JuU 1982/83:32

Justitieutskottets betänkande
1982/83:32

om underrätternas sammansättning m. m. (prop. 1982/83:126 jämte
motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1982/83:126 har regeringen (justitiedepartementet)
dels föreslagit riksdagen att anta av lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

4. lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

5. lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

6. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
'

7. lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472),

8. lag om ändring i brottsbalken,

9. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,

10. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

11. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

12. lag om ändring i vattenlagen (1983:000).

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad chefen för justitiedepartementet
anfört om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
framställningen i det följande under rubriken Utskottet på s. 16.

1 samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1982/83:2278 av Gunilla André m. fl. (c),

1982/83:2279 av Görel Bohlin (m), 1982/83:2280 av Per Israelsson (vpk)
och Maj Kempe (vpk), 1982/83:2281 av Bertil Lidgård m.fl. (m), 1982/

83:2282 av Margareta Palmqvist (s), 1982/83:2283 av Hans Petersson i
Röstånga (fp) och Kjell Johansson (fp) och 1982/83:2284 av Jan-Eric Virgin
m. fl. (m). Motionsyrkandena redovisas på s. 14.

Under ärendets beredning har till utskottet inkommit en skrift från
nämndemännen i Södra Roslags tingsrätt.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

I Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 32

JuU 1982/83:32

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken1
dels att 29 kap. 7 § skall upphöra att gälla,

dels att I kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 4 a §, 4 kap. 5 och 14 §§, 29 kap. 1, 3, 4
och 6 §§ samt 49 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

1 kap.

3 §2

Tingsrätt är i tvistemål domför
med tre lagfarna domare. Flera än
fyra lagfarna domare må ej sitta i
rätten.

I brottmål skall tingsrätt bestå av
en lagfaren domare och nämnd.

Kan huvudförhandling i målet beräknas
kräva minst fyra veckor, må
dock två lagfarna domare och
nämnd sitta i rätten.

En tingsrätt är i tvistemål domför
med tre lagfarna domare. Flera än
fyra lagfarna domare får inte sitta i
rätten.

I brottmål skall tingsrätten bestå
av en lagfaren domare och tre
nämndemän. I mål om åtal för
brott, för vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år,
skall rätten dock bestå av en lagfaren
domare och fem nämndemän.
Om det behövs med hänsyn
till målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får
ytterligare en nämndeman utöver
vad som föijer av första eller andra
meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett
brottmål beräknas kräva minst fyra
veckor, får två lagfarna domare sitta
i rätten förutom nämndemännen.

Om det inträffar förfall bland
nämndemännen sedan huvudförhandlingen
har påbörjats, är rätten
domför med en lagfaren domare
och två nämndemän eller, i mål
som avses i andra stycket andra
meningen, med en lagfaren domare
och fyra nämndemän.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare
när mål avgörs utan huvudförhandling,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn
på stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form,

1 Senaste lydelse av 29 kap. 7 § 1976: 560.

2 Senaste lydelse 1982: 1123.

JuU 1982/83:32

Nuvarande lydelse . Föreslagen lydelse

vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte är
stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under
förutsättning att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
böter.

4 §3

I domsaga skola finnas nämnde- Regeringen eller den myndighet
män till det antal, som hovrätten som regeringen bestämmer skall

efter tingsrättens hörande bestäm- fastställa hur många nämndemän

mer. som skall finnas i varje domsaga.

I nämnd skola sitta fem nämndemän.
Om det är påkallat med hänsyn
till målets omfattning eller annan
särskild omständighet, må
dock sex sitta i nämnden. Inträffar
förfall för nämndeman sedan huvudförhandling
påbörjats, är rätten
domför med fyra i nämnden.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd
med dem.

2 kap.

4 a §4

1 hovrätts domkrets skola för Regeringen eller den myndighet

hovrätten finnas nämndemän till som regeringen bestämmer skall

det antal, som föreskrives av rege- fastställa hur många nämndemän

ringen. som skall finnas i hovrättens dom krets

för tjänstgöring i hovrätten.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd
med dem.

4 kap.

5 §5

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar tingsrätten antalet nämndemän
mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd, varvid
iakttages att vaije kommun skall utse ett jämnt antal nämndemän.

Regeringen fastställer för varje Regeringen eller den myndighet

län inom hovrätts domkrets eller, som regeringen bestämmer skall

om del av län ingår i hovrätts dom- för varje län inom hovrätts domkrets,
för sådan del det antal nämn- krets eller, om del av län ingår i

deman i hovrätt som skall utses. hovrätts domkrets, för sådan del

fastställa det antal nämndemän i

hovrätt som skall utses.

Vart tredje år väljes halva antalet nämndemän inom domkretsen.

Då nämndeman skall väljas, skall rätten göra anmälan därom till den
som har att föranstalta om valet.

3 Senaste lydelse 1975:1288.

4 Paragrafen införd genom 1976:560.

5 Senaste lydelse 1976:560.

JuU 1982/83:32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 §

Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot
honom, vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då
han första gången för talan i målet, sedan han erhöll kännedom om att
domaren sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, om den
omständighet, varå jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han
erhöll sådan kännedom. Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa
invändningen förfallen.

Fråga om jäv mot domare i lägre
rätt må ej upptagas i högre rätt,
med mindre jävet i den högre rätten
göres av part, som enligt vad i andra
stycket stadgats är berättigad
därtill, eller talan föres mot beslut,
varigenom jävet ogillats. Ej må fråga
om jäv mot särskild ledamot av
nämnd väckas i högre rätt.

Fråga om jäv mot domare i lägre
rätt får inte upptagas i högre rätt,
med mindre jävet i den högre rätten
görs av part, som enligt vad i andra
stycket stadgats är berättigad därtill,
eller överklagande sker av beslut,
varigenom jävet ogillats.

kap.

1 §

Yppas vid överläggning till dom
eller beslut skiljaktiga meningar,
skall omröstning ske.

I tingsrätt skall, om nämnd har
säte i rätten först ordföranden och,
om ytterligare en lagfaren domare
sitter i rätten, sedan denne säga sin
mening. Ordföranden inhämte därefter
nämndens mening.

Vid omröstning i annat fall skall
den yngste i rätten först yttra sig
och sedan var efter annan, såsom
de hava säte i rätten. Har målet
beretts av viss ledamot, säge han
först sin mening. / hovrätt skall
dock, om nämndemän ingå i rätten,
dessa sist säga sin mening.

Envar angive de skäl, varå han
grundar sin mening.

Om det vid överläggning till dom
eller beslut framförs skiljaktiga meningar,
skall omröstning ske.

Vid omröstningen skall den
yngste i rätten först yttra sig. Därefter
skall ledamöterna yttra sig allt
eftersom de har säte i rätten. Om
målet har beretts av en viss ledamot,
skall denne först säga sin mening.
Om nämndemän ingår i rätten,
skall dessa säga sin mening
sist.

Var och en skall ange de skäl han
grundar sin mening på.

6 Senaste lydelse 1976:560.

JuU 1982/83:32

Nuvarande lydelse

Yppas i tingsrätt, då rätten består
av en lagfaren domare och
nämnd, annan mening än ordförandens
och förena sig minst fyra eller,
då i nämnden äro endast fyra,
minst tre nämndemän om skälen
och slutet, gälle nämndens mening;
i annat fall gälle ordförandens.

Yppas, då tingsrätten består av
två lagfarna domare och nämnd,
annan mening än sådan som omfattas
av de lagfarna domarna och
förena sig, när sex sitta i nämnden,
minst fem och eljest minst fyra
nämndemän om skälen och slutet,
gälle nämndens mening. I annat
fall gälle den mening som omfattas
av de lagfarna domarna. Förena
sig dessa ej om en mening, gälle av
deras meningar den som biträdes
av de flesta av nämndemännen eller,
om lika många biträda vardera
meningen, den som är lindrigast;
kan ej någon mening anses som
lindrigare, gälle ordförandens. Om
det erfordras, sker i fall som nu
avses fortsatt omröstning inom
nämnden för att utröna hur många
som biträda vardera meningen.

Vid omröstning i annat fall gälle
den mening, som omfattas av mer
än hälften av ledamöterna. Har någon
mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste,
gälle den meningen; vid särskild
omröstning, huruvida villkorlig
dom skall meddelas eller skyddstillsyn
eller skyddstillsyn jämte fängelse
enligt 28 kap. 3 § brottsbalken
ådömas eller förordnande meddelas
om överlämnande till särskild
vård, så ock eljest, då ej någon mening
kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland dem
ordförandens.

Föreslagen lydelse

Vid omröstning skall den mening
gälla som omfattas av mer än hälften
av ledamöterna. Om någon mening
har erhållit hälften av rösterna
och denna är den lindrigaste, skall
den meningen gälla. Vid särskild
omröstning huruvida rätten skall
meddela villkorlig dom eller döma
till skyddstillsyn eller skyddstillsyn
jämte fängelse enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken eller meddela förordnande
om överlämnande till särskild
vård skall dock den mening
gälla som har erhållit hälften av
rösterna, bland dem ordförandens.
Detsamma gäller även i andra fall
när inte någon mening kan anses
som lindrigare.

7 Senaste lydelse 1981:214.
tl Riksdagen 1982183. 7 sami. Nr 32

JuU 1982/83:32

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Yppas vid omröstning, som avses
i 3 § tredje stycket, flera än två meningar,
utan att någon skall gälla,
skola de röster, som är o ogynnsammast
för den tilltalade, sammanläggas
med de för honom därnäst
minst förmånliga och, om det erfordras,
sammanläggningen fortsättas
efter samma grund, till dess någon
mening skall gälla; kan ej någon
mening anses som ogynnsammare
för den tilltalade, galle den mening,
för vilken rösterna äro flera än för
annan, eller, om för flera meningar
rösterna äro lika många, den som
biträtts av den främste bland dem,
som röstat för någon av dessa meningar.

Beträffande omröstning i fråga,
som hör till rättegången och ej
avser ansvar eller som rör enskilt
anspråk, så ock i fråga enligt 5 §
eller om rättegångskostnad, gälle
vad i 16 kap. är stadgat; angående
häktning eller åtgärd, som avses i
25-28 kap., åge dock vad i detta
kapitel föreskrives om omröstning i
fråga om ansvar motsvarande
tillämpning. Föres i brottmål talan
om enskilt anspråk, vare rättens avgörande
i ansvarsfrågan bindande
vid prövningen av det enskilda anspråket.
Har nämnd säte i rätten,
skall även vid tillämpning av reglerna
i 16 kap. gälla vad i I § andra
stycket och 3 § första och andra
styckena i detta kapitel är stadgat.

