JuU 1982/83:30

Justitieutskottets betänkande
1982/83:30

om anslag till justitiedepartementet m. m. (prop. 1982/83:100 bil. 4,
A, jämte motioner)
ANDRA HUVUDTITELN
Justitiedepartementet m. m.

1. Statsrådsberedningen. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition
1982/83:100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under punkt A 1 (s. 33) framlagda
förslag och hemställer

att riksdagen till Statsrådsberedningen för budgetåret 1983/84 anvisar
ett förslagsanslag av 13942000 kr.

2. Justitiedepartementet. Regeringen har under punkt A 2 (s. 34) föreslagit
riksdagen att till Justitiedepartementet för budgetåret 1983/84 anvisa ett
förslagsanslag av 44870000 kr.

Utskottet

Under denna anslagspunkt har beräknats medel för intensifierade åtgärder
mot narkotikan. Det ankommer på en av regeringen tillkallad narkotikakommission
att lämna förslag om samordnade insatser mot narkotikan.
Kommissionen, som skall ha avslutat sitt arbete före utgången av år 1983,
har fått vida och långtgående direktiv (Dir. 1982:100). Vård- och rehabiliteringsfrågor
rörande narkotikamissbrukare bereds inom socialdepartementet
med samma tidsplan som gäller för kommissionens arbete. För de
åtgärder på olika områden som sålunda kan bli aktuella har beräknats 15
milj. kr.

I övrigt har medelsberäkningen skett enligt den tvåprocentiga besparingsmodellen.

Utskottet har inte någon erinran mot regeringens förslag till medelsberäkning.

Utskottet hemställer

att riksdagen till Justitiedepartementet för budgetåret 1983/84 anvisar
ett förslagsanslag av 44870000 kr.

3. Kommittéer m. m. Regeringen har under punkt A 3 (s. 35) föreslagit
riksdagen att till Kommittéer m. m. för budgetåret 1983/84 anvisa ett reservationsanslag
av 20000000 kr.

1 Riksdagen 1982183. 7 sami. Nr 30

JuU 1982/83:30

Motioner

I motion 1982/83:373 av Göran Ericsson (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen hos regeringen begär en utredning rörande ett nytt
straffsystem anpassat för unga lagöverträdare (yrkande 3),

1 motion 1982/83:440 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till ett påföljdssystem som lagger ökad vikt
vid hänsynen till allmän laglydnad, allt på sätt som närmare framgår av
motionen.

I motion 1982/83:512 av Ola Ullsten m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en utredning om åtgärder för att förebygga brottslighet
i anslutning till elektroniska penningtransaktioner.

I motion 1982/83:546 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till de lagändringar
som erfordras för att polismyndighet eller domstol när så befinns lämpligt
skall kunna ålägga person som förövat skadegörelse att genom egen arbetsinsats
avhjälpa skadan.

I motion 1982/83: 549 av Catarina Rönnung m, fl, (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att fängelsestraffkommittén får i uppdrag att
utreda frågan om en mer differentierad straffskala vid misshandelsbrott.

I motion 1982/83:685 av Ola Ullsten m.fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad i motion 1982/
83:683 anförts om en utvärdering av efterlevnaden av skyltningsförbudet
mot pornografi (yrkande 2).

I motion 1982/83:839 av Ola Ullsten m.fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen hos regeringen begär förslag om legala möjligheter till
s. k. samhällstjänst enligt vad i motionen anförts (yrkande 5).

1 motion 1982/83:888 av Stig Josefson (c) och Gunilla André (c) hemställs,
såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär att arbetet
med att bekämpa den ekonomiska brottsligheten bedrivs i enlighet med de
riktlinjer som angetts i motionen under punkterna a), b), c), f) och g).

- I punkt a) föreslås forskning om orsaker och effekter,

- I punkt b) föreslås ett självkontrollerande system.

- I punkt c) föreslås ökade informationsinsatser.

- I punkt f) föreslås ökad samverkan.

- I punkt g) föreslås förebyggande av ekonomisk brottslighet.

I motion 1982/83:1217 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslå* ätt riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag om att den särskilda militära bestraffningsrätten
avskaffas.

I motion 1982/83:1592 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i

Juli 1982/83:30

fråga, att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om försöksverksamhet med samhällstjänst,
särskilt för unga lagöverträdare (yrkande 11).

I motion 1982/83:1641 av Ola Ullsten m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motion 1982/83:1639
anförts om den nedre gränsen för rattonykterhet.

1 motion 1982/83: 1747 av Elver Jonsson (fp) och Kenth Skårvik (fp)
hemställs att riksdagen beslutar att 4 § 2 mom. trafikbrottslagen ändras så
att gränsen för rattonykterhet sänks till 0,3 promille.

I motion 1982/83:1749 av Bertil Lidgård m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är
i fråga, att riksdagen under andra huvudtiteln med bifall till förslagen i
motionen beslutar att till Kommittéer m. m. för budgetåret 1983/84 anvisa
ett reservationsanslag av 15000000 kr. (yrkande 1).

I motion 1982/83:2158 av Bertil Lidgård m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är
i fråga,

- att riksdagen hos regeringen begär att den nyligen tillsatta kommissionen
mot ekonomisk brottslighet får i uppdrag att studera de sociala
orsakerna till denna brottslighet (yrkande 3),

- att riksdagen hos regeringen begär en utredning med syfte att avkriminalisera
vissa förseelser av ringa svårhetsgrad på sätt som anförts i
motionen (yrkande 4),

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fängelsestraffkommittén
i sitt arbete beaktar de nya påföljder som redovisats i
motionen (yrkande 7),

- att riksdagen beslutar hos regeringen begära att fängelsestraffkommittén
får tilläggsdirektiv innebärande en översyn av strafftiderna på sätt
anförs i motionen (yrkande 8),

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att påföljdssystemet
i större utsträckning skall bygga på en allmänpreventiv syn
(yrkande 10).

I motion 1982/83:2162 av Blenda Littmarck (m) och Göran Ericsson (m)
hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär utredning
och förslag om nya korrektiv av den typ som föreslagits i motionen för
ringa narkotikabrott (yrkande 2).

