sitter i rätten, minst tre är av samma mening om både domskälen och domslutet. I annat fall gäller ordförandens mening. Särskilda omröstnings­regler finns för det fallet att tyå lagfarna domare ingår i rätten.

De omröstningsregler som gäller i tvistemål och ärenden när nämnd deltar i avgörandet motsvarar brottmålsreglerna.

Nämndemännen i tingsrätt brukar sägas ha kollekfiv rösträtt. Denna benämning avspeglar dock numera knappast omröstningsreglernas verk­liga innehåll. I det praktiskt sett mest betydelsefulla fallet med två mening­ar som står mot varandra innebär omröstningsbestämmelserna i sak det­samma som om individuell rösträtt hade gällt med utslagsröst för ordföran­den.

Individuell rösträtt för nämndemän är numera det vanliga i andra dom­
stolar än tingsrätter. Sä har t. ex. nämndemännen i hovrätt, kammarrätt
och länsrätt individuell rösträtt. Detsamma gäller då tingsrätten dömer i
egenskap av fastighetsdomstol eller vattendomstol. Beteckningen nämnd
har inte brukat användas på en grupp av nämndemän med individuell
rösträtt.
                                                                  i

I de domstolar där nämndemännen har individuell rösträtt har ordföran-'


 


JuU 1982/83:32                                    '                   18

den utslagsröst vid lika röstetal. I brottmål gäller emellertid i vad som brukar kallas kollegiala domstolar (här avses närmast hovrätt) en delvis annan ordning för omröstning. Liksom i tvistemål vinner den mening som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening fått hälften av rösterna och är denna den lindrigaste skall den meningen gälla. I fall då inte någon mening kan anses som lindrigare gäller den mening som fått hälften av rösterna och bland dem ordförandens. En kompletterande be­stämmelse finns för det fall att flera än två meningar föreligger utan att någon skall gälla enligt den nyss beskrivna regeln. Lagens nuvarande ståndpunkt är att villkoriig dom, skyddstillsyn, skyddstillsyn jämte fängel­se samt överlämnande till särskild vård inte är att anse som lindrigare än fängelse och att de angivna påföljderna inte heller inbördes kan graderas i svårhet. Detta innebär att vid lika röstetal mellan exempelvis fängelse och villkorlig dom ingen påföljd är att anse som lindrigare, och ordförandens utslagsröst fäller avgörandet. När skiljaktigheter vid kollegial omröstnings­ordning däremot gäller t. ex. frågan om den tilltalade skall frikännas eller ej eller om ett fängelsestraff skall vara längre eller kortare är en av meningar­na lindrigare än den andra, och den lindrigare meningen kommer därför att gälla vid lika röstetal. Vid omröstning i tingsrätt däremot är vid lika röstetal utgången i de nu beskrivna fallen - såsom nyss angetts - beroen­de av ordförandens ställningstagande.

Förslag; nämndemännens antal

I propositionen föreslås för tingsrätternas del ändrade bestämmelser vad gäller dels antalet nämndemän vid huvudförhandling, dels rösträtt och omröstning i rätten, dels sammansättningen i vidlyftiga mål och dels dom-förheten vid förfall för en nämndeman.

När det gäller nämndemännens antal vid huvudförhandlingar i brottmål föreslås i propositionen en huvudregel av innebörd att tingsrätten är dom­för med en lagfaren domare och tre nämndemän om målet gäller åtal för brott för vilket är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Samma sammansättning föreslås gälla i de familjerättsliga tvistemålen och i sådana domstolsärenden där nämndemän skall medverka. Den hittillsvarande sammansättningen med fem nämndemän skall dock enligt propositionen fortfarande gälla i mål om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Enligt propositionen behålls den nuvarande möjligheten att förstärka tingsrätten med en extra nämndeman, om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet.

Vidare innebär förslaget att tingsrätten - i likhet med gällande ordning - behåller domförheten om det efter huvudförhandlingens början inträffar förfall för en nämndeman. Med hänsyn till att rätten därvid kan komma att bestå av endast två nämndemän jämte den lagfarne domaren betonas i


 


JuU 1982/83:32                                                       19

propositionen att det åligger domstolen att från fall till fall noga pröva om huvudförhandlingen bör fortsätta med det lägre antalet nämndemän.

I motion 2278 anförs att förslaget kan leda till aft de tilltalades förtroende för rättskipningen urholkas, att antalet överklaganden blir fler och att besparingarna därigenom äts upp av ökade överrättskostnader. Motionä­rerna befarar vidare att färre nämndemän i rätten kommer att leda till att nämndens allsidighet begränsas. De skäl som anförs i propositionen för att behålla femmannanämnden i grövre brottmål gäller enligt motionärerna i lika hög grad för de övriga målen. Motionärerna vänder sig också mot att förslaget innebär att två nämndstoriekar kommer att finnas och menar att risk för rättegångsfel härigenom kommer att föreligga.

I motion 2279 hävdas att förslaget i proposifionen innebär en försvagning av lekmannainslaget och att förslaget leder till minskad allsidighet och representativitet hos nämnden. Enligt motionären måste nämnden vara allsidigt sammansatt för att utgöra ett kvalificerat instrument för lekman-nadeltagande i rättskipningen och samtidigt inge medborgarna förtroende för rättskipningen.

Också motion 2283 innebär ett avståndstagande från förslaget om färre nämndemän; motionärerna anför att lekmannainslaget bör förstärkas och inte försvagas.

Överväganden; nämndemännens antal

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det råder en bred enighet om att den lekmannamedverkan som föreligger i våra domstolar är av stort värde av flera skäl. Först och främst utgör lekmannainflytande en garanti för att domstolarnas avgöranden ligger i linje med allmänna rättsuppfattningar i samhället. Av särskilt värde är lekmannamedverkan när det gäller bedöm­ningsfrågor, t. ex. angående påföljdsval eller bevisvärdering. Lekmännens medverkan bidrar därigenom till att medborgarnas förtroende för rättskip­ningen upprätthålls. Vidare tillgodoser lekmännen medborgarnas intresse av insyn i domstolamas verksamhet.

Sådana synpunkter har utskottet också tidigare gett uttryck för, bl. a. i samband med införandet av nämndemannamedverkan i vissa mål i hovrätt och kammarrätt (JuU 1975/76:44 s. 17, se även JuU 1981/82: 10 s. 14).

De förändringar i fråga om nämndemannamedverkan som regeringen nu föreslår är motiverade av att man också inom rättsväsendet, i det nu ansträngda statsfinansiella läget, måste minska på utgifterna.

Mot förslaget invänds i mofionerna 2278 och 2279 att det skulle medföra minskad allsidighet i nämnden och försämrad representativitet bland nämndemännen. I detta hänseende vill utskottet framhålla att dessa risker effektivt motverkas om även för framtiden det totala antalet nämndemän i de olika domkretsarna behålls oförändrat. Härigenom kommer även fört­sättnings vis ett stort antal lekmän att vara engagerade i rättskipningen, något som är till fördel inte minst vad gäller intresset av att det skall råda


 


JuU 1982/83:32                                                       20

bredd och allsidighet inom nämndemannakåren. I samma riktning kommer att verka de reformer i fråga om rekrytering av nämndemän och förbätt­rade arvoden och andra förändringar av deras tjänstgöringsförhållanden som utskottet uttalar sig för i det följande. Utskottet kan sålunda inte dela motionärernas uppfattning i dessa hänseenden.