Om det vid omröstning enligt 3 §
framförs flera än två meningar utan
att någon skall gälla, skall de röster
som är ogynnsammast för den tilltalade
läggas samman med de röster
som är därnäst minst förmånliga
för honom. Om det behövs skall
sammanläggningen fortsättas efter
samma grund till dess någon mening
skall gälla. Om inte någon mening
kan anses som ogynnsammare
för den tilltalade, skall den mening
gälla som har fått flest röster eller,
om det finns flera meningar som
har fått lika många röster, den mening
som biträtts av den främste
bland dem som röstat för någon av
dessa meningar.

6 §9

Beträffande omröstning i frågor
som hör till rättegången och inte
avser ansvar eller som rör enskilt
anspråk samt i frågor enligt 5 § eller
om rättegångskostnad gäller vad
som föreskrivs i 16 kap. Beträffande
häktning eller åtgärd som avses i
25-28 kap. tillämpas dock bestämmelserna
i detta kapitel om omröstning
i fråga om ansvar. Om det i
brottmål förs talan om enskilt anspråk,
skall rättens avgörande i
ansvarsfrågan vara bindande vid
prövningen av det enskilda anspråket.

“ Senaste lydelse 1976:560.

* Senaste lydelse 1975:1288.

JuU 1982/83:32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

49 kap.

7 §10

Har underrätt förklarat domare
jävig eller ogillat jäv mot särskild
ledamot av nämnd eller bifallit begäran
om rättshjälp åt misstänkt i
brottmål, skall vid underrättens beslut
förbliva.

Har underrätt förklarat en domare
jävig eller bifallit en begäran om
rättshjälp åt misstänkt i brottmål,
skall underrättens beslut stå fast.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre bestämmelser gäller
alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet
samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.

2 Förslag till

Lag otn ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 29, 30 och 30 a §§ giftermålsbalken1

skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

15 kap.

29 §

I äktenskapsmål, boskillnadsmål,
mål rörande bodelning och mål om
underhåll som avses i denna balk
skall underrätt vid handläggning,
som enligt vad eljest är föreskrivet
skall ske med tre eller fyra lagfarna
domare, bestå av en lagfaren domare
och nämnd. Vad nu sagts gäller
även annat mål som handlägges i
samma rättegång.

I äktenskapsmål, boskillnadsmål,
mål rörande bodelning och mål om
underhåll som avses i denna balk
skall underrätt vid handläggning,
som enligt vad eljest är föreskrivet
skall ske med tre eller fyra lagfarna
domare, bestå av en lagfaren domare
och tre nämndemän. Vad nu
sagts gäller även annat mål som
handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn till
målets omfattning eller någon annan
särskild omständighet, får fyra
nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland
nämndemännen sedan huvudförhandling
har påbörjats, är rätten
domför med en lagfaren domare
och två nämndemän.

10 Senaste lydelse 1979:242.

1 Balken omtryckt 1978:854.

JuU 1982/83:32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 §

När nämndemän skall ingå i
tingsrätten skall följande avvikelser
gälla från vad som annars är föreskrivet
om överläggning och omröstning
i tvistemål.

Har nämnd säte i underrätt skola
i nämnden sitta nämndemän till det
antal som föreskrives i / kap. 4 §
andra stycket rättegångsbalken. 1
sådant fall skola vidare följande avvikelser
gälla från vad som eljest är
föreskrivet om överläggning och
omröstning i tvistemål.

Ordföranden skall vid överläggningen framställa saken och vad lag stadgar
därom.

Vid omröstning skall ordföranden
först säga sin mening och därefter
inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordförandens
och förena sig minst fyra
eller, då i nämnden äro endast fyra,
minst tre nämndemän om skälen
och slutet, gäller nämndens mening.
I annat fall gäller ordförandens
mening.

Har nämnden bestämt rättens
avgörande, svarar för detta envar
nämndeman, som med sin röst bidragit
därtill.

Vid omröstning skall först ordföranden
och därefter nämndemännen
säga sin mening.

30 a §

Vid huvudförhandling i mål som
avses i 29 § är hovrätt domför med
tre lagfarna domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare
och tre nämndemän få ej sitta

1 rätten. Har målet i underrätten avgjorts
utan nämnd, är dock hovrätten
domför även med enbart lagfarna
domare enligt vad som sägs i

2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Deltaga nämndemän enligt första
stycket i målets avgörande, skall
vid överläggningen ordföranden eller,
om målet beretts av annan lagfaren
domare, denne framställa saken
och vad lag stadgar därom. Vid
omröstning skall gälla vad som är
föreskrivet angående omröstning i
tvistemål. Nämndemännen skola
dock säga sin mening sist.

Vid huvudförhandling i mål som
avses i 29 § är hovrätt domför med
tre lagfarna domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare
och tre nämndemän får inte
sitta i rätten. Om målet i underrätten
har avgjorts utan nämndemän,
är dock hovrätten domför även med
enbart lagfarna domare enligt vad
som sägs i 2 kap. 4 § första stycket
rättegångsbalken.

Om nämndemän deltar enligt
första stycket i målets avgörande,
skall vid överläggningen ordföranden
eller, om målet har beretts av
en annan lagfaren domare, denne
framställa saken och vad lag stadgar
därom. Vid omröstning skall
gälla vad som är föreskrivet om omröstning
i tvistemål. Nämndemännen
skall dock säga sin mening sist.

JuU 1982/83:32

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar -

Härigenom föreskrivs att 13, 17 och 20 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 §

I kammarrätts domkrets skall för
kammarrätten finnas nämndemän
till det antal, som föreskrives av regeringen.
Regeringen fastställer för
vatje län inom domkretsen det antal
nämndemän som skall utses. Kammarrätten
fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter samråd
med dem.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer skall
fastställa hur många nämndemän
som skall finnas i kammarrättens
domkrets för tjänstgöring i kammarrätten.
Regeringen eller myndigheten
skall vidare för vatje län
inom domkretsen fastställa det antal
nämndemän som skall utses.
Kammarrätten fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter
samråd med dem.

17 §

Länsrätt är domför med en lagfaren
domare och tre nämndemän
om inte annat följer av 18 §. Fler än
fyra nämndemän får inte sitta i rätten.

Länsrätt är domför med en lagfaren
domare och tre nämndemän,
om inte annat följer av 18 §.

Om det behövs med hänsyn till
målets omfattning eller någon annan
särskild omständighet, får fyra
nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland
nämndemännen sedan handläggningen
har påbörjats, är rätten
domför med två nämndemän.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns, förutom
i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

Regeringen bestämmer hur

många nämndemän som skall finnas
i vaije län för tjänstgöring i
länsrätten. Länsrätten fördelar
tjänstgöringen mellan nämndemännen
efter samråd med dem.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer skall
fastställa hur många nämndemän
som skall finnas i varje län för
tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten
fördelar tjänstgöringen mellan
nämndemännen efter samråd med
dem.

1 Lagen omtryckt 1981:1323.

JuU 1982/83:32

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är myndig svensk
medborgare, som är kyrkobokförd i länet och inte har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid allmän förvalt- Tjänsteman vid allmän förvaltningsdomstol,
länsstyrelse eller un- ningsdomstol, länsstyrelse eller under
länsstyrelse lydande myndig- der länsstyrelse lydande myndighet,
länsläkare, biträdande lansia- het, lagfaren domare, åklagare, po kare.

lagfaren domare, åklagare el- lisman eller advokat eller annan

ler advokat eller annan som har till som har till yrke att föra andras ta yrke

att föra andras talan inför rätta lan inför rätta får inte vara nämnde far

inte vara nämndeman. man.

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är inte
skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som
nämndeman är inte skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre bestämmelser gäller

alltjämt när den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats

före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning
till handläggningen.

4 Förslag till

Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 8 § .fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 kap.

8 §'

Vid prövning av mål om fastighetstaxering
består länsrätten av en
lagfaren domare, värderingstekniska
ledamöter samt nämndemän
som särskilt utsetts för att deltaga
vid behandlingen av sådana mål.

Vid prövning av mål om fastighetstaxering
består länsrätten av en
lagfaren domare, en värderingsteknisk
ledamot samt två nämndemän
som särskilt utsetts för att delta vid
behandlingen av sådana mål. Vad
nu sagts gäller ej, om annat följer
av 18 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar.

1 Senaste lydelse 1981:280.

JuU 1982/83:32

Nuvarande lydelse

Rätten är domför med en lagfaren
domare och tre andra ledamöter,
varav minst en värderingsteknisk
ledamot och minst två
nämndemän, om inte annat följer
av 18 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar. Fler
än fyra ledamöter, utöver den lagfarne
domaren, får inte tjänstgöra i
rätten.

Föreslagen lydelse

Om det behövs med hänsyn till
målets omfattning eller någon annan
särskild omständighet, får ytterligare
antingen en värderingsteknisk
ledamot eller en nämndeman
ingå i rätten.

Inträffar sedan handläggningen
påbörjats förfall för en värderingsteknisk
ledamot eller för en eller två
av nämndemännen, är rätten ändå
domför, om minst en värderingsteknisk
ledamot och minst en
nämndeman fortfarande ingår i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre bestämmelser gäller
alltjämt när den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påböljats
före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning
till handläggningen.

5 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 12 § vattenlagen (1918:523) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

12 §'

Yppas vid överläggning i vattendomstol
skiljaktiga meningar, vare
lag som i rättegångsbalken stadgas
beträffande domstol, där allenast
lagfarna ledamöter hava säte i rätten.
Vid omröstning säge vattenrättsdomaren
sin mening/örsf, därefter
de tekniska ledamöterna och
sist nämndemännen.

Vid omröstning skall först vattenrättsdomaren
säga sin mening,
därefter de tekniska ledamöterna
och sist nämndemännen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

1 Senaste lydelse 1971:531.

JuU 1982/83:32

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden Härigenom

föreskrivs att i 6 § lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden1 ordet "nämnd” skall bytas ut mot "nämndemän”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre bestämmelser gäller
alltjämt när den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats
före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning
till handläggningen.

7 Förslag till

Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472)

Härigenom föreskrivs att i 51 och 52 §§ militära rättegångslagen
(1948:472)' ordet "nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

8 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att i 38 kap. 6 § brottsbalken1 ordet "nämnd”
skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Förekommer i mål mot den som Om det i mål mot den som inte
ej fyllt tjugoett år anledning att har fyllt tjugoett år finns anledning

döma till annan påföljd än böter, att döma till annan påföljd än böter,

' Senaste lydelse 1981:459.

' Senaste lydelse av 51 § 1973:19 och av 52 § 1969:262.
1 Senaste lydelse 1981:211.

JuU 1982/83:32

Nuvarande lydelse

böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis
anlitas nämndemän med
insikt och erfarenhet beträffande
vård och fostran av ungdom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Föreslagen lydelse

bör för tjänstgöring i tingsrätt företrädesvis
anlitas nämndemän med
insikt och erfarenhet beträffande
vård och fostran av ungdom.