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringens medelsberäkning innebär att anslaget till Kommittéer m. m.
under justitiedepartementet för budgetåret 1983/84 bör föras upp med 20
milj. kr. eller med samma belopp som för innevarande budgetår.

I motion 1749 förs fram ett yrkande med innebörd att anslaget skall
minskas med 5 milj. kr. Som motivering härför anges att sju kommittéer

tl Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 30

JuU 1982/83:30

slutfört sina uppdrag under år 1982, att endast fem nya tillsatts under
samma år och att reservationen från tidigare år uppgår till över 4 milj. kr.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet får enligt utskottets mening
beaktas — förutom, såsom sker i motionen, medelsbehovet för de kommittéer
som under budgetåret 1983/84 fortsätter sitt arbete — dels den allmänna
kostnadsstegringen, dels det medelsbehov som föranleds av nytillsatta
kommittéer. Utskottet vill här särskilt peka på kommissionen mot
ekonomisk brottslighet och barn- och ungdomsdelegationen. Utskottet
godtar regeringens medelsberäkning och avstyrker bifall till motion 1749 i
denna del.

Ekonomisk brottslighet

I två motioner tas upp frågor med anknytning till den ekonomiska
brottsligheten. I motion 888 förespråkas att arbetet mot den ekonomiska
brottsligheten inriktas på bl. a. forskning om denna brottslighets orsaker
och effekter, ökade informationsinsatser och ökad myndighetssamverkan
på området samt åtgärder som förebygger ekonomisk brottslighet. Motionärerna
efterlyser också en vidgad användning av s. k. självkontrollerande
system.

I motion 2158 begärs att den av regeringen tillkallade kommissionen mot
ekonomisk brottslighet får i uppdrag att studera orsakerna till denna
brottslighet.

Såsom utskottet i annat sammanhang understrukit (JuU 1982/83:20)
utgör den ekonomiska brottsligheten ett stort samhällsproblem, kanske ett
av vår tids största kriminalpolitiska problem. Det är därför angeläget att
samhället sätter in kraftfulla åtgärder på alla områden för att motverka den
ekonomiska brottsligheten.

Regeringen har, mot denna bakgrund, hösten 1982 tillkallat en särskild
kommission för att utarbeta ett samlat program mot den ekonomiska
brottsligheten. De åtgärder som är aktuella för kommissionen är av många
olika slag.

Kommissionen bör enligt sina direktiv (Dir. 1982:101) bl. a. överväga
hur man genom forskningsinsatser skall kunna få bättre kunskaper om den
ekonomiska brottslighetens former, arbetsmetoder och utbredning samt
lägga fram förslag om förbättrad information till företag och allmänhet om
gällande regler. Andra huvuduppgifter för kommissionen är att lägga fram
förslag till effektivisering av myndighetskontrollen på olika områden —
bl. a. inom taxerings- och uppbördsverksamheten — samt att undersöka
hur samarbetet mellan kontrollmyndigheterna kan förbättras, bl. a. i form
av en bättre samordning på skatte- och valutaområdet och av registreringen
av näringsverksamhet för inbetalning av preliminär skatt, mervärdeskatt
och arbetsgivaravgifter. Kommissionen har vidare att överväga resurstilldelningen
till de myndigheter som i första hand är engagerade i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten och utnyttjandet av befintliga

JuU 1982/83:30

resurser. Möjligheterna att använda sådana förebyggande åtgärder som
etableringskontroll, näringsförbud, skattebevis och effektivare företagsrevision
skall också undersökas liksom frågan vilka lagstiftningsåtgärder
t. ex. på de skatte- och näringsrättsliga samt straff- och processrättsliga
områdena som i övrigt bör sättas in. Slutligen skall kommissionen överväga
hur det internationella samarbetet i kampen mot den ekonomiska
brottsligheten bäst bör bedrivas. - Kommissionen skall enligt direktiven
arbeta skyndsamt med siktet inställt på att kunna avsluta sitt arbete i och
med utgången av år 1983.

Även andra statliga utredande organ än kommissionen har uppdrag som
rör bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. Inom kommittéväsendet
under justitiedepartementet tillkommer sådana uppgifter bl. a. konkurslagskommittén
(Ju 1971:06), förmögenhetsbrottsutredningen (Ju
1976:04), fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) och näringsförbudskommittén
(Ju 1981:03). Inom brottsförebyggande rådet bedrivs arbete med
hithörande frågor bl. a. vad gäller kartläggningen av den ekonomiska
brottsligheten.

I detta sammanhang bör också nämnas att en inom brottsförebyggande
rådet utarbetad promemoria (PM 1982:6) Informationsutbyte mellan myndigheter
nyligen har överlämnats till regeringen. I promemorian föreslås en
rad lagstiftningsåtgärder som är ägnade att förbättra myndigheternas möjligheter
till informationsutbyte i brottsbekämpande syfte och då i synnerhet
vad gäller kampen mot den ekonomiska brottsligheten. — Promemorian
remissbehandlas f. n.

Som framgår av det anförda omfattas de frågor som tas upp i de båda
motionerna i allt väsentligt av det uppdrag som regeringen har gett till
kommissionen mot ekonomisk brottslighet. Utöver detta konstaterande
vill utskottet när det gäller ett par enskildheter på området tillägga följande.

Enligt utskottets uppfattning är det, i linje med vad som sägs i motionerna,
angeläget att samhället får ökade kunskaper om den ekonomiska
brottsligheten. Den forskning som har bedrivits när det gäller att t.ex.
kartlägga den ekonomiska brottslighetens omfattning har hittills inte gett
någon samlad och fullständig bild, och ytterligare forskningsinsatser påkallas
otvivelaktigt. Ökade forskningsinsatser behövs också i andra avseenden;
inte minst viktigt är att få vidgade kunskaper om effekterna av de
åtgärder som vidtagits. Även till frågan om den ekonomiska brottslighetens
former och arbetsmetoder knyter sig ett starkt intresse.