I motionerna hävdas vidare att en minskning av antalet nämndemän i rätten skulle kunna innebära att domstolarnas avgöranden sakligt sett skulle bli sämre och överklagandena därmed fler. Utskottet vill häremot påpeka att enligt redan gällande regler ett mycket stort antal brottmål, nämligen mål om brott med högst sex månaders fängelse i straffskalan, får avgöras av en lagfaren domare ensam, och det finns inte fog för uppfatt­ningen att avgörandena i dessa mål oftare än andra skulle vara materiellt eller formellt felaktiga eller särskilt ofta överklagade. Med hänsyn till det sagda kan utskottet inte ansluta sig till de nu berörda invändningarna mot propositionen som framförs i mofionerna 2278 och 2279.

I sammanhanget kan filläggas att det ligger i sakens natur att det vid de enskilda målens handläggning inte krävs deltagande av ett visst minsta antal nämndemän för att allmänhetens intresse av insyn i rättskipningen skall kunna tillgodoses.

Utskottet vill också erinra om den i tidigare sammanhang anförda syn­punkten att en minskning av antalet nämndemän anses medföra ett ökat individuellt inflytande för den enskilde nämndemannen. Den individuella andelen i rättens avgörande har sålunda ansetts öka i samma mån som antalet röstande minskar (jfr JuU 1977/78:33 s. 16).

Mot bakgrund av de ställningstaganden som utskottet nu har redovisat anser utskottet att regeringens förslag om att i fortsättningen tre nämnde­män skall medverka i mål av mer normal omfattning inte kan antas leda till någon försämring av tingsrätternas möjligheter att komma fram till en sakligt rikfig dom. Inte heller i övrigt finns det enligt utskottets mening skäl att befara att förslaget innebär några negativa konsekvenser för rätt­skipningen.

När det gäller mål om mycket grova brott innebär proposifionen att den nuvarande femmannanämnden behålls. Förslaget leder i denna del till en återgång fill ett fidigare tillämpat system med olika domförhetsregler bero­ende på målets beskaffenhet.

Utskottet delar departementschefens bedömning att det beträffande denna grupp av brottmål finns sakliga skäl för att avgörandet bör träffas av ett större antal personer; typiskt sett föreligger här oftare än annars svåra avvägningar i bevis- och påföljdsfrågor, och rättens ställningstagande är regelmässigt av synnerligen stor betydelse för den tilltalade liksom det ofta tilldrar sig stort allmänt intresse.

Det är visserligen oundvikligt att ett system med två nämndstorlekar, bl. a. från administrativa synpunkter, kräver mer av tingsrätterna än ett enhetligt system. Den ordning som föreslås i proposifionen är dock enligt


 


JuU 1982/83:32                                                       21

utskottets mening utformad med så klara regler att det inte finns anledning att befara några nämnvärda svårigheter i den praktiska tillämpningen.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom de farhågor i detta avseende som uttrycks i motion 2278.

Utskottet har inte några invändningar mot förslaget såvitt gäller tings­rätts sammansättning i vidlyftiga mål och bibehållen domförhet vid förfall för nämndeman. Utskottet vill emellertid understryka att en sammansätt­ning med enbart två nämndemän i rätten inte sällan måste anses var allför

o

svag. Detta gäller särskilt i mål med betydande inslag av bevis- och påföljdsfrågor. Utskottet vill därför förorda att möjligheten att fullfölja huvudförhandlingen i den mindre sammansättningen utnyttjas restriktivt; många gånger torde det vara lämpligt att i stället uppskjuta huvudförhand­lingen och fortsätta den vid ett senare tillfälle i den ordinarie sammansätt­ningen (43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB).

Sammanfattningsvis avstyrker utskottet alltså bifall till motionerna 2278, 2279 och 2283 i nu berörda delar och tillstyrker propositionen i samma delar.

Förslag; rösträtt och omröstning m. m.

I propositionen föreslås i denna del att nämndemännen i tingsrätterna får individuell rösträtt i likhet med vad som gäller i länsrätterna, hovrätterna och kammarrätterna. Om det vid oenighet inom rätten skulle föreligga lika många röster för en utgång som för en annan föreslås att i brottmål den mening skall gälla som är att anse som den lindrigaste. När vid lika röstetal inte någon mening är att anse som lindrigare, t. ex. om valet står mellan skyddsfillsyn och fängelse, skall ordföranden ha utslagsröst. Detsamma gäller i familjerättsliga tvistemål och ärenden. Vidare föreslås en lagänd­ring som syftar till att slå fast att nämndemännen har samma juridiska ansvar för domen som den lagfarne domaren.

I motion 2278 anförs att någon förändring av rösträttsreglerna och reg­lerna om ansvaret för domen inte bör komma till stånd; enligt motionärer­na fordrar frågan om individuell rösträtt ytterligare belysning. Även frågan om brottspåföljders inbördes svårhet bör enligt motionärerna vara närmare utredd innan omröstningsreglerna ändras.

I motionerna 2279 och 2281 framhålls att den lagfarne domaren, som har särskild utbildning på området och dessutom regelmässigt lång erfarenhet, alltid bör ha utslagsröst vid lika röstetal inom rätten.

I motion 2279 anförs vidare att det föreslagna omröstningssystemet kan vålla komplikationer, tidsutdräkt och även rättegångsfel.

Överväganden; rösträtt och omröstning m. m.

Nämndemannamedverkan i länsrätterna, hovrätterna och kammarrät­terna är av betydligt senare ursprung än i tingsrätterna. 1 de tre förstnämn­da domstolarna gavs nämndemännen redan från början individuell rösträtt.


 


JuU 1982/83:32                                                       22

I tingsrätterna däremot har synen på nämnden som en enhet med en i teorin kollektiv rösträtt levt kvar, även om vissa betydelsfulla ändringar har ägt rum under årens lopp.

Att i ett system där rätten består av tre nämndemän jämte den lagfarne domaren behålla de rösträttsregler som f. n. gäller skulle leda till att det i princip kom att krävas fullständig enighet bland nämndemännen för att överrösta ordföranden. Detta skulle innebära en försvagning av nämnde­männens ställning som enligtr utskottets mening inte är godtagbar. Det skulle också innebära att den otidsenliga synen på nämndemännen som formellt sett ett kollektiv skulle konserveras.

Utskoftet anser det därför naturligt att reglerna om rösträtt för tings­rättsnämndemännen anpassas till vad som gäller vid övriga domstolar och till vad som i praktiken i stor utsträckning är en följd av redan gällande regler. Nämndemännen i tingsrätt bör alltså ges individuell rösträtt.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionerna 2278 och 2279 såvitt nu är i fråga och tillstyrker bifall fill propositionen i denna del.