1983.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Yppas vid överläggning skiljakti- Vid omröstning skall försl ordföga
meningar, tillämpas rättegångs- randen säga sin mening, därefter

balkens regler om omröstning i den andre lagfarne ledamoten, så

domstol med endast lagfarna leda- den tekniske ledamoten och sist

möter. Vid omröstning skall först nämndemännen,

ordföranden säga sin mening, därefter
den andre lagfarne ledamoten,
så den tekniske ledamoten och sist
nämndemännen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

11 Förslag till

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att i 17 § bötesverkställighetslagen (1979:189)'
ordet ”nämnd” skall bytas ut mot ”nämndemän”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

1 Lagen omtryckt 1974: 1064. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:1064.

1 Lydelse enligt prop. 1982/83:93, JuU 29, rskr 264.

t2 Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 32

JuU 1982/83:32

12 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983: OOO)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 10 § vattenlagen (1983:000) skall ha
nedan angivna lydelse.

Lydelse enligt prop. 1981/82:1301 Föreslagen lydelse

13 kap.

Om det vid överläggningar i vattendomstolen
förekommer skiljaktiga
meningar, gäller rättegångsbalkens
bestämmelser om omröstning
i domstol med endast lagfarna ledamöter.
Vid omröstningen skall
först ordföranden säga sin mening,
därefter de tekniska ledamöterna
och sist nämndemännen.

Vid omröstning skall först ordföranden
säga sin mening, därefter de
tekniska ledamöterna och sist
nämndemännen.

Motionerna

I motion 1982/83:2278 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget om ändring av tingsrätternas och länsrätternas
sammansättning,

2. att riksdagen avslår förslaget om individuell rösträtt och juridiskt
ansvar för nämndemännen.

I motion 1982/83:2279 av Görel Bohlin (m) hemställs att riksdagen avslår
regeringens proposition 1982/83: 126 angående underrätternas sammansättning
m. m.

I motion 1982/83:2280 av Per Israelsson (vpk) och Maj Kempe (vpk)
hemställs att riksdagen - med godkännande av proposition 1982/83:126 i
övrigt - som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om det totala antalet nämndemän, deras sociala bakgrund, ekonomiska
ersättning och utbildning.

I motion 1982/83:2281 av Bertil Lidgård m.fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar att rättens ordförande i mål i underrätt där nämnd medverkar
vid lika röstetal alltid skall ha utslagsröst.

I motion 1982/83:2282 av Margareta Palmqvist (s) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om principer för kostnadsansvar avseende ersättning till
nämndemän,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om
förbättrad ersättning till nämndemän bör övervägas och föreläggas riksdagen
för beslut.

1 JoU 1982/83: 30, rskr 274.

Juli 1982/83:32

I motion 1982/83: 2283 av Hans Petersson i Röstånga (fp) och Kjell
Johansson (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag att tingsrätt normalt
skall vara domför med en lagfaren domare och tre nämndemän,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i rättegångsbalken att den
övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag avskaffas.

I motion 1982/83:2284 av Jan-Eric Virgin m. fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar att de nuvarande reglerna om åldersgräns för nämndemän
skall upphöra.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlas olika förslag till ändringar beträffande
lekmannainslaget i underrätterna som läggs fram i proposition 1982/
83:126. Ändringarna gäller främst domförhets- och omröstningsreglerna.
Såsom i propositionen behandlas vidare bl. a. frågan om polismans behörighet
som nämndeman och frågan om den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag
liksom andra frågor om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden.

Bakgrund

Under de senaste åren har antalet mål i bl. a. tingsrätterna ökat i betydande
grad. I samband med budgetarbetet inför budgetåret 1981/82 tog
åtskilliga tingsrätter och även länsrätter i sina anslagsframställningar upp
frågan om hur rätten bör vara sammansatt. Inom justitiedepartementet
upprättades därefter promemorian (Ds Ju 1981: 18) Underrätternas sammansättning
med förslag om bl. a. en minskning av det antal nämndemän
som deltar i underrätternas avgöranden.

Här kan också nämnas att de förslag om minskat antal nämndemän som
behandlas i detta betänkande aviserades i 1983 års budgetproposition och
att förslagen har beaktats vid medelsanvisningen för budgetåret 1983/84;
därvid uttalade emellertid utskottet att belastningen på anslagsposten Ersättning
till nämndemän väsentligen styrs av innehållet i domförhetsreglerna
och att beslutet om medelsansvisning inte innebär ett ställningstagande
till domförhetsreglernas utformning (JuU 1982/83:24 s. 6 och 14).

Frågan om den övre åldersgränsen för nämndemän har aktualiserats
inom riksdagen. Genom konstitutionsutskottets av riksdagen godkända
betänkande KU 1980/81:8 gavs regeringen i uppdrag att närmare pröva
behovet av övre åldersgränser som villkor för valbarhet till offentliga
uppdrag mot bakgrund av vad utskottet anfört.

Även den del av propositionen som handlar om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden
bygger på ett riksdagsinitiativ (JuU 1979/80: 8, rskr 88)
som ledde till att det år 1980 tillsattes en projektgrupp inom justitiedeparte -

JuU 1982/83:32

mentet. Projektgruppen har kartlagt nämndemannakårens sammansättning
och nämndemännens tjänstgöringsförhållanden samt analyserat orsakerna
till kårens sammansättning. Resultatet av arbetet är redovisat i rapporten
(Ds Ju 1981:20) Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m.

Också behandlingen i propositionen av frågan om polismans behörighet
som nämndeman har föranletts av ett riksdagsinitiativ (JuU 1982/83:5,
rskr 57).

Remissbehandling har i ett sammanhang skett av departementspromemorian,
rapporten och konstitutionsutskottets betänkande. Propositionen
grundar sig i huvudsak på det nämnda underlaget och remissyttrandena
däröver.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i främst rättegångsbalken (RB) i
fråga om tingsrätternas sammansättning som innebär att tingsrätt vid huvudförhandling
i brottmål och familjerättsliga tvistemål och vissa ärenden
skall vara domför med en lagfaren domare och tre nämndemän i stället för
som nu med en lagfaren domare och fem nämndemän; den större sammansättningen
skall dock enligt förslaget bibehållas i mål om brott för vilket det
inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Nämndemännen i tingsrätterna föreslås vidare få individuell rösträtt
efter mönster från vad som gäller i bl. a. hovrätterna. Samma omröstningsregler
föreslås som f. n. gäller i hovrätterna.

De nuvarande reglerna om möjlighet att förstärka tingsrätten med ytterligare
en nämndeman och om rättens domförhet vid förfall bland nämndemännen
föreslås anpassade till de nya sammansättningsreglerna.

Vidare föreslås för länsrätternas del att domförhetsreglerna anpassas till
vad som föreslås i fråga om tingsrätterna. Det innebär bl. a. att en länsrätt
vid avgörande av ett mål normalt skall bestå av en lagfaren domare och tre
nämndemän.

I propositionen föreslås dessutom en föreskrift om att polismän inte får
vara nämndemän i allmänna förvaltningsdomstolar.

Vidare tas upp vissa frågor om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden,
hur stort antal nämndemän som bör finnas i vaije domsaga och vem
som skall ha beslutanderätten om antalet.

Slutligen förordas i propositionen att den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag
— 70 år - behålls.

Förslagen om ändringar i sammansättningsreglerna beräknas innebära
besparingar på 14 milj. kr. årligen.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1983.

Frågor om tingsrätternas domförhet
Gällande ordning

I 1 kap. 3 och 4 §§ RB finns regler om tingsrätts domförhet m. m. i fråga
om brottmål. Reglerna innebär i huvudsak följande.

JuU 1982/83:32

En tingsrätt är i brottmål domför med en lagfaren domare och nämnd.
Om huvudförhandling i målet kan beräknas pågå mer än fyra veckor får
dock två lagfarna domare sitta i rätten jämte nämnden. I nämnden skall
sitta fem nämndemän. Dock får sex nämndemän delta om det behövs med
hänsyn till målets omfattning eller annan särskild omständighet. Om det
inträffar förfall för någon nämndeman sedan huvudförhandlingen har inletts
är rätten domför med fyra i nämnden. Vid huvudförhandling i mål om
brott för vilket inte är stadgat strängare straff än böter eller fängelse i högst
sex månader är tingsrätten domför med en lagfaren domare ensam, under
förutsättning att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
böter.

Vid huvudförhandling i tvistemål består tingsrätten av tre eller högst
fyra lagfarna domare (1 kap. 3§RB). Vid huvudförhandling i familjerättsliga
mål (äktenskapsmål samt mål om boskillnad, bodelning, familjerättsligt
underhåll, faderskap, vårdnad, umgängesrätt samt omyndighetsförklaring
och hävande av sådan förklaring) skall rätten bestå av en lagfaren
domare och nämnd, och i fråga om antalet nämndemän gäller samma regler
som vid huvudförhandling i brottmål (15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken
samt 20 kap. 1 § föräldrabalken).

I vissa domstolsärenden, i huvudsak tvistiga ärenden som skall prövas
enligt giftermålbalken eller föräldrabalken, skall tingsrätten ha samma
sammansättning som i familjerättsliga tvistemål (6 § lagen [1946:807] om
handläggning av domstolsärenden).

1 fråga om omröstning i tingsrätt finns regler för brottmål i 29 kap. RB.
Vid meningsskiljaktighet mellan nämnden och ordföranden gäller nämndens
mening om minst fyra nämndemän eller, när endast fyra nämndemän
sitter i rätten, minst tre är av samma mening om både domskälen och
domslutet. I annat fall gäller ordförandens mening. Särskilda omröstningsregler
finns för det fallet att två lagfarna domare ingår i rätten.

De omröstningsregler som gäller i tvistemål och ärenden när nämnd
deltar i avgörandet motsvarar brottmålsreglema.

Nämndemännen i tingsrätt brukar sägas ha kollektiv rösträtt. Denna
benämning avspeglar dock numera knappast omröstningsreglemas verkliga
innehåll. I det praktiskt sett mest betydelsefulla fallet med två meningar
som står mot varandra innebär omröstningsbestämmelserna i sak detsamma
som om individuell rösträtt hade gällt med utslagsröst för ordföranden.

Individuell rösträtt för nämndemän är numera det vanliga i andra domstolar
än tingsrätter. Så har t. ex. nämndemännen i hovrätt, kammarrätt
och länsrätt individuell rösträtt. Detsamma gäller då tingsrätten dömer i
egenskap av fastighetsdomstol eller vattendomstol. Beteckningen nämnd
har inte brukat användas på en grupp av nämndemän med individuell
rösträtt.