Mot bakgrund av det nu sagda finner utskottet det värdefullt att kommissionen
mot ekonomisk brottslighet har fått i uppdrag att överväga frågor
rörande forskningsinsatser beträffande den ekonomiska brottsligheten.
Den i motionerna aktualiserade frågan om forskning kring orsakerna till
den ekonomiska brottsligheten berörs inte uttryckligen i kommissionens
direktiv men torde knappast kunna förbigås av kommissionen.

JuU 1982/83:30

I ansträngningarna att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten
anser utskottet, i linje med vad som sägs i motion 888, att det är av
grundläggande betydelse att myndigheterna har goda möjligheter till ett väl
fungerande samarbete. Brister i detta avseende kan, såsom utskottet tidigare
framhållit, leda till misshushållning med tillgängliga resurser och
motverka samhällets strävanden att bekämpa den ekonomiska brottsligheten
(JuU 1981/82:47 s. 12). Det är därför enligt utskottets mening välbetänkt
att kommissionen mot ekonomisk brottslighet har getts uppgifter på
området. Av betydelse i sammanhanget är även det förslag till lagreglering
rörande informationsutbyte mellan myndigheter i syfte att bekämpa brott
som framlagts i den förut nämnda promemorian från brottsförebyggande
rådet. Förslaget synes vara ägnat att kunna medföra betydande förbättringar
när det gäller möjligheterna att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet sammanfattningsvis att
riksdagen inte genom några särskilda uttalanden med anledning av
motionsönskemålen bör föregripa resultatet av det arbete rörande åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten som bedrivs bi. a. inom regeringskansliet
och av kommissionen mot ekonomisk brottslighet. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 888 i här behandlade delar och motion 2158 i här
behandlad del.

Trafiknykterhetsbrott

I motionerna 1641 och 1747 begärs att den undre promillegränsen för
rattonykterhet sänks; motionärerna anför till stöd därför att nya forskningsrön
visar att förmågan att på ett trafiksäkert sätt framföra motorfordon
avtar redan vid lägre alkoholhalt i blodet än den som vår trafiknykterhetslagstiftning
uppställer.

Den som för ett motordrivet fordon, en spårvagn eller ett motordrivet
spårfordon på järnväg eller tunnelbana och därvid är så påverkad av starka
drycker att det kan antas att han inte kan föra fordonet eller spårvagnen på
ett betryggande sätt gör sig skyldig till rattfylleri. Bevisning i rattfyllerimål
kan föras t. ex. genom vittnesuppgifter om förarens körsätt eller uppträdande
i övrigt. I allmänhet använder man dock en presumtionsregel, den
s. k. promilleregeln. Den innebär att den som har fört fordonet eller spårvagnen
efter att ha förtärt starka drycker i en sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille
eller däröver skall anses ha varit så påverkad som krävs för ansvar för
rattfylleri (4§ 1 mom. trafikbrottslagen).

Om alkoholkoncentrationen uppgått till 0,5 men inte 1,5 promille döms
föraren för en gärning som i praxis kallas rattonykterhet (4 § 2 mom.
trafikbrottslagen).

Inom justitiedepartementet har nyligen arbetats fram en promemoria (Ds
Ju 1983:6) Trafiknykterhetsbrotten, som innehåller ett flertal förslag om

JuU 1982/83:30

bl. a. en ny konstruktion av trafikbrottslagens bestämmelser om trafiknykterhetsbrott
och om påföljderna för sådana brott. Också i fråga om promillegränserna
föreslås betydelsefulla ändringar bl. a. i den riktning som förespråkas
i motionerna. Promemorian är f. n. föremål för remissbehandling.

Det bör också nämnas att utredningen (Ju 1980:05) om alkoholutandningsprov
som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott kan komma att ta upp
frågan om promillegränserna vid trafiknykterhetsbrott (se JuU 1981/82:58
s. 7).

Med tanke på de överväganden som sålunda pågår anser utskottet att
någon åtgärd inte är påkallad från riksdagens sida med anledning av motionerna
1641 och 1747. Utskottet avstyrker därför bifall till dem.

Påföljd sfrågor

I sju motioner upptas yrkanden som gäller påföljdssystemets framtida
innehåll.

I motionerna 839, 1592 och 2162 förespråkas att samhällstjänst införs
som ny påföljd. Liknande önskemål framförs i motionerna 546 och 2158. I
den senare motionen efterlyses också andra alternativ till de nuvarande
brottspåföljderna, såsom intensivövervakning, nattfängelse, veckoslutsfängelse
och kontraktsvård. I motion 373 begärs ett nytt straffsystem för
unga lagöverträdare, omfattande bl. a. kontraktsvård för missbrukare.

Två motioner, 440 och 2158, upptar yrkanden om att allmänpreventionen
måste ges ökad betydelse i påföljdssystemet. I motion 2158 begärs
även en översyn av straffskalorna beträffande mindre allvarliga brott i
syfte att förkorta strafftiderna.

Påföljdssystemet är f. n. föremål för överväganden inom kommittéväsendet.
Det pågående reformarbetet har föregåtts av diskussioner om
huruvida den behandlingstanke som till en del legat bakom brottsbalkens
påföljdssystern är rationellt motiverad. Det har satts i fråga om inte straffet
i princip uteslutande bör bestämmas med utgångspunkt i brottets svårhet.
- Statsmakterna kan hittills inte anses ha tagit någon bestämd ståndpunkt
till dessa frågor i hela deras vidd.

Frågan om användningen av frihetsstraffet är föremål för en allsidig
översyn av fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04). Vägledande för utredningsarbetet
är enligt direktiven (kommittéberättelsen 1980 del II s. 37) att
användningen av frihetsberövande påföljder bör minskas och att längden
på de frihetsberövanden som förekommer bör förkortas. I detta hänseende
har kommittén lagt fram förslag till dellösningar i två betänkanden. Dessa
gäller dels förslag om sänkning av minimitiden för fängelse (SOU 1980:1)
som redan har lett till lagstiftning (SFS 1981:331), dels förslag rörande
bl. a. reglerna om villkorlig frigivning (SOU 1981:92). Även förslagen i det
senare betänkandet har i ett avseende redan lett till lagstiftning, nämligen
vad gäller säkning från tre till två månader av den tid som minst skall ha
avtjänats i kriminalvårdsanstalt, innan villkorlig frigivning får äga rum

JuU 1982/83:30

(SFS 1982:363). Övriga förslag i betänkandet ligger till grund för den
reform rörande institutet villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet som
föreslagits i proposition 1982/83:85 och som utskottet nyligen behandlat
(JuU 1982/83:26).