När det sedan gäller frågan om omröstningsförfarandet i tingsrätt vid individuell rösträtt för nämndemännen vill utskottet anföra följande.

I de domstolar där nämndemännen redan har individuell rösträtt har ordföranden utslagsröst vid lika röstetal utom i brottmål när valet står mellan meningar varav en kan anses som lindrigare än den andra. Utskot­tet finner inte anledning till erinran mot förslaget att låta denna ordning bli gällande även vid tingsrätterna såvitt gäller familjerättsliga tvistemål och ärenden. Någon egentlig förändring av det rådande läget vad gäller den lagfarne domarens inflytande i förhållande till nämndemännen sker inte härigenom.

Vad härefter gäller brottmål vill utskottet först - i likhet med departe­mentschefen — framhålla att de nuvarande omröstningsreglema för brott­mål i kollegiala domstolar kan ses som ett modernt uttryck för den gamla grundsatsen "hellre fria än fälla". Råder så stor tvekan inom domstolen att ingen mening samlar mer än hälften av rösterna får det anses ligga i linje med principerna för ett rättssamhälle att den mening får gälla som är till fördel för den filltalade. Denna princip har hittills genomförts i alla kolle­giala domstolar som har att handlägga brottmål, oavsett om lekmän deltar i rättskipningen eller ej och oavsett vilka som röstar för den ena eller den andra utgången. Att ha en annan ordning för just tingsrätterna när individu­ell rösträtt införs även där skulle enligt utskottets mening innebära ett avsteg från den fidigare nämnda grundsatsen som är svårt att försvara. Det förhållandet att vissa spörsmål om påföljders inbördes stränghet är föremål för överväganden av fangelsestraffkommittén (Ju 1979:04) inverkar inte på denna bedömning.

Här vill utskottet också framhålla att skiljaktiga meningar vid tingsrät­terna i praktiken förekommer i endast begränsad omfattning. Utskottet vill även framhålla att utskottet — i motsats till vad som anförs i mofionerna


 


JuU 1982/83:32                                                       23

2279 och 2281 - inte anser att det finns anledning att befara fler materiellt felaktiga domar eller ett ökat antal överklagade mål om den lindrigaste meningen får gälla i ett brottmål i stället för att ordföranden med sin utslagsröst får avgöra utgången.

Om man väljer att ge nämndemännen i tingsrätterna en ställning i rätten som är förenlig med moderna former för lekmannamedverkan anser såle­des utskottet sammanfattningsvis att man bör ta steget fullt ut och accepte­ra att samma regler får gälla för inflytandet över domen som i övriga domstolar.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget att upphäva 29 kap. 7§ RB, i följd varav kommer att slås fast att varje ledamot har samma juridiska ansvar för avgörandet som ordföranden nu har.

Utskottet avstyrker med dessa ställningstaganden bifall till motionerna 2278, 2279 och 2281 i här behandlade delar och tillstyrker bifall till proposi­tionen i motsvarande mån.

Frågor om länsrätternas domförhet Gällande ordning

Föreskrifter om nämndemäns deltagande i rättskipningen i länsrätt (tidi­gare länsskatterätt och länsrätt) finns i lagen (1971:209) om allmänna förvaltningsdomstolar. Enligt 17 § är rätten domför med en lagfaren doma­re och tre nämndemän. Nämndemännen har individuell rösträtt. Fler än fyra nämndemän får inte sitta i rätten. I viss utsträckning är länsrätten domför med en lagfaren domare ensam. Länsrätten behåller inte sin dom­förhet om nämndemännens antal blir lägre än tre. Länsrätterna låter ofta fyra nämndemän ingå i rätten. Anledningen till detta är främst att man inte vill riskera att domförheten brister, exempelvis på grund av jäv hos någon nämndeman.

Förslag

I proposifionen föreslås att länsrätt skall vara domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Endast om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet får enligt förslaget fyra nämndemän sitta i rätten. Vid förfall bland nämndemännen sedan hand­läggningen har påbörjats föreslås att rätten skall vara domför med två nämndemän.

I mofionerna 2278 och 2279 yrkas avslag på regeringens förslag i dessa delar.

Överväganden

Såsom utskottet anfört i fråga om tingsrätternas domförhet är det av statsfinansiella skäl nödvändigt att inte fler nämndemän deltar i handlägg­ningen av ett mål än som är motiverat från saklig synpunkt. I fråga om länsrätterna innebär gällande rätt att sammansättningen med en lagfaren


 


JuU 1982/83:32                                                       24

domare och tre nämndemän i princip är tillräcklig i alla sorters mål; det är dock vanligt att länsrätterna utnyttjar den f. n. formellt obegränsade rätten till förstärkning med en nämndeman.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att denna ordning bör ändras så att fyra nämndemän deltar endast när det av sakliga skäl är påkallat.

Mot förslaget om domförhet vid förfall för nämndeman har utskottet inget att erinra.

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna 2278 och 2279 i nu aktuell del och tillstyrker bifall till propositionen i denna del.

Den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag Bakgrund

Enligt 4 kap. 6§ första stycket RB är den som fyllt 70 år inte valbar fill nämndeman i hovrätt eller tingsrätt. Motsvarande bestämmelse för nämn­demän i allmän förvaltningsdomstol finns i 20 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Uppnår en nämndeman 70 års ålder under sin mandatperiod förfaller uppdraget.

Regeln i RB om en övre åldersgräns på 70 år för nämndemän infördes år 1963 (prop. 1963:156, ILU 27). 1 propositionen anförde departementsche­fen bl. a. följande:

Såsom första lagutskottet i ett förra året avgivet yttrande funnit, talar beaktansvärda skäl för att en övre åldergräns stipuleras för valbarhet till nämndeman i allmän underrätt. Därmed ökas garantierna för att i nämnden icke kommer att sitta personer, som på grund av alltförhög ålder är mindre skickade att tjänstgöra såsom domare. Även om de organ, som har att välja nämndemän, fullgör denna uppgift med stor omsorg, får likväl icke för­bises, att det mången gång kan vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss fill nämndeman föreslagen person med hänsyn till sin ålder kommer att vara i stånd aft under mandatperioden på tillfredsställande sätt fullgöra med nämndemansuppdraget förenade åligganden, särskilt som mandatpe­rioden är så lång som sex år.

Med hänvisning till bestämmelsen i RB har sedermera 70-årsgränsen införts för nämndemän i andra domstolar. Samma åldersgräns gäller f. ö. också i arrendenämnderna, hyresnämnderna och taxeringsnämnderna.

I en motion vid 1979/80 års riksmöte efterlystes sådana ändringar att ingen övre åldersgräns skulle gälla för innehav av offentliga uppdrag. Med anledning av motionerna uttalade konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (KU 1980/81:8) bl. a. följande:

Enligt utskottet bör huvudprincipen vara att inga övre åldersgränser skall finnas för offentliga uppdrag. Detta är också det normala förhållan­det. För förtroendemannauppdrag i domstolar och vissa domstolsliknande organ har emellertid under 1960- och 1970-talen införts en sjutfioårsgräns. Motivet synes då ha varit att man har velat öka garantierna för att inte


 


JuU 1982/83:32                                                       25

uppdraget skall innehas av personer som på grund av alltför hög ålder är mindre skickade att tjänstgöra som domare. Utskottet har förståelse för detta motiv. Å andra sidan kan det med större tyngd hävdas att det även i dessa fall borde få ankomma på de organ som utser uppdragstagarna att utan lagfasta begränsningar av detta slag välja de personer som anses mest lämpade för uppdragen.