I de domstolar där nämndemännen har individuell rösträtt har ordföran -

Juli 1982/83:32

den utslagsröst vid lika röstetal. I brottmål gäller emellertid i vad som
brukar kallas kollegiala domstolar (här avses närmast hovrätt) en delvis
annan ordning för omröstning. Liksom i tvistemål vinner den mening som
omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening fått hälften
av rösterna och är denna den lindrigaste skall den meningen gälla. I fall då
inte någon mening kan anses som lindrigare gäller den mening som fått
hälften av rösterna och bland dem ordförandens. En kompletterande bestämmelse
finns för det fall att flera än två meningar föreligger utan att
någon skall gälla enligt den nyss beskrivna regeln. Lagens nuvarande
ståndpunkt är att villkorlig dom, skyddstillsyn, skyddstillsyn jämte fängelse
samt överlämnande till särskild vård inte är att anse som lindrigare än
fängelse och att de angivna påföljderna inte heller inbördes kan graderas i
svårhet. Detta innebär att vid lika röstetal mellan exempelvis fängelse och
villkorlig dom ingen påföljd är att anse som lindrigare, och ordförandens
utslagsröst fäller avgörandet. När skiljaktigheter vid kollegial omröstningsordning
däremot gäller t. ex. frågan om den tilltalade skall frikännas eller ej
eller om ett fängelsestraff skall vara längre eller kortare är en av meningarna
lindrigare än den andra, och den lindrigare meningen kommer därför att
gälla vid lika röstetal. Vid omröstning i tingsrätt däremot är vid lika
röstetal utgången i de nu beskrivna fallen — såsom nyss angetts — beroende
av ordförandens ställningstagande.

Förslag; nämndemännens antal

I propositionen föreslås för tingsrätternas del ändrade bestämmelser vad
gäller dels antalet nämndemän vid huvudförhandling, dels rösträtt och
omröstning i rätten, dels sammansättningen i vidlyftiga mål och dels domförheten
vid förfall för en nämndeman.

När det gäller nämndemännens antal vid huvudförhandlingar i brottmål
föreslås i propositionen en huvudregel av innebörd att tingsrätten är domför
med en lagfaren domare och tre nämndemän om målet gäller åtal för
brott för vilket är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Samma
sammansättning föreslås gälla i de familjerättsliga tvistemålen och i sådana
domstolsärenden där nämndemän skall medverka. Den hittillsvarande
sammansättningen med fem nämndemän skall dock enligt propositionen
fortfarande gälla i mål om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år.

Enligt propositionen behålls den nuvarande möjligheten att förstärka
tingsrätten med en extra nämndeman, om det behövs med hänsyn till
målets omfattning eller någon annan särskild omständighet.

Vidare innebär förslaget att tingsrätten - i likhet med gällande ordning
- behåller domförheten om det efter huvudförhandlingens början inträffar
förfall för en nämndeman. Med hänsyn till att rätten därvid kan komma att
bestå av endast två nämndemän jämte den lagfarne domaren betonas i

JuU 1982/83:32

propositionen att det åligger domstolen att från fall till fall noga pröva om
huvudförhandlingen bör fortsätta med det lägre antalet nämndemän.

I motion 2278 anförs att förslaget kan leda till att de tilltalades förtroende
för rättskipningen urholkas, att antalet överklaganden blir fler och att
besparingarna därigenom äts upp av ökade överrättskostnader. Motionärerna
befarar vidare att färre nämndemän i rätten kommer att leda till att
nämndens allsidighet begränsas. De skäl som anförs i propositionen för att
behålla femmannanämnden i grövre brottmål gäller enligt motionärerna i
lika hög grad för de övriga målen. Motionärerna vänder sig också mot att
förslaget innebär att två nämndstorlekar kommer att finnas och menar att
risk för rättegångsfel härigenom kommer att föreligga.

I motion 2279 hävdas att förslaget i propositionen innebär en försvagning
av lekmannainslaget och att förslaget leder till minskad allsidighet och
representativitet hos nämnden. Enligt motionären måste nämnden vara
allsidigt sammansatt för att utgöra ett kvalificerat instrument för lekmannadeltagande
i rättskipningen och samtidigt inge medborgarna förtroende
för rättskipningen.

Också motion 2283 innebär ett avståndstagande från förslaget om färre
nämndemän; motionärerna anför att lekmannainslaget bör förstärkas och
inte försvagas.

Överväganden; nämndemännens antal

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det råder en bred enighet om att
den lekmannamedverkan som föreligger i våra domstolar är av stort värde
av flera skäl. Först och främst utgör lekmannainflytande en garanti för att
domstolarnas avgöranden ligger i linje med allmänna rättsuppfattningar i
samhället. Av särskilt värde är lekmannamedverkan när det gäller bedömningsfrågor,
t. ex. angående påföljdsval eller bevisvärdering. Lekmännens
medverkan bidrar därigenom till att medborgarnas förtroende för rättskipningen
upprätthålls. Vidare tillgodoser lekmännen medborgarnas intresse
av insyn i domstolarnas verksamhet.

Sådana synpunkter har utskottet också tidigare gett uttryck för, bl. a. i
samband med införandet av nämndemannamedverkan i vissa mål i hovrätt
och kammarrätt (JuU 1975/76:44 s. 17, se även JuU 1981/82:10 s. 14).

De förändringar i fråga om nämndemannamedverkan som regeringen nu
föreslår är motiverade av att man också inom rättsväsendet, i det nu
ansträngda statsfmansiella läget, måste minska på utgifterna.

Mot förslaget invänds i motionerna 2278 och 2279 att det skulle medföra
minskad allsidighet i nämnden och försämrad representativitet bland
nämndemännen. I detta hänseende vill utskottet framhålla att dessa risker
effektivt motverkas om även för framtiden det totala antalet nämndemän i
de olika domkretsarna behålls oförändrat. Härigenom kommer även fortsättningsvis
ett stort antal lekmän att vara engagerade i rättskipningen,
något som är till fördel inte minst vad gäller intresset av att det skall råda

JuU 1982/83:32

bredd och allsidighet inom nämndemannakåren. I samma riktning kommer
att verka de reformer i fråga om rekrytering av nämndemän och förbättrade
arvoden och andra förändringar av deras tjänstgöringsförhållanden
som utskottet uttalar sig för i det följande. Utskottet kan sålunda inte dela
motionärernas uppfattning i dessa hänseenden.

I motionerna hävdas vidare att en minskning av antalet nämndemän i
rätten skulle kunna innebära att domstolarnas avgöranden sakligt sett
skulle bli sämre och överklagandena därmed fler. Utskottet vill häremot
påpeka att enligt redan gällande regler ett mycket stort antal brottmål,
nämligen mål om brott med högst sex månaders fängelse i straffskalan, får
avgöras av en lagfaren domare ensam, och det finns inte fog för uppfattningen
att avgörandena i dessa mål oftare än andra skulle vara materiellt
eller formellt felaktiga eller särskilt ofta överklagade. Med hänsyn till det
sagda kan utskottet inte ansluta sig till de nu berörda invändningarna mot
propositionen som framförs i motionerna 2278 och 2279.

I sammanhanget kan tilläggas att det ligger i sakens natur att det vid de
enskilda målens handläggning inte krävs deltagande av ett visst minsta
antal nämndemän för att allmänhetens intresse av insyn i rättskipningen
skall kunna tillgodoses.

Utskottet vill också erinra om den i tidigare sammanhang anförda synpunkten
att en minskning av antalet nämndemän anses medföra ett ökat
individuellt inflytande för den enskilde nämndemannen. Den individuella
andelen i rättens avgörande har sålunda ansetts öka i samma mån som
antalet röstande minskar (jfr JuU 1977/78:33 s. 16).

Mot bakgrund av de ställningstaganden som utskottet nu har redovisat
anser utskottet att regeringens förslag om att i fortsättningen tre nämndemän
skall medverka i mål av mer normal omfattning inte kan antas leda till
någon försämring av tingsrätternas möjligheter att komma fram till en
sakligt riktig dom. Inte heller i övrigt finns det enligt utskottets mening skäl
att befara att förslaget innebär några negativa konsekvenser för rättskipningen.

När det gäller mål om mycket grova brott innebär propositionen att den
nuvarande femmannanämnden behålls. Förslaget leder i denna del till en
återgång till ett tidigare tillämpat system med olika domförhetsregler beroende
på målets beskaffenhet.

Utskottet delar departementschefens bedömning att det beträffande
denna grupp av brottmål finns sakliga skäl för att avgörandet bör träffas av
ett större antal personer; typiskt sett föreligger här oftare än annars svåra
avvägningar i bevis- och påföljdsfrågor, och rättens ställningstagande är
regelmässigt av synnerligen stor betydelse för den tilltalade liksom det ofta
tilldrar sig stort allmänt intresse.

Det är visserligen oundvikligt att ett system med två nämndstorlekar,
bl. a. från administrativa synpunkter, kräver mer av tingsrätterna än ett
enhetligt system. Den ordning som föreslås i propositionen är dock enligt

JuU 1982/83:32

utskottets mening utformad med så klara regler att det inte finns anledning
att befara några nämnvärda svårigheter i den praktiska tillämpningen.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom de farhågor i detta avseende
som uttrycks i motion 2278.

Utskottet har inte några invändningar mot förslaget såvitt gäller tingsrätts
sammansättning i vidlyftiga mål och bibehållen domförhet vid förfall
för nämndeman. Utskottet vill emellertid understryka att en sammansättning
med enbart två nämndemän i rätten inte sällan måste anses var allför
svag. Detta gäller särskilt i mål med betydande inslag av bevis- och
påföljdsfrågor. Utskottet vill därför förorda att möjligheten att fullfölja
huvudförhandlingen i den mindre sammansättningen utnyttjas restriktivt;
många gånger torde det vara lämpligt att i stället uppskjuta huvudförhandlingen
och fortsätta den vid ett senare tillfälle i den ordinarie sammansättningen
(43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB).

Sammanfattningsvis avstyrker utskottet alltså bifall till motionerna 2278,
2279 och 2283 i nu berörda delar och tillstyrker propositionen i samma
delar.

Förslag; rösträtt och omröstning m. m.

1 propositionen föreslås i denna del att nämndemännen i tingsrätterna får
individuell rösträtt i likhet med vad som gäller i länsrätterna, hovrätterna
och kammarrätterna. Om det vid oenighet inom rätten skulle föreligga lika
många röster för en utgång som för en annan föreslås att i brottmål den
mening skall gälla som är att anse som den lindrigaste. När vid lika röstetal
inte någon mening är att anse som lindrigare, t. ex. om valet står mellan
skyddstillsyn och fängelse, skall ordföranden ha utslagsröst. Detsamma
gäller i familjerättsliga tvistemål och ärenden. Vidare föreslås en lagändring
som syftar till att slå fast att nämndemännen har samma juridiska
ansvar för domen som den lagfarne domaren.

I motion 2278 anförs att någon förändring av rösträttsreglerna och reglerna
om ansvaret för domen inte bör komma till stånd; enligt motionärerna
fordrar frågan om individuell rösträtt ytterligare belysning. Även frågan
om brottspåföljders inbördes svårhet bör enligt motionärerna vara närmare
utredd innan omröstningsreglerna ändras.