Fängelsestraffkommittén har också till uppgift att göra en allmän översyn
av straffskalorna. Översynen skall enligt direktiven ta sikte på om
straffskalorna är anpassade till de värderingar som råder i dagens samhälle.
Härvid bör i första hand de straffbestämmelser som i praktiken leder till
de flesta frihetsstraffen tas upp till bedömande. De straffbestämmelser som
omfattas av förmögenhetsbrottsutredningens uppdrag (se nedan) bör i
princip inte omfattas av översynen. 1 direktiven framhålls i sammanhanget
att insatserna i kampen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten
kan behöva stödjas av ändringar i de straffvärden som kommer till
uttryck i brottsbalken och andra författningar. Denna fråga bör uppmärksammas
särskilt av kommittén.

Fängelsestraffkommittén beräknas avsluta sitt arbete under år 1984.

Frågan om straffvärdegränser och straffbarhetsgrader vad gäller förmögenhetsbrotten
är föremål för en förutsättningslös prövning av förmögenhetsbrottsutredningen
(Ju 1976:04) (kommittéberättelsen 1977 del II s. 22
och 1978 del lis. 17).

Förmögenhetsbrottsutredningen beräknas avsluta sitt arbete under år
1984.

Frivårdskommittén (Ju 1979:05) har i uppdrag att pröva frågor om den
framtida utformningen av kriminalvård i frihet och om alternativ till frihetsstraff.
Kommitténs arbete skall ses som ett led i strävandena att
minska användningen av frihetsberövande påföljder. Enligt kommitténs
direktiv (kommittéberättelsen 1980 del II s. 50) bör utredningsarbetet
bedrivas efter två huvudlinjer. Dels bör undersökas möjligheterna att
effektivisera frivården inom ramen för det nuvarande påföljdssystemet,
dels bör prövas förutsättningarna för att med detta system införliva en eller
ett par brottspåföljder som kan utgöra nya alternativ till frihetsstraff.

Frivårdskommittén har avlämnat delbetänkandet (SOU 1981:90) Frivårdspåföljder,
vari föreslagits förändringar syftande till en intensifierad
verkställighet av skyddstillsynspåföljden. Betänkandet ligger till grund för
de nyss nämnda reformförslagen på området (prop. 1982/83:85, JuU 26).

Frivårdskommittén har, som nyss sagts, också i uppdrag att pröva
förutsättningarna att med brottsbalkens påföljdssystem införliva en eller
flera brottspåföljder som kan utgöra alternativ till frihetsstraff. Som exempel
på sådana nämns i direktiven nattfängelse, veckoslutsfängelse, samhällstjänst
och kontraktsvård (kommittéberättelsen 1980 del II s. 50 f). —
Frivårdskommittén beräknas avsluta sitt arbete under år 1983.

Beträffande samhällstjänst kan i sammanhanget nämnas att därmed brukar
avses en självständig påföljd som kan innebära att den dömde är
skyldig att under viss tid varje vecka uppehålla sig i en institution och där

JuU 1982/83:30

delta i olika slag av samhällsnyttigt arbete och andra aktiviteter. Den kan
också bestå i att den dömde på sin fritid utför samhällsnyttigt arbete ett
visst antal timmar. Arbetet kan utgöras av t. ex. biträde vid naturvårdsprojekt,
reparation av leksaker åt barnstugor och uppförande av lekplatser.

Utskottet har tidigare behandlat motioner som gällt alternativ till de
nuvarande påföljderna. I samband härmed har utskottet uttalat att det är
angeläget att frågan om att finna verkningsfulla alternativ till frihetsstraffet
ägnas uppmärksamhet; en önskvärd minskning i användningen av frihetsstraffet
torde enligt vad utskottet anförde inte kunna komma till stånd
förrän det inom påföljdssystemet finns att tillgå alternativ som bättre än de
nuvarande tillgodoser de kriminalpolitiska behoven (JuU 1980/81:4 och
1981/82:36).

Som framgår av den redogörelse som utskottet nu lämnat pågår det ett
omfattande arbete som syftar till att ändra påföljdssystemet på ett förhållandevis
ingripande sätt. Detta arbete tar sikte såväl på frågan om införande
av påföljden samhällstjänst och andra nya alternativa påföljder som på
en allmän översyn av straffskalorna och därmed sammanhängande frågor.
De överväganden som sker omfattar enligt utskottets mening de frågor
som aktualiseras i de här behandlade motionerna, och riksdagen bör därför
inte vidta någon åtgärd med anledning av motionerna. Utskottet avstyrker
bifall till här behandlade yrkanden i motionerna 373, 440, 546, 839, 1592,
2158 och 2162.

Avkriminalisering av vissa förseelser

I motion 2158 diskuteras metoder för att i ekonomiskt knappa tider finna
vägar till bättre hushållning med rättsväsendets resurser. Motionärerna
föreslår bl. a. att smärre förseelser avkriminaliseras och att den straffrättsliga
processen ersätts med ett system för avgifter.

Önskemål om att genomföra en mer systematisk avkriminalisering har
från tid till annan förts fram i den kriminalpolitiska debatten. Därvid har
främst två synpunkter stått i förgrunden. För det första har det ansetts
angeläget att försöka minska belastningen på rättsväsendet och för det
andra har man menat att det kan vara ägnat att urholka respekten för
straffhotet i allmänhet om det finns straffbestämmelser som inte tas riktigt
på allvar. Sådana önskemål har också under det senaste årtiondet resulterat
i åtskilliga förändringar.