Även om starka skäl således synes tala mot att behålla de existerande övre åldersgränserna för offentliga uppdrag, kan utskottet inte ställa sig bakom mofionäremas krav att utan närmare utredning slopa dessa gränser. Utskottet föreslår därför att regeringen får närmare pröva behovet av övre åldersgränser som villkor för valbarhet till offentliga uppdrag mot bak­grund av vad utskottet i det föregående anfört. Detta bör ges regeringen till känna.

Som förut nämnts har utskottsbetänkandet remissbehandlats i detta lagstiftningsärende.

Under hänvisning till den pågående beredningen av frågan inom rege­ringskansliet har härefter motioner i samma ämne avstyrkts (se KU 1981/ 82:4och 1982/83:17).

Förslag

I propositionen förordas att de nuvarande reglerna om en övre ålders­gräns behålls.

I mofionerna 2283 och 2284 hemställs att den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag avskaffas. Som skäl härför anförs i motion 2284 bl. a. att man inte kan fastslå någon speciell åldersgräns för när en person blir gammal, att gruppen pensionärer kommer att öka kraftigt i framtiden samt att det är samhällsekonomiskt gynnsamt att som nämndemän anlita pensionärer i stället för yrkesverksamma personer.

Överväganden

Utskottet vill inledningsvis understryka att det är angeläget att nämnde­mannakåren som helhet har en bred förankring i samhället. Såsom fram­hålls i propositionen kan det inte komma i fråga att utan tungt vägande skäl genom valbarhetsvillkor utesluta stora grupper av medborgare från att vara behöriga för ett sådant uppdrag.

Den kartläggning av nämndemannakårens sammansättning som skett i den tidigare nämnda rapporten har visat att genomsnittsåldern bland nämndemännen är markant högre än bland befolkningen i övrigt. Det finns enligt utskottets uppfattning anledning att befara att denna snedfördelning skulle komma att förstärkas ytterligare vid ett slopande av åldersgränsen, något som f. ö. i motion 2284 förutskickas som en följd av ett borttagande av gränsen. Till skillnad från motionärerna anser utskottet att en sådan utveckling inte bör främjas. Utskottet vill vidare uttala sin anslutning till de skäl som i 1963 års lagstiftningsärende anfördes för att införa 70-årsgrän­sen; dessa skäl har alltjämt full bärkraft. Enligt utskottets mening skulle


 


JuU 1982/83:32                                                       26

det f. ö. ligga ett anmärkningsvärt motsatsförhållande i att avskaffa ålders­gränsen för nämndemännen samtidigt som de lagfarna domarna förblir tvungna att, som nu, avgå med pension vid 67 års ålder. Ett sådant motsatsförhållande skulle dessutom poängteras genom den förstärkning av nämndemännens ställning som meddomare som förordas i detta lagstift­ningsärende.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det sagda bifall till motion 2283 i denna del och motion 2284.

Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m. Bakgrund

Det finns nämndemän i tingsrätterna, hovrätterna, länsrätterna, kam­marrätterna, mellankommunala skatterätten och i försäkringsrätten. Från försäkringsrätterna bortses i det följande.

Nämndemännen är närmare 8000 till antalet.

Det är i princip en medborgerlig skyldighet att äta sig uppdrag som nämndeman. Endast den som fyllt 60 år eller annars uppger giltigt skäl får vägra att ta emot ett sådant uppdrag. Valbar till nämndeman i tingsrätt och hovrätt är varje myndig svensk medborgare som inte har fyllt 70 år. En nämndeman skall vara kyrkobokförd i en kommun eller, såvitt gäller nämndemän i överrätt eller länsrätt, ett län som ingår i domkretsen för den domstol för vilken han väljs. Lagfarna domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polismän eller advokater eller de som eljest har till yrke att föra någon annans talan inför rätta får inte vara nämndemän vid allmän domstol (4 kap. 6§ RB). Beträffande nämndemän vid länsrätterna och kammarrätterna gäller liknande inskränkningar enligt 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Ingen får samtidigt vara nämndeman i hovrätt och tingsrätt resp. i kammarrätt och länsrätt. Upphör en nämndeman att vara valbar förfaller uppdraget. Nämndemän väljs för sex år.

Nämndemän i tingsrätt väljs av kommunfullmäktige i de kommuner som ingår i domsagan. Nämndemän i hovrätt, kammarrätt och länsrätt väljs av landstingen eller i några fall av kommunfullmäktige.

För alla nämndemannaval gäller enligt 4 kap. 7§ RB och 19 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar att valet under vissa förutsättningar skall vara proportionellt.

Ersättningen till nämndemännen regleras i förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstols­väsendet m.m. Enligt denna utgår till nämndemän av allmänna medel arvoden, reseersättning och traktamenten. Reseersättning och trakta­mente utgår enligt de bestämmelser om reseförmåner som enligt kollektiv­avtal gäller för statstjänstemän i allmänhet.

Arvode för sammanträde uppgår sedan den 1 juli 1981 till 220 kr. för varje sammanträdesdag. Under vissa förutsättningar betalas sådant arvode


 


JuU 1982/83:32                                                       27

även för resdagar. Till nämndemän i länsrätt och mellankommunala skat­terätten utgår även arvode för förberedelsearbete.

Kostnaderna för nämndemannaersättningar uppgick budgetåret 1981/82 till omkring 47 milj. kr.

År 1979 behandlade utskottet en motion om åtgärder för att bredda rekryteringen av nämndemän. Utskottet inhämtade yttranden över motio­nen från olika myndigheter m.fl. Mot bakgrund av vad som därigenom framkommit fann utskoftet att en snedrekrytering syntes förekomma. Ut­skottet uttalade att det var angeläget att lekmannamedverkan i dömandet utövas av personer av så många olika kategorier medborgare som möjligt. Orsaken till den snedrekrytering som syntes förekomma torde enligt ut­skottet kunna sökas bl. a. i de regler som gäller beträffande ersättningen till nämndemän och i deras tjänstgöringsförhållanden i allmänhet. Vissa grup­per av medborgare torde sålunda inte kunna tjänstgöra som nämndemän utan att göra en ekonomsk förlust. Eftersom bortfallet av inkomst också minskar underlaget bl. a. för tilläggspension kunde enligt utskottet den gällande ordningen också inverka negativt på nämndemännens framtida sociala trygghet. Utskottet uttalade vidare att reglerna i vissa fall kunde leda till förlust av semesterförmåner. Utskottet fann mot bakgrund av vad som nu redovisats att frågan om ersättningen till nämndemän och deras tjänstgöringsförhållanden borde undersökas närmare. Undersökningen borde i första hand avse nämndemannakårens sammansättning. Arbetet borde mynna ut i de förslag som kunde befinnas erforderliga för att säker­ställa en allsidig rekrytering. Vad utskottet anfört om en översyn av nämndemännens tjänstgöringsförhållanden borde riksdagen som sin me­ning ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (JuU 1979/80:8, rskr 88).