I motionerna 2279 och 2281 framhålls att den lagfarne domaren, som har
särskild utbildning på området och dessutom regelmässigt lång erfarenhet,
alltid bör ha utslagsröst vid lika röstetal inom rätten.

I motion 2279 anförs vidare att det föreslagna omröstningssystemet kan
vålla komplikationer, tidsutdräkt och även rättegångsfel.

Överväganden; rösträtt och omröstning m. m.

Nämndemannamedverkan i länsrätterna, hovrätterna och kammarrätterna
är av betydligt senare ursprung än i tingsrätterna. I de tre förstnämnda
domstolarna gavs nämndemännen redan från böljan individuell rösträtt.

JuU 1982/83:32

1 tingsrätterna däremot har synen på nämnden som en enhet med en i
teorin kollektiv rösträtt levt kvar, även om vissa betydelsfulla ändringar
har ägt rum under årens lopp.

Att i ett system där rätten består av tre nämndemän jämte den lagfarne
domaren behålla de rösträttsregler som f. n. gäller skulle leda till att det i
princip kom att krävas fullständig enighet bland nämndemännen för att
överrösta ordföranden. Detta skulle innebära en försvagning av nämndemännens
ställning som enligt utskottets mening inte är godtagbar. Det
skulle också innebära att den otidsenliga synen på nämndemännen som
formellt sett ett kollektiv skulle konserveras.

Utskottet anser det därför naturligt att reglerna om rösträtt för tingsrättsnämndemännen
anpassas till vad som gäller vid övriga domstolar och
till vad som i praktiken i stor utsträckning är en följd av redan gällande
regler. Nämndemännen i tingsrätt bör alltså ges individuell rösträtt.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionerna 2278 och
2279 såvitt nu är i fråga och tillstyrker bifall till propositionen i denna del.

När det sedan gäller frågan om omröstningsförfarandet i tingsrätt vid
individuell rösträtt för nämndemännen vill utskottet anföra följande.

I de domstolar där nämndemännen redan har individuell rösträtt har
ordföranden utslagsröst vid lika röstetal utom i brottmål när valet står
mellan meningar varav en kan anses som lindrigare än den andra. Utskottet
finner inte anledning till erinran mot förslaget att låta denna ordning bli
gällande även vid tingsrätterna såvitt gäller familjerättsliga tvistemål och
ärenden. Någon egentlig förändring av det rådande läget vad gäller den
lagfarne domarens inflytande i förhållande till nämndemännen sker inte
härigenom.

Vad härefter gäller brottmål vill utskottet först — i likhet med departementschefen
- framhålla att de nuvarande omröstningsreglerna för brottmål
i kollegiala domstolar kan ses som ett modernt uttryck för den gamla
grundsatsen ”hellre fria än falla”. Råder så stor tvekan inom domstolen att
ingen mening samlar mer än hälften av rösterna får det anses ligga i linje
med principerna för ett rättssamhälle att den mening får gälla som är till
fördel för den tilltalade. Denna princip har hittills genomförts i alla kollegiala
domstolar som har att handlägga brottmål, oavsett om lekmän deltar i
rättskipningen eller ej och oavsett vilka som röstar för den ena eller den
andra utgången. Att ha en annan ordning för just tingsrätterna när individuell
rösträtt införs även där skulle enligt utskottets mening innebära ett
avsteg från den tidigare nämnda grundsatsen som är svårt att försvara. Det
förhållandet att vissa spörsmål om påföljders inbördes stränghet är föremål
för överväganden av fangelsestraffkommittén (Ju 1979:04) inverkar inte på
denna bedömning.

Här vill utskottet också framhålla att skiljaktiga meningar vid tingsrätterna
i praktiken förekommer i endast begränsad omfattning. Utskottet vill
även framhålla att utskottet - i motsats till vad som anförs i motionerna

JuU 1982/83:32

2279 och 2281 - inte anser att det finns anledning att befara fler materiellt
felaktiga domar eller ett ökat antal överklagade mål om den lindrigaste
meningen får gälla i ett brottmål i stället för att ordföranden med sin
utslagsröst får avgöra utgången.

Om man väljer att ge nämndemännen i tingsrätterna en ställning i rätten
som är förenlig med moderna former för lekmannamedverkan anser således
utskottet sammanfattningsvis att man bör ta steget fullt ut och acceptera
att samma regler får gälla för inflytandet över domen som i övriga
domstolar.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget att upphäva 29 kap. 7§ RB, i
följd varav kommer att slås fast att varje ledamot har samma juridiska
ansvar för avgörandet som ordföranden nu har.

Utskottet avstyrker med dessa ställningstaganden bifall till motionerna
2278, 2279 och 2281 i här behandlade delar och tillstyrker bifall till propositionen
i motsvarande mån.

Frågor om länsrätternas domförhet
Gällande ordning

Föreskrifter om nämndemäns deltagande i rättskipningen i länsrätt (tidigare
länsskatterätt och länsrätt) finns i lagen (1971:209) om allmänna
förvaltningsdomstolar. Enligt 17 § är rätten domför med en lagfaren domare
och tre nämndemän. Nämndemännen har individuell rösträtt. Fler än
fyra nämndemän får inte sitta i rätten. 1 viss utsträckning är länsrätten
domför med en lagfaren domare ensam. Länsrätten behåller inte sin domförhet
om nämndemännens antal blir lägre än tre. Länsrätterna låter ofta
fyra nämndemän ingå i rätten. Anledningen till detta är främst att man inte
vill riskera att domförheten brister, exempelvis på grund av jäv hos någon
nämndeman.

Förslag

I propositionen föreslås att länsrätt skall vara domför med en lagfaren
domare och tre nämndemän. Endast om det behövs med hänsyn till målets
omfattning eller någon annan särskild omständighet får enligt förslaget fyra
nämndemän sitta i rätten. Vid förfall bland nämndemännen sedan handläggningen
har påbörjats föreslås att rätten skall vara domför med två
nämndemän.

I motionerna 2278 och 2279 yrkas avslag på regeringens förslag i dessa
delar.

Överväganden

Såsom utskottet anfört i fråga om tingsrätternas domförhet är det av
statsfinansiella skäl nödvändigt att inte fler nämndemän deltar i handläggningen
av ett mål än som är motiverat från saklig synpunkt. 1 fråga om
länsrätterna innebär gällande rätt att sammansättningen med en lagfaren

JuU 1982/83:32

domare och tre nämndemän i princip är tillräcklig i alla sorters mål; det är
dock vanligt att länsrätterna utnyttjar den f. n. formellt obegränsade rätten
till förstärkning med en nämndeman.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att denna ordning bör
ändras så att fyra nämndemän deltar endast när det av sakliga skäl är
påkallat.

Mot förslaget om domförhet vid förfall för nämndeman har utskottet
inget att erinra.

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna 2278 och 2279 i nu
aktuell del och tillstyrker bifall till propositionen i denna del.

Den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag
Bakgrund

Enligt 4 kap. 6§ första stycket RB är den som fyllt 70 år inte valbar till
nämndeman i hovrätt eller tingsrätt. Motsvarande bestämmelse för nämndemän
i allmän förvaltningsdomstol finns i 20 § första stycket lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Uppnår en nämndeman 70
års ålder under sin mandatperiod förfaller uppdraget.

Regeln i RB om en övre åldersgräns på 70 år för nämndemän infördes år
1963 (prop. 1963:156, 1LU 27). I propositionen anförde departementschefen
bl. a. följande:

Såsom första lagutskottet i ett förra året avgivet yttrande funnit, talar
beaktansvärda skäl för att en övre åldergräns stipuleras för valbarhet till
nämndeman i allmän underrätt. Därmed ökas garantierna för att i nämnden
icke kommer att sitta personer, som på grund av alltför hög ålder är mindre
skickade att tjänstgöra såsom domare. Även om de organ, som har att välja
nämndemän, fullgör denna uppgift med stor omsorg, får likväl icke förbises,
att det mången gång kan vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss
till nämndeman föreslagen person med hänsyn till sin ålder kommer att
vara i stånd att under mandatperioden på tillfredsställande sätt fullgöra
med nämndemansuppdraget förenade åligganden, särskilt som mandatperioden
är så lång som sex år.

Med hänvisning till bestämmelsen i RB har sedermera 70-årsgränsen
införts för nämndemän i andra domstolar. Samma åldersgräns gäller f. ö.
också i arrendenämnderna, hyresnämnderna och taxeringsnämnderna.

I en motion vid 1979/80 års riksmöte efterlystes sådana ändringar att
ingen övre åldersgräns skulle gälla för innehav av offentliga uppdrag. Med
anledning av motionerna uttalade konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande (KU 1980/81:8) bl. a. följande:

Enligt utskottet bör huvudprincipen vara att inga övre åldersgränser
skall finnas för offentliga uppdrag. Detta är också det normala förhållandet.
För förtroendemannauppdrag i domstolar och vissa domstolsliknande
organ har emellertid under 1960- och 1970-talen införts en sjuttioårsgräns.
Motivet synes då ha varit att man har velat öka garantierna för att inte

Juli 1982/83:32

uppdraget skall innehas av personer som på grund av alltför hög ålder är
mindre skickade att tjänstgöra som domare. Utskottet har förståelse för
detta motiv. Å andra sidan kan det med större tyngd hävdas att det även i
dessa fall borde få ankomma på de organ som utser uppdragstagarna att
utan lagfästa begränsningar av detta slag välja de personer som anses mest
lämpade för uppdragen.

Även om starka skäl således synes tala mot att behålla de existerande
övre åldersgränserna för offentliga uppdrag, kan utskottet inte ställa sig
bakom motionärernas krav att utan närmare utredning slopa dessa gränser.
Utskottet föreslår därför att regeringen får närmare pröva behovet av övre
åldersgränser som villkor för valbarhet till offentliga uppdrag mot bakgrund
av vad utskottet i det föregående anfört. Detta bör ges regeringen till
känna.

Som förut nämnts har utskottsbetänkandet remissbehandlats i detta
lagstiftningsärende.

Under hänvisning till den pågående beredningen av frågan inom regeringskansliet
har härefter motioner i samma ämne avstyrkts (se KU 1981/
82:4 och 1982/83:17).

Förslag ,

I propositionen förordas att de nuvarande reglerna om en övre åldersgräns
behålls.

I motionerna 2283 och 2284 hemställs att den övre åldersgränsen för
nämndemannauppdrag avskaffas. Som skäl härför anförs i motion 2284
bl. a. att man inte kan fastslå någon speciell åldersgräns för när en person
blir gammal, att gruppen pensionärer kommer att öka kraftigt i framtiden
samt att det är samhällsekonomiskt gynnsamt att som nämndemän anlita
pensionärer i stället för yrkesverksamma personer.

Överväganden

Utskottet vill inledningsvis understryka att det är angeläget att nämndemannakåren
som helhet har en bred förankring i samhället. Såsom framhålls
i propositionen kan det inte komma i fråga att utan tungt vägande skäl
genom valbarhetsvillkor utesluta stora grupper av medborgare från att
vara behöriga för ett sådant uppdrag.