Som exempel på egentlig avkriminalisering, varmed brukar förstås att en
gärning görs helt sanktionsfri, kan nämnas borttagandet av straffbestämmelsen
för fylleri fr. o.m. den 1 januari 1977. Dessförinnan tillämpades
fylleristraffet i nära 80000 fall om året. I övrigt är det främst på två
områden som åtgärder har vidtagits som har inneburit egentlig avkriminalisering.
Det första omfattar vissa beteenden som ansetts kunna komma i

JuU 1982/83:30

konflikt med yttrande- och tryckfriheten (t. ex. sårande av tukt och sedlighet,
ringa uppvigling, skymfande av rikssymbol, brott mot trosfrid). Det
andra området omfattar vissa handlingar som ansetts strida mot moralen
(t. ex. olaga giftermål och otukt med halvsyskon).

En annan form av avkriminalisering brukar kallas depenalisering. Den
innebär att straffet för en handling ersätts med någon annan form av
sanktion, t. ex. en avgift. Åtskilliga sådana åtgärder har genomförts under
senare tid. Som exempel kan nämnas att ämbetsansvaret till stora delar har
ersatts av ett disciplinärt system, att mer bagatellartade förseelser mot
skattebestämmelserna numera beivras genom skattetillägg, att parkeringsboten
har ersatts med en felparkeringsavgift och att smitning från färdavgift
i vissa fall får beivras genom avgift. En liknande ordning gäller numera
också vid vissa överträdelser av byggnadsförfattningarna och för underlåtenhet
att trafikförsäkra motorfordon.

I detta sammanhang bör också nämnas att regler om åtalsprövning och
rapporteftergift kan ge effekter liknande dem som uppnås vid avkriminalisering.
Också på detta område har under senare år olika reformer beslutats.

Under motionsärendets beredning har utskottet erfarit att frågor om
avkriminalisering och näraliggande spörsmål f. n. övervägs inom justitiedepartementet.

Av redogörelsen framgår att det pågått och pågår ett kontinuerligt arbete
med det syfte som bär upp motionen. Mot denna bakgrund anser utskottet
att några särskilda åtgärder från riksdagens sida inte är påkallade med
anledning av motionsyrkandet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
2158 i förevarande del.

Databrottslighet

I motion 512 begärs en utredning om åtgärder för att förebygga brottslighet
i anslutning till elektroniska penningtransaktioner.

Frågan om behovet av straffrättslig reglering av s. k. datamissbruk uppmärksammades
i direktiven till förmögenhetsbrottsutredningen (Ju
1976:04). Det heter där (kommittéberättelsen 1977 del II s. 22) att datorer
kommer till användning i allt större utsträckning inom olika verksamhetsområden
bl. a. för kontroll, bokföring och överföring av medel samt att
därigenom öppnats tekniska möjligheter för brottslig verksamhet av delvis
ny art. Även om i många fall gällande straffbestämmelser kan tillämpas på
sådana förfaranden som det här kan vara fråga om, står vi enligt direktiven
inför en utveckling som kan behöva mötas genom nya eller ändrade straffbestämmelser.
Enligt direktiven är det en uppgift för förmögenhetsbrottsutredningen
att närmare uppmärksamma hithörande problem. Utredningen
beräknas avsluta sitt arbete våren 1984. Dessa frågor är också föremål
för uppmärksamhet i andra sammanhang. De behandlas bl. a. av utredningen
(Ju 1979:09) till skydd för företagshemligheter, datalagstiftningskom -

JuU 1982/83:30

mittén (Ju 1976:05) och en särskild av rikspolisstyrelsen tillkallad arbetsgrupp.
Sverige tar också aktiv del i det internationella samarbete som
bedrivs på området bl. a. inom ramen för OECD:s verksamhet.

Eftersom sådan utredning som motionärerna efterlyser redan pågår saknas
anledning till någon riksdagens åtgärd till följd av motionen, och
utskottet avstyrker bifall till den.

Misshandelsbrottet

Frågan om straffskalan vid misshandelsbrott tas upp i motion 549. Motionärerna,
som anser att det råder en föråldrad syn på våldsbrotten i
förhållande till egendomsbrotten, förespråkar att inom ramen för nuvarande
straffmätning för misshandel en mer differentierad skala införs beroende
på vilken skada som tillfogats vid misshandeln. Motionen mynnar ut i
ett önskemål om att fängelsestraffkommittén skall få i uppdrag att utreda
denna sak.

I 3 kap. brottsbalken (BrB) finns straffbestämmelser rörande misshandel.
För sådana brott skall den dömas som tillfogar annan person kroppsskada,
sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat
sådant tillstånd. Brotten är indelade i tre svårhetsgrader med brottsbenämningarna
misshandel för normalfallen och de ringa fallen (5 §) samt
grov misshandel för de grova fallen (6 §). För normalbrottet misshandel är
straffet fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Straffskalan
för grov misshandel omfattar fängelse, lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall enligt 6 § särskilt beaktas
om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada
eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller
råhet.

De nu redovisade reglerna om misshandel fick sin nuvarande utformning
i samband med införandet av BrB. Därvid ändrades i grunden systematiken
för bedömningen av misshandelsbrott. Enligt BrB skall ouppsåtliga
verkningar av misshandel inte beaktas när gärningens svårhetsgrad bedöms,
utan avgörande vid bedömningen skall i stället vara samtliga omständigheter
som omfattas av gärningsmannens uppsåt. Den systematik
som gällde i strafflagen i fråga om straffmätningen för misshandel byggde
däremot på en annan syn. Avgörande var i princip den skada söm följt av
brottet, oavsett om skadan hade uppkommit av oaktsamhet eller ej och
utan hänsyn tagen till om gärningsmannen haft uppsåt att åstadkomma den
inträffade skadan. I konsekvens härmed indelades misshandelsbrottet enligt
strafflagen efter om det hade medfört svår, medelsvår eller ringa skada.
Som nämnts görs enligt BrB:s systematik indelningen av brottet i olika
grader enbart efter de omständigheter vid brottet som omfattas av uppsåt.
Man bortser alltså i princip från s.k. objektiva överskott. Frågan om
misshandeln är grov avgörs därvid enligt de nyss återgivna bedömningsgrunderna
i 3 kap. 6 § BrB.