Regeringen beslutade år 1980 att den av riksdagen begärda översynen skulle göras under ledning av en projektgrupp inom justitiedepartementet. Projektgruppen redovisade år 1981 resultatet av sitt arbete i promemorian (Ds Ju 1981:20) Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m. Av rap­porten framgår bl. a. följande.

Genomsnittsåldern är markant högre bland nämndemännen än bland befolkningen i övrigt. Medan 63% av befolkningen i åldern 20-70 år är under 50 år utgör denna åldersgrupp endast 24% av nämndemännen vid tingsrätt. De nämndemän i tingsrätt som är över 60 år utgör 43% av tingsrättsnämndemännen. Ser man fill totalbefolkningen utgör denna ål­dersgrupp endast 18%.

Nämndemannakåren är inte representativ i fråga om könsfördelningen, utan det finns fler män än kvinnor bland nämndemännen. Andelen kvinnor i nämndemannakåren är totalt 38%. Största andelen finns bland tingsrätts­nämndemännen och är där 39%. I länsrätterna är andelen kvinnor endast 22%.

Fördelningen på yrkesgrupper skiljer sig från befolkningen i övrigt i


 


JuU 1982/83:32                                                       28

framför allt tre avseenden. Andelen lantbrukare är klart större bland nämn­demännen. Andelen industriarbetare är klart lägre. En gmpp som kan karakteriseras som allmänt administrativt verksamma och lärare är överre­presenterad.

Andelen icke förvärvsarbetande är 27%, varav 19% ålderspensionärer. Ålderspensionärerna utgör samma andel av nämndemannakåren som av befolkningen i övrigt.

När det gäller nämndemännens anställningsförhållanden visar under­sökningen alt de offentligt anställda är överrepresenterade. Deras andel av nämndemännen är dubbelt så stor som deras andel av befolkningen i övrigt (35% mot 17%). De privatanställda är underrepresenterade (19% mot 35% av befolkningen i övrigt).

Nämndemännen har i allmänhet högre inkomster än befolkningen i öv­rigt.

Den vanligaste tjänstgöringsfrekvensen bland tingsrättsnämndemännen är 11-20 dagar om året (37%). Endast 22% av nämndemännen tjänstgör mer än så. I allmänhet är tjänstgöringen fasfiagd i halvårs- eller helårssche­man, jämnt fördelad över året. Andelen nämndemän med hög tjänstgö­ringsfrekvens är störst i de äldre åldersgrupperna.

Åtskilliga nämndemän har andra offentliga uppdrag vid sidan av nämn­demannauppdraget. Nästan var Qärde nämndeman har mer än tre andra uppdrag.

De allra flesta av de nämndemän som förvärsarbetar får avdrag med hela lönen för de dagar de tjänstgör som nämndemän. Undantaget är främst de statligt anställda, som endast får avdrag med högst 11 % av lönen. Det nuvarande nämndemannaarvodet, 220 kr., motsvarar löneav­draget vid en årsinkomst av drygt 55000 kr. De flesta förvärvsarbetande nämndemän har högre inkomster.

Rapporten har remissbehandlats och merparten av de remissinstanser som yttrat sig har vitsordat den bild av nämndemannakåren som framkom­mit i rapporten. Därvid har betonats vikten av att åtgärder vidtas för att göra kåren mer representativ.

Med anledning av en mofion under 1981/82 års riksmöte tog utskottet ånyo upp frågan och konstaterade år 1982 (JuU 1981/82:40 s. 5) att nämn­demannakåren inte är så allsidigt sammansatt som är önskvärt och att den av utskottet år 1979 uttalade tveksamheten inför rådande förhållanden hade visat sig vara berättigad. Utskottet sade sig utgå från att de fortsatta övervägandena inom regeringskansliet med anledning av projektgruppens arbete skulle leda till sådana förslag till ändringar i gällande ordning eller till andra åtgärder som kan befinnas erforderliga för att säkerställa en allsidig rekrytering och att härvid övervägandena med anledning av kom­munaldemokratiska kommitténs förslag skulle beaktas. Därefter har ut­skottet i mars 1983 med anledning av en motion förklarat sig sakna anled­ning till annat ställningstagande än det nyss nämnda (JuU 1982/83:24 s. 9).


 


JuU 1982/83:32                                                       29

Förslag m.m.

Två motioner (2280 och 2282) behandlar frågor som har samband med bl. a. nämndemännens tjänstgöringsförhållanden och nämndemannarekry-teringen. I båda motionerna efterlyses bättre ekonomiska villkor för nämn­demännen.

Genom propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad departe­mentschefen anför om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m. Han uttalar bl. a. att den enskilda faktor som spelar den största rollen för nämndemannakårens sammansättning troligen är sättet att utse nämnde­männen. I praktiken är det de politiska partierna som genom sina nomine­ringar avgör vilka som kommer i fråga och enligt departementschefen synes det genomgående vara så att partierna vänder sig till personer som är eller har varit aktiva inom resp. parti. Detta innebär en första begränsning av urvalet. Departementschefen anför att underiag saknas för att bedöma vilka kriterier som härefter är utslagsgivande när man väljer bland politiskt aktiva.

Beträffande frågan om den ekonomiska ersättningens roll för viljan att åta sig nämndemannauppdrag framhåller departementschefen att det är naturiigt att jämföra med vad som gäller för de förtroendevalda i kommu­nerna.

Enligt 2 kap. 29 § kommunallagen (1977:179) får kommunfullmäktige besluta att till ledamöter och suppleanter i fullmäktige eller beredning skall i skälig omfattning utgå ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget samt arvode, pension och andra ekonomiska för­måner. Fullmäktige får däremot inte besluta att det skall utgå ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Motsvarande regler finns för förtroendemän inom landstinget.

Kommunaldemokratiska kommittén (Kn 1977:07) har i betänkandet (SOU 1982:5) De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner föreslagit åtgärder för att göra det politiska arbetet mera attraktivt och därigenom förbättra förutsättningarna för en allsidig rekrytering. Ett av förslagen var att det i kommunallagen skulle öppnas en möjlighet för kommuner och landstingskommuner att besluta om ersättning för förlorad arbetsförtjänst till de förtroendevalda. En inom civildepartementet utarbe­tad proposition med förslag i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén förordat har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1982/83:97). Föreslagna lagändringar avses träda i kraft den I juli 1983. 1 förevarande proposition uttalar chefen för justitiedepartementet att han avser att med uppmärksamhet följa utvecklingen i fråga om i vilken utsträckning som kommunerna i dagens ekonomiska situation kommer att utnyttja den befo­genhet att ersätta förlorad arbetsförtjänst som öppnas om förslagen i proposition 1982/83:97 genomförs.