Den kartläggning av nämndemannakårens sammansättning som skett i
den tidigare nämnda rapporten har visat att genomsnittsåldern bland
nämndemännen är markant högre än bland befolkningen i övrigt. Det finns
enligt utskottets uppfattning anledning att befara att denna snedfördelning
skulle komma att förstärkas ytterligare vid ett slopande av åldersgränsen,
något som f. ö. i motion 2284 förutskickas som en följd av ett borttagande
av gränsen. Till skillnad från motionärerna anser utskottet att en sådan
utveckling inte bör främjas. Utskottet vill vidare uttala sin anslutning till de
skäl som i 1963 års lagstiftningsärende anfördes för att införa 70-årsgränsen;
dessa skäl har alltjämt full bärkraft. Enligt utskottets mening skulle

JuU 1982/83:32

det f. ö. ligga ett anmärkningsvärt motsatsförhållande i att avskaffa åldersgränsen
för nämndemännen samtidigt som de lagfarna domarna förblir
tvungna att, som nu, avgå med pension vid 67 års ålder. Ett sådant
motsatsförhållande skulle dessutom poängteras genom den förstärkning av
nämndemännens ställning som meddomare som förordas i detta lagstiftningsärende.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det sagda bifall till motion 2283 i
denna del och motion 2284.

Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m.

Bakgrund

Det finns nämndemän i tingsrätterna, hovrätterna, länsrätterna, kammarrätterna,
mellankommunaia skatterätten och i försäkringsrätten. Från
försäkringsrätterna bortses i det följande.

Nämndemännen är närmare 8000 till antalet.

Det är i princip en medborgerlig skyldighet att åta sig uppdrag som
nämndeman. Endast den som fyllt 60 år eller annars uppger giltigt skäl får
vägra att ta emot ett sådant uppdrag. Valbar till nämndeman i tingsrätt och
hovrätt är varje myndig svensk medborgare som inte har fyllt 70 år. En
nämndeman skall vara kyrkobokförd i en kommun eller, såvitt gäller
nämndemän i överrätt eller länsrätt, ett län som ingår i domkretsen för den
domstol för vilken han väljs. Lagfarna domare, befattningshavare vid
domstol, åklagare, polismän eller advokater eller de som eljest har till yrke
att föra någon annans talan inför rätta får inte vara nämndemän vid allmän
domstol (4 kap. 6§ RB). Beträffande nämndemän vid länsrätterna och
kammarrätterna gäller liknande inskränkningar enligt 20 § lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar.

Ingen får samtidigt vara nämndeman i hovrätt och tingsrätt resp. i
kammarrätt och länsrätt. Upphör en nämndeman att vara valbar förfaller
uppdraget. Nämndemän väljs för sex år.

Nämndemän i tingsrätt väljs av kommunfullmäktige i de kommuner som
ingår i domsagan. Nämndemän i hovrätt, kammarrätt och länsrätt väljs av
landstingen eller i några fall av kommunfullmäktige.

För alla nämndemannaval gäller enligt 4 kap. 7 § RB och 19 § lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar att valet under vissa förutsättningar skall
vara proportionellt.

Ersättningen till nämndemännen regleras i förordningen (1982:814) om
ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet
m. m. Enligt denna utgår till nämndemän av allmänna medel
arvoden, reseersättning och traktamenten. Reseersättning och traktamente
utgår enligt de bestämmelser om reseförmåner som enligt kollektivavtal
gäller för statstjänstemän i allmänhet.

Arvode för sammanträde uppgår sedan den 1 juli 1981 till 220 kr. för
vaije sammanträdesdag. Under vissa förutsättningar betalas sådant arvode

JuU 1982/83:32

även för resdagar. Till nämndemän i länsrätt och mellankommunala skatterätten
utgår även arvode för förberedelsearbete.

Kostnaderna för nämndemannaersättningar uppgick budgetåret 1981/82
till omkring 47 milj. kr.

År 1979 behandlade utskottet en motion om åtgärder för att bredda
rekryteringen av nämndemän. Utskottet inhämtade yttranden över motionen
från olika myndigheter m.fl. Mot bakgrund av vad som därigenom
framkommit fann utskottet att en snedrekrytering syntes förekomma. Utskottet
uttalade att det var angeläget att lekmannamedverkan i dömandet
utövas av personer av så många olika kategorier medborgare som möjligt.
Orsaken till den snedrekrytering som syntes förekomma torde enligt utskottet
kunna sökas bl. a. i de regler som gäller beträffande ersättningen till
nämndemän och i deras tjänstgöringsförhållanden i allmänhet. Vissa grupper
av medborgare torde sålunda inte kunna tjänstgöra som nämndemän
utan att göra en ekonomsk förlust. Eftersom bortfallet av inkomst också
minskar underlaget bl. a. för tilläggspension kunde enligt utskottet den
gällande ordningen också inverka negativt på nämndemännens framtida
sociala trygghet. Utskottet uttalade vidare att reglerna i vissa fall kunde
leda till förlust av semesterförmåner. Utskottet fann mot bakgrund av vad
som nu redovisats att frågan om ersättningen till nämndemän och deras
tjänstgöringsförhållanden borde undersökas närmare. Undersökningen
borde i första hand avse nämndemannakårens sammansättning. Arbetet
borde mynna ut i de förslag som kunde befinnas erforderliga för att säkerställa
en allsidig rekrytering. Vad utskottet anfört om en översyn av
nämndemännens tjänstgöringsförhållanden borde riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (JuU 1979/80:8,
rskr 88).

Regeringen beslutade år 1980 att den av riksdagen begärda översynen
skulle göras under ledning av en projektgrupp inom justitiedepartementet.
Projektgruppen redovisade år 1981 resultatet av sitt arbete i promemorian
(Ds Ju 1981:20) Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m. Av rapporten
framgår bl. a. följande.

Genomsnittsåldern är markant högre bland nämndemännen än bland
befolkningen i övrigt. Medan 63% av befolkningen i åldern 20-70 år är
under 50 år utgör denna åldersgrupp endast 24% av nämndemännen vid
tingsrätt. De nämndemän i tingsrätt som är över 60 år utgör 43% av
tingsrättsnämndemännen. Ser man till totalbefolkningen utgör denna åldersgrupp
endast 18%.

Nämndemannakåren är inte representativ i fråga om könsfördelningen,
utan det finns fler män än kvinnor bland nämndemännen. Andelen kvinnor
i nämndemannakåren är totalt 38%. Största andelen finns bland tingsrättsnämndemännen
och är där 39%. I länsrätterna är andelen kvinnor endast
22%.

Fördelningen på yrkesgrupper skiljer sig från befolkningen i övrigt i

Juli 1982/83:32

framför allt tre avseenden. Andelen lantbrukare är klart större bland nämndemännen.
Andelen industriarbetare är klart lägre. En grupp som kan
karakteriseras som allmänt administrativt verksamma och lärare är överrepresenterad.

Andelen icke förvärvsarbetande är 27%, varav 19% ålderspensionärer.
Ålderspensionärerna utgör samma andel av nämndemannakåren som av
befolkningen i övrigt.

När det gäller nämndemännens anställningsförhållanden visar undersökningen
att de offentligt anställda är överrepresenterade. Deras andel av
nämndemännen är dubbelt så stor som deras andel av befolkningen i övrigt
(35% mot 17%). De privatanställda är underrepresenterade (19% mot
35% av befolkningen i övrigt).

Nämndemännen har i allmänhet högre inkomster än befolkningen i övrigt.

Den vanligaste tjänstgöringsfrekvensen bland tingsrättsnämndemännen
är 11-20 dagar om året (37%). Endast 22% av nämndemännen tjänstgör
mer än så. I allmänhet är tjänstgöringen fastlagd i halvårs- eller helårsscheman,
jämnt fördelad över året. Andelen nämndemän med hög tjänstgöringsfrekvens
är störst i de äldre åldersgrupperna.

Åtskilliga nämndemän har andra offentliga uppdrag vid sidan av nämndemannauppdraget.
Nästan var fjärde nämndeman har mer än tre andra
uppdrag.

De allra flesta av de nämndemän som förvärsarbetar får avdrag med
hela lönen för de dagar de tjänstgör som nämndemän. Undantaget är
främst de statligt anställda, som endast får avdrag med högst 11 % av
lönen. Det nuvarande nämndemannaarvodet, 220 kr., motsvarar löneavdraget
vid en årsinkomst av drygt 55000 kr. De flesta förvärvsarbetande
nämndemän har högre inkomster.

Rapporten har remissbehandlats och merparten av de remissinstanser
som yttrat sig har vitsordat den bild av nämndemannakåren som framkommit
i rapporten. Därvid har betonats vikten av att åtgärder vidtas för att
göra kåren mer representativ.

Med anledning av en motion under 1981/82 års riksmöte tog utskottet
ånyo upp frågan och konstaterade år 1982 (JuU 1981/82:40 s. 5) att nämndemannakåren
inte är så allsidigt sammansatt som är önskvärt och att den
av utskottet år 1979 uttalade tveksamheten inför rådande förhållanden
hade visat sig vara berättigad. Utskottet sade sig utgå från att de fortsatta
övervägandena inom regeringskansliet med anledning av projektgruppens
arbete skulle leda till sådana förslag till ändringar i gällande ordning eller
till andra åtgärder som kan befinnas erforderliga för att säkerställa en
allsidig rekrytering och att härvid övervägandena med anledning av kommunaldemokratiska
kommitténs förslag skulle beaktas. Därefter har utskottet
i mars 1983 med anledning av en motion förklarat sig sakna anledning
till annat ställningstagande än det nyss nämnda (JuU 1982/83:24 s. 9).

JuU 1982/83:32

Förslag m. m.

Två motioner (2280 och 2282) behandlar frågor som har samband med
bl. a. nämndemännens tjänstgöringsförhållanden och nämndemannarekryteringen.
I båda motionerna efterlyses bättre ekonomiska villkor för nämndemännen.

Genom propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad departementschefen
anför om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m.
Han uttalar bl. a. att den enskilda faktor som spelar den största rollen för
nämndemannakårens sammansättning troligen är sättet att utse nämndemännen.
I praktiken är det de politiska partierna som genom sina nomineringar
avgör vilka som kommer i fråga och enligt departementschefen
synes det genomgående vara så att partierna vänder sig till personer som är
eller har varit aktiva inom resp. parti. Detta innebär en första begränsning
av urvalet. Departementschefen anför att underlag saknas för att bedöma
vilka kriterier som härefter är utslagsgivande när man väljer bland politiskt
aktiva.

Beträffande frågan om den ekonomiska ersättningens roll för viljan att
åta sig nämndemannauppdrag framhåller departementschefen att det är
naturligt att jämföra med vad som gäller för de förtroendevalda i kommunerna.