JuU 1982/83:30

Vad gäller förhållandet mellan straffmätningen för förmögenhetsbrott
och för våldsbrott uttalades i förarbetena till BrB att våldsbrotten - i den
mån de inte medfört död eller svår kroppsskada — i den dittilisvarande
rättstillämpningen inte sällan bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse
med förmögenhetsbrotten (prop. 1962: 10 s. B 91).

En undersökning av straffmätningspraxis med avseende på bl. a. misshandelsbrott
och en jämförelse av straff för olika brott, bl. a. misshandel
och stöld, har publicerats i en rapport (Ds Ju 1980:9) Straffmätning.

Ett omfattande översynsarbete i fråga om straffskalorna pågår f. n.; i
detta sammanhang bör främst nämnas fängelsestraffkommittén (Ju
1979:04), som har i uppdrag bl. a. att, beträffande andra brott än förmögenhetsbrott,
göra en översyn av straffskalorna i gällande ansvarsbestämmelser,
i första hand de straffbestämmelser som leder till de flesta frihetsstraffen.
Ett betänkande från fängelsestraffkommittén kan väntas i slutet
av år 1984. Det finns anledning att i sammanhanget även nämna förmögenhetsbrottsutredningen
(1976: 04), som har till uppgift att förutsättningslöst
pröva frågan om straffvärdegränser och straffbarhetsgrader vad gäller
förmögenhetsbrotten.

Utskottet konstaterar att det önskemål som framförs i motion 549 får
anses tillgodosett genom det uppdrag som lämnats till fängelsestraffkommittén.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Otillåtet förfarande med pornografisk bild

1 motion 685 begärs ett riksdagsuttalande om angelägenheten av en
utvärdering av det s.k. skyltningsförbudet mot pornografi i 16 kap. 11 §
brottsbalken. Enligt motiveringen för yrkandet (i motion 683) förekommer
det alltför ofta nonchalans mot det förbud som gäller.

Sedan år 1971 finns i 16 kap. 11 § brottsbalken en bestämmelse mot
otillåtet förfarande med pornografisk bild. Den har följande lydelse: ”Den
som på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande
förevisar pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt
dömes för otillåtet förfarande med pornografisk bild till böter eller fängelse
i högst sex månader. Detsamma gäller den som med posten sänder eller på
annat sätt tillställer någon pornografisk bild utan föregående beställning.”
Frågan om en viss utvidgning av det straffbara området i bl. a. det
hänseende som här är aktuellt har behandlats i direktiven till yttrandefrihetsutredningen
(Ju 1977:10). Utredningen har också berört frågan i sitt
betänkande (Ds Ju 1978:8) Barnpornografi. Där lämnas vissa uppgifter om
det s. k. skyltningsförbudets efterlevnad. I utredningens debattbetänkande
(SOU 1979:49) lämnar utredningen åt sidan bl. a. frågan om en eventuell
utvidgning av det straffbara området i fråga om pornografi och
våldsframställningar samt förklarar sig återkomma till dessa frågor i sitt
fortsatta arbete. Utredningen räknar med att lägga fram sitt huvudbetänkande
under år 1983.

Juli 1982/83:30

Utskottet behandlade förra året ett motionsyrkande med samma innebörd
som det nu aktuella (JuU 1981/82: 36). Utskottet framhöll då bl. a. att
det beträffande skyltningsförbudet liksom eljest är ett betydelsefullt kriminalpolitiskt
intresse att regelefterlevnaden följs och bevakas av de rättsvårdande
organen. Utskottet, som ansåg att motionärerna hade tagit upp
en angelägen fråga, uttalade vidare bl. a. att man inte kan bortse från att
sådana förfaranden som det här är fråga om många gånger förmedlar en
förnedrande människosyn. Utskottet utgick från att yttrandefrihetsutredningen
i sitt kommande betänkande redovisar sådana överväganden som
kan ligga till grund för statsmakternas ställningstagande i det aktuella
hänseendet. Med dessa uttalanden avstyrkte utskottet bifall till motionsyrkandet.

När motionsönskemålet nu återkommer vill utskottet på nytt understryka
att det här gäller ett angeläget ämne och att det är av vikt att erforderligt
beslutsunderlag tas fram för statsmakternas ställningstagande till frågan
om det behövs ändringar i den straffrättsliga regleringen eller andra åtgärder
på området. Utskottet förutsätter att detta kommer att göras av yttrandefrihetsutredningen
utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Med
dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 685 i denna del.

Det militära ansvarssystemet

I motion 1217 föreslås att den särskilda militära bestraffningsrätten
avskaffas. Enligt motionärerna bör strävan vara att förhållandena inom det
militära försvaret skall skilja sig så litet som möjligt från vad som gäller i
samhället i övrigt.

Sedan länge finns i Sverige en särskild straff- och processlagstiftning för
det militära försvaret. Straffrättsliga bestämmelser finns i brottsbalken och
i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän. Bestämmelser om handläggning
av militära mål, om tvångsmedel och om verkställighet av disciplinstraff
m. m. finns i militära rättegångslagen (1948:472) och i kungörelsen
(1948: 691) angående den militära rättsvården.

De särskilda straffbestämmelserna i brottsbalken om brott av krigsmän
finns i 21 kap. De gärningar som där straffbeläggs är bl. a. lydnadsbrott,
myteri, våld eller hot mot krigsman, rymning och tjänstefel. I 22 kap.
brottsbalken, som innehåller de s. k. krigsartiklarna, finns ansvarsbestämmelser
som med något undantag är tillämpliga endast under krig eller
beredskapstillstånd. De flesta bestämmelserna avser krigsmän.

Vid sidan av de övriga påföljder som kan ådömas enligt brottsbalken
finns disciplinstraff för krigsmän som en särskild påföljd. Disciplinstraffen
är enligt 32 kap. 6 § brottsbalken fritidsstraff och disciplinbot. 1 stället för
disciplinstraff kan enligt 17 § lagen om disciplinstraff för krigsmän för
mindre förseelser användas tillrättavisning, dvs. varning, extratjänst, utegångsförbud
och landgångsförbud.

För den processuella handläggningen av de militära brottmålen gäller i

JuU 1982/83:30

flera hänseenden en särreglering. Militära brottmål handläggs vid allmän
domstol eller som disciplinmål. I disciplinmål är det befattningshavare vid
försvarsmakten som prövar frågan om straff för brottet. Också tillrättavisning
åläggs av befattningshavare vid försvarsmakten.