 


JuU 1982/83:32                                                       30

Överväganden

När det gäller att råda bot på den bristande allsidigheten i nämndeman­nakårens sammansättning är det självfallet av vikt att de politiska partierna vid sina nomineringar så långt som möjligt försöker rätta till ojämnheter; det är exempelvis angeläget att sträva efter att öka andelen kvinnor, att sänka genomsnittsåldern och att nå en jämnare fördelning mellan olika yrkesgrupper. Utskottet vill emellertid betona att de politiska partiernas frihet att nominera nämndemän inte bör beskäras och att valförsamlingar­nas suveränitet att utse nämndemän inte bör inskränkas genom kvoterings­system e.d.

Även om utskottet har den uppfattningen aft en viss förbättring i fråga om att göra rekryteringen mer allsidig skulle stå att vinna genom målmed­vetna insatser vid nomineringar och val till nämndeman torde dock de ekonomiska villkor som är förknippade med uppdraget många gånger också vara av väsentlig betydelse för rekryteringen. Man kan sålunda inte bortse från att erbjudanden om nämndemannauppdrag ibland avböjs efter ekonomiska överväganden.

Det är enligt utskottets mening otillfredsställande att den av utskottet år 1979 efteriysta översynen av frågan om ersättningen till nämndemän sedan den nämnda projektgruppens rapport remissbehandlats inte har föranlett någon annan regeringens åtgärd än det nyss nämnda uttalandet av departe­mentschefen att han avser att följa utvecklingen inom kommunerna med uppmärksamhet.

Mot den angivna bakgmnden och under erinran om vad utskottet utta­lade i sitt betänkande JuU 1981/82:40 anser utskottet det nödvändigt att regeringen nu skyndsamt vidtar åtgärder för att åstadkomma en så allsidig sammansättning av nämndemannakåren som möjligt. En sådan åtgärd är att ändra ersättningsreglerna så att de inte såsom f. n. leder till en underre­presentation för industriarbetare och andra yrkesgrupper som får vidkän­nas fullt löneavdrag när de tjänstgör som,nämndemän. En viss höjning av arvodena är därför enligt utskottets mening nödvändig. Det får ankomma på regeringen att överväga hur höjningarna skall utformas. Även andra åtgärder i det angivna syftet - bl. a. differentiering av arvodena med hänsyn fill om löneavdrag sker eller inte - bör övervägas av regeringen.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna 2280 och 2282 i här berörda delar anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utbildning av nämndemän

I motion 2280 förespråkas utbildning av nämndemän på samhällets be­kostnad.

Från andra huvudtitelns anslag D 1. Domstolsverket, anslagsposten Eftemtbildning inom domstolsverkets verksamhetsområde, får betalas bl. a. bidrag till nämndemannasammanslutningar, kostnader för informa­tion till nämndemän samt bidrag till resa och uppehälle vid studiebesök av


 


JuU 1982/83:32                                                       31

nämndemän vid kriminalvårdsanstalter eller andra inrättningar av intresse för nämndemännens verksamhet.

I linje med vad motionärerna förespråkar anser utskottet det vara av värde att nämndemännen genom studiebesök bibringas en ökad kännedom om verksamheten vid främst kriminal- och ungdomsvårdens anstalter och institutioner. Någon mer organiserad eller permanent verksamhet syftande till en egentUg juridisk utbildning av nämndemännen kan däremot inte anses lämplig med hänsyn till den ställning såsom lekmän som nämndemän intar inom rättskipningen. Utskottet vill härvidlag understryka att rättens ordförande enligt rättegångsbalken är skyldig att vid överläggningen orien­tera nämndemännen både om den föreliggande saken och om tillämpliga rättsregler. En sådan ordning anser utskottet också vara en ändamålsenlig form för att ge nämndemännen nödvändiga insikter i gällande rätt. I sam­band med mer omfattande lagändringar eller liknande kan det behövas särskilda informationsinsatser för nämndemännen. Utskottet förutsätter att domstolsverket tar inititiativ härtill.

Utskottet vill tillägga att studieförbund och liknande organisationer bör stimuleras att medverka i det sammanhang som här berörts.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 2280 i här behandlad del.

Polisman som nämndeman i allmänna förvaltningsdomstolar

Tjänsteman vid allmän förvaltningsdomstol, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, lag­faren domare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får enligt 20 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar inte vara nämndeman i kammarrätt eller länsrätt. Detsamma gäller för mellankommunala skatterätten. Huruvida uttrycket "tjänsteman vid ... länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet" avser också polisman har varit föremål för skilda meningar.

Sedan det vid 1981/82 års riksmöte väckts en motion om att riksdagen hos regeringen skulle hemställa om förslag till en sådan ändring av gällande lag att polisman uttryckligen skulle vara behörig att vara nämndeman i länsrätt uttalade utskottet med anledning av motionen bl. a. att det var otillfredsställande att det råder osäkerhet rörande innebörden av gällande rätt i det hänseende som aktualiserats genom motionen; denna osäkerhet borde undanröjas genom lagstiftning. I detta syfte borde enligt utskottets mening översyn ske av frågan om polismans valbarhet till uppdrag som nämndeman i länsrätt, kammarrätt och mellankommunala skatterätten. Som framkommit under remissbehandlingen finns det, uttalade utskottet vidare, skäl som talar både för och emot att en polisman bör vara valbar till nämndeman i sådan domstol. Under översynsarbetet borde enligt utskottet dessa skäl närmare belysas och övervägas. Även andra frågor om villkoren för valbarhet till uppdrag som nämndeman i skilda sammanhang borde


 


JuU 1982/83:32                                                                      32

lämpligen kunna tas upp till behandling i syfte att få så enhetliga bestäm­melser som möjligt. Vad utskottet uttalat gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (JuU 1982/83:5 s. 12, rskr 57).

1 propositionen föreslås sådan ändring av 20 § lagen om allmänna för­valtningsdomstolar att polisman inte får vara nämndeman i allmän förvalt­ningsdomstol.

Utskottet finner anledning beklaga att i propositionen ingen redovisning ges om de av utskottet efterlysta närmare avvägningarna mellan olika tänkbara lösningar av frågan om polismans valbarhet och inte heller om överväganden av övriga frågor syftande till att göra valbarhetsvillkoren så enhetliga som möjligt. Enligt utskottets uppfattning talar övervägande skäl för att polisman ej bör vara nämndeman i förvaltningsdomstol. En uttryck­lig föreskrift i saken bör därför las in i lagen om allmänna förvaltningsdom­stolar. Utskottet vill tillägga att utskottet utgår från att de nyssnämnda övervägandena för att göra valbarhetsvillkoren så enhetliga som möjligt kommer till stånd i lämpligt sammanhang.

Övrigt

Av formella skäl bör, på sätt sker i utskottets hemställan, beaktas att 17 § bötesverkställighetslagen berörs av den lagändring som förordats i justitieutskottets betänkande JuU 1982/83:29.

I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inte något annat utta­lande från utskottets sida än att den ändrade ordning i fråga om tingsrätter­nas sammansättning som nu förordats bör utvärderas sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av den.