Enligt 2 kap. 29 § kommunallagen (1977:179) får kommunfullmäktige
besluta att till ledamöter och suppleanter i fullmäktige eller beredning skall
i skälig omfattning utgå ersättning för resekostnader och andra utgifter som
föranleds av uppdraget samt arvode, pension och andra ekonomiska förmåner.
Fullmäktige får däremot inte besluta att det skall utgå ersättning för
förlorad arbetsförtjänst. Motsvarande regler finns för förtroendemän inom
landstinget.

Kommunaldemokratiska kommittén (Kn 1977:07) har i betänkandet
(SOU 1982:5) De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner
föreslagit åtgärder för att göra det politiska arbetet mera attraktivt och
därigenom förbättra förutsättningarna för en allsidig rekrytering. Ett av
förslagen var att det i kommunallagen skulle öppnas en möjlighet för
kommuner och landstingskommuner att besluta om ersättning för förlorad
arbetsförtjänst till de förtroendevalda. En inom civildepartementet utarbetad
proposition med förslag i huvudsaklig överensstämmelse med vad
kommittén förordat har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1982/83:97).
Föreslagna lagändringar avses träda i kraft den 1 juli 1983. I förevarande
proposition uttalar chefen för justitiedepartementet att han avser att med
uppmärksamhet följa utvecklingen i fråga om i vilken utsträckning som
kommunerna i dagens ekonomiska situation kommer att utnyttja den befogenhet
att ersätta förlorad arbetsförtjänst som öppnas om förslagen i
proposition 1982/83:97 genomförs.

JuU 1982/83:32

Överväganden

När det gäller att råda bot på den bristande allsidigheten i nämndemannakårens
sammansättning är det självfallet av vikt att de politiska partierna
vid sina nomineringar så långt som möjligt försöker rätta till ojämnheter;
det är exempelvis angeläget att sträva efter att öka andelen kvinnor, att
sänka genomsnittsåldern och att nå en jämnare fördelning mellan olika
yrkesgrupper. Utskottet vill emellertid betona att de politiska partiernas
frihet att nominera nämndemän inte bör beskäras och att valförsamlingarnas
suveränitet att utse nämndemän inte bör inskränkas genom kvoteringssystem
e.d.

Även om utskottet har den uppfattningen att en viss förbättring i fråga
om att göra rekryteringen mer allsidig skulle stå att vinna genom målmedvetna
insatser vid nomineringar och val till nämndeman torde dock de
ekonomiska villkor som är förknippade med uppdraget många gånger
också vara av väsentlig betydelse för rekryteringen. Man kan sålunda inte
bortse från att erbjudanden om nämndemannauppdrag ibland avböjs efter
ekonomiska överväganden.

Det är enligt utskottets mening otillfredsställande att den av utskottet år
1979 efterlysta översynen av frågan om ersättningen till nämndemän sedan
den nämnda projektgruppens rapport remissbehandlats inte har föranlett
någon annan regeringens åtgärd än det nyss nämnda uttalandet av departementschefen
att han avser att följa utvecklingen inom kommunerna med
uppmärksamhet.

Mot den angivna bakgrunden och under erinran om vad utskottet uttalade
i sitt betänkande JuU 1981/82:40 anser utskottet det nödvändigt att
regeringen nu skyndsamt vidtar åtgärder för att åstadkomma en så allsidig
sammansättning av nämndemannakåren som möjligt. En sådan åtgärd är
att ändra ersättningsreglerna så att de inte såsom f. n. leder till en underrepresentation
för industriarbetare och andra yrkesgrupper som får vidkännas
fullt löneavdrag när de tjänstgör som nämndemän. En viss höjning av
arvodena är därför enligt utskottets mening nödvändig. Det får ankomma
på regeringen att överväga hur höjningarna skall utformas. Även andra
åtgärder i det angivna syftet - bl. a. differentiering av arvodena med
hänsyn till om löneavdrag sker eller inte - bör övervägas av regeringen.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna 2280 och 2282 i här
berörda delar anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utbildning av nämndemän

I motion 2280 förespråkas utbildning av nämndemän på samhällets bekostnad.

Från andra huvudtitelns anslag D 1. Domstolsverket, anslagsposten
Efterutbildning inom domstolsverkets verksamhetsområde, får betalas
bl. a. bidrag till nämndemannasammanslutningar, kostnader för information
till nämndemän samt bidrag till resa och uppehälle vid studiebesök av

JuU 1982/83:32

nämndemän vid kriminalvårdsanstalter eller andra inrättningar av intresse
för nämndemännens verksamhet.

I linje med vad motionärerna förespråkar anser utskottet det vara av
värde att nämndemännen genom studiebesök bibringas en ökad kännedom
om verksamheten vid främst kriminal- och ungdomsvårdens anstalter och
institutioner. Någon mer organiserad eller permanent verksamhet syftande
till en egentlig juridisk utbildning av nämndemännen kan däremot inte
anses lämplig med hänsyn till den ställning såsom lekmän som nämndemän
intar inom rättskipningen. Utskottet vill härvidlag understryka att rättens
ordförande enligt rättegångsbalken är skyldig att vid överläggningen orientera
nämndemännen både om den föreliggande saken och om tillämpliga
rättsregler. En sådan ordning anser utskottet också vara en ändamålsenlig
form för att ge nämndemännen nödvändiga insikter i gällande rätt. I samband
med mer omfattande lagändringar eller liknande kan det behövas
särskilda informationsinsatser för nämndemännen. Utskottet förutsätter
att domstolsverket tar inititiativ härtill.

Utskottet vill tillägga att studieförbund och liknande organisationer bör
stimuleras att medverka i det sammanhang som här berörts.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 2280 i här
behandlad del.

Polisman som nämndeman i allmänna förvaltningsdomstolar

Tjänsteman vid allmän förvaltningsdomstol, länsstyrelse eller under
länsstyrelse lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, lagfaren
domare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra
andras talan inför rätta får enligt 20 § andra stycket lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar inte vara nämndeman i kammarrätt eller
länsrätt. Detsamma gäller för mellankommunala skatterätten. Huruvida
uttrycket ”tjänsteman vid ... länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande
myndighet” avser också polisman har varit föremål för skilda meningar.

Sedan det vid 1981/82 års riksmöte väckts en motion om att riksdagen
hos regeringen skulle hemställa om förslag till en sådan ändring av gällande
lag att polisman uttryckligen skulle vara behörig att vara nämndeman i
länsrätt uttalade utskottet med anledning av motionen bl. a. att det var
otillfredsställande att det råder osäkerhet rörande innebörden av gällande
rätt i det hänseende som aktualiserats genom motionen; denna osäkerhet
borde undanröjas genom lagstiftning. I detta syfte borde enligt utskottets
mening översyn ske av frågan om polismans valbarhet till uppdrag som
nämndeman i länsrätt, kammarrätt och mellankommunala skatterätten.
Som framkommit under remissbehandlingen finns det, uttalade utskottet
vidare, skäl som talar både för och emot att en polisman bör vara valbar till
nämndeman i sådan domstol. Under översynsarbetet borde enligt utskottet
dessa skäl närmare belysas och övervägas. Även andra frågor om villkoren
för valbarhet till uppdrag som nämndeman i skilda sammanhang borde

JuU 1982/83:32

lämpligen kunna tas upp till behandling i syfte att fa så enhetliga bestämmelser
som möjligt. Vad utskottet uttalat gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna (JuU 1982/83:5 s. 12, rskr57).

I propositionen föreslås sådan ändring av 20 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
att polisman inte får vara nämndeman i allmän förvaltningsdomstol.

Utskottet finner anledning beklaga att i propositionen ingen redovisning
ges om de av utskottet efterlysta närmare avvägningarna mellan olika
tänkbara lösningar av frågan om polismans valbarhet och inte heller om
överväganden av övriga frågor syftande till att göra valbarhetsvillkoren så
enhetliga som möjligt. Enligt utskottets uppfattning talar övervägande skäl
för att polisman ej bör vara nämndeman i förvaltningsdomstol. En uttrycklig
föreskrift i saken bör därför tas in i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
Utskottet vill tillägga att utskottet utgår från att de nyssnämnda
övervägandena för att göra valbarhetsvillkoren så enhetliga som möjligt
kommer till stånd i lämpligt sammanhang.

Övrigt

Av formella skäl bör, på sätt sker i utskottets hemställan, beaktas att
17 § bötesverkställighetslagen berörs av den lagändring som förordats i
justitieutskottets betänkande JuU 1982/83:29.

I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inte något annat uttalande
från utskottets sida än att den ändrade ordning i fråga om tingsrätternas
sammansättning som nu förordats bör utvärderas sedan tillräcklig
erfarenhet vunnits av den.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande antalet nämndemän i tingsrätt m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:2278 i denna del
(yrkande 1 delvis och yrkande 2), motion 1982/83:2279 i denna
del (delvis), motion 1982/83:2281 och motion 1982/83:2283 i denna
del (yrkande 1)

a) antar det genom proposition 1982/83:126 framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt gäller 1 kap. 3 och
4 §§, 29 kap. 1, 3, 4, 6 och 7 §§ samt 49 kap. 7 §,

b) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i giftermålsbalken,

c) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i vattenlagen (1918:523),

d) antar det genom propositiohen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

e) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i militära rättegångslagen (1948:472),

JuU 1982/83:32

f) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken,

g) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare,

h) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

i) dels avslår det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189), dels antar
följande förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:000) om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189)

Härigenom föreskrivs att i 17 § bötesverkställighetslagen (1979:189), i den
lydelse paragrafen har erhållit genom lagen (1983:000) om ändring i
nämnda lag1, ordet ”nämnd” skall bytas ut mot ”nämndemän”,

k) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i vattenlagen (1983:000),

2. beträffande antalet nämndemän i länsrätt

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:2278 i denna del
(yrkande 1 delvis) antar

a) det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar såvitt
gäller 17 § första—tredje styckena,

b) det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

3. beträffande åldersgräns för nämndemän

att riksdagen avslår motion 1982/83:2283 i denna del (yrkande 2)
och motion 1982/83:2284,

4. beträffande nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2280 i denna del
(delvis) och motion 1982/83:2282 (yrkandena 1 och 2) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende,

5. beträffande utbildning av nämndemän

att riksdagen avslår motion 1982/83:2280 i denna del (delvis),

6. att riksdagen avslår motion 1982/83:2279 i den mån den inte
omfattas av utskottets hemställan ovan,

7. beträffande polisman som nämndeman

att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
såvitt gäller 20 §,

8. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken i den mån det inte omfattas
av utskottets hemställan ovan,

1 Lydelse enligt prop. 1982/83:93, JuU 29, rskr 264.

JuU 1982/83:32

9. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan
ovan.

Stockholm den 28 april 1983

På justitieutskottets vägnar

BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin
Söder (c), Arne Nygren (s), Helge Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla
André (c) Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke
(m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran
Franck (s) och Inger Wickzén (m).