Militärstrafflagstiftningen reformerades genomgripande åren 1948 och
1972. Bakom reformerna låg tanken att lagstiftningen på området inte bör
avvika från vad som gäller på andra områden i vidare mån än som är
nödvändigt för att säkerställa försvarsmaktens effektivitet. I samband med
1975 års omläggning av ansvaret för offentliga funktionärer gjordes mindre
ändringar i det militära ansvarssystemet. Härigenom skedde en ytterligare
anpassning av förhållandena inom den militära verksamheten till dem som
råder inom den civila sektorn av samhällslivet.

Det militära ansvarssystemet har varit föremål för en översyn av militäransvarskommittén.
Kommittén har nyligen avlämnat betänkandet (SOU
1983:2) Nytt militärt ansvarssystem. I betänkandet föreslås att det militära
straffrättsliga ansvarssystemet i avgörande hänseenden blir ersatt av ett
utomstraffrättsligt disciplinsystem. Flertalet straffbestämmelser rörande
brott av krigsmän, liksom de särskilda disciplinstraffen i brottsbalken,
föreslås bli upphävda. Återstoden av den militära straff- och processrätten
föreslås bli ytterligare inordnad i den allmänna straff- och processlagstiftningen.

Förslagen i betänkandet innebär att alla anställda vid försvarsmakten i
fredstid skall följa samma regelsystem som gäller för offentligt anställda i
allmänhet. För de värnpliktiga föreslås ett helt nytt utomstraffrättsligt
disciplinsystem; disciplinpåföljd skall kunna åläggas en värnpliktig som
uppsåtligen eller av oaktsamhet har åsidosatt vad som åligger honom i
tjänsten på grund av bl. a. reglemente eller förmans order. Disciplinförfarande
får användas också i fråga om vissa lindrigare brott, såsom snatteri,
bedrägligt beteende, olovligt brukande. De disciplinpåföljder som föreslås
är varning, extratjänst, löneavdrag och utegångsförbud. Beslutanderätten i
disciplinärenden föreslås ligga hos den myndighet vid vilken den värnpliktige
tjänstgör eller senast tjänstgjort. De nuvarande möjligheterna att använda
straffprocessuella tvångsmedel föreslås bli avskaffade. I stället föreslås
särskilda regler om omhändertagande av värnpliktiga som stör allmän
ordning m.m. Vidare föreslås i betänkandet att de särbestämmelser som
finns för handläggning av militära mål upphävs. — För krigsförhållanden
föreslås att det nuvarande straffansvaret i stora delar bibehålls att gälla för
all personal inom försvarsmakten.

Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling.

Efter det anförda kan utskottet konstatera att arbetet på en reform av det
militära ansvarssystemet i den riktning som förespråkas i motionen nu
befinner sig i ett slutskede. Enligt utskottets mening finns det i detta läge
inte skäl till någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion
1217.

JuU 1982/83:30

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1982/83: 1749 i denna del (yrkande 1) till Kommittéer
m.m. för budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av
20000000 kr.,

2. beträffande ekonomisk brottslighet

att riksdagen avslår motion 1982/83:888 i denna del (delvis) och
1982/83:2158 i denna del (yrkande 3),

3. beträffande trafiknykterhetsbrott

att riksdagen avslår motion 1982/83:1641 och motion 1982/
83:1747,

4. beträffande nya alternativa brottspåföljder

att riksdagen avslår motion 1982/83:373 i denna del (yrkande 3),
motion 1982/83:546, motion 1982/83:839 i denna del (yrkande 5),
motion 1982/83:1592 i denna del (yrkande 11), motion 1982/
83:2158 i denna del (yrkande 7) och motion 1982/83: 2162 i denna
del (yrkande 2),

5. beträffande allmänpreventionens betydelse

att riksdagen avslår motion 1982/83:440 och motion 1982/
83:2158 i denna del (yrkande 10),

6. beträffande straffskalorna rörande mindre allvarliga brott

att riksdagen avslår motion 1982/83: 2158 i denna del (yrkande 8),

7. beträffande avkriminalisering av vissa förseelser

att riksdagen avslår motion 1982/83:2158 i denna del (yrkande 4),

8. beträffande databrottslighet

att riksdagen avslår motion 1982/83:512,

9. beträffande misshandelsbrottet

att riksdagen avslår motion 1982/83: 549,

10. beträffande skyltningsförbudet

att riksdagen avslår motion 1982/83:685 i denna del (yrkande 2),

11. beträffande det militära ansvarssystemet
att riksdagen avslår motion 1982/83: 1217.

4. Extra utgifter. Regeringen har under punkt A 4 (s. 35) föreslagit riksdagen
att till Extra utgifter för budgetåret 1983/84 anvisa ett reservationsanslag
av 1 050 000 kr.

Motion

I motion 1982/1983: 1077 av Eva Hjelmström (vpk) och Jörn Svensson
(vpk) hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen uttalar att beträffande
Birkagårdsbarnen bör ersättning av statsmedel utgå till dem för ådömda
rättegångskostnader då ärendet är av principiell natur (yrkande 2).

JuU 1982/83:30

Utskottet

Regeringens medelsberäkning under denna punkt innebär oförändrat
anslag i förhållande till innevarande budgetår.

1 motion 1077 tas upp en fråga som gäller ersättning för rättegångskostnader
i ett särskilt fall. Motionärerna anser att ersättning av statsmedel bör
utgå för rättegångskostnader som de förlorande parterna i processen har
ålagts att betala till den vinnande motparten. Som skäl härför anförs i
motionen bl. a. att processen varit av allmänt och principiellt intresse.