Utskottets hemställan Utskottet hemställer

1. beträffande antalet nämndemän i tingsrätt m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:2278 i denna del (yrkande 1 delvis och yrkande 2), motion 1982/83:2279 i denna del (delvis), motion 1982/83:2281 och mofion 1982/83:2283 i den­na del (yrkande I)

a)    antar det genom proposition 1982/83:126 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt gäller 1 kap. 3 och 4 §§, 29 kap. I, 3, 4, 6 och 7 §§ samt 49 kap. 7 §,

b)   antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i giftermälsbalken,

c)    antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

d)              antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

e)              antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i militära rättegångslagen (1948:472),


 


JuU 1982/83:32                                                                      33

f)               antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken,

g)              antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare,

h) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål, i) dels avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189), dels antar följande förslag till Lag om ändring i lagen (1983:000) om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att i 17 § bötesverkställighetslagen (1979:189), i den lydelse paragrafen har erhållit genom lagen (1983:000) om ändring i nämnda lag', ordet "nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän",

k) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1983:000),

2.          beträffande antalet nämndemän i länsrätt

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:2278 i denna del (yrkande 1 delvis) antar

a)    det genom propositionen framlagda förslaget till lag om änd­ring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar såvitt gäller 17 § första-tredje styckena,

b)   det genom propositionen framlagda förslaget till lag om änd­ring i faslighetstaxeringslagen (1979:1152),

3.          beträffande åldersgräns jör nämndetnän

att riksdagen avslår motion 1982/83:2283 i denna del (yrkande 2) och motion 1982/83:2284,

4.    beträffande nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m. att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2280 i denna del (delvis) och motion 1982/83:2282 (yrkandena 1 och 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende,

5.   beträffande utbildning av nämndemän

att riksdagen avslår motion 1982/83:2280 i denna del (delvis),

6.    att riksdagen avslår motion 1982/83:2279 i den mån den inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

7.   beträffande polisman som nämndeman

att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings­domstolar såvitt gäller 20 §,

8. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken i den mån det inte omfattas
av utskottets hemställan ovan,

' Lydelse enligt prop. 1982/83:93, JuU 29, rskr 264.


 


JuU 1982/83:32                                                       34

9. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings­domstolar i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan.

Stockholm den 28 april 1983

På justifieutskottets vägnar BERTIL LIDGARD

Närvarande: Bertil Lidgard (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Arne Nygren (s), Helge Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla André (c) Kari-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s) och Inger Wickzén (m).

Reservationer

1.' Antalet nämndemän i tingsrätt m. m. (mom. 1)

Bertil Lidgard (m), Karin Söder (c), Arne Svensson (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar pä s. 19 med "Övervä­ganden; nämndemännens antal" och slutar på s. 21 med "i samma delar" bort ha följande lydelse:

Överväganden; allmänna synpunkter

De förslag om ändringar i domförhetsreglerna för tingsrätterna som läggs fram i propositionen innebär genomgripande förändringar i de grundläg­gande principerna om lekmannamedverkan i allmän underrätt. Förslag till ändringar av sådan art brukar normalt föregås av en rättspolitisk debatt om behov, förutsättningar och former för en ändring. Förslaget är emellertid inte resultatet av någon sådan debatt, utan har sin grund i överväganden av samhällsekonomisk art. Som underlag för propositionen ligger endast en kortfattad departementspromemoria, som visserligen har varit föremål för remissbehandling men som därvid på de flesta punkter har kritiserats mycket hårt.

Utskottet är väl medvetet om att ansträngningar att åstadkomma bespa­ringar och rationaliseringar måste göras också inom rättskipningens områ­de. Utskottet anser emellertid att sådana ensidiga besparingshänsyn som uppenbarligen ligger fill grund för regeringsförslaget inte bör tillåtas att styra de för rättskipningen viktiga principer som det här är fråga om.


 


JuU 1982/83:32                                                       35

Utskottet behandlar i det följande de olika centrala delarna i förslaget.

Överväganden; nämndemännens antal

Utskottet vill här inledningsvis framhålla att det råder en bred enighet om att den lekmannamedverkan som föreligger i våra domstolar är av stort värde av flera skäl. Först och främst utgör lekmannainflytande en garanti för att domstolarnas avgöranden ligger i Unje med allmänna rättsuppfatt­ningar i samhället. Av särskilt värde är lekmannamedverkan när det gäller bedömningsfrågor, t. ex. angående påföljdsval eller bevisvärdering. Lek­männens medverkan bidrar därigenom till att medborgarnas förtroende för rättskipningen upprätthålls. Vidare tillgodoser lekmännen medborgarnas intresse av insyn i domstolarnas verksamhet.

Sådana synpunkter har utskottet också tidigare gett uttryck för, bl. a. i samband med införandet av nämndemannamedverkan i vissa mål i hovrätt och kammarrätt (JuU 1975/76:44 s. 27, se även JuU 1981/82:10 s. 14).

Såsom utskottet tidigare har uttalat är det från såväl allmänt demokratis­ka synpunkter som av rättssäkerhetsskäl angeläget att nämnden har en så bred förankring i samhället som möjligt och en i politiskt hänseende allsidig sammansättning (JuU 1975/76:18 s. 26). Den föreslagna minskningen av nämndemännens antal från fem till tre innebär att den önskvärda allsidig­heten och bredden försämras. Konsekvenserna av detta kan befaras bli allvarliga, inte minst därigenom att allmänhetens förtroende för rättskip­ningen kan komma att urholkas och i följd därav antalet överklaganden komma att öka. Den förmodade besparingen kommer då att ätas upp av ökade kostnader inom överrätterna.

Utskottet anser inte att de negativa konsekvenserna av att minska nämn­demännens antal i de enskilda målen på något sätt skulle uppvägas av att det totala antalet nämndemän i de olika domkretsarna behålls oförändrat; det är således enligt utskottets mening av vikt att rätten i varje mål har en så allsidig sammansättning som möjligt och härför krävs att fler än tre lekmän deltar.

Som framgår av det sagda ansluter sig utskottet till den kritik mot förslaget i dessa hänseenden som förs fram i motionerna 2278 och 2279.

Utskottet vill vidare framhålla att de skäl som enligt departementschefen talar för att nämndemännen bör vara fem i mål om mycket grova brott i princip talar med samma styrka för denna sammansättning även i övriga mål. Gränsen mellan å ena sidan mål som innehåller komplicerade bevis­värderingsfrågor och grannlaga överväganden i fråga om påföljdsval och å andra sidan mål utan sådana inslag går inte vid två års fängelse som straffminimum för brottet. Det kan nämligen inte sägas att frågorna om bevisvärdering och påföljdsval generellt sett är vare sig mera ofta förekom­mande eller nriera grannlaga i mål av den svårare kategorin än i mål av den andra kategorin. Det kan inte heller sägas att påföljderna i mål av den svårare kategorin generellt är mera ingripande för den tilltalade än i mål av


 


JuU 1982/83:32                                                                      36

den andra kategorin. Betydelsen av omsorg och grannlagenhet vid rättens bedömning kan i stället med fog sägas vara lika stor i båda slagen av mål, och prövningen av alla enskildheter i ett mål kan allmänt sett antas ske på ett bättre sätt och med större säkerhet om fem lekmän deltar i stället för endast tre.