Reservationer

1. Antalet nämndemän i tingsrätt m. m. (mom. 1)

Bertil Lidgård (m), Karin Söder (c), Arne Svensson (m), Gunilla André
(c), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”Överväganden;
nämndemännens antal” och slutar på s. 21 med ”i samma delar”
bort ha följande lydelse:

Överväganden; allmänna synpunkter

De förslag om ändringar i domförhetsreglerna för tingsrätterna som läggs
fram i propositionen innebär genomgripande förändringar i de grundläggande
principerna om lekmannamedverkan i allmän underrätt. Förslag till
ändringar av sådan art brukar normalt föregås av en rättspolitisk debatt om
behov, förutsättningar och former för en ändring. Förslaget är emellertid
inte resultatet av någon sådan debatt, utan har sin grund i överväganden av
samhällsekonomisk art. Som underlag för propositionen ligger endast en
kortfattad departementspromemoria, som visserligen har varit föremål för
remissbehandling men som därvid på de flesta punkter har kritiserats
mycket hårt.

Utskottet är väl medvetet om att ansträngningar att åstadkomma besparingar
och rationaliseringar måste göras också inom rättskipningens område.
Utskottet anser emellertid att sådana ensidiga besparingshänsyn som
uppenbarligen ligger till grund för regeringsförslaget inte bör tillåtas att
styra de för rättskipningen viktiga principer som det här är fråga om.

JuU 1982/83:32

Utskottet behandlar i det följande de olika centrala delarna i förslaget.

Överväganden; nämndemännens antal

Utskottet vill här inledningsvis framhålla att det råder en bred enighet
om att den lekmannamedverkan som föreligger i våra domstolar är av stort
värde av flera skäl. Först och främst utgör lekmannainflytande en garanti
för att domstolarnas avgöranden ligger i linje med allmänna rättsuppfattningar
i samhället. Av särskilt värde är lekmannamedverkan när det gäller
bedömningsfrågor, t. ex. angående påföljdsval eller bevisvärdering. Lekmännens
medverkan bidrar därigenom till att medborgarnas förtroende för
rättskipningen upprätthålls. Vidare tillgodoser lekmännen medborgarnas
intresse av insyn i domstolarnas verksamhet.

Såsom utskottet tidigare har uttalat är det från såväl allmänt demokratiska
synpunkter som av rättssäkerhetsskäl angeläget att nämnden har en så
bred förankring i samhället som möjligt och en i politiskt hänseende allsidig
sammansättning (JuU 1975/76:18 s. 26). Den föreslagna minskningen av
nämndemännens antal från fem till tre innebär att den önskvärda allsidigheten
och bredden försämras. Konsekvenserna av detta kan befaras bli
allvarliga, inte minst därigenom att allmänhetens förtroende för rättskipningen
kan komma att urholkas och i följd därav antalet överklaganden
komma att öka. Den förmodade besparingen kommer då att ätas upp av
ökade kostnader inom överrätterna.

Utskottet anser inte att de negativa konsekvenserna av att minska nämndemännens
antal i de enskilda målen på något sätt skulle uppvägas av att
det totala antalet nämndemän i de olika domkretsarna behålls oförändrat;
det är således enligt utskottets mening av vikt att rätten i vaije mål har en
så allsidig sammansättning som möjligt och härför krävs att fler än tre
lekmän deltar.

Som framgår av det sagda ansluter sig utskottet till den kritik mot
förslaget i dessa hänseenden som förs fram i motionerna 2278 och 2279.

Utskottet vill vidare framhålla att de skäl som enligt departementschefen
talar för att nämndemännen bör vara fem i mål om mycket grova brott i
princip talar med samma styrka för denna sammansättning även i övriga
mål. Gränsen mellan å ena sidan mål som innehåller komplicerade bevisvärderingsfrågor
och grannlaga överväganden i fråga om påföljdsval och å
andra sidan mål utan sådana inslag går inte vid två års fängelse som
straffminimum för brottet. Det kan nämligen inte sägas att frågorna om
bevisvärdering och påföljdsval generellt sett är vare sig mera ofta förekommande
eller mera grannlaga i mål av den svårare kategorin än i mål av den
andra kategorin. Det kan inte heller sägas att påföljderna i mål av den
svårare kategorin generellt är mera ingripande för den tilltalade än i mål av

JuU 1982/83:32

den andra kategorin. Betydelsen av omsorg och grannlagenhet vid rättens
bedömning kan i stället med fog sägas vara lika stor i båda slagen av mål,
och prövningen av alla enskildheter i ett mål kan allmänt sett antas ske på
ett bättre sätt och med större säkerhet om fem lekmän deltar i stället för
endast tre.

Vad nu har sagts innebär att utskottet delar motionärernas farhågor
beträffande de effekter på rättskipningens kvalitet som inträder om förslaget
genomförs.

Utskottet anser också, i likhet med vad som framhålls i motion 2278, att
det är olämpligt att införa ett system med två nämndstorlekar beroende på
brottets svårhetsgrad; ett sådant system är både besvärligt och kostsamt
att administrera och dessutom ägnat att medföra felaktig tillämpning med
rättegångsfel som följd.

Sammanfattningsvis föreslår alltså utskottet att riksdagen med anledning
av motionerna 2278, 2279 och 2283 i nu berörda delar avslår propositionen
i motsvarande delar.

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 21 med ”Nämndemannamedverkan
i” och slutar på s. 23 med ”motsvarande mån” bort
ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående uttalat uppfattningen att antalet nämndemän
vid avgöranden i allmän underrätt inte bör minskas utan såsom hittills
även i fortsättningen uppgå till fem. Någon anledning finns då inte att
ändra de för den bestående ordningen gällande omröstningsreglerna m. m.
De skäl som i samband med 1971 års underrättsreform anfördes för de
gällande omröstningsreglerna äger nämligen fortfarande bärkraft (se prop.
1969:44 s. 197-201, 1LU 38 s. 51; jfr JuU 1981/82:40 s. 8).

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande antalet nämndemän i tingsrätt m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2278 i denna del
(yrkande 1 delvis och yrkande 2), motion 1982/83:2279 i denna
del (delvis), motion 1982/83:2281 och motion 1982/83:2283 i denna
del (yrkande 1)

a) avslår det genom proposition 1982/83:126 framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt gäller 1 kap. 3 och
4 §§, 29 kap. 1, 3, 4, 6 och 7 §§ samt 49 kap. 7 §,

b) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i giftermålsbalken,

c) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i vattenlagen (1918:523),

d) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

e) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i militära rättegångslagen (1948:472),

JuU 1982/83:32

0 avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken,

g) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare,

h) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

i) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

k) avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i vattenlagen (1983:000),

2. Antalet nämndemän i länsrätt (mom. 2)

Karin Söder (c) och Gunilla André (c) anser under förutsättning av bifall
till reservation 1

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med ”Såsom
utskottet” och slutar på s. 24 med ”denna del” bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av utskottets ställningstagande i fråga om förslaget om
ändring av tingsrätternas sammansättning anser utskottet att skäl saknas
för att vidta några sådana ändringar i fråga om länsrätternas domförhetsregler
som föreslås i propositionen.

Utskottet tillstyrker således motion 2278 i denna del och avstyrker
propositionen i motsvarande mån.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande antalet nämndemän i länsrätt

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2278 i denna del
(yrkande 1 delvis) avslår

a) det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar såvitt
gäller 17 § första-tredje styckena,

b) det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

3. Åldersgräns för nämndemän (mom. 3)

Bertil Lidgård (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m), Hans Petersson
i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 25 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 26 med ”motion 2284” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att huvudprincipen bör vara att inga övre åldersgränser
skall finnas för offentliga uppdrag; det bör ankomma på de organ som har
att utse uppdragstagarna att utan lagfästa begränsningar välja de personer

JuU 1982/83:32

som anses mest lämpade för uppdragen. Med anledning härav förordar
utskottet, i enlighet med vad som anförs i motionerna 2283 och 2284, att
den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag slopas.

Det bör ankomma på regeringen att utarbeta erforderlig lagtext.

Vad utskottet nu med anledning av motion 2283 i denna del och motion
2284 anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande åldersgräns för nämndemän

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2283 i denna del
(yrkande 2) och motion 1982/83:2284 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

4. Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m. (mom. 4)

Bertil Lidgård (m), Karin Söder (c), Arne Svensson (m), Gunilla André
(c), Sven Munke (m). Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén
(m) anser beträffande motiveringen att den del av utskottets yttrande på s.
30 som börjar med ”Mot den” och slutar med ”av regeringen” bort ha
följande lydelse:

Utskottet, som inte anser sig ha underlag för att nu göra något uttalande
om ändrad ersättning till nämndemän på sätt begärs i motionerna 2280 och
2282, anser att en genomlysning av frågan om nämndemannaersättningen
och dess betydelse för rekryteringen bör äga rum. En sådan undersökning
för att säkerställa en allsidig rekrytering bör innehålla en redovisning av de
kostnadskonsekvenser för staten som olika tänkbara lösningar, inklusive
en behövlig uppräkning av arvodena, kan medföra. Det bör ankomma på
regeringen att besluta om formerna för den undersökning som utskottet
förordar. Utskottet vill dock framhålla att undersökningen bör komma till
stånd skyndsamt.

5. Övrigt

Bertil Lidgård (m), Karin Söder (c), Arne Svensson (m), Gunilla André
(c), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén
(m) anser beträffande motiveringen - under förutsättning av bifall till
reservation 1 - att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med
”1 övrigt” och slutar med ”av den” bort ha följande lydelse:

I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inte något uttalande
från utskottets sida.

Juli 82/83:32

Innehållsförteckning

Propositionen m. m 1

Motionerna 14

Utskottet 15

Inledning 15

Bakgrund 15

Propositionens huvudsakliga innehåll 16

Frågor om tingsrätternas domförhet 16

Gällande ordning 16

Förslag; nämndemännens antal 18

Överväganden; nämndemännens antal 19

Förslag; rösträtt och omröstning m. m 21

Överväganden; rösträtt och omröstning m. m 21

Frågor om länsrätternas domförhet 23

Gällande ordning 23

Förslag 23

Överväganden 23

Den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag 24

Bakgrund 24

Förslag 25

Överväganden 25

Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m. m 26

Bakgrund 26

Förslag m.m 29

Överväganden 30

Utbildning av nämndemän 30

Polisman som nämndeman i allmänna förvaltningsdomstolar 31

Övrigt 32

Utskottets hemställan 32

Reservationer 34

1. Antalet nämndemän i tingsrätt (mom. 1) (m, c, fp) 34

2. Antalet nämndemän i länsrätt (mom. 2) (c) 37

3. Åldersgräns för nämndemän (mom. 3) (m, fp) 37

4. Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m. (mom. 4) (m,

c, fp) 38

5. Övrigt (m, c, fp) 38

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983