Den rättegång som åsyftas i motionen är den s. k. Birkagårdsrättegången
mellan ett antal barn och Stockholms kommun. Förhållandena är i korthet
följande. Fjorton barn med plats vid Birkagårdens fritidshem yrkade vid
Stockholms tingsrätt ersättning av Stockholms kommun enligt miljöskyddslagen
för olägenheter som de åsamkats genom buller och luftföroreningar
på grund av trafik. Kommunen bestred yrkandena. Tingsrätten
biföll delvis två av de fjorton barnens yrkanden (beträffande det ena barnet
såvitt gällde ersättning för buller och beträffande det andra barnet såvitt
gällde ersättning för luftföroreningar) och lämnade barnens talan i övrigt
utan bifall.

Kommunens krav på ersättning för rättegångskostnader delades upp på
två poster, en avseende buller och en avseende luftföroreningar. De tolv
barn som hade förlorat målet i alla delar ålades att solidariskt ersätta
kommunens rättegångskostnader med dels 112739 kr. (buller), dels 225 479
kr. (luftföroreningar), allt jämte ränta. De två barn som delvis hade vunnit
ålades var och en solidarisk ersättningsskyldighet för endast en av posterna,
det ena barnet avseende buller och det andra avseende luftföroreningar.
Barnen hade beviljats allmän rättshjälp. Kommunen överklagade
domen såvitt gällde de två barn som delvis vunnit i tingsrätten och yrkade
att deras talan helt skulle ogillas. De två barnen anförde anslutningsvad
med yrkande om fullt bifall till sin talan. Mot övriga barn vann tingsrättens
dom laga kraft. Härefter har i hovrätten de två barnen återkallat sin
anslutningsvis förda vadetalan och samtidigt medgett kommunens yrkanden
om ändring i tingsrättens dom. Barnens talan om ersättning enligt
miljöskyddslagen har härigenom kommit att bli i alla delar ogillad. Några
ytterligare anspråk på rättegångskostnader från kommunens sida har inte
framställts i hovrätten.

Det kan nämnas i sammanhanget att utskottet nyligen behandlat ett
annat i motionen framställt yrkande med anknytning till Birkagårdsrättegången,
nämligen avseende förhållandet mellan allmän rättshjälp och ansvaret
för motpartens rättegångskostnader (JuU 1982/83:19 s. 21 ff; se
även konstitutionsutskottets betänkande 1982/83:22 s. 32).

Utskottet, som inte finner skäl för att statsbidrag bör utgå för att täcka
den skyldighet att betala motpartens rättegångskostnader som har ålagts i
den ifrågavarande rättegången, avstyrker bifall till motion 1077 i här behandlad
del.

JuU 1982/83:30

Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag till medelsanvisning.
Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Extra utgifter
för budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 1 050000
kr.,

2. beträffande statsbidrag för rättegångskostnader

att riksdagen avslår motion 1982/83:1077 i denna del (yrkande 2).

5. Information om lagstiftning m.m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt A 5 (s. 35) och hemställer

att riksdagen tili Information om lagstiftning m. m. för budgetåret
1983/84 anvisar ett reservationsanslag av I 000000 kr.

Stockholm den 12 april 1983
På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s). Björn
Körlof (m). Hans Pettersson i Helsingborg (s). Helge Klöver (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt
Åbark (s), Sven Munke (m). Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran
Franck (s), Birthe Sörestedt (s) och Elving Andersson (c).

Reservation

Anslaget till Kommittéer m. m. (punkt 3, mom. 1)

Bertil Lidgård (m), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Sven
Munke (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Vid
ställningstagande” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Besparingar är nödvändiga inom aila delar av den statliga verksamheten;
detta gäller enligt utskottets mening också för utredningsväsendet under
justitiedepartementet. Angelägenheten av besparingar har emellertid enligt
utskottets uppfattning inte tillräckligt beaktats vid regeringens förslag till
medelsanvisning, som innebär ett oförändrat anslag om 20 milj. kr. vartill
kommer en reservation om drygt 4 milj. kr. Av kommittéer knutna till
justitiedepartementet beräknas 17 avsluta eller ha avslutat sitt arbete under
år 1983.

Med hänsyn till vad nu sagts och med beaktande av statsmakternas

Juli 1982/83:30

strävan att begränsa antalet nya kommittéer anser utskottet att en nedskärning
av anslaget kan göras utan menlig inverkan på utredningsarbetet. En
sådan åtgärd bör också kunna motverka att kommittéerna ådrar staten
kostnader sorn inte är oundgängligen nödvändiga för utredningsarbetet.
Utskottet förordar att riksdagen, såsom föreslås i motion 1749, till Kommittéer
m. m. anvisar ett belopp som är 5 milj. kr. lägre än vad regeringen
föreslagit.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1, beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med
bifall till motion 1982/83:1749 i denna del (yrkande 1) till Kommittéer
m.m. för budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag
av 15000000 kr.

Särskilt yttrande

Allmänpreventionens betydelse (punkt 3, mom. 5)

Bertil Lidgård (m), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Sven
Munke (m) anför:

En grundtanke i det svenska straffrättssystemets uppbyggnad har varit
att tillgodose allmänpreventionens krav. Jämsides härmed står uppfattningar
som går ut på att avgörande vikt fästs vid behovet av behandling
beträffande den individ som begått brottet. Denna behandlingstanke har
till en del legat bakom brottsbalkens påföljdssystem. På senare tid har i
olika sammanhang satts i fråga om behandlingstanken är rationellt motiverad.

Fängelsestraffet är motiverat av i första hand allmänpreventiva skäl; det
är själva det brottsliga förfarandet som skall klandras genom straffet.
Straffet kan i vissa fall också tillgodose samhällets behov av skydd mot
vissa kategorier av grova brottslingar.

Enligt vår mening är det såsom anförs i de båda moderatmotionerna 440
och 2158 angeläget att allmänpreventionen ges en framträdande roll i
straffrättssystemet. Detta innebär i och för sig inte att vi förespråkar
hårdare eller längre straff. Däremot måste upptäcktsrisken öka, lagföringen
effektiviseras och straffverkställigheten göras snabbare och mera konsekvent.

Som utskottet anger pågår det ett omfattande arbete inom kommittéväsendet
som syftar till att ändra påföljdssystemet på ett förhållandevis
ingripande sätt. I detta arbete är det självklart att frågan om att ge allmänpreventionen
en ökad betydelse i påföljdssystemet inte kan förbigås.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983