Vad nu har sagts innebär att utskottet delar motionärernas farhågor beträffande de effekter på rättskipningens kvalitet som inträder om försla­get genomförs.

Utskottet anser också, i likhet med vad som framhålls i motion 2278, att det är olämpligt aft införa ett system med två nämndstorlekar beroende på brottets svårhetsgrad; ett sådant system är både besvärligt och kostsamt att administrera och dessutom ägnat att medföra felaktig tillämpning med rättegångsfel som följd.

Sammanfattningsvis föreslår alltså utskottet att riksdagen med anledning av motionerna 2278, 2279 och 2283 i nu berörda delar avslår propositionen i motsvarande delar.

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 21 med "Nämn­demannamedverkan i" och slutar på s. 23 med "motsvarande mån" bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående uttalat uppfattningen att antalet nämnde­män vid avgöranden i allmän underrätt inte bör minskas utan såsom hittills även i fortsättningen uppgå till fem. Någon anledning finns då inte att ändra de för den bestående ordningen gällande omröstningsreglerna m. m. De skäl som i samband med 1971 års underrättsreform anfördes för de gällande omröstningsreglerna äger nämligen fortfarande bärkraft (se prop. 1969:44 s. 197-201, ILU 38 s. 51; jfr JuU 1981/82:40 s. 8).

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande antalet nämndemän i tingsrätt m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2278 i denna del (yrkande 1 delvis och yrkande 2), motion 1982/83:2279 i denna del (delvis), motion 1982/83:2281 och motion 1982/83:2283 i den­na del (yrkande 1)

a)    avslår det genom proposition 1982/83:126 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt gäller 1 kap. 3 och 4 §§, 29 kap. 1, 3, 4, 6 och 7 §§ samt 49 kap. 7 §,

b)   avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i giftermälsbalken,

c)    avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

d)               avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

e)               avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i militära rättegångslagen (1948:472),


 


JuU 1982/83:32                                                                      37

O avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i brottsbalken.

g) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare.

h) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmäl,

i) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

k) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i vattenlagen (1983:000),

2. Antalet nämndemän i länsrätt (mom. 2)

Karin Söder (c) och Gunilla André (c) anser under förutsättning av bifall till reservation 1

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med "Såsom utskottet" och slutar på s. 24 med "denna del" bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av utskottets ställningstagande i fråga om förslaget om ändring av tingsrätternas sammansättning anser utskottet att skäl saknas för att vidta några sådana ändringar i fråga om länsrätternas domförhets­regler som föreslås i propositionen.

Utskottet tillstyrker således motion 2278 i denna del och avstyrker propositionen i motsvarande mån.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande antalet nämndemän i länsrätt

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2278 i denna del (yrkande 1 delvis) avslår

a)    det genom propositionen framlagda förslaget till lag om änd­ring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar såvitt gäller 17 § första-tredje styckena,

b)   det genom propositionen framlagda förslaget till lag om änd­ring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

3.  Åldersgräns för nämndemän (mom. 3)

Bertil Lidgard (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m), Hans Peters­son i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som böljar på s. 25 med "Utskot­tet vill" och slutar på s. 26 med "motion 2284" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att huvudprincipen bör vara att inga övre åldersgränser skall finnas för offentliga uppdrag; det bör ankomma på de organ som har att utse uppdragstagarna att utan lagfästa begränsningar välja de personer


 


JuU 1982/83:32                                                       38

som anses mest lämpade för uppdragen. Med anledning härav förordar utskottet, i enlighet med vad som anförs i motionerna 2283 och 2284, att den övre åldersgränsen för nänindemannauppdrag slopas.

Det bör ankomma på regeringen att utarbeta erforderlig lagtext.

Vad utskottet nu med anledning av motion 2283 i denna del och motion 2284 anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande åldersgräns för nämndemän

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2283 i denna del (yrkande 2) och motion 1982/83:2284 som sin mening ger rege­ringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

4. Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m. (mom. 4)

Bertil Lidgard (m), Karin Söder (c), Arne Svensson (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m) anser beträffande mofiveringen att den del av utskottets yttrande på s. 30 som böljar med "Mot den" och slutar med "av regeringen" bort ha följande lydelse:

Utskottet, som inte anser sig ha underlag för att nu göra något uttalande om ändrad ersättning fill nämndemän på sätt begärs i motionerna 2280 och 2282, anser att en genomlysning av frågan om nämndemannaersättningen och dess betydelse för rekryteringen bör äga rum. En sådan undersökning för att säkerställa en allsidig rekrytering bör innehålla en redovisning av de kostnadskonsekvenser för staten som olika tänkbara lösningar, inklusive en behövlig uppräkning av arvodena, kan medföra. Det bör ankomma på regeringen att besluta om formerna för den undersökning som utskoftet förordar. Utskottet vill dock framhålla att undersökningen bör komma till stånd skyndsamt.

5. Övrigt

Bertil Lidgard (m), Karin Söder (c), Arne Svensson (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m) anser beträffande motiveringen — under förutsättning av bifall till reservation 1 - att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med 'T övrigt" och slutar med "av den" bort ha följande lydelse:

I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inte något uttalande från utskottets sida.


 


JuU 82/83:32                                                                     39

Innehållsförteckning

Propositionen m. m...............................................     1

Motionerna ........................................................   14

Utskottet .......................................................... . 15

Inledning ........................................................... . 15

Bakgrund   .........................................................   15

Propositionens huvudsakliga innehåll   .....................   16

Frågor om tingsrätternas domförhet   ...................... . 16

Gällande ordning  ................................................ . 16

Förslag; nämndemännens antal   ............................   18

Överväganden; nämndemännens antal   .................. . 19

Förslag; rösträtt och omröstning m.m......................   21

Överväganden; rösträtt och omröstning m. m............   21

Frågor om länsrätternas domförhet   ....................... . 23

Gällande ordning ................................................. . 23

Förslag   ........................................................... . 23

Överväganden   ..................................................   23

Den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag   ...   24

Bakgrund............................................................ . 24

Förslag   ........................................................... . 25

Överväganden   .................................................. . 25

Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m........ . 26

Bakgrund   ......................................................... . 26

Förslag m. m.......................................................   29

Överväganden   .................................................. . 30

Utbildning av nämndemän ..................................... . 30

Polisman som nämndeman i allmänna förvaltningsdomstolar                   31

Övrigt   ............................................................. . 32

Utskoftets hemställan .......................................... . 32

Reservationer ..................................................... . 34

1.    Antalet nämndemän i tingsrätt (mom. 1) (m, c, fp)                34

2.    Antalet nämndemän i länsrätt (mom. 2) (c) ...........   37

3.    Åldersgräns för nämndemän (mom. 3) (m, fp)   ......   37

4.    Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m. (mom. 4) (m,

c, fp)   ............................................................. . 38

5.    Övrigt (m, c, fp)   ......................................... . 38

Norstedts Trvckeri, Stocktiolm 1983